Europeiska unionens
officiella tidning
SV
C-serien
|
|
Europeiska unionens |
SV C-serien |
|
C/2024/5088 |
26.8.2024 |
Talan väckt den 10 juli 2024 – Ungern mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
(Mål-486/24)
(C/2024/5088)
Rättegångsspråk: ungerska
Parter
Sökande: Ungern (ombud: Z. Fehér)
Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Yrkanden
Sökanden har yrkat att tribunalen ska
|
— |
ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om inrättande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU, (1) alternativt |
|
— |
ogiltigförklara följande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083:
och |
|
— |
förplikta Europaparlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna. |
Grunder och huvudargument
Första grunden: Den rättsliga grunden för förordningen är olämplig (avsaknad av lämplig rättslig grund)
De medietjänster som omfattas av förordningen är av både kulturell och ekonomisk karaktär, men förordningen reglerar i själva verket inte de ekonomiska aspekterna av dessa tjänster. Förordningen innehåller bestämmelser på ett område där Europeiska unionen har befogenhet att samordna och komplettera medlemsstaternas arbete på området, i enlighet med artikel 6 c och artikel 167.5 i EUF-fördraget. Artikel 114 FEUF kan inte i sig anses utgöra en lämplig rättslig grund. Förordningens verkliga främsta syfte är att främja unionens grundläggande värden, det vill säga demokrati och rättsstatsprincipen, genom att främja mediernas frihet och mångfald, för vilka artikel 114 i EUF-fördraget inte utgör en lämplig rättslig grund. Även om det antas att skapandet av en inre marknad för medietjänster är det huvudsakliga eller viktigaste syftet med förordningen, framgår det inte av förordningen vilka hinder för den inre marknadens funktion som förordningen avser att undanröja. Den omständigheten att det finns skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning på området motiverar inte i sig att artikel 114 FEUF tillämpas. Avsaknaden av en lämplig rättslig grund är uppenbar när det gäller de bestämmelser i förordningen som rör frågor om nationell säkerhet och straffrätt. Vad gäller dessa frågor har unionen inte någon ordinarie lagstiftningsbefogenhet med stöd av vilken förordningen skulle kunna antas. Det regelverk som införs genom förordningen – varigenom ytterligare lagstiftningsmöjligheter samtidigt skapas – reglerar i sig ett område för vilket medlemsstaterna inte har tilldelat unionen någon befogenhet, i den mening som avses i artikel 4 FEU. Så är fallet med de icke-ekonomiska aspekterna av medietjänster, presspublikationer och deras inverkan på upprätthållandet av den allmänna ordningen och skyddet av den nationella säkerheten. I synnerhet innebär förordningen ett ingrepp i medlemsstaternas exklusiva befogenheter i fråga om nationell säkerhet, vilket strider mot artikel 4 FEU.
Andra grunden: Förordningen strider mot bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 FEU, jämförda med artikel 5 FEU samt subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna
Förordningen innehåller bestämmelser om frågor som kan regleras – eller som till och med redan är tillräckligt reglerade – på central, regional eller lokal nivå i medlemsstaterna. Detta innebär att dessa frågor inte kan regleras på unionsnivå på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar och i förlängningen även att medlemsstaterna fråntas sina befogenheter på ett antal områden. Härtill kommer att en förordning, som rättsligt instrument, skiljer sig från ett direktiv på så sätt att det innebär att medlemsstaterna fråntas sina lagstiftningsmöjligheter på det aktuella området och endast har rätt att anta strängare bestämmelser, vilket strider mot subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Tredje grunden: Åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och tydlighet i lagstiftningen, erkända som allmänna principer i unionsrätten
Vad gäller de centrala begrepp som används i förordningen är vissa av dem inte definierade och andra av sådant slag att de inte ens går att definiera på ett enhetligt sätt. Av detta skäl utgör de inte en lämplig grund för bedömningar som kan göras och åtgärder som kan vidtas på grundval av förordningen, och inte heller för att göra det möjligt för medlemsstaterna att med nödvändig säkerhet fastställa vad som förväntas av dem när det gäller deras rättssystem eller hur deras myndigheter fungerar. På samma sätt gäller att flera specifika bestämmelser i förordningen, bland annat de som rör vilka straffrättsliga åtgärder som medlemsstaterna kan vidta, medför – både individuellt och i sin helhet – en sådan rättsosäkerhet vad gäller tillämpningen av förordningen att de måste anses strida mot de erkända allmänna unionsrättsliga principerna om rättssäkerhet och tydlighet i lagstiftningen. Dessa bestämmelser ger därmed även upphov till rättsosäkerhet i förfaranden i medlemsstaterna, särskilt i straffrättsliga förfaranden.
Fjärde grunden: Ogiltigförklaring av artiklarna 2.3 och 5 i förordningen
Artiklarna 2.3 och 5 i förordningen strider mot artikel 5 FEU, artiklarna 153.1 och 167.5 FEUF samt mot protokoll nr 29 som fogats till fördragen. De uppfyller inte heller kraven på tydlighet i lagstiftningen och rättssäkerhet.
Femte grunden: Ogiltigförklaring av artiklarna 2 led 20 och 4 i förordningen
Artiklarna 2 led 20 och 4 i förordningen strider mot artiklarna 4.1 och 4.2 och 5 FEU samt mot artiklarna 82, 83 och 167.5 FEUF. De uppfyller inte heller kraven på rättssäkerhet.
Sjätte grunden: Ogiltigförklaring av artikel 6 i förordningen
Artikel 6 i förordningen strider mot artikel 5 FEU, artiklarna 56 och 167.5 FEUF samt mot proportionalitetsprincipen, principen om tydlighet i lagstiftningen och rättssäkerhetsprincipen.
Sjunde grunden: Ogiltigförklaring av artikel 7 i förordningen
Artikel 7 i förordningen strider mot proportionalitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i artikel 5 FEU, och uppfyller inte kraven på rättssäkerhet.
Åttonde grunden: Ogiltigförklaring av bestämmelserna som rör Europeiska nämnden för medietjänster
Bestämmelserna i förordningen som rör Europeiska nämnden för medietjänster strider mot artikel 5 FEU och artikel 167.5 FEUF samt mot proportionalitetsprincipen.
Nionde grunden: Ogiltigförklaring av artiklarna 21–23 i förordningen
Artiklarna 21–23 i förordningen strider mot artikel 5 FEU och artiklarna 63 och artikel 167.5 FEUF samt mot subsidiaritetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om tydlighet i lagstiftningen och rättssäkerhetsprincipen.
Tionde grunden: Ogiltigförklaring av artiklarna 2 led 19 och 25 i förordningen
Artikel 25 i förordningen strider mot artikel 5 FEU samt mot subsidiaritetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om tydlighet i lagstiftningen och rättssäkerhetsprincipen.
ELI: http://data.europa.eu/eli/C/2024/5088/oj
ISSN 1977-1061 (electronic edition)