2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/1

(1)

Enligt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Islamiska förbundsrepubliken Komorerna om fiske utanför Komorernas kust (2), skall de avtalsslutande parterna, innan giltighetstiden för det protokoll som bifogas avtalet löper ut, inleda förhandlingar för att komma överens om protokollets innehåll inför nästa period och om eventuella ändringar av eller tillägg som skall göras i bilagan.

(2)

De två avtalsslutande parterna har beslutat att genom ett avtal genom skriftväxling förlänga det nuvarande protokollet, som godkändes genom rådets förordning (EG) nr 1439/2001 (3), från och med den 28 februari 2004 till och med den 31 december 2004 i avvaktan på förhandlingarna om ändringar av protokollet.

(3)

Det ligger i gemenskapens intresse att godkänna denna förlängning.

(4)

Nyckeln för fördelningen av fiskemöjligheterna mellan medlemsstaterna i det förlängda protokollet bör bekräftas.

a)

Notfartyg för tonfiskfiske:

b)

Fartyg som bedriver ytfiske med backor/långrev:

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/3

(1)

Genom artikel 7.4 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (3) upprättas ett program (Peace) under mål 1 för en period på fyra år (2000–2004) till stöd för fredsprocessen i Nordirland och gränsområden i Irland.

(2)

Vid sitt möte i Bryssel den 17 och 18 juni 2004 uppmanade Europeiska rådet kommissionen att undersöka möjligheten att anpassa insatserna enligt Peace-programmet och Internationella fonden för Irland till insatserna enligt de av de övriga strukturfondsprogrammen som upphör 2006, inbegripet budgetkonsekvenserna.

(3)

Peace-programmet har hittills bidragit på ett nytt och avgörande sätt till den nödvändiga konsolideringen av fredsprocessen i Nordirland. För denna konsolidering krävs fortsatt finansiellt stöd från gemenskapen till de berörda regionerna och en förlängning av Peace-programmet med ytterligare två år.

(4)

Förordning (EG) nr 1260/1999 bör därför ändras så att genomförandet av Peace-programmet förlängs med två år och sammanfaller med programperioden för strukturfonderna.

1.

Artikel 7.4 första stycket skall ersättas med följande:

”4.   Ett Peace-program för åren 2000–2006 skall upprättas under mål 1 till stöd för fredsprocessen i Nordirland och gränsområden i Irland.”

2.

Bilaga I skall ersättas med texten i bilagan till den här förordningen.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/5

(1)

FN:s säkerhetsråd beslutade genom sin resolution 1572 (2004) av den 15 november 2004, i enlighet med kapitel VII i FN:s stadga och med djupt beklagande av de fortsatta stridigheterna i Elfenbenskusten och de upprepade brotten mot avtalet om eldupphör av den 3 maj 2003, att införa vissa restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten.

(2)

I gemensam ståndpunkt 2004/852/GUSP föreskrivs genomförandet av de åtgärder som anges i FN:s säkerhetsråds resolution 1572 (2004), bland annat ett förbud mot tekniskt och ekonomiskt bistånd som rör militär verksamhet samt mot utrustning som används för internt förtryck.

(3)

Denna åtgärd ligger inom fördragets tillämpningsområde och därför behövs det, i syfte att undvika snedvridning av konkurrensen, gemenskapslagstiftning för att genomföra den för gemenskapens vidkommande. Gemenskapens territorium anses i denna förordning omfatta de medlemsstaters territorier på vilka fördraget är tillämpligt, på de villkor som anges i fördraget.

(4)

För att de åtgärder som föreskrivs i denna förordning skall vara verkningsfulla bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs.

1.

tekniskt bistånd: allt tekniskt stöd som har samband med reparation, utveckling, tillverkning, montering, testning, underhåll eller någon annan teknisk tjänst och som kan anta sådana former som instruktioner, råd, utbildning, överföring av praktiska kunskaper och färdigheter eller konsulttjänster; tekniskt bistånd innefattar muntliga former av bistånd.

2.

sanktionskommitté: den kommitté som FN:s säkerhetsråd har inrättat enligt punkt 14 i FN:s säkerhetsråds resolution 1572 (2004).

a)

att bevilja, sälja, tillhandahålla eller överföra tekniskt bistånd som rör militär verksamhet direkt eller indirekt till personer, enheter eller organ i, eller för användning i, Elfenbenskusten,

b)

att tillhandahålla finansiering eller ekonomiskt bistånd som rör militär verksamhet, särskilt gåvobistånd, lån och exportkreditförsäkring för all försäljning, leverans, överföring eller export av vapen och vapenrelaterad materiel, eller för beviljande, försäljning, leverans eller överföring av därmed sammanhängande tekniskt bistånd och andra tjänster, direkt eller indirekt till personer, enheter eller organ i, eller för användning i, Elfenbenskusten,

c)

att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte eller verkan är att direkt eller indirekt främja sådana transaktioner som avses i leden a och b.

a)

att sälja, tillhandahålla, överföra eller exportera sådan utrustning som förtecknas i bilaga I som kan användas för internt förtryck, oavsett om den har sitt ursprung i gemenskapen eller inte, direkt eller indirekt till alla personer, enheter eller organ i, eller för användning i, Elfenbenskusten,

b)

att bevilja, sälja, tillhandahålla eller överföra tekniskt bistånd som rör den utrustning som avses i led a, direkt eller indirekt till alla personer, enheter eller organ i, eller för användning i, Elfenbenskusten,

c)

att tillhandahålla finansiering eller ekonomiskt bistånd som rör den utrustning som avses i led a, direkt eller indirekt till alla personer, enheter eller organ i, eller för användning i, Elfenbenskusten,

d)

att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte eller verkan är att direkt eller indirekt främja sådana transaktioner som avses i led a, b eller c.

a)

tillhandahållande av tekniskt bistånd, finansiering och ekonomiskt bistånd som rör vapen och vapenrelaterad materiel, om detta bistånd eller dessa tjänster endast är avsedda för stöd till och användning av personer som är engagerade i FN-operationen i Elfenbenskusten (UNOCI) och de franska styrkor som stöder den,

b)

tillhandahållande av tekniskt bistånd som rör icke-dödande militär utrustning som endast är avsedd för humanitärt bruk eller som skydd, inklusive sådan utrustning som är avsedd för EU:s, FN:s, Afrikanska unionens och Ecowas (Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap) krishanteringsoperationer, om denna verksamhet också har godkänts i förväg av sanktionskommittén,

c)

tillhandahållande av finansiering eller ekonomiskt bistånd som rör icke-dödande militär utrustning som endast är avsedd för humanitärt bruk eller som skydd, inklusive sådan utrustning som är avsedd för EU:s, FN:s, Afrikanska unionens och Ecowas krishanteringsoperationer,

d)

tillhandahållande av tekniskt bistånd som rör vapen och vapenrelaterad materiel som endast är avsedda att stödja eller användas i processen för att rekonstruera försvars- och säkerhetsstyrkorna i enlighet med punkt 3 f i Linas-Marcoussis-avtalet, om denna verksamhet också har godkänts i förväg av sanktionskommittén,

e)

tillhandahållande av finansiering eller ekonomiskt bistånd som rör vapen och vapenrelaterad materiel som endast är avsedda att stödja eller användas i processen för att rekonstruera försvars- och säkerhetsstyrkorna i enlighet med punkt 3 f i Linas-Marcoussis-avtalet,

f)

försäljning eller leverans som tillfälligt överförts eller exporterats till Elfenbenskusten till styrkor tillhörande en stat som opererar i enlighet med internationell rätt, enbart och direkt för att underlätta evakueringen av egna medborgare och de personer för vilka den har konsulärt ansvar i Elfenbenskusten, om denna verksamhet också i förväg har anmälts till sanktionskommittén.

a)

inom gemenskapens territorium, inbegripet dess luftrum,

b)

ombord på alla flygplan och fartyg som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion,

c)

på varje person inom eller utanför gemenskapens territorium som är medborgare i en medlemsstat,

d)

på varje juridisk person, enhet eller organ som har inrättats eller bildats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning,

e)

på varje juridisk person, enhet eller organ som bedriver affärsverksamhet inom gemenskapen.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/16

(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/18

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/20

(1)

Enligt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Islamiska förbundsrepubliken Komorerna om fiske utanför Komorernas kust (1), skall de avtalsslutande parterna, innan giltighetstiden för det protokoll som bifogas avtalet löper ut, inleda förhandlingar för att komma överens om protokollets innehåll inför nästa period, och om eventuella ändringar av eller tillägg som skall göras i bilagan.

(2)

De två avtalsslutande parterna har beslutat att genom ett avtal genom skriftväxling förlänga det nuvarande protokollet, som godkändes genom förordning (EG) nr 1439/2001 (2), från den 28 februari 2004 till och med den 31 december 2004 i avvaktan på förhandlingarna om ändringar av protokollet.

(3)

Genom denna skriftväxling får gemenskapens fiskare behålla möjligheterna till fiske i de vatten som står under Islamiska förbundsrepubliken Komorernas suveränitet eller jurisdiktion för perioden från och med den 28 februari 2004 till och med den 31 december 2004.

(4)

För att undvika ett avbrott i gemenskapsfartygens fiskeverksamhet är det nödvändigt att förlängningen träder i kraft snarast. Avtalet genom skriftväxling bör alltså undertecknas under förutsättning rådet slutgiltigt ingår avtalet.

(5)

Nyckeln för fördelningen av fiskemöjligheterna mellan medlemsstaterna i det förlängda protokollet bör bekräftas.

a)

Notfartyg för tonfiskfiske:

b)

Fartyg som bedriver ytfiske med backor/långrev:

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/24

(1)

Genom en skrivelse av den 12 februari 1999 (D/50716) uppmanade kommissionen Förenade kungariket att lämna upplysningar om ett antal skatteåtgärder, bl.a. bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling (Gibraltar Qualifying Companies regime). Förenade kungariket svarade genom en skrivelse av den 22 juli 1999. Kommissionen begärde den 3 maj 2000 ytterligare upplysningar, och den 28 juni 2000 sändes en påminnelse. Förenade kungariket svarade den 3 juli 2000. Genom en skrivelse av den 12 september 2000 lämnade Förenade kungariket upplysningar om bestämmelserna om skattebefriade (undantagna) företag (Exempt Companies regime) (A/37430). Den 19 oktober 2000 hölls ett sammanträde med Förenade kungariket och myndigheterna i Gibraltar för att diskutera offshore-skattesystemen, bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling och bestämmelserna om skattebefriade företag i Gibraltar. Den 8 januari 2001 (A/30254) lämnade Förenade kungariket ytterligare upplysningar som svar på frågor som tagits upp vid detta sammanträde.

(2)

Genom en skrivelse av den 11 juli 2001 (D/289757) underrättade kommissionen Förenade kungariket om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling. Efter att fristen på en månad förlängts, svarade Förenade kungariket genom en skrivelse av den 21 september 2001 (A/37407).

(3)

Genom ansökan som inkom till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts kansli den 7 september 2001 och registrerades med målnummer T-207/01, väckte Gibraltars regering talan om ogiltigförklaring av beslut SG(2001) D/289755 om att inleda det formella granskningsförfarandet angående bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling. Samma dag lämnade Gibraltars regering en ansökan om interimistiska åtgärder för att skjuta upp verkställigheten av beslut SG(2001) D/289755 om att inleda det formella granskningsförfarandet och för att förbjuda kommissionen att offentliggöra det (mål T-207/01 R). Genom beslut av den 19 december 2001 avslog ordföranden i förstainstansrätten ansökan om interimistiska åtgärder (2). I förstainstansrättens dom av den 30 april 2002 avslogs ansökan om ogiltigförklarande av beslutet (3).

(4)

Den 21 november 2001 begärde kommissionen upplysningar om den skattesats som tillämpas på företag med förmånlig skattebehandling. Eftersom inget svar inkom, sände kommissionen den 21 mars 2002 en formell påminnelse (D/51275). Förenade kungariket svarade den 10 april 2002 (A/32681). Den 28 oktober 2002 (D/56088) begärde kommissionen ytterligare förtydliganden. Förenade kungariket svarade den 11 november 2002 (A/38454) och lämnade genom en skrivelse av den 13 december 2002 (A/39209) ytterligare uppgifter.

(5)

Kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, med uppmaning till berörda parter att inkomma med synpunkter (4). Genom skrivelser av den 27 februari 2002 (A/31518) och 28 februari 2002 (A/31557) inkom synpunkter från Charles A. Gomez & Co. Barristers and Acting Solicitors respektive Gibraltars regering. Synpunkterna vidarebefordrades till Förenade kungariket, som svarade genom en skrivelse av den 25 april 2002 (A/33257).

(6)

Definitionen av företag med förmånlig skattebehandling ges i Gibraltar Income Tax (Amendment) Ordinance av den 14 juli 1983 (föreskrifter om ändring av inkomstskatteföreskrifterna). Bestämmelser för genomförandet av bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling antogs genom Income Tax (Qualifying Companies) Rules (föreskrifter om inkomstskatt för kvalificerade företag) av den 22 september 1983. I det här beslutet kallas samtliga dessa föreskrifter ”bestämmelserna om kvalificerade företag”.

(7)

För att klassificeras som ett kvalificerat företag skall ett företag uppfylla bl.a. följande villkor:

(8)

Företag som uppfyller villkoren ovan tilldelas ett intyg om att de är kvalificerade företag. Ett sådant intyg är giltigt i 25 år.

(9)

Ett kvalificerat företag betalar en vinstskatt som alltid är lägre än den normala företagsskatten, som för närvarande är 35 %. Den skattesats som skall tillämpas förhandlas mellan företaget i fråga och Finance Centre Division vid ministeriet för handel, industri och telekommunikation i Gibraltar. Det finns inget föreskrivet förfarande för dessa förhandlingar. Det stora flertalet av de kvalificerade företagen betalar en skattesats på mellan 2 % och 10 %, och under senare tid har myndigheterna i Gibraltar försökt att se till att alla kvalificerade företag betalar mellan 2 % och 10 %. Inom denna ram fastställs skattesatsen så att det råder enhetlighet mellan alla företag i samma sektor (5). Skattesatserna framgår av tabellen.

(10)

Andra förmåner för kvalificerade företag är följande:

(11)

Enligt de uppgifter som Förenade kungariket lämnat, får företag vars avsedda verksamhet förutsätter fast etablering (bricks and mortar presence) i Gibraltar vanligtvis ställning som kvalificerade företag i stället för som undantagna företag (6). Kvalificerade företag är också särskilt gynnade då ett dotterföretag skall göra en inkomstöverföring till ett moderföretag och måste ha betalt en viss skatt för att minska den vidare beskattningen i hemlandet.

(12)

Vid bedömningen av de uppgifter som Förenade kungariket lämnat vid den preliminära undersökningen, fann kommissionen att befrielsen från full företagsskatt kan tänkas ge kvalificerade företag en fördel. Kommissionen ansåg att denna fördel finansierades med statliga medel, påverkade handeln mellan medlemsstaterna och var selektiv. Kommissionen ansåg även att inget av undantagen från det allmänna förbudet mot statligt stöd i artikel 87.2 och 87.3 i fördraget var tillämpligt. Av dessa skäl tvivlade kommissionen på att åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden och beslutade därför att inleda det formella granskningsförfarandet.

(13)

Gibraltars regering presenterar sina synpunkter under följande fem rubriker:

(14)

Dessa synpunkter kan sammanfattas enligt följande:

(15)

Artikel 87.1 i fördraget är inte tillämplig på skattesystem, t.ex. bestämmelserna om kvalificerade företag, som är utformade för att fungera i ett internationellt sammanhang. Ställningen som kvalificerat företag beviljas under förutsättning att företaget i fråga inte bedriver någon affärsverksamhet i Gibraltar, och därför föreligger det ingen fördel i form av undantag från normalskattesatserna, eftersom Gibraltar inte har befogenhet att bevilja undantag för andra jurisdiktioner.

(16)

Trots att Gibraltars regering medger att de förmåner som ges genom bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling är fullständigt avgränsade från den inhemska ekonomin i den mening som avses i punkt B i uppförandekoden för företagsbeskattning (7), som antogs genom en resolution av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet den 1 december 1997, innebär de inget utnyttjande av statliga medel. Stödåtgärden innebär ingen finansiell belastning på Gibraltars regerings budget.

(17)

Åtgärden är inte selektiv, eftersom vilken som helst fysisk eller juridisk person, oberoende av nationalitet eller bransch, kan bilda ett kvalificerat företag. Gibraltars regering medger att klassificering som kvalificerat företag inte är möjlig för företag som bedriver handel i Gibraltar eller i vilka personer hemmahörande eller bosatta i Gibraltar har vinstintresse. Det är dock i värsta fall omvänd diskriminering, som inte påverkar konkurrensen.

(18)

Åtgärden omfattas inte av artikel 87.1 i fördraget, eftersom en del kvalificerade företag bildats av enskilda personer för skatteplaneringsändamål, för att inneha tillgångar eller egendom eller för att förvalta personliga förmögenheter. Sådana företag bedriver ingen handel eller tillverkningsverksamhet och konkurrerar inte på marknaden.

(19)

Gibraltar tillhör inte gemenskapens tullområde och behandlas som tredje land vid varuhandel. Artikel 87 i fördraget kan därför inte tillämpas på stöd som beviljas företag som bedriver varuhandel, eftersom varor som tillverkas i Gibraltar inte handlas fritt på den gemensamma marknaden utan måste genomgå tullformaliteter. Under sådana förhållanden kan inte handeln mellan medlemsstaterna påverkas.

(20)

De argument som framfördes i kommissionens beslut 2000/394/EG av den 25 november 1999 om stöd till företag i Venedig och Chioggia enligt lag nr 30/1997 och lag nr 206/1995 avseende slopade eller minskade sociala avgifter (8), och som ledde till slutsatsen att stöd till vissa företag inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, är tillämplig på kvalificerade företag som bildats för skatteplanering eller som handlar med varor.

(21)

Ett stort antal företag som är klassificerade som kvalificerade företag skulle dra nytta av de regler för stöd av mindre betydelse som nu är i kraft.

(22)

Bestämmelserna om kvalificerade företag är från 1983. Vid den tiden var det ännu långtifrån klart för kommissionen, medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna om och i vilken utsträckning reglerna om statligt stöd skulle tillämpas systematiskt på nationell lagstiftning om företagsbeskattning. Från tiden före 1990-talet finns det knappast några exempel på åtgärder från kommissionens sida mot statligt stöd på företagsskatteområdet. Lagstiftningen kom tio år före liberaliseringen av kapitalrörelser och femton år före kommissionens klarläggande av begreppet statligt stöd i dess meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (9) (nedan kallat ”meddelandet”) Bestämmelserna om kvalificerade företag är formulerade enligt mönster från bestämmelserna om undantagna företag, som kom till före Gibraltars anslutning till Europeiska unionen 1973.

(23)

Bestämmelserna om kvalificerade företag anmäldes till den s.k. Primarologruppen, som Förenade kungariket bildade i enlighet med punkt H i uppförandekoden för företagsbeskattning redan före offentliggörandet av meddelandet 1998. Vid den tiden fanns det ingenting som tydde på att kommissionen skulle behandla åtgärder som betecknades som skadliga enligt uppförandekoden för företagsbeskattning som nya, icke-anmälda stödåtgärder.

(24)

I meddelandet finns den första allmänna, om än inte uttömmande, definitionen av ”statligt skattestöd”. Det är fråga om en administrativ innovation och kan mer anses vara ett angivande av kommissionens politiska viljeinriktning på detta område än ett ”klargörande” av tillämpliga bestämmelser.

(25)

I artikel 1 b v i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (10) anges att vissa åtgärder kan bli stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden och genom liberalisering av vissa verksamheter. Bestämmelserna om kvalificerade företag är en åtgärd som, enligt bestämmelsen ovan, senare blev statligt stöd. Genom att fastslå att bestämmelserna om kvalificerade företag inte skall anses utgöra befintligt stöd har kommissionen retroaktivt tillämpat de relativt detaljerade bestämmelser som gäller vid definitionen av statligt stöd år 2001 på den rättsliga och ekonomiska situation som rådde år 1983. I detta avseende klassificerades ursprungligen inte de irländska bestämmelserna om företagsskatt som stöd, även om kommissionens uppfattning senare förändrades (11), vilket återspeglar den gradvisa utvecklingen mot strängare gemenskapsbestämmelser om sådana skattelättnader.

(26)

Genom att utnyttja sin befogenhet att klassificera bestämmelserna om kvalificerade företag som nytt, olagligt stöd, har kommissionen åsidosatt proportionalitetsprincipen. Ett sådant agerande får stora ekonomiska konsekvenser. De betydande skador som blir följden står inte i proportion till något gemenskapsintresse som kunde vara betjänt av att ett förfarande beträffande olagligt stöd inleddes, särskilt med tanke på den ringa storleken på Gibraltars ekonomi och den försumbara verkan som bestämmelserna i fråga har på konkurrensen och den internationella handeln. Ett lämpligare tillvägagångssätt hade varit att kommissionen endast prövat dessa bestämmelser utifrån uppförandekoden för företagsbeskattning, och således enligt artiklarna 96 och 97 i fördraget, eller enligt förfarandet för befintligt stöd

(27)

Slutligen har kommissionen åsidosatt principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar genom att dröja 18 år med att ifrågasätta bestämmelserna om kvalificerade företag och genom att dröja orimligt länge med att pröva dem. Kommissionen har före februari 1999 aldrig uttryckt uppfattningen att bestämmelserna skulle strida mot gemenskapsrätten. På samma sätt som i målet Defrenne (12) har denna långvariga underlåtenhet från kommissionens sida gett Gibraltar berättigade förväntningar.

(28)

Preskriptionsbestämmelser skall tillämpas på kommissionens undersökningar. Följaktligen skall, enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999, varje individuellt stöd som beviljats enligt en stödordning tio år innan kommissionen vidtar åtgärder betraktas som befintligt stöd. Enligt denna artikel, borde kommissionen ha klassificerat bestämmelserna om kvalificerade företag som en befintlig stödordning. Kommissionen har i alla händelser åsidosatt principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar genom att låta det gå alltför lång tid från att den inledde undersökningen av ifrågavarande bestämmelser. Det inledande undersökningsförfarandet påbörjades den 12 februari 1999, men det formella granskningsförfarandet inleddes inte förrän två och ett halvt år senare. Den inledande undersökningen avbröts av långa perioder av inaktivitet från kommissionens sida. Eftersom det så sent som i november 2000 rådde vissa tvivel inom kommissionen om nyttan av att inleda ett förfarande beträffande de skadliga åtgärder som identifierats av Primarologruppen, är det rimligt att hävda att förfarandet för befintligt stöd borde ha tillämpats.

(29)

I artikel 87.3 b i fördraget anges att stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. Bestämmelserna om kvalificerade företag infördes ett år före stängningen av Royal Navy Dockyard (tillkännagiven 1981) och under en tid då Förenade kungariket minskade sin militära närvaro i Gibraltar. Varvet var den viktigaste källan till sysselsättning och inkomster i Gibraltar: 25 % av sysselsättningen och 35 % av bruttonationalprodukten (BNP). Nedläggningen ledde till allvarliga störningar i Gibraltars ekonomi, bland annat strukturförändringar och ekonomiska problem i form av arbetslöshet, ökade sociala kostnader och utvandring av kvalificerad arbetskraft. Bestämmelserna om kvalificerade företag var ett svar på dessa allvarliga störningar.

(30)

Trots att kommissionen och EG-domstolen har tolkat artikel 87.3 b i fördraget snävt och ansett att störningen i fråga måste påverka hela ekonomin i medlemsstaten och inte endast ekonomin i en av dess regioner eller delar av dess territorium (13), finns det skäl för att tillämpa undantaget i artikel 87.3 b på Gibraltar. Till skillnad från en region eller ett territorium i en medlemsstat är Gibraltar i alla relevanta avseenden fullständigt avskilt från Förenade kungariket: konstitutionellt, politiskt, rättsligt, ekonomiskt, skattemässigt och geografiskt. Det är det enda territorium där gemenskapsrätten tillämpas enligt artikel 299.4 i fördraget. Gibraltars och Förenade kungarikets respektive ekonomier är helt särskilda och avskilda från varandra. Gibraltar får inget ekonomiskt stöd från Förenade kungariket och har egna intäktskällor för att finansiera sina utgiftsåtaganden. Störningar som drabbar den ena av dessa ekonomier påverkar följaktligen vanligtvis inte den andra. Så var till exempel fallet vid BSE-krisen (bovin spongiform encefalopati), som drabbade Förenade kungariket men inte Gibraltar, och som behandlades som en exceptionell händelse i den mening som avses i artikel 87.2 b i fördraget.

(31)

En i allt väsentligt likadan argumentation som den som sammanfattas i punkterna 22–28 om frågan om befintligt stöd kan användas för att försvara principen om berättigade förväntningar i samband med återkrav av stöd. Argumentationen gäller i första hand osäkerheten om räckvidden för reglerna om statligt stöd, det nya i kommissionens åtgärder beträffande företagsskattesystem och betydelsen av meddelandet som riktningsgivande för politiken, åtgärdens ålder, anmälan till Primarologruppen, utvecklingen av den gemensamma marknaden och liberaliseringen, proportionaliteten, kommissionens utdragna underlåtenhet att agera och dröjsmålen i den inledande undersökningen. De berättigade förväntningar som sålunda skapats förhindrar krav på återbetalning. Framför allt gäller att både Gibraltars regering och stödmottagarna hela tiden handlat i god tro.

(32)

I punkt 26 i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet (14) finns en uttrycklig uppmaning att lämna synpunkter på eventuella berättigade förväntningar som skulle förhindra återkrav av stöd. I sitt försvar i målen T-207/01 och T-207/01 R bekräftade kommissionen sin tveksamhet beträffande möjligheten att kräva återbetalning och underströk hur ovanlig uppmaningen att lämna särskilda synpunkter var. Kommissionen framhöll även att den osäkerhet som kan ha funnits och möjligheten att åtgärden fanns i en ”gråzon” av rättslig osäkerhet på sin höjd ledde till berättigade förväntningar och till en debatt om återkrav av stöd som redan utbetalats. I sitt beslut av den 19 december 2001 noterade förstainstansrättens ordförande att denna ovanliga uppmaning skulle kunna få företagen att stanna på Gibraltar och att den, vid en första bedömning, i avsevärd utsträckning måste antas dämpa de eventuella farhågor som stödmottagarna kan ha (15). Följaktligen har kommissionen fått Gibraltars regering och stödmottagarna att tro att inget beslut om återkrav skulle fattas.

(33)

Tillämpningen av artikel 87 i fördraget på ett klassiskt offshore-system är en nyhet och är fortfarande förenad med begreppsliga svårigheter beträffande bestämmande av en förmån, den finansiella bördan för staten och selektiviteten.

(34)

Kommissionen kunde, då det formella granskningsförfarandet inleddes, exceptionellt nog inte avgöra frågan om befintligt stöd.

(35)

Ett återkrav skulle strida mot proportionalitetsprincipen. Då olika handlingsvägar står öppna skall, enligt gemenskapsrätten, det minst betungande förfarandet väljas. De nackdelar som orsakas får inte vara oproportionerligt stora i förhållande till de mål som eftersträvas.

(36)

Att återkräva det stöd som beviljats under de tio föregående åren skulle lägga en oproportionerligt stor börda på Gibraltars myndigheter. Gibraltar är ett litet territorium med begränsade administrativa resurser – årligen taxeras endast cirka 2 000 företag. Ett återkrav skulle innebära bl.a. att begära lämplig redovisning från kvalificerade företag (inklusive sådana som inte längre är verksamma), taxering för varje år, utfärdande av skattekrav, behandling av överklaganden och anslutningsbesvär och indrivning av skatteskulder. Den administrativa bördan, Gibraltars skattemyndighets begränsade undersökningsresurser, omöjligheten att spåra företag som upphört med sin verksamhet och frånvaron av företagstillgångar i Gibraltar skulle paralysera den offentliga verksamheten utan garantier för att uppnå tillfredsställande resultat.

(37)

Ett återkrav skulle få oproportionerliga effekter på Gibraltars ekonomi och skulle vara en oproportionerlig påföljd med tanke på de på omständigheter som ledde till antagandet av bestämmelserna om kvalificerade företag, de begränsade effekterna på konkurrensen och handeln och att stödmottagarna är små företag. Finansiella tjänster står för cirka 30 % av Gibraltars BNP och andelen sysselsatta med direkt anknytning till kvalificerade företag uppskattas till 1 400 (av en total arbetsstyrka på cirka 14 000). Den finansiella sektorn har ett stort inflytande på praktiskt taget alla andra sektorer i ekonomin. Ett krav på återbetalning skulle leda till likvidation, konkurs eller utflyttning av de kvalificerade företagen, destabilisering av sektorn för finansiella tjänster och en allvarlig arbetslöshetskris, som i sin tur skulle leda till politisk, social och ekonomisk instabilitet.

(38)

Ett stort antal av de kvalificerade företagen skulle inte vara taxerbara i Gibraltar eftersom deras inkomster inte härrör från, uppkommer i eller erhålls i Gibraltar. Till följd av villkoren för stödberättigande skulle stödmottagarna i många fall inte ha några tillgångar inom Gibraltars jurisdiktion. Andra stödmottagare som upphört med sin affärsverksamhet skulle vara omöjliga att spåra.

(39)

En stor del av stödmottagarna skulle få ett stöd som uppfyller regeln om stöd av mindre betydelse.

(40)

Synpunkterna från Charles A. Gomez & Co. kan sammanfattas enligt följande:

(41)

Juristkåren i Gibraltar är till stor del beroende av arbete som rör Gibraltars ställning som finanscentrum, arbete som kvalificerade företag i stor utsträckning bidrar till att skapa. Omkring 130 praktiserande jurister sysselsätter flera hundra i sin personal och ger även ett betydande indirekt bidrag till sysselsättningen i Gibraltar och Spanien.

(42)

Hänvisningen till artikel 87.3 a i fördraget kan inte begränsas till de områden där levnadsstandarden redan är låg eller där det redan råder allvarlig brist på sysselsättning. Principen i artikel 87.3 a måste även tillämpas för att förebygga arbetslöshet och fattigdom. Då bestämmelserna om kvalificerade företag antogs, hade Gibraltar under 20 år varit utsatt för ekonomiska sanktioner från Spanien och hotades av stängning av Royal Navy Dockyard. Inför hotet om fattigdom, arbetslöshet och emigration fann Gibraltar en alternativ inkomstkälla genom att skapa Gibraltar Finance Centre, varav bestämmelserna om kvalificerade företag är en viktig del. I gemenskapens intresse kan man inte acceptera fattigdom och arbetslöshet genom att utesluta tillämpningen av artikel 87.3 a i fördraget på denna situation när det finns praktiskt genomförbara alternativ. Till skillnad från andra större finanscentrer, skapades centret i Gibraltar av nödvändighet. Denna nödvändighet, självförsvar och plikten att lindra skador som orsakats av andra bidrar alla till berättiga bestämmelserna om kvalificerade företag.

(43)

Sedan anslutningen 1973 har gemenskapens institutioner misslyckats med att försvara de rättigheter och intressen som de unionsmedborgare som är bosatta i Gibraltar har. Trots en dom i EG-domstolen, är unionsmedborgarna i Gibraltar inte representerade i Europaparlamentet. Med tanke på bristen på engagemang för ”EU-territoriet Gibraltar”, ter sig kommissionens yrkande på anmälan av defensiva åtgärder som vidtas av Gibraltar överdrivet.

(44)

Förenade kungariket begränsade till en början sina synpunkter till frågan om återkrav av stöd och den regionala selektiviteten och lämnade en del ytterligare kommentarer om synpunkterna från Gibraltars regering. De kan sammanfattas enligt följande:

(45)

Om bestämmelserna om kvalificerade företag påvisas vara olagligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden, finns det en allmän princip i gemenskapsrätten – principen om berättigade förväntningar – som utesluter beslut om återkrav av stöd som redan utbetalats. Berättigade förväntningar uppkommer endast under exceptionella omständigheter då en stödmottagare är berättigad att anta att stödet är lagligt (16). Men i detta fall rådde sådana omständigheter och det skulle vara otillbörligt och orättmätigt av kommissionen att fatta beslut om återkrav.

(46)

Förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget har sin grund i antagandet 1997 av uppförandekoden för företagsbeskattning där kommissionen åtog sig att strikt tillämpa reglerna om statligt stöd på åtgärder som rör direkt beskattning av företag. Därmed är även sagt att reglerna om statligt stöd tidigare inte tillämpades lika strikt på skattesystem av den typ som behandlas i uppförandekoden för företagsbeskattning.

(47)

Det är högst osannolikt att Gibraltars eller Förenade kungarikets regering 1984 hade någon tanke på att bestämmelserna i fråga möjligtvis bröt mot Förenade kungarikets förpliktelser beträffande statligt stöd. Vid den tiden stod det klart att en särskilt riktad eller sektorbegränsad skatteförmån kunde utgöra statligt stöd, men att tillämpa reglerna om statligt stöd på mer allmänna system för företagsbeskattning, som bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling, var en fråga som inte hade gjorts till föremål för vare sig akademiska överväganden eller uttalanden från kommissionen. Det skulle vara orimligt att förvänta sig att seriösa affärsmän skulle ställa frågor om bestämmelsernas förenlighet med reglerna om statligt stöd. De hade utarbetat sina affärsplaner och justerat sina ekonomiska positioner utgående från bestämmelserna om kvalificerade företag och hade rätt att anta att skatteförmånerna vara lagliga.

(48)

I punkt 26 i meddelandet anges uttryckligen omständigheter där företag som inte har säte i ett land behandlas mera förmånligt än företag som har säte i landet. Detta var första gången som olika skattemässig behandling av företag med respektive utan säte i ett land identifierats av kommissionen som en selektiv eller riktad åtgärd som kan aktualisera reglerna om statligt stöd. Bestämmelserna om kvalificerade företag hade varit i kraft under många år före denna tid utan att kritiseras eller kommenteras av kommissionen.

(49)

Enbart det faktum att bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling är en del av lagstiftningen för Gibraltar och inte tillämpas i resten av Förenade kungariket utgör inte grund för att anta de är selektiva i den mening som förutsätts i artikel 87.1 i fördraget. Gibraltar är en separat jurisdiktion som i skattehänseende är avskild från Förenade kungariket och har autonomi i skattefrågor. Det är inte så att alla skillnader mellan den skattelagstiftning som tillämpas i Gibraltar och den som gäller i resten av Förenade kungariket automatiskt innebär statligt stöd. En jurisdiktion i en medlemsstat med autonomi i skattefrågor ger inte upphov till statligt stöd bara på grund av att ett visst element i dess skattesystem medför en lägre (eller högre) beskattning än den som gäller i medlemsstaten i övrigt. Om en skatteregel är allmän i den relevanta skattejurisdiktionen, kan den inte falla under artikel 87.1 i fördraget. Den motsatta ståndpunkten skulle innebära att ifrågasätta de befogenheter på skatteområdet som decentraliserade förvaltningar i hela gemenskapen har. Det skulle vara ett allvarligt ingrepp i medlemsstaternas konstitutionella förhållanden.

(50)

Förenade kungariket stödjer Gibraltars regerings uppfattning att bestämmelserna om kvalificerade företag bör anses vara befintligt stöd i enlighet med artikel 1 b v i förordning (EG) nr 659/1999. På 1970- och 1980-talen antog man allmänt att medlemsstaternas suveränitet i skattefrågor inte begränsades av reglerna om statligt stöd då det var fråga om företagsskattesystem i sin helhet. Kommissionen gjorde inget försök att tillämpa reglerna om statligt stöd på skattesystemet i Gibraltar eller överhuvudtaget på något annat skattesystem inom gemenskapen, som erbjöd vissa kategorier av företag en mer gynnsam beskattning än andra. Det var först efter överenskommelsen om fullständig avreglering av kapitalrörelser och liberalisering av finansiella tjänster på 1980-talet och början av 1990-talet och sedan om införande av en gemensam valuta på 1990-talet som uppmärksamheten på allvar riktades mot att begränsa skadlig konkurrens på grund av medlemsstaternas olika skattesystem. Tillämpningen av reglerna om statligt stöd i fördraget för att verkställa en sådan policy på skatteområdet är en företeelse som dykt upp under de fyra senaste åren. Den gemensamma marknaden har utvecklats under de gångna tre årtiondena och många instrument som idag anses vara statligt stöd skulle inte ha bedömts som sådana för 30, 20 eller till och med 10 år sedan.

(51)

Även om kommissionen i ljuset av den nuvarande gemenskapsrätten har rätt i att se införandet av bestämmelserna om kvalificerade företag som ett statligt stöd som skulle kräva förhandsanmälan om de genomfördes idag, skulle varken kommissionen eller domstolen vid den tid på bestämmelserna antogs ha ansett dem vara statligt stöd som måste anmälas. 1984 hade Spanien ännu inte blivit medlem i gemenskapen och många medlemsstater hade banklagar och valutakontroller som förhindrade utnyttjande av sådana skatteförmåner som erbjöds i Gibraltar. Det står ingalunda klart att Gibraltars åtgärder vid denna tid kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(52)

Vid den tiden behandlade kommissionen när så var möjligt fall av olika skattemässig behandling på grundval av artikel 95 i fördraget (nu artikel 90), i stället för att tillämpa reglerna om statligt stöd. Akademiska kommentatorer och praktiserande skattejurister ansåg inte att principerna om statligt stöd gällde andra fall än sådana där särskilda skatteundantag beviljades enskilda företag eller grupper av företag av industripolitiska skäl. Argumentet att åtgärder som bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling kunde vara statligt stöd före offentliggörandet av meddelandet den 10 december 1998 är inte hållbart.

(53)

I frågan om återkrav understödjer Förenade kungariket Gibraltars regerings argument att kommissionens beslut att systematiskt tillämpa reglerna om statligt stöd på system för direkt beskattning är en nyhet och att det skulle vara omöjligt att återkräva stödet. Ett återkrävande skulle lägga en oproportionerligt stor börda på myndigheterna i Gibraltar, många kvalificerade företag skulle inte vara skattskyldiga i Gibraltar, det skulle i många fall vara omöjligt att bedöma och/eller återkräva stödet och många stödmottagare skulle uppfylla villkoren för regeln om stöd av mindre betydelse.

(54)

Efter att ha övervägt de synpunkter som Förenade kungarikets och Gibraltars myndigheter samt Charles A. Gomez & Co. lämnat, håller kommissionen fast vid den ståndpunkt, som den gav uttryck åt i sitt beslut riktat till Förenade kungarikets myndigheter av den 11 juli 2001 (17) om att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget, nämligen att det skattesystem som granskats utgör olagligt driftsstöd, som omfattas av artikel 87.1 i fördraget.

(55)

För att en åtgärd skall anses vara statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, skall den uppfylla fyra kriterier.

(56)

För det första måste åtgärden ge mottagarna en fördel som minskar de kostnader som normalt belastar deras affärsverksamhet. Enligt punkt 9 i meddelandet kan en sådan fördel ges genom olika former av skattelättnader för företaget, bland annat genom nedsättning av skattebeloppet. Bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling uppfyller uppenbart detta kriterium. I stället för att betala inkomstskatt enligt normalskattesatsen på 35 % för företag i Gibraltar, förhandlar kvalificerade företag om sin skattesats med myndigheterna i Gibraltar, som beskrivs i skäl 9.

(57)

Konstaterandet att bestämmelserna om kvalificerade företag är ett skattesystem som konstruerats för att fungera i ett internationellt sammanhang är inte relevant för bedömningen av att det utgör en statlig stödåtgärd. Även om kommissionen godtar argumentet att Gibraltar inte har befogenhet att bevilja skatteförmåner i andra jurisdiktioner, visar den omständigheten att de kvalificerade företagen förhandlar om sin skattesats klart och tydligt att de har inkomster som, om de inte skulle få särskild behandling, skulle beskattas enligt normalskattesatsen för företag. Oberoende av vilken verksamhet de kvalificerade företagen bedriver, beviljas de sin ställning som kvalificerade företag genom att vara företag som är registrerade i Gibraltar eller registrerade filialer till utländska företag. Följaktligen drar kvalificerade företag fördel av en särskild och mer förmånlig skattebehandling i Gibraltar i jämförelse med andra företag som är registrerade i Gibraltar.

(58)

För det andra måste skattefördelen beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel. Beviljande av en skattesänkning, som de som förhandlas mellan ett kvalificerat företag och Gibraltars myndigheter, innebär en förlust av skatteintäkter, som enligt punkt 10 i meddelandet är likvärdig med förbrukning av statliga medel i form av skatteutgifter.

(59)

Argumentet från Gibraltars regering om att åtgärden, genom att fullständigt avgränsas från den inhemska ekonomin, inte utgör någon märkbar belastning på dess budget, måste avvisas. Kommissionen anser att skatteförmånen, i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, har beviljats med hjälp av statliga medel, eftersom den uppkommit genom att medlemsstaten avstått från skatteinkomster som den under normala förhållanden skulle ha fått (18). Utan den fullständigt avskärmade skatteförmånen, skulle de kvalificerade företagen för sina verksamheter, i den mån de bedrivs inom Gibraltars jurisdiktion, vara fullt skattskyldiga i Gibraltar. Denna skillnad i skattesats motsvarar de skatteintäkter som myndigheterna avstått från.

(60)

För det tredje måste åtgärden påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Detta kriterium är uppfyllt i den meningen att kvalificerade företag faktiskt eller potentiellt kan handla med företag i andra medlemsstater eller verka på marknader i tredje land som är öppna för företag från andra medlemsstater. Detta gäller i synnerhet som kvalificerade företag normalt inte får bedriva handel eller annan affärsverksamhet i Gibraltar eller med personer hemmahörande eller bosatta i Gibraltar.

(61)

Även om en del kvalificerade företag bildats av enskilda för skatteplaneringsändamål och inte bedriver handel eller tillverkning eller konkurrerar på marknaden, är de inte förhindrade att göra detta. Att kvalificerade företag i allmänhet är fast etablerade (bricks and mortar presence) på marknaden i Gibraltar och har inkomster som beskattas, om än med en lägre skattesats, tyder på att de i verkligheten bedriver ekonomisk verksamhet. Detta bekräftas av att de kvalificerade företagen är verksamma i många olika sektorer (se skäl 9).

(62)

Kommissionen noterar att Gibraltar inte är en del av gemenskapens tullområde. Detta påverkar dock inte tillämpningen av reglerna om statligt stöd på de företag i Gibraltar som handlar med varor. Sådana företag är inte förhindrade att handla med företag inom det gemensamma tullområdet, och inte heller från att konkurrera på marknader i tredje land där andra företag från gemenskapen faktiskt eller potentiellt är verksamma. Följaktligen påverkas handeln och konkurrensen i den mån som den skatteförmån som ges kvalificerade företag som handlar med varor stärker dessa företags ställning.

(63)

Jämförelserna med kommissionens argumentation i beslut nr 2000/394/EG om stöd till företagen i Venedig och Chioggia måste också avvisas. Förhållandena i de två fallen är helt olika. Framför allt grundade sig slutsatsen att handeln inte påverkades och att det följaktligen inte var fråga om något stöd till tre särskilda företag på bl.a. den lokala karaktären av de tjänster som de erbjöd. Dessa faktorer är uppenbart inte tillämpliga på kvalificerade företag, som verkar i ett internationellt sammanhang, vilket Gibraltars regering själv påpekat.

(64)

Regeln om stöd av mindre betydelse kan inte användas för att berättiga bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling. Det finns ingen mekanism som förhindrar att stöd beviljas utöver vad som är tillåtet enligt regeln om stöd av mindre betydelse, och åtgärden utesluter inte heller sektorer för vilka denna regel inte gäller.

(65)

Åtgärden måste slutligen vara specifik eller selektiv i det att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”. De företag som omfattas av stödet är företag i vilka inga personer hemmahörande eller bosatta i Gibraltar får ha vinstintresse i aktierna. Dessutom får de kvalificerade företagen under normala förhållanden inte bedriva handel eller verksamhet i Gibraltar med personer hemmahörande eller bosatta i Gibraltar. Åtgärden är följaktligen selektiv, eftersom den ger en förmånlig skattebehandling åt dessa utlandsägda företag som verkar i eller utgående från Gibraltar.

(66)

Påståendet att åtgärden inte är selektiv, eftersom vem som helst kan bilda ett kvalificerat företag, och att begränsningen av möjligheterna att klassificeras som kvalificerat företag är ett exempel på omvänd diskriminering av bosatta i Gibraltar, bevisar inte att åtgärden inte är selektiv. Då en åtgärd granskas måste den jämföras med det allmänt tillämpade systemet, i detta fall det normala systemet för företagsbeskattning i Gibraltar. Bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling är uppenbart ett undantag från det allmänna systemet.

(67)

Kommissionen noterar Förenade kungarikets påståenden om den regionala inriktningen. Kommissionen noterar även att Förenade kungariket inte försökt hävda att bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling utgör en allmän åtgärd inom Gibraltars skattejurisdiktion. Kommissionen vidhåller följaktligen sin slutsats att åtgärden de facto är selektiv i Gibraltar. Det är därför inte nödvändigt att i detta ärende granska frågan om den regionala selektiviteten, som undersöks i detalj i kommissionens beslut av den 30 mars 2004 om Gibraltars regerings företagsskattereform (19).

(68)

Denna fråga har behandlats av förstainstansrätten, som förkastade Gibraltars regerings argument mot kommissionens preliminära bedömning av olagligt stöd i fråga om bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling (20). Oberoende av om de utformades efter mönster från 1967 års bestämmelser om undantagna företag, infördes bestämmelserna om kvalificerade företag 1983, efter Förenade kungarikets anslutning till gemenskapen. De kan därför inte anses vara ”befintligt stöd” i den mening som avses i artikel 1 b i i förordning (EG) nr 659/1999. Förstainstansrätten ansåg att kommissionen hade tillräckliga skäl för att inleda det formella granskningsförfarandet.

(69)

Så tidigt som 1973 bekräftade EG-domstolen uttryckligen att reglerna om statligt stöd är tillämpliga på skatteåtgärder (21). Även om det endast finns ett fåtal exempel på åtgärder från kommissionens sida mot allmänna företagsskatteåtgärder, påverkar detta inte stödåtgärdens befintlighet eller otillåtna karaktär. I detta fall är bestämmelserna om kvalificerade företag inte en allmän företagsskatteåtgärd, utan mycket specifik till sin omfattning. I vilket fall som helst innebär en tillämpning av en bestämmelse i fördraget för första gången på en särskild situation inte en retroaktiv tillämpning av en ny regel.

(70)

Bestämmelserna om kvalificerade företag anmäldes inte till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Att Primarologruppen informerades om dem kan inte anses vara en formell anmälan till kommissionen enligt reglerna om statligt stöd.

(71)

Beträffande frågan om huruvida meddelande innebär en administrativ innovation eller ett angivande av kommissionens politiska viljeinriktning på detta område, har förstainstansrätten redan konstaterat (22) att i ”detta meddelande angav kommissionen emellertid inte att det skett någon ändring av dess beslutspraxis angående bedömningen av skatteåtgärder mot bakgrund av artiklarna 87 EG och 88 EG”. Därför är det fel av Förenade kungariket att hävda att åtgärder som bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling inte kunde klassificeras som statligt stöd förrän efter det att meddelandet offentliggjorts.

(72)

Som stöd för sitt påstående att bestämmelserna om kvalificerade företag blev stöd först efter det att de införts 1983 i den mening som avses i artikel 1 b v i förordning (EG) nr 659/1999 hävdar Gibraltars regering, med stöd av Förenade kungariket, att åtgärden med tio år föregår liberaliseringen av kapitalrörelser. Detta allmänna konstaterande stöds dock inte av specifika argument rörande kvalificerade företag och kan därför inte i sig bevisa att åtgärden inte utgjorde stöd 1983. Av själva lagstiftningen framgår det att det inte finns någon begränsning med avseende på de ekonomiska sektorer där kvalificerade företag kan bedriva verksamhet. I vilken utsträckning ospecificerade restriktioner på kapitalrörelser 1983 påverkade företag som gynnades av de skatteförmåner som åtgärden beviljade är därför inte klart, om de överhuvudtaget gjorde det.

(73)

Även om banklagarna och valutakontrollerna i en del medlemsstater, som Förenade kungariket hävdar, vid den tiden förhindrade utnyttjandet av sådana skatteförmåner, skulle förekomsten av dessa ändå ha stärkt de kvalificerade företagens ställning på marknader där inga sådana restriktioner fanns i jämförelse med deras konkurrenter i andra medlemsstater. I detta avseende har Gibraltars regering framfört väsentligen samma argument som i dess plädering inför förstainstansrätten. Rätten avvisade dessa argument mot kommissionens preliminära klassificering av bestämmelserna om kvalificerade företag och konstaterade att sådana ”allmänt hållna skäl är inte av den arten att de medför att skattesystemet från år 1983 på grund av dess inneboende egenskaper skall anses vara befintligt stöd” (23). Förstainstansrätten avvisade även jämförelserna med ärendet med den irländska företagsskatten (24), eftersom de faktiska och rättsliga omständigheterna var helt andra (25). Kommissionen anser sig därför inte ha anledning att ändra sin uppfattning.

(74)

Beträffande det påstådda åsidosättandet av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet och av skyddet för berättigade förväntningar, förutsätter argumenten från Gibraltars regering ett handlingsutrymme för kommissionen som denna inte har. I målet Piaggio (26) ansåg förstainstansrätten att kommissionens klassificering av lämplighetsskäl av stödsystemet i fråga som ett befintligt stöd inte kunde godtas, eftersom systemet inte hade anmälts i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Följaktligen skall, som förstainstansrätten bekräftat (27), klassificeringen av en åtgärd som nytt eller befintligt stöd avgöras utan hänvisning till den tid som förflutit sedan åtgärden infördes och oberoende av tidigare administrativ praxis, utan hänsyn till påstådda ekonomiska följder. Av dessa skäl måste den uppfattning som Charles A. Gomez & Co. och Förenade kungariket framfört, nämligen att kommissionen agerat överdrivet då den ansett att åtgärden borde ha anmälts, avvisas. På samma sätt innebär inte den preskriptionstid som anges i artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 en allmän princip enligt vilken olagligt stöd omvandlas till befintligt stöd, utan förhindrar endast att stöd som införts mer än tio år före kommissionens första ingripande återkrävs.

(75)

Kommissionen noterar att förfarandet enligt artiklarna 96 och 97 i fördraget gäller skillnader mellan allmänna bestämmelser i medlemsstaterna (28). Bestämmelserna om kvalificerade företag är däremot inte sådana allmänna bestämmelser, utan en selektiv och begränsad åtgärd som uppenbart omfattas av reglerna om statligt stöd. Kommissionen konstaterar även att dess agerande är helt i linje med punkt J i uppförandekoden för företagsbeskattning.

(76)

Om bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, måste deras förenlighet med den gemensamma marknaden bedömas i ljuset av de undantag som anges i artikel 87.2 och 87.3.

(77)

De undantag som anges i artikel 87.2 i fördraget, som gäller stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och stöd som ges till näringslivet i vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland, är inte tillämpliga på detta fall.

(78)

Stängningen av Naval Dockyard kan inte anses vara en exceptionell händelse i den mening som avses i artikel 87.2 b i fördraget. Enligt kommissionens beslutspraxis är detta undantag endast tillämpligt då den exceptionella händelsen är oförutsebar och inte kan kontrolleras av medlemsstaternas myndigheter. Myndigheterna i Förenade kungariket tillkännagav 1981 att Dockyard skulle stängas, dvs. tre år innan så skedde 1984.

(79)

Enligt det undantag som anges i artikel 87.3 a kan stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning godkännas. I punkt 3.5 i kommissionens riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål (29) fastställs den metod som skall användas för att avgränsa områden som kan komma i fråga för undantaget i artikel 87.3 a i fördraget. Metoden grundar sig på historiska data. I motsats till vad Charles A. Gomez & Co. hävdat, kan detta undantag inte användas föregripande, utan gäller endast områden där levnadsstandarden redan är låg och där det råder allvarlig brist på sysselsättning. Sådana områden utpekas i Förenade kungarikets regionalstödskarta (30). Myndigheterna i Förenade kungariket har inte föreslagit Gibraltar som ett stödområde och accepterat att inget regionalstöd kan beviljas i Gibraltar under perioden 2000–2006. Eftersom Gibraltar inte är och aldrig har varit ett sådant område, kan artikel 87.3 a i fördraget inte tillämpas. Hur som helst har ingen påstått att bruttonationalprodukten per capita i Gibraltar är lägre än det tröskelvärde som fastställs i punkt 3.5 i kommissionens riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål. Artikel 87.3 a kan inte användas för att lindra ovissa och icke-kvantifierbara framtida effekter som de nationella myndigheterna kan förhindra eller dämpa med hjälp av andra policyinstrument.

(80)

Bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling kan inte anses vara ett projekt av gemensamt europeiskt intresse eller en åtgärd som avhjälper en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi, som sägs i artikel 87.3 b i fördraget. Som Gibraltars regering noterat tolkar kommissionen och domstolen artikel 87.3 b snävt, dvs. att den allvarliga störningen måste påverka hela ekonomin i en medlemsstat (31). Störningen i det här fallet, stängningen av Naval Dockyard, påverkade inte hela ekonomin i Förenade kungariket. Kommissionen noterar Gibraltars regerings argument att Gibraltar är avskilt från resten av Förenade kungariket i konstitutionellt, politiskt, rättsligt, ekonomiskt, skattemässigt och geografiskt hänseende. Men detta ändrar inte att Gibraltar, i den mening som avses i reglerna om statligt stöd, utgör en del av Förenade kungariket, oberoende av artikel 299.4 i fördraget. Det finns andra områden i gemenskapen som också kännetecknas av olika former och grader av avskildhet från de medlemsstater de tillhör. Inget av dessa områden behandlas som en egen medlemsstat i den mening som avses i artikel 87.3 b. De jämförelser som Gibraltars regering gör med åtgärder som antogs som reaktion på BSE-krisen i Förenade kungariket är inte relevanta. Denna kris ansågs vara en exceptionell händelse och följaktligen omfattades åtgärderna av artikel 87.2 b i fördraget. För att tillämpa artikel 87.2 b krävs inte att den exceptionella händelsen skall påverka hela den berörda medlemsstaten.

(81)

Bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling syftar inte till att främja kultur och bevara kulturarvet, som anges i artikel 87.3 d i fördraget.

(82)

Slutligen måste bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling granskas i ljuset av artikel 87.3 c i fördraget, enligt vilken stöd kan godkännas för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. De skatteförmåner som beviljas enligt bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling har ingen anknytning till investeringar, skapande av arbetstillfällen eller särskilda projekt. De innebär endast en minskning av de avgifter som de berörda företagen normalt skulle vara tvungna att betala i sin affärsverksamhet och måste därför anses vara statligt driftsstöd, vars positiva effekter upphör så snart stödet dras in. Enligt kommissionens praxis kan sådant stöd inte anses underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner enligt artikel 87.3 c i fördraget. Driftsstöd kan, enligt punkterna 4.15 och 4.16 i kommissionens riktlinjer om statligt stöd för regionala ändamål, endast beviljas i undantagsfall. Dessutom finns Gibraltar inte med på regionalstödskartan för Förenade kungariket för perioden 2000–2006, som godkänts av kommissionen som statligt stöd nr N 265/00 (32).

(83)

Domstolen har upprepade gånger fastställt att då olagligt beviljat statligt stöd konstaterats vara oförenligt med den gemensamma marknaden är den logiska följden av detta att stödet bör återkrävas av stödmottagarna (33). Genom att återkräva stödet återställs så långt det är möjligt det konkurrensläge som rådde innan stödet beviljades. I artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 sägs dock att kommissionen ”skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten”.

(84)

Argumenten från Gibraltars regering om att berättigade förväntningar har skapats genom osäkerheten om omfattningen av reglerna om statligt stöd och den ovanliga eller nya karaktären av kommissionens ingripanden mot skatteåtgärder, av offshoretyp eller av annat slag, måste avvisas. Endast i undantagsfall kan en mottagare av olagligt stöd befrias från skyldigheten att återbetala detta stöd. Det är de nationella domstolarnas uppgift att bedöma förhållandena i enskilda fall (34). Inte heller kan offentliggörandet av meddelandet ha skapat några berättigade förväntningar, eftersom det varken var ett angivande kommissionens politiska viljeinriktning eller, som Förenade kungariket antyder, en skärpning av tillämpningen av reglerna om statligt stöd (35). Att för första gången tillämpa en regel i fördraget på en särskild situation kan inte skapa berättigade förväntningar med avseende på tidigare skeenden. Hur som helst har, i motsats till vad Förenade kungariket påstår, olika skattemässig behandling av företag med respektive utan säte i ett land spelat en viktig roll i kommissionens tidigare beslut om statligt stöd (36).

(85)

Anmälan av bestämmelserna om kvalificerade företag till Primarologruppen skapade alls icke berättigade förväntningar utan hänförde åtgärden till kommissionens ansvarsområde, som nämns i punkt J i uppförandekoden för företagsbeskattning, att pröva eller ompröva medlemsstaternas befintliga skattebestämmelser, med alla de konsekvenser som undersökningar av statligt stöd medför.

(86)

Beträffande utvecklingen av den gemensamma marknaden och liberaliseringen av kapitalrörelser och finansiella tjänster, har Gibraltars regering endast fört fram allmänna argument som inte är tillräckliga för att påvisa förekomsten av berättigade förväntningar. Framför allt noterar kommissionen att det inte getts någon specifik beskrivning av hur utvecklingen av den gemensamma marknaden skapat sådana förväntningar och inte heller har något argument framförts om effekterna av särskilda liberaliseringsåtgärder. Dessutom står det klart att bestämmelserna om kvalificerade företag omfattar fler än de sektorer som kan ha påverkats av restriktioner på kapitalrörelser och finansiella tjänster.

(87)

Gibraltars regering hänvisar till målet Defrenne för att stödja sitt påstående att dröjsmålen både före och under undersökningen av bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling har skapat berättigade förväntningar. Men i målet Defrenne var de faktiska och rättsliga omständigheterna helt andra. Kommissionens långvariga underlåtenhet att vidta åtgärder mot vissa medlemsstaters överträdelser, trots dess egna undersökningar av överträdelserna i fråga och upprepade varningar om att åtgärder skulle vidtas, stärkte medlemsstaterna i deras övertygelse om konsekvenserna av artikel 119 i fördraget (nu artikel 141). I det föreliggande ärendet hade dock kommissionen inte vid upprepade tillfällen uppmärksammat bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling, och först efter det att uppförandekoden för företagsbeskattning antagits som kommissionen påbörjade en systematisk granskning av medlemsstaternas skattesystem.

(88)

På samma sätt kan inte heller de påstådda dröjsmålen under den preliminära undersökningen skapa berättigade förväntningar. Förenade kungarikets underlåtenhet att iaktta de frister som angavs i begäran om upplysningar bidrog till eventuella dröjsmål, om några sådana överhuvudtaget förekom. Den preliminära undersökningen måste även ses i det större sammanhang där kommissionen följde upp antagandet av uppförandekoden för företagsbeskattning genom att begära upplysningar från medlemsstaterna om cirka 50 skatteåtgärder. Bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling var endast en av dessa åtgärder. Kommissionen förhöll sig inte passivt under den preliminära undersökningen, men var tvungen att bedriva sin undersökning av bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling jämsides med sin preliminära undersökning av andra åtgärder.

(89)

En del av tiden gick till undersökningen av bestämmelserna om undantagna företag, som, enligt Gibraltars regering, nästan ”ord för ord” stod modell för bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling. I detta fall har Gibraltars regering själv hänvisat till uppgifter om undantagna företag som den lämnat (exempelvis dess dokument som Förenade kungariket lämnade i sin skrivelse av den 12 september 2000) och sagt att kommentarerna om undantagna företag, efter vederbörliga ändringar, även gäller kvalificerade företag. Såvitt kommissionen känner till har myndigheterna i Förenade kungariket hållit Gibraltars regering informerad om hur undersökningen framskrider. Gibraltars regering hade även tillfälle att diskutera undersökningen av dess offshore-skattesystem vid det sammanträde som hölls den 19 oktober 2000, och har i alla faser av undersökningen haft möjlighet att ställa frågor om hur den framskrider, om tidsplanen för den och om det sannolika resultatet.

(90)

Det kan stämma att det rådde vissa tvivel beträffande nyttan av att inleda förfarandet om statligt stöd rörande vissa skatteåtgärder i väntan på framsteg i frågan om hur de skadliga åtgärderna skulle avvecklas. Men detta gällde delvis de befintliga stödåtgärder, för vilka det inte längre skulle vara meningsfullt att företa någon undersökning av statligt stöd om de avvecklades i enlighet med uppförandekoden för företagsbeskattning. Kommissionen ansåg även att det, för att garantera lika behandling, skulle vara bättre att samtidigt inleda förfaranden rörande ett antal åtgärder som berör flera olika medlemsstater än att framskrida stegvis.

(91)

Beträffande kravet på preskriptionstid, finns faktiskt en bestämmelse om en sådan i artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999. Enligt denna kan stöd som beviljats mer än tio år före kommissionens första ingripande inte återkrävas. I detta fall betyder det tio år före kommissionens skrivelse av den 12 februari 1999.

(92)

Kommissionen noterar Gibraltars regerings kommentarer till betydelsen av kommissionens särskilda begäran om synpunkter på återkrav av stöd. Samtidigt som kommissionen i sin begäran gav tydligt uttryck för sin osäkerhet beträffande frågan om återkrav, var den även en uttrycklig signal till stödmottagarna att, om åtgärden befanns utgöra olagligt och med den gemensamma marknaden oförenligt stöd, återkrav förblev en klar möjlighet och i princip var det logiska resultatet. Även om ordföranden i förstainstansrätten noterade att denna ovanliga begäran måste ”vid en första bedömning antas påtagligt minska den eventuella oron hos dem som för närvarande drar nytta av de omtvistade föreskrifterna”, konstaterade han inte att denna oro hade undanröjts (37). Om han gjort detta skulle kommissionen ha försatts i en omöjlig situation där en begäran om synpunkter på ett agerande skulle få den orimliga följden att utesluta just detta agerande.

(93)

På samma sätt understryker eventuella tvivel beträffande stödåtgärdens befintlighet eller olaglighet som kommissionen gett offentligt uttryck för att det var fullt möjligt att stödet skulle befinnas vara olagligt, med alla de följder detta får.

(94)

Påståendet att ett beslut om återkrav skulle bryta mot proportionalitetsprincipen måste också avvisas. Domstolen har konsekvent hävdat (38) att återkrav av olagligt beviljat stöd i syfte att återställa den tidigare situationen i princip inte kan anses vara oproportionerligt.

(95)

Kommissionen avvisar påståendet att ett beslut om återkrav skulle lägga en oproportionerligt stor administrativ börda på myndigheterna i Gibraltar. Enligt Förenade kungariket finns det omkring 140 kvalificerade företag. Detta motsvarar mindre än 10 % av de företag som taxeras årligen i Gibraltar. Eftersom de flesta, om än inte alla, kvalificerade företag betalar någon inkomstskatt, fast till lägre skattesats, och att sådana företag i allmänhet är fast etablerade i Gibraltar, anser kommissionen att den administrativa bördan inte skulle vara omåttlig. Beträffande uppgiften att Gibraltars skattemyndigheter har begränsade undersökningsresurser, har domstolen beslutat att nationella bestämmelser inte kan åberopas för att omöjliggöra återkrav (39).

(96)

Argument liknande dem som finns i skäl 37 om följderna av återkrav på Gibraltars ekonomi har använts av Gibraltars regering i ett försök att förhindra att beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet skulle offentliggöras (40). Dessa följder har inte förverkligats. Och det är alls icke säkert att de skulle göra det till följd av ett krav på återbetalning i detta ärende. Kommissionen noterar även att argumenten om effekterna av ett återkrav på Gibraltars ekonomi gällde både bestämmelserna om kvalificerade företag och om undantagna företag. Sedan Gibraltars regering framförde sina synpunkter har dock hotet om återkrav minskat, eftersom de ursprungliga bestämmelserna om undantagna företag från 1967, efter upphävandet av kommissionens beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet för statligt stöd (41), nu undersöks som ett befintligt stödsystem. Med avseende på detta stödsystem kan något krav på återbetalning inte komma i fråga. Därför kommer de effekter som Gibraltars regering förutser, om de överhuvudtaget uppstår, att bli mindre. I vilket fall som helst kan kommissionen inte låta sådana hypotetiska resonemang bromsa återställandet, i så hög grad som möjligt, av den konkurrenssituation som rådde innan den olagliga stödåtgärden genomfördes.

(97)

Kommissionen noterar påpekandena från Gibraltars regering att en del kvalificerade företag inte skulle kunna taxeras i Gibraltar, att en del inte skulle ha några tillgångar inom dess jurisdiktion, att en del skulle ha upphört med sin verksamhet och att en del skulle få stöd som är mindre än tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Dessa faktorer kan dock inte i sig utesluta ett krav på återbetalning. Lika litet kan de befria myndigheterna i en medlemsstat att vidta de åtgärder som behövs för att effektuera ett krav på återbetalning, eftersom de kan bli relevanta endast i samband med en undersökning av ett enskilt fall. I detta sammanhang noterar kommissionen att de förmåner som tillkommer kvalificerade företag inte är begränsade till stöd av mindre betydelse, och inte heller till företag som skall taxeras i Gibraltar eller som inte har några tillgångar inom jurisdiktionen för myndigheterna i Gibraltar.

(98)

Kommissionen har inget att säga om god tro eller liknande från myndigheternas i Gibraltar sida. Av domstolens domar (42) framgår dock att då en befintlig stödåtgärd ändras måste denna ändring utvidga åtgärdens omfattning och/eller öka det tillgängliga stödet för att åtgärden skall bli nytt stöd genom ändringen eller för att ändringen i sig skall vara nytt stöd.

(99)

I det föreliggande ärendet noterar kommissionen förstainstansrättens dom att Gibraltars bestämmelser från 1967 om undantagna företag måste anses vara en befintlig stödåtgärd (43). Kommissionen noterar även att bestämmelserna om kvalificerade företag formulerades i nära anslutning till bestämmelserna om undantagna företag. Villkoren för stödberättigande är till största delen desamma. De materiella skillnaderna gäller bestämningen av den årliga skatt som skall betalas. I stället för att betala endast en mycket liten och fast årlig skatt, betalar kvalificerade företag en andel av sin årliga vinst. Följaktligen betalar kvalificerade företag skatt på sina vinster till en högre skattesats än undantagna företag. De mer restriktiva bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling kan därför anses erbjuda ett minskat stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, i jämförelse med bestämmelserna om undantagna företag. Kommissionen noterar även att om det osannolika skulle inträffa att den skatt som betalas av ett kvalificerat företag skulle vara lägre än den fasta årliga skatten för ett likvärdigt undantaget företag, skulle skillnaden vara mindre än tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Enligt bestämmelserna har ett kvalificerat företag en minsta skattesats på 0 %, medan undantagna företag betalar en fast årlig skatt på 225–300 pund.

(100)

Domstolen har vid flera tillfällen slagit fast, att då en seriös affärsman kunde ha förutsett att gemenskapen skulle anta en åtgärd som sannolikt påverkar hans intressen, kan han, om åtgärden antas, inte förlita sig på principen om skydd för berättigade förväntningar (44). På grund av likheterna mellan bestämmelserna om undantagna respektive kvalificerade företag, är det svårt att se hur en seriös affärsman kunde ha förutsett att de två systemen kunde behandlas i olika förfaranden om statligt stöd. Skillnaderna mellan de två systemen ligger inte i deras konstruktion, utan härrör snarare från myndigheternas i Gibraltar krav på att de offshore-företag som är fysiskt etablerade i Gibraltar skall betala skatt, om än en låg sådan. Det är därför rimligt att anta att en samvetsgrann affärsman som handlar i god tro skulle vara berättigad i att tro att valet av de mindre generösa bestämmelserna om företag med förmånlig skattebehandling i stället för de uppenbart lagliga (i statsstödsterminologi: befintliga) bestämmelserna om undantagna företag skulle innebära val av ett system vars laglighet inte kunde ifrågasättas. Därför anser kommissionen att ett krav på återbetalning, under de exceptionella omständigheter som råder i detta fall, skulle strida mot en allmän princip i gemenskapsrätten.

(101)

Kommissionens drar slutsatsen att bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget och att inget av undantagen i artikel 87.2 eller 87.3 i fördraget är tillämpligt. Kommissionen konstaterar att Förenade kungariket olagligen har genomfört stödet i fråga i strid med artikel 88.3 i fördraget. Stödmottagarna hade dock en berättigad förväntan om att bestämmelserna i fråga inte kunde ifrågasättas ur rättslig synvinkel. Därför bör det stöd som beviljats enligt bestämmelserna om företag i Gibraltar med förmånlig skattebehandling inte återkrävas.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/39

(1)

Kommissionens säkerhetsbestämmelser baseras på principerna i rådets beslut 2001/264/EG av den 19 mars 2001 om antagande av rådets säkerhetsbestämmelser (1) i syfte att säkerställa att unionens beslutsprocess skall fungera smidigt.

(2)

Kommissionens säkerhetsbestämmelser är inskrivna i bilagan till kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom av den 29 november 2001 om ändring av de interna stadgarna (2).

(3)

Tillägg 1 till Säkerhetsbestämmelserna som bifogas de bestämmelserna innehåller en jämförelsetabell över de nationella säkerhetsklassificeringarna.

(4)

Den 16 april 2003 undertecknade Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien fördraget om deras anslutning till Europeiska unionen (3). Tillägg 1 till Säkerhetsbestämmelserna bör ändras för att dessa länder skall beaktas.

(5)

Den 14 mars 2003 undertecknade Europeiska unionen ett avtal (4) med Nato om informationssäkerhet. Därför är det nödvändigt att fastställa en överensstämmelse mellan Natos klassificeringsnivåer i Tillägg 1 till Säkerhetsbestämmelserna.

(6)

Frankrike och Nederländerna har ändrat sin klassificeringslagstiftning.

(7)

Av tydlighetsskäl bör Tillägg 1 till Säkerhetsbestämmelserna bytas ut.

(8)

Samtidigt bör bilagan till kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom korrigeras så att de fyra klassificeringsnivåerna används lika i alla språkversionerna.

—

”RESTREINT UE”

—

”CONFIDENTIEL UE”

—

”SECRET UE”

—

”TRES SECRET UE/EU TOP SECRET”

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/42

(1)

Gemensamma kommittén fastställer, för genomförandet av protokoll nr 2, de inhemska referenspriserna för de avtalsslutande parternas räkning.

(2)

De faktiska priserna på råvaror för vilka prisutjämningsåtgärder tillämpas har ändrats på de avtalsslutande parternas hemmamarknader.

(3)

Det är därför nödvändigt att i enlighet med detta uppdatera de referenspriser och belopp som förtecknas i tabellerna III och IV b i protokoll nr 2.

(4)

Detta beslut bör träda i kraft den dag då den provisoriska tillämpningen av det avtal om ändring som undertecknades den 26 oktober 2004 börjar gälla, det vill säga den första dagen i den fjärde månaden som följer på dagen för undertecknandet, förutsatt att de genomförandeåtgärder som anges i artikel 5.4 i protokoll nr 2 antas samma dag.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/45

(1)

Rådet antog den 10 februari 2004 gemensam ståndpunkt 2004/133/GUSP om restriktiva åtgärder mot extremister i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2001/542/GUSP (1).

(2)

Gemensam ståndpunkt 2004/133/GUSP gäller under en tolvmånadersperiod.

(3)

Efter en översyn av gemensam ståndpunkt 2004/133/GUSP anses det lämpligt att förlänga tillämpningen av denna med ytterligare tolv månader och att utöka förteckningen över personer i bilagan.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/48

(1)

Den 23 februari 2004 antog rådet beslut 2004/188/GUSP om utnämning av Bartholomew Kevin Carty till uppdragschef/polischef för EUPM från och med den 1 mars 2004 för ett års tid.

(2)

Beslut 2004/188/GUSP löper ut den 1 mars 2005.

(3)

Generalsekreteraren/höge representanten har föreslagit en förlängning av mandatet för Bartholomew Kevin Carty som uppdragschef/polischef för EUPM till och med den 31 december 2005.

(4)

Mandatet för EUPM:s uppdragschef/polischef bör därför förlängas.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/49

(1)

Rådet antog slutsatser om EU:s politik med avseende på Nigeria den 17 maj 2003, Angola den 13 oktober 2003, Rwanda den 8 december 2003 och området kring de afrikanska stora sjöarna den 14 juni 2004. I slutsatserna fastställs EU:s politik i stort när det gäller dessa länder och detta område.

(2)

I de gemensamma ståndpunkter som rådet antagit om dessa länder och detta område fastställs inga gemensamma grundprinciper som är giltiga för längre tid, och de är heller inte nödvändiga som rättslig grund för genomförandet av EU:s politik och bör därför upphävas.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/50

(1)

Med gemensam ståndpunkt 2004/293/GUSP antog rådet åtgärder för att förhindra inresa till eller transitering genom medlemsstaternas territorier för personer som är involverade i verksamheter som hjälper personer på fri fot att undgå lagföring för brott för vilka Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) har väckt åtal, eller som på annat sätt agerar för att hindra ICTY från att effektivt genomföra sin uppgift.

(2)

Den 28 juni 2004 antog rådet beslut 2004/528/GUSP genom vilket förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2004/293/GUSP ändrades.

(3)

Enligt rekommendationer från den höge representanten för Bosnien och Hercegovina bör ytterligare personer omfattas av dessa åtgärder.

(4)

Förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2004/293/GUSP bör därför ändras i enlighet med detta.

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/57

2.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/57