—

ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/2620 av den 30 juli 2024 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller kraven för att anse att växthusgaser har blivit permanent kemiskt bundna i en produkt (1), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har agerat utan behörighet (ultra vires) genom att överskrida sina befogenheter enligt artikel 290 FEUF.

—

Sökanden gör gällande att kommissionen, genom att anta den angripna rättsakten, utvidgat tillämpningsområdet för artikel 12.3b i direktiv 2003/87/EG i ändrad lydelse (nedan kallat direktivet om utsläppshandelssystemet) (2), i enlighet med artikel 3.1 b i den angripna rättsakten, genom att kräva utsläppsrätter för koldioxid som har blivit permanent bundet i produkter som kan brännas efter deras livscykel. Detta synsätt utgår från att utsläpp följer från alla avfallshanteringsmetoder utan att ta hänsyn till det faktiska utsläppet av koldioxid, vilket strider mot direktivets syfte. Sökanden hävdar vidare att kommissionen genom artiklarna 3.2 och 4 samt bilagan felaktigt har infört en positivlista över undantagna produkter, vilket begränsar tillämpningsområdet för artikel 12.3b genom att beröva dess kriterier deras ändamålsenliga verkan och ändra dess syfte. Detta innebär att en väsentlig del av direktivet om utsläppshandelssystemet har ändrats utan lagstiftningsmandat, varför den angripna rättsakten bör ogiltigförklaras i sin helhet.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

—

Sökanden hävdar att kommissionen inte omsorgsfullt och opartiskt prövade alla relevanta omständigheter, såsom krävs enligt unionens rättspraxis, när den begränsade positivlistan i bilagan till fyra tillämpningsområden och fyra mineralkarbonater. Kommissionen har bortsett från väsentliga bevis som visar att många ytterligare tillämpningsområden och material uppfyller kriterierna i artikel 12.3b i direktivet om utsläppshandelssystemet.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

—

Sökanden gör gällande att det i den angripna rättsakten föreskrivs åtgärder som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen med utsläppshandelsdirektivet, vilket innebär ett åsidosättande av den proportionalitetsprincip som slagits fast i unionens rättspraxis. Närmare bestämt innehåller artikel 3.1 b i den angripna rättsakten krav som aktörerna inte kan uppfylla på grund av att de inte kan planera för behandling av uttjänta produkter, vilket gör att artikel 12.3b inte kan tillämpas och att dess syfte äventyras. Dessutom utesluter positivlistan i bilagan ett antal sektorer utan att detta beslut har föregåtts av en transparent process, trots att denna åtgärd medför en stor ekonomisk börda för aktörerna. Dessa åtgärder är oproportionerliga och tar inte hänsyn till tillgängliga alternativ, såsom att certifiera koldioxidupptag och att utpeka vissa förbränningsanläggningar för koldioxidkvoter.

4.

Femte grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

—

Sökanden hävdar att den angripna rättsakten på ett omotiverat sätt begränsar bilagan till ett litet urval av byggprodukter, trots att det har styrkts att andra produkter, såsom färger och fyllmedel, uppfyller samma kriterier för icke-förbränning och långvarig koldioxidlagring. Kommissionen har inte anfört några sakliga skäl för denna skillnad i behandling, vilken strider mot likabehandlingsprincipen, såsom den har fastställts i unionens rättspraxis.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

—

Sökanden gör gällande att den angripna rättsakten åsidosätter dessa principer genom att införa oklara och oförutsägbara skyldigheter, bland annat genom den restriktiva positivlistan och omtolkningen av artikel 12.3b i direktivet om utsläppshandelssystemet. Dessa ändringar gör att sökanden inte kan förlita sig på permanenta undantag för avskild koldioxid, vilket stör affärsbesluten och medför en potentiell ekonomisk och operativ skada.