1)

Ska artikel 2.2 i förordning (EU) 1352/2014 av den 18 december 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Jemen (1), mot bakgrund av de riktlinjer som rådet publicerat och som uppdaterades den 4 maj 2018 tolkas så, att ett indirekt tillgängliggörande kan anses omfatta ett tillgängliggörande av penningmedel för offentliga enheter som inte omfattas av de restriktiva åtgärderna, om det fastställs att de personer som omfattas av dessa åtgärder utövar ett sådant inflytande inom dessa enheter som konkurrerar med det inflytande som den legitima regeringen, som inte omfattas av dessa åtgärder, utövar?

2)

När ett sådant konkurrerande inflytande har konstaterats, ska då artikel 2.2 i förordningen tolkas så, att de enheter för vilka penningmedlen tillgängliggörs ska presumeras vara kontrollerade av de personer som omfattas av de restriktiva åtgärderna? Om svaret är jakande, kan denna presumtion motbevisas? Är det i detta hänseende relevant att den legitima regeringen, som inte omfattas av de restriktiva åtgärderna, inte samarbetar med de personer som omfattas av dessa åtgärder?

3)

När det utifrån de bevis som lämnats in till den nationella domstolen inte är möjligt att bedöma huruvida det avgörande inflytandet inom den enhet som fått tillgång till penningmedlen ska tillskrivas den legitima regeringen eller de personer som omfattas av sanktionerna, är då enbart en skälig risk för att de sistnämnda slutligen gynnas av samtliga eller en del av dessa penningmedel tillräcklig för att sanktionerna ska tillämpas?