30.12.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 399/1

---

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1896/2006

av den 12 december 2006

om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Gemenskapen har satt upp som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. För att gradvis upprätta ett sådant område är gemenskapens uppgift bland annat att vidta de åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som har gränsöverskridande följder och som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2)	Enligt artikel 65 c i fördraget skall dessa åtgärder omfatta undanröjande av sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 uppmanades rådet och kommissionen att utarbeta ny lagstiftning i frågor som bidrar till att underlätta det rättsliga samarbetet och till att stärka rätten att få sin sak prövad i domstol, och det hänvisades därvid särskilt till beslut om penningutbetalningar.

(4)

Den 30 november 2000 antog rådet ett för kommissionen och rådet gemensamt åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (3). I åtgärdsprogrammet ges möjlighet att införa ett särskilt, enhetligt eller harmoniserat förfarande i gemenskapen för att erhålla ett rättsligt avgörande på vissa områden, bland annat i fråga om obestridda fordringar. Denna fråga betonades ytterligare i Haagprogrammet, antaget av Europeiska rådet den 5 november 2004, som innehåller en uppmaning till att aktivt fortsätta arbetet med ett europeiskt betalningsföreläggande.

(5)

Kommissionen antog den 20 december 2002 en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Med grönboken inleddes ett samråd om möjliga mål med och inslag i ett enhetligt eller harmoniserat europeiskt förfarande för indrivning av obestridda fordringar.

(6)

Att snabbt och effektivt indriva utestående fordringar som inte är föremål för tvist är av största betydelse för de ekonomiska aktörerna i Europeiska unionen, eftersom försenade betalningar är en viktig orsak till insolvens som hotar företags överlevnad, särskilt för små och medelstora företag, och leder till att många arbetstillfällen försvinner.

(7)

Alla medlemsstater försöker lösa problemet med massindrivning av obestridda fordringar, i de flesta av staterna genom ett förenklat förfarande för betalningsföreläggande, men både innehållet i den nationella lagstiftningen och de inhemska förfarandenas effektivitet varierar avsevärt. Dessutom är de befintliga förfarandena ofta inte tillämpliga eller kan i praktiken inte användas i gränsöverskridande fall.

(8)

De hinder för tillgången till en effektiv rättslig prövning i gränsöverskridande fall som detta ger upphov till, och den konkurrenssnedvridning på den inre marknaden som uppstår på grund av att de förfaranden som står till buds för borgenärer i skilda medlemsstater fungerar på olika sätt, innebär att det krävs gemenskapslagstiftning som garanterar lika villkor för borgenärer och gäldenärer i hela Europeiska unionen.

(9)

Syftet med denna förordning är att förenkla, påskynda och sänka kostnaderna i samband med tvister i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar genom att införa ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande, samt att möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden i alla medlemsstater genom att fastställa miniminormer som, om de uppfylls, onödiggör alla mellanliggande förfaranden i verkställighetsmedlemsstaten före erkännande och verkställighet.

(10)

Det förfarande som införs genom denna förordning bör utgöra ett kompletterande och valfritt medel för sökanden, som behåller rätten att använda sig av förfaranden enligt nationell lagstiftning. Förordningen varken ersätter eller harmoniserar därför de befintliga mekanismerna enligt nationell lagstiftning för indrivning av obestridda fordringar.

(11)	Förfarandet bör i största möjliga utsträckning bygga på att standardformulär används i all kommunikation mellan domstolen och parterna, för att underlätta handläggningen och möjliggöra användning av automatisk databehandling.

(12)	Medlemsstaterna bör ta vederbörlig hänsyn till behovet av att garantera möjligheten till rättslig prövning när de beslutar vilka domstolar som är behöriga att utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande.

(13)	I ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande är sökanden skyldig att lämna upplysningar som är tillräckliga för att fordran och grunden för denna klart skall kunna identifieras, så att svaranden kan göra ett välgrundat val att antingen bestrida fordran eller att lämna den obestridd.

(14)	Det bör i detta sammanhang vara obligatoriskt för sökanden att ge en beskrivning av den bevisning som stödjer fordran. För detta ändamål bör ansökningsformuläret innehålla en så uttömmande förteckning som möjligt över de typer av bevisning som vanligtvis åberopas i mål om penningfordringar.

(15)	Att lämna in en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande bör medföra betalning av eventuella tillämpliga domstolsavgifter.

(16)

Domstolen bör pröva ansökan, bland annat frågan om behörighet och beskrivningen av bevisningen, på grundval av de uppgifter som lämnats i ansökningsformuläret. Därmed kan domstolen göra en preliminär materiell prövning av yrkandet och bland annat avvisa en uppenbart ogrundad fordran eller en obefogad ansökan. Det bör inte vara nödvändigt att denna prövning utförs av en domare.

(17)	Beslut om att avvisa ansökan bör inte kunna överklagas. Detta utesluter dock inte en eventuell ny prövning av beslutet att avvisa ansökan i samma instans i enlighet med nationell lagstiftning.

(18)

I det europeiska betalningsföreläggandet bör svaranden upplysas om att han kan välja mellan att betala det belopp som beviljats sökanden eller, om han vill bestrida fordran, sända ett bestridande inom en tidsfrist på 30 dagar. Utöver att få de fullständiga upplysningar om fordran som sökanden lämnat, bör svaranden underrättas om den rättsliga betydelsen av det europeiska betalningsföreläggandet och särskilt om följderna av att inte bestrida fordran.

(19)

Med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas civilprocessrättsliga regler, särskilt reglerna om delgivning av handlingar, är det nödvändigt att på ett specifikt och detaljerat sätt definiera de miniminormer som bör tillämpas i samband med det europeiska betalningsföreläggandet. När det gäller uppfyllandet av dessa miniminormer bör i synnerhet inte delgivningssätt som bygger på en juridisk fiktion betraktas som tillräckliga för delgivning av ett europeiskt betalningsföreläggande.

(20)	Alla de delgivningssätt som förtecknas i artiklarna 13 och 14 kännetecknas av antingen fullständig säkerhet (artikel 13) eller en mycket hög grad av sannolikhet (artikel 14) att den handling som delges har nått sin adressat.

(21)	Personlig delgivning till vissa andra personer än den svarande själv enligt artikel 14.1 a och b bör anses uppfylla kraven i dessa bestämmelser endast om dessa personer faktiskt har godtagit/mottagit det europeiska betalningsföreläggandet.

(22)

Artikel 15 bör tillämpas på de situationer då den svarande inte kan företräda sig själv i domstolen, t.ex. när det gäller en juridisk person, och då den person som är behörig att företräda honom utses enligt lag, samt i situationer då den svarande har bemyndigat en annan person, främst ett juridiskt ombud, att företräda honom i det aktuella domstolsförfarandet.

(23)	Svaranden får lämna in sitt bestridande genom att använda standardformulär som återges i denna förordning. Domstolarna bör emellertid beakta varje annan skriftlig form av bestridande om det är klart formulerat.

(24)

Ett bestridande som har lämnats in inom tidsfristen bör leda till att det europeiska förfarandet för betalningsföreläggande avslutas och att ärendet automatiskt övergår till ett ordinarie civilrättsligt förfarande, om inte sökanden uttryckligen har begärt att förfarandet i så fall skall avslutas. Med avseende på tillämpningen av denna förordning bör begreppet ”ordinarie civilrättsligt förfarande” inte nödvändigtvis tolkas enligt nationell lagstiftning.

(25)

När tidsfristen för att lämna in ett bestridande har löpt ut bör svaranden i vissa undantagsfall ha rätt att begära en förnyad prövning av det europeiska betalningsföreläggandet. En förnyad prövning i undantagsfall bör inte innebära att svaranden får en andra möjlighet att bestrida fordran. Under den förnyade prövningen bör sakförhållandena i målet inte bedömas utöver vad som följer av de exceptionella omständigheter som svaranden har åberopat. De andra exceptionella omständigheterna kan omfatta en situation då det europeiska betalningsföreläggandet grundades på att oriktiga uppgifter lämnats i ansökningsformuläret.

(26)	Domstolsavgifter enligt artikel 25 bör inte omfatta till exempel advokatarvoden eller kostnader för delgivning av handlingar genom annat organ än domstol.

(27)

Ett europeiskt betalningsföreläggande som har utfärdats i en medlemsstat och som har blivit verkställbart bör när det gäller verkställighet behandlas som om det hade utfärdats i den medlemsstat där verkställighet söks. Det ömsesidiga förtroendet för rättskipningen i medlemsstaterna motiverar att en domstol i en medlemsstat bedömer huruvida alla villkor för utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande är uppfyllda, i syfte att göra det möjligt att verkställa föreläggandet i alla övriga medlemsstater utan att det i den medlemsstat där domen skall verkställas behöver prövas om de processuella miniminormerna har tillämpats korrekt. Utan att det påverkar bestämmelserna i den här förordningen, särskilt de miniminormer som fastställs i artikel 22.1, artikel 22.2 samt artikel 23, bör bestämmelserna för verkställighet av det europeiska betalningsföreläggandet även i fortsättningen regleras enligt nationell lagstiftning.

(28)

För beräkning av tidsfristerna bör rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister vara tillämplig (4). Svaranden bör underrättas om detta och informeras om att hänsyn kommer att tas till allmänna helgdagar i den medlemsstat där den domstol som utfärdar det europeiska betalningsföreläggandet är belägen.

(29)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa en enhetlig, snabb och effektiv mekanism för indrivning av obestridda penningfordringar i hela Europeiska unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av förordningens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(30)	De åtgärder som behövs för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5).

(31)

I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning har Förenade kungariket och Irland meddelat sin önskan att delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(32)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.   Syftet med denna förordning är att

a)	förenkla, påskynda och sänka kostnaderna för förfaranden i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar genom att införa ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande, och

b)	möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden i alla medlemsstater genom att det fastställs miniminormer som, om de uppfylls, onödiggör alla mellanliggande förfaranden i verkställighetsmedlemsstaten före erkännande och verkställighet.

2.   Denna förordning skall inte hindra en sökande från att driva in en sådan fordran som avses i artikel 4 genom att använda något annat förfarande som finns tillgängligt enligt lagstiftningen i en medlemsstat eller enligt gemenskapsrätten.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.   Denna förordning skall tillämpas på privaträttens område i gränsöverskridande fall, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (”acta iure imperii”).

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

a)	makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamenten,

b)	konkurs, ackord och liknande förfaranden,

c)	social trygghet,

d)	utomobligatoriska fordringar, såvida de inte i) har omfattats av ett avtal mellan parterna eller betalningsskyldighet har medgivits, ii) avser fastställda skulder som uppstått på grund av gemensamt ägande av egendom.

3.   I denna förordning avses med medlemsstat samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.

Artikel 3

Gränsöverskridande fall

1.   I denna förordning avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

2.   Hemvistet skall avgöras i enlighet med artiklarna 59 och 60 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (6).

3.   Den relevanta tidpunkten för att avgöra om det föreligger ett gränsöverskridande fall skall vara när ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnas in i enlighet med denna förordning.

Artikel 4

Förfarande för europeiskt betalningsföreläggande

Förfarandet för det europeiska betalningsföreläggandet skall inrättas för att driva in penningfordringar som avser ett bestämt belopp och som har förfallit till betalning när ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnas in.

Artikel 5

Definitioner

I denna förordning avses med

1.	”ursprungsmedlemsstat”: den medlemsstat där ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdas,

2.	”verkställighetsmedlemsstat”: den medlemsstat där verkställighet av ett europeiskt betalningsföreläggande begärs,

3.	”domstol”: samtliga myndigheter i en medlemsstat som är behöriga när det gäller europeiska betalningsförelägganden eller andra frågor som hör dit,

4.	”ursprungsdomstol”: den domstol som utfärdar ett europeiskt betalningsföreläggande.

Artikel 6

Domstols behörighet

1.   Vid tillämpningen av denna förordning skall domstols behörighet fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt förordning (EG) nr 44/2001.

2.   Om fordran rör ett avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, och svaranden är konsumenten, skall emellertid endast domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist i den mening som avses i artikel 59 i förordning (EG) nr 44/2001 vara behöriga.

Artikel 7

Ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande

1.   En ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande skall göras med hjälp av standardformulär A som återges i bilaga I.

2.   I ansökan skall följande anges:

a)	Namn på och adress till parterna och i förekommande fall deras ombud samt den domstol till vilken ansökan lämnas in.

b)	Fordrans belopp, inbegripet huvudfordran samt i förekommande fall ränta, avtalsvite och kostnader.

c)	Räntesats om ränta yrkas på fordran, och den tidsperiod för vilken ränta yrkas, om inte lagstadgad ränta automatiskt läggs till kapitalbeloppet enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.

d)	Grunden för talan, inbegripet en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för fordran och, i förekommande fall, för den ränta som yrkas.

e)	En beskrivning av den bevisning som bestyrker fordran.

f)	Grunden för domstolens behörighet.

g)	Fallets gränsöverskridande karaktär i den mening som avses i artikel 3.

3.   I ansökan skall sökanden förklara att de lämnade uppgifterna så vitt han vet och tror är sanna och att han inser att varje avsiktligt felaktig uppgift kan leda till lämpliga påföljder enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

4.   Sökanden får i ett tillägg till sin ansökan upplysa domstolen om att han motsätter sig övergång till ett ordinarie civilrättsligt förfarande i den mening som avses i artikel 17 om svaranden bestrider. Sökanden kan även göra detta senare förutsatt att det sker innan föreläggandet utfärdas.

5.   Ansökan skall lämnas in i pappersform eller med hjälp av annat kommunikationsmedel, inbegripet på elektronisk väg, som godtas av ursprungsmedlemsstaten och som finns tillgängligt vid ursprungsdomstolen.

6.   Ansökan skall undertecknas av sökanden eller i förekommande fall av dennes ombud. När ansökan inlämnas på elektronisk väg enligt punkt 5 skall den undertecknas i enlighet med artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer (7). Signaturen skall erkännas i ursprungsmedlemsstaten utan att ytterligare villkor får föreskrivas.

En sådan elektronisk signatur får emellertid inte krävas om och i den utsträckning som det hos domstolarna i ursprungsmedlemsstaten finns ett alternativt elektroniskt kommunikationssystem som är tillgängligt för en viss grupp förhandsregistrerade autentiserade användare och som gör det möjligt att på ett säkert sätt identifiera dessa användare. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana kommunikationssystem.

Artikel 8

Prövning av ansökan

Den domstol till vilken ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnats in skall snarast möjligt och på grundval av uppgifterna i ansökningsformuläret pröva om de villkor som anges i artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 är uppfyllda och om fordran förefaller välgrundad. Denna prövning får ges formen av ett automatiskt förfarande.

Artikel 9

Komplettering och rättelse

1.   Om villkoren i artikel 7 inte är uppfyllda och om fordran inte är uppenbart ogrundad eller ansökan är obefogad skall domstolen ge sökanden tillfälle att komplettera eller rätta ansökan. Domstolen skall använda sig av standardformulär B, som återges i bilaga II.

2.   Om domstolen kräver att sökanden skall komplettera eller rätta sin ansökan, skall den ange en tidsfrist som den anser vara lämplig med hänsyn till omständigheterna. Det står domstolen fritt att förlänga tidsfristen.

Artikel 10

Ändring av ansökan

1.   Om kraven i artikel 8 är uppfyllda endast för en del av fordran, skall domstolen informera sökanden om detta med användning av standardformulär C, som återges i bilaga III. Sökanden skall uppmanas att godta eller avvisa ett förslag om ett europeiskt betalningsföreläggande för det belopp som domstolen angivit och skall informeras om följderna av sitt beslut. Sökanden skall svara genom att återsända det standardformulär C som domstolen skickat, inom en tidsfrist som domstolen har angivit i enlighet med artikel 9.2.

2.   Om sökanden godtar domstolens förslag, skall domstolen i enlighet med artikel 12 utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande för den del av fordran som godtagits av sökanden. Konsekvenserna med avseende på den återstående delen av den ursprungliga fordran skall regleras av nationell lagstiftning.

3.   Om sökanden inte översänder sitt svar inom den tidsfrist som domstolen har angivit eller om sökanden avvisar domstolens förslag, skall domstolen avvisa ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i dess helhet.

Artikel 11

Avvisning av ansökan

1.   Domstolen skall avvisa ansökan om

a)	villkoren i artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 inte är uppfyllda, eller

b)	fordran är uppenbart ogrundad, eller

c)	sökanden inte översänder sitt svar inom den tidsfrist som domstolen angivit enligt artikel 9.2, eller

d)	sökanden inte översänder sitt svar inom den tidsfrist som domstolen angivit eller avvisar domstolens förslag i enlighet med artikel 10.

Sökanden skall informeras om skälen för att avvisa ansökan med hjälp av standardformulär D, som återges i bilaga IV.

2.   Beslut om att avvisa ansökan kan inte överklagas.

3.   Beslut om att avvisa en ansökan skall inte hindra en sökande från att göra gällande fordran genom en ny ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande eller något annat förfarande som finns tillgängligt enligt lagstiftningen i en medlemsstat.

Artikel 12

Utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande

1.   Om kraven i artikel 8 är uppfyllda skall domstolen snarast möjligt och normalt inom 30 dagar från inlämnandet av ansökan utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande med hjälp av standardformulär E, som återges i bilaga V.

Perioden på 30 dagar skall inte omfatta den tid som sökanden använt för att komplettera, rätta eller ändra sin ansökan.

2.   Det europeiska betalningsföreläggandet skall utfärdas tillsammans med en kopia av ansökningsformuläret. Den information som sökanden lämnar i tillägg 1 och 2 till formulär A skall inte inkluderas.

3.   I det europeiska betalningsföreläggandet skall svaranden upplysas om sina möjligheter

a)	att till sökanden betala det belopp som anges i föreläggandet, eller

b)	att bestrida betalningsföreläggandet genom att till ursprungsdomstolen lämna in ett bestridande, som skall avsändas inom 30 dagar efter det att han delgivits föreläggandet.

4.   I det europeiska betalningsföreläggandet skall svaranden upplysas om att

a)	föreläggandet utfärdades uteslutande på grundval av de uppgifter som sökanden har lämnat och som domstolen inte verifierat,

b)	föreläggandet blir verkställbart såvida inte ett bestridande lämnats in till domstolen i enlighet med artikel 16,

c)	om ett bestridande lämnas in, skall förfarandet gå vidare vid de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden, såvida sökanden inte uttryckligen har begärt att förfarandet i så fall skall avbrytas.

5.   Domstolen skall se till att svaranden delges föreläggandet i överensstämmelse med nationell lagstiftning på ett sätt som uppfyller minimikraven i artiklarna 13, 14 och 15.

Artikel 13

Delgivning med bevis på att svaranden mottagit handlingen

Ett europeiskt betalningsföreläggande får delges svaranden, i enlighet med nationell lagstiftning i den stat där delgivning skall verkställas, på ett av följande sätt:

a)	Personlig delgivning genom att svaranden undertecknar ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

b)	Personlig delgivning genom att den behöriga person som delgivit handlingen undertecknar ett dokument där det anges att svaranden tagit emot den eller utan stöd i lagen vägrat att ta emot den, samt datum för detta.

c)	Delgivning per post genom att svaranden undertecknar och skickar tillbaka ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

d)	Delgivning på elektronisk väg, t.ex. fax eller e-post, där svaranden undertecknar och skickar tillbaka ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

Artikel 14

Delgivning utan bevis på att svaranden mottagit handlingen

1.   Ett europeiskt betalningsföreläggande får även delges svaranden, i enlighet med nationell lagstiftning i den stat där delgivning skall verkställas, på ett av följande sätt:

a)	Personlig delgivning på svarandens personliga adress till personer som bor i samma hushåll som svaranden eller är anställda där.

b)	Personlig delgivning i svarandens företagslokaler till personer som är anställda av svaranden, i de fall där svaranden är egenföretagare och i de fall svaranden är en juridisk person.

c)	Föreläggandet läggs i svarandens brevlåda.

d)

Föreläggandet deponeras på ett postkontor eller hos behöriga myndigheter och en skriftlig underrättelse om att så har skett lämnas i svarandens brevlåda, om den skriftliga underrättelsen klart och tydligt anger att det rör sig om en domstolshandling eller att den har den rättsverkan att delgivning anses ha skett och att tidsfrister har börjat löpa.

e)	Delgivning per post utan intyg enligt punkt 3, när svaranden har sin adress i ursprungsmedlemsstaten.

f)	Delgivning på elektronisk väg med automatisk sändningsbekräftelse, under förutsättning att svaranden i förväg uttryckligen har godkänt detta delgivningssätt.

2.   Vid tillämpning av denna förordning skall delgivning enligt punkt 1 inte vara tillåten om svarandens adress inte med säkerhet är känd.

3.   Delgivning enligt punkt 1 a, b, c och d skall intygas genom

a)

ett dokument, undertecknat av den behöriga person som delgivit handlingen, där det anges i) vilket sätt som använts för delgivning, ii) datum för delgivningen, och iii) när föreläggandet delgivits någon annan person än svaranden, namnet på denne och i vilket förhållande denne står till svaranden, eller

b)	ett mottagningsbevis från den delgivna personen i fall som avses i punkt 1 a och b.

Artikel 15

Delgivning med ett ombud

Delgivning i enlighet med artiklarna 13 eller 14 får också ske med svarandens ombud.

Artikel 16

Bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet

1.   Svaranden kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet vid ursprungsdomstolen genom att använda standardformulär F, som återges i bilaga VI och som denne skall erhålla samtidigt med det europeiska betalningsföreläggandet.

2.   Bestridandet skall sändas inom 30 dagar från det att svaranden delgivits föreläggandet.

3.   Svaranden skall i bestridandet ange att han bestrider den aktuella fordran utan att behöva ange skälen för detta.

4.   Bestridandet skall lämnas in i pappersform eller med hjälp av annat kommunikationsmedel, inbegripet på elektronisk väg, som godtas av ursprungsmedlemsstaten och som finns tillgängligt vid ursprungsdomstolen.

5.   Bestridandet skall undertecknas av svaranden eller i förekommande fall av dennes ombud. Om bestridandet lämnas in på elektronisk väg i enlighet med punkt 4 skall det undertecknas i enlighet med artikel 2.2 i direktiv 1999/93/EG. Signaturen skall erkännas i ursprungsmedlemsstaten utan att ytterligare villkor får föreskrivas.

En sådan elektronisk signatur får emellertid inte krävas om och i den utsträckning som det hos domstolarna i ursprungsmedlemsstaten finns ett alternativt elektroniskt kommunikationssystem som är tillgängligt för en viss grupp förhandsregistrerade autentiserade användare och som gör det möjligt att på ett säkert sätt identifiera dessa användare. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana kommunikationssystem.

Artikel 17

Verkan av inlämnande av bestridande

1.   Om ett bestridande lämnas in inom den tidsfrist som anges i artikel 16.2 skall förfarandet gå vidare vid de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden, såvida inte sökanden uttryckligen begärt att förfarandet i så fall skall avbrytas.

Att sökanden gjort sin fordran gällande genom det europeiska betalningsföreläggandet får inte enligt nationell lagstiftning inverka menligt på hans ställning i ett senare ordinarie civilrättsligt förfarande.

2.   Övergången till ett ordinarie civilrättsligt förfarande i den mening som avses i punkt 1 skall regleras av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.

3.   Sökanden skall informeras om huruvida svaranden har lämnat in ett bestridande och om eventuell övergång till ett ordinarie civilrättsligt förfarande.

Artikel 18

Verkställbarhet

1.   Om inget bestridande har inkommit till ursprungsdomstolen inom den tidsgräns som fastställs i artikel 16.2, och med beaktande av skälig tid för bestridandet att komma fram, skall ursprungsdomstolen med användning av standardformulär G, som återges i bilaga VII, utan dröjsmål förklara det europeiska betalningsförläggandet verkställbart. Domstolen skall kontrollera delgivningsdatumet.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall de formella förutsättningarna för verkställbarhet regleras av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.

3.   Domstolen skall skicka det verkställbara europeiska betalningsföreläggandet till sökanden.

Artikel 19

Upphävande av exekvatur

Ett europeiskt betalningsföreläggande som blivit verkställbart i ursprungsmedlemsstaten skall erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan att det finns någon möjlighet att motsätta sig dess erkännande.

Artikel 20

Förnyad prövning i undantagsfall

1.   Svaranden skall efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 16.2 ha rätt att ansöka om förnyad prövning av det europeiska betalningsföreläggandet hos den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, när

a)	i) betalningsföreläggandet har delgivits svaranden på något av de sätt som föreskrivs i artikel 14, och ii) delgivning utan svarandens förskyllan inte har skett i så god tid att denne haft möjlighet att förbereda sitt svaromål, eller

b)	svaranden utan egen förskyllan har varit förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller exceptionella omständigheter,

förutsatt att svaranden i vilketdera fallet vidtar åtgärder utan dröjsmål.

2.   Svaranden skall efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 16.2 också ha rätt att ansöka om förnyad prövning av det europeiska betalningsföreläggandet vid den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, när det är uppenbart att betalningsföreläggandet har utfärdats felaktigt med avseende på de villkor som fastställs i denna förordning, eller på grund av andra exceptionella omständigheter.

3.   Om domstolen avslår svarandens ansökan på grund av att inget av de skäl för förnyad prövning som anges i punkterna 1 och 2 är tillämpligt, skall det europeiska betalningsföreläggandet ha fortsatt rättsverkan.

Om domstolen beslutar att en förnyad prövning är motiverad på grund av ett av de skäl som anges i punkterna 1 och 2 skall det europeiska betalningsföreläggandet förlora sin giltighet.

Artikel 21

Verkställighet

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning skall verkställighetsförfarandet regleras av verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning.

Ett europeiskt betalningsförläggande som blivit verkställbart skall verkställas enligt samma villkor som ett verkställbart beslut som utfärdats i verkställighetsmedlemsstaten.

2.   För verkställighet i en annan medlemsstat skall sökanden till den medlemsstatens behöriga verkställighetsmyndigheter lämna följande:

a)	En kopia av det europeiska betalningsföreläggandet, i den lydelse som förklarats verkställbar av ursprungsdomstolen, vilken skall uppfylla de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b)

vid behov en översättning av det europeiska betalningsföreläggandet till det officiella språket i verkställighetsmedlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken för domstolsförfaranden på den ort där verkställigheten begärs, i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning, eller till ett annat språk som verkställighetsmedlemsstaten har uppgett att den godkänner. Varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken för Europeiska unionens institutioner förutom dess eget som de kan godkänna för det europeiska betalningsföreläggandet. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig därtill i någon av medlemsstaterna.

3.   Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av en sökande som i en medlemsstat begär verkställighet av ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdat i en annan medlemsstat, på den grunden att han är utländsk medborgare eller att han inte har hemvist eller vistelseort i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 22

Hinder mot verkställighet

1.   Verkställighet skall på svarandens ansökan vägras av den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten, om det europeiska betalningsföreläggandet är oförenligt med ett beslut eller föreläggande som tidigare meddelats i en medlemsstat eller i tredjeland, om

a)	det tidigare beslutet eller föreläggandet avsåg samma sak och samma parter, och

b)	det tidigare beslutet eller föreläggandet uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i verkställighetsmedlemsstaten, och

c)	den omständighet som gör besluten oförenliga inte kunde ha åberopats som en invändning under domstolsförfarandet i ursprungsmedlemsstaten.

2.   Verkställighet skall på begäran vägras även om och i den omfattning som svaranden till sökanden erlagt det angivna beloppet i det europeiska betalningsföreläggandet.

3.   Det europeiska betalningsföreläggandet får inte under några omständigheter omprövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 23

Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet

Om svaranden har ansökt om förnyad prövning i enlighet med artikel 20 får den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten på ansökan av svaranden

a)	begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, eller

b)	göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som domstolen eller myndigheten bestämmer, eller

c)	när det föreligger exceptionella omständigheter, låta verkställighetsförfarandet vila.

Artikel 24

Juridisk företrädare

Det skall inte vara obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist

a)	för sökanden i samband med ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande,

b)	för svaranden i samband med bestridandet av ett europeiskt betalningsföreläggande.

Artikel 25

Domstolsavgifter

1.   Domstolsavgifterna för ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande och det ordinarie civilrättsliga förfarande som följer på detta vid ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande i en medlemsstat får sammantaget inte överstiga domstolsavgifterna för ett ordinarie civilrättsligt förfarande som inte har föregåtts av ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande i den medlemsstaten.

2.   Vid tillämpning av denna förordning skall domstolsavgifter omfatta avgifter som skall erläggas till domstolen och vars storlek fastställs i enlighet med nationell lagstiftning.

Artikel 26

Förhållande till nationell processlagstiftning

Alla processrättsliga frågor som inte tas upp särskilt i denna förordning skall regleras enligt nationell lagstiftning.

Artikel 27

Förhållande till förordning (EG) nr 1348/2000

Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (8).

Artikel 28

Information om delgivningskostnader och verkställighet

Medlemsstaterna skall samarbeta för att informera allmänhet och jurister om

a)	kostnader för delgivning av dokument, och

b)	vilka myndigheter som har behörighet i fråga om verkställighet med avseende på tillämpningen av artiklarna 21-23,

särskilt genom det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område vilket inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG (9).

Artikel 29

Information om domstols behörighet, förfaranden för förnyad prövning, kommunikationsmedel och språk

1.   Senast den 12 juni 2008 skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om

a)	vilka domstolar som är behöriga att utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande,

b)	förfarande för förnyad prövning och behöriga domstolar för tillämpningen av artikel 20,

c)	vilka kommunikationsmedel som godtas vid ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande och som domstolarna har tillgång till,

d)	språk som godtas i enlighet med artikel 21.2 b.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om senare ändringar av denna information.

2.   Kommissionen skall ställa den information som meddelats i enlighet med punkt 1 till allmänhetens förfogande genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning och på andra lämpliga sätt.

Artikel 30

Ändring av bilagorna

Standardformulären i bilagorna skall uppdateras eller anpassas i tekniskt avseende för att säkerställa full överensstämmelse med bestämmelserna i denna förordning enligt förfarandet i artikel 31.2.

Artikel 31

Kommitté

1.   Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 75 i förordning (EG) nr 44/2001.

2.   När det hänvisas till denna punkt, skall artikel 5a.1 – 5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

3.   Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 32

Översyn

Senast den 12 december 2013 skall kommissionen överlämna en detaljerad rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur förfarandet med det europeiska betalningsföreläggandet fungerar. Rapporten skall innehålla en utvärdering av förfarandet som det har fungerat och en utvidgad konsekvensanalys för varje medlemsstat.

För detta ändamål, och för att garantera att bästa praxis i Europeiska unionen vederbörligen beaktas och återspeglar principerna för bättre lagstiftning, skall medlemsstaterna förse kommissionen med information om hur det europeiska betalningsföreläggandet fungerar över gränserna. Denna information skall omfatta domstolsavgifter, handläggningstider, effektivitet, lätthet att använda samt medlemsstaternas interna förfaranden för betalningsförelägganden.

Kommissionens rapport skall vid behov åtföljas av förslag till ändringar.

Artikel 33

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 12 december 2008 med undantag för artiklarna 28, 29, 30 och 31 som skall tillämpas från och med den 12 juni 2008.

---

(1)  EUT C 221, 8.9.2005, s. 77.

(2)  Europaparlamentets yttrande av den 13 december 2005 (ännu ej offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 30 juni 2006 (ännu ej offentliggjord i EUT) samt Europaparlamentets ståndpunkt av den 25 oktober 2006. Rådets beslut av den 11 december 2006.

(3)  EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.

(4)  EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.

(5)  EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).

(6)  EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 2245/2004 (EUT L 381, 28.12.2004, s. 10).

(7)  EGT L 13, 19.1.2000, s. 12.

(8)  EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

(9)  EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

---

---

---

---

---

---

---

---