21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/1

(1)

Enligt rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (2) skall medlemsstaterna garantera effektiv kontroll, inspektion och tillsyn av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken och samarbeta med varandra och med tredjeländer i detta syfte.

(2)

För att medlemsstaterna skall kunna uppfylla dessa skyldigheter är det nödvändigt att de samordnar kontroll- och inspektionsverksamheten inom sitt landterritorium samt i gemenskapens vatten och internationella vatten i överensstämmelse med internationell rätt, särskilt när det gäller de skyldigheter som gemenskapen har inom ramen för de regionala fiskeriorganisationerna och enligt avtalen med tredjeländer.

(3)

Inget inspektionssystem kan vara kostnadseffektivt om inte inspektioner genomförs på land. Landterritoriet bör därför omfattas av planer för gemensamt utnyttjande.

(4)

Ett sådant samarbete via operativ samordning av kontroll- och inspektionsverksamhet bör bidra till ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser samt garantera lika villkor för den del av fiskenäringen som är inblandad i detta fiske och på så vis minska snedvridningar av konkurrensen.

(5)

En effektiv fiskerikontroll och fiskeriinspektion anses ha väsentlig betydelse för att bekämpa olaglig, orapporterad och oreglerad fiskeriverksamhet.

(6)

Utan att detta påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt förordning (EG) nr 2371/2002 finns det ett behov av ett tekniskt och administrativt gemenskapsorgan som kan organisera samarbetet och samordningen mellan medlemsstaterna i frågor som rör fiskerikontroll och fiskeriinspektion.

(7)

Det är därför lämpligt att, inom ramen för gemenskapens befintliga institutionella struktur och med hänsyn till fördelningen av befogenheter mellan kommissionen och medlemsstaterna, inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske (”kontrollorganet”).

(8)

För att de mål för vilka kontrollorganet inrättats skall kunna uppnås är det nödvändigt att definiera dess uppdrag.

(9)

Det är av särskild vikt att kontrollorganet är i stånd att, på kommissionens begäran, bistå gemenskapen och medlemsstaterna i deras förbindelser med tredjeländer och/eller regionala fiskeriorganisationer samt samarbeta med deras behöriga myndigheter inom ramen för gemenskapens internationella skyldigheter.

(10)

Det är dessutom nödvändigt att sträva efter att gemenskapens inspektionsförfaranden faktiskt tillämpas. Kontrollorganet kan med tiden bli en referenskälla för vetenskapligt och tekniskt bistånd till fiskerikontroll och fiskeriinspektion.

(11)

För att uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken, ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser inom ramen för en hållbar utveckling, antar rådet åtgärder för bevarande, förvaltning och utnyttjande av levande akvatiska resurser.

(12)

För att säkerställa att dessa åtgärder tillämpas korrekt måste medlemsstaterna använda tillfredsställande medel för kontroll och tillämpning. För att kontrollen och tillämpningen skall bli mer effektiv och verkningsfull bör kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 30.2 i förordning (EG) nr 2371/2002 och i samförstånd med de berörda medlemsstaterna anta särskilda program för kontroll och inspektion. Rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken (3) bör ändras i enlighet med detta.

(13)

Kontrollorganets samordning av operativt samarbete mellan medlemsstater bör ske på grundval av planer för gemensamt utnyttjande enligt vilka utnyttjandet av de berörda medlemsstaternas tillgängliga medel för kontroll och inspektion organiseras på ett sådant sätt att programmen för kontroll och inspektion blir verkningsfulla. Fiskerikontroll och fiskeriinspektion som utförs av medlemsstaterna bör ske i enlighet med gemensamma kriterier, prioriteringar, referenspunkter och förfaranden för kontroll- och inspektionsverksamhet på grundval av sådana program.

(14)

Genom antagandet av ett program för kontroll och inspektion blir medlemsstaterna skyldiga att faktiskt tillhandahålla de resurser som behövs för att genomföra programmet. Det är nödvändigt att medlemsstaterna omedelbart underrättar kontrollorganet om de medel för kontroll och inspektion som de avser att använda för genomförandet av programmet. Planerna för gemensamt utnyttjande får inte skapa några ytterligare skyldigheter när det gäller kontroll, inspektion och tillämpning eller när det gäller att ställa de nödvändiga resurserna till förfogande.

(15)

Kontrollorganet bör endast utarbeta en plan för gemensamt utnyttjande om detta anges i arbetsprogrammet.

(16)

Arbetsprogrammet bör antas av styrelsen som ser till att tillräcklig konsensus uppnås, bland annat när det gäller anpassningen av kontrollorganets arbetsuppgifter enligt arbetsprogrammet till de resurser som kontrollorganet förfogar över, på grundval av information från medlemsstaterna.

(17)

Den verkställande direktörens viktigaste uppgift bör vara att i sina samråd med styrelseledamöterna och medlemsstaterna se till att de resurser som medlemsstaterna ställer till kontrollorganets förfogande är tillräckliga för att ambitionerna i varje års arbetsprogram skall kunna uppnås.

(18)

Den verkställande direktören bör särskilt utarbeta preciserade planer för utnyttjande med hjälp av de resurser som medlemsstaterna har anmält för uppfyllandet av varje program för kontroll och inspektion och med iakttagande av de regler och mål som anges i det särskilda program för kontroll och inspektion som planen för gemensamt utnyttjande bygger på, samt andra tillämpliga regler, till exempel de som gäller för gemenskapens inspektörer.

(19)

I detta sammanhang är det nödvändigt att den verkställande direktörens tidsplanering ger medlemsstaterna tillräcklig tid att lämna sina synpunkter, på grundval av sin operativa sakkunskap, samtidigt som kontrollorganets arbetsprogram och de tidsfrister som fastställs i denna förordning följs. Det är nödvändigt att den verkställande direktören tar hänsyn till de berörda medlemsstaternas intressen i fråga om de fisken som omfattas av varje plan. För att säkerställa en effektiv samordning i rätt tid av den gemensamma kontroll- och inspektionsverksamheten är det nödvändigt att införa ett förfarande som gör det möjligt att besluta om antagandet av planerna när en överenskommelse inte kan nås mellan de berörda medlemsstaterna.

(20)

Förfarandet för utarbetande och antagande av planer för gemensamt utnyttjande utanför gemenskapens vatten måste likna det förfarande som gäller för gemenskapens vatten. Sådana planer för gemensamt utnyttjande måste bygga på ett internationellt program för kontroll och inspektion för genomförandet av de internationella skyldigheter avseende kontroll och inspektion som är bindande för gemenskapen.

(21)

För genomförandet av planer för gemensamt utnyttjande bör de berörda medlemsstaterna slå samman de medel för kontroll och inspektion som de har avsatt för sådana planer. Kontrollorganet bör också utvärdera huruvida de tillgängliga medlen för kontroll och inspektion är tillräckliga och när så är lämpligt informera de berörda medlemsstaterna och kommissionen om att medlen inte är tillräckliga för att utföra de uppgifter som krävs enligt programmet för kontroll och inspektion.

(22)

Medlemsstaterna bör uppfylla sina skyldigheter när det gäller inspektion och kontroll, i synnerhet enligt det särskilda program för kontroll och inspektion som antagits i enlighet med förordning (EG) nr 2371/2002, men kontrollorganet bör inte ha befogenhet att ålägga ytterligare skyldigheter genom planer för gemensamt utnyttjande eller vidta sanktioner mot medlemsstaterna.

(23)

Kontrollorganet bör regelbundet kontrollera om planerna för gemensamt utnyttjande fungerar effektivt.

(24)

Det bör föreskrivas en möjlighet att anta särskilda tillämpningsföreskrifter för antagande och godkännande av planer för gemensamt utnyttjande. Det kan vara lämpligt att denna möjlighet används så snart kontrollorganet har inlett sin verksamhet och den verkställande direktören anser att sådana föreskrifter måste fastställas i gemenskapslagstiftningen.

(25)

Kontrollorganet bör, när så krävs, ha rätt att tillhandahålla avtalsbaserade tjänster som avser de medel för kontroll och inspektion som kan utnyttjas gemensamt av de berörda medlemsstaterna.

(26)

För att kontrollorganet skall kunna utföra sina uppgifter bör kommissionen, medlemsstaterna och kontrollorganet utbyta relevant information om kontroll och inspektion via ett informationsnätverk.

(27)

Kontrollorganets status och struktur bör svara mot den objektivitet som krävs i fråga om de resultat den förväntas uppnå samt göra det möjligt för det att utföra sina uppgifter i nära samarbete med medlemsstaterna och kommissionen. Kontrollorganet bör därför beviljas rättslig, finansiell och administrativ autonomi samtidigt som det bör vara nära knutet till gemenskapens institutioner och medlemsstaterna. Det är därför både nödvändigt och lämpligt att kontrollorganet är ett gemenskapsorgan i form av en juridisk person med de befogenheter som det tillerkänns i denna förordning.

(28)

När det gäller kontrollorganets avtalsrättsliga ansvar, som regleras av den lagstiftning som är tillämplig på de avtal som kontrollorganet ingår, bör domstolen äga behörighet med stöd av alla eventuella skiljedomsklausuler i avtalet. Domstolen bör också vara behörig i tvister som gäller organets icke avtalsrättsliga ansvar i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas lagstiftning.

(29)

Kommissionen och medlemsstaterna bör vara företrädda i en styrelse som kommer att anförtros uppdraget att garantera att kontrollorganet fungerar på ett korrekt och effektiv sätt.

(30)

En rådgivande nämnd bör inrättas för att ge råd till den verkställande direktören och för att garantera ett nära samarbete med de berörda aktörerna.

(31)

Eftersom kontrollorganet måste uppfylla gemenskapens skyldigheter och, på begäran av kommissionen, samarbeta med tredjeländer och regionala fiskeriorganisationer inom ramen för gemenskapens internationella skyldigheter är det lämpligt att styrelsens ordförande utses bland kommissionens företrädare.

(32)

När det gäller röstningsförfarandena inom styrelsen bör hänsyn tas till medlemsstaternas och kommissionens intresse av att kontrollorganet fungerar effektivt.

(33)

Det bör föreskrivas att en företrädare för den rådgivande nämnden deltar i styrelsens överläggningar utan rösträtt.

(34)

Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser om utnämning och avsättning av den verkställande direktören för kontrollorganet samt att fastställa bestämmelser som reglerar dennes uppdrag.

(35)

För att kontrollorganet skall kunna fungera så öppet som möjligt bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (4) utan inskränkning tillämpas på detta.

(36)

För skyddet av den enskildes integritet bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (5) tillämpas på den här förordningen.

(37)

För att kontrollorganet skall kunna garanteras självständighet och oberoende på driftsplanet bör det få en egen budget, där intäkterna utgörs av bidrag från gemenskapen samt avgifter för avtalsbaserade tjänster som utförs av kontrollorganet. Gemenskapens budgetförfarande bör gälla för gemenskapens bidrag och för alla andra anslag från Europeiska unionens allmänna budget. Revisionen av räkenskaperna bör göras av revisionsrätten.

(38)

För bekämpning av bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet bör bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (6) utan inskränkning tillämpas på kontrollorganet, vilket bör ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (7).

(39)

De åtgärder som krävs för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (8).

a)

Det skall samordna den kontroll- och inspektionsverksamhet som medlemsstaterna utför i samband med gemenskapens kontroll- och inspektionsskyldigheter.

b)

Det skall samordna utnyttjandet av nationella medel för kontroll och inspektion som slagits samman av de medlemsstater som berörs av denna förordning.

c)

Det skall bistå medlemsstaterna i rapporteringen till kommissionen och tredjeparter av information om fiskeverksamhet samt kontroll- och inspektionsverksamhet.

d)

Det skall, inom ramen för dess behörighetsområde, bistå medlemsstaterna i fullgörandet av deras uppgifter och skyldigheter enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

e)

Det skall bistå medlemsstaterna och kommissionen med harmoniseringen av tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken i hela gemenskapen.

f)

Det skall bidra till medlemsstaternas och kommissionens insatser för forskningen om och utvecklingen av kontroll- och inspektionstekniker.

g)

Det skall bidra till samordningen av utbildningen av inspektörer och utbytet av erfarenheter mellan medlemsstaterna.

h)

Det skall samordna insatserna för att bekämpa olaglig, orapporterad och oreglerad fiskeriverksamhet i enlighet med gemenskapsbestämmelserna.

a)

bistå gemenskapen och medlemsstaterna i deras förbindelser med tredjeländer samt regionala internationella fiskeriorganisationer till vilka gemenskapen är ansluten,

b)

samarbeta med de regionala internationella fiskeriorganisationernas behöriga myndigheter i fråga om gemenskapens kontroll- och inspektionsskyldigheter inom ramen för de arbetsordningar som avtalats med sådana organ.

a)

upprätta och utarbeta en central läroplan för utbildning av instruktörer som kan utbilda medlemsstaternas fiskeriinspektörer, samt tillhandahålla extra kurser och seminarier för dessa inspektörer och annan personal som deltar i övervaknings-, kontroll- och inspektionsverksamhet,

b)

på medlemsstaternas begäran gemensamt införskaffa materiel och tjänster för medlemsstaternas kontroll- och inspektionsverksamhet samt förbereda och samordna medlemsstaternas gemensamma pilotprojekt,

c)

utarbeta gemensamma driftsförfaranden när det gäller gemensam kontroll- och inspektionsverksamhet som utförs av två eller flera medlemsstater,

d)

utarbeta kriterier för utbyte av medel för kontroll och inspektion mellan medlemsstater och mellan medlemsstater och tredjeländer samt tillhandahållande av sådana medel.

a)

uppfylla kraven i det tillämpliga kontroll- och inspektionsprogrammet,

b)

leda till att de kriterier, referenspunkter, prioriteringar och gemensamma inspektionsförfaranden som kommissionen fastställt i kontroll- och inspektionsprogrammen får effekt,

c)

söka anpassa de tillgängliga nationella medel för kontroll och inspektion som anmälts i enlighet med artikel 11.2 till behoven och organisera utnyttjandet av dessa,

d)

omfatta en organisationsplan över hur personal och materiella resurser skall användas med hänsyn till de perioder under och zoner i vilka dessa måste utnyttjas samt hur arbetet kommer att organiseras för lag med gemenskapsinspektörer från mer än en medlemsstat,

e)

vara utformad så att hänsyn tagits till de berörda medlemsstaternas skyldigheter i förhållande till andra planer för gemensamt utnyttjande samt alla särskilda regionala eller lokala hinder,

f)

fastställa på vilka villkor en medlemsstats medel för kontroll och inspektion får komma in på vatten som står under en annan medlemsstats överhöghet eller jurisdiktion.

a)

Den andel av vattnen under dess överhöghet eller jurisdiktion, om sådana vatten existerar, som täcks av planen för gemensamt utnyttjande.

b)

Den kvantitet fisk som landas på dess territorium under en viss referensperiod uttryckt som en andel av de sammanlagda landningarna inom det fiske som omfattas av planen för gemensamt utnyttjande.

c)

Den andel gemenskapsfartyg som för dess flagg (motorstyrka och bruttotonnage) och som är verksamma inom det fiske som omfattas av planen för gemensamt utnyttjande i förhållande till det totala antalet fartyg som är verksamma inom samma fiske.

d)

Dess kvotandel eller, om ingen kvot finns, dess fångstandel under en viss referensperiod inom det fisket.

a)

tillgängliggöra de medel för kontroll och inspektion som är avsatta för planen för gemensamt utnyttjande,

b)

utse ett enda kontrollställe/en enda samordnare som skall ha tillräckliga befogenheter för att i tid kunna svara på kontrollorganets förfrågningar i samband med genomförandet av planen för gemensamt utnyttjande, samt meddela kontrollorganet detta,

c)

utnyttja sina sammanslagna medel för kontroll och inspektion i enlighet med planen för gemensamt utnyttjande och de krav som anges i punkt 4,

d)

ge kontrollorganet tillgång via direktuppkoppling till sådan information som krävs för genomförandet av planen för gemensamt utnyttjande,

e)

samarbeta med kontrollorganet för att genomföra planen för gemensamt utnyttjande,

f)

se till att alla medel för kontroll och inspektion som avsatts för en gemenskapsplan för gemensamt utnyttjande används på ett sätt som är förenligt med den gemensamma fiskeripolitiken.

a)

Utnämna och avsätta den verkställande direktören i enlighet med artikel 30.

b)

Senast den 30 april varje år anta kontrollorganets allmänna rapport för det föregående året och skicka den till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och medlemsstaterna. Rapporten skall offentliggöras.

c)

Senast den 31 oktober varje år, efter att ha beaktat kommissionens och medlemsstaternas yttrande, anta kontrollorganets arbetsprogram för det kommande året och skicka det till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och medlemsstaterna.

Arbetsprogrammet skall innehålla kontrollorganets prioriteringar. Det skall prioritera de av kontrollorganets åligganden som rör programmen för kontroll och övervakning. Det skall antas utan att det påverkar gemenskapens årliga budgetförfarande. Om kommissionen inom 30 dagar från och med antagandet av arbetsprogrammet motsätter sig detta skall styrelsen göra en ny översyn av programmet inom ramen för en andra läsning och, efter eventuella ändringar, anta det inom två månader.

d)

Anta kontrollorganets slutliga budget innan räkenskapsåret börjar och vid behov anpassa den till gemenskapens bidrag och kontrollorganets övriga intäkter.

e)

Utföra sina arbetsuppgifter beträffande kontrollorganets budget i enlighet med artiklarna 35, 36 och 38.

f)

Granska den verkställande direktören i disciplinärenden.

g)

Fastställa sin arbetsordning i vilken inrättandet av underkommittéer inom ramen för styrelsen i mån av behov får föreskrivas.

h)

Anta de förfaranden som krävs för att kontrollorganet skall kunna utföra sina uppgifter.

a)

Utarbeta ett utkast till arbetsprogram och lägga fram det för styrelsen efter samråd med kommissionen och medlemsstaterna. Vidta de åtgärder som krävs för att arbetsprogrammet genomförs inom de tidsramar som fastställs i denna förordning, tillämpningsföreskrifterna till denna och all annan tillämplig lagstiftning.

b)

Vidta nödvändiga åtgärder för att se till att kontrollorganet organiseras och fungerar i enlighet med bestämmelserna i denna förordning, bl.a. genom att anta anvisningar för den interna administrationen och offentliggöra meddelanden.

c)

Vidta nödvändiga åtgärder för att anta beslut som rör kontrollorganets ansvar enligt kapitlen II och III, där det ingår ansvar för att befrakta och stå för driften av medlen för kontroll och inspektion samt att hålla i ett informationsnätverk.

d)

Svara på framställningar från kommissionen samt på framställningar om bistånd från en medlemsstat i enlighet med artiklarna 6, 7 och 15.

e)

Organisera ett effektivt övervakningssystem för att kunna jämföra kontrollorganets resultat med verksamhetens mål. På grundval därav varje år utarbeta ett utkast till allmän rapport och lägga fram det för styrelsen. Fastställa förfaranden för regelbunden utvärdering baserade på erkända branschnormer.

f)

Utöva de befogenheter i förhållande till personalen som anges i artikel 19.2.

g)

Göra beräkningar av kontrollorganets intäkter och utgifter i enlighet med artikel 35 och genomföra budgeten i enlighet med artikel 36.

a)

ett bidrag från gemenskapen som förs in i Europeiska gemenskapernas allmänna budget (kommissionens avsnitt),

b)

avgifter för tjänster som kontrollorganet utfört åt medlemsstaterna i enlighet med artikel 6,

c)

avgifter för publikationer, utbildning och/eller andra tjänster som kontrollorganet tillhandahåller.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/15

(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/17

(1)

Genom artikel 1 i förordning (EG) nr 2247/2003 är det möjligt att utfärda importlicenser för nötköttsprodukter med ursprung i Botswana, Kenya, Madagaskar, Swaziland, Zimbabwe och Namibia. Importen får dock inte överstiga de kvantiteter som är fastställda för vart och ett av dessa exporterande tredjeländer.

(2)

De licensansökningar som ingivits från den 1 till och med den 10 maj 2005, uttryckta i urbenat kött, i enlighet med förordning (EG) nr 2247/2003, överstiger för produkter med ursprung i Botswana, Kenya, Madagaskar, Swaziland, Zimbabwe och Namibia inte de tillgängliga kvantiteterna för dessa länder. Det är därför möjligt att utfärda importlicenser för de kvantiteter som det har ansökts om licens för.

(3)

De kvantiteter för vilka det kan ansökas om licenser från och med den 1 juni 2005 bör fastställas inom ramarna för den totala kvantiteten på 52 100 t.

(4)

Det bör understrykas att denna förordning inte påverkar rådets direktiv 72/462/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur, får och getter, svin och färskt kött eller köttprodukter (4).

Förenade kungariket:

Tyskland:

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/19

(1)

I augusti 2004 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (2) att det skulle inledas ett antidumpningsförfarande avseende import till gemenskapen av fästanordningar av rostfritt stål och delar därav med ursprung i Filippinerna, Indonesien, Kina, Malaysia, Taiwan, Thailand och Vietnam och inledde en undersökning.

(2)

Förfarandet inleddes till följd av ett klagomål som ingivits av European Industrial Fastener Institute (EiFi) (nedan kallat ”den klagande”) såsom företrädare för tillverkare som svarar för en betydande del, i detta fall mer än 50 %, av gemenskapens sammanlagda tillverkning av fästanordningar av rostfritt stål och delar därav. Klagomålet innehöll bevisning om dumpning av den berörda produkten och för därav följande väsentlig skada och denna bevisning ansågs tillräcklig för att motivera inledandet av ett förfarande.

(3)

Kommissionen underrättade officiellt de klagande gemenskapstillverkarna, deras intresseorganisation, andra gemenskapstillverkare, de exporterande tillverkare, importörer, användare och leverantörer i gemenskapen som såvitt känt var berörda samt företrädare för de exporterande länderna om att ett förfarande hade inletts. Berörda parter gavs möjlighet att inom den tidsfrist som anges i tillkännagivandet om inledande skriftligen lämna synpunkter och begära att bli hörda.

(4)

Eftersom antalet kända exporterande tillverkare i Kina och Taiwan, gemenskapstillverkare och importörer var stort angavs det i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande skulle kunna komma att tillämpas i enlighet med artikel 17 i grundförordningen för fastställandet av dumpning och skada.

(5)

För att de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som så önskade skulle ha möjlighet att ansöka om att bli behandlade som företag som är verksamma under marknadsmässiga förhållanden (nedan kallat ”marknadsekonomisk status”) eller om individuell behandling, sände kommissionen ansökningsblanketter till de exporterande tillverkare som såvitt känt var berörda och myndigheterna i de två länderna.

(6)

Kommissionen sände frågeformulär till alla parter som såvitt känt var berörda och svar inkom från fem taiwanesiska exportörer som ingick i urvalet, fyra gemenskapstillverkare som ingick i urvalet, två gemenskapstillverkare som inte ingick i urvalet, två exporterande tillverkare i Kina, två exporterande tillverkare i Indonesien, två exporterande tillverkare i Malaysia, två exporterande tillverkare i Filippinerna, fyra exporterande tillverkare i Thailand och en exporterande tillverkare i Vietnam samt från fyra importörer som ingick i urvalet, en användare i gemenskapen och från en gemenskapsleverantör i ett tidigare led i förädlingskedjan.

(7)

Dessutom lämnade en tysk intresseorganisation för importörer/distributörer (Fachverband des Schrauben-Großhandels e.V.) skriftliga synpunkter. Alla parter hördes som så begärde inom den fastställda tidsfristen och visade att det fanns särskilda skäl att höra dem.

(8)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla de uppgifter som den bedömde som nödvändiga för ett preliminärt fastställande av dumpning, därav följande skada och gemenskapens intresse, och gjorde kontrollbesök på plats hos följande företag:

(9)

Undersökningen av dumpning omfattade perioden 1 juli 2003–30 juni 2004 (nedan kallad ”undersökningsperioden” eller ”UP” i tabeller). Undersökningen rörande skada omfattade perioden 1 januari 2001–30 juni 2004 (nedan kallad ”skadeundersökningsperioden”).

(10)

Fästanordningar av rostfritt stål och delar därav är bultar, muttrar och skruvar av rostfritt stål som används för att mekaniskt sammanfoga två eller flera delar. Skruvar är fästanordningar med yttre gängskärning på skaftet. De kan antingen användas utan någon annan del och anbringas i trä (träskruvar) eller metallplattor (självgängande skruvar (plåtskruvar)) eller kombineras med en mutter och underläggsbrickor för att tjäna som en bult. Skruvar kan ha olika huvudformer (skålformiga, hålformiga, platta, sexkantsformiga, osv.) skaftlängder och diametrar. Skaftet kan vara helt eller delvis gängat. Fästanordningar av rostfritt stål används av olika användarindustrier och i många olika slutprodukter där motståndskraft mot atmosfärisk och kemisk korrosion är nödvändig och där också hygienen kan vara avgörande, t.ex. utrustning för bearbetning och lagring av livsmedel, anläggningar i den kemiska industrin, tillverkning av medicinsk utrustning, utrustning för offentlig belysning, skeppsbyggeri, osv.

(11)

Fästanordningar av rostfritt stål, dvs. bultar, muttrar och skruvar av rostfritt stål som används för att mekaniskt sammanfoga två eller flera delar, deklareras vanligtvis enligt KN-nummer 7318 12 10, 7318 14 10, 7318 15 30, 7318 15 51, 7318 15 61, 7318 15 70 and 7318 16 30. Det finns många olika typer av fästanordningar av rostfritt stål, och varje typ karakteriseras av dess specifika fysiska och tekniska egenskaper och den sort av rostfritt stål som den framställs av.

(12)

Importörer och en tysk intresseorganisation för importörer/distributörer hävdade i samband med undersökningen att denna inte borde omfatta muttrar, eftersom det enligt dem inte fanns någon muttertillverkning i gemenskapen.

(13)

Frågan övervägdes. Redan i samband med den preliminära undersökningen ifrågasattes det om muttrar verkligen kunde anses vara en och samma produkt som andra fästanordningar av rostfritt stål. I detta sammanhang bör en rad faktorer undersökas närmare, t.ex. om, och i så fall i vilken utsträckning, bultar och muttrar marknadsförs tillsammans som ett system, i vilken utsträckning dessa typer utvecklas gemensamt osv. Det måste även närmare undersökas i vilken utsträckning tillverkarna i gemenskapen kan erbjuda dessa system. På denna grundval beslutades det preliminärt att undanta muttrar som vanligtvis deklareras enligt KN-nummer 7318 16 30 från definitionen av den berörda produkten.

(14)

I detta sammanhang är det relevant att notera att det förefaller som om praktiskt taget all import från Filippinerna utgörs av muttrar. Skulle det i undersökningens slutskede beslutas att muttrar inte ingår i definitionen av den berörda produkten måste därför förfarandet avslutas med avseende på Filippinerna.

(15)

Importörerna och den tyska intresseorganisationen för importörer/distributörer hävdade vidare att definitionen av den berörda produkten borde begränsas till att omfatta endast KN-nummer 7318 15 61 och 7318 15 70, dvs. sexkantshålskruvar (insex) av rostfritt stål och sexkantsskruvar av rostfritt stål, eftersom det inte finns en tillräckligt betydande tillverkning av övriga typer av fästanordningar av rostfritt stål i gemenskapen. Undersökningen bekräftade dock att de övriga typerna av fästanordningar av rostfritt stål tillverkas i gemenskapen. Följaktligen kunde denna begäran inte godtas.

(16)

Det konstaterades att alla typer utom muttrar faller inom ramen för en bred definition av fästanordningar och har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper, samma grundläggande användningsområden och samma distributionskanaler.

(17)

Alla olika typer av fästanordningar av rostfritt stål, utom muttrar, som vanligtvis deklareras enligt KN-nummer 7318 12 10, 7318 14 10, 7318 15 30, 7318 15 51, 7318 15 61 and 7318 15 70, och som har sitt ursprung i Indonesien, Kina, Malaysia, Taiwan, Thailand och Vietnam är preliminärt att anse som en och samma produkt med avseende på den nu aktuella undersökningen (nedan kallad ”den berörda produkten”).

(18)

Kommissionen konstaterade att de fästanordningar av rostfritt stål som tillverkades och såldes på respektive hemmamarknader i Indonesien, Kina, Malaysia, Taiwan, Thailand och Vietnam och de som exporterades till gemenskapen från de berörda länderna samt de som tillverkades och såldes i gemenskapen av gemenskapsindustrin hade samma fysiska, kemiska och tekniska egenskaper och användningsområden. Därför dras den preliminära slutsatsen att de alla måste anses vara likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen.

(19)

Eftersom antalet exporterande tillverkare i Kina och Taiwan var stort angavs det i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande skulle kunna komma att tillämpas i enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen.

(20)

För att kommissionen skulle kunna besluta om huruvida ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall kunna göra ett urval uppmanades de exporterande tillverkarna att ge sig till känna inom femton dagar efter undersökningens inledande och att lämna grundläggande uppgifter om sin exportförsäljning och inhemska försäljning, detaljerade uppgifter om sin tillverkning av den berörda produkten samt namnen på alla dem närstående företag som är inbegripna i tillverkning eller försäljning av den berörda produkten och närmare uppgifter om dessa företags verksamhet. Samråd skedde även med myndigheterna i Kina och Taiwan.

(21)

Endast två exporterande tillverkare i Kina gav sig till känna och lämnade de begärda uppgifterna inom den treveckorsperiod som fastställts i enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen. Under dessa omständigheter beslutade kommissionen att det inte var nödvändigt med ett stickprov avseende de exporterande tillverkarna i Kina.

(22)

Fyrtionio företag i Taiwan gav sig till känna och lämnade de begärda uppgifterna inom den treveckorsperiod som fastställts i enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen. Endast 37 av dessa exporterande tillverkare uppgav dock att de hade exporterat till gemenskapen under undersökningsperioden. De exporterande tillverkare som exporterat den berörda produkten till gemenskapen under undersökningsperioden och förklarat sig villiga att ingå i urvalet betraktades inledningsvis som samarbetsvilliga företag och beaktades då urvalet gjordes. Elva av de tolv övriga företagen var antingen handlare eller exporterande tillverkare som inte hade exporterat till gemenskapen under undersökningsperioden. Dessa företag kunde därför inte beaktas i samband med beräkningen av dumpning. Det är slutligen att märka att ett av de övriga tolv företagen endast var exporterande tillverkare av muttrar och följaktligen inte berörs av de provisoriska åtgärderna.

(23)

De samarbetsvilliga exporterande tillverkarna svarade för ca 78 % av den totala exporten av den berörda produkten från Taiwan till gemenskapen.

(24)

De exporterande tillverkare som inte gav sig till känna inom den fastställda tidsfristen ansågs vara icke-samarbetsvilliga företag i samband med undersökningen.

(25)

Urvalet av företag till stickprovsundersökningen grundades enligt artikel 17.1 i grundförordningen på den största representativa exportvolym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. På denna grundval valdes fem taiwanesiska exporterande tillverkare ut till att ingå i urvalet. De företag som ingick i urvalet svarade för ca 47 % av Taiwans export till gemenskapen och för ca 57 % av den inhemska försäljningen i Taiwan. I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen samrådde kommissionen med de taiwanesiska myndigheterna, vilka inte hade några invändningar.

(26)

De 32 samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i det slutliga urvalet underrättades därför genom de taiwanesiska myndigheterna om att en eventuell antidumpningstull när det gällde deras export skulle komma att beräknas enligt artikel 9.6 i grundförordningen.

(27)

Frågeformulär sändes till alla fem företag som ingick i urvalet och alla besvarade det inom den fastställda tidsfristen.

(28)

Två exporterande tillverkare i Taiwan som inte ingick i urvalet begärde en individuell dumpningsmarginal och tullsats i enlighet med artiklarna 9.6 och 17.3 i grundförordningen. Med hänsyn till det stora antal länder och parter som berörs och till tidsbegränsningen drog kommissionen slutsatsen att ingen taiwanesisk exporterande tillverkare kunde beviljas en individuell undersökning, eftersom detta skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid. En av de exporterande tillverkare som begärde en individuell undersökning tillverkade endast muttrar, vilka enligt vad som anges ovan i detta preliminära skede inte omfattas av detta förfarande.

(29)

Eftersom antalet gemenskapstillverkare var stort angavs det i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande skulle kunna komma att tillämpas i enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen. I detta syfte begärde kommissionen att gemenskapstillverkarna skulle lämna uppgifter om tillverkning och försäljning av den likadana produkten.

(30)

Åtta gemenskapstillverkare gav sig till känna och lämnade de begärda uppgifterna inom den tidsfrist som fastställts i enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen. I enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen valde kommissionen ut fyra företag i två medlemsstater, dvs. tre i Italien och ett i Tyskland, till att ingå i urvalet, eftersom de svarade för den största representativa tillverkningsvolym i gemenskapen (ca 50 %) som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen samrådde kommissionen med gemenskapstillverkarnas intresseorganisation, vilken inte hade några invändningar. De fyra kvarvarande tillverkarna, vilka fanns i Belgien, Förenade kungariket, Italien och Tyskland, ombads lämna vissa allmänna uppgifter för skadeanalysen. Alla gemenskapstillverkare som ingick i urvalet och två andra gemenskapstillverkare var samarbetsvilliga och besvarade frågeformuläret inom den fastställda tidsfristen. Ett av de två samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet tillverkade endast vissa specialmuttrar som preliminärt inte ingår i undersökningen och därför beaktades detta företag inte vidare i samband med de preliminära undersökningsresultaten.

(31)

Eftersom antalet importörer i gemenskapen var stort angavs det i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande skulle kunna komma att tillämpas i enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen. I detta syfte begärde kommissionen att importörerna skulle lämna uppgifter om import och försäljning av den berörda produkten.

(32)

På grundval av de uppgifter som inkom valde kommissionen ut fem importörer i fyra medlemsstater, dvs. två i Tyskland och en i Italien, en i Sverige och en i Förenade kungariket, till att ingå i urvalet. Samråd skedde med två kända intresseorganisationer för importörer. Dessa importörer svarade för den största representativa försäljningsvolym för kända importörer i gemenskapen (ca 37 %) som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Fyra importörer var samarbetsvilliga och besvarade frågeformuläret. Den svenska importören samarbetade inte ytterligare och endast två importörer lämnade ett fullständigt svar på frågeformuläret med alla begärda uppgifter.

(33)

Vid antidumpningsundersökningar som rör import med ursprung i Kina och Vietnam skall enligt artikel 2.7 b i grundförordningen normalvärdet fastställas i enlighet med artikel 2.1–2.6 i grundförordningen för de exporterande tillverkare som konstaterats uppfylla kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen, dvs. om det visats att marknadsekonomiska förhållanden råder i samband med tillverkning och försäljning av den berörda likadana produkten. Nedan ges, enbart av tydlighetsskäl, en sammanfattning av kriterierna:

(34)

Två kinesiska och en vietnamesisk tillverkare ansökte om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b i grundförordningen och lämnade in blanketten för exporterande tillverkare som ansöker om sådan status inom angivna tidsfrister.

(35)

En kinesisk tillverkare befann sig i en inkörningsfas och hade vare sig reviderade eller andra räkenskaper. Kommissionen drog slutsatsen att det faktum att det inte fanns några räkenskaper gjorde det omöjligt att fastställa om kriterierna 2 och 3 var uppfyllda. Därför drogs slutsatsen att företaget inte uppfyllde kriterierna för att beviljas marknadsekonomisk status. Företaget underrättades om detta och gjorde inga invändningar.

(36)

När det gäller den andra kinesiska exporterande tillverkaren inhämtade kommissionen alla uppgifter den ansåg vara nödvändiga och kontrollerade på plats hos det berörda företaget alla uppgifter som lämnats i ansökan om marknadsekonomisk status.

(37)

Det framgick av denna kontroll att företaget inte hade en enda uppsättning räkenskaper som utarbetats och reviderats i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer. Trots att räkenskaperna reviderats av oberoende externa revisorer förekom det fortfarande många problem och avvikelser. Under undersökningen lämnade företaget olika versioner av sina räkenskaper, vilka samtliga innehöll betydande felaktigheter, t.ex. en utgående balans som inte stämde överens med den ingående balansen för påföljande räkenskapsår (IAS 1) eller påstådda ändringar av redovisningsprinciper som inte fanns dokumenterade i räkenskaperna (IAS 8). Viktiga uppgifter som t.ex. omsättningen stämde inte överens med företagets räkenskaper i övrigt. Företaget uppgav sig dessutom ha gått med betydande vinst när det i själva verket föreföll ha gått med betydande förlust och de räkenskaper det visade upp innehöll inte sammanställda uppgifter om omsättningen som täckte alla dess transaktioner. Det nämndes inget i revisorernas rapport om dessa problem.

Mot denna bakgrund kunde kriterium 2 inte anses vara uppfyllt. Därför drogs slutsatsen att företaget inte uppfyllde kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen.

(38)

När det gäller den vietnamesiska tillverkaren inhämtade kommissionen alla uppgifter som den bedömde som nödvändiga.

(39)

Med avseende på kriterium 1 drogs slutsatsen att detta inte var uppfyllt. Det konstaterades framför allt att exporten och den inhemska försäljningen i viss utsträckning omfattades av kvantitativa restriktioner. Denna begränsning angavs i investeringslicensen, ansökan om utfärdande av denna licens och företagets bolagsordning. Vidare är alla villkor rörande arrende uttryckligen fastställda av staten i företagets investeringslicens. Företaget är dessutom befriat från att betala för arrende fram till dess att dess grundläggande byggnadsplaner är avslutade och denna befrielse gäller därefter under ytterligare några år. Under dessa omständigheter konstaterades det att företaget inte hade påvisat att dess beslut rörande verksamheten och kostnader fattats utifrån de förutsättningar som råder på marknaden utan något större statligt inflytande.

(40)

När det gäller kriterium 2 drogs slutsatsen att detta inte var uppfyllt, eftersom bokslutet för 2002 i strid med IAS 1 inte offentliggjorts i rätt tid och inte reviderats på ett korrekt sätt.

(41)

Därför drogs slutsatsen att företaget inte uppfyllde kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen.

(42)

De berörda exporterande tillverkarna i Kina och Vietnam och gemenskapsindustrin gavs tillfälle att lämna synpunkter på dessa undersökningsresultat.

(43)

Två exporterande tillverkare bestred slutsatserna och hävdade att de borde beviljas marknadsekonomisk status.

(44)

Den kinesiska exporterande tillverkaren hävdade att dess redovisningsprinciper överensstämde med bestämmelserna och praxisen rörande företagsredovisning i Kina.

(45)

Enligt kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen skall kommissionen undersöka om företagens räkenskaper har utarbetats och reviderats i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer. Om de kinesiska standarderna iakttagits eller ej är inte avgörande i samband med en bedömning rörande marknadsekonomisk status. Kontrollen visade dessutom antingen på bristande iakttagande av de grundläggande redovisningsprinciperna eller på viktiga ändringar av redovisningen som måste dokumenteras och förklaras ordentligt.

(46)

Oavsett ovanstående är det att märka att det i artikel 155 i det kinesiska redovisningsregelverket för företag anges att företag måste lämna fullständiga och detaljerade anmärkningar till sina bokslut. Eftersom det inte fanns några relevanta anmärkningar eller förklaringar i företagets räkenskaper förefaller det som om revisionen inte bara bröt mot de internationella redovisningsnormerna utan även mot de kinesiska normerna.

(47)

Därför drogs slutsatsen att den kinesiska exporterande tillverkarens kommentarer inte var berättigade och att marknadsekonomisk status inte kunde beviljas.

(48)

Den vietnamesiska exporterande tillverkaren hävdade att det förhållande mellan exporten och den inhemska försäljningen som anges i investeringslicensen inte är bindande och endast är en följd av de regler om särskilda skatteincitament som de vietnamesiska myndigheterna infört i investeringsfrämjande syfte. Företaget menade således att det inte fanns föreskrivet av någon myndighet hur mycket det får sälja på export respektive på den inhemska marknaden.

(49)

Det finns inte något direkt samband mellan bestämmelserna om utfärdande av licens och bestämmelserna om skatter och finansiella frågor. Inte heller i investeringslicensen angavs det att förhållandet mellan exporten och den inhemska försäljningen skulle ha fastställts av rent skattemässiga skäl.

(50)

När det gäller arrende hävdade företaget att det arrendeförfarande som tillämpas i Vietnam inte strider mot de marknadsekonomiska principerna och att alla särskilda bestämmelser rörande arrendepolitiken endast är incitament från de vietnamesiska myndigheternas sida för att locka utländska investeringar till landet. Den exporterande tillverkaren hävdade att arrendebeloppet i sig var en sorts skatt och att företaget hade köpt marken från ett annat företag som var den ursprunglige ägaren.

(51)

Det är att märka att det inte finns någon fri marknad för mark i Vietnam. Enligt ett regeringscirkulär som företaget uppvisade är det staten som bestämmer markpriserna. Påståendet om att marken inköpts av den ursprunglige ägaren är en ganska missvisande formulering, eftersom det inte finns något privat markägande i Vietnam. Vad företaget avsåg var i själva verket den av staten ensidigt fastställda ersättning för att få använda marken som det betalat till den tidigare arrendatorn. Det lämnades dessutom ingen bevisning till stöd för påståendet att arrendet är en form av skatt. Såsom anges i skäl 39 betalar företaget inte något arrende under ett antal år.

(52)

När det gäller kriterium 2 hävdades det att revisorerna hade uppmärksammat att företaget hade offentliggjort sitt bokslut för 2002 senare än vad som krävs enligt de internationella redovisningsnormerna, men att denna avvikelse hade godkänts av finansministeriet.

(53)

Detta påstående bekräftas inte av revisorernas rapport. Revisorerna uppgav tvärtom att revisionen genomförts i överensstämmelse med de internationella redovisningsnormerna och de hade inga reservationer rörande räkenskaperna och gav inga förklaringar i form av en anmärkning om varför företaget avvikit från en klart fastställd IAS-praxis. Det faktum att en skrivelse från finansministeriet, enligt vad företaget påstår, kan ändra eller mjuka upp klart fastställda bestämmelser bevisar dessutom att de internationella redovisningsnormerna i praktiken inte tillämpas på ett korrekt sätt.

(54)

Därför drogs slutsatsen att kriterierna 1 och 2 inte var uppfyllda och att marknadsekonomisk status inte kunde beviljas.

(55)

I enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen bör en landsomfattande tull fastställas för de länder som omfattas av artikel 2.7, utom i de fall där företagen kan bevisa att de uppfyller alla kriterier som fastställs i artikel 9.5 i grundförordningen.

(56)

När det gäller Kina hade båda de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som begärt marknadsekonomisk status också begärt individuell behandling i det fall de inte skulle beviljas marknadsekonomisk status.

(57)

På grundval av de tillgängliga uppgifterna konstaterades att de två företagen uppfyllde alla kriterier i artikel 9.5 i grundförordningen för individuell behandling.

(58)

Därför dras slutsatsen att följande exporterande tillverkare i Kina bör beviljas individuell behandling:

(59)

När det gäller Vietnam begärde den exporterande tillverkare som begärt marknadsekonomisk status också individuell behandling i det fall företaget inte skulle beviljas marknadsekonomisk status.

(60)

På grundval av de tillgängliga uppgifterna konstaterades att detta företag inte uppfyllde alla kriterier i artikel 9.5 i grundförordningen för individuell behandling.

Det fastställdes särskilt, såsom anges i analysen rörande marknadsekonomisk status, att exportvolymerna inte bestämdes fritt av företaget utan fastställdes av staten i företagets investeringslicens. Det konstaterades därför att företaget inte uppfyllde kriterierna för att beviljas individuell behandling.

(61)

Två andra vietnamesiska exporterande tillverkare begärde också individuell behandling inom de fastställda tidsfristerna. Ett av företagen lämnade dock ett ofullständigt svar på frågeformuläret och det andra lämnade inget svar alls.

De två företagen lämnade inte de begärda uppgifterna eller några andra förklaringar. Därför drog kommissionen slutsatsen att dessa företag inte kunde påvisa att de uppfyllde kriterierna för beviljande av individuell behandling.

(62)

Enligt artikel 2.7 a i grundförordningen måste normalvärdet för exporterande tillverkare i övergångsekonomier och som inte beviljats marknadsekonomisk status fastställas på grundval av priserna eller det konstruerade värdet i ett jämförbart land.

(63)

I tillkännagivandet om inledande föreslogs Indien som lämpligt jämförbart land för fastställandet av normalvärdet för Kina och Vietnam. Kommissionen uppmanade alla berörda parter att lämna synpunkter på detta val.

Ett antal berörda parter lämnade synpunkter och föreslog Italien, Sydkorea, Taiwan eller Thailand som lämpligt jämförbart land. Kommissionen kontaktade kända företag i Indien, som var det land som ursprungligen föreslagits som jämförbart land. De indiska tillverkarna besvarade emellertid inte frågeformuläret och lämnade inte heller några användbara synpunkter. När det gäller Italien och Sydkorea lämnade de parter som föreslagit dem inga särskilda uppgifter. Därför övervägdes dessa länder inte vidare som alternativa jämförbara länder.

När det gäller Thailand framgick det under undersökningen av de samarbetsvilliga tillverkarnas uppgifter att det inte fanns någon inhemsk försäljning vid normal handel i Thailand, vilket innebar att detta land inte kunde användas som jämförbart land.

Det konstaterades emellertid att Taiwan som är en av de viktigaste tillverkarna i världen av den berörda produkten hade en representativ inhemsk marknad där det tack vare ett brett sortiment och ett stort antal leverantörer rådde tillräcklig konkurrens. Det framgick vidare av undersökningen att fyra samarbetsvilliga exporterande tillverkare i Taiwan som ingick i urvalet hade en betydande inhemsk försäljning vid normal handel.

(64)

Mot denna bakgrund dras slutsatsen att Taiwan utgör ett lämpligt jämförbart land i den mening som avses i artikel 2.7 a i grundförordningen.

(65)

I enlighet med artikel 2.2 i grundförordningen undersökte kommissionen först om varje enskild exporterande tillverkare i varje exportland hade en inhemsk försäljning av den berörda produkten till oberoende kunder som var representativ, dvs. om denna försäljningsvolym motsvarade minst 5 % av den totala exportförsäljningen av den berörda produkten till gemenskapen.

(66)

Kommissionen identifierade därefter de produkttyper som såldes på den inhemska marknaden av företag vilkas inhemska försäljning var representativ totalt sett, och som var identiska eller direkt jämförbara med de typer som såldes på export till gemenskapen. De kriterier som användes för detta ändamål var KN-nummer, typ av råmaterial, DIN-nummer (dvs. det nummer enligt vilket produkten klassificeras enligt DIN-nomenklaturen), diameter i millimeter och längd i millimeter.

(67)

Den inhemska försäljningen av en viss produkttyp ansågs vara tillräckligt representativ när den inhemska försäljningsvolymen av denna typ till oberoende kunder under undersökningsperioden motsvarade minst 5 % av den volym av den jämförbara produkttypen som såldes för export till gemenskapen.

(68)

Kommissionen undersökte därefter om varje enskilt företag i varje exportland hade en inhemsk försäljning som kunde anses ha skett vid normal handel i enlighet med artikel 2.4 i grundförordningen.

(69)

I detta syfte fastställdes den andel av den inhemska försäljningen till oberoende kunder som, för varje exporterad produkttyp, såldes med förlust på den inhemska marknaden under undersökningsperioden.

(70)

För de produkttyper som exporterades till gemenskapen av undersökta företag och som uppfyllde de villkor som anges i avsnitten 3.2.3 till 3.2.4 a och b fastställdes normalvärdet för motsvarande produkttyp på grundval av de faktiska priser som oberoende kunder på den inhemska marknaden i det undersökta landet betalat eller skulle betala under undersökningsperioden i enlighet med artikel 2.1 i grundförordningen.

(71)

För de produkttyper som omfattas av avsnitt 3.2.4 c och de produkttyper som inte såldes av den exporterande tillverkaren i representativa kvantiteter på den inhemska marknaden i de undersökta länderna, såsom anges i avsnitt 3.2.3, fick normalvärdet konstrueras.

I syfte att konstruera normalvärdet enligt artikel 2.6 i grundförordningen adderades de berörda samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vägda genomsnittliga vinst för den inhemska försäljningen av den likadana produkten vid normal handel under undersökningsperioden med dessa tillverkares genomsnittliga tillverkningskostnad under undersökningsperioden. Där så behövdes justerades de uppgivna tillverknings-, försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnaderna innan de användes för bedömningen av om försäljningen ägt rum vid normal handel och för konstruktionen av normalvärdet.

I de undersökta länder där ingen exporterande tillverkare hade någon inhemsk försäljning av den likadana produkten eller av någon produkt i samma generella produktkategori vid normal handel under undersökningsperioden, konstruerades normalvärdet på grundval av den berörda exporterande tillverkarens tillverkningskostnad, vid behov med justeringar. Preliminärt ansågs det lämpligt att till denna tillverkningskostnad lägga det vägda genomsnittet för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst för de fyra taiwanesiska samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i urvalet avseende deras inhemska försäljning av den likadana produkten under undersökningsperioden i enlighet med artikel 2.6 c i grundförordningen.

(72)

I enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen fastställdes normalvärdet för Kina och Vietnam på grundval av kontrollerade uppgifter från tillverkarna i det jämförbara landet, dvs. på grundval av de priser som betalats eller skulle betalas på den inhemska marknaden i Taiwan för jämförbara produkttyper som konstaterats ha sålts vid normal handel eller på grundval av det konstruerade normalvärdet när det inte konstaterats förekomma någon inhemsk försäljning vid normal handel för jämförbara produkttyper.

Till följd av detta fastställdes normalvärdet som det vägda genomsnittliga inhemska försäljningspriset till icke-närstående kunder för de fyra samarbetsvilliga taiwanesiska tillverkare som ingick i urvalet eller som det konstruerade värdet per produkttyp.

(73)

Eftersom marknadsekonomisk status inte beviljats fastställdes normalvärdet för Kina i enlighet med den metod som anges i skäl 72.

(74)

Det konstaterades att den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren i Indonesien inte hade någon inhemsk försäljning av den likadana produkten. Normalvärdet fick därför konstrueras i enlighet med den metod som anges i skäl 71.

(75)

En annan indonesisk exporterande tillverkare besvarade visserligen kommissionens frågeformulär men detta svar kunde inte kontrolleras eftersom företaget sedermera upphörde med sin verksamhet. Därför drogs slutsatsen att detta företag inte längre samarbetade i undersökningen. Företaget och de indonesiska myndigheterna underrättades om detta men kom inte med några invändningar.

(76)

Det konstaterades att den försäljning av den likadana produkten som rapporterats som inhemsk av de två samarbetsvilliga malaysiska exporterande tillverkarna, som var etablerade i frihandelszoner, huvudsakligen skedde till frihandelsområden eller skatteupplag, dvs. det rörde sig om exportförsäljning av andra oberoende parter.

Slutsatsen drogs att dessa exporterande tillverkare inte hade någon representativ inhemsk försäljning under undersökningsperioden och följaktligen fick normalvärdet konstrueras i enlighet med den metod som anges i skäl 71.

(77)

För fyra exporterande tillverkare fastställdes normalvärdet i enlighet med den metod som anges i skälen 65–71.

(78)

Det framgick av undersökningen att två av dessa fyra samarbetsvilliga exporterande tillverkare var varandra närstående. Dessa företag sålde den likadana produkten på den inhemska marknaden både genom ett närstående försäljningsbolag och direkt till oberoende kunder. Enligt artikel 2.1 tredje stycket i grundförordningen kan försäljning till närstående försäljningsbolag inte anses ha skett vid normal handel. Av denna orsak och i syfte att fastställa normalvärdet uppmanades de två företagen i god tid före kontrollen på plats att lämna uppgift om vilka priser det närstående försäljningsbolaget tog ut av första oberoende kund. Det fastställdes vid kontrollen på plats att de två samarbetsvilliga tillverkarna inte kunde tillhandahålla dessa uppgifter. Återförsäljningsföretaget köpte in den berörda produkten från olika försörjningskällor, bl.a. de två exporterande tillverkarna, och sålde den därefter vidare till slutanvändare, detaljhandlare och distributörer. Det framgick dock inte av återförsäljningsföretagets räkenskaper vilka produkter som inköpts av de två samarbetsvilliga tillverkarna och företaget kunde därför inte ange till vilka priser dessa produkter återsåldes till oberoende kunder.

Mot denna bakgrund drog kommissionen preliminärt slutsatsen att den inhemska försäljningen av den berörda produkten genom det närstående återförsäljningsföretaget inte skulle beaktas vid beräkningen av normalvärdet, eftersom den resterande inhemska försäljningen fortfarande var att anse som representativ.

(79)

Det konstaterades att den femte exporterande tillverkare i Taiwan som ingick i urvalet inte hade någon inhemsk försäljning av den likadana produkten. Därför konstruerades normalvärdet i enlighet med den metod som anges i skäl 71. Det framkom dock i samband med undersökningen att de uppgifter som lämnats uppvisade allvarliga brister. För det första klassificerade inte företaget de olika berörda produkttyperna enligt de tydliga specifikationer som angivits av kommissionen och därför var det inte möjligt att göra en jämförelse med andra tillverkares inhemska försäljning i Taiwan för ett stort antal produkttyper. För det andra kunde man vid kontrollen på plats inte få de tillverkningskostnader för den berörda produkten som uppgivits i frågeformulärssvaret att överensstämma med de kostnader för sålda varor som angivits i resultaträkningen i frågeformulärssvaret och i företagets räkenskaper. Inte heller kunde det påvisas ett samband mellan inköpen av råmaterial och de uppgivna tillverkningskostnaderna per produkttyp. Företaget lämnade nya uppgifter om tillverkningskostnaderna efter kontrollbesöket, vilka dock inte kunde stödjas av kontrollerade uppgifter.

På grund av detta och i enlighet med artikel 18 i grundförordningen underrättades företaget om att vissa uppgifter inte kunde användas för dumpningsberäkningen och att de preliminära avgörandena delvis skulle komma att fastställas på grundval av tillgängliga uppgifter. I syfte att konstruera ett normalvärde använde kommissionen en justerad tillverkningskostnad för de exporterade produkttyper som tydligt kunde identifieras på grundval av tillgängliga specifikationer. Till denna tillverkningskostnad lades de vägda genomsnittliga försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnaderna samt den vägda genomsnittliga vinsten för den inhemska försäljningen för de fyra andra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i Taiwan.

(80)

Det fastställdes att de fyra thailändska samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte hade haft någon representativ inhemsk försäljning vid normal handel av den likadana produkten. Normalvärdet fick därför konstrueras i enlighet med den metod som anges i skäl 71.

(81)

Eftersom ingen vietnamesisk exporterande tillverkare beviljats marknadsekonomisk status fastställdes normalvärdet för Vietnam i enlighet med den metod som anges i skäl 72.

(82)

Exporten från de två samarbetsvilliga exporterande tillverkare som beviljats individuell behandling skedde direkt till oberoende kunder i gemenskapen. Exportpriserna grundades därför i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

(83)

Exporten från den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren skedde direkt till oberoende kunder i gemenskapen. Exportpriserna grundades därför i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

(84)

För en exporterande tillverkare vars exportförsäljning till gemenskapen skedde direkt till oberoende kunder fastställdes exportpriset, i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen, på grundval av de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

(85)

Den andra malaysiska exporterande tillverkaren exporterade den berörda produkten till oberoende kunder och till en närstående part i gemenskapen. Priserna för de förstnämnda exporttransaktionerna fastställdes i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på grundval av de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten. Priserna för den export som skedde till den närstående parten fastställdes i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången såldes vidare till en oberoende köpare. För detta ändamål gjordes justeringar för alla kostnader, inklusive tullar och skatter, som tillkommit mellan import och återförsäljning samt för normal vinst för oberoende samarbetsvilliga importörer, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris.

(86)

De exporterande tillverkarnas export till gemenskapen skedde antingen direkt till oberoende kunder eller genom handelsföretag i Taiwan.

(87)

I de fall där exportförsäljningen till gemenskapen skedde direkt till oberoende kunder fastställdes exportpriserna i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på grundval av de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

(88)

I de fall exportförsäljningen till gemenskapen skedde genom handelsföretag fastställdes exportpriserna i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på grundval av priserna för den berörda produkten när den såldes av de berörda producenterna till handelsföretagen för export.

(89)

En exporterande tillverkare som även sålde den berörda produkten genom handelsföretag i Taiwan kunde inte lämna några handlingar som visade bestämmelseorterna för de produkter som företaget sålde genom handelsföretag. Denna försäljning beaktades därför inte och exportpriset fastställdes uteslutande på grundval av den direkta exporten till oberoende kunder i gemenskapen.

(90)

Exporten från de fyra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna skedde direkt till oberoende kunder i gemenskapen. Exportpriserna grundades därför i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

(91)

Såsom förklaras i analysen rörande individuell behandling samarbetade endast ett företag i Vietnam, vilket dock inte beviljades individuell behandling. Detta företag var dessutom underleverantör till ett samarbetsvilligt närstående företag i Taiwan. Det taiwanesiska företaget ägde råmaterialet och genomförde alla uppgifter i samband med exportförsäljningen. Det framgick emellertid inte av dess räkenskaper om exportpriserna till oberoende kunder, i enlighet med de uppgifter som lämnats i den vietnamesiska underleverantörens frågeformulärssvar, avsåg produkter som tillverkats i Vietnam och exporterats till gemenskapen. Dessa priser kunde därför inte användas som exportpriser från Vietnam till gemenskapen. Företaget underrättades om detta. Eftersom det inte fanns några andra tillgängliga källor fastställdes exportpriserna preliminärt på grundval av Eurostats importstatistik för alla exporterande tillverkare.

(92)

Jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset gjordes fritt fabrik.

(93)

För att jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset skulle bli rättvis gjordes i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen justeringar för att beakta olikheter som påverkade priserna och prisjämförbarheten. För samtliga undersökta exporterande tillverkare beviljades i tillämpliga och motiverade fall justeringar för olikheter i fråga om transportkostnader, sjöfrakts- och försäkringskostnader, hanterings- och lastningskostnader samt därmed sammanhängande kostnader, förpacknings- och kreditkostnader, säkerhets- och garantikostnader och provisioner.

(94)

I enlighet med artikel 2.11 och 2.12 fastställdes dumpningsmarginalerna på grundval av en jämförelse mellan det vägda genomsnittliga normalvärdet per produkttyp och det vägda genomsnittliga exportpriset per produkttyp.

(95)

Dumpningsmarginalen för de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som givit sig till känna enligt artikel 17 i grundförordningen men som inte undersökts individuellt fastställdes på grundval av det vägda genomsnittet av dumpningsmarginalerna för de företag som ingick i urvalet, enligt artikel 9.6 i grundförordningen.

(96)

För de exporterande tillverkare som varken besvarade kommissionens frågeformulär eller på annat sätt givit sig till känna fastställdes dumpningsmarginalen enligt artikel 18.1 i grundförordningen på grundval av tillgängliga uppgifter.

(97)

I syfte att fastställa dumpningsmarginalen för icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkare fastställdes först hur omfattande den bristande samarbetsviljan var. För detta ändamål jämfördes den exportvolym till gemenskapen som uppgivits av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna med Eurostats importstatistik.

(98)

I de fall den bristande samarbetsviljan var omfattande, dvs. mer än 20 %, ansågs det lämpligt att fastställa dumpningsmarginalen för de icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkarna till en nivå som överskred den högsta dumpningsmarginal som fastställts för de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna. Det finns skäl att anta att den omfattande bristen på samarbetsvilja beror på att de icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i det undersökta landet i allmänhet har dumpat sina priser i större utsträckning än vad någon samarbetsvillig exporterande tillverkare gjort. I dessa fall fastställdes dumpningsmarginalen därför till en nivå motsvarande den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för de mest sålda representativa produkttyperna för de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som hade de högsta dumpningsmarginalerna.

(99)

När graden av samarbetsvilja var hög ansågs det lämpligt att fastställa dumpningsmarginalen för de icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkarna till en nivå motsvarande den högsta dumpningsmarginal som konstaterats för en samarbetsvillig exporterande tillverkare i det berörda landet, eftersom det inte fanns skäl att anta att någon icke-samarbetsvillig exporterande tillverkare hade bedrivit dumpning på en lägre nivå än så.

(100)

Kommissionen har som praxis att betrakta närstående exporterande tillverkare och exporterande tillverkare som tillhör samma koncern som en och samma enhet vid fastställandet av dumpningsmarginalen och fastställer därför en enda dumpningsmarginal för dessa företag. Detta beror framförallt på att fastställandet av individuella dumpningsmarginaler i detta fall skulle kunna uppmuntra till kringgående av antidumpningsåtgärderna genom att närstående exporterande tillverkare kanaliserar sin export till gemenskapen genom det företag som har den lägsta individuella dumpningsmarginalen, vilket skulle göra åtgärderna verkningslösa.

I enlighet med denna praxis betraktades de två närstående exporterande tillverkare i Taiwan som tillhörde samma koncern som en enda enhet och tilldelades en enhetlig dumpningsmarginal. För dessa exporterande tillverkare beslutades det att man först skulle beräkna en dumpningsmarginal för varje företag och därefter fastställa ett vägt genomsnitt av dessa dumpningsmarginaler som skulle gälla för samtliga företag inom koncernen.

(101)

Graden av bristande samarbetsvilja hos de exporterande tillverkarna i Kina var betydande (ca 85 %).

(102)

Följande preliminära dumpningsmarginaler, uttryckta i procent av importpriset cif vid gemenskapens gräns, före tull, fastställdes:

(103)

Graden av bristande samarbetsvilja hos de exporterande tillverkarna i Indonesien var betydande (ca 60 %). Följande preliminära dumpningsmarginaler, uttryckta i procent av importpriset cif vid gemenskapens gräns, före tull, fastställdes:

(104)

Graden av samarbetsvilja var 100 % för de exporterande tillverkarna i Malaysia. Det konstaterades inga preliminära dumpningsmarginaler för de två samarbetsvilliga exporterande tillverkarna (Tigges Stainless Steel Fasteners (M) Sdn. Bhd, Ipoh, Chemor och Tong Heer Fasteners Co. Sdn., Bhd, Penang) och därför bör inga provisoriska åtgärder införas avseende import från Malaysia. Skulle dessa undersökningsresultat bekräftas i ett senare skede av undersökningen bör förfarandet avslutas med avseende på Malaysia.

(105)

Såsom anges i skäl 14 konstaterades det att praktiskt taget all export från Filippinerna till gemenskapen förefaller utgöras av muttrar. Eftersom slutsatsen preliminärt drogs att muttrar inte skulle ingå i definitionen av den berörda produkten har det inte fastställts någon dumpningsmarginal och inga provisoriska åtgärder bör införas avseende import från Filippinerna.

(106)

För en taiwanesisk exporterande tillverkare som ingick i urvalet fastställdes dumpningsmarginalen delvis på grundval av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen. I enlighet med artikel 9.6 i grundförordningen bortsågs det därför från detta företags dumpningsmarginal vid beräkningen av den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet.

(107)

Två exporterande tillverkare som ingick i urvalet var varandra närstående och följaktligen fastställdes det en enda dumpningsmarginal för dessa.

(108)

Graden av bristande samarbetsvilja hos de exporterande tillverkarna i Taiwan var betydande (ca 22 %). Följande preliminära dumpningsmarginaler, uttryckta i procent av importpriset cif vid gemenskapens gräns, före tull, fastställdes:

(109)

Graden av samarbetsvilja var 100 % för de exporterande tillverkarna i Thailand. Följande preliminära dumpningsmarginaler, uttryckta i procent av importpriset cif vid gemenskapens gräns, före tull, fastställdes:

(110)

Den preliminära dumpningsmarginalen för alla företag i Vietnam, uttryckt i procent av importpriset cif vid gemenskapens gräns, före tull, fastställdes till 7,7 %.

(111)

Det framgick av det stickprovsförfarande som genomfördes inom ramen för undersökningen att den likadana produkten tillverkades av sju tillverkare i gemenskapen under undersökningsperioden (se skäl 30). Två av dessa samarbetade dock inte vidare i undersökningen. Ett antal andra små tillverkare i gemenskapen som nämndes i samband med klagomålet samarbetade dessutom inte heller i undersökningen.

(112)

Den sammanlagda gemenskapstillverkningen med avseende på artikel 4.1 i grundförordningen beräknades således preliminärt genom att tillverkningen för de sju tillverkare som var kända från stickprovsförfarandet lades till tillverkningsvolymen för de andra små icke-samarbetsvilliga tillverkare som var kända från klagomålet.

(113)

De fem samarbetsvilliga tillverkare som avses i skäl 30 svarade för 54 % av den sammanlagda tillverkningen i gemenskapen av den likadana produkten. Dessa företag anses därför utgöra gemenskapsindustrin i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen och hänvisningarna nedan till gemenskapsindustrin avser således dessa företag. Fyra av dessa företag, vilka svarade för den största representativa tillverkningsvolymen, valdes ut till att ingå i urvalet i enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen. Dessa företag kallas nedan ”de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet”.

(114)

Till följd av användningen av ett stickprovsförfarande fastställdes skadeindikatorerna delvis för gemenskapsindustrin i dess helhet och delvis enbart för de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet. Skadeanalysen beträffande marknadsandel, tillverkning, kapacitet och kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym och försäljningsvärde, tillväxt, lager, sysselsättning och produktivitet grundar sig på uppgifter för gemenskapsindustrin i dess helhet. I övrigt användes uppgifter avseende de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet (transaktionspriser, investeringar, avkastning på investeringar, löner, lönsamhet, kassaflöde och förmåga att anskaffa kapital).

(115)

För att bedöma volym- och prisutvecklingen användes relevant statistik från Eurostat för KN-numren 7318 12 10, 7318 14 10, 7318 15 30, 7318 15 51, 7318 15 61 and 7318 15 70 tillsammans med uppgifter från de kontrollerade frågeformulärssvaren från gemenskapsindustrin. Det bör erinras om att muttrar inte ingår i definitionen av den berörda produkten i detta preliminära skede av undersökningen. Uppgifter rörande muttrar (KN-nummer 7318 16 30) har därför inte tagits med i analysen.

(116)

Uppgifter om gemenskapsindustrin erhölls från de kontrollerade frågeformulärssvaren från de samarbetsvilliga gemenskapstillverkarna.

(117)

Under perioden september 1997–februari 2003 tillämpades antidumpningsåtgärder på import av fästanordningar av rostfritt stål från Indien, Kina, Malaysia, Sydkorea, Taiwan och Thailand (3).

(118)

Vid beräkning av den synbara förbrukningen i gemenskapen av den berörda produkten och den likadana produkten räknade kommissionen samman följande:

Såsom framgår av tabellen nedan ökade förbrukningen i gemenskapen av den berörda produkten och den likadana produkten med 24 % under skadeundersökningsperioden.

(119)

Den dumpade importen av fästanordningar av rostfritt stål med ursprung i Indonesien, Kina, Taiwan, Thailand och Vietnam (nedan kallade ”de berörda länderna”) bedömdes sammantaget i enlighet med artikel 3.4 i grundförordningen. Det konstaterades att importen från Malaysia inte hade skett till dumpade priser och att importen från Filippinerna endast utgjordes av muttrar, preliminärt en produkt som inte omfattas av detta förfarande. Denna import räknades därför inte in i den dumpade importen. De dumpningsmarginaler som fastställdes för importen från varje berört land var högre än miniminivån enligt artikel 9.3 i grundförordningen, dvs. 2 % av exportpriset, och importvolymen från varje berört land var högre än den tröskel i form av en marknadsandel på 1 % som anges i artikel 5.7 i grundförordningen. De genomsnittliga importpriserna för alla berörda länder minskade stadigt under skadeundersökningsperioden. Dessutom var de fästanordningar av rostfritt stål som importerades från de berörda länderna likadana i alla avseenden, sinsemellan utbytbara och marknadsfördes i gemenskapen genom jämförbara försäljningskanaler och på likartade kommersiella villkor, vilket innebär att de konkurrerade med varandra och med fästanordningar av rostfritt stål tillverkade i gemenskapen. Därför dras den preliminära slutsatsen att importens verkan bör bedömas sammantaget.

(120)

Importvolymerna av den berörda produkten ökade betydligt under skadeundersökningsperioden. Importen under undersökningsperioden var 96 % större än under 2001.

(121)

Det genomsnittliga importpriset för den berörda produkten minskade stadigt under skadeundersökningsperioden. Totalt sett var priserna under undersökningsperioden 32 % lägre än under 2001.

(122)

De berörda ländernas andel av gemenskapsmarknaden minskade med 7 % mellan 2001 och 2002. Från och med 2003 skedde en snabb och kraftig ökning av de berörda ländernas verksamhet på gemenskapsmarknaden, vilket ledde till att deras marknadsandel ökade med totalt sett 58 % under skadeundersökningsperioden.

(123)

För fastställandet av prisunderskridandet analyserades prisuppgifter avseende undersökningsperioden. För detta ändamål jämfördes gemenskapsindustrins försäljningspriser fritt fabrik till dess icke-närstående kunder med de försäljningspriser cif till första oberoende kund i gemenskapen som togs ut av de exporterande tillverkarna i de berörda länderna, i både fallen efter att alla rabatter, avdrag, provisioner och skatter räknats av.

(124)

Gemenskapsindustrins försäljningspriser och de exporterande tillverkarnas importpriser cif jämfördes i samma handelsled, nämligen handlare/distributörer inom gemenskapens marknad, på grundval av vägda genomsnittliga priser. Jämförelsen skedde per produkttyp för de fästanordningar av rostfritt stål och typer av rostfritt stål som användes. Under undersökningsperioden skedde nästan all försäljning från de exporterande tillverkarna i gemenskapen genom handlare/distributörer.

(125)

Resultaten av jämförelsen, uttryckta i procent av gemenskapstillverkarnas försäljningspriser under undersökningsperioden, visade på avsevärda prisunderskridandemarginaler (upp till 59,2 %). Dessa prisunderskridandemarginaler tyder på att importen från de berörda länderna utövade ett pristryck på gemenskapsmarknaden.

(126)

Prisunderskridandemarginalerna för de berörda länderna var de följande:

(127)

Efter en ökning med 31 % under 2002, vilken i relativa tal var högre än ökningen av förbrukningen i gemenskapen, minskade gemenskapsindustrins tillverkning och ligger sedan 2003 stabilt på en nivå som är 15 % högre än under 2001. Denna ökningstakt var dock lägre än den tillväxt på 24 % som förbrukningen i gemenskapen uppvisade under skadeundersökningsperioden.

(128)

Gemenskapsindustrins tillverkningskapacitet, vilken också nådde sin högsta nivå 2002, ökade med 24 % till följd av de investeringar som gjorts av de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet.

(129)

Efter en lätt förbättring 2002 minskade gemenskapsindustrins kapacitetsutnyttjande med totalt sett 7 % under skadeundersökningsperioden.

(130)

Gemenskapsindustrins försäljningsvolym ökade med 7 % under skadeundersökningsperioden. Efter en ökning med 22 % under 2002 har gemenskapsindustrins försäljningsvolym dock stadigt minskat. Denna ökning är dessutom betydligt lägre än den tillväxt på 24 % som förbrukningen i gemenskapen uppvisade och väsentligt mycket lägre än ökningen med 96 % av importen från de berörda länderna under skadeundersökningsperioden.

(131)

Gemenskapsindustrins genomsnittliga försäljningspriser ökade med 6 % under skadeundersökningsperioden. Efter en minskning med 13 % mellan 2001 och 2002 har priserna stadigt ökat.

(132)

Gemenskapsindustrins marknadsandel minskade med 14 % under skadeundersökningsperioden. Efter en ökning med 12 % mellan 2001 och 2002 har marknadsandelen stadigt minskat. En jämförelse mellan situationen under undersökningsperioden och situationen 2002 visar t.o.m. på en minskning med 26 %. Samtidigt ökade marknadsandelen för importen från de berörda länderna kraftigt.

(133)

Såsom framgår av utvecklingstendenserna för tillverkningen och försäljningsvolymen uppvisade gemenskapsindustrin en tillväxt i absoluta tal under skadeundersökningsperioden, även om det skett en minskning sedan 2002. Marknadsandelen minskade dock under skadeundersökningsperioden, vilket tyder på att gemenskapsindustrin inte hade växt i relativa termer, dvs. i jämförelse med sina konkurrenter.

(134)

Lönsamheten för de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet förbättrades under skadeundersökningsperioden. Efter en mindre vinst 2001 minskade lönsamheten, vilket ledde till en förlustsituation 2002. Mellan 2002 och 2003 förebättrades visserligen lönsamheten, men gemenskapsindustrin gick ändå fortsatt med förlust. Under perioden mellan 2003 och undersökningsperioden uppvisade gemenskapsindustrin den högsta lönsamheten för skadeundersökningsperioden och uppnådde en genomsnittlig vinstmarginal på 4,3 %. Vid första påsynen kan detta förefalla vara positivt, men det måste dock ses mot sin rätta bakgrund.

(135)

Inte heller under undersökningsperioden uppnådde, genomsnittligt sett, de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet den minimivinstnivå som ansågs rimlig och möjlig att uppnå i en situation utan dumpning, dvs. 5 % (se skäl 178) och de var mycket långt från den lönsamhetsnivå som gemenskapsindustrin uppnådde 1995, dvs. 9,1 % (4), då den dumpade importen ännu inte kommit in på marknaden.

(136)

Det bör dessutom beaktas att denna förbättring av lönsamheten under undersökningsperioden uppnåddes på bekostnad av en minskad marknadsandel och huvudsakligen var resultatet av en kraftig spekulativ prisökning för den viktigaste kostnadsdrivande faktorn, dvs. rostfritt stål. Den förväntade ökningen av priserna för rostfritt stål gjorde det möjligt för gemenskapsindustrin att uppnå högre priser för den likadana produkten genom att de i sin tillverkning tillfälligt använde lager av relativt billigt rostfritt stål som anskaffats före den spekulativa prisökningen. Denna kostnadsfördel upphörde dock så snart de befintliga råmateriallagren var slutanvända och nytt stål fick anskaffas till väsentligt högre priser. Spekulativa faser av detta slag är dessutom oftast inte varaktiga till sin natur och kunderna, särskilt stora distributörer med en stark förhandlingsposition, börjar utöva ett kraftigt pristryck så snart en stagnation i eller minskning av stålpriserna kan skönjas. Ökningen av lönsamheten berodde huvudsakligen på mycket gynnsamma marknadsvillkor för gemenskapsindustrin, särskilt under undersökningsperiodens andra hälft, vilka dock inte var av varaktig natur.

(137)

Den utgående lagernivån för gemenskapsindustrin minskade kraftigt under skadeundersökningsperioden (– 52 %). Detta kan förklaras med en ökning av tillverkning på beställning (vilket gör att lagren blir mindre viktiga) och en minskning av tillverkningen sedan 2002.

(138)

Mellan 2001 och 2003 ökade de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet stadigt sina investeringar, bl.a. på grund av att det var nödvändigt att ersätta maskiner och utrustning som var föråldrade. Under undersökningsperioden var investeringarna 35 % lägre jämfört med början av skadeundersökningsperioden. Denna minskning under undersökningsperioden kan emellertid delvis förklaras av att det gjorts betydande investeringar under föregående år. Det är nödvändigt med investeringar i tillverkningen av den likadana produkten för att upprätthålla och förbättra konkurrensförmågan och för att förbättra miljö- och säkerhetsnormerna.

(139)

Avkastningen på investeringar förbättrades under skadeundersökningsperioden. Detta bekräftar att ledningens investeringsbeslut var korrekta och återspeglar den förbättrade lönsamheten för de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet under undersökningsperioden. Såsom redan angivits i samband med lönsamhetsanalysen kan emellertid den förbättrade lönsamheten till stor del förklaras av särskilda, icke varaktiga omständigheter (spekulativa stålpriser under undersökningsperioden). Det faktum att en del av de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet alltmer använde hyrda maskiner för sin tillverkning förklarar dessutom varför avkastningen på investeringar utvecklats bättre än vad lönsamheten gjort.

(140)

Även om de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet uppvisade ett bättre kassaflöde med avseende på försäljningen av den likadana produkten från och med 2002 minskade kassaflödet för hela skadeundersökningsperioden med 36 %.

(141)

De gemenskapstillverkare som ingick i urvalet hade inga större svårigheter med att anskaffa kapital, vilket framgår av deras förmåga att investera under skadeundersökningsperioden.

(142)

Sysselsättningen i gemenskapsindustrin ökade under 2002. Därefter minskade dock sysselsättningen stadigt och minskningen för hela skadeundersökningsperioden uppgick till 5 %. Denna negativa utveckling sammanföll med den minskning av tillverkningen som inleddes 2002.

(143)

Produktiviteten, uttryckt i tillverkade kilogram per anställd, förbättrades med 22 % under skadeundersökningsperioden, vilket tyder på vilja och förmåga att upprätthålla och förbättra konkurrenskraften.

(144)

Lönen per anställd ökade med 10 % under skadeundersökningsperioden. Denna ökning är resultatet av förbättrad produktivitet och utgör kompensation för inflation. Arbetskraftskostnaderna har vidare minskat i absoluta tal sedan 2002.

(145)

Med hänsyn särskilt till storleken på den dumpade importen från de berörda länderna kan de konstaterade dumpningsmarginalerna inte anses vara försumbara.

(146)

Fram till början av 2003 tillämpades antidumpningsåtgärder på import av fästanordningar av rostfritt stål från Indien, Kina, Malaysia, Sydkorea, Taiwan och Thailand Gemenskapsindustrin har dock inte helt återhämtat sig från den tidigare dumpningen, vilket framgår särskilt av utvecklingen av dess marknadsandel, försäljningsvolym och sysselsättning. Detta blev särskilt märkbart efter det att de tidigare antidumpningsåtgärderna löpt ut.

(147)

Under skadeundersökningsperioden ökade gemenskapsindustrin sin tillverkning och försäljning och lyckades minska sina lager, samtidigt som den fortsatte att investera. Den hade inga problem med att anskaffa kapital och förbättrade sin produktivitet. Dess arbetskraftskostnader minskade i absoluta tal. Dessutom kunde gemenskapsindustrin öka sina priser under undersökningsperioden, vilket ledde till förbättrad lönsamhet och ökad avkastning på investeringar.

(148)

Denna positiva utveckling måste dock ses i sitt sammanhang. Högre priser och förbättrad lönsamhet uppnåddes på bekostnad av betydande marknadsandelsförluster för gemenskapsindustrin, dvs. 14 % under skadeundersökningsperioden (26 % från och med 2002). Eftersom det fanns billig dumpad import att tillgå valde kunderna alternativa försörjningskällor och gemenskapsindustrin kunde inte hålla jämna steg.

(149)

Ökningen av gemenskapsindustrins tillverkning (15 %) och försäljningsvolym (7 %) under skadeundersökningsperioden skedde dessutom, och i överensstämmelse med undersökningsresultaten rörande dess marknadsandel, inte i lika snabb takt som förbrukningen på gemenskapsmarknaden, vilken ökade väsentligt mer (24 %). Sysselsättningen i gemenskapsindustrin minskade med 5 %, vilket är förklaringen till de minskade arbetskraftskostnaderna. Dessutom kan lönsamheten för de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet överlag sett inte anses vara tillfredsställande. Den var klart otillfredsställande (förluster eller otillräcklig vinstmarginal) under större delen av skadeundersökningsperioden. Lönsamheten för de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet förbättrades visserligen under undersökningsperioden (en vinstmarginal på 4,3 %), men låg ändå under den lägsta marginal på 5 % som gemenskapsindustrin kunde förväntats ha uppnått i en situation utan skadevållande dumpning och kunde till största del förklaras av de tillfälliga verkningarna av ökande stålpriser. Gemenskapsindustrins negativa situation framgår även av den utveckling som kassaflödet uppvisade.

(150)

Överlag sett fanns det fler negativa än positiva faktorer och därför dras den preliminära slutsatsen att gemenskapsindustrin lidit väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.1 i grundförordningen.

(151)

I enlighet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen undersökte kommissionen om den dumpade importen av den berörda produkten med ursprung i de berörda länderna har vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada. Andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt som denna skulle ha kunnat vålla gemenskapsindustrin skada undersöktes också, så att den eventuella skada som dessa andra faktorer vållat inte skulle tillskrivas den dumpade importen.

(152)

De berörda länderna har sedan 2003 kraftigt förbättrat sin marknadsställning. Deras marknadsandel ökade med 58 %, vilket tydligt sammanföll med en minskad andel för gemenskapsindustrin. Dessutom ökade importvolymen från de berörda länderna (en ökning med 96 %) mycket mer än förbrukningen på gemenskapsmarknaden (24 %). Slutligen låg det genomsnittliga priset på import från de berörda länderna sedan 2003 betydligt under gemenskapsindustrins prisnivå, till följd av illojal handel i form av dumpning efter det att antidumpningsåtgärderna hade upphört att gälla, och utövade således prispress.

Det fastställdes därför preliminärt att den dumpade importen från de berörda länderna hade en betydande negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation under skadeundersökningsperioden, i synnerhet när det gäller marknadsandel och försäljningsvolym.

(153)

Importen av den berörda produkten från andra länder än de berörda länderna minskade totalt sett. Marknadsandelen för denna typ av import minskade faktiskt med 20 % under skadeundersökningsperioden. Dessutom var priserna på importen från dessa länder i genomsnitt betydligt högre än priserna från de berörda länderna.

(154)

Två exportörer hävdade att importen från Indien, Sydkorea och Norge skulle ha brutit orsakssambandet mellan den eventuella väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit och den dumpade importen från de berörda länderna.

(155)

På grundval av tillgängliga fakta kan dock den skada som gemenskapsindustrin vållats inte förklaras med import från Sydkorea (221 ton till ett genomsnittligt pris av 2,72 euro/kg under undersökningsperioden) eller Norge (438 ton till ett genomsnittligt pris av 2,89 euro/kg under undersökningsperioden), med tanke på såväl dess begränsade volym som prisnivå. Dessutom bör det noteras att importen från Norge minskade med 36 % under skadeundersökningsperioden.

(156)

När det gäller Indien kan man dock från och med 2003 se en avsevärd ökning av importen (1 147,6 ton under undersökningsperioden) till låga priser (i genomsnitt 1,91 euro per kg). Det kan inte uteslutas att denna import från Indien under skadeundersökningsperioden skulle kunna ha haft en viss negativ inverkan, särskilt i form av prispress på gemenskapsindustrin. Med hänsyn till den relativt låga importvolymen från Indien jämfört med importvolymen från de berörda länderna (27 400 ton till ett genomsnittligt pris av 2,41 euro/kg) drogs emellertid slutsatsen att den inverkan som importen från Indien hade (dess marknadsandel var 1,4 % under undersökningsperioden) inte var sådan att den kunnat bryta orsakssambandet mellan den dumpade importen och den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit. Importen från Indien beaktad separat kan inte förklara den betydande förlust av marknadsandelar som gemenskapsindustrin lidit och, i förhållande till den ökade förbrukningen, dess mycket mindre gynnsamma försäljningsökning.

(157)

Dessutom är det, i motsats till påståendena från två exportörer, inte diskriminerande i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen att importen från Indien inte omfattades av denna undersökning. Det bör dock beaktas att importen från Indien under skadeundersökningsperioden fram till undersökningsperioden var försumbar enligt artikel 5.7 i grundförordningen. Importen ökade endast under undersökningsperioden, men även då var den relativt liten (marknadsandelen var 1,4 %). Dessutom bör det noteras att kommissionen inte hade tillräcklig bevisning för att sådan import från Indien dumpades när detta förfarande inleddes.

(158)

Då det nu inte tas hänsyn till import från Filippinerna och Malaysia i den nuvarande undersökningen övervägdes det om denna import hade brutit orsakssambandet mellan den dumpade importen och den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit. Eftersom muttrar inte skulle ingå i definitionen av den berörda produkten var importen från Filippinerna av andra fästanordningar av rostfritt stål tydligt försumbar (med en marknadsandel på 0,1 % under undersökningsperioden) och låg på en ganska hög prisnivå (3,47 euro/kg). På grundval av detta hade ingen relevant skadevållande inverkan kunnat fastställas. Importvolymen var också mindre och importpriserna i genomsnitt högre (1 456 ton till ett pris av 2,70 euro/kg under undersökningsperioden) från Malaysia i jämförelse med importen från de berörda länderna. Dessutom minskade marknadsandelen för importen från Malaysia med 6 % under skadeundersökningsperioden. Även om importen från Malaysia skulle kunna ha haft en negativ inverkan på gemenskapsindustrins tillstånd dras följaktligen den preliminära slutsatsen att den inte hade kunnat neutralisera de skadliga verkningarna av den dumpade importen från de berörda länderna.

(159)

Följaktligen drogs den preliminära slutsatsen att import från andra länder än de berörda länderna inte hade brutit orsakssambandet mellan den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit och den dumpade importen från de berörda länderna.

(160)

Förbrukningen av den berörda produkten på gemenskapsmarknaden ökade med 24 % under skadeundersökningsperioden. Den skada som gemenskapsindustrin lidit kan alltså inte ha orsakats av vikande efterfrågan på gemenskapsmarknaden.

(161)

Gemenskapsindustrin är en viktig konkurrent i fråga om den likadana produkten, vilket framgår av dess marknadsandel, och industrin har hela tiden gjort investeringar för att upprätthålla den tekniska nivån i sin tillverkning. Produktiviteten per anställd till och med ökade med 22 % under skadeundersökningsperioden. I motsats till påståendena från fyra exportörer visar gemenskapsindustrins ökade produktivitet, vilket sammanföll med dess investeringar, att dess investeringspolitik inte kan förklara den väsentliga skada som den lidit. Med tanke på den förbättrade produktiviteten bidrog investeringarna tvärtom till att minimera skadan. Följaktligen framkom ingen bevisning för att en bristande konkurrenskraft skulle ha kunnat bryta orsakssambandet mellan importen från de berörda länderna och den skada som gemenskapsindustrin lidit.

(162)

Den preliminära slutsatsen är därför att importen från de fem berörda länderna tillsammans har vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada. Ingen annan faktor har fastställts som har brutit detta orsakssamband.

(163)

Det undersöktes om det fanns tvingande skäl som skulle leda till slutsatsen att det inte ligger i gemenskapens intresse att införa provisoriska antidumpningsåtgärder i det här särskilda fallet. I detta syfte, och i enlighet med artikel 21.1 i grundförordningen, undersöktes vilken trolig inverkan åtgärder skulle få på samtliga parter som berörs av undersökningen. För att det skulle kunna göras en bedömning av huruvida det ligger i gemenskapens intresse att införa åtgärder sändes frågeformulär till användare och importörer av den berörda produkten och till leverantörer av råvaror som används vid tillverkningen av den likadana produkten.

(164)

Undersökningen har visat att gemenskapsindustrin är livskraftig och kan konkurrera under rättvisa marknadsvillkor. Som beskrivs ovan har gemenskapsindustrin en betydande outnyttjad kapacitet att tillverka den likadana produkten. Om denna outnyttjade kapacitet kunde användas skulle det leda till en ökad försäljning och marknadsandel för gemenskapsindustrin, ökad sysselsättning och, genom ökade stordriftsfördelar, slutligen till en hållbar och lämplig lönsamhet. Sådana förbättringar hindras dock främst av den ständiga prispress som den dumpade importen av den berörda produkten utövar på gemenskapsmarknaden. Införande av antidumpningsåtgärder skulle dämpa effekterna av en sådan illojal prispress.

(165)

I avsaknad av åtgärder som korrigerar för den dumpande importens negativa verkningar bedöms gemenskapsindustrin även i fortsättningen komma att utsättas för prisunderskridande och därav följande prisfall, med dess negativa konsekvenser för framför allt industrins marknadsandel och försäljningsvolym. Detta skulle i längden även kunna hota gemenskapsindustrins livskraft. Det anses därför ligga i gemenskapsindustrins intresse att åtgärder införs.

(166)

Importörer och distributörer är praktiskt taget ensamma om att fungera som mellanhänder mellan tillverkare (inom och utanför gemenskapen) och användare av fästanordningar av rostfritt stål. Deras starka förhandlingsposition och deras kapacitet att lagerhålla stora kvantiteter av fästanordningar av rostfritt stål har en stor inverkan på priserna på dessa fästanordningar.

(167)

Fyra av de importörer och distributörer som ingick i urvalet besvarade frågeformuläret. Det var dock endast två importörer som lämnade fullständiga svar. Dessa två importörer svarade för omkring 14 % av gemenskapens import av den berörda produkten under undersökningsperioden. Dessutom lämnade en tysk intresseorganisation för importörer och distributörer också synpunkter. Slutligen hördes importörer och distributörer och denna intresseorganisation.

(168)

Importörer och distributörer i gemenskapen ställer sig inte positiva till att åtgärder införs. De samarbetsvilliga importörerna och deras intresseorganisation hävdade att införandet av åtgärder skulle leda till ökade priser för användarna eftersom den berörda produkten och den likadana produkt som tillverkas av gemenskapsindustrin inte alltid är jämförbara. Dessutom skulle sådana åtgärder få en negativ inverkan på deras affärsverksamhet och deras antal anställda.

(169)

Att döma av de upplysningar som mottagits verkar det dock som om importörer och distributörer köper den berörda produkten från olika källor i och utanför gemenskapen, däribland från gemenskapsindustrin. Eftersom det inte finns några grundläggande kvalitetsskillnader eller produkttypsskillnader mellan den produkt som importeras från de berörda länderna och den likadana produkt som erhålls från någon annan källa anses det preliminärt att importörerna och distributörerna i gemenskapen inte skulle ha några svårigheter att få tag i produkten om antidumpningsåtgärder skulle införas, särskilt med tanke på det stora antalet alternativa leverantörer. Dessutom styrkte inte importörerna sitt påstående att antidumpningsåtgärder skulle få väsentlig inverkan på sysselsättningen, med tanke på att import inte är en arbetsintensiv verksamhet. När det gäller de prisökningar som skulle orsakas av preliminära antidumpningstullar bör det noteras att de antidumpningsåtgärder som tillämpades mellan 1997 och 2003 inte hotade importörernas och distributörernas ekonomiska situation. Utifrån de besvarade frågeformulären verkar det dessutom som om importörernas vinstmarginaler under skadeundersökningsperioden låg långt över gemenskapsindustrins lönsamhetsnivå. Under sådana omständigheter förväntas det inte att en prisökning, som beror på att åtgärder har införts, automatiskt skulle övervältras på användarna.

(170)

Även om importörer och distributörer i gemenskapen inte ställer sig positiva till åtgärder dras på grundval av tillgängliga uppgifter slutsatsen att de eventuella fördelar som de skulle kunna uppnå genom att det inte införs några antidumpningsåtgärder uppvägs av gemenskapsindustrins intresse av åtgärder för att råda bot på illojala och skadevållande handelsmetoder från de berörda ländernas sida.

(171)

För att kunna bedöma vilken inverkan som antidumpningsåtgärder sannolikt skulle kunna få på leverantörer till gemenskapsindustrin i ett tidigare led i förädlingskedjan sändes frågeformulär till alla sådana kända leverantörer. Sammanlagt sändes nio frågeformulär och ett svar mottogs. Denna leverantör, en tillverkare av rostfritt stål, ställer sig positiv till att åtgärder införs. Även om gemenskapsindustrin inte är en av de viktigaste kunderna för denna leverantör bidrar den delen av dess verksamhet till sysselsättning och lönsamhet för leverantören. Om gemenskapsindustrin skulle begränsa eller till och med upphöra med tillverkningen av den likadana produkten skulle leverantörer i tidigare led förlora en del av sin verksamhet.

(172)

Därför, och i avsaknad av uppgifter som tyder på motsatsen, dras slutsatsen att införande av antidumpningsåtgärder är förenligt med dessa leverantörers intresse.

(173)

Inga konsumentorganisationer har gett sig till känna eller lämnat upplysningar i enlighet med artikel 21.2 i grundförordningen. På grund av detta, och eftersom fästanordningar av rostfritt stål främst används för sammansättning av produkter i senare led i förädlingskedjan, har analysen begränsats till åtgärdernas inverkan på användarna. Fästanordningar av rostfritt stål används på många vitt skilda områden, bland annat i bil-, varvs-, bygg-, kemikalie-, läkemedels- och livsmedelsindustrin samt i den medicinska sektorn. Frågeformulär sändes till tolv kända användare i gemenskapen av den berörda produkten. Utöver andra upplysningar begärde kommissionen att få deras synpunkter på om införandet av antidumpningsåtgärder skulle ligga i gemenskapens intresse och hur dessa åtgärder skulle påverka dem. Ett besvarat frågeformulär mottogs av en tillverkare av rullande järnvägs- och spårvägsmateriel. Denna tillverkare påpekade att den berörda produkten svarar för mindre än 1 % av de totala kostnaderna för dess färdiga produkter.

(174)

Med tanke på att användarna kunde köpa den berörda produkten inte bara från de berörda länderna utan även från andra källor, och med hänsyn till den marginella inverkan som fästanordningar av rostfritt stål har på kostnaderna för produkter i senare led i förädlingskedjan, fastställdes inget negativt användarintresse av större betydelse.

(175)

Efter en granskning av de olika intressen som berörs dras den preliminära slutsatsen att det ur ett allmänt gemenskapsintresseperspektiv inte finns något intresse som väger tyngre än gemenskapsindustrins intresse av det införs provisoriska åtgärder för att undanröja handelssnedvridande verkningar av dumpad import.

(176)

Mot bakgrund av slutsatserna beträffande dumpning, skada, orsakssamband och gemenskapens intresse anses det lämpligt att införa provisoriska antidumpningsåtgärder i syfte att förhindra att gemenskapsindustrin vållas ytterligare skada genom dumpad import. Vid fastställandet av nivån för åtgärderna beaktades de dumpningsmarginaler som konstaterats under undersökningsperioden och den tullnivå som är nödvändig för att undanröja den skada som gemenskapsindustrin vållats.

(177)

Den prisökning som krävs för att undanröja skada fastställdes för varje företag genom en jämförelse mellan det vägda genomsnittliga importpriset för den berörda produkten och det icke-skadevållande priset för den likadana produkt som gemenskapsindustrin säljer på gemenskapsmarknaden. Prisskillnaden uttrycktes sedan i procent av importvärdet cif.

(178)

Det icke-skadevållande priset erhölls genom att en vinstmarginal på 5 % lades till gemenskapsindustrins vägda produktionskostnad. Detta anses preliminärt vara den vinstmarginal som gemenskapsindustrin hade kunnat uppnå om det inte hade förekommit någon dumpad import. Den återspeglar den vinstmarginal som gemenskapsindustrin kan uppnå för liknande produktgrupper som inte är utsatta för illojal konkurrens, t.ex. fästanordningar som inte klassificeras enligt de KN-nummer som omfattas av denna undersökning.

(179)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att en preliminär antidumpningstull bör införas på import från de berörda länderna, i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen. Denna tull bör införas på nivån för de dumpningsmarginaler som konstaterats eller på nivån för undanröjande av skada, om den senare är lägre (se artikel 7.2 i grundförordningen).

(180)

När det gäller nivån på tullen befanns nivån för undanröjande av skada vara lägre än dumpningsmarginalen för två samarbetsvilliga exporterande tillverkare (en i Taiwan och en i Kina). I dessa fall bör nivån på tullen begränsas till nivån för undanröjande av skada. I alla andra fall bör nivån på tullen fastställas till nivån för de konstaterade dumpningsmarginalerna. De preliminära antidumpningstullsatserna för de berörda länderna bör uppgå till följande:

(181)

De individuella företagsspecifika antidumpningstullsatser som anges i denna förordning har fastställts på grundval av resultaten av den nuvarande undersökningen. De avspeglar således den situation som i denna undersökning befunnits föreligga när det gäller dessa företag. Dessa tullsatser (i motsats till den landsomfattande tull som gäller ”alla andra företag”) gäller således enbart import av sådana produkter som har sitt ursprung i de berörda länderna och har tillverkats av de företag, dvs. de specifika rättsliga enheter, som nämns. Importerade produkter som tillverkats av något annat företag som inte särskilt nämns i denna förordnings normativa del, inbegripet enheter som är de särskilt nämnda företagen närstående, kan inte omfattas av dessa satser utan bör i stället omfattas av den tullsats som gäller för ”alla andra företag”.

(182)

Alla ansökningar om att få tillämpa dessa individuella företagsspecifika antidumpningstullsatser (t.ex. till följd av en ändring av enhetens namn eller upprättandet av nya tillverknings- eller försäljningsenheter) bör omgående sändas till kommissionen (5) tillsammans med alla relevanta uppgifter, särskilt beträffande eventuella ändringar av företagets verksamhet i samband med tillverkning, försäljning på hemmamarknaden och exportförsäljning med anknytning till t.ex. namnändringen eller förändringen av tillverknings- eller försäljningsenheterna. Kommissionen kan i sådana fall efter samråd med rådgivande kommittén komma att ändra förordningen genom att uppdatera förteckningen över företag som omfattas av individuella tullsatser.

(183)

Av förvaltningsskäl bör en period fastställas inom vilken de berörda parter som gav sig till känna inom tidsfristen enligt tillkännagivandet om inledande får lämna skriftliga synpunkter och begära att bli hörda. Vidare bör det anges att alla avgöranden i denna förordning rörande införandet av tullar är preliminära och kan behöva omprövas vid fastställandet av eventuella slutgiltiga tullar.

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för handel

Direktorat B

J-79 5/17

Rue de la Loi/Wetstraat 200

B-1049 Bryssel

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/51

(1)

I förordning (EG) nr 48/2004 anges en gemensam ram för framställning av årlig gemenskapsstatistik om stålindustrin för referensåren 2003–2009.

(2)

I enlighet med artikel 7 a i förordning (EG) nr 48/2004 krävs genomförandebestämmelser för att ange de erforderliga variablernas omfattning.

(3)

I enlighet med artikel 7 b i förordning (EG) nr 48/2004 krävs genomförandebestämmelser för att ange överföringsformatet för den årliga gemenskapsstatistiken om stålindustrin.

(4)

De åtgärder som anges i denna förordning överensstämmer med yttrandet från Kommittén för det statistiska programmet.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/71

(1)

Den 5 november 2003 mottog kommissionen ett klagomål enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 3286/94 (nedan kallad ”handelshinderförordningen”). Klagomålet ingavs av BIPAVER (Bureau International Permanent des Associations de Vendeurs et Rechapeurs de Pneumatiques).

(2)

Klagomålet rörde vissa påstådda brasilianska handelsbruk som hindrade importen av regummerade däck till Brasilien (2). I klagomålet hävdades det att dessa handelsbruk var oförenliga med artiklarna III och XI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (nedan kallat ”GATT 1994”). Den klagande begärde därför att kommissionen skulle vidta nödvändiga åtgärder.

(3)

Klagomålet innehöll tillräcklig bevisning för att motivera inledandet av ett undersökningsförfarande enligt artikel 8.1 i handelshinderförordningen. Kommissionen inledde därför, efter samråd med medlemsstaterna i den rådgivande kommittén, ett sådant förfarande den 7 januari 2004 (3).

(4)

När undersökningsförfarandet inletts genomförde kommissionen en undersökning. Undersökningen avsåg ett påstått importförbud och ekonomiska påföljder vid import av regummerade däck.

(5)

Relevant brasiliansk lagstiftning rörande importförbudet och tillämpningen av ekonomiska påföljder undersöktes, och de synpunkter som lämnats av olika brasilianska ministerier och branschorganisationer togs i beaktande.

(6)

Undersökningen ledde till slutsatsen att de brasilianska åtgärder som är föremål för undersökning är oförenliga med flera bestämmelser i GATT 1994, särskilt artiklarna I.1, III.4, XI.1 och XIII.1, och att de inte är berättigade enligt artikel XX i GATT 1994, klausulen om särbehandling eller några andra tillämpliga folkrättsliga instrument. Eftersom de ifrågasatta handelsbruken är förbjudna enligt WTO-avtalet finns det bevis för ett handelshinder i enlighet med artikel 2.1 i handelshinderförordningen.

(7)

Det framgick av undersökningen att Brasilien var en viktig marknad för europeiska tillverkare av regummerade däck innan importförbudet infördes den 25 september 2000. Under perioden 1995–2000 ökade importen av regummerade däck från Brasilien med i genomsnitt 58 % och minskade för första gången under denna sexårsperiod 2001 (med 32 %), dvs. efter införandet av importförbudet.

(8)

Även om exporten fortsatte efter införandet av importförbudet, antingen till följd av att det fortfarande fanns importlicenser i bruk eller på grund av att vissa importörer tagit upp ärendet i brasiliansk domstol, var det dock tydligt att marknaden gradvis höll på att stängas för europeiska exportörer. Många gemenskapsexportörer hittade visserligen så småningom nya marknader, men dessa kunde inte kompensera för vad som hade varit en stor del av deras exportinkomster. Inte alla gemenskapsexportörer lyckades hitta nya marknader eller skapa nya produktgrupper för specialfordon (regummerade däck för fyrhjulsdrivna fordon, sportbilar) och därför ledde importförbudet tillsammans med andra faktorer (sen betalning från den brasilianska importörens sida, växelkursfluktuationer) till att några gemenskapstillverkare gick i konkurs.

(9)

Det framgår tydligt av bevisningen att gemenskapsindustrin lidit och fortsätter att lida av negativa handelseffekter i enlighet med artikel 2.4 i handelshinderförordningen.

(10)

Exportuppgifter och de frågeformulärsvar som lämnats till kommissionen av europeiska tillverkare och exportörer av regummerade däck stöder gemenskapsindustrins påstående att Brasilien var en viktig exportmarknad för dem före införandet av importförbudet och att de hade räknat med att uppnå en årlig försäljning på 3 miljoner enheter före utgången av 2002. Bevisningen stöder deras påstående att de lidit skada under de tre senaste åren på grund av det brasilianska importförbudet. I vissa fall trädde företag som inte kunde hitta nya exportmarknader i likvidation.

(11)

Mot denna bakgrund dras slutsatsen att det ligger i gemenskapsindustrins intresse i enlighet med artikel 12.1 i handelshinderförordningen att vidta åtgärder inom ramen för WTO för att snabbt avlägsna det brasilianska importförbudet för regummerade däck, vilket strider mot grundläggande WTO-bestämmelser och utgör ett handelshinder i enlighet med artikel 2.1 i handelshinderförordningen.

(12)

Det är av yttersta vikt att gemenskapen ser till att WTO-partnerna till fullo uppfyller sina skyldigheter, på samma sätt som gemenskapen måste uppfylla sina skyldigheter. För att det internationella handelssystemet skall kunna fungera väl är det av avgörande betydelse att denna oförenlighet med WTO-bestämmelserna behandlas inom ramen för WTO.

(13)

Vid de försök att hitta en lösning på tvisten som gjorts vid ett stort antal möten som hållits med de brasilianska myndigheterna sedan införandet av importförbudet och i samband med denna undersökning har det inte gått att spåra någon vilja hos de brasilianska myndigheterna att nå en ömsesidigt godtagbar lösning. Eftersom det inte är sannolikt att de brasilianska myndigheterna kommer att ändra sin inställning anses det nödvändigt att inleda ett förfarande inom ramen för WTO:s överenskommelse om regler och förfaranden för tvistlösning.

(14)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för skydd mot handelshinder.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/73

(1)

I förordning (EG) nr 2232/96 fastställs ett förfarande för antagande av regler för aromämnen som används eller är avsedda att användas i eller på livsmedel. Enligt den förordningen skall det antas en förteckning över aromämnen (nedan kallad ”förteckningen”) efter det att medlemsstaterna har anmält en förteckning över de aromämnen som får användas i eller på livsmedel vilka saluförs på deras territorium och sedan kommissionen har granskat denna anmälan. Denna förteckning antogs genom kommissionens beslut 1999/217/EG (2).

(2)

Vidare skall det enligt förordning (EG) nr 2232/96 antas ett program för utvärdering av aromämnen i syfte att kontrollera om de överensstämmer med de allmänna kriterier för användning av aromämnen som fastställs i bilagan till den förordningen.

(3)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad ”myndigheten”) konstaterade i sitt yttrande av den 13 juli 2004 om parahydroxibensoater att propyl-4-hydroxibensoat (FL 09.915) påverkade könshormonerna och de manliga reproduktionsorganen hos unga råttor. Myndigheten kunde inte rekommendera något godtagbart dagligt intag (ADI) för detta ämne, eftersom ett klart NOAEL-värde (nivå utan observerade skadliga effekter) saknades. Användning av propyl-4-hydroxibensoat som aromämne i livsmedel kan inte godtas, eftersom ämnet inte överensstämmer med de allmänna kriterier för användning av aromämnen som anges i bilagan till förordning (EG) nr 2232/96. Propyl-4-hydroxibensoat bör därför utgå ur förteckningen.

(4)

I sitt yttrande av den 7 december 2004 om alifatiska dialkoholer, diketoner och hydroxiketoner konstaterade myndigheten att pentan-2,4-dion (FL 07.191) är genotoxiskt såväl in vitro som in vivo. Användning av ämnet som aromämne kan inte godtas, eftersom ämnet inte överensstämmer med de allmänna kriterier för användning av aromämnen som fastställs i bilagan till förordning (EG) nr 2232/96. Pentan-2,4-dion bör därför utgå ur förteckningen.

(5)

Med stöd av förordning (EG) nr 2232/96 och kommissionens rekommendation 98/282/EG av den 21 april 1998 om regler för hur medlemsstaterna och de fördragsslutande staterna enligt Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall säkerställa skyddet av immaterialrätt, när det gäller utveckling och framställning av aromämnen som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2232/96 (3), har de anmälande medlemsstaterna för vissa ämnen begärt att de skall namnges på ett sådant sätt att tillverkarens immateriella rättigheter skyddas.

(6)

Skyddet för dessa ämnen, som anges i del B av förteckningen, är begränsat till en period av högst fem år efter den dag då anmälan av dem togs emot. Denna period har nu löpt ut för 28 ämnen, som därför bör föras över till del A av registret.

(7)

Beslut 1999/217/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/77

(1)

I kommissionens beslut 2000/666/EG av den 16 oktober 2000 om djurhälsokrav och utfärdande av veterinärintyg vid import av fåglar utom fjäderfä samt villkor för karantän (3) föreskrivs att medlemsstaterna skall tillåta import av fåglar från tredjeländer som är medlemmar i Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE) samt att fåglarna efter införseln till gemenskapen skall placeras i karantän och genomgå provtagning.

(2)

Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) har bekräftat ett utbrott av aviär influensa i landet. Eftersom landet är medlem i OIE skall medlemsstaterna enligt beslut 2000/666/EG tillåta import från Nordkorea av ovan nämnda fåglar. Som en försiktighetsåtgärd och med hänsyn till den risk för allvarliga konsekvenser som föreligger i samband med den särskilda stam av aviärt influensavirus som förekommer i övriga Asien bör importen från Nordkorea av dessa fåglar avbrytas.

(3)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (4) är import av obearbetade fjädrar och delar av fjädrar med ursprung i Nordkorea tillåten. Med beaktande av det rådande sjukdomsläget i Nordkorea bör dock importen av sådana produkter avbrytas.

(4)

Kommissionens beslut 2004/122/EG av den 6 februari 2004 om vissa skyddsåtgärder mot aviär influensa i flera asiatiska länder (5) antogs som en följd av utbrotten av denna sjukdom i ett antal asiatiska länder. I artikel 4 i det beslutet föreskrivs att medlemsstaterna skall avbryta import från vissa tredjeländer av obearbetade fjädrar och delar av fjädrar samt levande fåglar utom fjäderfä enligt definitionen i beslut 2000/666/EG. Med hänsyn till djurs och människors hälsa bör Nordkorea läggas till i uppräkningen av de tredjeländer som avses i artikel 4 i beslut 2004/122/EG.

(5)

Beslut 2004/122/EG bör ändras i enlighet med detta.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

21.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 128/79