A.

Genomförandet av EU:s politik karakteriseras huvudsakligen av ”gemensam förvaltning” mellan kommissionen och medlemsstaterna.

B.

Enligt artikel 53.3 i budgetförordningen ”skall uppgifterna för genomförandet av budgeten delegeras till medlemsstaterna” när kommissionen genomför budgeten tillsammans med medlemsstaterna. Medlemsstaterna skall följa de riktlinjer som unionen antagit.

C.

Parlamentet betonar återigen (7) att ansvarsfrihetsförfarandet är en process där man bland annat strävar efter att förbättra den ekonomiska förvaltningen inom EU genom att förbättra grunderna för beslutsfattandet mot bakgrund av revisionsrättens rapporter och svaren och utlåtandena från institutionerna.

D.

Kommissionen har initiativrätt enligt fördraget. Det yttersta ekonomiska ansvaret för genomförandet av budgeten ligger helt och hållet på kommissionen – med vederbörlig hänsyn tagen till subsidiaritetsprincipen som antogs i och med Maastrichtfördraget – i enlighet med artikel 274 i fördraget, och således bör det skapas lämpliga kontroller av gemenskapsmedlen.

E.

Det kan påpekas att kommissionen som verkställande organ är den första som borde ha intresse av att bestämmelserna för övervakning efterlevs helt och hållet.

1.

Europaparlamentet beklagar revisionsrättens vilseledande uttalande om utestående åtaganden för strukturfonderna, som vid utgången av 2003 motsvarade ”fem års betalningar med dagens genomförandegrad, …” (0.6.) eftersom detta belopp inkluderar åren 2004 till 2006 för vilka åtaganden inte kunde ingås år 2003. Parlamentet påpekar att outnyttjade medel återbetalas till medlemsstaterna vid utgången av perioden.

2.

Europaparlamentet välkomnar att införandet av n +2-regeln (åtagandeåret +2) i stor utsträckning bidragit till att lösa detta problem, varigenom mer än 99 procent av strukturfonderna har använts under de senaste två åren.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, även med tanke på den nya budgetplanen för perioden efter 2006, att finna en balans mellan att utarbeta åtgärder och att svara för själva genomförandet. Kommissionen uppmuntras att genomföra en kritisk analys genom att se över maktfördelningen inom kommissionen (styrelseformerna) samt de administrativa processerna.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i den utvidgade konsekvensbedömningen för nya förordningar ta med medlemsstaternas och slutmottagarnas genomförandekostnader och administrativa bördor. På så sätt kan man utöva en kontroll och uppnå en balans så att genomförandekostnaderna och de administrativa bördorna håller sig inom rimliga gränser.

5.

Europaparlamentet konstaterar att revisionsrätten, med undantag av följderna av avsaknaden av effektiva förfaranden för den interna kontrollen av diverse inkomster och utbetalda förskott, anser att Europeiska gemenskapernas konsoliderade årsredovisning och de anmärkningar som ligger till grund för dem, ger en tillförlitlig bild av gemenskapens inkomster och utgifter för 2003 och av den finansiella ställningen vid årets slut (Revisionsförklaringen punkt II och III).

6.

Europaparlamentet fäster uppmärksamheten vid följande citat ur årsrapporten till den myndigheten som beviljar ansvarsfrihet om internrevisioner som genomförts under 2003 (8), när det gäller redovisningssystem och informationssystem för verksamhetsstyrning:

Parlamentet drar slutsatsen att detta innebär att

7.

Europaparlamentet beklagar att befogenhetsfördelningen i kommissionens ledningsstruktur leder till att räkenskapsförarens roll nedgraderas till att sammanställa information om räkenskaperna från utanordnarna. Parlamentet anser att räkenskapsföraren bör ha det övergripande ansvaret för räkenskapernas integritet för institutionen som helhet, och inte vara helt beroende av över 30 enskilda delegerade utanordnare.

8.

Europaparlamentet förväntar sig att räkenskapsföraren skall avsluta räkenskaperna – inte meddelandet som åtföljer räkenskaperna – och därmed personligen ta på sig ansvaret för de siffror som anges och, om det har gjorts förbehåll, exakt förklara vad de går ut på och syftet med dem. Parlamentet betonar skillnaden mellan kollegiets formella antagande av räkenskaperna och räkenskapsförarens attestering av att räkenskaperna är sanna och rättvisande. Europaparlamentet uppmanar, på nytt (9), kommissionen att lägga fram de lagstiftningsförslag som behövs för att ändra budgetförordningen och/eller genomförandebestämmelserna till denna förordning.

9.

Europaparlamentet beklagar kommissionens motstånd mot att uppgradera räkenskapsförarens roll. Parlamentet betonar att attesteringen av räkenskaperna är en grundläggande beståndsdel i kontrollstrukturen och att andra beståndsdelar i den övergripande kontrollstrukturen på ett allvarligt sätt försvagas så länge som denna beståndsdel saknas. Parlamentet ställer sig bakom huvudinriktningen för den senaste reformeringen av den ekonomiska förvaltningen inom kommissionen, vilken var att ge ansvar åt var och en av generaldirektörerna. Parlamentet är emellertid övertygat om att den försäkran som kan ges av generaldirektörerna måste stödjas av en övergripande försäkran av räkenskapsföraren, som till fullo skall vara ansvarig och få de nödvändiga medlen för att uppfylla detta ansvar.

10.

Parlamentet förväntar sig att kommissionen i förslaget till ändring av budgetförordningen skall införa bestämmelser som ålägger räkenskapsföraren att attestera räkenskaperna, t.ex. på grundval av systematiska godkännanden eller stickprov. Parlamentet anser att räkenskapsföraren måste uppgraderas till förste finansansvarig, Chief Financial Officer (CFO), och iträda rollen som förvaltningsledningens institutionella motvikt till dess 39 tjänsteenheter, samt att dennes nuvarande roll, i vilken räkenskapsföraren beträffande information från generaldirektören ger ett godkännande som endast avser formalia utan att själv, vid behov, kunna reservera sig (budgetförordningen artikel 61) strider mot syftet med reformeringen av den ekonomiska förvaltningen.

11.

Parlamentet betonar att uppgraderingen av räkenskapsföraren inte är ett steg tillbaka till det tidigare systemet, enligt vilket den dåvarande räkenskapsföraren godkände betalningar och åtaganden och genomförde förhandskontroller inför en transaktion. Parlamentet betonar skillnaderna mellan det gamla systemet och begäran att uppgradera räkenskapsföraren så att denne kan genomföra förhandskontroller av systemet och stickprov i efterhand av transaktioner. Parlamentet beklagar att kommissionen fortsätter att föra fram det vilseledande och felaktiga argumentet att en förstärkt roll för räkenskapsföraren i kontrollstrukturen är ett steg tillbaka till det gamla systemet och att räkenskapsförarens underskrift på räkenskapshandlingarna enbart avser formalia.

12.

Parlamentet informerar kommissionen att det inte kan acceptera någon rent kosmetisk förbättring vad beträffar räkenskapsförarens roll. Parlamentet förväntar sig att budgetförordningen kommer att innehålla ett krav på en förklaring från den förste finansansvarige (Chief Financial Officer) i vilken denne på eget ansvar – och inte på grundval av information från generaldirektörerna – förklarar att räkenskaperna återger en sann och korrekt bild av tillståndet och att de underliggande transaktionerna är lagenliga och korrekta.

13.

Europaparlamentet kan inte förstå hur revisionsrätten under tio år har kunnat avge en negativ revisionsförklaring om betalningsbemyndigandena samtidigt som den i praktiken har godkänt kommissionens allmänna räkenskaper. Parlamentet skulle välkomna en kort skriftlig förklaring om detta från revisionsrätten.

14.

Europaparlamentet påminner om att kommissionen den 17 december 2002 antog en handlingsplan för att modernisera Europeiska gemenskapernas redovisningssystem som är tänkt att fungera fullt ut från och med den 1 januari 2005. Parlamentet betonar att upprättandet av öppningsbalansräkningen är avgörande för att övergången från redovisning enligt kontantmetoden till periodiserad redovisning skall lyckas.

15.

Europaparlamentet konstaterar besviket att ”inte heller denna gång har revisionsrätten uppnått rimlig säkerhet om att systemen för övervakning och kontroll på viktiga budgetområden fungerar effektivt [i medlemsstaterna] och kan hantera de risker som gäller de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet” (0.4.).

16.

Europaparlamentet påminner om revisionsrättens särskilda slutsatser vad beträffar betalningsutgifter:

17.

Europaparlamentet konstaterar att revisionsrättens iakttagelser klart och tydligt visar att de största problemen vad beträffar de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet främst är att finna på medlemsstatsnivå och i mindre grad på kommissionsnivå.

18.

Europaparlamentet anser att i fall med gemensam förvaltning av gemenskapsmedel måste kommissionen så snart som möjligt finna sätt för att förbättra ansvars- och redovisningsskyldigheten på medlemsstatsnivå genom att effektivt ta itu med ”delegeringsrisken”, vilken hänför sig till det faktum att kommissionen, eftersom den har det slutliga budgetansvaret för alla sina utgifter, också är skyldig att bära detta ansvar när EU-medel används genom gemensam förvaltning med medlemsstaterna.

19.

Europaparlamentet konstaterar att medan medlemsstaterna har hand om genomförandet av större delen av gemenskapsbudgeten, är det kommissionen som bär det slutliga ansvaret för dess genomförande – med vederbörlig hänsyn tagen till subsidiaritetsprincipen som antogs i och med Maastrichtfördraget – och därmed även för kontrollåtgärderna i medlemsstaterna och inom kommissionen själv.

20.

Europaparlamentet konstaterar att åtskillnaden mellan finansieringen och genomförandet av gemenskapens politik ger upphov till den så kallade delegationsrisken, vilken berör följande frågor:

21.

Europaparlamentet anser att dessa problem inte enbart kan lösas genom centralt påtvingade kontroller och att den nuvarande situationen tydligt visar på behovet av nya instrument för att förstärka kommissionens insyn i medlemsstaternas system för förvaltning och kontroll. Enbart en tillräckligt omfattande formell förhandsredovisningsförklaring och en årlig revisionsförklaring i efterhand vad beträffar de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet från varje medlemsstats högsta politiska och administrativa myndighet (finansminister), vilket flera gånger föreslagits av kommissionens internrevisionstjänst (10), kommer att göra det möjligt för kommissionen att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 274 i fördraget.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före den 1 oktober 2005 lägga fram en första rapport där man presenterar ett utkast till ett protokoll med medlemsstaterna i vilket förvaltningsmyndigheten (finansministern), innan utbetalning sker och årligen, skall intyga att ordentliga kontrollsystem finns på plats, som kan ge tillfredsställande säkerhet för kommissionen när den skall redovisa utgifterna.

23.

Europaparlamentet rekommenderar att det i denna rapport krävs att den årliga redovisningsförklaringen innehåller följande:

Parlamentet rekommenderar dessutom att man i denna rapport anger att kommissionen har rätt att kontrollera redovisningsförklaringen och inför entydiga rättsliga befogenheter för påföljder som påverkar den berörda medlemsstatens totala medelstilldelning i händelse av bristfällig redovisning.

24.

Europaparlamentet anser att det är olämpligt att fatta beslut om anslagen till den gemensamma förvaltningspolitiken för perioden efter 2007 utan att konkret ha svarat på revisionsrättens iakttagelser och betydligt förbättrat kontrollmekanismerna i medlemsstaterna.

25.

Europaparlamentet informerar kommissionen och rådet om svårigheterna att ingå ett interinstitutionellt avtal om den nya budgetplanen förrän principen om redovisningsförklaringar, såsom beskrivna i punkterna 21–23, från varje medlemsstats högsta politiska och administrativa myndighet (finansminister) till fullo accepterats och dess genomförande på fältet prioriteras.

26.

Europaparlamentet anser att framsteg vad beträffar Europeiska unionens ekonomiska förvaltning inte är möjliga utan medlemsstaternas aktiva medverkan och att denna ”medverkan” måste förankras på politisk nivå.

27.

Europaparlamentet är övertygat om att en finansminister kommer att föredra att upprätta ordentligt fungerande system för övervakning och kontroll i stället för att löpa risken att behöva förklara för sitt parlament varför man måste återbetala betydande belopp till Europeiska unionen från nationens egen kassa.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att visa större stramhet vid övervakningen av utbetalningsorganen och mindre tolerans med inkompetens, genom att överväga följande:

29.

Europaparlamentet påminner om att sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft måste revisionsrätten varje år inför parlamentet och rådet lägga fram en revisionsförklaring (känd som ”DAS” vilket är en förkortning av franskans ”Déclaration d'Assurance”) vad beträffar räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet.

30.

Europaparlamentet betonar att beslutet avseende de kriterier och den metod revisionsrätten skall använda för sin revisionsförklaring skall fattas av revisionsrätten och föreskrivs inte av lagstiftaren.

31.

Europaparlamentet påminner om att revisionsrätten ursprungligen enbart grundade sitt granskningsyttrande på en statistisk metod som bestod av en direkt substansgranskning av ett övergripande urval och en extrapolering av den mest troliga felfrekvensen.

32.

Europaparlamentet sammanfattar nedan några av de inneboende begränsningarna i, och själva arten av, revisionsförklaringen, eftersom dessa måste beaktas när man bedömer resultaten av revisionsförklaringsanalysen och följderna av dessa resultat på beslutet om ansvarsfrihet skall beviljas eller inte, samt eventuella kommande förbättringar av revisionsförklaringsmetoden.

33.

Europaparlamentet erkänner att revisionsrätten under de senaste åren till viss del har visat sig vara medveten om den uppkomna kritiken och har försökt att reformera revisionsförklaringsmetoden genom att bredda basen för utvärderingen.

34.

Europaparlamentet konstaterar att den övergripande revisionsförklaringen nu är resultatet av en sammanställning av särskilda bedömningar av egna medel och av var och en av budgetplanens utgiftskategorier och att de sektorsrelaterade bedömningarna nu grundas på följande fyra informationskällor:

35.

Europaparlamentet konstaterar att den centrala frågan i samband med revisionsförklaringen bör vara huruvida systemen för övervakning och kontroll som tillämpats inom gemenskapen och på nationell nivå förser kommissionen med rimlig säkerhet om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet.

36.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att ytterligare förbättra presentationen av den övergripande revisionsförklaringen och de särskilda bedömningarna genom att fortsätta trenden mot en mer allomfattande beskrivning av reservationerna och att inkludera mer uttrycklig och specifik information om svagheter i de olika sektorerna och medlemsstaterna i avsikt att upprätta en operativ förteckning, upprättad på grundval av risker, av de reservationer som kan kontrolleras på lång sikt.

37.

Europaparlamentet förstår att målet med att undersöka ett urval av transaktioner inte längre är att räkna ut den mest troliga felfrekvensen, och att resultaten av granskningen enligt det nya tillvägagångssättet bedöms tillsammans med de resultat som erhållits under de övriga tre pelarna.

38.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att tillhandahålla ytterligare information om förhållandet mellan de fyra källorna vid genomförandet av de sektorsrelaterade bedömningarna, i avsikt att avgöra huruvida det nya tillvägagångssättet på ett avgörande sätt skiljer sig från det tidigare.

39.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att i detalj förklara i vilken grad den har kunnat få granskningsresultat från ”andra revisorer” och den roll som dessa resultat har spelat i revisionsrättens bedömning. Det saknas hänvisningar till resultaten från andra revisorer i årsrapporten. Parlamentet skulle i synnerhet uppskatta att få upplysningar om resultat och svårigheter när det gäller samarbetet med ”andra revisorer” i de olika medlemsstaterna, eftersom dessa ”andra revisorer” också inbegriper nationella revisionsorgan vilka åtnjuter fullständigt oberoende gentemot EU-institutionerna.

40.

Europaparlamentet anser att den nuvarande reformeringen av revisionsförklaringen inte är tillräcklig för att korrigera ovannämnda begränsningar och brister, även om den är ett steg i rätt riktning. Parlamentet välkomnar att det nya tillvägagångssättet ger viss insyn i korrektheten per sektor men beklagar att insynen i utgifternas korrekthet per medlemsstat inte i tillräcklig grad är möjlig. Revisionsförklaringen är fortfarande ett instrument som i alltför hög grad baseras på analyser av transaktioner och enskilda fel. Därför bör analyserna av hur systemen för övervakning och kontroll fungerar förstärkas i syfte att föreslå konkreta förbättringar av dessa system och fastställa ursprunget till de konstaterade bristerna.

41.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att ytterligare utveckla sin kvalitativa revisionsförklaringsmetod i syfte att i tillräcklig grad beakta flerårigheten när det gäller många av programmen och åtföljande kompensationskontroller, exempelvis efterhandsgranskningar och korrigeringar i samband med godkännandet av räkenskaperna, vilka är till för att skydda EU-budgeten genom att tillhandahålla återbetalning av oriktiga utbetalningar. Parlamentet skulle uppskatta om revisionsrätten kunde lägga fram en särskild rapport om denna grundläggande fråga och därmed klargöra förhållandet mellan förhands- och efterhandskontroller.

42.

Europaparlamentet betonar att även om kompensationskontroller är en viktig beståndsdel i systemen för övervakning och kontroll, kan de inte ersätta bristerna i systemen för övervakning och kontroll och inte heller i utformningen av åtgärderna.

43.

Europaparlamentet beklagar i detta hänseende det ökande antalet hänvisningar till förhandsavgöranden om tolkningen av och giltigheten i gemenskapslagstiftningen. Det är viktigt att undvika undermålig gemenskapslagstiftning eftersom den har negativa följder för unionens verksamhet och leder till rättsosäkerhet bland människor, institutioner och företag som lyder under denna i medlemsstaterna. Parlamentet konstaterar revisionsrättens otvetydiga påstående vad beträffar ramprogrammen för forskning där [en betydande förekomst av felaktigheter när det gäller transaktionernas laglighet och korrekthet] kan komma att kvarstå ”om reglerna för programmen inte ändras” (Revisionsförklaringen punkt VI c).

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att minska risken för fel i samband med krav på gemenskapsfinansiering genom att se till att gemenskapslagstiftningen innehåller tydliga och användbara regler om vilka utgifter som är stödberättigade, och man kräver att avskräckande och proportionella administrativa påföljder tillämpas i fall då stödberättigade kostnader överdrivits.

45.

Europaparlamentet påminner om att i punkt 48 av dess beslut av den 10 april 2002 om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2000 (kommissionen) (12) uppmanade parlamentet revisionsrätten att utarbeta ett yttrande ”om möjligheten att ta fram en modell för samordnad granskning för EU:s budget där varje kontrollnivå utgår från den föregående så att man minskar belastningen på den som skall revideras och främjar revisionens kvalitet utan att man för den skull undergräver de inblandade revisionsorganens oberoende ställning”.

46.

Europaparlamentet påminner vidare om att kommissionen uppmanades i samma beslut att utarbeta en rapport om samma fråga och konstaterar att kommissionen ännu inte har gjort detta.

47.

Europaparlamentet välkomnar revisionsrättens yttrande nr 2/2004 (13) om modellen för ”samordnad granskning”, som parlamentet anser vara ett mycket viktigt bidrag till debatten om revisionsförklaringen och därför förtjänar en ordentlig behandling av alla berörda. Yttrandet handlar inte huvudsakligen om en modell för samordnad granskning (single audit) i begreppets strikta betydelse, dvs. att en transaktion bara skall underställas en myndighet för en revision, utan först och främst om inrättandet av en ram för gemenskapens interna kontroll (punkt 3).

48.

Europaparlamentet noterar med särskilt intresse de rekommendationer som revisionsrätten förde fram för en effektiv och ändamålsenlig ram för intern kontroll.

49.

Europaparlamentet undrar, mot bakgrund av den ständiga kritik som riktats mot den traditionella revisionsförklaringsmetoden under de senaste tio åren, varför dessa rekommendationer inte offentliggjorts långt tidigare.

50.

Europaparlamentet anser att den föreslagna strukturen för en ram för gemenskapens interna kontroll skulle kunna bli ett viktigt instrument för att uppnå bättre och mer effektiva system för övervakning och kontroll och den skulle därmed kunna bidra till den välbehövliga moderniseringen av revisionsförklaringsmetoden.

51.

Europaparlamentet understryker att ansvars- och redovisningsskyldigheten för utnyttjandet av EU-medel inleds i medlemsstaterna och att redovisningsförklaringarna, såsom beskrivna i punkterna 21–23, från varje medlemsstats högsta politiska och administrativa myndighet (finansminister) måste följaktligen till fullo vara en del av gemenskapens interna kontroll.

52.

Europaparlamentet konstaterar att ramen för gemenskapens interna kontroll ligger – som beteckningen anger – inom området för ”intern kontroll” och berör därför inte aktörerna inom området för ”extern revision”.

53.

Europaparlamentet beklagar att revisionsrätten inte har lagt fram några djärva förslag om de nationella revisionsorganens deltagande när det gäller att fördjupa insynen och öka ansvars- och redovisningsskyldigheten (grundläggande beståndsdelar i god offentlig förvaltning) på medlemsstatsnivå, i synnerhet som revisionsrättens resultat tydligt visar att det är där som det mest behövs.

54.

Europaparlamentet noterar och välkomnar den nederländska revisionsrättens initiativ att varje år offentliggöra en tendensrapport för EU, i vilken den undersöker den ekonomiska förvaltningen i Europeiska unionen och avlämnar ett utlåtande över övervakningen och kontrollen av användningen av EU-medel i Nederländerna (15). Parlamentet önskar uppmuntra andra nationella revisionsorgan att följa detta initiativ.

55.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda diskussioner med den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten, rådet och – med vederbörlig respekt för dess oberoende – revisionsrätten i egenskap av observatör, och att utarbeta en handlingsplan för genomförandet av en ram för gemenskapens interna kontroll så snart som möjligt.

56.

Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att tillse att de detaljerade förslag som upprättar åtgärdsförslagens rättsliga ramar, vilka kommissionen lägger fram som en del av det politiska projektet för unionen fram till 2013, till fullo beaktar de delar som ingår i ”ramen för gemenskapens interna kontroll” och principen om årliga redovisningsförklaringar, såsom beskrivna i punkterna 17–19, från varje medlemsstats högsta politiska och administrativa myndighet (finansminister).

57.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att informera Europaparlamentets behöriga utskott om huruvida kommissionens förslag ligger i linje med ”ramen för gemenskapens interna kontroll” och principen om årliga redovisningsförklaringar.

58.

Europaparlamentet välkomnar det faktum att ”Revisionsrätten noterar att kommissionen för första gången lägger fram en analys av den grad av säkerhet som systemen för övervakning och kontroll bidrar med i fråga om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet” och ”därigenom tar kommissionen som institution sitt ansvar för genomförandet av budgeten […] i och med att man lägger fram de delegerade utanordnarnas ställningstaganden som sina egna” (punkt 1.58 i revisionsrättens årsrapport för 2003).

59.

Europaparlamentet konstaterar emellertid att revisionsrätten fann (se punkt 1.69, tabell 1.2 och punkterna 5.57–5.62, 7.48, 8.36 och 8.38) att ”de omfattande reservationer som lämnas av vissa avdelningar [är] föga förenliga med den försäkran som lämnas i förklaringarna eller otillräckligt underbyggda” och att trots vissa förbättringar kan ”generaldirektörernas årliga verksamhetsrapporter och förklaringar ännu inte systematiskt utgöra en användbar källa till stöd för dess granskningsslutsatser på budgetplanens olika områden” (se punkt 1.71 och tabell 1.2).

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta de ovannämnda iakttagelserna från revisionsrätten och att i varje årlig verksamhetsrapport redogöra för åtgärder som vidtagits för att begränsa risken för fel i de underliggande transaktionerna tillsammans med en bedömning av åtgärdernas effektivitet. Parlamentet förväntar sig att dessa åtgärder kommer att leda till en förbättrad generell förståelse för risker och en förstärkt riskförvaltningskultur inom kommissionens generaldirektorat. Denna kommer dock att behöva underbyggas och stödjas genom en gemensam, centralt genomförd riskförvaltningsmetod.

61.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra sin process för den årliga verksamhetsrapporten och den sammanfattande rapporten och även förbättra sin försäkran på vilken revisionsrätten kan komma att grunda utformningen av sin revisionsförklaring. Parlamentet medger att de första stegen har tagits för att förbättra förståelsen för denna process och för att göra de årliga verksamhetsrapporterna, reservationerna och förklaringarna mer meningsfulla. Kommissionen uppmanas att noga rikta uppmärksamheten på en ytterligare förbättring av rapporterna och förbättra uppföljningen av iakttagelserna som ingår i dessa. Kommissionen uppmanas i synnerhet att förtydliga definitionen av förbehåll, reservationer och övriga iakttagelser i de årliga verksamhetsrapporterna som skulle kunna innebära undantag från reglerna.

62.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omvandla den årliga sammanfattande rapporten till en konsoliderad revisionsförklaring om kommissionens förvaltning och finansiella kontroller som helhet.

63.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att ange de nödvändiga förutsättningarna som kanske skulle göra det möjligt för den att ta större hänsyn till de årliga verksamhetsrapporterna och förklaringarna när den utformar sin revisionsförklaring.

64.

Europaparlamentet begär att kommissionen, genom noggranna utbildnings- och informationsprogram, skall se till att alla tjänstemän känner till metoderna för att rapportera misstankar om oegentligheter eller bristfällig förvaltning genom normala hierarkiska processer och, vid behov, genom förfarandena för avslöjare (så kallade ”whistleblowers”).

65.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta beräkningar av felfrekvenser per sektor och medlemsstat genom att använda sig av resultaten från det granskningsarbete som den redan utför och det kontrollarbete som utförs av medlemsstaterna, samt en analys av kvaliteten på den information som lämnas av medlemsstaterna, och att offentliggöra resultaten i de årliga verksamhetsrapporterna och sammanfattningsrapporten för de årliga verksamhetsrapporterna på ett sådant sätt att man ger en tydligt bild av kvaliteten på medlemsstaternas förvaltningssystem vad beträffar ansvars- och redovisningsskyldigheten gentemot EU.

66.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att i sin revisionsförklaring inkludera iakttagelser vad beträffar korrektheten i den information som läggs fram av kommissionen och de enskilda medlemsstaterna och att utvärdera de uppnådda framstegen.

67.

Europaparlamentet ber att kommissionen skall se över budgetförordningen för att förbättra tillämpningen och göra den mer förståelig samt för att kontrollerna skall bli effektivare, genom att utföra en kritisk analys av de planerade kontrollernas kvantitet och kvalitet.

68.

Europaparlamentet påminner enskilda kommissionsledamöter om deras politiska ansvar att se till att generaldirektoraten inom ramen för deras befogenhetsområde förvaltas på ett tillfredsställande sätt, och upprepar förslaget att det i varje kansli bör finnas en rådgivare med särskilt ansvar för att bland annat övervaka alla granskningsrapporter (vilket föreslagits i parlamentets resolution av den 22 april 2004 (16)) om Eurostat, där förvarningar tidigare har ignorerats.

69.

Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna, som ett resultat av att de systematiskt drabbats av sanktioner, är motvilliga att informera om problem med genomförandet. Kommissionen uppmanas att i högre grad främja och fokusera på den finansiella kontrollen i lärosyfte genom att främja informationsutbyte mellan medlemsstaterna, riktmärkning, nationella revisorers deltagande i revisionsgrupper och saminvestering i bättre IT-system, samt genom att genomföra granskningar i förebyggande syfte, som skall inriktas på rådgivning snarare än på sanktioner.

70.

Europaparlamentet förväntar sig av kommissionen att den i sin uppföljningsrapport skall tillhandahålla en detaljerad redovisning av de åtgärder som antagits och genomförts för att komma till rätta med iakttagelserna och för att genomföra de rekommendationer som revisionsrätten framförde i sin årsrapport för 2003 och i de tre tidigare årsrapporterna (2002–2001–2000). Kommissionen anmodas att i sin uppföljningsrapport inkludera en detaljerad förteckning över och en tidsplan för de åtgärder som planeras i de fall då ingen åtgärd ännu har antagits och/eller genomförts.

71.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att lägga fram en årsrapport där den redogör för sin egen verksamhet, sin förmåga att uppfylla produktionsmål, kostnad per enhet, betydande utvecklingsområden och andra relevanta faktorer vad beträffar institutionens prestationer. En sådan prestationsrapport skulle också vara ett utomordentligt sätt att offentliggöra information om moderniseringen av revisionsförklaringen och andra utvecklingstendenser i revisionsrättens granskningsmetoder.

72.

Europaparlamentet uppmanar vidare revisionsrätten att utreda möjligheten av att offentliggöra sin revisionshandbok och information om revisionsförklaringsmetoden på sin webbsida.

73.

Europaparlamentet välkomnar rådets avsikt att ytterligare förstärka behandlingen av frågor om revision och ekonomistyrning i syfte att ha en mer regelbunden och effektiv övervakningsprocess av rådets rekommendation om ansvarsfrihet (17).

74.

Europaparlamentet uppmanar revisionsrätten att varje år genomföra ett antal ”riktmärkningsgranskningar” för utgifter som delegerats. Dessa skall offentliggöras i särskilda rapporter, i vilka

Revisionsrätten uppmanas att i framtiden genomföra uppföljningsgranskningar så att framstegen kan övervakas.

75.

Europaparlamentet uppmanar rådet att tillsammans med parlamentet och kommissionen se till att ge inrättandet av en heltäckande kontroll- och revisionsram den prioritet och politiska tyngd som krävs genom att inrätta en expertgrupp på hög nivå som skulle

76.

Europaparlamentet kommer att inbjuda en företrädare från rådet en gång om året för att informera det behöriga utskottet om arbetets framåtskridande i expertgruppen och på så sätt tillse att verksamheten fortskrider.

77.

Europaparlamentet anser det vara av grundläggande betydelse att undersöka hur nationella revisionsorgan i högre grad kan delta i själva arbetet under processen, samtidigt som man måste hålla i minnet att de är oberoende organ och att de inte alltid har tillräcklig sakkunskap när det gäller EU-lagstiftningen. Revisionsrätten uppmanas att lägga fram en utvärdering (inbegripet valuta för pengarna) av resultatet av det arbete som utförts av kontaktkommittén med ordförandena för de högsta revisionsorganen i Europeiska unionen och revisionsrätten samt även revisionsrättens åsikter om huruvida effekterna av utvidgningen skulle kunna ge ny kraft åt detta organs roll.

78.

Europaparlamentet anser att det kan vara nödvändigt att analysera huruvida den nuvarande strukturen och verksamheten vid den ”topptyngda” revisionsrätten skulle kunna reformeras. Parlamentet påminner om att revisionsrätten för närvarande har 25 ledamöter och 736 anställda av vilka 325 är utbildade revisorer (lönegrad A och B), där 275 (lönegrad A och B) arbetar i revisionsgrupperna och 50 (lönegrad A) i ledamöternas kanslier.

79.

Europaparlamentet beklagar att det på grund av tidsbrist inte är möjligt att ge rådets rekommendation den uppmärksamhet som den förtjänar, och uppmanar kommissionen att lägga fram – och rådet att anta – följande förslag till ändring av artikel 145.1 i budgetförordningen:

”Europaparlamentet skall före den 30 juni år n +2, på rekommendation av rådet som skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet, bevilja kommissionen ansvarsfrihet beträffande budgetens genomförande år n”.

80.

Europaparlamentet uppmanar talmannen att i sitt tal vid nästa möte med Europeiska rådet påpeka behovet av att medlemsstaternas ekonomiska förvaltning av medel från Europeiska unionen förbättras.

81.

Europaparlamentet påpekar att den andel egna medel som beror på bruttonationalinkomsten ständigt ökar och snart uppgår till två tredjedelar av de egna medlen. Europaparlamentet stöder därför uttryckligen revisionsrättens rekommendation (punkt 3.48) om att kommissionen skall göra fler direkta kontroller av de uppgifter som ligger till grund för de nationalekonomiska sammanräkningarna.

82.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att rapportera oriktigheter i tid var tredje månad samtidigt som det i undantagsfall kan accepteras att medlemsstater kan begära undantag från denna regel. Parlamentet förväntar sig att medlemsstaternas behöriga avdelningar har tillräckligt med kvalificerad personal och förväntar sig vidare att samtliga medlemsstater, inbegripet Tyskland, Grekland och Spanien, kommer att använda sig av elektronisk rapportering senast i juli 2005. Kommissionen uppmanas att senast i september 2005 informera parlamentets behöriga utskott om framstegen på detta område.

83.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen är ansvarig för att ha misslyckats med att återvinna, åtminstone, 1 120 miljoner EUR under perioden från 1971 till september 2004. Detta är en oacceptabel situation och medlemsstaterna och kommissionen har visat brist på vederbörlig flit och uthållighet. Parlamentet förväntar sig att få en rapport, i god tid före 2004 års ansvarsfrihetsförfarande, om hur och när pengarna kommer att återvinnas. 812 miljoner EUR är för närvarande föremål för tvister inför domstol och kan också eventuellt återvinnas. Parlamentet förväntar sig dessutom att man skall utvärdera effektiviteten av den premie på 20 procent som skall betalas till utbetalningsorganen för framgångsrika återvinningar.

84.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå förenklade eller enhetligare regler för återvinning för att förbereda översynen av budgetförordningen. Parlamentet förväntar sig att det skall höras om denna fråga innan kommissionens förslag slutgiltigt utformas.

85.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen senast i mars 2005 kommer att ha gått igenom alla de ungefär 4 000 fallen av oriktigheter (442 mer betydande fall och 3 500 mindre betydande fall) som inträffade under referensperioden.

86.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att förfina ”svarta listan” i vilken det anges bidragsmottagare som uppvisar årliga oriktigheter på mer än 100 000 euro.

87.

Europaparlamentet insisterar på att kommissionen måste uppnå mätbara framsteg genom att på ett realistiskt sätt sätta riktmärken för kommande förbättringar och genom att regelbundet rapportera framsteg till det behöriga utskottet.

88.

Europaparlamentet begär att kommissionen skall förbättra övervakningen av de utbetalningsorgan som ansvarar för genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet påpekar att utbetalningsorganen i de nya medlemsstaterna före utvidgningen underställdes kommissionens godkännande. Kommissionen uppmanas att undersöka denna metod och överlämna en rapport till parlamentet om möjligheten att låta kommissionen godkänna utbetalningsorganen i de nuvarande medlemsstaterna.

89.

Europaparlamentet konstaterar att de nationella databaser som inrättats av medlemsstaterna inom ramen för identifierings- och registreringssystemet inte möjliggör ett utbyte av uppgifter eftersom systemen inte har gemensamma standarder. Parlamentet beklagar att detta potentiellt äventyrar djurens spårbarhet över gränserna.

90.

Europaparlamentet erkänner att den nuvarande förordningen inte gör det möjligt för kommissionen att utarbeta bindande regler för sammanlänkning av nationella databaser. Kommissionen uppmanas, mot bakgrund av resultaten i revisionsrättens särskilda rapport, att lägga fram lagstiftningsförslag som utvidgar kommissionens genomförandebefogenheter så att kompatibilitet kan garanteras mellan nationella databaser.

91.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom den befintliga lagstiftningsramen tillhandahålla riktlinjer och råd för utbyte av uppgifter, särskilt till nya medlemsstater som för närvarande håller på att inrätta sina nationella databaser.

92.

Europaparlamentet anser att stater som ersätter det nuvarande öronmärkningssystemet med elektronisk identifiering inte bara förbättrar djurskyddet utan garanterar även djurens spårbarhet från en medlemsstat till en annan, om informationen i den elektroniska apparaturen är harmoniserad. Kommissionen ombeds att lägga fram konkreta förslag om användningen av elektronisk identifiering i stället för öronmärkning. Parlamentet påpekar att förslaget bör överföra genomförandebefogenheter på kommissionen i avsikt att underlätta inrättande av gemensamma standarder för den information som finns i de olika elektroniska apparaterna. Parlamentet anser att tekniken när det gäller införandet av ett system för elektronisk identifiering måste ha en lämplig nivå innan den kan genomföras.

93.

Europaparlamentet konstaterar att gemenskapslagstiftningen ålägger kommissionen att överlämna en rapport till parlamentet och rådet vart tredje år om genomförandet av åtgärder för utrotning av mul- och klövsjuka och motsvarande gemenskapsutgifter. Det är beklagligt att kommissionen inte hittills fullgjort denna skyldighet. Kommissionen ombeds lägga fram en sådan heltäckande utvärdering vart tredje år, med start från 2006. I denna utvärdering skall man beakta gemenskapsstrategins lönsamhetsanalyser.

94.

Europaparlamentet påpekar att inte bara ett formellt införlivande utan även ett faktiskt genomförande av medlemsstaterna bör noga övervakas. Kommissionen ombeds att ytterligare främja forskningen om vacciner och testmetoder och att uppdatera utredningen om medlemsstaternas veterinärtjänsters förmåga att garantera effektiv sjukdomskontroll inom rimlig tid.

95.

Europaparlamentet konstaterar att under det senaste årtiondet har antalet djurtransporter på den inre marknaden flerdubblats medan problemen kring djurens spårbarhet och djurskydd under transporterna inte fått en tillfredsställande lösning. Kommissionens ombeds att ytterligare överväga möjligheten att minska transporterna genom en större användning av lokala slakterier. Dessutom uppmanas kommissionen att omedelbart vidta åtgärder för att minska transporterna av sjuka eller skadade djur.

96.

Europaparlamentet anser det vara av största betydelse att understryka jordbrukarnas roll när det gäller gemenskapens strategi för att förebygga och kontrollera sjukdomen. Kommissionen uppmanas att lägga fram ett lagstiftningsförslag till rådet och parlamentet där medlemsstaternas utbetalning av gemenskapens kompensationer till jordbrukare för åtgärder för sjukdomsutrotning enbart genomförs om jordbrukarna uppfyller sin plikt att snabbt meddela varje sjukdomsutbrott.

97.

Europaparlamentet fastslår att ytterligare klarläggande av den finansiella ramen är nödvändig för att garantera lika behandling av jordbrukare och insyn i uträkningen av kompensationerna. I sin resolution av den 17 december 2002 om 2001 års mul- och klövsjuka (18) ansåg parlamentet att en rättvis och opartisk administration av kompensationen var absolut nödvändig för att undvika bedrägerier. Kommissionen ombeds att ställa upp återbetalningsgrader för olika djursjukdomar och att upprätta hållbara kriterier för uträkningen, exempelvis befintligt marknadsvärde för djuret. Parlamentet medger att det, om en sjukdom skulle bryta ut, inte finns något tydligt fastställt marknadsvärde för betesdjur, avelsdjur och djur med stamtavla utan endast för slaktdjur.

98.

Europaparlamentet betonar att eftersom folkhälsa är viktigt för hela samhället måste den huvudsakliga finansieringskällan för gemenskapens sjukdomsutrotningskostnader även i fortsättningen utgöras av offentliga medel, samt att jordbrukare också är skattebetalare. Parlamentet noterar att jordbrukare i vissa medlemsstater ekonomiskt bidrar till ländernas sjukdomsutrotningskostnader (detta behövs för att samfinansiera de totala utgifterna) medan andra medlemsstater inte ber om några bidrag från jordbrukssektorn, vilket skulle kunna leda till ojämlika villkor för jordbrukare i EU. Parlamentet påminner om att dess tillfälliga utskott för mul- och klövsjukan begärde av kommissionen att denna skulle lägga fram förslag på hur jordbrukarna skulle kunna delta i gemenskapens utgifter. Parlamentet noterar de insatser som gjorts i olika medlemsstater och den utredning som genomförts för kommissionens räkning 2003 om hur man skall kunna erhålla ekonomiska bidrag från jordbrukarna.

99.

Europaparlamentet välkomnar reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitikens stöd till tobaken som antogs av rådet 2004 och som syftar till att avskilja tobaksstödet från produktionsresultatet genom ett stegvist överförande av tobaksstödet till ett system med samlat gårdsstöd under en övergångsperiod på fyra år.

100.

Europaparlamentet stöder Europeiska revisionsrättens rekommendation att kommissionen skall sträva efter att tillse att reformförslagen underbyggs med tillräckliga uppgifter och konsekvensbedömningar. Kommissionen ombeds att rikta särskild uppmärksamhet på tobaksproduktionens betydelse för sysselsättningen och ekonomin i mindre gynnade områden.

101.

Europaparlamentet konstaterar att gemenskapens tobaksproduktion endast täcker 30 procent av näringens behov. Parlamentet påpekar att man redan i samband med den senaste reformen av den gemensamma organisationen av marknaden införde mekansimer för att harmonisera den europeiska produktionen med efterfrågan inom EU.

102.

Europaparlamentet konstaterar att eftersom det för närvarande råder obalans mellan tillgång och efterfrågan, exporteras större delen av den tobak som produceras inom EU. Parlamentet beklagar att denna politik inte ligger i linje med gemenskapens utvecklingsbistånd till små tobaksodlare i utvecklingsländerna som är beroende av exporten, eftersom EU:s tobaksexport på ett betydande sätt minskar exportmöjligheterna för utvecklingsländerna. Gemenskapens jordbruks- och utvecklingspolitik måste samordnas.

103.

Europaparlamentet påpekar att även om andra grödor kan odlas där tobak nu odlas, är jordbruksföretagens ekonomiska balans till stor del beroende av tobaken. Parlamentet medgav i sitt betänkande om den senaste reformen av den gemensamma organisationen av marknaden att det är ”oerhört svårt att finna ekonomiska alternativ som kan mäta sig med tobaksproduktionen när det gäller att skapa sysselsättning”. Kommissionen ombeds att fortsätta att främja odlingen av alternativa grödor och att använda tobaksfonden som ett viktigt instrument både för att förbättra kvaliteten på EU-tobaken och för att forska om alternativa grödor.

104.

Europaparlamentet påpekar att forskningen om alternativa grödor har försummats och att producenter inte har uppmuntrats att gå över till andra ekonomiska verksamheter. Gemenskapens tobaksfond, som finansieras genom en avgift som tas ut på tobaksstödet och förvaltas av både Generaldirektoratet för jordbruk (50 procent) och Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd (50 procent) har underutnyttjats. Underutnyttjandet, som uppgår till 68 miljoner euro, beror huvudsakligen på de informationskampanjer som generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd ansvarar för. Från och med 2006 finansieras inga åtgärder för att främja en produktionsövergång. Det tillvägagångssätt som tillämpas måste bli enhetligare.

105.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna absolut måste uppfylla sina anmälningsplikter, vilket fastslås i de respektive gemenskapsförordningarna, för att en effektiv övervakning av tobaksmarknaden och åtföljande gemenskapsutgifter skall kunna ske. Parlamentet insisterar på att ekonomiska sanktioner skall drabba de medlemsstater som har underlåtit att fullgöra dessa skyldigheter.

106.

Eftersom jordbrukare står inför möjligheten av att betalningar till dem kan komma att minskas eller dras in i händelse av att regler inte följs, fastslår Europaparlamentet att det är av största betydelse att de i förväg blir medvetna om de nya skyldigheterna, nämligen att även miljönormerna måste följas efter 2006 års reform. Kommissionen och medlemsstaterna ombeds att uppfylla sin plikter och med exakthet fastställa de gällande kriterierna i god tid innan reformen träder i kraft, i syfte att göra det möjligt för jordbrukarna att tillse att deras verksamheter är i linje med de nya reglerna.

107.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen före den 31 december 2009 måste lägga fram en rapport inför rådet om genomförandet av 2006 års reform. Parlamentet uttrycker sitt intresse för denna rapport och ber att den också skall överlämnas till parlamentet.

108.

Europaparlamentet beklagar vissa medlemsstaters underlåtenhet att kontrollera och förvalta skattebetalarnas pengar, för vilka de är ansvariga, och påpekar vissa medlemsstaters hyckleri när dessa klagar på kommissionen för att denna underlåtit att kontrollera utgifter för vilka dessa medlemsstater är ansvariga.

109.

Europaparlamentet noterar att revisionsrätten inte klagade på kommissionens interna kontrollmekanismer utan konstaterade förbättringar. Det är beklagligt att enbart ett begränsat antal medlemsstaters system har utsatts för kontroller på ort och ställe på grund av otillräckliga resurser.

110.

Europaparlamentet ber kommissionen informera parlamentet om länder som underlåtit att snabbt genomföra överenskomna förbättringar i sina kontrollsystem och som fortsätter att lämna in ofullständiga utlåtanden enligt artikel 8.

111.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ställa in löpande betalningar till medlemsstater i händelse av allvarliga regelbrott eller när allvarliga brister i medlemsstaternas system för förvaltningskontroll upptäcks.

112.

Europaparlamentet finner att bristen på mätbara mål och klart definierade indikatorer gör det svårt att bedöma i hur hög grad man har uppnått målet för Interreg III-programmet, nämligen att stärka ekonomisk och social sammanhållning i gemenskapen genom att främja gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete och balanserad utveckling inom gemenskapens territorium. Sålunda är det svårt att bedöma om de effektivaste medlen för att uppnå detta mål har använts.

113.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra större ansträngningar att sätta upp klart definierade mål och indikatorer som gör det möjligt att mäta detta programs inverkan, så att mervärdet av EU-utgifter inom detta område kan bedömas. Parlamentet betonar behovet av en klar och ordentlig analys som visar skillnader mellan privata och samhälleliga kostnader och nytta eller mellan kostnader och nytta på lokal respektive gemenskapsnivå, eftersom det nödvändigtvis är dessa skillnader som motiverade att programmet en gång infördes.

114.

Europaparlamentet anser att de övergripande genomförandenivåerna för budgetens utgiftsrubriker för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är tillfredsställande.

115.

Europaparlamentet välkomnar de åtgärder som syftar till att förbättra genomförandecykeln för de fleråriga programmen. Parlamentet uppmanar kommissionen att förbättra sin fokusering på upphandling och i fortsättningen tillhandahålla mer hjälp till anbudsgivare för att undvika att det lämnas in ett stort antal projektansökningar där det saknas grund för att bevilja anslag.

116.

Europaparlamentet framhåller att beviljande av anslag och val av projekt inte får försenas i onödan på grund av budgetförordningens administrativa regler och budgetbestämmelser.

117.

Europaparlamentet konstaterar att reglerna för deltagande i EU:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling är alldeles för komplexa. Parlamentet instämmer med revisionsrätten att detta är ett allvarligt problem för kommissionen och deltagarna. Det är beklagligt att i synnerhet små organisationer med begränsade administrativa strukturer och små och medelstora företag har svårigheter att hantera det överdrivet stora antalet regler och krav.

118.

Europaparlamentet påminner om att det sjätte ramprogrammet förvaltas gemensamt av flera generaldirektorat. Revisionsrätten finner att denna uppdelning resulterar i ett minskat ansvarstagande, dubblering av funktioner och ökat behov av samordning.

119.

Europaparlamentet noterar att revisionsrätten rekommenderar en översyn av ”bestämmelserna för fastställande av det slutliga gemenskapsfördraget från grunden samtidigt som man behåller lämplig kontroll över utgifterna”. Parlamentet förväntar sig mot bakgrund av sin roll som medlagstiftare för de rättsliga ramarna och bestämmelserna för deltagande i ramprogrammen att få delta i en sådan översyn fullt ut och ända från början.

120.

Europaparlamentet konstaterar att ”Lissabonagendan” förmodligen leder till ökade budgetanslag för det sjunde ramprogrammet. Parlamentet betonar att en sådan betydande ökning i budgeten kommer att kräva en effektiv förenkling av de administrativa förfarandena både för deltagarna och kommissionen.

121.

Europaparlamentet ser med oro på att revisionsrätten dragit slutsatsen att redovisningsrevisioner i efterhand återigen visar ”en betydande förekomst av fel, främst till följd av att slutliga stödmottagare har redovisat för höga kostnader, vilket inte upptäckts vid kommissionens interna kontroll”. Parlamentet förväntar sig att införandet av revisionsintyg, med eventuella förbättringar som revisionsrätten har rekommenderat, i slutändan möjligen kan leda till ett minskat behov av omfattande redovisningsrevisioner i efterhand.

122.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta lärdom av bristen på öppenhet i redovisningen av det femte ramprogrammet, vilken berodde på antalet kostnadskategorier, och se till att detta inte upprepas i kommande program.

123.

Europaparlamentet ber kommissionen basera sitt förslag till det sjunde ramprogrammet på bland annat följande effektiva förenklingar:

124.

Europaparlamentet betonar att det inte räcker för deltagarna att följa de formella reglerna och förfarandena utan det är också viktigt att de garanterar valuta för pengarna. Kommissionen uppmuntras att genomföra kvalitativa utvärderingar i efterhand av de vetenskapliga resultaten och effekterna.

125.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma sina förfaranden så att kostnaderna för att förbereda projektansökningar kan minskas till en försvarbar nivå.

126.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra om reglerna för deltagande och att som standardförfarande införa offentliggörande av vetenskapliga och tekniska utvärderingar av pågående projekt efter halva tiden. Kommissionen uppmanas att finna ett lämpligt organ för dessa utvärderingar. Revisionsrätten ombeds att offentliggöra ett yttrande om dessa nya regler.

127.

Europaparlamentet ser med oro på att revisionsrätten noterat att kommissionen varit sen med att färdigställa standardkontrakt och budgetriktlinjer för det sjätte ramprogrammet, att genomföra kommissionens normer för intern kontroll och att införa det gemensamma IT-systemet, och att detta till viss del neutraliserat ”de förbättringar som hade uppnåtts tack vare det tidiga antagandet av den rättsliga ramen och förenklingen av kontraktens struktur”. Parlamentet förväntar sig att kommissionen drar nytta av erfarenheterna för att undvika liknande förseningar i framtiden.

128.

Dessutom uppmanar Europaparlamentet kommissionen att införa effektivare förvaltningstrukturer i det sjunde ramprogrammet

129.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att inrätta ett garantisystem inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling för att underlätta lånefinansiering av forsknings- och infrastrukturprojekt inom EU:s ram, i synnerhet från Europeiska investeringsbanken. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samband med utformningen av det föreslagna garantisystemet beakta de särskilda behov som små och medelstora företag har samt möjligheten att utsträcka ett sådant garantisystem till att även omfatta Eureka-projekt.

130.

Europaparlamentet noterar att Generaldirektoratet för den inre marknaden uppger att det var på grund av interna omstruktureringar som man inte kunnat utnyttja alla beviljade medel och att några externa undersökningar inte kunnat genomföras.

131.

Europaparlamentet ser med tillfredsställelse på den höga utnyttjandegraden av anslagen till samtliga budgetposter inom Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd där utnyttjandegraden för anslagen för budgetåret 2003 var 99,3 procent.

132.

Europaparlamentet påpekar att en utnyttjandegrad på 86,61 procent för medlen till budgetposterna på utgiftsområdet för Generaldirektoratet för tullar och skatter är acceptabel, men inte kan betecknas som lysande.

133.

Europaparlamentet ser med oro på den allmänna tendensen att anslagsförfarandet för konsumentprogrammet har försenats på grund av den nya budgetförordningens strikta bestämmelser och att intresset hos potentiella ansökare av anslag har minskat kraftigt på grund av de byråkratiska förfarandena.

134.

Europaparlamentet konstaterar att i den budget för 2003 som slutligen antogs och ändrades under årets lopp anslogs sammanlagt 661,8 miljoner EUR till transportpolitiska åtgärder i form av åtagandebemyndiganden och 609,3 miljoner EUR var tillgängliga i betalningsbemyndiganden. Parlamentet konstaterar att fördelningen av dessa belopp var följande:

135.

Europaparlamentet välkomnar den ökade användningsgraden för både åtaganden och betalningsbemyndiganden för projekten för de transeuropeiska transportnäten (TEN–T), som båda uppgår till nästan 100 procent, och förväntar sig att detta kommer att leda till att medlemsstaterna finner resurser från både den offentliga och privata sektorn för att snabba på färdigställandet av dessa projekt.

136.

Europaparlamentet uttrycker sin oro för att interims- och slutbetalningarna för de transeuropeiska transportnäten under 2003 ofta godkändes av kommissionen utan att de specifika förhandsvillkor som angetts i bestämmelserna för det finansiella genomförandet hade uppfyllts och erinrar om att revisionsrätten påpekade denna svaghet för kommissionen redan i sina årsrapporter för 2001 och 2002.

137.

Europaparlamentet konstaterar att trots den höga utnyttjandegraden för betalningsbemyndiganden hade mängden utestående åtaganden, så kallade RAL (”reste à liquider”) inte minskat utan stigit något till 1 154 miljoner EUR för transeuropeiska transportnät under 2003.

138.

Europaparlamentet ser med oro på att utnyttjandegraden för åtagandebemyndigandena för övriga budgetposter på transportområdet föll från 93 procent till 83 procent. Utnyttjandegraden för åtaganden för transportsäkerhet var särskilt låg med 65 procent av tillgängliga bemyndiganden och utnyttjandegraden för betalningsbemyndiganden var 72 procent. År 2002 var motsvarande siffror för transportsäkerhet 99 procent respektive 58 procent. Parlamentet anser att dessa utnyttjandegrader för ett av huvudmålen i vitboken om transporter är helt oacceptabel, särskilt den kraftiga nedgången i utnyttjandegraden för betalningsbemyndiganden.

139.

Europaparlamentet välkomnar de steg som kommissionen vidtagit hittills för att komma till rätta med de brister i programutformning och programförvaltning som var ett problem i den första generationen av programmen Sokrates och Ungdom. Likaså välkomnas den förbättrade strukturen och de förbättrade förvaltningsförfarandena i de nyligen antagna förslagen till nästa generation av programmen Livslångt lärande och Ungdom.

140.

Europaparlamentet noterar att kommissionen står inför en svår uppgift när den försöker förena kraven på att de administrativa bördor som läggs på bidragssökande under program av detta slag skall vara så lätta som möjliga med de krav som ställs på kommissionen i genomförandebestämmelserna för budgetförordningen om att denna skall garantera sund ekonomisk förvaltning.

141.

Europaparlamentet betonar sin övertygelse om att den ledande principen för kraven på administration och ekonomisk redovisning för nästa generation av programmen Livslångt lärande och Ungdom skall vara proportionalitetsprincipen. Parlamentet betonar fördelarna med riktade undantag från genomförandebestämmelserna för budgetförordningen som tillåter följande:

142.

Europaparlamentet betonar den vikt det kommer att lägga vid det punktliga offentliggörandet av delrapporter och slutrapporter när det gäller utvärderingen av framtida versioner av programmen Livslångt lärande och Ungdom.

143.

Europaparlamentet välkomnar att vissa framsteg har gjorts i genomförandet av budgeten för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (budgetavdelningar B5–B8) i jämförelse med budgetåret 2002. Dock är genomförandenivån i synnerhet för betalningar en av de lägsta i kommissionens avsnitt (68 procent 2003, 79 procent för hela den inre politiken) medan genomförandenivån för åtagandena nu når medlet för den inre politiken. Generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet uppmanas att fortsätta att förbättra genomförandet av budgeten under de kommande budgetåren.

144.

Europaparlamentet noterar revisionsrättens iakttagelser i årsrapporten för 2003 om kommissionens system för interna kontroller, vilka baseras på en analys av fyra av de 14 generaldirektorat som genomförde den inre politiken, inklusive Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor, som det då kallades. Generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet uppmanas att följa de rekommendationer som revisionsrätten lämnat.

145.

Europaparlamentet noterar med oro och beklagande revisionsrättens iakttagelser i årsrapporten för 2003 om genomförandet av flyktingfonden. Inför omstruktureringen av utgiftsprogrammen inom detta politikområde i samband med den nya budgetplanen, vilket kommer att leda till mer gemensam förvaltning, ombeds kommissionen garantera ett adekvat kontrollsystem på nationell och europeisk nivå.

146.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över att kommissionen ännu inte lämnat ett utlåtande om förslaget till budgetförordning för Eurojust, vilket efterfrågas i Eurojust-beslutet, trots att Eurojust skickade det till kommissionen i november 2003.

147.

Europaparlamentet delar kommissionens politiska prioriteringar för budgeten 2003, dvs att utvidgningen och de administrativa förberedelserna inför utvidgningen borde vara EU:s främsta prioriteringar. Mot bakgrund av de mål som fastställdes vid toppmötena i Lissabon och Barcelona vill parlamentet påminna om den vikt som parlamentet lägger vid att kvinnornas andel på arbetsmarknaden i det utvidgade EU ökar, bl.a. för att stärka den sociala och ekonomiska situationen för kvinnorna i de nya medlemsländerna. Parlamentet understryker att man i samband med utarbetandet av budgeten även måste fastställa varifrån pengarna till dessa åtgärder skall hämtas.

148.

Europaparlamentet påminner om att enligt artikel 3.2 i EG-fördraget är främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor en av EU:s grundläggande principer och ett övergripande mål för alla gemenskapens åtgärder och all politik som gemenskapen bedriver. Parlamentet upprepar sitt krav på att jämställdhetsperspektivet alltid skall beaktas och vara en prioriterad målsättning vid utarbetandet av EU:s budget i enlighet med principen om en ”jämställd budget”.

149.

Europaparlamentet välkomnar de stora framsteg som gjordes i samband med genomförandet av budgeten för 2003 och i fråga om målsättningarna och programperioden för strukturfonderna. Detta har visat sig genom en genomförandegrad för betalningar på 89 procent, vilket är klart högre än 2002 (71 procent). Parlamentet pekar på att det helt saknas uppgifter om jämställdhetsbefrämjande åtgärder som erhållit stöd från strukturfonderna och uppmanar kommissionen att snarast rätta till denna situation.

150.

Europaparlamentet har som utgångspunkt att fördelningen av budgetanslag har olika effekt på män och kvinnor på grund av kvarvarande könsskillnader. Parlamentet påpekar att redovisningen för budgetåret 2003 nästan inte innehåller någon information om omfattningen och resultaten av sådana anslag som gått till främjande av jämställdhet och integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapen åtgärder och uppmanar kommissionen att snarast förse parlamentet med sådan information.

151.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen hyste stora förhoppningar om denna reform när den inleddes år 2000 och har förklarat att den blivit en framgång. Parlamentet noterar och stöder rådets slutsatser av den 22 och 23 november 2004, i vilka rådet berömmer kommissionen för de framgångar som åstadkommits när det gäller att förbättra förvaltningen och tillse att kommissionens stöd kommer i tid och uppmuntrar till fortsatta ansträngningar för att förbättra genomförandets kvalitet och effektivitet. Samtidigt som parlamentet till fullo stöder decentraliseringen, konstaterar det att de betydande extra kostnader som medföljer denna decentralisering måste leda till påtagliga resultat. Därför välkomnas den kommande utvärderingen från revisionsrätten om hur decentraliseringen fungerat i delegationerna, vilken omnämns i revisionsrättens arbetsprogram för 2004 och vilken utskottet för utrikesfrågor efterfrågade i sitt yttrande över ansvarsfriheten för 2002. Parlamentet utgår ifrån att denna rapport åtminstone kommer att innehålla en lönsamhetsanalys av decentraliseringen.

152.

Europaparlamentet noterar att medan det i verksamhetsrapporten för 2003 från Generaldirektoratet för yttre förbindelser talas om behovet av att ytterligare utvärdera decentraliseringen, verkar det som denna utvärdering bara skulle gälla personalbehoven. Parlamentet riktar därför särskild uppmärksamhet på rådets uppmaning till kommissionen att genomföra en kvalitativ utvärdering av EG:s externa stöd vid sidan av årsrapporten och att lägga fram denna före juli 2005.

153.

Europaparlamentet riktar uppmärksamheten på den fortsatta avsaknaden av lämpliga system för förvaltningsinformation och ett system för övervakning av delegationernas arbete när det gäller bedömningen av finansiella risker, en situation som erkänts av Generaldirektoratet för yttre förbindelser i dess årliga verksamhetsrapport för 2003 och som tillskrivits bristen på personal. Parlamentet påpekar att samtidigt som kommissionens uppriktighet och dess förslag för att åtgärda situationen välkomnas, måste dessa genomföras så snart som möjligt, och parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en delrapport om framstegen före juli 2005.

154.

Europaparlamentet är bekymrat över att revisionsrätten vid kontrollen av de verkställande organen för de besökta projekten kunnat konstatera ett stort antal regelvidriga förfaranden (punkterna 7.38 och 7.39 i årsrapporten). Europaparlamentet konstaterar att kommissionen i sitt svar håller med revisionsrätten om att projektledningsenheters och nationella forskningsorganisationers respekt för anbuds- och upphandlingsförfaranden fortfarande är ett problem. Europaparlamentet förväntar sig en handlingsplan från de kommissionsledamöter som har ansvar för externt bistånd i syfte att lösa dessa problem senast den 1 september 2005.

155.

Europaparlamentet betonar att en större samstämmighet mellan olika EU-åtgärder skulle kunna förbättra EU-utgifternas ändamålsenlighet.

156.

Med tanke på revisionsrättens årsrapport i allmänhet skulle Europaparlamentet anse det vara till hjälp om revisionsrätten gav en klarare bild av de faktiska skador som förorsakats av de oriktigheter som konstaterats.

157.

Europaparlamentet erkänner att man måste finna en balans mellan kraven på icke-statliga organisationers rapportering och förfaranden å ena sidan och möjligheten för organisationerna att regelbundet leva upp till dessa krav å andra sidan, och skulle välkomna förslag från revisionsrätten om hur dessa intressen bättre skulle kunna förenas.

158.

Europaparlamentet undrar om kommissionen har försökt jämföra olika internationella biståndsgivares effektivitet. Om så inte är fallet, föreslår parlamentet att detta skall undersökas så snart som möjligt.

159.

Europaparlamentet riktar uppmärksamheten på det stöd som parlamentet givit vid ett flertal tillfällen till tanken på att inrätta en solidaritetsfond för Latinamerika. Det avsevärda stödet för en sådan fond måste åtföljas av ett större socialt åtagande från det politiska och ekonomiska ledarskapet i länderna i fråga. I synnerhet betonas att de länder som bevisligen har en mycket ojämn inkomstfördelning är ansvariga för att söka åtgärda denna situation. EU skall försöka uppnå sociala mål i dessa länder genom att både bidra med stöd och övertyga länderna i fråga att göra mer själva, och en tillfredsställande balans mellan dessa två beståndsdelar skall eftersträvas.

160.

Europaparlamentet förväntar sig av kommissionen att denna skall överlämna en (skriftlig) förklaring till parlamentet varje gång den inte genomför en åtgärd som fastställts i en budgetanmärkning.

161.

Europaparlamentet anser att utvecklingspolitiken är en grundläggande beståndsdel i unionens externa verksamhet, vars mål är att utrota fattigdomen genom att förstärka de sociala infrastrukturerna samt infrastrukturerna för utbildning och hälsovård, öka de fattiga befolkningsgruppernas produktionskapacitet och bevilja stöd till de berörda länderna så att de kan utveckla tillväxten och den lokala potentialen. Europaparlamentet betonar att det vore ett viktigt steg framåt mot detta mål om millennieutvecklingsmålen kunde uppnås.

162.

Europaparlamentet erkänner att kommissionen ansträngt sig för att inrikta sina utvecklingsinsatser på att uppnå millennieutvecklingsmålen, inklusive fastställandet av tio nyckelindikatorer. Parlamentet ber kommissionen intensifiera sina ansträngningar i denna riktning och rekommenderar att 35 procent av utgifterna för Europeiska unionens utvecklingssamarbete skall avsättas till förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

163.

Europaparlamentet inser problemen med att mäta gemenskapsstödets inverkan när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen i en situation med flera biståndssgivare. Parlamentet beklagar att kommissionen inte ansträngt sig för att upprätta en lämplig mekanism för att mäta denna inverkan och sålunda begränsat sig till att mäta utvecklingsländernas framsteg mot millennieutvecklingsmålen. Parlamentet beklagar vidare att kommissionens svar på utvecklingsutskottets skriftliga frågor är särskilt vaga när det gäller genomförandet av millennieutvecklingsmålen i kommissionens utvecklingsinsatser.

164.

Europaparlamentet välkomnar de förbättringar som kommissionen gjort i sitt rapporteringssystem och medger att kvaliteten på årsrapporten 2004 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och det yttre biståndet (KOM(2004) 0536 och SEK(2004) 1027) har förbättrats.

165.

Europaparlamentet beslutar att införa en årlig plenarsammanträdesdebatt om kommissionens årsrapport om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och yttre bistånd.

166.

Europaparlamentet välkomnar att andelen utgifter för social infrastruktur och service av det offentliga utvecklingsbistånd som finansierades genom EU:s allmänna budget och Europeiska utvecklingsfonden, som sammanlagt uppgick till 8 269 miljoner EUR 2003, ökade från 31,4 procent 2002 till 34,7 procent 2003.

167.

Parlamentet beklagar att enbart 198 miljoner EUR (2,4 procent) öronmärktes för grundutbildning och 310 miljoner EUR (3,8 procent) för primärhälsovård vilket är oacceptabelt. Kommissionen uppmanas att öka finansieringen inom dessa områden och att öronmärka 20 procent av utgifterna för Europeiska unionens utvecklingssamarbete till grundutbildning och primärhälsovård i utvecklingsländerna.

168.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens roll i debatten om biståndssamordning och harmonisering av förfarandena. Parlamentet beklagar bristen på framsteg på det internationella planet och medlemsstaters motvilja. Kommissionen uppmanas att anstränga sig ytterligare för att undvika dubblering av utvecklingsinsatser och att arbeta för att biståndsinsatserna skall komplettera varandra.

169.

Europaparlamentet anser att kommissionens stöd för att förbereda de nya medlemsstaterna på deras deltagande i EU:s utvecklingspolitik var otillräckligt. Kommissionen uppmanas att stödja de nya medlemsstaterna och kandidatländerna när de upprättar sin utvecklingspolitik och när de söker medvetandegöra sin befolkning i utvecklingsfrågor.

170.

Europaparlamentet berömmer kommissionen för de insatser den gjort hittills genom Phareprogrammet där den hjälpt till att förbereda kandidatländerna på förvaltningen av strukturfonderna.

171.

Europaparlamentet är dock oroat över underlåtenheten att tillse att ackrediteringsprocessen för många av Phares och Ispas organ i de nya medlemsstaterna inte slutfördes före anslutningen. Kommissionen uppmanas därför att försöka tillse att ett sådant misslyckande inte sker beträffande Rumänien, Bulgarien och andra framtida anslutningsländer.

172.

Europaparlamentet konstaterar dock att värdet av Phareprogrammet när det gäller lärande genom praktik (”learning by doing”) är begränsad eftersom de förvaltade programmen skiljer sig avsevärt från ERUF- och ESF-programmen vilka de är avsedda att förbereda, och att det fortfarande finns ett stort behov av mer stöd för inrättande av institutioner i avsikt att hjälpa till med förvaltningen av strukturfonderna efter anslutningen. Parlamentet är tveksamt till att kandidatländerna har kapacitet att utnyttja strukturfonderna efter anslutningen.

173.

Europaparlamentet välkomnar därför i princip förslaget till ett nytt och enda instrument för att förbereda förvaltningen av strukturfonderna, förutsatt att dess uppbyggnad inte är alltför komplicerad. Samtidigt som parlamentet understryker behovet av en lämplig kontrollram, uppmanas kommissionen därför att tillse att det nya instrumentet blir så enkelt som möjligt i avsikt att inte förhindra genomförandet.

174.

Europaparlamentet drar slutsatsen att syftena och målen med Sapard, vilket var det första stödet inför anslutningen som var helt decentraliserat, var utomordentliga, även om de inte till fullo uppnåddes. Parlamentet erkänner nyttan med Sapardprogrammet, som inte enbart stimulerade ekonomisk utveckling i kandidatländerna utan också påverkade människor att tänka i nya banor som var rationellare och mer projektbaserade. Parlamentet erkänner att programmet var nyttigt när det gäller lärande genom praktik (”learning by doing”), genom att det försåg de nationella förvaltningsmyndigheterna i anslutningsländerna med direkt erfarenhet av förvaltningen av gemenskapsmedel. Den övergripande erfarenhet som vunnits med detta program kommer definitivt att vara av mervärde vid genomförandet av framtida gemenskapsprogram. Kommissionen anmodas att förbättra sin förhandsanalys av behoven så att mervärdet kan ökas ytterligare.

175.

Europaparlamentet medger att det decentraliserade förvaltningssystemet som används för att genomföra programmet i allmänhet fungerar väl, men uppmanar kommissionen att ytterligare förbättra det genom att dra lärdom av de problem som uppstått hittills, tillhandahålla mer stöd åt anslutningsländerna när problem uppstår och göra mer för att följa upp programmet.

176.

Europaparlamentet konstaterar att bland annat komplexa förfaranden och rättsosäkerhet ledde till ett betydande underutnyttjande av medel, och är besviket över att efter fem års genomförande endast hälften av pengarna hade nått (de slutliga) bidragsmottagarna enligt uppgifter från den 15 december 2004. Det är dock tillfredsställande att inga Sapardpengar kommer att gå förlorade på grund av förseningar. Parlamentet påpekar dock för kommissionen att det önskvärda påskyndandet av betalningarna under inga omständigheter får leda till att regleringen och övervakningen av programmet avskaffas.

177.

Europaparlamentet konstaterar att större delen av Sapardmedlen användes till projekt som höjde produktionen och uppmanar nu till att kvalitet, miljönormer och hälsonormer i större utsträckning skall betonas i det nya programmet.

178.

Europaparlamentet medger att avslutandet av räkenskaperna sköttes bättre än i fallet med Phare men uppmanar till ytterligare förbättringar för att minska förlusterna av EU-pengar.

179.

Europaparlamentet berömmer kommissionen för insatserna med det särskilda ekonomiska stödet inom ramen för strategin inför Maltas och Cyperns anslutning, som gick ut på att hjälpa dessa två länder att förbereda medlemskapet. Parlamentet beklagar dock att både Malta och Cypern uteslöts från de största ekonomiska instrumenten inför anslutningen, nämligen Phare, Sapard och Ispa, och därför hade mer begränsade möjligheter att förbereda förvaltningen av gemenskapsmedel.