1.   Inledning: Varför offentliggör kommissionen denna vägledning och vad innehåller den?

Inom given för en ren industri och handlingsplanen för överkomliga energipriser, som antogs i februari 2025, har det konstaterats att EU:s beroende av importerade fossila bränslen är en viktig bidragande faktor till volatila och höga kostnader för energiförsörjning, som driver upp energipriserna. Att öka utbudet av förnybara energikällor bidrar till EU:s energitrygghet och därigenom till att sänka kostnaderna för energiförsörjningen, göra EU:s företag mer konkurrenskraftiga och minska energikostnaderna för europeiska konsumenter. Denna påskyndade utbyggnad av förnybar energi bygger på det reviderade direktivet om förnybar energi, som trädde i kraft i november 2023, och som höjer EU:s bindande mål för förnybar energi från 32 % till 42,5 % till 2030, med målet att nå 45 %. Under de senaste åren har EU dessutom antagit ett antal lagstiftningsinitiativ och icke-lagstiftningsinitiativ för att stödja tillväxten av förnybara energikällor inom elsektorn och se till att deras utbyggnad går framåt i den takt som krävs. Bland dessa initiativ kan nämnas den förordning som antogs av rådet 2022 för att påskynda tillståndsprocessen för projekt inom förnybar energi och uppdateringen av 2022 års rekommendation och vägledning om tillståndsgivning avseende förnybar energi. Slutligen angav kommissionen i bilagan till EU-strategin för solenergi från 2022 att den skulle ta fram en vägledning till medlemsstaterna för att främja innovativa former av utbyggnad av solenergi.

Bland teknikerna för förnybar energi växer solceller och landbaserad och havsbaserad vindkraft snabbast och förväntas bli ryggraden i energisystemet enligt medlemsstaternas slutliga uppdaterade nationella energi- och klimatplaner. Faktum är att 2023 och 2024 utgjorde rekordår för utvecklingen av dessa två tekniker för förnybar energi. Siffror från industrin visar att solceller motsvarande 56 GW (DC) och vindkraft motsvarande 16,3 GW installerades i EU under 2023 och solceller motsvarande 65,5 GW (DC) och vindkraft motsvarande 13 GW under 2024. Under 2024 stod dessutom vindkraft och solceller tillsammans för första gången för en lika stor elproduktion som de fossila bränslena i EU (1).

Även om de här siffrorna är imponerande kommer det att behöva gå ännu snabbare om det mål för förnybar energi för 2030 som fastställs i direktivet om förnybar energi ska kunna nås. Enligt prognoser för uppnåendet av EU:s mål för förnybar energi skulle den installerade förnybara kapaciteten behöva öka 2,7 gånger under årtiondet 2020–2030 för att nå upp till 1 292 GW (2). I detta sammanhang fastställdes det i given för en ren industri att EU behöver installera kapacitet för förnybar el på 100 GW om året fram till 2030. Om dessa nivåer ska kunna uppnås behöver de årliga tillskotten av kapacitet inom vind- och solenergi öka avsevärt. Två tredjedelar av solcellskapaciteten är monterad på tak, men nästan all annan solcell och vindkraft kräver särskilda anläggningar på land eller till havs.

Europeiska kommissionen erkänner potentialen i vidare utbyggnad på tak och den viktiga roll som sådan utbyggnad kan spela. Inom ramen för EU-strategin för solenergi lanserades det europeiska initiativet för solenergi på tak, i syfte att realisera takens potential för solenergi, både när det gäller solceller och solvärme. Kortare tillståndsförfaranden för sådana anläggningar har inkluderats i det reviderade direktivet om förnybar energi. Dessutom innehåller det reviderade direktivet om byggnaders energiprestanda en skyldighet att installera solenergi i vissa kategorier av byggnader. Takmonterade solceller skulle i teorin kunna producera uppskattningsvis 2 000 TWh elektricitet om året (3), vilket motsvarar tre fjärdedelar av EU:s totala elproduktion 2023.

Modellering visar att alla former av utbyggnad av förnybar energi behövs om EU:s mål ska kunna uppnås. Utbyggnaden av allmännyttiga projekt kämpar redan med problem såsom konkurrens om utrymmet med andra kollektiva nyttigheter, långa ledtider för nätanslutning eller bristande acceptans hos allmänheten. Dessa problem kan komma att bli större om man inte tar itu med dem på ett effektivt sätt.

Till stöd för ett kostnadseffektivt införande av förnybar energi öppnar innovativa tekniker och innovativa former av utbyggnad möjligheter att utnyttja ytterligare förnybara energiresurser och därigenom komplettera den konventionella utbyggnaden.

Innovativa former av utbyggnad av befintlig teknik kan också öppna möjligheter för optimerad användning av områden genom att flera verksamheter kombineras på det mark- eller havsområde där projekten för förnybar energi anläggs eller för synergier avseende utrymmet genom att projekten integreras med andra strukturer. Beroende på specifik placering (öst-väst) kan anläggningarna också bidra med produktion till elsystemet under timmar med lägre koncentration av förnybar produktion. Det är inte alltid tydligt var gränsen mellan innovativ teknik och innovativa former av utbyggnad går. I vissa fall kräver användningen av en innovativ form av utbyggnad för befintlig teknik förändringar som leder till innovationer inom den aktuella tekniken.

Både innovativ teknik och innovativa former av utbyggnad kan bidra till en optimerad användning av det utrymme som tas i anspråk för produktion av förnybar energi, genom att utnyttja synergier med annan användning av utrymmet och tillvaratar möjligheter. Detta kan förbättra allmänhetens syn på utbyggnaden av förnybar energi och därmed acceptansen i samhället som stort. Att främja sådan teknik och sådana former av utbyggnad kan dessutom skapa incitament för innovation, vilket medlemsstaterna uppmuntras att göra genom det vägledande mål för innovativ teknik för förnybar energi som fastställs i det reviderade direktivet om förnybar energi. Bedömningen av de slutliga nationella energi- och klimatplanerna visar att tio medlemsstater har satt upp ambitiösa mål för installation av innovativ teknik för förnybar energi i syfte att uppnå det vägledande målet. Detta kan i sin tur ha en positiv industriell påverkan på specialiserade tillverkare och göra EU:s industri för ren teknik mer konkurrenskraftig, i linje med förordningen om nettonollindustrin. Slutligen kan teknikerna och formerna av utbyggnad också ge sektorsövergripande synergier, exempelvis genom att förbättra skördarna eller göra byggnader eller elektriska fordon mer energioberoende.

EU-strategin för solenergi innehåller en förteckning över innovativa former av utbyggnad av solenergiteknik som skulle kunna mildra de utmaningar som nämns ovan och som bygger antingen på mångsidig användning av utrymme eller på integrering med andra produkter. Strategin understryker också vikten av att främja utvecklingen av dessa former av utbyggnad för att nå EU:s mål. Medlemsstater som undertecknade den europeiska solenergistadgan 2024 åtog sig att främja sådana innovativa former av solenergiutbyggnad, med kommissionens stöd.

Sett till teknik omfattar de innovativa formerna av utbyggnad i den här vägledningen utbyggnad av solenergi, inklusive solcellstekniker, solvärmetekniker och tekniker där solceller och solvärme kombineras. Modularitet, flexibilitet och anpassningsbarhet är viktiga egenskaper hos de tekniker som kan byggas ut med hjälp av metoderna som behandlas i denna vägledning. Även om de flesta av dessa innovativa former av utbyggnad kan användas för både solcells- och solvärmeteknik är de flesta av de system som byggs ut solcellsbaserade (4). Dessutom omfattar denna vägledning även flytande havsbaserad vindkraft, som kan betraktas både som en innovativ förnybar teknik och som en innovativ form av vindkraftsutbyggnad.

Det här tillkännagivandet från kommissionen är inriktat på de innovativa tekniker som har den högsta tekniska mognadsgraden och som redan är, eller snart kommer att bli, kommersiellt tillgängliga, eftersom det är dessa tekniker som möter hinder för utbyggnad. Havsenergi och flytande havsbaserad vindkraft har identifierats som de mest lovande innovativa teknikerna med hög teknisk mognadsgrad. De öppnar möjligheter att minska behovet av utrymme jämfört med konventionella havsbaserade vindkraftsanläggningar och har potential för mångsidig användning av utrymme, inklusive hybridprojekt. Vägledningen i detta dokument kan vara användbar även när det gäller annan innovativ teknik, t.ex. geotermisk teknik under marknadsnära utveckling, dvs. flerhålsborrning, slutna kretslopp eller kombinerad produktion av geotermisk energi och utvinning av litium. Denna vägledning kan också användas för att främja utvecklingen av annan innovativ teknik där den tekniska mognadsgraden är lägre och det fortfarande finns innovationsutmaningar, t.ex. luftburna vindkraftssystem.

Den förteckning över innovativa former av utbyggnad som presenteras i den här vägledningen är inte uttömmande. Precis som när det gäller innovativa tekniker, finns det fler lösningar. Två exempel är integrering av solcellsteknik i textilier eller enheter som kläder eller tält, eller i hylletiketter eller andra typer av etiketter. Även om vindenergitekniken är mindre modulär än solenergisystemen kan den också anpassas till nya former av utbyggnad, även på tak. Denna typ av lösningar håller på att utforskas. De utvalda teknikerna och formerna för utbyggnad väntas dock till största delen täcka den potentiella utbyggnaden av innovativ teknik för förnybar energi i EU under de kommande åren.

Trots sin potential är dessa innovativa tekniker och former av utbyggnad i dagsläget fortfarande av begränsad betydelse. Detta beror på två faktorer:

—

För det första finns det en prisskillnad jämfört med konventionella former av utbyggnad, dvs. markmonterad vindkrafts- och solenergiteknik, bottenfast havsbaserad vindkraft och takmonterad solenergiteknik. Prisskillnaden beror bland annat på bristen på stordriftsfördelar vid tillverkning av innovativ teknik/anpassning, högre arbetskraftsbehov och högre kostnader för komponenter för att balansera systemet, inklusive stödstrukturer, anpassad elektronik, kablar osv.

—

För det andra berörs dessa innovativa tekniker och former av utbyggnad av särskilda rättsliga hinder. När det gäller former av utbyggnad beror detta på att energiproduktionen kombineras med annan användning av samma mark, yta eller produkt, oftast en ekonomisk användning. Exempelvis har de bestämmelser som styr användningen av material vid uppförande av byggnader inte utformats för att tillåta eller främja konstruktionselement som, förutom att fungera som strukturella element vid uppförandet, också producerar förnybar el. När det gäller innovativ teknik beror de rättsliga utmaningarna på att tekniken är ny och på att nya förnybara resurser exploateras (befintliga bestämmelser omfattar inte exploatering av tidvatten- eller vågenergi) eller på de föreslagna tekniska lösningarna för utbyggnad av havsbaserad vindkraft.

Detta tillkännagivande från kommissionen inriktas först på att identifiera rättsliga hinder (t.ex. hinder som rör tillståndsförfarandenas komplexitet, säkerhetsregler eller certifieringsförfaranden). Därefter behandlas icke-rättsliga hinder (t.ex. otillräcklig medvetenhet om dessa innovativa former av utbyggnad eller svårigheter ta del av stöd för förnybar energi). Slutligen behandlas befintlig god praxis för att undanröja dessa hinder. I tillkännagivandet beskrivs också behovet av att föra en lämplig politik för forskning, innovation och spridning för att främja innovation när det gäller dessa tekniker för förnybar energi eller innovativa former av utbyggnad.

Det faktum att ett rättsligt hinder för sådan teknik eller sådana former av utbyggnad identifieras innebär inte nödvändigtvis att de underliggande bestämmelserna inte är berättigade. För att främja dessa innovativa tekniker och former av utbyggnad måste man i många fall göra en avvägning mellan konkurrerande målsättningar.

Detta tillkännagivande från kommissionen inriktas uteslutande på hinder som är specifika för en, flera eller samtliga av dessa innovativa tekniker och former av utbyggnad. Hinder som rör utbyggnaden av förnybar energi i allmänhet, såsom generella problem med tillståndsgivning eller svårigheter att säkerställa nätanslutning, tas inte upp, såvida de inte har aspekter som är specifika för dem.

2.   Översikt över de innovativa former av solenergiutbyggnad och de innovativa tekniker som omfattas av denna vägledning

I detta avsnitt ges en kortfattad överblick över de innovativa former av solenergiutbyggnad och den innovativa tekniker som omfattas av denna vägledning. En mer detaljerad översikt finns i bilaga I.

Det bör noteras att kostnadsprestandan hos innovativ teknik för förnybar energi generellt förväntas öka avsevärt över tid och att det därmed är viktigt att regelbundet se över denna klassificering.

a.   Innovativa former av solenergiutbyggnad

Solbruk

Med solbruk avses anläggning och användning av enheter för solenergiproduktion på mark som används för jordbruksproduktion. Det är centralt för konceptet att de båda verksamheterna kombineras; om en av verksamheterna upphör, eller om jordbruksverksamheten minskar avsevärt till följd av att solenergiteknik installeras och används, upphör också den dubbla användningen av marken.

Flytande solenergi

Med flytande solenergi avses anläggning och användning av solenergiutrustning på en inlandsvattenförekomst eller till havs.

Byggnadsintegrerad solenergi

En produkt kan klassificeras som byggnadsintegrerad solenergiprodukt om den med hjälp av strålning från solen kan generera el eller värmeenergi samtidigt som den kan ersätta konventionella byggnadsmaterial och fylla en funktion i enlighet med EU:s förordning om byggprodukter (5) (dvs. takpannor, fasader, tegelstenar, fönster).

Infrastrukturintegrerad solenergi

Med infrastrukturintegrerad solenergi avses anläggning och användning av utrustning för solenergiproduktion som är integrerad i transportinfrastruktur, antingen i den fastställda infrastrukturkorridoren eller på områden i anslutning till transportinfrastrukturen som inte kan användas för andra ändamål, t.ex. inhägnade områden runt vägar eller flygplatser.

Fordonsintegrerade solceller

Med fordonsintegrerad solcellsteknik avses användning av solcellspaneler och integrering av sådana i ytmaterialet på ett fordon, såsom en bil, en buss, en lastbil, en släpvagn eller ett tåg. En fordonsintegrerad produkt kan producera el med hjälp av strålning från solen och utgör samtidigt en integrerad del av fordonet.

Insticksklara minisolcellspaneler (inklusive solcellspaneler för balkong)

Insticksklara system är mycket små solcellssystem, vanligtvis två eller tre moduler och mindre än 1 kW totalt per panel, som ansluts till en mikroväxelriktare och därefter direkt till ett vanligt hushållseluttag, genom vilket systemet matar in el i husets interna elsystem.

b.   Innovativa havs- och vindtekniker

Havsenergi

Havsenergi är en övergripande term som innefattar en rad olika tekniker för att utnyttja energi från havet i syfte att producera förnybar el eller värme. De mest avancerade teknikerna återfinns i kategorierna tidvattenenergi och vågenergi, där tidvattenströmmarnas respektive vågornas rörelse- och/eller lägesenergi utnyttjas för att producera el.

Flytande havsbaserad vindkraft

Flytande vindkraft är en underkategori av havsbaserad vindkraft, där vindens energi tillvaratas med hjälp av turbiner på platser till havs. Flytande turbiner monteras, till skillnad från bottenfasta, på flytande strukturer och är bättre anpassade för djuphavsområden.

c.   Förhållande till det vägledande målet om innovativ teknik för förnybar energi i direktivet om förnybar energi

Genom det reviderade direktivet om förnybar energi infördes ett nytt vägledande mål på medlemsstatsnivå enligt vilket innovativ teknik för förnybar energi bör utgöra minst 5 % av den nyligen installerade kapaciteten för förnybar energi senast 2030. Denna vägledning behandlar hur de innovativa tekniker och former av utbyggnad som omfattas kan bidra till att uppnå detta mål.

I det reviderade direktivet om förnybar energi definieras innovativ teknik för förnybar energi som ”teknik för produktion av förnybar energi som på åtminstone ett sätt förbättrar jämförbar aktuell teknik för förnybar energi eller som gör det möjligt att utnyttja teknik för förnybar energi som inte är fullt kommersialiserad eller som inbegriper en tydlig risknivå”.

Utbyggnad av flytande havsbaserad vindkraft eller havsenergi bidrar till det vägledande målet, eftersom dessa tekniker ännu inte har nått stadiet för kommersiell utbyggnad och därmed betraktas som innovativa tekniker för förnybar energi.

De innovativa former av solenergiutbyggnad som anges ovan kan bidra till att uppnå målet i den mån de innebär en förbättring av aktuell teknik, säkerställer att produkter som ännu inte nått stadiet för kommersiell utbyggnad kommer ut på marknaden eller frigör hittills outnyttjad potential. Som nämnts ovan kräver en ny form av utbyggnad ofta, men inte alltid, en viss grad av innovation när det gäller själva enheterna eller de strukturer där de installeras.

Infrastrukturintegrerad solenergi kan t.ex., beroende på situationen i det aktuella fallet, ha formen av traditionell, markbaserad utbyggnad längs med transportkorridorer eller integreras i infrastrukturen på nyare sätt som kräver nya produkter eller lösningar, såsom integrering i bullerskydd eller vertikala paneler bredvid järnvägsspår. På samma sätt kräver solbruk ofta, men inte alltid, innovativa produkter eller lösningar för att anpassa panelerna till jordbruksverksamheten.

Produkter som används i byggnadsintegrerade solenergisystem är ofta innovativa produkter som inte helt nått det kommersialiserade stadiet, såsom glas eller takpannor med solenergiteknik, och anläggning av solenergisystem på vattenförekomster kräver anpassade paneler och utveckling av särskilda lösningar.

Innovativa former av solenergiutbyggnad bidrar alltså till det vägledande målet om de innebär att en ny produkt eller lösning införs. De bidrar inte till målet om de sker i form av standardutbyggnad på marken eller på tak i utrymmen där utbyggnad tidigare varit omöjlig, vanligtvis av regleringsskäl.

Härnäst i denna vägledning analyseras de hinder förknippade med regelverket som påverkar dessa tekniker och former av utbyggnad samt god praxis för att hantera de hindren (kapitel 3 och 4), därefter hinder kopplade till finansieringsramarna för utbyggnaden (kapitel 5) och slutligen hinder kopplade till kunskap och expertis om dessa former av utbyggnad och innovativa tekniker för förnybar energi (kapitel 6).

3.   Att hantera tillståndshinder för innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker för förnybar energi

Viktiga slutsatser: — Innovativa former av utbyggnad av förnybar energi och innovativ teknik förbises ofta i tillståndsprocesser och relevant lagstiftning. — Detta problem finns inom de olika regleringsområden som styr utbyggnaden av förnybar energi, särskilt byggnormer och byggregler, energilagstiftning och miljöskyddsbestämmelser. — Ett antal medlemsstater har redan tagit itu med dessa hinder och infört hänvisningar till vissa innovativa former av utbyggnad eller innovativa tekniker i de relevanta bestämmelserna.

Långa och komplexa tillståndsprocesser är ett av de största hindren för utbyggnad av förnybar energi i stort. Problemet hanteras i nyligen antagen EU-lagstiftning, i synnerhet det reviderade direktivet om förnybar energi.

Det finns särskilda tillståndsutmaningar när det gäller innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker, vilka ofta är kopplade till att flera verksamheter kombineras på samma mark eller i samma produkt. Eftersom dessa anläggningar i de flesta fall inte beaktas specifikt i de relevanta bestämmelserna, är det ofta svårt att avgöra vilka tillstånd som krävs för att kunna gå vidare med en anläggning. Investerare och därefter offentliga myndigheter måste hantera denna osäkerhet, som kan leda till olika tolkningar av vilka steg i tillståndsförfarandena som är tillämpliga, eller till längre och mer komplexa tillståndsförfaranden. Om förfarandena förkortades och effektiviserades skulle det ha en positiv inverkan på utvecklingen av de aktuella innovativa teknikerna för förnybar energi och innovativa formerna av utbyggnad.

Att införa hänvisningar till, eller tillståndsförfaranden för, tekniken i de relevanta bestämmelserna gör kraven tydligare, vilket bidrar till att påskynda utbyggnaden av tekniken. I samband med en nyligen genomförd förenkling av den generella tillståndsgivningen för projekt för förnybar energi införde den italienska regeringen särskilda bestämmelser för solbruk och flytande solcellsprojekt på upp till 10 MW. I Portugal finns inga krav på fullständiga produktionslicenser för anläggningar för tidvatten- och vågenergi med en kapacitet på upp till 1 MW, utan de omfattas i stället av ett anmälningsförfarande.

När den typen av innovativa formerna av utbyggnad inte nämns i relevant lagstiftning om tillståndsförfaranden är standardförfarandena tillämpliga. I vissa medlemsstater omfattas anläggning av insticksklara minisolcellspaneler av samma tillståndsförfaranden och säkerhetskrav som takmonterade solcellssystem. De förstnämnda systemen är dock mycket mindre och enklare att installera och har en mycket mindre potentiell inverkan på nätstabiliteten, särskilt eftersom de är försedda med mikroväxelriktare som reglerar förhållandet till nätet. Medlemsstaterna skulle kunna införa särskilda förenklade förfaranden för insticksklara minisolcellspaneler för att ta hänsyn till skillnaderna mellan ett sådant system och ett takmonterat solcellssystem. Tyskland har nyligen infört förenklingar för insticksklara minisolcellspaneler. Det enda krav som ställs är att användarna registrerar systemen online i ett dataregister för energimarknaden.

I vissa fall föreskriver de relevanta bestämmelserna ytterligare steg i tillståndsförfarandena som framstår som överdrivet försiktiga mot bakgrund av befintliga akademiska forskningsdata om säkerhet och miljöpåverkan och av de regelverk som antagits av medlemsstater med större erfarenhet. Exempelvis kräver vissa medlemsstater, trots att insticksklara minisolcellspaneler är bärbara, att hyresgäster ska inhämta tillstånd från sin hyresvärd och att innehavare av ägarlägenheter eller bostadsrätter ska inhämta tillstånd från sin samfällighets- eller bostadsrättsförening för att få installera sådana system. Tyskland har nyligen ändrat sin lagstiftning (civillagen och lagen om lagen om ägande- och nyttjanderätt i samfälligheter) för att göra det möjligt för hyresgäster och innehavare av ägarlägenheter att installera insticksklara minisolcellspaneler på sina balkonger. I andra medlemsstater krävs installation eller certifiering av en elektriker, fastän systemet endast behöver anslutas till ett vägguttag. Österrike tillåter installation av insticksklara minisolcellspaneler utan certifiering av elektriker.

a.   Byggnormer och byggregler

Byggnormer och byggregler som styr uppförandet av en byggnad omfattar bygg- och anläggningslagstiftning (inklusive tekniska krav som rör byggnadsstatik, produktsäkerhet och utformningsaspekter), regional och lokal fysisk planering samt bestämmelser om zonindelning, markanvändning och markanvändningsplanering. Ur ett tillståndsperspektiv krävs efterlevnad av samtliga dessa bestämmelser innan tillstånd kan utfärdas av de berörda myndigheterna.

En central fråga är huruvida energiutrustning som integreras i byggnadsstrukturen ska betraktas som ett byggnadselement, och därmed huruvida byggreglerna är tillämpliga.

Medlemsstater som tillämpar byggregler på markbaserade solenergianläggningar tenderar också att tillämpa dem på solbruksanläggningar om de är markmonterade. Vissa medlemsstater tillämpar endast energilagstiftning på sådana installationer, men bestämmelser om markanvändning tillämpas alltid på markbaserade anläggningar (se avsnitt 2 c). År 2023 införde Tyskland bestämmelser i sin bygglag som innebär att mindre solbruksanläggningar kan genomgå ett förenklat förfarande med hänvisning till krav i lagen om förnybara energikällor.

Eftersom flytande solenergianläggningar inte omfattas av byggnormer är det svårt för myndigheterna att avgöra om en sådan anläggning ska behandlas som en ”byggnad” eller som ett ”förankrat fartyg” i enlighet med sjölagstiftningen. Denna brist på tydlighet har noterats i flera olika medlemsstater. Dessutom har sjölagstiftningen under vissa omständigheter företräde framför byggreglerna. Gällande markanvändningsbestämmelser kräver flytande solenergianläggningar ofta att den mark där vattenförekomsten ligger planeras om för att möjliggöra verksamhet för energiproduktion, vilket är en lång och komplex process. Ett tydliggörande av vilka bestämmelser som är relevanta för flytande solenergi och en effektivisering av förfarandet för omplanering av marken skulle förenkla processen. I Tysklands fall görs en åtskillnad beroende på hur anläggningen används. Om den flytande solenergianläggningen endast används för egenanvändning av en enhet som redan har tillstånd att använda vattenförekomsten går bygglovsförfarandet snabbare. Om syftet med anläggningen är att sälja el via nätet krävs bygglov.

Det saknas längre erfarenhet av tillståndsgivning för flytande havsbaserade solenergianläggningar. En första generation sådana anläggningar håller på att utvecklas i hybridformat vid havsbaserade vindkraftparker. Nederländerna har installerat innovativa solcellskomponenter på två av sina havsbaserade vindkraftsanläggningar, Hollandse Kust Noord och West, för att utnyttja synergierna mellan de två teknikerna när det gäller användning av utrymmet till havs, kompletterande produktion och nätintegrering (6). Tillståndsförfarandet för flytande solenergianläggningar integreras således i den allmänna processen för havsbaserade vindkraftverk.

Frågan om tillämpning av byggregler på infrastrukturintegrerade solenergianläggningar kräver en åtskillnad mellan två underkategorier. 1) Om anläggningen inte integreras med transportinfrastrukturens befintliga strukturer, utan uppförs separat på marken, krävs både bygglov och efterlevnad av bestämmelserna om markanvändning i vissa medlemsstater. 2) Om anläggningen monteras på strukturer som ingår i infrastrukturen, t.ex. bullerskydd, kan samma tillstånd som för anläggningar på tak krävas i vissa medlemsstater. Genom artikel 16d.1 i det reviderade direktivet om förnybar energi har dessa krav har dock förenklats och en tidsfrist på tre månader för utfärdande av tillstånd införts.

I minst tre fall har man inkluderat infrastrukturintegrerade solenergianläggningar i byggreglerna: Tysklands bygglag tillåter uttryckligen att solceller installeras längs med motorvägar och järnvägar. I Frankrike ändrades på liknande sätt stadsplaneringslagen genom den lag om påskyndad produktion av förnybar energi som antogs i mars 2023 så att ett uttryckligt undantag från förbudet mot byggnation inom en buffertzon på 100 meter på båda sidorna om större vägar och motorvägar infördes för solenergianläggningar. Slutligen innehåller Nederländernas byggdekret en särskild hänvisning till elanläggningar som omfattar infrastrukturintegrerad solcellsteknik.

Tillämpning av byggregler på byggnadsintegrerade solenergianläggningar är ett särskilt fall, eftersom det är uppenbart att utformning och uppförande av byggnader kräver bygglov. Integrering av byggnadsintegrerade solenergiprodukter i byggnadskonstruktioner bedöms utifrån tillämpliga tekniska bestämmelser, inklusive produktsäkerhets- och brandskyddsbestämmelser, i vilka de specifika egenskaperna hos dessa produkter i allmänhet inte beaktas. Exempelvis kräver brandskyddsbestämmelserna ofta minimiavstånd som är svåra eller omöjliga att efterleva när det gäller byggnadsintegrerade solenergiprodukter. Utöver detta omfattas solcellsprodukter som är integrerade i glaskonstruktioner, t.ex. fönster eller glasfasader, ofta av separata bestämmelser om användning av glas i byggnader.

Slutligen finns det potentiella svårigheter för utbyggnad av solenergi i byggnader i områden med omfattande historiska byggnadsbestånd, inbegripet områden som är världsarv enligt Unesco. Byggnadsintegrerad solenergi är ett sätt att göra dessa två mål förenliga, förutsatt att byggnadsintegrerade produkter beaktas i de lokala planeringsbestämmelserna. Särskilda insatser i den riktningen har gjorts exempelvis i Évora i Portugal.

b.   Energilagstiftning

I många medlemsstater regleras uppförandet av anläggningar för energiproduktion, inklusive innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker för förnybar energi, även av energilagstiftningen, och kräver tillstånd. Liksom i det reviderade direktivet om förnybar energi på EU-nivå används kapacitetströsklar i allmänhet av medlemsstaterna för att skilja ut de anläggningar som omfattas av strängare krav. I vissa fall påverkar också användningen av den energi som genereras (egenanvändning eller försäljning) huruvida tillstånd krävs.

Kapacitetströskeln för licenskrav för elproduktion varierar kraftigt mellan medlemsstaterna, från t.ex. 1 MW i Polen och Rumänien till 20 MW i Bulgarien. Under tröskelvärdet krävs ett enklare tillståndsförfarande. I allmänhet är högre tröskelvärden gynnsamma för – och skulle bidra till att påskynda utbyggnaden av – många former av innovativ utbyggnad och innovativa tekniker, t.ex. flytande solenergisystem.

Energilagstiftningens åtskillnad mellan egenanvändare/prosumenter och energiproducenter är avgörande för vissa av de innovativa formerna av utbyggnad av solenergi, t.ex. solbruk och infrastrukturintegrerad eller byggnadsintegrerad solenergi. Ett problematiskt fall är när en anläggning görs för egenanvändningssyften men klassificeras som energiproducent, vilket medför en uppsättning krav, förfaranden och avgifter (inklusive skatter) som gör anläggningen oattraktiv.

När det gäller byggnadsintegrerade solenergianläggningar, som i energilagstiftningen i allmänhet behandlas på samma sätt som takinstallationer, kan en klassificering som energiproducent utgöra ett hinder för fastighetsägare och fastighetsutvecklare som överväger sådana anläggningar. Vissa medlemsstater skiljer mellan anläggningar på grundval av kapacitet, så att en anläggning med en kapacitet som överskrider en viss tröskel (cirka 50 kW eller mindre) inte kan betraktas som avsedd för egenanvändning och därmed inte omfattas av förmåner som gäller egenanvändare, t.ex. skattebefrielser. Kapacitetströsklar som fastställts för takinstallationer kan vara för låga för byggnadsintegrerade solenergisystem i stora (särskilt höga) byggnader, av minst två skäl. 1. För sådana anläggningar kan fasaden eller andra delar av byggnaden användas; de är inte begränsade till taket. 2. Vid samma toppkapacitet producerar de mindre el än takpaneler. Detta hinder kan hanteras inom ramen för det allmänna numeriska tröskelvärdet med hjälp av t.ex. en kvot mellan produktionsanläggningens storlek och kapaciteten hos byggnadens nätanslutning.

Att säkerställa att innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker som installeras för egenanvändning erkänns som sådana i nationell energilagstiftning är alltså avgörande för att de ska förbli attraktiva för privata investerare, inbegripet allmänheten, och därmed bidra till en snabbare utbyggnad och mer överkomliga energipriser.

c.   Miljöskyddsbestämmelser

Precis som för solenergianläggningar i allmänhet gäller miljöskyddsbestämmelserna för innovativ utbyggnad av solenergi när den äger rum i naturmiljöer, och påverkar därmed i synnerhet solbruk samt flytande och infrastrukturintegrerad solenergi. I dessa fall kan det enligt miljöbestämmelserna krävas ett miljötillstånd, beroende på omständigheterna i det specifika fallet. I vissa medlemsstater måste projektet anmälas till miljömyndigheten, som beslutar om en miljökonsekvensbedömning behöver göras. Vissa medlemsstater tillämpar en generell kapacitetströskel över vilken en miljökonsekvensbedömning krävs oavsett omständigheterna.

Förfarandena för solbruksanläggningar liknar de för markbaserad utbyggnad, även om sammanhanget är annorlunda, eftersom marken odlas. Om ett miljötillstånd krävs för infrastrukturintegrerade solenergisystem innebär det i allmänhet att ändringar införs i en befintlig bedömning, eftersom en miljökonsekvensbedömning oftast måste göras innan en transportkorridor anläggs.

Det är när det gäller flytande solenergi som detta förfarande kan ge upphov till större osäkerhet. Anläggningarna måste bedömas utifrån sin potentiella påverkan på naturen och särskilt på vattenekosystemen, med ramdirektivet för vatten som den viktigaste rättsliga referensen på EU-nivå. Ett av de större hindren i EU som helhet är att det kan krävas vidare insatser för forskning och spridning, så som beskrivs i avsnitt 4 a, om vetenskaplig information om sådan påverkan ska bli tillgänglig. Så länge det saknas tydliga insikter om påverkan på de naturliga ekosystemen kommer det att förbli svårt för myndigheterna att bedöma huruvida flytande solenergianläggningar behöver genomgå fullständiga bedömningar och vilka begränsande åtgärder som kan vidtas. Dessa omständigheter skapar osäkerhet och gör att tillståndsförfarandena drar ut på tiden, vilket ytterligare avskräcker från investeringar.

De flesta pågående projekten för utbyggnad av havsenergi i EU är pilotprojekt. Ett vanligt hinder är kravet att projektansvariga ska genomföra en fullständig miljökonsekvensbedömning. Även om det behövs mer forskning för att förstå hur projekten, särskilt de få projekt som är storskaliga, kan komma att påverka miljön kan det här kravet i vissa fall vara oproportionerligt, särskilt för mindre pilotprojekt. I detta avseende skulle medlemsstaterna kunna överväga att använda regulatoriska sandlådor. I syfte att stödja tillsynsmyndigheterna när det gäller experimentmetoder antog kommissionen 2023 vägledningen Guidance on regulatory sandboxes, testbeds and living labs in the EU, with a focus section on energy (inte översatt till svenska) (7).

Ett annat alternativ skulle kunna vara att införa adaptiv förvaltning, såsom man gjort i Frankrike. Det är en metod som kan vara betungande för utvecklaren, eftersom den kräver att man kontinuerligt övervakar projektets miljöpåverkan och anpassar förvaltningen efter den. Metoden kan dock också bidra avsevärt till att förbättra kunskapen om miljöpåverkan. Denna kontinuerliga övervakning och anpassning på grundval av miljöpåverkan kan också bidra till att öka allmänhetens acceptans för projekten.

Projekt inom flytande havsbaserad vindkraft kräver i allmänhet en miljökonsekvensbedömning. Det skrivs mer om – och samlas ytterligare erfarenhet av – bottenfasta havsbaserade vindturbiners miljöpåverkan, men vissa av de slutsatser som dras på det området är inte direkt tillämpliga på flytande turbiner. Detta beror för det första på att djupa och grunda vattenmiljöer är olika och för det andra på att de förankringssystem och plattformar som används för flytande turbiner påverkar miljön på ett helt annat sätt än bottenfasta konstruktioner. Dessutom har vissa av de medlemsstater som är intresserade av att använda flytande havsbaserade vindturbiner liten eller ingen erfarenhet av miljöbedömningar av havsbaserad vindkraft. För att stödja utvecklare och myndigheter åtog sig Spanien, som en del av sin färdplan för havsbaserad energi från 2022, att anta riktlinjer om miljö och biologisk mångfald för utbyggnad av förnybar energi i havsmiljö (8).

Som nämnts ovan föreskriver Tysklands lag om förnybara energikällor att förmåner endast ska omfatta flytande solenergianläggningar på konstgjorda vattenförekomster, med hänvisning till särskilda typer som fastställs i lagen om vattenresurser. I Spanien innehåller det dekret som reglerar utbyggnaden av flytande solcellsanläggningar gränser för hur stor procentandel av ytan som får upptas av sådana anläggningar, en andel som kan begränsas ytterligare för att uppnå miljömål och skydda befintlig användning av vattenförekomsterna (9). Italien gör däremot ingen sådan åtskillnad och fokuserar på den specifika miljöpåverkan. I samtliga medlemsstater är kraven strängare för anläggningar i eller nära Natura 2000-områden, och sådana anläggningar kan kräva en bedömning enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet. För att förenkla processen tillåter myndigheterna i Belgien att bygglov och miljötillstånd kombineras i ett enda förfarande.

4.   Hantering av andra rättsliga hinder

Viktiga slutsatser: — Att definiera en specifik innovativ form av utbyggnad eller innovativ teknik för förnybar energi är ett effektivt sätt att undanröja hinder för dess utbyggnad. En sådan definition kan vid tillämpningen av en viss bestämmelse signalera att den aktuella tekniken eller formen av utbyggnad är ett särskilt fall. — Sektorsbaserade bestämmelser är särskilt relevanta för att hantera hinder för olika tekniker och former av utbyggnad: — Bestämmelser om markanvändning hämmar ofta utbyggnaden av solbruk, särskilt i fall där de avsevärt försvårar dubbel markanvändning. — Bestämmelser om gruvdrift och vatten behöver ta hänsyn till potentialen hos flytande solenergianläggningar. — Certifiering av byggprodukter, även på EU-nivå, är fortfarande ett hinder för byggnadsintegrerade solenergisystem. — De flesta bestämmelser som är relevanta för främjandet av infrastrukturintegrerade solenergianläggningar återfinns i infrastrukturlagstiftningen. — I vissa medlemsstater hämmar produktbestämmelser fortfarande spridningen av insticksklara minisolcellspaneler. — I samband med översyn av bestämmelser om havsanvändning finns det möjligheter att främja flytande havsbaserad vind- och havsenergi.

De främsta exemplen på god praxis som identifierats består i ändringar och anpassningar av de relevanta bestämmelserna för den verksamhet som är förknippad med en viss form av utbyggnad, i syfte att klargöra hur dessa bestämmelser skulle tillämpas på varje innovativ form av utbyggnad.

a.   Definitioner i den nationella lagstiftningen

En definition är ofta det första steget för att främja en specifik innovativ form av utbyggnad eller innovativ teknik för förnybar energi. En sådan definition kan vid tillämpningen av en viss bestämmelse signalera att den aktuella tekniken eller formen av utbyggnad är ett särskilt fall. Utan definition blir det ofta svårt att fastställa om den aktuella tekniken eller formen av utbyggnad är förenlig med bestämmelsen, vilket skapar osäkerhet.

I följande avsnitt inriktar vi oss på de olika kategorier av bestämmelser där en definition kan användas på ett fruktbart sätt. I detta avsnitt ligger fokus på själva definitionen.

Definitioner har kommit att diskuteras i samband med solbruksanläggningar, eftersom dessa kan bidra till att minska trycket på markanvändningen endast om bestämmelserna på området specifikt anger att de är tillåtna, helst på grundval av en tydlig definition.

Minst fyra medlemsstater har vidtagit åtgärder för att införa en definition av solbruk antingen i lagstiftning eller i riktlinjer, även om det i allmänhet hänvisas till ”agri-PV” eller ”agrivoltaik”, vilket ju utesluter solvärmeanläggningar. Frankrike införde en definition av ”agrivoltaik” genom lagen om påskyndad produktion av förnybar energi från mars 2023 (10). Tyskland har inte angett någon exakt definition av ”agrivoltaik” men har infört hänvisningar till tekniken i 2023 års version av lagen om förnybara energikällor, och gett den federala nätmyndigheten (tillsynsmyndigheten för energi) i uppdrag att fastställa tillhörande krav. Lagen hänvisar också till tekniska standarder som tagits fram på nationell nivå av industrin och forskningsorganisationer (DIN SPEC 91434). Italien har inte heller någon en rättslig definition av agrivoltaik, men ministeriet för miljöomställning har offentliggjort riktlinjer i frågan. Riktlinjerna, som inte är bindande, innehåller en uppsättning kriterier som en anläggning ska uppfylla för att betraktas som agrivoltaisk anläggning och har kompletterats med rättspraxis. Tjeckien har infört ett dekret om anläggningar för agrivoltaisk kraftproduktion, som inte heller innehåller någon exakt definition, men som fastställer villkoren för agrivoltaiska anläggningar, inklusive vilka grödor de får installeras på och hur stor andel av marken som även fortsatt måste användas för jordbruk.

Dessa ansträngningar för att definiera solbruk har följande gemensamma inslag: 1. Solenergiproduktion och jordbruksverksamhet bedrivs samtidigt på samma mark, där jordbruk ses som den primära markanvändningen. 2. För solenergianläggningen tillämpas lösningar som säkerställer jordbruksverksamhetens kontinuitet. 3. Kombinationen med verksamhet för solenergiproduktion minskar inte avsevärt, och ökar i idealfallet, markens potential för jordbruk. 4. Solenergianläggningen kan avlägsnas utan att marken skadas.

Flytande solenergi befinner sig regleringsmässigt i skärningspunkten mellan flera områden, och berörs av bestämmelser om bl.a. energi, vatten, gruvdrift och miljöskydd. Det vore därför gynnsamt om tekniken behandlades specifikt i bestämmelserna inom ett eller flera av dessa områden. Utan specifika hänvisningar till flytande solenergianläggningar i lagstiftningen är det ofta svårt att fastställa om sådana installationer kräver bygglov eller tillstånd för vattenanvändning eller båda. Ändå har medlemsstaterna ännu inte infört precisa definitioner av flytande solenergianläggningar i sin lagstiftning.

I Portugal utfärdades 2021 ett dekret för att reglera stödet till flytande solceller, där tekniken begränsades till sju förtecknade vattenmagasin och gränser sattes för den yta anläggningarna får uppta (11). I 2023 års version av lagen om förnybara energikällor införde Tyskland en hänvisning till solenergi på konstgjorda vattenförekomster, med hänvisning till särskilda typer som definieras i lagen om vattenresurser. Att man uteslutit solenergianläggningar på naturliga vattenförekomster har att göra med miljökrav. I praktiken utesluter den tyska lagstiftningen stöd till flytande solenergianläggningar som täcker mer än 15 % av vattnets yta eller som inte håller ett avstånd på minst 40 meter från land. År 2022 lade det tyska förbundsrådet (Bundesrat) fram ett förslag om att stryka ytgränsen på 15 %.

Följande tre kriterier framstår alltså som relevanta för flytande solenergi: 1. Egenskaperna hos den vattenförekomst där anläggningen görs. 2. Den andel av vattnets yta som anläggningen får täcka. 3. Minimiavståndet från land.

När det gäller byggnadsintegrerad solenergi, insticksklara minisolcellspaneler och infrastrukturintegrerade solceller skulle utbyggnaden påskyndas genom antagandet av tekniska standarder som bör följas, snarare än genom fastställandet av en allmän begreppsmässig definition, särskilt i förhållande till säkerhetsbestämmelser i byggnader, produktbestämmelser och transportinfrastruktur.

När det gäller infrastruktur utgör utöver nationella eller regionala bestämmelser även regler som införts av infrastrukturens ägare eller operatörer en viktig del av regleringsmiljön. I Nederländerna har Prorail, den statliga organisation som ansvarar för underhåll och utveckling av järnvägsnätet, utfärdat en handbok med de tekniska specifikationer som ska följas vid anläggning av solcellssystem längs med järnvägar eller på bullerskydd (12). I Österrike diskuteras en ändring av den federala väglagen. Om ändringen antas införs en formell reglering av infrastrukturintegrerade solceller, inklusive solcellsanläggningar, i nära anslutning till vägar. Även om innovativ teknik för förnybar energi ännu inte, generellt sett, har nått fram till kommersialiseringsstadiet kan det vara fördelaktigt att införa definitioner eller tekniska standarder i syfte att skicka en politisk signal om att tekniken i fråga är användbar. I Tyskland har en definition av ett luftburet vindkraftssystem införts i lagen om förnybara energikällor, som också innehåller viktiga förtydliganden för den fortsatta utbyggnaden av sådana system, såsom vilken information en anbudsgivare måste bifoga vid anbud på luftburna vindturbiner.

Sammanfattningsvis kan definitioner eller tekniska standarder lägga en användbar grund översyn eller genomförande av relevant lagstiftning eller relevanta åtgärder för att stödja utvecklingen av dessa innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker för förnybar energi.

b.   Sektorsspecifika bestämmelser

Viktiga slutsatser: — Att definiera en specifik innovativ form av utbyggnad eller innovativ teknik för förnybar energi är ett effektivt sätt att undanröja hinder för dess utbyggnad. En sådan definition kan vid tillämpningen av en viss bestämmelse signalera att den aktuella tekniken eller formen av utbyggnad är ett särskilt fall. — Sektorsbaserade bestämmelser är särskilt relevanta för att hantera hinder för olika tekniker och former av utbyggnad: — Nationella bestämmelser om markanvändning kan ofta hämma utbyggnaden av solbruk, särskilt i fall där de försvårar dubbel markanvändning. — Bestämmelser om gruvdrift och vatten behöver ta hänsyn till den flytande solenergins potential. — Certifiering av byggprodukter, även på EU-nivå, är fortfarande ett hinder för byggnadsintegrerad solenergi. — De flesta bestämmelser som är relevanta för främjandet av infrastrukturintegrerad solenergi finns i infrastrukturlagstiftningen. — I vissa medlemsstater hämmar produktbestämmelser fortfarande spridningen av insticksklara minisolcellspaneler. — I samband med översyn av bestämmelser om havsanvändning finns det möjligheter att främja flytande havsbaserad vind- och havsenergi.

I denna vägledning har nu tre kategorier av bestämmelser som påverkar flera av eller samtliga innovativa tekniker och innovativa former av utbyggnad behandlats; nedan undersöks hur teknikerna och formerna av utbyggnad påverkas av sektorsspecifika bestämmelser.

Solbruk och bestämmelser om markanvändning

Bestämmelser om markanvändning, inbegripet regler för markanvändningsplanering, fysisk planering och zonindelning, har identifierats som det främsta hindret för utbyggnaden av solbruk i många medlemsstater; i vissa av dem är det till och med olagligt. Solbruk innebär att marken används kombinerat för jordbruk och energiproduktion och kan endast bedrivas i jurisdiktioner där sådan markanvändning underlättas eller åtminstone tillåts.

Användningen av mark för jordbruksändamål är i allmänhet kopplad till en viss planerad markanvändning, det vill säga marken är enligt lag avsedd främst eller uteslutande för det ändamålet. I sådana fall omfattas annan samtidig användning av marken av strikta begränsningar eller villkor. Dessa begränsningar kan gå så långt som till fullständigt förbud: i vissa medlemsstater är kombinerad markanvändning inte möjligt, och eftersom anläggning av solenergisystem följaktligen skulle kräva att marken omplanerades till en annan kategori reser detta avsevärda hinder för solbruksanläggningar. En omplanering av markanvändningen kan också innebära att ett annat skattesystem blir tillämpligt för jordbruket, t.ex. med avseende på arv.

I andra fall är kombinerad markanvändning för solbruk möjligt, men kräver fortfarande att markanvändningsplaneringen ändras, en långdragen och betungande process som endast är möjlig under vissa omständigheter och som är beroende av beslut som fattas på lokal nivå. I många medlemsstater kan mark med högt jordbruksvärde inte omplaneras för andra ändamål. Ett anmärkningsvärt undantag är den österrikiska delstaten Steiermark, vars lokala lag om fysisk planering uttryckligen tillåter solbruksanläggningar på gräsmarker på upp till 0,5 hektar utan omplanering av markanvändningen. Solbruk är dessutom undantaget från det allmänna lagstadgade förbudet mot solenergianläggningar i så kallade undantagszoner.

Om solbruk ska tillåtas enligt bestämmelserna om markanvändning krävs det generellt sett ofta en specifik hänvisning i bestämmelserna, därav vikten av att ta fram en definition av solbruk, med en tillhörande uppsättning kriterier, i varje medlemsstats jurisdiktion, såsom beskrivs i avsnitt 2a.

Flytande solenergi och bestämmelser och vatten och gruvdrift

Flytande solenergi består av solenergisystem installerade på vattenytor. Det innebär att medlemsstaternas vattenbestämmelser, från sjöfarts- eller sjötransportlagstiftning till bestämmelser om vattenanvändning, i allmänhet gäller. Det är dock sällan som dessa bestämmelser innehåller hänvisningar till möjligheten att göra solenergianläggningar, definitioner av flytande solceller eller särskilda villkor eller begränsningar för sådana anläggningar. Detta skapar osäkerhet och avskräcker från investeringar.

Rätten att använda vatten är i allmänhet strikt reglerad i EU:s medlemsstater. I många jurisdiktioner ingår inte ägare till solenergianläggningar bland de användarkategorier som måste ha ett avtal för att få använda vatten och betala de tillhörande avgifterna. Det är därför ofta oklart om flytande solenergi anses vara och ska regleras som en verksamhet som kräver avtal för vattenanvändning.

Flytande solenergi kan strida mot vattenbestämmelser på flera sätt. Det kan till exempel leda till högre vattentemperaturer, vilket potentiellt påverkar andra vattenanvändare. Det kan också påverka sjöfarts- eller fiskeverksamhet. Utöver detta kan dragning och användning av elkablar i vattnet också bli en källa till oro för vattenmyndigheterna, även om säkerhetsgarantier kan ges. Liksom när det gäller annan vattenanvändning kan flytande solenergi begränsas i det allmännas intresse, t.ex. för översvämningsskydd eller hälsoskydd. Dessa och andra faktorer kan leda till att anläggningen inte godkänns, alternativt till att begränsningar och/eller kompensationsåtgärder krävs för att anläggningen ska godkännas.

Som nämns i avsnitt 2a innehåller Tysklands lag om förnybara energikällor en hänvisning till solenergisystem på konstgjorda vattenförekomster där man hänvisar till särskilda typer som fastställs i den tyska lagen om vattenresurser, varigenom det klargörs vilket regelverk för vatten som är tillämpligt, även om dess tillämpningsområde också begränsas. Portugal har en tydlig ram för flytande solceller på offentliga vattenförekomster, vilket är tillåtet endast efter offentlig upphandling som ger tillgång till koncessionstillstånd. Detta är vad regeringen gjorde 2021 genom det ovan nämnda dekretet, som syftade till att reglera tillträdet och stödja flytande solcellsanläggningar, begränsat till sju förtecknade vattenmagasin. I Spaniens kungliga dekret 662/2024 fastställs reglerna för utbyggnad av flytande solenergi på ytan av vattenmagasin i avrinningsområden som förvaltas av staten.

I vissa medlemsstater betraktas dessutom konstgjorda vattenförekomster med anknytning till gruvdrift (t.ex. stenbrottssjöar) som en del av gruvdriftsanläggningen och regleras av gruvlagstiftningen. I dessa fall är det gruvmyndigheterna som ansvarar för godkännandet av anläggning av solenergiutrustning på vattnet. I vissa medlemsstater är godkännandet kopplat till gruvdriften, vilket innebär att elen helt eller till största delen måste användas av gruvan i sig för egenanvändning och att godkännandet bara gäller så länge gruvdriften fortsätter. I många fall beaktas inte möjligheten att installera energiutrustning på vattenytan i de bestämmelser som reglerar gruvdriften, vilket leder osäkerhet.

Att uppmuntra solenergianläggningar på vattenytor, särskilt på konstgjorda vattenförekomster där påverkan på miljön och landskapet sannolikt är mycket liten, kan bidra till att öka acceptansen för denna typ av projekt. I fall där sådana anläggningar tillåts på naturliga vattenförekomster kan goda kunskaper om den potentiella miljöpåverkan, vidtagande av begränsande åtgärder vid behov och ett tillvägagångssätt som minimerar påverkan på landskapet också bidra positivt till allmänhetens acceptans.

Byggnadsintegrerad solenergi och certifiering av byggprodukter

Byggnadsintegrerad solenergi bygger på integrering av kapacitet för solenergiproduktion i byggprodukter. Det innebär att de aktuella, generellt sett stränga, bestämmelser som tillämpas på byggprodukter också tillämpas på produkter för byggnadsintegrerad solenergi. Det finns vissa undantag från detta, t.ex. Danmark, där dessa produkter behandlas som elektriska komponenter. Vissa medlemsstater behandlar helt klart dessa produkter som byggprodukter och har till och med inrättat ytterligare certifieringsförfaranden, medan situationen fortfarande är oklar i andra jurisdiktioner.

Dessa skillnader i rättsläge och certifieringsbehov gör att byggnadsintegrerade produkter inte kan användas på samma villkor i hela EU. Frågan om produktcertifiering är särskilt viktig, eftersom certifiering rutinmässigt begärs av myndigheterna innan bygglov utfärdas. Den aktuella standarden för byggnadsintegrerade solcellspaneler (EN 50583-1) har inte lett till någon avsevärd förbättring av situationen, förmodligen eftersom standarden är inriktad på själva solcellsmodulen.

Den reviderade förordningen om byggprodukter (13), som trädde i kraft i januari 2025, kommer att ge möjlighet att ta itu med denna fråga genom ett EU-omfattande instrument. Denna lösning kan dock endast tillämpas separat för varje produktkategori inom byggnadsintegrerad solenergi, baserat på dess strukturella roll som byggprodukt, t.ex. glas eller takpannor med solenergifunktion. Dessutom måste de specifika produkter eller kategorier som ska omfattas av förordningen om byggprodukter ingå i förordningens arbetsprogram, vilka genomförs i treårsperioder. Det EU-omfattande instrument som ska inrättas genom förordningen om byggprodukter kan ha formen av en CE-märkning baserad på harmoniserade europeiska standarder eller av en europeisk teknisk bedömning, som är en frivillig standard som utfärdas av ett tekniskt bedömningsorgan på begäran av en tillverkare.

Infrastrukturintegrerad solenergi och infrastrukturlagstiftning

Anläggning av infrastrukturintegrerad solenergi kräver efterlevnad av medlemsstaternas infrastrukturlagar, som ofta omfattar särskilda bestämmelser för väg- och järnvägsinfrastruktur, samt interna regler som fastställts av infrastrukturoperatörerna. Generellt sett är planeringen av motorvägar och järnvägar ett statligt monopol i nästan alla medlemsstater. Anläggandet av sådan infrastruktur läggs ofta ut på privata företag, medan driften antingen ligger i privata händer via ett koncessionsförfarande eller kontrolleras av staten inom ramen för ett monopol.

I de flesta medlemsstater betraktas alla delar av en motorväg, väg eller järnväg, inklusive bullerskydd, broar, tunnlar osv. som integrerad delar av vägen eller järnvägen, och alla relevanta bestämmelser måste följas vid installation av solenergiutrustning. Huvudsyftet med de aktuella bestämmelserna är att genom tekniska krav fastställa mycket höga standarder för säkerhet och ett smidigt trafikflöde. Vissa medlemsstater begränsar eller till och med förbjuder bebyggelse och installation av konstruktioner på väg- eller järnvägsområdet eller i ”buffertzonen”, med ett fåtal undantag som utesluter solenergiutrustning. I Frankrike, Tyskland och Nederländerna är sådana anläggningar längs med vägar och järnvägar däremot specifikt tillåtna, såsom förklaras i avsnitt 2b. Att tillåta att solenergianläggningar på detta sätt integreras i befintliga konstruktioner eller byggs ut i dessa industriella områden längs med infrastrukturen, snarare än att helt fokusera på utbyggnad i på grönområden, har andra potentiella fördelar, såsom att öka allmänhetens acceptans för projekten. I de flesta medlemsstater är det oprövat, och därmed en öppen fråga, i vilken utsträckning infrastrukturintegrerad solenergi kan anpassas till de aktuella standarderna. Utmaningen är därför att utveckla en praxis för infrastrukturintegrerad utbyggnad som uppfyller dessa höga standarder. Infrastrukturoperatören kan lägga till krav utöver de som föreskrivs i befintliga bestämmelser, i syfte att minimera risken för skadeståndsskyldighet. Det faktum att det saknas tekniska kriterier som infrastrukturlagstiftningen skulle kunna hänvisa till för att inrätta ett tydligt system och tydliga kriterier utgör fortfarande ett hinder.

I praktiken är det infrastrukturoperatören som är bäst lämpad att initiera processen för installation av solcellsmoduler på den infrastruktur som operatören driver och att ta sig an de relaterade tekniska utmaningarna, särskilt när installationen görs för operatörens egenanvändning. I Frankrike tillkännagav den statsägda järnvägsoperatören SNCF i juli 2023 att man planerade att studera projekt inom detta område. Som nämns i avsnitt 2a har Prorail, den statliga organisation som ansvarar för underhåll och utveckling av järnvägsnätet i Nederländerna, utfärdat en handbok för anläggning av solcellssystem längs med järnvägar eller på järnvägarnas bullerskydd.

Insticksklara minisolcellspaneler och produktreglering

Insticksklara minisolcellspaneler är utan tvekan den teknik för förnybar energi som är mest omedelbart tillgänglig för genomsnittskonsumenten, eftersom systemen kräver så lite kapital och är så enkla att installera. Det kan dock finnas befogade farhågor om teknikens säkerhet, exempelvis på grund av anläggningarnas vikt, eller oro för dess potentiella påverkan på elnätet, vilket har föranlett vissa medlemsstater att förbjuda systemen.

För att övervinna dessa hinder skulle ett fastställande av minimikrav för de aktuella produkttyperna, t.ex. när det gäller säkerhet, bidra till att säkerställa att endast säkra produkter kommer ut på marknaden, vilket skulle bana väg för ett upphävande av förbuden. I detta avseende är egenskaperna hos den mikroväxelriktare som är integrerad i systemet särskilt viktiga. Den tyska föreningen för teknisk övervakning håller på att utveckla en testspecifikation för balkongsystem som syftar till att kunna garantera systemens säkerhet. Belgien tillåter nu installation av insticksklara minisolcellspaneler som är Synegrid-certifierade.

Att ge riktlinjer eller råd till användare om installation av insticksklara minisolcellspaneler kan också öka säkerheten. Den tyska föreningen för teknisk övervakning har publicerat tips för installation och anslutning av insticksklara minisolcellspaneler (14). Tillverkare av insticksklara minisolcellspaneler kan också ge användarna vägledning, till exempel om hur de installerar systemet korrekt.

När det är säkerställt att endast säkra produkter kan nå marknaden och installeras minskar behovet av betungande bestämmelser. Det banar dessutom väg för en förenkling av tillståndsförfarandena, inklusive förfaranden för nätanslutning. Det är viktigt att säkerställa samstämmigheten mellan dessa olika delar, till exempel när kapacitetströsklar införs.

Utöver säkerhetsfrågorna kan lokala bestämmelser om byggnadsfasader lägga hinder i vägen för installation av insticksklara minisolcellspaneler, särskilt när de installeras på balkonger, vilket ju ofta är fallet.

Flytande havsbaserad vind- och havsenergi och bestämmelser om havsanvändning

Enligt havsplaneringsdirektivet, som antogs 2014, ska medlemsstaterna utarbeta havsplaner för att samordna utvecklingen av olika havsrelaterade verksamheter (fiske, sjöfart, turism, bevarande av biologisk mångfald osv.), inklusive havsbaserad förnybar energi. Flera medlemsstater, däribland Tyskland och Irland, har särskilda myndigheter med ansvar för att reglera utveckling och verksamhet inom havsområdet. Alla medlemsstater i närheten av Nordsjön, Östersjön och Atlanten och har inkluderat havsbaserade förnybara energikällor i sina havsplaner, och identifierat prioriterade områden för utbyggnad av sådan teknik, främst bottenfast havsbaserad vindkraft. Frankrike, Irland, Spanien och Portugal har identifierat och pekat ut områden för utbyggnad av flytande havsbaserad vindkraft. Exempelvis antog Portugal i januari 2025 en zonplan för havsbaserad förnybar energi som har integrerats i landets nationella havsplan och som har fokus på att identifiera lämpliga områden för installation av flytande havsbaserad vindkraft. I en första fas kommer utvecklare att få tillträde till havsbottnen för att genomföra studier och förbereda anbud för den statliga auktion som ska hållas för att tilldela koncessionen och kontraktet om offentlig finansiering. Ingen medlemsstat har dock särskilt identifierat områden för havsenergiteknik. Detta kan utgöra ett hinder för utvecklingen av havsenergi, eftersom den måste konkurrera med annan teknik för havsbaserad förnybar energi, såsom havsbaserad vindkraft, som har ett överkomligare pris och en högre teknisk mognadsgrad. Samma resonemang gäller för utvecklingen av havsbaserad flytande solenergi, som skulle kunna beaktas i medlemsstaternas havsplaner. Havsbaserad vindkraft (flytande, men även bottenfast), havsbaserad flytande solenergi och havsenergi skulle också kunna övervägas gemensamt. I synnerhet kan det finnas synergier mellan havsbaserad vindkraft och vågenergi eller tidvattenenergi. Med tanke på havsenergins förutsägbarhet och komplementaritet med vindkraften skulle ett sådant hybridsystem kunna bidra till att stabilisera nätet, minska behovet av nätutbyggnad och lagring, leverera el och stödtjänster till nätet på ett mer programmerbart sätt samt öka energiavkastningen och sänka de totala kostnaderna. När havsplanerna ses över kan medlemsstaterna överväga att peka ut områden för innovativa tekniker för förnybar energi.

5.   Finansieringsramar

Viktiga slutsatser: — Innovativ utbyggnad av och teknik för förnybar energi kräver ofta anpassningar och har ännu inte uppnått de stordriftsfördelar som krävs för att få ned kostnaderna. — Finansieringsramar för stöd till förnybar energi kan anpassas till dessa särskilda behov. — I stödsystem för förnybar energi kan flera olika lösningar användas för att minska kostnadsskillnaden jämfört med traditionell utbyggnad av förnybar energi, beroende på stödform (system med direkt prisstöd, generellt stöd till förnybar energi för egenanvändning). Tillträde till nätet är en annan nyckelfaktor. — I de fall där utbyggnaden av förnybar energi kombineras med annan verksamhet har sektorsspecifika incitament också en direkt påverkan; i synnerhet påverkar jordbruksstöd solbruk, medan incitament för utbyggnad av förnybar energi i byggnader påverkar utbyggnaden av byggnadsintegrerad solenergi.

Innovativa former av solenergiutbyggnad kräver vanligtvis specialanpassade produkter (t.ex. takpannor när det gäller byggnadsintegrerad solenergi) eller komponenter för att balansera systemet som markbaserade eller takmonterade system inte kräver (t.ex. förankringssystem för flytande solenergi) vilket avsevärt ökar de initiala kostnaderna. Drift och förvaltning av dessa system kan dessutom vara mer krävande, vilket också kan leda till ökade driftskostnader. Samma problem gäller innovativa tekniker för förnybar energi som flytande havsbaserad vindkraft och havsenergi. På grund av de tekniska och finansiella riskerna och behovet av uppskalning för att få ned priserna är kostnaderna för dessa tekniker, inklusive kapitalkostnaderna, också vanligtvis högre än för konventionella tekniker för förnybar energi. Samtidigt kan dessa projekt leda till tekniska genombrott med avsevärd avkastning längre fram, i takt med att tekniken mognar och stordriftsfördelar uppnås. Dessutom kräver många av dessa tekniker och typer av utbyggnad en hög grad av anpassning. Leverantören kan inte helt enkelt använda standardprodukter och standardförfaranden för installation, utan måste hitta en lösning som är anpassad till anläggningens konkreta behov. Denna anpassning leder också till högre avkastning på lokal nivå, genom allt från produkttillverkning till installation och underhåll, och bidrar till att skapa gröna jobb. Främjandet av dessa tekniker kan därför ha en positiv påverkan på EU-industrins konkurrenskraft och bidra till de tillverkningsmål som fastställs i förordningen om nettonollindustrin och given för en ren industri. Med hänsyn till kostnaderna och den potentiella avkastningen skulle medlemsstaterna därför kunna överväga att anpassa sina finansieringsramar till behoven hos dessa tekniker och former av utbyggnad.

Insticksklara minisolcellspaneler skiljer sig från de övriga innovativa tekniker och former av utbyggnad som tas upp i den här vägledningen. Eftersom det tenderar att röra sig om mycket små anläggningar är den initiala investeringen liten, till och med mindre än för takmonterade solcellsystem. Det faktum att systemen är mycket mer lättillgängliga innebär dock inte att alla som har ett lämpligt utrymme för ett sådant system också har råd att skaffa ett, i synnerhet inte bland utsatta eller energifattiga konsumenter, som i allmänhet saknar de ekonomiska resurser som krävs. Medlemsstaterna skulle kunna överväga att ge ekonomiskt stöd, i linje med kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd, för utbyggnad av insticksklara minisolcellspaneler i vissa fall, t.ex. som en del av en integrerad strategi mot energifattigdom eller inom ramen för sina sociala klimatplaner.

Omfattningen av det stöd som inriktas på innovativa former av solenergiutbyggnad och innovativa tekniker bör anpassas noggrant, och kvalitet prioriteras framför kvantitet, för att de offentliga medlens hävstångseffekt ska bli så stor som möjligt. Regelbundna bedömningar av uppnådda resultat bör göras ofta i syfte att prioritera de tekniker som uppvisar den snabbaste förbättringen och största potentialen för mognad på medellång sikt.

a.   Konkurrens med andra former av utbyggnad och rollen för stödsystem för förnybar energi

Det finns flera sätt att minska kostnadsskillnaden mellan å ena sidan innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker och å den andra konventionella former av utbyggnad. Ett tydligt regelverk med åtminstone en definition av tekniken och ett särskilt förfarande för tillståndsgivning kan minska rättsosäkerheten, sänka finansieringskostnaderna och uppmuntra investeringar i dessa former av utbyggnad. (Denna fråga diskuteras i föregående kapitel). Stödsystemens utformning kan också spela en viktig roll för genomförandet av projekt där innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker integreras. Särskilda stödsystem (t.ex. en havsbaserad anläggning som är avsedd för flytande havsbaserad energi på grund av avståndet till land och vattendjupet (15)) kan minska kostnaderna på medellång sikt genom uppskalning av produktionen och standardisering av lösningarna, vilket minskar kostnadsskillnaderna och ytterligare stimulerar innovativ utveckling. Detta är tydligt när det gäller flytande havsbaserad vindkraft och havsenergi – i egenskap av innovativa tekniker för förnybar energi med stor potential för stordriftsfördelar och där ny forskning hjälper tekniken framåt – men är lika giltigt för vissa innovativa former av utbyggnad. Hittills har stödsystem för förnybar energi varit det främsta instrumentet för att sänka kostnaderna för tekniker för förnybar energi och främja deras utveckling så att de kan konkurrera på lika villkor med andra energitekniker. Samma logik kan tillämpas på innovativa tekniker och former av utbyggnad för att minska kostnadsskillnaden gentemot konventionell utbyggnad av förnybar energi, såsom vissa medlemsstater redan gör. Hur detta kan uppnås beror dock på vilket instrument som används.

System med direkt prisstöd

Direkt prisstöd som beviljas via konkurrensutsatta upphandlingsförfaranden baserade på pris, i synnerhet auktioner för förnybar energi, främjar sannolikt inte innovativa tekniker och former av utbyggnad om dessa måste konkurrera med de mest avancerade lösningarna för förnybar energi samtidigt som det finns en betydande kostnadsskillnad. Enligt de nuvarande reglerna får småskaliga anläggningar och demonstrationsprojekt undantas från kravet på konkurrensutsatta anbudsförfaranden (16). Reglerna innehåller också ett antal undantag som gör det möjligt att genomföra auktioner begränsade till en särskild teknik, på grundval av exempelvis en viss tekniks långsiktiga potential, behovet av diversifiering (17), det faktum att det rör sig om demonstrationsprojekt eller de befintliga kostnadsskillnaderna mellan tekniker (18).

Ett sätt att skapa en nisch för nya tekniker och former av utbyggnad är att inrätta separata korgar med vägledande budgetar för dessa och på så sätt låta olika innovativa alternativ konkurrera med varandra. Ett annat sätt att belöna nya tekniker och former av utbyggnad är att införa ett icke-prisrelaterat kriterium, baserat på objektiva och mätbara kriterier, för att tilldela fler poäng till projekt med innovativa inslag som ger lösningar som sträcker sig förbi den senaste tekniska utvecklingen. Enligt förordningen om nettonollindustrin ska medlemsstaterna tillämpa en uppsättning icke-prisrelaterade kriterier i 30 % av auktionerna för förnybar energi, med innovation som ett av de möjliga kriterierna i den kategorin. I Spanien baseras poängsättningen i anbudsförfaranden för havs- och hamnprojekt av nationellt intresse på flera kriterier, varav 30 % rör icke-ekonomiska faktorer.

Ett tredje alternativ är att skapa särskilda anbudsförfaranden för nya tekniker och former av utbyggnad, så att dessa kan konkurrera med varandra och de mest kostnadseffektiva alternativen väljas ut.

Det fjärde alternativet är att skapa särskilda anbudsförfaranden för tekniker eller former av utbyggnad. Tyskland och Portugal har särskilda stödsystem för flytande solceller (19). Italien har nyligen inrättat två särskilda stödsystem, ett för agrivoltaik och ett för innovativa tekniker (20), inklusive en korg för flytande solceller, som kommer att ge incitament för storskaliga projekt för flytande solceller.

Portugal förväntas också inleda en särskild auktion avseende 2 GW flytande havsbaserad vindkraft 2025. Portugal följer här i fotspåren efter Frankrike, som 2024 höll sin första auktion för ett projekt i kommersiell skala för flytande havsbaserad vindkraft, där ett 250 MW-projekt i Bretagne tilldelades ett inmatningspris, vilket följdes av en auktion för två flytande vindkraftsplattformar i Medelhavet där vinnarna tilldelades differenskontrakt, även detta 2024. Dessa prisbildningsmekanismer visade att prisskillnaderna gentemot bottenfasta havsbaserade anläggningar var mindre än väntat, vilket förde tekniken närmare kommersiell utbyggnad.

Som redan nämnts ovan kan medlemsstaterna när det gäller demonstrationsprojekt eller småskaliga anläggningar också välja att undanta innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker från anbudsförfaranden och identifiera specifika områden för utveckling av dessa. I Spanien görs t.ex. undantag för innovativa projekt för havsbaserad förnybar energi med en installerad kapacitet på upp till 20 MW, förutsatt att de placeras utanför områden med stor potential för havsbaserad vindkraft. I havsplanerna anges prioriterade områden för forskning, utveckling och innovation där experimentella projekt kan genomföras.

Generellt stöd för egenanvändning av förnybar energi baserat på överskottsproduktion som matas in i nätet

Denna typ av generellt stöd till egenanvändning av förnybar energi baserat på överskottsproduktion som matas in i nätet, t.ex. inmatningspriser eller nettomätning, lägger i allmänhet ingen grund för innovativa tekniker och former av utbyggnad. Eftersom det är den el som matas in i nätet som ger ersättning i dessa system tenderar de att uppmuntra de billigaste anläggningarna.

Denna typ av stöd tenderar dock att utvecklas för att främja ökad egenanvändning genom att ersättningen för den el som matas in i nätet (dvs. som inte egenförbrukas) sänks eller kopplas till elens marknadsvärde (även känt som nettofakturering). I det senare fallet kan former av utbyggnad som producerar el under timmar då den förnybara produktionen är lägre (t.ex. byggnadsintegrerade vertikala anläggningar som producerar el vid solens upp- eller nedgång) vara mer attraktiva.

En mer direkt utformning av detta stöd skulle kunna uppmuntra innovativa former av utbyggnad mer direkt genom införande av ytterligare krav som drar i den riktningen eller genom att ge ytterligare stöd till konsumenter som använder sådana innovativa former av utbyggnad, särskilt byggnadsintegrerad solenergi.

Det är också lämpligt att klargöra under vilka omständigheter innovativa former av utbyggnad eller ny teknik kan betraktas som projekt för egenanvändning, inbegripet projekt för egenanvändning som förvaltas av en tredje part, i enlighet med bestämmelserna i artikel 21 i direktivet om förnybar energi. Sådana klargöranden kan också bidra till att minska eventuella finansiella hinder för projekten. De kan också underlätta utnyttjandet av synergier mellan olika projekt. Så är fallet t.ex. med havsenergi och avsaltningsanläggningar. Samtidigt kan dessa klargöranden, om de är alltför restriktiva, bli ett hinder. I många medlemsstater kräver till exempel gruvlagstiftningen att en stor procentandel av elen från flytande solcellsprojekt öronmärks för gruvverksamhetens egen användning, vilket gör projektet beroende av gruvverksamheten och eventuellt skapar ett oklart rättsläge om gruvverksamheten upphör.

Generellt stöd till egenanvändning av förnybar energi baserat på investeringsstöd.

Denna typ av stöd är inte kopplat till produktionen utan till den förvärvade tekniken för förnybar energi. I sådana fall kan kraven fastställas på ett sådant sätt att de stöder innovativa tekniker eller former av utbyggnad.

Som redan nämnts är förutsättningarna avsevärt annorlunda när det gäller insticksklara minisolcellspaneler. Trots detta har vissa medlemsstater också beslutat att stödja ökad marknadspenetration för denna teknik genom att införa mekanismer för finansieringsstöd. Österrike har infört momsbefrielse för solenergisystem upp till ett visst tröskelvärde, däribland insticksklara minisolcellspaneler. Även Tyskland använder denna strategi. Systemen kan dessutom omfattas av de generella inmatningspriserna för projekt för förnybar energi. I vissa tyska städer och delstater finns det också särskilda subventionssystem för insticksklara minisolcellspaneler. I Litauen kan systemen berättiga till kapitalutgiftssubventioner.

Tillträde till nätet

Förutom stödsystemen har anslutning till elnätet blivit en värdefull tillgång, och innovativa tekniker och former av utbyggnad kan effektivt uppmuntras genom att man underlättar anslutning. Reserverad nätanslutningskapacitet skulle t.ex. kunna ingå bland de rättigheter som tilldelas den vinnande anbudsgivaren i ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, så som är fallet i Spanien när det gäller projekt som genomförs i havsområden eller hamnar av statligt intresse. I generella termer beviljas rätten att utveckla havsbaserade anläggningar tillsammans med tillhörande nätanslutning, vilket är en förutsättning för att projekten ska vara livskraftiga.

Innovativa former av utbyggnad skulle kunna gynnas genom delad nätanslutning i hybridprojekt för förnybar energi där flera tekniker kombineras. En viktig aspekt att beakta i detta avseende är möjligheten att dela en nätanslutning mellan flera ägare. I Spanien, Polen och Portugal finns exempel på flytande solcellsprojekt som utvecklats längs med markmonterade anläggningar eller på ytan av ett vattenkraftverks magasin. Andra innovativa former av utbyggnad skulle kunna främjas av hybridisering av projekten för förnybar energi. Exempelvis skulle byggnadsintegrerad solenergi kunna gynnas genom att utbyggnad av byggnadsintegrerade anläggningar med både solceller och solvärme uppmuntrades.

Medlemsstaterna kan också uppmuntra ytterligare innovation genom att möjliggöra och stödja utvecklingen av pilotprojekt. Detta behandlas i kapitel 5.

b.   Sektorsspecifika incitament

Utöver dessa generella strategier för att ta itu med prisgapet för alla innovativa former av utbyggnad och tekniker kan medlemsstaterna också inrätta sektorsspecifika incitament för att uppmuntra deras utveckling.

Solbruk

Solbruk kan främjas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Stöd till utveckling av förnybar energi är förenligt med den gemensamma jordbrukspolitikens bredare mål om att ta itu med klimatförändringarna. Genom sina strategiska GJP-planer, som i nuläget antas för en femårsperiod, kan medlemsstaterna bidra till dessa mål på flera sätt, inbegripet genom att stödja användningen av solbruk. Emellertid är det många av medlemsstaterna som inte tar upp solbruk i sina strategiska planer och som helt saknar regleringar på området, något som identifierats som ett hinder för dess utveckling. Tysklands, Italiens, Nederländernas och Sloveniens strategiska planer hänvisar till främjandet av agrivoltaik, även om inte alla planerna innehåller specifika detaljer om detta (21).

Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har jordbrukare rätt till inkomststöd (direktstöd) om de uppfyller ett antal villkor för stödberättigande. Vissa grundläggande regler har antagits på EU-nivå, men det finns en flexibilitet när det gäller medlemsstaternas genomförande av reglerna. Det är exempelvis upp till medlemsstaterna att fastställa villkoren för kravet att jordbruksmark ska användas främst för jordbruksverksamhet i fall där det också bedrivs annan verksamhet än jordbruk på marken, såsom är fallet vid solbruk.

Som redan nämnts i avsnittet om tillståndsgivning är kombinerad markanvändning inte tillåtet i alla medlemsstater. I sådana fall leder anläggning av solbrukssystem på jordbruksmark typiskt sett till att den planerade markanvändningen ändras, oftast till industrimark. Detta kan också leda till att rätten till direktstöd inom GJP upphör, beroende på medlemsstatens kriterier för att marken ska anses användas huvudsakligen för jordbruksverksamhet. Om man säkerställer att jordbrukare och landsbygdssamhällen kan dra nytta av solbrukets ekonomiska fördelar utan att förlora sitt direktstöd kan det också öka allmänhetens acceptans för dessa installationer.

I medlemsstater där det är tillåtet med kombinerad markanvändning är avvägningen mellan livsmedels- och energiproduktion i allmänhet en känslig fråga. Till exempel kan jordbrukare i Tyskland behålla 85 % av sitt inkomststöd från den gemensamma jordbrukspolitiken när de installerar agrivoltaiksystem, förutsatt att mindre än 15 % av jordbruksmarken går förlorad till följd av projektet. Medlemsstaternas kriterier för stödberättigande kan dock ibland vara restriktiva och utgöra ett hinder för utvecklingen av solbruksprojekt.

Byggnadsintegrerad solenergi

Sektorsspecifika incitament är också mycket relevanta för byggnadsintegrerad solenergi. Flera medlemsstater har inrättat stödsystem eller sektorsspecifika incitament eller skyldigheter för utbyggnad av solenergi på byggnader. De är dock vanligtvis utformade specifikt för takmonterade solceller. Även om en påskyndad utbyggnad av takmonterade solceller är av avgörande betydelse om EU:s energi- och klimatmål ska kunna nås, utesluter ett sådant tillvägagångssätt andra viktiga tekniker som också har en central och kompletterande roll att spela i utfasningen av fossila bränslen från byggnader och energisystem, t.ex. byggnadsintegrerad solenergi, inklusive solceller och solvärme.

Dessa tekniker kan vara särskilt användbara för att övervinna de utmaningar som är förknippade med takmonterade solceller, såsom bristande överensstämmelse mellan produktions- och konsumtionstider, eftersom de vanligtvis placeras i en annan riktning och därmed har en annan produktionsprofil. Byggnadsintegrerad solenergi kan också vara en lösning när ett tak inte lämpar sig för takmonterade solceller eller när det finns begränsningar av kulturarvs- eller bevarandeskäl. Att säkerställa att byggnadsintegrerad solenergi omfattas av dessa sektorsspecifika incitament eller skyldigheter är avgörande för att de potentiella fördelarna ska kunna förverkligas.

I Österrike har delstaten Wien infört ett påbud om solenergi med ett teknikneutralt krav på en viss installerad effekt per kvadratmeter av en byggnads yta. Eftersom takytan kanske inte är tillräckligt stor för att kravet ska kunna uppfyllas är det ibland inte bara möjligt utan också nödvändigt att använda byggnadsintegrerad solenergi.

Det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda (22) omfattar en stegvis skyldighet att säkerställa utbyggnaden av solenergianläggningar på nya byggnader, befintliga offentliga byggnader och befintliga lokalbyggnader när dessa genomgår en renovering som kräver tillstånd. Denna skyldighet omfattar även nya takförsedda bilparkeringar som angränsar fysiskt till en byggnad. Alla lämpliga solenergitekniker, oavsett utbyggnadsform, omfattas av detta påbud, vilket skapar ett starkt incitament för byggnadsintegrerad solenergi, även när det gäller nya takförsedda bilparkeringar. Utkasten till nationella byggnadsrenoveringsplaner kommer också att omfatta strategier och åtgärder för utbyggnad av solenergianläggningar på byggnader. Under 2025 kommer kommissionen att utfärda vägledning till medlemsstaterna om hur de bestämmelser som fastställer skyldigheter gällande solenergianläggningar ska genomföras.

De 23 medlemsstater som undertecknade den europeiska solenergistadgan i april 2024 för att stödja konkurrenskraften hos den europeiska solcellsindustrin åtog sig att vidta flera åtgärder, t.ex. att främja innovativa former av solenergiutbyggnad eller att tidigt genomföra solenergibestämmelserna i direktivet om byggnaders energiprestanda som en del i den offentliga upphandlingen av solenergiprodukter.

Medlemsstaterna kan också överväga andra sektorsspecifika incitament eller skyldigheter för att främja andra innovativa tekniker eller former av utbyggnad. Skyldigheter att bygga ut förnybar energi kan integreras i koncessioner för drift av transportinfrastruktur, med eller utan koppling till egenanvändning för infrastrukturens drift.

6.   Uppbyggnad av expertis inom innovativa former av utbyggnad och nya tekniker för förnybar energi

Viktiga slutsatser: — Det faktum att innovativa tekniker och former av utbyggnad är nya innebär att det finns kunskapsluckor på området som behöver åtgärdas. Tre ändamålsenliga sätt att ta itu med kunskapsluckorna är — att investera i forskning och innovation, inklusive pilotprojekt, vilket görs både på EU-nivå och nationell nivå, — att säkerställa en tillräcklig nivå av samordning och samarbete mellan myndigheter på alla nivåer och — att främja anpassad utbildning och kapacitetsuppbyggnad.

Eftersom de nya tekniker och innovativa former av utbyggnad som nämns ovan är just nya och skiljer sig avsevärt från konventionella former av utbyggnad för förnybar energi finns det betydande kunskapsluckor som behöver åtgärdas. Detta gäller särskilt innovativa tekniker för förnybar energi, där erfarenheten är begränsad.

För innovativa former av solenergiutbyggnad gäller kunskapsluckorna de risker och möjligheter som är förknippade med utbyggnadsformerna, även med avseende på deras potential för minskad miljöpåverkan. När det gäller innovativa tekniker rör kunskapsluckorna kostnadseffektiviteten hos olika tekniska lösningar och kan åtgärdas med hjälp av prototyper och pilotprojekt.

Bättre och mer allmänt spridd kunskap om dessa nya tekniker och innovativa former av utbyggnad är en förutsättning för att de ska kunna införas på bred front. En bredare kunskapsbas kommer att bidra till beslutsunderlagen för teknikägare, projektutvecklare, nätoperatörer, installatörer och offentliga myndigheter på nationell och lokal nivå (t.ex. vid beslut om finansiering respektive tillståndsgivning). Även den allmänna opinionen och andra faktorer som kan avskräcka från införande skulle kunna påverkas positivt.

Det finns EU-instrument, såsom instrumentet för tekniskt stöd, som kan hjälpa medlemsstaterna att övervinna vissa av dessa hinder. Medlemsstaterna kan begära skräddarsydd hjälp med att utforma och genomföra viktiga investeringar och reformer till stöd för utbyggnad av förnybar energi.

a.   Bygga upp och sprida kunskap

Det finns flera sätt att ta itu med kunskapsluckorna. Medlemsstaterna kan uppmuntra fortsatt forskning om relevanta tekniker och former av utbyggnad, inklusive prototyper och pilotprojekt, med hjälp av tillgängliga program och finansieringssystem från EU (t.ex. Horisont Europa, Life) samt nationell forskning, utveckling och innovation. För att påskynda utbyggnaden måste denna kunskap sedan spridas till alla relevanta offentliga och privata berörda parter i medlemsstaterna.

Vissa medlemsstater, t.ex. Tyskland och Nederländerna, har genomfört nationella studier om potentialen hos infrastrukturintegrerad solenergiteknik (23). I Finland har man nyligen inlett ett forskningsprojekt för att undersöka användningen av solbruksteknik under nordiska väderförhållanden. På EU-nivå har det gemensamma forskningscentrumet vid kommissionen redan genomfört flera studier om potentialen hos innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker i hela EU och om deras miljöpåverkan (24). Dessa studier av potentialen följs ofta av pilotprojekt och kan vara ett viktigt steg i utvecklingen av sådana.

Studier kan bidra med användbart underlag för medlemsstaternas politiska beslut, t.ex. när det gäller att upprätta ett regelverk eller skapa incitament. Exempelvis var studier från forskningsorganisationen Fraunhofer Institute for Solar Energy avgörande för Tysklands fastställande och inrättande av ett regelverk för solbruk. I Nederländerna har Wageningen University utvecklat ett forskningsprogram om solenergi där man bland annat analyserar solbruksanläggningars påverkan på landskapet (25).

Att stödja forskning kan också ha en positiv inverkan när det gäller allmänhetens acceptans. Forskning kan t.ex. ge en mer rättvis bild av potentiella miljöeffekter, vare sig de är positiva, negativa eller försumbara, så att medlemsstaterna slipper förlita sig på antaganden eller isolerade fall. Spanien och Portugal genomförde till exempel ett projekt kallat Wave Energy i södra Europa, i syfte att samla in data om vågenergiprojekts miljöpåverkan. Bättre kunskap om potentiell miljöpåverkan från innovativa former av utbyggnad och innovativa tekniker krävs också för att kunna utforma mer effektiva begränsningsåtgärder. De medlemsstater som har undertecknat den europeiska solenergistadgan har åtagit sig att utbyta god praxis för att främja innovativa former av utbyggnad.

Pilot- och demonstrationsprojekt som genomförs ute i verkligheten är dessutom avgörande för att bygga upp den kunskap som behövs för att vidareutveckla innovativa tekniker och former av utbyggnad, och anpassa dem till de särskilda förhållandena i var och en av medlemsstaterna. I detta avseende erkänns det i EU:s rambestämmelser för statligt stöd till forskning (26), utveckling och innovation att statligt stöd kan vara nödvändigt för att främja sådan verksamhet i ett läge där den inte kan utvecklas på marknaden. I rambestämmelserna fastställs också de relevanta förenlighetskriterierna.

Den tekniska utvecklingen på området flytande havsbaserad vindkraft har till stor del grundat sig på demonstrationsprojekt i EU:s medlemsstater, däribland WindFloat Atlantic (25 MW) i Portugal, som är det största projektet, Floatgen (2 MW) i Frankrike och DemoSATH (2 MW) i Spanien, som beställdes 2023. Inom ramen för det EU-finansierade projektet Blow utvecklas en demonstrationsenhet på 5 MW i Svarta havet (27).

I Nederländerna gjordes en pilotanläggningar av infrastrukturintegrerade solceller i form av bullerskydd längs med en motorväg 1996, och sedan dess har resultaten övervakats genom olika forskningsprojekt. Den nederländska regeringen har också finansierat flera forskningsprojekt om byggnadsintegrerade solcellers effektivitet. Litauen har nyligen genomfört två pilotprojekt med infrastrukturintegrerade solceller längs med transportkorridorer, som kommer att övervakas i syfte att samla in data om effektiviteten hos denna typ av anläggning. Man kommer också att samla data från försök med eftermontering i syfte att ersätta befintliga bullerskydd.

På havsenergiområdet har Frankrike hjälpt till att utveckla Flowatt, ett pilotkraftverk med tidvattenturbiner som utgör en av världens största anläggningar för tidvattenenergi. Spaniens program Renmarinas Demos, som finansieras av faciliteten för återhämtning och resiliens, tillhandahåller investeringsstöd på konkurrensutsatt basis för pilotprojekt, testplattformar och infrastruktur för havsbaserad förnybar energi.

Samarbete mellan medlemsstaterna är också av avgörande betydelse för att sprida kunskap inom unionen. Medlemsstaterna kan utbyta erfarenheter och samordna forsknings- och innovationsverksamhet för ren, motståndskraftig och konkurrenskraftig energiteknik mellan politiska beslutsfattare, industrin och forskningscentrum i det forum som inrättats genom den strategiska EU-planen för energiteknik.

Det finns också finansieringsmöjligheter på EU-nivå för utveckling av pilotprojekt för de nya tekniker och innovativa former av utbyggnad som omfattas av denna vägledning. Innovationsfonden stöder teknik med högre teknisk mognadsgrad som närmar sig kommersieliseringsfasen. Efter 2024 års ansökningsomgång har två projekt inom tidvattenenergi, ett inom flytande solceller och ett inom agrivoltaik inbjudits för utarbetande av bidragsavtal.

Andra finansieringsprogram från EU stöder innovation inom nya tekniker och innovativa former av utbyggnad med lägre teknisk mognadsgrad. Horisont Europa är det viktigaste finansieringsprogrammet för forskning och innovation med en budget på totalt 93,5 miljarder euro för åren 2021–2027. Den erbjuder finansieringsmöjligheter för innovativa projekt genom ansökningsomgångar. I slutet av 2024 tillkännagav kommissionen nya finansieringsmöjligheter för energiprojekt inom Horisont Europas arbetsprogram för 2023–2024. En av ansökningsomgångarna rör hållbar, säker och konkurrenskraftig energiförsörjning och omfattar 13 ämnen, däribland kritisk teknik för framtidens havskraftverk och mobilitetstillämpningar med integrerade solceller (28).

Andra källor till EU-finansiering för ny teknik och innovativa former av utbyggnad är EU:s strukturfonder, faciliteten för återhämtning och resiliens, InvestEU-programmet och Life-programmet.

Finansiering. När det gäller finansiering för utveckling av havsenergi stöddes dessa projekt på EU-nivå också via samfinansiering genom ERA-NET för havsenergi. På nationell och regional nivå finns det flera finansieringsorgan som erbjuder stöd i form av bidrag. Bland dessa kan nämnas Ocean Energy Prototype Development Fund i Irland och Aid Programme for Investment in the Demonstration and Validation of Emerging Marine Renewable Energy Technologies i Baskien i Spanien. EuropeWave är ett program för förkommersiell upphandling som tilldelar leverantörer av forskning och utveckling tjänstekontrakt samtidigt som man, med finansiering från EU samt från nationell och regional nivå, tar fram lösningar för utveckling av energiomvandlingssystem för vågenergi som tål miljön i havet. Det befinner sig för närvarande i slutfasen, som omfattar utbyggnad och testning på öppet hav.

b.   Säkerställa samarbete mellan myndigheter

Som framgår av kapitel 2 styrs innovativa former av utbyggnad av regler på olika områden, inte bara energiområdet, eftersom de antingen kräver att mark används för flera ändamål parallellt eller är integrerade med andra produkter. Detta innebär att flera olika offentliga myndigheter, däribland de som ansvarar för energi, jordbruk, miljö, bostäder/byggande och gruvdrift, deltar i utarbetandet och genomförandet av regelverket. För att kunna undanröja rättsliga hinder för innovativa tekniker och former av utbyggnad på nationell nivå krävs det alltså samordning via en dialog mellan energiministeriet och de ministerier som ansvarar för de andra politikområdena. Målet skulle vara att identifiera alla eventuella nationella, regionala eller lokala bestämmelser som lägger hinder i vägen för utbyggnaden och ta bort dem genom att till exempel införa undantag eller fastställa särskilda definitioner eller tekniska kriterier för att ta hänsyn till den innovativa teknik eller form av utbyggnad det gäller.

I federala stater som Spanien och Österrike skulle detta också kräva samordning mellan federala och regionala myndigheter. Eftersom områden som jordbruk och miljö ofta är regionernas ansvar i dessa länder, skulle det vara upp till den federala regeringen att uppmärksamma de regionala myndigheterna på eventuella hinder som behöver åtgärdas.

Lokala myndigheter spelar också en viktig roll, eftersom de ofta ansvarar för att utfärda tillstånd och därför är den första kontaktpunkten för projektutvecklare. När det gäller t.ex. byggnadsintegrerade solenergianläggningar har de lokala myndigheter som utfärdar bygglov ofta otillräcklig kunskap om säkerhetsaspekterna av byggnadsintegrerade solenergiprodukter. Berörda parter inom industrin rapporterar att detta kan leda till att bygglov nekas, vilket försenar projekt och avskräcker utvecklare från att göra nya försök att använda de innovativa materialen. Nationella och regionala myndigheter skulle kunna ta fram utbildningar för kommunala tjänstemän för att säkerställa att dessa har tillräcklig kunskap om de byggnadsintegrerade solenergiprodukternas särskilda egenskaper och de villkor som dessa system måste uppfylla för att kunna bevilja eller neka bygglov på vederbörligt sätt.

Vissa medlemsstater har inrättat forum för samordning mellan offentliga myndigheter på olika nivåer. I Tyskland anordnas årliga möten om solbrukssystem där berörda myndigheter (inom jordbruk, energi, utbildning och miljö) deltar och i Nederländerna hålls regelbundna samordningsmöten och diskussioner om infrastrukturintegrerade solcellssystem och flytande solcellssystem.

Utvecklare och tillverkare som är verksamma i flera olika EU-medlemsstater står ofta inför problem som beror på bristande standardisering och interoperabilitet, vilket kan leda till ökade kostnader, kompatibilitetsproblem och ineffektivitet. Dessa utmaningar kan i sin tur undergräva investerarnas förtroende. Samordning på nationell nivå bör kombineras med insatser för att säkerställa standardisering och interoperabilitet på EU-nivå via relevanta processer.

c.   Brist på erfarenhet och kompetens

Tillståndsgivande myndigheter tenderar att vara försiktiga med projekt som inbegriper innovativ teknik eftersom definitioner och särskilda förfaranden för tillståndsgivning saknas i den relevanta lagstiftningen, eftersom det inte finns tillräckligt med exempel på sådana projekt eller eftersom det råder brist på konsekvent och tillförlitlig information om deras egenskaper och resultat. Detta kan leda till förseningar i tillståndsförfarandet, ibland kopplade till ytterligare och överflödiga ansökningar om tillstånd, eller till och med till att projekt avslås. Ett osäkert rättsläge och otillräcklig information om de regler som gäller kan också minska viljan bland yrkesutövare att utveckla nya former av utbyggnad.

Ett sätt att ta itu med detta problem vore att medlemsstaterna utvecklade utbildnings- och kapacitetsuppbyggnadskurser för myndigheter och yrkesverksamma som arbetar med innovativa former av utbyggnad om hur dessa kan hanteras inom det aktuella regelverket.

Kapacitetsuppbyggnadskrav för relevanta yrkesutövare finns redan på EU-nivå. Enligt artikel 18.3 i direktivet om förnybar energi ska medlemsstaterna säkerställa att certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem finns tillgängliga för installatörer av olika system för förnybar energi, inklusive solcells- och solvärmesystem.

Tyskland anordnar utbildningar för yrkesutövare som arbetar med byggnadsintegrerade solceller, såsom kursen ”BIPV-Initiative Baden-Württemberg” som är skräddarsydd för arkitekter och planerare. Programmet tillhandahåller stöd till pilotprojekt och information om relevanta frågor, såsom tillståndsförfarandets krav och tekniska och arkitektoniska aspekter att beakta (29). Utanför EU anordnar det schweiziska nationella solcellsförbundet Swissolar kurser om solcells- och solvärmeteknik, inklusive moduler om solcellsfasader, som är skräddarsydda för yrkesverksamma inom solenergisektorn (arkitekter, elektriker, offentliga myndigheter osv.).

Medlemsstaterna skulle också kunna dra nytta av de möjligheter som erbjuds på EU-nivå, t.ex. kompetenspakten, som ger offentliga och privata organisationer stöd till kompetensutveckling och omskolning, inbegripet lärandeverksamhet som webbinarier för medlemmar och information om finansieringsmöjligheter. Kompetenspakten omfattar också ett storskaligt kompetenspartnerskap för förnybar energi, som lanserades i mars 2023 och som syftar till att ge arbetstagarna den kompetens som krävs för att tillverka och hantera teknik för förnybar energi och därigenom bidra till att uppnå EU:s klimat- och energimål. Partnerskapet stöder utbyte av bästa praxis och data om kompetensluckor och kompetensbehov och förser offentliga myndigheter med vägledning och politiska rekommendationer. För kapacitetsuppbyggnad vid regionala och lokala myndigheter har Europeiska kommissionen lanserat ”C4T Groundwork”  (30) till stöd för genomförandet av investeringar i hållbarhetsomställningar finansierade av Eruf och Sammanhållningsfonden inom ramen för politiskt mål 2. Programmet erbjuder stödberättigade regioner skräddarsydd kapacitetsuppbyggnad och rådgivning inom områden som energiomställning, cirkulär ekonomi, vattenförvaltning, klimatanpassning och biologisk mångfald.

---

(1)   European Electricity Review 2024 - Ember.

(2)  Konsekvensbedömningsrapport som åtföljer kommissionens meddelande Att säkra vår framtid: Europas klimatmål för 2040 och vägen mot klimatneutralitet senast 2050 genom att bygga ett hållbart, rättvist och välmående samhälle, SWD(2024)63 final.

(3)  Molnár G., Cabeza L.F., Chatterjee S, Ürge-Vorsatz D., ”Modelling the building-related photovoltaic power production potential in the light of the EU's Solar Rooftop Initiative”, Applied Energy, volym 360, 2024, 122708, https://doi.org/10.1016/j.apenergy.2024.122708.

(4)  I den här vägledningen beaktas sex former av solenergiutbyggnad. Samtliga dessa benämns oftast med ett ord som är direkt kopplat till solcellsteknik. I de flesta fall finns det dock ingenting som hindrar att en viss form av utbyggnad används för solvärmeteknik, därav valet att i detta sammanhang använda ”sol-” i stället för ”solcells-”.

(5)  Förordning (EU) nr 305/2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter. Kommissionen föreslog en översyn 2022, och en politisk överenskommelse om en sådan nåddes i december 2023.

(6)   Dutch Offshore Wind Innovation Guide. Your guide to Dutch offshore wind policy, technologies and innovations - Issue 2024, Nederländernas näringslivsbyrå, på uppdrag av Nederländernas utrikesministerium och internationella handelsministerium, 2024.

(7)   New Commission Staff Working Document sheds light on experimentation spaces for regulatory learning (inte översatt till svenska), Europeiska kommissionen.

(8)   https://www.miteco.gob.es/content/dam/miteco/es/ministerio/planes-estrategias/desarrollo-eolica-marina-energias/enhreolicamarina-pdf_accesible_tcm30-538999.pdf.

(9)  Kungligt dekret 662/2024.

(10)  Loi n° 2023-175 du 10 mars 2023 relative à l'accélération de la production d'énergies renouvelables.

(11)  Decreto-Lei n.o 98/2021, de 16 de novembro: Unifica os procedimentos para produção de eletricidade a partir da conversão de energia solar por centros eletroprodutores fotovoltaicos flutuantes a instalar em albufeiras.

(12)   Handboek Technische voorschriften voor werken en werkzaamheden op, boven, onder en nabij de spoorweg, ProRail BV.

(13)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter, i dess lydelse enligt förordning 2024/3110.

(14)   Balkonkraftwerke: Mit Batterien Sonnenenergie effizienter nutzen - TÜV-Verband.

(15)  Se besluten om statligt stöd SA.100269 och SA.105381.

(16)  Se artikel 4.4 i direktivet om förnybar energi.

(17)  Se artikel 4.5 i direktivet om förnybar energi.

(18)  Se exempelvis punkterna 96 och 104 i riktlinjerna för statligt stöd till klimat, miljöskydd och energi.

(19)  Tysklands stödsystem omfattar endast konstgjorda vattenförekomster.

(20)  Se SA.105880.

(21)  Chatzipanagi, A., Taylor, N. och Jaeger-Waldau, A., Overview of the Potential and Challenges for Agri-Photovoltaics in the European Union, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2023, doi:10.2760/208702, JRC132879.

(22)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1275 av den 24 april 2024 om byggnaders energiprestanda (omarbetning).

(23)  Elena Chvanova et al, ”Intermodal exchange of renewable energy”, Berichte der Bundesanstalt für Straßenwesen, i Reihe V: Verkehrstechnik (364) (2023); Neues Projekt erfasst Photovoltaik-Potenzial an Fernstraßen – Fraunhofer ISE; Potenzialanalyse von Photovoltaik an der Schiene | TÜV Rheinland (tuv.com); Solar Highway:Innovative noise barrier (rijkswaterstaat.nl); Adolf Goetzberger et al, The Potential of PV Noise Barrier Technology in Europe, ResearchGate (2020).

(24)  Chatzipanagi, A., Taylor, N. och Jaeger-Waldau, A., Overview of the Potential and Challenges for Agri-Photovoltaics in the European Union, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2023, doi:10.2760/208702, JRC132879; Georgia Kakoulaki, Nigel Taylor, Sandor Szabo, Robert Kenny, Anatoli Chatzipanagi, Arnulf Jäger-Waldau, ”Communication on the potential of applied PV in the European Union: Rooftops, reservoirs, roads (R3)”, EPJ Photovoltaics 15, 2 (2024); rapporter om vindkraft från JRC:s observationsorgan för ren energiteknik där tekniker för flytande havsbaserad vindkraft behandlas.

(25)   Wageningen Solar Research Programme – WUR.

(26)   EUR-Lex – 52022XC1028(03) – SV.

(27)   https://blow-project.eu/.

(28)   Calls for proposals | EU Funding & Tenders Portal (inte översatt till svenska).

(29)   BIPV-Initiative (bipv-bw.de).

(30)   Inforegio - Apply now for C4T GROUNDWORK – the new technical assistance for cohesion for sustainable transitions! (inte översatt till svenska).