22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/1

(1)

Genom förordning (EG) nr 1165/98 (3) fastställs en gemensam ram för insamling, sammanställning, översändning och utvärdering av företagsstatistik i gemenskapen för att kunna bedöma den ekonomiska utvecklingen.

(2)

Genomförandet av förordning (EG) nr 1165/98, genom kommissionens förordningar (EG) nr 586/2001 (4), (EG) nr 588/2001 (5) och (EG) nr 606/2001 (6) beträffande definition av industriella huvudgrupper, definition av variabler och beviljande av undantag för medlemsstater, har givit praktiska erfarenheter som kan läggas till grund för att fastställa åtgärder för ytterligare förbättringar av konjunkturstatistiken.

(3)

I sin handlingsplan för statistikkrav avseende EMU och i efterföljande rapporter om genomförandet av denna plan presenterade Ekofinrådet ytterligare grundläggande aspekter när det gäller att förbättra den statistik som omfattas av förordning (EG) nr 1165/98.

(4)

För att Europeiska centralbanken (ECB) skall kunna genomföra sin monetära politik är det, såsom sägs i dess dokument om ECB: s statistikkrav i fråga om allmän ekonomisk statistik, viktigt att konjunkturstatistiken vidareutvecklas. ECB behöver i synnerhet tillförlitliga och meningsfulla aggregat för euroområdet i rätt tid.

(5)

Kommittén för det statistiska programmet, som inrättades genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (7), har fastställt europeiska ekonomiska huvudindikatorer vilka går utöver räckvidden för förordning (EG) nr 1165/98.

(6)

Följaktligen måste förordning (EG) nr 1165/98 ändras när det gäller områden av särskild betydelse för den monetära politiken och bedömningen av den ekonomiska utvecklingen.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Kommittén för det statistiska programmet.

(8)

I genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning ingår en minskning av onödiga arbetsbördor för företagen och spridning av ny teknik.

1)

Artikel 4.2 skall ändras på följande sätt:

2)

Artikel 10 skall ändras på följande sätt:

3)

Artikel 12.1 skall ersättas med följande:

4)

Artikel 14.2 skall ersättas med följande:

5)

I artikel 17 skall följande led läggas till:

6.

Bilagorna A — D skall ändras enligt bilagan.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/16

(1)

Förordning (EG) nr 2236/95 (3) innehåller bestämmelser om bland annat samfinansiering av studier rörande projekt av gemensamt intresse; bidraget får normalt inte överstiga 50 % av den totala kostnaden, medan det maximala bidraget för projekt på telekommunikationsområdet inte får överstiga 10 % av den totala investeringskostnaden.

(2)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1336/97/EG av den 17 juni 1997 om en serie riktlinjer för transeuropeiska telenät (4) preciseras projekt av gemensamt intresse. Erfarenheterna från genomförandet av det beslutet har visat att färre än ett projekt av 20 avser spridningen av en tjänst, medan återstoden utgörs av studier rörande spridning. De direkta effekterna av det stöd som beviljats för transeuropeiska telekommunikationsnät är därför begränsade.

(3)

Kostnaderna för att sprida en transeuropeisk tjänst baserad på nät för elektronisk datakommunikation är betydligt större än kostnaderna för jämförbara tjänster i en enskild medlemsstat, på grund av de hinder som skapas av språk, kultur, lagstiftning och förvaltning.

(4)

Det har konstaterats att kostnaderna för förstudier för en tjänst inom telekommunikationssektorn utgör en stor andel av de totala investeringar som krävs för att sprida tjänsten, och därför tillämpas det maximala bidrag som tillåts enligt förordning (EG) nr 2236/95 på sådana studier, något som utesluter beviljande av stöd för spridningen av tjänster. Beviljandet av stöd enligt den förordningen har därför endast haft små direkta effekter när det gäller att stimulera spridningen av tjänster.

(5)

Gemenskapsstöd bör företrädesvis beviljas för projekt som syftar till att stimulera spridningen av tjänster och som således ger störst bidrag till informationssamhällets utveckling. Det är därför nödvändigt att öka det maximala bidraget i proportion till de faktiska kostnader som uppstår på grund av att en tjänst är av transeuropeisk karaktär. En ökning av gemenskapens bidrag bör dock endast tillämpas på tjänster av allmänt intresse som måste övervinna hinder som utgörs av språk, kultur, lagstiftning och förvaltning.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/18

(1)

I artikel 9 i rådets direktiv 1999/37/EG av den 29 april 1999 om registreringsbevis för fordon (3) föreskrivs att medlemsstaterna skall bistå varandra vid genomförandet av det direktivet och att de får utbyta upplysningar bilateralt eller multilateralt, särskilt för att kunna kontrollera ett fordons lagenlighet, i förekommande fall i den medlemsstat där fordonet tidigare var registrerat, innan fordonet registreras. Sådan kontroll kan särskilt omfatta användning av elektroniska nätverk.

(2)

Schengens informationssystem (eller ”SIS”), som inrättades enligt avdelning IV i 1990 års konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (4)(nedan kallad ”1990 års Schengenkonvention”), och som införlivades inom Europeiska unionens ramar genom ett protokoll till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, är ett elektroniskt nätverk mellan medlemsstaterna som bland annat innehåller uppgifter om stulna, bortförda eller försvunna motorfordon med en cylindervolym överstigande 50 cc. Enligt artikel 100 i 1990 års Schengenkonvention skall uppgifter om sådana motorfordon som efterlysts i syftet beslag eller för att användas som bevismaterial vid rättegång i brottmål, registreras i SIS.

(3)

Rådets beslut 2004/919/EG av den 22 december 2004 om bekämpande av fordonsbrottslighet med gränsöverskridande verkningar (5) inbegriper användningen av SIS som en integrerad del av strategin för att bekämpa fordonsbrottslighet.

(4)

Enligt artikel 101.1 i 1990 års Schengenkonvention är det endast myndigheter som har behörighet för gränskontroller och andra undersökningar inom landet som verkställs av polis och tullmyndigheter samt samordning av sådana undersökningar som har tillgång till i Schengens informationssystem registrerade uppgifter och rätt att söka fram dessa direkt.

(5)

I artikel 102.4 i 1990 års Schengenkonvention föreskrivs att registrerade uppgifter inte får användas för administrativa ändamål.

(6)

Organ i medlemsstaterna som utsetts att ansvara för att utfärda registreringsbevis för fordon bör ha tillgång till uppgifter i SIS om motorfordon med en cylindervolym överstigande 50 cc, uppgifter om släpvagnar och husvagnar med en tjänstevikt överstigande 750 kg och uppgifter om stulna, bortförda eller försvunna registreringsbevis för fordon och nummerplåtar för fordon, så att de kan kontrollera att de fordon som anmäls för registrering hos dem är stulna, bortförda eller anmälda försvunna. Därför är det nödvändigt att anta bestämmelser om dessa organs tillgång till sådana uppgifter, och tillåta dem att använda uppgifterna i administrativa syften för att kunna utfärda registreringsbevis för motorfordon på ett korrekt sätt.

(7)

Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de åtgärder som fastställs i artikel 100.2 i 1990 års Schengenkonvention vidtas när sökningen leder till träffar.

(8)

I Europaparlamentets rekommendation till rådet av den 20 november 2003 om andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) beskrivs ett antal viktiga problem och frågor med anknytning till utvecklingen av SIS, särskilt när det gäller privata enheters, såsom fordonsregistreringsorgan, tillgång till informationssystemet.

(9)

I den utsträckning som de enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna inte är statliga organ, bör tillgång till SIS ges indirekt, det vill säga via en sådan myndighet som anges i artikel 101.1 i 1990 års Schengenkonvention, och som har att se till att de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit enligt artikel 118 i den konventionen följs.

(10)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (6), och vissa särskilda bestämmelser om uppgiftsskydd i bestämmelserna i 1990 års Schengenkonvention, som kompletterar eller förtydligar principerna i det direktivet, är tillämpliga när de organ som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna behandlar personuppgifter.

(11)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att bevilja tillgång till SIS för organ som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna, och därigenom underlätta deras uppgifter enligt direktiv 1999/37/EG, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det, på grund av att SIS är ett gemensamt informationssystem, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(12)

Medlemsstaterna bör få tillräckligt lång tid på sig för att vidta de praktiska åtgärder som krävs för att tillämpa denna förordning.

(13)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som ligger inom det område som anges i artikel 1 G i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7).

(14)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1 led G i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 4.1 i rådets beslut 2004/860/EG av den 25 oktober 2004 (8) om undertecknande på Europeiska gemenskapens vägnar och om provisorisk tillämpning av vissa bestämmelser av avtalet.

(15)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(16)

Denna förordning utgör en rättsakt som bygger på Schengenregelverket eller på annat sätt anknyter till det enligt artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/22

(1)

I den handlingsplan om statistikkrav för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) som godkändes av Ekofinrådet i september 2000 fastställs att en begränsad uppsättning kvartalsvisa sektorsräkenskaper oundgängligen behövs och att dessa skall finnas tillgängliga inom 90 dagar efter utgången av det berörda kvartalet.

(2)

Det understryks i den gemensamma rapport från Ekofinrådet och kommissionen till Europeiska rådet om statistik och indikatorer för euroområdet som antogs av Ekofinrådet den 18 februari 2003 att högprioriterade åtgärder på olika områden, inklusive kvartalsvisa nationalräkenskaper efter institutionell sektor, bör vara fullt genomförda senast 2005.

(3)

Analysen av konjunktursvängningar i Europeiska unionens ekonomi och hanteringen av den monetära politiken i EMU kräver makroekonomisk statistik över det ekonomiska beteendet och det inbördes förhållandet mellan enskilda institutionella sektorer, som är omöjliga att kartlägga på basis av de uppgifter som sammanställs för ekonomin som helhet. Det föreligger därför ett behov av att upprätta kvartalsvisa räkenskaper efter institutionell sektor för såväl Europeiska unionen i dess helhet som euroområdet.

(4)

Upprättandet av dessa räkenskaper är en del av det övergripande målet att sammanställa ett system av årliga och kvartalsvisa räkenskaper för Europeiska unionen och för euroområdet. Systemet omfattar de viktigaste makroekonomiska aggregaten samt de finansiella och icke-finansiella räkenskaperna efter institutionell sektor. Syftet är att uppnå överensstämmelse mellan alla dessa räkenskaper och, när det gäller kontona för utlandet, mellan de olika uppgifterna om betalningsbalans och nationalräkenskaper.

(5)

Sammanställningen av europeiska räkenskaper efter institutionell sektor i enlighet med principerna i det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen enligt rådets förordning (EG) nr 2223/96 (3) kräver att medlemsstaterna överför kvartalsvisa nationalräkenskaper efter institutionell sektor. De europeiska räkenskaperna måste emellertid avspegla ekonomin i det europeiska området i dess helhet och kan skilja sig från en enkel aggregering av medlemsstaternas räkenskaper. Målet är i synnerhet att i räkenskaperna för respektive berört område (Europeiska unionen alternativt euroområdet) beakta de transaktioner som gjorts av Europeiska unionens institutioner och organ.

(6)

Framställningen av specifik gemenskapsstatistik omfattas av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (4).

(7)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen sammanställning av kvartalsvisa icke-finansiella räkenskaper efter institutionell sektor för Europeiska unionen och euroområdet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. Särskilt bör medlemsstater som ger ett försumbart bidrag till de europeiska totalräkenskaperna inte avkrävas en rapport med fullständiga och detaljerade uppgifter.

(8)

De åtgärder som krävs för genomförandet av denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5).

(9)

Kommittén för det statistiska programmet, som inrättats genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (6), och Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom rådets beslut 91/115/EEG (7), har hörts.

a)

fastställande av en tidsplan för överföring av uppgifter om punkterna P.1, P.2, D.42, D.43, D.44, D.45 och B.4G enligt artikel 2.2,

b)

krav på att de transaktioner som är upptagna i bilagan skall uppdelas efter motsvarande sektor i enlighet med artikel 2.2,

c)

översyn av tidsplanen för kvartalsvisa överföringar enligt artikel 2.4,

d)

justering av andelen (1 %) av gemenskapens totala bruttonationalprodukt för att avgöra skyldigheten att överföra uppgifter för alla institutionella sektorer enligt artikel 3.3,

e)

definition av standarder för uppgifternas kvalitet i enlighet med artikel 6.1.

a)

information om kvaliteten på den framtagna statistiken,

b)

en bedömning av den nytta i förhållande till kostnaderna som gemenskapen, medlemsstaterna samt leverantörer och användare av statistisk information kan få av den framtagna statistiken,

c)

en kartläggning av områden för möjliga förbättringar och ändringar som anses nödvändiga mot bakgrund av de uppnådda resultaten.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/29

(1)

Skillnaderna mellan medlemsstaternas lagar och administrativa bestämmelser om ekodesign för energianvändande produkter kan skapa handelshinder och snedvriden konkurrens i gemenskapen och följaktligen ha en direkt inverkan på upprättandet av den inre marknaden och hur den fungerar. Endast genom att harmonisera nationella lagar kan sådana handelshinder och den illojala konkurrensen förebyggas.

(2)

Energianvändande produkter står för en stor del av användningen av naturresurser och energi i gemenskapen. De medför också en rad andra viktiga miljöpåverkningar. De allra flesta produktkategorier som finns på gemenskapsmarknaden påverkar miljön i mycket olika grad, även om de fungerar på i stort sett samma sätt. För att gynna en hållbar utveckling bör ständiga minskningar av dessa produkters övergripande miljöpåverkan uppmuntras, i synnerhet genom att de främsta källorna till negativ miljöpåverkan kartläggs och genom att överföring av förorening undviks, när förbättringen inte medför några överdrivna kostnader.

(3)

Ekodesign för produkter intar en central plats i gemenskapsstrategin för en integrerad produktpolicy. Detta är en förebyggande strategi som syftar till att optimera produkternas miljöprestanda och samtidigt bevara deras användningskvalitet, och den erbjuder därför nya och konkreta möjligheter för tillverkarna, konsumenterna och samhället.

(4)

Ökad energieffektivitet — bland annat genom en effektivare slutanvändning av elektriciteten — anses vara en avgörande förutsättning för att utsläppsmålen för växthusgaser i gemenskapen skall uppnås. Efterfrågan på elektricitet är den kategori av slutanvändning av energi som växer snabbast och om inga politiska åtgärder vidtas, beräknas efterfrågan öka under de kommande 20 till 30 åren. En avsevärd minskning av energianvändningen anses vara möjlig enligt kommissionens förslag i Europeiska klimatförändringsprogrammet (ECCP). Klimatförändringen är ett av de prioriterade områdena i gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, fastställt i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG (3). Energibesparing är den mest kostnadseffektiva metoden för att öka försörjningstryggheten och minska importberoendet. Därför bör omfattande åtgärder vidtas och omfattande mål fastställas på efterfrågesidan.

(5)

Åtgärder bör vidtas redan under den energianvändande produktens designfas, eftersom det är då den förorening som produkten vållar under sin livscykel bestäms och större delen av kostnaderna uppstår.

(6)

En sammanhängande ram för tillämpningen av gemenskapskrav på ekodesign för energianvändande produkter bör fastställas i syfte att säkra fri rörlighet för de produkter som uppfyller kraven samt minska deras övergripande miljöpåverkan. Sådana gemenskapskrav bör följa principerna för sund konkurrens och internationell handel.

(7)

Kraven på ekodesign bör fastställas med hänsyn till målen och prioriteringarna i gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, varvid - när så är lämpligt - de tillämpliga målen för de relevanta temainriktade strategierna för det programmet skall beaktas.

(8)

Syftet med detta direktiv är att uppnå en hög skyddsnivå för miljön genom att minska de energianvändande produkternas potentiella miljöpåverkan, vilket i slutändan kommer att gynna konsumenterna och andra slutanvändare. En hållbar utveckling kräver också att vederbörlig hänsyn tas till de föreslagna åtgärdernas effekter på hälso- och sjukvårdsområdet samt deras sociala och ekonomiska konsekvenser. Att förbättra produkternas energieffektivitet bidrar till att trygga energiförsörjningen, vilket är en förutsättning för sund ekonomisk verksamhet och följaktligen för hållbar utveckling.

(9)

En medlemsstat som anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov avseende miljöskydd, eller att införa nya bestämmelser grundade på nya vetenskapliga belägg med anknytning till miljöskydd för att lösa ett problem som är specifikt för den medlemsstaten och som har uppkommit efter beslutet om den tillämpliga genomförandeåtgärden, får göra det i enlighet med de villkor som fastställts i artikel 95.4, 95.5 och 95.6 i fördraget, i vilken föreskrivs en anmälningsskyldighet till och godkännande av kommissionen.

(10)

För att maximera miljövinsterna av förbättrad design kan det komma att visa sig nödvändigt att konsumenterna informeras om energianvändande produkters miljömässiga egenskaper och miljöprestanda och får råd om hur de skall använda produkten på ett miljövänligt sätt.

(11)

Strategin i grönboken om integrerad produktpolicy, som är ett viktigt innovativt inslag i gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, syftar till att minska produkternas miljöpåverkan under hela deras livscykel. Om det redan i designfasen tas hänsyn till en produkts miljöpåverkan under hela dess livscykel, finns det stora möjligheter att främja miljöförbättringar på ett kostnadseffektivt sätt. Flexibiliteten bör vara tillräcklig för att göra det möjligt att integrera denna faktor i produktdesignen och samtidigt ta hänsyn till tekniska, funktionella och ekonomiska faktorer.

(12)

Även om det är önskvärt med en samlad strategi avseende miljöprestanda, bör en minskning av utsläppen av växthusgaser genom ökad energieffektivitet anses vara ett prioriterat miljömål i avvaktan på att en arbetsplan antas.

(13)

Det kan vara nödvändigt och berättigat att upprätta specifika kvantifierade krav på ekodesign för vissa produkter eller miljöaspekter hos dessa, för att kunna garantera att deras påverkan på miljön blir så liten som möjligt. Med beaktande av hur viktigt det är att bidra till att uppnå målen enligt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring och utan att det påverkar den samordnade strategi som främjas i detta direktiv, bör de åtgärder som erbjuder stora möjligheter att till en låg kostnad minska utsläppen av växthusgaser i viss mån prioriteras. Dessa åtgärder kan också bidra till en hållbar resursanvändning och utgöra ett viktigt bidrag till det tioåriga ramprogram om hållbar produktion och konsumtion som antogs på världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg i september 2002.

(14)

Generellt bör energianvändande produkters energiförbrukning i standby- eller frånläge minskas till den miniminivå som krävs för att produkterna skall fungera.

(15)

Samtidigt som de produkter med bäst prestanda och bästa tillgängliga teknik på marknaden, även på den internationella marknaden, bör vara utgångspunkten, bör nivån på kraven på ekodesign fastställas på grundval av såväl tekniska och ekonomiska som miljömässiga analyser. Flexibla metoder för att fastställa kravnivån kan göra det lättare att uppnå snabba förbättringar av miljöprestandan. De berörda parterna bör rådfrågas och samarbeta aktivt i samband med denna analys. Om obligatoriska åtgärder fastställs krävs samråd med berörda parter. Sådana samråd kan understryka behovet av att åtgärderna införs gradvis eller att övergångsåtgärder tillämpas. Införandet av delmål gör politiken mer förutsägbar, vilket innebär att produktutvecklingscykeln kan beaktas och det blir lättare för berörda parter att planera långsiktigt.

(16)

Alternativa åtgärder, t.ex. självreglering från näringslivets sida, bör prioriteras, om det är troligt att dessa åtgärder kommer att bidra till att de politiska målen nås snabbare eller till lägre kostnad än vid obligatoriska krav. Lagstiftningsåtgärder kan bli nödvändiga om marknadskrafterna inte utvecklas i rätt riktning eller tillräckligt snabbt.

(17)

Självreglering, inklusive frivilliga avtal i form av ensidiga åtaganden från näringslivets sida, kan ge snabba framsteg genom snabbt och kostnadseffektivt genomförande och ger möjlighet till en flexibel och lämplig anpassning till tekniska möjligheter och tendenser på marknaden.

(18)

Vid bedömningen av frivilliga avtal eller andra åtgärder för självreglering som beskrivs som alternativ till genomförandeåtgärderna bör det finnas information om åtminstone följande: möjligheter till deltagande, mervärde, representativitet, kvantitativt uttryckta och etappvis fördelade mål, det civila samhällets medverkan, övervakning och rapportering, kostnadseffektiv förvaltning av självregleringsinitiativ, hållbarhet.

(19)

Kapitel 6 i kommissionens meddelande om miljöavtal på gemenskapsnivå inom ramen för handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning kan ge användbar vägledning vid bedömningen av självreglering från näringslivets sida inom ramen för detta direktiv.

(20)

Detta direktiv bör även främja en integrering av ekodesigntänkande i små och medelstora företag och i mycket små företag. Ett sätt att underlätta en sådan integrering skulle kunna vara att se till att det finns gott om lättillgänglig information om huruvida deras produkter bidrar till en hållbar utveckling.

(21)

Energianvändande produkter som uppfyller de krav på ekodesign som fastställs i genomförandeåtgärder till detta direktiv bör förses med CE-märkning och tillhörande information, så att de kan släppas ut på den inre marknaden och röra sig fritt. Det krävs en strikt övervakning av genomförandeåtgärdernas efterlevnad för att miljöpåverkan av de reglerade energianvändande produkterna skall kunna minskas och sund konkurrens säkerställas.

(22)

När kommissionen utarbetar genomförandeåtgärderna och sin arbetsplan bör den samråda med såväl företrädare för medlemsstaterna som produktgruppens berörda parter, t.ex. industrin, inbegripet små och medelstora företag, hantverksföretag, fackföreningar, återförsäljare, detaljhandlare, importörer, miljöskyddsgrupper och konsumentorganisationer.

(23)

När kommissionen utarbetar genomförandeåtgärder bör den också beakta befintlig nationell miljölagstiftning, särskilt beträffande giftiga ämnen, som medlemsstaterna har meddelat att de anser bör bevaras, utan att befintliga och berättigade skyddsnivåer i medlemsstaterna sänks.

(24)

Hänsyn bör tas till de moduler och regler som är avsedda att användas i direktiven om teknisk harmonisering och som fastställs i rådets beslut 93/465/EEG av den 22 juli 1993 om moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstämmelse samt regler för anbringande och användning av CE-märkning om överensstämmelse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv (4).

(25)

Tillsynsmyndigheterna bör utbyta information om planerade åtgärder som omfattas av detta direktiv i syfte att förbättra marknadsövervakningen. I ett sådant samarbete bör elektroniska kommunikationsmöjligheter och relevanta gemenskapsprogram utnyttjas i största möjliga mån. Utbyte av information om miljöprestandan under livscykeln och om resultaten av designlösningarna bör underlättas. Insamling och spridning av den samlade kunskap som genereras genom tillverkarnas insatser på ekodesignområdet är en av de främsta vinsterna med detta direktiv.

(26)

Ett behörigt organ är vanligtvis ett offentligt eller privat organ som utsetts av offentliga myndigheter och som kan erbjuda nödvändiga garantier för opartiskhet och tillgång till teknisk sakkunskap för att utföra kontroller av produkten med hänsyn till dess överensstämmelse med de tillämpliga genomförandeåtgärderna.

(27)

Eftersom det är viktigt att förhindra bristande överensstämmelse bör medlemsstaterna se till att de nödvändiga åtgärderna finns tillgängliga för en effektiv marknadsövervakning.

(28)

Det kan vara lämpligt att överväga kompletterande verksamhet för utbildning och information om ekodesign till små och medelstora företag.

(29)

Det är av vikt för att den inre marknaden skall kunna fungera att det finns standarder som harmoniserats på gemenskapsnivå. Så snart en hänvisning till en sådan standard offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, bör överensstämmelse med denna innebära att överensstämmelse förutsätts med motsvarande krav i den genomförandeåtgärd som antagits på grundval av detta direktiv, även om också andra sätt att påvisa sådan överensstämmelse bör tillåtas.

(30)

En av de viktigaste avsikterna med harmoniserade standarder bör vara att hjälpa tillverkarna att tillämpa de genomförandeåtgärder som antas enligt detta direktiv. Sådana standarder kan vara väsentliga vid fastställande av metoder för mätning och test. När det gäller allmänna ekodesignkrav kan harmoniserade standarder i hög grad bidra till att ge tillverkarna vägledning om hur en viss produkts ekologiska profil skall fastställas i enlighet med kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden. Dessa standarder bör tydligt ange förhållandet mellan klausulerna och de krav det gäller. Syftet med harmoniserade standarder bör inte vara att fastställa gränser för miljöaspekterna.

(31)

Internationella standarder såsom ISO 14040 utgör användbara referenser för de definitioner som används i detta direktiv.

(32)

Detta direktiv överensstämmer med vissa principer för genomförandet av den nya metoden i enlighet med rådets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder (5) och för hänvisningar till harmoniserade europeiska standarder. I rådets resolution av den 28 oktober 1999 om ”Standardiseringens roll i Europa” (6) uppmanades kommissionen att undersöka om principen i den nya metoden kan tillämpas på områden som ännu inte omfattas, som ett sätt att förbättra och förenkla lagstiftningen där så är möjligt.

(33)

Detta direktiv utgör en komplettering till befintliga gemenskapsinstrument, såsom rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser (7), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1980/2000 av den 17 juli 2000 om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke (8), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2422/2001 av den 6 november 2001 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning (9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) — Gemensamt uttalande av Europaparlamentet, rådet och kommissionen beträffande Artikel 9 (10), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/95/EG av den 27 januari 2003 om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (11) och rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (12). Synergieffekter mellan detta direktiv och de befintliga gemenskapsinstrumenten bör bidra till att öka deras respektive verkan och ställa upp konsekventa krav för tillverkarna.

(34)

Eftersom rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle (13), Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG av den 3 september 1996 om energieffektivitetskrav för elektriska kylskåp och frysar (även i kombination) för hushållsbruk (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/55/EG av den 18 september 2000 om energieffektivitetskrav för förkopplingsdon till lysrör (15) redan innehåller bestämmelser om revidering av kraven på energieffektivitet, bör de också integreras i denna ram.

(35)

Direktiv 92/42/EEG innehåller bestämmelser om ett graderingssystem med stjärnor för att ange pannornas energiprestanda. Eftersom medlemsstaterna och industrin är eniga om att stjärngraderingssystemet inte har gett förväntat resultat, bör direktiv 92/42/EEG ändras för att bereda vägen för effektivare metoder.

(36)

Kraven i rådets direktiv 78/170/EEG av den 13 februari 1978 om funktionen hos värmeanordningar för rumsuppvärmning och varmvattenförsörjning i nya eller befintliga icke-industriella byggnader samt värmeisolering och varmvattenförsörjning i hushåll i nya, icke industriella byggnader (16) har ersatts av bestämmelserna i direktiv 92/42/EEG, rådets direktiv 90/396/EEG av den 29 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen (17) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (18). Direktiv 78/170/EEG bör därför upphävas.

(37)

I rådets direktiv 86/594/EEG av den 1 december 1986 om luftburet buller från hushållsapparater (19) fastställs dels villkoren för att medlemsstaterna skall kunna kräva att uppgifter om bullret från sådana apparater offentliggörs och dels ett förfarande för att fastställa bullernivån. Av harmoniseringsskäl bör bullerutsläpp ingå i en helhetsbedömning av miljöprestandan. Eftersom detta direktiv innehåller ett sådant helhetsperspektiv, bör direktiv 86/594/EEG upphävas.

(38)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (20).

(39)

Medlemsstaterna bör fastställa vilka sanktioner som skall tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med det här direktivet. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

(40)

Det bör erinras om att det i punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (21) anges att rådet ”uppmuntrar medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan direktiven och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.”

(41)

Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, dvs. att garantera att den inre marknaden fungerar väl genom att kräva att produkter är tillräckligt miljövänliga, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av de enskilda medlemsstaterna och det därför, på grund av dess omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(42)

Regionkommittén har hörts men avgav inte något yttrande.

1.

energianvändande produkt: en produkt som, när den väl har släppts ut på marknaden och/eller tagits i bruk, är beroende av energitillförsel (elektricitet, fossila bränslen och förnybara energikällor) för att kunna fungera som avsett eller en produkt för framställning, överföring och mätning av sådan energi, inklusive delar som är beroende av energitillförsel, avsedda att ingå i energianvändande produkter som omfattas av detta direktiv, vilka släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk som enskilda delar för slutanvändare och vilkas miljöprestanda kan bedömas separat.

2.

komponenter och underenheter: delar som är avsedda att ingå i energianvändande produkter och som inte släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk som enskilda delar för slutanvändare eller vilkas miljöprestanda inte kan bedömas separat.

3.

genomförandeåtgärder: åtgärder som antagits i enlighet med detta direktiv och som fastställer krav på ekodesign för angivna energianvändande produkter eller för miljöaspekter av dessa.

4.

utsläppande på marknaden: första gången en energianvändande produkt blir tillgänglig på gemenskapsmarknaden för distribution eller användning inom gemenskapen, antingen mot betalning eller gratis och oberoende av försäljningsmetod.

5.

ibruktagande: första gången en energianvändande produkt används i avsett syfte av en slutanvändare i gemenskapen.

6.

tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar energianvändande produkter som omfattas av detta direktiv och som är ansvarig för att den energianvändande produkten överensstämmer med detta direktiv i samband med dess utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande, under eget namn eller varumärke eller för eget bruk. Om tillverkare enligt definitionen i den första meningen eller importör enligt definitionen i punkt 8 saknas, skall varje fysisk eller juridisk person som släpper ut energianvändande produkter på marknaden och/eller tar energianvändande produkter som omfattas av detta direktiv i bruk anses vara tillverkare.

7.

representant: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i gemenskapen och som erhållit skriftlig fullmakt från tillverkaren att handla på dennes vägnar när det gäller samtliga eller en del av förpliktelserna och formaliteterna i samband med detta direktiv.

8.

importör: varje fysisk eller juridisk person etablerad inom gemenskapen som inom sin näringsverksamhet släpper ut en produkt från tredjeland på gemenskapens marknad.

9.

material: allt material som används under en energianvändande produkts livscykel.

10.

produktdesign: de olika processer som omvandlar de juridiska, tekniska, säkerhetsmässiga, funktionella, marknadsmässiga eller andra krav som en energianvändande produkt skall uppfylla till den tekniska specifikationen för produkten.

11.

miljöaspekt: ett element eller en funktion hos en energianvändande produkt som kan påverka miljön under produktens livscykel.

12.

miljöpåverkan: varje förändring av miljön som helt eller delvis orsakats av energianvändande produkter under deras livscykel.

13.

livscykel: de på varandra följande och sammanhängande stadier som en energianvändande produkt genomgår från och med användning av råvaror till och med slutligt omhändertagande.

14.

återanvändning: varje process som innebär att en energianvändande produkt eller dess komponenter, efter att ha nått slutet av sin första användningsperiod, används på nytt i samma syfte som den/de utformades för, inklusive fortsatt användning av en energianvändande produkt som lämnats till en insamlingsanläggning, en distributör, ett materialåtervinningsföretag eller en tillverkare, samt återanvändning av en energianvändande produkt efter rekonditionering.

15.

materialåtervinning: upparbetning i en produktionsprocess av avfallsmaterial till deras ursprungliga ändamål eller till andra ändamål, undantaget energiåtervinning.

16.

energiåtervinning: användning av brännbart avfall som ett sätt att generera energi genom direkt förbränning, med eller utan annat avfall men med återvinning av värmen.

17.

återvinning: varje sådan tillämplig åtgärd som avses i bilaga II B till rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (22).

18.

avfall: varje ämne eller föremål i de kategorier som anges i bilaga I till direktiv 75/442/EEG och som innehavaren gör sig av med eller har för avsikt att eller är skyldig att göra sig av med.

19.

farligt avfall: allt avfall som omfattas av artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (23).

20.

ekologisk profil: en beskrivning, i enlighet med den genomförandeåtgärd som gäller för den energianvändande produkten, av den input och output (såsom material, utsläpp och avfall) som följer en energianvändande produkt under hela dess livscykel, vilka är av betydelse för dess miljöpåverkan och uttrycks i fysiska, mätbara kvantiteter.

21.

energianvändande produkts miljöprestanda: resultatet av tillverkarens hantering av den energianvändande produktens miljöaspekter, så som det avspeglas i dess tekniska dokumentation.

22.

förbättring av miljöprestanda: förfarandet att förbättra en energianvändande produkts miljöprestanda under flera generationer, men inte nödvändigtvis alla produktens miljöaspekter samtidigt.

23.

ekodesign: integrering av miljöaspekter i produktdesignen i syfte att förbättra den energianvändande produktens miljöprestanda under hela dess livscykel.

24.

krav på ekodesign: varje krav med anknytning till en energianvändande produkt eller designen av en energianvändande produkt, vilket syftar till att förbättra dess miljöprestanda, eller varje krav på tillhandahållande av uppgifter om en energianvändande produkts miljöaspekter.

25.

allmänna krav på ekodesign: varje krav på ekodesign på grundval av den ekologiska profilen i sin helhet, utan några fastställda gränsvärden för enskilda miljöaspekter.

26.

specifika krav på ekodesign: ett kvantifierbart och mätbart krav på ekodesign vilket gäller en bestämd miljöaspekt av en energianvändande produkt, t.ex. energianvändning under drift, beräknat för en bestämd effekt.

27.

harmoniserad standard: en teknisk specifikation som antagits av ett erkänt standardiseringsorgan genom ett mandat från kommissionen enligt de förfaranden som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (24), i syfte att fastställa europeiska krav, som inte är bindande.

i)

i adekvat omfattning utföra lämpliga kontroller av energianvändande produkters överensstämmelse samt ålägga tillverkaren eller dess representant att dra tillbaka icke överensstämmande produkter från marknaden i enlighet med artikel 7,

ii)

begära in alla nödvändiga upplysningar från de berörda parterna enligt vad som föreskrivs i genomförandeåtgärderna,

iii)

ta stickprov på produkterna och kontrollera deras överensstämmelse.

—

se till att den energianvändande produkt som släppts ut på marknaden eller tagits i bruk överensstämmer med detta direktiv och med den tillämpliga genomförandeåtgärden,

—

intyget om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen finns tillgängliga

a)

om informationen kan ges med hjälp av harmoniserade symboler, erkända koder eller andra åtgärder,

b)

vilken typ av användare den energianvändande produkten vänder sig till och vilken typ av information som skall lämnas.

a)

underlåtenhet att uppfylla kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden,

b)

felaktig tillämpning av de harmoniserade standarder som avses i artikel 10.2,

c)

brister i de harmoniserade standarder som avses i artikel 10.2.

—

nödvändig information om den roll de kan fylla för en hållbar användning av produkten,

—

produktens ekologiska profil och fördelarna med ekodesign, om genomförandeåtgärderna kräver det.

a)

Den energianvändande produkten skall stå för en betydande försäljnings- och handelsvolym inom gemenskapen som tyder på mer än 200 000 enheter under ett år enligt senast tillgängliga uppgifter.

b)

Den energianvändande produkten skall, med beaktande av de kvantiteter som släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk, ha betydande miljöpåverkan inom gemenskapen, i enlighet med gemenskapens strategiska prioriteringar i beslut nr 1600/2002/EG.

c)

Den energianvändande produkten skall ha en betydande potential för förbättring när det gäller miljöpåverkan utan att det medför orimliga kostnader, och särskilt ta hänsyn till:

a)

gemenskapens prioriteringar på miljöområdet, t.ex. dem som fastställs i beslut nr 1600/2002/EG eller i Europeiska klimatförändringsprogrammet från kommissionen,

b)

relevant gemenskapslagstiftning och självreglering, t.ex. frivilliga avtal, som efter en bedömning i enlighet med artikel 17 förväntas uppnå de politiska målen snabbare eller till lägre kostnad än vid obligatoriska krav.

a)

beakta den energianvändande produktens livscykel och alla väsentliga miljöaspekter, bland annat energieffektiviteten; omfattningen på analysen av miljöaspekterna och förbättringarnas genomförbarhet skall stå i proportion till deras betydelse; antagandet av kraven på ekodesign vad gäller en energianvändande produkts väsentliga miljöaspekter skall inte försenas i onödan på grund av osäkerheter beträffande andra aspekter,

b)

genomföra en analys av effekterna på miljö, konsumenter och tillverkare, inbegripet små och medelstora företag, i fråga om konkurrenskraft, innovation, marknadstillträde samt kostnader och nytta, även på marknader utanför gemenskapen,

c)

beakta befintlig nationell miljölagstiftning som medlemsstaterna anser relevant,

d)

hålla lämpliga samråd med berörda aktörer,

e)

förbereda en motivering till utkastet till genomförandeåtgärd på grundval av den bedömning som avses i led b,

f)

fastställa genomförandedatum, eventuella stegvisa åtgärder eller övergångsåtgärder eller övergångsperioder, med beaktande av i synnerhet eventuella konsekvenser för små och medelstora företag eller för särskilda produktgrupper som främst tillverkas av små och medelstora företag.

a)

Det får inte bli betydande negativa konsekvenser när det gäller produktens sätt att fungera, sett ur användarens synvinkel.

b)

Hälsa, säkerhet och miljö får inte påverkas negativt.

c)

Det får inte bli betydande negativa konsekvenser för konsumenterna, i synnerhet i fråga om produktens prisnivå och livscykelkostnader.

d)

Det får inte bli betydande negativa konsekvenser för industrins konkurrenskraft.

e)

I princip får fastställandet av ett krav på ekodesign inte få till följd att tillverkarna måste använda patentskyddad teknik.

f)

Åtgärderna får inte medföra en orimlig administrativ börda för tillverkaren.

—

genomförandeåtgärder och därvid börja med de produkter som i enlighet med Europeiska klimatförändringsprogrammet har fastställts erbjuda stora möjligheter till en kostnadseffektiv minskning av utsläppen av växthusgaser, till exempel utrustning för uppvärmning av byggnader och vatten, elektriska motorsystem, belysning i hushålls- och tjänstesektorn, hushållsapparater, kontorsutrustning i hushålls- och tjänstesektorn, konsumentelektronik samt värme-, ventilations- och klimatanläggningar,

—

en separat genomförandeåtgärd för att minska en produktgrupps stand by-förluster.

1)

Artikel 6 skall utgå.

2)

Följande artikel skall införas:

”Artikel 10a

Detta direktiv utgör en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter (26), när det gäller energieffektivitet under användning, i enlighet med det direktivet, och kan ändras eller upphävas i enlighet med artikel 19.2 i direktiv 2005/32/EG.

3)

Bilaga I avsnitt 2 skall utgå.

4)

Bilaga II skall utgå.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/59

(1)

Gemenskapens miljöpolitik enligt handlingsprogrammen för miljön och i synnerhet gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som antogs genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG (4), på grundval av artikel 174 i fördraget, syftar till att uppnå luftkvalitetsnivåer som inte leder till oacceptabel påverkan på, eller risker för, människors hälsa eller miljön.

(2)

I rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen (5) fastställs den maximala svavelhalten i tung eldningsolja, dieselbrännolja och marin dieselbrännolja som används i gemenskapen.

(3)

Enligt direktiv 1999/32/EG skall kommissionen överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att minska det bidrag till försurningen som uppkommer vid förbränning av andra marina bränslen än marin dieselbrännolja och, vid behov, lägga fram ett förslag.

(4)

Utsläpp från sjöfart genom förbränning av marina bränslen med hög svavelhalt bidrar till luftföroreningar i form av svaveldioxid och partiklar, vilket skadar människors hälsa och får negativa konsekvenser för miljön, för allmän och privat egendom och för kulturarvet samt bidrar till försurning.

(5)

Människor och natur i kust- och hamnnära områden drabbas särskilt hårt av utsläpp från fartyg som drivs med bränsle med hög svavelhalt. Det är därför nödvändigt med särskilda åtgärder i detta avseende.

(6)

Åtgärderna i detta direktiv utgör ett komplement till medlemsstaternas nationella åtgärder för att iaktta utsläppstak för luftföroreningar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/81/EG (6).

(7)

En minskning av svavelhalten i bränslen har vissa fördelar för fartyg i fråga om driftseffektivitet och underhållskostnader och underlättar en effektiv användning av vissa reningsmetoder, exempelvis selektiv katalytisk reduktion.

(8)

Enligt fördraget skall hänsyn tas till särdragen i gemenskapens yttersta randområden, nämligen de franska utomeuropeiska departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.

(9)

År 1997 antog en diplomatisk konferens ett protokoll om ändring av 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, ändrad genom 1978 års protokoll till denna (nedan kallat ”MARPOL”). Genom detta protokoll läggs en ny bilaga VI till MARPOL, med bestämmelser för att förhindra luftföroreningar från fartyg. 1997 års protokoll, och följaktligen bilaga VI till MARPOL, trädde i kraft den 19 maj 2005.

(10)

Bilaga VI till MARPOL innehåller bestämmelser om att vissa områden skall utses till svavelkontrollområden. Östersjön har i bilagan tagits upp som ett sådant område. Överläggningar inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har lett till en principöverenskommelse om att utse Nordsjön, inklusive Engelska kanalen, till ett svavelkontrollområde efter ikraftträdandet av bilaga VI.

(11)

Eftersom sjöfarten är global bör allt göras för att nå internationella lösningar. Såväl kommissionen som medlemsstaterna bör sträva efter att inom ramen för IMO åstadkomma en världsomspännande minskning av den maximalt tillåtna svavelhalten i marina bränslen, bland annat genom att undersöka fördelarna med att utse nya havsområden till övervakningsområden för utsläpp av svaveldioxider i enlighet med bilaga VI till MARPOL.

(12)

Det är nödvändigt att se till att skyldigheterna när det gäller svavelhalten i marina bränslen fullgörs för att uppnå målen i detta direktiv. Det krävs effektiv provtagning och avskräckande påföljder i hela gemenskapen för ett trovärdigt genomförande av detta direktiv. Medlemsstaterna bör utföra tillsyn över fartyg som för deras flagg och fartyg oberoende av flagg medan de ligger i deras hamnar. Medlemsstaterna bör också nära samarbeta för att vidta ytterligare tillsynsåtgärder med avseende på andra fartyg i enlighet med internationell havsrätt.

(13)

För att sjöfartsindustrin skall hinna göra en teknisk anpassning till ett högsta gränsvärde på 0,1 viktprocent svavel för marina bränslen som används av fartyg på inre vattenvägar och i gemenskapshamnar bör detta krav börja tillämpas den 1 januari 2010. Eftersom denna tidsfrist kan innebära tekniska problem för Grekland är ett tillfälligt undantag lämpligt för vissa fartyg i trafik inom Republiken Greklands territorium.

(14)

Detta direktiv bör betraktas som ett första steg i en pågående process för att minska de marina utsläppen, som även skapar förutsättningar för ytterligare utsläppsminskningar genom lägre gränsvärden för svavel i bränslen och genom tekniker för utsläppsminskning, och för utformning av ekonomiska instrument som ett incitament för att åstadkomma betydande minskningar.

(15)

Det är viktigt att förstärka medlemsstaternas ståndpunkter i IMO-förhandlingar, särskilt för att vid översynen av bilaga VI till MARPOL i större utsträckning beakta mer målmedvetna åtgärder när det gäller strängare gränsvärden för svavelhalten i tung eldningsolja som används på fartyg och användningen av likvärdiga alternativa metoder att minska utsläppen.

(16)

I sin resolution A.926(22) uppmanade IMO: s församling regeringarna, i synnerhet i de regioner där svavelkontrollområden har utsetts, att garantera tillgång på lågsvavlig bunkerolja i områden inom deras jurisdiktion och att uppmana olje- och sjöfartsindustrin att göra det lättare att få tillgång till och använda lågsvavlig bunkerolja. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att se till att lokala leverantörer av marint bränsle tillhandahåller med kraven överensstämmande bränsle i tillräckliga mängder för att möta efterfrågan.

(17)

IMO har antagit riktlinjer för provtagning av eldningsolja i syfte att fastställa överensstämmelse med bilaga VI till MARPOL och skall utarbeta riktlinjer om system för avgasrening och annan teknik som syftar till att minska svaveloxidutsläppen i svavelkontrollområden.

(18)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (7) utgör en omarbetning av rådets direktiv 88/609/EEG (8). Enligt artikel 3.4 i direktiv 1999/32/EG bör det direktivet revideras i enlighet med detta.

(19)

Det är lämpligt att den befintliga Kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 (9), bistår kommissionen i samband med godkännandet av reningsmetoder.

(20)

Reningsmetoder kan, förutsatt att de inte har negativa effekter på ekosystemen och att utvecklingen av dessa metoder godkänns och kontrolleras på lämpligt sätt, ge minst likvärdiga eller till och med större utsläppsminskningar än användning av lågsvavliga bränslen. Det är viktigt att de rätta förutsättningarna finns för att främja utvecklingen av nya reningsmetoder.

(21)

Europeiska sjösäkerhetsbyrån bör vid behov bistå kommissionen och medlemsstaterna vid övervakningen av genomförandet av detta direktiv.

(22)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (10).

(23)

Direktiv 1999/32/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1)

Artikel 1.2 skall ersättas med följande:

2)

Artikel 2 skall ändras på följande sätt:

3)

Artikel 3 skall ersättas med följande:

”Artikel 3

Maximal svavelhalt i tung eldningsolja

1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att tunga eldningsoljor från och med den 1 januari 2003 inte används inom deras territorier om svavelhalten överstiger 1 viktprocent.

3.   Bestämmelserna i punkt 2 skall ses över och om så krävs ändras vid eventuell framtida ändring av direktiv 2001/80/EG.”

4)

Artikel 4 skall ändras på följande sätt:

5)

Följande artiklar skall införas:

”Artikel 4a

Maximal svavelhalt i marina bränslen som används i svavelkontrollområden och av passagerarfartyg som används i reguljär trafik till eller från gemenskapshamnar

1.   Medlemsstater skall vidta alla åtgärder som krävs för att se till att marina bränslen inte används på deras territorialvatten, i deras exklusiva ekonomiska zoner eller i de övervakningszoner för föroreningar som omfattas av svavelkontrollområdena om dessa bränslen har en högre svavelhalt än 1,5 viktprocent. Detta skall gälla alla fartyg oavsett flagg, även fartyg som påbörjat sin resa utanför gemenskapen.

2.   Tillämpningsdatum för punkt 1 skall vara följande:

3.   Medlemsstaterna skall vara ansvariga för kontrollen av tillämpningen av punkt 1 åtminstone när det gäller

Medlemsstaterna får också vidta ytterligare åtgärder för kontroll av tillämpningen avseende andra fartyg i enlighet med internationell havsrätt.

4.   Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som krävs för att se till att från och med den dag som anges i punkt 2 a passagerarfartyg i reguljär trafik till eller från en gemenskapshamn inte använder marina bränslen på deras territorialvatten, i deras exklusiva ekonomiska zoner eller i övervakningszonerna för föroreningar, om svavelhalten i dessa bränslen överskrider 1,5 viktprocent. Medlemsstaterna skall vara ansvariga för kontrollen av efterlevnaden av detta krav åtminstone när det gäller fartyg som för deras flagg och fartyg, oberoende av flagg, medan de ligger i deras hamnar.

5.   Från och med den dag som anges i punkt 2 a skall medlemsstaterna kräva att fartygens loggböcker förs korrekt, inklusive åtgärder för omkoppling mellan bränsletyper, som ett villkor för att fartyget skall få anlöpa en gemenskapshamn.

6.   Från och med den dag som anges i punkt 2 a, och i enlighet med regel 18 i bilaga VI till MARPOL, skall medlemsstaterna

7.   Från och med den dag som anges i punkt 2 a skall medlemsstaterna se till att marin dieselolja inte släpps ut på marknaden på deras territorier, om svavelhalten i sådan marin dieselolja överstiger 1,5 viktprocent.

8.   Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om de tillämpningsdatum som anges i punkt 2 b och offentliggöra dessa i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4b

Maximal svavelhalt i marina bränslen som används av fartyg på inre vattenvägar och i gemenskapshamnar

1.   Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att med verkan från och med den 1 januari 2010 se till att följande fartyg inte använder marina bränslen med en svavelhalt som överstiger 0,1 viktprocent:

2.   Punkt 1 skall inte tillämpas

3.   Med verkan från och med den 1 januari 2010 skall medlemsstaterna se till att marin dieselbrännolja inte släpps ut på marknaden på deras territorier, om svavelhalten överstiger 0,1 viktprocent.

Artikel 4c

Försök med och användning av nya reningsmetoder

1.   Medlemsstaterna får, i samarbete med andra medlemsstater och när så är lämpligt, godkänna försök med reningsmetoder för fartyg, som för deras flagg, eller på havsområden inom deras jurisdiktion. Under dessa försök skall användning av marina bränslen som uppfyller kraven i artiklarna 4a och 4b inte vara obligatorisk, under förutsättning att

2.   Reningsmetoder för fartyg som för en medlemsstats flagg skall godkännas i enlighet med förfarandet i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 av den 5 november 2002 om inrättande av en kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) (13), varvid hänsyn skall tas till

3.   Kriterier för fartygs användning av reningsmetoder, oberoende av flagg, i skyddade hamnar, anläggningsplatser och flodmynningar inom gemenskapen skall fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 9.2. Kommissionen skall underrätta IMO om vilka dessa kriterier är.

4.   Som ett alternativ till användning av sådana lågsvavliga marina bränslen som uppfyller kraven i artiklarna 4a och 4b får medlemsstaterna tillåta att fartyg använder en godkänd reningsmetod, under förutsättning att dessa fartyg

6)

Artikel 6 skall ändras på följande sätt:

7)

Artikel 7 skall ersättas med följande:

”Artikel 7

Rapportering och översyn

1.   På grundval av resultaten av den stickprovskontroll, analys och kontroll som utförs i enlighet med artikel 6 skall medlemsstaterna senast den 30 juni varje år lämna en kortfattad rapport till kommissionen om svavelhalten i de flytande bränslen som omfattas av detta direktiv och som använts inom medlemsstaternas territorium under föregående kalenderår. Rapporten skall innehålla en förteckning över det totala antal stickprov som testats per bränsletyp och uppgifter om vilken mängd bränsle som använts samt den beräknade genomsnittliga svavelhalten. Medlemsstaterna skall vidare rapportera om antalet inspektioner som gjorts ombord på fartyg samt ange den genomsnittliga svavelhalten för de marina bränslen som använts på deras territorier och som inte omfattas av detta direktiv den 11 augusti 2005.

2.   På grundval av bland annat

skall kommissionen senast 2008 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet.

Kommissionen kan, tillsammans med denna rapport, lämna förslag till ändring av detta direktiv, särskilt

Kommissionen skall ta särskild hänsyn till förslag angående

3.   Senast den 31 december 2005 skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet rapportera om en eventuell användning av ekonomiska instrument, inklusive åtgärder som differentierade tullar och kilometeravgifter, köp- och säljbara utsläppsrätter och kvittning.

Kommissionen får överväga att lämna in förslag till ekonomiska instrument som alternativa eller kompletterande åtgärder i samband med översynen 2008, förutsatt att fördelar för miljön och människors hälsa tydligt kan påvisas.

4.   De ändringar som är nödvändiga för tekniska anpassningar till artikel 2 punkterna 1, 2, 3, 3a, 3b och 4 eller artikel 6.2 mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen skall antas i enlighet med förfarandet i artikel 9.2. Sådana anpassningar får inte leda till några direkta ändringar av detta direktivs räckvidd eller de gränsvärden för svavel i bränsle som anges i detta direktiv.”

8)

Artikel 9 skall ersättas med följande:

”Artikel 9

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen skall biträdas av en kommitté.

2.   När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG (14) tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.

3.   Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.”

9)

Den text som återges i bilagan till detta direktiv skall läggas till.

22.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 191/70

(1)

År 2003 inrättade kommissionen en högnivågrupp inom området säkerhetsforskning vars viktigaste uppgift var att föreslå principer och prioriteringar för ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram (ESRP).

(2)

Efter det att högnivågruppen 2004 lagt fram sin rapport ”Forskning för ett säkrare Europa”, föreslog kommissionen i sitt meddelande av den 7 september 2004”Säkerhetsforskning: Nästa steg” (1) att man skulle inrätta ett europeiskt säkerhetsforskningsråd (ESRAB).

(3)

Det är nödvändigt att inrätta Europeiska säkerhetsforskningsrådet och definiera dess uppgifter och struktur.

(4)

Europeiska säkerhetsforskningsrådet bör bidra till innehållet i och genomförandet av det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet.

(5)

Europeiska säkerhetsforskningsrådet bör omfatta sakkunniga från olika berörda grupper, som till exempel användare, näringslivs- och forskningsorganisationer. Utifrån respektive verksamhetsområden bör Europeiska säkerhetsforskningsrådet vara sammansatt av två grupper som har klart skilda men kompletterande roller.

(6)

Det bör finnas bestämmelser för rådsmedlemmarnas utlämnande av information utan att det påverkar tillämpningen av kommissionens säkerhetsbestämmelser i bilagan till kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG och Euratom (2).

(7)

Det är lämpligt att fastställa en tillämpningsperiod för detta beslut. Kommissionen kommer att vid en senare tidpunkt överväga om det är tillrådligt med en förlängning.

a)

Strategiska uppdrag, huvudsakliga områden och prioriteter som fastställts för det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet på grundval av högnivågruppens rapport ”Forskning för ett säkrare Europa” med hänsyn till inrättandet av Europeiska försvarsbyrån (EDA) liksom nationella och mellanstatliga insatser.

b)

Den tekniska kompetens som skall bibringas de europeiska intressegrupperna. Rådet skall rekommendera en strategi för att förbättra den europeiska industrins tekniska bas i syfte att förbättra dess konkurrenskraft.

c)

De strategiska och operativa aspekterna av det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet med hänsyn till erfarenheter och resultat från den förberedande åtgärden om förbättrande av den europeiska industrins potential för säkerhetsforskning (3), från de kommissionsavdelningar som har ett aktivt intresse för säkerhetsområdet, inbegripet den forskning som omfattas av gemenskapens ramprogram för forskning, och från andra expertgrupper eller råd.

d)

Frågor som gäller genomförandet, till exempel utbyte av sekretessbelagd information och immateriella rättigheter.

e)

Optimering av användningen av offentliga forsknings- och utvärderingsstrukturer inom det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet.

f)

En kommunikationsstrategi som skall sprida kunskap om säkerhetsforskningsprogrammet och lämna information om intressegruppernas forskningsprogram.

a)

En grupp som har hand om kraven på efterfrågesidan inom säkerhetsforskningen.

b)

En grupp som har hand om kraven inom teknikförsörjningskedjan.