Överklagande ingett den 16 september 2025 av Planistat Europe och Hervé-Patrick Charlot. av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 16 juli 2025 i mål T-735/20 RENV, Planistat Europe och Charlot mot kommissionen

(Mål C-615/25 P)

(C/2025/5815)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Planistat Europe och Hervé-Patrick Charlot (ombud: advokaten F. Martin Laprade)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandenas yrkanden

Klagandena har yrkat att domstolen ska

—

upphäva den dom som tribunalen meddelade den 16 juli 2025 med målnummer T-735/20 RENV, i den del tribunalen ogillade den talan som väckts av bolaget Planistat Europe och av Hervé Patrick Charlot, och beslutade att de skulle bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i förfarandet för återförvisning till tribunalen i mål T-735/20 RENV samt i det ursprungliga förfarandet vid tribunalen i mål T-735/20,

—	fastställa att domstolen inte kan avgöra tvisten om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grundval av att unionsadministrationen har riktat falska beskyllningar mot klagandena, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av principen om god förvaltningssed,

—	återförvisar målet till Europeiska unionens tribunal, och

—	besluta om att rättegångskostnaderna ska anstå.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klagandena två grunder.

1.   Första grunden: Tribunalen åsidosatte artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol genom att inte iaktta den ram som domstolen fastställt i sin dom om återförvisning

Den första grundens första del: Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta den ram som domstolen fastställt, eftersom den underlät att pröva trovärdigheten av de uppgifter om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott, som hade översänts till de franska myndigheterna, trots att detta var ett nödvändigt villkor för att bedöma huruvida unionsadministrationen hade iakttagit sin omsorgsplikt

Domstolen hade bett tribunalen att pröva huruvida vissa uppgifter i meddelandet av den 19 mars 2003 var trovärdiga och sannolika, och fastställa huruvida Olaf förfogade över tillräckligt exakta materiella indicier för en skälig misstanke om att de överlämnade uppgifterna innehöll omständigheter som kunde kvalificeras som brott. Övriga uppgifter i meddelandet berördes därför inte av den ram som fastställts av domstolen. Tribunalen koncentrerade sig emellertid endast på trovärdigheten av innehållet i avsnitt 2.3 i Olafs meddelande, som emellertid inte innehöll någon hänvisning till möjliga brott.

Det enda innehållet i Olafs meddelande vars trovärdighet och sannolikhet tribunalen skulle kontrollera omfattades av avsnitt 3, om påstådda brott. Om tribunalen hade gjort vad domstolen begärde, skulle den emellertid omedelbart ha konstaterat att det helt saknades tillräckligt precisa materiella uppgifter som visade att det fanns skälig anledning att anse att unionen hade utsatts för en förskingring av medel som kunde utgöra missbruk av förtroende.

Genom att inte iaktta den ram som fastställts av domstolen har tribunalen inte gett sig själv möjlighet att kontrollera huruvida Olaf hade tillgång till fler uppgifter än enbart ett tvivel om den påstådda användningen av medel för andra ändamål än unionens intresse. Tvärtom nöjde sig tribunalen med att påpeka möjligheten av en sådan ”risk” för förskingring av medel, trots att all bevisning som Olaf förfogade över pekade på att det inte hade förekommit någon förskingring av medel för andra ändamål än unionens intresse.

Den första grundens andra del: Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta den ram som domstolen fastställt, eftersom den underlät att pröva trovärdigheten av de uppgifter om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott, som hade översänts till de franska myndigheterna, trots att detta var ett nödvändigt villkor för att dra slutsatsen att det förelåg en (verklig) avsikt med ett sådant överlämnande och för att således kunna uttala sig om Olafs och kommissionens falska beskyllning

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den vägrade att följa domstolens riktlinjer, enligt vilka den var skyldig att kontrollera Olafs (verkliga) avsikt att översända meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska myndigheterna. Att en sådan avsikt är uppsåtlig följer emellertid med nödvändighet av att de påtalade omständigheterna inte är sannolika. Det är av denna anledning som tribunalen, genom att underlåta att kontrollera trovärdigheten i de uppgifter om gärningar som kunde komma att betecknas som brott, som hade översänts till de franska myndigheterna och således unionsadministrationens verkliga avsikt vid överlämnandet, inte beaktade den ram som domstolen fastställt, varvid domstolen uttryckligen hade begärt att tribunalen skulle uttala sig om unionsadministrationens goda tro. Denna bedömning var emellertid av avgörande betydelse, eftersom den skulle ha gjort det möjligt för tribunalen att pröva en eventuell falsk beskyllning som begåtts i avsikt att skada.

Tribunalen gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning genom att missta sig om unionsadministrationens verkliga avsikt (uppsåtlig) när den påtalade klagandena för de franska myndigheterna, eftersom den bevisning som lagts fram visade att den från och med den tidpunkten borde ha varit medveten om att de påstådda brotten helt saknade sannolikhet och trovärdighet.

Härigenom gjorde tribunalen sig skyldig till en uppenbar missuppfattning av den bevisning som lagts fram för att bedöma Olafs och kommissionens avsikt (uppsåtlig) och följaktligen avgöra den falska beskyllningen av klagandena från unionsadministrationens sida.

2.   Andra grunden: Tribunalen åsidosatte principen ne infra petita och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom en felaktig tolkning och tillämpning av föremålet för talan

Den andra grundens första del: Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fråga om ”orsakssambandet” mellan de skador som klagandena begär ersättning för och unionsadministrationens felaktiga handlande

Den ideella skada på grund av ångest som Charles Charlot har yrkat ersättning för har inte orsakats (i rättsligt hänseende) av det straffrättsliga förfarande som inletts mot Herman Charlot vid de franska rättsliga myndigheterna, utan av den falska beskyllning som Planistats ledare varit föremål för, vilket för övrigt angavs i den ansökan genom vilken talan väcktes. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att klagandena hade för avsikt att utvidga tillämpningsområdet för sin talan. Det är däremot riktigt att Herman Charlot inte kände ångest förrän under det straffrättsliga förfarande som inleddes mot honom i Frankrike, det vill säga mellan åtalet mot honom och Cour de cassations fastställelse av hans oskuld.

Det fanns inte heller något som hindrade klagandena från att justera (uppåt) beloppet för ersättningen för den ideella skada som (rättsligt) orsakats av unionsadministrationens falska beskyllning mot dem, och därmed ta hänsyn till en annan typ av känslomässig skada än ångest, oavsett om det rör sig om skada hos Charlot Charlot i form av sorg på grund av att hans livsverk i princip försvunnit (ekonomisk död), eller om det bittra pillret att själva företaget Planistat, i dess egenskap av juridisk person som (ekonomiskt) på grund av falska beskyllningar har rasat (ekonomiskt) ner i ett slags ”vegetativt tillstånd” som det än i dag ännu inte har tagit sig ur.

Den andra grundens andra del: Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller frågan huruvida det skadestånd som klagandena hade rätt till inom ramen för förevarande tvist var berättigat.

Trots att domstolen i sin dom hade beslutat att upphäva passusen ”utan att det var nödvändigt att pröva... den tredje grunden”, avseende det fel som begåtts i den ursprungliga domen vad gäller ”förekomsten av den påstådda skadan och förekomsten av ett orsakssamband”, drog tribunalen felaktigt slutsatsen därav att den inte längre hade att avgöra yrkandet om ersättning för skada bestående i förlust av en möjlighet. Domstolen har emellertid inte avgjort denna fråga, som således inte har vunnit laga kraft, i motsats till yrkandena om ersättning för (separat) ekonomisk skada till följd av hävningen av Planistats avtal med kommissionen och övriga kunder.

Tribunalen gjorde sig dessutom skyldig till ytterligare en felaktig rättstillämpning när den avvisade det nya skadeståndsyrkande som klagandena betecknade som ”extraordinära”, ”bestraffande” eller ”exemplariska”, trots att dessa enbart agerade som en konsekvens – genom kravet på ett sådant ”överkompensatoriskt” skadestånd-– av den omständigheten att domstolen själv hade ändrat riktning när den avgjorde rättsfrågan om den (avgörande) betydelsen av frågan huruvida unionsadministrationen hade – eller inte hade - visat prov på en ”avsikt att skada” dem (särskilt uppsåt).