12.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 120/1

(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

12.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 120/3

(1)

I enlighet med förordning (EEG) nr 2377/90 måste man utvärdera samtliga farmakologiskt verksamma substanser som används inom gemenskapen i veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda att ges till livsmedelsproducerande djur.

(2)

Substansen lasalocid bör införas i bilaga I för fjäderfä, men inte gälla djur som producerar ägg för human konsumtion.

(3)

Substanserna ammonium- och natriumsalter av bituminosulfonater har funnits med i bilaga II för alla livsmedelsproducerande däggdjursarter, men har inte omfattat djur som producerar mjölk för human konsumtion. Införandet i bilaga II för dessa substanser bör utvidgas till att omfatta även mjölkkor.

(4)

Förordning (EEG) nr 2377/90 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

Det bör fastställas en tillräckligt lång frist innan denna förordning börjar tillämpas, så att medlemsstaterna kan göra eventuella ändringar som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i denna förordning när det gäller de tillstånd för utsläppande av de berörda veterinärmedicinska läkemedlen på marknaden som beviljats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (2).

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Ständiga kommittén för veterinärmedicinska läkemedel.

12.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 120/5

(1)

Genom en skrivelse av den 23 december 2002, som mottogs den 3 januari 2003, anmälde Portugal inom ramen för de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd till stora investeringsprojekt (2) (nedan kallade ”sektorsövergripande rambestämmelser”) att ett investeringsstöd skulle beviljas till förmån för Infineon Technologies Fabrico de Semicondutores, Portugal, SA (nedan kallat ”Infineon Portugal”). Stödprojektet fick registreringsnummer N 1/03.

(2)

Kommissionen meddelade i en skrivelse av den 15 januari 2003 att den mottagit anmälan. Genom en skrivelse av den 17 januari 2003 meddelade kommissionen Portugal att informationen hade varit ofullständig och ställde en rad frågor. Efter ett föreläggande från kommissionen, inkom Portugal med ytterligare information i en skrivelse av den 6 maj 2003, vilken mottogs dagen efter. Genom en skrivelse av den 9 juli 2003 (KOM(2003) 2004 slutlig), underrättade kommissionen Portugal om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG fördraget avseende ovannämnda stöd. Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Berörda parter uppmanades inkomma med synpunkter på stödåtgärden.

(3)

Genom skrivelserna nr 2531 av den 6 augusti 2003 (som mottogs den 13 augusti 2003), och nr 2540 av den 7 augusti 2003 (som mottogs den 19 augusti 2003), inkom Portugal med sitt svar i fråga om inledandet av förfarandet.

(4)

Kommissionen fick in synpunkter från fyra berörda parter. Synpunkterna sändes vidare till Portugal som också fick möjlighet att yttra sig. Portugals kommentarer mottogs i skrivelse nr 825 av den 15 december 2003 (som registrerades den 23 december 2003).

(5)

Infineon Portugal ägs till 100 % av Infineon Technologies NV, som i sin tur kontrolleras av Infineon Technologies AG (nedan kallat ”Infineon”). Infineon är moderbolaget i en stor internationell företagskoncern med fyra huvudavdelningar: telekommunikation, säkerhetslösningar för mobiltelefoni, minnen samt en fordons- och industrisektor. Allmänheten fick möjlighet att teckna aktier i Infineon i mars 2000 och företaget är en avknoppning (spin-off) med ursprung i Siemens AG inklusive dess verksamhet på området för halvledare

(6)

Infineon Portugal som ingår i segmentet för tillverkning av dataminnen utformar, utvecklar, producerar och marknadsför halvledare till dataminnen. Infineon Portugal är en ”back-end”-enhet, som ägnar sig åt sammansättning, sluttestning och förpackning av dynamiska DRAM-minnen (Dynamic Random Access Memory) på 64 Mb, 128 Mb och 265 Mb. Enligt de portugisiska myndigheterna är Infineons anläggningar i Portugal den enda ”back-end”-enheten på området för tillverkning av DRAM-minnen i Europa.

(7)

Portugal har lagt fram följande uppgifter om Infineons affärsvolym och sysselsättningsgrad, fördelade på världsmarknaden, EES och Portugal.

Tabell 1

Affärsvolym

(8)

Investeringsprojektet ligger i Vila do Conde (förstad till Porto), ett område som omfattas av artikel 87.3 a i EG-fördraget och för vilket den högsta tillåtna stödnivån för nyinvesteringar i regionen är 32 % netto för stora företag.

(9)

Genomförandet av projektet inleddes i juni 2000 och avslutades i september 2003. Investeringen syftade till att öka företagets konkurrenskraft genom att utöka tillverkningen av DRAM-minnen från 16 Mb och 64 Mb till 256 Mb och 512 Mb. Dessutom införde företaget den så kallade ”board on chip”-tekniken (en ny form av inkapsling av minneschips) som ökar slutproduktens värde. Infineon Portugal lanserade en ny produkt, ”Chip Sized Package”, en typ av dataminne med reducerat omfång.

(10)

Före genomförandet av investeringsprojektet tillverkade Infineon Portugal nästan 2 miljoner datachips i veckan. När projektet var genomfört hade tillverkningskapaciteten ökat till 5 miljoner datachips i veckan. Till följd av projektet ökade alltså kapaciteten med 150 %.

(11)

Enligt de portugisiska myndigheterna har Infineon en marknadsandel på 3,5 % av marknaden för halvledare och 12,8 % av marknaden för DRAM-minnen (siffrorna är från 2002).

(12)

De stödberättigande kostnaderna för investeringen uppgår till 141 036 103 euro totalt (värden från 2000). Projektkostnadernas fördelning framgår av tabellen.

Tabell 2

(13)

Enligt de portugisiska myndigheterna skapades genom projektet 252 direkta arbetstillfällen och det bidrog indirekt till 30 nya arbetstillfällen i regionen. Dessutom anser Portugal att projektet gjorde att 596 arbetstillfällen kunde räddas, vilket motsvarar samtliga befintliga arbeten inom Infineon Portugal.

(14)

Enligt de portugisiska myndigheterna ansökte mottagaren om statligt stöd i april 1999. Stödet består av ett lån som beviljades inom ramen för stödordningen N 667/99 (6) och ett skatteincitament inom ramen för stödordningen N 97/99 (7).

(15)

Det totala lånebeloppet uppgår till 56 414 441 euro och är räntefritt. Under 2005 kommer 42 310 831 euro av detta lån att omvandlas till bidrag. Den återstående delen av lånet, dvs. 14 103 610 euro, skall återbetalas genom åtta lika stora halvårsvisa delbetalningar (under perioden 2005–2008). Lånet godkändes av de portugisiska myndigheterna den 21 november 2001 men hittills har inga utbetalningar av stödet genomförts.

(16)

Infineon Portugal kommer dessutom att åtnjuta skatteincitament upp till ett maximibelopp om 20 450 235 euro. Dessa incitament kommer att utgöras av en befrielse från bolagsskatt på den vinst som härrör från det anmälda investeringsprojektet. Infineon har planerat att använda skattebefrielsen enligt följande tidsplan: 795 000 euro 2004, 1 327 000 euro 2005, 15 331 235 euro 2006, 1 462 000 euro 2007 och 1 535 000 euro 2008. De portugisiska myndigheterna har understrukit att det totala beloppet på detta skatteincitament inte kommer att överskridas. Dessa incitament godkändes av de portugisiska myndigheterna den 12 juni 2000.

(17)

Tabellen nedan ger en översikt över hur stödet fördelas på de åtgärder som beskrivits ovan.

Tabell 3

(18)

Följande uppgifter användes för att beräkna bidragsekvivalenten brutto respektive netto:

Stödandelen netto (stödbeloppets nettobidragsekvivalent/totala bidragsberättigande kostnader) uppgår alltså till 29,4 % (41 504 299 euro/141 036 103 euro).

(19)

Den 9 juli 2003 informerade kommissionen Portugal om att den hade beslutat att inleda ett formellt undersökningsförfarande i enlighet med artikel 88.2 i EG-fördraget i fråga om det planerade statliga stödet. Kommissionen ifrågasatte följande:

(20)

Kommissionen fick in synpunkter från fyra berörda parter: ett forskningsinstitut som ägnar sig åt tillverkningsprocesser av typen”back end”, den portugisisk-tyska handelskammaren, ett portugisiskt institut för utveckling av ny teknik och en advokatbyrå som företrädde en konkurrent till Infineon. Dessa synpunkter sändes i skrivelse till Portugal den 10 november 2003, varefter de portugisiska myndigheterna kommenterade synpunkterna genom en skrivelse av den 15 december 2003.

(21)

Tre berörda parter uttalade sig för stödet. De betonade vikten av att behålla produktionsverksamhet av typen ”back-end” för DRAM-minnen i Europa, särskilt för de sektorer som använder dessa minnen. De hänvisade också till fördelarna för den portugisiska ekonomin eftersom landet behöver industrier med ett högt mervärde. De välkomnade det konstruktiva samarbetet mellan Infineon Portugal och de portugisiska universiteten, särskilt på forskningsområdet. Enligt deras åsikt var det viktigt att EU främjar denna typ av investeringar, som attraherar innovationsbenägna små och medelstora företag och förhindrar att dessa företag flyttar sin verksamhet till asiatiska länder där de beviljas stora statliga bidrag.

(22)

Den advokatbyrå som företräder en konkurrent till Infineon uttalade sig mot stödet. Byrån hävdade att Infineon-gruppen har ekonomiska svårigheter och därför inte är berättigad till regionalstöd. Man vidhöll också att marknaden för DRAM-minnen har en betydande strukturell överkapacitet och att om kommissionen eventuellt beviljar stödet, bör dess belopp reduceras väsentligt för att förhindra otillbörlig snedvridning av konkurrensen. Slutligen hävdade man att Portugal borde lägga fram en ny ansökan, om kommissionen skulle besluta att sänka det planerade stödet, eftersom det gått 10 månader sedan anmälan och villkoren på marknaden har förändrats.

(23)

I sina synpunkter på beslutet att inleda ett formellt undersökningsförfarande lade Portugal fram bevis på att ansökan om stöd hade lämnats innan projektet hade påbörjats (skrivelse från april 1999 som skickats av stödmottagaren till den portugisiska regeringen, med en begäran om finansiellt investeringsstöd). Dessutom lade man fram uppgifter som på ett otvetydigt sätt visar att stödet ännu inte betalats ut (intyg från Infineon Portugals revisorer, intyg från portugisiska investeringsbyrån och från finansministeriet).

(24)

De portugisiska myndigheterna lade också fram balansräkningar samt vinst- och förlusträkningar för Infineon Portugal för perioden 1998–2002.

(25)

Portugal lämnade in korrigerade uppgifter i fråga om de totala kostnaderna och de stödberättigade kostnaderna för investeringen. Några mindre differenser vad beträffar en del rubriceringar och delsummor i jämförelse med tidigare uppgifter konstaterades, men de övergripande siffrorna var oförändrade. Portugal förklarade också att alla de planerade investeringsbeloppen uttrycktes i siffror från år 2000, varför man inte borde genomföra några minskningar för att kunna beräkna NBE och stödnivån för åtgärderna.

(26)

På kommissionens begäran lade Portugal fram detaljerade kalkyler för NBE och för hur stödet fördelats på åtgärderna. Dessa beräkningar pekar på att nettostödnivån uppgår till 29,4 %.

(27)

När det gäller de marknadsandelar som kommissionen begärt uppgifter om och som är nödvändiga för beräkning av konkurrensfaktorn, menade Portugal att det använda kriteriet skulle utgöras av det genomsnittliga värdet av kapacitetsutnyttjandegraden (i enlighet med punkt 3.3 i rambestämmelserna om sektorsövergripande investeringsprojekt), i stället för av den synbara konsumtionen. Mot bakgrund av detta lade de portugisiska myndigheterna fram uppgifter som visar att det inte fanns någon strukturell överkapacitet på området för microchips under perioden 1998–2002.

(28)

Portugal hävdade att om kommissionen beslutade att grunda sig på uppgifter om konsumtionen, så motsvarade den korrekta indikatorn konsumtionskapaciteten i bits och inte transaktionernas värde. Man påpekade att kommissionen vid tidigare beslut hade använt den indikatorn inom ramen för de sektorsövergripande rambestämmelserna. Man framhöll också att kommissionen borde ta hänsyn till de störningar på marknaden som orsakats av de stöd som beviljats Hynix, en koreansk tillverkare av DRAM-minnen. Kommissionen ansåg själv att dessa stöd ledde till en ”dramatisk prissänkning” på DRAM-minnen inom gemenskapen under perioden 1998–2001, varför en utjämningstull på 34,8 % infördes på koreanska DRAM-minnen. Mot bakgrund av detta ansåg Portugal att en bedömning av marknadsutvecklingen i termer av dess värde inte ger en korrekt totalbild av marknaden.

(29)

De portugisiska myndigheterna redovisade också uppgifter om Infineons marknadsandel inom DRAM-sektorn (12,8 % under 2002) och en uppskattning på 17,1 % för 2003. Man kom fram till att Infineons marknadsandel efter genomförandet av investeringsprojektet inte översteg 40 %.

(30)

När det gäller kommissionens begäran om att Portugal skulle styrka det antal arbetstillfällen som räddades genom investeringen, svarade man att den portugisiska fabriken mot bakgrund av sin tidigare produktionsvolym och typer av produkter inte hade kunnat behålla sin konkurrenskraft utan investeringen, varför det skulle ha varit oundvikligt att företaget slogs ut (en beräkning för kostnaden för nedläggning av anläggningarna hade utarbetats). Dessutom krävde den totala produktionsökningen på 150 % till följd av investeringen betydande ansträngningar i form av utbildning för att anpassa den befintliga personalen till nya produktionsmetoder. Man hävdade också att produktionsenheterna av typen ”back-end” helt klart är flyttbara mot bakgrund av minskade transportkostnader och den allt större utläggningen av denna typ av verksamhet. Ett exempel gavs på ett företag i DRAM-sektorn som hade fått lägga ner sin verksamhet i Portugal, eftersom det inte hade gjort investeringar för att säkerställa hållbar konkurrens.

(31)

De portugisiska myndigheterna drar slutsatsen att kommissionen bör ta hänsyn till att de 596 arbetstillfällena har räddats, vilket motsvarar samtliga arbetstillfällen som fanns innan investeringen genomfördes. Dessutom bör man beakta att 252 nya arbetstillfällen har skapats på detta produktionsområde till följd av investeringen. Det totala antalet arbetstillfällen, 848, motsvarar ett nyinvesteringsvärde per arbetstillfälle på 166 316 euro, vilket innebär att faktorn för förhållandet mellan kapital och arbetstillfällen är 1.

(32)

I EG-fördragets artikel 87.1 fastställs att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag de än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(33)

De finansiella åtgärder som staten avser att bevilja, dvs. ett lån på 56 414 441 euro och ett skatteincitament på 20 450 235 euro, har av Portugal anmälts som stödåtgärder. Åtgärderna i fråga genomfördes med hjälp av statliga medel och ger en fördel till företaget, som i annat fall självt skulle ha varit tvunget att bära investeringskostnaderna. I och med att det råder konkurrens och sker handelsutbyte inom denna särskilda sektor, hotar ekonomiska fördelar som ett företag åtnjuter i förhållande till sina konkurrenter att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Följaktligen anser kommissionen att åtgärderna i fråga måste anses som statligt stöd i den mening som avses i den ovannämnda artikeln.

(34)

Av de uppgifter som Portugal inkommit med framgår att Infineon Portugal uppvisade en förlust på 1,4 miljoner euro år 1998, och hade en vinst på 21,2 miljoner euro år 1999 och på 27,3 miljoner euro år 2000. Under perioden 2001 och 2002 sjönk företagets vinst till 15,7 miljoner euro respektive 4,4 miljoner. Dessa uppgifter visar att Infineon Portugal inte befann sig i ekonomiska svårigheter när investeringen genomfördes, trots vinstminskningen på senare år.

(35)

Infineon Portugal ingår, som redan nämnts, i en större koncern, Infineon-gruppen. Det år som investeringen påbörjades (2000) uppvisade denna företagsgrupp en vinst på 1 126 miljoner euro och gruppens tillgångar i samtliga länder uppgick till 8 853 miljoner euro. I slutet av budgetåret 2000 uppgick det egna kapitalet till 5 806 miljoner euro. Under åren 2001, 2002 och 2003 uppvisade gruppen förluster på 591 miljoner, 1 021 miljoner respektive 435 miljoner euro. Det egna kapitalet uppgick i slutet av 2001, 2002 och 2003 till 6 900 miljoner, 6 158 miljoner respektive 5 666 miljoner euro. Infineons kassasaldo uppgick år 2000 till 875 miljoner euro och sjönk till 568 miljoner euro 2001 och till 177 miljoner euro 2002. Detta värde ökade år 2003 till 328 miljoner euro. Under de två senaste kvartalen, dvs. 1 juni–30 september och 1 oktober–31 december 2003 uppvisade företaget en vinst på 49 respektive 34 miljoner euro.

(36)

Dessa uppgifter visar att Infineon vad gäller investeringar var ett lönsamt företag, som kännetecknades av solida ekonomiska villkor och med tillräckligt stort eget kapital. Under åren 2001 och 2002 uppvisade företaget förluster, men behöll en god nivå på de egna medlen. Infineon uppvisade ännu förluster under första halvåret 2003, men återvann sin lönsamhet under andra halvåret.

(37)

Mot bakgrund av de ekonomiska uppgifter, som redovisats ovan, anser kommissionen att de stöd som föreslagits inte är ett undsättningsstöd eller ett omstruktureringsstöd som beviljats ett företag i svårigheter, vilket gör att det har bedömts som regionalt investeringsstöd.

(38)

Kostnaden för projektet på 141,5 miljoner euro överskrider det takbelopp på 50 miljoner euro som fastställs i punkt 2.1 i i de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd. Den kumulerade stödnivån uppgår till 29,4 % av de stödberättigande investeringskostnaderna, vilket överstiger 50 % av det regionala stödet på 32 % som skall tillämpas. Dessutom överskrider stödet per arbetstillfälle som skapats eller räddats 40 000 euro. Följaktligen är projektet underställt det krav på anmälan som föreskrivs i punkt 2 i de sektorsövergripande rambestämmelserna, och skall bedömas enligt detta.

(39)

När det gäller aspekterna på förfarandet i fallet godkände Portugal skatteincitamenten till förmån för Infineon Portugal i juni 2000 och lånet i november 2001. De portugisiska myndigheterna har emellertid styrkt att vare sig lån eller skatteincitament har betalats ut. Därför ansåg kommissionen stödet vara ett anmält stöd.

(40)

När det gäller stödets stimulanseffekter har Portugal lämnat in en skrivelse av den 9 april 1999 som har sänts av Siemens till de portugisiska myndigheterna, i vilken den planerade investeringen förklaras ingående och finansiellt stöd begärs för genomförandet. Skrivelsen sändes in av Siemens och inte av Infineon Portugal, eftersom uppdelningen av företagen ännu inte hade fått några praktiska effekter i Portugal. Eftersom arbetet med projektet inleddes först efter det att stödet hade begärts, anser kommissionen att stödets verkningar är styrkta.

(41)

Enligt Portugal avser investeringen tillverkning av DRAM-minnen (Dynamic Random Access Memory). Dessa minnen ligger under kod nr 32.10 i NACE, som omfattar tillverkning av ventiler och elektronrör samt andra elektroniska komponenter. Här handlar det om halvledare som lagrar binär information. Halvledare är en del av de elektroniska komponenterna. DRAM-minnen utgör den vanligaste typen av halvledarminnen och används främst i persondatorer och lågprisprodukter.

(42)

DRAM-minnena kan särskiljas genom sin minneskapacitet (dvs. hur stor datamängd chipset kan ta). Kapaciteten är beroende av vilken generation minneschipset har. Produkten kännetecknas av snabb teknisk utveckling och en ny generation kommer ut på marknaden vart tredje eller fjärde år. DRAM-minnena kan också delas in i tillämpningsområden (FPM-DRAM, EDO-DRAM, SDRAM och RDRAM) eller beroende på i vilken slutprodukt de ingår.

(43)

Det finns även andra minneschips, t.ex. SRAM, EPROM och det s.k. Flash memory. I allmänhet har dessa andra funktioner än DRAM-minnena och de kan inte ses som utbytbara produkter.

(44)

DRAM-minnen är basprodukter vilkas specificering generaliserats. Det är alltså möjligt för köpare att hitta samma typer av DRAM-minnen hos olika leverantörer över hela världen. Den nya generationen DRAM-minnen konkurrerar med den tidigare. Vad kunderna föredrar för typ av minne beror på dess kostnadseffektivitet och funktionalitet i slutproduktens DRAM-minne.

(45)

När det gäller utbudet, kan tillverkarna av DRAM-minnen övergå till att tillverka DRAM-minnen med olika kapacitet i samma tillverkningsanläggningar, eftersom snarlik teknik används. I allmänhet är det dock inte lätt att byta mellan de olika generationerna av DRAM-minnen vid samma tillverkningsanläggning.

(46)

Mot bakgrund av de överväganden som nämnts ovan anses marknaden för DRAM-minnen som en relevant produktmarknad (9). Det finns ingen separat kod i NACE för denna marknad.

(47)

När det gäller den geografiskt relevanta marknaden bör man observera att DRAM-minnena marknadsförs på världsmarknaden utifrån identiska klassificeringar och begrepp för marknadsföringen. Transportkostnaderna är försumbara och det finns inga strukturella hinder för införsel på marknaden. Följaktligen måste man beakta att den relevanta geografiska marknaden är internationell.

(48)

Först och främst konstaterar kommissionen att stödet är förenligt med punkt 4.2 i Riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål (10) eftersom stödmottagarens del av investeringen överstiger 25 %, utan att någon form av stöd ingår.

(49)

För att kunna bedöma vilken den högsta tillåtna stödnivån skall vara för ett visst stödprojekt bör kommissionen i enlighet med de sektorsövergripande rambestämmelserna bestämma den högsta tillåtna stödnivå (taket för regionalstöd) som företaget kan få i ett stödområde, inom ramen för den ordning för regionalstöd som gäller vid anmälan.

(50)

Vila do Conde ligger i området kring storstaden Porto, en region som inte har någon stark regional ekonomisk struktur och i vilken högsta tillåtna belopp för stöd är 32 % av nettobidragsekvivalenten för stora företag (11).

(51)

Kommissionen måste därför bedöma en rad justeringsfaktorer som skall tillämpas på procentvärdet 32 % i syfte att beräkna vilken högsta stödnivå som kan tillåtas för projektet i fråga, däribland konkurrensfaktorn (T), förhållandet mellan kapital och arbetstillfällen (I) och regionalfaktorn (M).

(52)

Kommissionen konstaterar att projektet kommer att skapa ny kapacitet på den europeiska marknaden och därmed kommer att påverka denna marknad.

(53)

Att bevilja stöd till företag som drivs på områden som kännetecknas av strukturell överkapacitet innebär en särskild risk för snedvridning av konkurrensen. Varje kapacitetsökning på ett område som inte kompenseras med en minskning av kapaciteten på ett annat område kommer att bidra till att förvärra problemet med strukturell överkapacitet. I punkt 7.7 i de sektorsövergripande rambestämmelserna anses strukturell överkapacitet föreligga om kapacitetsutnyttjandegraden inom den relevanta sektorn eller undersektorn under de senaste fem åren i genomsnitt varit mer än 2 procentenheter lägre än för tillverkningsindustrin som helhet. Betydande strukturell överkapacitet anses föreligga om kapacitetsutnyttjandegraden är mer än 5 procentenheter lägre än genomsnittet för tillverkningsindustrin.

(54)

I enlighet med punkterna 3.3 och 3.4 i de sektorsövergripande rambestämmelserna skall kommissionen, när det finns tillräckliga uppgifter om kapacitetsutnyttjandegraden, begränsa konkurrensfaktorns avgörande till huruvida allvarlig strukturell överkapacitet existerar eller ej i sektorn eller undersektorn i fråga. Sektorn eller undersektorn bör ingå i den lägsta möjliga nivån i NACE:s klassificering.

(55)

Den närmaste NACE-kod som motsvarar tillverkningen av DRAM-minnen är 32.10, som innefattar alla typer av elektroniska komponenter. DRAM-minnena utgör endast en liten del av denna NACE-kod, varför läget vad gäller den aggregerade nivån för kod 32.10 inte på ett riktigt sätt återspeglar marknadssituationen för DRAM-minnen. Därför anser kommissionen att en analys av kapaciteten inte ska tillämpas för att bestämma konkurrensfaktorn.

(56)

I enlighet med punkt 3.4 i de sektorsövergripande rambestämmelserna skall kommissionen, om uppgifterna om kapacitetsutnyttjande är otillräckliga, beakta om investeringen görs på en vikande marknad. En marknad anses vara vikande om den genomsnittliga årliga tillväxttakten för den synliga konsumtionen av dessa produkter under de senaste fem åren legat avsevärt under (mer än 10 %) genomsnittet för tillverkningsindustrin som helhet inom EES, såvida det inte finns en stark uppåtgående trend i den relativa tillväxttakten för efterfrågan på produkten eller produkterna. En absolut vikande marknad är en marknad där den årliga tillväxttakten för den synliga konsumtionen under de senaste fem åren varit negativ.

(57)

Som tidigare sagts anses marknaden för DRAM-minnen som en produktrelevant marknad, eftersom utbytbarheten i förhållande till andra typer av minneschips är mycket begränsad. DRAM-minnen saluförs på global nivå, och därför bör man beakta att den geografiskt relevanta marknaden som internationell.

(58)

Kommissionen påminner om att Infineon enligt Portugal har en marknadsandel på 3,5 % av marknaden för halvledare och 12,8 % av marknaden för DRAM-minnen (siffror från 2002). Portugal uppskattade Infineons marknadsandel 2003 till 17,1 %. Utifrån dessa siffror överskrider inte stödmottagarens andel av världsmarknaden för DRAM-minnen 40 %, ens efter genomförandet av investeringen.

(59)

Portugal har redovisat siffror för tillväxten av den synliga konsumtionen av DRAM-minnen under de senaste fem åren, vilket föreskrivs i de sektorsövergripande rambestämmelserna. Portugal accepterar att ta hänsyn till de uppgifter som kommissionen använde i sitt beslut C86/01 – Tyskland, Infineon Technologies SC 300 GmbH & Co. KG beträffande perioden 1995–2000. Eftersom det finns nya uppgifter som avser perioden 2001–2002, bör dock dessa uppgifter användas för det fall som behandlas.

(60)

Portugal har hävdat att kommissionen borde beakta en period på fem år för att analysera hur den synliga konsumtionen har utvecklats, dvs. mellan 1998 och 2002, och inte en period på sex år. De sektorsövergripande rambestämmelserna hänvisar till den genomsnittliga årliga tillväxttakten under de senaste fem åren. Det är däremot praxis för kommissionen att granska den synliga konsumtionen under sex år för att kunna behandla de fem tillväxttalen (12). Kommissionen anser att den berörda perioden enligt punkt 3.3 i de sektorsövergripande rambestämmelserna i detta fall är 1997–2002.

(61)

De relevanta uppgifterna för den synliga konsumtionen av DRAM-minnen under perioden 1997–2002 redovisas i följande tabell (13).

Tabell 4

(62)

I enlighet med dessa siffror under perioden mellan 1997 och 2002 var den genomsnittliga årstillväxten av den synliga konsumtionen på marknaden för DRAM-minnen – 1,66 %. För perioden dessförinnan, dvs. mellan 1996 och 2001 var den genomsnittliga årstillväxten av den synliga konsumtionen för DRAM-minnen likaledes negativ (– 9,13 %). Men om perioden 1998–2002 räknas (så som de portugisiska myndigheterna begärt), blir de berörda uppgifterna i fråga om tillväxten positiva (6,63 %).

(63)

Marknaden för DRAM-minnen är mycket cyklisk och kännetecknas av starka svängningar. Den genomsnittliga årstillväxten skiljer sig värdemässigt avsevärt i fråga om vilken period som avses. Dessa svängningar beror i huvudsak på att priserna är mycket rörliga. Anledningen till denna volatilitet ligger i det faktum att tillverkningsprocessen för DRAM-minnen kännetecknas av relativt höga icke-återvinningsbara kostnader och minskade marginalkostnader. Följaktligen kan priserna svänga inom ett mycket brett intervall, eftersom tillverkningen av DRAM-minnen kan visa sig lönsam för ett företag så snart marginalkostnaderna har täckts. Därför ger inte enbart en analys av den synliga konsumtionsutvecklingen i form av transaktionsvärden en riktig bild av marknaden för DRAM-minnen.

(64)

Kommissionen anser också att uppgifterna om konsumtionen i transaktionsvärden i detta specifika fall inte ger en komplett och helt representativ bild av marknadssituationen. Den synliga konsumtionen i transaktionsvärden påverkades starkt, som de portugisiska myndigheterna påpekat, av den turbulens som orsakades av förekomsten på marknaden av subventionerade importprodukter från den koreanska tillverkaren Hynix. I en undersökning, som resulterade i att en utjämningstull infördes på importen av DRAM-minnen från Hynix, konstaterades bland annat att denna subventionerade import orsakade en dramatisk sänkning av priset på DRAM-minnen inom gemenskapen mellan 1998 och 2001, särskilt under 2001, då priserna på importerade Hynix-minnen gick ned med 76 % (14). När det hade fastställts att den subventionerade importen inverkade negativt på unionens industri, infördes en utjämningstull på 34,8 % på Hynix DRAM-minnen, vilken motsvarade de stödbelopp som Hynix hade fått.

(65)

Utvecklingen av de genomsnittliga försäljningspriserna för DRAM-minnen på världsmarknaden under den aktuella perioden redovisas i följande tabell (15).

Tabell 5

Tabellen visar att priserna på DRAM-minnen på världsmarknaden sjönk med 65 % 2001 och endast delvis återhämtade sig 2002. Med hänsyn till dessa faktorer anser kommissionen att transaktionsvärdena av den synliga konsumtionen under 2001 och i mindre grad 2002 påverkades negativt av de onormalt låga priser som orsakades av den subventionerade försäljningen av Hynix produkter.

(66)

Av de skäl som redovisats ovan undersökte kommissionen annan tillgänglig information för att få fram en mer trovärdig och komplett marknadsanalys. Världsmarknadsutvecklingen för DRAM-minnen kan även anges i volym. De två mest relevanta och vanligen använda statistiska värden som uttrycker volym är levererade enheter och megabytes (Mb). Världsmarknadsutvecklingen för DRAM-minnen under den aktuella perioden redovisas enligt denna statistik i följande tabeller (15).

Tabell 6

Levererade enheter

Tabell 7

Megabytes

Ovanstående siffror visar en genomgående positiv tendens på marknaden för DRAM-minnen under den aktuella perioden. Det är viktigt att understryka att tillväxttakten på marknaden mellan 2000 och 2001 (5,1 % för enheter och 64,7 % för Mb) kan jämföras med den genomsnittliga tillväxttakten per år för hela perioden. Detta är en stark indikation på att det särskilt låga transaktionsvärdet för den synliga konsumtionen under 2001 i huvudsak kan förklaras genom det onormala prisfallet det året. Som kommissionen och rådet konstaterat i de ovan nämnda förordningarna (se fotnot 11) berodde detta prisfall till största delen på den subventionerade importen från Korea.

(67)

När man analyserar de tre nämnda indikatorerna tillsammans (transaktionsvärde, enhetsvolym och volym i Mb) tyder de på att marknaden för DRAM-minnen under den aktuella perioden var på säker uppgång, utom under år 2001, då den exceptionella störningen på marknaden orsakade ett onormalt prisfall.

(68)

Kommissionen har även tagit fram uppgifter om framtidsperspektivet för marknaden för DRAM-minnen. Enligt de senaste prognoserna från World Semiconductor Trade Statistics (se tabell nedan) kommer den årliga genomsnittstillväxten på marknaden för halvledare mellan 2003 och 2005 att bli 15,4 %. Prognoserna för segmentet dataminnen (inklusive SRAM, DRAM och fasta minnesprodukter) är likaledes positiva. Mellan 2003 och 2005 förväntas den genomsnittliga årstillväxten på världsmarknaden för minnesprodukter uppgå till 21,6 %.

Tabell 8

(69)

Uppgifter från en annan oberoende källa (Gartner Dataquest) bekräftar också att prognoserna för marknaden för DRAM-minnen är starkt positiva.

Tabell 9

(70)

En restriktiv analys av uppgifterna om transaktionsvärdet enligt ovan tyder på att marknaden för DRAM-minnen var absolut vikande under den aktuella perioden, medan en analys av marknaden i volym (levererade enheter och Mb) indikerar att marknaden i själva verket växte snabbare än hela EES-områdets tillverkningsindustri sammantaget. Det är tydligt att den subventionerade importen av DRAM-minnen från Korea fick en negativ effekt på världspriserna och följaktligen på marknaden år 2001, och i mindre grad år 2002. Med anledning av denna exceptionella marknadssituation anser kommissionen att statistiken i volym i detta specifika fall troligen ger en mer rättvisande bild av marknadsutvecklingen under den aktuella perioden. Siffrorna i Mb kan emellertid ha påverkats väsentligt av de tekniska framstegen inom industrin (volymökningen av DRAM-minnen i bits). Följaktligen anser kommissionen att marknadsutvecklingen i det här fallet på bästa sätt uttrycks genom siffror i levererade enheter och att 5,59 % därför är en lagom och rimlig uppskattning av den genomsnittliga tillväxten på marknaden för DRAM-minnen under den aktuella perioden.

(71)

Som nämnts ovan, och i enlighet med de sektorsövergripande rambestämmelserna, anses en marknad vara vikande om den genomsnittliga årliga tillväxttakten för den synliga konsumtionen av dessa produkter under de senaste fem åren legat avsevärt under (mer än 10 %) genomsnittet för tillverkningsindustrin som helhet inom EES. Under perioden 1997–2002 hade tillverkningsindustrin inom EES en genomsnittstillväxt på 4,48 %. Eftersom den genomsnittliga tillväxten per år på marknaden för DRAM-minnen under den aktuella perioden låg över denna nivå, anser kommissionen att marknaden inte var vikande och konkurrensfaktorn fastställs till 1.

(72)

Slutligen konstaterar kommissionen att Infineon för närvarande genomgår en förundersökning för påstått deltagande i en kartellbildning inom sektorn för DRAM-minnen […]. Kommissionen känner också till att Infineon är inblandat i en rättstvist och anklagas för att ha överträtt gällande patenträttigheter i Förenta staterna. Särskilt den första omständigheten kan få en betydande inverkan på den marknadsanalys som presenterats ovan. Ännu har dock inga definitiva slutsatser dragits avseende något av förfarandena och det är i detta läge inte möjligt att ta hänsyn till deras eventuella effekt på marknaden. Kommissionen erinrar de portugisiska myndigheterna om att, för det fall de uppgifter som legat till grund för slutsatserna i detta beslut visar sig vara felaktiga enligt artikel 9 i tillämpningsföreskrifterna (16), eller om man genom rättsförfarandena ovan i efterhand kan dra slutsatsen att effekten av de påstådda brotten mot konkurrenslagstiftningen inte varit ringa, förbehåller sig kommissionen sin fulla rätt att omvärdera marknadssituationen utifrån en ny analys och om nödvändigt återkalla föreliggande beslut.

(73)

För kapitalintensiva projekt fastställer de sektorsövergripande rambestämmelserna ett förhållande mellan kapital och arbetstillfällen som syftar till att främja de projekt som verkligen bidrar till att minska arbetslöshet genom att skapa ett relativt högt antal nya arbetstillfällen. Detta kriterium tar också hänsyn till stödets eventuella snedvridande effekt på priset för slutprodukten.

(74)

Enligt uppgifterna från Portugal ledde projektet till att det skapades 264 direkta arbetstillfällen, fördelade enligt följande.

Tabell 10

(75)

De portugisiska myndigheterna förklarar dock att 12 arbetstillfällen samtidigt har försvunnit. Därför anser de att de nya arbetstillfällen som har ett direkt samband med projektet uppgår till 252 netto.

(76)

Kommissionen anser att man kan ta hänsyn till de 252 arbetstillfällen som skapats som en direkt följd av investeringen, eftersom det handlar om rimliga uppgifter för en kapacitetsökning på 150 %.

(77)

Dessutom förklarar Portugal att samtliga befintliga arbetstillfällen vid Infineon Portugal (596 arbeten) räddades genom investeringen. Enligt Portugal har Infineon-gruppen utlokaliserat sin ”back-end”-produktion till Portugal och Malaysia. Om investeringsprojektet inte hade genomförts i Portugal, hade Infineon-gruppen flyttat alla sina ”back-end”-enheter till Malaysia, vilket skulle ha inneburit en förlust av dessa arbetstillfällen i Portugal. Detta faktum kan beläggas genom följande faktorer:

(78)

Kommissionen konstaterar att de portugisiska anläggningarna sannolikt skulle ha stängts om investeringen inte hade genomförts.

(79)

Därför anser kommissionen att den nya investeringen har räddat de 596 befintliga arbetstillfällena och skapat 252 nya, varefter det totala antalet arbetstillfällen uppgår till 848. Förhållandet mellan kapital och arbetstillfällen för en stödberättigad investering på 141 036 103 euro som skapar och räddar 848 arbetstillfällen motsvarar 166 316 euro per arbetstillfälle. Därför fastställs faktorn ”I” för justeringen av högsta möjliga stödnivå till 1.

(80)

Genom regionalfaktorn beaktas de positiva följderna av en nyinvestering för stödområdenas ekonomi. Kommissionen anser att antalet skapade arbetstillfällen kan användas som ett mått på i vilken omfattning ett projekt bidrar till utvecklingen av en region. En kapitalintensiv investering kan leda till att det skapas ett betydande antal indirekta arbetstillfällen i den berörda stödregionen och angränsande stödregioner. Med skapade arbetstillfällen avses i detta sammanhang arbetstillfällen som skapats direkt genom projektet och arbetstillfällen som skapats hos primära underleverantörer och kunder till följd av den subventionerade investeringen.

(81)

Enligt Portugal resulterade projektet indirekt i 30 nya arbetstillfällen i regionen. Dessa indirekta arbetstillfällen skapades hos lokala leverantörer för utrustning och service. I och med att det handlar om ett blygsamt antal i förhållande till investeringsbeloppet, förmodar kommissionen att uppgifterna är korrekta. Även om man inte tog hänsyn till att det indirekt skapades arbetstillfällen skulle detta inte påverka bestämningen av regionalfaktorn. Följaktligen fastställer kommissionen regionalfaktorn (”M”) till 1.

(82)

Med hänsyn till uppgifterna ovan beräknas den högsta stödnivå som får tillåtas enligt följande formel: 32 % × 1 × 1 × 1 = 32 % netto. Det planerade stöd på 41 504 299 euro, som motsvarar en stödnivå på 29,4 % netto, och som Portugal har för avsikt att bevilja Infineon Portugal för dess investering i Vila do Conde ligger alltså under den högsta tillåtna stödnivån, beräknad utifrån de sektorsövergripande rambestämmelserna.

(83)

För alla subventionerade projekt som kommissionen godkänt enligt de sektorsövergripande rambestämmelserna kräver kommissionen att avtal om stöd som ingås mellan den berörda myndigheten i medlemsstaten och stödmottagaren skall innehålla en bestämmelse om att stödet skall betalas tillbaka för det fall avtalet inte följs eller skall föreskriva att den sista stora utbetalningen av stöd (t.ex. 25 %) skall göras först sedan stödmottagaren har visat för medlemsstaten att projektet genomförs i enlighet med kommissionens beslut och förutsatt att kommissionen, på grundval av medlemsstatens uppgifter om genomförandet av projektet, inom 60 arbetsdagar har godkänt eller inte har invänt mot slututbetalningen av stödet.

(84)

Kommissionen konstaterar att investeringen nyligen avslutats och att ingen utbetalning av stödet ännu skett i väntan på kommissionens beslut. Enligt de portugisiska myndigheterna genomfördes investeringen enligt planerna. Särskilt antalet skapade arbetstillfällen och det totala stödbeloppet motsvarar ovanstående uppgifter.

(85)

Kommissionen anser därför att Portugal har fullgjort sina skyldigheter enligt punkt 6 i de sektorsövergripande rambestämmelserna.

(86)

Mot bakgrund av övervägandena ovan finner kommissionen att det föreslagna stödbeloppet uppfyller de nödvändiga villkoren och kan anses förenligt med den gemensamma marknaden.

12.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 120/21

(1)

I den tyska pressen rapporterades den 12 juni 1999 att Kvaerner Warnow Werft GmbH (nedan kallat ”KWW”) beviljat sitt moderbolag Kvaerner a.s. ett lån på cirka 205 miljoner euro (4).

(2)

Genom en skrivelse av den 16 juni 1999 begärde kommissionen närmare uppgifter från Tyskland om de överförda medlens ursprung för att säkerställa att de inte härrörde från alltför stora stödutbetalningar till företaget 1993–1995 eller innehöll några andra inslag av stöd. För att bringa klarhet i saken hölls den 22 juni 1999 ett möte i Bryssel med företrädare för Tyskland och KWW. Kommissionen begärde ytterligare uppgifter från Tyskland genom skrivelser av den 23 juni 1999, 12 juli 1999 och 8 oktober 1999. Tyskland svarade genom skrivelser av den 16 juni 1999 och 30 september 1999.

(3)

Genom en skrivelse av den 29 februari 2000 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende ovannämnda stödåtgärd.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning  (5). Kommissionen uppmanade samtidigt berörda parter att inkomma med synpunkter på åtgärden. Tyskland svarade genom en skrivelse av den 31 mars 2000. KWW lämnade sina synpunkter per fax av den 6 juni 2000.

(5)

Kommissionen har mottagit synpunkter från berörda parter. Den har översänt dessa synpunkter till Tyskland som givits tillfälle att bemöta dem. Dess kommentarer mottogs per fax den 6 juli 2000 och 4 augusti 2000.

(6)

I oktober 1992 sålde tyska Treuhandanstalt (nedan kallat ”THA”) KWW:s föregångare, det östtyska varvet Neue Warnow Werft GmbH (nedan kallat ”WW”) till den norska industrikoncernen Kvaerner a.s.

(7)

Den 20 juli 1992 ändrade rådet direktiv 90/684/EEG genom direktiv 92/68/EEG (sjunde direktivet om stöd till varvsindustrin). Ändringen syftade till att införa ett undantag från de bestämmelser som gäller för varven i gemenskapen, för att möjliggöra den omfattande omstrukturering som varven i östra Tyskland var i trängande behov av. Genom undantaget kunde de östtyska varven i synnerhet få omfattande driftsstöd till och med den 31 december 1993.

(8)

När undantaget godkändes åtog sig kommissionen gentemot rådet att den skulle använda sina övervaknings- och kontrollbefogenheter för att tillse att varven i östra Tyskland fick endast det stöd som behövdes för en omstrukturering.

(9)

Genom en skrivelse av den 30 oktober 1992 fick kommissionen genom ett köpeavtal uppgifter från Tyskland om privatiseringen av WW. I olika skrivelser gav Tyskland ytterligare förklaringar av köpeavtalet, omstruktureringen och de planerade stödåtgärderna.

(10)

I köpeavtalet angavs att WW för privatiseringen skulle bilda KWW och överföra vissa tillgångar och skulder till detta. Omstruktureringsperioden skulle upphöra vid utgången av 1995.

(11)

Enligt punkt 7 i köpeavtalet skulle THA stödja privatiseringen med ytterligare åtgärder. Dess andel fastställdes på grundval av det preliminära bokslutet av den 1 oktober 1992. Finansieringen skulle bland annat innebära att företaget skulle ha ett eget kapital på totalt cirka 53,7 miljoner euro (105 miljoner mark). Det preliminära bokslutet skulle dessutom innehålla ett särskilt tillskott på 223,2 miljoner euro (436,5 miljoner mark) för finansiering av investeringar för att komma ikapp och på cirka 230,08 miljoner euro (450 miljoner mark) i ”förlusttäckning”, för att finansiera KWW:s förluster under omstruktureringsperioden till följd av bristande produktivitet eller konkurrenskraft.

(12)

Genom en skrivelse av den 27 november 1992 föreslog Tyskland stödåtgärder på totalt cirka 720,5 miljoner euro (1 409,2 miljoner mark) för att underlätta varvets privatisering och omstrukturering.

(13)

Kommissionen beslöt att godkänna stödåtgärder för varvet i form av fem utbetalningar, med beaktande av övervakningsbestämmelserna i direktiven 90/684/EEG och 92/68/EEG samt att driftsstöd var tillåtet bara till och med den 31 december 1993. Totalt var stödbeloppen lägre än vad Tyskland begärde i november 1992. Genom sitt beslut om den första delbetalningen godkände kommissionen följande stöd:

Genom beslutet godkändes statligt stöd på totalt 144,4 miljoner euro (282,4 miljoner mark).

(14)

Innan kommissionen godkände ytterligare delbetalningar, begärde den genom skrivelser av den 2 april 1993, 12 juli 1993 och 11 oktober 1993 att Tyskland skulle lämna fler uppgifter om de förväntade och faktiska förlusterna för avtal om fartygsbyggnad som löpte under omstruktureringen och begärde fler uppgifter om planerade investeringar. I skrivelsen av den 11 oktober 1993 begärde kommissionen också att Tyskland skulle förklara varför det vid förlusttäckningen och konkurrensstödet förväntades att förlusterna för de första sex fartygskontrakten av tolv bara skulle uppgå till 29,4 % av de förväntade totala förlusterna, inklusive konkurrensstödet.

(15)

I sin svarsskrivelse av den 28 maj 1993 meddelade Tyskland kommissionen att 230,08 miljoner euro (450,0 miljoner mark) i förlusttäckning var en kompromiss från förhandlingarna mellan säljaren och köparen. Tyskland påpekade att KWW skulle stå för risken för ytterligare förluster – eller dra fördel av ytterligare besparingar.

(16)

De tyska myndigheterna meddelade också att det i förlusttäckningen på 230,08 miljoner euro (450,0 miljoner mark) inte ingick 17,7 miljoner euro (34,6 miljoner mark) för framtida förluster till följd av löpande avtal om kassettfartyg (Kassettenschiffe) som THA övertog i samband med privatiseringen. Inte heller ingick stöd på 42,1 miljoner euro (82,4 miljoner mark) i form av gamla skulder som THA övertog i samband med privatiseringen.

(17)

Genom en skrivelse av den 16 november 1993 översände Tyskland en skrivelse från KWW av den 29 oktober 1993 som förklarade att förlusttäckningen på cirka 230,08 miljoner euro (450,0 miljoner mark) inte avsåg tolv utan sexton avtal om fartygsbyggnad. I skrivelsen angavs att förlusterna föreföll något högre än vad som tidigare angetts.

(18)

I slutet av 1993 godkände kommissionen den andra stödutbetalningen:

(19)

De sista tre utbetalningarna godkändes genom följande kommissionsbeslut:

(20)

Genom dessa beslut godkändes cirka 380,9 miljoner euro (745,0 miljoner mark) i driftsstöd (öronmärkt som 37,3 miljoner euro (73,0 = 66,9 + 6,1 miljoner mark) i konkurrensstöd, 23,8 miljoner euro (46,6 miljoner mark) för delvis täckande av förluster i samband med avtal tecknade efter den 1 juli 1990 samt 42,1 miljoner euro (82,4 miljoner mark) i form av befrielse från gamla skulder), vidare 242,8 miljoner euro (474,9 miljoner mark) i investeringsstöd och slutligen 13,8 miljoner euro (27 miljoner mark) i nedläggningsstöd. Detta ger ett sammanlagt stöd på 637,45 miljoner euro (1 246,9 miljoner mark).

(21)

I kommissionsbesluten som godkänner de många delbetalningarna av stödet anges att kommissionen, när direktiv 90/684/EEG ändrades för nämnda undantag, gentemot rådet åtog sig att den skulle använda sina övervaknings- och kontrollbefogenheter för att tillse att de östtyska varven endast skulle få stöd som behövdes för en omstrukturering.

(22)

Med hänsyn till detta åtagande underströk kommissionen att den bara kunde godkänna stöden om det klart kunde visas att de var nödvändiga och stödvillkoren i ovannämnda rådsdirektiv noga uppfylldes.

(23)

I alla besluten påminner kommissionen Tyskland om att de tyska myndigheterna måste inkomma med följande uppgifter, för beslut om att godkänna samtliga delar av det planerade stödet enligt direktiv 92/68/EEG:

(24)

Den sista spridningsrapporten, för perioden till och med den 31 december 1995, skickades till kommissionen genom en skrivelse av den 9 juli 1996. Här förklaras att förlusterna för avtal om fartygsbyggnad till och med den 31 december 1995 uppgick till cirka 230,08 miljoner euro (450 miljoner mark) (oaktat det erhållna konkurrensstödet). Enligt de tyska myndigheterna var det när rapporten utarbetades ännu omöjligt att beräkna de definitiva förlusterna, eftersom vissa av fartygen ännu inte levererats och de ekonomiska riskerna med chartringsgarantier kvarstod.

(25)

Först den 18 juni 1999 erhöll kommissionen, på egen begäran av den 16 juni 1999, KWW:s fullständiga och av revisorerna godkända årsredovisning för 1992–1997 samt det preliminära bokslutet för 1998. Den 30 juni 1999 skickade Tyskland till kommissionen en skrivelse från KWW:s revisor (av den 25 april 1997) om omstruktureringsstödets faktiska användning till slutet av 1996. Rapporten visar att de faktiska förlusterna för relevanta avtal om fartygsbyggnad, före avdrag för konkurrensstöd, uppgick till cirka 178 miljoner euro (348,095 miljoner mark) till och med den 31 december 1995. Under 1996 kom ytterligare förluster på cirka 23,1 miljoner euro (45,121 miljoner mark), så att de totala faktiska förlusterna till och med den 31 december 1996 uppgick till 201,05 miljoner euro (393,216 miljoner mark).

(26)

Då de faktiska förlusterna föreföll lägre än de förväntade (262 miljoner euro [512,5 miljoner mark], inklusive konkurrensstöd på 31,9 miljoner euro [62,5 miljoner mark]), begärde kommissionen genom en skrivelse av den 23 juni 1999 att Tyskland skulle förklara varför KWW överfört 204,5 miljoner euro (400 miljoner mark) till sitt moderbolag.

(27)

Enligt svarsskrivelsen av den 30 juni 1999 hade Tyskland inte återkrävt mellanskillnaden från KWW. Tyskland förklarade också att förlusttäckningsbeloppet beviljats som schablonbelopp, varför KWW skulle behålla den eventuella mellanskillnaden.

(28)

I sitt beslut om att inleda det formella förfarandet konstaterade kommissionen att KWW hade erhållit 262 miljoner euro (512,5 miljoner mark) i driftsstöd i form av förlusttäckning (inklusive konkurrensstöd på 32 miljoner euro [62,5 miljoner mark]), medan de faktiska förlusterna bara uppgick till 201,05 miljoner euro (393,216 miljoner mark). Detta pekade på att KWW erhållit cirka 61 miljoner euro (119,284 miljoner mark) för mycket i driftsstöd för att täcka förluster, vilket stred mot kommissionens beslut att varven i östra Tyskland bara skulle få det stöd som krävdes för en omstrukturering. Kommissionen konstaterade också att det i alla dess stödbeslut klart angavs att kommissionen skulle använda sina övervaknings- och kontrollbefogenheter för att tillse att varven endast skulle få stöd som behövdes för en omstrukturering. Då varven alltså bara skulle få stöd som behövs för en omstrukturering och kommissionen förbundit sig att övervaka tillämpningen av denna regel, kan alltså endast täckande av faktiska förluster anses vara förenligt med kommissionens godkännande.

(29)

Kommissionen framförde därför tvivel om att driftsstödet på 61 miljoner euro (119,284 miljoner mark) var förenligt med den gemensamma marknaden.

(30)

Kommissionen fick synpunkter från Skibsværftsforeningen (Foreningen af Jernskibs- og Maskinbyggerier i Danmark – Skibsværftsforeningen) den 9 och 13 juni 2000. Den fick också synpunkter från danska industriförbundet (Dansk Industri) den 9 och 28 juni 2000. KWW lämnade synpunkter den 6 juni 2000.

(31)

Skibsværftsforeningen framhåller hur viktigt det är att kommissionen ständigt kontrollerar att gällande regler följs. Sedan 1992 har flera varv i Danmark tvingats lägga ner eller minska sin personal och en halvering har skett av antalet anställda inom sektorn. Varvens underleverantörer och leverantörer har haft betydande personalneddragningar. Att begränsa stödets negativa effekter på andra medlemsstaters varvsindustri är därför lika viktigt som tidigare. Således får stödet och dess villkor i dag inte bedömas mindre strikt än under perioden 1992–1994.

(32)

Av förarbetena till direktiv 92/68/EEG framgår att kommissionen förelade rådet en mycket detaljerad analys av stödbehovet. Liksom för övriga varv delades stödet upp i gamla skulder, kapitaltillskott och förlusttäckning. Även om rådet fastställde beloppstak för de olika stöden, fastställde det inte några stödbelopp för de enskilda varven. Inga tvivel förelåg om beloppen för gamla skulder och kapitaltillskott. Beträffande förlusttäckning diskuterades emellertid ett belopp som kommissionen skulle precisera inom vissa ramar. För att fastställa beloppet måste kommissionen naturligtvis säkerställa att stödet bara användes för det tänkta syftet. Följaktligen måste kommissionen genom senare kontroller förvissa sig om att stödet bara använts för det tänkta syftet. Rådet fastställde dessa stödvillkor i juni och juli 1992 varvid även Tyskland deltog. Därför kan Tyskland inte hänvisa till att det med varvets köpare senare skulle träffas andra överenskommelser och med annat innehåll.

(33)

”Spridningsrapporter” begärdes för att undvika att tredje part utnyttjade stödet. Om stödet beviljats oberoende av mottagarens kostnader, hade ”spridningsrapporterna” inte behövts för att förhindra att ett alltför stort stöd förs över till ägarna av företaget som får statligt stöd.

(34)

Stödet på 262,0 miljoner euro (512,5 miljoner mark) som beviljades för förlusttäckning användes inte enbart till detta. Det var den logiska konsekvensen av att förlusterna i praktiken understeg detta belopp. Stödet måste därför ha använts till annat. Även om kommissionen inte yttrat sig om beloppens användning, implicerar ett till moderbolaget beviljat lån att stödet under alla omständigheter delvis kommit moderbolaget till godo. Enligt de av rådet fastställda villkoren borde kommissionen ha förhindrat detta. Beloppet som inte användes till förlusttäckning och inte fick överföras till moderbolaget skall betraktas som ett kapitaltillskott, eftersom medel som överskred rådets för förlusttäckning beviljade belopp gick till detta. Stödets användning strider inte bara mot kommissionens fastställda villkor utan också mot rådets direktiv 92/68/EEG.

(35)

Avslutningsvis drar Skibsværftsforeningen slutsatsen att stödet till KWW enligt tillgängliga uppgifter översteg företagets faktiska förluster. Uppenbarligen kunde varken rådet eller kommissionen i något skede tänka sig att driftsstödet för förlusttäckning kunde överstiga de faktiska förlusterna.

(36)

Skibsværftsforeningen anser dessutom att om kommissionen godkänner stöd inom ministerrådets fastställda gränser, där mottagarna på vissa villkor garanteras ett visst belopp, kan godkännandet sedan inte upphävas om villkoren är uppfyllda, inte ens om kommissionen ändrar sin tidigare tolkning. Å andra sidan kan varken kommissionen eller medlemsstaterna rättsligt godkänna stöd som strider mot vad ministerrådet fastställt eller vad som anges i fördraget, även om mottagaren handlat i god tro.

(37)

Enligt danska industriförbundet är gemenskapen rättsligt förpliktigad att se till att kommissionen kontrollerar användningen av statligt stöd som den godkänt eller kommer att godkänna. Sedan början av nittiotalet har dansk varvsindustri drabbats av flera nedläggelser och en betydande minskning av arbetstillfällena. Den europeiska varvsindustrin och dess underleverantörer är känsliga för marknadsinterventioner, framför allt statligt stöd.

(38)

Om KWW i det konkreta fallet använt skillnaden mellan sina faktiska förluster och den utlovade förlusttäckningen till annat än omstrukturering, kommer beloppsskillnaden att fungera som ett driftsstöd och försämrar därmed de europeiska varvens redan hårda konkurrensvillkor.

(39)

Enligt danska industriförbundet strider det mot gemenskapslagstiftningens allmänna principer att en stödmottagare tillåts kräva förlusttäckning, även när förlusterna understiger den utlovade kompensationen. Danska industriförbundet känner dock inte till om något sådant godkändes i ett icke offentliggjort protokoll eller motsvarande, i samband med att rådets direktiv 92/68/EEG antogs.

(40)

Danska industriförbundet konstaterar att stödmottagaren anser att kommissionen genom att tillåta omstruktureringsstödet därmed också godkände privatiseringsavtalet i sin helhet och principen att omstruktureringsstödets användning inte var villkorad. Om detta menar danska industriförbundet att stöd kommissionen godkänt i enlighet med sitt uppdrag enligt rådet och fördraget inte kan ändras när kommissionen väl godkänt stödåtgärden, även om den senare skulle ändra ståndpunkt. Sådana avtal är bindande för kommissionen. Även om stödmottagarna är i god tro kan de inte rättsligt hävda en godkänd stödåtgärd, om kommissionen eller en medlemsstat har brutit mot rådets eller fördragets bestämmelser.

(41)

Det kan konstateras att argumenten i KWW:s synpunkter i huvudsak överensstämmer med Tysklands synpunkter. De redovisas därför endast kortfattat nedan.

(42)

KWW hävdar att kommissionen saknar rättslig grund att ifrågasätta omstruktureringsstödets laglighet sju år efter sitt godkännande. Enligt privatiseringsavtalet mellan Treuhandanstalt och Kvaerner skulle täckningen av avtalsförluster utgå som ett schablonbelopp och Kvaerner skulle inte återbetala mellanskillnaden om förlusterna blev lägre. Kommissionen var medveten om innehållet i dessa handlingar. Det var mot den bakgrunden som kommissionen fattade beslut om stödets nödvändighet och dess godkännande innehöll heller inga villkor eller någon klausul om att skillnaden mellan beräknade och faktiska förluster skulle återbetalas.

(43)

KWW anser att det ifrågasatta beloppet på 60,988 miljoner euro (119,284 miljoner mark) ingår i det totala driftsstöd som kommissionen godkände genom sitt beslut från 1993. Det handlar om ett befintligt stöd, vars förenlighet inte kan omprövas i efterhand.

(44)

Vidare hävdar KWW att bara en del av de ifrågasatta beloppen skulle utgöra stöd. Endast 29,812 miljoner euro (58,309 miljoner mark) skulle varit kontant utbetalt driftsstöd. De balansräkningsposter som också täckte omstruktureringskostnaderna kan inte betraktas som stöd, då dessa tillhörde varvets tillgångar som avyttrades i ett öppet och villkorslöst anbudsförfarande.

(45)

Enligt KWW skall ärendets rättsliga bedömning utgå från kommissionens godkännandebeslut. KWW menar att dess agerande i alla stycken överensstämmer med kommissionens godkännandebeslut och det av följande skäl:

(46)

KWW kommenterar punkt a med att privatiseringsavtalet var så utformat, att Kvaerner skulle svara för alla eventuella förluster som översteg vad som beräknats. Å andra sidan skulle Kvaerner gynnas, om förlusterna i stället blev lägre än väntat. En viktig förutsättning för att Kvaerner tog över varvet var att alla omstruktureringskostnader täcktes utan möjlighet till återkrav. Kvaerner hade aldrig tagit över varvet om det funnits skyldigheter beträffande återbetalning. Av paragraf 12 i privatiseringsavtalet framgår att Kvaerner kunde frånträda detta, om enskilda betalningar skulle förbjudas i enlighet med EG-lagstiftningen.

(47)

KWW anser att kommissionen kände till avtalet mellan Kvaerner och Tyskland och förlustregleringen genom utbetalning av ett schablonbelopp. Vid eventuella tvivel skulle kommissionen tvingats inleda förfarandet och i sina beslut ange eventuell återbetalning som villkor.

(48)

KWW kommenterar punkterna b och c med att kommissionens beslut saknade klausuler som skulle möjliggöra förnyad granskning av det godkända stödet. Stödet godkändes i sin helhet. Besluten saknade klausuler eller uppgifter om att endast de faktiska förlusterna skulle få täckas. Besluten innehöll inga förbehåll som skulle möjliggöra senare kontroll. Det enda som pekar i denna riktning är en sats där kommissionen gentemot rådet åtog sig att den genom sina övervaknings- och kontrollbefogenheter skulle se till att varven bara fick så mycket stöd som krävdes för omstruktureringen.

(49)

KWW uppfattar denna sats som blott en inledande anmärkning före själva beslutet om de enskilda delbetalningarna, där det betonas att kommissionen vid godkännandet använt sina övervaknings- och kontrollbefogenheter för att fastställa stödets nödvändighet. Satsen skulle bara motivera varför kommissionen godkänt att omstruktureringsstödet utbetalades i flera delar.

(50)

Enligt KWW kan kommissionens godkännandebeslut bara förstås så att stödbetalningarna godkändes i enlighet med privatiseringsavtalet, dvs. utan senare återbetalningsskyldighet om de faktiska förlusterna skulle bli lägre än väntat.

(51)

KWW kommenterar punkt d med att det i kommissionsbesluten inte närmare angavs att stöden skulle användas till att täcka förluster, utan godkännandet skulle ha gällt driftsstöden generellt. I enlighet med köpeavtalet mellan Kvaerner och THA skulle driftsstöden syfta till att täcka en del av omstruktureringskostnaderna. Stöden avsåg varvens omstrukturering och skulle användas för detta syfte.

(52)

KWW hävdar vidare att kommissionen sedan 1996 känt till att de faktiska förlusterna var betydligt lägre än de beräknade. Enligt Kvaerner återgavs fakta som de uppfattades när rapporten togs fram. Den sista spridningsrapporten gick fram till slutet av 1995 och Kvaerner och Tyskland var sedan inte längre förpliktigade att rapportera till kommissionen om förlusternas utveckling.

(53)

Redan genom spridningsrapporten för 1995 borde kommissionen ha förstått att förlusterna inte var så höga som väntat. Förlusterna som anges i spridningsrapporten för 1995 (31.12.1995 – 224,861 miljoner euro [439,791 miljoner mark]) skiljer sig från förlusterna i revisionsrapporten av den 25.4.1997 (31.12.1996 – 201,048 miljoner euro [393,216 miljoner mark]), vilket beror på att de kalkylerade riskerna i enskilda fall inte förverkligats helt.

(54)

Enligt KWW borde konkurrensstödet på 31,955 miljoner euro (62,5 miljoner mark) inte redovisas som förlusttäckning. Skillnaden mellan de beräknade och faktiska förlusterna skulle därmed bli mindre.

(55)

Tyskland uppger att ifrågasatta 60,988 miljoner euro (119,284 miljoner mark) handlar om befintliga stöd som ingår i de driftsstöd som kommissionen godkände genom beslut av den 3 mars 1993 och 17 januari 1994. Det är därför obegripligt att kommissionen inlett ett förfarande mot icke anmält stöd, dvs. nytt stöd. Utan en explicit bestämmelse i sitt beslut kan kommissionen inte på nytt granska om ett stöd är förenligt som den flera år tidigare förklarat vara förenligt med den gemensamma marknaden. Detta skulle strida mot principen om rättssäkerhet och berättigade förväntningar.

(56)

Tyskland påpekar också att inte alla belopp i kommissionens godkännandebeslut i praktiken utgjorde stöd. Kommissionen godkände full täckning av omstruktureringskostnaderna. Den undersökte då inte om omstruktureringen bekostades med varvets egna medel. De beräknade förlusterna för avtal som tecknades efter den 1 juli 1990 skulle uppgått till 230,08 miljoner euro (450 miljoner mark). Den betalningsplan som tillställdes kommissionen visar att för att täcka dessa skulle inte bara kontantstöd på 29,812 miljoner euro (58,309 miljoner mark) användas utan också varvets egna medel, redovisade som poster i balansräkningen. De egna medlen kan inte betraktas som stöd, då det här handlar om varvets tillgångar som avyttrats i ett öppet och villkorslöst anbudsförfarande.

(57)

Tyskland framhåller att varvet inte kunnat omstruktureras utan det stöd som fastställdes i privatiseringsavtalet och godkändes av kommissionen. Kvaerner som gav det bästa budet var nämligen bara med stödet beredd att genomföra omstruktureringen på egen risk. Om kommissionen då hyst tvivel om trovärdigheten i betalningsplanens kalkylerade förluster, borde den inte ha godkänt stöd i form av ett schablonbelopp. I stället borde den ha fört in en klausul om att godkännandet bara gällde stöd upp till de faktiska förlusterna. Någon sådan klausul fanns dock inte i besluten och kommissionen hade då inte heller någon sådan avsikt. Det överenskomna schablonbeloppet var således tänkt som ett slutgiltigt belopp. Riskerna respektive chanserna med att beloppet kunde över- respektive underskridas avsåg att stimulera KWW till att genomföra omstruktureringen så fort och effektivt som möjligt.

(58)

Tyskland hänvisar till sin skrivelse till kommissionen av den 28 maj 1993, där man meddelade att det i privatiseringsavtalet beträffande förlusttäckningen inte krävdes att det stödmottagande varvet skulle belägga de faktiska förlusterna. Köparen av varvet skulle stå för riskerna för eventuella merkostnader. I utbyte skulle de erfarenhetsmässigt små utsikterna till lägre utgifter komma köparen till godo. För privatiseringen av de östtyska varven krävdes nämligen att man kom överens med köparna om schablonmässigt beräknat driftsstöd.

(59)

Tyskland hänvisar också till sin skrivelse av den 16 oktober 1993, där man förklarar att det inte fanns några planer på en löpande kontroll av förlustutvecklingen. Det ligger också i linje med avtalet med köparen, enligt vilket KWW ensamt bär risken för högre förluster än vad som prognostiserades när avtalet tecknades.

(60)

Kommissionen hade 1993 således full kunskap om den faktiska situationen, när den beslöt att driftsstöden villkorslöst skulle utbetalas i sin helhet. Stöden betalades därefter genast ut, dvs. långt innan man visste hur stora de faktiska förlusterna skulle bli.

(61)

Tyskland påpekar vidare att kommissionen inte gjort något förbehåll om att stöden skulle granskas vid en senare tidpunkt. I både beslutet från mars 1993 och från januari 1994 saknades belägg för att stödet bara skulle beviljats för faktiska förluster och att en definitiv bedömning först skulle ske med kunskap om de exakta förlusterna. I kommissionens beslut anges heller inte att de faktiska förlusterna senare skulle styrkas eller att ”onödigt” stöd skulle återkrävas. För att rättsligt kunna hävda detta krav skulle kommissionen tvingats införa en explicit bestämmelse om detta i sitt beslut.

(62)

Tyskland åberopar också passusen i godkännandebesluten, där det anges att kommissionen enligt sitt åtagande gentemot rådet bara kan godkänna stöd när det kan visas vara nödvändigt. Då kommissionen därefter godkände stöden utan att villkora dem, kan denna sats bara tolkas som att kommissionen övertygats om stödens nödvändighet innan den godkände dem.

(63)

Enligt Tyskland kan besluten inte tolkas som att kommissionen skall använda sina övervaknings- och kontrollbefogenheter till att granska det nödvändiga stödbeloppet i efterhand. Inte heller har kommissionen förbehållit sig rätten att göra en sådan granskning.

(64)

I godkännandebesluten sägs bara att kommissionen gentemot rådet åtagit sig att genom sina övervaknings- och kontrollbefogenheter se till att varven bara får så mycket stöd som krävs för omstruktureringen. Meningen med denna formulering var att förklara varför kommissionen inte godkände stödet genom ett beslut utan delade upp det i ett antal godkännanden av utbetalningar. Satsen pekar dessutom på att kommissionen fattat ett slutligt beslut redan innan utbetalningarna godkändes.

(65)

I motsats till vad kommissionen förmodade när förfarandet inleddes, hävdar Tyskland att dess skrivelse av den 28 maj 1993 inte innehåller något som visar att Tyskland skulle säkerställa att kommissionen kunde granska användningen av stödet efter att det godkänts och betalats ut. I skrivelsen hänvisades det bara till att kommissionen innan den godkände delutbetalningarna kunde granska vad stödet skulle användas till. I skrivelsen av den 28 maj 1993 hänvisades det därför till ett underlag som varvet då tagit fram, med förklaringar om vad stödet skulle användas till. Detta underlag från KWW bifogades skrivelsen. Maningen att kontrollera stödets användning avsåg enbart underlaget i fråga.

(66)

I kommissionens godkännande av den andra utbetalningen föreskrivs att det godkända beloppet var det högsta driftsstöd som varvet kunde få. Tyskland menar att denna formulering bara kan betyda att varvet inte kunde få driftsstöd som överskred vad privatiseringsavtalet angav, framför allt inte kompletterande stöd enligt godkända stödordningar.

(67)

Efter godkännande av stöden skulle rapportering ske till kommissionen, framför allt i form av så kallade spridningsrapporter. Detta förhållande innebär dock inte att kommissionen ges befogenhet att kontrollera stödets nödvändighet. Tanken med spridningsrapporterna var att de skulle dokumentera att stöden inte spreds till andra företag. I motsats till vad kommissionen förmodat var rapporternas syfte inte att fastställa de faktiska förlusterna. Rapporternas uppgifter om hur stöden använts tjänade bara till att, i enlighet med spridningskontrollernas syfte, på ett begripligt sätt visa att inget stöd från investerarna gått till andra varv.

(68)

Tyskland säger sig ha fullgjort sin rapporteringsplikt i tid. Den sista spridningsrapporten avsåg perioden till och med den 31 december 1995 och lämnades till kommissionen den 6 juli 1996. Genom uppgifterna i denna rapport borde kommissionen åtminstone från juli 1996 ha känt till att de faktiska förlusterna klart understeg 262,037 miljoner euro (512,5 miljoner mark).

(69)

Det föreligger en skillnad mellan de faktiska förlusterna i denna rapport för 1995 och rapporten om bokslutet den 31 december 1996 som revisionsföretaget Arthur Andersen lade fram den 25 juli 1997. Tyskland motiverar skillnaden med att riskbedömningen inte helt materialiserats och att situationen 1996 förändrades. Vissa av de väntade riskerna materialiserades inte. Därför blev de faktiska förlusterna lägre än vad som prognostiserades den 31 december 1995.

(70)

I motsats kommissionens antaganden när förfarandet inleddes var prognosen sommaren 1996 inte att förlusterna skulle bli lägre än vad som angavs i den sista spridningsrapporten. Varvets bokslut gjordes helt i enlighet med reglerna om tillräckliga avsättningar. Bedömningen av förlustriskerna utgick från största möjliga förluster. Kommissionen kände alltså redan i juli 1996 till skillnaden mellan de ursprungligen prognostiserade förlusterna och de faktiska förlusterna. Likväl begärde den först sommaren 1999 in uppgifter om de faktiska förlusterna och inledde förfarandet först i februari 2000.

(71)

Om kommissionen trots allt skulle dra slutsatsen att skillnaden mellan beräknade och faktiska förluster är stödrättsligt relevant, påpekar Tyskland att skillnaden inte är så stor som kommissionen förmodar. Stödet till förlusttäckning uppgår enligt kommissionen till 262,037 miljoner euro (512,5 miljoner mark). Beloppet omfattar den beräknade förlusttäckningen (230,081 miljoner euro [450 miljoner mark]) och konkurrensstödet (31,955 miljoner euro [62,5 miljoner mark]). Fast syftet med konkurrensstödet var inte att täcka förluster, utan att i vanlig ordning kompensera de nackdelar som samtliga tyska varv hade på grund av sitt geografiska läge i Tyskland och Europa. Denna stödordning hade godkänts av kommissionen. Därför kan de faktiska förlusterna bara jämföras med den ursprungliga förlusträkningen på 230,081 miljoner euro (450 miljoner mark). Skillnaden skulle därmed bara uppgå till 29,033 miljoner euro (56,784 miljoner mark).

(72)

Direktiv 90/684/EEG, ändrat genom direktiv 92/68/EEG, innehåller ett undantag från förbudet mot driftsstöd till varvssektorn. Undantaget gäller varven i f.d. DDR, för att dessa skulle ges möjlighet att genomföra omfattande och helt nödvändiga omstruktureringsåtgärder för att bli konkurrenskraftiga. Enligt artikel 10a.2 i direktiv 90/684/EEG kan driftsstöd till ny- och ombyggnadsverksamhet på varv i f.d. DDR till och med den 31 december 1993 under vissa förutsättningar anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. En av dessa förutsättningar är Tysklands förpliktelse att överlämna årsrapporter. Kommissionen skall samtidigt se till att stöd som beviljas enligt denna artikel inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(73)

Genom två beslut godkände kommissionen vissa åtgärder till förmån för varv i f.d. DDR, i enlighet med direktiv 90/684/EEG, ändrat genom direktiv 92/68/EEG. Åtgärderna omfattade även driftsstöd som ansågs vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 e i EG-fördraget.

(74)

I dessa godkännandebeslut anges att kommissionen skall se till att varven i de nya förbundsstaterna bara får det stöd som krävs för deras omstrukturering. Undantaget i direktiv 92/68/EEG från det generella förbudet mot driftsstöd till varv syftade till att göra att möjligt att ”bevara varvsnäringen” under omstruktureringen. Stöd som beviljades enligt denna undantagsbestämmelse skulle enbart användas för detta ändamål, dvs. enbart gå till omstruktureringen av varven. Således godkände kommissionen stöden enbart under förutsättning att de krävdes för att bevara varvsnäringen under omstruktureringen. Detta framgår klart av fjärde stycket i besluten som lämnades till Tyskland genom skrivelser av den 3 mars 1993 (SG (93) D/4052) respektive 17 januari 1994 (SG (94) D/567) (6).

(75)

I kommissionens beslut om den andra stödutbetalningen, som meddelades förbundsregeringen genom skrivelse av den 17 januari 1994, betonades också att detta driftsstöd var det maximala stödet för avtal som varvet tecknat till och med den 31 december 1993. Detta visar att både förbundsregeringen och det mottagande varvet fick otvetydig information om beslutets mening och syfte: att det godkända stödet utgjorde ett maximibelopp som bara fick utnyttjas i sin helhet om detta absolut krävdes för att omstruktureringen skulle kunna genomföras.

(76)

Förbundsregeringen och KWW utgår från att kommissionen beslutat att stödet var nödvändigt redan innan den beslöt om delutbetalningar. Dessutom förenade den inte sina beslut med villkor som skulle legitimera en senare granskning av stödet. Kommissionen godkände också det schablonmässiga stödet i vetskap om att privatiseringsavtalet inte innehöll krav på återbetalning. Om kommissionen då hyst tvivel om de erhållna förlustprognosernas sannolikhet, borde den ha fört in en klausul i sina beslut om att de godkända stöden inte fick överstiga de faktiska förlusterna.

(77)

Liksom i sitt beslut om att inleda förfarandet (7) konstaterar kommissionen att när stöd till en omstrukturering godkänns, som genomförs i anslutning till beslut om stödets förenlighet, måste de godkända stödbeloppen basera sig på skattningar. Sådana skattningar krävdes också i föreliggande fall, eftersom stödet i enlighet med artikel 10a.2 a i direktiv 90/684/EEG måste utbetalas senast den 31 december 1993. I nämnda beslut kommenteras det trängande behovet på följande sätt: ”[it] is clear to the Commission that a decision is urgently needed in order not to inhibit the possibilities of the yard to restructure” (kommissionen är medveten om det trängande behovet av ett beslut för att inte omintetgöra varvets möjligheter till omstrukturering).

(78)

Kommissionen tvingades fatta beslut på grundval av förbundsregeringens på förhand lämnade uppgifter. Det var därför nödvändigt att i besluten föra in villkoren om stödets nödvändighet, vilket sedan också skedde explicit. När besluten fattades tvivlade kommissionen inte på förlustprognosernas sannolikhet. Den måste dock säkerställa att den godkända förlusttäckningen vid lägre förluster inte längre skulle vara ett förenligt stöd utan måste återkrävas.

(79)

I samtliga beslut om delutbetalningar av stöd påminde kommissionen därför om sitt åtagande gentemot rådet när undantaget från bestämmelserna för varv i gemenskapen antogs. Enligt åtagandet skulle den nämligen använda sina övervaknings- och kontrollbefogenheter för att tillse att varven i de nya delstaterna bara fick det stöd som behövdes för att inte omintetgöra möjligheterna till omstrukturering. Det står alltså utom allt tvivel att Tysklands uppfattning om ett efter omstruktureringen godkänt schablonstöd varken överensstämmer med direktivet eller kommissionens beslut.

(80)

Före stödbesluten lämnade Tyskland till kommissionen en kopia av köpeavtalet mellan THA och Kvaerner Warnow Werft. Enligt Tyskland hade kommissionen därmed fått fullständig information om det godkända schablonmässiga stödet. Tyskland förklarar emellertid inte hur ett sådant avtal mellan THA och Kvaerner Warnow Werft skulle kunna vara bindande för tredje part, nämligen kommissionen.

(81)

Tyskland hänvisar vidare till sin skrivelse av den 28 maj 1993, där kommissionen fick ytterligare detaljer om privatiseringen av de östtyska varven. I huvudsak handlade det här om att förklara att driftsstöd krävdes för att täcka förluster i samband med avtal och undersysselsättning. Tyskland påpekade vidare att köpeavtalen inte angav att ersättning av förlusterna skulle ske mot betalningsbevis för att undvika oekonomisk ledning av företaget. THA hade som mål att få investeraren att bära riskerna för ytterligare förluster. Av detta skäl måste varvens (och Warnow Werfts) troliga förluster på förhand anges så noggrant som möjligt.

(82)

Tyskland menade vidare att man i utbyte avtalade om att investeraren ensam skulle få dra nytta av en visserligen osannolik positiv kostnadsutveckling. Genom detta system skulle investerarna stimuleras att så fort som möjligt anpassa varven till marknadsmässiga förhållanden.

(83)

Av just detta skäl upprepade kommissionen i sitt beslut av den 17 januari 1994 de åtaganden Tyskland gjort, som redan otvetydigt angetts i det beslut som tillställdes Tyskland genom skrivelse av den 3 mars 1993. Vidare beslöt kommissionen att svara genom ett beslut, dvs. en rättsakt som kunde överklagas och kanske bli slutgiltig. Eftersom Tyskland varken var okunnigt om stödbestämmelserna eller sakläget, kan kommissionen inte förstå dess feltolkning av godkännandebesluten från 1993 och 1994. I beslutet angavs det klart och tydligt att kommissionen genom sina övervaknings- och kontrollbefogenheter skulle se till att varven bara fick så mycket stöd som krävdes för omstruktureringen.

(84)

I sina synpunkter hävdar både Tyskland och KWW att det ifrågasatta beloppet på 60,988 miljoner euro (119,284 miljoner mark) skulle ingå i det allmänna driftsstöd som kommissionen godkänt genom det beslut som lämnades till Tyskland i mars 1993 och januari 1994. Om driftsstödet var förenligt med fördraget kunde det därför inte omprövas i efterhand. Tyskland och KWW hävdar också att de av kommissionen godkända beloppen inte i samtliga fall avsåg faktiskt stöd. En del av omstruktureringskostnaderna finansierades med varvets egna medel, vilket framgår av poster i balansräkningen. Endast 29,812 miljoner euro (58,309 miljoner mark) var kontant utbetalt driftsstöd.

(85)

Kommissionen konstaterar att stödet getts kontant och icke kontant. I det senare fallet handlar det om tillgångar som överförts till det nya företaget i form av anläggnings- eller omsättningstillgångar, i samband med övertagandet av de visserligen mindre omfattande skuldförbindelserna. Betalningssättet är dock inte avgörande för att en utbetalning skall kvalificeras som stöd. Kommissionen godkände genom de båda besluten driftsstöd på sammanlagt 380,9 miljoner euro (745 miljoner mark), där en del utbetaldes kontant och en del icke kontant. Varken Tyskland eller det mottagande varvet överklagade besluten i fråga. Därmed är de rättsligt bindande för Tyskland, det mottagande företaget och kommissionen. Det måste också nämnas att de totala kontantstöden klart överstiger det ifrågasatta beloppet på 60,988 miljoner euro (119,284 miljoner mark). Enligt artikel 230.5 i EG-fördraget skulle det mottagande företaget inom två månader ha väckt klagan mot nämnda beslut, om det ansett att bedömningen var felaktig.

(86)

I punkt 7.6.2 i privatiseringsavtalet anges följande: ”The projected balance sheet was to reflect a special accrual in the amount of DM 435 500 000,00 meant to finance catch-up investments to be effected by the Company during the restructuring period and a special accrual in the amount of DM 450 000 000,00 meant to finance losses incurred by the companies during the restructuring period due to shortfalls in productivity of the company and for other losses due to the presently lacking competitiveness of the company”. Detta betyder att utbetalningen på 450 miljoner mark för täckande av förluster var en förutsättning för köpet av Warnow Werft och beaktades i det preliminära bokslutet. Detta bokslut innehöll därför poster som inte direkt avsåg de överförda tillgångarna utan avsåg medel som KWW fick för att täcka förlusterna i samband med fartygsorder. Dessa poster innebär statligt stöd.

(87)

Att en del av stödet inte var kontant anges klart i det kommissionsbeslut som lämnades till förbundsregeringen den 17 januari 1994: ”617,1 miljoner mark i driftsstöd, där 113,5 miljoner mark betalas kontant varav 66,9 miljoner mark som konkurrensstöd och 46,6 miljoner mark för att delvis täcka förluster i samband med avtal tecknade från den 1 juli 1990…” Detta innebär att största delen av det driftsstöd som kommissionen godkände med detta beslut, nämligen 257,4 miljoner euro (503,6 miljoner mark), godkändes som icke kontant stöd.

(88)

KWW kan inte hävda att företaget inte överklagade besluten om de icke kontanta delarna, eftersom kommissionens beslut var positivt. Att överföringen av tillgångar klassificerades som statligt stöd var för KWW en sådan belastning, att ett överklagande skulle ha godkänts om KWW nu inte hade samtyckt. Kommissionen uppfattade åtgärderna som stöd och granskade om de var förenliga med den gemensamma marknaden. Detta innebär att kommissionen kunde ställa villkor respektive acceptera åtaganden från Tysklands sida, med omedelbara konsekvenser för det mottagande företagets transaktioner. I en sådan situation får talan om ogiltigförklaring väckas (8).

(89)

På grundval av tillgängliga uppgifter vidtog kommissionen en detaljerad granskning av de stödbelopp som utbetalats till KWW efter det att åtgärden godkänts. Kommissionen granskade balansräkningen före privatiseringen, balansräkningen vid överlåtelsen, spridningsrapporterna från revisionsföretaget Arthur Anderson, privatiseringsförfarandet och privatiseringsavtalet. Efter detta menar kommissionen att varvet inte erhållit det driftsstöd som kommissionen den 3 mars 1993 godkände i form av efterskänkning av gamla skulder på 42,1 miljoner euro (82,4 miljoner mark).

(90)

En sådan efterskänkning utgör statligt stöd bara om tillgångarna inte belastas med de gamla skuldförbindelserna (eller om tillgångarna överförs till stödmottagaren i samband med att ett nytt företag grundas, som i föreliggande fall). KWW:s balansräkning vid överlåtelsen vittnar dock inte om att tillgångar skulle ha överförts som befriats från skuldförbindelser motsvarande efterskänkningen, något som skulle utgjort driftsstöd. Då lånet som efterskänktes strax före privatiseringen var det statliga varvets WW:s skuldförbindelse, gynnades bara staten som tidigare andelsägare, dock utan att ha överfört fördelen på det nya företaget. Således kom varvet inte i åtnjutande av kommissionens tidigare godkända driftsstöd.

(91)

Slutligen anges det i spridningsrapporten att order på speciella fartyg – så kallade kassettfartyg – inte övergick till KWW. Trots att kommissionen den 17 januari 1994 godkände ett driftsstöd på 315,5 miljoner euro (617,1 miljoner mark) för att bland annat täcka avtalsförlusterna i samband med dessa, var KWW inte bundet att fullfölja dessa avtal. KWW skulle därför inte få någon täckning för de väntade förlusterna i samband med dessa order. Det finns således ingen anledning att kompensera KWW för att inte ha erhållit stöd på 17,7 miljoner euro (34,6 miljoner mark). Som framgår av skälen 12–20 ingick detta belopp inte i den förlusttäckning på 230,08 miljoner euro (450,0 miljoner mark) som nämns i spridningsrapporten.

(92)

KWW erhöll 8 miljoner euro (15,6 miljoner mark) mindre i investeringsstöd från delstaten Mecklenburg-Vorpommern.

(93)

KWW och Tyskland hävdar att skillnaden mellan de beräknade och faktiska förlusterna inte är så stor som kommissionen förmodar, ifall den skulle komma att anse att skillnaden är stödrättsligt relevant. Syftet med konkurrensstödet på 31,955 miljoner euro (62,5 miljoner mark) var inte att täcka förluster utan att i vanlig ordning kompensera de nackdelar som samtliga tyska varv hade på grund av sitt geografiska läge i Tyskland och Europa.

(94)

Kommissionen konstaterar att privatiseringsavtalet och dess motivering som redan nämnts innehöll en utförlig redogörelse om stöden för omstruktureringen av varvet. Här anges att de totala stöden för täckande av förluster under omstruktureringen skulle uppgå till 285,096 miljoner euro (557,6 miljoner mark). Av denna summa avser 230,091 miljoner euro (450 miljoner mark) stöd för förlusttäckning, 37,32 miljoner euro (73 miljoner mark) konkurrensstöd och 17,69 miljoner euro (34,6 miljoner mark) stöd för förluster i samband med ett ej fullföljt avtal, som Treuhandanstalt övertagit.

(95)

I posten ”konkurrensstöd” ingår bara 31,955 miljoner euro (62,5 miljoner mark) som KWW erhöll i stället för godkända 37,3 miljoner euro (73 miljoner euro). Konkurrensstödet godkändes för att täcka förluster under omstruktureringen. I det godkända totalstödet för förlusttäckning hade kommissionen därför inkluderat kompensationen för icke utbetalt konkurrensstöd.

(96)

Även om KWW:s argumentation accepteras, ändrar detta inte kommissionens bedömning. Det kan inte förnekas att KWW erhöll stöd i form av konkurrensstöd. Detta utgjorde en intäkt och minskade förlusterna, oberoende av om det klassificeras som förlusttäckning eller ej. Behovet av driftsstöd för täckande av förlusterna blev följaktligen mindre. KWW:s argumentation som helt bortser från konkurrensstöd håller inte och måste därför avvisas.

(97)

Tyskland ifrågasätter också kommissionens befogenhet att klarlägga om stödet använts för sitt ändamål. Kommissionen konstaterar att det i godkännandebeslutet om stödet uttryckligen vidhålls att kommissionen genom sina övervaknings- och kontrollbefogenheter skall se till att varven i de nya delstaterna bara får så mycket stöd som krävs för deras omstrukturering.

(98)

Kommissionen håller inte med Tyskland om att övervaknings- och kontrollbefogenheterna som nämns i denna sats i besluten bara skulle avse den tidpunkt då beräkningarna granskades och delutbetalningarna av stödet godkändes. Här skall för det första de särskilda omständigheterna i ärendet beaktas, framför allt det faktum att driftsstödet enligt direktiv 92/68/EEG skulle utbetalas före utgången av 1993. För det andra skall det också beaktas att förbundsregeringen enligt det direktivet fick rapporteringsplikt. Mot denna bakgrund kan kommissionens åtagande gentemot rådet bara förstås som att kommissionen skall granska om stödet överskrider vad som absolut krävs för omstruktureringen.

(99)

Kommissionen konstaterar att Tyskland genom artikel 10a.2 d i direktiv 90/684/EEG förpliktigades att till kommissionen lämna årsrapporter från en oberoende revisor för att visa att stödbetalningarna enbart avsåg varven i f.d. DDR. Dessa så kallade spridningsrapporter lämnades till kommissionen tills omstruktureringen avslutats, alltså till utgången av 1995, för att dokumentera att stöden uteslutande användes för KWW. Förutom detta innehöll rapporterna också uppgifter om stödens konkreta användning.

(100)

Tyskland menar att kommissionen visserligen fick rapporter efter godkännandet av stöden, främst spridningsrapporter, men av detta följer inte rätten att på nytt granska stödets nödvändighet. Syftet med spridningsrapporterna var att klarlägga att varvets stöd inte gått till andra företag. Syftet var inte att fastställa de faktiska förlusterna. I spridningskontrollernas anda tjänade rapporternas uppgifter om stödens användning bara till att åskådligt dokumentera att investeraren inte låtit stödet gå till andra varv.

(101)

Tyskland förbiser här att båda godkännandebesluten innehåller förpliktelser om att förhindra en överkompensation, i utbyte mot att utbetalningen av driftsstödet godkändes för täckande av förluster. När det gäller dessa försiktighetsåtgärder är ytterligare diskussion om kontrollbefogenheterna överflödig. Det kan nämligen inte på allvar ifrågasättas att kommissionen har befogenhet och till och med är förpliktigad att dra konsekvenserna av att väsentliga villkor för att godkänna ett stöd inte uppfyllts. I sådana fall måste kommissionen vidhålla att stödet skall återbetalas, då det är oförenligt med den gemensamma marknaden och olagligt och därför inte kan anses vara godkänt stöd.

(102)

Kommissionen håller med Tyskland om att spridningsrapporterna skulle klarlägga att varvets omstruktureringsstöd inte gått till andra företag, exempelvis moderbolaget. För att säkerställa att samtliga stöd enbart gått till varvets omstrukturering skulle kontrollen enligt godkännandebesluten också gälla stödens användning för avsett ändamål.

(103)

Att stöden vederbörligen användes för avsett ändamål var en viktig granskningsaspekt. Detta framgår av spridningsrapporternas innehåll och utformning, där redogörelserna om de erhållna stödens användning tar stor plats. Uppgifterna ansågs trots allt vara så viktiga att de togs med i rapporterna för att kommissionen skulle kunna stå fast vid sitt åtagande gentemot rådet och i enlighet med godkännandebesluten granska stödens vederbörliga användning.

(104)

Både KWW och Tyskland hävdar vidare att kommissionen redan från 1996, dvs. sedan den sista spridningsrapporten lagts fram, känt till att de faktiska förlusterna klart understeg beräkningarna. Trots detta började kommissionen granska ärendet först 1999.

(105)

Redan i beslutet om att inleda förfarandet konstaterar kommissionen att den sista spridningsrapporten endast sträcker sig till den 31 december 1995. Bilaga 2 till den rapporten innehåller på sida 1 en tabell över de stöd som erhållits till och med den 31 december 1995. Stöden som till denna tidpunkt använts för förlusttäckning skulle ha uppgått till 256,817 miljoner euro (502,291 miljoner mark). De utbetalda stöden uppgick emellertid till 262,0 miljoner euro (512,5 miljoner mark). Det fanns dock ingen anledning för kommissionen att agera, då felande 5 miljoner euro kunde ha behövts för att efter den 31 december 1995 täcka ännu inte realiserade förluster för avtal som tecknats senast den 31 december 1993.

(106)

I samband med den sista spridningsrapporten kunde kommissionen inte veta att skillnaden mellan faktiska och beräknade förluster klart skulle överstiga denna rapports uppgifter och uppgå till 60,988 miljoner euro (119,284 miljoner mark), i stället för 5 miljoner euro. Kommissionen var oklar över den faktiska situationen, då varken Tyskland eller KWW underrättat den om det förändrade läget 1997. Under tiden hade Tyskland och KWW fått den oberoende revisorns slutrapport. Först i juli 1999 fick kommissionen klarhet i saken, då Tyskland på begäran skickade revisorns redogörelse av den 25 april 1997 genom en skrivelse av den 30 juni 1999. Eftersom redogörelsen bara var avsedd för Tyskland och inte för kommissionen, kände den före juli 1999 inte till den faktiska situationen. I detta sammanhang vill kommissionen också framhålla att Tyskland inte belagt sitt påstående om att kommissionen skulle ha varit informerad.

(107)

KWW hävdar att medlen för omstruktureringen utan undantag använts för avsett ändamål, eftersom kommissionens godkännandebeslut inte specifikt avsåg stöd till förlusttäckning. Godkännandet gällde snarare driftsstöden generellt. Stöden användes till omstruktureringen av varvet och därmed för avsett ändamål.

(108)

De bägge besluten delgavs Tyskland i mars 1993 och januari 1994 och kommissionen konstaterar att det här särskilt anges belopp för förlusttäckning. I det första beslutet godkänns uttryckligen 6 miljoner euro (11,7 miljoner mark) och i det andra 23,82 miljoner euro (46,6 miljoner mark) för täckande av en del av förlusterna i samband med avtal som tecknats efter den 1 juli 1990. Beloppen syftade till att täcka mycket speciella förluster, medan det inte nämns att övriga driftsstöd skulle användas för speciella förluster, vilket dock inte betyder att de skulle användas för andra ändamål. I anmälan angavs det klart och tydligt att beloppen skulle täcka avtalsförluster.

(109)

Kommissionen konstaterar att privatiseringsavtalet och dess bilagor innehåller en utförlig förteckning över de olika typerna av stöd. Här anges ett belopp på 285 miljoner euro (557 miljoner mark) för täckande av förluster under omstruktureringen. Vid granskningen av stödens ändamålsenliga användning utgick kommissionen från spridningsrapporterna där stöden specificeras på samma sätt. Genom de beslut som delgavs Tyskland i mars 1993 och januari 1994 godkände kommissionen driftsstöd som särskilt skulle täcka förluster under omstruktureringsfasen.

(110)

Kommissionen tar hänsyn till att spridningsrapporten inte beaktade kassapåverkan vid utnyttjandet av avsättningar för chartringsgarantier motsvarande […] (9) euro ([…] mark) och egenkapitalgarantier motsvarande […]euro ([…] mark) – dvs. totalt […] euro ([…] mark). Dessa kostnader, som inte var korrekt relaterade till fartygsorderna, realiserades först efter 1995. Även om dessa utgifter beaktas, blir förlusterna under omstruktureringen fortfarande mycket mindre än stödet som godkändes för att täcka dem.

(111)

Kommissionen kan visserligen ta hänsyn till de kostnader som uppstått genom chartrings- och egenkapitalgarantier, som är naturligt kopplade till speciella fartygsorder och som definitionsmässigt uppstår när fartygen levererats. Samma motivering kan dock inte åberopas för de omstruktureringskostnader som uppstod efter december 1995. I privatiseringsavtalet anges klart och tydligt att företagen till slutet av 1995 skulle sysselsätta minst ett visst antal anställda. Följdes inte detta villkor och färre anställda sysselsattes, föreskrevs betydande böter. Samtliga stöd till nedläggning och förlusttäckning som kommissionen godkände avsåg bara omstruktureringsperioden till och med december 1995. Därför stod det från början klart att KWW måste vänta till utgången av 1995 om det ville friställa övertaliga anställda och att dessa kostnader inte längre kunde täckas med avvecklings- eller driftsstöd. Tidsperioden var känd redan när privatiseringen inleddes. För det första kan denna logik inte ändras så att omstruktureringskostnader efter december 1995 relateras till avtal som fullföljts före detta datum. För det andra innebar omstruktureringen, som skedde efter 1995, naturligtvis inte lägre kostnader för de avtal om fartygsbyggnad som fullföljdes före detta datum. För det tredje anges i privatiseringsavtalet att företaget skall sysselsätta ett visst antal anställda, vilket är ett yttre och speciellt villkor som inte kan relateras till vissa avtal.

(112)

Beträffande KWW:s förmodan att stödet som använts för varvets omstrukturering därmed använts för avsett ändamål, konstaterar kommissionen att det var möjligt att använda stödbeloppen som översteg de faktiska förlusterna för annat syfte. Enligt kommissionens tillgängliga uppgifter användes dock alla övriga typer av godkända omstruktureringsstöd för avsett ändamål. Stödens storlek och ändamål var emellertid noga angivna i kommissionsbesluten, varför det inte fanns möjlighet att utnyttja andra stödbelopp till omstruktureringen.

(113)

Varken KWW eller Tyskland har kommenterat användningen av resterande 55,423 miljoner euro (108,399 miljoner mark), varför kommissionen på grundval av tillgängliga uppgifter drar slutsatsen att stöd på 55,423 miljoner euro (108,399 miljoner mark) inte använts för det ändamål som kommissionen godkänt.

(114)

I godkännandebesluten föreskrivs att varven bara kunde få så mycket stöd som krävdes för omstruktureringen, samtidigt som kommissionen åtagit sig att övervaka efterlevnaden av denna bestämmelse. Bara stöd för täckande av faktiska förluster kan därför anses vara förenligt med kommissionsbesluten.

(115)

Kommissionen konstaterar att bara det stöd som godkänts genom kommissionsbesluten och uppfyller där angivna villkor, inklusive angivet ändamål, kan anses vara förenligt med kommissionsbesluten och följaktligen med den gemensamma marknaden. Stöd som inte uppfyller dessa villkor faller automatiskt utanför kommissionsbeslutens tillämpningsområde och blir oförenliga stöd.

(116)

Kommissionen kommer därför fram till att det för KWW:s omstrukturering godkända stödet totalt uppgår till 637,5 miljoner euro (1 246,9 miljoner mark). När det gäller driftsstöden konstaterar den att KWW inte erhållit sammanlagt 42,1 miljoner euro (82,4 miljoner mark), som skulle ha getts i form av efterskänkning av gamla skulder. Företaget har också fått 5,4 miljoner euro (10,5 miljoner mark) mindre i konkurrensstöd än planerat.

(117)

Då KWW inte fullföljde avtalen om att bygga kassettfartyg, var det uppenbarligen inte relevant att betala förlusttäckning för dessa avtal. Som tidigare sagts tas ingen hänsyn till att detta stöd rent faktiskt betalades ut.

(118)

Kommissionen konstaterar att enligt revisorsrapporten om de stöd som utbetalats till KWW till och med den 31 december 1995 har varvet mottagit 230,08 miljoner euro (450 miljoner mark) för att täcka förluster och 31,95 miljoner euro (62,5 miljoner mark) för att täcka ett inte erhållet konkurrensstöd, dvs. totalt 262 miljoner euro (512,5 miljoner mark).

(119)

Tyskland lämnade underlag genom en skrivelse av den 30 juni 1999, bland annat revisorsförklaringen av den 25 april 1997. Kommissionen konstaterar att det av dessa framgår att förlusterna som skulle täckas med det godkända stödbeloppet den 31 december 1996 bara uppgick till 201,048 miljoner euro (393,216 miljoner mark). Om ovannämnda extraförluster p.g.a. vissa garantier läggs till, ökar beloppet med […] euro ([…] mark) till 206,613 miljoner euro (404,101 miljoner mark).

(120)

På grundval av föreliggande uppgifter kan kommissionen därför dra slutsatsen att KWW under omstruktureringen erhöll driftsstöd på 262 miljoner euro (512,5 miljoner mark) för täckande av förluster, medan de faktiska förlusterna bara uppgick till 206,613 miljoner euro (404,101 miljoner mark). Följaktligen fick KWW 55,423 miljoner euro (108,399 miljoner mark) för mycket i driftsstöd för detta ändamål.

(121)

Kommissionen noterar att Kvaerner aldrig erhöll ett av kommissionen godkänt driftsstöd på 42,1 miljoner euro (82,4 miljoner mark) för omstruktureringen. Detta belopp kan således dras ifrån det överskjutande stödbeloppet. Att det alltför stora stödet för att täcka avtalsförluster avräknas mot de icke erhållna driftsstöden överensstämmer med förklaringen i kommissionens godkännandebeslut om att den skall se till att stödmottagaren bara får så mycket stöd som krävs för omstruktureringen. Följaktligen skall totalt bara 13 293 077 euro (25 999 000 mark) återkrävas.

(122)

Även om kommissionen inte inledde förfarandet mot denna aspekt, har Kvaerner lämnat en förklaring till en penningöverföring på cirka 400 miljoner mark (205 miljoner euro). Den tyska pressen rapporterade den 12 juni 1999 om förklaringen vilket motiverade kommissionens begäran om ytterligare uppgifter (se skäl1).

(123)

Kvaernerkoncernen hade infört ett system med ”cash pooling”, där alla tillförda kontanta medel samlades och alla kontantbetalningar för skulder och andra ändamål verkställdes. Från 1998 var KWW anslutet till denna koncernens ”cash pooling”. KWW:s bidrag till denna ”cash pool” utgjordes av företagets återbetalningsbara lån till moderbolaget Kvaerner a.s.

(124)

Följande kan sägas om den ”cash concentration” som Kvaerner a.s. infört: […].

(125)

I juni 1999 nådde denna ”cash pooling” för KWW:s del sitt högsta belopp med 172,877 miljoner euro (där pressen fick en felaktig uppgift om 200 miljoner euro). Av dessa utgjorde […] euro ytterligare säkerheter för garantierna. KWW:s skulder betalades direkt från denna ”cash concentration”, vars belopp minskade med […] euro så att cirka […] euro återstod som ”fria” kontanta medel.

(126)

Totalt sett härrörde de kontanta medlen från det positiva kassaflödet mellan 1996 och 1998, från fartygsägarnas betalningar för leveranser under 1998 och början av 1999 samt från betydande avbetalningar för mycket stora fartygsorder (de senare uppgick mellan mitten av 1998 och juni 1999 till […] euro). Att de kontanta medlens kulmen i juni 1999 var tillfällig och att det fanns ett samband med avbetalningarna framgår också av det faktum att KWW:s totala andel av ”cash concentration” i slutet av 1999 bara uppgick till […] euro, medan avbetalningarna i samband med nya avtal vid samma tidpunkt uppgick till […] euro.

(127)

Dessa faktorer visar att penningöverföringarna som den tyska pressen rapporterade om 1999 inte verkar vara en konsekvens av att för mycket stöd godkänts och betalats ut under omstruktureringen fram till slutet av 1995.

(128)

Redan i beslutet om att inleda förfarandet angavs att den tyska pressen den 12 juni 1999 rapporterat om att Kvaerner Warnow Werft beviljat sitt moderbolag Kvaerner a.s. ett lån på cirka 400 miljoner mark. I sin skrivelse av den 16 juni 1999 begärde kommissionen närmare uppgifter om varifrån medlen kom, för att förvissa sig om att dessa inte avsåg restmedel från stöd som företagen erhållit mellan 1993 och 1995 eller avsåg andra inslag av stöd. Tyskland lämnade till slut de begärda uppgifterna genom en skrivelse av den 16 september 1999 (se punkterna I.1 och I.2 i beslutet om att inleda förfarandet).

(129)

Genom en skrivelse av den 29 februari 2000 meddelade kommissionen Tyskland sitt beslut att mot nämnda stöd inleda förfarandet i enlighet med artikel 88.2 i EG-fördraget (10). EG-domstolen beslöt i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P (11) att ”det grundläggande rättssäkerhetskravet [är] ett hinder för att kommissionen på obestämd tid dröjer med utövandet av sin behörighet”. I det aktuella ärendet kan detta vara irrelevant, då en bestämmelse om förfarandets längd återfinns i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (12). I artikel 7.6–7 föreskrivs bland annat: ”Kommissionen skall i möjligaste mån sträva efter att anta ett beslut inom 18 månader efter det att förfarandet har inletts (…) När den tidsfrist som avses i punkt 6 har löpt ut, och om den berörda medlemsstaten begär detta, skall kommissionen inom två månader fatta beslut på grundval av de upplysningar som den har tillgång till.” Kommissionen konstaterar att Tyskland inte begärt att denna bestämmelse skall tillämpas.

(130)

Dessutom begärde Tyskland genom en skrivelse av den 4 juni 2003 att kommissionen skulle vänta med ett beslut tills domstolen meddelat sitt beslut i mål C-181/02 P (13). Detta begärde också det mottagande företagets moderbolag, med stöd av det norska industri- och handelsministeriet i ett följebrev av den 5 januari 2004. KWW kan inte göra gällande att ”det grundläggande rättssäkerhetskravet” skulle ha åsidosatts, eftersom företaget fortsatte förhandlingarna med kommissionen och i maj 2004 till och med lade fram nya om än föga övertygande underlag.

(131)

Kommissionen betonar att det inte bara var besluten om att godkänna statliga stöd till KWW som var speciella och unika, för detta gällde även beslutens ramar som hade sin grund i den tyska återföreningen. I synnerhet utgick besluten från en speciell rättslig grund, nämligen artikel 10a i direktiv 90/684/EEG, där synnerligen omfattande stöd godkändes. Samtidigt fastställde rådet korta tidsfrister för stödens utbetalning (till och med den 31 december 1993). Då det förutsedda stödbeloppet bara baserades på grova skattningar, betonades i godkännandebeslutet att kommissionen måste säkerställa att varven i de nya delstaterna bara skulle få så mycket stöd som krävdes för deras omstrukturering. Denna särskilda mekanism för att i efterhand övervaka stödens förenlighet är ovanlig och exceptionell och tillämpades med hjälp av spridningsrapporterna. Dessa rapporter säkerställde att KWW var det enda företag som mottog stöden. De innehöll dessutom Kvaerners rapportering om sitt erhållna stöd samt de förluster företaget åsamkats av vissa fartygsorder och för vilka stöd beviljats som ersättning.

(132)

I godkännandebesluten klargjordes att bara stöd som krävdes för omstruktureringen var förenliga stöd och att en särskild övervakningsmekanism infördes för kontroll av fartygskontraktens förlustutveckling, varför stödmottagaren inte kan hävda skydd för berättigade förväntningar. I strid mot beslutens ordalydelse, sitt åtagande gentemot rådet och den särskilda övervakningsmekanismen skulle kommissionen aldrig ha meddelat att stöd för förlusttäckning skulle kunna tolkas som schablonbelopp. KWW kände till att för ett så omfattande stödbelopp, baserat på grova skattningar och beräknat med kort varsel, skulle ett schablonbelopp inte vara förenligt med reglerna om ändamålsenlig övervakning.

(133)

Kommissionen anser därför att det driftsstöd på 13 293 077 euro (25 999 000 mark) som Tyskland beviljat KWW strider mot vad som föreskrivs i de kommissionsbeslut som Tyskland delgavs genom skrivelser av den 3 mars 1993 och 17 januari 1994. Här föreskrivs att varven i de nya delstaterna bara skall få så mycket stöd som krävs för deras omstrukturering. Då stöd enligt artikel 87.3 e i EG-fördraget kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden bara om de följer kommissionsbeslut enligt direktiv 90/684/EEG, drar kommissionen slutsatsen att erhållna stöd på 13 293 077 euro (25 999 000 mark) enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är oförenliga med den gemensamma marknaden.

(134)

Enligt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 skall kommissionen vid negativa utslag besluta att den berörda medlemstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det olagliga stödet från mottagaren. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta, som skall betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats.

12.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 120/39

1.

Riktlinjerna för statligt stöd skall ändras genom att följande kapitel utgår:

2.

Eftastaterna skall underrättas om detta beslut genom en kopia av beslutet.

3.

Europeiska kommissionen skall underrättas om detta beslut genom en kopia av beslutet i enlighet med punkt d i protokoll 27 till EES-avtalet.

4.

Detta beslut skall offentliggöras i EES-delen av och EES-supplementet till Europeiska unionens officiella tidning.

5.

Detta beslut är giltigt på engelska.