1)

Klausulerna 2 och 3 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP,

ska tolkas så, att

en arbetstagare med icke-fast tillsvidareanställning ska anses visstidsanställd i den mening som avses i ramavtalet och omfattas därmed av ramavtalets tillämpningsområde.

2)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70,

ska tolkas så, att

uttrycket ”användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden” i denna bestämmelse omfattar en situation där den berörda förvaltningen underlåtit att inom den föreskrivna fristen anordna ett urvalsförfarande för att permanent tillsätta den tjänst som innehafts av en arbetstagare med en icke-fast tillsvidareanställning, varför det avtal om visstidsanställning som binder denne arbetstagare till nämnda förvaltning automatiskt har förlängts.

3)

Klausul 5.1 a-c i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70,

ska tolkas så, att

den utgör hinder mot en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon av de åtgärder som avses i denna bestämmelse och inte heller några ”likvärdiga lagliga åtgärder” i den mening som avses i denna klausul för att förhindra missbruk av avtal om icke-fast tillsvidareanställning.

4)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70

ska tolkas så, att

den utgör hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver utbetalning av ett schablonbelopp motsvarande 20 dagars lön per tjänsteår, dock högst en årslön, till den arbetstagare vars arbetsgivare missbrukat avtal om icke-fast tillsvidareanställning som förlängs efter varandra, när utbetalningen av denna uppsägningsersättning är frikopplad från överväganden om huruvida användningen av denna typ av anställningsavtal är legitim eller utgör missbruk.

5)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70,

ska tolkas så, att

den utgör hinder mot nationella bestämmelser som föreskriver att ”oegentligheter” innebär att ansvar kan utkrävas av offentliga förvaltningar ”i enlighet med gällande regler inom [var och en av dessa] offentlig[a] förvaltning[ar]”, när dessa nationella bestämmelser inte kan anses tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av denna klausul får full verkan.

6)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70,

ska tolkas så, att

den utgör hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver att förfaranden ska anordnas för att omvandla tillfälliga anställningar till fasta genom att utlysa i syfte att tillsätta de tjänster som innehas av tillfälligt anställda, däribland arbetstagare med icke-fast tillsvidareanställning, när anordnandet är frikopplat från överväganden om huruvida användandet av dessa visstidsanställningskontrakt utgör missbruk.

7)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70,

ska tolkas så, att

i avsaknad av lämpliga åtgärder i nationell rätt för att med tillämpning av nämnda klausul 5 förhindra och i förekommande fall beivra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, inbegripet kontrakt gällande icke-fast tillsvidareanställning som förlängs efter varandra, kan en omvandling av dessa visstidsanställningskontrakt till tillsvidareanställningskontrakt anses utgöra en sådan åtgärd. Det ankommer i förekommande fall på den nationella domstolen att ändra nationell rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationella bestämmelser, inklusive bestämmelser i konstitutionen, som är oförenlig med de syften som eftersträvas med direktiv 1999/70, och i synnerhet nämnda klausul 5.