19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/1

(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/3

(1)

Enligt artikel 10.1 i kommissionens förordning (EG) nr 1445/95 av den 26 juni 1995 om tillämpningsföreskrifter för ordningen med import- och exportlicenser inom nötköttssektorn och om upphävande av förordning (EEG) nr 2377/80 (2) skall exportlicenserna utfärdas den femte arbetsdagen efter den dag då ansökningen om licens lämnades in, förutsatt att kommissionen inte vidtagit någon särskild åtgärd under tiden.

(2)

Med tanke på helgdagarna under år 2005 och den oregelbundna utgivningen av Europeiska unionens officiella tidning under dessa dagar, är denna tidsfrist på fem arbetsdagar för kort för att ge garantier för en god förvaltning av marknaden och bör därför förlängas.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Förvaltningskommittén för nötkött.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/5

(1)

I syfte att förbättra förvaltningen av fiskbestånden i de internationella vatten där den är behörig, rekommenderade den Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC) vid årsmötet i november 2002 att de internationella instanser som ansvarar för insamling och sammanställning av fångststatistik åläggs att genomföra en lämplig uppdelning av de statistiska områdena.

(2)

Internationella havsforskningsrådets (ICES) arbetsgrupp för djuphavsfiske har rekommenderat en uppdelning av de statistiska sektionerna i Nordatlantens östra del för att kartlägga djuphavsfisket.

(3)

Det beslut som Fiskerikommissionen för Östersjön har fattat om att förvalta bestånden i Östersjösektionen 28 som två separata enheter kräver att statistik tillhandahålls för dessa enheter.

(4)

ICES har på inrådan av sin rådgivande kommitté för fiskeförvaltning därför uppmanat FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) att ändra formuläret Statlant 27A genom att be nationella myndigheter att rapportera fångststatistik om vissa vatten i Nordatlantens östra del på en mer detaljerad nivå.

(5)

Åtgärderna i denna förordning är förenliga med yttrandet från Ständiga kommittén för jordbruksstatistik, som inrättades genom rådets beslut 72/279/EEG (2).

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/28

(1)

I artikel 6 i kommissionens förordning (EG) nr 174/1999 av den 26 januari 1999 om fastställande av särskilda tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 804/68 i fråga om exportlicenser och exportbidrag inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (2) fastställs giltighetstiden för exportlicenser.

(2)

Ryska federationen har infört nya krav när det gäller godkännandet av mjölkbearbetningsanläggningar i Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien (nedan kallade ”de nya medlemsstaterna”) som exporterar till Ryssland.

(3)

Trots de ryska veterinärmyndigheternas kontroller av mjölkbearbetningsanläggningar de senaste månaderna har de ryska myndigheterna ännu inte sänt någon förteckning över godkända anläggningar till de behöriga myndigheterna i de nya medlemsstaterna.

(4)

Många aktörer, som förväntar sig att deras anläggningar kommer att godkännas eftersom de uppfyller kraven i rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter (3), har fortlöpande fortsatt att ansöka om exportlicenser för att kunna uppehålla sitt normala handelsutbyte med Ryssland. De kommer dock inte att kunna utnyttja dessa licenser innan giltighetstiden löper ut.

(5)

De nya ryska godkännandekraven medför att exportörer från gemenskapen senast från och med den 1 januari 2005 skall ha intyg före export på att djur och animaliska produkter, som har sitt ursprung i en annan medlemsstat än den exporterande medlemsstaten, och som ingår i slutprodukten, uppfyller kraven i veterinär- och hygienlagstiftningen.

(6)

Eftersom det krävs viss tid för att införa ett nytt administrativt system och lämpliga förfaranden mellan medlemsstaterna när det gäller utfärdande och utbyte av sådana intyg före export, och eftersom systemet ännu inte är helt operativt i alla medlemsstater, kommer vissa exportörer inte att kunna utnyttja exportlicenser som löper ut den 31 januari 2005 på grund av att de saknar sådana intyg före export.

(7)

Det är under dessa omständigheter lämpligt att förlänga giltighetstiden för exportlicenser som utfärdades i juli, augusti, september, oktober och november 2004.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Förvaltningskommittén för mjölk och mjölkprodukter.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/30

(1)

Enligt artikel 31.10 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1255/1999 skall exportbidraget, när det gäller differentierade bidrag, utbetalas efter framläggande av bevis för att produkterna har nått den bestämmelseort som anges i licensen eller annan bestämmelseort för vilken ett exportbidrag har fastställts. Undantag från denna bestämmelse får dock göras i enlighet med förfarandet i artikel 42 i förordningen, förutsatt att det fastställs villkor för att motsvarande garantier lämnas.

(2)

Enligt kommissionens förordning (EG) nr 351/2004 av den 26 februari 2004 om fastställande av exportbidragen för mjölk och mjölkprodukter (2) skall exportbidragen för samtliga mjölkprodukter differentieras beroende på bestämmelseort från och med den 27 februari 2004.

(3)

I artikel 16 i kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (3), anges vilka dokument som kan tjäna som bevis för att tullbehandling för import genomförts i tredje land i de fall då bidragssatsen varierar beroende på bestämmelseort. Enligt denna artikel får kommissionen i särskilda fall, som måste specificeras, besluta att importbevis som avses i artikeln får anses ha lagts fram genom uppvisande av ett visst dokument eller på annat sätt.

(4)

För att utbetalning av exportbidragen skall uppfylla kraven i artikel 16 i förordning (EG) nr 800/1999 krävs genomgripande förändringar av administrativa förfaranden, både hos nationella myndigheter och hos exportörer, och detta medför administrativa följder och innebär en betydande ekonomisk börda. I vissa länder kan framläggandet av de bevis som avses i artikel 16 i samma förordning vara förenat med stora administrativa problem.

(5)

För att minska den ekonomiska och administrativa bördan för exportörer, och för att ge myndigheter och exportörer möjlighet att inrätta det nya systemet för de aktuella produkterna och att införa de förfaranden som krävs för ett smidigt fullgörande av alla nödvändiga formaliteter, infördes genom kommissionens förordning (EG) nr 519/2004 av den 19 mars 2004 om undantag från förordning (EG) nr 800/1999 i fråga om export av mjölk och mjölkprodukter (4) en övergångsperiod med enklare regler för framläggandet av bevis för att en produkt har tullbehandlats för import. Dessa bestämmelser upphör att gälla den 31 december 2004.

(6)

I många av bestämmelseländerna saknas det dock fortfarande erforderliga förfaranden och tillräckliga resurser för att tillhandahålla erforderliga dokument. I syfte att undvika att exportörer inte beviljas exportbidrag på grund av bristande administrativa förfaranden i tredje land, är det nödvändigt att fortsätta med en övergångsordning för år 2005. På grundval av erfarenheter från tillämpningen av förordning (EG) nr 519/2004, bör den övergångsordning som införs genom den förordningen anpassas i syfte att möjliggöra framläggande av kompletterande dokument.

(7)

Det är på sin plats att påminna om att bestämmelserna i artikel 20 i förordning (EG) nr 800/1999 ger de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna rätt att för samtliga bidrag, om det råder något tvivel om de exporterade produkternas bestämmelseort, kräva att det läggs fram ytterligare bevis som – på ett för de behöriga myndigheterna tillfredsställande sätt – styrker att produkterna faktiskt har släppts ut på marknaden i det importerande tredje landet.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Förvaltningskommittén för mjölk och mjölkprodukter.

a)

en kopia av transportdokumentet,

b)

ett intyg om att produkten har lossats, upprättat av en officiell myndighet i det tredje landet i fråga, av en medlemsstats officiella myndigheter som är etablerade i bestämmelselandet, eller av ett internationellt övervakningsorgan som är godkänt i enlighet med artikel 16a–f i förordning (EG) nr 800/1999; intyget skall bekräfta att produkten har lämnat lossningsplatsen eller åtminstone att produkten, så vitt känt för den myndighet eller det organ som utfärdar intyget, efter lossningen inte har lastats för återexport,

c)

ett bankdokument, utfärdat av ett godkänt kreditinstitut som är etablerat inom gemenskapen, som intygar att exportörens konto hos kreditinstitutet har krediterats betalningen för den aktuella exporten; alternativt kan ett betalningsbevis läggas fram.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/32

(1)

Genom artikel 1 i förordning (EG) nr 2247/2003 är det möjligt att utfärda importlicenser för nötköttsprodukter med ursprung i Botswana, Kenya, Madagaskar, Swaziland, Zimbabwe och Namibia. Importen får dock inte överstiga de kvantiteter som är fastställda för vart och ett av dessa exporterande tredjeländer.

(2)

De licensansökningar som ingivits från den 1 till och med den 10 mars 2005, uttryckta i urbenat kött, i enlighet med förordning (EG) nr 2247/2003, överstiger för produkter med ursprung i Botswana, Kenya, Madagaskar, Swaziland, Zimbabwe och Namibia inte de tillgängliga kvantiteterna för dessa länder. Det är därför möjligt att utfärda importlicenser för de kvantiteter som det har ansökts om licens för.

(3)

De kvantiteter för vilka det kan ansökas om licenser från och med den 1 april 2005 bör fastställas inom ramarna för den totala kvantiteten på 52 100 t.

(4)

Det bör understrykas att denna förordning inte påverkar rådets direktiv 72/462/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur, får och getter, svin och färskt kött eller köttprodukter (4).

Förenade kungariket:

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/34

(1)

Vissa ansökningar om importlicens som lämnats in för perioden 1 april–30 juni 2005 underskrider eller är lika med de tillgängliga kvantiteterna varför dessa kan godkännas i sin helhet.

(2)

Det är lämpligt att uppmärksamma aktörerna på att licenserna endast får användas för produkter som uppfyller samtliga för närvarande gällande veterinärbestämmelser i gemenskapen.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/36

(1)

Vissa ansökningar om importlicens som lämnats in för andra kvartalet 2005 är mindre än de tillgängliga kvantiteterna och kan därför godkännas i sin helhet.

(2)

Det är nödvändigt att fastställa hur mycket gränsen får överskridas under följande period.

(3)

Det är lämpligt att göra aktörerna uppmärksamma på att licenserna bara får användas för produkter som uppfyller alla de veterinärmedicinska bestämmelser som för närvarande är i kraft i gemenskapen.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/38

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/40

(1)

Enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1051/2001, skall ett världsmarknadspris på orensad bomull fastställas regelbundet på grundval av det världsmarknadspris som konstaterats för rensad bomull med hänsyn till det förhållande som tidigare har konstaterats mellan priset för rensad bomull och det pris som beräknas för orensad bomull. Detta tidigare förhållande har fastställts i artikel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1591/2001 av den 2 augusti 2001 om tillämpningsföreskrifter för stödsystemet för bomull (3). Om världsmarknadspriset inte kan fastställas på detta sätt skall priset fastställas på grundval av det senast fastställda priset.

(2)

Enligt artikel 5 i förordning (EG) nr 1051/2001, skall världsmarknadspriset på orensad bomull bestämmas för en produkt med vissa egenskaper och med hänsyn till de mest fördelaktiga anbuden och prisnoteringarna på världsmarknaden mellan dem som anses vara representativa för den verkliga marknadstendensen. För att bestämma detta pris har det fastställts ett medeltal av de anbud och de priser som noterats på en eller flera representativa europeiska börser för en produkt som levererats cif till en hamn inom gemenskapen och som kommer från olika leverantörsländer vilka anses vara de mest representativa för den internationella handeln. Det föreskrivs justeringar av kriterierna för att bestämma världsmarknadspriset för orensad bomull för att ta hänsyn till motiverade skillnader när det gäller den levererade produktens kvalitet eller anbudens och prisnoteringarnas karaktär. Dessa justeringar fastställs i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1591/2001.

(3)

Tillämpningen av ovanstående kriterier innebär att världsmarknadspriset på orensad bomull bör fastställas på nedan angiven nivå.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/41

(1)

Den 21 maj 1996 ägde ett möte rum i Bryssel mellan representanter för Frankrike och kommissionen. Mötet gällde situationen i vissa verksamhetssektorer på Korsika, däribland fiskerinäringen. Kommissionen fick under detta möte veta att fiskerisektorn beviljats statligt stöd utan att detta stöd anmälts till kommissionen för granskning i enlighet med artikel 93 (nu artikel 88) i fördraget.

(2)

Kommissionen uppmanade därför Frankrike, genom en skrivelse av den 14 juni 1996, att lämna ytterligare upplysningar om det aktuella stödet.

(3)

Genom en skrivelse av den 7 juli 1996 meddelade Frankrike kommissionen att man hade kontaktat de regionala myndigheterna på Korsika för att få fram de nödvändiga upplysningarna. Eftersom kommissionen inte mottagit dessa upplysningar skickade man ut en första påminnelse den 12 september 1996.

(4)

Genom en skrivelse av den 17 december 1996 översände Frankrike sedan vissa upplysningar angående det berörda stödet. Dessa upplysningar diariefördes den 6 januari 1997 under nummer NN 11/97 i registret över icke anmälda stöd.

(5)

Efter att ha konstaterat att den inte förfogade över alla de uppgifter som var nödvändiga för att kunna bedöma den aktuella stödordningen bad kommissionen, genom en skrivelse av den 24 april 1997, om kompletterande uppgifter. Den erhöll vissa dokument genom skrivelser av den 3 december 1997 och den 11 augusti 1998.

(6)

Kommissionen översände en ny begäran om kompletterande upplysningar genom en skrivelse av den 11 februari 1999. Därefter höll kommissionen ett möte den 22 februari 2000 med representanter för de regionala myndigheterna på Korsika. Efter detta möte sände kommissionen återigen en begäran till Frankrike med en förteckning över de uppgifter som den behövde för att kunna bedöma stödåtgärderna i fråga. Efter ytterligare två påminnelser inkom en stor del av de begärda upplysningarna till kommissionen genom en skrivelse av den 11 april 2001.

(7)

Kommissionen har dessutom fått kännedom om Franska nationalförsamlingens betänkande nr 1077, utarbetat av den undersökningskommission som tillsatts för att utreda användningen av allmänna medel och förvaltningen av offentliga myndigheter på Korsika (1) (nedan kallat ”Nationalförsamlingens betänkande”). Betänkandet offentliggjordes 1998 och behandlar det stöd som beviljades fiskeri- och vattenbrukssektorn år 1997 (se punkt I.C.1.b i nämnda betänkande).

(8)

Genom en skrivelse av den 30 oktober 2001 underrättade kommissionen Frankrike om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarande som anges i artikel 88.2 i fördraget avseende följande stödåtgärder som genomförts på Korsika:

(9)

I samma beslut meddelar kommissionen Frankrike att den beslutat anse stöd till ombyggnad och utrustning av fartyg som inte ökar fartygets maskinstyrka som förenligt med den gemensamma marknaden, liksom stöd till installation av utrustning på land som används av fiskare.

(10)

Genom detta beslut uppfordrade kommissionen även Frankrike att tillhandahålla de upplysningar som kommissionen behövde för att granska stödet till vattenbrukssektorn.

(11)

Genom en skrivelse av den 21 december 2001 inkom Frankrike med sina synpunkter på det stöd för vilket det formella granskningsförfarandet inletts och tillhandahöll dessutom upplysningar om stödet till vattenbrukssektorn.

(12)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Den har inte mottagit några synpunkter till följd av detta offentliggörande.

(13)

I detta beslut behandlas de stödåtgärder för vilka det formella granskningsförfarandet inletts och som kommissionen uppmanat Frankrike att tillhandahålla upplysningar om. Detta beslut avser alltså följande fyra typer av stöd:

(14)

Stödet till fiskeflottan på Korsika infördes av Korsikas regionala församling som den 29 mars 1985, genom beslut nr 85/10a, antog en ”stödordning för modernisering av fiskeflottan”. Detta beslut ändrades vid flera tillfällen: beslut av den 30 november 1990 (nr 90/99), av den 19 december 1991 (nr 91/1032), av den 23 februari 1993 (nr 93/25), av den 9 mars 1995 (nr 95/16), av den 11 september 1995 (nr 95/79) och av den 11 april 1997 (nr 97/36). Frankrike har klargjort att sistnämnda beslut (nr 97/36) inte ändrats fram till slutet av programplaneringsperioden för det samlade programdokument för strukturfondsinsatser som gällde vid den aktuella tidpunkten, dvs. fram till och med den 31 december 1999. När det gäller stödet till vattenbrukssektorn har Frankrike förklarat att de regionala myndigheterna på Korsika hade tillämpat gemenskapens bestämmelser direkt, i enlighet med den stödguide (Guide des aides) som givits ut av l’Agence de Développement Economique de la Corse (ADEC, Byrån för Korsikas ekonomiska utveckling). Kommissionen har underrättats om innehållet i det avsnitt i stödguiden som behandlar fiskeri- och vattenbrukssektorn och som beskriver de stöd som kan beviljas.

(15)

De aktuella stöden går tillbaka till 1985. I rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (3) anges inte någon preskriptionstid för granskningen av olagligt stöd enligt artikel 1 f i samma förordning, dvs. stöd som genomförts utan att kommissionen fått tillfälle att yttra sig angående stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. I artikel 15 i nämnda förordning föreskrivs emellertid att en preskriptionstid på tio år skall gälla för kommissionens befogenheter att återkräva stöd och att preskriptionstiden skall börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren samt att preskriptionstiden skall avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen. Kommissionen anser följaktligen att det inte tjänar något till att granska de stöd som omfattas av denna preskriptionstid, dvs. de stöd som beviljats mer än tio år innan kommissionen vidtog någon åtgärd i de aktuella fallen.

(16)

Kommissionen anser att denna tidsfrist avbröts av den begäran om upplysningar som kommissionen riktade till Frankrike den 14 juni 1996. Preskriptionstiden gäller följaktligen för de stöd som mottagarna beviljades före den 14 juni 1986. Preskriptionstiden gäller således bl.a. stöd som beviljades av de regionala myndigheterna på Korsika före den 14 juni 1986, men som inte betalades ut till stödmottagarna förrän under efterföljande år, efter det att de stödberättigande investeringarna verkligen verkställts. I följande analys beaktar kommissionen alltså stöd som beviljades under perioden från och med den 14 juni 1986 till och med den 31 december 1999.

(17)

Enligt beslut 85/10a från 1985 fick det beviljas stöd till inköp av fartyg kortare än 18 m avsedda för fiskerisektorn på Korsika förutsatt att dessa fartyg, utom i vissa undantagsfall, var byggda i Frankrike. Stödet uppgick till 20 % av inköpspriset och kunde höjas med 10 % om det rörde sig om ett startstöd (första inköp av ett nytt fartyg), och med ytterligare 10 % om fartyget var byggt på Korsika. För att främja den traditionella byggnationen av träfartyg på öns skeppsvarv kunde stödet dessutom ökas med 20 % av kostnaden för inköp av fartyget om man sökte den särskilda finansiering som var avsedd att främja träindustrin. Redaren själv skulle bidra med minst 10 %.

(18)

Genom beslut nr 90/99 ändrades stödsatsen så att grundstödet höjdes från 20 % till 30 %. Tilläggsstödet på 20 % för träfartyg sänktes till 5 %.

(19)

Genom beslut nr 95/16 ändrades stödsatsen på följande sätt: grundstödet bibehölls på 30 %, och det preciserades att den stödberättigande investeringen fick omfatta inköp av fartygsskrov, utrustning och 80 stycken nät (6 400 m). Stödet till förstagångsköpet förblev 10 %, och det särskilda stödet till fartyg byggda på Korsika sänktes från 10 % till 5 %, men kunde fortfarande höjas med 5 % för träfartyg. Kravet på att fartyget skulle vara byggt i Frankrike ströks.

(20)

Genom beslut nr 95/79 begränsades stödet för inköp av nät till de fall då det rörde sig om ett förstagångsköp för den sökande. Stödet på 5 % för fartyg byggda i trä på ett korsikanskt skeppsvarv avskaffades likaså.

(21)

Beslut nr 97/36 medförde inte någon större ändring av ovannämnda bestämmelser. Kravet på att redaren själv skulle bidra med minst 10 % kvarstod.

(22)

Enligt beslut nr 85/10a från 1985 berättigade ombyggnationer av fartyg kortare än 18 m till stöd om ombyggnationen uppgick till en kostnad på minst 25 000 franska franc och syftet var att avsevärt förbättra fiskemöjligheterna (trålvinsch, uppdragningsanordning för nät, ekolod, portalkran, navigationsutrustning, nättrumma etc.) eller göra det möjligt att kyl/frysförvara fisken eller förbättra framdrivningsmaskineriets energieffektivitet (dieselmotor med en styrka anpassad till fartygets storlek, propeller med variabel fartreglering, utloppsrör etc.).

(23)

Stödet uppgick till 15 % av kostnaderna för denna utrustning. Genom beslut nr 93/25 höjdes denna nivå till 30 % av investeringskostnaden.

(24)

I beslut nr 95/79 ändrades inte stödsatsen, men det angavs särskilt att om redaren ansökte om bidrag från gemenskapen så skulle Korsikas bidrag beräknas efter stödsatserna i den tillämpliga gemenskapsförordningen. Den nedre gränsen för stödberättigande sänktes till 20 000 franska franc. I beslut nr 95/79 fastställdes det likaså att om ansökan om stöd till ombyggnad eller utrustning av ett fartyg lämnades in i samband med en nyetablering (en fiskares första inköp av ett nytt eller begagnat fartyg) kunde de 80 första näten subventioneras till en stödsats på 30 %.

(25)

Enligt beslut nr 85/10a från 1985 kunde inköp av ett begagnat fartyg till en kostnad av minst 50 000 franska franc beviljas ett stöd motsvarande 10 % av det priset. Detta stöd kunde höjas med 5 % om det rörde sig om ett förstagångsköp. Köparen själv skulle bidra med minst 15 % av kostnaden för inköp av fartyget.

(26)

Genom beslut nr 91/1032 höjdes grundstödet från 10 % till 15 %. Genom beslut nr 95/16 höjdes denna sats till 20 % för fartyg som var mindre än 20 år gamla.

(27)

Stödet till vattenbrukssektorn fastställdes i programkontraktet mellan stat och region från 1994 samt i det samlade programplaneringsdokumentet för EU-stöd inom ramen för mål 1. Genomförandet av de projekt som medfinansierades av gemenskapen skedde i enlighet med bestämmelserna om Fonden för fiskets utveckling (FFU).

(28)

Stödet avsåg både kollektiva och enskilda investeringar. De kollektiva investeringarna gällde marknadsföring av fiskeprodukter och marknadsundersökningar samt tekniskt stöd till vattenbruksverksamhet. Investeringarna i företag syftade till att stärka vattenbruksföretagens konkurrenskraft och därigenom höja kvaliteten på de produkter som salufördes. Det rörde sig om investeringar som syftade till att uppfylla hygiennormerna och förbättra försäljningsvillkoren för sektorns produkter: förpackningsutrustning, lagringsutrymmen, servicefartyg, datautrustning, ismaskiner, kylvagnar etc.

(29)

Stödbeloppet uppgick till högst 25 % av investeringsbeloppet för att ta hänsyn till ett eventuellt bidrag från FFU.

(30)

Då kommissionen beslutade inleda det formella granskningsförfarandet tog den hänsyn till de olika versionerna av riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (nedan kallade ”riktlinjerna”). Enligt punkt 3.4 i riktlinjerna från 2001 (4), som är de riktlinjer som gäller för närvarande, skall olagligt stöd bedömas i enlighet med de riktlinjer som gäller när stödet beviljas. 1986 och 1987 gällde de riktlinjer som offentliggjordes 1985 (5). Sedan dess har följande riktlinjer gällt: för stöd som beviljades från och med den 1 januari 1989 gällde de riktlinjer som offentliggjordes 1988 (6), för stöd som beviljades från och med den 1 juli 1992 de riktlinjer som offentliggjordes 1992 (7), för stöd som beviljades från och med den 1 januari 1995 de riktlinjer som offentliggjordes 1994 (8) och för stöd som beviljades från och med den 1 januari 1997 de riktlinjer som offentliggjordes 1997 (9).

(31)

Kommissionen åberopade sig dessutom på rådets förordningar om gemenskapens strukturåtgärder inom fiskeri- och vattenbrukssektorn som dessa riktlinjer ständigt hänvisar till, särskilt när det gäller stödberättigande investeringar och tillåtna stödnivåer. Det rör sig om följande förordningar: rådets förordning (EEG) nr 2908/83 av den 4 oktober 1983 om gemenskapsåtgärder för att omstrukturera, modernisera och utveckla fiskerinäringen samt utveckla vattenbrukssektorn (10), rådets förordning (EEG) nr 4028/86 av den 18 december 1986 om gemenskapsåtgärder för att förbättra och anpassa fiskeri- och vattenbrukssektorernas struktur (11), rådets förordning (EG) nr 3699/93 av den 21 december 1993 om kriterier och förfaranden för gemenskapens strukturstöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn och för beredning och avsättning av dess produkter (12) samt rådets förordning (EG) nr 2468/98 av den 3 november 1998 om kriterier och förfarande för gemenskapens strukturstöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn och för beredning av avsättning av dess produkter (13).

(32)

Kommissionen tvivlade på att dessa stödåtgärder var förenliga med den gemensamma marknaden och angav två skäl till detta.

(33)

Med stöd av riktlinjerna påminde kommissionen för det första om att stöd till inköp av nya fartyg var förenligt med den gemensamma marknaden om det beviljats för investeringar som överensstämmer med målen för det fleråriga utvecklingsprogrammet för fiskeflottan (FUP). Detta program innehåller en rad förpliktelser som medlemsstaten måste uppfylla, och dessutom anges de medel som är nödvändiga för att uppfylla dem, bl.a. en anpassning av varje medlemsstatsfiskeflottas kapacitet till de fiskeresurser som den berörda medlemsstaten förfogar över. Frankrike hade emellertid inte uppfyllt målen i FUP III (14) för 1992–1996 och var alltså skyldigt att upphöra med att bevilja stöd till byggande och modernisering av fiskefartyg från och med den 1 januari 1997. Därefter underrättade kommissionen Frankrike, genom en skrivelse av den 28 oktober 1998, att stödet till investeringar på vissa villkor fick återupptas. I sin skrivelse av den 30 oktober 2001 meddelade kommissionen Frankrike sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet och angav att man utgick från att det stöd som beviljats mellan den 1 januari 1997 och den 28 oktober 1998 stred mot de riktlinjer som gällde under den perioden.

(34)

För det andra konstaterade kommissionen att om man tog hänsyn till tillåtna stödnivåer och möjligheterna till kumulering med andra stödordningar hade stödet beviljats i strid med reglerna för högsta tillåtna stödnivå.

(35)

När det gäller de stöd som beviljades mellan den 1 januari 1997 och den 28 oktober 1998 för modernisering och utrustning av fartyg var det, om de arbeten som utfördes resulterade i en ökning av fartygets maskinstyrka, enligt kommissionen tveksamt om dessa stöd var förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom stöd av denna typ, i likhet med stöd till inköp av fartyg, inte omfattades av målen i FUP.

(36)

Kommissionen tvivlade på att vissa stöd som beviljats för inköp av begagnade fartyg från och med den 1 januari 1989 var förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom denna typ av stöd, enligt det beslut som fattats av Korsikas regionalförsamling, kunde beviljas för inköp av fartyg utan att det angavs något tak för fartygets ålder. I de riktlinjer från 1988 som gällde vid den tidpunkten uteslöts däremot möjligheten att bevilja stöd till fartyg som var äldre än 15 år. Denna övre gräns sänktes till 10 år både i riktlinjerna från 1992, som trädde i kraft den 1 juli 1992, och i senare riktlinjer.

(37)

Dessutom påpekade kommissionen för de franska myndigheterna att det, enligt riktlinjerna från 1988 och senare riktlinjer, endast är tillåtet att bevilja stöd till inköp av begagnade fartyg då det rör sig om startstöd till unga fiskare eller eventuellt för att skapa möjlighet för anställda fiskare att bli delägare i ett fiskefartyg eller för att möjliggöra ersättning av ett fiskefartyg efter totalförlust. Kommissionen konstaterade likaså att om man tog hänsyn till tillåtna stödnivåer och möjligheterna till kumulering med andra stödordningar var det möjligt att stödet beviljats i strid med reglerna för högsta tillåtna stödnivå.

(38)

Frankrike ger i sitt svar en lång förklaring till varför det faktiskt inte är fråga om något överskridande av de tillåtna stödnivåerna, inte ens i samband med en eventuell kumulering med stöd från andra finansieringskällor, som t.ex. stöd från gemenskapen. Som stöd för dessa påståenden bifogar man den stödguide (Guide des aides) som utarbetats av ADEC.

(39)

De franska myndigheterna klargjorde likaså att de villkor beträffande fartygens ålder som enligt riktlinjerna gäller för stöd till inköp av begagnade fartyg beskrivs i denna guide och hade iakttagits.

(40)

Frankrike översände samtidigt med synpunkterna på inledandet av det formella granskningsförfarandet de upplysningar om stödet till vattenbrukssektorn som man uppfordrades att skicka in i kommissionens skrivelse av den 30 oktober 2001.

(41)

De berörda stödåtgärderna har gynnat en viss kategori av företag som är verksamma inom en speciell näringsgren, nämligen fisket eller vattenbruket. Genomförandet av dessa stödåtgärder har skett med hjälp av statliga medel. Eftersom de företag som mottagit stöd säljer sina produkter på gemenskapsmarknaden stärker dessa åtgärder dessa företags ställning, både på den franska marknaden i förhållande till företag i andra medlemsstater som vill introducera sina produkter på den marknaden och på andra medlemsstaters marknader i förhållande till företag som säljer sina produkter på de marknaderna. Följaktligen snedvrider dessa åtgärder konkurrensen, eller hotar att snedvrida den. De utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(42)

Dessa åtgärder kan endast anses förenliga med den gemensamma marknaden om de omfattas av ett av de undantag som föreskrivs i fördraget. Eftersom dessa stödåtgärder gynnar företag inom fiskeri- och vattenbrukssektorn måste de, för att kunna omfattas av nämnda undantag, svara mot ett av de undantag som föreskrivs i riktlinjerna (de olika versioner av riktlinjerna som varit tillämpliga sedan 1986 anges i skäl 30).

(43)

Frankrike hävdade i sina synpunkter att de högsta tillåtna stödnivåerna inte överskridits. Kommissionen har också mycket riktigt kunnat fastställa att det i den stödguide (Guide des aides) som utarbetats av ADEC anges att den högsta stödnivån inte får överskrida den nivå som föreskrivs i förordningen om strukturåtgärder inom ramen för FFU. De berörda stödåtgärderna är alltså, sedda ur denna synvinkel, förenliga med den gemensamma marknaden, dock med förbehåll för nedanstående.

(44)

Vad som återstår är det speciella problemet med de stöd som beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998 då Frankrike i enlighet med den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser var skyldigt att upphöra med allt stöd till nybyggnad eller modernisering. Denna skyldighet upphävdes emellertid genom skrivelsen av den 28 oktober 1998 (15). I sin skrivelse av den 30 oktober 2001, genom vilken kommissionen underrättade Frankrike om inledandet av det formella granskningsförfarandet, utgick kommissionen från att stöd beviljats under den aktuella perioden. Detta antagande baserades på två fakta: för det första det faktum att Korsikas regionala församlings beslut nr 97/36, enligt skrivelsen från de franska myndigheterna av den 11 april 2001, inte hade ändrats sedan dess, vilket underförstått innebär att detta beslut hade tillämpats utan avbrott från och med dagen för dess antagande fram till utgången av 1999, och för det andra det faktum att det i Nationalförsamlingens betänkande uttryckligen nämndes att stöd hade beviljats för nybyggnad av fartyg under 1997 (punkt I.C.1.b i nämnda betänkande).

(45)

Det finns i detta sammanhang anledning att citera ett utdrag ur Nationalförsamlingens betänkande:

”(…) – stödet till fiskeri- och vattenbrukssektorn:

(46)

Frankrike har inte på något sätt uttalat sig om den förmodan som kommissionen gav uttryck för i sin skrivelse av den 30 oktober 2001, vare sig för att t.ex. påpeka att beslut nr 97/36 tills vidare hade upphört att gälla eller för att upplysa om att det inte hade beviljats något stöd under den aktuella perioden. Det finns således anledning att utgå från att det faktiskt beviljats stöd under den aktuella perioden.

(47)

Det framgår klart av alla de olika versionerna av riktlinjerna att stöd till inköp av nya fartyg är förenligt med den gemensamma marknaden om det beviljas för investeringar som omfattas av målen i den fleråriga utvecklingsplanen för fiskeflottan (FUP) (16). När det gäller de stöd som beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998, då riktlinjerna från 1997 gällde, fastställs det närmare bestämt i punkt 2.2.3.1 i samma riktlinjer att ”stöd till byggande av nya fiskefartyg får anses vara förenligt med den gemensamma marknaden under förutsättning att villkoren i artiklarna 7 och 10 samt i bilaga III (punkt 1.3) i förordning (EG) nr 3699/93 uppfylls (…)”.

(48)

I artikel 10.1 i förordning (EG) nr 3699/93 föreskrivs att ”Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att inom de fastställda tidsramarna främja nybyggnad av fiskefartyg i den mån dessa åtgärder uppfyller de globala årliga mål på medellång sikt och de slutliga mål som ställts upp för varje flottkategori enligt deras fleråriga utvecklingsprogram. Medlemsstaterna skall samtidigt som de inlämnar förslag till stödprojekt inom området meddela kommissionen vilka åtgärder som de vidtagit för att se till att detta villkor är uppfyllt.” Det var med stöd av denna bestämmelse som kommissionen i sin skrivelse av den 4 juli 1997 påminde de franska myndigheterna om att ”det var Frankrikes skyldighet att upphöra med att bevilja stöd till byggnation och modernisering av fartyg från och med den 1 januari 1997.”

(49)

Genom en skrivelse av den 8 augusti 1997 svarade Frankrike bl.a. följande: ”Då målen på medellång sikt för FUP II inte hade uppnåtts per den 31.12.1995 vidtog de franska myndigheterna redan i början av 1996 de åtgärder som var nödvändiga för att frysa de investeringsprojekt som medförde en ökning av flottkapaciteten. För att påskynda kapacitetsnedskärningen infördes dessutom i juli månad 1996 ett program för utträde ur flottan. (…) enligt programmet skulle fartyg på 10 000 till 15 000 kW tas ur flottan. I början av 1997 ansåg Frankrike sig därför kunna uppfylla sina mål i FUP III. Det beviljades därför i begränsad omfattning tillstånd till nya investeringar och i anknytning till dessa statligt stöd. Detta stöd gick först och främst till brådskande fall av utbyten av fartyg eller byte av maskiner. (…) Programmet för utträde ur flottan fick dock inte full effekt förrän i slutet av första halvåret 1997 (…)”

(50)

Faktum är att Frankrike först under andra halvåret 1998 lyckades uppfylla målen i FUP. I en skrivelse av den 28 oktober 1998 gjorde kommissionen Frankrike uppmärksamt på följande: ”Med anledning av vårt samtal den 21 oktober 1998, våra tidigare möten samt de förtydliganden som Ni gjorde i Era skrivelser av den 5 respektive 22 oktober 1998 ber jag härmed att få meddela att generaldirektoratet för fiske kan tänka sig att acceptera att Ni återupptar investeringarna på det sätt som Ni planerat, nämligen i mycket blygsam utsträckning och med förtur för åtgärder till förmån för unga fiskare, och under förutsättning att åtgärderna inte leder till kapacitetsökningar och att de vidtas inom ramen för målen i FUP.”

(51)

Av denna brevväxling framgår att de franska myndigheterna var fullt medvetna om att man inte skulle lyckas uppfylla målen på medellång sikt i FUP III och att man trots detta beviljat stöd till inköp av nya fartyg. Villkoret i artikel 10 i förordning (EG) nr 3699/93 var alltså inte uppfyllt. Mot bakgrund härav måste man med stöd av punkt 2.2.3.1 i riktlinjerna från 1997 anse det stöd som beviljats under den aktuella perioden för inköp av nya fartyg som oförenligt med den gemensamma marknaden.

(52)

Det formella granskningsförfarandet inleddes med avseende på det stöd till ombyggnad och utrustning av fartyg som beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998, för så vitt de arbeten som utförts ledde till en ökning av fartygets maskinstyrka, eftersom stöd av detta slag, i likhet med stöd för inköp av nya fartyg, inte omfattades av målen i FUP.

(53)

I nationalförsamlingens betänkande (punkt I.C.1.b) nämns stödet till modernisering av fartyg. På samma sätt som det anges att det byggts 10 fiskefartyg påpekas det också att ”(…) 38 fartyg moderniserats och utrustats på olika sätt (…)”. Det är alltså uppenbart att det beviljats stöd till moderniseringar under denna period.

(54)

I den rad av beslut som fattades av de regionala myndigheterna på Korsika föreskrivs det uttryckligen att stödet fick användas till att utrusta fartyg med en ”motor med en styrka som var anpassad efter fartygets storlek”. Av denna formulering framgår det helt klart att stödet till modernisering fick användas till inköp av en kraftigare motor. Frankrike har, precis som i fallet med stödet till inköp av fartyg, inte heller kommenterat den hypotes som kommissionen framförde i sin skrivelse av den 30 oktober 2001, nämligen att stöd beviljats under den aktuella perioden till att byta ut en motor mot en ny och kraftigare. Det måste därför anses att det i vissa enskilda fall faktiskt beviljats stöd till modernisering som resulterat i en ökning av maskinstyrkan.

(55)

Precis som i fallet med stödet till byggnation av fartyg anges det i punkt 2.2.3.2 i riktlinjerna från 1997 att ”stöd till modernisering av aktiva fiskebåtar får anses vara förenligt med den gemensamma marknaden under förutsättning att de villkor som föreskrivs i artiklarna 7 och 10 samt i bilaga III (punkt 1.4) i förordning (EG) nr 3699/93 uppfylls (…)”. I artikel 10.2 i förordning (EG) nr 3699/93 föreskrivs det att ”Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att främja modernisering av fiskefartygen. Sådana åtgärder skall uppfylla de villkor som anges i punkt 1 [nybyggnad av fiskefartyg] om investeringarna kan leda till en ökning av fiskeansträngningen.”

(56)

Villkoret i artikel 10 i förordning (EG) nr 3699/93 uppfylldes alltså inte. Följden härav är att man med stöd av punkt 2.2.3.2 i riktlinjerna från 1997 måste anse det stöd som beviljats under den aktuella perioden till modernisering av fartyg, för så vitt denna modernisering ledde till en ökning av fartygets maskinstyrka, som oförenligt med den gemensamma marknaden.

(57)

Enligt vad som redan nämnts i skäl 39 har Frankrike inkommit med upplysningar som visar att ålderskriteriet har uppfyllts. De farhågor som kommissionen gav uttryck för i samband med inledandet av det formella granskningsförfarandet har alltså skingrats. Detsamma gäller i fråga om den högsta tillåtna stödsatsen.

(58)

Vad beträffar skyldigheten att öronmärka den här typen av stöd för de fall där det rör sig om startstöd till unga fiskare eller ersättning av ett fartyg till följd av totalförlust meddelade Frankrike i sitt svar av den 21 december 2001 att denna typ av stöd beviljats i enlighet med bestämmelserna i gällande gemenskapslagstiftning. Denna typ av stöd kan alltså anses som förenlig med den gemensamma marknaden.

(59)

I enlighet med de olika versionerna av riktlinjerna är stöd till vattenbruket förenligt med den gemensamma marknaden om villkoren i förordningen om gemenskapens strukturåtgärder inom fiskerisektorn är uppfyllda.

(60)

Frankrike påpekade i sin skrivelse av den 21 december 2001 att det i stödguiden (Guide des aides) togs hänsyn till dessa villkor genom att t.ex. ange att den högsta tillåtna stödnivån skulle beräknas med beaktande av stöd som härrörde från andra finansieringskällor.

(61)

Stöd till förmån för vattenbruket kan följaktligen anses som förenligt med den gemensamma marknaden.

(62)

Det statliga stöd som infördes i regionen Korsika i Frankrike genom Korsikas regionala församlings beslut nr 85/10a av den 29 mars 1985, ändrat genom besluten av den 30 november 1990 (nr 90/99), av den 19 december 1991 (nr 91/1032), av den 23 februari 1993 (nr 93/25), av den 9 mars 1995 (nr 95/16), av den 11 september 1995 (nr 95/79) och av den 11 april 1997 (nr 97/36) är oförenligt med den gemensamma marknaden med avseende på följande:

(63)

I enlighet med artikel 14 i förordning (EG) nr 659/1999 skall Frankrike återkräva detta stöd.

(64)

Följande stöd är förenliga med den gemensamma markanden:

a)

De stöd till inköp av nya fartyg som beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998.

b)

De stöd till ombyggnad och utrustning av befintliga fartyg som beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998, om de arbeten som utförts lett till en ökning av maskinstyrkan.

a)

Det stöd till inköp av nya fartyg som inte beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998.

b)

Det stöd till ombyggnad och utrustning av befintliga fartyg som inte beviljades under perioden 1 januari 1997–28 oktober 1998, eller som beviljades under den aktuella perioden men som inte ledde till någon ökning av maskinstyrkan.

c)

Stöd som beviljats till inköp av begagnade fartyg.

d)

Stöd som beviljats vattenbrukssektorn mellan 1994 och 1999.

19.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 74/49

(1)

I en skrivelse av den 21 juni 2000 informerade Frankrike kommissionen om den ersättning som beviljats fiskare och vattenbrukare som antingen hade drabbats av oljeutsläppen från fartyget Erika, som förliste i Biscayabukten den 12 december 1999, eller av den osedvanligt häftiga storm som inträffade den 27–28 december 1999. På kommissionens begäran skickades kompletterande uppgifter in genom skrivelser av den 28 november 2000 samt den 6 april och 13 augusti 2001. Dessa åtgärder granskades innan kommissionen kunde uttala sig om huruvida de var förenliga med den gemensamma marknaden, och ärendet registrerades som ett icke anmält stöd med nummer NN 80/2000.

(2)

I en skrivelse av den 11 december 2001 informerade kommissionen Frankrike om sitt beslut att å ena sidan betrakta vissa stöd som förenliga med den gemensamma marknaden men att å andra sidan inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget när det gäller vissa andra stöd. Frankrike framförde sina synpunkter i en skrivelse av den 5 mars 2002.

(3)

Kommissionens beslut att inleda granskningsförfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (1). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Några synpunkter har inte inkommit.

(4)

De stöd för vilka det formella granskningsförfarandet har inletts är följande:

(5)

Kommissionen vill erinra om att de åtgärder som betraktades som förenliga med den gemensamma marknaden och som Frankrike informerades om i en skrivelse av den 11 december 2001, riktade sig till vattenbrukare och fiskare i departementen längs Atlantkusten, från Finistère till Gironde och avsåg följande:

(6)

Denna åtgärd riktade sig till två kategorier vattenbrukare: dels de som drabbades av skador på bestånd eller materiel under stormen i december 1999 och som fått stöd för återställande av bestånden, dels de som drabbades av skador genom oljeutsläppen från Erika och som fått förskott på ersättningar från FIPOL.

(7)

Detta var en riktad åtgärd på grundval av företagets situation. Den omfattade en, två eller tre månader beroende på hur omfattande skadorna var. Befrielsen från de sociala avgifterna var total under perioden i fråga.

(8)

Ansökningarna behandlades av en ”ersättningsgrupp” i varje departement, under prefektens ansvar och med medlemmar från de berörda offentliga förvaltningarna, yrkessammanslutningar, banker och försäkringsbolag. En förteckning över stödmottagarna upprättades av avdelningen för havsfiske och vattenbruk i saltvatten, på förslag från departementens prefekter. Förteckningen omfattade 1 476 företag. Befrielserna uppgick till ett belopp på 0,87 miljoner euro.

(9)

Den här åtgärden riktade sig till samma företag som avses i skälen 6 till 8. Den bestod i lättnader, inom ramen för individuella skuldsaneringplaner, i fråga om upplupna räntor under 2000, 2001 och 2002 på medellånga och långa lån och på konsolideringslån. Syftet med dessa åtgärder, enligt Frankrikes skrivelse av den 13 augusti 2001, var att ge lättnader i fråga om finansiella avgifter för de företag som drabbats (av stormen eller oljeutsläppen).

(10)

Ansökningarna skulle lämnas in senast den 1 april 2000. De behandlades av varje departements avdelning för maritima frågor och överlämnades för beslut till ersättningsgrupperna. Stöden differentierades på grundval av lokala kriterier. Ersättningsgrupperna skulle bland annat ta ställning till hur omfattande de faktiska rörelseförlusterna blev under vintern 1999–2000, företagens skuldsättning och utsatta situation, rörelseintäkterna under de två senaste budgetåren, eventuella inkomster från annat håll som stödmottagarna kan ha haft under samma period, samt företagens möjligheter att klara sig. Fordringsägarna (banker och leverantörer) ombads också göra en särskild ansträngning. Stödet kunde uppgå till högst 48 000 franska francs (FRF) (dvs. 7 317 euro), utom i de fall ersättningsgruppen bedömde situationen som särskilt allvarlig och därför kunde höja stödet till som högst 62 000 FRF (9 451 euro).

(11)

De individuella skuldsaneringsplanerna resulterade i ett avtal som godkändes av alla involverade parter och som redovisade bidragen från var och en av parterna. Beslutet om att bevilja stödet fattades av prefekten i respektive departement. Stöden uppgick totalt till cirka 8 miljoner FRF (1,2 miljoner euro) för 1 083 företag.

(12)

Som ett komplement till de åtgärder som beskrivs ovan, oavsett om det rörde sig om åtgärder för vilka det formella granskningsförfarandet inletts eller åtgärder som kommissionen redan ställt sig positiv till, fattade jordbruks- och fiskeriministern ett beslut om kompletterande åtgärder för företagen i syfte att, enligt Frankrike, dels agera med tanke på de svårigheter som vattenbruket och fisket hade drabbats av genom stormen och oljeutsläppen, dels beakta de förluster som åsamkats sektorn till följd av nedgången på marknaden.

(13)

Enligt uppgifterna från Frankrike i skrivelsen av den 21 juni 2000, dvs. före beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet, hade en befrielse från arrenden och avgifter för år 2000 beviljats för odlingar i offentligägda vatten och för tillstånd att ta vatten för anläggningar i privatägda vatten.

(14)

I sin skrivelse av den 5 mars 2002, i vilken Frankrike framförde sina synpunkter på att det formella granskningsförfarandet skulle inledas, sägs det att detta var en av de kompletterande åtgärder som gav lättnader för samtliga vattenbrukare i Frankrike och de utomeuropeiska departementen.

(15)

På kommissionens fråga bekräftade Frankrike i en skrivelse av den 24 september 2002 att befrielsen i fråga, genom ett beslut den 12 september 2000, hade utvidgats till att omfatta samtliga vattenbrukare i saltvatten.

(16)

Befrielserna uppgick till ett belopp på 3,81 miljoner euro.

(17)

I två dekret, av den 15 april och den 13 juli 2000, beslutade jordbruks- och fiskeriministern att samtliga företag inom sektorn skulle få en lättnad på 50 % av de sociala avgifterna, för vattenbrukare under perioden 15 april–15 juli 2000, och för fiskare under perioden 15 april–15 oktober 2000.

(18)

Lättnaden gällde arbetsgivaravgifterna och omfattade samtliga fiskare och vattenbrukare i Frankrike och de utomeuropeiska departementen.

(19)

Lättnaderna fick olika utformning beroende på om det rörde sig om avgifter som betalas in till ENIM (Etablissement National des Invalides de la Marine) eller till MSA (Mutualité Sociale Agricole).

(20)

I fråga om avgifterna till ENIM var lättnaden 50 %, för alla delar av arbetsgivaravgiften. När det gäller fartyg på vilka man inte betalar ut lönen som en andel av vinsten uppgick lättnaden till 75 %. Frankrike motiverar de olika nivåerna med att det på fartyg med andelssystem finns en stark ekonomisk solidaritet mellan fartygsägaren och besättningen i fråga om de svårigheter som fisket innebär, särskilt om vinsten blir lägre; i det industriella fisket, där det här lönesystemet inte finns, är det däremot fartygsägaren som tar det allra största ekonomiska ansvaret.

(21)

I fråga om de avgifter som betalas in till MSA, för vattenbrukare som omfattas av det systemet, fastställdes lättnaden genom ett dekret från jordbruks- och fiskeriministeriet av den 25 april 2000. Lättnaden motsvarade 50 % av såväl de egenavgifter som vattenbrukare och arbetsgivare skall betala in för tre tolftedelar av 1999 års avgifter som av deras arbetsgivaravgifter för de tre sista månaderna 1999.

(22)

Befrielserna uppgick totalt till 119 miljoner FRF (18,2 miljoner euro).

(23)

De åtgärder som beskrivs under A och B ovan vidtogs efter det att tankfartyget Erika hade förlist den 12 december 1999 och efter den våldsamma storm som inträffade den 26–27 december 1999.

(24)

Åtgärderna granskades på grundval av artikel 87.2 b i fördraget, i vilken det sägs att ”stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser” är förenliga med den gemensamma marknaden. Å ena sidan kan de föroreningar som blev resultatet av Erikas förlisning betraktas som exceptionella händelser i den mening som avses i artikeln i fråga. Å andra sidan kan stormen den 26–27 december 1999 anses vara en naturkatastrof eftersom den var så våldsam och ovanlig.

(25)

I det här avseendet består kommissionens roll i att se till att det inte förekommit en överkompensation för de skador som dessa händelser gav upphov till.

(26)

Det formella granskningsförfarandet inleddes i fråga om befrielse från de sociala avgifterna för första kvartalet 2000 (eller för ett genomsnittligt kvartal) samt lättnader i fråga om finansiella avgifter och befrielse från arrenden.

(27)

Befrielsen från de sociala avgifterna beviljades efter det att en ersättningsgrupp gått igenom de potentiella stödmottagande företagens situation. Periodens längd differentierades, från en till tre månader, beroende på de skador som uppstått. Den här befrielsen kompletterade andra åtgärder (ersättningar för naturkatastrofer inom jordbruket, stöd för återställande av materiel och bestånd samt förskott på ersättningar från FIPOL). På grundval av de uppgifter som lämnats ansåg kommissionen att den inte kunde bedöma huruvida det förekommit överkompensation i och med befrielsen från de sociala avgifterna.

(28)

Lättnaderna i fråga om finansiella avgifter utgjorde ett komplement till andra åtgärder. Även på den här punkten anser kommissionen att den inte kan bedöma huruvida det förekommit överkompensation.

(29)

Befrielsen från arrenden utgjorde ytterligare ett komplement till andra åtgärder. Enligt de uppgifter som kommissionen fått verkar det som om samtliga vattenbrukare i de sex departementen hade erhållit denna befrielse. Frankrike har inte angivit några skäl till varför samtliga vattenbrukare i dessa departement erhöll befrielsen. Även på den här punkten anser kommissionen att den inte kan bedöma huruvida det förekommit överkompensation.

(30)

Kommissionen har således inte kunnat bedöma huruvida det förekommit överkompensation, vilket innebär att åtgärderna i fråga inte har kunnat anses förenliga med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget.

(31)

Eftersom det rör sig om icke anmälda stöd har åtgärderna granskats på grundval av riktlinjerna för statliga stöd inom fisket och vattenbruket (2), (nedan kallade ”riktlinjerna från 1997”), som antogs 1997 och var i kraft när händelserna i fråga inträffade. Eftersom stöden i fråga verkar vara driftsstöd hänvisar kommissionen till punkt 1.2 fjärde stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna från 1997 i vilken det fastställs en generell princip om att driftsstöd är oförenliga med den gemensamma marknaden. Kommissionen ansåg att det på grundval av den tillgängliga informationen fortfarande fanns tvivel om huruvida åtgärderna i fråga var förenliga med den gemensamma marknaden.

(32)

Frankrike hävdar att de kompletterande åtgärderna i form av lättnader för samtliga vattenbrukare och fiskare i Frankrike och de utomeuropeiska departementen vidtogs för att ge kompensation för den ekonomiska skada som företagen inom sektorn åsamkats till följd av att marknaden försämrades genom den dåliga image som produkterna fick på grund av föroreningarna från Erika.

(33)

Lättnaderna i fråga om sociala avgifter avsåg perioden 15 april–15 juli 2000.

(34)

Enligt Frankrike innebar den försämrade marknaden att försäljningen av skaldjur i detaljhandeln under det första halvåret 2000 minskade med 9 % i volym och 5 % i värde. Dessutom fick stormen skadliga effekter även i andra led, eftersom Charente-Maritime spelar en central roll i handeln med ostron i Frankrike.

(35)

Frankrike har emellertid inte lämnat någon information om vilken koppling det finns mellan å ena sidan den ekonomiska skada som samtliga skaldjursproducenter kulle ha orsakats till följd av oljeutsläppen och å andra sidan befrielse från sociala avgifter för perioden i fråga. Kommissionen har därför inte kunnat bedöma huruvida befrielsen motsvarar den skada som uppstod eller om det rör sig om överkompensation.

(36)

Eftersom det verkar röra sig om driftsstöd ansåg kommissionen, på grundval av punkt 1.2 fjärde stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna från 1997, att det fortfarande fanns tvivel om huruvida åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden.

(37)

Lättnaderna i fråga om sociala avgifter avsåg perioden 15 april–15 oktober 2000.

(38)

Enligt Frankrike har marknaden generellt varit vikande och uppvisat en stadigt minskande efterfrågan på grund av att konsumenterna oroar sig för vilka hälsoeffekter som oljeutsläppen fått.

(39)

Frankrike hade lämnat en hel del statistik om detaljhandelns försäljning av fiskeriprodukter som skulle motivera lättnaderna. Kommissionen har gått igenom denna information. I sin skrivelse till Frankrike om att det formella granskningsförfarandet skulle inledas påpekade emellertid kommissionen att andra källor uppgav att försäljningen på fiskauktionerna under det första kvartalet 2000 ökade i värde med 3 % jämfört med föregående år och att återtagen från marknaden låg kvar på under 1,5 % av de landade kvantiteterna av de vanligaste arterna, dvs. på samma nivå som under motsvarande period 1999. Dessutom gällde befrielsen för samtliga fiskeriföretag i såväl Frankrike som de utomeuropeiska departementen.

(40)

Kommissionen hade också fått tillgång till information från nyhetsbyrån Agence France-Presse enligt vilken syftet med lättnaderna i fråga om sociala avgifter var att ge kompensation för de högre bränslekostnader som hade konstaterats sedan flera månader tillbaka.

(41)

På grundval av all denna information ansåg kommissionen att Frankrike inte hade lämnat sådana uppgifter som gjorde det möjligt att slå fast att den situation som åberopades innebar en kompensation för de ekonomiska skador som företagen åsamkats genom en vikande marknad. Eftersom det verkar röra sig om driftsstöd ansåg kommissionen, på grundval av punkt 1.2 fjärde stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna från 1997, att det fortfarande fanns tvivel om huruvida åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden.

(42)

Frankrike hävdar att syftet med lättnaderna i fråga om finansiella avgifter inom ramen för skuldsaneringsplaner inte var att täcka förluster utan att hjälpa de mest utsatta företagen att klara av en exceptionell situation till följd av de katastrofer som inträffat. Det var endast de mest utsatta företagen som kunde få detta stöd.

(43)

I fråga om en eventuell överkompensation hävdar Frankrike att systemet med lättnader i fråga om sociala avgifter hade utformats just för att detta skulle kunna undvikas. Ersättningsgrupperna i varje drabbat departement gjorde en helhetsbedömning av varje företags ekonomiska situation och de belopp som beviljats för de skador som uppstått.

(44)

Frankrike konstaterade att en begränsning av lättnaderna till enbart de vattenbrukare som drabbats av stormen och oljeutsläppen verkade otillräcklig. Helhetsbilden för branschen ansågs vara så oroande att en generell insats var motiverad. Det genomslag som oljeutsläppen fick i massmedia innebar att produkternas image försämrades hos allmänheten, framförallt i fråga om odlade skaldjur, oavsett varifrån de kom. Enligt en studie som gjordes av Ofimer (Office national interprofessionnel des produits de la mer et de l’aquaculture) sjönk omsättningen med 51 miljoner FRF (7,77 miljoner euro) under fyramånadersperioden 17 december 1999–16 april 2000.

(45)

För att klara av en sådan situation fattade man beslut om generella åtgärder: lättnader i fråga om sociala avgifter och befrielse från arrenden. Lättnaderna uppgick till 3,35 miljoner euro. Befrielserna uppgick till 3,81 miljoner euro. Sammanlagt låg således dessa stöd på en nivå under de 7,77 miljoner euro i minskad omsättning som framgick av Ofimers studie.

(46)

Frankrike tillbakavisar kommissionens argument för att inleda det formella granskningsförfarandet. Frankrike hävdar att den chock som oljeutsläppen orsakade och den uppblåsta mediebilden av dess konstaterade eller fruktade konsekvenser förstörde produkternas image; ingen sektor och inget område slapp undan.

(47)

Enligt Frankrike motsvarar den valda perioden (15 april–15 oktober 2000) fartygens verksamhet under årets sex första månader eftersom de sociala avgifterna i realiteten avser företagens verksamhet under de tre föregående månaderna. Tack vare denna eftersläpning kunde man se till att fiskarna kunde fortsätta med sitt fiske även då de största svårigheterna gjorde sig gällande, dvs. under de sex månader som följde efter de två katastroferna i december 1999. Därför anser Frankrike att kommissionen i sin analys inte borde ha hänvisat Ofimers Flash Eco (konjunkturmeddelande) från den 16 februari 2001.

(48)

Frankrike anser att kommissionen inte heller borde ha hänvisat till Ofimers konjunkturmeddelande för januari–april 2000 eftersom detta grundade sig på uppskattningar som för månaderna mars och april var ganska grova. De skillnader som kommissionen lyfte fram berodde inte heller på skillnad i bedömningen utan på normal statistisk skillnad mellan preliminära bruttosiffror och de slutliga validerade siffrorna. Därför bör man hålla sig till siffrorna i det meddelande av den 6 april 2001 som Frankrike skickade in till kommissionen inom ramen för granskningen av det här ärendet eftersom det meddelandet innehåller de definitiva siffrorna för perioden i fråga.

(49)

Frankrike påpekar också att Ofimers månatliga sammanställningar visar att de kvantiteter som landades under de sex första månaderna låg på samma nivå som under motsvarande period år 1999, även om det under kortare perioder fanns stora svackor som uppenbarligen sammanföll med den stora uppmärksamheten i massmedia. Under samma period ökade emellertid återtagen med 28 % jämfört med 1999, särskilt under årets första månader (januari: + 92 %, februari: + 66 %, mars: + 35 %). För vissa arter låg återtagen på en extremt hög nivå (havskräfta: + 175 %, marulk: + 161 %, spindelkrabba: x 5), vilket visar vilka psykologiska effekter oljeutsläppen fick på konsumenternas beteende.

(50)

Under första halvåret 2000 låg de landade kvantiteterna på en relativt stabil nivå samtidigt som återtagen ökade kraftigt, vilket resulterade i att försäljningen sjönk kvantitativt. Konsumtionen av färska produkter sjönk med 7 % (6 % för fisk, 9 % för skaldjur och 6,5 % för kräftdjur, särskilt räkor).

(51)

Priserna föll med 6 % jämfört med januari 1999 och denna nedgång höll i sig i fråga om de arter som är av avgörande betydelse för en balans i företagen. Av de 49 arter som Ofimer bevakar kunde man konstatera fallande priser för 34 arter under januari 2000, för 26 arter i februari 2000 och för 21 arter i mars 2000. Under hela perioden kunde samma nedgång konstateras för de viktigaste fiskarterna.

(52)

Frankrike menar dessutom att konsumenterna inte kunde skilja olika produkter från varandra utifrån deras ursprung och att de valde bort dessa produkter oavsett var de kom ifrån. De farhågor som väcktes till liv i fråga om oljeutsläppens konsekvenser gav generella effekter, såväl i fråga om produkter med ursprung i Frankrike som i de utomeuropeiska departementen. Enligt Frankrike visar siffrorna från tullen att skadeverkningarna efter oljeutsläppen spred sig till de här departementen och att det därför inte fanns någon anledning att utesluta deras fiskare från de stöd som regeringen införde.

(53)

Slutligen menar Frankrike att kommissionen å ena sidan inte satte särskilt stor tilltro till de tidningsartiklar som den fick tillgång till, men att den å andra sidan gjorde ett stort nummer av de kommentarer som vissa journalister undsluppit sig i korridorerna. Frankrike bifogar ett antal artiklar och dokument som bevis på i vilken utsträckning den här händelsen blåstes upp i media och på den misstänksamhet som ledde till att konsumenterna valde bort näringens produkter. Frankrike godtar inte heller den hypotes som kommissionen utgår från i sin skrivelse om att inleda det formella granskningsförfarandet, dvs. att syftet med lättnaderna i fråga om sociala avgifter i själva verket var att ge kompensation för de höjda bränslekostnaderna sedan ett antal månader tillbaka.

(54)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat, eller med hjälp av statliga medel, oförenligt med den gemensamma marknaden om det påverkar handeln mellan medlemsstaterna och om det snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

(55)

De stöd som prövas i det här beslutet (lättnader i fråga om sociala avgifter och finansiella avgifter, befrielse från arrenden) är åtgärder som gynnar företag som bedriver en viss verksamhet, nämligen vattenbruk eller fiske. Dessa företag slipper vissa avgifter som de i normala fall skulle ha betalat.

(56)

Åtgärderna leder till att staten förlorar intäkter, antingen direkt (lättnader i fråga om finansiella avgifter och befrielse från arrenden), eller indirekt, eftersom staten måste ge kompensation för de förluster som åsamkas den instans som uppbär avgifterna. Det rör sig således om statliga stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(57)

Eftersom de stödmottagande företagens produkter säljs på gemenskapsmarknaden leder Frankrikes åtgärder till att dessa företags ställning stärks, både på den franska marknaden jämfört med företag från andra medlemsstater som vill få in sina produkter på den marknaden (vattenbruks- eller fiskeprodukter eller andra konkurrerande livsmedel), och på marknaderna i övriga medlemsstater jämfört med företagen på dessa marknader (i fråga om samma produkter). Åtgärderna i fråga snedvrider således konkurrensen, eller riskerar att göra detta, och de kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(58)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är sådana åtgärder i princip förbjudna. De kan endast anses förenliga med den gemensamma marknaden om de kan omfattas av ett av undantagen i fördraget. Eftersom det rör sig om stöd till företag inom vattenbruk och fiske måste stöden prövas på grundval av riktlinjerna från 1997, vilket var fallet redan under den inledande granskningen.

(59)

Kommissionen hade inlett det formella granskningsförfarandet i fråga om vissa stöd för vattenbrukare efter händelserna i december 1999, och anledningen till detta var att man inte kunde vara säker på att det inte hade förekommit överkompensation för de skador som uppstått, eftersom det samtidigt fanns flera stöd, även sådana som kommissionen redan ställt sig positiv till.

(60)

Kommissionen vill erinra om att det formella granskningsförfarandet omfattade följande stöd:

(61)

När det gäller befrielsen från sociala avgifter och lättnaderna i fråga om finansiella avgifter uppgavs det i den kompletterande information som lämnades att syftet med de rutiner som Frankrike införde, dvs. en ersättningsgrupp i varje departement med företrädare för berörda statliga förvaltningar, banker och branschen, var att se till att det inte förekom någon överkompensation. Frankrike påpekar att ersättningsgrupperna granskade ärendena från fall till fall och att detta gjorde det möjligt att differentiera stöden beroende på företagens situation och därigenom undvika överkompensation.

(62)

Kommissionen konstaterar därför att Frankrike har infört de rutiner som krävs för att undvika överkompensation. Kommissionen anser också att det enda syftet med dessa stöd var att ge ersättning för de skador som uppstod genom de två exceptionella händelserna, dvs. stormen i december 1999 och Erikas förlisning.

(63)

Befrielsen från de sociala avgifterna och lättnaderna i fråga om finansiella avgifter bör därför anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget.

(64)

Befrielsen från arrenden behandlas i avsnitt C.1 nedan, eftersom den åtgärden omfattade samtliga vattenbrukare i Frankrike, tvärt emot den information som kommissionen hade tillgång till innan det formella granskningsförfarandet inleddes. Frankrike hade i själva verket i sin skrivelse av den 21 juni 2000 informerat kommissionen om att tillstånden att bedriva vattenbruk och att ta vatten i de berörda departementen var befriade från arrenden under år 2000. Frankrike återkom inte till denna befrielse i sina senare skrivelser till kommissionen i vilka det fanns en detaljerad beskrivning av åtgärdernas art, vilket föranledde kommissionen att i en skrivelse av den 21 juni 2001 fråga om denna befrielse verkligen hade tillämpats och, om så var fallet, skicka in uppgifter om detta. I sitt svar av den 13 augusti 2001 hävdade Frankrike att vattenbrukarna i departementen Finistère, Morbihan, Loire-Atlantique, Vendée, Charente-Maritime och Gironde hade beviljats befrielse från sina arrenden för år 2000, utan att nämna att denna befrielse beviljades även utanför dessa departement. Det var först i sitt svar på skrivelsen om att det formella granskningsförfarandet skulle inledas som Frankrike uppgav att det rörde sig om en generell åtgärd som omfattade samtliga vattenbrukare i Frankrike, precis som lättnaderna i fråga om sociala avgifter.

(65)

Samtliga vattenbrukare i Frankrike och de utomeuropeiska departementen beviljades befrielse från arrenden för år 2000 och lättnader i fråga om sociala avgifter för perioden 15 april–15 juli 2000.

(66)

Enligt Frankrike vidtogs dessa åtgärder för att kompensera en sjunkande omsättning i hela branschen och i hela landet till följd av den sämre image som odlade skaldjur fick efter det att Erika hade förlist. I en studie som gjordes för Ofimers räkning beräknades denna nedgång till 7,7 miljoner euro jämfört med föregående år.

(67)

Befrielsen från arrenden, som uppgick till 3,81 miljoner euro, och lättnaderna i fråga om sociala avgifter som uppgick till 3,35 miljoner euro, innebar således att man till en del kunde kompensera detta inkomstbortfall. Frankrikes totala stöd uppgick således till 7,16 miljoner euro, dvs. till ett belopp som är lägre än för de beräknade skadorna (7,7 miljoner euro).

(68)

Kommissionen bestrider inte att man fick en tillfällig nedgång på marknaden för odlade skaldjur. Som kommissionen redan framhöll i sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet måste man emellertid nyansera den här bilden: resultatet blev inte att kunderna plötsligt och massivt vände produkterna ryggen.

(69)

Kommissionen noterar att det årliga värdet på vattenbruksprodukter (skaldjurs- och fiskodling) år 1999 var 502 miljoner euro i hela Frankrike (Ofimers årsrapport för år 2000). Tabellen med dessa siffror visar inte fiskodlingens andel av detta belopp. Om man går till en annan källa (sidan ”aquaculture” på jordbruksministeriets webbplats (3) anges denna andel (fiskodling i såväl salt- som sötvatten) till 221 miljoner euro. Värdet för skaldjursodlingen kan således uppskattas till 281 miljoner euro.

(70)

Förlusterna i fråga om omsättning till följd av skaldjurens försämrade image kan då uppskattas till 7,7/281, dvs. 2,7 % av värdet på produktionen under föregående år. Den kompensation som beviljades uppgick till 7,16 miljoner euro, vilket motsvarar 7,16/281, dvs. 2,5 % av omsättningen.

(71)

Kommissionen anser att förluster i mindre omfattning måste anses tillhöra den kostnadskategori som ett företag skall kunna klara av under normala förhållanden. Alla ekonomiska verksamheter innebär större eller mindre risker (fluktuationer i fråga om priset på produktionsfaktorerna eller försäljningspriserna, högre avgifter etc.) till följd av oförutsedda händelser av olika slag. Kommissionen anser att sådana risker, i de fall de leder till smärre förluster, inte automatiskt kan ge rätt till kompensation eftersom detta i sin tur innebär att de ekonomiska aktörerna skulle kunna kräva kompensation så snart de råkar ut för vilken oförutsedd händelse som helst. I enlighet med det här resonemanget anser kommissionen t.ex. att det inom jordbruket krävs en tröskel på 30 % i fråga om förluster (20 % i mindre gynnade områden) för att ett stöd skall kunna anses förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget.

(72)

Följaktligen kan lättnaderna i fråga om sociala avgifter och befrielsen från arrenden, i syfte att kompensera en förlust i omsättningen på endast 2,7 %, i princip inte anses förenliga med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget. Sådana stöd kan inte heller omfattas av något av undantagen i riktlinjerna från 1997. De måste således anses oförenliga med den gemensamma marknaden.

(73)

I fråga om de åtgärder som riktar sig till vattenbrukare i departementen längs Atlantkusten, från Finistère till Gironde, noterar kommissionen att syftet med dem var att kompensera skador som direkt kunde kopplas till en av de två händelserna i december 1999, nämligen Erikas förlisning. Dessa stöd kan således bedömas generellt tillsammans med övriga stöd som beviljats i samband med dessa händelser. Det rör sig då antingen om stöd som kommissionen redan i sin skrivelse av den 11 december 2001 ställt sig positiv till i fråga om deras förenlighet med den gemensamma marknaden (stöd inom jordbruket i samband med naturkatastrofer, stöd för återställande av utrustning och bestånd, förskott på ersättningar från FIPOL) eller om stöd som kommissionen ställer sig positiv till i det här beslutet (lättnader i fråga om sociala avgifter för första kvartalet 2000 och lättnader i fråga om finansiella avgifter – se avsnitt B).

(74)

Eftersom dessa stöd har förklarats eller förklaras förenliga med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.2 b måste en kompletterande ersättning på 2,5 % av omsättningen tas med i det totala stöd som vattenbrukarna fått (dessa 2,5 %, dvs. 7,16 miljoner euro/281 miljoner euro, har beräknats på nationell nivå; samma procentandel kan anses vara ett genomsnitt per anläggning). Om man dessutom beaktar detta låga relativa värde, plus det faktum att andra stöd inte till fullo kompenserar de skador som uppstått, finns det ingen risk för överkompensation.

(75)

Bedömningen av förlusterna och av de stöd som beviljats för att kompensera dem borde ha gjorts individuellt för varje företag för att man på så sätt skulle kunna försäkra sig om att de skador som åsamkats vart och ett av företagen, plus den sjunkande omsättning som berodde på skaldjurens försämrade image och som beräknats till 2,7 %, verkligen utgjorde skador av ansenlig omfattning. Frankrike valde inte en sådan metod i och med att man lät samtliga producenter omfattas av stöden (dvs. i departementen längs Atlantkusten, från Finistère till Gironde). I det här fallet kan emellertid kommissionen hålla med om att en sådan metod är acceptabel och att det var rimligt att använda den därför att den var enkel att tillämpa ur administrativ synpunkt eftersom händelserna i fråga fick konsekvenser över ett så stort område och för så många företag.

(76)

Befrielsen från arrenden och lättnaderna i fråga om sociala avgifter kan följaktligen inte anses vara förenliga med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 87.2 b i fördraget i den mån dessa åtgärder riktade sig företag utanför de drabbade departementen. Å andra sidan kan åtgärderna i fråga anses förenliga med den gemensamma marknaden i den mån de riktade sig till företag längs Atlantkusten, från Finistère till Gironde.

(77)

Syftet med de generella lättnaderna i fråga om sociala avgifter för samtliga franska fiskare var enligt Frankrike att ge kompensation för den stagnerande marknaden för fiskeprodukter. Lättnaderna avsåg perioden 15 april–15 oktober 2000.

(78)

Kommissionen ansåg inte att de siffror som Frankrike lade fram var övertygande, särskilt inte mot bakgrund av uppgifter från Ofimer (på detta organs webbplats (4), och därför fattade man beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

(79)

I sitt svar på detta av den 5 mars 2002 hävdade Frankrike att den information som landet lämnat i sitt svar av den 5 april 2001 innehåller de definitiva siffrorna för perioden i fråga, och kommissionen borde inte, enligt Frankrike, utgå från de uppgifter som fanns på Ofimers webbplats.

(80)

Kommissionen tillbakavisar detta argument. Ofimer är ju ett offentligt organ som är underställt jordbruks- och fiskeriministeriet och som bl.a. har till uppgift, vilket också sägs på dess webbplats, att dagligen följa utvecklingen på marknaden för fiske- och vattenbruksprodukter. För att kunna göra detta har ett ekonomiskt observationsorgan inrättats. Det finns således ett nätverk för samtliga fiskauktioner i vilket data från samtliga auktioner sammanställs så att alla som är verksamma inom branschen får tillgång till dem. Det är just sådana sammanställda data som kommissionen ville ha för att kunna sätta in Frankrikes partiella data i ett större sammanhang och på så sätt analysera stöden i fråga.