(1)

Genom en skrivelse av den 31 januari 2003 underrättade kommissionen Frankrike om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget (nedan kallat ”beslutet om att inleda förfarandet”) avseende de finansiella åtgärder som de franska myndigheterna infört till förmån för France Télécom (nedan kallat ”FT” eller ”företaget”) och den ordning för kommunal företagsskatt som tillämpas för denna operatör. Beskrivningen av de faktauppgifter som har lett till att detta förfarande inleds återges inte i detta beslut (2).

(2)

Den 31 januari 2003 underrättades Frankrike om beslutet att inleda förfarandet. Efter sakfelskorrigeringar underrättades Frankrike om rättelsen den 7 mars 2003.

(3)

Frankrike lämnade kompletterande uppgifter till kommissionen genom skrivelser av den 4 april 2003, den 15 maj 2003 och den 29 januari 2004.

(4)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att lämna sina synpunkter på stödåtgärderna i fråga.

(5)

Kommissionen har tagit emot följande synpunkter från berörda parter:

(6)

Kommissionen överlämnade synpunkterna till Frankrike den 16 maj 2003 för att ge myndigheterna tillfälle att yttra sig om dem.

(7)

De franska myndigheterna lämnade sina synpunkter genom skrivelser av den 30 juni 2003 och den 29 juli 2003.

(8)

Kommissionen har tagit emot andra uppgifter och handlingar från följande tredje parter:

(9)

Kommissionen har begärt att få ytterligare klargöranden från de franska myndigheterna genom skrivelser daterade enligt följande:

(10)

Den 3 maj 2004 och den 14 juni 2004 sände kommissionen de skrivelser som anges i punkt 8 till de franska myndigheterna.

(11)

Kommissionen har vid olika möten som hållits under förfarandet hört företrädarna för tredje parter.

(12)

Kommissionen mötte de franska myndigheterna och FT den 22 januari 2004, den 16 och den 23 juni 2004.

(13)

Genom ett fax av den 5 juli 2004 överlämnade de franska myndigheterna nya beräkningar till kommissionen avseende den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt. Den 13, den 15 och den 16 juli 2004 lämnade de franska myndigheterna kompletterande synpunkter till kommissionen.

(14)

Bara den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt som tillämpas på FT, enligt vad som anges i beslutet om att inleda förfarandet, behandlas i föreliggande beslut.

(15)

Eftersom den åtgärd som undersöks redan på ett detaljerat sätt har beskrivits i beslutet om att inleda förfarandet (7) återges beskrivningen i föreliggande beslut bara i den utsträckning som är nödvändig.

(16)

Fram till 1990 utövades FT:s verksamheter av ett statligt verk med ansvar för post och telekommunikationer (Direction du Ministère chargé des postes et des télécommunications). Som statlig förvaltningsmyndighet var det tidigare verket med ansvar för telekommunikationer (Direction Générale des Télécommunications) befriat från följande skatter: i) kommunal företagsskatt, ii) fastighetsskatt på all fast egendom, såväl fastigheter som tomtmark och iii) bolagsskatt (8). Det var försett med ytterligare en budget, med ett stort överskott, som bilagts den statliga budgeten och ålades på grund av rörelseöverskott att göra en betalning till den allmänna budgeten samt vissa avgifter för att finansiera särskilda åtgärder.

(17)

I lag nr 90-568 av den 2 juli 1990 om organisationen av förvaltningsmyndigheten för post och telekommunikationer omvandlades det tidigare statliga verket för telekommunikationer till två separata offentliga instanser (La Poste och FT) med självständig finansiell ställning och reglerade av handelsrätten. Beviljandet av den rättsliga ställningen som juridisk person till de två enheterna borde ha lett till beskattning enligt allmän skattelagstiftning. Faktum är att enligt artikel 1654 i den franska allmänna skattelagen (Code général des impôts) ”skall offentliga instanser, industriella eller kommersiella statliga företag, företag i vilka staten eller de lokala myndigheterna har aktieinnehav enligt allmän skattelag betala alla slags skatter och avgifter som erläggs av privata företag som bedriver samma verksamhet”. FT borde från tidpunkten när det bildades, den 1 januari 1991, ha beskattats enligt allmän skattelagstiftning (artikel 1 i lag nr 90-568 av den 2 juli 1990). Emellertid hade lagstiftaren i strid med denna princip, som för övrigt upprepas i lag nr 90-568 (9) infört undantagsregler från den allmänna skattelagstiftningen för FT (artiklarna 18–21 i lag nr 90-568) inom ramen för de två ordningarna, en ”övergångsordning” som är tillämplig från den 1 januari 1991 till den 1 januari 1994 och sedan en ”slutgiltig ordning” som utan tidsbegränsning är tillämplig från den 1 januari 1994, enligt följande:

(18)

Synpunkterna från berörda parter är begränsade eftersom de upprepar de argument som kommissionen lägger fram i sitt beslut om att inleda förfarandet. De upprepas därför inte i detta beslut.

(19)

De franska myndigheternas argument tar sin utgångspunkt i att den särskilda skatteordning som staten infört till förmån för FT inte gynnat detta företag. De franska myndigheterna medger att FT har omfattats av en särskild ordning vad gäller kommunal företagsskatt från 1991 till 2002, men de anser inte att denna ordning gynnat FT och att den inte på något sätt påverkat de offentliga medlen, eftersom den lett till en överbeskattning av FT i förhållande till allmän skattelagstiftning. För att komma fram till denna slutsats har de franska myndigheterna baserat sig på följande tre punkter:

(20)

I andra hand vidhåller de franska myndigheterna att åtgärden i fråga bör betraktas som befintlig. Slutligen bestred de franska myndigheterna under mötena med kommissionen den 16 och den 23 juni 2004 det välgrundade i de beräkningar som de själva tidigare lämnat till kommissionen beträffande skillnaden mellan den kommunala företagsskatt som FT betalat och den FT borde ha betalat om det hade omfattats av allmän skattelagstiftning. Enligt de franska myndigheterna vore det omöjligt att med säkerhet beräkna underbeskattningen av FT vad gäller den kommunala företagsskatten från och med 1994. Följaktligen borde inte kommissionen, enligt de franska myndigheterna, behandla denna fråga. Genom en skrivelse av den 5 juli 2004 lämnade de franska myndigheterna nya beräkningar (som FT själv utarbetat), som de påstår vara varken mer korrekta eller mer exakta än de som tidigare lämnats, utan bara avser att illustrera hur svårt det är att med exakthet värdera den fördel som FT gynnats av genom den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt från 1994.

(21)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I sitt beslut om att inleda förfarandet konstaterade kommissionen att alla väsentliga delar i ett statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i EG-fördraget fanns med. Bara de väsentliga slutsatserna (13) i bedömningen upprepas i detta beslut:

(22)

För att bedöma ordningen för kommunal företagsskatt under perioden 1991–1993 måste de franska myndigheternas första argument undersökas. Enligt detta argument var avgiften till den statliga budgeten, som FT betalade mellan 1991 till 1993, av skattemässig art och kan anses inbegripa betalning av kommunal företagsskatt enligt särskilda bestämmelser. Vad gäller denna punkt noterar kommissionen att förekomsten av ett stöd, enligt gällande rättspraxis, inte kan förnekas genom det faktum att ett företag som gynnas av en fördelaktig skatteordning åläggs ett system med större skattebörda (14). Alla skatter baseras i själva verket på olika skäl och antaganden.

(23)

Beträffande avgiftens skattemässiga art understryker kommissionen först och främst att denna avgift inte uttryckligen är kopplad till kommunal företagsskatt genom lag. I lagen anges inte att denna avgift togs ut istället för kommunal företagsskatt. Avgiftens belopp fastställdes inte heller enligt de parametrar som bestämmer beloppet på kommunal företagsskatt.

(24)

Vidare konstaterade kommissionen i beslutet om att inleda förfarandet att det schablonbelopp som FT betalade till staten genom ett bidrag till den allmänna budgeten var likvärdigt med den fördel som PTT (Post- och telestyrelsen) betalade till staten under 1989 och 1990. Den ansåg därför att betalningen av detta belopp verkade mer anpassad som en skatteavgift på FT:s rörelseresultat än en särskild beskattning för att säkerställa kommunal företagsskatten.

(25)

Före 1990 när FT:s verksamheter ännu utövades av det tidigare verket med ansvar för post och telekommunikationer bestod departementets bilagda budget av en överskottsbudget. För att täcka underskottet i den statliga sektorns finanser ålades den bilagda budgeten en avgift till förmån för den allmänna budgeten för att säkerställa ”rörelseöverskotten” samt andra avgifter avsedda att finansiera särskilda åtgärder. Under 1988 åtog sig regeringen att fram till 1992 stabilisera bidraget till den budget som bilagts den allmänna budgeten med 13,7 miljarder franska franc för 1989 och med 14 miljarder franska franc för 1990. Det är detta belopp som angavs som referens i lag nr 90-568, när man fastställde den avgift som FT ålades att betala till den allmänna budgeten för åren 1991, 1992 och 1993 (15).

(26)

Mer allmänt är skatteavgiftens egenskaper (schablonbetalning, belopp som fastställts med tanke på de företagets tidigare rörelseöverskott) inte desamma som vid en klassisk beskattning.

(27)

Med tanke på skatteavgiftens bakgrund och metoder för att bestämma hur den skall definieras närmar sig skatteavgiften ett bidrag till rörelseresultatet.

(28)

Även om avgiften inte uttryckligen är kopplad till den kommunala företagsskatten genom lag är den kopplad till den särskilda skatteordning som tillämpats på FT. I själva verket anges i lag nr 90-568 i samma kapitel kallat beskattning och i samma artikel, att FT inte behövde betala skatt (andra än de som bars av staten) och att det skulle betala denna avgift till förmån för den allmänna budgeten. Dessa två bestämmelser tillämpades under samma period (från den 1 januari 1991 till den 1 januari 1994).

(29)

Dessutom innehåller avgiften inslag som är typiska för en skatt, dvs. slutgiltig utbetalning utan motprestation genom myndigheter, stat eller annan offentlig institution. Slutligen sker ett tillskott av statliga medel.

(30)

Det förefaller därför som om målsättningen i artikel 19 i lagen vore att införa en övergångsperiod på tre år under vilken FT skulle ha fortsatt att till staten betala samma belopp som tidigare genom bidraget till rörelseresultatet och samtidigt undantas från betalning av all skatt (andra än de som betalas av staten). Att omgående beskatta FT enligt allmän skattelagiftning skulle bland annat ha lett till att det hade fått betala lokal skatt (till de lokala myndigheterna och inte till statens allmänna budget som till exempel med den kommunala företagsskatten), vilket skulle ha riskerat framkalla en minskning av FT:s bidrag till förmån för den nationella budgeten (under förutsättning att en ny form av bidrag till rörelseresultatet inte omgående infördes).

(31)

Sammanfattningsvis förefaller det som om avgiften till den allmänna budgeten som FT betalat mellan 1991 och 1993 var av blandad art, delvis skattemässig och delvis ett bidrag till rörelseresulatatet, i den utsträckning denna skatteavgift tenderade att säkerställa att företaget, under en övergångsperiod på tre år, betalade ett belopp till staten som var likvärdigt med det som FT skulle ha betalat om det hade betalat skatt enligt villkoren i allmän lag, plus ytterligare ett belopp motsvarande en avgift för rörelseresultatet. Med andra ord uppfyllde den särskilda avgift som FT betalade till staten mellan 1991 och 1993 en dubbel funktion: den utgjorde en delvis betalning av olika skatter och – vad gäller överskottet – statens deltagande som ägare i företagets resultat.

(32)

Mot bakgrund av ovanstående (och särskilt avgiftens egenskaper som delvis skattemässig och kopplingen mellan avgiften och företagets särskilda skatteordning), även i brist på uttryckliga skriftliga indikationer enligt vilka avgiften bör betraktas som en specifik metod för betalning av kommunal företagsskatt, drar kommissionen slutsatsen att avgiften i fråga för åren 1991 till 1993 delvis utgjorde en skattebetalning som bland annat inbegrep betalningen av kommunal företagsskatt och – vad gäller överskottet – statens deltagande som ägare i företagets rörelseresulatat.

(33)

Det skall här tilläggas att enligt de uppgifter som de franska myndigheterna lämnat för åren 1991 till 1993 var skatteavgiften i fråga större än de skatter som FT skulle ha betalat om det hade omfattats av systemet med kommunal företagsskatt och bolagsskatt enligt allmän skattelagstiftning. Under denna period har FT därför inte gynnats av någon fördel i anslutning till undantaget från kommunal företagsskatt. Kommissionen påminner dock om att FT under åren 1991 till 1993 bara belagts med skatter och avgifter som bars av staten (det betalade inte fastighetsskatt). För att försäkra sig om att undantaget från kommunal företagsskatt och att substitutionen genom skatteavgiften i fråga inte gett FT någon skattemässig fördel frågade kommissionen de franska myndigheterna om skatteavgiften översteg alla andra skatter som FT skulle ha betalat om det hade belagts med skatt enligt villkoren i allmän skattelagstiftning (och inte bara högre än beloppet för kommunala företagsskatten och bolagsskatten) (16). Under mötena med kommission den 16 och den 23 juni 2004 bekräftade de franska myndigheterna att denna skatteavgift faktiskt översteg beloppet för alla andra skatter. Därför anser inte kommissionen att FT gynnats av någon fördel under perioden mellan 1991 och 1993, eftersom företaget ålagts en särskild avgift av blandat slag som delvis motsvarar betalningen av vissa skatter och – för överskottet – en avgift på rörelseresultatet, en särskild avgift som översteg beloppet för de skatter och avgifter som FT befriats från.

(34)

För att bedöma ordningen för kommunal företagsskatt under perioden 1994–2003, bör kommissionen undersöka det andra och det tredje argumentet som de franska myndigheterna lagt fram.

(35)

De franska myndigheterna insisterar på det faktum att lag nr 90-568 ”en gång för alla” infört en unik skatteordning som var tillämplig på FT mellan 1991 till 2002. Enligt dessa bör man göra en övergripande beräkning av den fördel som denna ordning skulle ha kunnat ge FT under hela perioden 1991–2002. Enligt deras åsikt innebär det att en överbeskattning av FT under ett år kan kompensera en underbeskattning av FT under ett annat år. För att vara mer exakt vidhåller de franska myndigheterna att underbeskattningen av FT under den ”slutliga perioden” (1 januari 1994–1 januari 2003) kompenseras av en överbeskattning (på grund av betalningen av skatteavgiften) under ”övergångsperioden” (1 januari 1991–31 december 1993). Det belopp som FT betalat till staten som en skatteavgift för åren 1991, 1992 och 1993 är så mycket högre att det inom ramen för en skatt enligt allmän skattelagstiftning överstiger den förmån som FT skulle ha gynnats av genom de särskilda metoderna för fastställandet av ordningen för kommunal företagsskatt under den ”slutliga perioden”.

(36)

Detta argument kan inte godtas. I lag nr 90-568 fastställs två klart skilda skattesystem:

(37)

Enligt rättspraxis kan inte ett stöd till ett företag ”kompenseras” genom en särskild avgift som åläggs samma företag i en annan egenskap. EG-domstolen har därför uteslutit att en nedsättning av sociala avgifter som hänför sig till de familjetillägg som gynnar vissa företag ”kompenserar” en kompletterande avgift som åläggs dessa företag för arbetslöshetsförsäkring (17).

(38)

Genom tillämpning av denna rättspraxis kan inte kommissionen godta att underbeskattningen av FT vad gäller kommunal företagsskatt från 1994 kompenseras av den särskilda skatteavgift som FT betalade mellan 1991 och 1994, vilken inte var specifikt kopplad till den kommunala företagsskatten. Såsom kommissionen redan kunnat konstatera kan det inte i lag nr 90-568 fastställas att den särskilda skatteavgiften kan ersätta den kommunala företagsskatten. Beloppet för denna skatteavgift fastställdes inte heller enligt de parametrar som bestämmer beloppet för kommunala företagsskatten, utan genom hänvisning till den andel som PTT betalade till staten under 1989 och 1990. Mot bakgrund av skatteavgiftens bakgrund och metoder för fastställande påminner den mer om en avgift på rörelseresultatet än en enskild avgift för kommunal företagsskatt. Detta borde i normala fall ha lett till att kommissionen uteslöt all kompensation och istället betraktade den uteblivna betalningen av kommunala företagsskatt under ”övergångsperioden” som en särskild fördel som gynnat företaget.

(39)

Kommissionen har i detta undantagsfall godtagit att den skatteavgift som företaget betalade mellan 1991 och 1993 också inbegrep betalning av kommunal företagsskatt. Med tanke på denna skatteavgifts mångtydiga natur, som förefaller vara kopplad till det särskilda skattesystem som tillämpas för FT (18), har kommissionen på grund av att avgiften översteg det belopp som skulle ha uppnåtts genom tillämpning av skattesystemet enligt allmän lag och eftersom systemet i fråga bara avsågs att gälla under en övergångsperiod beslutat att godta tvivlen på att företaget skulle ha gynnats och att medge att skatteavgiften delvis inbegrep en skattemässig del och att den också inbegrep skatteinbetalningar. Dock gäller att alla delar i skatteavgiften som översteg den skattesats som normalt var tillämplig enligt allmän skattelagstiftning bara kan inkluderas som betalning av kapitalet, vilket utesluter all rättslig grund för att genomföra en kompensation. I själva verket skulle en kompensation mellan de belopp som FT betalat som skattevgift på rörelsevinsten och underbeskattningen av FT vad gäller kommunal företagsskatt leda till förväxling av skatteavgifter av olika slag (skattetillgodohavanden i form av ekonomisk vinst), vilket inte kan godtas.

(40)

Slutligen noterar kommissionen att lag nr 90-568 inte föreskriver någon kompensation för underbeskattningen av FT från 1994 genom en överbeskattning för åren 1991 till 1994. Men en övergripande beräkning, som den som de franska myndigheterna föreslår, skulle leda till en omklassificering i efterhand av det överskott som FT påstås ha betalat under ”övergångsperioden” som ett förskott på skatten (en skattelättnad) som skall dras av under framtida år, vilket inte var syftet med lag nr 90-568 när de två olika systemen infördes. Om de franska myndigheterna för närvarande föreslår att de skall kompensera vinsterna mellan skatteavgifter av olika slag (den särskilda skatteavgiften av blandat slag – som både är skattemässig och ger utdelning – och underbeskattningen av FT vad gäller kommunal företagsskatten) tillämplig på två olika perioder, beror inte detta på tillämpningen av normala skatteregler enligt fransk lag, utan på en rationalisering i efterhand för att undvika återbetalning av det stöd som beviljats FT.

(41)

Sammanfattningsvis kan inte kommissionen godta de franska myndigheternas andra argument, enligt vilket man bör genomföra en övergripande beräkning av den fördel som denna ordning gett FT för hela perioden 1991–2002.

(42)

Det innebär att skillnaden mellan den kommunala företagsskatt som FT faktiskt betalat och den som borde ha betalats enligt allmän skattelagstiftning från den 1 januari 1994 till den 1 januari 2003 utgör statligt stöd för det utgör en fördel som FT beviljats genom resurser som annars skulle ha förts upp i statens budget.

(43)

Kommissionen kan inte heller godta argumentet enligt vilket den kommunala företagsskatten skulle ingå i beräkningen av det beskattningsbara resultatet och att korrigeringen av en eventuell underbeskattning av den kommunala företagsskatten borde åtföljas av en korrigering nedåt av bolagsskatten med tanke på att de skattemetoder som tillämpats på företaget vad gäller kommunal företagsskatt och bolagsskatt inte skulle gå att skilja åt.

(44)

Detta argument avvisades av EG-domstolen som tydligt uttryckte att ”kommissionen, i sina beslut om återbetalning av statliga stöd, inte skall beräkna skatteeffekten på det stöd som skall återbetalas, eftersom denna beräkning hör under den nationella rättens tillämpningsområde, utan begränsa sig till att ange det bruttobelopp som skall återbetalas. Detta hindrar inte att de nationella myndigheterna vid återbetalningen i förekommande fall drar av vissa belopp med tillämpning av sina interna regler på det villkoret att tillämpningen av dessa interna regler inte gör denna återbetalning praktiskt omöjlig och inte är diskriminerande i jämförelse med jämförbara fall som handläggs enligt intern rätt” (19).

(45)

Beträffande stödets natur bekräftar kommissionen de preliminära slutsatser som den lade fram i beslutet om att inleda förfarandet enligt vilket stödet i fråga bör betraktas som nytt stöd. Ordningen om undantag från kommunal företagsskatt infördes genom en lag från 1990 (dvs. efter att fördraget trätt i kraft) för att undvika att bildandet av FT som offentligt företag inte ledde till att det blev skattskyldigt enligt allmän skattelagstiftning. Dessutom har telekommunikationssektorn från 1988 gradvis avreglerats. Med tanke på att FT från 1994 gynnats av stöd kopplat till den särskilda ordningen för kommunal företagsskatten och att de marknader på vilka FT bedrev sin verksamhet vid denna tidpunkt, åtminstone delvis, var konkurrensutsatta (20) måste kommissionen dra slutsatsen att åtgärden i fråga utgör ett nytt stöd.

(46)

De franska myndigheterna anser att den påstådda stödordningen till förmån för FT som infördes genom lag nr 90-568 utgör befintligt stöd som inte kan återkrävas. De noterar att stödordningen infördes genom lag nr 90-568 av den 2 juli 1990 och anser att det är den 2 juli 1990 som stödet beviljades mottagaren (den dag lagen antogs). Eftersom beslutet om att inleda förfarandet fattades den 30 januari 2003, efter fristen på tio år från det att stödet beviljades, vidhåller de franska myndigheterna att det påstådda stödet till FT i enlighet med artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999, omfattas av gemenskapens regler om preskriptionstid för statligt stöd.

(47)

Det bör påminnas om att det i artikel 15 anges att:

(48)

Det bör påpekas att den frist på tio år som anges i artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 ”vilken inte ger uttryck för någon allmän princip enligt vilken nytt stöd omvandlas till befintligt stöd, utan endast medför att stöd som införts mer än tio år innan kommissionen först ingrep inte kan återkrävas” (21). Därav följer att genom tillämpning av artikel 15 i förordningen tappar inte stödet till FT enligt den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt, sin karaktär som nytt stöd på grund av att ordningen infördes för mer än tio år sedan. Enligt denna bestämmelse kan kommissionen beordra återkrav av stöd som gynnat företaget under de tio år som föregår åtgärden. Men i den omfattning stödet gynnat FT från budgetåret 1994 och beslutet om att inleda förfarandet fattades den 30 januari 2003, måste kommissionen beordra att stödet i fråga återkrävs i sin helhet.

(49)

Det bör också påpekas att i enlighet med artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999, ”för kommissionens befogenheter att återkräva stöd skall en preskriptionstid på tio år gälla” och att denna frist börjar att löpa ”den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren … på grundval av en stödordning”. Det som räknas enligt förordningen är därmed den dag när det individuella stödet beviljades mottagaren inom ramen för stödordningen och inte den dag när själva ordningen infördes. Med andra ord anges i artikel 15 i förordningen möjligheten för kommissionen att beordra återkrav av stöd som olagligt beviljats mottagaren för mer än tio år sedan och inte, tvärtemot vad de franska myndigheterna hävdar, själva stödordningarna. Därav följer att preskriptionstiden för återkrav för stödordningar inte börjar att löpa den dag när ordningen införs, men den dag när stödet faktiskt beviljades mottagaren. I lag nr 90-568 infördes en stödordning till förmån för FT (22). Från denna tidpunkt börjar preskriptionstiden för det stöd som beviljats FT genom den särskilda skatteordningen inte att löpa den dag när lag nr 90-568 antogs, utan den dag då stödet faktiskt beviljades FT, det vill säga varje år vid den tidpunkt då den kommunala företagsskatten skulle ha betalats.

(50)

Beträffande avbrott av preskriptionstiden, krävs inget formellt beslut från kommissionen för att denna frist skall avbrytas, tvärtemot vad de franska myndigheterna vidhåller. Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 anges att ”preskriptionstiden skall avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen…”. Domstolen har redan fastställt att en enkel begäran om upplysningar kan avbryta preskriptionstiden enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 (23). Den första begäran om upplysningar som kommissionen riktade till de franska myndigheterna avseende den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt som tillämpades på FT gjordes den 28 juni 2001. Det är därför denna dag som preskriptionstiden avbröts enligt innebörden i artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 (24).

(51)

Följaktligen är det bara det stöd som beviljades FT mer än 10 år före den första begäran om upplysningar (dvs. före den 28 juin 1991) som inte längre kan återkrävas. Men i den omfattning stödet beviljats FT från budgetåret 1994 inom ramen för den ordningen för kommunal företagsskatt som var tillämplig under perioden 1994–2003, måste kommissionen begära återkrav av stödet i fråga i sin helhet.

(52)

De franska myndigheterna har inte lagt fram något särskilt argument som underlag för stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Kommissionen understryker att den av de orsaker som anges i punkterna 122 och 123 i beslutet om att inleda förfarandet anser att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 eller 87.3 a och 87.3 c (med hänvisning till den ekonomiska utvecklingen i vissa regioner), 87.3 d och 87.3 e. För övrigt är inte stödet i fråga kopplat till något omstruktureringsprojekt av företaget, utan utgör snarare ett driftstöd. Därmed kan inte stödet betraktas som förenligt på grundval av artikel 87.3 c (med hänvisning till den ekonomiska utvecklingen i vissa ekonomiska verksamheter).

(53)

Mot bakgrund av ovanstående konstaterar kommissionen att

(54)

Enligt beräkningarna i den rapport som Direction Générale des Impôts lämnade till parlamentet i november 2001 ”skulle ett omedelbart återgående till normala villkor avseende kommunal företagsskatten för FT, med oförändrad skattesats [det vill säga oberoende av de beslut som de lokala myndigheterna fattat], leda till en extrabeskattning på nästan 198 miljoner euro för företaget”. De franska myndigheterna lämnade i en skrivelse av den 15 maj 2003 mer exakta uppgifter till kommissionen avseende underbeskattningen av FT i samband med den särskilda ordningen för kommunal företagsskatten (se tabellen nedan):

(55)

Genom en skrivelse av den 29 januari 2004 underrättade de franska myndigheterna kommissionen om att den kommunala företagsskatt som företaget borde ha betalat under 2003 (det första år som den allmänna skattelagstiftningen tillämpades) uppgick till 773 miljoner euro, dvs ett betydligt lägre belopp än beloppet 971 miljoner euro som simulerats utifrån 2002 års siffror, när det ännu inte var känt hur hög företagsskatten faktiskt skulle bli. De franska myndigheterna underströk att en beräkning i efterhand av beloppet för de föregående åren, bekräftade och förstärkte deras ställning, eftersom det visade att FT överbeskattades jämfört med allmän skattelagstiftning.

(56)

Slutligen vidhöll de franska myndigheterna under mötena med kommissionen den 16 och den 23 juni 2004 att de beräkningar som tidigare lämnats till kommissionen inte var exakta och att det var omöjligt att med säkerhet beräkna det stödbelopp som FT gynnats av under perioden 1994–2003. De uppmanade därför kommissionen att inte behandla frågan om det påstådda stödet till FT enligt den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt.

(57)

Beträffande det sistnämnda argumentet noterar kommissionen först och främst att det är ett nytt argument som motsäger de franska myndigheternas tidigare hållning. Dessa lämnade beräkningar den 15 maj 2003 som bekräftades och kompletterades den 29 januari 2004. De franska myndigheterna har för övrigt inte ifrågasatt dessa beräkningars korrekthet under hela förfarandet. Det var först under mötena i juni 2004, när det framkom att kommissionens undersökning höll på att avslutas, som de franska myndigheterna bestred de beräkningar som tidigare lämnats. Under dessa omständigheter kan inte kommissionen godta argumentet om hur omöjligt det skulle vara att med exakthet beräkna det stödbelopp som FT gynnats av.

(58)

För övrigt lämnade de franska myndigheterna den 5 juli 2004 till kommissionen nya beräkningar beträffande den kommunala företagsskatt som FT borde ha betalat om det hade omfattats av den allmänna skattelagstiftningen mellan 1991 och 2002. Genom ett fax av den 13 juli 2004 preciserade de franska myndigheterna att ”dessa beräkningar bara har det faktiska beloppet som underlag, vilket är känt, för den kommunala företagsskatt som FT betalat för 2003 enligt metoden i den allmänna skattelagstiftningen”. Genom ett fax av den 16 juli 2004 preciserade de franska myndigheterna den metod som använts för dessa nya beräkningar:

(59)

Mot bakgrund av skillnaderna i de uppgifter som de franska myndigheterna lämnat kan inte kommissionen i detta skede fastställa det exakta beloppet för det stöd som skall återkrävas, men anser att FT gynnats av ett statligt stöd till ett preliminärt belopp på mellan 798 miljoner euro och 1 140 miljoner euro i kapital plus räntor från den dag det ställdes till mottagarens förfogande, fram till dagen då det återkrävs (25). Det exakta stödbelopp som skall återkrävas skall fastställas av kommissionen i samarbete med de franska myndigheterna inom ramen för förfarandet för återkrav av stöd, senast den 1 november 2004.

(60)

Sammanfattningsvis anser kommissionen att den särskilda ordningen för kommunal företagsskatt som tillämpats på FT mellan 1994 och 2003 gett det en fördel bestående av statligt stöd, eftersom det underbeskattats jämfört med allmän skattelagstiftning. Det statliga stöd som de franska myndigheterna beviljat i strid med deras skyldighet om förhandsanmälan är oförenligt med den gemensamma marknaden och det skall återkrävas. Kommissionen uppmanar de franska myndigheterna att, i enlighet med deras plikt om lojalt samarbete, samarbeta med den för att fastställa det exakta stödbelopp som skall återkrävas.