ISSN 1725-2628
Europeiska unionens
officiella tidning
L 216
Svensk utgåva
Lagstiftning
47 årgången
16 juni 2004
|
ISSN 1725-2628 |
||
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 216 |
|
|
|
||
|
Svensk utgåva |
Lagstiftning |
47 årgången |
|
Innehållsförteckning |
|
Sida |
|
|
|
* |
|
|
|
Rättelser |
|
|
|
* |
|
SV |
De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid. Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk. |
|
16.6.2004 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 216/1 |
ES : El presente Diario Oficial se publica en español, danés, alemán, griego, inglés, francés, italiano, neerlandés, portugués, finés y sueco. Las correcciones de errores que contiene se refieren a los actos publicados con anterioridad a la ampliación de la Unión Europea del 1 de mayo de 2004. CS : Tento Úřední věstník se vydává ve španělštině, dánštině, němčině, řečtině, angličtině, francouzštině, italštině, holandštině, portugalštině, finštině a švédštině. Tisková oprava zde uvedená se vztahuje na akty uveřejněné před rozšířením Evropské unie dne 1. května 2004. DA : Denne EU-Tidende offentliggøres på dansk, engelsk, finsk, fransk, græsk, italiensk, nederlandsk, portugisisk, spansk, svensk og tysk. Berigtigelserne heri henviser til retsakter, som blev offentliggjort før udvidelsen af Den Europæiske Union den 1. maj 2004. DE : Dieses Amtsblatt wird in Spanisch, Dänisch, Deutsch, Griechisch, Englisch, Französisch, Italienisch, Niederländisch, Portugiesisch, Finnisch und Schwedisch veröffentlicht. Die darin enthaltenen Berichtigungen beziehen sich auf Rechtsakte, die vor der Erweiterung der Europäischen Union am 1. Mai 2004 veröffentlicht wurden. ET : Käesolev Euroopa Liidu Teataja ilmub hispaania, taani, saksa, kreeka, inglise, prantsuse, itaalia, hollandi, portugali, soome ja rootsi keeles. Selle parandused viitavad aktidele, mis on avaldatud enne Euroopa Liidu laienemist 1. mail 2004. EL : Η παρούσα Επίσημη Εφημερίδα δημοσιεύεται στην ισπανική, δανική, γερμανική, ελληνική, αγγλική, γαλλική, ιταλική, ολλανδική, πορτογαλική, φινλανδική και σουηδική γλώσσα. Τα διορθωτικά που περιλαμβάνει αναφέρονται σε πράξεις που δημοσιεύθηκαν πριν από τη διεύρυνση της Ευρωπαϊκής Ένωσης την 1η Μαΐου 2004. EN : This Official Journal is published in Spanish, Danish, German, Greek, English, French, Italian, Dutch, Portuguese, Finnish and Swedish. The corrigenda contained herein refer to acts published prior to enlargement of the European Union on 1 May 2004. FR : Le présent Journal officiel est publié dans les langues espagnole, danoise, allemande, grecque, anglaise, française, italienne, néerlandaise, portugaise, finnoise et suédoise. Les rectificatifs qu'il contient se rapportent à des actes publiés antérieurement à l'élargissement de l'Union européenne du 1er mai 2004. IT : La presente Gazzetta ufficiale è pubblicata nelle lingue spagnola, danese, tedesca, greca, inglese, francese, italiana, olandese, portoghese, finlandese e svedese. Le rettifiche che essa contiene si riferiscono ad atti pubblicati anteriormente all'allargamento dell'Unione europea del 1O maggio 2004. LV : Šis Oficiālais Vēstnesis publicēts spāņu, dāņu, vācu, grieķu, angļu, franču, itāļu, holandiešu, portugāļu, somu un zviedru valodā. Šeit minētie labojumi attiecas uz tiesību aktiem, kas publicēti pirms Eiropas Savienības paplašināšanās 2004. gada 1. maijā. LT : Šis Oficialusis leidinys išleistas ispanų, danų, vokiečių, graikų, anglų, prancūzų, italų, olandų, portugalų, suomių ir švedų kalbomis. Čia išspausdintas teisės aktų, paskelbtų iki Europos Sąjungos plėtros gegužės 1 d., klaidų ištaisymas. HU : Ez a Hivatalos Lap spanyol, dán, német, görög, angol, francia, olasz, holland, portugál, finn és svéd nyelven jelenik meg. Az itt megjelent helyesbítések elsősorban a 2004. május 1-jei európai uniós bővítéssel kapcsolatos jogszabályokra vonatkoznak. MT : Dan il-Ġurnal Uffiċjali hu ppubblikat fil-ligwa Spanjola, Daniża, Ġermaniża, Griega, Ingliża, Franċiża, Taljana, Olandiża, Portugiża, Finlandiża u Svediża. Il-corrigenda li tinstab hawnhekk tirreferi għal atti ppubblikati qabel it-tkabbir ta’ l-Unjoni Ewropea fl-1 ta' Mejju 2004. NL : Dit Publicatieblad wordt uitgegeven in de Spaanse, de Deens, de Duitse, de Griekse, de Engelse, de Franse, de Italiaanse, de Nederlandse, de Portugese, de Finse en de Zweedse taal. De rectificaties in dit Publicatieblad hebben betrekking op besluiten die vóór de uitbreiding van de Europese Unie op 1 mei 2004 zijn gepubliceerd. PL : Ten Dziennik Urzędowy jest wydawany w językach: hiszpańskim, duńskim, niemieckim, greckim, angielskim, francuskim, włoskim, niderlandzkim, portugalskim, fińskim i szwedzkim. Sprostowania zawierają odniesienia do aktów opublikowanych przed rozszerzeniem Unii Europejskiej dnia 1 maja 2004 r. PT : O presente Jornal Oficial é publicado nas línguas espanhola, dinamarquesa, alemã, grega, inglesa, francesa, italiana, neerlandesa, portuguesa, finlandesa e sueca. As rectificações publicadas neste Jornal Oficial referem-se a actos publicados antes do alargamento da União Europeia de 1 de Maio de 2004. SK : Tento úradný vestník vychádza v španielskom, dánskom, nemeckom, gréckom, anglickom, francúzskom, talianskom, holandskom, portugalskom, fínskom a švédskom jazyku. Korigendá, ktoré obsahuje, odkazujú na akty uverejnené pred rozšírením Európskej únie 1. mája 2004. SL : Ta Uradni list je objavljen v španskem, danskem, nemškem, grškem, angleškem, francoskem, italijanskem, nizozemskem, portugalskem, finskem in švedskem jeziku. Vsebovani popravki se nanašajo na akte objavljene pred širitvijo Evropske unije 1. maja 2004 FI : Tämä virallinen lehti on julkaistu espanjan, tanskan, saksan, kreikan, englannin, ranskan, italian, hollannin, portugalin, suomen ja ruotsin kielellä. Lehden sisältämät oikaisut liittyvät ennen Euroopan unionin laajentumista 1. toukokuuta 2004 julkaistuihin säädöksiin. SV : Denna utgåva av Europeiska unionens officiella tidning publiceras på spanska, danska, tyska, grekiska, engelska, franska, italienska, nederländska, portugisiska, finska och svenska. Rättelserna som den innehåller avser rättsakter som publicerades före utvidgningen av Europeiska unionen den 1 maj 2004.
Rättelser
|
16.6.2004 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 216/3 |
Rättelse till kommissionens direktiv 2004/73/EG av den 29 april 2004 om anpassning till tekniska framsteg för tjugonionde gången av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen
(”Europeiska unionens officiella tidning” L 152 av den 30 april 2004)
Direktiv 2004/73/EG skall vara som följer:
”
KOMMISSIONENS DIREKTIV 2004/73/EG
av den 29 april 2004
om anpassning till tekniska framsteg för tjugonionde gången av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen
(Text av betydelse för EES)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (1), särskilt artikel 28 i detta, och
av följande skäl:
|
(1) |
Bilaga I till direktiv 67/548/EEG innehåller en förteckning över farliga ämnen samt uppgifter om klassificering och märkning av respektive ämne. Förteckningen behöver uppdateras genom införande av nya ämnen som anmälts och av fler ämnen som redan existerar. Vidare måste uppgifterna om de ämnen som redan är upptagna i förteckningen anpassas till de tekniska framstegen, bl.a. genom fastställande av övre gränser för koncentrationer av vissa ämnen i miljön. Det är också nödvändigt att ta bort poster med vissa ämnen eller grupper av ämnen. Andra poster behöver delas upp på flera, eftersom klassificeringen inte längre gäller för alla ämnen som nu är upptagna i samma post. Märkningen av ämnen som innehåller 1,3-butadien bör ändras med hänsyn till att detta ämne enligt föreliggande direktiv kommer att klassificeras som mutagent. |
|
(2) |
I bilaga V till direktiv 67/548/EEG anges metoder för bestämning av fysikalisk-kemiska egenskaper, toxicitet och eko-toxicitet hos ämnen och preparat. Denna bilaga bör ändras så att antalet försöksdjur som används minskas så mycket som möjligt, i enlighet med rådets direktiv 86/609/EEG av den 24 november 1986 (om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål) (2). De metoder för subkronisk och oral toxicitet som beskrivs i avsnitten B.1, B.4, B.5, B.31 och B.35 bör revideras i enlighet med detta. Vidare bör bilaga V utökas med avsnitt B.42 så att det blir möjligt att använda en förfinad metod för test av subkronisk oral toxicitet. Slutligen bör bilaga V utökas med följande avsnitt: A.21 om fysikalisk-kemiska egenskaper, B.43 om subkronisk oral toxicitet samt C.21–C.24 om miljötoxicitet. Därigenom skulle det bli möjligt att bestämma egenskaper som ännu inte täcks på ett tillfredsställande sätt av metoderna i den nuvarande versionen av bilagan. |
|
(3) |
De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är förenliga med yttrandet från Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiv som syftar till att undanröja tekniska handelshinder avseende farliga ämnen och preparat. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Direktiv 67/548/EEG ändras på följande sätt:
|
1) |
Bilaga I skall ändras på följande sätt:
|
|
2) |
Bilaga V skall ändras på följande sätt:
|
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall senast den 31 oktober 2005 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser samt en jämförelsetabell över dem och bestämmelserna i detta direktiv. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 3
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 4
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 29 april 2004.
På kommissionens vägnar
Margot WALLSTRÖM
Ledamot av kommissionen
BILAGA 1A
”Anmärkning K:
Ämnet behöver inte klassificeras som cancerframkallande eller mutagent om det kan visas att det innehåller mindre än 0,1 viktprocent 1,3-butadien (Einecs-nr 203-450-8). Om ämnet inte klassificeras som cancerframkallande eller mutagent skall åtminstone S-fraserna (2-)9-16 användas. Denna anmärkning gäller endast vissa komplexa kol- och oljebaserade ämnen som anges i bilaga I.”
BILAGA 1B
|
Index-nr |
Kemiskt namn |
Anmärkningar som gäller ämnen |
EG-nr |
CAS-nr |
Klassificering |
Märkning |
Koncentrationsgränser |
Anmärkningar som gäller beredningar |
|
”006-005-00-4 |
tiram tetrametyltiuramdisulfid |
|
205-286-2 |
137-26-8 |
Xn; R20/22-48/22 Xi; R36/38 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-36/38-43-48/22-50/53 S: (2-)26-36/37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/22-36/38-43-48/22-50/53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R36/38-43-48/22-50/53 10 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R43-48/22-50/53 2,5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R43-50/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi, N; R43-51/53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51/53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52/53 |
|
|
006-006-01-7 |
cyanväte …% vätecyanid …% |
B |
200-821-6 |
74-90-8 |
T+; R26/27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-50/53 S: (1/2-)7/9-16-36/37-38-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-51-53 2,5 % ≤ C < 7 %: T, N; R23/24/25-51-53 1 % ≤ C < 2,5 %: T, N; R23/24/25-52-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22-52-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22 |
|
|
006-012-00-2 |
ziram (ISO) zinkbis(N,N-dimetylditiokarbamat) |
|
205-288-3 |
137-30-4 |
T+; R26 Xn; R22-48/22 Xi; R37-41 R43 N; R50-53 |
T+; N R: 22-26-37-41-43-48/22-50/53 S: (1/2-)22-26-28-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R22-26-37-41-43-48/22-50-53 20 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26-37-41-43-48/22-50-53 10 % ≤ C < 20 %: T+, N; R26-41-43-48/22-50-53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R26-36-43-50-53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R23-36-43-50-53 1 % ≤ C < 5 %: T, N; R23-43-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R20-51-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
006-021-00-1 |
linuron (ISO) 3-(3,4-diklorfenyl)-1-metoxi-1-metylurea |
E |
206-356-5 |
330-55-2 |
Repr. Cat. 2; R61 Repr. Cat. 3; R62 Carc. Cat. 3; R40 Xn; R22-48/22 N; R50-53 |
T; N R: 61-22-40-48/22-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
006-044-00-7 |
isoproturon 3-(4-isopropylfenyl)-1,1-dimetylurea |
|
251-835-4 |
34123-59-6 |
Carc. Cat. 3; R40 N; R50-53 |
Xn; N R: 40-50/53 S: (2-)36/37-60-61 |
C ≥ 2,5 %: Xn, N; R40-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn, N; R40-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
006-072-00-X |
prosulfokarb S-benzyl-N,N-dipropyltiokarbamat |
|
401-730-6 |
52888-80-9 |
Xn; R22 R43 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
006-089-00-2 |
klordioxid |
|
233-162-8 |
10049-04-4 |
O; R8 R6 T+; R26 C; R34 N; R50 |
O; T+; N R: 6-8-26-34-50 S: (1/2-)23-26-28-36/37/39-38-45-61 |
C ≥ 5 %: T+; N; R26-34-50 1 % ≤ C < 5 %: T+; N; R26-36/37/38-50 0,5 % ≤ C < 1 %: T; N; R23-36/37/38-50 0,2 % ≤ C < 0,5 %: T; N; R23-50 0,02 % ≤ C < 0,2 %: Xn; N; R20-50 |
|
|
006-089-01-X |
klordioxid … % |
B |
233-162-8 |
10049-04-4 |
T; R25 C; R34 N; R50 |
T; N R: 25-34-50 S: (1/2-)23-26-28-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T; N; R25-34-50 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R22-34-50 3 % ≤ C < 10 %: Xn; N; R22-36/37/38-50 0,3 % ≤ C < 3 %: Xi; R36 |
|
|
007-001-00-5 |
ammoniak, vattenfri |
|
231-635-3 |
7664-41-7 |
R10 T; R23 C; R34 N; R50 |
T; N R: 10-23-34-50 S: (1/2-)9-16-26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23-34-50 5 % ≤ C < 25 %: T; R23-34 0,5 % ≤ C < 5 %: Xn; R20-36/37/38 |
|
|
007-008-00-3 |
hydrazin |
E |
206-114-9 |
302-01-2 |
R10 Carc. Cat. 2; R45 T; R23/24/25 C; R34 R43 N; R50-53 |
T; N R: 45-10-23/24/25-34-43-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-23/24/25-34-43-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T, N; R45-20/21/22-34-43-51/53 3 % ≤ C < 10 %: T, N; R45-20/21/22-36/38-43-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: T; R45-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45 |
|
|
007-010-00-4 |
natriumnitrit |
|
231-555-9 |
7632-00-0 |
O; R8 T; R25 N; R50 |
O; T; N R: 8-25-50 S: (1/2-)45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-50 5 % ≤ C < 25 %: T; R25 1 % ≤ C < 5 %: Xn; R22 |
|
|
007-011-00-X |
kaliumnitrit |
|
231-832-4 |
7758-09-0 |
O; R8 T; R25 N; R50 |
O; T; N R: 8-25-50 S: (1/2-)45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-50 5 % ≤ C < 25 %: T; R25 1 % ≤ C < 5 %: Xn; R22 |
|
|
007-013-00-0 |
1,2-dimetylhydrazin |
E |
— |
540-73-8 |
Carc. Cat. 2; R45 T; R23/24/25 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-51/53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-23/24/25-51/53 3 % ≤ C < 25 %: T; R45-20/21/22-52/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T; R45-52/53 0,01 % ≤ C < 2,5 %: T; R45 |
|
|
007-017-00-2 |
isobutylnitrit |
E |
208-819-7 |
542-56-3 |
F; R11 Xn; R20/22 Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 |
F; T R: 11-20/22-45-68 S: 53-45 |
|
|
|
007-027-00-7 |
1,6-bis(3,3-bis((1-metylpentylidenimino)propyl)ureido)hexan |
|
420-190-2 |
— |
Xn; R21/22-48/21 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 21/22-34-43-48/21-50/53 S: (1/2-)7-26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
008-003-00-9 |
väteperoxidlösning… % |
B |
231-765-0 |
7722-84-1 |
R5 O; R8 C; R35 Xn; R20/22 |
O; C R: 5-8-20/22-35 S: (1/2-)17-26-28-36/37/39-45 |
C ≥ 70 %: C; R20/22-35 50 % ≤ C < 70 %: C; R20/22-34 35 % ≤ C < 50 %: Xn; R22-37/38-41 8 % ≤ C < 35 %: Xn; R22-41 5 % ≤ C < 8 %: Xi; R36 Footnote: C ≥ 70 %: R5, O;R8 50 % ≤ C < 70 %: O; R8 |
|
|
009-015-00-7 |
sulfuryldifluorid svaveloxifluorid |
|
220-281-5 |
2699-79-8 |
T; R23 Xn; R48/20 N; R50 |
T; N R: 23-48/20-50 S: (1/2-)45-63-60-61 |
|
|
|
015-002-00-7 |
röd fosfor |
|
231-768-7 |
7723-14-0 |
F; R11 R16 R52-53 |
F R: 11-16-52/53 S: (2-)7-43-61 |
|
|
|
015-014-00-2 |
tributylfosfat |
|
204-800-2 |
126-73-8 |
Carc.Cat.3; R40 Xn; R22 Xi; R38 |
Xn R: 22-38-40 S: (2-)36/37-46 |
|
|
|
015-015-00-8 |
trikresylfosfat o-o-o, o-o-m, o-o-p, o-m-m, o-m-p, o-p-p |
C |
201-103-5 |
78-30-8 |
T; R39/23/24/25 N; R51-53 |
T; N R: 39/23/24/25-51/53 S: (1/2-)20/21-28-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R39/23/24/25-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T; R39/23/24/25-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R39/23/24/25 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn; R68/20/21/22 |
|
|
015-016-00-3 |
trikresylfosfat m-m-m, m-m-p, m-p-p, p-p-p |
C |
201-105-6 |
78-32-0 |
Xn; R21/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 21/22-51/53 S: (2-)28-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R21/22-51/53 5 % ≤ C < 25 %: Xn; R21/22-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: R52/53 |
|
|
015-020-00-5 |
mevinfos (ISO) 2-metoxikarbonyl-1-metylvinyldimetylfosfat |
|
232-095-1 |
7786-34-7 |
T+; R27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 27/28-50/53 S: (1/2-)23-28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 7 %: T+, N; R27/28-50-53 1 % ≤ C < 7 %: T, N; R24/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,0025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: N; R51-53 0,000025 % ≤ C < 0,00025 %: R52-53 |
|
|
015-021-00-0 |
triklorfon (ISO) dimetyl-2,2,2-triklor-1-hydroxietylfosfonat |
|
200-149-3 |
52-68-6 |
Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-43-50-53 1 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R43-50-53 0,025 % ≤ C < 1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-027-00-3 |
sulfotep (ISO) O,O,O′,O′-tetraetylditiopyrofosfat |
|
222-995-2 |
3689-24-5 |
T+; R27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 27/28-50/53 S: (1/2-)23-28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 7 %: T+, N; R27/28-50-53 1 % ≤ C < 7 %: T, N; R24/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-032-00-0 |
protoat (ISO) O,O-dietylisopropylkarbamoylmetylditiofosfat O,O-dietylisopropylkarbamoylfosforaditioat |
|
218-893-2 |
2275-18-5 |
T+; R27/28 R52-53 |
T+ R: 27/28-52/53 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
|
|
|
015-033-00-6 |
forat (ISO) O,O-dietyletyltiometylditiofosfat O,O-dietyletyltiometylfosforotioat |
|
206-052-2 |
298-02-2 |
T+; R27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 27/28-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 7 %: T+, N; R27/28-50-53 1 % ≤ C < 7 %: T, N; R24/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-034-00-1 |
paration (ISO) O,O-dietyl-O-4-nitrofenyltiofosfat O,O-dietyl-O-4-nitrofenylfosforotioat |
|
200-271-7 |
56-38-2 |
T+; R26/28 T; 24-48/25 N; R50-53 |
T+; N R: 24-26/28-48/25-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24-26/28-48/25-50-53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21-26/28-48/25-50-53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R21-26/28-48/22-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R21-23/25-48/22-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R23/25-48/22-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20/22-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R20/22-51-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-035-00-7 |
parationmetyl (ISO O,O-dimetyl-O-4-nitrofenyltiofosfat O,O-dimetyl-O-4-nitrofenylfosforotioat |
|
206-050-1 |
298-00-0 |
R5 R10 T+; R26/28 T; R24 Xn; R48/22 N; R50-53 |
T+; N R: 5-10-24-26/28-48/22-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24-26/28-48/22-50-53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21-26/28-48/22-50-53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R21-26/28-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R21-23/25-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R23/25-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20/22-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R20/22-51-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-041-00-X |
malation (ISO) 1,2-bis(etoxikarbonyl)etyl-O,O-dimetylditiofosfat 1,2-bis(etoxikarbonyl)etyl-O,O-dimetylfosforotioat |
|
204-497-7 |
121-75-5 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)24-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,25 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-042-00-5 |
klortion O-(3-klor-4-nitrofenyl)-O,O-dimetyltiofosfat O-(3-klor-4-nitrofenyl)-O,O-dimetylfosforotioat |
|
207-902-5 |
500-28-7 |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)13-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50-53 0,25 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-047-00-2 |
etion (ISO) O,O,O′,O′′-tetraetyl-S,S′-metylendi(ditiofosfat) O,O,O′,O′-tetraetyl-S,S′-metylendi(ditiofosfat) O,O,O′,O′-tetraetyl-S,S′-metylendi(fosforoditioat |
|
209-242-3 |
563-12-2 |
T; R25 Xn; R21 N; R50-53 |
T; N R: 21-25-50/53 S: (1/2-)25-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R21-25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,0025 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: N; R51-53 0,000025 % ≤ C < 0,00025 %: R52-53 |
|
|
015-052-00-X |
fenklorfos (ISO) O,O-dimetyl-O-2,4,5-triklorfenyltiofosfat O,O-dimetyl-O-2,4,5-triklorfenylfosforotioat |
|
206-082-6 |
299-84-3 |
Xn; R21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 21/22-50/53 S: (2-)25-36/37-60-61 |
|
|
|
015-055-00-6 |
naled (ISO) 1,2-dibrom-2,2-dikloretyldimetylfosfat |
|
206-098-3 |
300-76-5 |
Xn; R21/22 Xi; R36/38 N; R50 |
Xn; N R: 21/22-36/38-50 S: (2-)36/37-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R21/22-36/38-50 20 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R36/38-50 0,025 % ≤ C < 20 %: N; R50 |
|
|
015-063-00-X |
dioxation (ISO) 1,4-dioxan-2,3-diyl-O,O,O′,O′-tetrayldi(ditiofosfat) 1,4-dioxan-2,3-diyl-O,O,O′,O′-tetraetyl di(fosforodithioat) |
|
201-107-7 |
78-34-2 |
T+; R26/28 T; R24 N; R50-53 |
T+; N R: 24-26/28-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24-26/28-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21-26/28-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R21-23/25-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R23/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20/22-50-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-065-00-0 |
S-2-etylsulfinyletyl-O,O-dimetylditiofosfat S-2-(etylsulfinyl)etyl-O,O-dimetylfosforoditioat |
|
— |
2703-37-9 |
T+; R26/27/28 N; R51-53 |
T+; N R: 26/27/28-51/53 S: (1/2-)13-28-45-61 |
|
|
|
015-076-00-0 |
O,O-dietyl-O-(4-metylkumar-7-yl)tiofosfat O,O-dietyl-O-(4-metylkumar-7-yl)fosforodioat |
|
— |
299-45-6 |
T+; R26/27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-50/53 S: (1/2-)13-28-45-60-61 |
C ≥ 7 %: T+, N; R26/27/28-50-53 1 % ≤ C < 7 %: T, N; R23/24/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20/21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-078-00-1 |
demeton-S-metylsulfon S-2-etylsulfonetyldimetyltiofosfat S-2-(etylsulfonetyl)dimetylfosforotioat |
|
241-109-5 |
17040-19-6 |
T; R25 Xn; R21 N; R51-53 |
T; N R: 21-25-51/53 S: (1/2-)22-28-36/37-45-61 |
|
|
|
015-083-00-9 |
bensulid (ISO) O,O-diisopropyl-2-fenylsulfonylaminoetylditiofosfat O,O-diisopropyl-2-fenylsulfonylaminoetylfosforoditioat |
|
212-010-4 |
741-58-2 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)24-36-60-61 |
|
|
|
015-084-00-4 |
klorpyrifos (ISO) O,O-dietyl-O-(3,5,6-triklor-2-pyridyl)tiofosfat O,O-dietyl-O-(3,5,6-triklor-2-pyridyl)fosforotioat |
|
220-864-4 |
2921-88-2 |
T; R25 N; R50-53 |
T; N R: 25-50/53 S: (1/2-)45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,0025 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: N; R51-53 0,000025 % ≤ C < 0,00025 %: R52-53 |
|
|
015-095-00-4 |
metamidofos (ISO) O,S-dimetylamidotiofosfat O,S-dimetylamidofosforotioat |
|
233-606-0 |
10265-92-6 |
T+; R26/28 T; R24 N; R50 |
T+; N R: 24-26/28-50 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
|
|
|
015-096-00-X |
oxidisulfoton (ISO) O,O-dietyl-S-2-etylsulfinyletylditiofosfat O,O-dietyl-S-2-etylsulfinyletylfosforoditioat |
|
219-679-1 |
2497-07-6 |
T+; R28 T; R24 N; R50-53 |
T+; N R: 24-28-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24-28-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21-28-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R21-25-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R25-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R22-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R22-51-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: R52-53 |
|
|
015-097-00-5 |
fentoat (ISO) etyl-2-dimetoxitiofosfinoyltio-2-fenylacetat etyl-2-dimetoxifosfinotioyltio-2-fenylacetat |
|
219-997-0 |
2597-03-7 |
Xn; R21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 21/22-50/53 S: (2-)22-36/37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,25 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-100-00-X |
foxim (ISO) α-(dietoxifosfinotioylimino)fenylacetonitril |
|
238-887-3 |
14816-18-3 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)36-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,025 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-101-00-5 |
fosmet (ISO) O,O-dimetylftalimidometylditiofosfat O,O-dimetylftalimidometylfosforoditioat |
|
211-987-4 |
732-11-6 |
Xn; R21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 21/22-50/53 S: (2-)22-36/37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,25 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-105-00-7 |
trifenylfosfit |
|
202-908-4 |
101-02-0 |
Xi; R36/38 N; R50-53 |
Xi; N R: 36/38-50/53 S: (2-)28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/38-50/53 5 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R36/38-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
015-107-00-8 |
etoprofos (ISO) etyl-S,S-dipropylditiofosfat etyl-S,S-dipropylfosforoditioat |
|
236-152-1 |
13194-48-4 |
T+; R26/27 T; R25 R43 N; R50-53 |
T+; N R: 25-26/27-43-50/53 S: (1/2-)27/28-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
015-108-00-3 |
bromofos (ISO) O-(4-brom-2,5-diklorfenyl)-O,O-dimetyltiofosfat O-(4-brom-2,5-diklorfenyl)-O,O-dimetylfosforotioat |
|
218-277-3 |
2104-96-3 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)36-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,25 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-109-00-9 |
krotoxifos (ISO) 1-fenyletyl-3-(dimetoxifosfinyloxi)isokrotonat |
|
231-720-5 |
7700-17-6 |
T; R24/25 N; R50-53 |
T; N R: 24/25-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R24/25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R21/22-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
015-110-00-4 |
cyanofenfos (ISO) O-4-cyanofenyl-O-etylfenyltiofosfonat O-4-cyanofenyl-O-etylfenylfosfonotioat |
|
— |
13067-93-1 |
T; R25-39/25 Xn; R21 Xi; R36 N; R51-53 |
T; N R: 21-25-36-39/25-51/53 S: (1/2-)36/37-45-61 |
|
|
|
015-114-00-6 |
klormefos (ISO) S-klormetyl-O,O-dietylditiofosfat S-klormetyl-O,O-dietylfosforoditioat |
|
246-538-1 |
24934-91-6 |
T+; R27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 27/28-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
|
|
|
015-115-00-1 |
klortiofos (ISO) O,O-dietyl-O-(2,5-diklor-4-metyltiofenyl)tiofosfat O,O-dietyl-O-(2,5-diklor-4-metyltiofenyl)fosforotioat |
|
244-663-6 |
21923-23-9 |
T+; R28 T; R24 N; R50-53 |
T+; N R: 24-28-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
|
|
|
015-122-00-X |
etrimfos O-6-etoxi-2-etylpyrimidin-4-yl-O,O-dimetyltiofosfat O-6-etoxi-2-etylpyrimidin-4-yl-O,O-dimetylfosforotioat |
|
253-855-9 |
38260-54-7 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50-53 2,5 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
015-123-00-5 |
fenamifos (ISO) etyl-4-metyltio-m-tolyl-N-isopropylfosforamidat |
|
244-848-1 |
22224-92-6 |
T+; R28 T; R24 N; R50-53 |
T+; N R: 24-28-50/53 S: (1/2-)23-28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24-28-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21-28-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R21-25-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R25-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R22-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R22-51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-126-00-1 |
heptenofos (ISO) 7-klorbicyklo[3.2.0]hepta-2,6-dien-6-yldimetylfosfat |
|
245-737-0 |
23560-59-0 |
T; R25 N; R50-53 |
T; N R: 25-50/53 S: (1/2-)23-28-37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,25 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-127-00-7 |
iprobenfos S-benzyldiisopropyltiofosfat S-benzyldiisopropylfosforotioat |
|
247-449-0 |
26087-47-8 |
Xn; R22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-51/53 S: (2-)61 |
|
|
|
015-128-00-2 |
IPSP S-etylsulfinylmetyl-O,O-diisopropylditiofosfat S-etylsulfinylmetyl-O,O-diisopropylfosforoditioat |
|
— |
5827-05-4 |
T+; R27 T; R25 N; R50-53 |
T+; N R: 25-27-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R25-27-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R22-27-50-53 3 % ≤ C < 7 %: T, N; R22-24-50-53 1 % ≤ C < 3 %: T, N; R24-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R21-50-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn, N; R21-51-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-129-00-8 |
isofenfos (ISO) O-etyl-O-2-isopropoxikarbonylfenyl-N-isopropyltiofosforamidat O-etyl-O-2-isopropoxidarbonylfenyl-N-isopropylfosforotioamidat |
|
246-814-1 |
25311-71-1 |
T; R24/25 N; R50-53 |
T; N R: 24/25-50/53 S: (1/2-)36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R24/25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,25 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-131-00-9 |
isoxation (ISO) O,O-dietyl-O-5-fenylisoxazol-3-yltiofosfat O,O-dietyl-O-5-fenylisoxazol-3-ylfosforodioat |
|
242-624-8 |
18854-01-8 |
T; R24/25 N; R50-53 |
T; N R: 24/25-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
|
|
|
015-132-00-4 |
metylkarbofenation (4-klorfenyltiometyl)-O,O-dimetylditiofosfat S-(4-klorfenyltiometyl)-O,O-dimetylditiofosfat S-(4-klorfenyltiometyl)-O,O-dimetylditiofosfat S-(4-klorfenyltiometyl)-O,O-dimetylfosforoditioat |
|
— |
953-17-3 |
T; R24/25 N; R50-53 |
T; N R: 24/25-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R24/25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-133-00-X |
piperofos (ISO) S-2-metylpiperidinokarbonylmetyl-O,O-dipropylditiofosfat S-2-metylpiperidinokarbonylmetyl-O,O-dipropylfosforoditionat |
|
— |
24151-93-7 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50-53 2,5 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
015-134-00-5 |
pirimifosmetyl (ISO) O-(2-dietylamino-6-metylpyrimidin-4-yl)-O,O-dimetyltiofosfat O-(2-dietylamino-6-metylpyrimidin-4-yl)-O,O-dimetylfosforotioat |
|
249-528-5 |
29232-93-7 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)60-61 |
|
|
|
015-135-00-0 |
profenofos (ISO) O-(4-brom-2-klorfenyl)-O-etyl-S-propyltiofosfat O-(4-brom-2-klorfenyl)-O-etyl-S-propylfosforotioat |
|
255-255-2 |
41198-08-7 |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)36/37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 25 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-136-00-6 |
propetamfos (ISO) O-etyl-O-[(2-isopropoxikarbonyl)-1-metyl]vinyl(etylamido)tiofosfat O-etyl-O-[(2-isopropoxikarbonyl)-1-metyl]vinyl(etylamido)fosforotioat |
|
250-517-2 |
31218-83-4 |
T; R25 N; R50-53 |
T; N R: 25-50/53 S: (1/2-)37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,25 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
015-138-00-7 |
kvinalfos (ISO) O,O-dietyl-O-kinoxalin-2-yltiofosfat O,O-dietyl-O-kinoxalin-2-ylfosforotioat |
|
237-031-6 |
13593-03-8 |
T; R25 Xn; R21 N; R50-53 |
T; N R: 21-25-50/53 S: (1/2-)22-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R21-25-50-53 3 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-50-53 0,025 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-139-00-2 |
terbufos (ISO) S-tert-butyltiometyl-O,O-dietylditiofosfat S-tert-butyltiometyl-O,O-dietylfosforoditioat |
|
235-963-8 |
13071-79-9 |
T+; R27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 27/28-50/53 S: (1/2-)36/37-45-60-61 |
C ≥ 7 %: T+, N; R27/28-50-53 1 % ≤ C < 7 %: T, N; R24/25-50-53 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R21/22-50-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
015-154-00-4 |
2-kloretylfosfonsyra etefon |
|
240-718-3 |
16672-87-0 |
Xn; R20/21 C; R34 R52-53 |
C R: 20/21-34-52/53 S: (1/2-)26-28-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C; R20/21-34-52/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
015-179-00-0 |
kondensationsprodukt av: tetrakis(hydroximetyl)fosfoniumklorid, urea och destillerad vätebehandlad(C16-18)talgalkylamin |
|
422-720-8 |
166242-53-1 |
Carc. Cat. 3; R40 Xn; R22-48/22 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-40-43-48/22-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
016-001-00-4 |
vätesulfid svavelväte |
|
231-977-3 |
7783-06-4 |
F+; R12 T+; R26 N; R50 |
F+; T+; N R: 12-26-50 S: (1/2-)9-16-36-38-45-61 |
|
|
|
016-008-00-2 |
ammoniumpolysulfider ammoniumpolysulfid ((NH4)2(Sx)) |
|
232-989-1 |
9080-17-5 |
R31 C; R34 N; R50 |
C; N R: 31-34-50 S: (1/2-)26-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N ; R31-34-50 5 % ≤ C < 25 %: C; R31-34 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R31-36/38 |
|
|
016-012-00-4 |
disvaveldiklorid |
|
233-036-2 |
10025-67-9 |
R14 T; R25 Xn; R20 R29 C; R35 N; R50 |
T; C; N R: 14-20-25-29-35-50 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T, C, N; R20-25-35-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R22-35 5 % ≤ C < 10 %: C; R22-34 3 % ≤ C < 5 %: Xn; R22-36/37/38 1 % ≤ C < 3 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
016-013-00-X |
svaveldiklorid |
|
234-129-0 |
10545-99-0 |
R14 C; R34 Xi; R37 N; R50 |
C; N R: 14-34-37-50 S: (1/2-)26-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N ; R34-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R34 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
016-014-00-5 |
svaveltetraklorid |
|
— |
13451-08-6 |
R14 C; R34 N; R50 |
C; N R: 14-34-50 S: (1/2-)26-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R34-50 10 ≤ C < 25 %: C; R34 5 ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
016-021-00-3 |
metantiol metylmerkaptan |
|
200-822-1 |
74-93-1 |
F+; R12 T; R23 N; R50-53 |
F+; T; N R: 12-23-50/53 S: (2-)16-25-60-61 |
|
|
|
016-023-00-4 |
dimetylsulfat |
E |
201-058-1 |
77-78-1 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 T+; R26 T; R25 C; R34 R43 |
T+ R: 45-25-26-34-43-68 S: 53-45 |
C ≥ 25 %: T+; R45-R25-R26-R34-R43-R68 10 % ≤ C < 25 %: T+; R45-R22-R26-R34-R43-R68 7 % ≤ C < 10 %: T+; R45-R22-R26-R36/37/38-R43-R68 5 % ≤ C < 7 %: T; R45-R22-R23-R36/37/38-R43-R68 3 % ≤ C < 5 %: T; R45-R22-R23-R43-R68 1 % ≤ C < 3 %: T; R45-R23-R43-R68 0,1 % ≤ C < 1 %: T; R45-R20-R68 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45-R68 |
|
|
016-059-00-0 |
N,N,N′,N′-tetrametylditiobis(etylen)diamindihydroklorid |
|
405-300-9 |
17339-60-5 |
Xn; R22 Xi; R36 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-36-43-50/53 S: (2-)26-36/37-60-61 |
|
|
|
017-003-00-8 |
bariumklorat |
|
236-760-7 |
13477-00-4 |
O; R9 Xn; R20/22 N; R51-53 |
O; Xn; N R: 9-20/22-51/53 S: (2-)13-27-61 |
|
|
|
017-004-00-3 |
kaliumklorat |
|
223-289-7 |
3811-04-9 |
O; R9 Xn; R20/22 N; R51-53 |
O; Xn; N R: 9-20/22-51/53 S: (2-)13-16-27-61 |
|
|
|
017-005-00-9 |
natriumklorat |
|
231-887-4 |
7775-09-9 |
O; R9 Xn; R22 N; R51-53 |
O; Xn; N R: 9-22-51/53 S: (2-)13-17-46-61 |
|
|
|
017-011-00-1 |
natriumhypokloritlösning … % aktivt klor |
B |
231-668-3 |
7681-52-9 |
C; R34 R31 N; R50 |
C; N R: 31-34-50 S: (1/2-)28-45-50-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R31-34-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R31-34 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R31-36/38 |
|
|
017-012-00-7 |
kalciumhypoklorit |
|
231-908-7 |
7778-54-3 |
O; R8 Xn; R22 R31 C; R34 N; R50 |
O; C; N R: 8-22-31-34-50 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R22-34-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R34 3 % ≤ C < 10 %: Xi; R37/38-41 0,5 % ≤ C < 3 %: Xi; R36 |
|
|
024-001-00-0 |
kromtrioxid |
E |
215-607-8 |
1333-82-0 |
O; R9 Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 3; R62 T+; R26 T; R24/25-48/23 C; R35 R42/43 N; R50-53 |
O; T+; N R: 45-46-9-24/25-26-35-42/43-48/23-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24/25-26-35-42/43-45-46-48/23-50/53-62 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R21/22-26-35-42/43-45-46-48/23-51/53-62 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R21/22-26-34-42/43-45-46-48/20-51/53-62 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R21/22-23-34-42/43-45-46-48/20-51/53-62 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R21/22-23-36/37/38-42/43-45-46-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R23-36/37/38-42/43-45-46-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R23-36/37/38-42/43-45-46-48/20-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: T; R20-45-46-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R20-45-46 |
|
|
024-002-00-6 |
kaliumdikromat |
E |
231-906-6 |
7778-50-9 |
O; R8 Carc. Cat. 2: R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23 Xn; R21 C; R34 R42/43 N; 50-53 |
T+; N; O R: 45-46-60-61-8-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-34-42/43-48/23-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-36/37/38-42/43-48/20-51/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-36/37/38-42/43-48/20-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-42/43-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20-42/43-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20-42/43 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45-46-20 |
3 |
|
024-003-00-1 |
ammoniumdikromat |
E |
232-143-1 |
7789-09-5 |
E; R2 O; R8 Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23 Xn; R21 C; R34 R42/43 N; R50-53 |
E; T+; N R: 45-46-60-61-2-8-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-34-42/43-48/23-50/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-36/37/38-42/43-48/20-50/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-36/37/38-42/43-48/20-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-42/43-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20-42/43-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20-42/43 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45-46-20 |
3 |
|
024-004-00-7 |
natriumdikromat, vattenfri |
E |
234-190-3 |
10588-01-9 |
O; R8 Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23 Xn; R21 C; R34 R42/43 N; 50-53 |
T+; N; O R: 45-46-60-61-8-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-34-42/43-48/23-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-36/37/38-42/43-48/20-51/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-36/37/38-42/43-48/20-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-42/43-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T ; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20-42/43-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20-42/43 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45-46-20 |
3 |
|
024-004-01-4 |
natriumdikromat, dihydrat |
E |
234-190-3 |
7789-12-0 |
O; R8 Carc. Cat.2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23 Xn; R21 C; R34 R42/43 N; R50-53 |
T+; N; O R: 45-46-60-61-8-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-34-42/43-48/23-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-36/37/38-42/43-48/20-51/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-36/37/38-42/43-48/20-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-42/43-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20-42/43-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20-42/43 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45-46-20 |
3 |
|
024-011-00-5 |
ammoniumbis[1-(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-3-(N-fenylkarbamoyl)-2-naftolato]kromat (1-) |
|
400-110-2 |
— |
F; R11 N; R50-53 |
F; N R: 11-50/53 S: (2-)33-60-61 |
|
|
|
024-018-00-3 |
natriumkromat |
E |
231-889-5 |
7775-11-3 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat.2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23 Xn; R21 C; R34 R42/43 N; R50-53 |
T+; N R: 45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-21-25-26-34-42/43-48/23-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-34-42/43-48/23-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-36/37/38-42/43-48/20-51/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-36/37/38-42/43-48/20-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-42/43-48/20-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-23-42/43-48/20-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20-42/43-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20-42/43 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45-46-20 |
3 |
|
027-004-00-5 |
koboltdiklorid |
E |
231-589-4 |
7646-79-9 |
Carc. Cat. 2; R49 Xn; R22 R42/43 N; R50-53 |
T; N R: 49-22-42/43-50/53 S: (2-)22-53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R49-22-42/43-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R49-22-42/43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R49-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: T; R49-52/53 0,01 % ≤ C < 0,25 %: T; R49 |
1 |
|
027-005-00-0 |
koboltsulfat |
E |
233-334-2 |
10124-43-3 |
Carc. Cat. 2; R49 Xn; R22 R42/43 N; R50-53 |
T; N R: 49-22-42/43-50/53 S: (2-)22-53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R49-22-42/43-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R49-42/43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R49-42/43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: T; R49-52/53 0,01 % ≤ C < 0,25 %: T; R49 |
1 |
|
029-002-00-X |
koppar(I)oxid dikopparoxid |
|
215-270-7 |
1317-39-1 |
Xn; R22 N; 50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)22-60-61 |
|
|
|
030-001-00-1 |
zinkpulver-zinkdamm (ostabiliserat) |
|
231-175-3 |
7440-66-6 |
F; R15-17 N; R50-53 |
F; N R: 15-17-50/53 S: (2-)43-46-60-61 |
|
|
|
030-002-00-7 |
zinkpulver-zinkdamm (stabiliserat) |
|
231-175-3 |
7440-66-6 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
030-003-00-2 |
zinkklorid |
|
231-592-0 |
7646-85-7 |
Xn; R22 C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R22-34-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R36/37/38-51/53 2.5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0.25 % ≤ C < 2.5 %: R52/53 |
|
|
030-006-00-9 |
zinksulfat (mono-, hexa- och heptahydrat) [1] zinksulfat (vattenfri) [2] |
|
231-793-3 [1] 231-793-3 [2] |
7446-19-7 [1] 7733-02-0 [2] |
Xn; R22 R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-41-50/53 S: (2-)22-26-39-46-60-61 |
|
|
|
033-001-00-X |
arsenik |
|
231-148-6 |
7440-38-2 |
T; R23/25 N; R50-53 |
T; N R: 23/25-50/53 S: (1/2-)20/21-28-45-60-61 |
|
|
|
033-002-00-5 |
arsenikföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T; R23/25 N; R50-53 |
T; N R: 23/25-50/53 S: (1/2-)20/21-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/25-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/25-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: T; R23/25-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: T; R23/25 0,1 % ≤ C < 0,2 %: Xn; R20/22 |
1 |
|
042-002-00-4 |
tetrakis(dimetylditetradecylammonium)hexa-μ-oxotetra-μ3-oxodi-μ5-oxotetradekaoxooktamolybdat(4-) |
|
404-760-8 |
117342-25-3 |
T; R23 Xi; R41 R53 |
T R: 23-41-53 S: (1/2-)26-37/39-45-61 |
|
|
|
048-001-00-5 |
kadmiumföreningar förutom kadmiumsulfoselenid (xCdS.yCdSe), blandning av kadmiumsulfid och zinksulfid (xCdS.yZnS), blandning av kadmiumsulfid och kvicksilversulfid (xCdS.yHgS), och sådana som specificeras på andra ställen i denna bilaga |
A |
— |
— |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20/21/22-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/21/22-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22 |
1 |
|
048-003-00-6 |
kadmiumformiat |
|
224-729-0 |
4464-23-7 |
T; R23/25 R33 Xn; R68 N; R50-53 |
T; N R: 23/25-33-68-50/53 S: (1/2-)22-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/25-33-50/53-68 10 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/25-33-51/53-68 2,5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20/22-33-51/53-68 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/22-33-52/53-68 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/22-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,1 %: Xn; R20/22-33-52/53 |
|
|
048-004-00-1 |
kadmiumcyanid |
|
208-829-1 |
542-83-6 |
T+; R26/27/28 R32 R33 Xn; R68 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-32-33-68-50/53 S: (1/2-)7-28-29-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-32-33-50/53-68 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-32-33-51/53-68 2,5 % ≤ C < 7 %: T, N; R23/24/25-32-33-51/53-68 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R23/24/25-32-33-52/53-68 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22-33 |
|
|
048-005-00-7 |
kadmiumhexafluorosilikat |
|
241-084-0 |
17010-21-8 |
T; R23/25 R33 Xn; R68 N; R50-53 |
T; N R: 23/25-33-68-50/53 S: (1/2-)22-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/25-33-50/53-68 10 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/25-33-51/53-68 2,5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20/22-33-51/53-68 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/22-33-52/53-68 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/22-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/22-33 |
|
|
048-006-00-2 |
kadmiumfluorid |
E |
232-222-0 |
7790-79-6 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23/25 N; R50-53 |
T+; N R: 45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %:: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-48/23/25-51/53 2,5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20/22-48/20/22-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20/22-48/20/22-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20/22-48/20/22 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
048-007-00-8 |
kadmiumjodid |
|
232-223-6 |
7790-80-9 |
T; R23/25 R33 Xn; R68 N; R50-53 |
T; N R: 23/25-33-68-50/53 S: (1/2-)22-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/25-33-50/53-68 10 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/25-33-51/53-68 2,5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20/22-33-51/53-68 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/22-33-52/53-68 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/22-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/22-33 |
|
|
048-008-00-3 |
kadmiumklorid |
E |
233-296-7 |
10108-64-2 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T+; R26 T; R25-48/23/25 N; R50-53 |
T+; N R: 45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-48/23/25-51/53 2,5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20/22-48/20/22-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20/22-48/20/22-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20/22-48/20/22 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
048-009-00-9 |
kadmiumsulfat |
E |
233-331-6 |
10124-36-4 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 T; R48/23/25 T+; R26 T; R25 N; R50-53 |
T+; N R: 45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-46-60-61-25-26-48/23/25-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-46-60-61-22-26-48/23/25-51/53 2,5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-46-60-61-22-23-48/20/22-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-60-61-20/22-48/20/22-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-20/22-48/20/22-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46-20/22-48/20/22 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
048-010-00-4 |
kadmiumsulfid |
E |
215-147-8 |
1306-23-6 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62-63 T; R48/23/25 Xn; R22 R53 |
T; N R: 45-22-48/23/25-62-63-68-53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T; R45-22-48/23/25-62-63-68-53 10 % ≤ C < 25 %: T; R45-22-48/23/25-62-63-68 5 % ≤ C < 10 %: T; R45-48/20/22-62-63-68 1 % ≤ C < 5 %: T; R45-48/20/22-68 0,1 % ≤ C < 1 %: T; R45-48/20/22 |
1 |
|
050-001-00-5 |
tenntetraklorid |
|
231-588-9 |
7646-78-8 |
C; R34 R52-53 |
C R: 34-52/53 S: (1/2-)7/8-26-45-61 |
C ≥ 25 %: C; R34-52/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
050-005-00-7 |
trimetyltennföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T+; R26/27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-50/53 S: (1/2-)26-27-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: T+; R26/27/28-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R23/24/25-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R23/24/25 0,05 % ≤ C < 0,1 %: Xn; R20/21/22 |
1 |
|
050-006-00-2 |
trietyltennföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T+; R26/27/28 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-50/53 S: (1/2-)26-27-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: T+; R26/27/28-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R23/24/25-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R23/24/25 0,05 % ≤ C < 0,1 %: Xn; R20/21/22 |
1 |
|
050-007-00-8 |
tripropyltennföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T; R23/24/25 N; R50-53 |
T; N R: 23/24/25-50/53 S: (1/2-)26-27-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/24/25-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: T; R23/24/25-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: Xn; R20/21/22-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22 |
1 |
|
050-008-00-3 |
tributyltennföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T; R25-48/23/25 Xn; R21 Xi; R36/38 N; R50-53 |
T; N R: 21-25-36/38-48/23/25-50/53 S: (1/2-)35-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R21-25-36/38-48/23/25-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R21-25-36/38-48/23/25-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R21-25-36/38-48/23/25-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R22-48/20/22-52/53 |
1 |
|
050-009-00-9 |
fluortripentylstannan [1] hexapentyldistannoxan [2] |
|
243-546-7 [1] 247-143-7 [2] |
20153-49-5 [1] 25637-27-8 [2] |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20/21/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/21/22-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
1 |
|
050-010-00-4 |
fluortrihexylstannan |
|
243-547-2 |
20153-50-8 |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20/21/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/21/22-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
1 |
|
050-011-00-X |
trifenyltennföreningar förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T; R23/24/25 N; R50-53 |
T; N R: 23/24/25-50/53 S: (1/2-)26-27-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/24/25-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R23/24/25-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22-52/53 |
1 |
|
050-012-00-5 |
tetracyklohexylstannan [1] klortricyklohexylstannan [2] butyltricyklohexylstannan [3] |
A |
215-910-5 [1] 221-437-5 [2] 230-358-5 [3] |
1449-55-4 [1] 3091-32-5 [2] 7067-44-9 [3] |
Xn; R20/21/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/21/22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20/21/22-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/21/22-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
1 |
|
050-013-00-0 |
trioktyltennföreningar utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
A |
— |
— |
Xi; R36/37/38 R53 |
Xi R: 36/37/38-53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xi; R36/37/38-53 1 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/37/38 |
1 |
|
051-002-00-3 |
antimonpentaklorid |
|
231-601-8 |
7647-18-9 |
C; R34 N; R51-53 |
C; N R: 34-51/53 S: (1/2-)26-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R34-51/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34-52/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: R52/53 |
|
|
051-003-00-9 |
antimonföreningar förutom tetroxid (Sb2O4), pentoxid (Sb2O5), trisulfid (Sb2S3), pentasulfid (Sb2S5) och de som specifiseras på annat ställe i denna bilaga |
A |
— |
— |
Xn; R20/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 20/22-51/53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/22-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn; R20/22-52/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/22 |
1 |
|
080-002-00-6 |
oorganiska föreningar av kvicksilver förutom kvicksilver(II)sulfid (cinnober) och de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T+; R26/27/28 R33 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-33-50/53 S: (1/2-)13-28-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-33-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-33-51/53 2 % ≤ C < 2,5 %: T+; R26/27/28-33-52/53 0,5 % ≤ C < 2 %: T; R23/24/25-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: Xn; R20/21/22-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22-33 |
1 |
|
080-004-00-7 |
organiska föreningar av kvicksilver förutom de på andra ställen i förteckningen nämnda |
A |
— |
— |
T+; R26/27/28 R33 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-33-50/53 S: (1/2-)13-28-36-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-33-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-33-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T+; R26/27/28-33-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R23/24/25-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: Xn; R20/21/22-33-52/53 0,05 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20/21/22-33 |
1 |
|
080-007-00-3 |
dimetylkvicksilver [1] dietylkvicksilver [2] |
|
209-805-3 [1] 211-000-7 [2] |
593-74-8 [1] 627-44-1 [2] |
T+; R26/27/28 R33 N; R50-53 |
T+; N R: 26/27/28-33-50/53 S: (1/2-)13-28-36-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27/28-33-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R26/27/28-33-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: T+; R26/27/28-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R23/24/25-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R23/24/25-33 0,05 % ≤ C < 0,1 %: Xn; R20/21/22-33 |
1 |
|
082-001-00-6 |
blyföreningar utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
AE |
— |
— |
Repr. Cat. 1; R61 Repr. Cat. 3; R62 Xn; R20/22 R33 N; R50-53 |
T; N R: 61-20/22-33-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R61-20/22-33-62-50/53 5 % ≤ C < 25 %: T, N; R61-20/22-33-62-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: T, N; R61-20/22-33-62-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R61-20/22-33-52/53 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R61-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: R52/53 |
1 |
|
082-002-00-1 |
blyalkyler |
AE |
— |
— |
Repr. Cat. 1; R61 Repr. Cat. 3; R62 T+; R26/27/28 R33 N; R50-53 |
T+; N R: 61-26/27/28-33-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R61-26/27/28-33-62-50/53 5 % ≤ C < 25 %: T+, N; R61-26/27/28-33-62-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: T+, N; R61-26/27/28-33-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: T+; R61-26/27/28-33-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R61-26/27/28-33-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R61-23/24/25-33 0,05 % ≤ C < 0,1 %: Xn; R20/21/22-33 |
1 |
|
601-010-00-3 |
eten etylen |
|
200-815-3 |
74-85-1 |
F+; R12 R67 |
F+ R: 12-67 S: (2-)9-16-33-46 |
|
|
|
601-014-00-5 |
isopren 2-metyl-1,3-butadien |
D |
201-143-3 |
78-79-5 |
F+; R12 Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 R52-53 |
F+; T R: 45-12-68-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
601-017-00-1 |
cyklohexan |
|
203-806-2 |
110-82-7 |
F; R11 Xn; R65 Xi; R38 R67 N; R50-53 |
F; Xn; N R: 11-38-65-67-50/53 S: (2-)9-16-25-33-60-61-62 |
|
4 6 |
|
601-020-00-8 |
benzen |
E |
200-753-7 |
71-43-2 |
F; R11 Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 T; R48/23/24/25 Xn; R65 Xi; R36/38 |
F; T R: 45-46-11-36/38-48/23/24/25-65 S: 53-45 |
|
|
|
601-021-00-3 |
toluen |
|
203-625-9 |
108-88-3 |
F; R11 Repr.Cat.3; R63 Xn; R48/20-65 Xi; R38 R67 |
F; Xn R: 11-38-48/20-63-65-67 S: (2-)36/37-62-46 |
|
4, 6 |
|
601-025-00-5 |
mesitylen 1,3,5-trimetylbenzen |
|
203-604-4 |
108-67-8 |
R10 Xi; R37 N; R51-53 |
Xi; N R: 10-37-51/53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R37-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: R52/53 |
|
|
601-027-00-6 |
2-fenylpropen isopropenylbenzen |
|
202-705-0 |
98-83-9 |
R10 Xi; R36/37 N; R51-53 |
Xi; N R: 10-36/37-51/53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: R52/53 |
|
|
601-028-00-1 |
2-metylstyren o-metylstyren 1-etenyl-2-metylbenzen |
|
210-256-7 |
611-15-4 |
Xn; R20 N; R51-53 |
Xn; N R: 20-51/53 S: (2-)24-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: R52/53 |
|
|
601-032-00-3 |
benz[def]krysen benz[a]pyren |
|
200-028-5 |
50-32-8 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 2; R60-61 R43 N; R50-53 |
T; N R: 45-46-60-61-43-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R43-45-46-50-53-60-61 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R43-45-46-51-53-60-61 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R43-45-46-52-53-60-61 0,5 % ≤ C < 1 %: T; R45-46-52-53-60-61 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T; R45-46-52-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-46 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
601-037-00-0 |
n-hexan |
|
203-777-6 |
110-54-3 |
F; R11 Repr. Cat. 3; R62 Xn; R65-48/20 Xi; R38 R67 N; R51-53 |
F; Xn; N R: 11-38-48/20-62-65-67-51/53 S: (2-)9-16-29-33-36/37-61-62 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R38-48/20-62-51/53 20 % ≤ C < 25 %: Xn; R38-48/20-62-52/53 5 % ≤ C < 20 %: Xn; R48/20-62-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: R52/53 |
4 6 |
|
601-041-00-2 |
dibenz[a,h]antracen |
|
200-181-8 |
53-70-3 |
Carc. Cat. 2; R45 N; R50-53 |
T; N R: 45-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R45-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-52/53 0,01 % ≤ C < 0,25 %: T; R45 |
|
|
601-048-00-0 |
krysen |
|
205-923-4 |
218-01-9 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 N; R50-53 |
T; N R: 45-68-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
601-052-00-2 |
naftalen |
|
202-049-5 |
91-20-3 |
Carc. Cat.3; R40 Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-40-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
601-053-00-8 |
nonylfenol [1] 4-nonylfenol, grenad [2] |
|
246-672-0 [1] 284-325-5 [2] |
25154-52-3 [1] 84852-15-3 [2] |
Repr.Cat.3; R62 Repr.Cat.3; R63 Xn; R22 C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-62-63-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-46-60-61 |
|
|
|
602-003-00-8 |
dibrommetan metylenbromid |
|
200-824-2 |
74-95-3 |
Xn; R20 R52-53 |
Xn R: 20-52/53 S: (2-)24-61 |
C ≥ 25 %: Xn; R20-52/53 12,5 % ≤ C < 25 %: Xn; R20 |
|
|
602-008-00-5 |
koltetraklorid tetraklormetan |
|
200-262-8 |
56-23-5 |
Carc. Cat. 3; R40 T; R23/24/25-48/23 R52-53 N; R59 |
T; N R: 23/24/25-40-48/23-59-52/53 S: (1/2-)23-36/37-45-59-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-40-48/23-52/53-59 1 % ≤ C < 25 %: T, N; R23/24/25-40-48/23-59 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20/21/22-48/20-59 0,1 % ≤ C < 0,2 %: N; R59 |
|
|
602-010-00-6 |
1,2-dibrometan 1,2-etylendibromid |
E |
203-444-5 |
106-93-4 |
Carc. Cat. 2; R45 T; R23/24/25 Xi; R36/37/38 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-36/37/38-51/53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-23/24/25-36/37/38-51/53 20 % ≤ C < 25 %: T, N; R45-23/24/25-36/37/38-52/53 2,5 % ≤ C < 20 %: T, N; R45-23/24/25-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-23/24/25 0,1 % ≤ C < 1 %: T; R45-20/21/22 |
|
|
602-011-00-1 |
1,1-dikloretan etylidendiklorid |
|
200-863-5 |
75-34-3 |
F; R11 Xn; R22 Xi; R36/37 R52-53 |
F; Xn R: 11-22-36/37-52/53 S: (2-)16-23-61 |
C ≥ 25 %: Xn; R22-36/37-52/53 20 % ≤ C < 25 %: Xn; R22-36/37 12,5 % ≤ C < 20 %: Xn; R22 |
|
|
602-014-00-8 |
1,1,2-trikloretan |
|
201-166-9 |
79-00-5 |
Carc.Cat.3; R40 Xn; R20/21/22 R66 |
Xn R: 20/21/22-40-66 S: (2-)9-36/37-46 |
C ≥ 5 %: Xn; R20/21/22 |
|
|
602-015-00-3 |
1,1,2,2-tetrakloretan |
|
201-197-8 |
79-34-5 |
T+; R26/27 N; R51-53 |
T+; N R: 26/27-51/53 S: (1/2-)38-45-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R26/27-51/53 7 % ≤ C < 25 %: T+; R26/27-52/53 2,5 % ≤ C < 7 %: T; R23/24-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R23/24 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21 |
|
|
602-016-00-9 |
1,1,2,2-tetrabrometan |
|
201-191-5 |
79-27-6 |
T+; R26 Xi; R36 R52-53 |
T+ R: 26-36-52/53 S: (1/2-)24-27-45-61 |
C ≥ 25 %: T+; R26-36-52/53 20 % ≤ C < 25 %: T+; R26-36 7 % ≤ C < 20 %: T+; R26 1 % ≤ C < 7 %: T; R23 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20 |
|
|
602-017-00-4 |
pentakloretan |
|
200-925-1 |
76-01-7 |
Carc. Cat. 3; R40 T; R48/23 N; R51-53 |
T; N R: 40-48/23-51/53 S: (1/2-)23-36/37-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R40-48/23-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T; R40-48/23-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R40-48/23 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn; R48/20 |
|
|
602-019-00-5 |
1-brompropan |
|
203-445-0 |
106-94-5 |
F; R11 Rep. Cat. 2; R60 Rep. Cat. 3; R63 Xn; R48/20 Xi; R36/37/38 R67 |
T; F R: 60-11-36/37/38-48/20-63-67 S: 53-45 |
|
|
|
602-025-00-8 |
1,1-dikloreten vinylidenklorid |
D |
200-864-0 |
75-35-4 |
F; R12 Carc.Cat.3; R40 Xn; R20 |
F+; Xn R: 12-20-40 S: (2-)7-16-29-36/37-46 |
C ≥ 12,5 %: Xn; R20-40 1 % ≤ C < 12,5 %: Xn; R40 |
|
|
602-026-00-3 |
1,2-dikloretylen [1] cis-dikloretylen [2] trans-dikloretylen [3] |
C |
208-750-2 [1] 205-859-7 [2] 205-860-2 [3] |
540-59-0 [1] 156-59-2 [2] 156-60-5 [3] |
F; R11 Xn; R20 R52-53 |
F; Xn R: 11-20-52/53 S: (2-)7-16-29-61 |
C ≥ 25 %: Xn; R20-52/53 12,5 % ≤ C < 25 %: Xn; R20 |
|
|
602-029-00-X |
3-klorpropen allylklorid |
D |
203-457-6 |
107-05-1 |
F; R11 Carc.Cat.3; R40 Muta.Cat.3; R68 Xn; R20/21/22-48/20 Xi; R36/37/38 N; R50 |
F; Xn; N R: 11-20/21/22-36/37/38-40-48/20-68-50 S: (2-)16-25-26-36/37-46-61 |
|
|
|
602-033-00-1 |
klorbenzen |
|
203-628-5 |
108-90-7 |
R10 Xn; R20 N; R51-53 |
Xn; N R: 10-20-51/53 S: (2-)24/25-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20-51/53 5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: R52/53 |
|
|
602-034-00-7 |
1,2-diklorbenzen o-diklorbenzen |
|
202-425-9 |
95-50-1 |
Xn; R22 Xi; R36/37/38 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-36/37/38-50/53 S: (2-)23-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-36/37/38-50/53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-36/37/38-51/53 5 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R22-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
602-035-00-2 |
1,4-diklorbenzen p-diklorbenzen |
|
203-400-5 |
106-46-7 |
Xi; R36 Carc. Cat. 3; R40 N; R50-53 |
Xn; N R: 36-40-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
602-036-00-8 |
2-klor-1,3-butadien kloropren |
D E |
204-818-0 |
126-99-8 |
F; R11 Carc. Cat. 2; R45 Xn; R20/22-48/20 Xi; R36/37/38 |
F; T R: 45-11-20/22-36/37/38-48/20 S: 53-45 |
|
|
|
602-039-00-4 |
PCB polyklorerade bifenyler |
C |
215-648-1 |
1336-36-3 |
R33 N; R50-53 |
Xn; N R: 33-50/53 S: (2-)35-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R33-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R33-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: Xn, N; R33-52/53 0,005 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R33 |
|
|
602-043-00-6 |
lindan (ISO) γ-1,2,3,4,5,6-hexaklorcyklohexan |
|
200-401-2 |
58-89-9 |
T; R25 Xn; R20/21-48/22 R64 N; R50-53 |
T; N R: 20/21-25-48/22-64-50/53 S: (1/2-)36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R20/21-25-48/22-64-50-53 10 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-48/22-64-50-53 3 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R22-64-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: N; R64-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: N; R64-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
602-062-00-X |
1,2,3-triklorpropan |
D |
202-486-1 |
96-18-4 |
Carc. Cat. 2; R45 Repr. Cat. 2; R60 Xn; R20/21/22 |
T R: 45-60-20/21/22 S: 53-45 |
|
|
|
602-073-00-X |
1,4-diklorbut-2-en |
E |
212-121-8 |
764-41-0 |
Carc. Cat. 2; R45 T+; R26 T; R24/25 C; R34 N; R50-53 |
T+; N R: 45-24/25-26-34-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-24/25-26-34-50/53 10 % ≤ C < 25 %: T+, N; R45-21/22-26-34-51/53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R45-21/22-26-36/37/38-51/53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R45-21/22-23-36/37/38-51/53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R45-21/22-23-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R45-23-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-23-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: T; R45-20-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R45-20 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
603-006-00-7 |
pentanoler utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
C |
250-378-8 |
30899-19-5 |
R10 Xn; R20 Xi; R37 R66 |
Xn R: 10-20-37-66 S: (2-)46 |
|
|
|
603-007-00-2 |
2-metyl-2-butanol tert-pentylalkohol |
|
200-908-9 |
75-85-4 |
F; R11 Xn; R20 Xi; R37/38 |
F; Xn R: 11-20-37/38 S: (2-)46 |
|
|
|
603-029-00-2 |
bis(2-kloretyl)eter 2,2′-diklordietyleter |
|
203-870-1 |
111-44-4 |
R10 Carc.Cat.3; R40 T+; R26/27/28 |
T+ R: 10-26/27/28-40 S: (1/2-)7/9-27-28-36/37-45 |
C ≥ 7 %: T+; R26/27/28-40 1 % ≤ C < 7 %: T; R23/24/25-40 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22 |
|
|
603-030-00-8 |
2-aminoetanol etanolamin |
|
205-483-3 |
141-43-5 |
Xn; R20/21/22 C; R34 |
C R: 20/21/22-34 S: (1/2-)26-36/37/39-45 |
C ≥ 25 %: C; R20/21/22-34 10 % ≤ C < 25 %: C; R34 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
603-031-00-3 |
1,2-dimetoxietan dimetylglykoletylenglykoldimetyleter |
|
203-794-9 |
110-71-4 |
Repr.Cat.2; R60 Repr.Cat.2; R61 F; R11 R19 Xn; R20 |
F; T R: 60-61-11-19-20 S: 53-45 |
|
|
|
603-054-00-9 |
dibutyleter di-n-butyleter |
|
205-575-3 |
142-96-1 |
R10 Xi; R36/37/38 R52-53 |
Xi R: 10-36/37/38-52/53 S: (2-)61 |
C ≥ 10 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
603-063-00-8 |
2,3-epoxipropan-1-ol glycidol |
E |
209-128-3 |
556-52-5 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 2; R60 T; R23 Xn; R21/22 Xi; R36/37/38 |
T R: 45-60-21/22-23-36/37/38-68 S: 53-45 |
|
|
|
603-066-00-4 |
1,2-epoxi-4-oxiranylcyklohexan 4-vinyl-1-cyklohexandiepoxid |
|
203-437-7 |
106-87-6 |
T; R23/24/25 Xn; R68 |
T R: 23/24/25-68 S: (1/2-)23-24-45 |
C ≥ 1 %: T; R23/24/25-68 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22 |
|
|
603-067-00-X |
fenylglycidyleter 1,2-epoxi-3-fenoxipropan |
E |
204-557-2 |
122-60-1 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20 Xi; R37/38 R43 R52-53 |
T R: 45-20-37/38-43-68-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
603-070-00-6 |
2-amino-2-metylpropanol |
|
204-709-8 |
124-68-5 |
Xi; R36/38 R52-53 |
Xi R: 36/38-52/53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xi; R36/38-52/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/38 |
|
|
603-074-00-8 |
reaktionsprodukt av bisfenol A och epiklorhydrin med medelmolekylvikt ≤ 700 |
|
500-033-5 |
25068-38-6 |
Xi; R36/38 R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 36/38-43-51/53 S: (2-)28-37/39-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/38-43-51/53 5 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/38-43-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi; R43-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43 |
|
|
603-076-00-9 |
but-2-yn-1,4-diol 2-butyn-1,4-diol |
D |
203-788-6 |
110-65-6 |
C; R34 T; R23/25 Xn; R21-48/22 R43 |
C; T R: 21-23/25-34-43-48/22 S: (1/2-)25-26-36/37/39-45-46 |
C ≥ 50 %: T, C; R21-23/25-34-48/22-43 25 % ≤ C < 50 %: T; R21-23/25-36/38-48/22-43 10 % ≤ C < 25 %: Xn; R20/22-48/22-43 3 % ≤ C < 10 %: Xn; R20/22-43 1 % ≤ C < 3 %: Xi; R43 |
|
|
603-095-00-2 |
2-propoxietanol propylglykol |
|
220-548-6 |
2807-30-9 |
Xn; R21 Xi; R36 |
Xn R: 21-36 S: (2-)26-36/37-46 |
|
|
|
603-105-00-5 |
furan |
E |
203-727-3 |
110-00-9 |
F+; R12 R19 Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20/22-48/22 Xi; R38 R52-53 |
F+; T R: 45-12-19-20/22-38-48/22-68-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
604-001-00-2 |
fenol fenylalkohol |
|
203-632-7 |
108-95-2 |
Muta.Cat.3; R68 T; R23/24/25 Xn; R48/20/21/22 C; R34 |
T; C R: 23/24/25-34-48/20/21/22-68 S: (1/2-)24/25-26-28-36/37/39-45 |
C ≥ 10 %: T; R23/24/25-48/20/21/22-34-68 3 % ≤ C < 10 %: C ; Xn ; R20/21/22-34-68 1 % ≤ C < 3 %: Xn ; R36/38-68 |
|
|
604-009-00-6 |
pyrogallol 1,2,3-trihydroxibenzen |
|
201-762-9 |
87-66-1 |
Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20/21/22 R52-53 |
Xn R: 20/21/22-68-52/53 S: (2-)36/37-61 |
C ≥ 25 %: Xn; R20/21/22-68-52/53 10 % ≤ C < 25 %: Xn; R20/21/22-68 1 % ≤ C < 10 %: Xn; R68 |
|
|
604-010-00-1 |
resorcinol 1,3-benzendiol |
|
203-585-2 |
108-46-3 |
Xn; R22 Xi; R36/38 N; R50 |
Xn; N R: 22-36/38-50 S: (2-)26-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-36/38-50 20 % ≤ C < 25 %: Xn; R22-36/38 10 % ≤ C < 20 %: Xn; R22 |
|
|
604-012-00-2 |
4-kloro-2-metyl fenol 4-kloro-o-kresol |
|
216-381-3 |
1570-64-5 |
T; R23 C; R35 N; R50 |
T; C; N R: 23-35-50 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T, C, N; R23-35-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R20-35 5 % ≤ C < 10 %: C; R20-34 3 % ≤ C < 5 %: Xn; R20-36/37/38 1 % ≤ C < 3 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
604-013-00-8 |
2,3,4,6-tetraklorfenol |
|
200-402-8 |
58-90-2 |
T; R25 Xi; R36/38 N; R50-53 |
T; N R: 25-36/38-50/53 S: (1/2-)26-28-37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-36/38-50/53 20 % ≤ C < 25 %: T, N; R25-51/53 5 % ≤ C < 20 %: T, N; R25-36/38-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R22-51/53 0,5 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R22-52/53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: R52/53 |
|
|
604-014-00-3 |
klorkresol 4-klor-3-metylfenol |
|
200-431-6 |
59-50-7 |
Xn; R21/22 Xi; R41 R43 N; R50 |
Xn; N R: 21/22-41-43-50 S: (2-)26-36/37/39-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R21/22-41-43-50 10 % ≤ C < 25 %: Xn; R21/22-41-43 5 % ≤ C < 10 %: Xn; R21/22-36-43 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R43 |
|
|
604-015-00-9 |
hexaklorofen 2,2′-metylenbis(3,4,6-triklorfenol) |
|
200-733-8 |
70-30-4 |
T; R24/25 N; R50-53 |
T; N R: 24/25-50/53 S: (1/2-)20-37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R24/25-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R24/25-51/53 2 % ≤ C < 2,5 %: T; R24/25-52/53 0,25 % ≤ C < 2 %: Xn; R21/22-52/53 0,2 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R21/22 |
|
|
604-017-00-X |
2,4,5-triklorfenol |
|
202-467-8 |
95-95-4 |
Xn; R22 Xi; R36/38 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-36/38-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-36/38-50/53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-36/38-51/53 5 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R36/38-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
604-030-00-0 |
bisfenol A 4,4′-isopropylidendifenol |
|
201-245-8 |
80-05-7 |
Repr. Cat. 3; R62 Xi; R37-41 R43 |
Xn R: 37-41-43-62 S: (2-)26-36/37-39-46 |
|
|
|
605-002-00-0 |
1,3,5-trioxan trioximetylen |
|
203-812-5 |
110-88-3 |
F; R11 Repr.Cat.3; R63 Xi; R37 |
F; Xn R: 11-37-63 S: (2-)36/37-46 |
|
|
|
605-016-00-7 |
glyoxal…% |
B |
203-474-9 |
107-22-2 |
Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20 Xi; R36/38 R43 |
Xn R: 20-36/38-43-68 S: (2-)36/37 |
C ≥ 10 %: Xn; R20-36/38-43-68 1 % ≤ C < 10 %: Xn; R43-68 |
|
|
605-020-00-9 |
safrol 5-allyl-1,3-benzodioxol 5-(2-propenyl)-1,3-benzodioxol |
E |
202-345-4 |
94-59-7 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Xn; R22 |
T R: 45-22-68 S: 53-45 |
|
|
|
605-022-00-X |
glutaraldehyd pentandial |
|
203-856-5 |
111-30-8 |
T; R23/25 C; R34 R42/43 N; R50 |
T; N R: 23/25-34-42/43-50 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 50 %: T, N; R23/25-34-42/43-50 25 % ≤ C < 50 %: T; R22-23-34-42/43 10 % ≤ C < 25 %: C; R20/22-34-42/43 2 % ≤ C < 10 %: Xn; R20/22-37/38-41-42/43 1 % ≤ C < 2 %: Xn; R36/37/38-42/43 0,5 % ≤ C < 1 %: Xi; R36/37/38-43 |
|
|
605-025-00-6 |
kloracetaldehyd |
|
203-472-8 |
107-20-0 |
Carc. Cat. 3; R40 T+; R26 T; R24/25 C; R34 N; R50 |
T+; N R: 24/25-26-34-40-50 S: (1/2-)26-28-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R24/25-26-34-40-50 10 % ≤ C < 25 %: T+; R21/22-26-34-40 7 % ≤ C < 10 %: T+; R21/22-26-36/37/38-40 5 % ≤ C < 7 %: T; R21/22-23-36/37/38-40 3 % ≤ C < 5 %: T; R21/22-23-40 1 % ≤ C < 3 %: T; R23-40 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20 |
|
|
606-037-00-4 |
triadimefon (ISO) 1-(4-klorfenoxi)-3,3-dimetyl-1-(1,2,4-triazol-1-yl)butanon |
|
256-103-8 |
43121-43-3 |
Xn; R22 R43 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
606-048-00-4 |
2′-anilino-3′-metyl-6′-dipentylaminospiro(isobensofuran-1(1H),9′-xanten)-3-on |
|
406-480-1 |
— |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-004-00-7 |
triklorättiksyra |
|
200-927-2 |
76-03-9 |
C; R35 N; R50-53 |
C; N R: 35-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R35-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R35-51/53 5 % ≤ C < 10 %: C, N; R34-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R36/37/38-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
|
|
607-019-00-9 |
metylklorformiat |
|
201-187-3 |
79-22-1 |
F; R11 T+; R26 Xn; R21/22 C; R34 |
F; T+ R: 11-21/22-26-34 S: (1/2-)26-14-28-36/37-39-36/37/39-45-46-63 |
|
|
|
607-049-00-2 |
mekoprop (ISO) [1] och dess salter 2-(4-klor-o-tolyloxi)propionsyra (RS)-2-(4-klor-o-tolyloxi)propionsyra [1] |
|
230-386-8 [1] 202-264-4 [2] |
7085-19-0 [1] 93-65-2 [2] |
Xn; R22 Xi; R38-41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-38-41-50/53 S: (2-)13-26-37/39-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-38-41-50-53 20 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R38-41-50-53 10 % ≤ C < 20 %: Xi, N; R41-50-53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36-50-53 0,25 % ≤ C < 5 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
607-053-00-4 |
MCPB (ISO) 4-(4-klor-o-tolyloxi)smörsyra |
|
202-365-3 |
94-81-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-061-00-8 |
akrylsyra 2-propensyra |
D |
201-177-9 |
79-10-7 |
R10 Xn; R20/21/22 C; R35 N; R50 |
C; N R: 10-20/21/22-35-50 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R20/21/22-35-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R35 5 % ≤ C < 10 %: C; R34 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R36/37/38 |
|
|
607-064-00-4 |
benzylkloroformiat |
|
207-925-0 |
501-53-1 |
C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 34-50/53 S: (1/2-)26-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R34-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
607-072-00-8 |
2-hydroxietylakrylat |
D |
212-454-9 |
818-61-1 |
T; R24 C; R34 R43 N; R50 |
T; N R: 24-34-43-50 S: (1/2-)26-36/39-45-61 |
C ≥ 25 %: T; R24-34-43-50 10 % ≤ C < 25 %: T; R24-34-43 5 % ≤ C < 10 %: T; R24-36/38-43 2 % ≤ C < 5 %: T; R24-43 0,2 % ≤ C < 2 %: Xn; R21-43 |
|
|
607-086-00-4 |
diallylftalat |
|
205-016-3 |
131-17-9 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)24/25-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
607-091-00-1 |
trifluorättiksyra … % |
B |
200-929-3 |
76-05-1 |
Xn; R20 C; R35 R52-53 |
C R: 20-35-52/53 S: (1/2-)9-26-27-28-45-61 |
C ≥ 25 %: C; R20-35-52/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R20-35 5 % ≤ C < 10 %: C; R34 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R36/38 |
|
|
607-094-00-8 |
perättiksyra … % |
|
201-186-8 |
79-21-0 |
R10 O; R7 Xn; R20/21/22 C; R35 N; R50 |
O; C; N R: 7-10-20/21/22-35-50 S: (1/2-)3/7-14-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R20/21/22-35-50 10 % ≤ C < 25 %: C; R20/21/22-35 5 % ≤ C < 10 %: C; R34 1 % ≤ C < 5 %: Xi, R36/37/38 |
|
|
607-107-00-7 |
2-etylhexylakrylat |
D |
203-080-7 |
103-11-7 |
Xi; R37/38 R43 |
Xi R: 37/38-43 S: (2-)36/37-46 |
|
|
|
607-113-00-X |
isobutylmetakrylat |
D |
202-613-0 |
97-86-9 |
R10 Xi; R36/37/38 R43 N; R50 |
Xi; N R: 10-36/37/38-43-50 S: (2-)24-37-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37/38-43-50 20 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/37/38-43 1 % ≤ C < 20 %: Xi; R43 |
|
|
607-116-00-6 |
cyklohexylakrylat |
D |
221-319-3 |
3066-71-5 |
Xi; R37/38 N; R51-53 |
Xi; N R: 37/38-51/53 S: (2-)61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R37/38-51/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi; R37/38-52/53 2,5 % ≤ C < 10 %: R52/53 |
|
|
607-133-00-9 |
alkyl-, aryl- eller alkylarylestrar av monoakrylsyra, utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
A |
— |
— |
Xi; R36/37/38 N; R51-53 |
Xi; N R: 36/37/38-51/53 S: (2-)26-28-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/37/38-52/53 2,5 % ≤ C < 10 %: R52/53 |
|
|
607-151-00-7 |
propargit (ISO) 2-(4-tert-butylfenoxi)cyklohexylprop-2-ynylsulfit |
|
219-006-1 |
2312-35-8 |
Carc.Cat.3; R40 T; R23 Xi; R38-41 N; R50-53 |
T; N R: 23-38-40-41-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23-38-40-41-50-53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20-38-40-41-50-53 10 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R20-40-41-50-53 5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20-40-36-50-53 3 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R20-40-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: Xn, N; R40-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn, N; R40-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
607-189-00-4 |
trimetylendiamintetraättiksyra |
|
400-400-9 |
1939-36-2 |
Xn; R22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-41-50/53 S: (2-)22-26-39-60-61 |
|
|
|
607-244-00-2 |
isooktylakrylat |
|
249-707-8 |
29590-42-9 |
Xi; R36/37/38 N; R50-53 |
Xi; N R: 36/37/38-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37/38-50/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 2,5 % ≤ C < 10 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
607-245-00-8 |
tert-butylakrylat 2-propensyra-tert-butylester |
D |
216-768-7 |
1663-39-4 |
F; R11 Xn; R20/21/22 Xi; R37/38 R43 N; R52-53 |
F; Xn R: 11-20/21/22-37/38-43-52/53 S: (2-)16-25-37-61 |
C ≥ 25 %: Xn; R20/21/22-37/38-43-52-53 20 % ≤ C < 25 %: Xi; R37/38-43 1 % ≤ C < 20 %: Xi; R43 |
|
|
607-247-00-9 |
dodecylmetakrylat |
|
205-570-6 |
142-90-5 |
Xi; 36/37/38 N; R50-53 |
Xi; N R: 36/37/38-50/53 S: (2-)26-28-60-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37/38-50/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 2,5 % ≤ C < 10 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,50 %: R52/53 |
|
|
607-249-00-X |
(1-metyl-1,2-etandiyl)bis[oxi(metyl-2,1-etandiyl)]diakrylat tripropylenglykoldiakrylat |
|
256-032-2 |
42978-66-5 |
Xi; R36/37/38 R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 36/37/38-43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
C ≥ 25 %: Xi, N; R36/37/38-43-51/53 10 % ≤ C < 25 %: Xi; R36/37/38-43-52/53 2,5 % ≤ C < 10 %: Xi; R43-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43 |
|
|
608-003-00-4 |
akrylnitril |
D E |
203-466-5 |
107-13-1 |
F; R11 Carc. Cat. 2; R45 T; R23/24/25 Xi; R37/38-41 R43 N; R51-53 |
F; T; N R: 45-11-23/24/25-37/38-41-43-51/53 S: 9-16-53-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-23/24/25-37/38-41-43-51/53 20 % ≤ C < 25 %: T; R45-23/24/25-37/38-41-43-52/53 10 % ≤ C < 20 %: T; R45-23/24/25-41-43-52/53 5 % ≤ C < 10 %: T; R45-23/24/25-36-43-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: T; R45-23/24/25-43-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-23/24/25-43 0,2 % ≤ C < 1 %: T; R45-20/21/22 0,1 % ≤ C < 0,2 %: T; R45 |
|
|
608-006-00-0 |
bromoxinil (ISO) och dess salter 3,5-dibrom-4-hydroxibenzonitril |
|
216-882-7 |
1689-84-5 |
Repr. Cat. 3; R63 T+; R26 T; R25 R43 N; R50-53 |
T+; N R: 25-26-43-63-50/53 S: (1/2-)27/28-36/37-45-63-60-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R25-26-43-63-50-53 7 % ≤ C < 25 %: T+, N; R22-26-43-63-50-53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R22-23-43-63-50-53 3 % ≤ C < 5 %: T, N; R22-23-43-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: T, N; R23-43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: T, N; R23-43-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: Xn, N; R20-51-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20-52-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: R52-53 |
|
|
608-007-00-6 |
ioxonil (ISO) och dess salter 4-hydroxi-3,5-dijodbenzonitril |
|
216-881-1 |
1689-83-4 |
Repr. Cat. 3; R63 T; R23/25 Xn; R21-48/22 Xi; R36 N; R50-53 |
T; N R: 21-23/25-36-48/22-63-50/53 S: (1/2-)36/37-45-60-61-63 |
C ≥ 25 %: T, N; R21-23/25-36-48/22-63-50-53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20/22-36-48/22-63-50-53 10 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R20/22-48/22-63-50-53 5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20/22-63-50-53 3 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R20/22-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: N; R50-53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
608-010-00-2 |
metakrylnitril 2-metyl-2-propennitril |
D |
204-817-5 |
126-98-7 |
F; R11 T; R23/24/25 R43 |
F; T R: 11-23/24/25-43 S: (1/2-)9-16-18-29-45 |
C ≥ 1 %: T; R23/24/25-43 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn; R20/21/22-43 |
|
|
608-014-00-4 |
klortalonil (ISO) tetraklorisoftalonitril |
|
217-588-1 |
1897-45-6 |
Carc. Cat. 3; R40 T+; R26 Xi; R41 Xi; R37 R43 N; R50-53 |
T+; N R: 26-37-40-41-43-50/53 S: (2-)28-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 20 %: T+, N; R26-37-40-41-43-50-53 10 % ≤ C < 20 %: T+, N; R26-40-41-43-50-53 7 % ≤ C < 10 %: T+, N; R26-40-36-43-50-53 5 % ≤ C < 7 %: T, N; R23-40-36-43-50-53 2,5 % ≤ C < 5 %: T, N; R23-40-43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: T, N; R23-40-43-51-53 0,25 % ≤ C < 1: Xn, N; R20-51-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xn; R20-52-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: R52-53 |
|
|
608-017-00-0 |
bromoxiniloktanoat (ISO) 2,6-dibrom-4-cyanofenyloktanoat |
|
216-885-3 |
1689-99-2 |
Repr. Cat. 3; R63 T; R23 Xn; R22 R43 N; R50-53 |
T; N R: 22-23-43-63-50/53 S: (1/2-)36/37-45-63-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R22-23-43-63-50-53 5 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R20-43-63-50-53 3 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R20-43-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: Xi, N; R43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi, N; R43-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
608-018-00-6 |
ioxiniloktanoat (ISO) 4-cyano-2,6-dijodfenyloktanoat |
|
223-375-4 |
3861-47-0 |
Repr. Cat. 3; R63 T; R25 Xi; R36 R43 N; R50-53 |
T; N R: 25-36-43-63-50/53 S: (1/2-)26-36/37-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R25-36-43-63-50-53 20 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R22-36-43-63-50-53 5 % ≤ C < 20 %: Xn, N; R22-43-63-50-53 3 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R22-43-50-53 2,5 % ≤ C < 3 %: N; R43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: N; R43-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
608-021-00-2 |
3-[2-(diaminometylenamino)tiazol-4-ylmetyltio]propionitril |
|
403-710-2 |
76823-93-3 |
Xn; R22 R43 |
Xn R: 22-43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
609-007-00-9 |
2,4-dinitrotoluen dinitrotoluen, teknisk kvalitet [1] dinitrotoluen [2] |
E |
204-450-0 [1] 246-836-1 [2] |
121-14-2 [1] 25321-14-6 [2] |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-48/22-62-68-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
609-023-00-6 |
dinokap (ISO) |
E |
254-408-0 |
39300-45-3 |
Repr. Cat. 2; R61 Xn; R20-48/22 Xi; R38 R43 N; R50-53 |
T; N R: 61-20-22-38-43-48/22-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
609-043-00-5 |
kvintozen (ISO) pentaklornitrobenzen |
|
201-435-0 |
82-68-8 |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)13-24-37-60-61 |
|
|
|
609-049-00-8 |
2,6-dinitrotoluen |
E |
210-106-0 |
606-20-2 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 R52-53 |
T R: 45-23/24/25-48/22-62-68-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
609-050-00-3 |
2,3-dinitrotoluen |
E |
210-013-5 |
602-01-7 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 N; R50-53 |
T; N R: 45-23/24/25-48/22-62-68-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
609-051-00-9 |
3,4-dinitrotoluen |
E |
210-222-1 |
610-39-9 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-48/22-62-68-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
609-052-00-4 |
3,5-dinitrotoluen |
E |
210-566-2 |
618-85-9 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 R52-53 |
T R: 45-23/24/25-48/22-62-68-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
609-055-00-0 |
2,5-dinitrotoluen |
E |
210-581-4 |
619-15-8 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62 T; R23/24/25 Xn; R48/22 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-48/22-62-68-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
609-056-00-6 |
2,2-dibrom-2-nitroetanol |
|
412-380-9 |
69094-18-4 |
E; R2 Carc. Cat. 3; R40 Xn; R22-48/22 C; R35 R43 N; R50-53 |
E; C; N R: 2-22-35-40-43-48/22-50/53 S: (1/2-)23-26-35-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R22-35-40-43-48/22-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R22-35-40-43-48/22-51/53 5 % ≤ C < 10 %: C, N; R34-40-43-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R36/37/38-40-43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R36/37/38-40-43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
|
|
610-005-00-5 |
1-klor-4-nitrobenzen |
|
202-809-6 |
100-00-5 |
Carc.Cat.3;R40 Mut.Cat.3;R68 T; R23/24/25 Xn; R48/20/21/22 N; R51-53 |
T; N R: 23/24/25-40-48/20/21/22-68-51/53 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
|
|
|
611-001-00-6 |
azobenzen |
E |
203-102-5 |
103-33-3 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20/22-48/22 N; R50-53 |
T; N R: 45-20/22-48/22-68-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
611-060-00-8 |
Blandning av: natrium-5-[8-[4-[4-[4-[7-(3,5-dikarboxylatofenylazo)-8-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-1-ylamino]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-yl]-2,5-dimetylpiperazin-1-yl]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-ylamino]-1-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-2-ylazo]isoftalat;ammonium-5-[8-[4-[4-[4-[7-(3,5-dikarboxylatofenylazo)-8-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-1-ylamino]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-yl]-2,5-dimetylpiperazin-1-yl]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-ylamino]-1-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-2-ylazo]isoftalat;5-[8-[4-[4-[4-[7-(3,5-dikarboxylatofenylazo)-8-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-1-ylamino]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-yl]-2,5-dimetylpiperazin-1-yl]-6-hydroxi-1,3,5-triazin-2-ylamino]-1-hydroxi-3,6-disulfonatonaftalen-2-ylazo]isoftalsyra |
|
413-180-4 |
— |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
611-063-00-4 |
trinatrium[4′-(8-acetylamino-3,6-disulfonato-2-naftylazo)-4″-(6-benzoylamino-3-sulfonato-2-naftylazo)bifenyl-1,3′,3″,1‴-tetraolato-O,O′,O″,O‴]koppar(II) |
|
413-590-3 |
164058-22-4 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
612-008-00-7 |
anilin |
|
200-539-3 |
62-53-3 |
Carc. Cat. 3; R40 Muta.Cat.3; R68 T; R23/24/25-48/23/24/25 Xi; R41 R43 N; R50 |
T; N R: 23/24/25-40-41-43-48/23/24/25-68-50 S: (1/2-)26-27-36/37/39-45-46-61-63 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-40-41-43-48/23/24/25-50-68 10 % ≤ C < 25 %: T; R20/21/22-40-41-43-48/23/24/25-68 1 % ≤ C < 10 %: T; R20/21/22-40-43-48/23/24/25-68 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn; R48/20/21/22 |
|
|
612-009-00-2 |
anilin, salter |
A |
— |
— |
Carc. Cat. 3; R40 Muta. Cat. 3; R68 T; R23/24/25 Xi; R41 R43 N; R50 |
T; N R: 23/24/25-40-41-43-48/23/24/25-68-50 S: (1/2-)26-27-36/37/39-45-61-63 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-40-41-43-48/23/24/25-50-68 10 % ≤ C < 25 %: T; R20/21/22-40-41-43-48/23/24/25-68 1 % ≤ C < 10 %: T; R20/21/22-40-43-48/23/24/25-68 0,2 % ≤ C < 1 %: Xn; R48/20/21/22 |
|
|
612-010-00-8 |
kloranilin (mono-, di- och tri-) -) utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
C |
— |
— |
T; R23/24/25 R33 N; R50-53 |
T; N R: 23/24/25-33-50/53 S: (1/2-)28-36/37-45-60-61 |
|
|
|
612-022-00-3 |
2-naftylamin |
E |
202-080-4 |
91-59-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Xn; R22 N; R51-53 |
T; N R: 45-22-51/53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-22-51/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T; R45-52/53 0,01 % ≤ C < 2,5 %: T; R45 |
|
|
612-023-00-9 |
fenylhydrazin [1] fenylhydrazinmonohydroklorid [2] fenylhydrazinhydroklorid [3] fenylhydrazinsulfat (2:1) [4] |
E |
202-873-5 [1] 200-444-7 [2] 248-259-0 [3] 257-622-2 [4] |
100-63-0 [1] 59-88-1 [2] 27140-08-5 [3] 52033-74-6 [4] |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 T; R23/24/25-48/23/24/25 Xi; R36/38 R43 N; R50 |
T; N R: 45-23/24/25-36/38-43-48/23/24/25-68-50 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-025-00-X |
nitrotoluidin, utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan aminometylnitrobenzen, utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
C |
— |
— |
T; R23/24/25 R33 N; R51-53 |
T; N R: 23/24/25-33-51/53 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
|
|
|
612-035-00-4 |
2-metoxianilin o-anisidin |
E |
201-963-1 |
90-04-0 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta Cat. 3; R68 T; R23/24/25 |
T R: 45-23/24/25-68 S: 53-45 |
|
|
|
612-042-00-2 |
benzidin 1,1′-bifenyl-4,4′-diamin |
E |
202-199-1 |
92-87-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Xn; R22 N; R50-53 |
T; N R: 45-22-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R45-22-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: T, N; R45-51/53 0,01 % ≤ C < 2,5 %: T; R45 |
|
|
612-051-00-1 |
4,4′-diaminodifenylmetan 4,4′-metylendianilin |
E |
202-974-4 |
101-77-9 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 T; R39/23/24/25 Xn; R48/20/21/22 R43 N; R51-53 |
T; N R: 45-39/23/24/25-43-48/20/21/22-68-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-054-00-8 |
N,N-dietylanilin |
|
202-088-8 |
91-66-7 |
T; R23/24/25 R33 N; R51-53 |
T; N R: 23/24/25-33-51/53 S: (1/2-)28-37-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-33-51/53 5 % ≤ C < 25 %: T; R23/24/25-33-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xn; R20/21/22-33-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xn; R20/21/22-33 |
|
|
612-056-00-9 |
N,N-dimetyl-p-toluidin [1] N,N-dimetyl-m-toluidin [2] N,N-dimetyl-ο-toluidin [3] |
C |
202-805-4 [1] 204-495-6 [2] 210-199-8 [3] |
99-97-8 [1] 121-72-2 [2] 609-72-3 [3] |
T; R23/24/25 R33 R52-53 |
T R: 23/24/25-33-52/53 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
C ≥ 25 %: T; R23/24/25-33-52-53 5 % ≤ C < 25 %: T; R23/24/25-33 1 % ≤ C < 5 %: Xn; R20/21/22-33 |
|
|
612-059-00-5 |
3,6-diazaoktan-1,8-diamin trietylentetramin |
|
203-950-6 |
112-24-3 |
Xn; R21 C; R34 R43 R52-53 |
C R: 21-34-43-52/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C; R21-34-43-52/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34-43 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/38-43 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R43 |
|
|
612-060-00-0 |
3,6,9-triazaundekan-1,11-diamin tetraetylenpentamin |
|
203-986-2 |
112-57-2 |
Xn; R21/22 C; R34 R43 N; R51-53 |
C; N R: 21/22-34-43-51/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R21/22-34-43-51/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34-43-52/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/38-43-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi; R43-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43 |
|
|
612-064-00-2 |
3,6,9,12-tetraazatetradekan-1,14-diamin pentaetylenhexamin |
|
223-775-9 |
4067-16-7 |
C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R34-43-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-43-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/38-43-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi, N; R43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
|
|
612-065-00-8 |
polyetylenpolyaminer med undantag för de föreningar som är upptagna på annat ställe i bilagan |
|
— |
— |
Xn; R21/22 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 21/22-34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R21/22-34-43-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-43-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/38-43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
|
|
612-066-00-3 |
dicyklohexylamin |
|
202-980-7 |
101-83-7 |
Xn; R22 C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R22-34-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-51/53 2,5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/38-51/53 2 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R36/38-52/53 0,25 % ≤ C < 2 %: R52/53 |
|
|
612-067-00-9 |
3-aminometyl-3,5,5-trimetylcycklohexylamino isoforondiamin |
|
220-666-8 |
2855-13-2 |
Xn; R21/22 C; R34 R43 R52-53 |
C R: 21/22-34-43-52/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
C ≥ 25 %: C; R21/22-34-43-52/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R34-43 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36/38-43 1 % ≤ C < 5 %: Xi; R43 |
|
|
612-077-00-3 |
dimetylnitrosamin Nnitrosodimetylamin |
E |
200-549-8 |
62-75-9 |
Carc. Cat. 2; R45 T+; R26 T; R25-48/25 N; R51-53 |
T+; N R: 45-25-26-48/25-51/53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-25-26-48/25-51/53 10 % ≤ C < 25 %: T+; R45-22-26-48/25-52/53 7 % ≤ C < 10 %: T+; R45-22-26-48/22-52/53 3 % ≤ C < 7 %: T; R45-22-23-48/22-52/53 2,5 % ≤ C < 3 %: T; R45-23-48/22-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-23-48/22 0,1 % ≤ C < 1 %: T; R45-20 0,001 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
612-086-00-2 |
amitraz (ISO) N,N-bis(2,4-xylyliminometyl)metylamin |
|
251-375-4 |
33089-61-1 |
Xn; R22-48/22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-48/22-50/53 S: (2-)22-60-24-61-36/37 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-43-48/22-50-53 10 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R43-48/22-50-53 2,5 % ≤ C < 10 %: N; R43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: N; R43-51-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R51-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52-53 |
|
|
612-087-00-8 |
guazatin N,N‴-(iminodi-8,1-oktandiyl)bisguanidin |
|
236-855-3 |
13516-27-3 |
T+; R26 Xn; R21/22 Xi; R37/38-41 N; R50-53 |
T+; N R: 21/22-26-37/38-41-50/53 S: (1/2-)26-28-36/37/39-38-45-46-60-61-63 |
|
|
|
612-094-00-6 |
4-(2-klor-4-trifluormetyl)fenoxi-2-fluoranilin, hydroklorid |
|
402-190-4 |
— |
T; R48/25 Xn; R22-48/20 Xi; R41 R43 N; R50-53 |
T; N R: 22-41-43-48/20-48/25-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
612-121-00-1 |
aminer, polyetylenpoly-: HEPA |
|
268-626-9 |
68131-73-7 |
Xn; R21/22 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 21/22-34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R21/22-34-43-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-43-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/38-43-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi, N; R43-51/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52/53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52/53 |
|
|
612-136-00-3 |
N-isopropyl-N′-fenyl-p-fenylendiamin |
|
202-969-7 |
101-72-4 |
Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-43-50/53 2,5 % ≤ C < 25 %: Xi, N; R43-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52/53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: Xi; R43 |
|
|
612-151-00-5 |
diaminotoluen, teknisk produkt blanding av [2] och [3] toluendiamin [1] 4-metyl-m-fenylendiamin [2] 2-metyl-m-fenylendiamin [3] |
E |
246-910-3 [1] 202-453-1 [2] 212-513-9 [3] |
25376-45-8 [1] 95-80-7 [2] 823-40-5 [3] |
Carc. Cat. 2; R45 T; R25 Xn; R20/21 Xi; R36 R43 N; R51-53 |
T; N R: 45-20/21-25-36-43-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
613-009-00-5 |
2,4,6-triklor-1,3,5-triazin |
|
203-614-9 |
108-77-0 |
T+; R26 Xn; R22 C; R34 R43 R14 |
T+; C R: 14-22-26-34-43 S: (1/2-)26-28-36/37/39-45-46-63 |
C ≥ 25 %: T+; R22-26-34-43 10 % ≤ C < 25 %: T+; R26-34-43 7 % ≤ C < 10 %: T+; R26-36/37/38-43 5 % ≤ C < 7 %: T; R23-36/37/38-43 1 % ≤ C < 5 %: T; R23-43 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20 |
|
|
613-011-00-6 |
amitrol (ISO) 1,2,4-triazol-3-ylamin |
|
200-521-5 |
61-82-5 |
Repr.Cat.3; R63 Xn; R48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 48/22-63-51/53 S: (2-)13-36/37-61 |
|
|
|
613-033-00-6 |
2-metylaziridin propylenimin |
E |
200-878-7 |
75-55-8 |
F; R11 Carc. Cat. 2; R45 T+; R26/27/28 Xi; R41 N; R51-53 |
F; T+; N R: 45-11-26/27/28-41-51/53 S: 53-45-61 |
C ≥ 25 %: T+, N; R45-26/27/28-41-51/53 10 % ≤ C < 25 %: T+; R45-26/27/28-41-52/53 7 % ≤ C < 10 %: T+; R45-26/27/28-36-52/53 5 % ≤ C < 7 %: T; R45-23/24/25-36-52/53 2,5 % ≤ C < 5 %: T; R45-23/24/25-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: T; R45-23/24/25 0,1 % ≤ C < 1 %: T; R45-20/21/22 0,01 % ≤ C < 0,1 %: T; R45 |
|
|
613-040-00-4 |
azakonazol (ISO) 1-[[2-(2,4-diklorfenyl)-1,3-dioxolan-2-yl]metyl]-1H-1,2,4-triazol |
|
262-102-3 |
60207-31-0 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-)46 |
|
|
|
613-043-00-0 |
imazalilsulfat (ISO) pulver 1-[2-(allyloxi)-2-(2,4-diklorfenyl)etyl]-1H-imidazoliumvätesulfat [1] (±)-1-[2-(allyloxi)-2-(2,4-diklorfenyl)etyl]-1H-imidazoliumvätesulfat [2] |
|
261-351-5 [1] 281-291-3 [2] |
58594-72-2 [1] 83918-57-4 [2] |
Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)24/25-37-46-60-61 |
|
|
|
613-048-00-8 |
karbendazim (ISO) metylbenzimidazol-2-ylkarbamat |
|
234-232-0 |
10605-21-7 |
Muta. Cat. 2; R46 Repr.Cat.2; R60-61 N; R50-53 |
T; N R: 46-60-61-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
613-049-00-3 |
benomyl (ISO) metyl-1-(butylkarbamoyl)benzimidazol-2-ylkarbamat |
|
241-775-7 |
17804-35-2 |
Muta. Cat. 2; R46 Repr.Cat.2; R60-61 Xi; R37/38 R43 N; R50-53 |
T; N R: 46-60-61-37/38-43-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 20 %: T, N; R46-60-61-37/38-43-50-53 2,5 % ≤ C < 20 %: T, N; R46-60-61-43-50-53 1 % ≤ C < 2,5 %: T, N; R46-60-61-43-51-53 0,5 % ≤ C < 1 %: T, N; R46-60-61-51-53 0,25 % ≤ C < 0,5 %: T, N; R46-51-53 0,1 % ≤ C < 0,25 %: T; R46-52-53 0,025 % ≤ C < 0,1 %: R52-53 |
|
|
613-051-00-4 |
molinat (ISO) S-etyl-1-perhydroazepin-karbotioat |
|
218-661-0 |
2212-67-1 |
Carc.Cat3; R40 Repr.Cat3; R62 Xn; R20/22 Xn; R48/22 R43 N; R50-53 |
T; N R: 20/22-40-43-48/22-63-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/22-40-43-48/22-62-50-53 10 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R40-43-48/22-62-50-53 5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R40-43-62-50-53 1 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R40-43-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
613-058-00-2 |
permetrin (ISO) 3-fenoxibenzyl-3-(2,2-diklorvinyl-2-dimetylcyklopropankarbamatoxilat |
|
258-067-9 |
52645-53-1 |
Xn; R20/22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-43-50/53 S: (2-)13-24-36/37/39-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R20/22-43-50-53 1 % ≤ C < 25 %: N; R43-50-53 0,025 % ≤ C < 1 %: N; R50-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: N; R51-53 0,00025 % ≤ C < 0,0025 %: R52-53 |
|
|
613-075-00-5 |
1,3-diklor-5-etyl-5-metylimidazolidin-2,4-dion |
|
401-570-7 |
89415-87-2 |
O; R8 T; R23 C; R34 Xn; R22 R43 N; R50 |
O; T; N R: 8-22-23-34-43-50 S: (1/2-)8-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
613-088-00-6 |
1,2-benzisotiazol-3(2H)-on |
|
220-120-9 |
2634-33-5 |
Xn; R22 Xi; R38-41 R43 N; R50 |
Xn; N R: 22-38-41-43-50 S: (2-)24-26-37/39-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-38-41-43-50 20 % ≤ C < 25 %: Xi; R38-41-43 10 % ≤ C < 20 %: Xi; R41-43 5 % ≤ C < 10 %: Xi; R36-43 0,05 % ≤ C < 5 %: Xi; R43 |
|
|
613-112-00-5 |
2-oktyl-2H-isotiazol-3-on |
|
247-761-7 |
26530-20-1 |
T; R23/24 Xn; R22 C; R34 R43 N; R50-53 |
T; N R: 22-23/24-34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R22-23/24-34-43-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R20/21-34-43-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xn, N; R20/21-36/38-43-51/53 3 % ≤ C < 5 %: Xn, N; R20/21-43-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: Xi, N; R43-51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52/53 0,05 % ≤ C < 0,25 %: Xi; R43 |
|
|
613-124-00-0 |
fenpropimorf cis-[4-[3-(1,1-dimetyletyl)fenyl]-2-metylpropyl]-2,6-dimetylmorfolin |
|
266-719-9 |
67564-91-4 |
Repr. Cat. 3; R63 Xn; R22 Xi; R38 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-38-63-51/53 S: (2-)36/37-46-61 |
|
|
|
613-129-00-8 |
metamitron 4-amino-3-metyl-6-fenyl-1,2,4-triazin-5-on |
|
255-349-3 |
41394-05-2 |
Xn; R22 N; R50 |
Xn; N R: 22-50 S: (2-)61 |
|
|
|
613-167-00-5 |
5-klor-2-metyl-2H-isotiazol-3-one [EG-nr 247-500-7] and 2-metyl-2H-isotiazol-3-one [EG-nr 220-239-6] (3:1) |
|
— |
55965-84-9 |
T; R23/24/25 C; R34 R43 N; R50-53 |
T; N R: 23/24/25-34-43-50/53 S: (2-)26-28-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23/24/25-34-43-50/53 3 % ≤ C < 25 %: C, N; R20/21/22-34-43-51/53 2,5 % ≤ C < 3 %: C, N; R34-43-51/53 0,6 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R34-43-52/53 0,25 % ≤ C < 0,6 %: Xi; R33/38-43-52/53 0,06 % ≤ C < 0,25 %: Xi; R36/38-43 0,0015 % ≤ C < 0,06 %: Xi; R43 |
|
|
613-175-00-9 |
(2RS,3SR)-3-(2-klorfenyl)-2-(4-fluorfenyl)-[(1H-1,2,4-triazol-1-yl)metyl]oxiran |
|
406-850-2 |
133855-98-8 |
Carc. Cat. 3; R40 Repr. Cat. 3; R62 Repr. Cat. 3; R63 N; R51-53 |
Xn; N R: 40-62-63-51/53 S: (2-)36/37-46-61 |
|
|
|
615-001-00-7 |
metylisocyanat |
|
210-866-3 |
624-83-9 |
F+; R12 Repr.Cat.3; R63 T+; R26 T; R24/25 R42/43 Xi; R37/38-41 |
F+; T+ R: 12-24/25-26-37/38-41-42/43-63 S: (1/2-)26-27/28-36/37/39-45-63 |
|
|
|
615-004-00-3 |
tiocyansyra, salter rodanider tiocyanater |
A |
— |
— |
Xn; R20/21/22 R32 R52-53 |
Xn R: 20/21/22-32-52/53 S: (2-)13-61 |
|
|
|
615-006-00-4 |
2-metyl-m-fenylendiisocyanat toluen-2,4-diisocyanat [1] 4-metyl-m-fenyldiisocyanat toluen-2,6-diisocyanat [2] toluendiisocyanat m-tolylidendiisocyanat [3] |
|
202-039-0 [1] 209-544-5 [2] 247-722-4 [3] |
91-08-7 [1] 584-84-9 [2] 26471-62-5 [3] |
Carc. Cat. 3; R40 T+; R26 Xi; R36/37/38 R42/43 R52-53 |
T+ R: 26-36/37/38-40-42/43-52/53 S: (1/2-)23-36/37-45-61 |
C ≥ 25 %: T+; R26-36/37/38-40-42/43-52/53 20 % ≤ C < 25 %: T+; R26-36/37/38-40-42/43 7 % ≤ C < 20 %: T+; R26-40-42/43 1 % ≤ C < 7 %: T; R23-40-42/43 0,1 % ≤ C < 1 %: Xn; R20-42 |
|
|
615-008-00-5 |
isoforondiisocyanat 3-isocyanatometyl-3,5,5-trimetyl-cyklohexylisocyanat |
|
223-861-6 |
4098-71-9 |
T; R23 Xi; R36/37/38 R42/43 N; R51-53 |
T; N R: 23-36/37/38-42/43-51/53 S: (1/2-)26-28-38-45-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R23-36/37/38-42/43-51/53 20 % ≤ C < 25 %: T; R23-36/37/38-42/43-52/53 2,5 % ≤ C < 20 %: T; R23-42/43-52/53 2 % ≤ C < 2,5 %: T; R23-42/43 0,5 % ≤ C < 2 %: Xn; R20-42/43 |
2 |
|
615-015-00-3 |
isobornyltiocyanoacetat 1,7,7-trimetylbicyklo[2,2,1]hept-2-yltiocyanoacetat |
|
204-081-5 |
115-31-1 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)24/25-60-61 |
|
|
|
616-015-00-6 |
alaklor (ISO) 2′,6′-dietyl-2-klor-N-(metoximetyl)acetanilid |
|
240-110-8 |
15972-60-8 |
Carc. Cat. 3; R40 Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-40-43-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
C ≥ 25 %: Xn, N; R22-40-43-50-53 1 % ≤ C < 25 %: Xn, N; R40-43-50-53 0,25 % ≤ C < 1 %: N; R50-53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51-53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52-53 |
|
|
616-024-00-5 |
2-(4,4-dimetyl-2,5-dioxooxazolidin-1-yl)-2′-klor-5′-[2-(2,4-di-tert-pentylfenoxi)butyramido]-4,4-dimetyl-3-oxovaleranilid |
|
402-260-4 |
— |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
617-002-00-8 |
kumenväteperoxid |
|
201-254-7 |
80-15-9 |
O; R7 T; R23 Xn; R21/22-48/20/22 C; R34 N; R51-53 |
O; T; N R: 7-21/22-23-34-48/20/22-51/53 S: (1/2-)3/7-14-36/37/39-45-50-61 |
C ≥ 25 %: T, N; R21/22-23-34-48/20/22-51/53 10 % ≤ C < 25 %: C; R20-34-48/20/22-52/53 3 % ≤ C < 10 %: Xn; R20-37/38-41-52/53 2,5 % ≤ C < 3 %: Xi; R36/37-52/53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R36/37 |
|
|
617-004-00-9 |
1,2,3,4-tetrahydro-1-naftylhydroperoxid tetralinhydroperoxid |
|
212-230-0 |
771-29-9 |
O; R7 Xn; R22 C; R34 N; R50-53 |
O; C; N R: 7-22-34-50/53 S: (1/2-)3/7-14-26-36/37/39-45-60-61 |
C ≥ 25 %: C, N; R22-34-50/53 10 % ≤ C < 25 %: C, N; R34-51/53 5 % ≤ C < 10 %: Xi, N; R36/37/38-51/53 2,5 % ≤ C < 5 %: N; R51/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: R52/53 |
|
|
648-043-00-X |
kreosotolja, acenaftenfraktion, acenaftenfri [Oljeåterstoder efter avlägsnande av acenaften genom kristallisation ur acenaftenolja från stenkolstjära. Består främst av naftalen och alkylnaftalener.] |
H |
292-606-9 |
90640-85-0 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-080-00-1 |
återstoder (stenkolstjära), kreosotoljedestillation [Återstoden från fraktionerad destillation av tvättolja, med ungefärligt kokpunktsintervall från 270 °C till 330 °C. Består främst av bicykliska aromatiska och heterocykliska kolväten.] |
H |
295-506-3 |
92061-93-3 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-098-00-X |
kreosotolja, acenaftenfraktion [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av stenkolstjära, med ungefärligt kokpunktsintervall från 240 °C till 280 °C. Består främst av acenaften, naftalen och alkylnaftalener.] |
H |
292-605-3 |
90640-84-9 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-099-00-5 |
kreosotolja [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av stenkolstjära. Består främst av aromatiska kolväten och kan innehålla avsevärda mängder av tjärsyror och tjärbaser, med ungefärligt destillationsintervall från 200 °C till 325 °C.] |
H |
263-047-8 |
61789-28-4 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-100-00-9 |
kreosotolja, högkokande destillat [Den högkokande destillationsfraktionen från högtemperaturförkolning av bituminösa kol, som ytterligare raffineras för att avlägsna överskott av kristallina salter. Består främst av kreosotolja samt några av de normala polycykliska aromatiska salter som ingår i stenkolstjära. Kristallfri vid ungefär 5 °C.] |
H |
274-565-9 |
70321-79-8 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-101-00-4 |
kreosot [Destillat av stenkolstjära erhållen genom högtemperaturförkolning av bituminösa kol. Består främst av aromatiska kolväten, tjärsyror och tjärbaser.] |
H |
232-287-5 |
8001-58-9 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-102-00-X |
extraktionsåterstoder (kol), kreosotolja, sura [Komplex blandning av kolväten från den basbefriade fraktionen från destillation av stenkolstjära, med ungefärligt kokpunktsintervall från 250 °C till 280 °C. Består främst av bifenyl och isomera dimetylnaftalener.] |
H |
310-189-4 |
122384-77-4 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
648-138-00-6 |
kreosotolja, lågkokande destillat [Den lågkokande destillationsfraktionen från högtemperaturförkolning av bituminösa kol, som ytterligare raffineras för att avlägsna överskott av kristallina salter. Består främst av kreosotolja från vilken några av de normala polycykliska aromatiska salter som ingår i stenkolstjäredestillat avlägsnats. Kristallfri vid ungefär 38 °C.] |
H |
274-566-4 |
70321-80-1 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-001-00-3 |
petroleum, lösningsmedelsextrakt av lätt nafteniskt destillat |
H |
265-102-1 |
64742-03-6 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-002-00-9 |
petroleum, lösningsmedelsextrakt av tungt paraffiniskt destillat |
H |
265-103-7 |
64742-04-7 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-003-00-4 |
petroleum, lösningsmedelsextrakt av lätt paraffiniskt destillat |
H |
265-104-2 |
64742-05-8 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-004-00-X |
petroleum, lösningsmedelsextrakt av tungt nafteniskt destillat |
H |
265-111-0 |
64742-11-6 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-005-00-5 |
petroleum, lösningsmedelsextrakt av lätt vakumgasoljedestillat |
H |
295-341-7 |
91995-78-7 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-006-00-0 |
kolväten, C26-55, aromatrika |
H |
307-753-7 |
97722-04-8 |
Carc. Cat. 2; R45 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-062-00-6 |
gaser (petroleum), katalytiskt krackade naftapropanavdrivartoppfraktioner, C3-rika, syrafria [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av katalytiskt krackade kolväten och behndlade för att avlägsna sura föroreningar. Består av kolväten, C2 till C4, främst C3.] |
H K |
270-755-0 |
68477-73-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-063-00-1 |
gaser (petroleum), katalytisk kracker- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkterna från katalytisk krackning. Består främst av alifatiska kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-756-6 |
68477-74-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-064-00-7 |
gaser (petroleum), katalytisk kracker-, C1-5-rika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkterna från katalytisk krackning. Består av alifatiska kolväten, C1 till C6, främst C1 till C5.] |
H K |
270-757-1 |
68477-75-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-065-00-2 |
gaser (petroleum), katalytiskt polymeriserad nafta, stabilizer-toppfraktion, C2-4-rika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktioneringsstabilisering av katalytiskt polymeriserad nafta. Består av alifatiska kolväten, C2 till C6, främst C2 till C4.] |
H K |
270-758-7 |
68477-76-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-066-00-8 |
gaser (petroleum), katalytisk reformer-, C1-4-rika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkterna från katalytisk reformering. Består av kolväten, C1 till C6, främst C1 till C4.] |
H K |
270-760-8 |
68477-79-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-067-00-3 |
gaser (petroleum), C3-5-olefiner ochparaffiner, alkyleringsmatnings- [Komplex blandning av olefin- och paraffinkolväten, C3 till C5, använd som råvara för alkylering. Omgivningstemperaturen är normalt över dessa blandningars kritiska temperatur.] |
H K |
270-765-5 |
68477-83-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-068-00-9 |
gaser (petroleum), C4-rika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkterna från en katalytisk fraktioneringsprocess. Består av alifatiska kolväten, C3 till C5, främst C4.] |
H K |
270-767-6 |
68477-85-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-069-00-4 |
gaser (petroleum), etanavdrivartoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av gas- och bensinfraktionen från katalytisk krackning. Består främst av etan och eten.] |
H K |
270-768-1 |
68477-86-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-070-00-X |
gaser (petroleum), isobutanavdrivartornstoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen genom atmosfärisk destillation av en butan-butenström. Består av alifatiska kolväten, främst C3 till C4.] |
H K |
270-769-7 |
68477-87-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-071-00-5 |
gaser (petroleum), torra propanavdrivar-, propenrika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från gas- och bensinfraktionen från katalytisk krackning. Består främst av propen med något etan och propan.] |
H K |
270-772-3 |
68477-90-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-072-00-0 |
gaser (petroleum), propanavdrivartoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från gas- och bensinfraktionen från katalytisk krackning. Består av alifatiska kolväten, främst C2 till C4.] |
H K |
270-773-9 |
68477-91-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-073-00-6 |
gaser (petroleum), gasåtervinningsanläggnings-, propanavdrivartoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av diverse kolväteströmmar. Består främst av kolväten, C1 till C4, främst propan.] |
H K |
270-777-0 |
68477-94-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-074-00-1 |
gaser (petroleum), Girbatolenhetsmatnings- [Komplex blandning av kolväten, använd till matning av Girbatolenhet för avlägsnande av vätesulfid. Består av alifatiska kolväten, främst C2 till C4.] |
H K |
270-778-6 |
68477-95-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-075-00-7 |
gaser (petroleum), isomeriserad naftafraktionerar-, C4-rika, vätesulfidfria |
H K |
270-782-8 |
68477-99-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-076-00-2 |
slutgas (petroleum), katalytiskt krackad klarad olja och termiskt krackade vakuumåterstoder, fraktionering, återflödesbehållare [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av katalytiskt krackad klarad olja och termiskt krackade vakuumåterstoder. Består främst av kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-802-5 |
68478-21-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-077-00-8 |
slutgas (petroleum), katalytiskt krackad nafta-stabiliseringsabsorber [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom stabilisering av katalytiskt krackad nafta. Består främst av kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-803-0 |
68478-22-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-078-00-3 |
slutgas (petroleum), katalytisk kracker-, katalytisk reformer- och väteavsvavlad, kombinerad fraktionator- [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av produkterna från katalytisk krackning, katalytisk reformering och väteavsvavling, behandlad för att avlägsna sura föroreningar. Består främst av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-804-6 |
68478-24-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-079-00-9 |
slutgas (petroleum), katalytiskt reformerad nafta-fraktioneringsstabilizer- [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktioneringsstabilisering av katalytiskt reformerad nafta. Består främst av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
270-806-7 |
68478-26-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-080-00-4 |
slutgas (petroleum), saturatgasanläggning, blandad ström, C4-rik [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktioneringssabilisering av straight-run nafta, destillationsslutgas och katalytiskt reformerad naftastabilizerslutgas. Består av kolväten, C3 till C6, främst butan och isobutan.] |
H K |
270-813-5 |
68478-32-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-081-00-X |
slutgas (petroleum), saturatgasåtervinningsanläggnings-, C1-2-rik [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av destillatslutgas, straight-run nafta, katalytiskt reformerad naftastabilizerslutgas. Består främst av kolväten, C1 till C5, främst metan och etan.] |
H K |
270-814-0 |
68478-33-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-082-00-5 |
slutgas (petroleum), vakuumåterstoder termisk kracker- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom termisk krackning av vakuumåterstoder. Består av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-815-6 |
68478-34-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-083-00-0 |
kolväten, C3-4-rika, petroleumdestillat [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation och kondensation av råolja. Består av kolväten, C3 till C5, främst C3 till C4.] |
H K |
270-990-9 |
68512-91-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-084-00-6 |
gaser (petroleum), straight-run naftahexanavdrivaravgaser, brett destillationsområde [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av full-range straight-run nafta. Består av kolväten, främst C2 till C6.] |
H K |
271-000-8 |
68513-15-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-085-00-1 |
gaser (petroleum), hydrokrackningspropanavdrivaravgaser, kolväterika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkterna från hydrerkrackning. Består främst av kolväten, främst C1 till C4. Kan också innehålla små mängder väte och vätesulfid.] |
H K |
271-001-3 |
68513-16-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-086-00-7 |
gaser (petroleum), lätt straight-run naftastabilizer, avgaser [Komplex blandning av kolväten erhållen vid stabilisering av lätt straight-run nafta. Består av mättade, alifatiska kolväten, främst C2 till C6.] |
H K |
271-002-9 |
68513-17-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-087-00-2 |
gaser (petroleum), alkyleringsseparationstorns-, C4-rika [Sammansatta återstoder från destillation av strömmar från olika raffinaderiprocesser. Består av kolväten C4 till C5, främst butan, med ungefärligt kokpunktsintervall från -11,7 °C till 27,8 °C.] |
H K |
271-010-2 |
68513-66-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-088-00-8 |
kolväten, C1-4 [Komplex blandning av kolväten erhållen genom termiska kracknings- och absorberprocesser samt vid destillation av råolja. Består av kolväten, främst C1 till C4, med ungefärligt kokpunktsintervall från -164 °C till -0,5 °C.] |
H K |
271-032-2 |
68514-31-8 |
Carc. Cat 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-089-00-3 |
kolväten, C1-4-, sweetened [Komplex blandning av kolväten erhållen genom att behandla kolvätgaser i en sweeteningprocess för att omvandla merkaptaner eller för att avlägsna sura föroreningar. Består av kolväten, främst C1 till C4, med ungefärligt kokpunktsintervall från -164 °C till -0,5 °C.] |
H K |
271-038-5 |
68514-36-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-090-00-9 |
kolväten, C1-3- [Komplex blandning av kolväten, främst C1 till C3, med ungefärligt kokpunktsintervall från -164 °C till -42 °C.] |
H K |
271-259-7 |
68527-16-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-091-00-4 |
kolväten, C1-4-, butanavdrivarfraktion |
H K |
271-261-8 |
68527-19-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-092-00-X |
gaser (petroleum), C1-5-, våta [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av råolja och/eller krackning av torngasolja. Består av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
271-624-0 |
68602-83-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-093-00-5 |
kolväten, C2-4- |
H K |
271-734-9 |
68606-25-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-094-00-0 |
kolväten, C3- |
H K |
271-735-4 |
68606-26-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-095-00-6 |
gaser (petroleum), alkyleringsmatnings- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom katalytisk krackning av gasolja. Består av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
271-737-5 |
68606-27-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-096-00-1 |
gaser (petroleum), propanavdrivarbottenfraktion, fraktioneringsavgaser [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av propanavdrivarbottenfraktioner. Består främst av butan, isobutan och butadien.] |
H K |
271-742-2 |
68606-34-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-097-00-7 |
gaser (petroleum), raffinaderiblandnings- [Komplex blandning från varierande raffinaderiprocesser. Består av väte, vätesulfid och kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-183-7 |
68783-07-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-098-00-2 |
gaser (petroleum), katalytiskt krackade [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom destillation av produkter från en katalytisk krackningsprocess. Består främst av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-203-4 |
68783-64-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-099-00-8 |
kolväten, C2-4, sweetened [Komplex blandning av kolväten erhållen genom att behandla ett petroleumdestillat i en sweeteningprocess för att omvandla merkaptaner eller för att avlägsna sura föroreningar. Består främst av mättade och omättade kolväten, främst C2 till C4, med ungefärligt kokpunktsintervall från -51 °C till -34 °C] |
H K |
272-205-5 |
68783-65-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-100-00-1 |
gaser (petroleum), råoljefraktionering, avgaser [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av råolja. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-871-7 |
68918-99-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-101-00-7 |
gaser (petroleum), hexanavdrivaravgaser [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av kombinerade naftaströmmar. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-872-2 |
68919-00-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-102-00-2 |
gaser (petroleum), lätta straight-run bensin, fraktioneringsstabilizeravgaser [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av lätt straight-run bensin. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-878-5 |
68919-05-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-103-00-8 |
gaser (petroleum), naftaunifineravsvavling, stripperavgaser [Komplex blandning av kolväten, erhållen i en naftaunifineravsvavlingsprocess och strippad från naftaprodukten. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
272-879-0 |
68919-06-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-104-00-3 |
gaser (petroleum), straight-run nafta, katalytiskt reformering, avgaser [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom katalytiskt reformering av straight-run nafta och fraktionering av det totala utflödet. Består av metan, etan och propan.] |
H K |
272-882-7 |
68919-09-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-105-00-9 |
gaser (petroleum), fluidiserad katalytisk kracker-separationstorn, toppfraktioner [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av råvaran till C3-C4-separationstornet. Består främst av C3-kolväten.] |
H K |
272-893-7 |
68919-20-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-106-00-4 |
gaser (petroleum), straight-run stabilizeravgaser [Komplex blandning av kolväten från fraktionering av vätskan från det första tornet vid destillation av råolja. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
272-883-2 |
68919-10-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45 S: 53-45 |
|
|
|
649-107-00-X |
gaser (petroleum), katalytiskt krackad nafta-butanavdrivar- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktionering av katalytiskt krackad nafta. Består av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
273-169-3 |
68952-76-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-108-00-5 |
slutgas (petroleum), katalytiskt krackat destillat och naftastabilizer- [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom fraktionering av katalytiskt krackad nafta och destillat. Består främst av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
273-170-9 |
68952-77-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-109-00-0 |
slutgas (petroleum), termiskt krackat destillat, gasolja och naftaabsorber [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom separation av termiskt krackade destillat, nafta och gasolja. Består främst av kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
273-175-6 |
68952-81-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-110-00-6 |
slutgas (petroleum), termiskt krackad kolvätefraktioneringsstabilizer, petroleumförkoksning [Komplex blandning av kolväten erhållen genom fraktioneringsstabilisering av termiskt krackade kolväten från petroleumförkoksning. Består av kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
273-176-1 |
68952-82-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-111-00-1 |
gaser (petroleum), lätta ångkrackade, butadienkoncentrat [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från en termisk krackningsprocess. Består av kolväten, främst C4.] |
H K |
273-265-5 |
68955-28-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-112-00-7 |
gaser (petroleum), straight-run nafta katalytisk reformer-stabilizertoppfraktion [Komplex blandning av kolväten erhållen genom katalytisk reformering av straight-run nafta och fraktionering av det totala utflödet. Består av mättade alifatiska kolväten, främst C2 till C4.] |
H K |
273-270-2 |
68955-34-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-113-00-2 |
kolväten, C4- |
H K |
289-339-5 |
87741-01-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-114-00-8 |
alkaner, C1-4-, C3-rika |
H K |
292-456-4 |
90622-55-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-115-00-3 |
gaser (petroleum), ångkracker, C3-rika [Komplex blandning av kolväten, erhållen genom destillation av produkter från ångkrackning. Består främst av propen, med ungefärligt kokpunktsintervall från -70 °C till 0 °C.] |
H K |
295-404-9 |
92045-22-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-116-00-9 |
kolväten, C4-, ångkrackerdestillat [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från ångkrackning. Består främst av C4-kolväten, främst 1-buten och 2-buten, och innehåller även butan och isobutan, med ungefärligt kokpunktsintervall från -12 °C till +5 °C.] |
H K |
295-405-4 |
92045-23-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-117-00-4 |
petroleumgaser, flytande, sweetened, C4-fraktion [Komplex blandning av kolväten erhållen genom att behandla en flytande petroleumgasblandning i en sweeteningprocess för att oxidera merkaptaner eller för att avlägsna sura föroreningar. Består främst av mättade och omättade C4-kolväten.] |
HKS |
295-463-0 |
92045-80-2 |
F+; R12 Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
F+; T R: 12-45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-119-00-5 |
raffinat (petroleum), ångkrackad C4-fraktion, kopparammoniakacetatextraktion, C3-5- och omättade C3-5-, butadienfria |
H K |
307-769-4 |
97722-19-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-120-00-0 |
gaser (petroleum), aminsystemsatsnings- [Satsningsgas till aminsystemet för avlägsnande av vätesulfid. Består av väte. Kolmonoxid, koldioxid, vätesulfid och alifatiska kolväten, C1 till C5, kan också ingå.] |
H K |
270-746-1 |
68477-65-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-121-00-6 |
gaser (petroleum), bensenanläggnings-väteavsvavlingsavgaser [Avgaser från bensenanläggning. Består främst av väte. Kolmonoxid samt kolväten, främst C1 till C6, inbegripet bensen, kan också ingå.] |
H K |
270-747-7 |
68477-66-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-122-00-1 |
gaser (petroleum), bensenanläggnings-återcirkulations-, väterika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom att recirkulera gaserna från bensenanläggningen. Består främst av väte med olika små mängder av kolmonoxid och kolväten, C1 till C6.] |
H K |
270-748-2 |
68477-67-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-123-00-7 |
gaser (petroleum), blandningsolje-, väte- och kväverika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av en blandningsolja. Består främst av väte och kväve med olika små mängder av kolmonoxid, koldioxid och alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-749-8 |
68477-68-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-124-00-2 |
gaser (petroleum), katalytiskt reformerade naftastrippertoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten från stabiliseringen av katalytiskt reformerad nafta. Består av väte och mättade, alifatiska kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
270-759-2 |
68477-77-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-125-00-8 |
gaser (petroleum), C6-8-katalytisk reformer-återcirkulerings- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från katalytisk reformering av C6-C8-satsning, och återcirkulerad för att bevara väte. Består främst av väte. Kan också innehålla varierande små mängder av kolmonoxid, koldioxid, kväve och kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-761-3 |
68477-80-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-126-00-3 |
gaser (petroleum), C6-8-katalytisk reformer- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från katalytisk reformering av C6-C8-satsning. Består av kolväten, C1 till C5, och väte.] |
H K |
270-762-9 |
68477-81-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-127-00-9 |
gaser (petroleum), C6-8-katalytisk reformer-återcirkulerings-, väterika |
H K |
270-763-4 |
68477-82-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-128-00-4 |
gaser (petroleum), C2-returströms- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom extraktion av väte ur en gasström som främst består av väte med små mängder av kväve, kolmonoxid, metan, etan och eten. Består främst av kolväten, som metan, etan och eten, med små mängder väte, kväve och kolmonoxid.] |
H K |
270-766-0 |
68477-84-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-129-00-X |
gaser (petroleum), torra sura, gaskoncentreringsenhetsavgaser [Komplex blandning av torra gaser från en gaskoncentreringsenhet. Består av väte, vätesulfid och kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
270-774-4 |
68477-92-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-130-00-5 |
gaser (petroleum), gaskoncentreringsreabsorber, destillations- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från blandade gasströmmar i en gaskoncentreringsreabsorber. Består främst av väte, kolmonoxid, koldioxid, kväve, vätesulfid och kolväten, C1 till C3.] |
H K |
270-776-5 |
68477-93-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-131-00-0 |
gaser (petroleum), väteabsorberavgaser [Komplex blandning erhållen genom att absorbera väte från en väterik ström. Består av väte, kolmonoxid, kväve och metan med små mängder C2-kolväten.] |
H K |
270-779-1 |
68477-96-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-132-00-6 |
gaser (petroleum), väterika [Komplex blandning separerad som gas från kolvätegaser vid avkylning. Består främst av väte med olika små mängder kolmonoxid, kväve, metan och C2-kolväten.] |
H K |
270-780-7 |
68477-97-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-133-00-1 |
gaser (petroleum), vätebehandlade, blandningsoljeåtercirkulerings-, väte- och kväverika [Komplex blandning erhållen från återcirkulad vätebehandlad blandningsolja. Består främst av väte och kväve, med olika små mängder kolmonoxid, koldioxid och kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-781-2 |
68477-98-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-134-00-7 |
gaser (petroleum), återcirkulerings-, väterika [Komplex blandning erhållen från återcirkulade reaktorgaser. Består främst av väte och kväve, med olika små mängder kolmonoxid, koldioxid, kväve, vätesulfid och mättade alifatiska kolväten, C1 till C5.] |
H K |
270-783-3 |
68478-00-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-135-00-2 |
gaser (petroleum), reformer-, väterika [Komplex blandning erhållen från reformerarna. Består främst av väte med olika små mängder kolmonoxid och alifatiska kolväten, C1 till C5.] |
H K |
270-784-9 |
68478-01-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-136-00-8 |
gaser (petroleum), reformer-vätebehandlings- [Komplex blandning erhållen från reformeringsvätebehandling. Består främst av väte, metan och etan med olika små mängder vätesulfid och alifatiska kolväten, C3 till C5.] |
H K |
270-785-4 |
68478-02-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-137-00-3 |
gaser (petroleum), reformer-vätebehandlings-, väte- och metanrika [Komplex blandning erhållen från reformeringsvätebehandling. Består främst av väte och metan med olika små mängder kolmonoxid, koldioxid, kväve och mättade alifatiska kolväten, C2 till C5.] |
H K |
270-787-5 |
68478-03-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-138-00-9 |
gaser (petroleum), reformer-vätebehandlings-, väterika [Komplex blandning erhållen från reformeringsvätebehandling. Består främst av väte med olika små mängder kolmonoxid och alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-788-0 |
68478-04-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-139-00-4 |
gaser (petroleum), termisk krackning-destillations- [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkter från termisk krackning. Består av väte, vätesulfid, kolmonoxid, koldioxid och kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-789-6 |
68478-05-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-140-00-X |
slutgas (petroleum), katalytisk krackning-refraktioneringsabsorber- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom refraktionering av produkter från katalytisk krackning. Består av väte och kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
270-805-1 |
68478-25-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-141-00-5 |
slutgas (petroleum), katalytiskt reformerad naftaavskiljar- [Komplex blandning av kolväten erhållen vid katalytisk reformering av straight-run nafta. Består av väte och kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-807-2 |
68478-27-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-142-00-0 |
slutgas (petroleum), katalytiskt reformerad naftastabilizer- [Komplex blandning av kolväten erhållen vid stabilisering av katalytiskt reformad nafta. Består av väte och kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-808-8 |
68478-28-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-143-00-6 |
slutgas (petroleum), krackat destillat vätebehandlarseparator- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom att behandla krackade destillat med väte i närvaro av katalysator. Består av väte och mättade, alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
270-809-3 |
68478-29-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-144-00-1 |
slutgas (petroleum), väteavsvavlad straight-run naftaseparator- [Komplex blandning av kolväten erhållen vid väteavsvavling av straight-run nafta. Består av väte och mättade, alifatiska kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
270-810-9 |
68478-30-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-145-00-7 |
gaser (petroleum), katalytiskt reformerad straight-run naftastabilizer-toppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen vid katalytisk reformering av straight-run nafta, följt av fraktionering av det totala utflödet. Består av väte, metan, etan och propan.] |
H K |
270-999-8 |
68513-14-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-146-00-2 |
gaser (petroleum), reformerutlopps-, högtrycksflashkammaravgaser [Komplex blandning erhållen genom högtrycksflashning av utloppet från reformeringsreaktorn. Består främst av väte med olika små mängder metan, etan och propan.] |
H K |
271-003-4 |
68513-18-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-147-00-8 |
gaser (petroleum), reformerutflödeslågtrycksflashkammarav- [Komplex blandning erhållen genom lågtrycksflashning av utloppet från reformeringsreaktorn. Består främst av väte med olika små mängder metan, etan och propan.] |
H K |
271-005-5 |
68513-19-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-148-00-3 |
gaser (petroleum), oljeraffinaderigas, destillationsavgaser [Komplex blandning separerad vid destillation av en gasström innehållande väte, kolmonoxid, koldioxid och kolväten, C1 till C6, eller erhållen genom krackning av etan och propan. Består av kolväten, främst C1 till C2, väte, kväve och kolmonoxid.] |
H K |
271-258-1 |
68527-15-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-149-00-9 |
gaser (petroleum), bensenenhet vätebehandlare pentanavdrivar-toppfraktioner [Komplex blandning erhållen genom behandling av råvaran till bensenenheten med väte i närvaro av katalysator, följt av depentanisering. Består främst av väte, etan och propan, med olika små mängder kväve, kolmonoxid, koldioxid och kolväten, främst C1 till C6. Kan innehålla spårmängder av bensen.] |
H K |
271-623-5 |
68602-82-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-150-00-4 |
gaser (petroleum), sekundära absorberavgaser, fluidiserad katalytisk kracker-toppfraktioner fraktionerings- [Komplex blandning erhållen genom fraktionering av toppfraktionsprodukten från katalytisk krackning i fluidiserad katalytisk kracker. Består av väte, kväve och kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
271-625-6 |
68602-84-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-151-00-X |
petroleumprodukter, raffinaderigaser [Komplex blandning som främst består av väte med olika små mängder metan, etan och propan.] |
H K |
271-750-6 |
68607-11-4 |
Car. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-152-00-5 |
gaser (petroleum), hydrokrackning lågtrycksseparator- [Komplex blandning erhållen genom vätske-ång-separationen av utloppet från hydrerkrackningsprocessreaktorn. Består främst av väte och mättade kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
272-182-1 |
68783-06-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-153-00-0 |
gaser (petroleum), raffinaderi [Komplex blandning erhållen från olika petroleumraffineringsoperationer. Består av väte och kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
272-338-9 |
68814-67-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-154-00-6 |
gaser (petroleum), platformerprodukter separatoravgaser [Komplex blandning erhållen från kemisk reformering av naften till aromater. Består av väte och mättade alifatiska kolväten, främst C2 till C3.] |
H K |
272-343-6 |
68814-90-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-155-00-1 |
gaser (petroleum), vätebehandlade sura fotogenpentanavdrivar-stabilisatoravgaser [Komplex blandning erhållen från pentanavdrivarstabilisering av vätebehandlad fotogen. Består främst av väte, metan, etan och propan med olika små mängder kväve, vätesulfid, kolmonoxid och kolväten, främst C4 till C5.] |
H K |
272-775-5 |
68911-58-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-156-00-7 |
gaser (petroleum), vätebehandlade sura fotogen flashkammar- [Komplex blandning erhållen från flashkammaren i enheten där sur fotogen behandlas med väte i närvaro av katalysator. Består främst av väte och metan med olika små mängder kväve, kolmonoxid och kolväten, främst C2 till C5.] |
H K |
272-776-0 |
68911-59-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-157-00-2 |
gaser (petroleum), destillat unifiner avsvavlingsstripper, avgaser [Komplex blandning strippad från vätskeprodukten från unifiner-avsvavlingsprocessen. Består av vätesulfid, metan, etan och propan.] |
H K |
272-873-8 |
68919-01-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-158-00-8 |
gaser (petroleum), fluidiserad katalytisk kracker, fraktioneringsavgaser [Komplex blandning erhållen från fraktionering av toppfraktionsprodukten från fluidiserad katalytisk kracker. Består av väte, vätesulfid, kväve och kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-874-3 |
68919-02-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-159-00-3 |
gaser (petroleum), fluidiserad katalytisk kracker skrubber, sekundära absorberavgaser [Komplex blandning erhållen genom att skrubbatoppfraktionen från en fluidiserad katalytisk kracker. Består av väte, kväve, metan, etan och propan.] |
H K |
272-875-9 |
68919-03-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-160-00-9 |
gaser (petroleum), tungt destillat, vätebehandlaravsvavlare stripperavgaser [Komplex blandning strippad från vätskeprodukter från det tunga destillatet från vätebehandlaravsvavlingsprocessen. Består av väte, svavelväte och mättade alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-876-4 |
68919-04-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-161-00-4 |
gaser (petroleum), platformerstabilizer, avgaser, fraktionering av lätta produkter [Komplex blandning erhållen genom fraktionering av de lätta produkterna från platformenhetens platinareaktorer. Består av väte, metan, etan och propan.] |
H K |
272-880-6 |
68919-07-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-162-00-X |
gaser (petroleum), preflashtorn, rådestillation [Komplex blandning från det första tornet vid destillation av råolja. Består av kväve och mättade, alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
272-881-1 |
68919-08-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-163-00-5 |
gaser (petroleum), tjärstripperavgaser [Komplex blandning erhållen genom fraktionering av reducerad råolja. Består av väte och kolväten, främst C1 till C4] |
H K |
272-884-8 |
68919-11-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-164-00-0 |
gaser (petroleum), unifiner stripperavgaser [Blandning av väte och metan från fraktionering av produkterna från unifiner-enheten.] |
H K |
272-885-3 |
68919-12-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-165-00-6 |
slutgas (petroleum), katalytisk väteavsvavlad naftaseparator- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom väteavsvavling av nafta. Består av väte, metan, etan och propan.] |
H K |
273-173-5 |
68952-79-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-166-00-1 |
slutgas (petroleum), straight-run nafta väteavsvavlar- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom väteavsvavling av nafta. Består av väte och kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
273-174-0 |
68952-80-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-167-00-7 |
gaser (petroleum), svampabsorptionsfatsavgaser, topproduktfraktionering från fluidiserad katalytisk kracker och gasoljeavsvavlare [Komplex blandning erhållen genom fraktionering av produkterna från fluidiserad katalytisk kracker och gasoljeavsvavlare. Består av väte och kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
273-269-7 |
68955-33-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-168-00-2 |
gaser (petroleum), rådestillation och katalytisk krackning [Komplex blandning erhållen genom rådestillation och katalytisk krackning. Består av väte, svavelväte, kväve, kolmonoxid och paraffin- och olefinkolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
273-563-5 |
68989-88-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-169-00-8 |
gaser (petroleum), gasolja dietanolaminskrubberavgaser [Komplex blandning erhållen genom avsvavling av gasoljor med dietanolamin. Består främst av svavelväte, väte och alifatiska kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
295-397-2 |
92045-15-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-170-00-3 |
gaser (petroleum), gasolja, väteavsvavlingsavgaser [Komplex blandning erhållen genom separering av vätskefasen från hydreringsreaktionen. Består främst av väte, svavelväte och alifatiska kolväten, främst C1 till C3.] |
H K |
295-398-8 |
92045-16-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-171-00-9 |
gaser (petroleum), gasoljeväteavsvavlingsutblås- [Komplex blandning av gaser från reformer och från urluftning av hydreringsreaktorn. Består främst av väte och alifatiska kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
295-399-3 |
92045-17-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-172-00-4 |
gaser (petroleum), hydroingsreaktorsutflödesflashkammarav- [Komplex blandning av gaser från flashning av utloppen från hydreringsreaktionen. Består främst av väte och alifatiska kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
295-400-7 |
92045-18-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-173-00-X |
gaser (petroleum), naftaångkrackning, högtrycksåterstoder [Komplex blandning erhållen genom blandning av den icke kondenserbara delen av produkten från naftaångkrackning samt återstodsgaser från bearbetning av efterföljande produkter. Består främst av väte samt paraffin- och olefinkolväten, främst C1 till C5, vilka kan vara blandade med naturgas.] |
H K |
295-401-2 |
92045-19-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-174-00-5 |
gaser (petroleum), avgasåterstoder från termisk krackning [Komplex blandning erhållen från viskositetsreduktion i ugn av återstoder. Består främst av svavelväte samt paraffin- och olefinkolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
295-402-8 |
92045-20-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-177-00-1 |
gaser (petroleum), C3-4 [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från krackning av råolja. Består av kolväten, C3 till C4, främst propan och propen, med ungefärligt kokpunktsintervall från -51 °C till -1 °C.] |
H K |
268-629-5 |
68131-75-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-178-00-7 |
slutgas (petroleum), fraktioneringsabsorber- katalytiskt krackade destillat och katalytiskt krackad nafta [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från katalytiskt krackade destillat och katalytiskt krackad nafta. Består främst av kolväten, C1 till C4.] |
H K |
269-617-2 |
68307-98-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-179-00-2 |
slutgas (petroleum), katalytiskt polymeriseringsnafta fraktioneringsstabilizer- [Komplex blandning av kolväten från fraktioneringsstabiliseringsprodukter från polymerisering av nafta. Består främst av kolväten, C1 till C4.] |
H K |
269-618-8 |
68307-99-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-180-00-8 |
slutgas (petroleum), katalytiskt reformerad naftafraktioneringsstabilizer, vätesulfidfri [Komplex blandning av kolväten från fraktioneringsstabilisering av katalytiskt reformerad nafta från vilken vätesulfid avlägsnats genom aminbehandling. Består främst av kolväten, C1 till C4.] |
H K |
269-619-3 |
68308-00-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-181-00-3 |
slutgas (petroleum), krackade destillat vätebehandlingsstripper- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom behandling av termiskt krackade destillat med väte i närvaro av katalysator. Består främst av mättade kolväten, C1 till C6.] |
H K |
269-620-9 |
68308-01-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-182-00-9 |
slutgas (petroleum), straight-run-destillat väteavsvavlar-, vätesulfidfri [Komplex blandning erhållen genom katalytiskt väteavsvavling av straight-run-destillat och från vilken vätesulfid avlägsnats genom aminbehandling. Består främst av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
269-630-3 |
68308-10-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-183-00-4 |
slutgas (petroleum), katalytisk gaskrackningsabsorber- [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkter från katalytisk krackning av gasolja. Består främst av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
269-623-5 |
68308-03-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-184-00-X |
slutgas (petroleum), gasåtervinningsanläggnings- [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkter från olika kolväteströmmar. Består främst av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
269-624-0 |
68308-04-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-185-00-5 |
slutgas (petroleum), gasåtervinningsanläggnings-, etanavdrivar- [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkter från olika kolväteströmmar. Består främst av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
269-625-6 |
68308-05-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-186-00-0 |
slutgas (petroleum), väteavsvavlad destillat- och väteavsvavlad naftafraktioneringskolonn-, syrafri [Komplex blandning erhållen genom fraktionering av väteavsvavlad nafta och destillatkolväteströmmar samt behandlad för att avlägsna sura föroreningar. Består främst av kolväten, främst C1 till C5.] |
H K |
269-626-1 |
68308-06-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-187-00-6 |
slutgas (petroleum), väteavsvavlad vakuumgasoljestripper-, vätesulfidfri [Komplex blandning erhållen genom strippningsstabilisering av katalytiskt väteavsvavlad vakuumgasolja, och från vilken vätesulfid avlägsnats genom aminbehandling. Består främst av kolväten, C1 till C6.] |
H K |
269-627-7 |
68308-07-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-188-00-1 |
slutgas (petroleum), lätt straight-run naftastabilizer-, vätesulfidfri [Komplex blandning erhållen genom fraktioneringsstabilisering av straight-run nafta, och från vilken vätesulfid avlägsnats genom aminbehandling. Består främst av kolväten, C1 till C5.] |
H K |
269-629-8 |
68308-09-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-189-00-7 |
slutgas (petroleum), propan-propenalkyleringsmatnings-, förbehandlingsetanavdrivar- [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkterna från reaktionen mellan propan och propen. Består av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
269-631-9 |
68308-11-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-190-00-2 |
slutgas (petroleum), vakuumgasolje-, vätesulfidfri [Komplex blandning erhållen genom katalytisk väteavsvavling av vakuumgasolja från vilken vätesulfid avlägsnats genom aminbehandling. Består främst av kolväten, främst C1 till C6.] |
H K |
269-632-4 |
68308-12-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-191-00-8 |
gaser (petroleum), katalytiskt krackade toppfraktioner [Komplex blandning erhållen genom destillation av produkterna från katalytisk krackning. Består av kolväten, främst C3 till C5, med ungefärligt kokpunktsintervall från -48 °C till 32 °C.] |
H K |
270-071-2 |
68409-99-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-193-00-9 |
alkaner, C1-2- |
H K |
270-651-5 |
68475-57-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-194-00-4 |
alkaner, C2-3- |
H K |
270-652-0 |
68475-58-1 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-195-00-X |
alkaner, C3-4- |
H K |
270-653-6 |
68475-59-2 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-196-00-5 |
alkaner, C4-5- |
H K |
270-654-1 |
68475-60-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-197-00-0 |
bränngaser [Blandning av lätta gaser. Består främst av väte och/eller lågmolekylära kolväten.] |
H K |
270-667-2 |
68476-26-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-198-00-6 |
bränngaser, råoljedestillat [Komplex blandning av lätta gaser, erhållen genom destillation av råolja vid katalytisk reformering av nafta. Består av väte och kolväten, främst C1 till C4, med ungefärligt kokpunktsintervall från -217 °C till -12 °C.] |
H K |
270-670-9 |
68476-29-9 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-199-00-1 |
kolväten, C3-4- |
H K |
270-681-9 |
68476-40-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-200-00-5 |
kolväten, C4-5- |
H K |
270-682-4 |
68476-42-6 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-201-00-0 |
kolväten, C2-4-, C3-rika |
H K |
270-689-2 |
68476-49-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-202-00-6 |
petroleumgaser, flytande [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av råolja. Består av kolväten, främst C3 till C7, med ungefärligt kokpunktsintervall från -40 °C till 80 °C.] |
HKS |
270-704-2 |
68476-85-7 |
F+; R12 Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
F+; T R: 12-45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-203-00-1 |
petroleumgaser, flytande, sweetened [Komplex blandning av kolväten erhållen genom avsvavling av en flytande petroleumgasblandning för att omvandla merkaptaner eller avlägsna sura föroreningar. Består av kolväten, främst C3 till C7, med ungefärligt kokpunktsintervall från -40 °C till 80 °C.] |
HKS |
270-705-8 |
68476-86-8 |
F+; R12 Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
F+; T R: 12-45-46 S: 45-53 |
|
|
|
649-204-00-7 |
gaser (petroleum), C3-4-, isobutanrika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av mättade och omättade kolväten, oftast C3 till C6, främst butan och isobutan. Består av mättade och omättade kolväten, C3 till C4, främst isobutan.] |
H K |
270-724-1 |
68477-33-8 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-205-00-2 |
destillat (petroleum), C3-6-, piperylenrika [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av mättade och omättade alifatiska kolväten, oftast C3 till C6. Består av mättade och omättade kolväten, C3 till C6, främst piperylener.] |
H K |
270-726-2 |
68477-35-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-206-00-8 |
gaser (petroleum), butanseparationstornstoppfraktioner [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av butanströmmen. Består av alifatiska kolväten, främst C3 till C4.] |
H K |
270-750-3 |
68477-69-0 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-207-00-3 |
gaser (petroleum), C2-3- [Komplex blandning av kolväten erhållen genom destillation av produkter från en katalytisk fraktioneringsprocess. Består främst av etan, eten, propan och propen.] |
H K |
270-751-9 |
68477-70-3 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-208-00-9 |
gaser (petroleum), katalytiskt krackad gasolja propanavdrivarbottenfraktioner, C4-rika, syrafria [Komplex blandning av kolväten erhållen vid fraktionering av en katalytiskt krackad gasoljekolvätenström och behandlad för att avlägsna vätesulfid och andra sura komponenter. Består av kolväten, C3 till C5, främst C4.] |
H K |
270-752-4 |
68477-71-4 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-209-00-4 |
gaser (petroleum), katalytiskt krackad naftabutanavdrivar bottenfraktioner, C3-5-rika [Komplex blandning av kolväten erhållen vid stabilisering av katalytiskt krackad nafta. Består av alifatiska kolväten, främst C3 till C5.] |
H K |
270-754-5 |
68477-72-5 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-210-00-X |
slutgas (petroleum), isomeriserad nafta fraktioneringsstabilizer- [Komplex blandning av kolväten erhållen ur produkter från fraktioneringsstabilisering av isomeriserad nafta. Består främst av kolväten, främst C1 till C4.] |
H K |
269-628-2 |
68308-08-7 |
Carc. Cat. 1; R45 Muta. Cat. 2; R46 |
T R: 45-46 S: 53-45 |
|
|
|
649-224-00-6 |
bränslen, diesel [Komplex blandning erhållen genom destillation av råolja. Består av kolväten, främst C9 till C20, med ungefärligt kokpunktsintervall från 163 °C till 357 °C.] |
H N |
269-822-7 |
68334-30-5 |
Carc. Cat. 3; R40 |
Xn R: 40 S: (2-)36/37” |
|
|
BILAGA 1C
|
Index-nr |
Kemiskt namn |
Anmärkningar som gäller ämnen |
EG-nr |
CAS-nr |
Klassificering |
Märkning |
Koncentrationsgränser |
Anmärkningar som gäller beredningar |
|
”005-009-00-3 |
tetrabutylammoniumbutyltrifenylborat |
|
418-080-4 |
120307-06-4 |
R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-56-61 |
|
|
|
005-010-00-9 |
N,N-dimetylaniliniumtetrakis(pentafluorofenyl)borat |
|
422-050-6 |
118612-00-3 |
Carc.Cat.3; R40 Xn; R22 Xi; R38-41 |
Xn R: 22-38-40-41 S: (2-)22-26-36/37/39 |
|
|
|
005-012-00-X |
dietyl{4-[1,5,5-tris(4-dietylaminofenyl)penta-2,4-dienyliden]cyklohexa-2,5-dienyliden}ammoniumbutyltrifenylborat(1-) |
|
418-070-1 |
141714-54-7 |
R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
011-007-00-3 |
propoxykarbazonnatrium |
|
— |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
C ≥ 2,5 %: N; R50/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51/53 0,025 ≤ C < 0,25 %: R52/53 |
|
|
013-009-00-X |
natrium((n-butyl)x(etyl)y-1,5-dihydro)aluminat) x = 0,5 y = 1,5 |
|
418-720-2 |
— |
F; R11 R14/15 R 17 Xn; R20 C; R35 |
F; C R: 11-14/15-17-20-35 S: (1/2-)6-16-26-30-36/37/39-43-45 |
|
|
|
014-026-00-5 |
diklor-(3-(3-klor-4-fluorfenyl)propyl)metylsilan |
|
407-180-3 |
— |
C; R35 |
C R: 35 S: (1/2-)26-36/37/39-45 |
|
|
|
014-027-00-0 |
klor(3-(3-klor-4-fluorfenyl)propyl)dimetylsilan |
|
410-270-5 |
— |
C; R35 |
C R: 35 S: (1/2-)8-26-28-36/37/39-45 |
|
|
|
014-028-00-6 |
α-[3-(1-oxoprop-2-enyl)-1-oxipropyl]dimetoxisilyloxi-ω-[3-(1-oxoprop-2-enyl)-1-oxipropyl]dimetoxisilylpoly(dimetylsiloxan) |
|
415-290-8 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)24-37 |
|
|
|
014-029-00-1 |
O,O′-(etenylmetylsilylen)di[(4-metylpentan-2-on)oxim |
|
421-870-1 |
— |
Repr.Cat.3; R62 Xn; R22-48/22 |
Xn R: 22-48/22-62 S: (2-)36/37 |
|
|
|
014-030-00-7 |
[(dimetylsilylen)bis((1,2,3,3a,7a-η)-1H-inden-1-yliden)dimetyl]hafnium |
|
422-060-0 |
137390-08-0 |
T+; R28 |
T+ R: 28 S: (1/2-)6-22-28-36/37-45 |
|
|
|
014-031-00-2 |
bis(1-metyletyl)dimetoxisilan |
|
421-540-7 |
18230-61-0 |
R 10 Xi; R38 R43 R 52-53 |
Xi R: 10-38-43-52/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
014-032-00-8 |
dicyklopentyldimetoxisilan |
|
404-370-8 |
126990-35-0 |
Xi; R38-41 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-50/53 S: (2-)26-37/39-60-61 |
|
|
|
015-180-00-6 |
[R-(R*,S-*)]-[[2-metyl-1-(1-oxopropoxi)propoxi]-(4-fenylbutyl)fosfinyl]ättiksyra, (-)-kinkonidin (1:1) salt |
|
415-820-8 |
137590-32-0 |
Xi; R41 R 43 R 52-53 |
Xi R: 41-43-52/53 S: (2-)24-26-37/39-61 |
|
|
|
015-181-00-1 |
fosfin |
|
232-260-8 |
7803-51-2 |
F+; R12 R17 T+; R26 C; R34 N; R50 |
F+; T+; N R: 12-17-26-34-50 S: (1/2-)28-36/37-45-61-63 |
|
|
|
015-184-00-8 |
glufosat, salter, utom sådana som är upptagna på annat ställe i bilagan |
|
— |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
015-186-00-9 |
klorpyrifosmetyl O,O-dimetyl-O-(3,5,6-triklorpyridin-2-yl)fosforotioat |
|
227-011-5 |
5598-13-0 |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)36/37-60-61 |
C ≥ 1 %: N; R43-50-53 0,0025 % ≤C < 1 %: N; R50-53 0,00025 % ≤C < 0,0025 %: N; R51-53 0,000025 % ≤C < 0,00025 %: R52-53 |
|
|
015-187-00-4 |
En blandning av: tetranatrium(((2-hydroxietyl)imino)bis(metylen))bisfosfonat, N-oxid; trinatrium((tetrahydro-2-hydroxi-4H-1,4,2-oxazafosforin-4-yl)metyl)fosfonat, N-oxid, P-oxid |
|
417-540-1 |
— |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
015-189-00-5 |
fenylbis(2,4,6-trimetylbenzoyl)fosfinoxid |
|
423-340-5 |
162881-26-7 |
R43 R53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
016-086-00-8 |
tetranatrium-10-amino-6,13-dikloro-3-(3-(4-(2,5-disulfonatoanilino)-6-fluoro-1,3,5-triazin-2-ylamino)prop-3-ylamino)-5,12-dioxa-7,14-diazapentacen-4,11-disulfonat |
|
402-590-9 |
109125-56-6 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
016-087-00-3 |
Blandning av: tiobis(4,1-fenylen)-S,S,S′,S′-tetrafenyldisulfoniumbishexafluorofosfat difenyl(4-fenyltiofenyl)sulfonium-hexafluorofosfat propylenkarbonat |
|
403-490-8 |
74227-35-3 |
Xi; R36 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 36-43-50/53 S: (2-)24-26-37-60-61 |
|
|
|
016-088-00-9 |
4-(bis(4-(dietylamino)fenyl)metyl)benzen-1,2-dimetansulfonsyra |
|
407-280-7 |
71297-11-5 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
016-089-00-4 |
Blandning av estrar av 5,5′,6,6′,7,7′-hexahydroxi-3,3,3′,3′-tetrametyl-1,1′-spirobiindan och 2-diazo-1,2-dihydro-1-oxo-5-sulfonaftalen |
|
413-840-1 |
— |
E; R2 F; R11 R 53 |
E R: 2-11-53 S: (2-)33-35-40-61 |
|
|
|
016-090-00-X |
4-metyl-N-(metylsulfonyl)benzensulfonamid |
|
415-040-8 |
14653-91-9 |
Xn; R22 Xi; R37-41 |
Xn R: 22-37-41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
016-091-00-5 |
C12-14-tert-alkylammonium-1-amino-9,10-dihydro-9,10-dioxo-4-(2,4,6-trimetylanilino)antracen-2-sulfonat |
|
414-110-5 |
— |
Xi; R41 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
016-093-00-6 |
Blandning 2:1 av: 4-(7-hydroxi-2,4,4-trimetyl-2-kromanyl)resorcinol-4-yltris(6-diazo-5,6-dihydro-5-oxonaftalen-1-sulfonat) 4-(7-hydroxi-2,4,4-trimetyl-2-kromanyl)resorcinolbis (6-diazo-5,6-dihydro-5-oxonaftalen-1-sulfonat) |
|
414-770-4 |
140698-96-0 |
F; R11 Carc.Cat.3; R40 |
F; Xn R: 11-40 S: (2-)7-36/37 |
|
|
|
016-095-00-7 |
Blandning av: reaktionsprodukt av 4,4′-metylenbis[2-(4-hydroxibenzyl)-3,6-dimetylfenol] och 6-diazo-5,6-dihydro-5-oxo-naftalensulfonat (1:2) Reaktionsprodukt av 4,4′-metylenbis[2-(4-hydroxibenzyl)-3,6-dimetylfenol] och 6-diazo-5,6-dihydro-5-oxo-naftalensulfonat (1:3) |
|
417-980-4 |
— |
F; R11 Carc.Cat.3; R40 |
F; Xn R: 11-40 S: (2-)7-36/37 |
|
|
|
016-096-00-2 |
tifensulfuronmetylmetyl-3-[[[[(4-metoxi-6-metyl-1,3,5-triazin-2-yl)amino]karbonyl]amino]sulfonyl]-2-tiofenkarboxilat |
|
— |
79277-27-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
017-015-00-3 |
(2-(aminometyl)fenyl)acetylkloridhydroklorid |
|
417-410-4 |
61807-67-8 |
Xn; R22 C; R35 R43 |
C R: 22-35-43 S: (1/2-)26-36/37/39-45 |
|
|
|
017-016-00-9 |
metyltrifenylfosfoniumklorid |
|
418-400-2 |
1031-15-8 |
Xn; R21/22 Xi; R38-41 N; R51-53 |
Xn; N R: 21/22-38-41-51/53 S: (2-)22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
017-017-00-4 |
(Z)-13-dokocenyl-N,N-bis(2-hydroxietyl)-N-metylammoniumklorid |
|
426-210-6 |
120086-58-0 |
C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 34-50/53 S: (2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
017-018-00-X |
N,N,N-trimetyl-2,3-bis(stearoyloxi)propylammoniumklorid |
|
405-660-7 |
— |
N;R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
017-019-00-5 |
(R)-1,2,3,4-tetrahydro-6,7-dimetoxi-1-veratrylisokinolinhydroklorid |
|
415-110-8 |
54417-53-7 |
Xn; R22 R52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)22-61 |
|
|
|
017-020-00-0 |
etylpropoxialuminiumklorid |
|
421-790-7 |
— |
C; R35 F; R14/15 |
C; F R: 14/15-35 S: (1/2-)16-23-26-30-36/37/39-43-45 |
|
|
|
017-021-00-6 |
behenamidopropyldimetyl(dihydroxipropyl)ammoniumklorid |
|
423-420-1 |
136920-10-0 |
Xi; R41 R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-43-50/53 S: (2-)26-36/37/39-60-61 |
|
|
|
020-003-00-0 |
En blandning av: dikalcium(bis-(2-hydroxi-5-tetrapropenylfenylmetyl)metylamin)dihydroxid trikalcium(tri-(2-hydroxi-5-tetra-propenylfenylmetyl)metylamin)trihydroxid poly[kalcium ((2-hydroxi-5-tetrapropenylfenylmetyl)metylamin)hydroxid] |
|
420-470-4 |
— |
Xi; R36/38 R43 |
Xi R: 36/38-43 S: (2-)24-26-37 |
|
|
|
024-019-00-9 |
Huvudbeståndsdel: acetättiksyraanilid / 3-amino-1-hydroxibenzen (ATAN-MAP): trinatrium{6-[(2 eller 3 eller 4)-amino-(4 eller 5 eller 6)-hydroxifenylazo]-5′-(fenylsulfamoyl)-3-sulfonatonaftalen-2-azobenzen-1,2′-diolato}-{6″-[1-(fenylkarbamoyl)etylazo]-5‴-(fenylsulfamoyl)-3″-sulfonatonaftalen-2″-azobenzen-1″,2‴-diolato}kromat(III) biprodukt 1: acetättiksyraanilid / acetättiksyraanilid (ATAN-ATAN): trinatriumbis{6-[1-(fenylkarbamoyl)etylazo]-5′-(fenylsulfonyl)-3-sulfonatonaftalen-2-azobenzen-1,2′-diolato}kromat(III) biprodukt 2: 3-amino-1-hydroxibenzen / 3-amino-1-hydroxibenzen (MAP-MAP): trinatriumbis{6-[(2 eller 3 eller 4)-amino-(4 eller 5 eller 6)-hydroxifenylazo]-5′-(fenylsulfamoyl)-3-sulfonatonaftalen-2-azobenzen-1,2′-diolato}kromat(III) |
|
419-230-1 |
— |
R 43 R52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
024-020-00-4 |
trinatriumbis[(3′-nitro-5′-sulfonato(6-amino-2-[4-(2-hydroxi-1-naftylazo)fenylsulfonylamino]pyrimidin-5-azo)benzen-2′,4-diolat)]kromat(III) |
|
418-220-4 |
— |
R43 R52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
025-005-00-5 |
En blandning av: trinatrium[29H, 31H-ftalocyanin-C,C,C-trisulfonato-(6-)-N29,N30,N31,N32]manganat(3-) tetranatrium [29H,31H-ftalocyanin-C,C,C,C-tetrasulfonato(6-)-N29,N30,N31,N32]manganat(3-) pentanatrium [29H,31H-ftalocyanin-C,C,C,C,C-pentasulfonato(6-)-N29,N30,N31,N32]manganat(3-) |
|
417-660-4 |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
029-012-00-4 |
natrium((N-(3-trimetylammoniopropyl)sulfamoyl)metylsulfonatoftalocyaninato)koppar(II) |
|
407-340-2 |
124719-24-0 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
029-013-00-X |
trinatrium(2-(α-(3-(4-klor-6-(2-(2-(vinylsulfonyl)etoxi)etylamino)-1,3,5-triazin-2-ylamino)-2-oxido-5-sulfonatofenylazo)benzylidenhydrazino)-4-sulfonatobenzoato)koppar(II) |
|
407-580-8 |
130201-51-3 |
Xi; R41 R52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
030-011-00-6 |
trizinkbis(ortofosfat) zinkfosfat |
|
231-944-3 |
7779-90-0 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
030-013-00-7 |
zinkoxid |
|
215-222-5 |
1314-13-2 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
034-003-00-3 |
natriumselenit |
|
233-267-9 |
10102-18-8 |
T+; R28 T; R23 R31 R43 N; R51-53 |
T+; N R: 23-28-31-43-51/53 S: (1/2-)28-36/37-45-61 |
|
|
|
053-005-00-5 |
(4-(1-metyletyl)fenyl)-(4-metylfenyl)jodoniumtetrakis(pentafluorfenyl)borat(1-) |
|
422-960-3 |
178233-72-2 |
Xn; R21/22-48/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 21/22-48/22-50/53 S: (2-)22-36/37-60-61 |
|
|
|
601-056-00-4 |
Blandning av isomerer av: metyldifenylmetan dimetyldifenylmetan |
|
405-470-4 |
— |
Xi; R38 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-50/53 S: (2-)37-60-61 |
|
|
|
601-057-00-X |
N-dodecyl-[3-(4-dimetylamino)benzamido)propyl]dimetylammoniumtosylat |
|
421-130-8 |
156679-41-3 |
Xi; R41 R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
601-058-00-5 |
di-L-p-menten |
|
417-870-6 |
— |
Xi; R38 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-43-50/53 S: (2-)23-24-37-60-61 |
|
|
|
601-059-00-0 |
metyl-2-benzyliden-3-oxobutyrat |
|
420-940-9 |
15768-07-7 |
Xi; R36/38 N; R51-53 |
Xi; N R: 36/38-51/53 S: (2-)26-37/39-61 |
|
|
|
601-060-00-6 |
1,2-bis-[4-fluor-6-{4-sulfo-5-(2-(4-sulfonaftalen-3-ylazo)-1-hydroxi-3,6-disulfo-8-aminonaftalen-7-ylazo)fenylamino}-1,3,5-triazin-2-ylamino]etannatrium:kaliumsalter (7,755:0,245) |
|
417-610-1 |
155522-09-1 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
601-061-00-1 |
(etyl-1,2-etandiyl)[-2[[[(2-hydroxietyl)metylamino]acetyl]propyl]ω-(nonylfenoxi)poly]oxi(metyl-1,2-etandiyl) |
|
418-960-8 |
— |
C; R34 R 43 N; R51-53 |
C; N R: 34-43-51/53 S: (1/2-)26-28-36/37/39-45-61 |
|
|
|
601-062-00-7 |
En blandning av: grenat triakontan grenat dotriakontan grenat tetratriakontan grenat hexatriakontan |
|
417-030-9 |
151006-59-6 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
601-063-00-2 |
Blandning av isomerer av grenad tetrakosan |
|
417-060-2 |
151006-61-0 |
Xn; R20 R53 |
Xn R: 20-53 S: (2-)61 |
|
|
|
601-064-00-8 |
grenat hexatriakontan |
|
417-070-7 |
151006-62-1 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
601-065-00-3 |
En blandning av: (1′-α,3′-α,6′-α-2,2,3′,7′,7′-pentametylspiro (1,3-dioxan-5,2′-norkaran) (1′α,3′β,6′α)-2,2,3′,7′,7′-pentametylspiro (1,3-dioxan-5,2′-norkaran) |
|
416-930-9 |
— |
Xn; R48/22 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 41-48/22-51/53 S: (2-)22-26-37/39-61 |
|
|
|
601-066-00-9 |
1-(4-(trans-4-heptylcyklohexyl)fenyl)etan |
|
426-820-2 |
78531-60-9 |
R43 R53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
601-067-00-4 |
trietylarsenat |
|
427-700-2 |
15606-95-8 |
Carc.Cat.1; R45 T; R23/25 N; R50-53 |
T; N R: 45-23/25-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
601-068-00-X |
1,2-diacetoxibut-3-en |
|
421-720-5 |
18085-02-4 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-) |
|
|
|
601-069-00-5 |
2-etyl-1-(2-(1,3-dioxanyl)etyl)pyridiniumbromid |
|
422-680-1 |
— |
R52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
601-071-00-6 |
1-dimetoximetyl-2-nitrobenzen |
|
423-830-9 |
20627-73-0 |
R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
601-073-00-7 |
1-brom-3,5-difluorbenzen |
|
416-710-2 |
461-96-1 |
R10 Xn; R22-48/22 Xi; R38 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 10-22-38-43-48/22-50/53 S: (2-)24-36/37-60-61 |
|
|
|
601-074-00-2 |
En blandning av: 4-(2,2,3-trimetylcyklopent-3-en-1-yl)-1-metyl-2-oxabicyklo[2.2.2]oktan 1-(2,2,3-trimetylcyklopent-3-en-1-yl)-5-metyl-6-oxabicyklo[3.2.1]oktan spiro[cyklohex-3-en-1-yl-[(4,5,6,6a-tetrahydro-3,6′,6′,6′a-tetrametyl)-1,3′(3′aH)-[2H]cyklopenta[b]furan] spiro[cyklohex-3-en-1-yl-[4,5,6,6a-tetrahydro-4,6′,6′,6′a-tetrametyl)-1,3′(3′aH)-[2H]cyklopenta[b]]furan] |
|
422-040-1 |
— |
Xi; R36/38 N; R51-53 |
Xi; N R: 36/38-51/53 S: (2-)26-37-61 |
|
|
|
602-093-00-9 |
α,α,α,4-tetraklortoluen 4-klorbenzotriklorid |
E |
226-009-1 |
5216-25-1 |
Carc.Cat.2; R45 Repr.Cat.3; R62 T; R48/23 Xn; R21/22 Xi; R37/38 |
T R: 45-21/22-37/38-48/23-62 S: 53-45 |
|
|
|
602-094-00-4 |
oktabromdifenyleter |
|
251-087-9 |
32536-52-0 |
Repr.Cat.2; R61 Repr.Cat.3; R62 |
T R: 61-62 S: 53-45 |
|
|
|
602-096-00-5 |
C.I. Basic Green 4; Malakitgrönt [1] C.I. Basic Green 4, oxalat [2] |
|
209-322-8 [1] 219-441-7 [2] |
569-64-2 [1] 18015-76-4 [2] |
Xn; R22 Xi; R41 Repr. Cat. 3; R63 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-41-63-50/53 S: (2-)26-36/37-39-46-60-61 |
|
|
|
602-097-00-0 |
1-brom-9-(4,4,5,5,5-pentafluorpentyltio)nonan |
|
422-850-5 |
148757-89-5 |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
603-167-00-3 |
3,3′,5,5′-tetra(tert-butyl)bifenyl-2,2′-diol |
|
407-920-5 |
6390-69-8 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
603-168-00-9 |
3-(2-etylhexyloxi)propan-1,2-diol |
|
408-080-2 |
70445-33-9 |
Xi; R41 R 52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
603-169-00-4 |
(+/-)-trans-4-(4-fluorofenyl)-3-hydroximetyl-N-metylpiperidin |
|
415-550-0 |
109887-53-8 |
Xn; R22 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-41-51/53 S: (2-)22-26-39-61 |
|
|
|
603-170-00-X |
Blandning av: 2-metyl-1-(6-metylbicyklo[2.2.1]hept-5-en-2-yl)pent-1-en-3-ol 2-metyl-1-(1-metylbicyklo[2.2.1]hept-5-en-2-yl)pent-1-en-3-ol 2-metyl-1-(5-metylbicyklo[2.2.1]hept-5-en-2-yl)pent-1-en-3-ol |
|
415-990-3 |
67739-11-1 |
Xi; R36 N; R51-53 |
Xi; N R: 36-51/53 S: (2-)26-61 |
|
|
|
603-171-00-5 |
5-tiazolylmetanol |
|
414-780-9 |
38585-74-9 |
Xi; R41 R 52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
603-172-00-0 |
mono-2-[2-(4-dibenzo[b,f][1,4]tiazepin-11-yl)piperazinium-1-yl]etoxi)etanol-trans-butendioat |
|
415-180-1 |
— |
Xn; R22 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-41-51/53 S: (2-)22-26-39-61 |
|
|
|
603-173-00-6 |
4,4-dimetyl-3,5,8-trioxabicyklo[5.1.0]oktan |
|
421-750-9 |
57280-22-5 |
Xi; R36 R 43 |
Xi R: 36-43 S: (2-)26-36/37 |
|
|
|
603-174-00-1 |
4-cyklohexyl-2-metyl-2-butanol |
|
420-630-3 |
83926-73-2 |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
603-175-00-7 |
2-[2-(hexyloxi)etoxi]etanol dietylenglykolmonohexyleter |
|
203-988-3 |
112-59-4 |
Xn; R21 Xi; R41 |
Xn R: 21-41 S: (2-)26-36/37-46 |
|
|
|
603-176-00-2 |
trietylenglykoldimetyleter-2,5,8,11-tetraoxadodekan |
|
203-977-3 |
112-49-2 |
R19 Repr. Cat.2; R61 Repr. Cat.3; R62 |
T R: 61-19-62 S: 53-45 |
|
|
|
603-177-00-8 |
1-etoxi-2-propanol [1] 1-etoxi-2-propylacetat [2] |
|
216-374-5 [1] 259-370-9 [2] |
1569-02-4 [1] 54839-24-6 [2] |
R10 R67 |
R: 10-67 S: (2-)24 |
|
|
|
603-178-00-3 |
2-(hexyloxi)etanol etylenglykolmonohexyleter |
|
203-951-1 |
112-25-4 |
Xn R21/22 C; R34 |
C R: 21/22-34 S: (1/2-)26-36/37/39-45 |
|
|
|
603-179-00-9 |
ergokalciferol Vitamin D2 |
|
200-014-9 |
50-14-6 |
T+; R26 T; R24/25-48/25 |
T+ R: 24/25-26-48/25 S: (1/2-)28-36/37-45 |
|
|
|
603-180-00-4 |
kolekalciferol Vitamin D3 |
|
200-673-2 |
67-97-0 |
T+; R26 T; R24/25-48/25 |
T+ R: 24/25-26-48/25 S: (1/2-)28-36/37-45 |
|
|
|
603-181-00-X |
metyl-tert-butyleter |
|
216-653-1 |
1634-04-4 |
F; R11 Xi; R38 |
F; Xi R: 11-38 S: (2-)9-16-24 |
|
|
|
603-183-00-0 |
2-[2-(2-butoxietoxi)etoxi]etanol trietylenglykolmonobutyleter |
|
205-592-6 |
143-22-6 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39-46 |
C ≥ 30 %: Xi; R41 20 % ≤ C < 30 %: Xi; R36 |
|
|
603-184-00-6 |
2-(hydroximetyl)-2-[[2-hydroxi-3-(isooktadecyloxi)propoxi]metyl]-1,3-propandiol |
|
416-380-1 |
146925-83-9 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
603-185-00-1 |
2,4-diklor-3-etyl-6-nitrofenol |
|
420-740-1 |
99817-36-4 |
T; R25 Xi; R41 R43 N; R50-53 |
T; N R: 25-41-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
603-186-00-7 |
trans-(5RS,6SR)-6-amino-2,2-dimetyl-1,3-dioxepan-5-ol |
|
419-050-3 |
79944-37-9 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24/25-26-37 |
|
|
|
603-187-00-2 |
2-((4,6-bis(4-(2-(1-metylpyridinium-4-yl)vinyl)fenylamino)-1,3,5-triazin-2-yl)(2-hydroxietyl)amino)etanoldiklorid |
|
419-360-9 |
163661-77-6 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
603-189-00-3 |
Blandning av komplex av: titan, 2,2′-oxidietanol, ammoniumlaktat, nitrilotris(2-propanol) och etylenglykol |
|
405-250-8 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
603-191-00-4 |
2-(4,6-bis(2,4-dimetylfenyl)-1,3,5-triazin-2-yl)-5-(3-((2-etylhexyl)oxi)-2-hydroxipropoxi)fenol |
|
419-740-4 |
137658-79-8 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
603-195-00-6 |
2-[4-(4-metoxifenyl)-6-fenyl-1,3,5-triazin-2-yl]fenol |
|
430-810-3 |
154825-62-4 |
R52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
603-196-00-1 |
2-(7-etyl-1H-indol-3-yl)etanol |
|
431-020-1 |
41340-36-7 |
Xn; 22-48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-48/22-51/53 S: (2-)36/37/39-61 |
|
|
|
603-197-00-7 |
1-(4-klorofenyl)-4,4-dimetyl-3-(1,2,4-triazol-1-ylmetyl)pentan-3-ol |
|
403-640-2 |
107534-96-3 |
Repr.Cat.3; R63 Xn; R22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-51/53-63 S: (2-)22-36/37-61 |
|
|
|
603-199-00-8 |
etoxazol |
|
— |
153233-91-1 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
C ≥ 0.25 %: N; R50/53 0.025 % ≤ C < 0.25 %: N; R51/53 0.0025 % ≤ C < 0.025 %: R52/53 |
|
|
604-065-00-1 |
4,4′,4″-(1-metylpropan-1-yl-3-yliden)tris(2-cyklohexyl-5-metylfenol) |
|
407-460-5 |
111850-25-0 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
604-066-00-7 |
En blandning av: 6-(1,1-dimetyletyl)-4-tetrapropyl-2-[(2-hydroxi-5-tetrapropylfenyl)metylfenol och 2,2′-bis-[6-(1,1-dimetyletyl)-1-hydroxi-4-tetrapropylfenyl)]metan 2,6-bis-(1,1-dimetyletyl)-4-tetrapropylfenol och 2-(1,1-dimetyletyl)-4-tetrapropylfenol 2,6-bis-[(6-(1,1-dimetyletyl)-1-hydroxi-4-tetrapropylfenyl)metyl]-4-(tetrapropyl)fenol och 2-[(6-(1,1-dimetyletyl)-1-hydroxi-4-tetrapropylfenylmetyl]-6-[1-hydroxi-4-tetrapropylfenyl)metyl]-4-(tetrapropyl)fenol |
|
414-550-8 |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
604-067-00-2 |
En blandning av: 2,2′-[[(2-hydroxietyl)imino]bis(metylen)bis [4-dodecylfenol] formaldehyd, oligomer med 4-dodecylfenol och 2-aminoetanol (n = 2) formaldehyd, oligomer med 4-dodecylfenol och 2-aminoetanol (n = 3, 4 eller högre) |
|
414-520-4 |
— |
Xi; R38-41 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-50/53 S: (2-)26-37/39-60-61 |
|
|
|
604-068-00-8 |
(+/-)-4-[2-[[3-(4-hydroxifenyl)-1-metylpropyl]amino]-1-hydroxietyl]fenolhydroklorid |
|
415-170-5 |
99095-19-9 |
Xn; R20/22 R 43 |
Xn R: 20/22-43 S: (2-)24-26-37 |
|
|
|
604-069-00-3 |
2-(1-metylpropyl)-4-tert-butylfenol |
|
421-740-4 |
51390-14-8 |
C; R34 N; R51-53 |
C; N R: 34-51/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
604-070-00-9 |
triklosan |
|
222-182-2 |
3380-34-5 |
Xi; R36/38 N; R50-53 |
Xi; N R: 36/38-50/53 S: 26-39-46-60-61 |
C ≥ 20 %: Xi, N; R36/38-50/53 0,25 % ≤ C < 20 %: N; R50/53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: N; R51/53 0,0025 % ≤ C < 0,025 %: R52/53 |
|
|
605-031-00-9 |
En blandning av: 2,2-dimetoxietanal (denna beståndsdel antas vara vattenfri när det gäller identitet, struktur och sammansättning. 2,2-dimetoxietanal kommer dock att finnas i hydratiserad form. 60 % vattenfri form motsvarar 70,4 % hydrat) vatten (inbegripet obundet vatten och vatten i hydratiserad 2,2-dimetoxietanal) |
|
421-890-0 |
— |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)24-37 |
|
|
|
606-062-00-0 |
tetrahydrotiopyran-3-karboxaldehyd |
|
407-330-8 |
61571-06-0 |
Repr.Cat.2; R61 Xi; R41 R 52-53 |
T R: 61-41-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
606-063-00-6 |
(E)-3-(2-klorfenyl)-2-(4-fluorfenyl) propenal |
|
410-980-5 |
112704-51-5 |
Xi; R36 R 43 |
Xi R: 36-43 S: (2-)24-26-37 |
|
|
|
606-064-00-1 |
pregn-5-en-3,20-dionbis(etylenketal) |
|
407-450-0 |
7093-55-2 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
606-065-00-7 |
1-(4-morfolinfenyl)butan-1-on |
|
413-790-0 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
606-066-00-2 |
(E)-5-[(4-klorfenyl)metylen]-2,2-dimetylcyklopentanon |
|
410-440-9 |
131984-21-9 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
606-067-00-8 |
Blandning av: 1-(2,3,6,7,8,9-hexahydro-1,1-dimetyl-1H-benz(g)inden-4-yl)etanon 1-(2,3,5,6,7,8-hexahydro-1,1-dimetyl-1H-benz(f)inden-4-yl)etanon 1-(2,3,6,7,8,9-hexahydro-1,1-dimetyl-1H-benz(g)inden-5-yl)etanon 1-(2,3,6,7,8,9-hexahydro-3,3-dimetyl-1H-benz(g)inden-5-yl)etanon |
|
414-870-8 |
96792-67-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
606-068-00-3 |
2,7,11-trimetyl-13-(2,6,6-trimetylcyklohex-1-en-1-yl)tridekahexaen-2,4,6,8,10,12-al |
|
415-770-7 |
1638-05-7 |
Xn; R48/22 R 43 R 52-53 |
Xn R: 43-48/22-52/53 S: (2-)22-36/37-61 |
|
|
|
606-069-00-9 |
spiro[1,3-dioxolan-2,5′-(4′,4′,8′,8′-tetrametylhexahydro-3′,9′-metanonaftalen)] |
|
415-460-1 |
154171-77-4 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 24-61 |
|
|
|
606-070-00-4 |
5-(3-butyryl-2,4,6-trimetylfenyl)-2-[1-(etoxiimino)propyl]-3-hydroxicyklohex-2-en-1-on |
|
414-790-3 |
138164-12-2 |
Repr.Cat.3; R62-63 Xn; R22 Xi; R38 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-38-62-63-50/53 S: (2-)22-36/37-60-61 |
|
|
|
606-071-00-X |
17-spiro-(5,5-dimetyl-1,3-dioxan-2-yl)androsta-1,4-dien-3-on |
|
421-050-3 |
13258-43-0 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 22-60-61 |
|
|
|
606-072-00-5 |
3-acetyl-1-fenylpyrrolidin-2,4-dion |
|
421-600-2 |
719-86-8 |
Xn; R48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 48/22-51/53 S: (2-)22-36/37-61 |
|
|
|
606-073-00-0 |
bis[4-(dimetylamino)fenyl]metanon Michlers keton |
|
202-027-5 |
90-94-8 |
Carc.Cat.2; R45 Muta.Cat.3; R68 Xi; R41 |
T R: 45-41-68 S: 53-45 |
|
|
|
606-075-00-1 |
1-benzyl-5-etoxiimidazolidin-2,4-dion |
|
417-340-4 |
65855-02-9 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-)22 |
|
|
|
606-076-00-7 |
1-((2-kinolinylkarbonyl)oxi)-2,5-pyrrolidindion |
|
418-630-3 |
136465-99-1 |
Xi; R41 R43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
606-077-00-2 |
(3S,4S-)-3-hexyl-4-[(R)-2-hydroxitridecyl]-2-oxetanon |
|
418-650-2 |
104872-06-2 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
606-078-00-8 |
1-oktylazepin-2-on |
|
420-040-6 |
59227-88-2 |
C; R34 R 43 N; R51-53 |
C; N R: 34-43-51/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
606-079-00-3 |
2-n-butylbenzo[d]isotiazol-3-on |
|
420-590-7 |
— |
C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
606-080-00-9 |
Reaktionsprodukt av: 3-hydroxi-5,7-di-tert-butylbenzofuran-2-on och o-xylen |
|
417-100-9 |
— |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
606-081-00-4 |
(3β, 5α, 6β)-3-(acetyloxi)-5-brom-6-hydroxiandrostan-17-on |
|
419-790-7 |
4229-69-0 |
R43 R52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)22-36/37-61 |
|
|
|
606-082-00-X |
Blandning av: butan-2-onoxim syn-O,O′-di (butan-2-onoxim)dietoxisilan |
|
406-930-7 |
96-29-7 |
T; R48/22 R43 R52-53 |
T R: 43-48/25-52/53 S: (1/2-)25-36/37-45-61 |
|
|
|
606-083-00-5 |
2-klor-5-sec-hexadecylhydrokinon |
|
407-750-1 |
— |
Xi; R36/38 R43 R52-53 |
Xi R: 36/38-43-52/53 S: (2-)24-26-37-61 |
|
|
|
606-084-00-0 |
1-(4-metoxi-5-benzofuranyl)-3-fenyl-1,3-propandion |
|
414-540-3 |
484-33-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
606-085-00-6 |
(1R,4S-)-2-azabicyklo[2.2.1]hept-5-en-3-on |
|
418-530-1 |
79200-56-9 |
Xn; R22 Xi; R41 R43 |
Xn R: 22-41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
606-086-00-1 |
1-(3,3-dimetylcyklohexyl)pent-4-en-1-one |
|
422-330-8 |
56973-87-6 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
606-087-00-7 |
6-etyl-5-fluor-4(3H)-pyrimidon |
|
422-460-5 |
137234-87-8 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)60-61 |
|
|
|
606-088-00-2 |
2,4,4,7-tetrametyl-6-okten-3-on |
|
422-520-0 |
74338-72-0 |
Xi; R38 N; R51-53 |
Xi; N R: 38-51/53 S: (2-)37-61 |
|
|
|
606-089-00-8 |
En blandning av: 1,4-diamino-2-klor-3-fenoxiantrakinon 1,4-diamino-2,3-bis-fenoxiantrakinon |
|
423-220-2 |
12223-77-7 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
606-091-00-9 |
6-kloro-5-(2-kloroetyl)-1,3-dihydroindol-2-on |
|
421-320-0 |
118289-55-7 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
606-092-00-4 |
En blandning av: (E)-oxacyklohexadek-12-en-2-on (E)-oxacyklohexadek-13-en-2-on a) (Z)-oxacyklohexadek-(12)-en-2-on och b) (Z)-oxacyklohexade |
|
422-320-3 |
111879-80-2 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-379-00-7 |
Blandning av: 2-[N-(2-hydroxietyl)stearamido]etylstearat natrium [bis[2-(stearoyloxi)etyl]amino]metylsulfonat natrium [bis(2-hydroxietyl)amino]metylsulfonat N,N-bis(2-hydroxietyl)stearamid |
|
401-230-8 |
55349-70-7 |
R52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-380-00-2 |
Een blandning av: ammonium-1,2-bis(hexyloxikarbonyl)etansulfonat ammonium-1-hexyloxikarbonyl-2-oktyloxikarbonyletansulfonat ammonium-2-hexyloxikarbonyl-1-oktyloxikarbonyletansulfonat |
|
407-320-3 |
— |
Xi; R38-41 R 52-53 |
Xi R: 38-41-52/53 S: (2-)26-37/39-61 |
|
|
|
607-381-00-8 |
Blandning av triestrar av 2,2-bis(hydroximetyl)butanol med C7-alkansyra och 2-etylhexansyra |
|
413-710-4 |
— |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-382-00-3 |
2-((4-amino-2-nitrofenyl)amino) benzoesyra |
|
411-260-3 |
117907-43-4 |
Xi; R41 R 43 R 52-53 |
Xi R: 41-43-52/53 S: (2-)24-26-37/39-61 |
|
|
|
607-383-00-9 |
Blandning av: 2,2,6,6-tetrametylpiperidin-4-ylhexadekanoat 2,2,6,6-tetramethylpiperidin-4-yloktadekanoat |
|
415-430-8 |
86403-32-9 |
Xi; R41 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
607-384-00-4 |
En blandning av: estrar av C14-C15 grenade alkoholer och 3,5-di-t-butyl-4-hydroxifenylpropionsyra C15 grenad och rak alkyl-3,5-bis-(1,1-dimetyletyl)-4-hydroxibenzenpropanoat C13 grenad och rak alkyl-3,5-bis-(1,1-dimetyletyl)-4-hydroxibenzenpropanoat |
|
413-750-2 |
171090-93-0 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-385-00-X |
Kopolymer av vinylalkohol och vinylacetat delvis acetylerad med 4-(2-(4-formylfenyl)ethenyl)-1-metylpyridiniummetylsulfat |
|
414-590-6 |
125229-74-5 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-386-00-5 |
Blandning av: tetradekansyra (42.5-47.5 %) poly(1-7)laktatestrar av tetradekansyra (52.5-57.5 %) |
|
412-580-6 |
174591-51-6 |
Xi; R38-41 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
607-387-00-0 |
Blandning av: dodekansyra (35-40 %) polyl(1-7)aktatestrar av dodekansyra (60-65 %) |
|
412-590-0 |
58856-63-6 |
Xi; R38-41 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
607-388-00-6 |
4-etylamino-3-nitrobenzoesyra |
|
412-090-2 |
2788-74-1 |
Xn; R22 R 43 R 52-53 |
Xn R: 22-43-52/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
607-389-00-1 |
trinatrium-N,N-bis(karboximetyl)-3-amino-2-hydroxipropionat |
|
414-130-4 |
119710-96-2 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-)22 |
|
|
|
607-390-00-7 |
1,2,3,4-tetrahydro-6-nitrokinoxalin |
|
414-270-6 |
41959-35-7 |
Xn; R22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-51/53 S: (2-)22-61 |
|
|
|
607-391-00-2 |
dimetylcyklopropan-1,1-dikarboxylat |
|
414-240-2 |
6914-71-2 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-392-00-8 |
2-fenoxietyl-4-((5-cyano-1,6-dihydro-2-hydroxi-1,4-dimetyl-6-oxo-3-pyridinyl)azo)benzoat |
|
414-260-1 |
88938-37-8 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-393-00-3 |
3-(cis-1-propenyl)-7-amino-8-oxo-5-tia-1-azabicyklo[4.2.0]okt-2-en-2-karboxylsyra |
|
415-750-8 |
106447-44-3 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
607-394-00-9 |
5-metylpyrazin-2-karboxylsyra |
|
413-260-9 |
5521-55-1 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
607-395-00-4 |
Blanding av: natrium-1-tridecyl-4-allyl-(2 eller 3)-sulfobutandioat natrium-1-dodecyl-4-allyl-2(eller 3)-sulfobutandioat |
|
410-230-7 |
— |
C; R34 R 43 N; R51-53 |
C; N R: 34-43-51/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
607-396-00-X |
bis(1,2,2,6,6-pentametyl-4-piperidinyl)-2-(4-metoxibenzyliden)malonat |
|
414-840-4 |
147783-69-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 22-60-61 |
|
|
|
607-397-00-5 |
Blandning av: kalcium(grenad C10-14 och C18-30-alkyl)salicylat kalcium(grenad C10-14 och C18-30-alkylfenat kalcium(sulfurerad och grenad C10-14 och C18-30-alkylerad)fenat |
|
415-930-6 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)36/37 |
|
|
|
607-398-00-0 |
etyl-N-(5-kloro-3-(4-(dietylamino)-2-metylfenylimino)-4-metyl-6-oxo-1,4-cyklohexadienyl)karbamat |
|
414-820-5 |
125630-94-6 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-399-00-6 |
2,2-dimetyl-3-metyl-3-butenylpropanoat |
|
415-610-6 |
104468-21-5 |
Xi; R38 R52-53 |
Xi R: 38-52/53 S: (2-)37-61 |
|
|
|
607-400-00-X |
metyl-3-[[(dibutylamino)tioxometyl]tio]propanoat |
|
414-400-1 |
32750-89-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-401-00-5 |
etyl-3-hydroxi-5-oxo-3-cyklohexen-1-karboxylat |
|
414-450-4 |
88805-65-6 |
Xi; R38-41 R 43 |
Xi R: 38-41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
607-402-00-0 |
metyl N-(fenyloxikarbonyl)-L-valinat |
|
414-500-5 |
153441-77-1 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-403-00-6 |
Blandning av: bis(1S,2S,4S)-(1-benzyl-4-tert-butoxikarboxamido-2-hydroxi-5-fenyl)pentylammoniumsuccinat isopropylalkohol |
|
414-810-0 |
— |
Xn; R48/22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 41-48/22-50/53 S: (2-)22-26-36/39-60-61 |
|
|
|
607-404-00-1 |
Blandning av: ((Z)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienyl)oxikarbonylpropansyra di-((E)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienyl)butandioat di-((Z)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienyl)butandioat (Z)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienylbutandioat ((E)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienyl)oxikarbonylpropansyra |
|
415-190-4 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)24-37 |
|
|
|
607-405-00-7 |
2-hexyldecyl-p-hydroxibenzoat |
|
415-380-7 |
148348-12-3 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-406-00-2 |
kalium-2,5-diklorbenzoat |
|
415-700-5 |
— |
Xn; R22 Xi; R41 |
Xn R: 22-41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
607-407-00-8 |
etyl-2-karboxi-3-(2-tienyl)propionat |
|
415-680-8 |
143468-96-6 |
Xi; R38-41 R 43 |
Xi R: 38-41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
607-408-00-3 |
kalium-N-(4-fluorfenyl)glycinat |
|
415-710-1 |
— |
Xn; R48/22 Xi; R41 R 43 R 52-53 |
Xn R: 41-43-48/22-52/53 S: (2-)22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
607-409-00-9 |
En blandning av: (3R)-[1S-(1α, 2α, 6β-((2S-)-2-metyl-1-oxobutoxi)-8a.gamma.)hexahydro-2,6-dimetyl-1-naftalen]-3,5-dihydroxiheptankarboxylsyra inert biomassa från aspergillus terreus |
|
415-840-7 |
— |
R 43 R 52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)36/37-61 |
|
|
|
607-410-00-4 |
mono[2-(dimetylamino)etyl]monoväte-2-(hexadec-2-enyl)butandioat och/eller mono[2-(dimetylamino)etyl]monoväte-3-(hexadec-2-enyl)butandioat |
|
415-880-5 |
— |
Xi; R38-41 R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
607-411-00-X |
(S)-oxiranmetyl-4-metylbenzensulfonat |
|
417-210-7 |
70987-78-9 |
Carc.Cat.2; R45 Muta.Cat.3; R68 Xi; R41 R43 N; R51-53 |
T; N R: 45-41-43-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
607-412-00-5 |
etyl-2-(1-cyanocyklohexyl)acetat |
|
415-970-4 |
133481-10-4 |
Xn; R22-48/22 R 52-53 |
Xn R: 22-48/22-52/53 S: (2-)36/37-61 |
|
|
|
607-413-00-0 |
trans-4-fenyl-L-prolin |
|
416-020-1 |
96314-26-0 |
Repr.Cat.3; R62 R 43 |
Xn R: 43-62 S: (2-)22-36/37 |
|
|
|
607-414-00-6 |
tris(2-etylhexyl)-4,4′,4″-(1,3,5-triazin-2,4,6-triyltriimino)tribenzoat |
|
402-070-1 |
88122-99-0 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-415-00-1 |
poly(metyl metakrylat)-co-(butylmetakrylat)-co-(4-akryloxibutylisopropenyl-.alpha.,.alpha.-dimetylbenzylkarbamat)-co-(maleinsyraanhydrid) |
|
419-590-1 |
— |
F; R11 R 43 |
F; Xi R: 11-43 S: (2-)24-37-43 |
|
|
|
607-416-00-7 |
4-(2-karboximetyltio)etoxi-1-hydroxi-5-isobutyloxikarbonylamino-N-(3-dodecyloxipropyl)-2-naftamid |
|
420-730-7 |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-418-00-8 |
2-etylhexyl-4-aminobenzoat |
|
420-170-3 |
26218-04-2 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-419-00-3 |
(3′-karboximetyl-5-(2-(3-etyl-3H-benzotiazol-2-yliden)-1-metyletyliden)-4,4′-dioxo-2′-tioxo-(2,5′)bitiazolidinyliden-3-yl)ättiksyra |
|
422-240-9 |
166596-68-5 |
Xi; R41 R 43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)26-36/37/39 |
|
|
|
607-420-00-9 |
2,2-bis(hydroximetyl)butankarboxylsyra |
|
424-090-1 |
10097-02-6 |
Xi; R41 R52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
607-421-00-4 |
cypermetrin cis/trans +/- 40/60 (RS)-α-cyano-(3-fenoxibenzyl)-2,2-dimetyl-(1RS,3RS;1RS,3SR)-3-(2,2-dikloretenyl)cyklopropankarboxylat |
|
257-842-9 |
52315-07-8 |
Xn; R20/22 Xi; R37 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-37-50/53 S: (2-)24-36/37/39-60-61 |
|
|
|
607-422-00-X |
α-cypermetrin |
|
257-842-9 |
67375-30-8 |
T; R25 Xn; R48/22 Xi; R37 N; R50-53 |
T; N R: 25-37-48/22-50/53 S: (2-)36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
607-423-00-5 |
estrar av mekoprop och mekoprop-P |
|
— |
— |
Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)13-36/37-60-61 |
|
|
|
607-424-00-0 |
trifloxistrobin (ISO) metyl-α-(metoxiimino)-2-[[[(E)-[1-[3-(trifluormetyl)fenyl]etyliden]amino]oxi]metyl]benzenacetat |
|
— |
141517-21-7 |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-46-60-61 |
|
|
|
607-425-00-6 |
metalaxyl (ISO) metyl-N-(2,6-dimetylfenyl)-N-(metoxiacetyl)-DL-alaninat |
|
260-979-7 |
57837-19-1 |
Xn; R22 R43 R52-53 |
Xn R: 22-43-52/53 S: (2-)13-24-37-46-61 |
|
|
|
607-426-00-1 |
1,2-benzendikarboxylsyradipen-tylester, grenad och rak [1] 1,2-benzendikarboxylsyrapentyl-isopentylester [2] 1-2-benzendikarboxylsyradipen-tylester [3] 1,2-benzendikarboxylsyrabis-(3-metylbutyl)ester [4] |
|
284-032-2 [1] - [2] 205-017-9 [3] 210-088-4 [4] |
84777-06-0 [1] - [2] 131-18-0 [3] 605-50-5 [4] |
Repr. Cat. 2; R60-61 N; R50 |
T; N R: 60-61-50 S: 53-45-61 |
|
|
|
607-427-00-7 |
bromoxinilheptanoat (ISO) 2,6-dibrom-4-cyanofenylheptanoat |
|
260-300-4 |
56634-95-8 |
Repr.Cat3; R63 Xn; R20/22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-43-63-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
607-430-00-3 |
benzylbutylftalat butyl(fenylmetyl)-1,2-benzendikarboxylat |
|
201-622-7 |
85-68-7 |
Repr. Cat.2; R61 Repr. Cat.3; R62 N; R50-53 |
T; N R: 61-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
607-431-00-9 |
pralletrin [2-metyl-4-oxo-3-(2-propynyl)-2-cyklopenten-1-yl]-2,2-dimetyl-3-(2-metyl-1-propenyl)cyklopropankarboxylat |
|
245-387-9 |
23031-36-9 |
T; R23 Xn; R22 N; R50-53 |
T; N R: 22-23-50/53 S: (1/2-)45-60-61 |
|
|
|
607-432-00-4 |
S-metolaklor blandning av (S)-2-klor-N-(2-etyl-6-metylfenyl)-N-(2-metoxi-1-metyletyl)acetamid (80-100 %) [1] S-metolaklor (R)-2-klor-N-(2-etyl-6-metylfenyl)-N-(2-metoxi-1-metyletyl)acetamid (0-20 %) [2] |
|
- [1] - [2] |
87392-12-9 [1] 178961-20-1 [2] |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
607-433-00-X |
cypermetrin cis/trans +/- 80/20 (RS)-α-cyano-(3-fenoxibenzyl)-2,2-dimetyl-(1RS; 3RS; 1RS, 3SR)-3-(2,2-dikloretenyl)cyklopropankarboxylat |
|
257-842-9 |
52315-07-8 |
Xn; R22 Xi; R37/38 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-37/38-43-50/53 S: (2-)36/37/39-60-61 |
|
|
|
607-434-00-5 |
mekoprop-P [1] och dess salter (R)-2-(4-klor-2-metylfenyl)propionat |
|
240-539-0 |
16484-77-8 |
Xn; R22 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-41-51/53 S: (2-)13-26-37/39-46-61 |
|
|
|
607-435-00-0 |
2S-isopropyl-5R-metyl-1R-cyklohexyl-2,2-dihydroxiacetat |
|
416-810-6 |
111969-64-3 |
Xn; R48/22 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 41-48/22-51/53 S: (2-)22-26-36/39-61 |
|
|
|
607-436-00-6 |
2-hydroxi-3-(2-etyl-4-metylimidazoyl)propylneodekanoat |
|
417-350-9 |
— |
Xi; R38-41 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-50/53 S: (2-)26-28-37/39-60-61 |
|
|
|
607-437-00-1 |
3-(4-aminofenyl)-2-cyan-2-propensyra |
|
417-480-6 |
— |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
607-438-00-7 |
metyl-2-[(aminosulfonyl)metyl]benzoat |
|
419-010-5 |
— |
Xn; R22 Xi; R36 |
Xn R: 22-36 S: (2-)22-26 |
|
|
|
607-439-00-2 |
metyltetrahydro-2-furankarboxylat |
|
420-670-1 |
37443-42-8 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
607-440-00-8 |
metyl-2-aminosulfonyl-6-(trifluormetyl)pyridin-3-karboxylat |
|
421-220-7 |
144740-59-0 |
R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
607-441-00-3 |
3-[3-(2-dodecyloxi-5-metylfenylkarbamoyl)-4-hydroxi-1-naftyltio]propionsyra |
|
421-490-6 |
167684-63-1 |
R53 |
R: 53 S: 57-61 |
|
|
|
607-442-00-9 |
benzyl[hydroxi-(4-fenylbutyl)fosfinyl]acetat |
|
416-050-5 |
87460-09-1 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-36/39 |
|
|
|
607-443-00-4 |
bis(2,4-di-tert-butyl-6-metylfenyl)etylfosfat |
|
416-140-4 |
145650-60-8 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-444-00-X |
Blandning av: cis-1,4-dimetylcyklohexyldibenzoat trans-1,4-dimetylcyklohexyldibenzoat |
|
416-230-3 |
35541-81-2 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-445-00-5 |
järn (III) tris(4-metylbenzenzulfonat) |
|
420-960-8 |
77214-82-5 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)24-26-39 |
|
|
|
607-446-00-0 |
metyl-2-[4-(2-kloro-4-nitrofenylazo)-3-(1-oxopropyl)amino]fenylaminopropionat |
|
416-240-8 |
155522-12-6 |
R 43 R 53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
607-447-00-6 |
natrium-4-[4-(4-hydroxifenylazo)fenylamino]-3-nitrobenzensulfonat |
|
416-370-5 |
156738-27-1 |
R 43 R52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
607-448-00-1 |
2,3,5,6-tetrafluorbenzoesyra |
|
416-800-1 |
652-18-6 |
Xi; R38-41 |
Xi R: 38-41 S: (2-)22-26-37/39 |
|
|
|
607-449-00-7 |
En blandning av: 4,4′,4″-[(2,4,6-trioxo-1,3,5(2H,4H,6H)-triazin-1,3,5-triyl)tri[metylen (3,5,5-trimetyl-3,1-cyklohexandiyl)iminokarbonyloxi-2,1-etandiyl(etyl)amino]]tribensendiazoniumtri[bis(2-metylpropyl)naftalensulfonat] 4,4′,4″,4‴-[[5,5′-[karbonylbis[imino-(1,5,5-trimetyl-3,1-cyklohexandiyl)metylen]]-2,4,6-trioxo-1,3,5(2H,4H,6H)-triazin-1,1′,3,3′-tetrayl]tetrakis[metylen-(3,5,5-trimetyl-3,1-cyklohexandiyl) iminokarbonyloxi-2,1-etandiyl(etyl)amino]]tetrakisbenzendiazoniumtetra[bis(2-metylpropyl)naftalensulfonat] |
|
417-080-1 |
— |
E; R2 R43 N; R50-53 |
E; Xi; N R: 2-43-50/53 S: (2-)24-35-37-60-61 |
|
|
|
607-450-00-2 |
2-merkaptobenzotiazolyl-(Z)-(2-aminotiazol-4-yl)-2-(tert-butoxikarbonyl)isopropoxiiminoacetat |
|
419-040-9 |
89604-92-2 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-451-00-8 |
4-[4-amino-5-hydroxi-3-(4-(2-sulfoxietylsulfonyl)fenylazo)-2,7-disulfonaft-6-ylazo]-6-[3-(4-amino-5-hydroxi-3-(4-(2-sulfoxietylsulfonyl)fenylazo)-2,7-disulfonaft-6-ylazo]fenylkarbonylamino]benzensulfonsyranatriumsalt |
|
417-640-5 |
161935-19-9 |
Xi; R41 R43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)22-24-26-37/39 |
|
|
|
607-453-00-9 |
4-benzyl-2,6-dihydroxi-4-azaheptylenbis(2,2-dimetyloktanoat) |
|
418-100-1 |
172964-15-7 |
R 43 R 53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
607-454-00-4 |
Blandning av: trans-2-(1-metyletyl)-1,3-dioxan-5-karboxylsyra; cis-2-(1-metyletyl)-1,3-dioxan-5-karboxylsyra |
|
418-170-3 |
— |
Xi; R41 R52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)25-26-39-61 |
|
|
|
607-455-00-X |
1-amino-4-(3-[4-klor-6-(2,5-disulfofenylamino)-1,3,5-triazin-2-ylamino]-2,2-dimetylpropylamino)antrakinon-2-sulfonsyranatriumlitiumsalt |
|
419-520-8 |
172890-93-6 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
607-456-00-5 |
3-amino-4-klorobensoesyrahexadecylester |
|
419-700-6 |
143269-74-3 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-457-00-0 |
tetranatriumdiväte-1,1″-dihydroxi-8,8″-[p-fenylbis(imino-{6-[4-(2-aminoetyl)piperazin-1-yl]}-1,3,5-triazin-4,2-diylimino)]bis-(2,2′-azonaftalen-1′,3,6-trisulfonat) |
|
420-350-1 |
172277-97-3 |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
607-458-00-6 |
En blandning av: 2-etyl-[2,6-dibrom-4-[1-[3,5-dibrom-4-(2-hydroxietoxi)fenyl]-1-metyletyl]fenoxi]propenoat 2,2′-dietyl-[4,4′-bis(2,6-dibromfenoxi)-1-metyletyliden]dipropenoat 2,2′-[(1-metyletyliden)bis[[2,6-dibrom-4,1-fenylen)oxi]etanol]] |
|
420-850-1 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-459-00-1 |
isopentyl-4-{2-[5-cyan-1,2,3,6-tetrahydro-1-(2-isopropoxietoxikarbonylmetyl)-4-metyl-2,6-dioxo-3-pyridyliden]hydrazin}benzoat |
|
418-930-4 |
— |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-460-00-7 |
3-tridecyloxipropylammonium-9-oktadecenoat |
|
418-990-1 |
— |
Xn; R48/22 Xi; R36/38 N; R50-53 |
Xn; N R: 36/38-48/22-50/53 S: (2-)23-26-37/39-60-61 |
|
|
|
607-461-00-2 |
En blandning av: pentanatrium-2-{4-{3-metyl-4-[6-sulfonato-4-(2-sulfonatofenylazo)naftalen-1-ylazo]fenylamino}-6-[3-(2-sulfatoetansulfonyl)fenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}benzen-1,4-disulfonat pentanatrium-2-{4-{3-metyl-4-[7-sulfonato-4-(2-sulfonatofenylazo)naftalen-1-ylazo]fenylamino}-6-[3-(2-sulfatoetansulfonyl)fenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}benzen-1,4-disulfonat |
|
421-160-1 |
— |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-462-00-8 |
En blandning av: 1-hexylacetat 2-metyl-1-pentylacetat 3-metyl-1-pentylacetat 4-metyl-1-pentylacetat blandningar av rak och grenad C6-alkylacetat |
|
421-230-1 |
88230-35-7 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-463-00-3 |
3-(fenotiazin-10-yl)propionsyra |
|
421-260-5 |
362-03-8 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 24/25-61 |
|
|
|
607-464-00-9 |
En blandning av: 7-klor-1-etyl-6-fluor-1,4-dihydro-4-oxokinolin-3-karboxylsyra 5-klor-1-etyl-6-fluor-1,4-dihydro-4-oxokinolin-3-karboxylsyra |
|
421-280-4 |
68077-26-9 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-465-00-4 |
tri (2-hydroxietyl)ammonium-7-{4-[4-(2-cyanamino-4-hydroxi-6-oxidopyrimidin-5-ylazo)benzamido]-2-etoxifenylazo}naftalen-1,3-disulfonat |
|
421-440-3 |
— |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-466-00-X |
En blandning av: fenyl-1-(1-[2-klor-5-(hexadecyloxikarbonyl)fenylkarbamoyl]-3,3-dimetyl-2-oxobutyl)-1H-2,3,3a,7a-tetrahydrobenzotriazol-5-karboxylat fenyl-2-(1-(2-klor-5-(hexadecyloxikarbonyl)fenylkarbamoyl)-3,3-dimetyl-2-oxobutyl)-1H-2,3,3a,7a-tetrahydrobenzotriazol-5-karboxylat fenyl-3-(1-(2-klor-5-(hexadecyloxikarbonyl)fenylkarbamoyl)-3,3-dimetyl-2-oxobutyl)-1H-2,3,3a,7a-tetrahydrobenzotriazol-5-karboxylat |
|
421-480-1 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 37/39-61 |
|
|
|
607-467-00-5 |
1,1,3,3-tetrabutyl-1,3-ditennoxidikaprylat |
|
419-430-9 |
56533-00-7 |
Xn; R21/22-48/22 C; R34 N; R50-53 |
C; N R: 21/22-34-48/22-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
607-468-00-0 |
En blandning av: mononatrium-4-((4-(5-sulfonato-2-metoxifenylamino)-6-klor-1,3,5-triazin-2-yl)amino)-2-((1,4-dimetyl-6-oxido-2-oxo-5-sulfonatometyl-1,2-dihydropyridin-3-yl)azo)benzensulfonat dinatrium-4-((4-(5-sulfonato-2-metoxifenylamino)-6-klor-1,3,5-triazin-2-yl)amino)-2-((1,4-dimetyl-6-oxido-2-oxo-5-sulfonatometyl-1,2-dihydropyridin-3-yl)azo)benzensulfonat trinatrium-4-((4-(5-sulfonato-2-metoxifenylamino)-6-klor-1,3,5-triazin-2-yl)amino)-2-((1,4-dimetyl-6-oxido-2-oxo-5-sulfonatometyl-1,2-dihydropyridin-3-yl)azo)benzensulfonat tetranatrium-4-((4-(5-sulfonato-2-metoxifenylamino)-6-klor-1,3,5-triazin-2-yl)amino)-2-((1,4-dimetyl-6-oxido-2-oxo-5-sulfonatometyl-1,2-dihydropyridin-3-yl)azo)benzensulfonat |
|
419-450-8 |
— |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
607-469-00-6 |
dinatrium-7-((4,6-bis(3-dietylaminopropylamino)-1,3,5-triazin-2-yl)amino)-4-hydroxi-3-(4-(4-sulfonatofenylazo)fenylazo)-2-naftalensulfonat |
|
419-460-2 |
120029-06-3 |
R52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
607-470-00-1 |
Kaliumnatrium 6,13-dichloro-3,10-bis{2-[4-[3-(2-hydroxysulfonyloxyethansulfonyl)phenylamino]-6-(2,5-disulfonatphenylamino-1,3,5-triazin-2-ylamin]ethylamin}benzo[5,6][1,4]oxazin[2,3-b]phenoxazino-4,11-disulfonat |
|
414-100-0 |
— |
Xi; R41 R52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)39-22-26-61 |
|
|
|
607-472-00-2 |
ammoniumjärn(III)-trimetylendiamintetraacetathemihydrat |
|
400-660-3 |
111687-36-6 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-474-00-3 |
(4-(-4-(4-dimetylaminobenzyliden-1-yl)-3-metyl-5-oxo-2-pyrazolin-1-yl)benzoesyra |
|
410-430-4 |
117573-89-4 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-475-00-9 |
Blandning (50/50) av: tetranatrium-7-(4-[4-klor-6-[metyl (3-sulfonatofenyl)amino]-1,3,5-triazin-2-ylamino]-2-ureidofenylazo)naftalen-1,3,6-trisulfonat tetranatrium-7-(4-[4-klor-6-[metyl (4-sulfonatofenyl)amino]-1,3,5-triazin-2-ylamino]-2-ureidofenylazo)naftalen-1,3,6-trisulfonat |
|
412-940-2 |
148878-18-6 |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
607-476-00-4 |
trinatrium-N,N-bis(karboximetyl)-β-alanin |
|
414-070-9 |
129050-62-0 |
C; R34 R52-53 |
C R: 34-52/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
607-478-00-5 |
tetrametylammoniumväteftalat |
|
416-900-5 |
79723-02-7 |
T; R25 Xn; R48/22 N; R50 |
T; N R: 25-48/22-50 S: (1/2-)25-36-45-61 |
|
|
|
607-479-00-0 |
hexadecyl-4-klor-3-[2-(5,5-dimetyl-2,4-dioxo-1,3-oxazolidin-3-yl)-4,4-dimetyl-3-oxopentamido]bensoat |
|
418-550-9 |
168689-49-4 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-480-00-6 |
1,2-benzendikarboxylsyra di-C7-11-alkylestrar, grenade och raka |
|
271-084-6 |
68515-42-4 |
Repr. Cat. 2; R61 Repr. Cat. 3; R62 |
T R: 61-62 S: 53-45 |
|
|
|
607-487-00-4 |
Blandning av: dinatrium-4-(3-etoxikarbonyl-4-(5-(3-etoxikarbonyl-5-hydroxi-1-(4-sulfonatofenyl)pyrazol-4-yl)penta-2,4-dienyliden)-4,5-dihydro-5-oxopyrazol-1-yl)benzensulfonat trinatrium-4-(3-etoxikarbonyl-4-(5-(3-etoxikarbonyl-5-oxido-1-(4-sulfonatofenyl)pyrazol-4-yl)penta-2,4-dienyliden)-4,5-dihydro-5-oxopyrazol-1-yl)benzensulfonat |
|
402-660-9 |
— |
Repr.Cat.2; R61 R52-53 |
T R: 61-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
607-488-00-X |
etyl (2-acetylamino-5-fluor-4-isotiocyanatfenoxi)acetat |
|
414-210-9 |
147379-38-2 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-489-00-5 |
Blandning av: 2-etylhexyllinolenat, linoleat och oleat 2-etylhexylepoxioleat 2-etylhexyldiepoxilinoleat 2-etylhexyltriepoxilinolenat |
|
414-890-7 |
71302-79-9 |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)24-37 |
|
|
|
607-490-00-0 |
N-[2-hydroxi-3-(C12-16-alkyloxi)propyl]-N-metylglycinat |
|
415-060-7 |
— |
Xi; R41 R43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
607-492-00-1 |
2-(1-(3′,3′-dimetyl-1′-cyklohexyl)etoxi)-2-metylpropylpropanoat |
|
415-490-5 |
141773-73-1 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
607-493-00-7 |
metyl-(3aR,4R,7aR)-2-metyl-4-(1S,2R,3-triacetoxipropyl)-3a,7a-dihydro-4H-pyrano[3,4-d]oxazol-6-karboxylat |
|
415-670-3 |
78850-37-0 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
607-494-00-2 |
bis-(2-etylhexyl)oktylfosfonat |
|
417-170-0 |
52894-02-7 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-495-00-8 |
natrium-4-sulfofenyl-6-((1-oxononyl)amino)hexanoat |
|
417-550-6 |
168151-92-6 |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)24-37 |
|
|
|
607-496-00-3 |
2,2′-metylenbis(4,6-di-tert-butylfenyl)-2-etylhexylfosfit |
|
418-310-3 |
126050-54-2 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-497-00-9 |
ceriumoxidisostearat |
|
419-760-3 |
— |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-498-00-4 |
(E)-3,7-dimetyl-2,6-oktadienylhexadekanoat |
|
421-370-3 |
3681-73-0 |
Xi; R38 R53 |
Xi R: 38-53 S: (2-)37-61 |
|
|
|
607-499-00-X |
bis(dimetyl(2-hydroxietyl)ammonium)-1,2-etandiyl-bis-(2-hexadecenylsuccinat) |
|
421-660-1 |
— |
Xi; R41 R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-43-51/53 S: (2-)24-26-37/39-61 |
|
|
|
607-500-00-3 |
kalcium-2,2,bis [(5-tetrapropylen-2-hydroxi)fenyl]etanoat |
|
421-670-4 |
— |
Xi; R38 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-50/53 S: (2-)37-60-61 |
|
|
|
607-501-00-9 |
En blandning av: trifenyltiofosfat och tertiärt butylerat fenylderivat |
|
421-820-9 |
— |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
607-502-00-4 |
(N-benzyl-N,N,N-tributyl)ammonium-4-dodecylbenzensulfonat |
|
422-200-0 |
— |
C; R34 Xn; R22 N; R51-53 |
C; N R: 22-34-51/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
607-503-00-X |
2,4,6-tri-n-propyl-2,4,6-trioxo-1,3,5,2,4,6-trioxatrifosforinan |
|
422-210-5 |
68957-94-8 |
C; R34 |
C R: 34 S: (1/2-)26-36/37/39-45 |
|
|
|
607-505-00-0 |
pentanatrium-7-(4-(4-(5-amino-4-sulfonato-2-(4-((2-(sulfonatoetoxi)sulfonyl)fenylazo)fenylamino)-6-klor-1,3,5-triazin-2-yl)amino-2-ureidofenylazo)naftalen-1,3,6-trisulfonat |
|
422-930-1 |
171599-84-1 |
R52-53 |
R: 52/53 S: 22-61 |
|
|
|
607-506-00-6 |
Blandning av: strontium(4-kloro-2-((4,5-dihydro-3-metyl-5-oxo-1-(3-sulfonatofenyl)-1H-pyrazol-4-yl)azo)-5-metyl)benzensulfonat dinatrium(4-klor-2-((4,5-dihydro-3-metyl-5-oxo-1-(3-sulfonatofenyl)-1H-pyrazol-4-yl)azo)-5-metyl)benzensulfonat |
|
422-970-8 |
136248-04-9 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 22-61 |
|
|
|
607-507-00-1 |
kaliumnatrium-2,4-diamino-3-[4-(2-sulfonatoetoxisulfonyl)fenylazo]-5-[4-(2-sulfonatoetoxisulfonyl)-2-sulfonatofenylazo] benzensulfonat |
|
422-980-2 |
187026-95-5 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
607-508-00-7 |
dinatrium-3,3′-[iminobis[sulfonyl-4,1-fenylen-(5-hydroxi-3-metylpyrazol-1,4-diyl)azo-4,1-fenylensulfonylimino-(4-amino-6-hydroxipyrimidin-2,5-diyl)azo-4,1-fenylensulfonylimino-(4-amino-6-hydroxipyrimidin-2,5-diyl)azo]bis(benzensulfonat)] |
|
423-110-4 |
— |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
607-512-00-9 |
trinatrium-2,4-diamino-3,5-bis-[4-(2-sulfonatoetoxi)sulfonyl)fenylazo]benzensulfonat |
|
423-970-0 |
182926-43-8 |
R52-53 |
R: 52/53 S: 22-61 |
|
|
|
607-513-00-4 |
En blandning av: trinatrium-4-benzoylamino-6-(6-etensulfonyl-1-sulfatonaftalen-2-ylazo)-5-hydroxinaftalen-2,7-disulfonat 5-(benzoylamino)-4-hydroxi-3-((1-sulfo-6-((2-(sulfoxi)etyl)sulfonyl)-2-naftyl)azo)naftalen-2,7-disulfonsyra, natriumsalt 5-(benzoylamino)-4-hydroxi-3-((1-sulfo-6-((2-(sulfoxi)etyl)sulfonyl)-2-naftyl)azo)naftalen-2,7-disulfonsyra |
|
423-200-3 |
— |
Xi; R41 R43 R52-53 |
Xi R: 41-43-52/53 S: 22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
607-515-00-5 |
En blandning av: dinatriumhexyldifenyleterdisulfonat dinatriumdihexyldifenyleterdisulfonat |
|
429-650-7 |
147732-60-3 |
Xi; R36 N; R51-53 |
Xi; N R: 36-51/53 S: (2-)26-61 |
|
|
|
607-516-00-0 |
N,N′-bis(trifluoroacetyl)-S,S′-bis-L-homocystein |
|
429-670-6 |
105996-54-1 |
Xi; R41 R43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)24-26-37/39 |
|
|
|
607-517-00-6 |
(S)-α-(acetyltio)benzenpropansyra |
|
430-300-0 |
76932-17-7 |
Xn; R22 Xi; R41 R43 |
Xn R: 22-41-43 S: (2-)22-26-36/37/39 |
|
|
|
607-526-00-5 |
kartap 1,3-bis(karbamoyltio)-2-(dimetylamino)propan |
|
— |
15263-53-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
607-527-00-0 |
En blandning av: 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-tridekafluoroktyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-tridekafluoroktyl)dodekandioat 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-tridekafluoroktyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-heptadekafluordekyl)dodekandioat 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-tridekafluoroktyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-heneikosafluordodecyl)dodekandioat 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-tridekafluoroktyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-pentakosafluortetradecyl)dodekandioat 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-heptadekafluordekyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-heptadekafluordecyl)dodekandioat 1-(1′H,1′H,2′H,2′H-heptadekafluordekyl)-12-(1″H,1″H,2″H,2″H-heneikosafluordodecyl)dodekandioat |
|
423-180-6 |
— |
Xn; R48/22 |
Xn R: 48/22 S: (2-)36 |
|
|
|
608-031-00-7 |
2-benzyl-2-metyl-3-butennitril |
|
407-870-4 |
97384-48-0 |
Xn; R22 R 52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)61 |
|
|
|
608-033-00-8 |
N-butyl-3-(2-kloro-4-nitrofenylhydrazono)-1-cyano-2-metylprop-1-en-1,3-dikarboximid |
|
407-970-8 |
75511-91-0 |
R 43 R 52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
608-034-00-3 |
klorfenapyr 4-brom-2-(4-klorfenyl)-1-etoximetyl-5-trifluorometylpyrrol-3-karbonitril |
|
— |
122453-73-0 |
T; R23 Xn; R22 N; R50-53 |
T; N R: 22-23-50/53 S: (1/2-)13-36/37-45-60-61 |
|
|
|
608-035-00-9 |
(+/-)-α-[(2-acetyl-5-metylfenyl)amino]-2,6-diklorbenzenacetonitril |
|
419-290-9 |
— |
R43 R53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
608-036-00-4 |
3-(2-{4-[2-(4-cyanofenyl)vinyl]fenyl}vinyl)benzonitril |
|
419-060-8 |
79026-02-1 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
608-037-00-X |
Blandning av: (E)-2,12-tridekadiennitril (E)-3,12-tridekadiennitril (Z)-3,12-tridekadiennitril |
|
422-190-8 |
124071-40-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
608-038-00-5 |
2,2,4-trimetyl-4-fenylbutannitril |
|
422-580-8 |
75490-39-0 |
Xn; R22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-51/53 S: (2-)61 |
|
|
|
608-039-00-0 |
2-fenylhexannitril |
|
423-460-8 |
3508-98-3 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)23-60-61 |
|
|
|
608-040-00-6 |
4,4′-ditiobis(5-amino-1-(2,6-diklor-4-(trifluormetyl)fenyl)-1H-pyrazol-3-karbonitril) |
|
423-490-1 |
130755-46-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
608-041-00-1 |
4′-((2-butyl-4-oxo-1,3-diazaspiro[4.4]non-1-ene-3-yl)metyl)(1,1′-bifenyl)-2-karbonitril |
|
423-500-4 |
138401-24-8 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
608-043-00-2 |
3-(cis-3-hexenyloxi)propannitril |
|
415-220-6 |
142653-61-0 |
T; R23 Xn; R22 N; R50-53 |
T; N R: 22-23-50/53 S: (1/2-)13-36/37-45-60-61 |
|
|
|
609-064-00-X |
mesotrion 2-[4-(metylsulfonyl)-2-nitrobenzoyl]-1,3-cyklohexandion |
|
— |
104206-82-8 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
609-066-00-0 |
litiumnatrium-3-amino-10-{4-(10-amino-6,13-diklor-4,11-di-sulfonatobenzo[5,6][1,4]oxazino[2,3-b]fenoxazin-3-ylamino)-6-[metyl(2-sulfonatoetyl)amino]-1,3,5-triazin-2-yl-amino}-6,13-diklorbenzo[5,6][1,4]oxazino[2,3-b]fenoxazin-4,11-disulfonat |
|
418-870-9 |
154212-58-5 |
Xn; R20/21/22-68/20/21/22 |
Xn R: 20/21/22-68/20/21/22 S: (2-)36/37 |
|
|
|
609-067-00-6 |
natriumkalium-4-(3-aminopropylamino)-2,6-bis[3-(4-metoxi-2-sulfofenylazo)-4-hydroxi-2-sulfo-7-naftylamino]-1,3,5-triazin |
|
416-280-6 |
156769-97-0 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
609-068-00-1 |
myskxylen 5-tert-butyl-2,4,6-trinitro-m-xylen |
|
201-329-4 |
81-15-2 |
Carc. Cat. 3; R40 E; R2 N; R50-53 |
E; Xn; N R: 2-40-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
609-070-00-2 |
1,4-diklor-2-(1,1,2,3,3,3-hexafluorpropoxi)-5-nitrobenzen |
|
415-580-4 |
130841-23-5 |
Xn; R22 R 43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)36/37/39-60-61 |
|
|
|
609-071-00-8 |
En blandning av: 2-metylsulfanyl-4,6-bis-(2-hydroxi-4-metoxifenyl)-1,3,5-triazin 2-(4,6-bismetylsulfanyl-1,3,5-triazin-2-yl)-5-metoxifenol |
|
423-520-3 |
156137-33-6 |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-099-00-0 |
(metylenbis(4,1-fenylenazo(1-(3-(dimetylamino)propyl)-1,2-dihydro-6-hydroxi-4-metyl-2-oxopyridin-5,3-diyl)))-1,1′-dipyridiniumdikloriddihydroklorid |
|
401-500-5 |
— |
Carc.Cat.2; R45 N; R51-53 |
T; N R: 45-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
611-100-00-4 |
kaliumnatrium-3,3′-(3(eller 4)-metyl-1,2-fenylenbis(imino(6-kloro)-1,3,5-triazin-4,2-diylimino(2-acetamido-5-metoxi)-4,1-fenylenazo)dinaftalen-1,5-disulfonat |
|
403-810-6 |
140876-13-7 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
611-101-00-X |
2′-(4-klor-3-cyan-5-formyl-2-tienyl)azo-5′-dietylaminoacetanilid |
|
405-200-5 |
104366-25-8 |
R43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-103-00-0 |
trinatrium(1-(3-karboxylato-2-oxido-5-sulfonatofenylazo)-5-hydroxi-7-sulfonatonaftalen-2-amido)nickel(II) |
|
407-110-1 |
— |
Xi; R41 R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-43-51/53 S: (2-)24-26-37/39-61 |
|
|
|
611-104-00-6 |
Blandning av: trinatrium(2,4(eller 2,6 eller 4,6)-bis(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxifenolato)(2(eller 4 eller 6)-(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxi-4(eller 2 eller 6)-(4-(4-nitro-2-sulfonatoanilino)fenylazo)fenolato)ferrat(1-) trinatriumbis(2,4(eller 2,6 eller 4,6)-bis(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxifenolato)ferrat(1-) trinatrium(2,4(eller 2,6 eller 4,6)-bis(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxifenolato)(2(eller 4 eller 6)-(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxi-4(eller 2 eller 6)-(4-nitro-2-sulfonatofenylazo)fenolato)ferrat(1-) trinatrium(2,4(eller 2,6 eller 4,6)-bis(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxifenolato)(2(eller 4 eller 6)-(3,5-dinitro-2-oxidofenylazo)-5-hydroxi-4(eller 2 eller 6)-(3-sulfonatofenylazo)fenolato)ferrat(1-) dinatrium-3,3′-(2,4-dihydroxi-1,3(eller 1,5 eller 3,5)-fenylendiazo)dibenzensulfonat |
|
406-870-1 |
— |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
611-105-00-1 |
natrium-4-(4-kloro-6-(N-etylanilino)-1,3,5-triazin-2-ylamino)-2-(1-(2-klorofenyl)-5-hydroxi-3-metyl-1H-pyrazol-4-ylazo)benzensulfonat |
|
407-800-2 |
136213-75-7 |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
611-106-00-7 |
hexanatrium-4,4′-dihydroxi-3,3′-bis[2-sulfonato-4-(4-sulfonatofenylazo)fenylazo]-7,7′-[p-fenylenbis[imino(6-klor-1,3,5-triazin-4,2-diyl)imino]]dinaftalen-2-sulfonat |
|
410-180-6 |
— |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
611-107-00-2 |
kaliumnatrium-4-(4-klor-6-(3,6-disulfonato-7-(5,8-disulfonatonaftalen-2-ylazo)-8-hydroxinaftalen-1-ylamino)-1,3,5-triazin-2-ylamino)-5-hydroxi-6-(4-(2-sulfatoetansulfonyl)fenylazo)naftalen-1,7-disulfonat |
|
412-490-7 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-108-00-8 |
dinatrium-5-((4-((4-klor-3-sulfonatofenyl)azo)-1-naftyl)azo)-8-(fenylamino)-1-naftalensulfonat |
|
413-600-6 |
6527-62-4 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
611-109-00-3 |
Reaktionsprodukter av: koppar(II)sulfat och tetranatrium-2,4-bis[6-(2-metoxi-5-sulfonatofenylazo)-5-hydroxi-7-sulfonato-2-naftylamino]-6-(2-hydroxietylamino)-1,3,5-triazin (2:1) |
|
407-710-3 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
611-110-00-9 |
tetranatrium/litium-4,4′-bis (8-amino-3,6-disulfonato-1-naftol-2-ylazo)-3-metylazobenzen |
|
408-210-8 |
124605-82-9 |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-28-37-61 |
|
|
|
611-111-00-4 |
dinatrium-2-[[4-(2-kloretylsulfonyl)fenyl][(2-hydroxi-5-sulfo-3-[3-[2-(2-(sulfooxi)etylsulfonyl)etylazo]-4-sulfobenzoato(3-)kuprat(1-) |
|
414-230-8 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-112-00-X |
tetranatrium-4-hydroxi-5-[4-[3-(2-sulfatoetansulfonyl) fenylamino]-6-morfolin-4-yl-1,3,5-triazin-2-ylamino]-3-(1-sulfonatonaftalen-2-ylazo) naftalen-2,7-disulfonat |
|
413-070-6 |
— |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-113-00-5 |
litiumnatrium-(2-(((5-((2,5-diklorfenyl)azo)-2-hydroxifenyl)metylen)amino)benzoato(2-))(2-((4,5-dihydro-3-metyl-5-oxo-1-fenyl-1H-pyrazol-4-yl)azo)-5-sulfobenzoato(3-))kromat(2-) |
|
414-280-0 |
149626-00-6 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 24/25-61 |
|
|
|
611-114-00-0 |
litiumnatrium-(4-((5-klor-2-hydroxifenyl)azo)-2,4-dihydro-5-metyl-3H-pyrazol-3-onato(2-))(3-((4,5-dihydro-3-metyl-1-(4-metylfenyl)-5-oxo-1H-pyrazol-4-yl)azo)-4-hydroxi-5-nitrobenzensulfonato(3-))kromat(2-) |
|
414-250-7 |
149564-66-9 |
Xn; R22 Xi; R41 R 52-53 |
Xn R: 22-41-52/53 S: (2-)22-26-39-61 |
|
|
|
611-115-00-6 |
trilitiumbis(4-((4-(dietylamino)-2-hydroxifenyl)azo)-3-hydroxi-1-naftalensulfonato(3-))kromat(3-) |
|
414-290-5 |
149564-65-8 |
Xn; R22 R 52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)22-61 |
|
|
|
611-116-00-1 |
En blandning av: trinatrium-5-{4-klor-6-[2-(2,6-diklor-5-cyanopyrimidin-4-ylamino)propylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-4-hydroxi-3-(1-sulfonatonaftalen-2-ylazo)naftalen-2,7-disulfonat trinatrium-5-{4-klor-6-[2-(2,6-diklor-5-cyanopyrimidin-4-ylamino)-1-metyletylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-4-hydroxi-3-(1-sulfonatonaftalen-2-ylazo)naftalen-2,7-disulfonat trinatrium-5-{4-klor-6-[2-(4,6-diklor-5-cyanopyrimidin-2-ylamino)propylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-4-hydroxi-3-(1-sulfonatonaftalen-2-ylazo)naftalen-2,7-disulfonat trinatrium-5-{4-klor-6-[2-(4,6-diklor-5-cyanopyrimidin-2-ylamino)-1-metyletylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-4-hydroxi-3-(1-sulfonatonaftalen-2-ylazo)naftalen-2,7-disulfonat |
|
414-620-8 |
— |
Xi; R41 R 43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)22-24-26-37/39 |
|
|
|
611-117-00-7 |
1,3-bis-{6-fluor-4-[1,5-disulfo-4-(3-aminokarbonyl-1-etyl-6-hydroxi-4-metylpyrid-2-on-5-ylazo)fenyl-2-ylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}propan, litiumnatriumsalt |
|
415-100-3 |
149850-29-3 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-118-00-2 |
natrium-1,2-bis [4-[4-{4-(4-sulfofenylazo)-2-sulfofenylazo}-2-ureidofenylamino]-6-fluor-1,3,5-triazin-2-ylamino]propan, natriumsalt |
|
413-990-8 |
149850-31-7 |
R 43 |
Xi R: 43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
611-119-00-8 |
tetranatrium-4-[4-kloro-6-(4-metyl-2-sulfofenylamino)-[1,3,5]-triazin-2-ylamino]-6-(4,5-dimetyl-2-sulfofenylazo)-5-hydroxinaftalen-2,7-disulfonat |
|
415-400-4 |
148878-22-2 |
Xi; R41 R 43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)22-24-26-37/39 |
|
|
|
611-120-00-3 |
5-{4-[5-amino-2-[4-(2-sulfoxietylsulfonyl)fenylazo]-4-sulfofenylamino]-6-klor-1,3,5-triazin-2-ylamino}-4-hydroxi-3-(1-sulfonaftalen-2-ylazo)naftalen-2,7-disulfonsyranatriumsalt |
|
418-340-7 |
157707-94-3 |
Xi; R41 R 52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)22-26-39-61 |
|
|
|
611-121-00-9 |
Huvudbeståndsdel 6 (isomer): asym. 1:2 Cr(III)-komplex av: A: 3-hydroxi-4-(2-hydroxinaftalen-1-ylazo)naftalen-1-sulfonsyra, Na-salt och B: 1-[2-hydroxi-5-(4-metoxifenylazo)fenylazo]naftalen-2-ol Huvudbeståndsdel 8 (isomer): asym. 1:2 Cr-komplex av: A: 3-hydroxi-4-(2-hydroxinaftalen-1-ylazo)naftalen-1-sulfonsyra, Na-salt och B: 1-[2-hydroxi-5-(4-metoxifenylazo)fenylazo]naftalen-2-ol |
|
417-280-9 |
30785-74-1 |
Xi; R41 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
611-122-00-4 |
hexanatrium(di [N-(3-(4-[5-(5-amino-3-metyl-1-fenylpyrazol-4-ylazo)-2,4-disulfoanilino]-6-klor-1,3,5-triazin-2-ylamino)fenyl)sulfamoyl](disulfo)ftalocyaninato)nickel |
|
417-250-5 |
151436-99-6 |
Xi; R41 R 43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)22-24-26-37/39 |
|
|
|
611-123-00-X |
3-(2,4-bis(4-((5-(4,6-bis(2-aminopropylamino)-1,3,5-triazin-2-ylamino)-4-hydroxi-2,7-disulfonaftalen-3-yl)azo)fenylamino)-1,3,5-triazin-6-ylamino)propyldietylammoniumlaktat |
|
424-310-4 |
178452-66-9 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
611-124-00-5 |
En blandning av: pentanatrium-5-amino-3-(5-{4-klor-6-[4-(2-sulfoxietoxisulfonato)fenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-2-sulfonatofenylazo)-6-[5-(2,3-dibrompropionylamino)-2-sulfonatofenylazo]-4-hydroxinaftalen-2,7-disulfonat pentanatrium-5-amino-6-[5-(2-bromakryloylamino)-2-sulfonatofenylazo]-3-(5-{4-klor-6-[4-(2-sulfoxietoxisulfonato)fenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-2-sulfonatofenylazo)-4-hydroxinaftalen-2,7-disulfonat tetranatrium-5-amino-3-[5-{4-klor-6-[4-(vinylsulfonyl)fenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-2-sulfonatofenylazo]-6-[5-(2,3-dibrompropionylamino)-2-sulfonatofenylazo]-4-hydroxinaftalen-2,7-disulfonat |
|
424-320-9 |
180778-23-8 |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
611-125-00-0 |
En blandning av: dinatrium-4-((8-oxido-7-(2-oxido-4-etenylsulfonyl-5-(metoxifenyl)azo)-6-sulfonato)naftalen-2-ylazo)-5-oxo-1-(4-sulfonatofenyl)-4,5-dihydro-1H-pyrazol-3-karboxylsyra koppar(II)komplex dinatrium-4-((8-oxido-7-(2-oxido-4-(2-hydroxietylsulfonyl)-5-(metoxifenyl)azo)-6-sulfonato)naftalen-2-ylazo)-5-oxo-1-(4-sulfonatofenyl)-4,5-dihydro-1H-pyrazol-3-karboxylsyra koppar(II)komplex |
|
423-940-7 |
— |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
611-126-00-6 |
2,6-bis-(2-(4-(4-aminofenylamino)fenylazo)-1,3-dimetyl-3H-imidazolium)-4-dimetylamino-1,3,5-triazindiklorid |
|
424-120-1 |
174514-06-8 |
Xi; R41 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
611-127-00-1 |
pentanatrium-4-amino-6-(5-(4-(2-etylfenylamino)-6-(2-sulfatoetansulfonyl)-1,3,5-triazin-2-ylamino)-2-sulfonatofenylazo)-5-hydroxi-3-(4-(2-sulfatoetansulfonyl)fenylazo)naftalen-2,7-disulfonat |
|
423-790-2 |
— |
R 5 Xi; R41 R 43 R 52-53 |
Xi R: 5-41-43-52/53 S: (2-)22-26-36/37/39-41-61 |
|
|
|
611-128-00-7 |
N,N′-bis-{6-klor-4-[6-(4-vinylsulfonylfenylazo)-2,7-disulfonsyra-5-hydroxinaft-4-ylamino]-1,3,5-triazin-2-yl}-N-(2-hydroxietyl)etan-1,2-diaminnatriumsalt |
|
419-500-9 |
171599-85-2 |
Xi; R41 R 43 |
Xi R: 41-43 S: (2-)22-24-26-37/39 |
|
|
|
611-129-00-2 |
Blandning av: 5-[(4-[(7-amino-1-hydroxi-3-sulfo-2-naftyl)azo]-2,5-dietoxifenyl)azo]-2-[(3-fosfonofenyl)azo]benzoesyra 5-[(4-[(7-amino-1-hydroxi-3-sulfo-2-naftyl)azo]-2,5-dietoxifenyl)azo]-3-[(3-fosfonofenyl)azo]benzoesyra |
|
418-230-9 |
163879-69-4 |
E; R2 Repr.Cat.3; R62 Xn; R48/22 R 43 N; R51-53 |
E; Xn; N R: 2-43-48/22-62-51/53 S: (2-)26-35-36/37-61 |
|
|
|
611-130-00-8 |
tetraammonium-2-[6-[7-(2-karboxylatofenylazo)-8-hydroxi-3,6-disulfonato-1-naftylamino]-4-hydroxi-1,3,5-triazin-2-ylamino]benzoat |
|
418-520-5 |
183130-96-3 |
Xi; R36 N; R50-53 |
Xi; N R: 36-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
611-131-00-3 |
2-[2-hydroxi-3-(2-klorfenyl)karbamoyl-1-naftylazo]-7-[2-hydroxi-3-(3-metylfenyl)karbamoyl-1-naftylazo]fluoren-9-on |
|
420-580-2 |
— |
Repr.Cat.2; R61 R 53 |
T R: 61-53 S: 53-45-61 |
|
|
|
611-132-00-9 |
pentanatriumbis-{7-[4-(1-butyl-5-cyan-1,2-dihydro-2-hydroxi-4-metyl-6-oxo-3-pyridylazo)fenylsulfonylamino]-5′-nitro-3,3′-disulfonatonaftalen-2-azobenzen-1,2′-diolat}kromat(III) |
|
419-210-2 |
— |
Xi; R41 R 52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
611-133-00-4 |
järnkomplex av azofärgämnen som erhållits genom koppling av en blandning av diazotiserad 2-amino-1-hydroxibenzen-4-sulfanilid och2-amino-1-hydroxibenzen-4-sulfonamid till resorcin, där den blandning som erhållits fått genomgå en andra kopplingsreaktion med en blandning av diazotiserad 3-aminobenzen-1-sulfonsyra(metanilsyra) och 4′-amino-4-nitro-1,1′-difenylamin-2-sulfonsyra samt metallisering med järn(III)klorid, natriumsalt |
|
419-260-5 |
— |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
611-134-00-X |
trinatrium-2-{α[2-hydroxi-3-[4-klor-6-[4-(2,3-dibrompropionylamino)-2-sulfonatofenylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino]-5-sulfonatofenylazo]-benzylidenhydrazin}-4-sulfonatobenzoat, kopparkomplex |
|
423-770-3 |
— |
Xi; R41 N; R51-53 |
Xi; N R: 41-51/53 S: (2-)22-26-39-61 |
|
|
|
611-135-00-5 |
Reaktionsprodukt av: 2-[[4-amino-2-ureidofenylazo]-5-[(2-(sulfooxi)etyl)sulfonyl]]benzensulfonsyra och 2,4,6-trifluorpyrimidin, och partiell hydrolys till motsvarande vinylsulfonylderivat, blandat kaliumnatriumsalt |
|
424-250-9 |
— |
Xi; R41 R52-53 |
Xi R: 41-52/53 S: (2-)26-39-61 |
|
|
|
611-136-00-0 |
2-{4-(2-ammoniopropylamino)-6-[4-hydroxi-3-(5-metyl-2-metoxi-4-sulfamoylfenylazo)-2-sulfonatonaft-7-ylamino]-1,3,5-triazin-2-ylamino}-2-aminopropylformat |
|
424-260-3 |
— |
Repr.Cat.3; R62 Xi; R41 N; R51-53 |
Xn; N R: 41-62-51/53 S: (2-)22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
611-137-00-6 |
6-tert-butyl-7-klor-3-tridecyl-7,7a-dihydro-1H-pyrazolo[5,1-c]-1,2,4-triazol |
|
419-870-1 |
159038-16-1 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
611-138-00-1 |
2-(4-aminofenyl)-6-tert-butyl-1H-pyrazolo[1,5-b][1,2,4]triazol |
|
415-910-7 |
152828-25-6 |
R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
611-140-00-2 |
azafenidin |
|
— |
68049-83-2 |
T; R48/22 Repr. Cat. 2; R61 Repr. Cat. 3; R62 N; R50-53 |
T; N R: 61-48/22-62-50/53 S: 53-45-60-61 |
C ≥ 0.025 %: N; R50/53 0.0025 % ≤ C < 0.025 %: N; R51/53 0.00025 % ≤ C < 0.0025 %: R52/53 |
|
|
612-184-00-5 |
6′-(dibutylamino)-3′-metyl-2′-(fenylamino)spiro[isobenzofuran-1(3H),9-(9H)-xanten]-3-on |
|
403-830-5 |
89331-94-2 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
612-185-00-0 |
1-[3-[4-(heptadekafluorononyloxi)-benzamido]propyl]-N,N,N-trimetylammoniumjodid |
|
407-400-8 |
59493-72-0 |
Xi; R41 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
612-186-00-6 |
bis(N-(3-dimetylamino-7-hydroxi-8-metyl-5-fenylfenazin-3-yliden)dimetylammonium)sulfat |
|
406-770-8 |
149057-64-7 |
Xn; R48/22 Xi; R41 R 43 N; R50-53 |
Xn; N R: 41-43-48/22-50/53 S: (2-)22-26-36/37/39-60-61 |
|
|
|
612-187-00-1 |
2,3,4-trifluoroanilin |
|
407-170-9 |
3862-73-5 |
Xn; R21/22-48/22 Xi; R38-41 N; R51-53 |
Xn; N R: 21/22-38-41-48/22-51/53 S: (2-)23-26-36/37/39-61 |
|
|
|
612-188-00-7 |
4,4′-(9H-fluoren-9-yliden)bis(2-kloranilin) |
|
407-560-9 |
107934-68-9 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
612-189-00-2 |
4-amino-2-(aminometyl)fenoldihydroklorid |
|
412-510-4 |
135043-64-0 |
Xn; R22 R 43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)22-24-37-60-61 |
|
|
|
612-190-00-8 |
4,4′-metylenbis (2-isopropyl-6-metylanilin) |
|
415-150-6 |
16298-38-7 |
Xn; R48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 48/22-51/53 S: (2-)36-61 |
|
|
|
612-191-00-3 |
allylaminhydroklorid, homopolymer |
|
415-050-2 |
71550-12-4 |
Xn; R22 R 43 |
Xn R: 22-43 S: (2-)36/37 |
|
|
|
612-192-00-9 |
2-isopropyl-4-(N-metyl)aminometyltiazol |
|
414-800-6 |
154212-60-9 |
Xn; R21/22 Xi; R38-41 N; R51-53 |
Xn; N R: 21/22-38-41-51/53 S: (2-)26-36/37/39-61 |
|
|
|
612-193-00-4 |
3-metylaminometylfenylamin |
|
414-570-7 |
18759-96-1 |
Xn; R21/22 C; R34 R 43 N; R50-53 |
C; N R: 21/22-34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
612-194-00-X |
2-hydroxi-3-[(2-hydroxietyl)-[2-(1-oxotetradecyl)amino]etyl]amino]-N,N,N-trimetyl-1-propanammoniumklorid |
|
414-670-0 |
141890-30-4 |
Xn; R22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
612-195-00-5 |
bis[tributyl 4-(metylbenzyl)ammonium]-1,5-naftalendisulfonat |
|
415-210-1 |
— |
Xn; R20/22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-41-50/53 S: (2-)26-36/39-60-61 |
|
|
|
612-196-00-0 |
4-klor-o-toluidin [1] 4-klor-o-toluidinhydroklorid [2] |
E |
202-441-6 [1] 221-627-8 [2] |
95-69-2 [1] 3165-93-3 [2] |
Carc.Cat.2; R45 Muta.Cat.3; R68 T; R23/24/25 N; R50-53 |
T; N R: 45-23/24/25-68-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
612-197-00-6 |
2,4,5-trimetylanilin [1] 2,4,5-trimetylanilinhydroklorid [2] |
E |
205-282-0 [1] - [2] |
137-17-7 [1] 21436-97-5 [2] |
Carc.Cat.2; R45 T; R23/24/25 N; R51-53 |
T; N R: 45-23/24/25-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-198-00-1 |
4,4′-tiodianilin och dess salter |
E |
205-370-9 |
139-65-1 |
Carc.Cat.2; R45 Xn; R22 N; R51-53 |
T; N R: 45-22-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-199-00-7 |
4,4′-oxidianilin och dess salter |
E |
202-977-0 |
101-80-4 |
Carc.Cat.2; R45 Muta.Cat.2; R46 Repr.Cat.3; R62 T; R23/24/25 N; R51-53 |
T; N R: 45-46-23/24/25-62-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-200-00-0 |
2,4-diaminoanisol [1] 2,4-diaminoanisolsulfat [2] |
|
210-406-1 [1] 254-323-9 [2] |
615-05-4 [1] 39156-41-7 [2] |
Carc.Cat.2; R45 Muta.Cat.3; R68 Xn; R22 N; R51-53 |
T; N R: 45-22-68-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-201-00-6 |
4,4′-bis(dimetylamino)difenylmetan N,N,N′,N′-tetrametyl-4,4′-metylendianilin |
|
202-959-2 |
101-61-1 |
Carc.Cat.2; R45 N; R50-53 |
T; N R: 45-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
612-202-00-1 |
3,4-dikloranilin |
|
202-448-4 |
95-76-1 |
T; R23/24/25 Xi; R41 R43 N; R50-53 |
T; N R: 23/24/25-41-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
612-204-00-2 |
C.I. Basic Violet 3 4-[4,4′-bis(dimetylamino) benzhydryliden]cyklohexa-2,5-dien-1-ylidendimetylammoniumklorid |
|
208-953-6 |
548-62-9 |
Carc.Cat.3; R40 Xn; R22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-40-41-50/53 S: (2-)26-36/37/39-46-60-61 |
|
|
|
612-205-00-8 |
C.I. Basic Violet 3 med ≥ 0.1 % av Michlers keton (EC no. 202-027-5) |
E |
208-953-6 |
548-62-9 |
Carc.Cat.2; R45 Xn; R22 Xi; R41 N; R50-53 |
T; N R: 45-22-41-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
612-206-00-3 |
famoxadon 5-metyl-5-(4-fenoxifenyl)-3-(fenylamino)-2,4-oxazolidindion |
|
— |
131807-57-3 |
Xn; R48/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 48/22-50/53 S: (2-)46-60-61 |
|
|
|
612-209-00-X |
6-metoxi-m-toluidin p-kresidin |
E |
204-419-1 |
120-71-8 |
Carc.Cat.2; R45 Xn; R22 |
T R: 45-22 S: 53-45 |
|
|
|
612-210-00-5 |
5-nitro-o-toluidin [1] 5-nitro-o-toluidinhydroklorid [2] |
|
202-765-8 [1] 256-960-8 [2] |
99-55-8 [1] 51085-52-0 [2] |
Carc.Cat.3; R40 T; R23/24/25 R52-53 |
T R: 23/24/25-40-52/53 S: (1/2-)36/37-45-61 |
|
|
|
612-211-00-0 |
N-[(benzotriazol-1-yl)metyl)]-4-karboxibenzensulfonamid |
|
416-470-9 |
— |
Xi; R36 N; R51-53 |
Xi; N R: 36-51/53 S: (2-)26-61 |
|
|
|
612-212-00-6 |
2,6-diklor-4-trifluormetylanilin |
|
416-430-0 |
24279-39-8 |
Xn; R20/22 Xi; R38 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/22-38-43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
612-213-00-1 |
isobutyliden-(2-(2-isopropyl-4,4-dimetyloxazolidin-3-yl)-1,1-dimetyletyl)amin |
|
419-850-2 |
148348-13-4 |
C; R34 R52-53 |
C R: 34-52/53 S: (1/2-)23-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
612-214-00-7 |
4-(2,2-difenyletenyl)-N,N-difenylbenzenamin |
|
421-390-2 |
89114-90-9 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
612-215-00-2 |
3-klor-2-(isopropyltio)anilin |
|
421-700-6 |
179104-32-6 |
Xi; R38 N; R51-53 |
Xi; N R: 38-51/53 S: (2-)37-61 |
|
|
|
612-217-00-3 |
1-metoxi-2-propylamin |
|
422-550-4 |
37143-54-7 |
F; R11 C; R34 Xn; R22 R52-53 |
F; C R: 11-22-34-52/53 S: (1/2-)9-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
613-181-00-1 |
5,5-dimetylperhydropyrimidin-2-on-α-(4-trifluormetylstyryl)-α-(4-trifluormetyl)cinnamylidenhydrazon |
|
405-090-9 |
67485-29-4 |
T; R48/25 Xn; R22 Xi; R36 N; R50-53 |
T; N R: 22-36-48/25-50/53 S: (1/2-)22-26-36/37-45-60-61 |
|
|
|
613-182-00-7 |
1-(1-naftylmetyl)kinoliniumklorid |
|
406-220-7 |
65322-65-8 |
Carc.Cat.3; R40 Muta.Cat.3; R68 Xn; R22 Xi; R38-41 R 52-53 |
Xn R: 22-38-40-41-52/53-68 S: (2-)22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
613-183-00-2 |
Blandning av: 5-(N-metylperfluoroktylsulfonamidometyl-3-oktadecyl-1,3-oxazolidin-2-on 5-(N-metylperfluorheptylsulfonamido) metyl-3-oktadecyl-1,3-oxazolidin-2-on |
|
413-640-4 |
— |
Xn; R48/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 48/22-50/53 S: (2-)36-60-61 |
|
|
|
613-184-00-8 |
nitrilotrietylenammoniopropan-2-ol-2-etylhexanoat |
|
413-670-8 |
— |
Xi; R36 R 43 |
Xi R: 36-43 S: (2-)24-26-37 |
|
|
|
613-185-00-3 |
2,3,5,6-tetrahydro-2-metyl-2H-cyklopenta[d]-1,2-tiazol-3-on |
|
407-630-9 |
82633-79-2 |
T; R25 Xi; R41 R 43 N; R50-53 |
T; N R: 25-41-43-50/53 S: (1/2-)22-26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
613-186-00-9 |
(2R,3R)-3-((R)-1-(tert-butyldimetylsiloxi)etyl)-4-oxoazetidin-2-yl-acetat |
|
408-050-9 |
76855-69-1 |
Xi; R36 R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 36-43-51/53 S: (2-)24-26-37-61 |
|
|
|
613-188-00-X |
1-(3-(4-fluorfenoxi)propyl)-3-metoxi-4-piperidinon |
|
411-500-7 |
116256-11-2 |
Xn; R22 Xi; R41 R 43 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-41-43-51/53 S: (2-)22-24-26-37/39-61 |
|
|
|
613-189-00-5 |
1,4,7,10-tetrakis(p-toluensulfonyl)-1,4,7,10-tetraazacyklododekan |
|
414-030-0 |
52667-88-6 |
R 43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
613-190-00-0 |
dinatrium-1-amino-4-(2-(5-klor-6-fluorpyrimidin-4-ylaminometyl)-4-metyl-6-sulfofenylamino)-9,10-dioxo-9,10-dihydroantracen-2-sulfonat |
|
414-040-5 |
149530-93-8 |
Xn; R22 R 43 |
Xn R: 22-43 S: (2-)22-24-37 |
|
|
|
613-191-00-6 |
3-etyl-2-metyl-2-(3-metylbutyl)-1,3-oxazolidin |
|
421-150-7 |
143860-04-2 |
Repr.Cat.2; R60 C; R34 N; R50-53 |
T; N R: 60-34-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
613-193-00-7 |
pentakis[3-(dimetylammonio)propylsulfamoyl] [(6-hydroxi-4,4,8,8-tetrametyl-4,8-diazoniaundekan-1,11-diyldisulfamoyl)di[ftalocyaninkoppar(II)]]heptalaktat |
|
414-930-3 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
613-194-00-2 |
6,13-diklor-3,10-bis-{2-[4-fluor-6-(2-sulfofenylamino)-1,3,5-triazin-2-ylamino]propylamino}benzo[5,6][1,4]oxazino[2,3-.b.]fenoxazin-4,11-disulfonsyralitiumnatriumsalt. |
|
418-000-8 |
163062-28-0 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
613-195-00-8 |
2,2-(1,4-fenylen)bis((4H-3,1-benzoxazin-4-on) |
|
418-280-1 |
18600-59-4 |
R 43 R 53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
613-196-00-3 |
5-[[4-klor-6-[[2-[[4-fluor-6-[[5-hydroxi-6-[(4-metoxi-2-sulfofenyl)azo]-7-sulfo-2-naftalenyl]amino]-1,3,5-triazin-2-yl]amino]-1-metyletyl]amino]-1,3,5-triazin-2-yl]amino]-3-[[4-(etenylsulfonyl)fenyl]azo]-4-hydroxinaftalen-2,7-disulfonsyranatriumsalt |
|
418-380-5 |
168113-78-8 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
613-197-00-9 |
Blandning av: 2,4,6-tri(butylkarbamoyl)-1,3,5-triazin 2,4,6-tri(metylkarbamoyl)-1,3,5-triazin [(2-butyl-4,6-dimetyl)trikarbamoyl]-1,3,5-triazin [(2,4-dibutyl-6-metyl)trikarbamoyl]-1,3,5-triazin |
|
420-390-1 |
187547-46-2 |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
613-199-00-X |
Blandning av: 1,3,5-tris(3-aminometylfenyl)-1,3,5-(1H,3H,5H)-triazin-2,4,6-trion blandning av oligomerer av 3,5-bis(3-aminometylfenyl)-1-poly[3,5-bis(3-aminometylfenyl)-2,4,6-trioxo-1,3,5-(1H,3H,5H)-triazin-1-yl]-1,3,5-(1H,3H,5H)-triazin-2,4,6-trion |
|
421-550-1 |
— |
Carc.Cat.2; R45 Repr.Cat.2; R61 R 43 R 52-53 |
T R: 45-61-43-52/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
613-200-00-3 |
Reaktionsprodukt av: kuprat, (29H,31H-ftalocyaninato(2-)-N29,N30,N31,N32)-, klorosvavelsyra och 3-(2-sulfooxietylsulfonyl)anilin, natriumsalter |
|
420-980-7 |
— |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)22-26-39 |
|
|
|
613-201-00-9 |
(R)-5-brom-3-(1-metyl-2-pyrrolidinylmetyl)-1H-indol |
|
422-390-5 |
143322-57-0 |
Repr.Cat.3; R62 T; R39-48/25 Xn; R20/22 Xi; R41 R 43 N; R50-53 |
T; N R: 20/22-39-41-43-48/25-62-50/53 S: (1/2-)53-45-60-61 |
|
|
|
613-202-00-4 |
pymetrozin (ISO) 4,5-dihydro-6-metyl-4-[(E)-(3-pyridinylmetylen)amino]-1,2,4-triazin-3(2H)-on- |
|
— |
123312-89-0 |
Carc.Cat3; R40 R52-53 |
Xn R: 40-52/53 S: (2-)36/37-61 |
|
|
|
613-203-00-X |
pyraflufenetyl [2-klor-5-[4-klor-5-(difluorometoxi)-1-metyl-1H-pyrazol-3-yl]-4-fluorofenoxi]ättiksyra [1] pyraflufen [2] |
|
- [1] - [2] |
129630-19-9 [1] 129630-17-7 [2] |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
613-204-00-5 |
oxadiargyl (ISO) 3-[2,4-diklor-5-(2-propynyloxi)fenyl]-5-(1,1-dimetyletyl)-1,3,4-oxadiazol-2(3H)-on |
|
254-637-6 |
39807-15-3 |
Repr.Cat3; R63 Xn; R48/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 48/22-63-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
613-205-00-0 |
propiokonazol (+)-1-[2-(2,4-diklorfenyl)-4-propyl-1,3-dioxalin-2-ylmetyl]-1H-1,2,4-triazol |
|
262-104-4 |
60207-90-1 |
Xn; R22 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-43-50/53 S: (2-)36/37-46-60-61 |
|
|
|
613-206-00-6 |
fenamidon (ISO) 3,5-dihydro-5-metyl-2-(metyltio)-5-fenyl-3-(fenylamino)-4H-imidazol-4-on |
|
— |
161326-34-7 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
613-207-00-1 |
imazalylsulfat i vattenlösning 1-[2-(allyloxi)-2-(2,4-diklorfenyl)etyl]-1H-imidazoliumvätesulfat (±)-1-[2-(allyloxi)-2-(2,4-diklorfenyl)etyl]-1H-imidazoliumvätesulfat |
|
261-351-5 281-291-3 |
58594-72-2 83918-57-4 |
Xn; R22 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-43-50/53 S: (2-)26-36/37/39-45-60-61 |
C >50 %: C, Xn, N; R22-34-43-50-53 30 % < C ≤ 50 %: Xn, N; R22-38-41-43-50-53 25 % ≤ C ≤ 30 %: Xn, N; R22-41-43-50-53 15 % < C < 25 %: Xi, N; R41-43-51-53 5 % ≤ C ≤ 15 %: Xi, N; R36-43-51-53 2,5 % ≤ C < 5 %: Xi, N; R43-51-53 1 % ≤ C < 2,5 %: Xi; R43-52-53 0,25 % ≤ C < 1 %: R52-53 |
|
|
613-208-00-7 |
imazamox 2-[4,5-dihydro-4-metyl-4-(1-metyletyl)-5-oxo-1H-imidazol-2-yl]-5-(metoximetyl)-3-pyridinkarboxylsyra |
|
— |
114311-32-9 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
613-209-00-2 |
cis-1-(3-kloropropyl)-2,6-dimetylpiperidinhydroklorid |
|
417-430-3 |
63645-17-0 |
T; R25 Xn; R48/22 R43 N; R51-53 |
T; N R: 25-43-48/22-51/53 S: (1/2-)22-36/37-45-61 |
|
|
|
613-210-00-8 |
2-(3-klorpropyl)-2,5,5-trimetyl-1,3-dioxan |
|
417-650-1 |
88128-57-8 |
Xn; R48/22 R52-53 |
Xn R: 48/22-52/53 S: (2-)23-25-36-61 |
|
|
|
613-211-00-3 |
N-metyl-4-(p-formylstyryl)pyridiniummetylsulfat |
|
418-240-3 |
74401-04-0 |
R43 R52-53 |
Xi R: 43-52/53 S: (2-)22-24-37-61 |
|
|
|
613-212-00-9 |
4-[4-(2-etylhexyloxi)fenyl](1,4-tiazinan-1,1-dioxid) |
|
418-320-8 |
133467-41-1 |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)22-60-61 |
|
|
|
613-213-00-4 |
cis-1-benzoyl-4-[(4-metylsulfonyl)oxi]-L-prolin |
|
416-040-0 |
120807-02-5 |
R 52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
613-214-00-X |
N,N-di-n-butyl-2-(1,2-dihydro-3-hydroxi-6-isopropyl-2-kinolyliden)-1,3-dioxoindan-5-karboxamid |
|
416-260-7 |
147613-95-4 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
613-215-00-5 |
2-klormetyl-3,4-dimetoxipyridiniumklorid |
|
416-440-5 |
72830-09-2 |
Xn; R21/22-48/22 Xi; R38-41 R43 N; R51-53 |
Xn; N R: 21/22-38-41-43-48/22-51/53 S: (2-)26-36/37/39-61 |
|
|
|
613-216-00-0 |
6-tert-butyl-7-(6-dietylamino-2-metyl-3-pyridylimino)-3-(3-metylfenyl)pyrazolo[3,2-c][1,2,4]triazol |
|
416-490-8 |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
613-217-00-6 |
4-[3-(3,5-di-tert-butyl-4-hydroxifenyl)propionyloxi]-1-[2-[3-(3,5-di-tert-butyl-4-hydrofenyl)propionyloxi]etyl]-2,2,6,6-tetrametylpiperidin |
|
416-770-1 |
73754-27-5 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
613-218-00-1 |
6-hydroxiindol |
|
417-020-4 |
2380-86-1 |
Xn; R22 Xi; R41 R43 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-41-43-51/53 S: (2-)24-26-37/39-61 |
|
|
|
613-219-00-7 |
7a-etyl-3,5-bis(1-metyletyl)-2,3,4,5-tetrahydrooxazolo[3,4-c]-2,3,4,5-tetrahydrooxazol |
|
417-140-7 |
79185-77-6 |
Xi; R38 N; R51-53 |
Xi; N R: 38-51/53 S: (2-)37-61 |
|
|
|
613-220-00-2 |
trans-(4S,6S-)-5,6-dihydro-6-metyl-4H-tieno[2,3-b]tiopyran-4-ol, 7,7-dioxid |
|
417-290-3 |
147086-81-5 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-)36 |
|
|
|
613-221-00-8 |
2-klor-5-metylpyridin |
|
418-050-0 |
18368-64-4 |
Xn; R21/22 Xi; R38 R52-53 |
Xn R: 21/22-38-52/53 S: (2-)23-25-36/37-61 |
|
|
|
613-222-00-3 |
4-(1-oxo-2-propenyl)morfolin |
|
418-140-1 |
5117-12-4 |
Xn; R22-48/22 Xi; R41 R43 |
Xn R: 22-41-43-48/22 S: (2-)23-26-36/37/39 |
|
|
|
613-223-00-9 |
N-isopropyl-3-(4-fluorfenyl)-1H-indol |
|
418-790-4 |
93957-49-4 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
613-224-00-4 |
2,5-dimerkaptometyl-1,4-ditian |
|
419-770-8 |
136122-15-1 |
Xn; R22 C; R34 R43 N; R50-53 |
C; N R: 22-34-43-50/53 S: (1/2-)26-36/37/39-45-60-61 |
|
|
|
613-225-00-X |
En blandning av:[2-(antrakinon-1-ylamino)-6-[(5-benzoylamino)antrakinon-1-ylamino]-4-fenyl]-1,3,5-triazin 2,6-bis-[(5-benzoylamino)antrakinon-1-ylamino]-4-fenyl-1,3,5-triazin. |
|
421-290-9 |
— |
Xn; R48/22 R53 |
Xn R: 48/22-53 S: (2-)22-36-61 |
|
|
|
613-226-00-5 |
1-(2-(etyl-(4-(4-(4-(4-(etyl-(2-pyridinoetyl)amino)-2-metylfenylazo)benzoylamino)fenylazo)-3-metylfenyl)amino)etyl-pyridiniumdiklorid |
|
420-950-3 |
163831-67-2 |
Xi; R41 N; R50-53 |
Xi; N R: 41-50/53 S: (2-)26-39-60-61 |
|
|
|
613-227-00-0 |
(+/-)-[(R*,R*) och (R*,S-*)]-6-fluor-3,4-dihydro-2-oxiranyl-2H-1-benzopyran |
|
419-600-2 |
— |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-28-36/37-61 |
|
|
|
613-228-00-6 |
(+/-)-(R*,S-*)-6-fluor-3,4-dihydro-2-oxiranyl-2H-1-benzopyran |
|
419-630-6 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 24-61 |
|
|
|
613-230-00-7 |
florasulam (ISO) 2′,6′,8-trifluor-5-metoxi-5-triazolo[1,5-c]pyrimidin-2-sulfonanilid |
|
— |
145701-23-1 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
613-233-00-3 |
4,4′-(oxi(bismetylen))bis-1,3-dioxolan |
|
423-230-7 |
56552-15-9 |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
614-028-00-1 |
Blandning av: 2-etylhexylmono-D-glukopyranosid 2-etylhexyl-di-D-glukopyranosid |
|
414-420-0 |
— |
Xi; R41 |
Xi R: 41 S: (2-)26-39 |
|
|
|
614-029-00-7 |
Konstitutionsisomerer av penta-O-allyl-β-D-fruktofuranosyl-α-D-glukopyranosid Konstitutionsisomerer av hexa-O-allyl-β-D-fruktofuranosyl-α-D-glukopyranosid Konstitutionsisomerer av hepta-O-allyl-β-D-fruktofuransoyl-α-D-glukopyranosid |
|
419-640-0 |
68784-14-5 |
Xn; R22 |
Xn R: 22 S: (2-) |
|
|
|
615-030-00-5 |
alkalisalter, alkaliska jordartsmetallsalter och andra salter av tiocynasyra ej upptagna på annat ställe i bilagan |
A |
— |
— |
Xn; R20/21/22 R32 R52-53 |
Xn R: 20/21/22-32-52/53 S: (2-)13-61 |
|
|
|
615-031-00-0 |
tiocyansyra, talliumsalt |
A |
222-571-7 |
3535-84-0 |
Xn; R20/21/22 R32 N; R51-53 |
Xn; N R: 20/21/22-32-51/53 S: (2-)13-61 |
|
|
|
615-032-00-6 |
metallsalter av tiocyansyra ej upptagna på annat ställe i bilagan |
A |
— |
— |
Xn; R20/21/22 R32 N; R50-53 |
Xn; N R: 20/21/22-32-50/53 S: (2-)13-60-61 |
|
|
|
616-092-00-6 |
Polymerprodukter av bicyklo[2.2.1]hepta-2,5-dien, eten, 1,4-hexadien, 1-propen med N,N-di-2-propenylformamid |
|
404-035-6 |
— |
R 43 R 53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
616-093-00-1 |
Reaktionsprodukter av anilin-tereftalaldehyd-o-toluidinkondensat med maleinsyraanhydrid |
|
406-620-1 |
129217-90-9 |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
616-094-00-7 |
3,3′-dicyklohexyl-1,1′-metylenbis(4,1-fenylen)diurea |
|
406-370-3 |
58890-25-8 |
R 43 R 53 |
Xi R: 43-53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
616-095-00-2 |
3,3′-dioktadecyl-1,1′-metylenbis(4,1-fenylen)diurea |
|
406-690-3 |
43136-14-7 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-096-00-8 |
N-(3-hexadecyloxi-2-hydroxiprop-1-yl)-N-(2-hydroxietyl)palmitinsyraamid |
|
408-110-4 |
110483-07-3 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-097-00-3 |
N,N′-1,4-fenylenbis(2-((2-metoxi-4-nitrofenyl)azo)-3-oxobutanamid |
|
411-840-6 |
83372-55-8 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-098-00-9 |
1-[4-klor-3-((2,2,3,3,3-pentafluorpropoxi)metyl)fenyl]-5-fenyl-1H-1,2,4-triazol-3-karboxamid |
|
411-750-7 |
119126-15-7 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
616-099-00-4 |
2-[4-[(4-hydroxifenyl)sulfonyl]fenoxi]-4,4-dimetyl-N-[5-[(metylsulfonyl)amino]-2-[4-(1,1,3,3-tetrametylbutyl)fenoxi]fenyl]-3-oxopentanamid |
|
414-170-2 |
135937-20-1 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-100-00-8 |
1,3-dimetyl-1,3-bis(trimetylsilyl)urea |
|
414-180-7 |
10218-17-4 |
Xn; R22 Xi; R38 |
Xn R: 22-38 S: (2-)36/37 |
|
|
|
616-101-00-3 |
(S)-N-tert-butyl-1,2,3,4-tetrahydro-3-isokinolinkarboxamid |
|
414-600-9 |
149182-72-9 |
Xn; R22 R 52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)61 |
|
|
|
616-102-00-9 |
En blandning av: α-[3-(3-merkaptopropanoxikarbonylamino)metylfenylaminokarbonyl]-ω-[3-(3-merkaptopropanoxikarbonylamino)metylfenylaminokarbonyloxi]poly(oxietylen-co-oxipropylen) 1,2-(eller 1,3-)bis[α-(3-merkaptopropanoxikarbonylamino)metylfenylaminokarbonyl)-ω-oxipoly(oxietylen-co-oxipropylen)]-3- (eller 2-)propanol 1,2,3-tri[α-(3-merkaptopropanoxikarbonylamino)metylfenylaminokarbonyl)-ω-oxipoly(oxietylen-co-oxipropylen)]propan] |
|
415-870-0 |
— |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)36/37-61 |
|
|
|
616-103-00-4 |
(S,S)- trans-4-(acetylamino)-5,6-dihydro-6-metyl-7,7-dioxo-4H-tieno[2,3-b]tiopyran-2-sulfonamid |
|
415-030-3 |
120298-38-6 |
R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
616-104-00-X |
benalaxyl metyl-N-(2,6-dimetylfenyl)-N-(fenylacetyl)-DL-alaninat |
|
275-728-7 |
71626-11-4 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-105-00-5 |
klortoluron N-(3-klor-4-metylfenyl)-N,N-dimetylurea |
|
239-592-2 |
15545-48-9 |
Carc. Cat. 3; R40 Repr. Cat. 3; R63 N; R50-53 |
Xn; N R: 40-63-50/53 S: (2-)36/37-26-46-60-61 |
|
|
|
616-106-00-0 |
fenmedifam (ISO) 3-[(metoxikarbonyl)amino]fenyl)-3-metylfenylkarbamat |
|
237-199-0 |
13684-63-4 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-108-00-1 |
jodosulfuronmetylnatrium metyl-α-(metoxiimino)-2-[[[(E)-[1-[3-(trifluorometyl)fenyl]etyliden]amino]oxi]metyl]benzoat, natriumsalt |
|
— |
144550-36-7 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-109-00-7 |
sulfosulfuron N-[[(4,6-dimetoxi-2-pyrimidinyl)amino]karbonyl]-2-(etylsulfonylimidazo[1,2-a]pyridin-3-sulfonamide |
|
— |
141776-32-1 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-110-00-2 |
cyklanilid 1-[[(2,4-diklorfenyl)amino]karbonyl]cyklopropankarboxylsyra 1-(2,4-dikloranilinokarbonyl)cyklopropankarboxylsyra |
|
419-150-7 |
113136-77-9 |
Xn; R22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-51/53 S: (2-)61 |
|
|
|
616-111-00-8 |
fenhexamid N-(2,3-diklor-4-hydroxifenyl)-1-metylcyklohexankarboxamid |
|
422-530-5 |
126833-17-8 |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
616-112-00-3 |
oxasulfuron 3-oxetanyl-2-[[[[(4,6-dimetyl-2-pyrimidinyl)amino]karbonyl]amino]sulfonyl]benzoat |
|
— |
144651-06-9 |
Xn; R48/22 N; R50-53 |
Xn; N R: 48/22-50/53 S: (2-)46-60-61 |
|
|
|
616-113-00-9 |
desmedifam etyl[3-[[(fenylamino)karbonyl]oxi]fenyl]karbamat |
|
237-198-5 |
13684-56-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
C ≥ 2,5 %: N; R50/53 0,25 % ≤ C < 2,5 %: N; R51/53 0,025 % ≤ C < 0,25 %: R52/53 |
|
|
616-114-00-4 |
N,N′-(9,9′,10,10′-tetrahydro-9,9′,10,10′-tetraoxo-(1,1′-biantracen)-4,4′-diyl)bisdodekanamid |
|
418-010-2 |
136897-58-0 |
R53 |
R: 53 S: 22-61 |
|
|
|
616-115-00-X |
N-(3-acetyl-2-hydroxifenyl)-4-(4-fenylbutoxi)benzamid |
|
416-150-9 |
136450-06-1 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-116-00-5 |
N-(4-dimetylaminopyridinium)-3-metoxi-4-(1-metyl-5-nitroindol-3-ylmetyl)-N-(o-tolylsulfonyl)benzamidat |
|
416-790-9 |
— |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-117-00-0 |
N-[2-(3-acetyl-5-nitrotiofen-2-ylazo)-5-dietylaminofenyl]acetamid |
|
416-860-9 |
— |
Repr.Cat.3; R62 R43 N; R50-53 |
Xn; N R: 43-62-50/53 S: (2-)22-36/37-60-61 |
|
|
|
616-118-00-6 |
N-(2′,6′-dimetylfenyl)-2-piperidinkarboxamidhydroklorid |
|
417-950-0 |
65797-42-4 |
Xn; R22 R52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)22-61 |
|
|
|
616-119-00-1 |
2-(1-butyl-3,5-dioxo-2-fenyl-(1,2,4)-triazolidin-4-yl)-4,4-dimetyl-3-oxo-N-(2-metoxi-5-(2-(dodecyl-1-sulfonyl))propionylamino)fenyl)pentanamid |
|
418-060-5 |
118020-93-2 |
R 53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-120-00-7 |
En blandning av: N-(3-dimetylamino-4-metylfenyl)benzamid N-(3-dimetylamino-2-metylfenyl)benzamid N-(3-dimetylamino-3-metylfenyl)benzamid |
|
420-600-1 |
— |
Xn; R48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 48/22-51/53 S: (2-)36/37-61 |
|
|
|
616-121-00-2 |
2,4-dihydroxi-N-(2-metoxifenyl)benzamid |
|
419-090-1 |
129205-19-2 |
R 43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
616-123-00-3 |
N-[3-[[4-(dietylamino)-2-metylfenyl]imino]-6-oxo-1,4-cyklohexadienyl]acetamid |
|
414-740-0 |
96141-86-5 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-124-00-9 |
litiumbis(trifluorometylsulfonyl)imid |
|
415-300-0 |
90076-65-6 |
T; R24/25 C; R34 R 52-53 |
T R: 24/25-34-52/53 S: (1/2-)22-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
616-125-00-4 |
3-cyano-N-(1,1-dimetyletyl)androsta-3,5-dien-17-β-karboxamid |
|
415-730-9 |
151338-11-3 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-127-00-5 |
En blandning av: N,N′-etan-1,2-diylbis(dekanamid) 12-hydroxi-N-[2-[1-oxidecyl)amino]etyl]oktadekanamid N,N′-etan-1,2-diylbis(12-hydroxioktadekanamid) |
|
430-050-2 |
— |
R43 N; R51-53 |
Xi; N R: 43-51/53 S: (2-)24-37-61 |
|
|
|
616-128-00-0 |
N-(2-(1-allyl-4,5-dicyanoimidazol-2-ylazo)-5-(dipropylamino)fenyl)acetamid |
|
417-530-7 |
123590-00-1 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-129-00-6 |
N,N′-bis(2,2,6,6-tetrametyl-4-piperidyl)isoftalamid |
|
419-710-0 |
42774-15-2 |
Xn; R22 Xi; R36 |
Xn R: 22-36 S: (2-)22-25-26 |
|
|
|
616-130-00-1 |
N-(3-(2-(4,4-dimetyl-2,5-dioxoimidazolin-1-yl)-4,4-dimetyl-3-oxopentanoylamino)-4-metoxifenyl)oktadekanamid |
|
421-780-2 |
150919-56-5 |
R53 |
R: 53 S: 61 |
|
|
|
616-132-00-2 |
N-[4-(4-cyano-2-furfuryliden-2,5-dihydro-5-oxo-3-furyl)fenyl]butan-1-sulfonamid |
|
423-250-6 |
130016-98-7 |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61 |
|
|
|
616-133-00-8 |
N-cyklohexyl-S,S-dioxobenzo[b]tiofen-2-karboxamid |
|
423-990-1 |
149118-66-1 |
Xn; R22 Xi; R41 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-41-50/53 S: (2-)22-26-39-60-61 |
|
|
|
616-134-00-3 |
3,3′-bis(dioktyloxifosfinotioyltio)-N,N′-oxibis(metylen)dipropionamid |
|
401-820-5 |
— |
R52-53 |
R: 52/53 S: 61 |
|
|
|
616-135-00-9 |
(3S,4aS,8aS)-2-[(2R,3S)-3-amino-2-hydroxi-4-fenylbutyl]-N-tert-butyldekahydroisokinolin-3-karboxamid |
|
430-230-0 |
136522-17-3 |
Xn; R22 R52-53 |
Xn R: 22-52/53 S: (2-)22-61 |
|
|
|
616-142-00-7 |
1,3-bis(vinylsulfonylacetamido)propan |
|
428-350-3 |
93629-90-4 |
Muta.Cat.3; R68 Xi; R41 R 43 R 52-53 |
Xn R: 41-43-68-52/53 S: (2-)22-26-36/37/39-61 |
|
|
|
616-143-00-2 |
N,N′-dihexadecyl-N,N′-bis(2-hydroxietyl)propandiamid |
|
422-560-9 |
149591-38-8 |
Xn; Repr. Cat. 3; R62 Xi; R36 R53 |
Xn R: 62-36-53 S: (2-)26-36/37-61 |
|
|
|
617-018-00-5 |
Blandning av: 1-metyl-1-(3-(1-metyletyl)fenyl)etyl-1-metyl-1-fenyletylperoxid, 63 viktsprocent 1-metyl-1-(4-(1-metyletyl)fenyl)-etyl-1-metyl-1-fenyletylperoxid, 31 viktsprocent |
|
410-840-3 |
71566-50-2 |
O; R7 N; R51-53 |
O; N R: 7-51/53 S: (2-)3/7-14-36/37/39-61 |
|
|
|
617-019-00-0 |
6-(ftalimido)peroxihexansyra |
|
410-850-8 |
128275-31-0 |
O; R7 Xi; R41 N; R50 |
O; Xi; N R: 7-41-50 S: (2-)3/7-14-26-36/37/39-61 |
|
|
|
617-020-00-6 |
1,3-di(propan-2,2-diyl)benzenbis(neodekanoylperoxid) |
|
420-060-5 |
117663-11-3 |
R10 O; R7 N; R51-53 |
O; N R: 7-10-51/53 S: (2-)7-14-36/37/39-47-61 |
|
|
|
650-042-00-4 |
Reaktionsprodukt av polyetylenpolyamin-(C16-C18)-alkylamider och monotio(C2)alkylfosfonater |
|
417-450-2 |
— |
Xi; R36/38 R43 R52-53 |
Xi R: 36/38-43-52/53 S: (2-)24-26-37-61 |
|
|
|
650-043-00-X |
Reaktionsprodukt av: 3,5-bis-tert-butylsalicylsyra och aluminiumsulfat |
|
420-310-3 |
— |
Xn; R22 N; R50-53 |
Xn; N R: 22-50/53 S: (2-)22-56-60-61 |
|
|
|
650-044-00-5 |
blandad rak och grenad C14-15-alkoholetoxilat, reaktionsprodukt med epiklorhydrin |
|
420-480-9 |
158570-99-1 |
Xi; R38 R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-43-50/53 S: (2-)24-37-60-61 |
|
|
|
650-045-00-0 |
Reaktionsprodukt av: 2-hydroxi-1,2,3-propantrikarboxylsyra, dietylester, 1-propanol och zirkoniumtetra-n-propanolat |
|
417-110-3 |
— |
F; R11 Xi; R38-41 N; R51-53 |
F; Xi; N R: 11-38-41-51/53 S: (2-)9-16-26-37/39-61 |
|
|
|
650-046-00-6 |
di(tetrametylammonium)(29H,31H-ftalocyanin-N29,N30,N31,N32)-disulfonamiddisulfonat, koppar(II)komplex, derivat |
|
416-180-2 |
— |
Xn; R22-48/22 N; R51-53 |
Xn; N R: 22-48/22-51/53 S: (2-)22-36-61 |
|
|
|
650-047-00-1 |
dibenzylfenylsulfoniumhexafluorantimonat |
|
417-760-8 |
134164-24-2 |
T; R48/25 Xn; R22 Xi; R41 R43 N; R51-53 |
T; N R: 22-41-43-48/25-51/53 S: (1/2-)22-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
650-048-00-7 |
Reaktionsprodukt av: borax, väteperoxid, ättiksyraanhydrid och ättiksyra |
|
420-070-1 |
— |
O; R7 Xn; R20/21/22 C; R35 N; R50 |
O; C; N R: 7-20/21/22-35-50 S: (1/2-)3/7-14-26-36/37/39-45-61 |
|
|
|
650-049-00-2 |
2-alkoyloxietylvätemaleinat där alkoylen motsvarar 70-85 vikt-% omättad oktadekoyl, 0,5-10 vikt-% mättad oktadekoyl, och 2-18 vikt-% mättad hexadekoyl |
|
417-960-5 |
— |
Xi; R38-41 R43 N; R50-53 |
Xi; N R: 38-41-43-50/53 S: (2-)24-26-37/39-60-61 |
|
|
|
650-050-00-8 |
En blandning av: 1-metyl-3-hydroxipropyl-3,5-[1,1-dimetyletyl]-4-hydroxidihydrocinnamat och/eller 3-hydroxibutyl-3,5-[1,1-dimetyletyl]-4-hydroxidihydrocinnamat 1,3-butandiol-bis[3-(3′-(1,1-dimetyletyl)-4′-hydroxifenyl)propionat]isomerer 1,3-butandiol-bis[3-(3′,5′-(1,1-dimetyletyl)-4′-hydroxifenyl)propionat]isomerer |
|
423-600-8 |
— |
N; R51-53 |
N R: 51/53 S: 61 |
|
|
|
650-055-00-5 |
silvernatriumzirkoniumvätefosfat |
|
422-570-3 |
— |
N; R50-53 |
N R: 50/53 S: 60-61” |
|
|
BILAGA 1D
|
Index-nr |
Kemiskt namn |
Anmärkningar som gäller ämnen |
EG-nr |
CAS-nr |
Klassificering |
Märkning |
Koncentrationsgränser |
Anmärkningar som gäller beredningar |
|
”048-002-00-0 |
kadmium (ej luftantändlig) [1] kadmiumoxid (ej luftantändlig) [2] |
E |
231-152-8 [1] 215-146-2 [2] |
7440-43-9 [1] 1306-19-0 [2] |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62-63 T; R48/23/25 T+; R26 N; R50-53 |
T+; N R: 45-26-48/23/25-62-63-68-50/53 S: 53-45-60-61 |
|
|
|
048-011-00-X |
kadmium (luftantändlig) |
E |
231-152-8 |
7440-43-9 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 3; R68 Repr. Cat. 3; R62-63 T; R48/23/25 T+; R26 F; R17 N; R50-53 |
F; T+; N R: 45-17-26-48/23/25-62-63-68-50/53 S: 53-45-7/8-43-60-61 |
|
|
|
609-006-00-3 |
4-nitrotoluen |
C |
202-808-0 |
99-99-0 |
T; R23/24/25 R33 N; R51/53 |
T; N R: 23/24/25-33-51/53 S: (1/2-)28-37-45-61 |
|
|
|
609-065-00-5 |
2-nitrotoluen |
E |
201-853-3 |
88-72-2 |
Carc. Cat. 2; R45 Muta. Cat. 2; R46 Repr. Cat. 3; R62 Xn; R22 N; R51-53 |
T; N R: 45-46-22-62-51/53 S: 53-45-61 |
|
|
|
612-039-00-6 |
2-etoxianilin o-fenetidin |
C |
202-356-4 |
94-70-2 |
T; R23/24/25 R33 |
T R: 23/24/25-33 S: (1/2-)28-36/37-45 |
|
|
|
612-207-00-9 |
4-etoxianilin p-fenetedin |
|
205-855-5 |
156-43-4 |
Muta. Cat. 3; R68 Xn; R20/21/22 Xi; R36 R43 |
Xn R: 20/21/22-36-43-68 S: (2-)36/37-46” |
|
|
BILAGA 2A
”A.21. OXIDERANDE EGENSKAPER (VÄTSKOR)
1. METOD
1.1 INLEDNING
Denna provningsmetod är utformad för att mäta ett flytande ämnes potential att öka förbränningshastigheten eller förbränningsintensiteten hos ett brännbart ämne, eller att bilda en blandning med ett brännbart ämne som självantänds när de två blandas noggrant. Metoden är baserad på FN:s provningsmetod Provning för oxiderande vätskor (1) och är likvärdig med den. Då denna metod A.21 emellertid i första hand är utformad för att uppfylla kraven i direktiv 67/548/EEG, krävs endast jämförelse med ett referensämne. Provning och jämförelse med ytterligare referensämnen kan bli nödvändiga om provningsresultaten förväntas användas för andra syften (3).
Denna provning behöver inte utföras när en undersökning av strukturformeln kan fastställa att ämnet utan rimligt tvivel är oförmöget att reagera exotermiskt med ett brännbart material.
Det är värdefullt att ha förinformation om ämnets alla möjliga explosiva egenskaper innan denna provning utförs.
Denna provning är inte tillämplig på fasta ämnen, gaser, explosiva eller mycket brandfarliga ämnen, eller peroxider.
Denna provning behöver eventuellt inte utföras, om resultat för provsubstansen ifråga från provning enligt FN:s Provning för oxiderande vätskor (1) redan finns tillgängliga.
1.2 DEFINITIONER OCH ENHETER
Med medeltid för tryckstegring avses medelvärdet av de uppmätta tiderna för att en blandning vid provning skall åtstadkomma en tryckökning från 690 kPa till 2 070 kPa över det atmosfäriska trycket.
1.3 REFERENSÄMNE
65 % (viktprocent) salpetersyra (analysgrad) skall användas som referensämne (4).
Om den som utför försöken förutser att resultaten från denna provning eventuellt kommer att användas för andra syften1, kan även provning med ytterligare referensämnen vara lämpligt (5).
1.4 PRINCIPEN FÖR PROVNINGSMETODEN
Vätskan som skall provas blandas med fibercellulosa, i ett viktförhållande 1 till 1, och införs i ett tryckkärl. Om vid blandning eller fyllning självantändning inträffar krävs ingen ytterligare provning.
Om självantändning inte inträffar skall hela provningen utföras. Blandningen upphettas i ett tryckkärl och medelvärdet fastställs för den tid det tar för trycket att stiga från 690 kPa till 2 070 kPa över det atmosfäriska trycket. Denna medeltid jämförs med medeltiden för trycket att stiga för en 1:1-blandning av referensämnet (-ämnena) och cellulosa.
1.5 KVALITETSKRITERIER
I en serie om fem försök med ett och samma ämne skall inget resultat avvika med mer än 30 % från det aritmetiska medelvärdet. Resultat som avviker med mer än 30 % från medelvärdet skall förkastas, tillvägagångssättet för blandning och fyllning förbättras och provningen upprepas.
1.6 BESKRIVNING AV METODEN
1.6.1 Preparering
1.6.1.1 Brännbart ämne
Torkad fibercellulosa med en fiberlängd mellan 50 och 250 μm och en medeldiameter av 25 μm (6), används som brännbart material. Den torkas tills vikten inte ändras, i ett lager som är högst 25 mm tjockt vid 105°C under fyra timmar, och förvaras i en exikator med torkmedel tills den svalnat och skall användas. Vattenhalten i den torkade cellulosan skall vara mindre än 0,5 % av torrsubstansen (7). Om det behövs skall torktiden förlängas för att uppnå detta (8). Samma parti cellulosa skall användas under hela provningen.
1.6.1.2 Apparat
1.6.1.2.1 Tryckkärl
Ett tryckkärl krävs. Kärlet består av ett cylindriskt tryckkärl som är 89 mm långt med en ytterdiameter av 60 mm (se figur 1). Två plana ytor bearbetas fram på motstående sidor (minskar kärlets tvärsnitt till 50 mm) för att underlätta fasthållning när tändstift och urluftningsplugg monteras. Kärlet som har en urborrning med en diameter av 20 mm har falsats på insidan i båda ändar till ett djup av 19 mm och gängats till 1′ British Standard Pipe (BSP) eller metrisk motsvarighet. En tryckavlastare, i form av ett sidostycke, är inskruvad i den rundade delen av tryckkärlet 35 mm från ena änden och vinkelrätt mot de plana ytorna. Uttaget för detta borras till ett djup av 12 mm och gängas till 1/2′ BSB (eller metrisk motsvarighet) för att passa till gängan på sidostyckets ände. Om så behövs kan en inert tätning anbringas för att se till att anslutningen blir gastät. Sidostycket sticker ut 55 mm från tryckkärlets huvuddel och har ett hål med en diameter av 6 mm. Sidostyckets ände är falsad och gängad för att passa en tryckgivare av membrantyp. Alla tryckmätningsanordningar kan användas under förutsättning att de inte påverkas av de heta gaserna eller upplösningsprodukterna och klarar att svara på tryckhöjningshastigheter motsvarande 690–2 070 kPa på mindre än 5 ms.
Tryckkärlets ände som är längst från sidostycket är förseglad med ett tändstift som är utrustat med två elektroder, den ena isolerad från och den andra ansluten till tändstiftets huvuddel. Den andra änden av tryckkärlet är förseglad med ett sprängbleck (sprängtryck cirka 2 200 kPa) som hålls på plats av en fästplugg med ett hål med en diameter av 20 mm. Om så behövs kan en inert tätning användas tillsammans med tändstiftet för att garantera en gastät anslutning. En stödställning (figur 2) håller enheten i rätt läge vid användning. Denna omfattar vanligen en gjutstålsplatta med måtten 235 mm×184 mm×6 mm och ett 185 mm långt fyrkantsrör 70 mm×70 mm×4 mm.
En sektion är bortskuren från motstående sidor i ena änden av fyrkantsrörets längd så att en struktur med två plansidiga ben som sticker ut från ett 86 mm långt helt fyrkantrör återstår. Ändarna på dessa plana sidor kapas av med en vinkel av 60° mot horisontalplanet och svetsas fast på bottenplattan. Ett urtag som är 22 mm brett och 46 mm djupt bearbetas fram på den ena sidan av den övre änden av fyrkantsröret, på så sätt att sidostycket passar in i urtaget när tryckkärlsenheten – med tändstiftsänden först – sänks ned i stödställningen. En stålbit som är 30 mm bred och 6 mm tjock svetsas fast på den undre inre sidan av fyrkantsröret för att fungera som en distans. Två 7 mm tumskruvar, gängade i motsatta sidor, håller tryckkärlet stadigt på plats. Två 12 mm breda band av 6 mm tjockt stål, svetsade på de sidobitar som sitter på fyrkantsrörets undre del, stödjer tryckkärlet från undersidan.
1.6.1.2.2 Tändsystem
Tändsystemet består av en 25 cm lång Ni/Cr-tråd med en diameter av 0,6 mm och ett motstånd av 3,85 ohm/m. Tråden är lindad, med hjälp av en 5 mm tjock stång, till formen av en spriral och är fastsatt vid tändstiftets elektroder. Spiralen skall ha ett av de utseenden som visas i figur 3. Avståndet mellan tryckkärlets undersida och undersidan av tändspiralen skall vara 20 mm. Om elektroderna inte går att justera skall tändtrådens ändar mellan spiralen och kärlets undersida isoleras med ett keramiskt överdrag. Tråden värms upp av en kraftkälla med konstant spänning som kan ge minst 10 A.
1.6.2 Provningens utförande (9)
Apparaten, helt monterad med tryckgivare och uppvärmningssystem men utan sprängblecket på plats, stöds med tändstiftsänden nedåt. 2,5 g av den vätska som skall provas blandas med 2,5 g torkad cellulosa i dekanteringsglas med hjälp av en omrörningsstav av glas (10). För säkerhets skull skall blandningen utföras med en skyddsskärm mellan operatören och blandningen. Om vid blandning eller fyllning självantändning uppstår krävs ingen ytterligare provning. Blandningen tillsätts tryckkärlet i små portioner under knackning, så att blandningen säkert packas runt tändspiralen och är i god kontakt med den. Det är viktigt att spiralen inte förvrids under packningsprocessen då detta kan leda till oriktiga resultat (11). Sprängblecket sätts på plats och fästpluggen skruvas åt ordentligt. Det fyllda kärlet placeras, med sprängblecket överst, i stödställningen vilken skall stå i ett lämpligt, förstärkt dragskåp eller eldningsutrymme. Kraftförsörjningen ansluts till tändstiftets yttre anslutningar och 10 A läggs på. Tiden mellan det att blandningen påbörjas och inkopplingen av strömmen får inte överstiga 10 minuter.
Signalen som avges av tryckgivaren registreras med ett lämpligt system som möjliggör både utvärdering och alstring av en permanent dokumentering av den tidtrycksprofil som erhålls (t.ex. en transientregistrerare kopplad till en skrivare). Blandningen upphettas tills sprängblecket går sönder eller tills minst 60 s har gått. Om sprängblecket inte går sönder, skall man låta blandningen svalna innan man försiktigt demonterar apparaten, med vidtagande av försiktighetsåtgärder för att hantera eventuellt övertryck. Fem försök utförs med provämnet och referensämnet (-ämnena). Den tid det tar för trycket att stiga från 690 kPa till 2 070 kPa över det atmosfäriska trycket noteras. Medelvärdet för tryckstegringstiden beräknas.
I vissa fall kan ämnen alstra en tryckstegring (alltför snabb eller alltför långsam) som orsakas av kemiska reaktioner och som inte är relaterad till ämnets oxiderande egenskaper. I dessa fall kan det vara nödvändigt att upprepa provningen med ett inert ämne, t.ex. diatomit (kiselgur), i stället för cellulosa för att klargöra reaktionens natur.
2. DATA
Tryckstegringstiderna både för provämnet och referensämnet (-ämnena).
Tryckstegringstiderna för provningarna med ett inert ämne, om sådana utförts.
2.1 BEHANDLING AV RESULTAT
Tryckstegringstiderna både för provämnet och referensämnet (-ämnena) beräknas.
Medelvärdet för tryckstegringstiderna för provningarna med ett inert ämne (om sådana utförts) beräknas.
I tabell 1 visas några exempel på resultat.
Tabell 1
Exempel på resultat (15)
|
Ämne (14) |
Medeltryckstegringstid för en 1:1 blandningmed cellulosa (ms) |
|
Ammoniumdikromat, mättad vattenlösning |
20 800 |
|
Kalciumnitrat, mättad vattenlösning |
6 700 |
|
Järn(III)nitrat, mättad vattenlösning |
4 133 |
|
Litiumperklorat, mättad vattenlösning |
1 686 |
|
Magnesiumperklorat, mättad vattenlösning |
777 |
|
Nickelnitrat, mättad vattenlösning |
6 250 |
|
Salpetersyra, 65 % |
4 767 (12) |
|
Perklorsyra, 50 % |
121 (12) |
|
Perklorsyra, 55 % |
59 |
|
Kaliumnitrat, 30 % vattenlösning |
26 690 |
|
Silvernitrat, mättad vattenlösning |
— (13) |
|
Natriumklorat, 40 % vattenlösning |
2 555 (12) |
|
Natriumnitrat, 45 % vattenlösning |
4 133 |
|
Inert ämne |
|
|
Vatten:cellulosa |
— (13) |
3. RAPPORT
3.1 PROVNINGSRAPPORT
Provningsrapporten skall omfatta följande information:
|
— |
Identiteten, sammansättningen, renheten, etc. för det ämne som provas. |
|
— |
Provämnets koncentration. |
|
— |
Torkprocessen för använd cellulosa. |
|
— |
Vattenhalten för använd cellulosa. |
|
— |
Resultatet av mätningarna. |
|
— |
Resultatet från provningar med ett inert ämne, om sådana utförts. |
|
— |
Det beräknade medelvärdet för tryckstegringstiden. |
|
— |
Alla avvikelser från denna metod och orsaken till dem. |
|
— |
All ytterligare information eller kommentarer som har betydelse för resultatets tolkning. |
3.2 TOLKNING AV RESULTATET (16)
Provningsresultaten har bedömts på grundval av
|
a) |
huruvida blandningen av provämne och cellulosa självantänder, och |
|
b) |
jämförelse av medelvärdet för den tid det tar för trycket att stiga från 690 kPa till 2 070 kPa med respektive referensämne (-ämnen). |
Ett flytande ämne anses vara ett oxidationsmedel om
|
a) |
en 1:1 blandning, i viktdelar, av ämnet och cellulosa självantänder, eller |
|
b) |
en 1:1 blandning, i viktdelar, av ämnet och cellulosa uppvisar ett medelvärde för tryckstegringstiden som är mindre än eller lika med medelvärdet för tryckstegringstiden för en 1:1 blandning, i viktdelar, av 65 % (viktprocent) salpetersyra och cellulosa. |
För att undvika falska positiva resultat skall, om så behövs, även de resultat som erhålls vid provning av ämnet med ett inert material beaktas då resultaten tolkas.
4. REFERENSER
|
(1) |
FN:s rekommendationer om transport av farligt gods, manual för provningar och kriterier. 3:e reviderade utgåvan. FN:s publikation nr: ST/SG/AC.10/11/rev. 3, 1999, sid. 342. provning O.2: Provning för oxiderande vätskor. |
Figur 1
Tryckkärl
Figur 2
Stödställning
Figur 3
Tändsystem
BILAGA 2B
”B.1 b. AKUT TOXICITET (ORALT) – METOD MED FASTA SÄRSKILJANDE DOSER
1. metod
Denna testmetod motsvarar OECD TG 420 (2001).
1.1 INLEDNING
Vid traditionella metoder för bedömning av akut toxicitet används djurens död som slutpunkt. 1984 föreslog British Toxicology Society en ny metod för test avseende akut toxicitet. Den nya metoden bygger på att djuren ges en serie doser på definierade nivåer (se hänvisning 1). Då behöver djurens död inte användas som slutpunkt, eftersom metoden bygger på observationer av klara tecken på toxicitet vid någon av de definierade dosnivåerna. Efter brittiska och internationella (se hänvisning 2 respektive 3) valideringsstudier in vivo 1992 detta förfarande som en testmetod. Därefter har metodens statistiska egenskaper utvärderats med hjälp av matematiska modeller i en serie studier (se hänvisning 4, 5, och 6). Med hjälp av dessa in vivo- och modelleringsstudier har man kunnat demonstrera att metoden är reproducerbar, kräver ett mindre antal djur och orsakar mindre lidande än de traditionella metoderna, och att metoden även gör det möjligt att klassificera ämnen på ett liknande sätt som med de övriga testmetoderna för akut toxicitet.
Riktlinjer för valet av den lämpligaste testmetoden för ett visst ändamål finns i vägledningen om testning av akut toxicitet oralt (se hänvisning 7). I vägledningen finns även tilläggsinformation rörande utförandet av testmetod B.1b och tolkningen av resultaten.
Metoden bygger på principen om att endast skäligen toxiska doser används i huvudtestet, och att doser som förväntas vara dödliga skall undvikas. Doser som, på grund av frätande eller allvarligt irriterande verkningar, är kända att orsaka klar smärta och svårt lidande behöver inte användas. Döende djur eller djur som uppvisar klara tecken på smärta eller allvarligt och ihållande lidande skall avlivas skonsamt, och vid tolkningen av testresultaten skall dessa djur beaktas på samma sätt som djur som har dött under testets gång. Kriterierna för beslut rörande avlivning av döende eller svårt lidande djur, liksom även riktlinjer för tecknen på förutsägbar eller annalkande död, behandlas i en separat vägledning (se hänvisning 8).
Metoden ger information om ett ämnes farliga egenskaper och möjliggör klassificering av ämnet enligt det globala harmoniserade systemet (GHS) för klassificering av kemikalier som orsakar akut toxicitet (se hänvisning 9).
Testningslaboratoriet bör analysera all tillgänglig information om testämnet innan själva testningen genomförs. Sådan information inbegriper ämnets identitet och kemiska struktur, fysikalkemiska egenskaper, resultaten från andra eventuella in vitro- eller in vivo-test avseende toxicitet, toxikologiska data om strukturellt närbesläktade ämnen och ämnets tilltänkta användningsändamål. Denna information behövs för att avgöra huruvida testet är relevant för skyddet av människors hälsa, och hjälper vid valet av en optimal startdos.
1.2 DEFINITIONER
Akut toxicitet (oralt): De skadliga verkningar som uppträder efter oral tillförsel av en engångsdos av ett ämne eller upprepade doser som ges inom 24 timmar.
Fördröjd död: Det att ett djur inte dör eller är döende inom 48 timmar, men dör senare under den 14 dagar långa observationsperioden.
Dos: Den mängd testämne som tillförs. Dosen uttrycks som vikten testämne per viktenhet försöksdjur (exempelvis mg/kg).
Uppenbar toxicitet: En allmän term för att beskriva klara tecken på toxicitet efter tillförsel av testämnet (exempel finns i hänvisning 3). Verkningarna är då så allvarliga att närmaste högre dos troligen leder till att största delen av djuren utsätts för svår smärta eller uppvisar ihållande tecken på allvarligt lidande, är döende (kriterierna anges i vägledningen om konsekvenser för människor, se hänvisning 8) eller sannolikt dör.
GHS: Globala harmoniserade systemet för klassificering och märkning av kemikalier och blandningar. Systemet utarbetas gemensamt inom OECD (människors hälsa och miljö), FN:s expertkommitté om transport av farligt gods (fysikalkemiska egenskaper) och ILO (varningar). Samordningen sker genom det gemensamma programmet för sund kemikaliehantering (IOMC).
Annalkande död: När ett djur troligen är döende eller har dött före den nästa planenliga observationstidpunkten. Hos gnagare kan tecknen på annalkande död inbegripa konvulsioner, lateral kroppsställning, halvliggande ställning och tremor (närmare uppgifter finns i vägledning om konsekvenserna för människor, se hänvisning 8).
LD50 (median letal dos): En statistiskt fastställd engångsdos som kan förväntas leda till döden för 50 % av de djur som har tillförts dosen oralt. LD50-värdet uttrycks som vikten testämne per viktenhet försöksdjur (mg/kg).
Gränsdos: En dos på den övre gränsnivån (2 000 eller 5 000 mg/kg).
Döende djur: Ett djur som håller på att dö eller som har små chanser att överleva, även om det får behandling (närmare uppgifter finns i vägledningen om konsekvenserna för människors hälsa, se hänvisning 8).
Förutsägbar död: Förekomsten av kliniska tecken som tyder på död vid en känd framtida tidpunkt som infaller före försökets planerade avslutningstidpunkt, exempelvis oförmåga att nå vatten eller föda (närmare uppgifter finns i vägledningen om konsekvenserna för människors hälsa, se hänvisning 8).
1.3 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Grupper med djur av samma kön tillförs doser enligt ett stegvis förfarande med fast definierade doser på 5, 50, 300 och 2 000 mg/kg (i undantagsfall kan en ytterligare fast definierad dos på 5 000 mg/kg övervägas, se avsnitt 1.6.2). Startdosen bestäms på grundval av ett inledande test såsom den dos som troligen ger upphov till vissa tecken på toxicitet utan att orsaka allvarliga toxiska verkningar eller mortalitet. Kliniska tecken och symptom på smärta, lidande och annalkande död beskrivs närmare i en separat OECD-vägledning (se hänvisning 8). Ytterligare grupper med djur kan tillföras doser på en högre eller lägre fast dosnivå, beroende på förekomsten eller avsaknaden av tecken på toxicitet eller mortalitet. Förfarandet fortsätts tills man når den dos som orsakar uppenbar toxicitet eller ett dödsfall, eller tills inga verkningar kan iakttas på den högsta dosnivån eller dödsfall inträffar på den lägsta dosnivån.
1.4 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.4.1 Val av djurart
Rekommenderad gnagare är råtta, även om testet kan utföras med andra gnagare. I regel används hondjur (se hänvisning 7). Detta beror på att litteraturstudier av konventionella LD50-test indikerar att känslighetsskillnaderna mellan könen är små, men att honorna i förekommande fall ofta är en aning mer känsliga (se hänvisning 10). Om däremot kunskaperna om strukturellt närbesläktade ämnens toxikologiska eller toxikokinetiska egenskaper tyder på att hanarna sannolikt är känsligare än honorna bör hanar användas. Om testet görs på hanar bör tillbörlig motivering ges.
Djuren bör vara unga och friska vuxna exemplar som härrör från normala laboratoriestammar. Hondjuren får inte ha fött ungar och får inte vara dräktiga. När dostillförseln inleds skall djuret vara mellan 8 och 12 veckor gammalt, och variationerna i vikt får vara högst ± 20 % av medelvikten för alla tidigare djur som har doserats.
1.4.2 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Temperaturen i testdjurens utrymmen bör vara 22°C (± 3°C). Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten. Djur som tillförs doser på samma nivå kan inhysas i samma bur, men antalet djur per bur får inte vara högre än att klara observationer kan göras av varje djur.
1.4.3 Förberedelse av djuren
Djuren väljs ut slumpmässigt och förses med märkning så att de kan identifieras individuellt Därefter får djuren acklimatisera sig till laboratoriets betingelser i sina burar i minst 5 dagar före doseringsstart.
1.4.4 Förberedelse av doserna
I regel skall de olika doserna av testämnet tillföras i en konstant volym, vilket innebär att doserna har varierande koncentration. När en slutprodukt i vätskeform eller en blandning testas, kan det med tanke på riskbedömningen vara mer relevant att använda testämnet i outspädd form (konstant koncentration), vilket även förutsätts av vissa tillsynsmyndigheter. Den maximala dosvolymen för tillförsel får aldrig överskridas. Den största mängd vätska som kan tillföras vid ett och samma tillfälle beror på testdjurets storlek. För gnagare bör denna volym i regel inte överskrida 1 ml per 100 g kroppsvikt. I fråga om vattenlösningar får dock 2 ml per 100 g kroppsvikt användas. För tillförsel av dosen rekommenderas alltid i första hand lösning, suspension eller emulsion i vatten, sedan lösning, suspension eller emulsion i olja (exempelvis majsolja) och därefter eventuella andra vehiklar. I fråga om andra vehiklar än vatten måste de toxikologiska egenskaperna vara kända. Doserna måste beredas strax före tillförseln, utom i fall där preparatets stabilitet är känd och har påvisats vara godtagbar över hela användningsperioden.
1.5 FÖRFARANDE
1.5.1 Tillförsel av doser
Testämnet tillförs som en engångsdos genom sondmatning med hjälp av magsond eller lämplig intubationskanyl. I det sällsynta fallet att det inte är möjligt med en engångsdos, kan dosen tillföras i mindre delar över en period som inte överskrider 24 timmar.
Före dostillförseln hålls djuren fastande (utan föda och med tillgång till vatten, för råttor över natten och för möss i 3–4 timmar). Efter fasteperioden vägs djuren och testämnet tillförs. Efter tillförsel av ämnet kan djuren hållas utan föda i ytterligare 3–4 timmar (råttor) respektive 1–2 timmar (möss). Om dosen tillförs i delar över en tidsperiod kan det vara nödvändigt att ge djuren föda och vatten, beroende på periodens längd.
1.5.2 Inledande test
Avsikten med ett inledande test är att få en grund för valet av optimal startdos för huvudtestet. Testämnet tillförs enskilda djur enligt den sekvens som anges i flödesschemat i bilaga 1. Det inledande testet kan avslutas när sekvensen når fram till ett utfall om en startdos för huvudtestet (eller om ett djur dör på den lägsta angivna dosnivån).
Som startdos för det inledande testet väljs en av de angivna dosnivåerna 5, 50, 300 och 2 000 mg/kg. Startdosen väljs så att den troligen ger tecken på uppenbar toxicitet, och den skall i mån av möjlighet grunda sig på resultat från in vivo- och in vitro-test av samma kemikalie och strukturellt närbesläktade kemikalier. Om sådan information inte finns att tillgå, används startdosen 300 mg/kg.
Det bör gå minst 24 timmar från doseringen av att djur till doseringen av följande djur. Alla djur bör observeras i minst 14 dagar.
Undantagsvis, och endast när det kan motiveras med specifika tillsynskrav, får en ytterligare högre dosnivå på 5 000 mg/kg användas (se bilaga 3). Med hänsyn till djurens välbefinnande avråds testning på djur när det gäller GHS-kategori 5 (2 000–5 000 mg/kg). Sådan testning får endast göras när det finns en stark sannolikhet för att resultaten har en direkt relevans för skyddet av djurs eller människors hälsa eller av miljön.
I ett inledande test där ett djur dör vid den lägsta dosnivån (5 mg/kg), bör förfarandet i regel avslutas och ämnet klassificeras som tillhörande GHS-kategori 1 (se bilaga 1). Om det ändå behövs ytterligare bekräftelse av klassificeringen kan ett valfritt tilläggsförfarande genomföras. Detta går ut på att ett andra djur doseras vid nivån 5 mg/kg. Om detta andra djur dör, anses GHS-kategorin 1 vara bekräftad och testet avslutas omedelbart. Om det andra djuret överlever doseras högst tre tilläggsdjur vid nivån 5 mg/kg. Eftersom mortalitetsrisken är hög bör dessa djur av hänsyn till djurens välbefinnande doseras sekventiellt. Efter doseringen av ett djur får följande djur inte doseras förrän det är klart att det tidigare djuret sannolikt överlever. Om något av dessa djur dör skall doseringssekvensen omedelbart avslutas, och inga ytterligare djur skall doseras. Eftersom förekomsten av ett dödsfall till (oavsett hur många djur som har testats vid testets slut) leder till utfall A (två eller flera dödsfall), skall klassificeringen enligt bilaga 2 göras för dosen 5 mg/kg (kategori 1 om det förekommit två eller flera dödsfall eller kategori 2 om det inte förekommit fler än ett dödsfall). Dessutom innehåller bilaga 4 vägledning om klassificeringen enligt EU-systemet, som gäller tills det att det nya GHS-systemet har genomförts.
1.5.3 Huvudtest
1.5.3.1 Antalet djur och dosnivåer
I flödesschemat i bilaga 2 anges de steg som bör följas efter testning vid startdosnivå. Ett av tre steg måste tas – avsluta testet och riskklassificera ämnet på grundval av utfallet, testa vid en högre dosnivå eller testa vid en lägre dosnivå. Med hänsyn till djurens välbefinnande bör dosnivåer som har orsakat dödsfall i det inledande testet inte användas i huvudtestet (se bilaga 2). Erfarenheterna tyder på att det mest sannolika utfallet vid startdosnivån är att ämnet kan klassificeras och att ingen ytterligare testning behövs.
I regel används totalt fem djur av samma kön vid varje dosnivå. Dessa fem djur inbegriper det djur som i det inledande testet doserades vid den valda nivån och därutöver fyra djur (utom, i undantagsfall, om en dosnivå som används i huvudtestet inte har ingått i det inledande testet).
Tidsintervallet mellan doseringen vid varje nivå bestäms av start, varaktighet och allvarlighetsgrad för de toxiska tecknen. Doseringen av djuren på följande dosnivå bör inte inledas förrän det råder säkerhet om de tidigare doserade djurens överlevnad. I förekommande fall rekommenderas ett intervall på 3–4 dagar mellan doseringen vid de olika nivåerna, så att eventuella tecken på fördröjd toxicitet kan observeras. Tidsintervallet kan anpassas på tillbörligt sätt, exempelvis i fall där responsen är tvetydig.
I fall där man överväger att använda en övre dos på 5 000 mg/kg bör förfarandet enligt bilaga 3 följas (se även avsnitt 1.6.2).
1.5.3.2 Gränstest (limit test)
Gränstest används primärt i situationer där laboratoriet har information som tyder på att testämnet sannolikt inte är toxiskt (toxiskt endast ovanför de gränsdoser som anges i bestämmelser). Information om testämnets toxicitet kan härledas från kunskaperna om liknande testade ämnen eller liknande testade blandningar eller produkter, med hänsyn tagen till identiteten och halten av de komponenter som har känd toxikologisk signifikans. Om informationen om ämnets toxicitet är bristfällig eller saknas, eller om ämnet troligen är toxiskt, bör huvudtestet genomföras.
Som gränstest för den metod som beskrivs här kan man använda ett inledande test med en startdos på 2 000 mg/kg (eller undantagsvis 5 000 mg/kg) som åtföljs av dosering av ytterligare fyra djur vid denna nivå.
1.6 OBSERVATIONER
Efter doseringen observeras djuren individuellt minst en gång under de första 30 minuterna, periodiskt under de första 24 timmarna (med särskild uppmärksamhet under de första 4 timmarna) och därefter dagligen under totalt 14 dagar. Detta gäller inte för djur som av hänsyn till djurens välbefinnande måste avlivas skonsamt eller för djur som hittas döda. Observationsperiodens längd bör dock ha en anpassningsmån. Längden bör bestämmas enligt de toxiska reaktionerna, tidpunkten för när de sätter in och återhämtningsperiodens längd. Observationsperioden kan således förlängas om det anses vara nödvändigt. Tidpunkten då tecken på toxicitet uppträder och försvinner är viktig, särskilt om de toxiska tecknen tenderar att vara fördröjda (se hänvisning 11). Alla observationer registreras systematiskt, med individuella registreringar för varje djur.
Tilläggsobservationer behövs om djuren fortsätter att uppvisa tecken på toxicitet. Observationerna bör omfatta ändringar i hud och päls, ögon och slemhinnor samt även andningsorganen, cirkulationsorganen och det autonoma och centrala nervsystemet. Likaså bör den somatomotoriska aktiviteten och beteendemönstret observeras. Uppmärksamhet bör fästas vid observationer av tremor, konvulsioner, salivutsöndring, diarré, letargi, sömn och koma. Hänsyn bör tas till de principer och kriterier som anges i vägledningen om konsekvenserna för människor (se hänvisning 8). Djur som befinns vara döende och djur som visar tecken på svår smärta eller ihållande lidande bör avlivas skonsamt. I fall där djur avlivas av hänsyn till djurens välbefinnande eller hittas döda, bör tidpunkten för dödsfallet registreras så exakt som möjligt.
1.6.1 Kroppsvikt
Djurens individuella vikter bör registreras strax före testämnet tillförs och därefter minst en gång per vecka. Alla viktändringar bör bestämmas och registreras. Vid testets slut vägs alla överlevande djur och därefter avlivas de skonsamt.
1.6.2 Patologi
Alla försöksdjur (inbegripet de som dött under testet eller som har avlivats av hänsyn till djurens välbefinnande) bör obduceras. Alla betydande patologiska förändringar bör registreras för varje djur. Användbar information kan även fås genom mikroskopundersökning av organ som uppvisar betydande skador och som härrör från djur som överlevt minst 24 timmar efter tillförsel av startdosen.
2. DATA
Data bör rapporteras individuellt per djur. Dessutom bör alla data sammanställas i tabellform. Tabellen skall för varje testgrupp visa antalet djur som använts, antalet djur som uppvisat tecken på toxicitet, antalet djur som under testets gång har dött eller avlivats av hänsyn till djurens välbefinnande, tidpunkterna för alla individuella dödsfall, en beskrivning av och förloppet för de toxiska verkningarna och deras reversibilitet samt obduktionsfynd.
3. RAPPORTERING
3.1 Testrapport
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter, enligt det som är relevant:
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel (i förekommande fall).
|
|
|
Försöksdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
Diskussion och tolkning av resultaten.
Slutsatser.
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
British Toxicology Society Working Party on Toxicity (1984), ’Special report: a new approach to the classification of substances and preparations on the basis of their acute toxicity’, Human Toxicol., 3, 85–92. |
|
(2) |
M. J. Van den Heuvel, A.D. Dayan och R.O. Shillaker (1987), ’Evaluation of the BTS approach to the testing of substances and preparations for their acute toxicity’, Human Toxicol., 6, 279–291. |
|
(3) |
M. J. Van den Heuvel, D.G. Clark, R.J. Fielder, P.P. Koundakjian, G.J.A. Oliver, D. Pelling, N.J. Tomlinson och A.P. Walker (1990), ’The international validation of a fixed-dose procedure as an alternative to the classical LD50 test’, Fd. Chem. Toxicol., 28, 469–482. |
|
(4) |
A. Whitehead och R.N. Curnow (1992), ’Statistical evaluation of the fixed-dose procedure’, Fd. Chem. Toxicol., 30, 313–324. |
|
(5) |
N. Stallard och A. Whitehead (1995), ’Reducing numbers in the fixed-dose procedure’, Human Exptl. Toxicol., 14, 315–323. |
|
(6) |
Stallard, N., Whitehead, A. and Ridgeway, P. (2002). Statistical evaluation of the revised fixed dose procedure. Hum. Exp. Toxicol., 21, 183-196. |
|
(7) |
OECD (2001), ’Guidance Document on Acute Oral Toxicity Testing’, Environmental Health and Safety Monograph Series on Testing and Assessment, 24. Paris. |
|
(8) |
OECD (2000), ’Guidance Document on the Recognition’, Assessment and Use of Clinical Signs as Humane Endpoints for Experimental Animals Used in Safety Evaluation, Environmental Health and Safety Monograph Series on Testing and Assesment, 19. |
|
(9) |
OECD (1998), ’Harmonised Integrated Hazard Classification for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals in November 1998, Part 2’ s. 11 [http://webnet1.oecd.org/oecd/pages/home/displaygeneral/0,3380,EN-documents-521-14-no-24-no-0,FF.html]. |
|
(10) |
R.L. Lipnick, J.A. Cotruvo, R.N. Hill, R.D. Bruce, K.A. Stitzel, A.P. Walker, I. Chu, M. Goddard, L. Segal, J.A. Springer och R.C. Myers (1995), ’Comparison of the Up-and-Down, Conventional LD50, and Fixed-Dose Acute Toxicity Procedures’, Fd. Chem. Toxicol., 33, 223–231. |
|
(11) |
P.K Chan och A.W. Hayes (1994), ’Chapter 16 Acute Toxicity and Eye Irritation, Principles and Methods of Toxicology’. 3rd Edition, red. A.W. Hayes , Raven Press, Ltd. New York, USA. |
BILAGA 1: FLÖDESSCHEMA FÖR INLEDANDE TEST
BILAGA 2: FLÖDESSCHEMA FÖR HUVUDTEST
BILAGA 3
KRITERIER FÖR HUR TESTÄMNEN MED FÖRVÄNTADE LD50-VÄRDEN ÖVER 2 000 MG/KG KAN KLASSIFICERAS UTAN TESTNING
Med hjälp av kriterierna för riskkategori 5 kan man identifiera testämnen som har en relativt låg risk för akut toxicitet men som under vissa omständigheter kan utgöra en risk för sårbara populationer. Dessa ämnen förväntas ha ett LD50-värde (oralt eller via huden) inom området 2 000–5 000 mg/kg eller motsvarande doser i fråga om andra tillförselvägar. Ett testämne kan klassificeras enligt riskkategorin 2 000 mg/kg < LD50 < 5 000 mg/kg (GHS-kategori 5) i följande fall:
|
a) |
Om ämnet hänförs till denna kategori enligt utfallet i något av de testningsscheman som finns i bilaga 2, på grundval av mortalitet. |
|
b) |
Om det redan finns tillförlitliga bevis för att LD50-värdet ligger inom det intervall som motsvarar kategori 5 eller om tidigare djurförsök eller toxiska verkningar hos människor tyder på akut fara för människors hälsa. |
|
c) |
På grundval av extrapolering, uppskattning eller mätning av data, om det inte är motiverat att placera ämnet i en högre riskklass.
|
TESTNING PÅ DOSNIVÅER ÖVER 2 000 MG/KG
Undantagsvis, och endast när det kan motiveras med specifika tillsynskrav, får en ytterligare övre dosnivå på 5 000 mg/kg användas. Med hänsyn till djurens välbefinnande avråds testning på djur vid dosnivån 5 000 mg/kg. Sådan testning bör endast övervägas när det finns en stark sannolikhet för att resultaten har en direkt relevans för skyddet av djurs eller människors hälsa (9).
Inledande test
De beslutsregler som styr det sekventiella förfarandet enligt bilaga 1 utökas till att innefatta en dosnivå på 5 000 mg/kg. När en startdos på 5 000 mg/kg används vid ett inledande test och utfallet blir A (död) måste således ytterligare ett djur testas vid nivån 2 000 mg/kg, medan utfallen B och C (uppenbar toxicitet eller ingen toxicitet) gör det möjligt att använda 5 000 mg/kg som startdos i huvudtestet. På samma sätt gäller att om en startdos annan än 5 000 mg/kg används i ett test där man går vidare till 5 000 mg/kg efter att ha fått utfall B eller C vid nivån 2 000 mg/kg, leder ett utfall A på nivån 5 000 mg/kg till att huvudtestets startnivå blir 2 000 mg/kg medan utfallen B och C leder till 5 000 mg/kg som startnivå.
Huvudtest
De beslutsregler som styr det sekventiella förfarandet enligt bilaga 2 utökas till att innefatta en dosnivå på 5 000 mg/kg. Detta innebär att utfallet A (≥ 2 dödsfall) i ett huvudtest med startdosen 5 000 mg/kg leder till att en ytterligare grupp måste testas vid nivån 2 000 mg/kg, medan utfallet B (uppenbar toxicitet och/eller ≤ 1 dödsfall) eller C (ingen toxicitet) leder till att ämnet inte får någon klassificering enligt GHS. På liknande sätt gäller att om en startdos annan än 5 000 mg/kg används i ett test och man har gått vidare till dosnivån 5 000 mg/kg efter att ha fått utfall C vid dosnivån 2 000 mg/kg, leder utfallet A vid dosnivån 5 000 mg/kg till att ämnet anses tillhöra GHS-kategorin 5 medan utfall B eller C leder till att ämnet inte får någon klassificering.
BILAGA 4
TESTMETOD B.1 b – Vägledning för klassificering enligt EU-systemet, som gäller under övergångsperioden tills det globala harmoniserade systemet (GHS) för klassificering har genomförts helt (ur hänvisning 8)
”
BILAGA 2C
”B.1 C. AKUT TOXICITET ORALT – METOD FÖR BESTÄMNING AV AKUT TOXICITETSKLASS
1. METOD
Denna testmetod motsvarar OECD TG 423 (2001).
1.1 INLEDNING
Denna metod för bestämning av akut toxicitetsklass (se hänvisning 1) är ett stegvis förfarande där tre djur av samma kön används per steg. Beroende på mortaliteten och/eller förekomsten av döende djur behövs det i genomsnitt 2–4 steg för bedömningen av testämnets akuta toxicitet. Förfarandet är reproducerbart, kräver mycket få djur och ger en möjlighet att klassificera ämnen på ett liknande sätt som med de övriga metoderna för testning av akut toxicitet. Metoden för bestämning av akut toxicitetsklass baserar sig på biometriska bedömningar (se hänvisningarna 2, 3, 4 och 5) och fast definierade doser på tillräckligt separerade nivåer för att testämnet ska kunna kategoriseras för klassificering och riskbedömning. Metoden antogs 1996 och har validerats omfattande in vivo mot LD50-data som erhållits vid litteraturstudier, både nationellt (se hänvisning 6) och internationellt (se hänvisning 7).
Riktlinjer för valet av den lämpligaste testmetoden för ett bestämt ändamål finns i vägledningen för testning av akut oral toxicitet (se hänvisning 8). I vägledningsdokumentet finns även tilläggsinformation rörande utförandet av testmetod B.1.c och tolkningen av resultaten.
Testämnesdoser som, på grund av frätande eller allvarligt irriterande verkningar, är kända att orsaka klar smärta och svårt lidande behöver inte ges. Döende djur eller djur som uppvisar klara tecken på smärta eller allvarligt och ihållande lidande skall avlivas skonsamt, och vid tolkningen av testresultaten skall dessa djur beaktas på samma sätt som djur som har dött under testets gång. Kriterierna för beslut rörande avlivning av döende eller svårt lidande djur, liksom även vägledning om igenkänning av förutsägbar eller annalkande död, behandlas i en separat vägledning (se hänvisning 9).
Metoden bygger på användning av fast definierade doser, och resultatet ger en möjlighet att kategorisera och klassificera ett ämne enligt det globala harmoniserade systemet (GHS) för klassificering och märkning av kemikalier som orsakar akut toxicitet (se hänvisning 10).
Även om metoden i princip inte är avsedd att användas för beräkning av exakta LD50-värden ger den ändå en möjlighet att bestämma exponeringsområden där ämnets verkan sannolikt är dödlig, eftersom den viktigaste ändpunkten för detta test fortfarande är andelen djur som dör. Bestämning av ett LD50-värde med denna metod kan endast göras när minst två doser leder till en mortalitet som är högre än 0 % och lägre än 100 %. Eftersom testningen alltid utförs med fast definierade doser, oavsett vilket ämne som testas, och klassificeringen uttryckligen är bunden till antalet djur som reagerar på ett visst sätt, ökas möjligheterna till enhetliga testrapporter och repeterbarhet mellan olika laboratorier.
Testningslaboratoriet bör analysera all tillgänglig information om testämnet innan själva testningen genomförs. Sådan information inbegriper ämnets identitet och kemiska struktur, fysikalkemiska egenskaper, resultaten från andra eventuella in vivo- eller in vitro-test avseende toxicitet, toxikologiska data om strukturellt närbesläktade ämnen och ämnets förutsedda användningsändamål. Denna information behövs för att avgöra huruvida testet är relevant för skyddet av människors hälsa, och utgör en hjälp vid valet av en optimal startdos.
1.2 DEFINITIONER
Akut toxicitet (oralt): De skadliga verkningar som uppträder efter oral tillförsel av en engångsdos av ett ämne eller upprepade doser som ges inom 24 timmar.
Fördröjd död: Det att ett djur inte dör eller är döende inom 48 timmar, men dör senare under den 14 dagar långa observationsperioden.
Dos: Den mängd testämne som tillförs. Dosen uttrycks som vikten testämne per viktenhet försöksdjur (exempelvis mg/kg).
GHS: Globala harmoniserade systemet för klassificering och märkning av kemikalier och blandningar. Systemet utarbetas gemensamt inom OECD (människors hälsa och miljö), FN:s expertkommitté om transport av farligt gods (fysikalkemiska egenskaper) och ILO (varningar). Samordningen sker genom det gemensamma programmet för sund kemikaliehantering (IOMC).
Annalkande död: När ett djur troligen är döende eller har dött före den nästa planenliga observationstidpunkten. Tecken som tyder på detta tillstånd kan hos gnagare inbegripa konvulsioner, kroppsställning på sidan, bakåtlutad kroppsställning och tremor (närmare uppgifter finns i vägledningen om konsekvenser för människor, se hänvisning 9).
LD50 (median letal dos (oralt): En statistiskt fastställd engångsdos som troligen leder till döden för 50 % av de djur som har tillförts dosen oralt. LD50-värdet uttrycks som vikten testämne per viktenhet försöksdjur (mg/kg).
Gränsdos: En testdos vid den övre gränsnivån (2 000 eller 5 000 mg/kg).
Döende djur: Ett djur som håller på att dö eller som har små chanser att överleva, även om det får behandling (närmare uppgifter finns i vägledningen om konsekvenser för människor, se hänvisning 9).
Förutsägbar död: Förekomsten av kliniska tecken som tyder på död vid en känd framtida tidpunkt som infaller före försökets planerade avslutningstidpunkt, exempelvis oförmåga att nå vatten eller föda (närmare uppgifter finns i vägledningen om konsekvenser för människor, se hänvisning 9).
1.3 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Testmetoden bygger på principen om att man genom ett stegvis förfarande med ett minimalt antal djur per steg kan få tillräcklig information om testämnets akuta toxicitet för att det skall vara möjligt att klassificera ämnet. Ämnet tillförs oralt till en grupp försöksdjur vid en av de definierade dosnivåerna. Ämnet testas genom ett stegvis förfarande med tre djur av samma kön (i regel honor) per steg. Avsaknaden eller förekomsten av ämnesrelaterad mortalitet hos de djur som doserats på ett visst steg avgör vilket av följande som blir nästa steg:
|
— |
Ingen ytterligare testning behövs. |
|
— |
Ytterligare tre djur tillförs en lika stor dos. |
|
— |
Ytterligare tre djur tillförs en dos på nästa högre eller lägre dosnivå. |
Testningsförfarandet beskrivs närmare i bilaga 1. När denna metod används kan testämnet genom de olika utfallen placeras i en av de toxicitetsklasser som definieras genom fasta LD50-gränsvärden.
1.4 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.4.1 Val av djurart
Rekommenderad gnagare är råtta, även om testet kan utföras med andra gnagare. I regel används hondjur (se hänvisning 9). Skälet till detta är att litteraturundersökningar av konventionella LD50-test tyder på att känslighetsskillnaderna mellan könen är små, men att honorna i förekommande fall ofta är en aning mer känsliga (se hänvisning 11). Om däremot kunskaperna om strukturellt närbesläktade ämnens toxikologiska eller toxikokinetiska egenskaper tyder på att hanarna sannolikt är känsligare än honorna bör hanar användas. Om testet görs på hanar bör tillbörlig motivering ges.
Djuren bör vara unga och friska vuxna exemplar som härrör från normala laboratoriestammar. Hondjuren får inte ha fött ungar och får inte vara dräktiga. När dostillförseln inleds skall djuret vara mellan 8 och 12 veckor gammalt, och variationerna i vikt får vara högst ± 20 % av medelvikten för alla tidigare djur som har doserats.
1.4.2 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Temperaturen i testdjurens utrymmen bör vara 22°C (± 3°C). Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten. Djur som tillförs doser på samma nivå kan inhysas i samma bur, men antalet djur per bur får inte vara högre än att klara observationer kan göras av varje djur.
1.4.3 Förberedelse av djuren
Djuren väljs ut slumpmässigt och förses med märkning så att de kan identifieras individuellt Därefter får djuren acklimatisera sig till laboratoriets betingelser i sina burar i minst 5 dagar före doseringsstart.
1.4.4 Förberedelse av doserna
I regel skall de olika doserna av testämnet tillföras i en konstant volym, vilket innebär att doserna har varierande koncentration. När slutprodukter i vätskeform eller blandningar testas, kan det med tanke på riskbedömningen vara mer relevant att använda testämnet i outspädd form (konstant koncentration), vilket även förutsätts av vissa tillsynsmyndigheter. Den maximala dosvolymen för tillförsel får aldrig överskridas. Den största mängd vätska som kan tillföras vid ett och samma tillfälle beror på testdjurets storlek. För gnagare bör denna volym i regel inte överskrida 1 ml per 100 g kroppsvikt. I fråga om vattenlösningar får dock 2 ml per 100 g kroppsvikt användas. För tillförsel av dosen rekommenderas alltid i första hand lösning, suspension eller emulsion i vatten, sedan lösning, suspension eller emulsion i olja (exempelvis majsolja) och därefter eventuella andra vehiklar. I fråga om andra vehiklar än vatten måste de toxikologiska egenskaperna vara kända. Doserna måste beredas strax före tillförseln, om inte preparatets stabilitet är känd och har påvisats vara godtagbar över hela användningsperioden.
1.5 FÖRFARANDE
1.5.1 Tillförsel av doser
Testämnet tillförs som en engångsdos genom sondmatning med hjälp av magsond eller lämplig intubationskanyl. I det sällsynta fall det inte är möjligt med en engångsdos, kan dosen tillföras i mindre delar över en period som inte överskrider 24 timmar.
Före dostillförseln hålls djuren fastande (utan föda och med tillgång till vatten, för råttor över natten och för möss i 3–4 timmar). Efter fasteperioden vägs djuren och testämnet tillförs. Efter tillförsel av ämnet kan djuren hållas utan föda i ytterligare 3–4 timmar (råttor) respektive 1–2 timmar (möss). Om dosen tillförs i delar över en tidsperiod kan det vara nödvändigt att ge djuren föda och vatten, beroende på tidsperiodens längd.
1.5.2 Antalet djur och dosnivåer
Tre djur används per steg. För startdosen väljs en av fyra fast definierade nivåer (5, 50, 300 eller 2 000 mg per kg kroppsvikt). För startdosen väljs den nivå som högst sannolikt leder till att ett antal av de doserade djuren dör. I flödesschemat i bilaga 1 beskrivs de förfaranden som gäller för de olika startdoserna. Dessutom innehåller bilaga 4 vägledning om klassificeringen enligt EU-systemet, som gäller tills det att det nya GHS-systemet har genomförts.
Om den tillgängliga informationen tyder på att inga djur dör vid den högsta startdosnivån (2 000 mg per kg kroppsvikt) bör ett gränstest utföras. Om det inte finns någon information tillgänglig om testämnet, rekommenderas med hänsyn till djurens välbefinnande att startdosen 300 mg per kg kroppsvikt används.
Tidsintervallet mellan dostillförseln till de olika grupperna bestäms av start, varaktighet och allvarlighetsgrad för de toxiska tecknen. Doseringen av djuren på nästa dosnivå bör inte inledas förrän det råder säkerhet om de tidigare doserade djurens överlevnad.
Undantagsvis, och endast när det kan motiveras med specifika tillsynskrav, får en ytterligare övre dosnivå på 5 000 mg per kg kroppsvikt användas (se bilaga 2). Med hänsyn till djurens välbefinnande avråds testning på djur när det gäller GHS-kategori 5 (2 000–5 000 mg per kg kroppsvikt). Sådan testning bör endast övervägas när det finns en stark sannolikhet för att resultaten har direkt relevans för skyddet av människors eller djurs hälsa eller av miljön.
1.5.3 Gränstest
Gränstest används primärt i situationer där laboratoriet har information som tyder på att testämnet sannolikt inte är toxiskt (toxiskt endast ovanför de gränsdoser som anges i gällande föreskrifter). Information om testämnets toxicitet kan härledas från kunskaperna om liknande testade ämnen eller liknande testade blandningar eller produkter, med hänsyn tagen till identiteten och halten av de komponenter som har känd toxikologisk signifikans. Om informationen om ämnets toxicitet är bristfällig eller saknas, eller om ämnet troligen är toxiskt, bör huvudtestet genomföras.
Ett gränstest vid en dosnivå 2 000 mg per kg kroppsvikt kan utföras med sex djur (tre djur per steg). Undantagsvis kan ett gränstest på dosnivån 5 000 mg per kg kroppsvikt utföras med tre djur (se bilaga 2). Om testämnet orsakar dödsfall måste eventuellt ytterligare testning utföras på närmaste lägre nivå.
1.6 OBSERVATIONER
Efter doseringen observeras djuren individuellt minst en gång under de första 30 minuterna, periodiskt under de första 24 timmarna (med särskild uppmärksamhet under de första 4 timmarna) och därefter dagligen under totalt 14 dagar. Detta gäller inte för djur som av hänsyn till djurens välbefinnande måste avlivas skonsamt eller för djur som hittas döda. Observationsperiodens längd bör dock ha en anpassningsmån. Längden bör bestämmas enligt de toxiska reaktionerna, tidpunkten för när de sätter in och återhämtningsperiodens längd. Observationsperioden kan således förlängas om det anses vara nödvändigt. Tidpunkten då tecken på toxicitet uppträder och försvinner är viktig, särskilt om de toxiska tecknen tenderar att vara fördröjda (se hänvisning 12). Alla observationer registreras systematiskt, med individuella registreringar för varje djur.
Tilläggsobservationer behövs om djuren fortsätter att uppvisa tecken på toxicitet. Observationerna bör omfatta förändringar i hud och päls, ögon och slemhinnor samt även andningsorganen, cirkulationsorganen och det autonoma och centrala nervsystemet. Likaså bör den somatomotoriska aktiviteten och beteendemönstret observeras. Uppmärksamhet bör fästas vid observationer av tremor, konvulsioner, salivutsöndring, diarré, letargi, sömn och koma. Hänsyn bör tas till de principer och kriterier som anges i vägledningen om konsekvenser för människor (se hänvisning 8). Djur som befinns vara döende och djur som visar tecken på svår smärta eller ihållande lidande bör avlivas skonsamt. I fall där djur avlivas av hänsyn till djurens välbefinnande eller hittas döda, bör tidpunkten för dödsfallet registreras så exakt som möjligt.
1.6.1 Kroppsvikt
Djurens vikt bör registreras individuellt strax före testämnet tillförs och därefter minst en gång per vecka. Alla viktändringar bör bestämmas och registreras. Vid testets slut vägs alla överlevande djur och avlivas därefter skonsamt.
1.6.2 Patologi
Alla försöksdjur (inbegripet de som dött under testet eller som har avlivats av hänsyn till djurens välbefinnande) bör obduceras. Alla betydande patologiska förändringar bör registreras för varje djur. Användbar information kan även fås genom mikroskopundersökning av organ som uppvisar betydande skador och som härrör från djur som överlevt minst 24 timmar efter tillförsel av startdosen.
2. DATA
Data bör rapporteras individuellt per djur. Dessutom bör alla data sammanställas i tabellform. Tabellen skall för varje testgrupp visa antalet djur som använts, antalet djur som uppvisat tecken på toxicitet, antalet djur som under testets gång har dött eller avlivats av hänsyn till djurens välbefinnande, tidpunkterna för alla individuella dödsfall, en beskrivning av och förloppet för de toxiska verkningarna och deras reversibilitet samt obduktionsfynd.
3. RAPPORTERING
3.1 Testrapport
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter, enligt det som är relevant:
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel (i förekommande fall).
|
|
|
Försöksdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
Diskussion och tolkning av resultaten.
Slutsatser.
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
Roll R., Höfer-Bosse T. and Kayser D. (1986). New Perspectives in Acute Toxicity Testing of Chemicals. Toxicol. Lett., Suppl. 31, 86. |
|
(2) |
Roll R., Riebschläger M., Mischke U. and Kayser D. (1989). Neue Wege zur Bestimmung der akuten Toxizität von Chemikalien. Bundesgesundheitsblatt 32, 336-341. |
|
(3) |
Diener W., Sichha L., Mischke U., Kayser D. and Schlede E. (1994). The Biometric Evaluation of the Acute-Toxic-Class Method (Oral). Arch. Toxicol. 68, 559-610. |
|
(4) |
Diener W., Mischke U., Kayser D. and Schlede E. (1995). The Biometric Evaluation of the OECD Modified Version of the Acute-Toxic-Class Method (Oral). Arch. Toxicol. 69, 729-734. |
|
(5) |
Diener W. and Schlede E. (1999). Acute Toxicity Class Methods: Alterations to LD/LC50 Tests. ALTEX 16, 129-134. |
|
(6) |
Schlede E., Mischke U., Roll R. and Kayser D. (1992). A National Validation Study of the Acute-Toxic- Class Method – An Alternative to the LD50 Test. Arch. Toxicol. 66, 455-470. |
|
(7) |
Schlede E., Mischke U., Diener W. and Kayser D. (1994). The International Validation Study of the Acute-Toxic-Class Method (Oral). Arch. Toxicol. 69, 659-670. |
|
(8) |
OECD (2001). Guidance Document on Acute Oral Toxicity Testing. Environmental Health and Safety Monograph Series on Testing and Assessment N. 24. Paris. |
|
(9) |
OECD (2000). Guidance Document on the Recognition, Assessment and Use of Clinical Signs as Humane Endpoints for Experimental Animals Used in Safety Evaluation. Environmental Health and Safety Monograph Series on Testing and Assessment N. 19. |
|
(10) |
OECD (1998). Harmonized Integrated Hazard Classification System For Human Health And Environmental Effects Of Chemical Substances as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals in November 1998, Part 2, p. 11 [http://webnet1.oecd.org/oecd/pages/home/displaygeneral/0,3380,EN-documents-521-14-no-24-no-0,FF.html]. |
|
(11) |
Lipnick R.L., Cotruvo J.A., Hill R.N., Bruce R.D., Stitzel K.A., Walker A.P., Chu I., Goddard M., Segal L., Springer J.A. and Myers R.C. (1995). Comparison of the Up-and Down, Conventional LD50, and Fixed Dose Acute Toxicity Procedures. Fd. Chem. Toxicol. 33, 223-231. |
|
(12) |
Chan P.K. and Hayes A.W. (1994). Chap. 16. Acute Toxicity and Eye Irritancy. Principles and Methods of Toxicology. Third Edition. A.W. Hayes, Editor. Raven Press, Ltd., New York, USA. |
BILAGA 1
FÖRFARANDEN SOM BÖR FÖLJAS BEROENDE PÅ STARTDOS
ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR
För de olika startdoserna finns det olika testningsscheman som bör följas, enligt beskrivningen i denna bilaga.
|
— |
Bilaga 1 a: Startdosen är 5 mg per kg kroppsvikt. |
|
— |
Bilaga 1 b: Startdosen är 50 mg per kg kroppsvikt. |
|
— |
Bilaga 1 c: Startdosen är 300 mg per kg kroppsvikt. |
|
— |
Bilaga 1 d: Startdosen är 2 000 mg per kg kroppsvikt. |
Testningens förlopp anges av pilarna och beror på antalet avlivade djur eller djur som dött.
BILAGA 1 A
ATESTFÖRFARANDE MED STARTDOSEN 5 MG PER KG KROPPSVIKT
BILAGA 1B
ATESTFÖRFARANDE MED STARTDOSEN 50 MG PER KG KROPPSVIKT
BILAGA 1C
TESTFÖRFARANDE MED STARTDOSEN 300 MG PER KG KROPPSVIKT
BILAGA 1 D
ATESTFÖRFARANDE MED STARTDOSEN 2 000 MG PER KG KROPPSVIKT
BILAGA 2
KRITERIER FÖR HUR TESTÄMNEN MED FÖRVÄNTADE LD50-VÄRDEN ÖVER 2 000 MG/KG KAN KLASSIFICERAS UTAN TESTNING
Med hjälp av kriterierna för riskkategori 5 kan man identifiera testämnen som har en relativt låg risk för akut toxicitet men som under vissa omständigheter kan utgöra en risk för sårbara populationer. Dessa ämnen förväntas ha ett LD50-värde (oralt eller via huden) inom området 2 000–5 000 mg/kg eller motsvarande doser i fråga om andra tillförselvägar. Ett testämne kan klassificeras enligt riskkategorin 2 000 mg/kg < LD50 < 5 000 mg/kg (GHS-kategori 5) i följande fall:
|
a) |
Om ämnet hänförs till denna kategori enligt utfallet i något av de testningsscheman som finns i bilaga 2, på grundval av mortalitet. |
|
b) |
Om det redan finns tillförlitliga bevis för att LD50-värdet ligger inom det intervall som motsvarar kategori 5 eller om tidigare djurförsök eller toxiska verkningar hos människor tyder på akut fara för människors hälsa. |
|
c) |
På grundval av extrapolering, uppskattning eller mätning av data, om det inte är motiverat att placera ämnet i en högre riskklass.
|
TESTNING PÅ DOSNIVÅER ÖVER 2 000 MG/KG
Med hänsyn till djurens välbefinnande avråds testning på djur när det gäller kategori 5 (5 000 mg/kg). Sådan testning bör endast övervägas när det finns en hög sannolikhet för att resultaten har direkt relevans för skyddet av djurens eller människors hälsa (se hänvisning 10). Ingen ytterligare testning bör utföras vid högre dosnivåer.
I nödvändiga fall används en dos på 5 000 mg/kg i ett enda steg (tre djur). Om det först doserade djuret dör, fortsätts doseringen till 2 000 mg/kg i enlighet med flödesschemat i bilaga 1. Om det första djuret överlever, doseras ytterligare två djur. Om endast ett av de tre djuren dör antas LD50-värdet överskrida 5 000 mg/kg. Om de två djuren dör fortsätts doseringen med 2 000 mg/kg.
BILAGA 3
TESTMETOD B.1 c: Vägledning för klassificering enligt EU-systemet, som gäller tills det globala harmoniserade systemet för klassificering och märkning av kemikalier (GHS) har genomförts helt (ur hänvisning (8))
”
BILAGA 2D
”B.4. AKUT TOXICITET: HUDIRRITATION/HUDKORROSION
1. METOD
Denna testmetod motsvarar OECD TG 404 (2002).
1.1 INLEDNING
Vid utarbetandet av denna uppdaterade metod lades särskilt stor vikt vid möjligheterna till bättre testningsförfaranden, där djurskyddsfrågor beaktas så väl som möjligt. Sådana förfaranden innebär att all existerande information om testämnet utvärderas i syfte att undvika onödiga djurförsök. Metoden inbegriper en rekommendation om att laboratoriet, innan det beskrivna in vivo-testet för hudkorrosion/hudirritation utförs, gör en weight-of-the-evidence-analys av existerande relevanta data. Om de data som finns att tillgå inte är tillräckliga, kan behövliga data genereras med hjälp av stegvis testning (1). Den rekommenderade testningsstrategin inbegriper validerade och godkända in vitro-test (se bilagan till denna metod). Dessutom rekommenderas att de tre testkompresserna, där det är lämpligt, appliceras på djuret i följd, i stället för samtidigt, vid det inledande in vivo-testet.
Med hänsyn till sund vetenskaplig praxis och djurens välbefinnande bör in vivo-testning inte genomföras förrän alla tillgängliga data som är relevanta för ämnets förmåga att framkalla hudkorrosion/hudirritation har utvärderats genom en weight-of-the-evidence-analys. Sådana data är belägg från gjorda undersökningar på människor och/eller försöksdjur, belägg på korrosion/irritation i fråga om ett eller flera strukturellt besläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen, data som demonstrerar att ämnet är stark surt eller alkaliskt (2), (3) samt resultat från validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-test (4), (5), (5a). Genom analysen bör man kunna minska behovet av in vivo-testning med avseende på hudkorrosion/hudirritation när det gäller ämnen för vilka det redan finns tillräckliga belägg från andra undersökningar av dessa två end points.
En rekommenderad strategi för stegvis testning, som inbegriper validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-test med avseende på korrosion/irritation finns som bilaga till denna metod. Strategin utvecklades av och rekommenderades enhälligt av deltagarna i en OECD-arbetsgrupp (6). Strategin har antagits som den rekommenderade testningsstrategin i Globally Harmonised System for the Classification of Chemical Substances (GHS) (7). Strategin för stegvis testning ingår inte i testmetod B.4, men användning av den rekommenderas ändå innan man går in för in vivo-testning. För nya ämnen rekommenderas den som ett stegvis testningsförfarande för generering av vetenskapligt sunda data om ett ämnes förmåga att framkalla korrosion/irritation. För befintliga ämnen med otillräckliga data om hudkorrosion/hudirritation bör strategin användas för att fylla upp luckor i tillgängliga data. Om en annan testningsstrategi eller en annan procedur används, eller om man beslutar att inte använda ett stegvis testningsförfarande, bör detta motiveras.
Om bestämningen av korrosivitet eller irritationsförmåga inte kan göras med hjälp av en weight-of-the-evidence-analys som står i överensstämmelse med strategin för stegvis testning, bör ett in vivo-test övervägas (se bilagan).
1.2 DEFINITIONER
Hudirritation: Uppkomsten av reversibel skada på huden efter att testämnet har applicerats i upp till 4 timmar.
Hudkorrosion (hudfrätning): Uppkomsten av irreversibel skada på huden i form av synlig nekros genom epidermis och in i dermis, efter att ett testämne har applicerats i upp till fyra timmar. Frätningsreaktioner karakteriseras av sår, blödning, blodiga sårskorpor och, vid slutet av observationsperioden på 14 dagar, avfärgning genom blekning av huden, hela områden med alopeci (håravfall) och ärr. Histopatologi bör övervägas för utvärdering av skador som inte är entydiga.
1.3 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Testämnet appliceras som en engångsdos på försöksdjurets hud. Djurets obehandlade hudområden används som referens. Graden av irritation eller korrosion granskas och poängsätts med specifierade intervall, och beskrivs närmare i syfte att få en fullständig utvärdering av verkningarna. Testet bör pågå tillräckligt länge för att ge möjlighet att utvärdera om de observerade verkningarna är reversibla eller irreversibla.
Djur som uppvisar ihållande tecken på allvarligt lidande eller smärta vid något skede av testningen bör avlivas på ett skonsamt sätt, och detta bör beaktas vid utvärderingen av ämnet. Kriterier för att fatta beslut om skonsam avlivning av döende eller svårt lidande djur finns i hänvisning (8).
1.4 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.4.1 Förberedelser för in vivo-test
1.4.1.1 Val av djurart
Rekommenderat försöksdjur är albinokanin. Friska, unga vuxna exemplar bör användas. Om andra arter används bör detta motiveras.
1.4.1.2 Förberedelse av djuren
Cirka 24 timmar före testet bör djurens päls avlägsnas genom kortklippning av flankens ryggsida. Varsamhet bör iakttas för att inte repa huden, och endast djur med frisk och intakt hud bör användas.
Kaniner från vissa stammar har områden med speciellt tät päls, särskilt under vissa årstider. Sådana områden bör inte användas för testning.
1.4.1.3 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Djuren skall inhysas individuellt. Temperaturen i försöksdjurens utrymmen bör vara 20 °C (±3 °C) för kaniner. Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. Konventionellt laboratoriefoder kan användas för utfodringen, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten.
1.4.2 Testförfarande
1.4.2.1 Applicering av testämnet
Testämnet appliceras på en liten yta (cirka 6 cm2) av huden och täcks med en kompress som hålls på plats med ett icke-irriterande häftförband. Om det inte är möjligt att applicera ämnet direkt (exempelvis vätskor eller vissa pastor) bör ämnet först appliceras på kompressen, som därefter placeras på huden. Kompressen skall under exponeringsperioden hållas i lös kontakt med huden med hjälp av ett lämpligt halvocklusivt förband. Om testämnet appliceras på kompressen bör denna fästas vid huden på sådant sätt att det finns god kontakt och en jämn fördelning av ämnet på huden. Man bör se till att djuret inte når kompressen, eller kan äta eller andas in ämnet.
Ämnen i vätskeform används i regel outspädda. Vid testning av fasta ämnen (som vid behov kan pulveriseras) skall ämnet vätas med minsta möjliga mängd vatten (eller vid behov någon annan lämplig vehikel), som behövs för att säkerställa god hudkontakt. Om annan vehikel än vatten används bör vehikelns potentiella inverkan på den hudirritation som testämnet framkallar vara minimal eller noll.
I slutet av exponeringsperioden (som i regel varar fyra timmar) skall överskottsämne om möjligt avlägsnas med vatten eller ett lämpligt lösningsmedel, utan att störa existerande respons eller skada huden.
1.4.2.2 Dosnivå
En dos på 0,5 ml vätska eller 0,5 g fast ämne eller pasta appliceras på huden.
1.4.2.3 Inledande test (test avseende hudirritation/hudkorrosion in vivo på ett enskilt djur)
Det rekommenderas starkt att ett första in vivo-test görs på ett enskilt djur, särskilt om det föreligger misstanke om att ämnet kan vara korrosivt. Detta är i enlighet med strategin för stegvis testning (se bilaga 1).
Om ett ämne har bedömts vara korrosivt på grundval av en weight-of-the-evidence-analys, behövs ingen ytterligare testning på djur. För de flesta ämnen som misstänks vara korrosiva, behövs i regel ingen ytterligare in vivo-testning. I fall där det på grund av otillräckliga bevis är motiverat att generera ytterligare data, kan begränsade test på djur genomföras enligt följande princip: Upp till tre testkompresser appliceras sekventiellt på djuret. Den första kompressen tas bort efter tre minuter. Om ingen allvarlig hudreaktion kan observeras, appliceras en andra kompress, som i sin tur tas bort efter en timme. Om observationerna i detta skede tyder på att exponeringen kan förlängas till fyra timmar utan lidande för testdjuret, appliceras en tredje kompress, som tas bort efter fyra timmar. Därefter kan responsen graderas.
Om korrositivitet kan observeras efter någon av de tre sekventiella exponeringarna, avslutas testet omedelbart. Om ingen korrosion observeras efter att den sista kompressen har tagits bort, hålls djuret under observation i 14 dagar, utom om korrosion framkallas tidigare.
I fall där testämnet inte förväntas framkalla korrosion men där det kan vara irriterande , appliceras en enstaka kompress på ett djur i fyra timmar.
1.4.2.4 Bekräftande test (in vivo-test avseende hudirritation med ytterligare djur)
Om ingen korrosion observeras vid det inledande testet bör irritationsrespons eller negativ respons bekräftas med hjälp av ytterligare två djur. En kompress appliceras på vardera djuret för en exponeringsperiod på fyra timmar. Om irritation har observerats vid det inledande testet, kan bekräftelsetestet göras enligt det sekventiella förfarandet eller genom samtidig exponering på ytterligare två djur. Om inledande test i undantagsfall inte utförs, kan två eller tre djur behandlas med en enskild kompress som tas bort efter fyra timmar. Om två djur används, och samma respons observeras hos båda, behövs ingen ytterligare testning. I annat fall testas även det tredje djuret. Om den respons som observeras inte är entydig, kan det vara nödvändigt att klargöra responsen med hjälp av ytterligare djur.
1.4.2.5 Observationsperiod
Observationsperioden bör vara tillräckligt lång för att man till fullo skall kunna utvärdera om de observerade verkningarna är reversibla eller inte. Försöket bör dock avslutas omedelbart, oavsett hur länge det pågått, om ett djur uppvisar tecken på svåra smärtor eller lidande. För utvärderingen av om verkningarna är reversibla, bör djuren observeras i upp till 14 dagar efter att kompresserna har tagits bort. Om reversibilitet kan observeras innan 14 dagar har gått kan försöket omedelbart avslutas.
1.4.2.6 Kliniska observationer och gradering av hudreaktionerna
Alla djur bör undersökas för tecken på erytem och ödem, och den respons som erhållits vid 60 minuter och därefter vid 24, 48 och 72 timmar efter borttagning av kompresserna registreras. Vid inledande test på ett enskilt djur undersöks applikationsstället omedelbart efter att kompressen har tagits bort. Hudreaktionerna graderas och registreras enligt klassificeringsskalan i tabellen nedan. Om djuret har fått en hudskada som vid 72 timmar inte kan identifieras som irritation eller korrosion, kan observationer behövas fram till dag 14 för att avgöra om verkningarna är reversibla. Utöver observationerna av irritation, bör alla lokala toxiska effekter, såsom avfettning av huden och alla eventuella systemiska skadliga verkningar (exempelvis kliniska tecken på toxicitet eller verkningar på kroppsvikten) till fullo beskrivas och registreras. I fall av tvetydig respons bör en histopatologisk undersökning övervägas i klargörande syfte.
Graderingen av hudrespons är oundgängligen subjektiv. För att främja en harmonisering i fråga om graderingen av hudrespons och som stöd för testningslaboratorier och alla som är med om att utföra och tolka observationer, bör den personal som gör observationsarbetet få tillbörlig utbildning i det poängsättningssystem som används (se tabellen nedan). En illustrerad vägledning för gradering av hudirritation och andra hudskador kan vara till hjälp (9). Graderingen av hudrespons bör göras i blindo.(Can’t find this last sentence in the English version!)
2. DATA
2.1 PRESENTATION AV RESULTATEN
Undersökningens resultat bör sammanställas i tabellform i den slutliga testrapporten. Resultaten bör omfatta alla aspekter som uppräknas i avsnitt 3.1.
2.2 UTVÄRDERING AV RESULTATEN
Graderna av hudirritation bör bedömas med hänsyn till skadornas natur och allvarlighetsgrad samt till om skadorna är reversibla eller irreversibla. Individuella resultat av graderingen representerar ingen absolut standard för ett ämnes förmåga att framkalla irritation, eftersom även andra verkningar av testämnet utvärderas. De enskilda bedömningarna bör däremot ses som referensvärden, som bör utvärderas i kombination med alla andra observationer från undersökningen.
Reversibiliteten hos hudskador bör beaktas när man utvärderar respons med avseende på irriterande egenskaper. Om verkningar av typen alopeci (begränsat område), hyperkeratos, hyperplasi och flagning håller i till slutet av den 14 dagar långa observationsperioden, bör testämnet betraktas som irriterande.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Motivering för in vivo-testning: weight-of-evidence-analys av tidigare existerande data, inbegripet resultat från stegvis testning enligt den rekommenderade strategin, enligt följande:
|
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel:
|
|
|
Testdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat: |
|
— |
En tabell med graderad irritations-/korrosionsrespons för varje djur vid alla observationspunkter. |
|
— |
Beskrivningar av alla observerade skador. |
|
— |
Beskrivande redogörelse av naturen och graden av den irritation eller korrosion som har observerats samt eventuella histopatologiska fynd. |
|
— |
Beskrivning av övriga skadliga lokala (till exempel avfettning av huden) och systemiska verkningar utöver hudirritation eller hudkorrosion. |
Diskussion om resultaten.
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
Barratt, M.D., Castell, J.V., Chamberlain, M., Combes, R.D., Dearden, J.C., Fentem, J.H., Gerner, I., Giuliani, A., Gray, T.J.B., Livingston, D.J., Provan, W.M., Rutten, F.A.J.J.L., Verhaar, H.J.M., Zbinden, P. (1995) The Integrated Use of Alternative Approaches for Predicting Toxic Hazard. ECVAM Workshop Report 8. ATLA 23, 410 - 429. |
|
(2) |
Young, J.R., How, M.J., Walker, A.P., Worth W.M.H. (1988) Classification as Corrosive or Irritant to Skin of Preparations Containing Acidic or Alkaline Substance Without Testing on Animals. Toxicol. In Vitro, 2, 19 - 26. |
|
(3) |
Worth, A.P., Fentem, J.H., Balls, M., Botham, P.A., Curren, R.D., Earl, L.K., Esdaile, D.J., Liebsch, M. (1998) Evaluation of the proposed OECD Testing Strategy for skin corrosion. ATLA 26, 709-720. |
|
(4) |
ECETOC (1990) Monograph No. 15, ’Skin Irritation’, European Chemical Industry, Ecology and Toxicology Centre, Brussels. |
|
(5) |
Fentem, J.H., Archer, G.E.B., Balls, M., Botham, P.A., Curren, R.D., Earl, L.K., Edsail, D.J., Holzhutter, H.G. and Liebsch, M. (1998) The ECVAM international validation study on in vitro tests for skin corrosivity. 2. Results and evaluation by the Management Team. Toxicology in Vitro 12, pp.483 – 524. |
|
(5a) |
Testing Method B.40 Skin Corrosion. |
|
(6) |
OECD (1996) OECD Test Guidelines Programme: Final Report of the OECD Workshop on Harmonization of Validation and Acceptance Criteria for Alternative Toxicological Test Methods. Held in Solna, Sweden, 22 - 24 January 1996 (http://www.oecd1.org/ehs/test/background.htm). |
|
(7) |
OECD (1998) Harmonized Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals, November 1998 (http://www.oecd1.org/ehs/Class/HCL6.htm). |
|
(8) |
OECD (2000). Guidance Document on the Recognition, Assessment and Use of Clinical Signs as Humane Endpoints for Experimental Animals Used in Safety Evaluation. OECD Environmental Health and Safety Publications. Series on Testing and Assessment No. 19 (http://www.oecd1.org/ehs/test/monos.htm). |
|
(9) |
EPA (1990). Atlas of Dermal Lesions, (20T-2004). United States Environmental Protection Agency, Office of Pesticides and Toxic Substances, Washington, DC, August 1990. [Available from OECD Secretariat upon request]. |
TABELL I: GRADERING AV HUDREAKTIONER
|
Rodnad och sårskorpebildning |
|
|
Ingen rodnad … |
0 |
|
Mycket svag rodnad(knappt skönjbart) … |
1 |
|
Väldefinierad rodnad … |
2 |
|
Moderat till svår rodnad … |
3 |
|
Svår rodnad(köttrodnad) till sårskorpebildning som utgör hinder för gradering av rodnaden … |
4 |
|
Maximum: 4 |
|
|
Ödembildning |
|
|
Inget ödem … |
0 |
|
Mycket svagt ödem (knappt skönjbart) … |
1 |
|
Milt ödem (området är väl avgränsat genom klar svullnad) … |
2 |
|
Moderat ödem (svullnadens höjd cirka 1 mm) … |
3 |
|
Svårt ödem (höjd över 1 mm och svullnaden sträcker sig utöver exponeringsområdet) … |
4 |
|
Maximum: 4 |
|
I fall av tvetydig respons kan en histopatologisk undersökning utföras i klargörande syfte.
BILAGA
Strategi för stegvis testning med avseende på hudirritation och hudkorrosion
ALLMÄNT
Även om denna strategi för stegvis testning inte ingår som en del av testmetod B.4, är den ett uttryck för det tillvägagångssätt som rekommenderas för bestämning av hudirriterande eller hudkorrosiva egenskaper. Detta tillvägagångssätt representerar både bästa praxis och etiska riktlinjer för in vivo-testning med avseende på hudirritation/hudkorrosion. Testmetoden utgör en vägledning för utförandet av in vivo-test och en sammanfattning av de faktorer som bör beaktas innan ett sådant test påbörjas. Strategin utgör ett tillvägagångssätt för utvärderingen av existerande data om olika testämnens egenskaper med avseende på hudirritation/hudkorrosion. Den utgör också ett stegvis förfarande för generering av relevanta data om ämnen för vilka det krävs ytterligare testning eller för ämnen som ännu inte har testats. Enligt strategin rekommenderas även validerade och godkända test in vitro eller ex vivo med avseende på hudkorrosion/hudirritation under specifika betingelser.
Med hänsyn till sund vetenskaplig praxis och djurens välbefinnande är det viktigt att undvika onödig användning av djur, och att minimera all testning som sannolikt framkallas allvarlig respons hos djuren. All information som är relevant för ämnets förmåga att framkalla hudkorrosion/hudirritation bör utvärderas innan man överväger in vivo-testning. Det kan eventuellt redan finnas tillräckliga bevis för att klassificera ett testämne med avseende på dess förmåga att framkalla hudkorrosion eller hudirritation, utan att för den skull behöva utföra testning på laboratoriedjur. När man använder en weight-of-the-evidence-analys och en strategi för stegvis testning minimeras behovet av in vivo-testning, särskilt för ämnen som sannolikt framkallar allvarliga reaktioner.
Det rekommenderas att en weight-of-the-evidence-analys används för att utvärdera existerande information om olika ämnens förmåga att framkalla hudirritation eller hudkorrosion för att avgöra om det behövs ytterligare testningar, andra än hudtestningar in vivo, som hjälp för att karakterisera en sådan egenskap. I fall där ytterligare undersökningar behövs, rekommenderas strategin för stegvis testning när det gäller att generera relevanta försöksdata. För ämnen som inte har testats tidigare bör strategin för stegvis testning användas för att generera de data som behövs för att utvärdera ämnets förmåga att framkalla hudkorrosion eller hudirritation. Den testningsstrategi som beskrivs i denna bilaga har utarbetats inom ramen för en OECD-arbetsgrupp (1). Strategin bekräftades och utvidgades senare i Harmonised Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, i den form det godkändes vid 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals, i november 1998 (2).
BESKRIVNING AV UTVÄRDERINGS- OCH TESTNINGSSTRATEGIN
Innan testning utförs som en del av strategin för stegvis testning (se schemat), bör all tillgänglig information utvärderas i syfte att fastställa behovet av in vivo-testning. Trots att signifikant information kan fås genom utvärdering av enskilda parametrar (till exempel extrema pH-värden), bör den tillgängliga informationen utvärderas som en helhet. Alla relevanta data om det berörda ämnets (eller analoga ämnens) verkningar bör utvärderas genom beslut som grundas på en weight-of-the-evidence-analys, och en motivering för beslutet bör anges. Huvudvikten bör läggas vid existerande data om ämnet (både i fråga om människor och djur). Därefter följer resultatet av testning in vitro eller ex vivo. In vivo-testning av korrosiva ämnen bör alltid undvikas när det är möjligt. Till de faktorer som bör beaktas inom ramen för testningsstrategin hör följande:
Utvärdering av existerande data rörande människor och djur (steg 1). Existerande data rörande människor, till exempel kliniska undersökningar eller undersökningar inom arbetslivet och fallstuder och/eller data om testning på djur, såsom data från toxicitetsundersökningar med enstaka eller upprepadhudexponering, bör beaktas först, eftersom de ger tillgång till information som direkt hör samman med verkningarna på huden. Ämnen med kända irriterande eller korrosiva egenskaper, samt ämnen med klara bevis om att de inte har sådana egenskaper, behöver inte testas in vivo.
Analys av strukturaktivitetssamband (SAR) (steg 2). I mån av tillgänglighet bör resultaten från testning av strukturellt närbesläktade ämnen beaktas. Om det finns tillgång till data rörande människa och/eller djur för strukturellt närbesläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen, och dessa data är tillräckliga för att indikera att dessa ämnen har förmåga att framkalla hudkorrosion/hudirritation, kan man anta att det ämne som utvärderas kommer att framkalla samma respons. I sådana fall behöver ämnet eventuellt inte testas. Negativa data från undersökningar med strukturellt närbesläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen utgör inte, inom ramen för strategin för stegvis testning, tillräckliga bevis på att ett ämne inte skulle ha korrosiva eller irriterande egenskaper. Validerade och godkända metoder för bestämning av strukturaktivitetssamband bör användas för att identifiera förmågan att framkalla hudkorrosion och hudirritation.
Fysikalkemiska egenskaper och kemisk reaktivitet (steg 3). Ämnen med extrema pH-värden, till exempel ≤2,0 eller ≥11,5 kan ha kraftiga lokala verkningar. Om ett extremt pH-värde används som grund för att konstatera att ett ämne är korrosivt eller irriterande för huden, behöver eventuellt också ämnets syra/bas-reserv (buffertkapacitet) beaktas (3), (4). Om buffertkapaciteten tyder på att ämnet eventuellt inte är korrosivt för huden, bör ytterligare testning utföras för att bekräfta detta. Härvid bör man helst använda validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-tester (se stegen 5 och 6).
Toxicitet för huden (steg 4). Om ett ämne har konstaterats vara mycket toxiskt när det tillförs via huden, kan en in vivo-undersökning med avseende på hudirritation/hudkorrosion eventuellt inte utföras på grund av att den normalt applicerade mängden testämne skulle överskrida den mycket toxiska dosen, vilket skulle leda till att djuren dör eller utsätts för svårt lidande. Om dessutom undersökningar med avseende på toxicitet för huden har gjorts på albinokanin med doser upp till gränsnivån på 2 000 mg/kg kroppsvikt eller högre, och ingen hudirritation eller hudkorrosion har observerats, behövs sannolikt ingen ytterligare testning för hudirritation eller hudkorrosion. Ett antal faktorer bör beaktas vid utvärderingen av resultaten från tidigare utförda undersökningar med avseende på akut toxicitet för huden. Som exempel kan nämnas att den rapporterade informationen om hudskador kan vara ofullständig. Testningen och observationerna kan ha gjorts på en annan art än kanin, och arterna kan vara mycket olika när det gäller responskänsligheten. Testämnet kan också ha applicerats på djuren i en form som inte är lämplig när det gäller bedömning av hudirritation/hudkorrosion, till exempel utspädda ämnen för testning av toxicitet för huden (5). I fall där välplanerade och välutförda undersökningar med avseende på toxicitet för huden har gjorts på kanin, kan dock negativa fynd anses vara tillräckligt bevis på att ämnet i fråga inte är korrosivt eller irriterande.
Resultat från in vitro- eller ex vivo-test (steg 5 och 6). Ämnen som har uppvisat korrosiva eller starkt irriterande egenskaper i ett validerat och godkänt test in vitro eller ex vivo (6), (7) avsett för utvärdering av dessa specifika verkningar, behöver inte testas på djur. Man kan anta att sådana ämnen framkallar liknande allvarliga verkningar in vivo.
In vivo-test på kanin (steg 7 och 8). Om ett beslut grundat på en weight-of the-evidence-analys fattats för in vivo-testning, bör man börja med ett inledande test där ett enskilt djur används. Om resultatet av ett sådant test tyder på att ämnet framkallar korrosion på huden, bör ingen ytterligare testning utföras. Om ingen korrosion observeras vid det inledande testet bör irritationsrespons eller negativ respons bekräftas med hjälp av ytterligare två djur och en exponeringsperiod på fyra timmar. Om irritation har observerats vid det inledande testet, kan bekräftelsetestet göras enligt den stegvisa principen eller genom samtidig exponering på ytterligare två djur.
HÄNVISNINGAR
|
(1) |
OECD (1996), ’Test Guidelines Programme: Final Report on the OECD Workshop on Harmonization of Validation and Acceptance Criteria for Alternative Toxicological Test Methods’, Solna, Sverige, den 22–24 januari 1996 (http://www1.oecd.org/ehs/test/background.htm). |
|
(2) |
OECD (1998), Harmonized Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals, november 1998 (http://www1.oecd.org/ehs/Class/HCL6.htm). |
|
(3) |
A.P. Worth, J.H. Fentem, M. Balls, P.A. Botham, R.D. Curren, L.K. Earl, J. Esdaile, M. Liebsch (1998), ’An Evaluation of the Proposed OECD Testing Strategy for Skin Corrosion’, ATLA. 26, 709–720. |
|
(4) |
J.R. Young, M.J. How, A.P. Walker, W.M.H.Worth (1988), ’Classification as Corrosive or Irritant to Skin of Preparations Containing Acidic or Alkaline Substances, Without Testing on Animals’, Toxic In Vitro, 2 (1) 19–26. |
|
(5) |
S.M. Patil, E. Patrick, H.I. Maibach (1996), ’Animal, Human, and In Vitro Test Methods for Predicting Skin Irritation’, Francis N. Marzulli och Howard I. Maibach (red.), Dermatotoxicology, femte utgåvan ISBN 1-56032-356-6, kapitel 31, 411–436. |
|
(6) |
Testmetod B.40. |
|
(7) |
J.H. Fentem, G.E.B. Archer, M. Balls, P.A. Botham, R.D. Curren, L.K. Earl, D.J. Esdaile, H.G. Holzhutter och M. Liebsch (1998), ’The ECVAM international validation study on in vitro tests for skin corrosivity. 2. Results and evaluation by the Management Team’, Toxicology in Vitro, 12, 483–524. |
SCHEMA
TESTNINGS- OCH UTVÄRDERINGSSTRATEGI FÖR HUDIRRITATION/HUDKORROSION
”
BILAGA 2E
”B.5. AKUT TOXICITET: ÖGONIRRITATION/ÖGONKORROSION
1. METOD
Denna testmetod motsvarar OECD TG 405 (2002).
1.1 INLEDNING
Vid utarbetandet av denna uppdaterade metod lades särskilt stor vikt vid möjligheterna till bättre testningsförfaranden, där djurskyddsfrågor beaktas så väl som möjligt. Sådana förfaranden innebär att all existerande information om testämnet utvärderas i syfte att undvika onödiga djurförsök. Metoden innehåller en rekommendation om att laboratoriet, innan det beskrivna in vivo-testet för akut ögonkorrosion/ögonirritation inleds, gör en weight-of-the-evidence-analys av existerande relevanta data. Om de data som finns att tillgå inte är tillräckliga, kan behövliga data genereras med hjälp av stegvis testning (2), (3). Den rekommenderade testningsstrategin inbegriper validerade och godkända in vitro-test (se bilagan till denna metod). Likaså rekommenderas, innan in vivo-ögontest övervägs, utförandet av ett in vivo-test med avseende på hudirritation/hudkorrosion i syfte att förutsäga eventuell ögonkorrosion.
Med hänsyn till sund vetenskaplig praxis och djurens välbefinnande bör in vivo-testning inte övervägas förrän alla tillgängliga data som är relevanta för ämnets förmåga att framkalla ögonkorrosion/ögonirritation har utvärderats genom en weight-of-the-evidence-analys. Till sådana data hör bevis från gjorda undersökningar på människor och/eller försöksdjur, bevis på förmåga att framkalla korrosion/irritation som finns hos ett eller flera strukturellt närbesläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen, data om att ämnet är stark surt eller alkaliskt (4), (5) samt resultat från validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-test med avseende på hudkorrosion och hudirritation (6), (6a). Sådana undersökningar kan ha gjorts före, eller motiverade av, weight-of-the-evidence-analys.
För vissa ämnen kan en sådan analys peka på att det behövs in vivo-testning av ämnets förmåga att framkalla hudkorrosion/hudirritation. I alla sådana fall bör man, innan ett in vivo-ögontest övervägs, helst göra ett in vivo-test (testmetod B.4) för utvärdering av ämnets verkningar på huden (7). Med hjälp av weight-of-the-evidence-analys och strategin för stegvis testning bör man kunna minska behovet av in vivo-testning med avseende på ögonkorrosion/ögonirritation när det gäller ämnen för vilka det redan finns tillräckliga bevis från andra undersökningar. Om det inte går att fastställa ett ämnes förmåga att framkalla ögonkorrosion eller ögonirritation i enlighet med strategin för stegvis testning, inte ens efter att man utfört en in vivo-undersökning med avseende på hudkorrosion och hudirritation, kan ett in vivo-test med avseende på ögonkorrosion och ögonirritation genomföras.
En rekommenderad strategi för stegvis testning, som inbegriper validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-test med avseende på korrosion/irritation, finns som bilaga till denna metod. Strategin utvecklades av och rekommenderades enhälligt av deltagarna i en OECD-arbetsgrupp (8). Strategin har antagits som den rekommenderade testningsstrategin i Globally Harmonised System for the Classification of Chemical Substances (GHS) (9). Denna strategi för stegvis testning ingår inte i testmetod B.4, men användning av den rekommenderas ändå innan man går in för in vivo-testning. För nya ämnen rekommenderas den som en stegvis testningsmetod för generering av vetenskapligt sunda data om ett ämnes korrosion/irritation. För befintliga ämnen med otillräckliga data om korrosion/irritation för hud och ögon bör strategin användas för att fylla upp luckor i tillgängliga data. Om en annan testningsstrategi eller ett annat förfarande används, eller om man beslutar att inte använda ett förfarande med stegvis testning, bör detta motiveras.
1.2 DEFINITIONER
Ögonirritation Ändringar som uppstår i ögat efter applicering av ett testämne på ögats främre yta och som inte är fullt reversibla inom 21 dagar från appliceringen.
Ögonkorrosion (ögonfrätning): Vävnadsskador som uppstår i ögat, eller allvarlig fysisk synnedsättning, efter applicering av ett testämne på ögats främre yta, och som inte är fullt reversibla inom 21 dagar från appliceringen.
1.3 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Testämnet appliceras som en engångsdos i försöksdjurets ena öga. Det obehandlade ögat används som referens. Graden av ögonirritation eller ögonkorrosion utvärderas genom klassificering av skadorna på konjunktiva, hornhinnan och iris med specifika intervall. Likaså bör övriga verkningar i ögat och skadliga systemiska verkningar beskrivas för att en fullständig utvärdering av verkningarna skall fås. Testet bör pågå tillräckligt länge för att ge möjlighet att utvärdera om de observerade verkningarna är reversibla eller irreversibla.
Djur som uppvisar ihållande tecken på allvarligt lidande eller smärta vid något skede av testningen bör avlivas på ett skonsamt sätt, och detta bör beaktas vid utvärderingen av ämnet. Kriterier för att fatta beslut om skonsam avlivning av döende eller allvarligt lidande djur finns i hänvisning (10).
1.4 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.4.1 Förberedelser för in vivo-test
1.4.1.1 Val av art
Rekommenderat försöksdjur är albinokanin. Friska, unga vuxna exemplar bör användas. Om andra arter eller stammar används bör detta motiveras.
1.4.1.2 Förberedelse av djuren
De djur som preliminärt har valts ut för testning bör undersökas med avseende på båda ögonen inom 24 timmar före testets början. Djur som har irriterade ögon, okulära defekter eller existerande skada på hornhinnan bör inte användas.
1.4.1.3 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Djuren skall inhysas individuellt. Temperaturen i försöksdjurens utrymmen bör vara 20 °C (±3 °C) för kaniner. Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. Konventionellt laboratoriefoder kan användas för utfodringen, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten.
1.4.2 Testförfarande
1.4.2.1 Applicering av testämnet
Testämnet tillförs i ena ögats konjunktivasäck (alla djur). Före tillförseln bör det undre ögonlocket varsamt dras ut en bit ut från ögongloben. Ögonlocken förs därefter samman för cirka en sekund för att förhindra att ämnet kommer ut. Det andra, obehandlade ögat används som referens.
1.4.2.2 Sköljning
Försöksdjurens ögon bör inte sköljas under minst 24 efter tillförseln av testämnet, utom när det gäller fasta ämnen (se avsnitt 1.4.2.3.2) eller om det uppstår omedelbara korrosiva eller irriterande verkningar. Efter 24 timmar kan ögonen sköljas, om detta bedöms vara lämpligt.
Användningen av en satelligrupp för att undersöka inverkan av sköljningen rekommenderas inte, utom om det är vetenskapligt motiverat. Om en satellitgrupp används, skall den bestå av två kaniner. Sköljningsbetingelserna bör dokumenteras omsorgsfullt, till exempel sköljningstidpunkten, lösningens sammansättning och temperatur samt sköljningstiden, applicerad volym och sköljningsintensitet (volymström).
1.4.2.3 Dosnivå
1.4.2.3.1 Testning av vätskor
Vid testning av vätskor används en dos på 0,1 ml. Pumpsprej bör inte användas för att tillföra ämnet direkt i ögat. I stället bör vätskan sprejas in i en behållare, som används för att tillföra 0,1 ml i ögat.
1.4.2.3.2 Testning av fasta ämnen
Vid testning av fasta ämnen, pastor och ämnen i partikelform, bör den tillförda mängden ha en volym på 0,1 ml eller en medelvikt på högst 100 mg. Testämnet bör malas ned till fint stoft. Det fasta materialets volym bör mätas efter en varsam kompaktering, som görs till exempel genom att klappa mätbehållaren. Om ett fast testämne inte har tagis bort ur försöksdjurets öga med hjälp av fysiologiska mekanismer vid den första observationstidpunkten (en timme efter behandlingen), kan ögat sköljas med saltslösning eller destillerat vatten.
1.4.2.3.3 Testning av aerosoler
Det rekommenderas att material i form av pumpsprej eller aerosol sprejas i en behållare, som sedan används för tillförsel i ögat. Det enda undantaget är aerosoler i tryckbehållare som inte går att samla in på grund av förångning. I sådana fall hålls djurets öga öppet och testämnet sprutas in i ögat under cirka en sekund, på cirka 10 cm avstånd direkt framför ögat. Avståndet kan variera beroende på behållarens tryck och innehåll. Det är viktigt att se till att ögat inte skadas av sprejtrycket. I tillämpliga fall kan det vara nödvändigt att utvärdera om sprejstyrkan kan framkalla ’mekanisk’ skada i ögat.
En uppskattning av dosen från en aerosol kan göras genom en simulering på följande sätt: Ämnet sprejas på ett vägningspapper genom en öppning som har storleken av ett kaninöga och som hålls strax framför papperet. Papperets viktökning används som grund för att uppskatta den mängd som har sprejats i ögat. För flyktiga ämnen kan dosen uppskattas genom att väga en mottagningsbehållare före och efter borttagning av testämnet.
1.4.2.4 Inledande test (in vivo-test avseende ögonirritation/ögonkorrosion på ett enskilt djur)
I enlighet med det som anges i strategin för stegvis testning (se bilaga 1), rekommenderas starkt att in vivo-testet först görs på ett enskilt djur.
Om resultatet av ett sådant test tyder på att ämnet är korrosivt eller framkallar allvarlig irritation i ögat när man använder det beskrivna förfarandet, bör ingen ytterligare testning utföras.
1.4.2.5 Lokalbedövning
Lokalbedömning kan användas beroende på fall. Om weight-of-the-evidence-analysen tyder på att ämnet kan framkalla smärta, eller om en inledande testning tyder på att en smärtsam reaktion kommer att ske, kan djuret få lokalbedövning innan testämnet tillförs. Typen, koncentrationen och dosen för lokalbedövningsmedlet bör väljas omsorgsfullt för att säkerställa att lokalbedövningen inte påverkar den reaktion som testämnet framkallar. Lokalbedövning bör även ges i det andra ögat (referensögat).
1.4.2.6 Bekräftande test (in vivo-test avseende ögonirritation med ytterligare djur)
Om ingen korrosiv verkan observeras vid det inledande testet, bör responsen (irriterande eller negativ) bekräftas med hjälp av högst två ytterligare djur. Om en allvarlig irritation har observerats vid det inledande testet, vilket tyder på en eventuell stark (irreversibel) verkan vid den bekräftande testningen, rekommenderas bekräftande test som görs stegvis på ett djur i taget, i stället för samtidigt test på båda tilläggsdjuren. Om frätning eller kraftig irritation kan observeras på det tilläggsdjur som först används, bör testningen avbrytas. Om irritationsresponsen är mild till moderat behövs eventuellt även det andra tilläggsdjuret för bekräftelse.
1.4.2.7 Observationsperiod
Observationsperioden bör vara tillräckligt lång för att det till fullo skall gå att utvärdera omfattningen och reversibiliteten hos de observerade verkningarna. Försöket bör dock avslutas omedelbart, oavsett hur länge det pågått, om det berörda djuret uppvisar tecken på svåra smärtor eller lidande (9). För fastställandet av verkningarnas reversibilitet bör djuren i regel observeras i 21 dagar efter tillförsel av testämnet. Om reversibilitet kan observeras innan 21 dagar har gått kan försöket omedelbart avslutas.
1.4.2.7.1 Kliniska observationer och gradering av ögonreaktionerna
Ögonen bör undersökas 1, 24, 48 och 72 timmar efter tillförsel av testämnet. Djuren bör inte utsättas för testning längre än det är nödvändigt för att få definitiv information. Djur som uppvisar allvarliga och ihållande tecken på smärta eller lidande bör omedelbart avlivas på ett skonsamt sätt, och detta bör beaktas vid utvärderingen av ämnet. Djur som fått följande ögonskador efter tillförsel av ämnet bör avlivas på ett skonsamt sätt: perforering eller signifikant ulceration av kornea inklusive stafylom, blod i främre ögonkammaren, korneaopacitet av grad 4 som varar i 48 timmar; ingen ljusreaktion (irisreaktion av grad 2) som varar i 72 timmar, ulceration av konjuktivamembran, nekros i konjunktiva- eller blinkhinna eller bildning av sårskorpa. Skälet till avlivningen är att dessa skador i regel är irreversibla.
Djur som inte utvecklar okulära skador skall inte avlivas förrän det har gått tre dagar från tillförsel av ämnet. Djur med milda till moderata skador bör observeras tills skadorna läks, eller under 21 dagar. Efter det avslutas undersökningen. Observationer bör göras på dag 7, 14 och 21 i syfte att fastställa skadornas status och huruvida de är reversibla eller inte.
Graderna av okulär reaktion (konjunktiva, kornea och and iris) bör registreras vid varje undersökning (se tabell 1). Likaså bör alla andra ögonskador (till exempel pannus, misfärgning) eller skadliga systemiska verkningar även rapporteras.
Som hjälpmedel vid undersökningen av reaktionerna kan användas en binokulärlupp, ficklampa, biomikroskop eller annan lämplig utrustning. Efter att observationerna har registrerats vid 24 timmar efter tillförseln, kan ögonen undersökas ytterligare med hjälp av fluorescein.
Graderingen av okulär respons är oundgängligen subjektiv. För att främja en tillnärmning av graderingen av okulär respons, och som stöd för testningslaboratorier och alla som är med om att utföra och tolka observationer, bör den personal som gör observationsarbetet få tillbörlig utbildning om klassificeringssystemet. Graderingen av okulär respons bör göras i blindo.
2. DATA
2.2 UTVÄRDERING AV RESULTATEN
Klassificeringen av okulär respons bör göras med hänsyn till skadornas natur och allvarlighetsgrad samt deras reversibilitet eller irreversibilitet. Individuella klassificeringsresultat representerar ingen absolut standard för ett ämnes förmåga att framkalla irritation, eftersom även andra verkningar av testämnet utvärderas. Enskilda klassificeringsresultat bör i stället ses som referensvärden, och de är meningsfulla endast när de åtföljs av en fullständig beskrivning och utvärdering av alla observationer.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Motivering för in vivo-testning: weight-of-evidence-analys av tidigare existerande data, inbegripet resultat från ett förfarande enligt strategin för stegvis testning, enligt följande:
|
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel:
|
|
|
Testdjur:
|
|
|
Resultat:
|
Diskussion om resultaten.
3.2 TOLKNING AV RESULTATEN
En extrapolering av resultaten från undersökningar av ögonirritation som gjorts på försöksdjur är valid endast till en begränsad utsträckning. I många fall är albinokaniner mycket känsligare än människor i fråga om ämnen som är irriterande eller korrosiva för ögat.
Särskild noggrannhet bör iakttas vid tolkning av resultaten i syfte att utesluta irritation som beror på en sekundär infektion.
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
Barratt, M.D., Castell, J.V., Chamberlain, M., Combes, R.D., Dearden, J.C., Fentem, J.H., Gerner, I., Giuliani, A., Gray, T.J.B., Livingston, D.J., Provan, W.M., Rutten, F.A.J.J.L., Verhaar, H.J.M., Zbinden, P. (1995) The Integrated Use of Alternative Approaches for Predicting Toxic Hazard. ECVAM Workshop Report 8. ATLA 23, 410 - 429. |
|
(2) |
de Silva, O., Cottin, M., Dami, N., Roguet, R., Catroux, P., Toufic, A., Sicard, C., Dossou, K.G., Gerner, I., Schlede, E., Spielmann, H., Gupta, K.C., Hill, R.N. (1997) Evaluation of Eye Irritation Potential: Statistical Analysis and Tier Testing Strategies. Food Chem. Toxicol 35, 159 - 164. |
|
(3) |
Worth, A.P., und Fentem, J.H. (1999) A general approach for evaluating stepwise testing strategies ATLA 27, 161-177 |
|
(4) |
Young, J.R., How, M.J., Walker, A.P., Worth, W.M.H. (1988) Classification as Corrosive or Irritant to Skin of Preparations Containing Acidic or Alkaline Substances Without Testing on Animals. Toxicol. In Vitro, 2, 19 - 26. |
|
(5) |
Neun, D.J. (1993) Effects of Alkalinity on the Eye Irritation Potential of Solutions Prepared at a Single pH. J. Toxicol. Cut. Ocular Toxicol. 12, 227 - 231. |
|
(6) |
Fentem, J.H., Archer, G.E.B., Balls, M., Botham, P.A., Curren, R.D., Earl, L.K., Esdaile, D.J., Holzhutter, H.G., und Liebsch, M. (1998) The ECVAM international validation study on in vitro tests for skin corrosivity. 2. Results and evaluation by the Management Team. Toxicology in Vitro 12, S. 483 – 524. |
|
(6a) |
Testmetod B.40 Hudkorrosion. |
|
(7) |
Testmetod B.4. Akut toxicitet: hudirriation/hudkorrosion. |
|
(8) |
OECD (1996), ’OECD Test Guidelines Programme: Final Report of the OECD Workshop on Harmonization of Validation and Acceptance Criteria for Alternative Toxicological Test Methods’, Solna, Sverige, den 22–24 januari 1996 (http://www.oecd.org/ehs/test/background.htm). |
|
(9) |
OECD (1998), ’Harmonized Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals Committee and the Working Party on Chemicals’, november 1998 (http://www.oecd.org/ehs/Class/HCL6.htm). |
|
(10) |
OECD (2000), ’Guidance Document on the Recognition, Assessment and Use of Clinical Signs as Humane Endpoints for Experimental Animals Used in Safety Evaluation’, OECD Environmental Health and Safety Publications, Series on Testing and Assessment, No. 19 (http://www.oecd.org/ehs/test/monos.htm). |
TABELL 1: GRADERING AV OKULÄRA SKADOR
|
Hornhinna (kornea) |
|
|
Opacitet: graden av densitet (avläsningarna bör göras på området med den högsta densiteten) (17) |
|
|
Ingen ulceration eller opacitet… |
0 |
|
Spridda eller diffusa områden med opacitet (annan än svag avmattning av den normala lystern), iris alla detaljer är klart synliga … |
1 |
|
Enkelt skönjbart translucent område, detaljerna i iris är lätt förmörkade … |
2 |
|
Pärlemorliknande område, inga detaljer i iris synliga, pupillens storlek kan knappt skönjas … |
3 |
|
Opak hornhinna, iris kan inte skönjas genom opaciteten. … |
4 |
|
Maximum: 4 |
|
|
Iris |
|
|
Normal … |
0 |
|
Märkbart fördjupade rugae, blodstockning, svullnad, moderate hyperemi kring kornea eller injektion; iris reagerar för ljus (en långsam reaktion bedöms som en verkning) … |
1 |
|
Blödning, kraftig destruktion eller ingen reaktion för ljus … |
2 |
|
Maximum: 2 |
|
|
Konjunktiva |
|
|
Rodnad (hänför sig till palpebral och bulbär konjunktiva, exklusive hornhinnan och iris) |
|
|
Normal … |
0 |
|
Vissa blodkärl är hyperemiska (injekterade) … |
1 |
|
Diffus, blodröd färg; individuella blodkärl kan inte skönjas med lätthet … |
2 |
|
Diffust köttröd … |
3 |
|
Maximum: 3 |
|
|
Chemos |
|
|
Svullnad (hänför sig till ögonlocken och/eller blinkhinnor) |
|
|
Normalt … |
0 |
|
En viss svullnad över det normala … |
1 |
|
Klar svullnad, delvis eversion av ögonlocken … |
2 |
|
Svullnad, ögonlocken ungefär halvstängda … |
3 |
|
Svullnad, ögonlocken mer än halvstängda … |
4 |
|
Maximum: 4” |
|
BILAGA
Strategi för stegvis testning med avseende på ögonirritation och ögonkorrosion
ALLMÄNT
För en sund vetenskaplig praxis och för djurens välbefinnande är det viktigt att undvika onödig användning av djur, och minimera all testning som sannolikt framkallar allvarlig respons hos djuren. All information som är relevant för ett ämnes förmåga att framkalla ögondkorrosion/ögonirritation bör utvärderas innan in vivo-testning övervägs. Det finns eventuellt redan tillräckliga bevis för att klassificera ett testämne med avseende på dess förmåga att framkalla ögonkorrossion eller ögonirritation, utan behov av testning på laboratoriedjur. Man kan därför, genom att använda en weight-of-the-evidence-analys och följa strategin för stegvis testning, minimera behovet av in vivo-testning, särskilt i fråga om ämnen som sannolikt framkallar allvarliga reaktioner.
Det rekommenderas att en weight-of-the-evidence-analys används för att utvärdera existerande information om olika ämnens förmåga att framkalla ögonirrition eller ögonkorrosion. Därefter kan man avgöra om det behövs ytterligare undersökningar, andra än in vivo-test, som hjälp för att karakterisera sådan egenskap. I fall där ytterligare undersökningar behövs, rekommenderas ett förfarande enligt strategin för stegvis testning för att få fram relevanta försöksdata. För ämnen som inte har testats tidigare bör strategin för stegvis testning följas för att få fram de data som behövs för att utvärdera ämnets förmåga att framkalla ögonkorrosion eller ögonirritation. Testningsstrategin som beskrivs i denna bilaga har utarbetats inom ramen för en OECD-arbetsgrupp (1). Strategin bekräftades och utvidgades senare i Harmonised Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, i den form systemet godkändes av vid det 28e gemensamma mötet för kemikaliekommittén och kemikaliearbetsgruppen (Chemicals Committee och Working Party on Chemicals), i november 1998 (2).
Även om denna strategi för stegvis testning inte ingår som en del av testmetod B.5, är den ett uttryck för de rekommenderade principerna för bestämning av ett ämnes förmåga att framkalla ögonirritation eller ögonkorrosion. Dessa principer representerar både bästa praxis och etiska riktlinjer för in vivo-testning med avseende på ögonirritation/ögonkorrosion. Testmetoden är en vägledning för utförandet av test in vivo, och utgör en sammanfattning av de faktorer som bör beaktas innan ett sådant test övervägs. Inom ramen för strategin för stegvis testning används weight-of-the-evidence-analyser för utvärderingen av existerande data om olika testämnens egenskaper med avseende på ögonirritation/ögonkorrosion. Samtidigt fås tillgång till en stegvis metod för generering av relevanta data om ämnen för vilka det krävs ytterligare testning eller för ämnen som ännu inte har testats. Enligt strategin utför man först validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-tester, och därefter görs testning enligt testmetod B.4 (hudirritation/hudkorrosion) under specifika omständigheter (3), (4).
BESKRIVNING AV DEN STEGVISA TESTNINGSSTRATEGIN
Innan testning utförs som en del av förfarandet enligt strategin för stegvis testning (se figuren), bör all tillgänglig information utvärderas i syfte att fastställa behovet av in vivo-test på ögonen. Trots att signifikant information kan fås genom utvärdering av enskilda parametrar (till exempel extrema pH-värden), bör den tillgängliga informationen utvärderas som en helhet. Alla relevanta data om det berörda ämnets verkningar och strukturellt närbesläktade ämnen bör utvärderas när man fattar ett beslut grundat på en weight-of-the-evidence-analys, och en motivering för beslutet bör anges. Huvudvikten bör läggas vid existerande data om ämnet (både i fråga om människor och djur). Därefter följer resultatet av testning in vitro eller ex vivo. Testning in vivo av korrosiva ämnen bör undvikas alltid när det är möjligt. Till de faktorer som bör beaktas inom ramen för testningsstrategin hör följande:
Utvärdering av existerande data rörande människor och djur (steg 1). Existerande data rörande människor, till exempel kliniska undersökningar eller undersökningar inom arbetslivet och fallstuder och/eller data från undersökningar med avseende på ögon bör beaktas först, eftersom de ger tillgång till information som direkt hör samman med verkningarna på ögonen. Därefter bör tillgängliga data från human- -och/eller djurstudier rörande hudkorrosion/hudirritation utvärderas. Ämnen som veterligen har förmåga att framkalla korrosion eller allvarlig irritation i ögat bör inte tillföras i djurögon. Samma gäller för ämnen som har korrosiva eller irriterande egenskaper för huden, eftersom sådana ämnen kan anses vara korrosiva och/eller irriterande även för ögonen. Om resultaten från tidigare utförda okulära undersökningar visar att ett ämne inte är korrosivt eller irriterande, bör det inte heller testas på ögonen in vivo.
Analys av strukturaktivitetssamband (SAR) (steg 2). I mån av tillgänglighet bör resultaten från testning av strukturellt närbesläktade ämnen beaktas. Om det finns tillgång till data rörande människa och/eller djur för strukturellt närbesläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen, och dessa data är tillräckliga för att indikera att dessa ämnen har förmåga att framkalla ögonkorrosion/ögonirritation, kan man anta att testämnet kommer att framkalla samma respons. I sådana fall behöver ämnet eventuellt inte testas. Negativa data från undersökningar med strukturellt närbesläktade ämnen eller blandningar av sådana ämnen utgör inte, inom ramen för strategin för stegvis testning, tillräckliga bevis på att ett ämne skulle sakna korrosiva eller irriterande egenskaper. Validerade och godkända metoder som bygger på strukturellt aktivitetssamband bör användas för att identifiera förmågan att framkalla korrosion och irritation på huden och ögonen.
Fysikalkemiska egenskaper och kemisk reaktivitet (steg 3). Ämnen med extrema pH-värden, till exempel ≤2,0 eller ≥11,5 kan ha kraftiga lokala verkningar. Om ett extremt pH-värde används som grund för att konstatera att ett ämne är korrosivt eller irriterande för ögonen, behöver eventuellt också ämnets syra/bas-reserv (buffertkapacitet) beaktas (5), (6). Om buffertkapaciteten tyder på att ämnet eventuellt inte är korrosivt för ögonen, bör ytterligare testning utföras för att bekräfta detta. Härvid bör man helst använda validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-tester (se steg 5 och 6).
Beaktande av annan existerande information (steg 4). På detta steg bör man beakta all tillgänglig information om systemisk toxicitet när ett ämne tillförs via huden. Även testämnets akuta toxicitet för huden bör beaktas. Om testämnet har konstaterats vara mycket toxiskt när det tillförs via huden, behöver det eventuellt inte testas på ögonen. Även om det inte nödvändigt finns ett förhållande mellan akut toxicitet för huden och förmåga att framkalla ögonirritation/ögonkorrosion, kan man anta att ett ämne som har hög toxicitet vid tillförsel via huden, även har hög toxicitet när ämnet tillförs i ögonen. Sådana data kan även beaktas mellan steg 2 och steg 3.
Resultat från in vitro- eller ex vivo-test (steg 5 och 6). Ämnen som har visat sig framkalla korrosion eller allvarlig irritation i ett in vitro- eller ex vivo-test (7), (8) som har validerats och godkänts specifikt för utvärdering av korrosion eller irritation på huden eller ögonen, behöver inte testas på djur. Man kan anta att sådana ämnen framkallar liknande allvarliga verkningar in vivo. Om det inte finns tillgång till resultat från validerade och godkända in vitro- eller ex vivo-test, skall man hoppa över stegen 5 och 6 och fortsätta förfarandet direkt från steg 7.
Utvärdering in vivo av ämnets irriterande eller korrosiva egenskaper för huden (steg 7). Om det på grundval av data från de undersökningar som uppräknas ovan inte finns tillräckliga bevis för en avgörande weight-of-the-evidence-analys av ett ämnes förmåga att framkalla ögonirritation/ögonkorrosion, bör förmågan att framkalla hudirritation/hudkorrosion in vivo utvärderas först, med användning av testmetod B.4 (4) och dess bilaga (9). Om ämnet veterligen framkallar korrosion eller allvarlig hudirritation, bör det betraktas som ett korrosivt ögonirriterande ämne, utom om det finns någon annan information som stöd för en alternativ slutsats. Då behöver ögontestning in vivo inte utföras. Om ämnet inte är korrosivt eller allvarligt irriterande för huden, bör ögontest in vivo utföras.
In vivo-test på kanin (steg 8 och 9): In vivo-ögontest skall börja med ett inledande test på ett enskilt djur. Om resultatet av ett sådant test tyder på att ämnet framkallar korrosion eller allvarlig irritation i ögat, bör ingen ytterligare testning utföras. Om testresultatet tyder på att ämnet inte framkallar korrosion eller allvarlig irritation, utförs ett bekräftande test med ytterligare två djur.
HÄNVISNINGAR
|
(1) |
OECD (1996), ’OECD Test Guidelines Programme: Final Report of the OECD Workshop on Harmonization of Validation and Acceptance Criteria for Alternative Toxicological Test Methods’, Solna, Sverige, den 22–24 januari 1996 (http://www1.oecd.org/ehs/test/background.htm). |
|
(2) |
OECD (1998), ’Harmonized Integrated Hazard Classification System for Human Health and Environmental Effects of Chemical Substances, as endorsed by the 28th Joint Meeting of the Chemicals’ Committee and the Working Party on Chemicals, november 1998 (http://www1.oecd.org/ehs/Class/HCL6.htm). |
|
(3) |
A.P. Worth och J.H. Fentem (1999), ’A General Approach for Evaluating Stepwise Testing Strategies’, ATLA, 27, 161–177. |
|
(4) |
Testmetod B.4. Akut toxicitet: Hudirritation/hudkorrosion. |
|
(5) |
Young, J.R., How, M.J., Walker, A.P., Worth W.M.H. (1988) Classification as Corrosive or Irritant to Skin of Preparations Containing Acidic or Alkaline Substances Without Testing on Animals. Toxicol. In Vitro, 219 - 26. |
|
(6) |
Neun, D.J. (1993) Effects of Alkalinity on the Eye Irritation Potential of Solutions Prepared at a Single pH. J. Toxicol. Cut. Ocular Toxicol. 12, 227 - 231. |
|
(7) |
Fentem, J.H., Archer, G.E.B., Balls, M., Botham, P.A., Curren, R.D., Earl, L.K., Esdaile, D.J., Holzhutter, H.G., und Liebsch, M. (1998) The ECVAM international validation study on in vitro tests for skin corrosivity. 2. Results and evaluation by the Management Team. Toxicology in Vitro 12, S. 483 – 524. |
|
(8) |
Testmetod B.40 Hudkorrosion. |
|
(9) |
Bilaga till testmetod B.4: En strategi för stegvis testning med avseende på hudirritation och hudkorrosion. |
SCHEMA
TESTNINGS- OCH UTVÄRDERINGSSTRATEGI FÖR ÖGONIRRITATION/ÖGONKORROSION
BILAGA 2F
”B.31. TEST AVSEENDE PRENATAL UTVECKLINGSTOXICITET
1. METOD
Denna metod är i stort sett identisk med OECD TG 414 (2001).
1.1 INLEDNING
Denna metod för test av utvecklingstoxicitet är avsedd att ge allmän information om verkningarna av prenatal exponering på dräktiga försöksdjur och på den organism som utvecklas i livmodern. Detta kan inbegripa utvärdering av verkningarna på modern såväl som på fostret (död, strukturella abnormaliteter eller avvikande tillväxt). Funktionsstörningar omfattas inte av denna testmetod, även om de utgör en viktig del av utvecklingen. Funktionsstörningar kan testas separat eller i kombination med detta test genom användning av metoden för test avseende utvecklingsneurotoxicitet. För information om testning av funktionsstörningar och andra postnatala verkningar hänvisas till testmetoden för reproduktionstoxicitet på två generationer och till testmetoden för utvecklingsneurotoxicitet.
Denna testmetod kan i enskilda fall behöva anpassas i enlighet med speciell kännedom om t.ex. de fysikalisk-kemiska eller toxikologiska egenskaperna hos det ämne som testas. Sådan anpassning kan godtas om det föreligger övertygande vetenskapliga bevis om att anpassningen leder till ett mer informativt test. I sådana fall bör testrapporten innehålla en detaljerad redogörelse för de vetenskapliga bevis som åberopas.
1.2 DEFINITIONER
Utvecklingstoxikologi: Undersökning av sådana skadliga verkningar på en organism under utveckling som kan uppstå till följd av exponering före befruktningen, under den prenatala utvecklingen eller postnatalt fram till könsmognaden. Utvecklingstoxiciteten tar sig främst uttryck som 1) organismens död, 2) strukturell abnormalitet, 3) avvikande tillväxt och 4) funktionsstörningar. Utvecklingstoxicitet benämndes tidigare ofta teratogenicitet.
Skadlig verkning: Varje sådan behandlingsrelaterad avvikelse från normaltillståndet som minskar organismens förmåga att överleva, föröka sig eller anpassa sig till omgivningen. Begreppet utvecklingstoxicitet i dess vidaste mening omfattar alla verkningar som stör den normala utvecklingen hos conceptus, både före och efter födseln.
Avvikande tillväxt: En vikt- eller storleksavvikelse hos avkommans organ eller kropp.
Avvikelser (anomalier): Strukturella utvecklingsavvikelser; här inbegrips både missbildningar och variationer (28).
Missbildning/betydande abnormalitet: En strukturell ändring som bedöms vara skadlig för djuret (kan också vara dödlig) och som i regel är sällsynt.
Variation/mindre abnormalitet: En strukturell ändring som bedöms vara endast lite eller inte alls skadlig för djuret; den kan vara övergående och vara relativt vanlig hos kontrollpopulationen.
Conceptus: Summan av derivat från ett befruktat ägg vid varje utvecklingsstadium från befruktning till födsel; här inbegrips omgivande membran samt själva embryot eller fostret.
Implantation (nidation): Det förlopp då blastocyten fäster sig vid livmoderns epitelhinna; här ingår blastocytens penetrering av livmoderepitelet och inbäddning i endometriet.
Embryo: Det tidiga utvecklingsstadiet hos en organism, särskilt den produkt som utvecklas till följd av befruktningen av ett ägg, från det att den långa axeln har framträtt tills det att alla viktiga strukturer finns närvarande.
Embryotoxicitet: Skadlig för den normala strukturen, utvecklingen, tillväxten eller livsdugligheten hos ett embryo.
Foster: Den ofödda avkomman under den postembryonala perioden.
Fostertoxicitet: Skadlig för den normala strukturen, utvecklingen, tillväxten eller livsdugligheten hos ett foster.
Abort: Prematur utstötning av befruktningsprodukterna (embryot eller ett icke-livsdugligt foster) ur livmodern.
Resorption: Conceptus som har dött efter implantationen i livmodern och som resorberas eller har resorberats.
Tidig resorption: Tecken på implantation utan ett igenkännbart embryo eller foster.
Sen resorption: Dött embryo eller foster med externa degenerativa förändringar.
NOAEL: Förkortning av No-Observed-Adverse-Effect Level (nivå där inga skadliga verkningar observeras), dvs. den högsta dos- eller exponeringsnivå vid vilken inga skadliga behandlingsrelaterade verkningar kan observeras.
1.3 REFERENSÄMNE
Inga.
1.4 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Normalt tillförs testämnet till de dräktiga djuren minst från tidpunkten för implantationen till en dag före den planenliga avlivningsdagen. Den senare bör ligga så nära den normala nedkomstdagen som möjligt utan att det finns risk för att testdata går förlorade på grund av prematur nedkomst. Testmetoden är inte avsedd för undersökning enbart av organogenesperioden (t.ex. dag 5–15 hos gnagare och dag 6–18 hos kanin), utan även av verkningarna från tidpunkten för preimplantation (när det är tillämpligt) genom hela dräktighetsperioden fram till dagen före kejsarsnittet. Kort före kejsarsnittet avlivas hondjuren, livmoderinnehållet undersöks och fostren undersöks med avseende på externt observerbara anomalier och med avseende på mjukvävnads- och skelettavvikelser.
1.5 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.5.1 Val av djurart
Det rekommenderas att testningen görs på de mest relevanta arterna, och att laboratoriearterna och stammarna är desamma som normalt används för testning av prenatal utvecklingstoxicitet. Rekommenderad gnagare är råtta och rekommenderad icke-gnagare är kanin. Om andra arter används måste detta motiveras.
1.5.2 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Temperaturen i försöksdjurens rum bör vara 22 aC (± 3 aC) för gnagare och 18 aC (± 3 aC) för kaniner. Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten.
För parningsprocedurerna används burar som är lämpliga för ändamålet. Även om individuell inhysning av parade djur är att rekommendera, godtas även inhysning i små grupper.
1.5.3 Förberedelse av djuren
För testet används friska djur som har acklimatiserats till laboratoriemiljön under minst fem dagar och som inte har använts för tidigare test. Försöksdjuren karakteriseras enligt art, stam, ursprung, kön, vikt och ålder. Djuren i alla testgrupper bör vara så lika som möjligt med avseende på vikt och ålder. För alla dosnivåer används unga vuxna hondjur som inte har fått ungar. Hondjuren bör paras med handjur av samma art och stam. Parning av syskon bör undvikas. För gnagare räknas dräktighetsdag 0 som den dag då en vaginalpropp eller sperma kan observeras. För kaniner räknas dag 0 i regel som dagen för coitus eller artificiell insemination, om sådan används. De parade hondjuren fördelas slumpmässigt i kontroll- och behandlingsgrupper. Burarna placeras i sådan ordning att eventuella verkningar på grund av placeringen minimeras. Varje djur förses med ett unikt identifieringsnummer. De parade hondjuren fördelas slumpmässigt i kontroll- och behandlingsgrupper. Om hondjuren paras i satser bör djuren i varje sats fördelas jämt över grupperna. Likaså bör hondjur som har befruktats av samma handjur fördelas jämnt över grupperna.
1.6 FÖRFARANDE
1.6.1 Djurens antal och kön
Varje test- och kontrollgrupp bör innehålla ett tillräckligt antal hondjur för att det vid obduktionen skall finnas cirka 20 hondjur som har implantation. Grupper där mindre än 16 djur har implantation kan vara olämpligt. Mortalitet hos moderdjuren leder inte nödvändigtvis till att testet blir ogiltigt, förutsatt att mortaliteten inte överskrider cirka 10 %.
1.6.2 Förberedelse av doserna
Om vehikel eller någon annan tillsats används för att underlätta tillförseln bör följande beaktas: Verkningarna på absorption, distribution, metabolism och kvarhållande eller utsöndring av testämnet; verkningarna på testämnets kemiska egenskaper till den del dessa verkningar kan påverka testämnets toxiska egenskaper samt verkningarna på försöksdjurens foder- eller vattenintag eller deras näringstillstånd. Den vehikel som används får inte vara utvecklingstoxisk eller påverka reproduktionen.
1.6.3 Dosering
Testämnet bör i regel ges dagligen från och med implantationen (t.ex. dag 5 efter parningen) fram till dagen före det planenliga kejsarsnittet. Om preliminära test, i den mån sådana har gjorts, inte indikerar en hög potential för förluster före implantationen kan behandlingen förlängas till att omfatta hela dräktighetsperioden, från parningen till dagen före den planenliga avlivningen. Det är allmänt känt att olämplig hantering eller stress under dräktigheten kan leda till prenatala förluster. För att förebygga prenatala förluster på grund av faktorer som inte är behandlingsrelaterade bör onödig hantering av dräktiga djur undvikas. Likaså bör man undvika att utsätta sådana djur för stress på grund av externa faktorer såsom buller.
Minst tre dosnivåer och en parallell kontrollgrupp bör användas. Friska djur fördelas slumpmässigt i kontroll- och behandlingsgrupper. Dosnivåerna bör väljas så att en gradering av de toxiska effekterna erhålls. Såvida det inte finns några begränsningar till följd av testämnets fysikalisk-kemiska eller biologiska egenskaper bör den högsta dosen väljas så att den förväntas förorsaka en viss utvecklingstoxicitet och/eller toxiska verkningar på moderdjuret (kliniska tecken eller minskning av kroppsvikten), men inte död eller allvarligt lidande. Minst en av de mellanliggande dosnivåerna bör ge minsta möjliga observerbara toxiska verkningar. Den lägsta dosnivån bör inte ge några tecken på toxicitet hos moderdjuret eller utvecklingstoxicitet. Därefter väljs dosnivåerna i fallande skala så att en dosrelaterad reaktion kan påvisas. En nivå bör väljas så att inga påvisbara skadliga verkningar (NOAEL) uppstår. För fallande dosnivåer är två- till fyrfaldiga dosintervall ofta optimala. Tillägg av en fjärde testgrupp är att föredra framför användning av mycket breda intervall mellan dosnivåerna (t.ex. en faktor som är högre än cirka 6–10). Även om fastställandet av en NOAEL-nivån för moderdjuret är ett mål, kan även test där en sådan nivå inte fastställs vara godtagbara (1).
Dosnivåerna bör väljas med hänsyn till alla kända toxicitetsuppgifter och all känd tilläggsinformation om metabolismen och de toxikokinetiska egenskaperna hos testämnet eller närbesläktade material. Denna information är också till hjälp när det gäller att demonstrera lämpligheten hos dossystemet.
En parallell kontrollgrupp bör användas. Kontrollgruppen skall vara en obehandlad grupp eller en vehikelkontrollgrupp, om vehikel används för tillförsel av testämnet. Alla grupper ges samma volym av testämnet eller vehikeln. Djuren i kontrollgruppen (kontrollgrupperna) bör hanteras på samma sätt som testgruppsdjuren. Vehikelkontrollgrupperna bör få vehikel i den största mängd som används (samma mängd som ges till den grupp som får den lägsta dosen).
1.6.4 Gränstest (Limit-test)
Om ett test med en dosnivå om minst 1 000 mg oralt per kroppsvikt och dag genomförs på det sätt som beskrivs här, och inga toxiska verkningar kan observeras hos de dräktiga djuren eller deras avkomma, och om verkningar inte förväntas på grundval av kända data (t.ex. data om strukturellt eller metaboliskt närbesläktade ämnen), kan ett fullständigt test med tre dosnivåer bedömas vara överflödigt. Om det är sannolikt att människor kommer att utsättas för exponering måste eventuellt en högre oral dosnivå användas vid gränstestet. För andra former av tillförsel, såsom inandning eller applicering på huden, kan testämnets fysikalisk-kemiska egenskaper ofta indikera och begränsa den maximala exponeringsnivån (t.ex. applicering på huden får inte förorsaka allvarlig lokal toxicitet).
1.6.5 Tillförsel av doser
Testämnet eller vehikeln tillförs i regel oralt via intubation. Om någon annan tillförselväg används bör detta motiveras och det kan vara nödvändigt med tillämpliga modifikationer (2)(3)(4). Testämnet bör tillföras vid ungefär samma tid varje dag.
Dosen till individuella djur bör i regel basera sig på den senaste bestämningen av djurets kroppsvikt. Försiktighet bör dock iakttas när dosen justeras under dräktighetens sista tredjedel. Dosen bör väljas med hänsyn till kända data så att överdrivet kraftig toxicitet på moderdjuret kan undvikas. Om kraftig toxicitet ändå observeras på behandlade moderdjur bör dessa avlivas på ett humant sätt. Om flera dräktiga djur visar tecken på kraftig toxicitet bör man överväga att avsluta den dosgruppen. Om testämnet tillförs genom sondmatning rekommenderas att hela dosen tillförs på en gång via magsond eller lämplig intubationskanyl. Den största mängd vätska som kan tillföras vid ett och samma tillfälle beror på försöksdjurets storlek. Volymen får inte överstiga 1 ml per 100 g kroppsvikt, utom för vattenlösningar där volymen kan uppgå till 2 ml per 100 g kroppsvikt. Om majsolja används som vehikel får volymen inte överskrida 0,4 ml per 100 g kroppsvikt. Variationerna i testvolym bör minimeras genom att man justerar koncentrationerna så att en konstant volym kan säkerställas på alla dosnivåer.
1.6.6 Observationer av moderdjuren
Kliniska observationer bör göras och registreras minst en gång per dag, helst vid samma tid(er) varje dag. Tidpunkterna bör väljas med beaktande av perioden för när maximala verkningar förväntas efter dosering. Vid observationerna registreras djurens tillstånd (mortalitet, döende djur, relevanta beteendeändringar och alla tecken på uppenbar toxicitet).
1.6.7 Kroppsvikt och foderkonsumtion
Djuren bör vägas på dräktighetsdag 0 (eller inte senare än dräktighetsdag 3 om djuren kommer från en utomstående uppfödare hos vilken djuren har parats vid en viss tidpunkt), på den första doseringsdagen, därefter minst var tredje dag under doseringsperioden och till slut på den planenliga avlivningsdagen.
Foderkonsumtionen bör registreras med tre dagars intervall, på samma dagar som djuren vägs.
1.6.8 Undersökning post-mortem
Hondjuren avlivas en dag före den förväntade födslodagen. Hondjur som visar tecken på abort eller prematur födsel före den planenliga avlivningen bör avlivas och bli föremål för en grundlig makroskopisk undersökning.
Vid testets slut eller om djur dör under pågående test skall moderdjuret undersökas makroskopiskt med avseende på strukturella abnormaliteter eller patologiska förändringar. För att få en så hög grad av objektivitet som möjligt bör utvärderingen av moderdjuren under kejsarsnittet och fosteranalyserna helst göras utan kännedom om behandlingsgrupp.
1.6.9 Undersökning av livmoderinnehåll
Omedelbart efter testets slut eller så snart som möjligt efter ett dödsfall avlägsnas livmodern och djurens dräktighetsstatus fastställs. Om en livmoder inte har några tecken på dräktighet bör dess status bekräftas t.ex. genom ammoniumsulfidfärgning (för gnagare) eller Salewski-färgning eller någon annan lämplig metod (för kaniner) (5).
Varje dräktig livmoder vägs inklusive livmoderhals. Livmodern behöver inte vägas för djur som har självdött under testets gång.
För dräktiga djur fastställs antalet corpora lutea.
Livmoderinnehållet undersöks med avseende på eventuella döda embryon eller foster och antalet levande foster. Graden av resorption bör beskrivas i syfte att uppskatta den relativa tidpunkten för när conceptus har dött (se avsnitt 1.2).
1.6.10 Undersökning av foster
För varje foster fastställs kön och kroppsvikt.
Fostren undersöks för externa avvikelser (6).
Fostren undersöks också för avvikelser i skelettet och mjukdelarna (t.ex. variationer och missbildningar eller anomalier) (7)(8)(9)(10)(11)(12)(13)(14)(15)(16)(17)(18)(19)(20)(21)(22)(23)(24). Kategorisering av fosteravvikelserna rekommenderas, men krävs inte. Om kategorisering görs, bör kriterierna för definition av de olika kategorierna klart anges. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid reproduktionsorganen, som skall undersökas för tecken på avvikande utveckling.
I fråga om gnagare förbereds cirka hälften av varje kull för undersökningar avseende avvikelser i skelettet. Återstoden förbereds och undersöks för avvikelser i mjukdelarna. För detta används godkända eller lämpliga metoder för seriell sektionering eller tekniker för noggrann dissektion.
I fråga om icke-gnagare, t.ex. kaniner, bör alla foster undersökas för avvikelser i både mjukdelarna och skelettet. Fosterkropparna dissekeras noggrant och utvärderas med avseende på avvikelser i mjukdelarna. Detta kan inbegripa procedurer för ytterligare utvärdering av den interna hjärtstrukturen (25). Från hälften av de foster som har undersökts på detta sätt avlägsnas huvudet och förbereds för utvärdering av avvikelser i mjukvävnad (ögon, hjärna, nasalpassager och tunga) med användning av normala seriella sektioneringsmetoder (26) eller någon annan lika känslig metod. Kropparna hos dessa foster och återstående intakta foster förbereds och undersöks för avvikelser i skelettet, med användning av samma metoder som har beskrivits för gnagare.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Data rapporteras individuellt för moderdjuren och deras avkomma och sammanställs i en tabell. Tabellen skall för varje testgrupp visa antalet djur vid testets början, antalet djur som under testets gång har dött eller avlivats av humana skäl, tidpunkten för alla dödsfall eller humana avlivningar, antalet dräktiga hondjur, antalet djur som visat tecken på toxicitet, en beskrivning av observerade toxicitetstecken (tidpunkten då sådana först upptäcktes, de toxiska verkningarnas varaktighet och allvarlighetsgrad), typerna av observationer om embryon/foster och alla relevanta data om kullarna.
De numeriska resultaten utvärderas med en lämplig statistisk metod, med kullen som enhet för analysen av data. Den statistiska metod som används bör vara allmänt erkänd. Valet av statistiska metoder bör ingå som en del av testets utformning och bör motiveras. Rapporten bör även omfatta data om djur som inte överlever fram till den planenliga avlivningen. Sådana data kan, när det är relevant, inkluderas i gruppens medelvärden. Relevansen hos data från sådana djur bör motiveras och bedömas på individuell grund. Detsamma gäller för avgöranden om huruvida dessa data skall ingå i en grupps medelvärden eller inte.
2.2 UTVÄRDERING AV RESULTATEN
Resultaten från testet avseende prenatal utvecklingstoxicitet skall utvärderas med avseende på de observerade verkningarna. Utvärderingen bör omfatta följande information:
|
— |
Resultaten från test på moderdjur och embryo/foster, inbegripet en utvärdering av förhållandet (eller avsaknaden av ett förhållande) mellan djurens exponering för testämnet och förekomsten av och allvarligheten hos alla fynd. |
|
— |
Kriterier som används för att kategorisera avvikelser på fostret (externt, mjukvävnad och skelett), om kategorisering har gjorts. |
|
— |
I tillämpliga fall historiska kontrolldata som stöd för tolkningen av resultaten. |
|
— |
De antal som har använts vid beräkning av procenttal eller index. |
|
— |
I tillämpliga fall adekvat statistisk analys av testresultaten. En sådan analys bör inbegripa tillräcklig information om analysmetoden så att en oberoende granskare eller statistiker kan göra en ny utvärdering och rekonstruera analysen. |
Om utfallet tyder på frånvaron av toxiska verkningar bör ytterligare undersökningar för att fastställa testämnets absorption och biotillgänglighet övervägas.
2.3 TOLKNING AV RESULTATEN
Ett test avseende prenatal utvecklingstoxicitet ger information om verkningarna av upprepad exponering för ett ämne på moderdjuren under dräktigheten och på avkommans utveckling inne i livmodern. Testresultaten skall tolkas tillsammans med resultaten från test avseende subkronisk toxicitet, reproduktionstoxicitet, toxikokinetik och andra test. Eftersom betoning läggs både vid endpointen för allmän toxicitet uttryckt som toxicitet för moderdjuret och vid endpointen för utvecklingstoxicitet, ger testresultatet en viss möjlighet till diskriminering mellan verkningar på utvecklingen i frånvaron av allmän toxicitet och verkningar som endast induceras på nivåer som även är toxiska för moderdjuret (27).
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna specifika uppgifter.
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel (i förekommande fall):
|
|
|
Försöksdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat: Data om moderdjurens toxicitetsrespons, inklusive men inte begränsat till följande:
’Endpoints’ för utvecklingen per dos för kullar med implantation, inklusive följande:
’Endpoints’ för utvecklingen per dos för kullar med levande foster, inklusive följande:
|
Diskussion om resultaten.
Slutsatser.
4. LITTERATURFÖRTECKNING
|
(1) |
Kavlock R.J. et al. (1996) A Simulation Study of the Influence of Study Design on the Estimation of Benchmark Doses for Developmental Toxicity. Risk Analysis 16; 399-410. |
|
(2) |
Kimmel, C.A. and Francis, E.Z. (1990) Proceedings of the Workshop on the Acceptability and Interpretation of Dermal Developmental Toxicity Studies. Fundamental and Applied Toxicology 14; 386‒398. |
|
(3) |
Wong, B.A., et al. (1997) Developing Specialized Inhalation Exposure Systems to Address Toxicological Problems. CIIT Activities 17; 1-8. |
|
(4) |
US Environmental Protection Agency (1985) Subpart E-Specific Organ/Tissue Toxicity, 40 CFR 798.4350: Inhalation Developmental Toxicity Study. |
|
(5) |
Salewski, E. (1964) Faerbermethode zum Makroskopischen Nachweis von Implantations Stellen am Uterusder Ratte. Naunyn‒Schmeidebergs Archiv fur Pharmakologie und Experimentelle Pathologie 247:367. |
|
(6) |
Edwards, J.A. (1968) The external Development of the Rabbit and Rat Embryo. In Advances in Teratology. D.H.M. Woolam (ed.) Vol. 3. Academic Press, NY. |
|
(7) |
Inouye, M. (1976) Differential Staining of Cartilage and Bone in Fetal Mouse Skeleton by Alcian Blue and Alizarin Red S. Congenital Anomalies 16; 171‒173. |
|
(8) |
Igarashi, E. et al. (1992) Frequency Of Spontaneous Axial Skeletal Variations Detected by the Double Staining Techniquefor Ossified and Cartilaginous Skeleton in Rat Foetuses. Congenital Anomalies 32; :381‒391. |
|
(9) |
Kimmel, C.A. et al. (1993) Skeletal Development Following Heat Exposure in the Rat. Teratology 47:229‒242. |
|
(10) |
Marr, M.C. et al. (1988) Comparison of Single and Double Staining for Evaluation of Skeletal Development: The Effects of Ethylene Glycol (EG) in CD Rats. Teratology 37; 476. |
|
(11) |
Barrow, M.V. and Taylor, W.J. (1969) A Rapid Method for Detecting Malformations in Rat Foetuses. Journal of Morphology 127:291‒306. |
|
(12) |
Fritz, H. (1974) Prenatal Ossification in Rabbits ss Indicative of Foetal Maturity. Teratology 11; 313‒320. |
|
(13) |
Gibson, J.P. et al. (1966) Use of the Rabbit in Teratogenicity Studies. Toxicology and Applied Pharmacology 9; :398‒408. |
|
(14) |
Kimmel, C.A. and Wilson, J.G. (1973) Skeletal Deviation in Rats: Malformations or Variations? Teratology 8; 309‒316. |
|
(15) |
Marr, M.C. et al. (1992) Developmental Stages of the CD (Sprague‒Dawley) Rat Skeleton after Maternal Exposure to Ethylene Glycol. Teratology 46; 169‒181. |
|
(16) |
Monie, I.W. et al. (1965) Dissection Procedures for Rat Foetuses Permitting Alizarin Red Staining of Skeleton and Histological Study of Viscera. Supplement to Teratology Workshop Manual, pp. 163‒173. |
|
(17) |
Spark, C. and Dawson, A.B. (1928) The Order and Time of appearance of Centers of Ossification in the Fore and Hind Limbs of the Albino Rat, with Special Reference to the Possible Influence of the Sex Factor. American Journal of Anatomy 41; 411‒445. |
|
(18) |
Staples, R.E. and Schnell, V.L. (1964) Refinements in Rapid Clearing Technique in the KOH-Alizarin Red S Method for Fetal Bone. Stain Technology 39; 61‒63. |
|
(19) |
Strong, R.M. (1928) The Order Time and Rate of Ossification of the Albino Rat (Mus Norvegicus Albinus) Skeleton. American Journal of Anatomy 36; 313‒355. |
|
(20) |
Stuckhardt, J.L. and Poppe, S.M. (1984) Fresh Visceral Examination of Rat and Rabbit Foetuses Used in Teratogenicity Testing. Teratogenesis, Carcinogenesis, and Mutagenesis 4; 181‒188. |
|
(21) |
Walker, D.G. and Wirtschafter, Z.T. (1957) The Genesis of the Rat Skeleton. Thomas, Springfield, IL. |
|
(22) |
Wilson, J.G. (1965) Embryological Considerations in Teratology. In Teratology: Principles and Techniques, Wilson J.G. and Warkany J. (eds). University of Chicago, Chicago, IL, pp 251‒277. |
|
(23) |
Wilson, J.G. and Fraser, F.C. (eds). (1977) Handbook of Teratology, Vol. 4. Plenum, NY. |
|
(24) |
Varnagy, L. (1980) Use of Recent Fetal Bone Staining Techniques in the Evaluation of Pesticide Teratogenicity. Acta Vet. Acad. Sci. Hung. 28; 233-239. |
|
(25) |
Staples, R.E. (1974) Detection of visceral Alterations in Mammalian Foetuses. Teratology 9; 37-38. |
|
(26) |
Van Julsingha, E.B. and C.G. Bennett (1977) A Dissecting Procedure for the Detection of Anomalies in the Rabbit Foetal Head. In: Methods in Prenatal Toxicology Neubert, D., Merker, H.J. and Kwasigroch, T.E. (eds.). University of Chicago, Chicago, IL, pp. 126‒144. |
|
(27) |
US Environmental Protection Agency (1991) Guidelines for Developmental Toxicity Risk Assessment. Federal Register 56; 63798‒63826. |
|
(28) |
Wise, D.L. et al. (1997) Terminology of Developmental Abnormalities in Common Laboratory Mammals (Version 1) Teratology 55; 249-292.” |
BILAGA 2G
”B.35. TEST AVSEENDE REPRODUKTIONSTOXICITET PÅ TVÅ GENERATIONER
1. METOD
Denna metod är i stort sett identisk med OECD TG 416 (2001).
1.1 INLEDNING
Denna metod för test avseende reproduktionstoxicitet på två generationer har som syfte att ge allmän information om ett testämnes verkningar på integriteten och prestanda hos hondjurs och handjurs reproduktionssystem, inklusive körtelfunktion, brunstighetscykel, parningsbeteende, befruktning, dräktighet, födsel, diperiod och avvänjning samt avkommans tillväxt och utveckling. Testet kan också ge information om testämnets verkningar på neonatal morbiditet och mortalitet, preliminära data om prenatal och postnatal utvecklingstoxicitet samt vägledning för senare test. Utöver undersökning av tillväxt och utveckling hos F1-generationen är testmetoden också avsedd för bedömning av integritet och prestanda hos hondjurs och handjurs reproduktionssystem samt F2-generationens tillväxt och utveckling. För att erhålla ytterligare information om utvecklingstoxicitet och funktionsstörningar kan segment med tilläggstest införlivas i detta protokoll, där metoderna för utvecklingstoxicitet eller utvecklingsneurotoxicitet används. Alternativt kan dessa endpoints undersökas i separata test där lämpliga testmetoder används.
1.2 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Testämnet tillförs i graderade doser till flera grupper av handjur och hondjur. Handjur i P-generationen bör tillföras ämnet under tillväxtperioden och under minst en fullständig spermiebildande cykel (cirka 56 dagar för mus och 70 dagar för råtta) för att framkalla eventuella skadliga verkningar på spermatogenesen. Verkningarna på sperman bestäms genom ett antal spermaparametrar (t.ex. spermans morfologi och motilitet), genom undersökning av vävnadspreparat och genom detaljerad histopatologi. Om data om spermatogenesen finns att tillgå från tidigare tillräckligt långa test med upprepad dos, t.ex. ett 90-dagars test, behöver P-generationens handjur inte inkluderas i utvärderingen. Det rekommenderas dock att prover eller digitala registreringar av P-generationens sperma bevaras, så att senare utvärderingar vid behov kan göras. P-generationens hondjur bör ges doser under tillväxten och under flera fullständiga brunstighetscykler för att framkalla eventuella skadliga verkningar av testämnet på brunstighetscykelns normalitet. Testämnet tillförs föräldradjuren (P) under parningsperioden, under dräktighetsperioden och under F1-avkommans hela avvänjningsperiod. Efter avvänjningen tillförs testämnet fortsättningsvis till F1-avkomman under tillväxtperioden och under perioden för parning och produktion av en F2-generation, fram till det att F2-generationen är avvand.
Kliniska observationer och patologiska undersökningar görs på alla djur med avseende på toxicitetstecken, med särskild tonvikt på verkningarna på integriteten och prestanda hos hondjurens och handjurens reproduktionssystem och på avkommans tillväxt och utveckling.
1.3 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.3.1 Val av djurart
Rekommenderat testdjur är råtta. Om andra arter används bör detta motiveras och testmetoden måste modifieras på tillbörligt sätt. Stammar med låg fertilitet eller välkänd hög incidens av utvecklingsdefekter skall inte användas. Vid testets början bör variationen i vikt mellan djuren vara minimal och får inte överstiga 20 % av vardera könets medelvikt.
1.3.2 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Temperaturen i testdjurens utrymmen bör vara 22 °C (± 3°). Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten. Valet av foder kan påverkas av behovet att säkerställa att en lämplig blandning med testämnet fås, om man har valt denna tillförselmetod.
Djuren kan inhysas individuellt eller i burar med små grupper av samma kön. För parningsprocedurerna används burar som är lämpliga för ändamålet. Efter tecken på kopulation flyttas de parade hondjuren till var sin födslo- eller maternitetsbur. Parade råttor kan också hållas i små grupper och separeras en eller två dagar före födseln. När tidpunkten för födsel närmar sig skall de parade djuren ges lämpliga och definierade material för beredning av ett bo.
1.3.3 Förberedelse av djuren
För testet används unga friska djur som har acklimatiserats till laboratoriemiljön under minst fem dagar och som inte har använts för tidigare test. Testdjuren karakteriseras enligt art, stam, ursprung, kön, vikt och ålder. Alla syskonförhållanden mellan djuren bör vara kända så att parning mellan sådana djur kan undvikas. Djuren fördelas slumpmässigt i kontroll- och behandlingsgrupper (stratifiering enligt kroppsvikt rekommenderas). Burarna placeras i sådan ordning att eventuella verkningar på grund av placeringen minimeras. Varje djur förses med ett unikt identifieringsnummer. För P-generationen bör detta göras innan tillförseln av testämnet inleds. För F1-generationen bör detta göras efter avvänjningen av de djur som har valts för parning. För alla utvalda F1-djur bör uppgifter registreras om vilken kull de härstammar från. Dessutom rekommenderas att ungarna identifieras individuellt så snart som möjligt efter födseln, i fall där individuell vägning av ungar eller funktionstest övervägs.
Föräldradjuren (P) bör vara 5–9 veckor gamla när tillförseln av testämnet inleds. Djuren i alla testgrupper bör vara så lika som möjligt med avseende på vikt och ålder.
1.4 FÖRFARANDE
1.4.1 Djurens antal och kön
Varje behandlings- och kontrollgrupp skall bestå av så många djur att det nära eller vid tidpunkten för födseln helst finns minst 20 dräktiga hondjur. I fråga om ämnen som förorsakar oönskade behandlingsrelaterade verkningar (t.ex. sterilitet, övertoxicitet vid den höga dosen) är detta kanske inte möjligt. Syftet är att få ett tillräckligt antal dräktigheter för att säkerställa en meningsfull utvärdering av testämnets potential att påverka fertiliteten, dräktigheten och moderdjurens beteende samt diandet, tillväxten och utvecklingen hos F1-avkomman från befruktning till mognad och utvecklingen av dennas avkomma (F2) till avvänjning. Om det önskade antalet dräktiga djur (dvs. 20) inte erhålls, behöver testet således inte nödvändigtvis förkastas, utan detta bör bedömas från fall till fall.
1.4.2 Förberedelse av doserna
Det rekommenderas att testämnet tillförs oralt (med fodret, dricksvattnet eller genom sondmatning), utom om någon annan tillförselväg (t.ex. via huden eller genom inandning) bedöms vara lämpligare.
Vid behov kan testämnet upplösas eller suspenderas i en lämplig vehikel. Om möjligt bör man i första hand överväga vattenlösning eller vattensuspension, sedan oljelösning eller oljeemulsion (t.ex. majsolja) och därefter eventuellt andra vehiklar. I fråga om andra vehiklar än vatten måste de toxiska egenskaperna vara kända. Testämnets stabilitet i vehikeln bör fastställas.
1.4.3 Dosering
Minst tre dosnivåer och en parallell kontrollgrupp bör användas. Den högsta dosnivån väljs så att den framkallar toxiska verkningar men inte dödsfall eller allvarligt lidande, förutsatt att det inte finns begränsningar som beror på testämnets fysikalisk-kemiska natur eller biologiska verkningar. I fall av oväntad mortalitet kan testet i regel ändå godkännas, så länge som mortalitetsgraden är lägre än cirka 10 procent hos föräldradjuren (P). Därefter väljs dosnivåerna i fallande skala så att dosrelaterade verkningar kan påvisas. En nivå bör väljas så att inga påvisbara skadliga verkningar (NOAEL) uppstår. Två- till fyrfaldiga dosintervall är ofta optimala för de fallande dosnivåerna. Tillägg av en fjärde testgrupp är att föredra framför användning av mycket breda intervall mellan dosnivåerna (t.ex. en faktor som överstiger cirka 10). För utfodringstest bör dosintervallet inte vara mer en trefaldigt. Dosnivåerna bör väljas med hänsyn till kända toxicitetsdata, särskilt resultat från test med upprepad dos. Likaså bör hänsyn tas till känd information om metabolism och kinetik för testämnet eller närbesläktade material. Denna information är också till hjälp när det gäller att demonstrera lämpligheten hos dossystemet.
Kontrollgruppen skall vara en obehandlad grupp eller en vehikelkontrollgrupp, om vehikel används för tillförsel av testämnet. Med undantag för behandling med testämnet bör djuren i kontrollgruppen hanteras på exakt samma sätt som djuren i dosgrupperna. Om en vehikel används bör kontrollgruppen få vehikeln i den största volym som används. Om testämnet tillförs med fodret och detta leder till minskat foderintag eller minskad foderanvändning, kan det vara nödvändigt med en parallellt utfodrad kontrollgrupp. Alternativt kan man i stället för en sådan kontrollgrupp använda data från kontrollerade test för utvärdering av hur ett minskat foderintag påverkar reproduktionsparametrarna.
Följande egenskaper hos vehikeln och övriga eventuella tillsatsämnen bör i tillämplig mån beaktas: Verkningarna på absorption, distribution, metabolism eller kvarhållande av testämnet, verkningarna på testämnets kemiska egenskaper till den del dessa verkningar kan påverka testämnets toxiska egenskaper samt verkningarna på testdjurens foder- eller vattenintag eller deras näringstillstånd.
1.4.4 Gränstest (Limit-test)
Om ett oralt test med en dosnivå om minst 1 000 mg/kg kroppsvikt per dag (eller, om testämnet tillförs med foder eller dricksvatten, en motsvarande procenthalt i foder eller dricksvatten med användning av de förfaranden som beskrivs för detta test) inte leder till några observerbara toxiska verkningar varken hos föräldradjuren eller deras avkomma, och om toxicitet inte kan förväntas på grundval av data från strukturellt eller metaboliskt närbesläktade ämnen, kan ett fullständigt test med flera dosnivåer bedömas vara överflödigt. Detta gränstestkriterium är tillämpligt förutom i fall där sannolik exponering på människor indikerar att en högre oral dosnivå behövs. För andra former av tillförsel, såsom inandning eller applicering på huden, kan testämnets fysikalisk-kemiska egenskaper, såsom löslighet, ofta indikera och begränsa den maximala exponeringsnivån.
1.4.5 Tillförsel av doser
Djuren skall ges doser av testämnet alla dagar i veckan. Tillförsel på oral väg (foder, dricksvatten eller sondmatning) rekommenderas. Om någon annan tillförselväg används måste detta motiveras och tillbörliga justeringar kan vara nödvändiga. Samma tillförselmetod skall användas för alla djur under den valda testperioden. Om testämnet tillförs genom sondmatning bör magsond användas. Den volym vätska som tillförs på en och samma gång får inte överskrida 1 ml per l00 g kroppsvikt (0,4 ml per 100 g kroppsvikt om majsolja används), utom för vattenlösningar där volymen kan uppgå till 2 ml per 100 g kroppsvikt. Med undantag för irriterande eller frätande ämnen som normalt ger kraftigare verkan med högre koncentration bör variationer i testvolym minimeras genom justering av koncentrationen, för att säkerställa en konstant volym på alla dosnivåer. Om tillförsel genom sondmatning används får ungarna normalt testämnet endast indirekt genom mjölken, tills direkt tillförsel inleds efter avvänjningen. Om tillförsel via foder eller vatten används kommer ungarna dessutom att få testämnet direkt så snart de börjar äta själva under den sista veckan av diperioden.
För ämnen som tillförs via fodret eller dricksvattnet är det viktigt att försäkra sig om att testämnet ges i mängder som inte stör det normala näringsupptaget eller den normala vattenbalansen. Testämne som tillförs via fodret kan ges som en konstant koncentration (ppm) eller en konstant dosnivå i förhållande till djurens kroppsvikt. Det använda alternativet skall anges. Testämne som tillförs genom sondmatning bör ges vid samma tid varje dag, och justeras minst varje vecka så att dosnivån hålls konstant i förhållande till djurens kroppsvikt. Informationen om placentadistribution bör beaktas när sondmatade doser justeras enligt vikten.
1.4.6 Testschema
Daglig dosering av föräldragenerationen (P) inleds när djuren är mellan fem och nio veckor gamla. Daglig dosering av F1-generationens han- och hondjur inleds efter avvänjningen. Om testämnet tillförs med fodret eller dricksvattnet bör hänsyn tas till att F1-ungarna redan under diperioden kan utsättas för direkt exponering av testämnet. Tillförseln skall fortsätta för båda könen (P och F1) under minst 10 veckor före parningsperioden. Tillförseln fortsätts för båda könen under den två veckor långa parningsperioden. Handjuren avlivas humant och undersöks när de inte längre behövs för bedömningen av reproduktionstoxiska verkningar. Tillförseln till föräldragenerationens (P) hondjur fortsätts under hela dräktigheten och fram till det att F1-avkomman har avvants. Eventuella justeringar av testschemat bör övervägas om känd information om testämnet indikerar detta, t.ex. toxicitetsdata, induktion av metabolism eller bioackumulering. Dosen till varje djur bör i regel basera sig på den senaste bestämningen av djurets kroppsvikt. Försiktighet bör dock iakttas när dosen justeras under dräktighetens sista tredjedel.
Behandlingen av P- och F1-generationens handjur och hondjur fortsätts fram till det att testet avslutas. Alla P- och F1-generationens handjur och hondjur avlivas humant när de inte längre behövs för bedömningen av reproduktionstoxiska verkningar. F1-avkomma som inte väljs ut för parning och all F2-avkomma avlivas humant efter avvänjningen.
1.4.7 Parning
1.4.7.1 Parning i föräldragenerationen (P)
För parningen sammanförs ett hondjur med ett ensamt handjur från samma dosnivå (parning i förhållandet 1:1) tills kopulation inträffar eller 2 veckor har gått. Hondjuren undersöks varje dag för närvaron av sperma eller vaginalproppar. Som dräktighetens dag 0 räknas den dag då en vaginalpropp eller sperma observeras. Om parningen inte lyckas kan man överväga ett nytt parningsförsök där hondjuret sammanförs med ett handjur med fastställd fertilitet från samma grupp. De djur som har parat sig bör identifieras entydigt i testets data. Parning av syskon bör undvikas.
1.4.7.2 F1-parning
För parning av F1-avkomman väljs minst ett handjur och ett hondjur från varje kull efter avvänjningen, vilka korsas med ungar ur en annan kull på samma dosnivå. På detta sätt produceras F2-generationen. Ungarna väljs ut slumpmässigt ur varje kull i fall där inga signifikanta skillnader kan observeras rörande kroppsvikt eller utseende mellan ungarna i en kull. Om skillnader kan observeras bör de djur som bäst representerar kullen väljas ut. I praktiken görs detta bäst på grundval av kroppsvikt, även om det i vissa fall kan vara lämpligare att använda utseendet som grund. F1-avkomman skall inte paras förrän den har nått fullständig sexuell mognad.
Par utan avkomma skall undersökas i syfte att fastställa uppenbara orsaker till infertiliteten. Detta kan göras t.ex. genom att djuren får möjlighet att para sig med han- eller hondjur vars fertilitet är fastställd, genom mikroskopisk undersökning av reproduktionsorganen eller genom undersökning av brunstighetsperioden eller spermatogenesen.
1.4.7.3 Andra parningen
I vissa fall, t.ex. vid behandlingsrelaterade förändringar i kullstorlek eller om entydig effekt av den första parningen inte kan observeras, rekommenderas att vuxna P- eller F1-djur får para sig på nytt för att producera en ny kull. För denna andra parning rekommenderas korsning av djur som inte har producerat någon kull, med hondjur och handjur vars fertilitet är fastställd. Om en ny kull bedöms vara nödvändig i någondera generationen, bör den andra parningen ske cirka en vecka efter det att föregående kull har avvants.
1.4.7.4 Kullstorlek
Djuren får föda normalt och hålla sin avkomma tills den är avvand. Standardisering av kullarna är inte obligatorisk. Om standardisering görs, bör den metod som används beskrivas i detalj.
1.5 OBSERVATIONER
1.5.1 Kliniska observationer
En allmän klinisk observation bör göras varje dag. Om testämnet tillförs genom sondmatning bör observationstidpunkten väljas med beaktande av perioden för när maximala verkningar förväntas efter tillförseln. Avvikande beteende, tecken på svår eller förlängd födsel och alla tecken på toxicitet bör registreras. Dessutom bör alla djur inspekteras närmare minst en gång per vecka, lämpligen i samband med vägningen. Två gånger per dag (under veckosluten en gång per dag, om lämpligt) bör alla djur inspekteras för morbiditet och mortalitet.
1.5.2 Föräldradjurens kroppsvikt samt foder- och vattenkonsumtion
Föräldradjuren (P och Fl) skall vägas på den första doseringsdagen och därefter minst varje vecka. Föräldragenerationernas hondjur (P och F1) skall vägas minst på dräktighetsdagarna 0, 7, 14 och 20 eller 21, under diperioden på samma dagar då kullarna vägs och slutligen på den dag då djuren avlivas. Dessa observationer bör rapporteras individuellt för varje vuxet djur. Före parningen och under diperioden skall foderkonsumtionen mätas minst varje vecka. Vattenkonsumtionen skall mäta minst varje vecka om testämnet tillförs med vattnet.
1.5.3 Brunstighetscykel
Brunstighetscykelns längd och normalitet utvärderas hos P- och F1-hondjuren genom vaginala smear-test före parningen och eventuellt under parningsperioden fram till det att tecken på parning kan observeras. Tagningen av vaginala eller cervikala celler bör göras med försiktighet för att undvika störningar på slemhinnan och induktion av skendräktighet (1).
1.5.4 Spermaparametrar
Vid testets slut registreras för alla P- och F1-handjur vikten för testiklar och bitestiklar. Ett exemplar av varje organ bör bevaras för histopatologisk undersökning (se avsnitt 1.5.7, 1.5.8.1). Återstående testiklar och bitestiklar från en undergrupp med minst tio handjur från varje grupp av P- och F1-handjur används för räkning av homogeniseringsresistenta spermatider respektive cauda epididymala spermareserver. Från samma undergrupp av handdjur insamlas sperma från cauda epididymis eller vas deferens för utvärdering av spermans motilitet och morfologi. Om behandlingsrelaterade verkningar observeras eller om resultaten från andra test tyder på verkningar på spermatogenes, skall sperman utvärderas för alla handjur i varje dosgrupp. I annat fall kan räkningen begränsas till P- och F1-handjuren i kontroll- och högdosgruppen.
Totalantalet homogeniseringsresistenta testikulära spermatider och cauda epididymala spermier bör räknas (2)(3). Cauda-spermareserverna kan härledas från koncentrationen och volymen hos sperman i den suspension som används för de kvalitativa bedömningarna och från antalet spermier som räknats efter påföljande malning eller homogenisering av återstående cauda-vävnad. Räkningen bör utföras omedelbart efter avlivningen för den valda undergruppen av handjur från alla dosgrupper. Undantag till detta är om man gör video- eller digitalregistreringar eller om proverna djupfryses och analyseras senare. I sådana fall kan kontroll- och högdosgruppen analyseras först. Om inga behandlingsrelaterade verkningar (t.ex. på spermiernas antal, motilitet eller morfologi) kan observeras, behöver de övriga dosgrupperna inte analyseras. Om behandlingsrelaterade verkningar kan observeras i högdosgruppen bör även grupperna med lägre doser utvärderas.
Motiliteten hos epididymal sperma (eller ductus deferens-sperma) bör bedömas eller videofilmas omedelbart efter avlivningen. Sperman bör skördas på sådant sätt att skador minimeras. Utspädningen av sperman för motilitetsanalysen bör göras med användning av godtagbara metoder (4). Procentandelen progressivt motila spermier bestäms subjektivt eller objektivt. Om datorstödd motilitetsanalys används (5)(6)(7)(8)(9)(10) görs härledningen av den progressiva motiliteten på grundval av användardefinierade trösklar för genomsnittlig banhastighet och linearitetsindex. Om proverna videofilmas (11) eller om bilderna registreras på annat sätt vid obduktionen, kan den efterföljande analysen begränsas till P- och F1-handjuren i kontroll- och högdosgruppen. Undantag till detta är om behandlingsrelaterade verkningar kan observeras, i vilket fall även grupperna med lägre doser bör utvärderas. Om det inte förekommer video- eller digitalbildsregistrering måste alla prover i alla behandlingsgrupper analyseras vid obduktionen.
Ett spermaprov från epididymis (eller vas deferens) utvärderas morfologiskt. Spermierna (minst 200 per prov) bör undersökas i form av fixerade våta preparat (12) och klassificeras som normala eller abnormala. Exempel på morfologiska abnormaliteter hos spermier är fusion, isolerade huvuden och missformade huvuden eller svansar. Utvärderingen bör göras omedelbart efter avlivningen för den valda undergruppen av handjur från alla dosgrupper. Om det finns video- eller digitalregistreringar kan utvärderingen göras senare. Även cellproverna från smear-test kan, om de fixeras, avläsas senare. I sådana fall kan kontroll- och högdosgruppen analyseras först. Om inga behandlingsrelaterade verkningar (t.ex. på spermans morfologi) kan observeras behöver de övriga dosgrupperna inte analyseras. Om behandlingsrelaterade verkningar kan observeras i högdosgruppen bör även grupperna med lägre doser utvärderas.
Om någon av de ovan nämnda spermabedömningsparametrarna har undersökts tidigare som ett led i ett systematiskt toxicitetstest som varat minst 90 dagar, behöver bedömningen inte nödvändigtvis upprepas i tvågenerationstestet. Det rekommenderas dock att prover eller digitala registreringar av P-generationens sperma bevaras, så att en utvärdering vid behov kan göras senare.
1.5.5 Avkomma
Varje kull undersöks så snart som möjligt efter födseln (diperiodens dag 0) för att fastställa antalet ungar och deras kön, antalet dödfödda ungar, antalet levande ungar och förekomsten av betydande anomalier. Ungar som konstateras vara döda på dag 0 bör helst, om de är tillräckligt intakta, undersökas för eventuella defekter och dödsorsak, samt bevaras. De levande ungarna räknas och vägs individuellt efter födseln (diperiodens dag 0) eller på dag 1. Därefter vägs ungarna på de reguljära vägningsdagarna, t.ex. diperiodens dagar 4, 7, 14 och 21. Fysiska eller beteendemässiga abnormaliteter hos moderdjuren eller avkomman bör registreras.
Avkommans fysiska utveckling bör registreras, främst genom ökningen i kroppsvikt. Övriga fysiska parametrar (t.ex. öron- och ögonöppningar, tandsprickning, hårväxt) kan ge tilläggsinformation, men dessa data bör helst utvärderas i samband med data om sexuell mognad (t.ex. ålder och kroppsvikt när vagina öppnas eller när balano-preputial separation sker) (13). Funktionella undersökningar (t.ex. motorisk aktivitet, sensorisk funktion, reflex ontogeni) hos F1-avkomman före och/eller efter avvänjningen, särskilt faktorer som hör samman med den sexuella mognaden, rekommenderas om sådana undersökningar inte ingår i separata test. Åldern då vagina öppnas och preputial separation sker bör bestämmas för de avvanda F1-ungar som väljs ut för parning. Anogenitalt avstånd mäts på dag 0 efter födseln hos F2-ungar, om detta bedöms vara nödvändigt på grund av att F1-generationen har avvikelser rörande kvoten mellan könen eller tidpunkten för sexuell mognad.
De funktionella observationerna kan utelämnas för grupper som på annat sätt uppvisar tecken på skadliga verkningar (t.ex. betydande minskning av viktökningen). Om funktionella undersökningar görs, skall de inte omfatta de ungar som har valts ut för parning.
1.5.6 Obduktion
När testet avslutas eller om djur dör under testets gång, skall alla föräldradjur (P och F1), alla ungar med externa abnormaliteter eller kliniska tecken samt en slumpmässigt vald unge per kön och kull från både F1- och F2-generationen undersökas makroskopiskt för eventuella strukturella abnormaliteter eller patologiska avvikelser. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid reproduktionssystemets organ. Döende ungar som avlivas humant eller döda ungar bör, förutsatt att de är tillräckligt intakta, undersökas för eventuella defekter och dödsorsak, samt bevaras.
Livmodern hos alla förstfödande hondjur skall undersökas på ett sätt som inte stör den histopatologiska utvärderingen, för förekomsten av implantationer och deras antal.
1.5.7 Organvikter
Vid testets slut bestäms kroppsvikten och vikten hos följande organ för alla P- och F1-föräldradjur (pariga organ vägs individuellt):
|
— |
Livmoder, äggstockar. |
|
— |
Testiklar, bitestiklar (totalt och cauda). |
|
— |
Prostata. |
|
— |
Sädesblåsa med koaguleringskörtlar och deras vätskor samt prostatan (som en enhet). |
|
— |
Hjärna, lever, njurar, mjälte, hypofys, sköldkörtel och adrenalinkörtel samt kända målorgan. |
Kroppsvikten vid testets slut bestäms för de F1- och F2-ungar som väljs ut för obduktion. Vikten bestäms även för följande organ från den slumpmässigt valda ungen per kön per kull (se avsnitt 1.5.6): hjärna, mjälte och bisköldkörtel.
Resultaten från obduktionen och vägningen av organ bör i tillämplig mån bedömas med hänsyn till observationer från andra test med upprepad dos.
1.5.8 Histopatologi
1.5.8.1 Föräldradjur
Följande organ och vävnader (eller representativa prover) från föräldradjuren (P och F1) skall fixeras och förvaras i ett lämpligt medium för histopatologisk undersökning:
|
— |
Vagina, livmoder med livmoderhals samt äggstockar (bevarade i adekvat fixervätska). |
|
— |
En testikel (bevarad i Bouins fixervätska eller motsvarande), en bitestikel, sädesblåsa, prostata och koaguleringskörtel. |
|
— |
Tidigare identifierade målorgan från alla P- och F1-djur som har valts ut för parning. |
Fullständig histopatologi görs av de ovan uppräknade bevarade organen och vävnaderna för alla sådana P- och F1-djur i högdos- och kontrollgruppen som har valts ut för parning. Undersökning av äggstockarna hos P-djuren är inte obligatorisk. Organ som har behandlingsrelaterade avvikelser bör även undersökas i låg- och medeldosgrupperna som stöd för bestämningen av NOAEL. Dessutom bör histopatologisk undersökning göras på reproduktionsorganen från sådana djur i låg- och medeldosgruppen som misstänks för reducerad fertilitet, t.ex. djur som inte parade sig, inte befruktades, inte avlade, eller djur som inte födde frisk avkomma. Alla betydande skador såsom atrofi eller tumörer bör undersökas.
Detaljerad histopatologisk undersökning görs på testiklarna (t.ex. med användning av Bouins fixervätska, paraffininbäddning och transverssektioner av 4–5 μm tjocklek) för att identifiera behandlingsrelaterade verkningar såsom tillbakabildade spermatider, uteblivna germinalcellslager eller -typer, multinukleära jätteceller eller degraderingen av spermatogeniska celler in i lumen (14). Undersökning av den intakta bitestikeln skall inbegripa caput, corpus och cauda, vilket kan åtföljas av en utvärdering av en longitudinell sektion. Bitestikeln utvärderas för leukocytinfiltration, förändringar i prevalensen av celltyper, avvikande celltyper och spermafagocytos. PAS och hematoxylinfärgning kan användas för undersökning av handjurens reproduktionsorgan.
Äggstockarna efter diperioden bör innehålla primordiala och växande folliklar samt de stora corpora lutea från diperioden. Den histopatologiska undersökningen bör detektera kvalitativ utarmning av den primordiala follikelpopulationen. En kvantitativ utvärdering av de primordiala folliklarna görs för F1-hondjuren. Antalet djur, valet av äggstockssektion och sektionens storlek bör vara statistiskt lämpliga för det utvärderingsförfarande som används. Utvärderingen bör inbegripa räkning av antalet primordiala folliklar, som kan kombineras med små växande folliklar, för jämförelse av äggstockarna hos behandlinggruppernas och kontrollgruppens djur (15)(16)(17)(18)(19).
1.5.8.2 Avvanda ungar
Grovt abnormala vävnader och målorgan från alla ungar med externa abnormaliteter eller kliniska tecken, samt från en slumpmässigt vald unge per kön och per kull i både F1- och F2-generationen (som inte valts ut för parning), skall fixeras och förvaras i ett lämpligt medium för histopatologisk undersökning. Fullständig histopatologisk karakterisering av bevarade vävnader bör göras, med särskild tonvikt på reproduktionssystemets organ.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Data rapporteras individuellt för moderdjuren och deras avkomma och sammanställs i en tabell. Tabellen skall för varje testgrupp och varje generation visa antalet djur vid testets början, antalet djur som under testets gång har dött eller avlivats av humana skäl, tidpunkten för alla dödsfall eller humana avlivningar, antalet fertila djur, antalet dräktiga hondjur, antalet djur som uppvisar tecken på toxicitet, en beskrivning av de toxicitetstecken som har observerats (tidpunkten då sådana först upptäcktes, de toxiska verkningarnas varaktighet och allvarlighetsgrad), typerna av observationer om föräldradjur och avkomma, typerna av histopatologiska avvikelser och alla relevanta data om kullarna.
De numeriska resultaten skall utvärderas med en lämplig och allmänt erkänd statistisk metod. Valet av statistiska metoder bör ingå som en del av testets utformning och bör motiveras. Statistiska dos-responsmodeller kan vara användbara för analysen av data. Rapporten skall innehålla tillräckligt med information om analysmetoden och det datorprogram som används, så att en oberoende granskare eller statistiker kan göra en ny utvärdering och rekonstruera analysen.
2.2 UTVÄRDERING AV RESULTATEN
Resultaten från detta test för reproduktionstoxicitet på två generationer skall utvärderas med avseende på de observerade verkningarna, inbegripet resultaten från obduktion och mikroskopiska undersökningar. Utvärderingen skall omfatta förhållandet mellan, eller avsaknaden därav, mellan testämnesdosen och närvaron eller frånvaron, incidensen och allvarlighetsgraden för abnormaliteter, inbegripet grova skador, identifierade målorgan, verkningar på fertiliteten, kliniska abnormaliteter, verkningar på reproduktionsförmågan och kullen, avvikelser rörande kroppsvikt, verkningar på mortaliteten samt alla andra toxiska verkningar. Vid utvärdering av testresultaten bör hänsyn tas till testämnets fysikalisk-kemiska egenskaper och de toxikokinetiska data som är kända.
Ett korrekt genomfört test för reproduktionstoxicitet bör inbegripa en tillfredsställande uppskattning av den nivå där inga verkningar observeras och ge en förståelse för de skadliga verkningarna på reproduktion, födsel och digivning, samt på den postnatala utvecklingen inklusive tillväxt och sexuell utveckling.
2.3 TOLKNING AV RESULTATEN
Ett test för reproduktionstoxicitet på två generationer skall ge information om verkningarna av upprepad exponering för ett ämne under alla faser av reproduktionscykeln. Testet skall särskilt ge information om reproduktionsparametrarna samt om avkommans utveckling, tillväxt, mognad och överlevnad. Testresultaten skall tolkas tillsammans med resultaten från test avseende subkronisk toxicitet, prenatal utvecklingstoxicitet och toxikokinetik samt andra kända testresultat. Resultaten från detta test kan användas för att bedöma behovet av ytterligare testning av en kemikalie. Extrapolering av testresultaten till att gälla för exponering på människor kan i viss utsträckning godtas. Resultaten kan bäst tillämpas på information om dosnivåer där inga verkningar kan observeras och information om tillåten exponering på människor (20)(21)(22)(23).
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel (i förekommande fall).
|
|
|
Testdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
Diskussion om resultaten.
Slutsatser, inbegripet värden för den lägsta nivå där inga verkningar kan observeras (NOAEL) hos moderdjur och avkomma.
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
Sadleir, R.M.F.S. (1979), ’Cycles and Seasons’, Reproduction in Mammals, I. Germ Cells and Fertilization, C.R. Auston och R.V. Short (red.), Cambridge, New York. |
|
(2) |
Gray, L.E. et al. (1989), ’A Dose‒Response Analysis of Methoxychlor‒Induced Alterations of Reproductive Development and Function in the Rat’, Fundamental and Applied Toxicology, 12:92–108. |
|
(3) |
Robb, G.W. et al. (1978), ’Daily Sperm Production and Epididymal Sperm Reserves of Pubertal and Adult Rats’, Journal of Reproduction and Fertility, 54:103–107. |
|
(4) |
Klinefelter, G.R. et al. (1991), ’The Method of Sperm Collection Significantly Influences Sperm Motion Parameters Following Ethane Dimethanesulfonate Administration in the Rat’, Reproductive Toxicology. 5:39–44. |
|
(5) |
Seed, J. et al. (1996), ’Methods for Assessing Sperm Motility, Morphology, and Counts in the Rat, Rabbit, and Dog: a Consensus Report’, Reproductive Toxicology, 10(3):237–244. |
|
(6) |
Chapin, R.E. et al. (1992), ’Methods for Assessing Rat Sperm Motility’, Reproductive Toxicology, 6:267–273. |
|
(7) |
Klinefelter, G.R. et al. (1992), ’Direct Effects of Ethane Dimethanesulphonate on Epididymal Function in Adult Rats: an In Vitro Demonstration’, Journal of Andrology 13:409–421. |
|
(8) |
Slott, V.L. et al. (1991), ’Rat Sperm Motility Analysis: Methodologic Considerations’, Reproductive Toxicology, 5:449–458. |
|
(9) |
Slott, V.L. och Perreault, S.D. (1993), ’Computer‒Assisted Sperm Analysis of Rodent Epididymal Sperm Motility Using the Hamilton‒Thorn Motility Analyzer’, Methods in Toxicology, Part A., Academic, Orlando, Florida, 319–333. |
|
(10) |
Toth, G.P. et al. (1989), ’The Automated Analysis of Rat Sperm Motility Following Subchronic Epichlorhydrin Administration: Methodologic and Statistical Considerations’, Journal of Andrology, 10:401–415. |
|
(11) |
Working, P.K. och M. Hurtt (1987), ’Computerized Videomicrographic Analysis of Rat Sperm Motility’, Journal of Andrology, 8:330-337. |
|
(12) |
Linder, R.E. et al. (1992), ’Endpoints of Spermatoxicity in the Rat After Short Duration Exposures to Fourteen Reproductive Toxicants’, Reproductive Toxicology, 6:491–505. |
|
(13) |
Korenbrot, C.C. et al. (1977), ’Preputial Separation as an External Sign of Pubertal Development in the Male Rat’, Biological Reproduction, 17:298–303. |
|
(14) |
Russell, L.D. et al. (1990), ’Histological and Histopathological Evaluation of the Testis’, Cache River Press, Clearwater, Florida. |
|
(15) |
Heindel, J.J. och R.E. Chapin, (red.) (1993), ’Part B. Female Reproductive Systems, Methods in Toxicology’, Academic, Orlando, Florida. |
|
(16) |
Heindel, J.J. et al. (1989), ’Histological Assessment of Ovarian Follicle Number in Mice As a Screen of Ovarian Toxicity, Growth Factors and the Ovary’, A.N. Hirshfield (red.), Plenum, New York, 421–426. |
|
(17) |
Manson, J.M. och Y.J. Kang, (1989), ’Test Methods for Assessing Female Reproductive and Developmental Toxicology’, Principles and Methods of Toxicology, A.W. Hayes (red.), Raven, New York. |
|
(18) |
Smith, B.J. et al. (1991), ’Comparison of Random and Serial Sections in Assessment of Ovarian Toxicity’, Reproductive Toxicology, 5:379–383. |
|
(19) |
Heindel, J.J. (1999), ’Oocyte Quantitation and Ovarian Histology. In: An Evaluation and Interpretation of Reproductive Endpoints for Human Health Risk Assessment’, G. Daston och C.A. Kimmel, (red.), ILSI Press, Washington, DC. |
|
(20) |
Thomas, J. A. (1991), ’Toxic Responses of the Reproductive System’, Casarett and Doull’s Toxicology, M.O. Amdur, J. Doull och C.D. Klaassen (red.), Pergamon, New York. |
|
(21) |
Zenick, H. och E.D. Clegg (1989), ’Assessment of Male Reproductive Toxicity: A Risk Assessment Approach’, Principles and Methods of Toxicology, A.W. Hayes (red.), Raven Press, New York. |
|
(22) |
Palmer, A.K. (1981), Developmental Toxicology, Kimmel, C.A. och J. Buelke-Sam (red.), Raven Press, New York. |
|
(23) |
Palmer, A.K. (1978), Handbook of Teratology, Vol. 4, J.G. Wilson och F.C. Fraser (red.), Plenum Press, New York.” |
BILAGA 2H
”B.42. HUDSENSIBILISERING: LLNA-METODEN (LOCAL LYMPH NODE ASSAY)
1. METOD
Denna testmetod motsvarar OECD TG 429 (2002).
1.1 INLEDNING
LLNA-metoden (Local Lymph Node Assay) har validerats och godkänts i den utsträckning som krävs för en ny metod (1), (2), (3). LLNA är den andra metoden för bedömning av kemikaliers förmåga att framkalla hudsensibilisering hos djur. Den tidigare metoden (B.6) innebär test på marsvin, speciellt maximeringstest på marsvin och Buehler-test (4).
LLNA-metoden är en alternativ metod för identifiering av kemikalier som framkallar hudsensibilisering, och för bekräftelse av att en kemikalie inte har någon signifikant förmåga att framkalla hudsensibilisering. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att LLNA alltid skall användas i stället för test på marsvin., utan att LLNA-metoden är likvärdig och kan användas som ett alternativ i fall där positiva och negativa resultat i regel inte kräver någon ytterligare bekräftelse.
LLNA-metoden har vissa fördelar både vetenskapligt och djurskyddsmässigt sett. Metoden används för att undersöka hudsensibiliseringens induktionsfas, vilket ger tillgång till kvantitativa data som är lämpliga för dos-responsbedömning. Närmare uppgifter om valideringen av LLNA och en översikt av det associerade arbetet finns i ett antal publikationer (5), (6), (7), (8). Det bör dessutom noteras att de ämnen som har milda till moderata sensibiliseringsegenskaper och som anses vara lämpliga som positivt kontrollämne för testmetoder med marsvin, även är lämpliga i fråga om LLNA-metoden (6), (8), (9).
LLNA är en in vivo-metod, och därför går det inte att undvika användningen av djur för bedömning av sensibilisering genom kontakt. Metoden ger dock möjligheter att minska antalet djur som behövs. Dessutom ger LLNA möjligheter till att använda djuren på ett betydligt bättre sätt vid test avseende sensibilisering. LLNA baserar sig på observationer av immunologiska händelser som stimuleras av kemikalier under sensibiliseringens induktionsfas. Till skillnad från test på marsvin behöver man med LLNA inte framkalla provokationsinducerade dermala hypersensitivitetsreaktioner. Dessutom behöver adjuvant inte användas, vilket är fallet vid maximeringstest på marsvin. LLNA är därför en mindre plågsam metod för djuren. Trots fördelarna med LLNA jämfört med traditionella test på marsvin, bör man vara medveten om att LLNA har vissa begränsningar. Det kan därför i vissa fall vara nödvändigt att använda traditionella test på marsvin (till exempel falska negativa fynd med LLNA för vissa metaller eller falska positiva fynd för vissa hudirriterande ämnen (10)).
Se även Inledning, del B.
1.2 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
LLNA bygger på principen om att sensibiliserande ämnen inducerar en primär proliferation av lymfocyter i den lymfnod som dränerar det område där kemikalien appliceras. Denna proliferation står i proportion till dosen (och det allergiframkallande ämnets styrka), och är ett enkelt sätt för att få en objektiv och kvantitativ mätning av sensibiliseringen. Med hjälp av LLNA kan man utvärdera denna proliferation som ett dos-responsförhållande där proliferationen i testgruppen jämförs med proliferationen i vehikelbehandlade kontrollgrupper. Därefter bestäms förhållandet mellan proliferationen i behandlings- och kontrollgrupperna, det så kallade stimulationsindexet (Stimulation Index, SI). Indexet måste minst ha värdet tre för att det skall vara motiverat med ytterligare undersökning av ett testämne med avseende på ämnets förmåga att framkalla hudsensibilisering. Den metod som beskrivs här baserar sig på radioaktiv märkning för mätningen av cellproliferationen. Även andra end points kan användas för bedömning av proliferationen, förutsatt att dessa kan motiveras och har tillräcklig vetenskaplig grund, inbegripet fullständiga hänvisningar och beskrivning av metoden.
1.3 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.3.1 Beredning
1.3.1.1 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Djuren skall inhysas individuellt. Temperaturen i testdjurens utrymmen bör vara 22°C (± 3°C). Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten.
1.3.1.2 Förberedelse av djuren
Djuren väljs ut slumpmässigt och förses med märkning så att de kan identifieras individuellt (öronmärkning får dock inte användas). Därefter får djuren acklimatisera sig till laboratoriets betingelser i sina burar i minst 5 dagar före doseringsstart. Innan behandlingen inleds undersöks alla djur för att säkerställa att de inte har några synliga hudskador.
1.3.2 Testbetingelser
1.3.2.1 Testdjur
För detta test används mus. Testdjuren skall vara unga vuxna mushonor av stammen CBA/Ca eller CBA/J. De bör inte ha fått ungar och får inte vara dräktiga. När försöket inleds bör djuren vara 8–12 veckor gamla. Djurens viktvariation bör vara minimal och får inte överskrida 20 % av medelvikten. Övriga stammar eller hanar kan användas förutsatt att det finns tillräckliga data som stöd för att det inte förekommer några betydande stam- eller könsberoende skillnader i LLNA-respons.
1.3.2.2 Tillförlitlighetskontroll
Positiva kontrollämnen används för att demonstrera metodens prestanda och laboratoriets kompetens att genomföra testet på ett framgångsrikt sätt. Ett positivt kontrollämne bör ge en positiv LLNA-respons på den exponeringsnivå som förväntas ge ett stimuleringsindex (SI) >3 i förhållande till negativa kontrollgruppen. Dosen för det positiva kontrollämnet bör väljas så att induktionen är tydlig men inte för kraftig. Rekommenderade ämnen är hexylkanelaldehyd (CAS-nr 101-86-0, EINECS-nr 202-983-3) och merkaptobensotiazol (CAS-nr 149-30-4, EINECS-nr 205-736-8). I vissa fall kan även andra kontrollämnen som uppfyller de ovan angivna kriterierna användas, förutsatt att tillbörlig motivering kan ges. Trots att det i regel krävs en positiv kontrollgrupp för varje försök, kan det förekomma situationer där testlaboratoriet har tillgång till historiska positiva kontrolldata som påvisar enhetlig och nöjaktig respons över en sexmånadersperiod eller längre. I sådana situationer kan det vara lämpligt att testningen med positiva kontrollämnen görs med längre intervall, dock inte längre än 6 månader. Även om det positiva kontrollämnet bör testas i en vehikel som veterligen framkallar en enhetlig respons (till exempel aceton : olivolja ), kan det förekomma vissa föreskriftsreglerade situationer där det även behövs testning i en icke-standardmässig vehikel (kliniskt och kemiskt relevant formel). I en sådan situation bör man utföra test med avseende på en eventuell växelverkan mellan det positiva kontrollämnet och den icke-standardmässiga vehikeln.
1.3.2.3 Antalet djur, dosnivåer och valet av vehikel
Minst fyra djur per dosgrupp och minst tre koncentrationer av testämnet bör användas. Dessutom används en negativ kontrollgrupp som endast behandlas med den använda vehikeln samt, där det är lämpligt, en positiv kontroll. I fall där man samlar in data om individuella djur, bör varje dosgrupp omfatta minst fem djur. Med undantag för behandling med testämnet bör djuren i kontrollgrupperna hanteras på exakt samma sätt som djuren i dosgrupperna.
Doserna och vehikeln bör väljas på grundval av rekommendationerna i hänvisning (1). Doserna väljs ur koncentrationsserien 100 %, 50 %, 25 %, 10 %, 5 %, 2,5 %, 1 %, 0,5 % osv. Tillgängliga data om toxicitet och hudirritation bör beaktas vid valet av de tre koncentrationerna, så att den högsta koncentrationen ger maximal exponering samtidigt som systemisk toxicitet och överdriven lokal hudirritation undviks (2), (11).
Valet av vehikel bör basera sig på en maximering av testkoncentrationerna och lösligheten vid beredning av en lämplig lösning eller suspension för applicering av testämnet. Som vehikel rekommenderas, i preferensordning, aceton/olivolja (4:1 v/v), dimetylformamid, metyletylketon, propylenglykol och dimetylsulpoxid (2), (10). Även andra vehiklar kan användas, förutsatt att tillräcklig vetenskaplig motivering kan ges. I vissa situationer kan det vara nödvändigt att som extra kontroll använda ett kliniskt relevant lösningsmedel eller en kommersiellt tillgänglig blandning där testämnet ingår. Särskild vikt bör fästas vid att säkerställa att hydrofila material inkorporeras i ett vehikelsystem som väter huden och som inte omedelbart rinner bort. Det betyder att helt vattenbaserade vehiklar bör undvikas.
1.3.3 Testförfarande
1.3.3.1 Försöksschema
För testet används följande försöksschema:
|
• |
Dag 1: Djur identifieras individuellt och vikten registreras. 25 μl av en lämplig koncentration av testämnet, enbart vehikel eller positivt kontrollämne (enligt det som är lämpligt) appliceras öppet på båda öronens baksida. |
|
• |
Dagarna 2 och 3: Upprepa appliceringen enligt dag 1. |
|
• |
Dagarna 4 och 5: Ingen behandling. |
|
• |
Dag 6: Registrera vikten för varje djur. Injicera 250 μl fosfatbuffrad saltlösning (PBS) som innehåller 20 μCi (7,4e + 8 Bq) 3H-metyltymidin i alla test- och kontrolldjur via svansvenen. Alternativt kan 250 μL PBS som innehåller 2 μCi (7,4e + 7 Bq) 125I-jododeoxyuridin och 10-5 M fluorodeoxyuridin injiceras i alla testdjur via svansvenen. Efter fem timmar avlivas djuren. De aurikulära dränerande lymfnoderna från varje öra skärs bort och poolas i PBS för varje försöksgrupp (metoden med poolad behandlingsgrupp). Alternativt kan lymfnodspar från individuella djur skäras bort och poolas i PBS för varje djur (metoden med individuellt djur). Närmare uppgifter samt scheman för nodidentifiering och dissekering finns i bilaga 1 i hänvisning 10. |
1.3.3.2 Beredning av cellsuspensioner
En enskild cellsuspension bestående av lymfnodsceller (LNC) från poolade behandlingsgrupper eller bilateralt från individuella djur bereds genom försiktig mekanisk sönderdelning med hjälp av ett nät av rostfritt stål (200 mesh). Lymfnodscellerna tvättas två gånger med ett överskott PBS och fälls ut med 5 % triklorättiksyra (TCA) vid 4°C under 18 timmar (1). Fällningen återupplöses i 1 ml TCA och överförs till skintillationskärl med 10 ml skintillationsvätska för 3H-räkning eller överförs direkt till gammaräkningsrör för 125I-räkning.
1.3.3.3 Bestämning av cellproliferationen (radioaktivt innehåll)
Innehållet av 3H-metyltymidin bestäms genom β-skintillationsräkning såsom sönderfallet per minut (DPM). Innehållet av 125I-jododeoxyuridin bestäms genom 125I-räkning och uttrycks även som DPM. Beroende på vilken metod som har valts uttrycks innehållet som DPM/behandlingsgrupp (metod med pooling) eller DPM/djur (metod med individuella djur).
1.3.3.4 Observationer
1.3.3.4.1 Kliniska observationer
Djuren bör observeras dagligen med tanke på eventuella kliniska tecken – lokal irritation vid appliceringsstället eller tecken på systemisk toxicitet. Alla observationer registreras systematiskt, med individuella registreringar för varje djur.
1.3.3.4.2 Kroppsvikt
Såsom konstateras i avsnitt 1.3.3.1 skall de individuella djurens vikt registreras vid testets början och strax före den schemalagda avlivningen.
1.3.4 Beräkning av resultaten
Resultaten uttrycks i form av ett stimulationsindex (SI). När pooling används erhålls SI genom att dividera det poolade radioaktiva innehållet för varje behandlingsgrupp med innehållet i den poolade vehikelkontrollgruppen, vilket ger ett genomsnittligt SI. När individuella djur används erhålls SI genom att dividera det genomsnittliga DPM/djur inom varje ämnes testgrupp och den positiva kontrollgruppen med det genomsnittliga DPM/djur för lösningsämnet/vehikelkontrollgruppen. Det genomsnittliga SI-värdet för den vehikelbehandlade kontrollgruppen är då 1.
När beräkningen av SI görs för individuella djur kan man göra en statistisk analys av försöksdata. Vid valet av en lämplig metod för den statistiska analysen bör man vara medveten om eventuella olikheter hos varianserna samt andra relaterade problem, som kan göra det nödvändigt att utföra en datatransformation eller en icke-parametrisk statistisk analys. Tolkningen av data kan lämpligen göras genom utvärdering av alla individuella data för behandlade grupper och vehikelkontrollgrupper. Med utvärderingen som grund uppritas sedan en anpassad dos-responskurva med beaktande av konfidensgränserna (8), (12), (13). Man bör dock vara uppmärksam på eventuell ’utanförliggande’ respons hos individuella djur inom en grupp. Sådan respons kan göra det nödvändigt att använda alternativa metoder för responsmätningen (till exempel median i stället för medeltal) eller att eliminera respons som ligger utanför området.
För avgöranden rörande positiv respons förutsätts ett stimulationsindex ≥3, beaktande av dosrespons och, där det är lämpligt, beaktade av statistisk signifikans (3), (6), (8), (12), (14).
Vid behov kan de erhållna resultaten klargöras ytterligare genom en granskning av testämnets olika egenskaper, inbegripet eventuell strukturell släktskap med kända hudsensibiliserande ämnen, huruvida ämnet orsakar särskilt kraftig hudirritation samt naturen hos den dosrespons som har iakttagits. Dessa och andra aspekter diskuteras närmare i andra källor (7).
2. DATA
Data bör sammanställas i tabellform med genomsnittliga och individuella DPM-värden och stimulationsindex för varje dosgrupp (inbegripet vehikelkontrollgruppen).
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel:
|
|
|
Testdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Tillförlitlighetskontroll:
|
|
|
Resultat:
|
|
|
Diskussion om resultaten:
|
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
Kimber, I. and Basketter, D.A. (1992). The murine local lymph node assay; collaborative studies and new directions: A commentary. Food and Chemical Toxicology 30, 165-169. |
|
(2) |
Kimber, I, Derman, R.J., Scholes E.W, and Basketter, D.A. (1994). The local lymph node assay: developments and applications. Toxicology, 93, 13-31. |
|
(3) |
Kimber, I., Hilton, J., Dearman, R.J., Gerberick, G.F., Ryan, C.A., Basketter, D.A., Lea, L., House, R.V., Ladies, G.S., Loveless, S.E., Hastings, K.L. (1998). Assessment of the skin sensitisation potential of topical medicaments using the local lymph node assay: An interlaboratory exercise. Journal of Toxicology and Environmental Health, 53, 563-79. |
|
(4) |
Testmetod B.6. |
|
(5) |
Chamberlain, M. and Basketter, D.A. (1996). The local lymph node assay: status of validation. Food and Chemical Toxicology, 34, 999-1002. |
|
(6) |
Basketter, D.A., Gerberick, G.F., Kimber, I. and Loveless, S.E (1996). The local lymph node assay- A viable alternative to currently accepted skin sensitisation tests. Food and Chemical Toxicology, 34, 985-997. |
|
(7) |
Basketter, D.A., Gerberick, G.F. and Kimber, I. (1998). Strategies for identifying false positive responses in predictive sensitisation tests. Food and Chemical Toxicology. 36, 327-33. |
|
(8) |
Van Och, F.M.M, Slob, W., De Jong, W.H., Vandebriel, R.J., Van Loveren, H. (2000). A quantitative method for assessing the sensitising potency of low molecular weight chemicals using a local lymph node assay: employement of a regression method that includes determination of uncertainty margins. Toxicology, 146, 49-59. |
|
(9) |
Dearman, R.J., Hilton, J., Evans, P., Harvey, P., Basketter, D.A. and Kimber, I. (1998). Temporal stability of local lymph node assay responses to hexyl cinnamic aldehyde. Journal of Applied Toxicology, 18, 281-4. |
|
(10) |
National Institute of Environmental Health Sciences (1999). The Murine Local Lymph Node Assay: A Test Method for Assessing the Allergic Contact Dermatitis Potential of Chemicals/Compounds: The Results of an Independent Peer Review Evaluation Coordinated by the Interagency Coordinating Committee on the Validation of Alternative Methods (ICCVAM) and the National Toxicology Program Center for the Evaluation of Alternative Toxicological Methods (NICETAM). NIH Publication No: 99-4494, Research Triangle Park, N.C. (http://iccvam.niehs.nih.gov). |
|
(11) |
Testmetod B.4. |
|
(12) |
Basketter, D.A., Selbie, E., Scholes, E.W. Lees, D. Kimber, I. and Botham, P.A. (1993) Results with OECD recommended positive control sensitisers in the maximisation, Buehler and local lymph node assays. Food and Chemical Toxicology, 31, 63-67. |
|
(13) |
Basketter D.A., Lea L.J., Dickens A., Briggs D., Pate I., Dearman R.J., Kimber I. (1999). A comparison of statistical approaches to the derivation of EC3 values from local lymph node assay dose responses. J. Appl. Toxicology, 19, 261-266. |
|
(14) |
Basketter DA, Blaikie L, Derman RJ, Kimber I, Ryan CA, Gerberick GF, Harvey P, Evans P, White IR and Rycroft RTG (2000). Use of local lymph node assay for the estimation of relative contact allergenic potency. Contact Dermatitis 42 ,344-48. |
B.43. TEST AVSEENDE NEUROTOXICITET PÅ GNAGARE
1. METOD
Denna metod motsvarar OECD TG 424 (1997).
Med testmetoden fås information som bekräftar eller ytterligare karakteriserar en kemikalies förmåga att framkalla neurotoxicitet hos vuxna djur. Testmetoden kan kombineras med tidigare metoder för toxicitetstest med upprepad dos eller den kan användas separat. Det rekommenderas att OECD:s vägledning om strategier och metoder rörande testning av neurotoxicitet (se hänvisning 1) används som hjälp när man utformar försök som baserar sig på denna testmetod. Detta är särskilt viktigt när man överväger modifikationer av testmetodens normala observationer och förfaranden. OECD:s vägledning är avsedd som hjälp vid valet av alternativa testförfaranden som kan behövas i specifika omständigheter.
Metoden omfattar inte bedömningen av utvecklingsneurotoxicitet.
1.1 INLEDNING
Vid bedömning och utvärdering av en kemikalies toxiska egenskaper är det viktigt att ta hänsyn till kemikaliens förmåga att framkalla neurotoxiska verkningar. Redan i metoden för test avseende systemisk toxicitet med upprepad dos ingår observationer avsedda att påvisa förmågan att framkalla neurotoxicitet. Med hjälp av föreliggande testmetod kan man få ytterligare information om eller bekräfta de neurotoxiska verkningar som har observerats vid undersökning av systemisk toxicitet med upprepad dos. För vissa klasser av kemikalier kan en analys av förmågan att framkalla neurotoxicitet tyda på att det är lämpligare att använda föreliggande metod direkt, och inte bygga på indikationer på neurotoxicitet från undersökningar av systemisk toxicitet med upprepad dos. En sådan analys kan omfatta exempelvis följande:
|
• |
des signes de neurotoxicité ou des lésions neuropathologiques sont observés dans des études de toxicité autres que des études de toxicité systémique à dose répétée, ou |
|
• |
Strukturellt släktskap eller annan information som länkar kemikalien i fråga till ämnen med känd neurotoxicitet. |
Det kan även finnas andra tillfällen då det är lämpligt att använda föreliggande testmetod (se hänvisning 1).
Metoden har utformats så att den kan anpassas till särskilda behov att bekräfta en kemikalies specifika histopatologiska och beteenderelaterade neurotoxicitet, eller ge en möjlighet att karakterisera och kvantifiera neurotoxisk respons.
Tidigare likställdes neurotoxicitet med neuropati som inbegriper neuropatologiska skador eller neurologiska funktionsstörningar såsom förlamning, paralys eller tremor. Även om neuropati är en betydande manifestation av neurotoxicitet, vet man numera att det finns många andra tecken på nervsystemtoxicitet (förlust av motorisk koordination, sensoriska brister, inlärnings- och minnesstörningar), vilka inte alltid kommer fram vid undersökning av neuropati eller andra slags studier.
Syftet med föreliggande testmetod är att få fram betydande neurobeteenderelaterade och neuropatologiska verkningar hos vuxna gnagare. Trots att beteenderubbningar, även i frånvaron av morfologiska ändringar, kan tyda på skadliga verkningar på organismen, är dock inte alla beteenderubbningar specifika för nervsystemet. Alla observerade ändringar bör därför utvärderas tillsammans med korrelativa histopatologiska, hematologiska eller biokemiska data samt data om andra typer av systemisk toxicitet. Den testmetod som beskrivs här och vars syfte är att karakterisera och kvantifiera neurotoxisk respons inbegriper specifika histopatologiska och beteenderelaterade förfaranden som ytterligare kan kompletteras med elektrofysiologiska och/eller biokemiska undersökningar (se hänvisning 1, 2, 3 och 4).
Neurotoxiska ämnen kan verka på flera olika mål inom nervsystemet och genom flera olika mekanismer. Så länge som det inte finns ett enda system med vars hjälp alla ämnen kunde testas på djupet med avseende på neurotoxicitet, kan det vara nödvändigt att använda andra in vivo- eller in vitro-test som är specifika för den typ av neurotoxicitet som observeras eller förväntas.
Föreliggande testmetod kan även, i kombination med OECD:s vägledning om strategier och metoder rörande testning av neurotoxicitet (se hänvisning 1), användas som grund för test där man vill ytterligare karakterisera eller öka känsligheten hos dos-respons-kvantifieringen, och på så sätt få en bättre uppskattning av nivån för inga påvisbara skadliga verkningar eller bekräfta en kemikalies kända eller misstänkta skadliga verkningar. Man kan exempelvis utforma test för identifiering och utvärdering av de neurotoxiska mekanismerna eller test vars resultat kompletterar tillgängliga data från tidigare grundläggande observationer rörande neurobeteende och neuropatologi. Sådana test behöver inte ge samma resultat som kan fås med de standardförfaranden som rekommenderas i föreliggande metod, till den del dessa data redan finns och inte kan anses vara nödvändiga för tolkning av resultaten.
Detta neurotoxicitetstest ger, fristående eller som del av en kombination, följande möjligheter:
|
— |
Identifiera om nervsystemet påverkas permanent eller tillfälligt av den kemikalie som testas. |
|
— |
Bidra till karakteriseringen av de nervsystemrubbningar som hör samman med exponering för kemikalien, och skapa en förståelse för de underliggande mekanismerna. |
|
— |
Bestämma dos- och tid-responsförhållanden i syfte att uppskatta en nivå där inga verkningar kan påvisas (och som kan användas för att fastställa säkerhetskriterier för kemikalien). |
Vid test enligt denna metod används oral tillförsel av testämnet. Det kan vara lämpligare med andra tillförselvägar (exempelvis via huden eller inandning). I förekommande fall måste då eventuellt de rekommenderade förfarandena modifieras. Överväganden om valet av tillförselväg skall basera sig på profilen för exponering på människor och tillgänglig toxikologisk eller kinetisk information.
1.2 Definitioner
Skadlig verkning: Varje sådan behandlingsrelaterad avvikelse från normaltillståndet som minskar organismens förmåga att överleva, föröka sig eller anpassa sig till omgivningen.
Dos: Den mängd testämne som tillförs. Dosen uttrycks som vikt (g, mg), vikten testämne per viktenhet försöksdjur (exempelvis mg/kg) eller en konstant utfodringskoncentration (ppm).
Dosering: Ett allmänt begrepp som inbegriper dos, dess frekvens och varaktighet.
Neurotoxicitet: En skadlig förändring i nervsystemets struktur eller funktion till följd av exponering för ett kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt ämne.
Neurotoxiskt ämne: Varje kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt ämne som har förmågan att framkalla neurotoxicitet.
NOAEL: En förkortning av ’no-observed-adverse-effect level’ (nivå vid vilken inga skadliga verkningar observeras). Detta är den högsta dosnivån vid vilken inga skadliga behandlingsrelaterade verkningar kan observeras.
1.3 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Testämnet tillförs oralt i ett urval doser till flera grupper med laboratoriegnagare. I regel behövs upprepade doser. Doseringsschemat kan gälla subakut toxicitet (28 dagar), subkronisk toxicitet (90 dagar) eller kronisk toxicitet (1 år eller längre). Förfarandet som beskrivs här kan även användas för undersökning av akut neurotoxicitet. Djuren testas i syfte att få fram eller karakterisera beteenderelaterade och/eller neurologiska rubbningar. Under observationsperioderna görs bedömning av ett antal beteenden som kan påverkas av neurotoxiska ämnen. Efter avslutat test tas en undergrupp per kön från varje grupp för perfusion in situ, och snitt av hjärna, ryggrad och perifera nerver prepareras och undersöks.
Om testet görs fristående i syfte att påvisa neurotoxicitet eller karakterisera neurotoxiska verkningar, kan de djur som inte har använts för perfusion och efterföljande histopatologi (se tabell 1) användas för specifika undersökningar av neurobeteende, neuropatologi, neurokemi eller elektrofysiologi. Resultaten från sådana undersökningar kan komplettera data som fås med den föreliggande metodens standardundersökningar (se hänvisning 1). Tilläggsundersökningar kan vara till särskilt stor nytta i fall där empiriska observationer eller de förväntade verkningarna tyder på att en kemikalies neurotoxicitet är av en specifik typ eller har ett specifikt mål. Alternativt kan de återstående djuren användas för bedömningar som bygger på metoderna för toxicitetstest med upprepad dos på gnagare.
När test enligt denna metod kombineras med test enligt andra metoder måste djurens antal vara tillräckligt för att observationskraven skall uppfyllas för båda testerna.
1.4 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.4.1 Val av djurart
Rekommenderad gnagare är råtta. Om testet utförs med andra gnagare bör detta motiveras. Djuren bör vara unga och friska vuxna exemplar som härrör från normala laboratoriestammar. Hondjuren får inte ha fött ungar och får inte vara dräktiga. Doseringen bör i regel inledas så snart som möjligt efter avvänjningen, helst inte senare än vid sex veckors ålder och under alla omständigheter innan djuren fyllt nio veckor. När testet kombineras med andra test måste denna faktor eventuellt anpassas. Vid testets början får variationen i vikt mellan de använda djuren inte överstiga ±20 % av vardera könets medelvikt. Om ett kortvarigt test med upprepad dos utförs som inledning till ett långtidstest måste djur från samma stam och ursprung användas vid båda testerna.
1.4.2 Förvarings- och utfodringsbetingelser
Temperaturen i försöksdjurens utrymmen bör vara 22°C (± 3°C). Den relativa fuktigheten bör vara minst 30 % och skall helst inte överstiga 70 %, utom när rummet rengörs. Målvärdet bör dock vara 50–60 %. Belysningen bör vara artificiell med omväxlande 12 timmar ljus och 12 timmar mörker. Periodiska höga ljud bör minimeras. För utfodringen kan konventionellt laboratoriefoder användas, och djuren bör ha obegränsad tillgång till dricksvatten. Om tillförseln görs genom fodret, kan valet av foder kan påverkas av behovet att säkerställa en lämplig blandning med testämnet. Djuren kan inhysas individuellt eller i burar med små grupper av samma kön.
1.4.3 Förberedelse av djuren
Friska unga djur fördelas slumpvis i behandlings- och kontrollgrupper. Burarna placeras i sådan ordning att eventuella verkningar på grund av placeringen minimeras. Djuren förses med individuell märkning och hålls i sina burar under minst 5 dagar före försökets start så att de får acklimatisera sig till laboratoriets betingelser.
1.4.4 Tillförselväg och beredning av doserna
Denna testmetod är särskilt avsedd för oral tillförsel av testämnet. Den orala tillförseln kan göras genom sond, foder, dricksvatten eller kapsyler. Om andra tillförselvägar används (exempelvis via huden eller inandning) måste eventuellt de förfaranden som rekommenderas enligt metoden modifieras. Överväganden om valet av tillförselväg skall basera sig på profilen för exponering på människor och tillgänglig toxikologisk eller kinetisk information. Motivering bör ges för valet av tillförselväg liksom även en redogörelse för eventuella modifikationer av testmetodens förfaranden.
Vid behov kan testämnet upplösas eller suspenderas i en lämplig vehikel. Om möjligt bör man i första hand överväga vattenlösning eller vattensuspension, sedan oljelösning eller oljesuspension (exempelvis majsolja) och därefter eventuell lösning eller suspension i andra vehiklar. Vehikelns toxiska egenskaper måste vara kända. Dessutom bör hänsyn tas till följande egenskaper hos vehikeln: Verkningarna på absorption, distribution, metabolism eller kvarhållande av testämnet till den del dessa verkningar kan påverka testämnets toxiska egenskaper samt verkningarna på testdjurens foder- eller vattenintag eller deras näringstillstånd.
1.5 FÖRFARANDEN
1.5.1 Djurens antal och kön
När testet utförs fristående bör minst 20 djur (10 honor och 10 hanar) användas i varje dos- och kontrollgrupp med tanke på utvärderingen av detaljerade kliniska och funktionella observationer. Minst fem hanar och fem honor som har valts ut bland dessa tio hanar och tio honor bör vid testets slut perfuseras in situ och användas för detaljerad neurohistopatologi. Om endast ett begränsat antal djur i en given dosgrupp observeras med avseende på tecken på neurotoxiska verkningar bör man överväga att införliva dessa djur i det urval som perfuseras. Om testet utförs i kombination med toxicitetstest med upprepad dos, bör djurens antal vara tillräckligt för att båda testernas syfte skall uppnås. Minimiantalet djur per grupp för olika testkombinationer anges i bilaga 1. Om man planerar avlivningar under testets gång eller återhämtningsgrupper för observation av reversibilitet, varaktighet eller fördröjd start för de toxiska verkningarna efter doseringen, eller om man planerar tilläggsobservationer, bör antalet djur ökas i syfte att säkerställa tillgången till nödvändigt antal djur för observation och histopatologi.
1.5.2 Doserings- och kontrollgrupp
I regel bör minst tre dosgrupper och en parallell kontrollgrupp användas. Om analys av tillgängliga data tyder på att inga verkningar förväntas vid en upprepad dos på 1 000 mg per kg kroppsvikt och dag, kan ett gränstest utföras. Om det inte finns lämpliga data att tillgå kan ett inledande test utföras som hjälp för bestämning av doserna. Med undantag för behandling med testämnet bör djuren i kontrollgruppen hanteras på exakt samma sätt som djuren i dosgrupperna. Om en vehikel används för tillförsel av testämnet bör kontrollgruppen få vehikeln i den största volym som används.
1.5.3 Tillförlitlighetskontroll
Testningslaboratoriet bör redogöra för laboratoriets kompetens att utföra försöket samt för känsligheten hos de förfaranden som används. Redogörelsen bör ge belägg för förmågan att detektera och kvantifiera förändringar i de olika ändpunkter som rekommenderas för observation (autonoma tecken, sensorisk reaktivitet, greppstyrka och motorisk aktivitet). Information om kemikalier som orsakar olika typer av neurotoxisk respons och som kan användas som positivkontrollämnen finns i hänvisning 2–9. Historiska data kan användas förutsatt att testförfarandena till väsentliga delar förblir desamma. Periodisk uppdatering av historiska data rekommenderas. Om det testande laboratoriet gör ändringar av testförloppet eller testets förfaranden bör laboratoriet lägga fram nya data som ger belägg på förfarandenas fortsatta känslighet.
1.5.4 Val av dos
Dosnivåerna bör väljas med hänsyn tagen till alla tillgängliga tidigare data om observerad toxicitet och kinetik för testämnet och närbesläktade material. Den högsta dosnivån bör väljas så att den framkallar neurotoxiska verkningar eller tydliga systemiska toxiska verkningar. Därefter väljs dosnivåerna i fallande skala så att en dosrelaterad respons kan påvisas, och samtidigt så att inga påvisbara skadliga verkningar (NOAEL) kan observeras på den lägsta dosnivån. Dosnivåerna bör väljas så att primära toxiska verkningar på nervsystemet kan särskiljas från verkningar som härrör från systemisk toxicitet. Det är ofta optimalt med 2–3 intervall, och tillägg av en fjärde testgrupp är ofta att föredra framför användning av mycket breda intervall (exempelvis mer än faktorn 10) mellan dosnivåerna. Hänsyn bör tas till en eventuellt existerande skälig uppskattning av exponering på människor.
1.5.5 Gränstest (limit test)
Om ett test med en dosnivå på minst 1 000 mg per kroppsvikt och dag genomförs på det sätt som beskrivs här och inga neurotoxiska verkningar kan observeras, och om toxicitet inte förväntas på grundval av uppgifter om strukturellt närbesläktade ämnen, kan ett fullständigt test med tre dosnivåer anses vara överflödigt. Om det är sannolikt att människor kommer att utsättas för exponering måste eventuellt en högre dosnivå (oralt) användas vid gränstestet. För andra former av tillförsel, såsom inandning eller applicering på huden, kan testämnets fysikalkemiska egenskaper ofta utnyttjas för att indikera och begränsa den maximala exponeringsnivån. För ett test avseende akut toxicitet oralt bör gränstestets dos vara minst 2 000 mg/kg.
1.5.6 Tillförsel av doser
Djuren doseras dagligen med testämnet, 7 dagar i veckan under minst 28 dagar. Om doseringen görs 5 dagar i veckan eller under en kortare period bör detta motiveras. Om testämnet tillförs genom sondmatning bör hela dosen tillföras på en gång via magsond eller lämplig intubationskanyl. Den största mängd vätska som kan tillföras vid ett och samma tillfälle beror på testdjurets storlek. Volymen bör inte överskrida 1 ml per 100 g kroppsvikt. I fråga om vattenlösningar får dock volymer på upp till 2 ml per 100 g kroppsvikt användas. Med undantag för irriterande eller frätande ämnen som normalt ger kraftigare verkningar vid högre koncentrationer bör variationer i testvolym minimeras genom justering av koncentrationen, för att säkerställa en konstant volym på alla dosnivåer.
För ämnen som tillförs via fodret eller dricksvattnet är det viktigt att försäkra sig om att testämnet ges i mängder som inte stör det normala näringsupptaget eller den normala vattenbalansen. När testämnet tillförs via fodret kan man använda en konstant koncentration (ppm) eller en konstant dosnivå i förhållande till djurens kroppsvikt. Det använda alternativet måste anges. När ett ämne tillförs genom sondmatning bör dosen ges vid samma tid varje dag, och vid behov justeras dosen så att dosnivån hålls konstant i förhållande till djurens kroppsvikt. Om ett test med upprepad dos används som inledning till ett långtidstest måste samma foder användas vid båda testningarna. Om det inte är möjligt med en engångsdos vid test avseende akut toxicitet, kan dosen tillföras i mindre delar över en period som inte överskrider 24 timmar.
1.6 OBSERVATIONER
1.6.1 Frekvens för observationer och tester
Vid test med upprepad dos bör observationsperioden vara lika lång som doseringsperioden. Vid test avseende akut toxicitet bör djuren observeras i ytterligare 14 dagar efter doseringsperiodens slut. För djur i satellitgrupper som inte exponeras under en period efter behandlingen, bör observationerna även täcka denna period.
Observationerna bör göras tillräckligt ofta för att maximera sannolikheten för upptäckt av beteenderelaterade och/eller neurologiska avvikelser. Observationerna bör helst göras vid samma tid varje dag, med hänsyn tagen till när man förväntar sig de starkaste verkningarna efter doseringen. En översikt av frekvensen för kliniska och funktionella observationer finns i tabell 2. Om kinetiska eller andra data från tidigare studier tyder på avvikande tidpunkter för observationer, prov eller förlängda observationsperioder, bör schemat anpassas så att maximal information erhålls. Motivering bör ges för alla ändringar av schemat.
1.6.1.1 Observationer av allmänt hälsotillstånd och mortalitet/morbiditet
Alla djur bör observeras omsorgsfullt minst en gång per dag med avseende på hälsotillstånd och minst två gånger per dag med avseende på morbiditet och mortalitet.
1.6.1.2 Detaljerade kliniska observationer
Detaljerade kliniska observationer bör göras på alla djur som har valts ut för detta ändamål (se tabell 1), en gång före den första exponeringen (för att få en jämförelsegrund per djur) och därefter med olika tidsintervall beroende på testets varaktighet (se tabell 2). Detaljerade kliniska observationer av återhämtningen i satellitgrupper bör göras i slutet återhämtningsperioden. De kliniska observationerna bör göras utanför buren på en standardarena. Observationerna bör registreras omsorgsfullt med hjälp av ett poängsystem som inbegriper kriterier eller poängskalor för varje mätning. Testningslaboratoriet bör tydligt ange vilka kriterier eller skalor som har använts. Det är viktigt att säkerställa att variationerna i testbetingelserna är minimala (inte systematiskt relaterade till behandlingen) och att observationerna görs av en kompetent person som inte känner till den aktuella behandlingen.
Det rekommenderas att observationerna genomförs på ett strukturerat sätt där väldefinierade kriterier (inbegripet definition av området för normal) systematiskt tillämpas på varje djur vid varje observationstidpunkt. Området för normal bör dokumenteras på tillbörligt sätt. Alla observerade tecken bör registreras. I tillämplig mån bör även omfattningen av de observerade tecknen registreras. De kliniska observationerna bör omfatta, men inte begränsas till, förändringar av hud, päls, ögon och slemhinnor, förekomst av sekret och utsöndringar samt autonom aktivitet (tårflöde, upprest päls, pupillstorlek, ovanligt andningsmönster och/eller andning genom munnen, alla ovanliga tecken rörande urinering eller defekation samt missfärgning av urinen).
Registreringarna bör även omfatta all ovanlig respons rörande kroppsställning, aktivitetsnivå (exempelvis minskad eller ökad utforskning av standardarenan) och rörelsekoordinationen. Förändringar i gång (exempelvis vaggande gång, ataxi), kroppsställning (exempelvis kutad rygg) och respons på hantering, placering eller andra omgivningsstimuli, liksom eventuella kloniska eller toniska rörelser, konvulsioner eller skälvningar, stereotypier, (exempelvis överdrivet putsande, ovanliga huvudrörelser, upprepat cirklande) eller bisarrt beteende (exempelvis bitning eller överdrivet slickande, självstympning, bakåtgång, utstötning av ljud) eller aggressioner bör registreras.
1.6.1.3 Funktionella observationer
Liksom i fråga om de kliniska observationerna bör funktionella observationer göras en gång före exponeringen och därefter med tillbörlig frekvens på alla djur som har valts ut för detta ändamål (se tabell 1). Frekvensen för de funktionella observationerna beror även på testets varaktighet (se tabell 2). Utöver de observationsperioder som anges i tabell 2 bör satellitgrupper för återhämtning bli föremål för funktionella observationer så nära avlivningen som möjligt. De funktionella observationerna bör omfatta sensorisk reaktion på olika slags stimuli, exempelvis hörsel-, syn- och djupsensoriska stimuli (se hänvisning 5, 6 och 7), bedömning av greppstyrka (se hänvisning 8) och bedömning av motorisk aktivitet (se hänvisning 9). Den motoriska aktiviteten bör mätas med automatiserad utrustning som kan detektera både minskningar och ökningar av aktiviteten. Om något annat definierat system används bör detta vara kvantitativt och dess känslighet och tillförlitlighet bör påvisas. Alla apparater bör testas med avseende på tillförlitlighet över tiden och enhetliga resultat från olika apparater. Närmare uppgifter om lämpliga förfaranden finns i respektive hänvisning. Om det inte finns några data (exempelvis struktur-aktivitet, epidemiologiska data, tidigare toxikologiska test) som tyder på förmågan att framkalla neurotoxiska verkningar, bör man överväga att införliva mer specialiserade observationer av sensorisk och motorisk funktion eller inlärning och minne, för att undersöka dessa eventuella verkningar närmare. Mer information om specialiserade observationer och hur de görs finns i hänvisning 1.
Undantagsvis kan djur som uppvisar så svåra tecken på toxicitet att de i betydande mån skulle störa de funktionella observationerna utelämnas från dessa. Om djur utelämnas från de funktionella observationerna bör detta motiveras.
1.6.2 Kroppsvikt samt foder- och vattenkonsumtion
Vid test som varar upp till 90 dagar bör alla djur vägas minst en gång per vecka och foderkonsumtionen bör mätas (vattenkonsumtionen i de fall då testämnet tillförs i vattnet) minst varje vecka. Vid långtidstest bör alla djur vägas minst en gång per vecka under de första 13 veckorna och därefter minst var fjärde vecka. Foderkonsumtionen (vattenkonsumtionen i de fall då testämnet tillförs i vattnet) bör mätas minst varje vecka under de första 13 veckorna och därefter ungefär var tredje månad, utom om förändringar i hälsotillstånd eller kroppsvikt motiverar ett annat schema.
1.6.3 Oftalmologi
Vi test som varar längre än 28 dagar bör djuren, innan testämnet tillförs och vid testets slut, undersökas oftalmologiskt med ett oftalmoskop eller motsvarande utrustning. Denna undersökning bör helst omfatta alla djur men minst djuren i högdos- och kontrollgrupperna. Om ögonförändringar upptäcks, eller om kliniska tecken motiverar det, bör alla djur undersökas. Vid långtidstest bör oftalmologisk undersökning göras även när testet varat 13 veckor. Oftalmologisk undersökning behöver inte göras om det redan finns tillgång till data från tidigare gjorda test av liknande varaktighet och vid liknande dosnivåer.
1.6.4 Hematologi och klinisk biokemi
När testet avseende neurotoxicitet utförs i kombination med test avseende systemisk toxicitet med upprepad dos, bör hematologiska undersökningar och klinisk-biokemiska bestämningar göras enligt det som gäller för testet avseende systemisk toxicitet. Provtagningen bör göras på sådant sätt att alla potentiella verkningar på det neurologiska beteendet minimeras.
1.6.5 Histopatologi
Den neuropatologiska undersökningen bör utformas så att den kompletterar och utökar de observationer som har gjorts under testets in vivo-fas. Vävnad från minst fem djur per kön och grupp (se tabell 1 och nästa avsnitt) bör fixeras in situ med hjälp av allmänt erkänd perfusions- och fixeringsteknik (se kapitel 5 i hänvisning 3 och kapitel 50 i hänvisning 4). Alla observerade betydande förändringar bör registreras. Om testet utförs fristående i syfte att påvisa neurotoxicitet eller karakterisera neurotoxiska verkningar, kan återstoden av djuren användas för specifika undersökningar av neurobeteende (se hänvisning 10 och 11), neuropatologi (se hänvisning 10, 11, 12 och 13), neurokemi (se hänvisning 10, 11, 14 och 15) eller elektrofysiologi (se hänvisning 10, 11, 16 och 17) i den mån sådana undersökningar kan komplettera de förfaranden och undersökningar som beskrivs i denna metod. Återstoden kan även utnyttjas för att få fler djur för de histopatologiska undersökningarna. Dessa tilläggsförfaranden kan vara särskilt motiverade i fall där empiriska observationer eller förväntade verkningar tyder på att en kemikalies neurotoxicitet är av en specifik typ eller har ett specifikt mål (se hänvisning 2 och 3). Alternativt kan återstoden av djuren användas för rutinmässiga patologiska bedömningar enligt det som beskrivs i metoden för test med upprepad dos.
All vävnad som inbäddats i paraffin bör färgas med ett standardförfarande (såsom hematoxylin och eosin), och därefter undersökas i mikroskop. Om tecken på perifer neuropati observeras eller misstänks, bör plastinbäddade prover av perifer nervvävnad undersökas. De kliniska tecknen kan också ge indikationer på ytterligare objekt som bör undersökas eller på behovet att använda speciella färgningsförfaranden. Vägledning om ytterligare undersökningsobjekt finns i hänvisning 3 och 4. Det kan också vara motiverat med vissa specialfärgmedel i syfte att påvisa specifika typer av patologiska förändringar (se hänvisning 18).
Representativa snitt av centrala och perifera nervsystemet bör undersökas histologiskt (se kapitel 5 i hänvisning 3 och kapitel 50 i hänvisning 4). De områden som i regel skall undersökas inbegriper framhjärnan, centrum av storhjärnan, inbegripet ett snitt genom hippocampus, mitthjärnan, lillhjärnan, hjärnbryggan, förlängda märgen, ögat med synnerv och näthinna, ryggraden vid nacken och ländryggen, dorsala rotganglier, dorsala och ventrala rotfibrer, proximala ischiasnerven, proximala tibialnerven (vid knät) och tibialnervens vadmuskelförgrening. De snitt som görs av ryggraden och perifera nerver bör inbegripa diagonala, transversala och längsgående snitt. Uppmärksamhet bör fästas vid nervsystemets vaskulatur. Likaså bör man undersöka ett skelettmuskelprov, särskilt vadmuskeln. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid sådana punkter i centrala och perifera nervsystemet som har cellulär och fibrös struktur och mönster och som man vet att särskilt påverkas av neurotoxiska ämnen.
Vägledning om neuropatologiska förändringar som typiskt uppstår efter exponering av toxiska ämnen finns i hänvisning 3 och 4. För vävnadsproverna rekommenderas en stegvis undersökning där snitt från djuren i högdosgruppen först jämförs med snitt från djuren i kontrollgruppen. Om inga neuropatologiska förändringar kan iakttas i proverna från dessa grupper behövs inga ytterligare analyser. Om neuropatologiska förändringar kan iakttas i högdosgruppen bör prover av alla potentiellt påverkade vävnader från mellandos- och lågdosgruppen kodas och undersökas.
Om tecken på neuropatologiska förändringar kan iakttas vid den kvalitativa undersökningen bör en tilläggsundersökning göras på nervsystemets alla regioner som uppvisar sådana förändringar. Snitt från djuren i alla dosgrupper, från alla potentiellt påverkade regioner bör kodas och undersökas randomiserat av personer som inte känner till koden. Frekvens och allvarlighetsgrad bör registreras för alla skador. Efter bedömning av alla regioner från alla dosgruppers djur avtäcks koderna, och en statistisk analys genomförs för utvärdering av förhållandet mellan dos och respons. För varje skada bör man beskriva exempel på olika allvarlighetsgrader.
De neuropatologiska fynden bör utvärderas med hänsyn tagen till resultaten från observationer och mätningar av beteende, liksom även till övriga data från tidigare och parallella tester av det berörda ämnets systemiska toxicitet.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Data bör rapporteras individuellt. Därutöver bör alla data sammanfattas i en tabell över antalet djur i varje testgrupp eller kontrollgrupp vid testets början, antalet djur som hittats döda under testets gång eller som avlivats av hänsyn till djurens välbefinnande inbegripet avlivningstidpunkterna, antalet djur som visat tecken på toxicitet, en beskrivning av observerade tecken på toxicitet, inbegripet tidpunkten då sådana första gången upptäcktes, varaktighet och hur allvarliga de toxiska verkningarna är, antalet djur som har skador samt skadornas typ och allvarlighetsgrad.
2.2 UTVÄRDERING OCH TOLKNING AV RESULTATEN
Alla fynd bör utvärderas med avseende på förekomst, allvarlighetsgrad och korrelationen mellan neurobeteenderelaterade och neuropatologiska verkningar (även neurokemiska eller elektrofysiologiska verkningar, om tilläggsundersökningar ingår) samt alla andra skadliga verkningar som har observerats. Om möjligt bör de numeriska resultaten utvärderas genom en tillämplig och allmänt godtagbar statistisk metod. De statistiska metoderna bör fastställas vid utformningen av testet.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Testämne:
|
|
|
Vehikel (i förekommande fall):
|
|
|
Försöksdjur:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Observation och testförfaranden:
|
|
|
Resultat:
|
|
|
Diskussion om resultaten:
|
|
|
Slutsatser:
|
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
’OECD Giudance Document on Neurotoxicity Testing Strategies and Test Methods’, OECD, Paris (under beredning). |
|
(2) |
’Test Guidline for a Developmental Neurotoxicitu Study, OECD Guidelines for the Testing of Chemicals ’(under beredning). |
|
(3) |
World Health Organization (WHO) (1986), ’Environmental Health Criteria document 60: Principles and Methods for the Assessment of Neurotoxicity associated with Exposure to Chemicals’. |
|
(4) |
P.S. Spencer och H.H. Schaumburg (1980), ’Experimental and Clinical Neurotoxicology’, red. P.S. Spencer och H.H. Schaumburg, Williams and Wilkins, Baltimore/London. |
|
(5) |
D.E. och R.B. Wallace (1980), ’Utility of the Neurological Examination in Rats’, Acta Neurobiol. Exp., 40 , 999–1003. |
|
(6) |
S.C. Gad (1982), ’A Neuromuscular Screen for Use in Industrial Toxicology’, J. Toxicol. Environ. Health, 9, 691–704. |
|
(7) |
V.C. Moser, K.M. McDaniel och P.M. Phillips (1991), ’Rat Strain and Stock Comparisons Using a Functional Observational Battery: Baseline Values and Effects of amitraz’, Toxic. Appl. Pharmacol., 108 , 267–283. |
|
(8) |
O.A. Meyer, H.A. Tilson, W.C. Byrd och M.T. Riley (1979), ’A Method for the Routine Assessment of Fore- and Hind- limb Grip Strength of Rats and Mice’, Neurobehav. Toxicol., 1 , 233–236. |
|
(9) |
K.M. Crofton, J.L. Haward, V.C. Moser, M.W. Gill, L.W. Reirer, H.A. Tilson och R.C. MacPhail (1991), ’Interlaboratory Comparison of Motor Activity Experiments: Implication for Neurotoxicological Assessments’, Neurotoxicol. Teratol., 13 , 599–609. |
|
(10) |
H.A. Tilson och C.L. Mitchell (red.) (1992), ’Neurotoxicology Target Organ Toxicology Series’, Raven Press, New York.. |
|
(11) |
L.W. Chang (red.) (1995), ’Principles of Neurotoxicology’, Marcel Dekker, New York. |
|
(12) |
B. Broxup (1991), ’Neuropathology as a screen for Neurotoxicity Assessment’, J. Amer. Coll. Toxicol., 10 , 689–695. |
|
(13) |
V.C. Moser, D.C. Anthony, W.F. Sette och R.C. MacPhail (1992), ’Comparison of Subchronic Neurotoxicity of 2-Hydroxyethyl Acrylate and Acrylamide in Rats’, Fund. Appl.Toxicol., 18 , 343–352. |
|
(14) |
J.P. O'Callaghan (1988), ’Neurotypic and Gliotypic Proteins as Biochemical Markers of Neurotoxicity’, Eurotoxicol. Teratol., 10 , 445–452. |
|
(15) |
J.P. O'Callaghan och D.B. (1988), ’Acute Exposure of the Neonatal Rat to Triethyltin Results in Persistent Changes in Neurotypic and Gliotypic Proteins’, J. Pharmacol. Exp. Ther., 244 , 368–378. |
|
(16) |
D.A.Fox, H.E. Lowndes och G.G. Birkamper (1982), ’Electrophysiological Techniques in Neurotoxicology’, Nervous System Toxicology, red. C. L. Mitchell, Raven Press, New York, 299–335. |
|
(17) |
B.L.Johnson (1980), ’Electrophysiological Methods in neurotoxicity Testing’, Experimental and Clinical Neurotoxicology. red. P.S. Spencer och H. H. Schaumburg, Williams and Wilkins Co., Baltimore/London, 726–742. |
|
(18) |
J.D. Bancroft och A. Steven (1990), ’Theory and Pratice of Histological Techniques, Chapter 17’, Neuropathological Techniques, red. Lowe, James och Cox, Gordon, Churchill Livingstone. |
Tabell 1
Minimiantalet djur per grupp när test avseende neurotoxicitet utförs dels fristående, dels i kombination med andra test
|
|
OLIKA UTFÖRANDEN AV TEST AVSEENDE NEUROTOXICITET |
|||
|
Separat test |
I kombination med 28-dagarstest |
I kombination med 90-dagarstest |
I kombination med test avseende kronisk toxicitet |
|
|
Sammanlagt antal djur per grupp |
10 hanar och 10 honor |
10 hanar och 10 honor |
15 hanar och 15 honor |
25 hanar och 25 honor |
|
Antalet djur som valts ut för funktionella observationer inbegripet detaljerade kliniska observationer |
10 hanar och 10 honor |
10 hanar och 10 honor |
10 hanar och 10 honor |
10 hanar och 10 honor |
|
Antalet djur som valts ut för perfusion in situ och neurohistopatologi |
5 hanar och 5 honor |
5 hanar och 5 honor |
5 hanar och 5 honor |
5 hanar och 5 honor |
|
Antalet djur som valts ut för observationer vid toxicitetstest med upprepad dos, vid test av subkronisk eller kronisk toxicitet, för hematologisk undersökning, klinisk-biokemisk undersökning, histopatologi och dylikt, enligt respektive vägledning |
|
5 hanar och 5 honor |
||
|
Tilläggsobservationer, i förekommande fall |
5 hanar och 5 honor |
|
|
|
Tabell 2
Frekvens för kliniska och funktionella observationer
|
Typ av observationer |
Testets varaktighet |
||||||||||||||||||||||||||
|
Akut |
28-dagars |
90-dagars |
Kronisk |
||||||||||||||||||||||||
|
För alla djur |
Allmänt hälsotillstånd |
Dagligen |
Dagligen |
Dagligen |
Dagligen |
||||||||||||||||||||||
|
Mortalitet/morbiditet |
Två gånger per dag |
Två gånger per dag |
Två gånger per dag |
Två gånger per dag |
|||||||||||||||||||||||
|
I djur som valts ut för funktionella observationer |
Detaljerade kliniska observationer |
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||
|
Funktionella observationer |
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||
BILAGA 2I
”C.21. JORDLEVANDE MIKROORGANISMER: TEST RÖRANDE OMVANDLING AV KVÄVE
1. METOD
Denna testmetod är i stort sett identisk med OECD TG 216 (2000).
1.1 INLEDNING
Den testmetod som beskrivs här är en laboratoriemetod för undersökning av vilka långtidseffekter en engångsexponering av en kemikalie kan ha på jordlevande mikroorganismers omvandling av kväve. Testmetoden grundar sig i huvudsak på rekommendationerna från Växtskyddsorganisationen för Europa och Medelhavsområdet (EPPO) (1). Även övriga riktlinjer har beaktats, till exempel riktlinjerna från Biologische Bundesanstalt i Tyskland (2), Environmental Protection Agency i USA (3) SETAC (4) och Internationella standardiseringsorganisationen (5). Vid en OECD-workshop om valet av jord och sediment i Belgirate, Italien, 1995 (6), kom man överens om hur många och vilka jordtyper som skall användas i detta test. Rekommendationerna för insamling, hantering och lagring av jordprover grundar sig på ISO-riktlinjer (7) och rekommendationer från workshopen i Belgirate. Vid bedömning och utvärdering av olika ämnens toxiska egenskaper kan det vara nödvändigt att bestämma effekterna på den mikrobiella aktiviteten i jorden, till exempel när det behövs upplysningar om potentiella bieffekter som växtskyddsprodukter kan ha på mikrofloran i jorden, eller när det kan förväntas att de jordlevande mikroorganismerna exponeras för andra kemikalier än växtskyddsprodukter. Testet rörande omvandling av kväve görs för att bestämma sådana kemikaliers effekter på mikrofloran i jorden. Vid testning av jordbrukskemikalier (till exempel växtskyddsprodukter, gödselmedel, skogskemikalier) bör testet omfatta både omvandling av kväve och omvandling av kol. För övriga kemikalier är det tillräckligt med test rörande omvandling av kväve. När sådana kemikalier testas rörande omvandling av kväve och man får EC50-värden som faller inom samma område som gäller för kommersiellt tillgängliga nitrifikationshämmande medel (till exempel nitrapyrin), kan man även göra test rörande omvandling av kol i syfte att få ytterligare upplysningar.
Jord består av levande och icke-levande komponenter som förekommer i komplexa och heterogena sammansättningar. Mikroorganismerna spelar en viktig roll för nedbrytning och omvandling av organiskt material i fertila jordar. Det finns många olika arter av mikroorganismer som inverkar på olika aspekter av jordens fertilitet. Långvariga störningar av dessa biokemiska processer kan även störa kretsloppet av näringsämnen, vilket i sin tur kan leda till förändringar av jordens fertilitet. Omvandling av kol och kväve sker i alla fertila jordar. Även om de mikrobsamhällen som utför dessa processer varierar från jord till jord, följer omvandlingen i huvudsak samma mönster.
Syftet med den testmetod som beskrivs här är att upptäcka de skadliga långtidseffekter som ett ämne kan ha på omvandlingen av kväve i aerob ytjord. Testmetoden kan också användas för att uppskatta olika ämnens effekter på den omvandling av kol som utförs av mikrofloran i jorden. Nitratbildning sker efter att kol-kvävebindningarna har brutits. Om nitratproduktionen sker med samma hastighet i behandlad jord och kontrolljord, är det därför mycket sannolikt att de viktigaste kolnedbrytningsfunktionerna är intakta och välfungerande. Det substrat som har valts för testet (lusernmjöl) har en gynnsam kol/kväve-kvot (i regel mellan 12/1 och 16/1). Därigenom reduceras kolbristen under testets gång, och om ett mikrobsamhälle skadas av en kemikalie är det möjligt att det återhämtar sig inom 100 dagar.
De test som har använts som grund för denna testmetod är primärt utformade för situationer där den mängd ämne som når jorden kan förutses. Så är fallet till exempel för växtskyddsprodukter där man känner till den mängd som har applicerats på en åker. För jordbrukskemikalier räcker det med att testa två sådana doser som är relevanta med tanke på den förväntade dosen. Jordbrukskemikalier kan testas med avseende på aktiva ämnen eller produktsammansättningar. Testet är dock inte begränsat till jordbrukskemikalier. Genom att ändra både mängderna testämne som tillförs jorden och metoderna för utvärdering av data, kan testet även användas för situationer där mängden kemikalie som förväntas nå jorden inte är känd. På så sätt kan man i fråga om andra kemikalier än jordbrukskemikalier bestämma effekterna av en serie koncentrationer på omvandlingen av kväve. Erhållna testdata används för att rita upp en dos-responskurva och beräkna ECx-värden, där x är den procentuella effekten.
1.2 DEFINITIONER
Omvandling av kväve: Den slutliga nedbrytningen av kvävehaltigt material genom inverkan av mikroorganismer. Nedbrytningen sker via ammonifiering och nitrifiering, och utmynnar i den oorganiska slutprodukten nitrat.
ECx (effektiv koncentration): Den koncentration av testämnet i jorden som leder till att omvandlingen av kväve till nitrat hämmas till x procent.
EC50 (median effektiv koncentration): Den koncentration av testämnet i jorden som leder till att omvandlingen av kväve till nitrat hämmas till 50 procent.
1.3 REFERENSÄMNEN
Inga.
1.4 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Siktad jord förbättras med växtmjöl och behandlas med testämnet eller lämnas obehandlad (kontrollprov). Vid testning av jordbrukskemikalier rekommenderas minst två testkoncentrationer, och dessa bör väljas med beaktande av den högsta koncentration som kan förväntas nå jorden. Efter 0, 7, 14 och 28 dagars inkubation behandlas jordproverna (behandlad jord och kontrolljord) med ett lämpligt lösningsmedel och extrakten analyseras med avseende på nitratmängd. Nitratbildningshastigheten i behandlade prover jämförs med den i kontrollproverna, och den procentuella avvikelsen mellan behandlade prover och kontrollprover beräknas. Alla test bör omfatta minst 28 dagar. Om skillnaderna mellan behandlade och obehandlade prover är minst 25 % dag 28, görs fortsatta bestämningar under en period som maximalt sträcker sig till dag 100. Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier tillförs en serie koncentrationer av testämnet till jordproverna och mängderna bildat nitrat i behandlade och obehandlade prover bestäms efter inkubation i 28 dagar. Resultaten från test med flera koncentrationer analyseras med hjälp av en regressionsmodell och relevanta ECx-värden beräknas (till exempel EC50, EC25 och/eller EC10). Se definitionerna.
1.5 TESTETS GILTIGHET
Utvärderingen av testresultat rörande jordbrukskemikalier baserar sig på relativt små skillnader (till exempel medelvärde ±25 %) mellan nitratkoncentrationerna i obehandlade och behandlade jordprover. Därför kan stora variationer i de obehandlade proverna leda till falska resultat. Variationen mellan obehandlade replikatprover bör därför vara mindre än ±15 %.
1.6 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.6.1 Utrustning
Provbehållarna bör vara tillverkade av kemiskt inert material. Deras volym bör anpassas till det förfarande som används för inkubation av jorden, till exempel inkubation som bulk eller som en serie individuella jordprover (se avsnitt 1.7.1.2). Det är viktigt att minimera vattenförlusterna och sörja för gasväxling under testets förlopp (provbehållarna kan till exempel täckas med perforerad polyetylenfilm). Vid testning av flyktiga ämnen bör förseglingsbara och gastäta behållare användas. Behållarnas storlek bör anpassas så att jordprovet upptar cirka en fjärdedel av behållarens volym.
Därutöver behövs normal laboratorieutrustning, enligt följande:
|
— |
Omrörare: en mekanisk skakapparat eller motsvarande. |
|
— |
Centrifug (3 000 g) eller filtreringsutrustning (med nitratfritt filterpapper). |
|
— |
Instrument för nitratanalys, med adekvat känslighet och reproducerbarhet. |
1.6.2 Valet av jord och antal jordtyper
Endast en typ av jord används. Följande rekommendationer gäller för jorden:
|
— |
Sandhalt: minst 50 % och högst 75 %. |
|
— |
pH: 5,5–7,5. |
|
— |
Halten organiskt kol: 0,5–1,5 %. |
|
— |
Den mikrobiella biomassan bör bestämmas (8), (9) och dess kolhalt bör vara minst 1 % av jordens totala organiska kol. |
I de flesta fall är jord med dessa egenskaper ett exempel på sämsta möjliga situation – adsorptionen av testämnet är minimal, medan mikrofloran har maximal tillgång till testämnet. Det betyder att det i regel inte behövs test med andra typer av jord. I vissa fall, till exempel där testämnet mestadels förväntas hamna i speciella jordar såsom sura skogsjordar eller om testämnet består av elektrostatiskt laddade kemikalier, kan det vara nödvändigt att använda en extra jordtyp.
1.6.3 Insamling och lagring av jordprover
1.6.3.1 Insamling
Man bör ha tillgång till detaljerade upplysningar om historian för den plats där testjorden tas. Upplysningarna bör omfatta exakt läge, växtlighetstäcke, datum för behandlingar med växtskyddsprodukter, behandlingar med organiska och oorganiska gödselmedel, tillförsel av biologiska material eller oavsiktlig förorening. Den plats som väljs för provtagningen bör vara lämpad för långtidsanvändning. Lämpliga platser är flerårig ängsmark, åkrar med ettåriga spannmålsgrödor (utom majs) och tättsådda grönbeten. Vid provtagningstidpunkten måste det ha gått minst ett år från en eventuell behandling av provtagningsplatsen med växtskyddsprodukter. Det bör även ha gått minst sex månader från tillförsel av organiska gödselmedel. Användning av mineralgödselmedel är godtagbar endast när detta sker med utgångspunkt från grödans behov. Jordprover får inte tas förrän det har gått minst tre månader från gödslingen. Jord som har behandlats med gödselmedel med kända biocideffekter (till exempel kalciumcyanid) bör undvikas.
Provtagning bör undvikas under eller strax efter långa perioder (längre än 30 dagar) av torka eller vattenmättnad. På plöjd mark skall jordproverna tas på ett djup mellan 0 och 20 cm. På gräsmark (ängar) eller annan mark som plöjs sällan (minst en växtsäsong mellan varje plöjning) kan maximidjupet för provtagningen vara lite mer än 20 cm (till exempel 25 cm).
Jordproverna skall transporteras i behållare, och temperaturbetingelserna bör vara sådana att det inte finns risk för signifikanta förändringar av jordens ursprungliga egenskaper.
1.6.3.2 Lagring
De jordprover som används skall helst vara nytagna. Om lagring i laboratoriet inte kan undvikas kan jordproverna hållas i mörker vid 4 ±2°C under högst tre månader. Det är viktigt att lagringsbetingelserna är aeroba. Om jordprover tas från områden där marken är frusen under minst tre månader per år kan proverna lagras vid ‒18°C till ‒22°C under högst sex månader. Den mikrobiella biomassan hos lagrade jordprover bestäms före varje försök. Biomassans kolhalt bör vara minst 1 % av jordens totala kolhalt (se avsnitt 1.6.2).
1.6.4 Hantering och beredning av jordprover som testas
1.6.4.1 Förinkubation
För jordprover som har lagrats (se avsnitt 1.6.3.2) rekommenderas en förinkubation under 2–28 dagar. Under förinkubationen bör jordprovet ha samma temperatur och fukthalt som under själva testet (se avsnitten 1.6.4.2 och 1.7.1.3).
1.6.4.2 Fysikalisk-kemiska egenskaper
Stora föremål (till exempel stenar och växtdelar) avlägsnas manuellt ur jorden, som därefter siktas fuktig, utan att torkas alltför mycket, till en partikelstorlek som är högst 2 mm. Jordprovets fukthalt justeras med destillerat eller avjoniserat vatten till ett värde mellan 40 % och 60 % av den maximala vattenkapaciteten.
1.6.4.3 Förbättring med organiskt substrat
Jorden skall förbättras med ett lämpligt organiskt substrat, till exempel lusern- och gräsmjöl (huvudbeståndsdel: Medicago sativa (blålusern)) som har en kol/kväve-kvot mellan 12/1 och 16/1. Den rekommenderade kvoten mellan lusern och jord är 5 g lusern per kilogram jord (torrvikt).
1.6.5 Beredning av testämnet för applicering i jorden
Testämnet appliceras i regel med hjälp av en vehikel. Som vehikel kan vatten användas (för vattenlösliga ämnen) eller ett inert fast material såsom fin kvartssand (partikelstorlek: 0,1–0,5 mm). Vätskeformiga vehiklar andra än vatten (till exempel organiska lösningsmedel såsom aceton och kloroform) bör undvikas eftersom de kan skada mikrofloran. Om sand används som vehikel kan den beläggas med testämnet upplöst eller suspenderat i ett lämpligt lösningsmedel. Lösningsmedlet avlägsnas därefter genom avdunstning innan den belagda sanden blandas i jorden. För en optimal fördelning av testämnet i jorden rekommenderas 10 g sand per kilogram jord (torrvikt). Kontrollproverna behandlas med lika stor mängd rent vatten eller ren kvartssand.
Vid testning av flyktiga kemikalier bör förluster under behandlingen minimeras. Likaså bör en homogen fördelning i jorden säkerställas (testämnet bör exempelvis injiceras på flera ställen i jorden).
1.6.6 Testkoncentrationer
Vid testning av jordbrukskemikalier bör minst två koncentrationer användas. Den lägre koncentrationen bör minst motsvara den maximimängd som i praktiken förväntas nå jorden, och den högre koncentrationen bör vara en multipel av den lägre koncentrationen. Vid beräkning av koncentrationerna för det testämne som tillförs jorden antas att upptaget är enhetligt ned till jorddjupet 5 cm och att bulkdensiteten är 1,5. Vid testning av jordbrukskemikalier som appliceras direkt i jorden eller kemikalier där den mängd som når jorden kan förutses, rekommenderas dels den maximala PEC-koncentrationen (Predicted Environmental Concentration), dels en femfaldig koncentration av denna. Ämnen som förväntas bli applicerade i jorden flera gånger under en säsong bör testas vid koncentrationer som fås genom att multiplicera PEC-koncentrationen med det maximala antalet förväntade appliceringar. Den högsta testkoncentrationen bör dock inte överskrida mer än tio gånger den maximala koncentrationen vid en enskild applicering. Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier används en geometrisk serie med minst fem koncentrationer. Testkoncentrationerna bör täcka det område som behövs för att bestämma ECx-värden.
1.7 TESTETS UTFÖRANDE
1.7.1 Exponeringsbetingelser
1.7.1.1 Behandlade prover och kontrollprover
Vid testning av jordbrukskemikalier delas jorden i tre delar med lika vikt. Två delar blandas med vehikel plus produkt och den tredje blandas med ren vehikel (kontrollprov). Minst tre replikat rekommenderas för behandlade respektive obehandlade jordprover. Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier delas jorden i sex delar med lika vikt. Fem prover blandas med vehikel plus testämne och det sjätte provet blandas med ren vehikel. Tre replikat rekommenderas för behandlade prover respektive kontrollprov. Det är viktigt att säkerställa en homogen fördelning av testämnet i de behandlade jordproverna. Vid inblandningen bör kompaktering eller klumpbildning av jorden undvikas.
1.7.1.2 Inkubation av jordprover
Inkubationen av jordprover kan utföras på två olika sätt. Den kan göras med bulkprover av varje behandlat och obehandlat jordprov eller som en serie individuella och lika stora delprover av varje behandlat och obehandlat jordprov. Vid testning av flyktiga ämnen bör man dock alltid använda en serie individuella delprover. Vid inkubation i form av bulk bereds stora mängder av behandlade och obehandlade jordprover. Under testets gång tas behövligt antal delprover för analys. De mängder som bereds för behandlade och obehandlade jordprover beror på storleken hos de delprover som ingår, antalet replikat som används för analys och det förväntade antalet provtagningsgånger. Jordprover som inkuberas i form av bulk bör blandas grundligt innan delprover tas. När jordprover inkuberas i form av en serie individuella prover, delas varje behandlat och obehandlat prov upp i det antal delprover som behövs och används därefter på planerat sätt. Om det är sannolikt med fler än två provtagningstillfällen bör tillräckligt antal delprover beredas med tanke på alla replikat och alla provtagningstillfällen. Minst tre replikatprover av testjorden bör inkuberas under aeroba betingelser (se avsnitt 1.7.1.1). Alla testbehållare som används bör ha ett tillräckligt utrymme ovanför vätskeytan för att anaeroba betingelser inte skall uppstå. Vid testning av flyktiga ämnen bör testet alltid göras med en serie individuella delprover.
1.7.1.3 Testbetingelser och testperiodens längd
Testet genomförs i mörker vid en rumstemperatur på 20 ±2°C. Under testets gång bör jordprovernas fukthalt hållas vid 40–60 % av jordens maximala vattenkapacitet (se avsnitt 1.6.4.2). Tillåten variation är ±5 %. Destillerat eller avjoniserat vatten kan tillföras vid behov.
Testet bör omfatta en period på minst 28 dagar. Vid testning av jordbrukskemikalier jämförs nitratbildningshastigheten i behandlade prover och kontrollprover. Om avvikelsen är högre än 25 % dag 28, förlängs testet tills skillnaden är högst 25 % eller tills testet har varat 100 dagar, beroende på vilken gräns som nås först. För andra kemikalier än jordbrukskemikalier avslutas testet efter 28 dagar. På dag 28 bestäms nitratmängderna i behandlade jordprover och kontrollprover, och ECx-värden beräknas.
1.7.2 Provtagning och analys av jordprover
1.7.2.1 Provtagningsschema
Vid testning av jordbrukskemikalier analyseras jordproverna med avseende på nitrat, dag 0, 7, 14 och 28. Om testperioden måste förlängas görs tilläggsbestämningarna med 14 dagars intervall efter dag 28.
Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier används minst fem testkoncentrationer, och nitratanalys görs på jordproverna i början (dag 0) och i slutet av exponeringsperioden (dag 28). En delbestämning kan göras till exempel dag 7 om det bedöms vara nödvändigt. De resultat som erhålls dag 28 används för att bestämma ECx-värdet för kemikalien. Om så önskas kan kontrollprovernas data från dag 0 användas för att rapportera jordens ursprungliga nitrathalt.
1.7.2.2 Analys av jordprover
Mängden nitrat som har bildats i vart och ett av de behandlade proverna och kontrollreplikat bestäms för varje provtagningstidpunkt. Nitratet extraheras ur jorden genom att proverna skakas med ett lämpligt lösningsmedel, till exempel 0,1 M kaliumkloridlösning. 5 ml KCl-lösning per gram jord (torrvikt) rekommenderas. För optimal extraktion bör behållarna med jord och extraktionslösning inte vara fyllda mer än till hälften. Blandningarna skakas vid 150 rpm under 60 minuter. Blandningarna centrifugeras eller filtreras och vätskefasens analyseras med avseende på nitrat. Partikelfria vätskeextrakt kan lagras före analys vid –20 ±5°C i högst sex månader.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Vid testning av jordbrukskemikalier registreras mängden nitrat som har bildats i varje replikatprov, och medelvärdena för alla replikat ges i tabellform. Kväveomvandlingshastigheterna utvärderas med lämpliga och allmänt accepterade statistiska metoder (till exempel F-test, 5 % signifikansnivå). Mängderna bildat nitrat uttrycks som mg nitrat/kg torrvikt jord/dag. Nitratbildningshastigheten i varje behandlat prov jämförs med hastigheten i kontrollprovet, och den procentuella avvikelsen från kontrollprovet beräknas.
Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier bestäms mängden nitrat som har bildats i varje replikat, och en dos-responskurva ritas upp för uppskattningen av ECx-värden. Mängderna nitrat i de behandlade proverna (mg nitrat/kg torrvikt jord) dag 28 jämförs med mängderna i kontrollproverna. Resultatet används för beräkning av den procentuella hämningen för varje testkoncentration. Dessa procentvärden ritas upp mot koncentrationen, och ECx-värden beräknas med hjälp av statistiska metoder. Konfidensgränserna (p = 0,95) för de beräknade ECx-värdena bestäms med standardmetoder (10), (11), (12).
Om kvävehalterna i de ämnen som testas är höga kan detta påverka mängden nitrat som bildas under testet. Om sådana ämnen testas vid en hög koncentration (till exempel kemikalier som sannolikt kommer att appliceras vid upprepade tillfällen) måste testet omfatta tillbörliga kontrollprover (jord med testämne men utan växtmjöl). De värden som fås för dessa kontrollprover måste beaktas vid beräkning av ECx.
2.2 TOLKNING AV RESULTATEN
Om resultaten från test rörande jordbrukskemikalier tyder på att nitratbildningshastigheten vid den lägre behandlingsnivån (den maximala förväntade koncentrationen) avviker från hastigheten vid kontrollnivån med högst 25 % vid alla provtagningstidpunkter efter dag 28, kan man anse att produkten inte har någon långtidseffekt på kväveomvandling i jord. Vid utvärdering av test rörande andra ämnen än jordbrukskemikalier används värden för EC50, EC25 och/eller EC10.
3. RAPPORTERING
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Fullständig identifiering av jorden, inbegripet
|
|
|
Testämne:
|
|
|
Substrat:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
EPPO (1994), Decision-Making Scheme for the Environmental Risk Assessment of Plant Protection Chemicals. Chapter 7: Soil Microflora, EPPO Bulletin, 24 , 1–16, 1994. |
|
(2) |
BBA (1990), Effects on the Activity of the Soil Microflora, BBA Guidelines for the Official Testing of Plant Protection Products, VI , 1–1 (andra utgåvan, 1990). |
|
(3) |
EPA (1987), Soil Microbial Community Toxicity Test. EPA 40 CFR Part 797.3700. Toxic Substances Control Act Test Guidelines; Proposed rule, den 28 september 1987. |
|
(4) |
SETAC-Europe (1995), Procedures for assessing the environmental fate and ecotoxicity of pesticides, red. M. R. Lynch, Pub. SETAC-Europe, Bryssel. |
|
(5) |
ISO/DIS 14238 (1995), Markundersökningar - Bestämning av kvävemineralisering och nitrifiering i jord och kemikaliers inverkan på dessa processer, Technical Committee ISO/TC 190/SC 4: Soil Quality - Biological Methods. |
|
(6) |
OECD (1995), Final Report of the OECD Workshop on Selection of Soils/Sediments, Belgirate, Italien, den 18–20 januari 1995. |
|
(7) |
ISO 10381-6 (1993), Soil quality - Sampling. Guidance on the collection, handling and storage of soil for the assessment of aerobic microbial processes in the laboratory. |
|
(8) |
ISO 14240-1 (1997), Markundersökningar - Bestämning av markens mikrobiella biomassa – Del 1: Sustratinducerad respirationsmetod. |
|
(9) |
ISO 14240-2 (1997), Markundersökningar - Bestämning av markens mikrobiella biomassa – Del 2: Fumigering - extraheringsmetod. |
|
(10) |
J. T. Litchfield, och F. Wilcoxon (1949), A simplified method of evaluating dose-effect experiments, Jour. Pharmacol. and Exper. Ther., 96 , 99–113. |
|
(11) |
D. J. Finney, (1971), Probit Analysis, tredje utgåvan, Cambridge, London och New York. |
|
(12) |
D. J. Finney, (1978), Statistical Methods in biological Assay, Griffin, Weycombe, Förenade kungariket. |
C.22. JORDLEVANDE MIKROORGANISMER: TEST RÖRANDE OMVANDLING AV KOL
1. METOD
Denna metod är i stort sett identisk med OECD TG 217 (2000).
1.1 INLEDNING
Den testmetod som beskrivs här är en laboratoriemetod för undersökning av de potentiella långtidseffekter som en engsångsexponering av jordbruksprodukter, och eventuellt även andra kemikalier, kan ha på jordlevande mikroorganismers omvandling av kol. Testmetoden grundar sig i huvudsak på rekommendationerna från Växtskyddsorganisationen för Europa och Medelhavsområdet (EPPO) (1). Även övriga riktlinjer har beaktats, till exempel riktlinjerna från Biologische Bundesanstalt i Tyskland (2), Environmental Protection Agency i USA (3) och SETAC (4). Vid en OECD-workshop om valet av jord och sediment i Belgirate, Italien, 1995 (5), kom man överens om hur många och vilka typer av jord som skall användas i detta test. Rekommendationerna för insamling, hantering och lagring av jordprover grundar sig på ISO-riktlinjer (6) och rekommendationer från workshopen i Belgirate.
Vid bedömning och utvärdering av olika ämnens toxiska egenskaper kan det vara nödvändigt att bestämma effekterna på den mikrobiella aktiviteten i jorden, till exempel när det behövs upplysningar om de potentiella bieffekter som växtskyddsprodukter kan ha på mikrofloran i jorden, eller när det är sannolikt att de jordlevande mikroorganismerna exponeras för andra kemikalier än växtskyddsprodukter. Testet rörande omvandling av kol görs för att bestämma sådana kemikaliers effekter på mikrofloran i jorden. Vid testning av jordbrukskemikalier (till exempel växtskyddsprodukter, gödselmedel och skogskemikalier) bör testet omfatta både omvandling av kol och omvandling av kväve. I fråga om övriga kemikalier räcker det att testa omvandling av kväve. När sådana kemikalier testas rörande omvandling av kväve och man får EC50-värden som faller inom samma område som gäller för kommersiellt tillgängliga nitrifikationshämmande medel (till exempel nitrapyrin), kan man även göra test rörande omvandling av kol i syfte att få ytterligare upplysningar.
Jord består av levande och icke-levande komponenter som förekommer i komplexa och heterogena sammansättningar. Mikroorganismerna spelar en viktig roll för nedbrytning och omvandling av organiskt material i fertila jordar. Det finns många olika arter och dessa bidrar till de olika aspekter som gäller för jordens fertilitet. Långvariga störningar av dessa biokemikaliska processer kan även störa kretsloppet av näringsämnen, vilket i sin tur kan leda till förändringar av jordens fertilitet. Omvandling av kol och kväve sker i alla fertila jordar. Även om de mikrobsamhällen som utför dessa processer varierar från jord till jord, följer omvandlingen i huvudsak samma mönster.
Syftet med den testmetod som beskrivs här är att upptäcka skadliga långtidseffekter som ett ämne kan ha på omvandlingen av kol i aerob ytjord. Testet är känsligt för förändringar i storlek och aktivitet hos de mikrobsamhällen som svarar för omvandlingen av kol, eftersom de genom testet utsätts för både kemisk stress och kolsvält. För testet används sandhaltig jord med låg halt organiskt material. Jorden behandlas med testämnet och inkuberas under betingelser som möjliggör snabb mikrobiell metabolism. Under sådana betingelser sker en snabb utarmning av jordens innehåll av lättillgängligt kol. Detta leder till kolbrist som dödar mikrobcellerna och inducerar en viloperiod och/eller sporbildning. Om testet körs under en längre tid än 28 dagar kan summan av dessa reaktioner mätas i de obehandlade jordproverna som en progressiv minskning av metaboliskt aktiv mikrobiell biomassa (7). Om biomassan i en kolstressad jord påverkas av en kemikalie under de betingelser som råder under testet, återställs den eventuellt inte till samma nivå som i ett obehandlat jordprov. Störningar som testämnet har orsakat vid någon försökstidpunkt varar då ofta till slutet av testet.
De test som har använts som grund för denna testmetod är primärt utformade för situationer där den mängd ämne som når jorden kan förutses. Så är fallet till exempel för växtskyddsprodukter där man känner till den mängd som har applicerats på en åker. För jordbrukskemikalier räcker det med att testa två sådana doser som är relevanta med tanke på den förväntade applicerade mängden. Jordbrukskemikalier kan testas med avseende på aktiva ämnen eller produktsammansättningar. Testet är dock inte begränsat till kemikalier med förutsägbara halter i miljön. Genom att ändra både mängderna testämne som tillförs jorden och metoderna för utvärdering av data, kan testet även användas för situationer där mängden kemikalie som förväntas nå jorden inte är känd. På så sätt kan man i fråga om andra kemikalier än jordbrukskemikalier bestämma effekterna av en serie koncentrationer på omvandlingen av kol. Erhållna testdata används för att rita upp en dos-responskurva och beräkna ECx-värden, där x är den procentuella effekten.
1.2 DEFINITIONER
Omvandling av kol: Nedbrytning av organiskt material genom inverkan av mikroorganismer under bildning av slutprodukten koldioxid.
ECx (effektiv koncentration): Den koncentration av testämnet i jorden som leder till att omvandlingen av kol till koldioxid hämmas till x procent.
EC50 (median effektiv koncentration): Den koncentration av testämnet i jorden som leder till att omvandlingen av kol till koldioxid hämmas till 50 procent.
1.3 REFERENSÄMNEN
Inga.
1.4 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Siktad jord behandlas med testämnet eller lämnas obehandlad (kontrollprov). Vid testning av jordbrukskemikalier rekommenderas minst två testkoncentrationer, och dessa bör väljas med beaktande av den högsta koncentration som kan förväntas nå jorden. Efter inkubation under 0, 7, 14 och 28 dagar blandas de behandlade och obehandlade proverna med glukos, och den glukosinducerade respirationen i varje prov mäts under 12 på varandra följande timmar. Respirationen uttrycks som mängden frigjord koldioxid (mg koldioxid/kg torrvikt jord/h) eller mängden förbrukat syre (mg syre/kg jord/h). Den genomsnittliga respirationen i de behandlade jordproverna jämförs med situationen i kontrollproverna, och den procentuella avvikelsen från kontrollprovet beräknas. Alla test bör omfatta minst 28 dagar. Om skillnaderna mellan behandlade och obehandlade prover är minst 25 % dag 28 görs fortsatta bestämningar med 14 dagars intervall under en period som maximalt sträcker sig till dag 100. Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier appliceras en serie koncentrationer av testämnet i jordprover, och efter 28 dagar bestäms den glukosinducerade respirationen (de genomsnittliga mängderna bildad koldioxid eller förbrukat syre). Resultaten från test med en serie koncentrationer analyseras med hjälp av en regressionsmodell och relevanta ECx-värden beräknas (till exempel EC50, EC25 och/eller EC10). Se definitionerna.
1.5 TESTETS GILTIGHET
Utvärderingen av testresultat rörande jordbrukskemikalier baserar sig på relativt små skillnader (till exempel medelvärde ±25 %) mellan frigjord koldioxid eller förbrukat syre i (eller av) obehandlade och behandlade jordprover. Därför kan stora variationer i de obehandlade proverna leda till falska resultat. Variationen mellan obehandlade replikatprover bör därför vara mindre än ±15 %.
1.6 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.6.1 Utrustning
Provbehållarna bör vara tillverkade av kemiskt inert material. Deras volym bör anpassas till det förfarande som används för inkubation av jorden, till exempel inkubation som bulk eller som en serie individuella jordprover (se avsnitt 1.7.1.2). Det är viktigt att minimera vattenförlusterna och sörja för gasväxling under testets förlopp (provbehållarna kan till exempel täckas med perforerad polyetylenfilm). Vid testning av flyktiga ämnen bör förseglingsbara och gastäta behållare användas. Behållarnas storlek bör anpassas så att jordprovet upptar cirka en fjärdedel av behållarens volym.
För bestämning av glukosinducerad respiration krävs inkubationssystem och instrument för mätning av producerad koldioxid eller förbrukat syre. Exempel på sådana system och instruments finns i litteraturen (8), (9), (10), (11).
1.6.2 Valet av jord och antal jordtyper
Endast en typ av jord används. Följande rekommendationer gäller för jorden:
|
— |
Sandhalt: minst 50 % och högst 75 %. |
|
— |
pH: 5,5–7,5. |
|
— |
Halten organiskt kol: 0,5–1,5 %. |
|
— |
Den mikrobiella biomassan bör bestämmas (12), (13) och dess kolhalt bör vara minst 1 % av jordens totala organiska kol. |
I de flesta fall utgör jord med dessa egenskaper ett exempel på sämsta möjliga situation – adsorptionen av testämnet är minimal, medan mikrofloran har maximal tillgång till testämnet. Det betyder att det i regel inte behövs test med andra typer av jord. I vissa fall, till exempel där testämnet mestadels förväntas hamna i särskilda jordar såsom sura skogsjordar eller om testämnet består av elektrostatiskt laddade kemikalier, kan det vara nödvändigt att använda en extra jordtyp.
1.6.3 Insamling och lagring av jordprover
1.6.3.1 Insamling
Man bör ha tillgång till detaljerade upplysningar om historian för den plats där testjorden tas. Upplysningarna bör omfatta exakt läge, växtlighetstäcke, datum för behandlingar med växtskyddsprodukter, behandlingar med organiska och oorganiska gödselmedel, tillförsel av biologiska material eller oavsiktlig förorening. Den plats som väljs för provtagningen bör vara lämpad för långtidsanvändning. Lämpliga platser är flerårig ängsmark, åkrar med ettåriga spannmålsgrödor (utom majs) och tättsådda grönbeten. Vid provtagningstidpunkten måste det ha gått minst ett år från en eventuell behandling av provtagningsplatsen med växtskyddsprodukter. Det bör även ha gått minst sex månader från tillförsel av organiska gödselmedel. Användning av mineralgödselmedel är godtagbar endast när detta sker med utgångspunkt från grödans behov. Jordprover får inte tas förrän det har gått minst tre månader från gödslingen. Jord som har behandlats med gödselmedel med kända biocideffekter (till exempel kalciumcyanid) bör undvikas.
Provtagning bör undvikas under eller strax efter långa perioder (längre än 30 dagar) av torka eller vattenmättnad. På plöjd mark skall jordproverna tas på ett djup mellan 0 och 20 cm. På gräsmark (ängar) eller annan mark som plöjs sällan (minst en växtsäsong mellan varje plöjning) kan maximidjupet för provtagningen vara lite mer än 20 cm (till exempel 25 cm). Jordproverna skall transporteras i behållare, och temperaturbetingelser bör vara sådana att det inte finns risk för signifikanta förändringar av jordens ursprungliga egenskaper.
1.6.3.2 Lagring
De jordprover som används skall helst vara nytagna. Om lagring i laboratoriet inte kan undvikas kan jordproverna hållas i mörker vid 4±2°C under högst tre månader. Det är viktigt att lagringsbetingelserna är aeroba. Om jordprover tas från områden där marken är frusen under minst tre månader per år kan proverna lagras under högst sex månader vid -18°C. Den mikrobiella biomassan hos lagrade jordprover bestäms före varje försök. Biomassans kolhalt bör vara minst 1 % av jordens totala kolhalt (se avsnitt 1.6.2).
1.6.4 Hantering och beredning av jordprover som testas
1.6.4.1 Förinkubation
För jordprover som har lagrats (se avsnitten 1.6.4.2 och 1.7.1.3) rekommenderas en förinkubation under 2–28 dagar. Under förinkubationen bör jordprovet ha samma temperatur och fukthalt som under själva testet (se avsnitten 1.6.4.2 och 1.7.1.3).
1.6.4.2 Fysikalisk-kemiska egenskaper
Stora föremål (till exempel stenar och växtdelar) avlägsnas manuellt ur jorden, som därefter siktas fuktig, utan att torkas alltför mycket, till en partikelstorlek som är högst 2 mm. Jordprovets fukthalt justeras med destillerat eller avjoniserat vatten till ett värde mellan 40 % och 60 % av den maximala vattenkapaciteten.
1.6.5 Beredning av testämnet för applicering i jorden
Testämnet appliceras i regel med hjälp av en vehikel. Som vehikel kan vatten användas (för vattenlösliga ämnen) eller ett inert fast material såsom fin kvartssand (partikelstorlek: 0,1–0,5 mm). Vätskeformiga vehiklar andra än vatten (till exempel organiska lösningsmedel såsom aceton och kloroform) bör undvikas eftersom de kan skada mikrofloran. Om sand används som vehikel kan den beläggas med testämnet upplöst eller suspenderat i ett lämpligt lösningsmedel. Lösningsmedlet avlägsnas därefter genom avdunstning innan den belagda sanden blandas i jorden. För en optimal fördelning av testämnet i jorden rekommenderas 10g sand per kilogram jord (torrvikt). Kontrollproverna behandlas med lika stor mängd rent vatten eller ren kvartssand.
Vid testning av flyktiga kemikalier bör förluster under behandlingen minimeras. Likaså bör en homogen fördelning i jorden säkerställas (testämnet bör exempelvis injiceras på flera ställen i jorden).
1.6.6 Testkoncentrationer
Om testet gäller växtskyddsprodukter eller andra kemikalier med förutsägbara koncentrationer i miljön, bör minst två koncentrationer användas. Den lägre koncentrationen bör minst motsvara den maximimängd som i praktiken förväntas nå jorden, och den högre koncentrationen bör vara en multipel av den lägre koncentrationen. Vid beräkning av koncentrationerna för det testämne som tillförs jorden antas att upptaget är enhetligt ned till jorddjupet 5 cm och att bulkdensiteten är 1,5. Vid testning av jordbrukskemikalier som appliceras direkt på jorden eller kemikalier där den mängd som når jorden kan förutses, rekommenderas PEC-koncentrationen (Predicted Environmental Concentration) och en femfaldig koncentration av denna. Ämnen som förväntas bli applicerade i jorden flera gånger under en säsong bör testas vid koncentrationer som fås genom att multiplicera PEC-koncentrationen med det maximala antalet förväntade appliceringar. Den högsta testkoncentrationen bör dock inte överskrida mer än tiofaldigt den maximala koncentrationen vid en enskild applicering.
Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier används en geometrisk serie med minst fem koncentrationer. Testkoncentrationerna bör täcka det område som behövs för att bestämma ECx-värden.
1.7 TESTETS UTFÖRANDE
1.7.1 Exponeringsbetingelser
1.7.1.1 Behandlade prover och kontrollprover
Vid testning av jordbrukskemikalier delas jorden i tre delar med lika vikt. Två delar blandas med vehikel plus produkt och den tredje blandas med ren vehikel (kontrollprov). Minst tre replikat rekommenderas för behandlade respektive obehandlade jordprover. Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier delas jorden i sex delar med lika vikt. Fem prover blandas med vehikel plus testämne och det sjätte provet blandas med ren vehikel. Tre replikat rekommenderas för behandlade prover respektive kontrollprov. Det är viktigt att säkerställa en homogen fördelning av testämnet i de behandlade jordproverna. Vid inblandningen bör kompaktering eller klumpbildning av jorden undvikas.
1.7.1.2 Inkubation av jordprover
Inkubationen av jordprover kan utföras på två olika sätt. Den kan göras med bulkprover av varje behandlat och obehandlat jordprov eller som en serie individuella och lika stora delprover av varje behandlat och obehandlat jordprov. Vid testning av flyktiga ämnen bör man dock alltid använda en serie individuella delprover. Vid inkubation i form av bulk bereds stora mängder av behandlade och obehandlade jordprover. Under testets gång tas behövligt antal delprover för analys. De mängder som bereds för behandlade och obehandlade jordprover beror på storleken hos de delprover som ingår, antalet replikat som används för analys och det förväntade antalet provtagningstillfällen. Jordprover som inkuberas i form av bulk bör blandas grundligt innan delprover tas. När jordprover inkuberas i form av en serie individuella prover, delas varje behandlat och obehandlat prov upp i behövligt antal delprover som därefter används på planerat sätt. Om det är sannolikt med fler än två provtagningstillfällen bör tillräckligt antal delprover beredas med tanke på alla replikat och alla provtagningsgånger. Minst tre replikatprover av testjorden bör inkuberas under aeroba betingelser (se avsnitt 1.7.1.1). Alla testbehållare som används bör ha ett tillräckligt utrymme ovanför vätskeytan för att det inte skall uppstå anaeroba betingelser. Vid testning av flyktiga ämnen bör testet alltid göras med en serie individuella delprover.
1.7.1.3 Testbetingelser och testperiodens längd
Testet genomförs i mörker vid en rumstemperatur på 20 ±2°C. Under testets gång bör jordprovernas fukthalt upprätthållas vid 40–60 % av jordens maximala vattenkapacitet (se avsnitt 1.6.4.2). Tillåten variation är ±5 %. Destillerat eller avjoniserat vatten kan tillföras vid behov.
Testet bör omfatta en period på minst 28 dagar. Vid testning av jordbrukskemikalier jämförs mängderna koldioxid som frigörs eller syre som förbrukas i behandlade och obehandlade prover. Om avvikelsen är högre än 25 % dag 28, förlängs testet tills skillnaden är högst 25 % eller tills testet har varat 100 dagar, beroende på vilken gräns som nås först. För andra kemikalier än jordbrukskemikalier avslutas testet efter 28 dagar. Dag 28 bestäms mängderna frigjord koldioxid eller förbrukat syre i behandlade jordprover och kontrollprover och ECx-värden beräknas.
1.7.2 Provtagning och analys av jordprover
1.7.2.1 Provtagningsschema
Vid testning av jordbrukskemikalier analyseras jordproverna med avseende på glukosinducerad respiration dag 0, 7, 14 och 28. Om testperioden måste förlängas görs tilläggsbestämningarna med 14 dagars intervall efter dag 28.
Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier används minst fem testkoncentrationer, och jordproverna analyseras med avseende på glukosinducerad respiration i början (dag 0) och i slutet av exponeringsperioden (dag 28). En delbestämning kan göras till exempel dag 7 om det bedöms vara nödvändigt. De resultat som erhålls dag 28 används för att bestämma ECx-värdet för kemikalien. Enligt val kan data rörande kontrollproverna från dag 0 användas för att uppskatta de ursprungliga mängderna metaboliskt aktiv mikrobiell massa i jorden (12).
1.7.2.2 Bestämning av glukosinducerad respiration
Den glukosinducerade respirationen bestäms för varje behandlat och obehandlat replikat och för varje provtagningstidpunkt. Jordproverna blandas med en glukosmängd som är tillräcklig för att framkalla en omedelbar och maximal respirationsrespons. Den mängd glukos som behövs för att framkalla en maximal respirationsrepons i en given jordtyp kan bestämmas genom ett preliminärt test som utförs med en serie glukoskoncentrationer (14). För sandhaltig jord med 0,5–1,5 % organiskt kol är det i regel tillräckligt med 2€“4 g glukos per kg jord (torrvikt). Glukosen kan malas till pulver med ren kvartssand (10 g sand/kg torrvikt jord) och blandas sedan homogent in i jorden.
Jordproverna med glukos inkuberas vid 20 ± 2°C i ett system som är lämpligt för bestämning av respirationen. Bestämningen kan göras kontinuerligt, varje timme eller var annan timme (se avsnitt 1.6.1). Den koldioxid som frigörs eller det syre som förbrukas mäts under 12 på varandra följande timmar och mätningarna bör inledas så snart som möjligt (1–2 timmar) efter glukostillförseln. De totala mängderna frigjord koldioxid eller förbrukat syre under de 12 timmarna uppmäts och den genomsnittliga respirationen bestäms.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Vid testning av jordbrukskemikalier registreras mängden frigjord koldioxid eller förbrukat syre i varje replikatprov, och medelvärdena för alla replikat ges i tabellform. De värden som erhålls utvärderas med lämpliga och allmänt godtagna statistiska metoder (till exempel F-test, 5 % signifikansnivå). De värden som erhålls för den glukosinducerade respirationen uttrycks som mg koldioxid/kg torrvikt jord/h eller mg syre/torrvikt jord/h. Den genomsnittliga koldioxidbildningen eller genomsnittliga syreförbrukningen jämförs med situationen i kontrollprovet och den procentuella avvikelsen från kontrollprovet beräknas.
Vid testning av andra kemikalier än jordbrukskemikalier bestäms mängderna frigjord koldioxid eller förbrukat syre i varje replikat, och en dos-responskurva ritas upp för uppskattningen av ECx-värden. De värden som efter 28 dagar registreras för den glukosinducerade respirationen (mg koldioxid/kg torrvikt jord/h eller mg syre/torrvikt jord/h) i de behandlade proverna jämförs med motsvarande värden för kontrollprovet. Resultatet används för beräkning av den procentuella hämningen för varje testkoncentration. Dessa procentvärden ritas upp mot koncentrationen, och ECx-värden beräknas därefter med hjälp av statistiska metoder. Konfidensgränserna (p=0,95) för de beräknade ECx-värdena bestäms med standardmetoder (15), (16), (17).
2.2 TOLKNING AV RESULTATEN
Om utvärderingen av testresultaten rörande jordbrukskemikalier visar att respirationen vid den lägre behandlingsnivån (den maximala förväntade koncentrationen) avviker från värdet vid kontrollnivån med högst 25 % vid alla provtagningstidpunkter efter dag 28, kan man anse att produkten inte har någon långtidseffekt på omvandlingen av kol i jord. Vid utvärdering av test rörande andra ämnen än jordbrukskemikalier används värden för EC50, EC25 och/eller EC10.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Fullständig identifiering av jorden, inbegripet
|
|
|
Testämne:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
EPPO (1994), ’Decision-Making Scheme for the Environmental Risk Assessment of Plant Protection Chemicals. Chapter 7: Soil Microflora’. Chapter 7: Soil Microflora, EPPO Bulletin, 24 , 1–16, 1994. |
|
(2) |
BBA (1990), ’Effects on the Activity of the Soil Microflora’, BBA Guidelines for the Official Testing of Plant Protection Products, VI , 1–1 (andra utgåvan, 1990). |
|
(3) |
EPA (1987), ’Soil Microbial Community Toxicity Test. EPA 40 CFR Part 797.3700. Toxic Substances Control Act Test Guidelines; Proposed rule’, den 28 september 1987. |
|
(4) |
SETAC-Europe (1995), ’Procedures for assessing the environmental fate and ecotoxicity of pesticides’, red. M. R. Lynch, Pub. SETAC-Europe, Bryssel. |
|
(5) |
OECD (1995), ’Final Report of the OECD Workshop on Selection of Soils/Sediments’, Belgirate, Italien, den 18–20 januari 1995. |
|
(6) |
ISO 10381-6 (1993), ’Soil quality - Sampling. Guidance on the collection, handling and storage of soil for the assessment of aerobic microbial processes in the laboratory’. |
|
(7) |
Anderson, J.P.E. (1987), ’Handling and Storage of Soils for Pesticide Experiments’, i ’Pesticide Effects on Soil Microflora’, red. L. Somerville och M.P. Greaves, kap 3 , 45–60. |
|
(8) |
Anderson, J.P.E. (1982), Soil Respiration, i ’Methods of Soil Analysis - Part 2: Chemical and Microbiological Properties’, Agronomy Monograph, 9 , red. A. L. Page, R. H. Miller och D. R. Keeney. 41 , 831–871. |
|
(9) |
ISO 11266-1 (1993), ’Soil Quality - Guidance on Laboratory Tests for Biodegradation in Soil: Part 1. Aerobic Conditions’. |
|
(10) |
ISO 14239 (1997E), ’Markundersökningar - Inkubationssystem för bestämning av mineraliseringen av organiska kemikalier i jord under aeroba förhållanden’. |
|
(11) |
O. Heinemeyer, H. Insam, E.A. Kaiser, och G. Walenzik (1989), ’Soil microbial biomass and respiration measurements; an automated technique based on infrared gas analyses’, Plant and Soil, 116 , 77–81. |
|
(12) |
ISO 14240-1 (1997), ’Markundersökningar - Bestämning av markens mikrobiella biomassa – Del 1: Sustratinducerad respirationsmetod’. |
|
(13) |
ISO 14240-2 (1997), ’Markundersökningar - Bestämning av markens mikrobiella biomassa – Del 2: Fumigering - extraheringsmetod’. |
|
(14) |
H. P. Malkomes, (1986), ’Einfluß von Glukosemenge auf die Reaktion der Kurzzeit-Atmung im Boden Gegenüber Pflanzenschutzmitteln, Dargestellt am Beispiel eines Herbizide’, Nachrichtenbl. Deut. Pflanzenschutzd., Braunschweig, 38 , 113–120. |
|
(15) |
J.T. Litchfield, och F. Wilcoxon (1949), ’A simplified method of evaluating dose-effect experiments ’, Jour. Pharmacol. and Exper. Ther., 96 , 99–113. |
|
(16) |
D.J. Finney, (1971), ’Probit Analysis’, tredje utgåvan, Cambridge, London och New-York. |
|
(17) |
D.J. Finney (1978), ’Statistical Methods in biological Assay’, Griffin, Weycombe, Förenade kungariket. |
C.23. AEROB OCH ANAEROB OMVANDLING I JORD
1. METOD
Denna testmetod är i stort sett identisk med OECD TG 307 (2002).
1.1 INLEDNING
Testmetoden baserar sig på befintliga riktlinjer (1), (2), (3), (4), (5), (6), (7), (8), (9). Den testmetod som beskrivs här är avsedd för utvärdering av aerob och anaerob omvandling av kemikalier i jord. Bestämningar görs av i) testämnets omvandlingshastighet och ii) karaktären och hastigheterna för bildning och minskning av de omvandlingsprodukter som växter och jordlevande organismer kan exponeras för. Sådana undersökningar behövs för kemikalier som appliceras direkt i jorden eller sannolikt kommer att nå jorden. Resultaten kan också användas för att utarbeta provtagnings- och analysprotokoll för relaterade fältstudier.
För bedömning av omvandlingsmönstren är det i regel tillräckligt med aeroba och anaeroba undersökningar av endast en jordtyp (8), (10), (11). Omvandlingshastigheterna bör bestämmas i minst tre ytterligare jordtyper (8), (10).
Vid en OECD-workshop om valet av jord och sediment som hölls i Belgirate, Italien, 1995 (10), kom man särskilt överens om hur många och vilka typer av jord som skall användas i detta test. De jordtyper som testas bör vara representativa för de miljöbetingelser där användning eller utsläpp förväntas ske. Exempelvis kemikalier som sannolikt kommer att släppas ut i subtropiska till tropiska klimat bör testas med jordmåner i klasserna Ferrasoler eller Nitosoler (FAO-systemet). Workshopen i Belgirate gav också rekommendationer rörande insamling, hantering och lagring av jordprover, baserade på ISO-riktlinjer (15). Även användningen av jord för risodling behandlas i denna metod.
1.2 DEFINITIONER
Testämne: Alla ämnen, oavsett det gäller den ursprungliga föroreningen eller relevanta omvandlingsprodukter.
Omvandlingsprodukter: Alla ämnen som uppstår till följd av biotiska eller abiotiska omvandlingsreaktioner av testämnet, inbegripet CO2 och produkter i bundna rester.
Bundna rester: Dessa är sådana föreningar i jorden, i växter eller i djur som blir kvar i matrisen i form av ursprungligt ämne eller dess metaboliter eller omvandlingsprodukter efter extraktion. Extraktionsmetoden får inte i avsevärd grad leda till ändringar i själva föreningarna eller matrisens struktur. Bindningens karaktär kan delvis klarläggas genom matrisstörande extraktionsmetoder och sofistikerade analysmetoder. Hittills har man på detta sätt kunnat identifiera till exempel kovalenta bindningar, jonbindningar och sorptiva bindningar samt inneslutning. Generellt sett innebär bildningen av bundna rester att biotillgängligheten blir signifikant mindre (12) (modifierat ur IUPAC 1984 (13)).
Aerob omvandling: Reaktioner som sker i närvaro av molekylärt syre (14).
Anaerob omvandling: Reaktioner som sker utan närvaro av molekylärt syre (14).
Jord: En blandning av mineraliska och organisk-kemiska beståndsdelar. De senare består av föreningar med hög kol- och kvävehalt samt hög molekylvikt. Dessa föreningar påverkas av små organismer (nästintill mikroorganismer). Jord kan hanteras i två olika tillstånd:
|
a) |
Ostörd, såsom den har uppstått under tidens gång i karakteristiska skikt av ett flertal olika jordtyper. |
|
b) |
Störd, vilket normalt gäller för odlad mark eller fall där jordprover tas genom grävning och därefter undersöks med denna testmetod (14). |
Mineralisering: Det fullständiga sönderfallet av organiska föreningar till CO2 och H2O under aeroba betingelser samt till CH4, CO2 och H2O under anaeroba betingelser. Med mineralisering avses här ett omfattande sönderfall som sker när en 14C-märkt förening används och en märkt kolatom oxideras under frigörande av motsvarande mängd 14CO2 (14).
Halveringstid: Betecknas med t0,5 – den tid det tar för ett testämne att omvandlas till 50 % när omvandlingen kan beskrivas med kinetik av första ordningen. Denna tid är oberoende av koncentrationen.
DT50 (tid för försvinnande 50): Den tid inom vilken testämnets koncentration går ned med 50 %. Denna tid är inte samma som halveringstiden t0,5 i fall där omvandlingen inte följer kinetik av första ordningen.
DT75 (tid för försvinnande 75): Den tid inom vilken testämnets koncentration går ned med 75 %.
DT90 (tid för försvinnande 90): Den tid inom vilken testämnets koncentration går ned med 90 %.
1.3 REFERENSÄMNEN
Referensämnen bör användas för karakterisering och/eller identifiering av omvandlingsprodukterna genom spektroskopiska och kromatografiska metoder.
1.4 TESTETS TILLÄMPBARHET
Metoden kan tillämpas på alla kemiska ämnen (omärkta eller radioaktivt märkta) för vilka det finns tillgång till en analysmetod som är tillräckligt exakt och känslig. Metoden kan tillämpas på föreningar som är i viss mån flyktiga, icke-flyktiga, vattenlösliga eller vattenolösliga. Testet bör inte tillämpas på kemikalier som är mycket flyktiga från jord (till exempel desinfektionsmedel, organiska lösningsmedel) och som därför inte hålls kvar i jorden under de försöksbetingelser som gäller för detta test.
1.5 UPPLYSNINGAR OM TESTÄMNET
Omärkta eller märkta testämnen kan användas för bestämning av omvandlingshastigheten. Märkt material behövs för undersökning av omvandlingsmönstret och för bestämning av en massbalans. 14C-märkning rekommenderas, även om andra isotoper, såsom 13C, 15N, 3H och 32P kan användas. Märkningen bör om möjligt finnas i molekylens mest stabila del(ar) (19). Testämnets renhetsgrad bör vara minst 95 %.
Innan test rörande aerob och anaerob omvandling i jord utförs bör följande upplysningar om testämnet finnas tillgängliga:
|
a) |
löslighet i vatten (metod A.6), |
|
b) |
löslighet i organiska lösningsmedel, |
|
c) |
ångtryck (metod A.4) och Henrys lag-konstant, |
|
d) |
fördelningskoefficient n-oktanol/vatten (metod A.8), |
|
e) |
kemisk stabilitet i mörker (hydrolys) (metod C.7), |
|
f) |
pKa om en molekyl är benägen till protonering eller deprotonering (OECD-riktlinje 112) (16). |
Det kan även vara till nytta att känna till exempelvis testämnets toxicitet för jordlevande mikroorganismer (testmetoderna C.21 och C.22) (16).
Det bör finnas tillgång till analysmetoder (inbegripet extraktions- och reningsmetoder) för kvantifiering och identifiering av testämnet och dess omvandlingsprodukter.
1.6 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
Jordproverna behandlas med testämnet och inkuberas i mörker i flaskor av biometertyp eller i genomflödessystem under kontrollerade laboratoriebetingelser (konstant temperatur och jordfuktighet). Efter lämpliga tidsintervall extraheras jordproverna och analyseras med avseende på det ursprungliga ämnet och dess omvandlingsprodukter. Flyktiga produkter samlas upp med hjälp av lämplig absorptionsutrustning. Med hjälp av 14C-märkt material kan de olika mineraliseringshastigheterna av testämnet bestämmas genom att den 14CO2 som bildas fångas upp. Därefter kan en massbalans som inbegriper bildningen av jordbundna rester upprättas.
1.7 KVALITETSKRITERIER
1.7.1 Utbyte
Extraktion och analys av minst dubbla jordprover omedelbart efter tillförsel av testämnet ger en första indikation på analysmetodens repeterbarhet och enhetligheten hos det förfarande som har använts för tillförsel av testämnet. Utbyten för senare stadier av försöken erhålls genom massbalanserna. Utbytena bör vara 90–110 % för radioaktivt märkta kemikalier (8) och 70–110 för omärkta kemikalier (3).
1.7.2 Analysmetodens repeterbarhet och känslighet
Analysmetodens repeterbarhet (med undantag av den initiala extraktionseffektiviteten) när det gäller att kvantifiera testämnet och omvandlingsprodukterna kan kontrolleras genom en duplikatanalys av samma extrakt ur jorden, som bör ha inkuberats tillräckligt länge för att omvandlingsprodukter skall ha bildats.
Analysmetodens detektionsgräns (LOD) för testämnet och för omvandlingsprodukterna bör vara minst 0,01 mg⋅kg-1 jord (som testämne) eller 1 % av den tillförda dosen, beroende på vilket värde som är lägre. Likaså bör kvantifieringsgränsen (LOQ) anges.
1.7.3 Noggrannheten hos omvandlingsdata
Genom regressionsanalys av testämneskoncentrationerna som en funktion av tiden fås ungefärliga upplysningar om omvandlingskurvans tillförlitlighet och en möjlighet att beräkna konfidensgränserna för halveringstiderna (när det gäller kinetik av pseudoförsta ordningen) eller DT50-värden och, om tillämpligt, värden för DT75 och DT90.
1.8 BESKRIVNING AV TESTMETODEN
1.8.1 Utrustning och kemiska reagenser
Inkubationssystemet kan vara ett statiskt slutet system eller ett lämpligt genomflödessystem (7), (17). Exempel på ett lämplig genomflödessystem för inkubation av jord och på flaskor av biometertyp finns i figur 1 respektive figur 2. Båda typerna av inkubationssystem har sina fördelar och begränsningar (7), (17).
Dessutom behövs normal laboratorieutrustning, särskilt följande:
|
— |
Instrument för analysmetoder såsom gas-vätskekromatografi (GLC), högtrycksvätskekromatografi (HPLC), tunnskiktskromatografi (TLC), inbegripet tillbörliga detektionssystem för analys av radioaktivt märkta eller omärkta ämnen eller metod med invers isotoputspädning. |
|
— |
Instrument för identifiering (till exempel genom masspektrometri, GC-masspektrometri, HPLC-masspektrometri, kärnmagnetisk resonans (NMR)). |
|
— |
Vätskeskintillationsräknare. |
|
— |
Oxidationsmedel för förbränning av radioaktivt material. |
|
— |
Centrifug. |
|
— |
Extraktionsapparatur (till exempel centrifugrör för kallextraktion och Soxhlet-apparatur för kontinuerlig extration med återflöde). |
|
— |
Utrustning för koncentrering av lösningar och extrakt (till exempel roterande evaporator). |
|
— |
Vattenbad. |
|
— |
Mekanisk blandare (till exempel knådningsmaskin eller roterande mixer). |
Kemiska reagenser, till exempel följande:
|
— |
NaOH, p.a. kvalitet, 2 mol ⋅ dm-3 eller annan lämplig bas (till exempel KOH, etanolamin). |
|
— |
H2SO4, p.a kvalitet, 0,05 mol ⋅ dm-3. |
|
— |
Etylenglykol, p.a. kvalitet. |
|
— |
Fasta absorptionsmaterial såsom kalk- och polyuretanproppar. |
|
— |
Organiska lösningsmedel (p.a. kvalitet), exempelvis aceton eller metanol. |
|
— |
Skintillationsvätska. |
1.8.2 Tillförsel av testämnet
Innan testämnet tillförs och fördelas i jorden kan det lösas upp i vatten (avjoniserat eller destillerat) eller vid behov i minsta möjliga mängd aceton eller något annat organiskt lösningsmedel (6) i vilket testämnet är tillräckligt lösligt och stabilt. Den mängd lösningsmedel som används får dock inte ha betydande inverkan på jordens mikrobiella aktivitet (se avsnitten 1.5 och 1.9.2-1.9.3). Lösningsmedel som hämmar den mikrobiella aktiviteten, såsom kloroform, diklormetan och andra halogenerade lösningsmedel, bör undvikas.
Testämnet kan också tillföras i fast form, till exempel inblandat i kvartssand (6) eller i ett litet delprov av testjorden som har lufttorkats och steriliserats. Om testämnet tillförs med hjälp av lösningsmedel måste detta få avdunsta innan det spikade delprovet tillförs det ursprungliga icke-sterila jordprovet.
För allmänna kemikalier, vars som huvudsakligen når jorden genom applicering av avloppsslam eller jordbruksprodukter, bör testämnet först tillföras slammet som därefter blandas i jordprovet (se avsnitten 1.9.2 och 1.9.3).
Användningen av formulerade produkter rekommenderas i regel inte. För svårlösliga testämnen kan dock användningen av formulerat material vara ett lämpligt alternativ.
1.8.3 Jord
1.8.3.1 Valet av jord
För bestämning av omvandlingsmönstret används en representativ jordtyp – sandy loam, silty loam, loam eller loamy sand (enligt FAO- och USDA-klassificeringen (18)), pH 5,5–8,0, halten organiskt kol 0,5–2,5 % och en mikrobiell biomassa som utgör minst 1 % av totala mängden organiskt kol (10).
Vid undersökning av omvandlingshastigheter behövs minst tre ytterligare jordtyper som representerar ett urval relevanta jordtyper. Jordtyperna bör vara sinsemellan olika i fråga om halten organiskt kol, pH, lerhalt och mikrobiell biomassa (10).
All jord bör karakteriseras minst med avseende på textur (% sand, % silt, % clay) (enligt FAO- och USDA-klassificering (18)), pH, katjonbyteskapacitet, organiskt kol, bulktäthet, vattenretentionsegenskaper (20) och mikrobiell biomassa (endast vid aeroba undersökningar). Tilläggsupplysningar om jordens egenskaper kan vara till nytta vid tolkning av resultaten. Jordens egenskaper kan bestämmas med de metoder som rekommenderas i hänvisningarna (19), (20), (21), (22), (23). Den mikrobiella biomassan bör bestämmas med SIR-metoden (substratinducerad respiration) (25), (26) eller alternativa metoder (20).
1.8.3.2 Insamling, hantering och lagring av jord
Det bör finnas tillgång till detaljerade upplysningar om historian för den plats där testjorden tas. Upplysningarna bör omfatta exakt läge, växtlighetstäcke, behandlingar med kemikalier, behandlingar med organiska och oorganiska gödselmedel, tillförsel av biologiska material eller förorening. Om jorden har behandlats med testämnet eller ett strukturellt analogt ämne inom de fyra senaste åren bör den inte användas för undersökningar rörande omvandling (10), (15).
Jordproverna bör vara nytagna (från A-horisonten eller det översta 20 cm-skiktet) och ha en lämplig vattenhalt med tanke på siktning. För all annan jord än den från risfält bör provtagning undvikas under eller omedelbart efter långa perioder (mer än 30 dagar) av torka, frost eller översvämning (14). Proverna bör transporteras på sådant sätt att förändringar i vattenhalt minimeras. Under transporten bör proverna hållas i mörker med så fri tillgång till luft som det är möjligt. För detta ändamål är det i regel tillräckligt med en löst sluten polyetylenpåse.
Jordproverna bör bearbetas så snart som möjligt efter provtagningen. Först avlägsnas vegetation, större fauna och stenar och därefter får jorden passera ett 2 mm-sikt som fångar upp små stenar, fauna och växtrester. Omfattande torkning eller krossning av jorden före siktningen bör undvikas (15).
Om provtagningen försvåras under vintern (jorden är frusen eller snötäckt) kan proverna tas från en sats jord som har lagrats i växthus under ett växttäcke (till exempel gräs eller gräs-klöverblandning). Alla prover som undersöks bör helst vara nytagna. Om lagring av bearbetade jordprover inte kan undvikas före undersökningen måste betingelserna vara lämpliga och lagringstiden begränsad (4 ±2°C och högst tre månader) för att den mikrobiella aktiviteten skall upprätthållas (21). Närmare anvisningar om insamling, hantering och lagring av jordprover avsedda för undersökningar av bioomvandling finns i hänvisningarna (8), (10), (15), (26), (27).
Innan ett bearbetat jordprov används för detta test bör provet förinkuberas för att framkalla groning och avlägsnande av frön, och för att återställa jämvikten för den mikrobiella metabolismen efter den ändring av betingelser som sker mellan provtagning eller lagring och inkubation. Det är i regel tillräckligt med en förinkubationsperiod vars längd är 2–28 dagar och vars temperatur- och fuktbetingelser är ungefär desamma som under det egentliga försöket (15). Lagrings- och förinkubationsperioden bör tillsammans inte vara längre än tre månader.
1.9 TESTETS UTFÖRANDE
1.9.1 Testbetingelser
1.9.1.1 Testtemperatur
Jordproverna bör under hela testperioden inkuberas i mörker vid en konstant temperatur som är representativ för de klimatförhållanden som råder på den plats där testämnet används eller släpps ut. Temperaturen 20 ±2°C rekommenderas för testämnen som kan nå jorden i tempererade klimat. Temperaturen bör övervakas.
För kemikalier som appliceras eller släpps ut i kallare klimat (till exempel i de nordiska länderna under hösten och vintern) bör extra jordprover även inkuberas vid en lägre temperatur (till exempel 10 ±2°C).
1.9.1.2 Fukthalt
För omvandlingstest som görs under aeroba betingelser bör jordens fukthalt (22) justeras till ett pF-värde mellan 2,0 och 2,5 och upprätthållas på denna nivå (3). Jordens fukthalt uttrycks som massan vatten per massan torr jord. Fukthalten bör regelbundet kontrolleras (till exempel med två veckors intervall) genom vägning av inkubationsflaskorna. Vattenförluster kompenseras genom att tillföra vatten (helst sterilfiltrerat kranvatten). När vatten tillförs är det viktigt att förebygga eller minimera förluster av testämnet eller omvandlingsprodukter som kan ske genom avdunstning eller fotonedbrytning (i förekommande fall).
Vid omvandlingstest som görs under anaeroba betingelser och risfältsbetingelser mättas jorden med vatten genom översvämning.
1.9.1.3 Aeroba inkubationsbetingelser
I genomflödessystem upprätthålls de aeroba betingelserna genom periodisk spolning eller kontinuerlig ventilering med fuktad luft. I biometerflaskorna upprätthålls luftväxlingen genom diffusion.
1.9.1.4 Sterila aeroba betingelser
Får att få upplysningar om relevansen hos ett testämnes abiotiska omvandling kan jordproverna steriliseras (steriliseringsmetoder beskrivs i hänvisningarna 16 och 29), behandlas med sterilt testämne (till exempel så att lösningen tillförs genom ett sterilt filter) och luftas med fuktad steril luft (se avsnitt 1.9.1.3. När det gäller jord för risodling bör jord och vatten steriliseras, och inkubationen görs därefter enligt beskrivningen i avsnitt 1.9.1.6.
1.9.1.5 Anaeroba inkubationsbetingelser
För att etablera och upprätthålla anaeroba betingelser inkuberas jorden efter behandlingen med testämnet i aeroba betingelser under en period vars längd är 30 dagar, en halveringstid eller DT50 (beroende på vilken tid som är kortast). Därefter mättas jorden med vatten (1–3 cm vattenskikt) och inkubationssystemet spolas med en inert gas (till exempel kväve eller argon (23). Testsystemet måste vara utformat så att pH, syrehalt och redoxpotential kan bestämmas, och det måste innehålla uppfångare för flyktiga produkter. System av biometertyp måste vara slutna för att luftinträngning genom diffusion skall undvikas.
1.9.1.6 Inkubationsbetingelser för ris
Vid undersökning av omvandlingen i jord för risodling översvämmas jorden med ett vattenskikt på 1–5 cm och testämnet tillförs vattenfasen (9). Jorddjupet bör vara minst 5 cm. Systemet ventileras med luft på samma sätt som vid försök i aeroba betingelser. Vattenskiktets pH, syrehalt och redoxpotential bör övervakas och rapporteras. Före det egentliga försöket behövs en förinkubationsperiod på minst två veckor (se avsnitt 1.8.3.2).
1.9.1.7 Testets varaktighet
Försöken rörande hastighet och mönster bör normalt inte överskrida 120 dagar (24) (3), (6), (8). Det beror på att jordens mikrobiella aktivitet efter denna period sannolikt börjar minska med tiden, eftersom det gäller ett konstgjort laboratoriesystem som är isolerat och inte får naturlig påfyllning. Om det finns ett behov för att karakterisera minskningen av testämnet samt bildningen och minskningen av viktiga omvandlingsprodukter, kan försöksperioden förlängas (till exempel till 6 eller 12 månader) (8). Förlängda inkubationsperioder bör motiveras i testrapporten, som då även bör innehålla resultat från bestämningar av biomassa under och vid slutet av dessa perioder.
1.9.2 Testets utförande
Omkring 50–200 g jord (torrvikt) placeras i varje inkubationsflaska (se figurerna 1 och 2 i bilaga 3), och jorden behandlas med testämnet genom en av de metoder som beskrivs i avsnitt 1.8.2. Om organiska lösningsmedel används för tillförsel av testämnet bör lösningsmedlet avlägsnas från jorden genom avdunstning. Jorden blandas grundligt med en spatel och/eller genom att skaka flaskan. Om försöket görs under risfältsbetingelser, bör jord och vatten blandas grundligt efter tillförseln av testämnet. Små delprover (till exempel 1 g) av den behandlade jorden bör analyseras med avseende på testämnet för att kontrollera att fördelningen är jämn. En alternativ metod beskrivs nedan.
Tillförseln av testämne bör motsvara den högsta dosen som anges i bruksanvisningen för en växtskyddsprodukt, och en jämn tillförsel till ett lämpligt djup i åkern (till exempel 10 cm av det översta jordskiktet (25)). Till exempel för kemikalier som appliceras på bladen eller på jorden, utan att blandas ned i jorden, är 2,5 cm ett lämpligt djup för beräkning av hur mycket kemikalie som bör tillföras varje flaska. För kemikalier som tillförs in i jorden används det djup som anges i produktens bruksanvisning. För allmänna kemikalier bör dosen uppskattas enligt den mest relevanta tillförselvägen. Om till exempel den viktigaste tillförselvägen till jorden är via avloppsslam, bör kemikalien doseras i slammet i sådan mängd att koncentrationen motsvarar den förväntade koncentrationen i det slam som används på åkern, och den mängd slam som tillförs testjorden skall motsvara det som normalt tillförs jordbruksjordar. Om denna koncentration inte är tillräckligt hög för att det skall vara möjligt att identifiera de viktigaste omvandlingsprodukterna kan man försöka med att inkubera separata jordprover som innehåller högre halter. Mycket höga halter som påverkar jordens mikrobiella funktioner bör dock undvikas (se avsnitten 1.5 och 1.8.2)
Alternativt kan en större jordsats (till exempel 1–2 kg) behandlas med testämnet. Satsen blandas därefter omsorgsfullt i en lämplig blandare och överförs i mindre portioner (50–200 g) till inkubationsflaskorna (till exempel med hjälp av provfördelare). Små delprover (till exempel 1 g) av den behandlade jordsatsen bör analyseras med avseende på testämnet för att kontrollera att fördelningen är jämn. Detta förfarande rekommenderas eftersom det ger möjlighet till en jämnare fördelning av testämnet i jorden.
Även obehandlade jordprover inkuberas under samma betingelser (aeroba) som de prover som har behandlats med testämnet. Proverna används för bestämningar av biomassa under och vid slutet av försöken.
När testämnet tillförs jorden upplöst i organiskt lösningsmedel bör jordprover som har behandlats med samma mängd lösningsmedel inkuberas under samma betingelser (aeroba) som gäller för de prover som har behandlats med testämnet. Dessa prover används för bestämning av biomassan i början, under och i slutet av undersökningen, i syfte att kontrollera lösningsmedlets inverkan på den mikrobiella massan.
Behållarna som innehåller behandlat jordprov monteras i ett genomflödessystem av det slag som beskrivs i figur 1 eller försluts med en absorptionskolonn av det slag som visas i figur 2 (se bilaga 3).
1.9.3 Provtagning och mätning
Dubbla inkubationsflaskor tas ur systemet med lämpliga intervall, jordproverna extraheras med lämpliga lösningsmedel med olika polaritet och analyseras därefter med avseende på testämnet och/eller omvandlingsprodukter. Ett välplanerat test skall omfatta så många flaskor att två flaskor kan tas ur systemet vid varje provtagningstillfälle. Likaså avlägsnas absorptionslösningar eller fasta absorptionsmaterial med olika intervall (7 dagars intervall under den första månaden och därefter 17 dagars intervall) under och i slutet av inkubationsperioden för varje jordprov, och analyseras med avseende på flyktiga produkter. Utöver ett jordprov som tas direkt efter tillförseln (dag 0) bör testet omfatta minst 5 ytterligare provtagningstillfällen. Tidsintervallerna bör väljas på sådant sätt att mönstret för minskningen av testämnet och mönstren för bildning och minskning av omvandlingsprodukter kan bestämmas (till exempel 0, 1, 3, 7 dagar, 2, 3 veckor, 1, 2, 3 månader).
Vid användning av 14C-märkt testämne kvantifieras icke-extraherbar radioaktivitet genom förbränning och en massbalans beräknas för varje provtagningsintervall.
När det gäller anaerob inkubation och risfältsinkubation analyseras jord- och vattenfaserna tillsammans med avseende på testämnet och omvandlingsprodukter, eller separeras genom filtrering eller centrifugering före extraktion och analys.
1.9.4 Valfria tilläggstest
Aeroba, icke-sterila undersökningar vid ytterligare temperaturer och jordfukthalter kan vara till hjälp för uppskattningen av temperaturens och fukthaltens inverkan på omvandlingshastigheten i jord för ett testämne och/eller dess omvandlingsprodukter.
Man kan även försöka få en närmare karakterisering av den icke-extraherbara radioaktiviteten till exempel med hjälp av superkritisk vätskeextraktion.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Mängden testämne, omvandlingsprodukter, flyktiga ämnen (endast i %) och icke-extraherbara ämnen bör anges som procent av initialkoncentrationen för det tillförda ämnet och, där det är lämpligt, som mg⋅kg-1 jord(torrvikt) för varje provtagningsintervall. En massbalans bör anges som procent av initialkoncentrationen för det tillförda ämnet för varje provtagningsintervall. Med hjälp av en grafisk presentation av testämnets koncentration mot tiden kan halveringstiden för testämnets omvandling eller DT50 uppskattas. De viktigaste omvandlingsprodukterna bör identifieras och deras koncentrationer bör plottas mot tiden så att bildnings- och minskningshastigheterna kan bestämmas. En viktig omvandlingsprodukt är varje produkt som utgör ≥ 10 % av den tillförda dosen vid varje tidpunkt medan undersökningen pågår.
De uppfångade flyktiga produkterna ger en viss indikation om testämnets och dess omvandlingsprodukters potentiella flyktighet ur jord.
Mer exakta bestämningar av halveringstiderna eller DT50 och, vid behov, DT75 och DT90 bör göras med hjälp av lämpliga beräkningar med kinetiska modeller. Värdena för halveringstid och DT50 bör rapporteras tillsammans med en beskrivning av vilken modell som har använts, vilken ordning av kinetik som har tillämpats och bestämningskoefficient (r2). Första ordningens rekommenderas, utom om r2 < 0,7. Vid behov bör beräkningar även göras för viktiga omvandlingsprodukter. Exempel på lämpliga modeller beskrivs i hänvisningarna 31–35.
Om hastigheterna undersöks vid flera temperaturer bör omvandlingshastigheterna beskrivas som en funktion av temperaturen inom försökstemperaturintervallet. För detta används Arrhenius-förhållandet enligt följande formel.
där ln A och B är regressionskonstanter från skärningspunkten respektive lutningen för en anpassad linje som har erhållits genom linjär regression av ln k mot 1/T, där k är hastighetskonstanten vid temperaturen T och T är temperaturen uttryckt som grader Kelvin. Det är viktigt att notera att Arrhenius-förhållandet endast är giltigt inom ett begränsat temperaturområde i situationer där omvandlingen sker genom mikrobiell aktivitet.
2.2 UTVÄRDERING OCH TOLKNING AV RESULTATEN
Trots att undersökningarna görs i ett konstgjort system i laboratoriebetingelser, ger resultatet ändå en möjlighet att uppskatta testämnets omvandlingshastighet och omvandlingsprodukternas bildnings- och minskningshastighet i fältbetingelser (36), (37).
En undersökning av mönstret för omvandlingen av ett testämne ger upplysningar om hur ett ämne som tillförs jorden förändras strukturellt genom kemiska och mikrobiella reaktioner.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla följande:
|
|
Testämne:
|
|
|
Referenstämnen:
|
|
|
Testjord:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
4. HÄNVISNINGAR
|
(1) |
US Environmental Protection Agency (1982), ’Pesticide Assessment Guidelines, Subdivision N. Chemistry: Environmental Fate’ |
|
(2) |
Agriculture Canada (1987), ’Environmental Chemistry and Fate. Guidelines for registration of pesticides in Canada’ |
|
(3) |
Europeiska unionen (EU) (1995), ’Kommissionens direktiv 95/36/EG av den 14 juli 1995 om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsprodukter på marknaden. Bilaga II, del A och bilaga III, del A: Omvandling, spridning och fördelning i miljön’. |
|
(4) |
Dutch Commission for Registration of Pesticides (1995), ’Application for registration of a pesticide. Section G: Behaviour of the product and its metabolites in soil, water and air’. |
|
(5) |
BBA (1986), ’Richtlinie für die amtliche Prüfung von Pflanzenschutzmitteln, Teil IV, 4-1. Verbleib von Pflanzenschutzmitteln im Boden - Abbau, Umwandlung und Metabolismus’. |
|
(6) |
ISO/DIS 11266-1 (1994), ’Soil Quality -Guidance on laboratory tests for biodegradation of organic chemicals in soil - Part 1 : Aerobic conditions’. |
|
(7) |
ISO 14239 (1997), ’Markundersökningar - Inkubationssystem för bestämning av mineraliseringen av organiska kemikalier i jord under aeroba förhållanden’. |
|
(8) |
SETAC (1995), ’Procedures for Assessing the Environmental Fate and Ecotoxicity of Pesticides’, Mark R. Lynch, red. |
|
(9) |
MAFF - Japan 2000, ’Draft Guidelines for transformation studies of pesticides in soil - Aerobic metabolism study in soil under paddy field conditions (flooded)’. |
|
(10) |
OECD (1995), ’Final Report of the OECD Workshop on Selection of Soils/Sediments’, Belgirate, Italien, den 18–20 januari 1995 |
|
(11) |
J. A. Guth (1980), ’The study of transformations. In Interactions between Herbicides and the Soil (R.J.Hance, red)’, Academic Press, 123–157. |
|
(12) |
DFG, ’Pesticide Bound Residues in Soil’, Wiley – VCH, (1998). |
|
(13) |
T.R. Roberts, ’Non-extractable pesticide residue in soils and plants’, Pure Appl. Chem, 56 , 945–956 (IUPAC 1984). |
|
(14) |
OECD Test Guideline 304 A, ’Inherent Biodegradability in Soil’ (antagen den 12 maj 1981). |
|
(15) |
ISO 10381-6 (1993), ’Soil Quality - Sampling - Part 6: Guidance on the collection, handling and storage of soil for the assessment of aerobic microbial processes in the laboratory’. |
|
(16) |
Bilaga V till direktiv 67/548/EEG. |
|
(17) |
J. A. Guth (1981), ’Experimental approaches to studying the fate of pesticides in soil’, Progress in Pesticide Biochemistry, (red. D. H. Hutson, T. R. Roberts), J. Wiley & Sons, Vol 1 , 85–114. |
|
(18) |
Soil Texture Classification (US and FAO systems), Weed Science, 33 , Suppl. 1 (1985) och Soil Sci. Soc. Amer. Proc., 26 , 305 (1962). |
|
(19) |
Methods of Soil Analysis (1986), Part 1, ’Physical and Mineralogical Methods’ (red. A. Klute), Agronomy Series, 9 , andra utgåvan. |
|
(20) |
Methods of Soil Analysis (1982), ’Part 2, Chemical and Microbiological Properties’, (red. A. L. Page, R. H. Miller och D.R. Kelney), Agronomy Series, 9 , andra utgåvan. |
|
(21) |
ISO Standard Compendium Environment (1994), ’Soil Quality - General aspects; chemical and physical methods of analysis; biological methods of analysis’, första utgåvan. |
|
(22) |
E. Mückenhausen (1975), ’Die Bodenkunde und ihre geologischen, geomorphologischen, mineralogischen und petrologischen Grundlagen’, DLG-Verlag, Frankfurt am Main. |
|
(23) |
F. Scheffer, P. Schachtschabel (1975), ’Lehrbuch der Bodenkunde’, F. Enke Verlag, Stuttgart. |
|
(24) |
J.P.E. Anderson, K. H. Domsch (1978), ’A physiological method for the quantitative measurement of microbial biomass in soils’, Soil Biol. Biochem., 10 , 215–221. |
|
(25) |
ISO 14240-1 och 2 (1997). Markundersökningar - Bestämning av markens mikrobiella biomassa – Del 1: Sustratinducerad respirationsmetod. Del 2: Fumigering - extraheringsmetod. |
|
(26) |
J.P.E. Anderson (1987), ’Handling and storage of soils for pesticide experiments’, Pesticide Effects on Soil Microflora, (red. M. P. Somerville och Greaves), Taylor & Francis, 45–60. |
|
(27) |
Kato, Yasuhiro (1998), ’Mechanism of pesticide transformation in the environment: Aerobic and bio-transformation of pesticides in aqueous environment’. Proceedings of the 16th Symposium on Environmental Science of Pesticide, 105–120. |
|
(28) |
O. Keuken, J.P.E. Anderson (1996), ’Influence of storage on biochemical processes in soil’, Pesticides, Soil Microbiology and Soil Quality, 59–63 (SETAC-Europa). |
|
(29) |
B. Stenberg, M. Johansson, M. Pel, K. Sjödahl-Svensson, J. Stenström, L. Torstensson (1996), ’Effect of freeze and cold storage of soil on microbial activities and biomass’, Pesticides, Soil Microbiology and Soil Quality, 68–69 (SETAC-Europa). |
|
(30) |
M. Gennari, M. Negre, R. Ambrosoli (1987), ’Effects of ethylene oxide on soil microbial content and some chemical characteristics’, Plant and Soil, 102 , 197–200. |
|
(31) |
J. P.E. Anderson (1975), ’Einfluss von Temperatur und Feuchte auf Verdampfung, Abbau und Festlegung von Diallat im Boden’, Z. PflKrankh Pflschutz, Sonderheft VII , 141–146. |
|
(32) |
J.W. Hamaker (1976), ’The application of mathematical modelling to the soil persistence and accumulation of pesticides’, Proc. BCPC Symposium: Persistence of Insecticides and Herbicides, 181–199. |
|
(33) |
C.A.I. Goring, D.A. Laskowski, J.W. Hamaker, R.W. Meikle (1975), ’Principles of pesticide degradation in soil’Environmental Dynamics of Pesticides, (red. R. Haque och V.H. Freed), 135–172. |
|
(34) |
G. Timme, H. Frehse, V. Laska (1986), ’Statistical interpretation and graphic representation of the degradational behaviour of pesticide residues’II. Pflanzenschutz - Nachrichten Bayer, 39 , 188–204. |
|
(35) |
G. Timme, H. Frehse (1980), ’Statistical interpretation and graphic representation of the degradational behaviour of pesticide residues’, I. Pflanzenschutz - Nachrichten Bayer, 33 , 47–60. |
|
(36) |
D.I. Gustafson, L. R. Holden (1990), ’Non-linear pesticide dissipation in soil; a new model based on spatial variability’, Environm. Sci. Technol., 24 , 1032–1041. |
|
(37) |
K. Hurle, A. Walker (1980), ’Persistence and its prediction’, Interactions between Herbicides and the Soil, (red. R. J. Hance), Academic Press, 83–122. |
BILAGA 1
TENSION, FÄLTKAPACITET (FC) OCH VATTENKAPACITET (WHC) (26 31)
|
Vattenpelarens höjd (cm) |
pF (27) |
bar (28) |
Anmärkningar |
|
107 |
7 |
104 |
Torr jord |
|
1,6 · 104 |
4,2 |
16 |
Permanent vissningsgräns |
|
104 |
4 |
10 |
|
|
103 |
3 |
1 |
|
|
6 · 102 |
2,8 |
0,6 |
|
|
3,3 · 102 |
2,5 |
0,33 (29) |
|
|
102 |
2 |
0,1 |
Område för fältkapacitet (30) |
|
60 |
1,8 |
0,06 |
|
|
33 |
1,5 |
0,033 |
|
|
10 |
1 |
0,01 |
WHC (ungefärligt värde) |
|
1 |
0 |
0,001 |
Vattenmättad jord |
Tensionen mäts i cm vattenpelare eller i bar. På grund av det stora området för tensionen uttrycks den i praktiken som ett pF-värde som är ekvivalent med logaritmen av cm vattenpelare.
Fältkapaciteten definieras som den mängd vatten som en naturjord kan hålla mot gravitationen i två dagar efter en längre regnperiod eller efter tillräcklig bevattning. Den bestäms på platsen i ostörd jord. Denna bestämning kan således inte göras på störda jordprover i laboratorium. FC-värden som bestäms med störd jord kan uppvisa stora systematiska variationer.
Vattenkapaciteten (WHC) bestäms i laboratoriet med ostörd och störd jord genom att mätta en jordkolonn med vatten genom transport genom kapillärkraft. WHC är särskilt användbar för störda jord och kan vara upp till 30 % högre än fältkapaciteten (1). Det är också försöksmässigt enklare att bestämma WHC än att få tillförlitliga FC-värden.
BILAGA 2
JORDENS FUKTHALT (g vatten per 100 g torr jord) I OLIKA JORDTYPER FRÅN OLIKA LÄNDER
|
Jordens fukthalt vid |
Jordtyp |
Land |
||
|
WHC (26 31) |
pF = 1,8 |
pF = 2,5 |
||
|
Sand |
Tyskland |
28,7 |
8,8 |
3,9 |
|
Loamy sand |
Tyskland |
50,4 |
17,9 |
12,1 |
|
Loamy sand |
Schweiz |
44,0 |
35,3 |
9,2 |
|
Silt loam |
Schweiz |
72,8 |
56,6 |
28,4 |
|
Clay loam |
Brasilien |
69,7 |
38,4 |
27,3 |
|
Clay loam |
Japan |
74,4 |
57,8 |
31,4 |
|
Sandy loam |
Japan |
82,4 |
59,2 |
36,0 |
|
Silt loam |
USA |
47,2 |
33,2 |
18,8 |
|
Sandy loam |
USA |
40,4 |
25,2 |
13,3 |
BILAGA 3
Figur 1
Exempel på genomflödesapparatur för undersökning av kemikaliers omvandling i jord (1), (2)
|
1: |
Nålventil |
|
2: |
Gastvättflaska med vatten |
|
3: |
Ultramembran (endast sterila betingelser), porstorlek 0,2 μm |
|
4: |
Flaska för jordmetabolism (vattenmättad endast vid anaeroba betingelser och risfältsbetingelser) |
|
5: |
Etylenglykoluppfångare för organiska flyktiga ämnen |
|
6: |
Svavelsyrauppfångare för alkaliska flyktiga ämnen |
|
7, 8: |
Natriumhydroxiduppfångare för CO2 och andra sura flyktiga ämnen |
|
9: |
Flödesmätare |
Figur 2
Exempel på en flaska av biometertyp för undersökning av kemikaliers omvandling i jord (3)
|
(1) |
J.A. Guth, (1980), ’The study of transformations’, Interactions between Herbicides and the Soil (red. R. J. Hance.), Academic Press, 123–157. |
|
(2) |
J.A. Guth, (1981), ’Experimental approaches to studying the fate of pesticides in soil’, Progress in Pesticide Biochemistry, (red. D.H. Hutson, T. R. Roberts), J. Wiley & Sons, Vol. 1, 85–114. |
|
(3) |
J.P.E. Anderson, (1975), ’Einfluss von Temperatur und Feuchte auf Verdampfung, Abbau und Festlegung von Diallat im Boden’, Z. PflKrankh Pflschutz, Sonderheft VII, 141–146. |
C.24. AEROB OCH ANAEROB OMVANDLING I AKVATISKA SEDIMENTSYSTEM
1. METOD
Denna metod är i stort sett identisk med OECD TG 308 (2002).
1.1 INLEDNING
Kemikalier kan nå grunda eller djupa ytvatten exempelvis via direkt applicering, spridning med vinden, avrinning, dränering, bortskaffande av avfall eller utsläpp från industrin, hushåll, jordbruk och från atmosfären. Den testmetod som beskrivs här är en laboratoriemetod för bedömning av aerob och anaerob omvandling av organiska kemikalier i akvatiska sedimentsystem. Metoden grundar sig på existerande riktlinjer (1), (2), (3), (4), (5), (6). Vid en OECD-workshop om valet av jord och sediment som hölls i Belgirate, Italien, 1995 (7), kom man särskilt överens om hur många och vilka typer av sediment som skall användas i detta test. Workshopen i Belgirate gav också rekommendationer rörande insamling, hantering och lagring av sedimentprover, baserade på ISO-riktlinjer (15). Sådana undersökningar behövs för kemikalier som tillsätts direkt i vatten eller som sannolikt når vattenmiljön på det sätt som beskrivs ovan.
Betingelserna i naturliga akvatiska sedimentsystem är ofta aeroba i den övre vattenfasen. Sedimentets ytskikt kan vara aerobt eller anaerobt, medan djupare liggande sediment i regel är anaeroba. Med tanke på detta beskrivs både aerobt och anaerobt test i detta dokument. I det aeroba testet simuleras en aerob vattenpelare över ett aerobt sedimentskikt under vilket det finns en anaerob gradient. I det anaeroba testet simuleras ett fullständigt anaerobt vatten/sediment-system. I situationer där det krävs betydande avvikelser från dessa rekommendationer, till exempel i fråga om intakta sedimentkärnor eller sediment som kan ha exponerats för testämnet, kan andra metoder användas (9).
1.2 Definitioner
Under alla omständigheter bör SI-enheter användas.
Testämne: Alla ämnen, oavsett det gäller en ursprunglig förorening eller relevanta omvandlingsprodukter.
Omvandlingsprodukter: Alla ämnen som uppstår till följd av biotiska eller abiotiska omvandlingsreaktioner av testämnet, inbegripet CO2 och bundna rester.
Bundna rester: Sådana föreningar i jorden, i växter eller i djur som blir kvar i matrisen i form av ursprungligt ämne, dess metaboliter eller dess omvandlingsprodukter efter extraktion. Extraktionsmetoden får inte i avsevärd grad leda till förändringar i själva föreningarna eller matrisens struktur. Bindningens karaktär kan delvis klarläggas genom matrisstörande extraktionsmetoder och sofistikerade analysmetoder. Hittills har man på detta sätt kunnat identifiera till exempel kovalenta bindningar, jonbindningar och sorptiva bindningar samt inneslutning. Generellt sett innebär bildningen av bundna rester en betydande minskning av biotillgängligheten (10) (modifierat ur IUPAC 1984 (11)).
Aerob omvandling (oxidation): Reaktioner som sker i närvaro av molekylärt syre (12).
Anaerob omvandling (reduktion): Reaktioner som sker utan närvaro av molekylärt syre (12).
Naturliga vatten: Ytvatten som fås från dammar, floder, strömmar etc.
Sediment: En blandning av mineraliska och organisk-kemiska beståndsdelar. De senare består av föreningar med hög kol- och kvävehalt samt hög molekylvikt. Sediment deponeras genom inverkan av naturligt vatten och bildar ett gränssnitt med detta vatten.
Mineralisering: Det fullständiga sönderfallet av organiska föreningar till CO2 och H2O under aeroba betingelser, och till CH4, CO2 och H2O under anaeroba betingelser. Med mineralisering avses här ett omfattande sönderfall som sker när en radioaktivt märkt förening används och en märkt kolatom oxideras eller reduceras kvantitativt under frigörande av motsvarande mängd 14CO2 eller 14CH4.
Halveringstid, t0,5 – den tid det tar för ett testämne att omvandlas till 50 % när förloppet kan beskrivas med kinetik av första ordningen. Halveringstiden är oberoende av koncentrationen.
DT50 (tid för försvinnande 50): Den tid inom vilken testämnets koncentration minskar med 50 %.
DT75 (tid för försvinnande 75): Den tid inom vilken testämnets koncentration minskar med 75 %.
DT90 (tid för försvinnande 90): Den tid inom vilken testämnets koncentration minskar med 90 %.
1.3 REFERENSÄMNEN
Referensämnen bör användas för identifiering och kvantifiering av omvandlingsprodukterna genom spektroskopiska och kromatografiska metoder.
1.4 UPPLYSNINGAR OM TESTÄMNET
Omärkta eller isotopmärkta testämnen kan användas för bestämning av omvandlingshastigheten. Helst bör dock märkta ämnen användas. Märkt material behövs för undersökning av omvandlingsmönstret och för bestämning av en massbalans. 14C-märkning rekommenderas, även om andra isotoper, såsom 13C, 15N, 3H och 32P kan användas. Märkningen bör om möjligt finnas i molekylens mest stabila del(ar) (32)Kemikalien eller den radioaktiva kemikalien bör ha en renhetsgrad som är minst 95 %.
Innan ett test utförs bör följande upplysningar om testämnet finnas tillgängliga:
|
a) |
Vattenlöslighet (metod A.6). |
|
b) |
Löslighet i organiska lösningsmedel. |
|
c) |
Ångtryck (metod A.4) och Henrys lag-koefficient. |
|
d) |
fördelningskoefficient n-oktanol/vatten (metod A.8). |
|
e) |
Adsorptionskoefficient (Kd, Kf eller Koc, om lämpligt) (metod C.18). |
|
f) |
Hydrolys (metod C.7). |
|
g) |
Dissociationskonstant (pKa) (OECD-riktlinje 112) (13). |
|
h) |
Testämnets struktur och isotopens (isotopernas) placering, om tillämpligt. |
Anmärkning
Den temperatur vid vilken mätningarna görs bör rapporteras.
Övriga användbar information är till exempel upplysningar om testämnets toxicitet för mikroorganismer, upplysningar om lätt eller inneboende bionedbrytbarhet och upplysningar om aerob och anaerob omvandling i jord.
Det bör finnas tillgång till analysmetoder (inbegripet extraktions- och reningsmetoder) för identifiering och kvantifiering av testämnet och dess omvandlingsprodukter i vatten och i sediment (se avsnitt 1.7.2).
1.5 PRINCIP FÖR TESTMETODEN
I den testmetod som beskrivs här används ett aerobt och ett anaerobt akvatiskt sedimentsystem (se bilaga 1). Det ger möjlighet till följande:
|
(i) |
bestämning av testämnets omvandlingshastighet i ett vatten/sediment-system, |
|
(ii) |
bestämning av testämnets omvandlingshastighet i sedimentet, |
|
(iii) |
bestämning av testämnets och/eller omvandlingsprodukternas mineraliseringshastighet (när 14C-märkta testämnen används), |
|
(iv) |
identifiering och kvantifiering av omvandlingsprodukterna i vatten- och sedimentfaserna samt upprättandet av en massbalans (när radiomärkt testämne används), |
|
(v) |
bestämning av testämnets och omvandlingsprodukternas fördelning mellan de två faserna under en inkubationsperiod i mörker (för att undvika till exempel algblomning) vid konstant temperatur. Halveringstiderna samt värden på DT50, DT75 och DT90 kan bestämmas i de fall där tillräckliga data erhålls, men bör inte extrapoleras till tidpunkter som ligger långt efter försöksperioden (se avsnitt 1.2). |
Minst två sedimenttyper och motsvarande vatten behövs för både den aeroba och anaeroba undersökningen (7). Det kan dock förekomma fall där fler än två akvatiska sediment bör används, till exempel om den kemikalie som testas kan förekomma i sötvattenmiljö och marin miljö.
1.6 TESTETS TILLÄMPBARHET
Metoden kan allmänt tillämpas på alla kemiska ämnen (omärkta eller radioaktivt märkta) för vilka det finns tillgång till en analysmetod som är tillräckligt exakt och känslig. Metoden kan tillämpas på föreningar som är i viss mån flyktiga, icke-flyktiga, lösliga i vatten eller svårlösliga i vatten. Testet bör inte tillämpas på kemikalier som är mycket flyktiga från vatten (till exempel desinfektionsmedel och organiska lösningsmedel) och som därför inte hålls kvar i vatten eller sediment under de försöksbetingelser som gäller för detta test.
Metoden har hittills använts för att undersöka kemikaliers omvandling i sötvatten och sediment, men kan i princip även tillämpas på flodmynning/hav-system. Metoden är inte lämplig för simulering av betingelserna i strömmande vatten (till exempel floder) eller i öppet hav.
1.7 KVALITETSKRITERIER
1.7.1 Utbyte
Extraktion och analys som görs av minst dubbla vatten- och sedimentprover omedelbart efter tillförsel av testämnet ger en första indikation på analysmetodens repeterbarhet och enhetligheten hos det förfarande som använts för tillförsel av testämnet. Utbyten för senare stadier av försöken erhålls genom massbalanserna (när märkt material används). Utbytena bör vara 90–110 % för märkta kemikalier (6) och 70–110 % för omärkta kemikalier.
1.7.2 Analysmetodens repeterbarhet och känslighet
Analysmetodens repeterbarhet (med undantag av den initiala extraktionseffektiviteten) när det gäller att kvantifiera testämnet och omvandlingsprodukterna, kan kontrolleras genom en duplikatanalys av samma extrakt ur vatten- eller sedimentprover som har inkuberats tillräckligt länge för att omvandlingsprodukter skall ha bildats.
Analysmetodens detektionsgräns (LOD) för testämnet och för omvandlingsprodukterna bör vara minst 0,01 mg⋅kg-1 i vatten eller sediment (som testämne) eller 1 % av den dos som ursprungligen tillfördes testsystemet, beroende på vilket värde som är lägre. Likaså bör kvantifieringsgränsen (LOQ) anges.
1.7.3 Noggrannheten hos omvandlingsdata
Genom regressionsanalys av testämnets koncentrationer som en funktion av tiden fås ungefärliga upplysningar om omvandlingskurvans exakthet och en möjlighet att beräkna halveringstidernas konfidensgränser (när kinetik av pseudo-första ordningen tillämpas) eller DT50-värden och, om tillämpligt, DT75- och DT90-värden.
1.8 BESKRIVNING AV METODEN
1.8.1 Testsystem och utrustning
Försöken bör utföras i glaskärl (till exempel flaskor eller centrifugrör), utom om förhandsupplysningarna (såsom fördelningskoefficient n-oktanol-vatten eller sorptionsdata) indikerar att testämnet kan bindas till glas, i vilket fall ett alternativt material (till exempel teflon) bör övervägas. Om det är känt att testämnet binds till glas kan problemet eventuellt lindras med en eller flera av följande metoder:
|
— |
bestämning av den massa testämne och omvandlingsprodukter som binds till glas, |
|
— |
säkerställande av att alla glaskärl tvättas med lösningsmedel i slutet av testet, |
|
— |
användning av formulerade produkter (se även avsnitt 1.9.2), |
|
— |
användning av en större mängd hjälplösningsmedel för tillförsel av testämnet till systemet – hjälplösningsmedlet får dock inte leda till så kallad solvolys av testämnet. |
Exempel på typisk testutrustning, till exempel genomflödessystem och system av biometertyp, visas i bilagorna 2 respektive 3 (14). I hänvisning 15 beskrivs andra lämpliga inkubationssystem. Försöksutrustningen bör vara utformad på sådant sätt att luft- eller kväveväxling kan ske och flyktiga produkter kan uppfångas. Utrustningen bör ha sådana mått att testvillkoren uppfylls (se avsnitt 1.9.1). Ventilation kan ordnas genom försiktig bubbling eller genom att låta luft eller kväve passera över vattenytan. I det senare fallet kan det vara rekommendabelt med en försiktig omblandning av vattnet för bättre fördelning av syre eller kväve i vattnet. CO2-fri luft bör inte användas eftersom detta kan leda till att vattnets pH-värde stiger. Det är under alla omständigheter önskvärt att om möjligt undvika störningar av sedimentet. Kemikalier som är i viss mån flyktiga bör testas i ett system av biometertyp med försiktig omblandning av vattenytan. Man kan även använda stängda kärl där utrymmet ovanför vätskeytan innehåller atmosfärsluft eller kväve och interna kärl för uppfångning av flyktiga produkter (16). Vid aeroba test behövs regelbunden växling av gasen i utrymmet ovanför vätskeytan för att kompensera för biomassans syreförbrukning.
Lämpliga uppfångare för flyktiga omvandlingsprodukter är till exempel kalium- eller natriumhydroxidlösning (1 M) för koldioxid (33) 2, och etylenglykol, etanolamin eller tvåprocentig paraffin i xylen för organiska föreningar. Flyktiga ämnen som bildas under anaeroba betingelser, såsom metan, kan uppfångas till exempel med molekylsiktar. Sådana flyktiga ämnen kan förbrännas exempelvis till CO2 genom att leda gasen genom ett kvartsrör fyllt med Cuo vid 900°C och fånga upp den bildade CO2-gasen i en absorberare med alkali (17).
Det behövs också laboratorieinstrument för kemisk analys av testämnet och dess omvandlingsprodukter (till exempel gas-vätskekromatografi (GLC), högtrycksvätskekromatografi (HPLC), tunnskiktskromatografi (TLC), masspektrometri (MS), gaskromatografi-masspektrometri (GC-MS), vätskekromatografi-masspektrometri (LC-MS), kärnmagnetisk resonans (NMR)), inbegripet detektionssystem för radioaktivt märkta eller omärkta kemikalier enligt behov. När radioaktivt märkt material används krävs också en vätskeskintillationsräknare och ett oxidationsmedel (för förbränning av sedimentprover före analys med avseende på radioaktivitet).
Likaså behövs övrig normal laboratorieutrustning för fysikalisk-kemiska och biologiska bestämningar (se tabell 1, avsnitt 1.8.2.2), glasvaror, kemikalier och reagenser, efter behov.
1.8.2 Valet av akvatiska sediment, antal sediment
Provtagningsplatserna bör alltid väljas i enlighet med testets ändamål. Vid valet av provtagningsplats måste hänsyn tas till eventuella utsläpp från jordbruk, industri eller hushåll till tillrinningsområden och till vatten som ligger uppströms. Sediment som inom de senaste fyra åren har förorenats med testämnet eller strukturellt analoga föreningar får inte användas.
1.8.2.1 Valet av sediment
För de aeroba försöken används i regel två sedimenttyper (7). De två sedimenttyper som väljs ut bör ha olika egenskaper med avseende på halten organiskt kol och textur. Ett av sedimenten bör ha en hög halt organiskt kol (2,5–7,5 %) och en fin textur, medan det andra sedimentet bör ha en låg halt organiskt kol (0,5–2,5 %) och en grov textur. Skillnaden mellan halterna organiskt kol bör i regel vara minst 2 %. Ett sediment har en fin textur när halten clay + silt (34) 3 överstiger 50 % och en grov textur när halten clay + silt understiger 50 %. Skillnaden mellan de två sedimenttyperna med avseende på halterna clay + silt bör i regel vara minst 20 %. I fall där en kemikalie också kan nå havsvatten måste minst det ena vatten/sediment-systemet vara av marint ursprung.
För strikt anaeroba försök bör två sedimenttyper (med motsvarande vatten) tas från de anaeroba zonerna i ytvattenförekomster (7). Både sediment- och vattenfaserna bör hanteras och transporteras varsamt i syrefria betingelser.
Det kan även finnas andra parametrar som är viktiga vid valet av sediment, och dessa bör beaktas från fall till fall. Exempelvis sedimentens pH-område är en viktig faktor vid testning av kemikalier vars omvandling eller sorption kan vara pH-beroende. Ett sådant beroende kan framgå av testämnets pKa-värde.
1.8.2.2 Karakterisering av vatten/sediment-prover
I tabellen som följer finns en översikt av de nyckelparametrar som måste bestämmas och rapporteras (med angivelse av den metod som använts) både för vatten och sediment. Likaså anges i vilket skede av testet dessa parametrar bör bestämmas. Metoder för bestämning av dessa parametrar beskrivs i hänvisningarna (18), (19), (20), (21).
Därutöver kan det, beroende på fall, vara nödvändigt att bestämma och rapportera andra parametrar (till exempel för sötvatten: partiklar, alkalinitet, hårdhet, konduktivitet, NO3/PO4 (förhållande och individuella värden), för sediment: katjonbyteskapacitet, vattenkapacitet, karbonat, totalkväve och totalfosfor samt för marina system: salinitet). Sediment och vatten behöver kanske också analyseras med avseende på nitrat, sulfat, biotillgängligt järn och eventuellt andra elektronmottagare, i syfte att bedöma redoxbetingelserna, särskilt med tanke på den anaeroba omvandlingen.
Bestämning av parametrar för karakterisering av vatten/sediment-prover (7), (22), (23)
|
Parameter |
Skede av testförfarandet |
|||||
|
Fält-provtagning |
Efter-behandl. |
Start av acklimatis. |
Start av test |
Under test |
Slut av test |
|
|
Vatten |
||||||
|
Ursprung/källa |
x |
|
|
|
|
|
|
Temperatur |
x |
|
|
|
|
|
|
pH |
x |
|
x |
x |
x |
x |
|
TOC |
|
|
x |
x |
|
x |
|
Syrehalt * |
x |
|
x |
x |
x |
x |
|
Redoxpotential * |
|
|
x |
x |
x |
x |
|
Sediment |
||||||
|
Ursprung/källa |
x |
|
|
|
|
|
|
Skiktets djup |
x |
|
|
|
|
|
|
pH |
|
x |
x |
x |
x |
x |
|
Partikelstorleksfördelning |
|
x |
|
|
|
|
|
TOC |
|
x |
x |
x |
|
x |
|
Mikrobiell biomassa ** |
|
x |
|
x |
|
x |
|
Redoxpotential* |
Observationer (färg/lukt) |
|
x |
x |
x |
x |
|
* |
Färska forskningsresultat tyder på att bestämningar av vattnets syrehalt och redoxpotential inte har något mekanistiskt eller prognostiskt värde när det gäller tillväxt och utveckling hos de mikrobiella populationerna i ytvatten (24), (25). Bestämning av den biokemiska syreförbrukningen (BOD, vid provtagning, start och slut av testet) och koncentrationerna för mikro- och makronäringsämnena Ca, Mg och Mn (vid start och slut av testet) i vatten, och bestämning av totalt N och totalt P i sediment (vid provtagning och vid slut av testet) kan vara bättre metoder när det gäller att tolka och utvärdera hastigheter och rutter för den aeroba bioomvandlingen. |
|
** |
Metod för mikrobiell respiration (26), desinfektionsmetod (27) eller plate count-mätning (till exempel bakterier, aktinomyceter, svamp och kolonier totalt) för aeroba försök; metanogenes för anaeroba försök. |
1.8.3 Insamling, hantering och lagring
1.8.3.1 Insamling
Anvisningarna i utkastet till ISO-riktlinjer om provtagning av bottensediment (8) bör följas vid provtagning av sediment. Sedimentproverna bör tas från sedimentets hela övre skikt (5–10 cm). Tillhörande vatten bör tas från samma plats och vid samma tidpunkt som sedimentprovet tas. För det anaeroba försöket bör sediment- och tillhörande vattenprov tas och transporteras under syrefria betingelser (28) (se avsnitt 1.8.2.1). I litteraturen finns beskrivningar av ett antal olika provtagningsutrustningar (8), (23).
1.8.3.2 Hantering
Sedimentet avskiljs från vatten genom filtrering och våtsiktas (2 mm) med användning av vattenöverskott (vatten från provtagningsplatsen). Detta vatten slängs efter siktningen. Därefter blandas kända mängder sediment och vatten i önskat förhållande (se avsnitt 1.9.1) i inkubationsflaskor och bereds för acklimatiseringsperioden (se avsnitt 1.8.4). Alla hanteringssteg som hör till det anaeroba försöket bör göras under syrefria betingelser (29), (30), (31), (32), (33).
1.8.3.3 Lagring
De sediment- och vattenprover som används skall allra helst vara nytagna. Om proverna ändå måste lagras bör sediment och vatten siktas enligt beskrivningen ovan och lagras tillsammans, med vattenmättnad (6–10 cm vattenskikt) i mörker och vid 4±2°C4 under högst fyra veckor (7), (8), (23). Proverna för aeroba försök bör lagras med fri tillgång till luft (till exempel i en öppen behållare), medan proverna för anaeroba försök bör lagras i syrefria betingelser. Under transport och lagring får sediment eller vatten inte frysa, och sedimentet får inte torka ut.
1.8.4 Beredning av sediment/vatten-proverna för testet
Innan testämnet tillförs bör proverna genomgå en acklimatiseringsperiod. För detta placeras varje sediment/vatten-prov i det inkubationskärl som kommer att användas under själva testet, och acklimatiseringen genomförs under exakt samma betingelser som gäller vid inkubationen under testet (se avsnitt 1.9.1). Acklimatiseringsperioden behövs för att systemet skall nå en tillräcklig stabilitet vad gäller pH, syrehalt i vatten, redoxpotential hos sediment och vatten samt makroskopisk separation av faserna. Acklimatiseringsperioden bör i regel omfatta en till två veckor, och bör inte överskrida fyra veckor. Resultaten från de bestämningar som görs under denna period bör rapporteras.
1.9 TESTETS UTFÖRANDE
1.9.1 Testbetingelser
Testet bör utföras i inkubationsutrustning (se avsnitt 1.8.1) med ett volymförhållande vatten/sediment mellan 3:1 och 4:1, och ett sedimentskikt med en tjocklek av 2,5 cm (±0,5 cm) (35) . En minimimängd av 50 g sediment (baserat på torrvikt) per inkubationskärl är rekommenderad.
Testet bör genomföras i mörker vid en konstant temperatur inom intervallet 10–30°C. Lämplig temperatur är 20 ±2°C. Vid behov kan ytterligare en lägre temperatur (till exempel 10°C) övervägas från fall till fall, beroende på vilka upplysningar man vill få genom testet. Inkubationstemperaturen bör övervakas och rapporteras.
1.9.2 Behandling och tillförsel av testämnet
En enda testkoncentration av kemikalien används (36). För växtskyddskemikalier som appliceras direkt i vattendrag används den maximidos som anges på etiketten, beräknad på grundval av vattenytan i testkärlet. I alla andra fall måste den koncentration som används basera sig på prognoser från utsläpp i miljön. Det är viktigt att säkerställa att den koncentration av testämnet som används är lämplig med tanke på karakterisering av omvandlingvägarna samt bildning och minskning av omvandlingsprodukter. Det kan vara nödvändigt att använda högre doser (till exempel 10-faldiga) i situationer där koncentrationerna av testämnet i början av försöket ligger nära detektionsgränserna, eller om viktiga omvandlingsprodukter inte utan svårighet kan detekteras när halterna är 10 % av testämnesdosen. Om högre testkoncentrationer används får de dock inte ha betydande negativa effekter på den mikrobiella aktiviteten i vatten/sediment-systemet. För att få en konstant koncentration av testämnet i kärl av varierande storlek kan det vara lämpligt med en justering enligt den mängd material som har tillförts. Justeringen görs på grundval av vattenpelarens djup i kärlet i förhållande till vattendjupet på provtagningsplatsen (vilket antas vara 100 cm, även om andra djup kan användas). I bilaga 4 finns ett exempel på en beräkning.
Testämnet skall helst tillföras i form av vattenlösning i testsystemets vattenfas. I tvingande fall kan användningen av små mängder vattenlösliga lösningsmedel (såsom aceton eller etanol) tillåtas för tillförsel och fördelning av testämnet. Lösningsmedlets halt får dock inte överskrida 1 % (v/v) och det får inte ha negativa verkningar på den mikrobiella aktiviteten i testsystemet. Vattenlösningen av testämnet bör beredas med omsorg – det kan behövas genereringskolumner och förblandare för att säkerställa fullständig homogenitet. Efter tillsats av vattenlösningen till testsystemet rekommenderas varsam omblandning av vattenfasen, med så liten störning av sedimentet som möjligt.
Användningen av formulerade produkter rekommenderas i regel inte, eftersom de ingående beståndsdelarna kan påverka fördelningen av testämnet eller omvandlingsprodukter mellan vatten- och sedimentfaserna. För testämnen som är svårlösliga i vatten kan dock användningen av formulerat material vara ett lämpligt alternativ.
Antalet inkubationskärl beror på antalet provtagningstillfällen (se avsnitt 1.9.3). Testet bör omfatta tillräckligt många system så att två system kan tas ut vid varje provtagningstillfälle. Om testet omfattar kontrollenheter för varje akvatiskt sedimentsystem bör dessa enheter inte behandlas med testämnet. Kontrollenheterna kan användas för att bestämma den mikrobiella biomassan i sedimentet och totalt organiskt kol i vatten och sediment vid testets försökets slut. Två kontrollenheter (en kontrollenhet för varje akvatiskt sediment) kan användas för att övervaka de behövliga parametrarna i sediment och vatten under acklimatiseringsperioden (se tabellen i avsnitt 1.8.2.2). Två extra kontrollenheter måste tas in i fall där testämnet tillförs med hjälp av ett lösningsmedel, för bedömning av de negativa verkningarna på den mikrobiella aktiviteten i testsystemet.
1.9.3 Testets varaktighet, provtagning
Försöksperioden skall i regel inte sträcka sig över 100 dagar (6), och den bör fortsätta tills nedbrytningvägen och fördelningsmönstret för vatten och sediment har fastställts eller när 90 % av testämnet har omvandlats eller förflyktigats. Antalet provtagningstillfällen bör vara minst sex (inbegripet tidpunkt noll), med en valfri förhandsundersökning (se avsnitt 1.9.4) som görs i syfte att fastställa ett lämpligt provtagningsschema och testets varaktighet, i fall där det inte finns tillgång till tillräckliga data om testämnet från tidigare undersökningar. För hydrofoba testämnen kan det under försökets inledningsperiod behövas ytterligare provtagningstillfällen i syfte att bestämma hur fördelningen sker mellan vatten- och sedimentfaserna.
Vid provtagningstidpunkterna avlägsnas inkubationskärlen i sin helhet (med replikat) för analys. Sediment och ovanliggande vatten analyseras separat (37). Ytvattnet bör avlägsnas omsorgsfullt med minsta möjliga störning av sedimentet. Extraktionen och karakteriseringen av testämnet och omvandlingsprodukterna bör följa tillbörliga analysförfaranden. Det är viktigt att avlägsna material som kan ha adsorberats till inkubationskärlet eller mellanliggande slangar som används för att fånga upp flyktiga ämnen.
1.9.4 Valfritt förförsök
Om testets varaktighet och provtagningsschemat inte kan fastställas med stöd av andra relevanta undersökningar rörande testämnet kan det vara nödvändigt med ett valfritt förförsök. Detta bör utföras under samma betingelser som gäller för det slutliga försöket. I förekommande fall bör testrapporten innehålla en översiktlig redogörelse för relevanta försöksbetingelser och resultat från förförsöket.
1.9.5 Mätningar och analys
Vid varje provtagningstillfälle bör testämnets och omvandlingsprodukternas koncentration bestämmas i vatten och sediment, samt rapporteras (som en koncentration och som procentandel av den tillförda koncentrationen). Som allmän regel gäller att identifiering bör göras av alla omvandlingsprodukter som vid något provtagningstillfälle har detekterats med en andel som är ≥10 % av den radioaktivitet som tillförts det totala vatten/sediment-systemet, utom om det finns goda skäl för att låta bli. Likaså bör identifiering av omvandlingsprodukter vars koncentrationer kontinuerligt ökar under försökets gång övervägas (även i fall där dessa koncentrationer inte går över de gränser som anges ovan), eftersom ökningen kan tyda på beständighet. Denna fråga bör övervägas från fall till fall, och motiveringarna bör anges i rapporten.
Resultaten från system för uppfångning av gaser och flyktiga ämnen (CO2 och övriga, till exempel flyktiga organiska ämnen) bör rapporteras för varje provtagningstillfälle. Mineraliseringshastigheterna bör rapporteras. Icke-extraherbara (bundna) rester i sediment bör rapporteras för varje provtagningstillfälle.
2. DATA
2.1 BEHANDLING AV RESULTATEN
Den totala massbalansen eller utbytet (se avsnitt 1.7.1) av tillförd radioaktivitet bör beräknas för varje provtagningstillfälle. Resultatet bör rapporteras som en procentandel av den tillförda radioaktiviteten. Fördelningen av radioaktivitet mellan vatten och sediment bör rapporteras som koncentrationer och procentandelar, för varje provtagningstillfälle.
Halveringstiden, DT50 och, om tillämpligt, DT75 och DT90 för testämnet bör beräknas inbegripet konfidensgränser (se avsnitt 1.7.3). Upplysningar om den hastighet med vilken testämnet försvinner i vatten och sediment kan erhållas med hjälp av lämpliga utvärderingsmetoder. Dessa kan omfatta tillämpning av kinetik av pseudoförsta ordningen, empiriska kurvanpassningstekniker där grafiska eller numeriska lösningar används och mer komplexa bedömningar där till exempel modeller med en eller flera behållare används. Närmare upplysningar finns i relevant litteratur (35), (36), (37).
Alla metoder har sina för- och nackdelar samt stora variationer med avseende på komplexitet. Ett antagande om första ordningens kinetik kan innebära en för stark förenkling av nedbrytnings- och fördelningsprocesserna, men ger – i fall där detta antagande kan tillämpas – en term (hastighetskonstanten eller halveringstiden) som är lättbegriplig och av värde vid simuleringsmodellering och beräkningar av förväntade koncentrationer i miljön. Empiriska metoder eller linjära transformationer kan ge bättre anpassning av kurvorna till data, och därmed en bättre uppskattning av halveringstider, DT50 och, om tillämpligt, DT75 och DT90. Användningen av härledda konstanter är dock begränsad. Med modellen med behållare kan man få ett antal användbara konstanter av värde vid riskbedömning. Dessa beskriver nedbrytningshastigheten i olika behållare och fördelningen av kemikalien. De bör också användas för uppskattning av hastighetskonstanter för bildning och nedbrytning av viktiga omvandlingsprodukter. Under alla omständigheter måste den metod som används motiveras, och anpassningsgraden bör demonstreras grafiskt eller statistiskt.
3. RAPPORTERING
3.1 TESTRAPPORT
Testrapporten skall innehålla nedan angivna uppgifter.
|
|
Testämne:
|
|
|
Referensämnen:
|
|
|
Testsediment och -vatten:
|
|
|
Testbetingelser:
|
|
|
Resultat:
|
4 HÄNVISNINGAR
|
(1) |
BBA-Guidelines for the examination of plant protectors in the registration process. (1990). Part IV, Section 5-1: Degradability and fate of plant protectors in the water/sediment system. Germany. |
|
(2) |
Commission for registration of pesticides: Application for registration of a pesticide. (1991). Part G. Behaviour of the product and its metabolites in soil, water and air, Section G.2.1 (a). The Netherlands. |
|
(3) |
MAFF Pesticides Safety Directorate. (1992). Preliminary guideline for the conduct of biodegradability tests on pesticides in natural sediment/water systems. Ref No SC 9046. United-Kingdom. |
|
(4) |
Agriculture Canada: Environmental chemistry and fate. (1987). Guidelines for registration of pesticides in Canada. Aquatic (Laboratory) - Anaerobic and aerobic. Canada. pp 35-37. |
|
(5) |
US-EPA: Pesticide assessment guidelines, Subdivision N. Chemistry: Environmental fate (1982). Section 162-3, Anaerobic aquatic metabolism. |
|
(6) |
SETAC-Europe publication. (1995). Procedures for assessing the environmental fate and ecotoxicity of pesticides. Ed. Dr Mark R. Lynch. SETAC-Europe, Brussels. |
|
(7) |
OECD Test Guidelines Programme. (1995). Final Report of the OECD Workshop on Selection of Soils/sediments, Belgirate, Italy, 18-20 January 1995. |
|
(8) |
ISO/DIS 5667-12. (1994). Water quality - Sampling - Part 12: Guidance on sampling of bottom sediments. |
|
(9) |
US-EPA (1998a). Sediment/water microcosm biodegradation test. Harmonised Test Guidelines (OPPTS 835.3180). EPA 712-C-98-080. |
|
(10) |
DFG: Pesticide Bound Residues in Soil. Wiley-VCH (1998). |
|
(11) |
T.R. Roberts: Non-extractable pesticide residues in soils and plants. Pure Appl. Chem. 56, 945-956 (IUPAC 1984). |
|
(12) |
OECD Test Guideline 304A: Inherent Biodegradability in Soil (adopted 12 May 1981). |
|
(13) |
OECD (1993): Guidelines for Testing of Chemicals. Paris. OECD (1994-2000): Addenda 6-11 to Guidelines for the Testing of Chemicals. |
|
(14) |
Scholz, K., Fritz R., Anderson C. and Spiteller M. (1988) Degradation of pesticides in an aquatic model ecosystem. BCPC - Pests and Diseases, 3B-4, 149-158. |
|
(15) |
Guth, J.A. (1981). Experimental approaches to studying the fate of pesticides in soil. In Progress in Pesticide Biochemistry (D.H. Hutson, T.R. Roberts, Eds.), Vol. 1, 85-114. J. Wiley & Sons. |
|
(16) |
Madsen, T., Kristensen, P. (1997). Effects of bacterial inoculation and non-ionic surfactants on degradation of polycyclic aromatic hydrocarbons in soil. Environ. Toxicol. Chem. 16, 631-637. |
|
(17) |
Steber, J., Wierich, P. (1987). The anaerobic degradation of detergent range fatty alcohol ethoxylates. Studies with 14C-labelled model surfactants. Water Research 21, 661-667. |
|
(18) |
Black, C.A. (1965). Methods of Soil Analysis. Agronomy Monograph No. 9. American Society of Agronomy, Madison. |
|
(19) |
APHA (1989). Standard Methods for Examination of Water and Wastewater (17th edition). American Public Health Association, American Water Works Association and Water Pollution Control Federation, Washington D.C. |
|
(20) |
Rowell, D.L. (1994). Soil Science Methods and Applications. Longman. |
|
(21) |
Light, T.S. (1972). Standard solution for redox potential measurements. Anal. Chemistry 44, 1038-1039. |
|
(22) |
SETAC-Europe publication (1991). Guidance document on testing procedures for pesticides in freshwater mesocosms. From the Workshop “A Meeting of Experts on Guidelines for Static Field Mesocosms Tests”, 3-4 July 1991. |
|
(23) |
SETAC-Europe publication. (1993). Guidance document on sediment toxicity tests and bioassays for freshwater and marine environments. From the Workshop On Sediment Toxicity Assessment (WOSTA), 8-10 November 1993. Eds.: I.R. Hill, P. Matthiessen and F. Heimbach. |
|
(24) |
Vink, J.P.M., van der Zee, S.E.A.T.M. (1997). Pesticide biotransformation in surface waters: multivariate analyses of environmental factors at field sites. Water Research 31, 2858-2868. |
|
(25) |
Vink, J.P.M., Schraa, G., van der Zee, S.E.A.T.M. (1999). Nutrient effects on microbial transformation of pesticides in nitrifying waters. Environ. Toxicol, 329-338. |
|
(26) |
Anderson, T.H., Domsch, K.H. (1985). Maintenance carbon requirements of actively-metabolising microbial populations under in-situ conditions. Soil Biol. Biochem. 17, 197-203. |
|
(27) |
ISO-14240-2. (1997). Soil quality - Determination of soil microbial biomass - Part 2: Fumigation-extraction method. |
|
(28) |
Beelen, P. Van and F. Van Keulen. (1990), The Kinetics of the Degradation of Chloroform and Benzene in Anaerobic Sediment from the River Rhine. Hydrobiol. Bull. 24 (1), 13-21. |
|
(29) |
Shelton, D.R. and Tiedje, J.M. (1984). General method for determining anaerobic biodegradation potential. App. Environ. Microbiol. 47, 850-857. |
|
(30) |
Birch, R.R., Biver, C., Campagna, R., Gledhill, W.E., Pagga, U., Steber, J., Reust, H. and Bontinck, W.J. (1989). Screening of chemicals for anaerobic biodegradation. Chemosphere 19, 1527-1550. |
|
(31) |
Pagga, U. and Beimborn, D.B. (1993). Anaerobic biodegradation tests for organic compounds. Chemoshpere 27, 1499-1509. |
|
(32) |
Nuck, B.A. and Federle, T.W. (1986). A batch test for assessing the mineralisation of 14C-radiolabelled compounds under realistic anaerobic conditions. Environ. Sci. Technol. 30, 3597-3603. |
|
(33) |
US-EPA (1998b). Anaerobic biodegradability of organic chemicals. Harmonised Test Guidelines (OPPTS 835.3400). EPA 712-C-98-090. |
|
(34) |
Sijm, Haller and Schrap (1997). Influence of storage on sediment characteristics and drying sediment on sorption coefficients of organic contaminants. Bulletin Environ. Contam. Toxicol. 58, 961-968. |
|
(35) |
Timme, G., Frehse H. and Laska V. (1986) Statistical interpretation and graphic representation of the degradational behaviour of pesticide residues II. Pflanzenschutz - Nachrichten Bayer, 39, 187 - 203. |
|
(36) |
Timme, G., Frehse, H. (1980) Statistical interpretation and graphic representation of the degradational behaviour of pesticide residues I. Pflanzenschutz - Nachrichten Bayer, 33, 47 - 60. |
|
(37) |
Carlton, R.R. and Allen, R. (1994). The use of a compartment model for evaluating the fate of pesticides in sediment/water systems. Brighton Crop Protection Conference - Pest and Diseases, pp 1349-1354. |
BILAGA 1
VÄGLEDNING RÖRANDE AEROBA OCH ANAEROBA TESTSYSTEM
Aerobt testsystem
Det aeroba testsystem som beskrivs i denna testmetod består av ett aerobt vattenskikt (typisk syrehalt är 7–10 mg⋅l-1) och ett sedimentskikt som är aerobt vid ytan och anaerobt under ytan (den typiska genomsnittliga redoxpotentialen (Eh) i sedimentets anaeroba zon ligger mellan –80 och –190 mV). Fuktad luft leds över vattenytan i varje inkubationsenhet för att upprätthålla tillräcklig syrehalt i utrymmet ovanför vätskeytan.
Anaerobt testsystem
Testförfarandet är till väsentliga delar samma i ett aerobt som i ett anaerobt testsystem, med undantag av att fuktad kvävgas leds över vattenytan i varje inkubationsenhet för att upprätthålla en kvävgasatmosfär. Sediment och vatten anses vara anaeroba när redoxpotentialen (Eh) är lägre än –100 mV.
I anaeroba test inbegriper bedömningen av mineraliseringen även bedömning av frigjord koldioxid och metan.
BILAGA 2
EXEMPEL PÅ EN GENOMFLÖDESUTRUSTNING
BILAGA 3
EXAMPEL PÅ EN BIOMETERUTRUSTNING
BILAGA 4
EXAMPELBERÄKNINGAR FÖR DEN DOS SOM TILLFÖRS TESTKÄRLEN
|
Cylinderns innerdiameter: |
= 8 cm |
|
Vattenpelarens djup exklusive sediment: |
= 12 cm |
|
Yta: 3,142 × 42 |
= 50,3 cm2 |
|
Dosering: 500 g testämne/ha motsvarar 5 μg/cm2 |
|
|
Totalt i μg: 5 × 50,3 |
= 251,5 μg |
|
Justering av mängden till att motsvara djupet 100 cm: 12 × 251,5 ÷ 100 |
= 30,18 μg |
|
Vattenpelarens volym: 50,3 × 12 |
= 603 ml |
|
Koncentration i vatten: 30,18 ÷ 603 |
= 0,050 μg/ml eller 50 μg/l |
”
”
(1) EGT 196, 16.8.1967, s. 1.Direktivet senast ändrat genom förordning (EG) nr 807/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36).
(2) EGT L 358, 18.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/65/EG (EUT L 230, 16.9.2003, s. 32).
(3) Såsom, till exempel, inom ramen för FN:s transportföreskrifter.
(4) Syran skall titreras före provning för att bekräfta koncentrationen.
(5) I referens 1 används t.ex. 50 % (viktprocent) perklorsyra och 40 % (viktprocent) natriumklorat.
(6) T.ex. Whatmans kolonn kromatografiska cellulosapulver CF 11, katalognummer 4021 050.
(7) Bekräftad genom (t.ex.) Karl-Fisher titrering.
(8) Denna vattenhalt kan alternativt åstadkommas genom (t.ex.) uppvärmning vid 105 C i vakuum under 24 h.
(9) Blandningar av oxidationsmedel och cellulosa skall behandlas som potentiellt explosiva och hanteras med försiktighet.
(10) I praktiken kan detta åstadkommas genom att göra i ordning en 1:1 blandning av vätskan, som skall provas, och cellulosa i en större mängd än vad som behövs för försöket och överföra 5 ±0,1 g till tryckkärlet. Blandningen måste vara nygjord för varje försök.
(11) Framför allt måste kontakt mellan spiralens på varandra följande varv undvikas.
(12) Medelvärde från jämförande försök från flera laboratorier.
(13) Det maximala trycket 2 070 kPa uppnåddes ej.
(14) Mättade lösningar skall iordningställas vid 20 °C.
(15) Se referens (1) för klassificering enligt FN:s transportsystem.
(16) Se referens 1 för tolkning av resultaten enligt FN:s transportföreskrifter med användning av flera referensämnen.
(17) Området för hornhinneopacitet bör noteras
|
† |
Inbegriper 5 djur som valts ut för funktionella observationer och detaljerade kliniska observationer som en del av testet avseende neurotoxicitet. |
(19) Om testämnet till exempel innehåller en ring måste märkningen finnas på denna ring. Om testämnet innehåller två eller flera ringar kan det vara nödvändigt med separata undersökningar för utvärdering av vad som händer med de enskilda ringarna och för att få lämpliga upplysningar om bildningen av omvandlingsprodukter.
(20) Vattenretentionsegenskaperna hos jord kan mätas som fältkapacitet, vattenkapacitet eller tension (pF). Begreppsförklaringar finns i bilaga 1. I testrapporten bör anges om vattenretentionsegenskaperna och bulktätheten har bestämts i ostörda fältprover eller i störda (bearbetade) prover).
(21) Färska forskningsresultat tyder på att jordprover från tempererade zoner även kan lagras vid –20°C under mer än tre månader (28), (29) utan betydande minskningar av den mikrobiella aktiviteten.
(22) Jorden får inte vara för våt eller för torr med tanke på upprätthållandet av tillbörlig luftning och näring för mikrofloran i jorden. De rekommenderade fukthalterna för optimal mikrobiell tillväxt är 40–60 % vattenkapacitet (WHC) och 0,1–0,33 bar (6). Det senare motsvarar pF-området 2,0–2,5. Typiska fukthalter för olika jordtyper anges i bilaga 2.
(23) Aeroba betingelser är dominerande i ytjord och även i jord under ytan, såsom visas i ett forskningsprojekt som fått stöd från EU (K. Takagi et al. (1992), Microbial diversity and activity in subsoils: Methods, field site, seasonal variation in subsoil temperatures and oxygen contents, Proc. Internat. Symp. Environm. Aspects Pesticides Microbiol., 270–277, den 17–21augusti 1992, Sigtuna, Sverige). Anaeroba betingelser förekommer endast sporadiskt vid översvämningar efter skyfall eller när risfältsbetingelser etableras i risfält.
(24) Aeroba försök kan avslutas mycket tidigare, förutsatt att omvandlingsmönstret och mineraliseringen med säkerhet har nått sin absoluta slutpunkt vid försökets slut. Det är möjligt att avsluta testet efter 120 dagar eller när minst 90 % av testämnet har omvandlats, dock endast om minst 5 % CO2 har bildats.
(25) Den ytbaserade initialkoncentrationen beräknas med följande ekvation:
Csol = Initialkoncentration i jorden (mg⋅kg-1)
A = Dosering (kg⋅ha-1); 1 = jordskiktets tjocklek (m), d = bulktäthet för torr jord (kg m-3).
Som en tumregel gäller att en dosering som är 1 kg⋅ha-1 ger en koncentration i jorden som ligger kring 1 mg⋅kg-1 i ett 10 cm skikt (när bulktätheten är 1 g ⋅ cm-3).
(26) E. Mückenhausen (1975), Die Bodenkunde und ihre geologischen, geomorphologischen, mineralogischen und petrologischen Grundlagen, DLG-Verlag, Frankfurt am Main.
(27) pF = logaritmen av cm vattenpelare.
(28) 1 bar = 105 Pa.
(29) Motsvarar en ungefärlig vattenhalt på 10 % i sand, 35 % i loam och 45 % i clay.
(30) Fältkapaciteten är inte konstant utan varierar enligt jordtyp mellan pF 1,5 och 2,5.
(31) Vattenkapacitet
(32) Om testämnet till exempel innehåller en ring måste märkningen finnas på denna ring. Om testämnet innehåller två eller flera ringar kan det vara nödvändigt med separata försök för utvärdering av vad som händer med de enskilda ringarna och för att få lämpliga upplysningar om bildningen av omvandlingsprodukter.
(33) Eftersom dessa alkaliska absorptionslösningar även absorberar ventilationsluftens koldioxid och den koldioxid som bildas genom respiration vid aeroba försök, måste lösningarna regelbundet bytas ut för att de inte skall mättas och förlora sin absorptionskapacitet.
(34) Clay + silt är den mineralfraktion vars partikelstorlek är mindre än 50 μm.
(35) Färska undersökningar tyder på att lagring vid 4°C kan leda till en minskning av sedimentets halt av organiskt kol, vilket eventuellt kan leda till en minskning av den mikrobiella aktiviteten (34).
(36) Test med en extra koncentration kan vara till nytta i fråga om kemikalier som når yttvatten via olika rutter (vilket leder till avsevärt varierande koncentrationer) förutsatt att den lägre koncentrationen kan analyseras med tillräcklig exakthet.
(37) I fall där det förekommer en benägenhet till återoxidation av anaeroba omvandlingsprodukter bör de anaeroba betingelserna upprätthållas under provtagning och analys.