European flag

officiella tidning
Europeiska unionens

SV

Serien C

C/2023/1270

15.12.2023

Kommissionens tillkännagivande – Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder

(C/2023/1270)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förteckning över förkortningar 5
FÖRORD 8
INLEDNING 9

1.

 ÖVERSIKT ÖVER DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN 9

1.1.

 Bakgrund till den europeiska arresteringsordern 9

1.2.

 Definition av den europeiska arresteringsordern och dess huvudsakliga innehåll 9

1.3.

 Formuläret för en europeisk arresteringsorder 11

DEL I:

 UTFÄRDANDE AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 11

2.

 KRAV FÖR UTFÄRDANDE AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 11

2.1.

 Den europeiska arresteringsorderns tillämpningsområde 11

2.1.1.

 För lagföring 12

2.1.2.

 Begreppen utfärdande och verkställande rättslig myndighet 12

2.1.3.

 Verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd 14

2.1.4.

 Kraven för ett verkställbart rättsligt avgörande 14

2.1.5.

 Kravet på att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd 16

2.2.

 Förteckningen över 32 brott som medför överlämnande utan kontroll av dubbel straffbarhet 17

2.3.

 Accessoriska brott 18

2.4.

 Proportionalitet 18

2.5.

 Andra åtgärder som är tillgängliga inom ramen för de unionsrättsliga instrumenten för straffrättsligt samarbete 19

2.5.1.

 Den europeiska utredningsordern 20

2.5.2.

 Överföring av fångar 21

2.5.3.

 Den europeiska övervakningsordern 22

2.5.4.

 Överföring av övervakningsbeslut och alternativa påföljder 22

2.5.5.

 Bötesstraff 23

2.5.6.

 Överföring av straffrättsliga förfaranden 23

2.6.

 Specialitetsbestämmelsen – möjligheter till åtal för andra brott 23

3.

 FÖRFARANDE FÖR ATT UTFÄRDA EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 25

3.1.

 Andra pågående straffrättsliga förfaranden och europeiska arresteringsorder avseende samma person 25

3.1.1.

 I den utfärdande medlemsstaten 25

3.1.2.

 I en annan medlemsstat 26

3.2.

 Hur formuläret för den europeiska arresteringsordern ska fyllas i 27

3.2.1.

 Uppgifter som alltid behövs 27

3.2.2.

 Användbara kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten 27

3.3.

 Översändande av den europeiska arresteringsordern 28

3.3.1.

 När det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig 28

3.3.2.

 När det är känt var den eftersökta personen befinner sig 30

3.3.3.

 Översändande av den europeiska arresteringsordern till medlemsstater som inte använder SIS 30

3.4.

 Översättning av den europeiska arresteringsordern 30

3.5.

 Efter gripandet av den eftersökta personen: samarbete och kommunikation med den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter 31

DEL II:

 VERKSTÄLLIGHET AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 31

4.

 FÖRFARANDE FÖR ATT VERKSTÄLLA EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 31

4.1.

 Tidsfrister för att besluta om verkställighet av en europeisk arresteringsorder 31

4.2.

 Tidsfrister för att överlämna personen (efter beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern) 32

4.3.

 Översättning av den europeiska arresteringsordern 33

4.4.

 Kommunikation mellan behöriga rättsliga myndigheter i medlemsstaterna före beslutet om överlämnande 33

4.4.1.

 När ska kommunikation ske? 33

4.4.2.

 Hur sker kommunikationen? 34

4.5.

 Den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet att underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten efter att ha beslutat om överlämnande 35

4.5.1.

 Underrättelse om beslutet om överlämnande 35

4.5.2.

 Uppgifter om tid som den eftersökte varit frihetsberövad 36

4.6.

 Hålla den eftersöka personen frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten 37

5.

 BESLUT OM ÖVERLÄMNANDE 38

5.1.

 Allmän skyldighet att verkställa europeiska arresteringsorder 38

5.2.

 Tillhandahållande av information från den utfärdande rättsliga myndigheten 38

5.3.

 Förteckningen över 32 brott som medför överlämnande utan kontroll av dubbel straffbarhet 39

5.4.

 Accessoriska brott 39

5.5.

 Skäl för att vägra verkställighet 40

5.5.1.

 Obligatoriska skäl för att vägra verkställighet 40

5.5.2.

 Fakultativa skäl för att vägra verkställighet 42

5.6.

 Utevarodomar 47

5.6.1

 Autonoma EU-rättsliga begrepp 49

5.7.

 Verkställande rättsliga myndigheters hänsyn till grundläggande rättigheter 50

5.7.1.

 Överväganden rörande förhållandena under frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten 51

5.7.2.

 Överväganden som rör den eftersökta personens rätt till en rättvis rättegång 54

5.8.

 Proportionalitet – den verkställande medlemsstatens roll 57

5.9.

 Garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten 57

5.9.1.

 Omprövning av fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid 58

5.9.2.

 Återsändande av medborgare eller bosatta 58

5.10.

 Förhållande till rambeslut 2008/909/RIF om överföring av fångar 59

5.11.

 Uppskjutande eller tillfälligt överlämnande 61

5.11.1.

 Allvarliga humanitära skäl 61

5.11.2.

 Pågående straffrättsligt förfarande eller verkställighet av ett frihetsstraff 61

5.11.3.

 Tillfälligt överlämnande i stället för uppskjutande 62

5.11.4.

 Uppskjutande av ett beslut om överlämnande på grund av att en verklig risk för omänsklig och förnedrande behandling av den eftersökta personen identifierats 62

5.12.

 Flera europeiska arresteringsorder avseende samma person 63

5.12.1.

 Beslut om vilken europeisk arresteringsorder som ska verkställas 63

5.12.2.

 Parallella förfaranden 64

6.

 AVRÄKNING AV TIDEN FÖR FRIHETSBERÖVANDE I DEN VERKSTÄLLANDE STATEN 64

7.

 SPECIALITETSBESTÄMMELSEN – FÖRFARANDE FÖR ATT AVSTÅ FRÅN SPECIALITETSBESTÄMMELSEN GENOM SAMTYCKE FRÅN DEN VERKSTÄLLANDE RÄTTSLIGA MYNDIGHETEN 65

8.

 Efterföljande överlämnande 66

8.1.

 Till den verkställande medlemsstaten på grundval av Dublin III-förordningen 66

8.2.

 Till en annan medlemsstat på grundval av en europeisk arresteringsorder 66

8.3.

 Till ett tredjeland 67

9.

 ÅTAGANDEN GENTEMOT TREDJELÄNDER 67

9.1.

 Framställning om utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat 67

9.2.

 Europeiska arresteringsorder och framställningar om utlämning som ges in samtidigt för samma person 68

9.2.1.

 Framställningar från tredjeländer 68

9.2.2.

 Framställningar från den internationella brottmålsdomstolen 69

9.3.

 Föregående utlämning från ett tredjeland och specialitetsbestämmelsen 69

10.

 TRANSITERING 69

10.1.

 Transitering via en annan medlemsstat 69

10.2.

 Medborgare och varaktigt bosatta i transiteringsmedlemsstaten 70

10.3.

 Utlämning från ett tredjeland till en medlemsstat 70

11.

 ICKE VERKSTÄLLDA EUROPEISKA ARRESTERINGSORDER 70

11.1.

 Se till att personen inte grips igen i samma medlemsstat 70

11.2.

 Meddelande till den utfärdande medlemsstaten 70

11.3.

 Den utfärdande rättsliga myndighetens bedömning av om den europeiska arresteringsordern ska bibehållas eller inte 71

11.4.

 Översyn av långvariga europeiska arresteringsorder i SIS 71

12.

 DEN EFTERSÖKTA PERSONENS PROCESSUELLA RÄTTIGHETER 71

12.1.

 Rätt till tolkning och översättning 72

12.2.

 Rätt till information 72

12.3.

 Rätt till tillgång till en försvarare 73

12.4.

 Rätt att få en tredje part underrättad om frihetsberövande 74

12.5.

 Rätt att kontakta tredje parter 74

12.6.

 Rätt att kontakta konsulära myndigheter 74

12.7.

 Särskilda rättigheter för barn 74

12.8.

 Rätt till rättshjälp 74

12.9.

 Oskuldspresumtion och rätt att närvara vid rättegången 75
BILAGA I 76
Rambeslut om en europeisk arresteringsorder, inofficiell konsolidering () 76
BILAGA II 93
FORMULÄR FÖR EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER ( ) 93
BILAGA III 98
Riktlinjer för hur formuläret för den europeiska arresteringsordern ska fyllas i 98
BILAGA IV 107
Språk som medlemsstaterna godtar vid mottagandet av en europeisk arresteringsorder 107
BILAGA V 109
Förteckning över avgöranden från eu-domstolen rörande rambeslutet om en europeisk arresteringsorder 109
BILAGA VI 112
Avgöranden från eu-domstolen rörande principen ne bis in idem i brottmål 112
BILAGA VII 113
Standardformulär för beslut om en europeisk arresteringsorder 113
BILAGA VIII 115
Förteckning över medlemsstater vars rättssystem medger överlämnande för brott som är belagda med ett lägre straff än den strafftröskel som anges i artikel 2.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, när sådana brott är accessoriska till det eller de huvudbrott som omfattas av den europeiska arresteringsordern () 115
BILAGA IX 116
VÄGLEDANDE FÖRLAGA TILL DEN RÄTTIGHETSINFORMATION SOM SKA LÄMNAS TILL PERSONER SOM FRIHETSBERÖVATS PÅ GRUNDVAL AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER 116
BILAGA X 117
MALL FÖR BEGÄRAN OM UPPGIFTER OM FÖRHÅLLANDEN FÖR FRIHETSBERÖVADE 117
BILAGA XI 119
Kommissionens rekommendation om processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång och om materiella förhållanden vid frihetsberövande 119
BILAGA XII 133
Kommissionens tillkännagivande – riktlinjer för utlämning till tredje land 133

Förteckning över förkortningar

Stadgan

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Schengenkonventionen

Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

Europakonventionen

Europadomstolen

Efta

Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

Europeiska frihandelssammanslutningen

FRA

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

Sirene

Supplementary Information Request at the National Entries (begäran om kompletterande uppgifter vid de nationella gränsövergångarna)

SIS

Schengens informationssystem

EU-fördraget

Fördraget om Europeiska unionen

EUF-fördraget

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Ansvarsfriskrivning:

Denna handbok är varken rättsligt bindande eller uttömmande. Den påverkar inte befintlig unionslagstiftning eller dess framtida utveckling. Den påverkar inte heller den tolkning av unionens lagstiftning som EU-domstolen kan komma att göra.

UTFÄRDANDE AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

Huvudsakliga steg

(RM = rättslig myndighet; MS = medlemsstat; EA = europeisk arresteringsorder)

Image 1

VERKSTÄLLIGHET AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

Huvudsakliga steg

(RM = Rättslig myndighet)

Image 2

FÖRORD

Den europeiska handboken för utfärdande av en europeisk arresteringsorder utfärdades första gången av rådet 2008 (1) och reviderades 2010 (2). Efter utgången av den femåriga övergångsperioden enligt Lissabonfördraget avseende så kallade f.d. tredje pelarens rättsliga instrument (3), inbegripet rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (4) (rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eller rambeslutet), tog kommissionen över uppgiften att uppdatera och revidera handboken. Denna handbok är en reviderad version av den handbok som kommissionen utfärdade 2017 (5).

Denna handbok beaktar de erfarenheter som gjorts under de senaste 20 årens tillämpning av den europeiska arresteringsordern i unionen. Sedan Lissabonfördragets övergångsperiod löpte ut har antalet domar om en europeisk arresteringsorder från EU-domstolen ökat avsevärt. Syftet med denna revidering är att uppdatera handboken genom att inkludera nya domar som utfärdats fram till och med den 31 juli 2023 och ta upp vissa problem som rättstillämpare kan ha, såsom förhållanden under frihetsberövandet. Vid utarbetandet av denna senaste version av handboken har kommissionen rådgjort med olika berörda parter och sakkunniga, bland annat Eurojust, det europeiska rättsliga nätverkets sekretariat samt regeringsexperter och rättsliga myndigheter i medlemsstaterna.

Vid denna revidering har också hänsyn tagits till resultaten av den nionde omgången av ömsesidiga utvärderingar och rekommendationerna i rådets slutsatser Den europeiska arresteringsordern och utlämningsförfaranden – nuvarande utmaningar och det fortsatta arbetet  (6), rapporten från Europaparlamentets utredningstjänst (7), Europeiska kommissionens genomföranderapport om den europeiska arresteringsordern (8) och Europaparlamentets resolution om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (9).

Handboken finns tillgänglig på internet på https://e-justice.europa.eu på alla unionens officiella språk.

INLEDNING

1.   ÖVERSIKT ÖVER DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN

1.1.   Bakgrund till den europeiska arresteringsordern

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder antogs av rådet den 13 juni 2002 och medlemsstaterna skulle vidta nödvändiga åtgärder för att följa det senast den 31 december 2003. Från och med den 1 januari 2004 har de nya reglerna för överlämnande med några få undantag ersatt utlämningsförfarandena. Vad gäller överlämnande mellan medlemsstaterna har motsvarande bestämmelser i följande konventioner ersatts:

(a)

Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (ETS nr 024), tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober 1975 (ETS nr 086), det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17 mars 1978 (ETS nr 098) och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (ETS nr 090), vad gäller utlämning.

(b)

Avtalet av den 26 maj 1989 om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsansökningar.

(c)

Konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (10).

(d)

Konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (11).

(e)

Kapitel 4 i avdelning III i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (12).

1.2.   Definition av den europeiska arresteringsordern och dess huvudsakliga innehåll

Den europeiska arresteringsordern är ett i unionen verkställbart rättsligt avgörande som utfärdas i en medlemsstat och verkställs i en annan medlemsstat på grundval av principen om ömsesidigt erkännande.

Den europeiska arresteringsordern har ersatt det traditionella systemet för utlämning med en enklare och snabbare mekanism för överlämnande av eftersökta personer för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. En arresteringsorder får utfärdas för

(a)

lagföring av gärningar som enligt inhemsk lag kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer (i samband med undersökning, utredning eller rättegång till dess att en slutlig fällande dom har meddelats), eller

(b)

verkställighet av ett straff eller en frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader.

Dessa kriterier, a och b, är inte kumulativa.

För att förenkla framställningarna och göra det enklare att besvara dem utfärdas de på ett enhetligt sätt genom att ett formulär för en europeisk arresteringsorder fylls i. Det är dock alltid nödvändigt att en nationell verkställbar dom eller en nationell arresteringsorder eller ett liknande rättsligt avgörande har utfärdats före och separat från den europeiska arresteringsordern (se avsnitt 2.1.4).

Centralmyndigheterna, som tidigare spelade en viktig roll i utlämningsförfarandet, deltar nu i regel inte i beslutsprocessen i förfaranden för en europeisk arresteringsorder. Medlemsstaterna kan inte ersätta behöriga rättsliga myndigheter med en sådan centralmyndighet (se avsnitt 2.1.2) när det gäller beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder (13). Artikel 7 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreskriver dock att medlemsstaterna får utse centralmyndigheter för att biträda de rättsliga myndigheterna, särskilt för översändande och mottagande av europeiska arresteringsorder.

I medlemsstater där Schengens informationssystem (SIS) är i drift (dvs. alla medlemsstater (14)) spelar de nationella Sirenekontoren en viktig roll i processen för den europeiska arresteringsordern när en motsvarande registrering har lagts in i SIS. Reglerna och förfarandena för medlemsstaternas samarbete rörande registreringar av gripanden som bygger på europeiska arresteringsorder anges i artiklarna 24–31 i förordning (EU) 2018/1862 (15) (SIS Polis-förordningen), kapitlen 6 och 7 i kommissionens genomförandebeslut om fastställande av närmare bestämmelser om Sirenekontorens uppgifter (16) (Sirenehandboken – Polis) och kommissionens genomförandebeslut om fastställande av de tekniska bestämmelser som är nödvändiga för införande av, uppdatering, radering och sökning i uppgifter i SIS (kommissionens genomförandebeslut om införande av uppgifter i SIS) (17). Ytterligare förklaringar om varningshantering i SIS finns i SIS-handboken (18).

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder avspeglar en strävan efter integration i ett gemensamt rättsligt område. Det är det första rättsliga instrumentet för samarbete mellan medlemsstaterna på straffrättsområdet som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Den utfärdande medlemsstatens avgörande måste erkännas utan vidare formaliteter och enbart på grundval av rättsliga kriterier.

Överlämning av medborgare är, med få undantag, en princip och en allmän regel. Dessa undantag rör verkställighet av frihetsstraff i hemlandet och gäller även varaktigt bosatta. I praktiken rör omkring en femtedel av alla överlämnanden i unionen ett lands egna medborgare.

Skälen för att vägra verkställighet är i princip begränsade och förtecknas i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet. För 32 kategorier av brott finns det inte någon kontroll av dubbel straffbarhet som skäl för att vägra verkställighet och överlämnande, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten.

Om den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten inte anser att brotten i fråga faller inom artikel 2.2 i rambeslutet kan dubbel straffbarhet fortfarande vara tillämpligt. EU-domstolen fann i mål C-289/15, Grundza (19), att det vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger ankommer på den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att pröva huruvida de omständigheter som utgör brottet, i sig även skulle vara straffbara i den verkställande medlemsstaten om de hade ägt rum i denna stat. Domstolen bekräftade i mål C-168/21, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (20), att kravet på dubbel straffbarhet enligt artiklarna 2.4 och 4.1 i rambeslutet kommer att uppfyllas om den europeiska arresteringsordern utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff för gärningar som i den utfärdande medlemsstaten avser ett brott som kräver att dessa gärningar skadar ett rättsligt intresse som skyddas i den medlemsstaten, även om skadan av ett motsvarande rättsligt intresse inte är brottsrekvisit enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning. (se avsnitt 5.3).

Sedan den 28 mars 2011 har rambeslutet om en europeisk arresteringsorder en ändrad lydelse, enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF (21). Enligt det rambeslutet utgick artikel 5.1 och infördes en ny artikel 4a om beslut som meddelats när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (utevarodom).

1.3.   Formuläret för en europeisk arresteringsorder

Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande som har utfärdats i den form som föreskrivs i rambeslutet. Formuläret är tillgängligt på alla unionens officiella språk. Endast detta formulär får användas och det får inte ändras. Rådets avsikt var att skapa ett hjälpmedel i arbetet som lätt kan fyllas i av de utfärdande rättsliga myndigheterna och erkännas av de verkställande rättsliga myndigheterna.

Formuläret gör att det går att undvika tidskrävande och dyra översättningar och att uppgifterna blir mer lättillgängliga. Eftersom formuläret i princip utgör den enda grunden för att gripa och därefter överlämna den eftersökte, bör det fyllas i omsorgsfullt så att onödiga framställningar om kompletterande information kan undvikas.

Formuläret kan fyllas i antingen direkt på nätet med det europeiska rättsliga nätverkets e-verktyg Kompendium på nätverkets webbplats (https://www.ejn-crimjust.europa.eu/ejn/EJN_Compendium/EN/ff/EAW) eller som ett formulär i wordformat som kan laddas ned från sidan om den europeiska arresteringsordern under ”Bibliotek” på samma webbplats (https://www.ejn-crimjust.europa.eu; gå till Bibliotek ☐ Legal Framework ☐ EU Judicial Cooperation ☐ EU Judicial Cooperation ☐ EAW Forms). Formulären finns på alla officiella EU-språk.

Det är lika lätt att använda verktyget Kompendium som att fylla i wordformuläret, men onlineversionen har flera moderna, användbara och användarvänliga funktioner, t.ex.

a)

möjligheten att direkt importera behörig rättslig myndighet från det europeiska rättsliga nätverkets verktyg ”Judicial Atlas”,

b)

att man kan få formuläret på det eller de språk som den verkställande medlemsstaten godtar,

c)

och att det går att spara och skicka det via e-post.

DEL I:   UTFÄRDANDE AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

2.   KRAV FÖR UTFÄRDANDE AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

2.1.   Den europeiska arresteringsorderns tillämpningsområde

En rättslig myndighet kan utfärda en europeisk arresteringsorder i två syften (artikel 1.1 i rambeslutet):

a)

för lagföring, eller

b)

för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

Punkt a avser straffrättsliga förfaranden där den eftersökte kan lagföras (se avsnitt 2.1.1).

Punkt b avser verkställbara fängelsestraff eller andra frihetsberövande åtgärder för brott, meddelade av en domstol (se avsnitt 2.1.3). Det är inte möjligt att utfärda en europeisk arresteringsorder för alla brott, utan detta är begränsat till brott av en viss svårhetsgrad, vilket förklaras närmare längre fram.

En europeisk arresteringsorder kan endast utfärdas av en rättslig myndighet som uppfyller begreppet rättslig myndighet i den mening som avses i rambeslutet (se avsnitt 2.1.2) och endast när det finns ett verkställbart nationellt rättsligt avgörande (se avsnitt 2.1.4). Antingen detta nationella avgörande eller beslutet att utfärda den europeiska arresteringsordern måste uppfylla kraven på effektivt rättsligt skydd innan den eftersökta personen överlämnas av den verkställande medlemsstaten (se avsnitt 2.1.5). De utfärdande rättsliga myndigheterna måste överväga om det i det enskilda ärendet är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder (se avsnitt 2.4). Dessutom rekommenderas de att överväga om en mindre ingripande unionsåtgärd skulle kunna användas för att uppnå ett likvärdigt resultat (se avsnitt 2.5).

2.1.1.   För lagföring

En europeisk arresteringsorder får utfärdas för lagföring av gärningar som enligt inhemsk lag kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer (artikel 2.1 i rambeslutet).

Med detta avses det maximistraff som är föreskrivet för gärningen i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning. Maximistraffet i den verkställande medlemsstatens lagstiftning är inte relevant i detta hänseende.

EU-domstolens beslut i mål C-463/15 PPU, Openbaar Ministerie mot A. (22)

”Artiklarna 2.4 och 4.1 i rådets rambeslut 2002/584 […] ska tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för att det i den verkställande medlemsstaten, för överlämnande i enlighet med en europeisk arresteringsorder, uppställs ett krav inte bara på att den gärning för vilken arresteringsordern utfärdats motsvarar brott enligt lagen i den medlemsstaten, utan också på att brottet, enligt nämnda lag, kan leda till en frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer.”

”Lagföring” inbegriper skedet före rättegång i straffrättsliga förfaranden. Syftet med den europeiska arresteringsordern är dock inte att överföra personer endast för att höra dem som misstänka. För det syftet kan andra åtgärder övervägas i stället, t.ex. en europeisk utredningsorder. I avsnitt 2.5 presenteras i korthet andra åtgärder inom det straffrättsliga samarbetet.

2.1.2.   Begreppen utfärdande och verkställande rättslig myndighet

Enligt artikel 6.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är den utfärdande rättsliga myndigheten den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. Det bör också noteras att den handläggande europeiska delegerade åklagaren, i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) 2017/1939, får utfärda eller begära att den behöriga myndigheten i den medlemsstaten utfärdar en europeisk arresteringsorder i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF, i de fall där det är nödvändigt att anhålla och överlämna en person som inte befinner sig i medlemsstaten (23).

Som EU-domstolen uttalade i målen C-452/16, Poltorak (24), och C-477/16 PPU, Kovalkovas (25), följer det av artikel 1.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder att arresteringsordern utgör ett ”rättsligt avgörande” som måste utfärdas av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet (26).

Domstolen har slagit fast att begreppet ”rättslig myndighet” i artikel 6.1 i rambeslutet inte endast avser domarna eller domstolarna i en medlemsstat. Det kan också täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i den berörda rättsordningen i en vidare bemärkelse, till skillnad från de ministerier eller polismyndigheter som ingår i den verkställande makten.

I mål C-509/18, PF (27), slog domstolen därför fast att riksåklagaren i en medlemsstat, som är institutionellt oberoende av rättsväsendet, är ansvarig för lagföringen och vars rättsliga ställning i den medlemsstaten ger honom en garanti för att han eller hon är oberoende i samband med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, kan betraktas som en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.

I de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU, OG och PI (28), slog domstolen även fast att åklagarmyndigheter, som är behöriga i straffrättsliga förfaranden att väcka åtal mot en person som misstänks ha begått ett brott, ska anses delta i rättsskipningen i den berörda medlemsstaten, men endast kan betraktas som en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, förutsatt att de inte direkt eller indirekt kan påtvingas påbud eller anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten, till exempel en justitieminister, i samband med att beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder.

Enligt domstolens dom i mål C-489/19, NJ (29), ska begreppet europeisk arresteringsorder som avses i artikel 1.1 tolkas så, att det omfattar en europeisk arresteringsorder som utfärdas av åklagarmyndigheter i en medlemsstat, även om dessa direkt eller indirekt är skyldiga att följa individuella order eller anvisningar från den verkställande makten, till exempel en justitieminister, vid utfärdandet av sådana arresteringsorder, under förutsättning att nämnda arresteringsorder innan de kan översändas av nämnda åklagarmyndigheter först måste godkännas av en domstol som på ett oavhängigt sätt och med full tillgång till akten i det straffrättsliga förfarandet – i vilken eventuella individuella order eller anvisningar från den verkställande makten ska ingå – ska kontrollera huruvida villkoren för utfärdande av en arresteringsorder är uppfyllda samt huruvida arresteringsordern är proportionerlig och därvid ska fatta ett självständigt beslut som ger arresteringsordern dess slutliga form.

I de förenade målen C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, JR och YC (30), bekräftade domstolen att åklagare i en medlemsstat, som är ansvariga för att väcka åtal under ledning och övervakning av sina överordnade, omfattas av begreppet ”utfärdande rättsliga myndighet”, förutsatt att deras ställning ger dem en garanti för oberoende, särskilt i förhållande till den verkställande makten i samband med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. Detta upprepades av domstolen i mål C-813/19 PPU, MN (31).

Såsom domstolen framhåller i mål C-414/20 PPU, MM (32), ska artikel 6.1 i rambeslutet om europeisk arresteringsorder tolkas så, att det för ställning som en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i den bestämmelsen, inte förutsätts att det finns möjlighet till domstolsprövning av beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder och av det nationella beslut som ligger till grund för arresteringsordern. Av domstolens fasta rättspraxis följer att om en europeisk arresteringsorder utfärdas av en annan myndighet än en domstol krävs det inte att det kan ske en domstolsprövning för att denna myndighet ska kunna anses vara en ”utfärdande rättslig myndighet”, eftersom domstolsprövning inte avser de stadgeenliga och organisatoriska regler som gäller för nämnda myndighet, utan förfarandet för att utfärda en sådan order (33).

I de förenade målen C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, L och P (34), slog domstolen vidare fast att systembrister och allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten inte, hur allvarliga bristerna än må vara, räcker för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna slå fast att samtliga domstolar i den utfärdande medlemsstaten faller utanför begreppet ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.

Dessutom ansåg domstolen i mål C-158/21, Puig Gordi m.fl. (35), att den verkställande rättsliga myndigheten inte får kontrollera huruvida en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en rättslig myndighet som var behörig att göra detta och vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern när den anser att så inte är fallet.

Enligt artikel 6.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten vara den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Domstolen bekräftade i mål C-510/19, AZ (36), att begreppet ”verkställande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet ska tolkas på samma sätt som begreppet ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.

I mål C-492/22 PPU, CJ (37), klargjorde domstolen att artikel 24.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska tolkas så, att beslutet att skjuta upp överlämnandet utgör ett beslut om verkställande av en europeisk arresteringsorder som enligt artikel 6.2 i rambeslutet ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten.

I mål C-804/21 PPU, C och CD (38), klargjorde domstolen vidare att de åtgärder som den verkställande rättsliga myndigheten vidtar för att bedöma huruvida force majeure föreligger och vid behov fastställa en ny tidpunkt för överlämnandet inte kan överlåtas på en polismyndighet i den verkställande medlemsstaten. Att polismyndigheterna i den verkställande medlemsstaten konstaterar att force majeure föreligger och därefter fastställer en ny tidpunkt för överlämnandet, utan att den verkställande rättsliga myndigheten vidtar några åtgärder, uppfyller nämligen inte de formella krav som föreskrivs i artikel 23.3 i rambeslut 2002/584, och detta oberoende av huruvida force majeure verkligen föreligger. De tidsfrister som anges i artikel 23.2–23.4 i rambeslutet kan under sådana omständigheter följaktligen inte förlängas i enlighet med punkt 3 i den artikeln.

2.1.3.   Verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd

En europeisk arresteringsorder får utfärdas för verkställighet av ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd på minst fyra månader (artikel 2.1 i rambeslutet). I situationer där endast en kort tid av straffet återstår att avtjäna måste behöriga rättsliga myndigheter dock överväga om det är en proportionerlig åtgärd att utfärda en europeisk arresteringsorder (se avsnitt 2.4).

Inhemska regler om förtida eller villkorlig frigivning, övervakning eller andra liknande regler som leder till att frihetsberövandet faktiskt blir kortare och som kan vara tillämpliga efter överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten är inte relevanta vid fastställandet av minimiperioden av fyra månader.

Det finns ingen koppling mellan längden på det faktiska och det potentiella straffet. Detta innebär att om en person redan har dömts till ett kombinerat frihetsstraff för flera brott och det straffet är fyra månader eller mer, kan den europeiska arresteringsordern utfärdas oberoende av det möjliga maximistraffet för vart och ett av de enskilda brotten.

Om det är känt att personen är bosatt i en annan medlemsstat rekommenderas de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att i stället för att utfärda en europeisk arresteringsorder överväga möjligheten att överföra den verkställbara domen till bosättningsmedlemsstaten, med beaktande av personens sociala band och utsikterna till bättre återanpassning i den medlemsstaten och andra krav i enlighet med rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (39) (se avsnitt 2.5.2).

2.1.4.   Kraven för ett verkställbart rättsligt avgörande

Den utfärdande rättsliga myndigheten måste alltid se till att det finns ett verkställbart nationellt rättsligt avgörande innan den utfärdar den europeiska arresteringsordern. Arten av detta avgörande beror på vilket syfte den europeiska arresteringsordern har.

Om den europeiska arresteringsordern utfärdas i lagföringssyfte måste en nationell arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan ha utfärdats eller meddelats av de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (artikel 8.1 c i rambeslutet) innan den europeiska arresteringsordern utfärdas. EU-domstolen bekräftade i domen i mål C-241/15, Bob-Dogi (40), att den nationella arresteringsordern eller det andra rättsliga beslutet är fristående i förhållande till den europeiska arresteringsordern.

Som domstolen noterade i mål C-241/15, Bob-Dogi, innehåller systemet med en europeisk arresteringsorder två nivåer av skydd för de processrättsliga garantier och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta – det rättsliga skyddet på den första nivån, vid antagandet av ett nationellt rättsligt beslut, såsom en nationell arresteringsorder, och skyddet på den andra nivån, när den europeiska arresteringsordern utfärdas. I en situation i vilken utfärdandet av en europeisk arresteringsorder inte föregås av något nationellt beslut från en nationell rättslig myndighet, saknas det i princip ett sådant skydd på två nivåer.

Begreppet ”rättsligt beslut” (som är fristående från den europeiska arresteringsordern) i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslutet klargjordes ytterligare av domstolen i domen i mål C-453/16 PPU, Özçelik (41), där det konstaterades att en bekräftelse från en åklagarmyndighet av en nationell arresteringsorder som utfärdats av en polismyndighet, på vilken den europeiska arresteringsordern grundas, omfattas av begreppet ”rättsligt beslut”.

EU-domstolens dom i mål C-453/16 PPU, Özçelik:

”Artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF […] ska tolkas på så sätt att en bekräftelse från en åklagarmyndighet, såsom bekräftelsen i det nationella målet, av en nationell arresteringsorder som dessförinnan utfärdats av en polismyndighet i lagföringssyfte, ska anses utgöra ett ’rättsligt beslut’ i den bestämmelsens mening.”

I mål C-414/20, MM (42), preciserade domstolen vidare den innebörd som måste ges till begreppet ”[nationell] arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan”:

”[D]en nationella rättsakt som ligger till grund för en europeisk arresteringsorder – även om rättsakten i fråga inte betecknas som ’nationell arresteringsorder’ i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning – ge upphov till likvärdiga rättsverkningar, det vill säga de verkningar som följer av en order om att eftersöka och gripa en person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande. Detta begrepp avser således inte varje rättsakt som inleder ett straffrättsligt förfarande mot en person, utan endast sådana rättsakter som är avsedda att, genom en tvångsåtgärd, göra det möjligt att gripa personen för att vederbörande ska ställas inför en domstol för att kunna delta i förfarandet.”

I detta ärende slog domstolen fast att det ankommer på den utfärdande medlemsstatens nationella rätt att mot bakgrund av nationell rätt fastställa vilka följder som uppstår av att beslutet om fortsatt häktning av en person som redan har överlämnats inte grundades på en giltig nationell arresteringsorder.

Om den europeiska arresteringsordern utfärdas för verkställighet av ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd måste det finnas ett verkställbart nationellt avgörande med samma rättsverkan. I vissa medlemsstaters rättssystem kan en europeisk arresteringsorder avseende verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd utfärdas även om domen inte är slutlig och alltså fortfarande kan bli föremål för överprövning. I andra medlemsstaters rättssystem kan denna typ av europeisk arresteringsorder utfärdas endast när fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden är slutlig. Det rekommenderas att den verkställande rättsliga myndigheten vad beträffar verkställighet av en europeisk arresteringsorder erkänner den utfärdande rättsliga myndighetens klassificering, även om den inte motsvarar dess eget rättssystem i detta hänseende.

Förekomsten av det nationella rättsliga beslutet eller den nationella arresteringsordern måste anges i formuläret för den europeiska arresteringsordern när den europeiska arresteringsordern utfärdas (artikel 8.1 c i rambeslutet, se även avsnitt 3.2). Beslutet eller arresteringsordern behöver inte bifogas den europeiska arresteringsordern.

I mål C-488/19, JR (43), angav domstolen att en europeisk arresteringsorder får utfärdas med stöd av ett rättsligt avgörande från den utfärdande medlemsstaten varigenom det förordnats om att ett straff som utdömts av en domstol i tredjeland ska verkställas i den medlemsstaten, när den aktuella domen har erkänts genom ett avgörande från en domstol i den utfärdande medlemsstaten i enlighet med ett bilateralt avtal mellan dessa stater. Utfärdandet av den europeiska arresteringsordern förutsätter dock två saker: i) att den eftersökta personen har dömts till fängelse i minst fyra månader, och ii) att det förfarande som resulterade i den dom från tredjeland som sedermera erkänts i den utfärdande medlemsstaten har genomförts med iakttagande av de grundläggande rättigheterna och, i synnerhet, de skyldigheter som följer av artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan).

2.1.5.   Kravet på att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd

I mål C-241/15, Bob-Dogi (44), bekräftade domstolen att systemet med en europeisk arresteringsorder medför två nivåer av skydd för de processrättsliga garantier och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta, särskilt mot bakgrund av artikel 47 i stadgan (se avsnitt 2.1.4). Det rättsliga skyddet på den första nivån, det vill säga vid antagandet av ett nationellt rättsligt beslut, såsom en nationell arresteringsorder, kompletteras av skyddet på den andra nivån, det vill säga när den europeiska arresteringsordern utfärdas.

I de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU, OG och PI (45), och i mål C-509/18, PF (46), ansåg domstolen att ett avgörande ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd. Domstolen fastställde att när behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättsskipningen i medlemsstaten men som inte är en domstol, så ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder – bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej – i medlemsstaten kunna överklagas till domstol på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

Av domstolens rättspraxis följer att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring måste ges effektivt domstolsskydd innan den överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, på i vart fall den ena av de båda skyddsnivåer som krävs enligt den rättspraxisen.

I domarna i de förenade målen C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, JR och YC (47), och i mål C-625/19 PPU, XD (48), fastslog domstolen att införandet i den utfärdande medlemsstatens rättsordning av processrättsliga regler enligt vilka frågan huruvida ett beslut från åklagarmyndighetens att utfärda en europeisk arresteringsorder är proportionerligt kan bli föremål för en domstolsprövning före eller i anslutning till att den europeiska arresteringsordern utfärdas och, under alla omständigheter, efter det att den har utfärdats, uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd. I de mål som gav upphov till dessa domar grundades denna slutsats på förekomsten av en uppsättning processrättsliga regler som garanterar medverkan av en domstol så snart den nationella arresteringsordern utfärdas mot den eftersökta personen och därmed innan den eftersökta personen överlämnas.

I mål C-625/19 PPU, XD (49), slog domstolen fast att det ankommer på medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar på ett effektivt sätt säkerställer ett domstolsskydd på den nivå som krävs enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, såsom detta har tolkats i domstolens rättspraxis, med hjälp av de rättsmedel som de tillhandahåller och som kan skilja sig från ett system till ett annat. Införandet av en rätt att separat överklaga ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som fattats av en annan rättslig myndighet än en domstol utgör endast en möjlighet i detta avseende.

I mål C-414/20, MM (50), klargjorde domstolen dock att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder visserligen ger de nationella myndigheterna, i enlighet med medlemsstaternas processuella autonomi, ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller på vilket sätt rambeslutets mål ska uppnås, bland annat vad gäller möjligheten att införa en rätt till en viss form av överklagande av beslut rörande en europeisk arresteringsorder. Medlemsstaterna måste dock se till att de inte motverkar de skyldigheter som följer av rambeslutet, i synnerhet vad gäller den rätt till ett effektivt rättsligt skydd som rambeslutet vilar på. När den utfärdande medlemsstatens processrätt inte tillhandahåller något särskilt rättsmedel som gör det möjligt att få till stånd en domstolsprövning av villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder och huruvida beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder var proportionerligt – vare sig före, samtidigt med eller efter utfärdandet – ska rambeslutet, mot bakgrund av rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan, tolkas så, att en domstol som ska meddela sitt avgörande i ett skede av det straffrättsliga förfarandet där den eftersökta personen redan har överlämnats, som en prejudiciell fråga måste kunna pröva huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, för det fall att arresteringsorderns giltighet har ifrågasatts vid denna domstol.

I mål C-648/20, PI (51), slog domstolen fast att artikel 8.1 c i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att kraven för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd är uppfyllda när både den europeiska arresteringsordern och det rättsliga beslut som den hänför sig till har fattats av en åklagare som kan kvalificeras som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet men varken den europeiska arresteringsordern eller det rättsliga beslutet kan underkastas domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnande av den person som eftersöks av den verkställande medlemsstaten.

En domstolsprövning av en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som kan ske först efter överlämnandet av den eftersökta personen uppfyller inte den skyldighet som åligger den utfärdande medlemsstaten att tillämpa processuella regler som gör det möjligt för en domstol att före överlämnandet pröva lagenligheten av den nationella arresteringsordern – som utfärdats av åklagare – eller av den europeiska arresteringsordern.

Om en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av ett fängelsestraff, fastställde domstolen i mål C-627/19 PPU, ZB (52), att en sådan arresteringsorder grundar sig, såsom framgår av artikel 8.1 c och f i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, på en verkställbar dom som fastställer en frihetsberövande påföljd mot den berörde, genom vilken den oskuldspresumtion som vederbörande omfattas av kullkastas under ett domstolsförfarande som ska uppfylla de krav som följer av artikel 47 i stadgan. I en sådan situation genomförs den domstolsprövning som avses i domarna i målen OG och PI (53), som uppfyller kravet på att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för den eftersökta personen på grundval av en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett straff, genom den verkställbara domen. När en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av ett straff följer arresteringsorderns proportionalitet dessutom av den fällande domen, vilken, såsom framgår av artikel 2.1 i rambeslutet, ska innebära ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader.

2.2.   Förteckningen över 32 brott som medför överlämnande utan kontroll av dubbel straffbarhet

Innan en europeisk arresteringsorder utfärdas bör den behöriga rättsliga myndigheten fastställa om ett eller flera av brotten hör till en av de 32 brottskategorier för vilka kontroll av dubbel straffbarhet inte gäller. Denna förteckning finns i artikel 2.2 i rambeslutet och även i formuläret för den europeiska arresteringsordern, där brott som finns på förteckningen bör kryssas i.

Det är den utfärdande medlemsstatens lag som är avgörande. Detta bekräftades i domstolens dom i mål C-303/05, Advocaten voor de Wereld (54), där domstolen fann att artikel 2.2 i rambeslutet inte är oförenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen och inte strider mot likhets- och icke-diskrimineringsprincipen.

Den verkställande rättsliga myndigheten kan endast kontrollera dubbel straffbarhet för brott som inte finns med på förteckningen (se även avsnitt 5.3).

2.3.   Accessoriska brott

Europeiska utlämningskonventionen från 1957 innehåller en bestämmelse om accessoriska brott:

”Artikel 2

Brott för vilka utlämning skall ske

1.   Utlämning skall medgivas beträffande brott som enligt lagstiftningen såväl hos den ansökande parten som hos den anmodade parten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Då straffdom avkunnats eller skyddsåtgärd föreskrivits å den ansökande partens territorium måste den sålunda utmätta påföljden avse en tid av minst fyra månader.

2.   Därest framställningen om utlämning avser flera olika brott av vilka varje är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd enligt lagstiftningen hos såväl den ansökande parten som hos den anmodade parten, men av vilka några icke uppfylla villkoret i straffskalan, skall den anmodade parten äga rätt att medgiva utlämning även för sistnämnda brott.”

Det saknas en motsvarande bestämmelse i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Rambeslutet reglerar inte överlämnande för brott som är belagda med ett lägre straff än den strafftröskel som anges i artikel 2.1 när de är accessoriska till det huvudbrott som når upp till denna tröskel. I praktiken har vissa medlemsstater beslutat att tillåta sådant överlämnande, men andra inte.

Bilaga VIII innehåller en förteckning över medlemsstater vilkas rättssystem medger överlämnande för accessoriska brott.

Den utfärdande rättsliga myndigheten får ta med sådana accessoriska brott i formuläret för den europeiska arresteringsordern i syfte att erhålla den verkställande medlemsstatens samtycke till lagföring av dessa brott. Det krävs dock alltid att den europeiska arresteringsordern utfärdas för minst ett brott som uppfyller strafftröskeln i artikel 2.1 i rambeslutet.

Om den verkställande medlemsstaten inte överlämnar för accessoriska brott, kan specialitetsbestämmelsen (artikel 27 i rambeslutet) hindra den utfärdande medlemsstaten från att lagföra dessa brott (se avsnitt 2.6).

2.4.   Proportionalitet

En europeisk arresteringsorder bör alltid stå i proportion till sitt syfte. Även om omständigheterna i målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.1 i rambeslutet, fastslog domstolen i de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU, OG och PI (55), samt i mål C-414/20, MM (56), att det ankommer på de utfärdande rättsliga myndigheterna att kontrollera om det, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall – med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för- och nackdel – är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder (se även avsnitt 2.1.5).

I mål C-627/19, ZB (57), fastslog domstolen att när en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av ett straff följer arresteringsorderns proportionalitet dessutom av den fällande domen, vilken, såsom framgår av artikel 2.1 i rambeslutet, ska innebära ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader.

Med hänsyn till de allvarliga följder verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har för den eftersöktes frihet och med tanke på begränsningarna av dennes fria rörlighet, bör de utfärdande rättsliga myndigheterna överväga att beakta ett antal faktorer när den avgör huruvida det är befogat att utfärda en sådan order.

Särskilt följande faktorer kan beaktas:

a)

Brottets svårhetsgrad, till exempel den skada eller fara det har orsakat.

b)

Den sannolika påföljd som skulle utdömas om personen befinns skyldig till det brott han eller hon anklagas för, till exempel om det skulle bli ett frihetsstraff.

c)

Sannolikheten för att personen frihetsberövas i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnande.

d)

Brottsoffrens intressen.

De utfärdande rättsliga myndigheterna bör vidare överväga om det finns andra åtgärder för rättsligt samarbete som skulle kunna användas i stället för att utfärda en europeisk arresteringsorder. Det finns unionsrättsliga instrument för straffrättsligt samarbete som tillhandahåller andra åtgärder som är effektiva i många situationer men mindre ingripande (se avsnitt 2.5).

Mer generellt kan en proportionalitetskontroll före utfärdandet av en europeisk arresteringsorder förstärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Det bidrar därför i hög grad till att den europeiska arresteringsordern fungerar väl i unionen.

2.5.   Andra åtgärder som är tillgängliga inom ramen för de unionsrättsliga instrumenten för straffrättsligt samarbete

Innan de utfärdande rättsliga myndigheterna beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder rekommenderas de att överväga andra möjliga åtgärder.

Det finns flera åtgärder som är tillgängliga inom ramen för de unionsrättsliga instrumenten för straffrättsligt samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande och som kompletterar den europeiska arresteringsordern. I vissa situationer kan dessa åtgärder vara bättre lämpade än den europeiska arresteringsordern. Dessa åtgärder omfattar särskilt:

a)

Den europeiska utredningsordern,

b)

överföring av fångar,

c)

överföring av övervakningsbeslut och alternativa påföljder,

d)

den europeiska övervakningsordern,

e)

indrivning av bötesstraff.

Tillämpningsområdet för dessa åtgärder förklaras i korthet i avsnitten 2.5.1–2.5.5. Dessutom kan behöriga myndigheter använda sig av de möjligheter som ges i andra internationella åtgärder, t.ex. Europarådets konvention om överförande av lagföring i brottmål av den 15 maj 1972 (ETS nr 073), vilket förklaras kortfattat i avsnitt 2.5.6.

Mer information om den praktiska tillämpningen av unionsrättsliga instrument om straffrättsligt samarbete finns på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats: www.ejn-crimjust.europa.eu.

Avdelningen Bibliotek på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats innehåller omfattande praktisk information om varje rättsligt instrument. Där finns också texterna i den form de är offentliggjorda i Europeiska unionens officiella tidning, ändringsakter, information om genomförandestatus, formulär i wordformat, anmälningar, förklaringar, rapporter, handböcker och annan praktisk information. För att lätt kunna få tillgång till de olika unionsrättsliga instrumenten om rättsligt samarbete och information om genomförandestatus i medlemsstaterna, finns det separata ingångar (snabbval) på webbplatsen.

Följande åtgärder kan särskilt övervägas i skedet före rättegång i straffrättsliga förfaranden:

a)

Att lägga in en registrering i SIS i syfte att genomföra diskreta kontroller – diskret insamling av så mycket information som möjligt om var den misstänkte befinner sig, plats, tid och skäl för kontrollen, resan, destinationen, eventuella medhjälpare och ägodelar (registreringar för diskreta kontroller kan utfärdas i enlighet med bestämmelserna i artikel 36 i SIS Polis-förordningen och verkställs i enlighet med artikel 37 i SIS Polis-förordningen (58).

b)

Att utfärda en europeisk utredningsorder för att en misstänkt ska kunna höras via videolänk i en annan medlemsstat.

c)

Att utfärda en europeisk utredningsorder för att en misstänkt ska kunna höras i en annan medlemsstat, av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.

d)

Att utfärda en europeisk övervakningsorder för en icke frihetsberövande övervakningsåtgärd avseende den misstänkte, att verkställas av den medlemsstat där personen är bosatt under skedet före rättegång.

e)

Att lägga in en registrering i SIS för att meddela en persons vistelseort eller hemvist (se artikel 34 i SIS Polis-förordningen (59)). Sådana registreringar skiljer sig från de registreringar om gripande som beskrivs i avsnitt 3.3.1 och bör endast göras i situationer där utfärdande av en europeisk arresteringsorder och beslut om en registrering om gripande i SIS är oproportionerlig eller omöjlig. Så snart vistelseorten eller hemvisten har meddelats den utfärdande rättsliga myndigheten måste denna radera registreringen i SIS (se artikel 55.3 i SIS Polis-förordningen) och vidta nödvändiga uppföljande åtgärder (som att kalla den misstänkte att inställa sig hos relevant myndighet med ansvar för straffrättsliga förfaranden). Vidtagandet av dessa uppföljande åtgärder är dock inte syftet med denna typ av SIS-registrering.

f)

Att kalla en misstänkt som befinner sig i den verkställande medlemsstaten att inställa sig hos relevant myndighet med ansvar för straffrättsliga förfaranden i den utfärdande medlemsstaten.

g)

Att uppmana en person att närvara vid det straffrättsliga förfarandet frivilligt.

Följande åtgärder kan särskilt övervägas i skedet efter rättegång, när de har meddelats:

a)

Att överföra ett frihetsstraff till den medlemsstat där den dömda personen är bosatt för verkställighet av den medlemsstaten.

b)

Att överföra en alternativ påföljd (t.ex. samhällstjänst) eller ett övervakningsbeslut till den medlemsstat där den dömda personen är bosatt för verkställighet av den medlemsstaten.

2.5.1.   Den europeiska utredningsordern

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området  (60)

Den europeiska utredningsordern kan användas för att inhämta bevis från en annan medlemsstat. Den europeiska utredningsordern omfattar samtliga utredningsåtgärder, med undantag av inrättandet av gemensamma utredningsgrupper. Målet är att ge medlemsstaterna möjlighet att begära att en annan medlemsstat genomför utredningsåtgärder eller inhämtar bevis som den verkställande myndigheten redan har i sin besittning på grundval av ömsesidigt erkännande. Europeiska utredningsorder avseende utredningsåtgärder som inte finns eller inte är tillgängliga i den verkställande medlemsstaten kan ändå verkställas, genom att man vidtar en annan utredningsåtgärd än den som avses i den europeiska utredningsordern.

Den europeiska utredningsordern ersätter motsvarande bestämmelser i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (61) och det tidigare lapptäcket av lagbestämmelser på området. Syfte med att samla de befintliga åtgärderna i ett enda nytt instrument är att göra det rättsliga samarbetet snabbare och effektivare. Den europeiska utredningsordern kan användas i straffrättsliga förfaranden, och även i förfaranden som har inletts av administrativa myndigheter, med domstols godkännande, om det finns en straffrättslig dimension. I detta sammanhang bör det noteras att domstolen i mål C-584/19, A m.fl. (62), klargjorde att artiklarna 1.1 och 2 c i direktiv 2014/41/EU ska tolkas så, att begreppen ”rättslig myndighet” och ”utfärdande myndighet”, i den mening som avses i dessa bestämmelser, omfattar en åklagare i en medlemsstat, eller mer allmänt, en åklagarmyndighet i en medlemsstat, oberoende av om nämnda åklagare eller åklagarmyndighet enligt lag är underordnad den verkställande makten i medlemsstaten, eller av om det finns en risk för att nämnda åklagare eller åklagarmyndighet, direkt eller indirekt, blir föremål för instruktioner eller anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten i samband med antagandet av en europeisk utredningsorder.

Medlemsstaterna måste fatta beslut om erkännande eller verkställighet av en europeisk utredningsorder inom 30 dagar från det att den behöriga verkställande myndigheten mottog utredningsordern och genomföra utredningsåtgärden inom 90 dagar efter det beslutet.

I vissa situationer kan en europeisk utredningsorder utfärdas för att höra en misstänkt genom videokonferens för att fastställa om en europeisk arresteringsorder ska utfärdas eller inte i lagföringssyfte.

Exempel 1: Pierre har nyligen flyttat från medlemsstat A till medlemsstat B. Det finns bevis som tyder på att han medverkat till ett allvarligt brott i A. Myndigheterna i A behöver dock höra honom innan de kan besluta om de ska åtala honom. De rättsliga myndigheterna i A kan utfärda en europeisk utredningsorder för att höra Pierre via videolänk i B.

Exempel 2: Alternativt, givet sakförhållandena i exempel 1, skulle de rättsliga myndigheterna i A kunna utfärda en europeisk utredningsorder med begäran om att de behöriga myndigheterna i B ska höra Pierre och tillhandahålla en utskrift av förhöret.

2.5.2.   Överföring av fångar

Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen  (63)

Rambeslut 2008/909/RIF föreskriver ett system för att överföra dömda fångar tillbaka till den medlemsstat där de är medborgare eller har hemvist eller till en annan medlemsstat som de har nära band till. Rambeslut 2008/909/RIF gäller också om den dömda personen redan befinner sig i den medlemsstaten. Samtycke från den dömda personen till överföringen är inte längre ett krav i alla fall. Detta rambeslut har mellan medlemsstaterna ersatt Europarådets konvention om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983 (ETS nr 112) och tilläggsprotokollet till denna av den 18 december 1997 (ETS nr 167).

I vissa situationer skulle man i stället för att utfärda en europeisk arresteringsorder för utlämnande av en person för att denne ska avtjäna domen i den medlemsstat där den meddelades kunna använda rambeslut 2008/909/RIF för att verkställa domen på den plats där den dömda personen är bosatt och kan ha bättre utsikter till återanpassning.

Artikel 25 i rambeslut 2008/909/RIF innehåller också en särskild bestämmelse om verkställighet av fängelsestraff i den verkställande medlemsstaten avseende fall enligt artikel 4.6 och artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (se avsnitten 5.5.2 och 5.9.2 om kopplingen mellan de två rambesluten). I fall där artikel 4.6 eller artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillämpas, måste även rambeslut 2008/909/RIF tillämpas för att överföra domen till den medlemsstat där den verkställs.

Exempel 1

Jerzy är medborgare och varaktigt bosatt i medlemsstat B. Under en vistelse i medlemsstat A begår han ett brott. Han döms i A till två års fängelse.

Myndigheterna i A får överföra domen för verkställighet i B utan Jerzys samtycke, om detta skulle öka utsikterna till hans återanpassning och om övriga villkor i rambeslut 2008/909/RIF är uppfyllda.

Exempel 2

Gustav är medborgare i medlemsstat B men bor i medlemsstat A där han har fast anställning och där hans familj också bor. I medlemsstat B döms han för ett skattebrott till ett frihetsstraff. I stället för att utfärda en europeisk arresteringsorder för verkställighet av straffet får myndigheterna i B överföra frihetsstraffet för verkställighet i A, om A samtycker till översändandet av domen.

2.5.3.   Den europeiska övervakningsordern

Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande  (64)

Genom rambeslut 2009/829/RIF infördes möjligheten att överföra ansvaret för icke frihetsberövande övervakningsåtgärder från den medlemsstat där en i utlandet bosatt person är misstänkt för att ha begått ett brott till den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Detta gör det möjligt för en misstänkt person att bli föremål för en övervakningsåtgärd i hans eller hennes normala miljö i väntan på rättegången i den utländska medlemsstaten. Den europeiska övervakningsordern kan användas för alla icke frihetsberövande övervakningsåtgärder som föregår en rättegång, till exempel reserestriktioner och åläggande att regelbundet anmäla sig.

Det är den åtalande medlemsstaten som avgör om ett beslut om överföring av övervakningsåtgärder ska utfärdas eller inte. De typer av övervakningsåtgärder som omfattas anges i rambeslut 2009/829/RIF och i varje medlemsstats efterföljande förklaringar (65). Överföring av övervakningsåtgärder kräver samtycke från den person som omfattas av åtgärden.

Exempel: Sonia bor och arbetar i medlemsstat B. Hon vistas tillfälligt i medlemsstat A där hon utreds för bedrägeri. Den rättsliga myndigheten i A vet var i B Sonia är bosatt och anser att risken för att hon uteblir från rättegången är liten. I stället för att häkta henne i A kan den rättsliga myndigheten i A utfärda ett beslut som ålägger henne att regelbundet anmäla sig hos polismyndigheten. För att Sonia ska kunna återvända till B och stanna där fram till rättegången äger rum i A, kan den behöriga myndigheten i A med Sonias samtycke utfärda en europeisk övervakningsorder för att få skyldigheten att anmäla sig erkänd och verkställd i B.

2.5.4.   Överföring av övervakningsbeslut och alternativa påföljder

Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder  (66)

Rambeslut 2008/947/RIF inför tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på alternativ till frihetsberövande och åtgärder som underlättar förtida frigivning (67). Det avser skedet efter rättegång.

Det föreskriver att ett övervakningsbeslut eller en annan alternativ påföljd kan verkställas i en annan medlemsstat än den där den berörda personen har dömts, om den dömde samtycker till detta.

Exempel: Anna är medborgare i medlemsstat A men är på semester i medlemsstat B. Hon döms för ett brott i B och ådöms samhällstjänst i stället för ett frihetsstraff. Hon kan återvända till A, varpå myndigheterna i A är skyldiga att erkänna beslutet om samhällstjänst och övervaka genomförandet av denna påföljd i A.

2.5.5.   Bötesstraff

Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff  (68)

Rambeslut 2005/214/RIF tillämpar principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff som utdöms av rättsliga eller administrativa myndigheter. Syftet är att underlätta verkställigheten av sådana straff i andra medlemsstater än den där straffet dömdes ut. Det gör det möjligt för en rättslig eller administrativ myndighet att överföra ett bötesstraff direkt till en myndighet i en annan medlemsstat och att få straffet erkänt och verkställt utan ytterligare formaliteter.

Rambeslut 2005/214/RIF omfattar alla brott (artikel 1 a i och ii) och även ”överträdelser mot lagbestämmelser”, förutsatt att det är möjligt att överklaga till ”en domstol med särskild behörighet i brottmål”  (69).

Förfarandet tillämpas i gränsöverskridande situationer där ett bötesstraff utdöms i en medlemsstat och förväntas verkställas i den medlemsstat där gärningsmannen är bosatt eller har egendom eller inkomst.

I vissa medlemsstaters system kan ett obetalt bötesstraff omvandlas till ett frihetsstraff. I dessa situationer kan en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av frihetsstraffet. Det rekommenderas att rambeslut 2005/214/RIF när så är möjligt betraktas som en av metoderna för indrivning av böter innan omvandling sker av bötesstraffet till ett frihetsstraff, så att man undviker behovet av att utfärda en europeisk arresteringsorder.

2.5.6.   Överföring av straffrättsliga förfaranden

Överföring av straffrättsliga förfaranden till den medlemsstat där den misstänkte är bosatt bör övervägas i relevanta fall. Den rättsliga grunden för överföringen är 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål. För de medlemsstater som inte har ratificerat denna konvention kan överföringen baseras på ordinarie behörighet i den mottagande medlemsstaten att inleda en brottsutredning. I det fallet bygger en framställning normalt på artikel 21 i Europarådets konvention om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959 (ETS nr 030).

År 2003 utfärdade Eurojust icke-bindande riktlinjer för att besluta ”Vilken jurisdiktion ska åtala?”, som reviderades 2016 (70). I riktlinjerna föreslås faktorer som man ska ta hänsyn till i ärenden där fler än en medlemsstat har behörighet att väcka åtal. Sedan de antogs har riktlinjerna varit till hjälp för behöriga nationella myndigheter och Eurojust vid fastställandet av vilken jurisdiktion som är bäst lämpad att handha lagföring av gränsöverskridande ärenden.

Den 5 april 2023 antog kommissionen ett förslag till förordning om överföring av straffrättsliga förfaranden (71). I förslaget fastställs förfarandet för överföring av straffrättsliga förfaranden från en medlemsstat till en annan, där målet om en effektiv och korrekt rättskipning skulle gagnas om det straffrättsliga förfarandet skulle genomföras i en annan medlemsstat.

2.6.   Specialitetsbestämmelsen – möjligheter till åtal för andra brott

En överlämnad person får generellt sett inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. Detta är specialitetsbestämmelsen som finns i artikel 27 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

Det finns flera undantag från denna bestämmelse. Rambeslutet ger medlemsstaterna möjlighet att anmäla att de, i sina förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, avstår från specialitetsbestämmelsen, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande (se artikel 27.1 i rambeslutet). Enligt de uppgifter kommissionen har tillgång till har endast Estland, Österrike och Rumänien gjort sådana anmälningar.

Dessutom förtecknas i artikel 27.3 i rambeslutet andra situationer där specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig:

a)

Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b)

Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd.

c)

Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks.

d)

Om personen kommer att bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, inbegripet böter eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om påföljden inskränker den personliga friheten.

e)

Om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen i enlighet med artikel 13.

f)

Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet. Avståendet skall göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Avståendet ska inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Personen ska i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

I andra fall är det nödvändigt att begära samtycke till lagföring eller verkställighet för andra brott från den ursprungliga verkställande rättsliga myndigheten (artikel 27.3 g i rambeslutet).

Domstolen prövade i mål C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov (72), hur det avgörs huruvida det aktuella brottet är ett ”annat brott” än det brott för vilket den berörda personen överlämnades i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslutet. Domstolen fastslog följande:

”[…] det [ska] prövas huruvida brottsrekvisiten enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten motsvarar dem för det brott som föranlett överlämnandet, och huruvida uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig mån motsvarar dem i den senare processhandlingen. Förändringar av tidpunkten och platsen för brottet är tillåtna, i den mån de följer av de uppgifter som tillkommit under förfarandet i den utfärdande medlemsstaten beträffande de handlingar som beskrivs i arresteringsordern, i den mån de inte ändrar brottets art och i den mån de inte medför att något skäl uppkommer till att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.”

I samma dom klargjorde domstolen också följande:

”Undantaget i artikel 27.3 c […] ska tolkas så, att om det föreligger ett ’annat brott’ än det brott för vilket den berörda personen överlämnades, måste samtycke inhämtas enligt artikel 27.4 i rambeslutet och erhållas för att en påföljd eller annan åtgärd som innefattar frihetsberövande ska få verkställas. Den överlämnade personen får åtalas och dömas för ett sådant brott innan detta samtycke har erhållits, förutsatt att inga frihetsinskränkande åtgärder vidtas under åtalsfasen eller domsfasen med anledning av detta brott. Undantaget i artikel 27.3 c utgör dock inte hinder mot att den överlämnade personen underkastas frihetsinskränkande åtgärder innan samtycket erhålls, då dessa åtgärder är lagligt motiverade genom andra åtalspunkter i den europeiska arresteringsordern.”

Förfarande för att avstå från specialitetsbestämmelsen genom samtycke från den verkställande rättsliga myndigheten

Framställningen om samtycke måste lämnas in enligt samma förfarande och måste innehålla samma uppgifter som en normal europeisk arresteringsorder. Den behöriga rättsliga myndigheten översänder alltså framställningen om samtycke direkt till den verkställande rättsliga myndighet som överlämnade personen.

Uppgifterna i framställningen, som anges i artikel 8.1 i rambeslutet, måste översättas enligt samma regler som de som gäller för en europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten måste fatta beslut senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits (artikel 27.4 i rambeslutet).

Den verkställande myndigheten måste ge sitt samtycke om det brott för vilket det begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet, om inte ett obligatoriskt eller fakultativt skäl för vägran är tillämpligt.

I tillämpliga fall får den verkställande rättsliga myndigheten förena sitt samtycke med ett av de villkor rörande fängelse på livstid och återsändande av medborgare eller bosatta som föreskrivs i artikel 5 i rambeslutet (se avsnitt 5.9). I sådana fall måste den utfärdande medlemsstaten ge lämpliga garantier (artikel 27.4 i rambeslutet).

Domstolen ansåg i domen i mål C-168/13 PPU, Jeremy F. (73), att en medlemsstat i sin interna rättsordning kan föreskriva en rätt att med suspensiv verkan överklaga beslut som avses i artikel 27.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, om det slutgiltiga beslutet fattas inom de tidsfrister som anges i artikel 17 i rambeslutet (se avsnitt 4.1).

I domen i mål C-195/20 PPU, XC (74), klargjorde domstolen att i en situation där personen överlämnades av en första medlemsstat på grundval av en europeisk arresteringsorder, för att sedan frivilligt lämna den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern och sedan ännu en gång överlämnas dit av en andra medlemsstat genom verkställighet av en annan europeisk arresteringsorder som utfärdats efter det att vederbörande lämnade medlemsstaten, är det enda överlämnande som är relevant för bedömningen av huruvida specialitetsbestämmelsen har iakttagits överlämnandet från den verkställande rättsliga myndigheten på grundval av den andra europeiska arresteringsordern. Det samtycke som krävs enligt artikel 27.3 g får därför endast ges av den verkställande rättsliga myndigheten i den medlemsstat som överlämnat den tilltalade på grundval av den europeiska arresteringsordern.

I mål C-510/19, AZ (75), klargjorde domstolen att samtycket att avstå från tillämpningen av specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.3 g och artikel 27.4 i rambeslutet måste ges av en rättslig myndighet som uppfyller kraven i artikel 6.2 i rambeslutet (se avsnitt 2.1.2).

I de förenade målen C-428/21 och C-429/21 PPU, HM och TZ (76), tolkade domstolen artikel 27.3 g och 27.4 och artikel 28.3 i rambeslutet mot bakgrund av den rätt till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan. Följaktligen har en person som har överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten vid verkställigheten av en europeisk arresteringsorder rätt att bli hörd av den verkställande rättsliga myndigheten när en framställan om samtycke till att avstå från tillämpning av specialitetsbestämmelsen görs. Domstolen klargjorde att det faktiska utövandet av denna rättighet inte kräver att den verkställande rättsliga myndigheten deltar direkt, förutsatt att den har tillräcklig information, särskilt om den berörda personens ståndpunkt, för att kunna fatta ett beslut. Det kan därför räcka om den berörda personen kan framföra sin ståndpunkt till den utfärdande rättsliga myndigheten och denna information registreras skriftligen och vidarebefordras till den verkställande rättsliga myndigheten. I princip måste den verkställande rättsliga myndigheten betrakta sådan information som insamlad i enlighet med kraven i artikel 47 i stadgan. Vid behov måste den verkställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål begära ytterligare information.

3.   FÖRFARANDE FÖR ATT UTFÄRDA EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

3.1.   Andra pågående straffrättsliga förfaranden och europeiska arresteringsorder avseende samma person

3.1.1.   I den utfärdande medlemsstaten

Det rekommenderas att den behöriga rättsliga myndigheten innan den utfärdar en europeisk arresteringsorder kontrollerar om andra straffrättsliga förfaranden har inletts eller andra europeiska arresteringsorder har utfärdats avseende den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten.

Om det finns andra pågående straffrättsliga förfaranden eller verkställbara frihetsstraff mot den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten är det tillrådligt att kontakta andra nationella myndigheter, och om möjligt samordna sig med dessa, innan en europeisk arresteringsorder utfärdas. Det är viktigt att säkerställa att den europeiska arresteringsordern omfattar alla brott som den eftersökte kommer att åtalas för eller som denne har blivit dömd för i den utfärdande medlemsstaten. Detta är tillrådligt särskilt med hänsyn till specialitetsbestämmelsen, som kan hindra åtal eller dom för andra brott än de brott för vilka personen överlämnades av den verkställande medlemsstaten (se avsnitt 2.6). Även om samtycke av den eftersökta personen eller den verkställande medlemsstaten till åtal eller verkställande av domen för dessa brott kan begäras efter överlämnandet (se artikel 27.3 f och g i rambeslutet), har det visat sig att det i praktiken kan vara tidsödande eller tungrott att erhålla sådant samtycke.

Om möjligt bör alla brott ingå i en och samma europeiska arresteringsorder, eftersom detta gör förfarandet i den verkställande medlemsstaten snabbare och effektivare. Om det finns en tidigare europeisk arresteringsorder som utfärdats mot samma person skulle denna, när det är möjligt, kunna ersättas av en ny europeisk arresteringsorder som omfattar såväl brotten från den tidigare arresteringsordern som de nya brotten. Om det finns en tidigare registrering om gripande för personen bör den uppdateras så att den omfattar den nya europeiska arresteringsordern. Det är möjligt att lägga in mer än en europeisk arresteringsorder per registrering om gripande (se artikel 27.1 i SIS Polis-förordningen (77)).

I mål C-203/20, AB m.fl. (78), slog domstolen dessutom fast att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte utgör hinder för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder avseende en person som varit föremål för ett straffrättsligt förfarande vilket inledningsvis avbrutits genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats på grundval av en amnesti, och vilket återupptagits efter antagandet av en lag om återkallande av amnestin och om upphävande av nämnda domstolsavgörande, när detta sistnämnda domstolsavgörande meddelats innan den berörda personens straffrättsliga ansvar bedömts.

3.1.2.   I en annan medlemsstat

Vid indikation på att det finns andra pågående straffrättsliga förfaranden eller verkställbara frihetsstraff mot den eftersökte i en annan medlemsstat eller i andra medlemsstater, kan det vara tillrådligt att kontakta myndigheterna i denna eller dessa andra medlemsstater innan en europeisk arresteringsorder utfärdas (79). I dessa fall skulle myndigheterna i olika medlemsstater kunna undersöka möjligheten att samordna vilken medlemsstat som bör utfärda (den första) europeiska arresteringsordern och möjligheten att överföra de straffrättsliga förfarandena till en enda, eller åtminstone färre, medlemsstater.

De behöriga myndigheterna bör kontrollera i SIS om en registrering om gripande har lagts in om samma person av en annan medlemsstat. Flera medlemsstater kan lägga in en registrering om gripande som avser samma person. Vid ett gripande kommer Sirenekontoret i den verkställande medlemsstaten att informera varje berörd medlemsstat samtidigt (se artikel 32.3 i Sirenehandboken – Polis) (80).

De behöriga myndigheterna kan också kontakta Eurojust och/eller det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter eller direkt kontakta den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat (81).

Det bör noteras att om den verkställande medlemsstaten har mottagit flera europeiska arresteringsorder för den eftersökta personen måste den under alla omständigheter besluta vart personen ska överlämnas först (se avsnitt 5.12). Därför kan det vara effektivare att de utfärdande rättsliga myndigheterna försöker nå en överenskommelse sinsemellan i fråga om vilken av medlemsstaterna den eftersökte bör överlämnas till först, innan flera europeiska arresteringsorder utfärdas. Även om den verkställande rättsliga myndigheten inte är bunden av överenskommelser om konkurrerande europeiska arresteringsorder som ingåtts mellan utfärdande rättsliga myndigheter, bör den beakta dem.

Det är därför tillrådligt att fylla i information om sådana överenskommelser i avsnitt f (andra relevanta omständigheter i fallet) i formuläret för den europeiska arresteringsordern så att verkställande rättsliga myndigheter får vetskap om dem omedelbart.

3.2.   Hur formuläret för den europeiska arresteringsordern ska fyllas i

Närmare riktlinjer om hur formuläret för den europeiska arresteringsordern ska fyllas i ges i bilaga III.

3.2.1.   Uppgifter som alltid behövs

Den verkställande rättsliga myndigheten bör alltid få det minimum av uppgifter som den behöver för att kunna besluta om överlämnandet (se artikel 8.1 i rambeslutet). Den behöver särskilt kunna bekräfta personens identitet och bedöma om något av skälen för att vägra verkställighet är tillämpliga. Den utfärdande rättsliga myndigheten bör därför fästa särskild vikt vid beskrivningen av brottet (brotten) i formuläret för den europeiska arresteringsordern.

Exakt vilka uppgifter som ska lämnas beror på omständigheterna i varje enskilt fall. Det är dock bra att komma ihåg att det kan vara så att den verkställande rättsliga myndigheten har få eller inga kunskaper om det mål som ligger bakom arresteringsordern eller om den utfärdande medlemsstatens rättssystem. Erfarenheten har visat att framställningar om kompletterande uppgifter mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten är ett av de främsta skälen till förseningar i verkställigheten av europeiska arresteringsorder. Detta leder ofta till att tidsfristerna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder överskrids (se avsnitt 4.1).

Det är därför avgörande att utfärdande rättsliga myndigheter ser till att uppgifterna i den europeiska arresteringsordern är klara, korrekta och heltäckande.

I mål C-367/16, Piotrowski (82), konstaterade domstolen följande:

”För att förenkla och påskynda överlämningsförfarandet inom de tidsfrister som fastställs i artikel 17 i rambeslut 2002/584, innehåller beslutet i bilaga ett särskilt formulär som de utfärdande rättsliga myndigheterna ska komplettera genom att ange de specifika uppgifter som krävs.

Enligt artikel 8 i rambeslut 2002/584 omfattar dessa uppgifter den eftersöktes identitet och nationalitet, förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2 i rambeslutet, brottets beskaffenhet och brottsrubricering, en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes grad av delaktighet i brottet, det straff som dömts ut eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning samt, om möjligt, andra konsekvenser av brottet.”

Om formuläret är korrekt ifyllt behövs inga ytterligare handlingar.

3.2.2.   Användbara kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten

Utöver den minimiuppsättning uppgifter som måste föras in för att skapa en registrering om gripande i SIS (se avsnitt 1 a i bilaga II till kommissionens genomförandebeslut om införande av SIS-uppgifter) (83) ska alla andra uppgifter om personen, särskilt fotografier, fingeravtryck och identitetshandlingar, också föras in om de finns tillgängliga (se artiklarna 20 och 22 i SIS Polis-förordningen) (84).

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att ange följande uppgifter:

—

Alla tillgängliga personliga identifieringsuppgifter, i synnerhet fingeravtryck, handavtryck och nytagna fotografier.

—

Varningstecken om den efterlysta personen utgör en särskild risk.

—

En kopia av den europeiska arresteringsordern (denna ska bifogas registreringen för att den ska ha samma värde som en ursprunglig europeisk arresteringsorder eller arresteringsorder som översänds direkt mellan de behöriga myndigheterna). Flera arresteringsorder kan bifogas en enda registrering.

—

Uppgifter om föremål som används av den eftersökta personen (”utvidgning avseende föremål” – t.ex. det fordon som används av den efterlysta personen) eller de identifieringshandlingar som används.

—

Länkar till andra registreringar om personer eller föremål.

Kontaktuppgifter och mobiltelefonnummer till tjänstgörande avdelning och ansvarig person bör alltid lämnas till Sirenekontoret, så att dessa omedelbart och när som helst på dygnet kan underrättas när den eftersökte påträffas.

Om det är troligt att den verkställande medlemsstaten kommer att kräva garantier av den utfärdande medlemsstaten på grundval av artikel 5 i rambeslutet, rekommenderas att relevant information läggs till i den europeiska arresteringsordern. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan till exempel redan ange sitt samtycke till att återsända den eftersökte till den verkställande medlemsstaten på vissa angivna villkor (se avsnitt 5.9).

3.3.   Översändande av den europeiska arresteringsordern

Förfarandet för att översända den europeiska arresteringsordern beror på om den utfärdande rättsliga myndigheten vet var den eftersökta personen befinner sig eller inte (artikel 9 i rambeslutet). I de flesta fall är det okänt eller osäkert var personen befinner sig. Då bör den europeiska arresteringsordern översändas till samtliga medlemsstater via SIS. Även om det är känt var personen befinner sig får den utfärdande rättsliga myndigheten besluta om en registrering i SIS (artikel 9.2 i rambeslutet).

3.3.1.   När det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig

När det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig bör den europeiska arresteringsordern översändas till samtliga medlemsstater. För detta ändamål bör en registrering om gripande eller överlämnande läggas in i SIS i enlighet med artikel 26 i SIS Polis-förordningen (85). Det är viktigt att betona att den utfärdande rättsliga myndigheten måste utfärda den europeiska arresteringsordern innan registreringen kan läggas in i SIS.

Den utfärdande rättsliga myndigheten bör, när det är lämpligt, via den behöriga polismyndigheten skicka en kopia av originalet av den europeiska arresteringsordern och alla relevanta upplysningar om den eftersökte till det nationella Sirenekontoret eller göra en kopia av den ursprungliga europeiska arresteringsordern tillgänglig för Sirenekontoret på annat sätt.

Sirenekontoret i den utfärdande medlemsstaten kontrollerar om upplysningarna är fullständiga (t.ex. om fotografier och fingeravtryck är tillgängliga och kan bifogas), bifogar en kopia av originalet av den europeiska arresteringsordern till registreringen och en översättning (om sådan finns) samt validerar registreringen i SIS. Dessutom meddelar Sirenekontoret innehållet i den europeiska arresteringsordern till alla andra Sirenekontor genom utbyte av kompletterande uppgifter (Sireneformulär A). Om det finns flera arresteringsorder för samma person ska separata formulär A skickas för varje arresteringsorder. Formulär A utfärdas på engelska. Det är viktigt att ange på formulär A (fält 311) om sökningen efter personen är begränsad till endast vissa medlemsstaters territorier (geografisk sökning) och att inkludera ytterligare information om var personen eventuellt befinner sig (fält 061 i formulär A).

När de tagit emot formulär A kontrollerar alla andra Sirenekontor om uppgifterna i formuläret och i den europeiska arresteringsordern är fullständiga.

I enlighet med artikel 25 i SIS Polis-förordningen (86) får en medlemsstat, på begäran av en behörig nationell myndighet, också begära att den registrerande medlemsstaten lägger till en flagga till en registrering om gripande för överlämnande om det är uppenbart att verkställandet av en europeisk arresteringsorder ska vägras. Under detta kontrollförfarande bör registreringen alltjämt vara åtkomlig för slutanvändarna. En medlemsstat får också kräva att en flagga läggs till registreringen om dess behöriga rättsliga myndighet under överlämnandeförfarandet friger den person som är föremål för registreringen. En registrering om gripande för överlämnande får inte flaggas om minst en av de arresteringsorder som bifogas registreringen kan verkställas.

Om en medlemsstat inte verkställer den europeiska arresteringsordern och därför beslutar att begära att registreringen flaggas, kommer registreringen fortfarande att vara synlig för användare. Orsaken till registreringen kommer i detta fall att förbli ”person som ska gripas och överlämnas eller utlämnas”. De åtgärder som ska vidtas kommer dock inte att vara att begära att den eftersökta personen grips, utan snarare att ta reda på var personen befinner sig (se artikel 12.2 i och bilaga I till kommissionens genomförandebeslut om införande av SIS-uppgifter) (87).

De Sirenekontor som tar emot formulär A ska också i enlighet med nationell lagstiftning söka efter alla tillgängliga nationella uppgifter för att försöka lokalisera den person som är föremål för registreringen. Det mottagande Sirenekontoret kontrollerar också nationella databaser (t.ex. polis- och fängelsesystem) för att se om den eftersökta personen redan är känd där eller till och med redan är frihetsberövad för ett annat brott. Om personen lokaliseras efter en sådan kontroll vidarebefordrar Sirenekontoret uppgifterna i formulär A till den behöriga myndighet som ska verkställa den europeiska arresteringsordern.

De behöriga myndigheterna i alla medlemsstater (inklusive brottsbekämpande myndigheter, gränskontrolltjänstemän och rättsliga myndigheter) har tillgång till registreringar om gripande i SIS. Om personen påträffas och grips i en annan medlemsstat på grundval av SIS-registreringen kommer den utfärdande rättsliga myndigheten att underrättas via det nationella Sirenekontoret.

En registrering om gripande i SIS som innehåller en kopia av originalet av den europeiska arresteringsordern utgör, och äger samma giltighet som, en europeisk arresteringsorder (se artikel 31.1 i SIS Polis-förordningen (88) Originalet av den europeiska arresteringsordern i pappersform utöver SIS-registreringen behöver inte längre översändas, eftersom en kopia av originalet av den europeiska arresteringsordern är direkt bifogad registreringen. Eftersom originalet av den europeiska arresteringsordern är utfärdad på den utfärdande statens språk och formulär A på engelska, kan den utfärdande rättsliga myndigheten ändå behöva skicka en översättning av den europeiska arresteringsordern till den verkställande medlemsstaten efter det att den eftersökte har gripits. Det är också möjligt (men inte obligatoriskt) att direkt bifoga en kopia av en översättning av arresteringsordern på ett eller flera av unionens officiella språk till registreringen. Avdelningen Fiches Belges på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (89) innehåller en förteckning över de språk som medlemsstaterna godtar, och en förteckning finns också i bilaga IV (se avsnitt 3.4). Den utfärdande rättsliga myndigheten bör säkerställa att den registrering som läggs in i SIS endast lagras så länge det är nödvändigt för det syfte i vilket den infördes (artiklarna 53 och 55 i SIS Polis-förordningen (90)). Detta betyder att registreringen måste raderas när den europeiska arresteringsordern har återkallats (se avsnitt 11.4 i denna handbok) eller när överlämnande skett (se artikel 55.1 i SIS Polis-förordningen).

Det är dessutom möjligt att göra registreringar om gripande osynliga (otillgängliga) (se artikel 26 i SIS Polis-förordningen (91)). Under en pågående insats får den registrerande medlemsstaten tillfälligt göra en befintlig registrering om gripande otillgänglig för sökningar av slutanvändarna i de medlemsstater som är involverade i insatsen. I sådana fall ska registreringen endast vara åtkomlig för Sirenekontoren. Detta innebär att det, när så är nödvändigt av operativa skäl, är möjligt att göra registreringen om gripande ”osynlig” för slutanvändarna under en viss tid, i stället för att radera registreringen och föra in en ny registrering.

Vissa villkor gäller för denna funktion. Medlemsstaterna får endast göra en registrering otillgänglig om

a)

insatsens syfte inte kan uppnås genom andra åtgärder,

b)

ett förhandstillstånd har beviljats av den behöriga rättsliga myndigheten i den registrerande medlemsstaten, och

c)

alla medlemsstater som är involverade i insatsen har informerats genom utbyte av tilläggsinformation.

Funktionen får endast användas under en period på högst 48 timmar. Om det är operativt nödvändigt får den dock förlängas med ytterligare perioder på 48 timmar. Medlemsstaterna ska föra statistik om antalet registreringar för vilka denna funktion har använts.

3.3.2.   När det är känt var den eftersökta personen befinner sig

Om det är känt var den eftersökta personen befinner sig kan den utfärdande rättsliga myndigheten översända den europeiska arresteringsordern direkt till den verkställande medlemsstaten för verkställighet (artikel 9.1 i rambeslutet).

Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig måste den göra efterforskningar, inbegripet via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att få denna information av den verkställande medlemsstaten (artikel 10.1 i rambeslutet). Verktyget Atlas på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats innehåller också information om och kontaktuppgifter till varje medlemsstats behöriga myndigheter (92).

För att minska risken för att den eftersökte avviker kan den utfärdande rättsliga myndigheten också skicka den europeiska arresteringsordern till sitt nationella Sirenekontor för översändande till de övriga medlemsstaterna via SIS (se avsnitt 3.3.1). Genom SIS-registreringen kan polismyndigheterna i medlemsstaterna få kännedom om att personen är efterlyst för att gripas. Det bör dock anges tydligt för alla Sirenekontor att det är känt var personen befinner sig, för att undvika onödigt arbete för att kontrollera om personen är känd och befinner sig på medlemsstatens territorium.

3.3.3.   Översändande av den europeiska arresteringsordern till medlemsstater som inte använder SIS

För närvarande använder alla EU:s medlemsstater SIS. Cypern var det sista landet som anslöt sig till SIS i juli 2023. Om det i framtiden finns någon medlemsstat som inte använder SIS och en europeisk arresteringsorder behöver översändas till den medlemsstaten kan det ske skickas antingen direkt eller via berört nationellt Interpolkontor. Översändande via Interpol föreskrivs i artikel 10.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

Det bör dock noteras att i en del medlemsstater utgör en Interpol-registrering inte grund för ett gripande. Därför är det viktigt att ange tydligt i registreringen att det finns en europeisk arresteringsorder, eftersom en sådan order alltid medför en skyldighet att gripa den eftersökte.

3.4.   Översättning av den europeiska arresteringsordern

Formuläret för den europeiska arresteringsordern måste fyllas i på, eller översättas till, ett språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Om den verkställande medlemsstaten har angett i en förklaring att den även godtar en översättning till ett eller flera av unionens institutioners officiella språk kan den europeiska arresteringsordern dock alternativt översättas till något av dessa språk (artikel 8.2 i rambeslutet).

På det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (http://www.ejn-crimjust.europa.eu – verktyget Fiches Belges) finns en lista över vilka språk medlemsstaterna godtar. En förteckning finns också i bilaga IV.

Om den europeiska arresteringsordern översänds via SIS får den utfärdande medlemsstaten också bifoga en kopia av en översättning av arresteringsordern på ett eller flera av unionens institutioners officiella språk till registreringen, enligt vad som anges i artikel 27.2 i SIS Polis-förordningen (93). Dessa översättningar liksom Sireneformulären A bör vara en tillräcklig grund för att utföra de kontroller som anges i avsnitt 3.3.1 i denna handbok. Det bör noteras att detta inte påverkar skyldigheten att översätta den europeiska arresteringsordern till ett språk som godtas av den verkställande medlemsstaten efter det att personen har gripits.

Om det kan förutses var gripandet av den eftersökte kommer att äga rum, kan det vara bättre att översätta den europeiska arresteringsordern till den medlemsstatens språk på förhand. Det blir då lättare att iaktta de korta tidsfrister som gäller för verkställigheten av arresteringsordern.

Om en europeisk arresteringsorder översänds direkt till en verkställande rättslig myndighet, måste den åtföljas av en översättning. Eftersom europeiska arresteringsorder måste behandlas och verkställas med skyndsamhet (artikel 17.1 i rambeslutet) bör den utfärdande medlemsstaten skicka översättningen så snart som möjligt och under alla omständigheter inom den tidsfrist som medlemsstaten har bestämt för att ta emot en översatt europeisk arresteringsorder (se avsnitt 4.3 i denna handbok).

Översättningarna måste göras med användning av det standardformulär för en europeisk arresteringsorder som finns på alla unionens 24 officiella språk. Alla språkversioner av formuläret finns på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (under Bibliotek och Kompendium, i både pdf- och wordformat).

3.5.   Efter gripandet av den eftersökta personen: samarbete och kommunikation med den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter

Efter det att den eftersökta personen har gripits i en annan medlemsstat, bör den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter snabbt svara på framställningar om uppgifter eller andra framställningar från den verkställande medlemsstatens myndigheter. Den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter kan i avsnitt 4.4 i del II i denna handbok få närmare riktlinjer om ett gott samarbete och en god kommunikation med den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter. Det europeiska rättsliga nätverket eller Eurojust kan bistå om det uppstår kommunikationsproblem. Sirenekontoren underlättar också regelbundet kommunikationen när personen har gripits till följd av en registrering om gripande som lagts in i SIS.

Om den utfärdande rättsliga myndigheten beslutar att återkalla sin europeiska arresteringsorder bör den meddela den verkställande rättsliga myndigheten detta utan dröjsmål, särskilt om den eftersökte är frihetsberövad. Den måste också se till att registreringen i SIS raderas.

Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 15.3 i rambeslutet).

DEL II:   VERKSTÄLLIGHET AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

4.   FÖRFARANDE FÖR ATT VERKSTÄLLA EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

4.1.   Tidsfrister för att besluta om verkställighet av en europeisk arresteringsorder

Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder regleras av strikta tidsfrister. Tidsfristerna beror på om den eftersökta personen samtycker till överlämnandet eller inte. Det betonas att oberoende av dessa tidsfrister måste alla europeiska arresteringsorder behandlas och verkställas med skyndsamhet (artikel 17.1 i rambeslutet).

Om den eftersökte samtycker till överlämnandet ska det slutgiltiga beslutet om verkställigheten av den europeiska arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits (artikel 17.2 i rambeslutet).

Om den eftersökte inte samtycker till överlämnandet ska det slutgiltiga beslutet om verkställigheten av den europeiska arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits (artikel 17.3 i rambeslutet).

Enligt rambeslutet ska samtycke i princip vara oåterkalleligt. Varje medlemsstat får dock föreskriva att samtycke och, i förekommande fall, avstående från att utnyttja specialitetsbestämmelsen (se avsnitt 2.6) ska kunna återkallas i enlighet med deras nationella regler (94). Om den eftersökta personen återkallar sitt samtycke upphör den ursprungliga tidsfristen på tio dagar att gälla och blir 60 dagar, räknat från dagen för gripandet (artikel 13.4 i rambeslutet). Vid fastställandet av den tidsfristen ska den tid som förflyter mellan dagen för samtycke och dagen för återkallelse inte beaktas.

Om den europeiska arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges ovan kan tidsfristerna undantagsvis förlängas med ytterligare 30 dagar. I så fall måste den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och ange skälen till förseningen (artikel 17.4 i rambeslutet).

Som EU-domstolen anförde i domen i mål C-168/13 PPU, Jeremy F. (95), får en eventuell rätt enligt en medlemsstats nationella lagstiftning att med suspensiv verkan överklaga beslut om överlämnande i vilket fall som helst inte leda till ett åsidosättande av de tidsfrister som föreskrivs i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder för att fatta ett slutgiltigt beslut.

I domen i mål C-237/15 PPU, Lanigan (96), fann EU-domstolen att det förhållandet att tidsfristerna för att fatta beslut om verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har löpt ut inte räcker för att medlemsstaten ska fråntas sin skyldighet att fatta beslut i detta hänseende och inte i sig utgör hinder för att den eftersökta personen hålls fortsatt frihetsberövad. Om längden på frihetsberövandet är orimlig måste det dock beslutas att den eftersökta personen försätts på fri fot, med de åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att undvika att vederbörande avviker (se avsnitt 4.6)

Skyldighet att underrätta Eurojust om förseningar

Om en medlemsstat inte kan iaktta tidsfristerna måste de behöriga myndigheterna underrätta Eurojust och ange skälen till förseningen (artikel 17.7 i rambeslutet). Med hänsyn till hur viktigt det är att tidsfristerna hålls för att den europeiska arresteringsordern ska fungera väl, övervakar Eurojust (om underrättelse sker) alla fall där dessa tidsfrister inte kunde iakttas. Eurojust kan därmed hjälpa till att identifiera eventuella systematiska problem som ger upphov till förseningar. I många situationer kan Eurojust bistå behöriga myndigheter med att hålla tidsfristerna, t.ex. genom att underlätta informationsutbytet mellan behöriga myndigheter (97).

4.2.   Tidsfrister för att överlämna personen (efter beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern)

Tidsfristen för att överlämna den eftersökta personen börjar löpa omedelbart efter det att det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern har fattats. De berörda myndigheterna bör ordna och komma överens om överlämnande av personen så snart som möjligt (artikel 23.1 i rambeslutet). Under alla omständigheter måste överlämnandet ske senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om verkställighet (artikel 23.2 i rambeslutet). Det är därför nödvändigt att komma överens om de praktiska arrangemangen för överlämnandet utan dröjsmål.

Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom tio dagar (force majeure) måste den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts (artikel 23.3 i rambeslutet).

I domen i mål C-640/15, Vilkas (98), konstaterade EU-domstolen att den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten får komma överens om en ny tidpunkt för överlämnande, även om de två tidigare försöken till överlämnande misslyckats på grund av den eftersökta personens upprepade motstånd, såvitt dessa myndigheter inte hade kunnat förutse ett sådant motstånd och såvitt dess konsekvenser för överlämnandet inte hade kunde undvikas trots att nämnda myndigheter vidtagit all vederbörlig omsorg, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Dessa myndigheter är fortsättningsvis skyldiga att komma överens om en ny tidpunkt för överlämnande för det fall att de tidsfrister som anges i artikel 23 har löpt ut.

I mål C-804/21 PPU, C och CD (99), ansåg domstolen att begreppet force majeure, som avses i artikel 23.3 i rambeslutet, inte omfattar rättsliga hinder för överlämnande som följer av rättsliga åtgärder som har vidtagits av den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern och grundar sig på lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Att polismyndigheterna i den verkställande medlemsstaten konstaterar att force majeure föreligger och därefter fastställer en ny tidpunkt för överlämnandet, utan att den verkställande rättsliga myndigheten vidtar några åtgärder, uppfyller nämligen inte de formella krav som föreskrivs i artikel 23.3, oberoende av huruvida force majeure verkligen föreligger. När det gäller artikel 23.5 i rambeslutet ansåg domstolen att om kravet i artikel 23.3 på att den verkställande rättsliga myndigheten ska vidta åtgärder inte är uppfyllt, ska de tidsfrister som avses i artikel 23.2–23.4 anses ha löpt ut, vilket innebär att personen i fråga ska försättas på fri fot. Det krävs dock, med hänsyn till den skyldighet som åligger den verkställande medlemsstaten att fullfölja förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat, i det fall att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern försätts på fri fot, vidtar alla åtgärder som den anser vara nödvändiga för att förhindra att personen i fråga avviker, med undantag av frihetsberövande åtgärder.

Vad gäller frågan om uppskjutande av allvarliga humanitära skäl (t.ex. om den eftersökte är allvarligt sjuk), se avsnitt 5.11.1.

4.3.   Översättning av den europeiska arresteringsordern

Den verkställande rättsliga myndigheten kan bestämma en tidsfrist för att få en översättning av den europeiska arresteringsordern. Den europeiska arresteringsordern ska översättas till ett av de officiella språken i den verkställande medlemsstaten eller till ett annat språk som den medlemsstaten har förklarat att den godtar. De verkställande rättsliga myndigheterna uppmanas starkt att bestämma denna tidsfrist till mellan 6 och 10 kalenderdagar.

Erfarenheten har visat att en kortare frist än sex dagar ofta är otillräcklig för att tillhandahålla en översättning av tillräckligt god kvalitet. Att ge mer än tio dagar skulle kunna ses som en onödig fördröjning av förfarandet, särskilt när den eftersökta personen är frihetsberövad.

4.4.   Kommunikation mellan behöriga rättsliga myndigheter i medlemsstaterna före beslutet om överlämnande

4.4.1.   När ska kommunikation ske?

Kompletterande uppgifter är nödvändiga för att kunna besluta om överlämnande

Framställningar om kompletterande uppgifter bör endast göras i undantagsfall. I de fall en SIS-registrering har gjorts bör denna framställning ske via Sirenekontoren genom Sirenekanalen med hjälp av det särskilda formuläret (formulär M). Den europeiska arresteringsordern bygger på den generella presumtionen att den verkställande rättsliga myndigheten kan besluta om överlämnande på grundval av informationen i arresteringsordern. Denna presumtion bygger i sin tur på principen om ömsesidigt erkännande och på behovet av att besluta om överlämnandet snabbt. I vissa fall är det dock ändå nödvändigt att göra en framställning om kompletterande uppgifter för att kunna uppfylla skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder.

Om de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, måste den verkställande rättsliga myndigheten kontakta den utfärdande rättsliga myndigheten för att få nödvändiga kompletterande uppgifter. Det är viktigt att notera att i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges detta som en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 15.2 i rambeslutet).

Kommunikation mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten före beslutet om överlämnande bör främst avse kompletterande uppgifter som är relevanta för att kunna besluta om överlämnandet (se avsnitt 5.2). Framställningar om kompletterande uppgifter bör alltså särskilt avse de erforderliga uppgifter i formuläret för den europeiska arresteringsordern som behövs för att bedöma tillämpligheten av eventuella skäl för att vägra verkställighet.

Dessa framställningar måste också respektera skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket i EU-fördraget (100). Detta är inte fallet när en verkställande rättslig myndighet ställer flera och/eller onödiga frågor som (med tanke på hur många de är, deras omfattning och deras innehåll) innebär att det i praktiken blir omöjligt för myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att lämna ett användbart svar, med tanke på de korta tidsfrister som föreskrivs i artikel 17 i rambeslutet (se domstolens dom i mål C-220/18 PPU, ML (101)).

I linje med principen om ömsesidigt erkännande får den verkställande rättsliga myndigheten inte ifrågasätta bedömningen i sakfrågan i avgöranden som meddelats av den utfärdande medlemsstatens rättsliga myndigheter.

Kommunikation bör alltid ske så snabbt som möjligt och under alla omständigheter inom de tidsfrister rörande den europeiska arresteringsordern som anges i artikel 17 i rambeslutet.

Exempel på typiska situationer där kompletterande uppgifter kan behövas:

a)

En relevant del av formuläret har inte fyllts i.

b)

Den europeiska arresteringsorderns innehåll är oklart.

c)

Det finns ett uppenbart fel i den europeiska arresteringsordern.

d)

Det är osäkert om rätt person har gripits med anledning av den europeiska arresteringsordern.

Innan ett skäl för att vägra verkställighet åberopas

I många situationer bör den verkställande rättsliga myndigheten kontakta den utfärdande rättsliga myndigheten innan den beslutar att tillämpa ett skäl för att vägra verkställighet. Det kan till exempel vara användbart vid bedömningen av huruvida det finns andra åtgärder inom det rättsliga samarbetet som skulle kunna användas om den europeiska arresteringsordern inte kan verkställas.

Andra skäl för att kommunicera

Ytterligare kontakter kan också krävas till exempel

a)

för att få garantier från den utfärdande medlemsstaten i fråga om fängelse på livstid och återsändande av medborgare eller bosatta för att avtjäna fängelsestraff i den verkställande medlemsstaten (se avsnitt 5.9),

b)

om det finns flera europeiska arresteringsorder avseende samma person (se avsnitt 5.12),

c)

om svaranden har uttryckt en berättigad oro över en påstådd kränkning av de grundläggande rättigheterna som kräver synpunkter från den utfärdande rättsliga myndigheten.

4.4.2.   Hur sker kommunikationen?

Den europeiska arresteringsordern bygger på principen om direkta kontakter mellan behöriga myndigheter. Direkt kommunikation mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten har den fördelen att det är snabbt och tillförlitligt.

Kommunikationen måste dock ske via centralmyndigheter om den berörda medlemsstaten har utsett en centralmyndighet för officiell korrespondens i enlighet med artikel 7 i rambeslutet. Information om medlemsstater som har utsett en centralmyndighet finns på sidan om den europeiska arresteringsordern under ”Bibliotek” på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (102).

Judicial Atlas (kontaktuppgifter)

Kontaktuppgifter till medlemsstaternas behöriga myndigheter finns under verktyget Atlas på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (https://www.ejn-crimjust.europa.eu). Atlasen utvecklades för att ge information om vilken myndighet som har lokal behörighet att ta emot det beslut som ska verkställas och om vem man kan kontakta för att diskutera praktiska frågor om den europeiska arresteringsordern och andra instrument för ömsesidigt erkännande.

Kommunikationsmetoder

Det finns inga särskilda regler i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder om former eller förfaranden för kommunikationen efter mottagandet av den europeiska arresteringsordern. Kommunikationen kan ske på vilket sätt som helst om det är tillräckligt säkert (till exempel per telefon eller e-post). Det effektivaste är att kommunicera direkt med så lite formaliteter som möjligt och, om möjligt, komma överens om att använda ett gemensamt språk.

Nya regler om kommunikationsmedel förväntas antas på grundval av två förslag från kommissionen från den 1 december 2021 – ett förslag till förordning om fastställande av regler för digital kommunikation i förfaranden för civil-, handels- och straffrättsligt samarbete (103) och ett förslag till direktiv om anpassning av de befintliga reglerna om kommunikation till reglerna i den föreslagna förordningen (104).

Det rekommenderas att hålla språket i skriftlig kommunikation på en så enkel nivå som möjligt. Termer och begrepp som kan ha olika betydelse i olika rättssystem bör undvikas eller förklaras. På så sätt undviker man missförstånd och problem vid översättning.

En god kommunikation bidrar till snabba förfaranden, att missförstånd undviks och att de korta tidsfristerna i artikel 17 i rambeslutet kan hållas (se avsnitt 4.1 och 4.2 om tidsfrister).

Alltid skyndsamt

Den utfärdande rättsliga myndigheten måste behandla framställningar om kompletterande uppgifter med skyndsamhet. Den verkställande rättsliga myndigheten får bestämma en (rimlig) tidsfrist inom vilken uppgifterna ska lämnas, med beaktande av nödvändigheten att iaktta de tidsfrister som anges i artikel 17 i rambeslutet (artikel 15.2 i rambeslutet).

Behöriga myndigheter bör också beakta de förseningar som det kan medföra att begära ytterligare uppgifter och försöka begränsa sådana förseningar så mycket som möjligt.

Det europeiska rättsliga nätverkets eller Eurojusts kontaktpunkter kan underlätta kommunikationen

Det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter och Eurojusts nationella medlemmar kan underlätta kommunikationen mellan medlemsstaternas myndigheter. Både det europeiska rättsliga nätverket och Eurojust kan kommunicera snabbt och informellt med företrädare för alla medlemsstaters rättssystem.

Det rekommenderas särskilt att det europeiska rättsliga nätverket och Eurojust används i deras specifika roller i brådskande situationer eller när det är svårt att nå rätt myndighet.

Till exempel kan verktyg på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (Judicial Atlas, Fiches Belges) och det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter vara till hjälp med att identifiera verkställande rättsliga myndigheter som är behöriga och ge information om specifika krav i den verkställande medlemsstaten. Eurojusts nationella medlem i den verkställande medlemsstaten bör involveras i fall av upprepade förseningar eller upprepad vägran av verkställighet. Den verkställande rättsliga myndigheten får även fråga Eurojust om råd om det rör sig om flera europeiska arresteringsorder i den mening som avses i artikel 16.2 i rambeslutet. Dessutom kan det europeiska rättsliga nätverkets säkrade telekommunikationssystem användas som en kanal för att skicka den europeiska arresteringsordern, såsom anges i artikel 10.2 i rambeslutet. Det är god praxis att ange i formuläret för den europeiska arresteringsordern om det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter eller Eurojusts nationella medlemmar eller någon annan person som handlägger ett ärende har deltagit i utarbetandet av arresteringsordern (105).

Sirenekontorens roll

För registreringar om gripande som lagts in i SIS är det Sirenekontoren som är ansvariga för informationsutbytet efter en träff (den tidpunkt då registreringen görs och personen påträffas) fram till åtminstone inledandet av det formella överlämnandeförfarandet. Rättsliga myndigheter bör hålla Sirenekontoret informerat om utveckling som sker mellan träffen och det slutliga beslutet om verkställigheten av den europeiska arresteringsordern (106).

4.5.   Den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet att underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten efter att ha beslutat om överlämnande

Efter att ha fattat beslut om huruvida den eftersökta personen ska överlämnas eller inte är den verkställande rättsliga myndigheten skyldig att underrätta den utfärdande medlemsstaten om beslutet och om hur länge den eftersökta personen har varit frihetsberövad.

4.5.1.   Underrättelse om beslutet om överlämnande

Den verkställande rättsliga myndigheten måste meddela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut rörande överlämnande. Oberoende av om den eftersökta personen kommer att överlämnas eller inte måste detta meddelande göras omedelbart efter det att beslutat har fattats, så att den utfärdande medlemsstatens myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder. Denna skyldighet att omedelbart meddela den utfärdande medlemsstaten följer av artikel 22 i rambeslutet.

För detta ändamål rekommenderas att standardformuläret i bilaga VII till denna handbok används. Det rekommenderas också att den verkställande rättsliga myndigheten kommunicerar beslutet direkt till den utfärdande rättsliga myndigheten, eftersom detta underlättar en snabb och tydlig kommunikation (se avsnitt 4.4.2).

Varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder ska motiveras (artikel 17.6 i rambeslutet).

Det är viktigt att de verkställande rättsliga myndigheterna anger tydligt vilket eller vilka brott som överlämnandet avser. Detta är av betydelse på grund av specialitetsbestämmelsen, som föreskrivs i artikel 27 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (se avsnitt 2.6). Specialitetsbestämmelsen kan hindra den utfärdande medlemsstaten från att åtala för andra brott, som begicks före överlämnandet, än det eller de brott för vilka den eftersökte överlämnades.

Om den europeiska arresteringsordern har lagts in i SIS bör den verkställande rättsliga myndigheten underrätta sin medlemsstats Sirenekontor om sitt beslut.

Rättsliga myndigheter bör hålla Sirenekontoret informerat om utveckling som sker mellan träffen och det slutliga beslutet om verkställigheten av den europeiska arresteringsordern.

Så snart personen hittas kommer den utfärdande rättsliga myndigheten att underrättas via Sirenekontoret, som i de flesta fall kommer att organisera de praktiska formerna för överlämnande av personen och till fullo stödja den utfärdande rättsliga myndighet som begär gripandet (i vissa länder utför Sirenekontoren själva ett överlämnande, i andra organiserar Sirenekontoren enheter för att verkställa överlämnandet). Ett särskilt Sireneformulär (formulär T) har utarbetats för att underlätta informationsutbytet mellan Sirenekontor för överlämnande, utlämning och transitering av gripna personer (se artiklarna 38–40 i Sirenehandboken – Polis) (107).

4.5.2.   Uppgifter om tid som den eftersökte varit frihetsberövad

Alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern måste översändas till den utfärdande rättsliga myndigheten. I rambeslutet om en europeisk arresteringsorder krävs att dessa uppgifter översänds vid överlämnandet (artikel 26.2 i rambeslutet). Uppgifterna kan översändas av den verkställande rättsliga myndigheten eller av den utsedda centralmyndigheten.

Det är viktigt att den utfärdande medlemsstatens myndigheter är medvetna om den exakta tid som den eftersökte har varit frihetsberövad. Denna tid måste avräknas från slutligt fängelsestraff eller slutlig annan frihetsberövande åtgärd (artikel 26.1 i rambeslutet).

I standardformuläret i bilaga VII finns ett utrymme för att lämna uppgifter om tid som den eftersökte varit frihetsberövad.

I domen i mål C-294/16 PPU, JZ (108), angav EU-domstolen följande:

”47

 […] ska begreppet ’frihetsberövande’ i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslut 2002/584, tolkas så, att det, förutom fängslande, avser varje åtgärd eller sammantagna åtgärder som på grund av deras art, varaktighet, effekter och former för verkställande, berövar den berörda personen friheten på ett sätt som är jämförbart med fängslande.

[…]

53

 Vid genomförandet av artikel 26.1 i rambeslut 2002/584 är den rättsliga myndigheten i den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern skyldig att pröva huruvida de åtgärder som vidtagits mot den berörda personen i den verkställande medlemsstaten ska likställas med ett berövande av friheten, såsom påpekats i punkt 47 ovan, och därmed också anses utgöra ett frihetsberövande i den mening som avses i nämnda artikel 26.1. För det fall att ovannämnda myndighet vid denna prövning kommer fram till slutsatsen att så är fallet, kräver artikel 26.1 att hela den tidsperiod då dessa åtgärder tillämpats ska avräknas från det frihetsberövande straff den berörda personen ska avtjäna i den medlemsstat som har utfärdat den europeiska arresteringsordern.

[…]

55

 Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, fastställer nämnda artikel 26.1 endast en lägsta nivå av skydd av de grundläggande rättigheterna för den person som omfattas av den europeiska arresteringsordern. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, kan denna bestämmelse följaktligen inte tolkas så, att den utgör hinder mot att den rättsliga myndigheten i den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern, med stöd av enbart nationell rätt, kan avräkna hela eller delar av den period då den berörda personen i den verkställande medlemsstaten varit föremål för åtgärder som inte har berövat, utan enbart begränsat vederbörandes frihet, från det fängelsestraff personen i fråga ska avtjäna i den utfärdande medlemsstaten.

56

 Slutligen erinrar domstolen om att vid den prövning som ska ske enligt vad som redogjorts för i punkt 53 ovan, kan den rättsliga myndigheten i den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern, med stöd av artikel 26.2 i rambeslut 2002/584, be den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att översända samtliga uppgifter som den anser nödvändiga.”

4.6.   Hålla den eftersöka personen frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten

När den eftersökta personen har gripits på grundval av den europeiska arresteringsordern, måste den verkställande rättsliga myndigheten besluta om personen behöver vara fortsatt frihetsberövad eller ska försättas på fri fot till dess att beslutet om verkställighet av arresteringsordern fattas. Frihetsberövande är alltså inte nödvändigtvis ett krav och personen kan försättas på fri fot tillfälligt när som helst i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten (artikel 12 i rambeslutet).

Om personen inte hålls frihetsberövad måste den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vidta alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att personen avviker (artikel 12 i rambeslutet). Det kan till exempel vara fråga om reseförbud, en skyldighet att regelbundet anmäla sig och elektronisk övervakning.

I domen i mål C-492/18, TC (109), fastställde domstolen att rambeslutet utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det föreskrivs en generell och ovillkorlig skyldighet att försätta en eftersökt person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot så snart som det har gått 90 dagar räknat från och med gripandet, när det föreligger en mycket stor risk för att personen avviker, som inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder

I domen i mål C-237/15 PPU, Lanigan (110), fann EU-domstolen följande:

”[…] artikel 12 i rambeslutet, jämförd med artikel 17 i samma beslut, [ska] mot bakgrund av artikel 6 i stadgan tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för att den eftersökta personen i en sådan situation hålls fortsatt frihetsberövad i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten även om den sammanlagda längden på den tidsperiod som personen varit frihetsberövad överskrider dessa frister, under förutsättning att längden på tidsperioden inte är orimlig med hänsyn till det förfarande som följts i det nationella målet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att frihetsberövandet av den eftersökta personen ska upphöra, är nämnda myndighet skyldig att förena det tillfälliga försättandet på fri fot av personen i fråga med de åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att vederbörande avviker och att säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern inte har fattats.”

Beslutet om frihetsberövande måste dock fattas i enlighet med nationell rätt och i överensstämmelse med artikel 6 i stadgan, som anger att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Denna artikel kräver att det finns en rättslig grund som motiverar fortsatt frihetsberövande och som måste uppfylla kraven på tydlighet, förutsägbarhet och tillgänglighet för att undvika varje risk för godtycklighet. Domstolen fastställde följande i mål C-492/18, TC (111):

”Artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken det är möjligt att hålla den eftersökta personen frihetsberövad längre än den nämnda 90-dagarsfristen med stöd av en tolkning av nämnda nationella bestämmelse enligt vilken denna frist avbryts när den verkställande rättsliga myndigheten antingen beslutar sig för att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol eller beslutar att avvakta svaret på en begäran om förhandsavgörande som framställts av en annan verkställande rättslig myndighet eller beslutar att skjuta upp beslutet om överlämnade av det skälet att det i den utfärdande medlemsstaten skulle kunna finnas en verklig risk för att förhållandena under frihetsberövandet kommer att vara omänskliga eller förnedrande, såvitt denna rättspraxis inte säkerställer nämnda nationella bestämmelses förenlighet med rambeslut 2002/584 och uppvisar skillnader som kan leda till att längden på frihetsberövanden blir olika.”

5.   BESLUT OM ÖVERLÄMNANDE

5.1.   Allmän skyldighet att verkställa europeiska arresteringsorder

Den verkställande rättsliga myndigheten har en allmän skyldighet att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (artikel 1).

I domen i mål C-268/17, AY (112), ansåg domstolen att artikel 1.2 i rambeslutet ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att anta ett beslut med avseende på varje europeisk arresteringsorder som sänds till den, även då det i medlemsstaten redan fattats beslut angående en tidigare europeisk arresteringsorder avseende samma person och samma gärningar, medan den andra europeiska arresteringsordern har utfärdats endast på grund av åtalet mot den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten. På liknande sätt konstaterade domstolen i mål C-158/21, Puig Gordi m.fl. (113), att rambeslut 2002/584 inte utgör hinder för att flera på varandra följande europeiska arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en medlemsstat efter det att den medlemsstaten har vägrat att verkställa en första europeisk arresteringsorder avseende denna person, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle leda till ett åsidosättande av artikel 1.3 i rambeslutet och att det är proportionerligt att utfärda en sådan arresteringsorder.

Som domstolen slog fast i domen i mål C-510/19, AZ (114), måste beslutet att verkställa en europeisk arresteringsorder fattas av en ”rättslig myndighet” som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (se avsnitt 2.1.5).

De bestämmelser i rambeslutet som rör beslutet att verkställa en europeisk arresteringsorder behandlas i avsnitten 5–9 i denna handbok. Beslutet om överlämnande måste genomföras inom de tidsfrister som anges i avsnitt 4.

De behöriga myndigheterna måste dessutom säkerställa att den eftersökta personens processuella minimirättigheter respekteras, som anges i avsnitt 12.

5.2.   Tillhandahållande av information från den utfärdande rättsliga myndigheten

Den information som tillhandahålls av den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 8 i rambeslutet syftar till att förse den verkställande rättsliga myndigheten med den minsta officiella information som krävs för att den snabbt ska kunna fatta ett beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

I mål C-551/18 PPU, IK (115), underlät den utfärdande rättsliga myndigheten att nämna den kompletterande påföljden att stå till domstols förfogande som den eftersökta personen dömts till för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga brottet. Domstolen ansåg att eftersom det huvudsakliga straffet på tre års fängelse uppfyllde det minimikrav på minst fyra månaders varaktighet som föreskrivs i artikel 2.1 i rambeslutet räckte det för den utfärdande myndigheten att nämna det straffet för att den europeiska arresteringsordern ska uppfylla kravet på giltighet i artikel 8.1 f i rambeslutet.

Domstolen slog vidare fast följande:

”Artikel 8.1 f i rådets rambeslut 2002/584/RIF […] ska tolkas så, att en underlåtenhet att i den europeiska arresteringsorder på grundval av vilken den berörda personen har överlämnats nämna den kompletterande påföljden att stå till domstols förfogande, en påföljd som denne dömts till för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga frihetsstraffet, inte, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, utgör hinder för att verkställighet av denna kompletterande påföljd medför frihetsberövande, efter det att det huvudsakliga straffet avtjänats och efter det att ett formellt beslut om detta meddelats av den nationella domstol som är behörig på straffverkställighetsområdet.”

I mål C-241/15, Bob-Dogi (116), slog domstolen fast att den verkställande rättsliga myndigheten, innan den vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder på den grunden att den är ogiltig, i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet måste begära att den utfärdande rättsliga myndigheten utan dröjsmål lämnar nödvändiga kompletterande uppgifter.

5.3.   Förteckningen över 32 brott som medför överlämnande utan kontroll av dubbel straffbarhet

Den verkställande rättsliga myndigheten bör kontrollera om den utfärdande rättsliga myndigheten har konstaterat att något av brotten hör till en av de 32 brottskategorier som förtecknas i artikel 2.2 i rambeslutet. Den verkställande rättsliga myndigheten kan endast kontrollera dubbel straffbarhet för brott som inte finns med på förteckningen.

Det bör betonas att det endast är brottsrubriceringen och maximistraffet i den utfärdande medlemsstatens strafflagstiftning som är relevant. Den verkställande rättsliga myndigheten får kontrollera det som den utfärdande rättsliga myndigheten har angett i den europeiska arresteringsordern. Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att det finns ett uppenbart fel i detta hänseende, bör den kontakta den utfärdande rättsliga myndigheten för klargöranden (se avsnitt 4.4 om kommunikation).

När det gäller den relevanta versionen av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning tolkade domstolen artikel 2.2 i rambeslutet i domen i mål C-717/18, X (117). Den fastslog följande:

”[…] den verkställande rättsliga myndigheten, för att fastställa om det högsta straffet för ett brott för vilket en europeisk arresteringsorder har utfärdats i den utfärdande medlemsstaten är fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år, såsom brottet definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, ska beakta den utfärdande medlemsstatens lagstiftning i den version som var tillämplig på de gärningar som gett upphov till det mål i vilket den europeiska arresteringsordern utfärdades.”

5.4.   Accessoriska brott

Med accessoriska brott avses överlämnande för ett eller flera brott som är belagda med ett lägre straff än den strafftröskel som anges i artikel 2.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Sådana brott kan inbegripas i den europeiska arresteringsordern som accessoriska brott. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan inbegripa sådana brott i formuläret för en europeisk arresteringsorder även om de inte omfattas av tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern (se avsnitt 2.3).

Den europeiska arresteringsordern måste dock utfärdas för minst ett brott som uppfyller strafftröskeln i artikel 2.1 i rambeslutet.

I rambeslutet föreskrivs inte uttryckligen hur man ska hantera frågan om accessoriskt överlämnande. Vissa medlemsstater har beslutat att tillåta det, andra inte. Om den verkställande medlemsstaten inte överlämnar en eftersökt person för accessoriska brott, kan specialitetsbestämmelsen hindra den utfärdande medlemsstaten från att lagföra dessa brott (se avsnitt 2.6 om specialitetsbestämmelsen).

Om den europeiska arresteringsordern omfattar accessoriska brott rekommenderas att den verkställande rättsliga myndigheten tydligt anger i beslutet om överlämnande om överlämnandet även berör accessoriska brott. Överlämnande för accessoriska brott ger den utfärdande medlemsstaten behörighet att lagföra eller verkställa ett frihetsstraff för dessa brott.

Bilaga VIII innehåller en förteckning över medlemsstater vilkas rättssystem medger överlämnande för accessoriska brott.

5.5.   Skäl för att vägra verkställighet

Den allmänna skyldigheten att verkställa europeiska arresteringsorder (som följer av artikel 1.2 i rambeslutet) begränsas av obligatoriska och fakultativa skäl för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern, det vill säga skälen för vägran (artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet). Det är viktigt att notera att i enlighet med rambeslutet är dessa i princip de enda skäl som den verkställande rättsliga myndigheten kan åberopa som grund för att vägra verkställighet av en giltigt utfärdad europeisk arresteringsorder. EU-domstolen har klargjort att förteckningen över skäl är uttömmande (se särskilt domen i mål C-123/08, Wolzenburg, och domen i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru) (118).

Den verkställande rättsliga myndigheten måste i vissa situationer kontakta den utfärdande rättsliga myndigheten innan den beslutar att vägra överlämnande. Detta kan vara tillrådligt när det finns osäkerheter kring tillämpningen av något av skälen för att vägra verkställighet. Den verkställande rättsliga myndigheten kan också ta kontakt om möjligheterna till andra åtgärder, t.ex. överföring av fångar, innan den fattar beslutet om att vägra (se avsnitt 4.4 om kommunikation och avsnitt 2.5 om andra unionsåtgärder för straffrättsligt samarbete).

När beslutet om att vägra överlämnande har fattats kan den eftersökte inte längre hållas frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern.

5.5.1.   Obligatoriska skäl för att vägra verkställighet

Om ett eller flera av de obligatoriska skälen för att vägra verkställighet är tillämpliga måste den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern (artikel 3 i rambeslutet). Dessa skäl föreskrivs i artikel 3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder:

Amnesti (artikel 3 led 1)

Det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten. Det krävs också att den verkställande medlemsstaten var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag.

Ne bis in idem (artikel 3 led 2)

Den verkställande rättsliga myndigheten informeras om att den eftersöktes ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat. Det krävs också att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.

EU-domstolen har meddelat flera domar i mål om tolkningen av principen ne bis in idem i samband med artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (Schengenkonventionen). Dessa domar är tillämpliga på rambeslutet om en europeisk arresteringsorder med stöd av domen i mål C-261/09, Mantello (119). I domen i mål C-129/14 PPU, Spasic (120), fann domstolen att artikel 54 i Schengenkonventionen är förenlig med artikel 50 i stadgan, där principen slås fast.

Artikel 54 i Schengenkonventionen

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

Artikel 50 i stadgan

”Rätt att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott

Ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.”

I domarna i mål C-261/09, Mantello (121), och mål C-268/17, AY (122), bekräftade domstolen tolkningen av begrepp som ”slutligt avgörande”, ”samma gärning” och ”straffet har avtjänats” som anges i dess tidigare rättspraxis. I mål C-268/17, AY, slog domstolen fast att ett beslut av en åklagarmyndighet om att avsluta en undersökning under vilken den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne inte kan åberopas för att vägra verkställa arresteringsordern enligt artikel 3.2 i rambeslutet.

I domen i mål C-505/19, WS (Rött meddelande från Interpol) (123), preciserade domstolen följande vad gäller lagenligheten i gripandet och kvarhållandet av en eftersökt person:

”Även om det […] anges i artikel 3.2 i rambeslut 2002/584 att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om det framgår av de uppgifter som står till den rättsliga myndighetens förfogande i den verkställande medlemsstaten att principen ne bis in idem är tillämplig, framgår det av artikel 12 i rambeslutet att om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder, ankommer det på denna myndighet att besluta huruvida personen ska hållas kvar i häkte i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Av detta följer att det endast är uteslutet att den berörda personen grips eller kvarhålls i häkte om nämnda myndighet har fastställt att principen ne bis in idem är tillämplig.”

I mål C-203/20, AB m.fl. (124), slog domstolen dessutom fast att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte utgör hinder för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder avseende en person som varit föremål för ett straffrättsligt förfarande vilket inledningsvis avbrutits genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats på grundval av en amnesti, och vilket återupptagits efter antagandet av en lag om återkallande av amnestin och om upphävande av nämnda domstolsavgörande, när detta sistnämnda domstolsavgörande meddelats innan den berörda personens straffrättsliga ansvar bedömts.

Bilaga VI innehåller en förteckning över avgöranden från EU-domstolen rörande principen ne bis in idem i brottmål. Sammanfattningar av dessa mål finns i Eurojusts sammanställning Case-law by the Court of Justice of the European Union on the principle of ne bis in idem in criminal matters (se www.eurojust.europa.eu, där finns även en sammanfattning på svenska).

Inte uppnått straffbar ålder (artikel 3 led 3)

Den eftersökta personen kan på grund av sin ålder ännu inte ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag.

Medlemsstaterna definierar minimiåldern för straffrättsligt ansvar olika. Även tidpunkten för när åldern ska räknas i ett visst fall varierar. Den relevanta tidpunkten kan till exempel vara när det misstänkta brottet ägde rum eller när personen åtalas.

Detta skäl för vägran gäller om, i den verkställande medlemsstaten, den eftersökta personen med hänsyn till sin ålder endast kan komma i fråga för civil- eller förvaltningsrättsliga förfaranden, men inte straffrättsliga.

I domen i mål C-367/16, Piotrowski (125), fastställde domstolen att den verkställande rättsliga myndigheten enbart ska vägra att överlämna minderåriga som är föremål för en europeisk arresteringsorder, när dessa enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte har uppnått den ålder som krävs för att ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den arresteringsorder som utfärdats mot dem. Det är inte möjligt för den verkställande rättsliga myndigheten att beakta ytterligare villkor avseende en personlig utredning som i det konkreta fallet måste vara uppfyllda enligt lagen i denna medlemsstat för att åtala eller döma en minderårig för sådana gärningar. Det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att tillämpa de särskilda reglerna om åtal för gärningar som begåtts av minderåriga i sin medlemsstat.

5.5.2.   Fakultativa skäl för att vägra verkställighet

Om något av de fakultativa skälen för att vägra verkställighet är tillämpliga och har införlivats med nationell lagstiftning, får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern beroende på omständigheterna i ärendet. Dessa skäl anges i artikel 4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder:

Domstolen konstaterade i mål C-665/20 PPU, Openbaar Ministerie mot X (126), att medlemsstaterna, när de väljer att införliva ett skäl som medför att verkställighet får vägras enligt rambeslutet, inte får föreskriva en skyldighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den utfärdade arresteringsordern omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl. Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten måste snarare ha ett utrymme för skönsmässig bedömning och kunna beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet och bedöma det skäl som medför att verkställighet får vägras i det aktuella fallet.

I synnerhet bör de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall noggrant bedömas när en europeisk arresteringsorder utfärdats av en europeisk delegerad åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) (127) eller utfärdats på dennes begäran i samband med undersökning eller lagföring av brott som påverkar unionens ekonomiska intressen (128), t.ex. komplext mervärdesskattebedrägeri med gränsöverskridande inslag, eftersom Eppo agerar som en överstatlig enskild myndighet.

Avsaknad av dubbel straffbarhet (artikel 4 led 1)

Den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern är inte ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

Detta gäller endast brott som inte nämns i förteckningen över brott i artikel 2.2 i rambeslutet för vilka kontroll av dubbel straffbarhet har avskaffats. Dessutom kan detta skäl för att vägra verkställighet gälla även om gärningen motsvarar något av de brott som anges i artikel 2.2 i rambeslutet, men i) kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten, och ii) inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

I domarna i mål C-289/15, Grundza (129), och mål C-168/21, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (130), klargjorde domstolen hur villkoret om dubbel straffbarhet ska bedömas.

I domen i mål C-289/15, Grundza (131), ombads EU-domstolen att tolka artiklarna 7.3 och 9.1 d i rambeslut 2008/909/RIF (nämligen hur villkoret om dubbel straffbarhet ska bedömas). Domstolen fastställde följande:

”38

 […] vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger ankommer [det] på den behöriga myndigheten i den verkställande staten att pröva huruvida de omständigheter som utgör brottet, såsom de anges i det avgörande som har meddelats av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i sig även skulle vara straffbara i den verkställande staten om de hade ägt rum i denna stat.

[…]

49

 […] Vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten […] inte pröva huruvida det intresse som skyddas av den utfärdande staten har åsidosatts, utan huruvida ett liknande intresse som skyddas enligt lagstiftningen i den verkställande staten skulle anses ha åsidosatts om det aktuella brottet hade begåtts i den medlemsstat som nämnda myndighet hör till.”

I mål C-168/21, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (132), förklarade domstolen vidare att för att avgöra huruvida kravet på dubbel straffbarhet för gärningen är uppfyllt är det nödvändigt och tillräckligt att de gärningar som ligger till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern även utgör ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. Unionslagstiftaren kräver inte någon exakt överensstämmelse mellan brottsrekvisiten, såsom de anges i den utfärdande respektive i den verkställande medlemsstatens lagstiftning, eller i det sätt på vilket brottet benämns eller klassificeras enligt de nationella lagstiftningarna.

Dessutom ansåg domstolen att kravet på dubbel straffbarhet enligt artiklarna 2.4 och 4.1 i rambeslutet kommer att uppfyllas om den europeiska arresteringsordern utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff för gärningar som i den utfärdande medlemsstaten avser ett brott som kräver att dessa gärningar skadar ett rättsligt intresse som skyddas i den medlemsstaten, även om skadan på det rättsliga intresse som skyddas av lagen i den utfärdande medlemsstaten inte är ett brottsrekvisit enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. En tolkning av kravet på dubbel straffbarhet för gärningen som innebär att detta erfordrar en exakt överensstämmelse mellan brottsrekvisiten, såsom de anges i den utfärdande respektive i den verkställande medlemsstatens lagstiftning, och det rättsliga intresse som skyddas i de båda medlemsstaternas lagstiftning, skulle undergräva överlämnandeförfarandets effektivitet. Kravet på dubbel straffbarhet för gärningen är således uppfyllt när den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, även om detta straff har dömts ut i den utfärdande medlemsstaten på grund av att den eftersökta personen har begått ett enda brott som består av flera gärningar, varav endast vissa av dessa gärningar är straffbara i den verkställande medlemsstaten. En sådan tolkning är även förenlig med principen om proportionalitet mellan brott och straff, som föreskrivs i artikel 49.3 i stadgan. I detta avseende klargjorde domstolen att det inte ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att, i samband med bedömningen av kravet på dubbel straffbarhet, bedöma det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten mot bakgrund av artikel 49.3 i stadgan.

När det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställandet av en europeisk arresteringsorder inte vägras av det skälet att den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

Lagföring pågår i den verkställande medlemsstaten (artikel 4 led 2)

Den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern är föremål för lagföring i den verkställande medlemsstaten för samma gärning som den som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.

Hinder för lagföring för samma brott i den verkställande medlemsstaten (artikel 4 led 3)

De rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat att antingen inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring.

I mål C-268/17, AY (133), fastställde domstolen att ett beslut av en åklagarmyndighet om avslutande av en undersökning som inletts mot en okänd gärningsman, under vilken den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne, utan att straffrättsliga förfaranden har genomförts mot denna person och utan att detta beslut fattats med avseende på denna person, inte kan åberopas för att vägra att verkställa denna europeiska arresteringsorder på grundval av artikel 4.3 i rambeslutet.

Se även avsnitt 5.5.1 om principen ne bis in idem.

Åtal eller straff preskriberat (artikel 4 led 4)

Åtal för brottet eller verkställigheten av straffet har preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.

Lagakraftägande dom i tredjeland (artikel 4 led 5)

Det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i tredje land, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har meddelats.

I domen i mål C-665/20 PPU, X (134), preciserade domstolen att begreppet ”samma gärning” i artiklarna 3.2 och 4.5 i rambeslutet ska tolkas enhetligt i dessa två bestämmelser. Dessutom klargjorde domstolen att verkställighetsvillkoret enligt artikel 4.5 är uppfyllt när den eftersökta personen genom lagakraftägande dom har dömts för samma gärning till ett fängelsestraff som till viss del har verkställts i tredjelandet men återstoden av straffet har eftergetts i det landet av en myndighet som inte är en domstol. Domstolen betonade att när den verkställande rättsliga myndigheten utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning ska den särskilt göra en avvägning mellan förebyggande av straffrihet och säkerställandet av den berörda personens rättssäkerhet

Se även avsnitt 5.5.1 om principen ne bis in idem.

Den verkställande medlemsstaten åtar sig verkställigheten av straffet (artikel 4 led 6)

Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, kan den verkställande rättsliga myndigheten överväga om straffet skulle kunna verkställas i denna medlemsstat i stället för att personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 25 i rambeslut 2008/909/RIF innehåller en särskild bestämmelse om verkställighet av fängelsestraff i den verkställande medlemsstaten avseende fall enligt artikel 4 led 6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (se avsnitt 2.5.2). Rambeslut 2008/909/RIF har ersatt 1983 års konvention om överförande av dömda personer och dess tilläggsprotokoll (135). Således måste rambeslut 2008/909/RIF tillämpas för att överföra straffet till den medlemsstat där det ska verkställas.

Enligt rambeslut 2008/909/RIF är samtycke från den dömda personen till överföringen inte längre ett krav i alla fall.

I domen i mål C-514/17, Sut (136), betonade domstolen det förfarande och de villkor som krävs för att tillämpa artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

Den fastslog följande:

”32

 Det framgår således av lydelsen i denna bestämmelse att detta skäl till att verkställighet får vägras endast kan tillämpas om två villkor är uppfyllda. För det första ska den eftersökta personen uppehålla sig i den verkställande medlemsstaten eller vara medborgare eller bosatt där, och för det andra ska denna stat åta sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd i enlighet med sin nationella lagstiftning.

[…]

36

 När den verkställande rättsliga myndigheten väl har konstaterat att de två ovannämnda villkoren är uppfyllda, ska den bedöma huruvida det föreligger ett berättigat intresse som motiverar att det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten ska verkställas i den verkställande medlemsstaten (se dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C-66/08, EU:C:2008:437, punkt 44). Den bedömningen gör det möjligt för myndigheten att beakta det mål som eftersträvas genom artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, såsom påpekas i punkt 33 ovan.”

När det gäller det första villkoret preciserade domstolen i domen i mål C-66/08, Kozłowski (137), att uttrycken ”bosatt” och ”uppehåller sig” i artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder måste definieras enhetligt, eftersom de hänför sig till autonoma unionsrättsliga begrepp. De avser situationen där den eftersökte verkligen är bosatt i den verkställande medlemsstaten respektive efter en stabil vistelse under viss tid i samma medlemsstat har ansetts få en sådan anknytning till denna medlemsstat som kan jämställas med sådan anknytning som följer av att personen är bosatt i medlemsstaten. En bedömning av ”uppehåller sig” kräver en helhetsbedömning som grundar sig på flera objektiva omständigheter. Bland annat ska varaktigheten och arten av den eftersökta personens vistelse bedömas, samt vilka familjeband och ekonomiska band personen har till den verkställande medlemsstaten. Domstolen klargjorde vidare att den omständighet att den eftersökta personen yrkesmässigt gör sig skyldig till brottslighet i den verkställande medlemsstaten, och den omständighet att personen i fråga avtjänar ett frihetsstraff i den medlemsstaten saknar relevans för den verkställande rättsliga myndigheten när den ska fastställa huruvida den berörda personen ”uppehåller sig” i den verkställande medlemsstaten. Däremot kan sådana omständigheter, vid antagandet att den berörda personen ”uppehåller sig” i den verkställande medlemsstaten, ha viss betydelse inom ramen för den prövning som nämnda myndighet i förekommande fall därefter har att göra, i syfte att få klarhet i om det är motiverat att inte verkställa en europeisk arresteringsorder.

Domstolen ansåg i domen i mål C-123/08, Wolzenburg (138), att medlemsstaterna kan begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att överlämna en person som omfattas av artikel 4.6, genom att tillämpa den bestämmelsen, om den eftersökta personen är medborgare i en annan medlemsstat, under förutsättning att personen har vistats lagligt i den verkställande medlemsstaten utan avbrott under fem år. En medlemsstat får dock inte uppställa ytterligare administrativa krav, såsom krav på permanent uppehållstillstånd, för att tillämpa det i artikel 4.6 angivna skälet till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras.

I domen i mål C-42/11, Lopes da Silva Jorge (139), klargjorde domstolen att artikel 4 led 6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och artikel 18 i EUF-fördraget ska tolkas så, att en medlemsstat vid införlivandet av nämnda artikel 4 led 6 förvisso kan besluta att inskränka de fall där den nationella verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att överlämna en person som omfattas av den bestämmelsens tillämpningsområde. Den kan därvid dock inte undantagslöst och automatiskt utesluta alla medborgare från andra medlemsstater som uppehåller sig eller är bosatta där från detta tillämpningsområde, oavsett vad de har för anknytning till den medlemsstaten. Nationella domstolar är skyldiga att tolka nationell rätt mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att säkerställa att det ges full verkan.

I domen i mål C-700/21, O.G. (140), slog domstolen fast att artikel 4.6 i rambeslutet, jämförd med artikel 20 i stadgan, utgör hinder för nationell lagstiftning som innebär att tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatta i den medlemsstaten undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i nämnda bestämmelse och att den verkställande rättsliga myndigheten därmed inte har rätt att göra en bedömning av tredjelandsmedborgares anknytning till nämnda medlemsstat. Vid prövningen av frågan huruvida verkställighet ska vägras av en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten genomföra en samlad bedömning för att fastställa om den eftersökta personen har tillräckliga band med den verkställande medlemsstaten för att stödja antagandet att den berörda personen, om straffet verkställs i den staten, kommer att ha större möjlighet att återanpassas där än i den registrerande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter ingår tredjelandsmedborgarens familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till den verkställande medlemsstaten samt vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren.

När det gäller det andra villkoret underströk domstolen i mål C-579/15, Popławski (Popławski I) (141), att kravet på att ta över verkställigheten av straffet förutsätter ett verkligt åtagande från den verkställande medlemsstatens sida att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till av den utfärdande medlemsstaten. För att undvika straffrihet ska den verkställande rättsliga myndigheten först undersöka om det faktiskt är möjligt att verkställa straffet i enlighet med sin nationella lagstiftning. Om så inte är fallet ska den verkställande rättsliga myndigheten besluta om verkställighet av den europeiska arresteringsordern och överlämna den eftersökta personen.

Domstolen ansåg vidare att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder inte kan vägras på grundval av artikel 4.6 i rambeslutet enbart på grund av att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten underrättar den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten om att den är ”beredd” att överta verkställigheten av domen, eller på grund av att den avser att lagföra denna person avseende samma gärningar som de för vilka vederbörande dömdes genom nämnda dom.

I mål C-514/17, Sut (142), ansåg domstolen att en medlemsstat, med hänsyn till den eftersökta personens sociala återanpassning, får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om det brott på vilket arresteringsordern grundas endast kan bestraffas med böter enligt den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning. Detta är dock endast möjligt om detta, i enlighet med dess nationella lagstiftning, inte hindrar att det frihetsstraff som ådömts den eftersökta personen faktiskt verkställs i denna medlemsstat.

När det gäller det berättigade intresse som motiverar tillämpningen av artikel 4.6 betonade domstolen i mål C-579/15, Popławski I (143), att artikel 4.6 är en grund för att inte verkställa en europeisk arresteringsorder – vilket innebär att de verkställande rättsliga myndigheterna inte kan vara skyldiga att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder när ovanstående två villkor är uppfyllda. Således måste den verkställande rättsliga myndigheten, såsom domstolen betonade i mål C-66/08, Kozlowski (144), när den utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bedöma huruvida det föreligger ett berättigat intresse som motiverar att det fängelsestraff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten ska verkställas i den verkställande medlemsstaten. Den verkställande rättsliga myndigheten måste lägga särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personen återanpassning till samhället när denne avtjänat sitt fängelsestraff.

I målen C-42/11, Lopes da Silva Jorge (145), C-579/15, Popławski I (146), och C-573/17, Popławski (Popławski II) (147), ansåg domstolen slutligen att nationella domstolar är skyldiga att tolka sin nationella rätt mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att säkerställa att det rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte. I mål C-573/17, Popławski (Popławski II) (148), preciserade domstolen också att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den inte ålägger en domstol i en medlemsstat att underlåta att tillämpa en bestämmelse i medlemsstatens nationella rätt som är oförenlig med bestämmelserna i ett rambeslut (t.ex. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder), då dessa bestämmelser saknar direkt effekt.

Extraterritorialitet (brott som begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium) (artikel 4 led 7)

Den europeiska arresteringsordern avser brott som

a)

enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den medlemsstatens territorium, eller

b)

har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och åtal enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium.

Domstolen preciserade i domen i mål C-488/19, JR (149), att artikel 4.7 b inte omfattar situationer där en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av ett rättsligt avgörande från den utfärdande medlemsstaten som gör det möjligt att i denna medlemsstat verkställa ett straff som utdömts av en domstol i ett tredjeland, i ett fall där det aktuella brottet begåtts i detta tredjeland. I dessa fall måste frågan om huruvida brottet ”begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium” avgöras med beaktande av tredjelandets straffrättsliga behörighet som har gjort det möjligt att lagföra detta brott, och inte den utfärdande medlemsstatens behörighet i detta avseende.

5.6.   Utevarodomar

Rambeslut 2009/299/RIF ändrade rambeslutet om en europeisk arresteringsorder genom att stryka artikel 5 led 1 och införa en ny artikel 4a om beslut som meddelats när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (utevarodom). Dessa regler rör situationer där en verkställande rättslig myndighet har mottagit en europeisk arresteringsorder som avser verkställighet av ett frihetsstraff som utdömts vid en förhandling i den utfärdande medlemsstaten där personen inte närvarade.

Artikel 4a i rambeslutet innehåller ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet, enligt vilket verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd får vägras om personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet. Denna möjlighet åtföljs dock av fyra undantag som anges i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

Enligt artikel 4a.1 i rambeslutet får en verkställande rättslig myndighet inte vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som grundas på en utevarodom om det anges i den europeiska arresteringsordern att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning

a)

i god tid

i)

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och

ii)

underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen, eller

b)

i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen, eller

c)

efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs

i)

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet, eller

ii)

inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen, eller

d)

inte personligen delgavs beslutet men

i)

utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

ii)

kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.

I detta sammanhang har domstolen klargjort att den verkställande myndigheten inte kan vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern om minst ett av villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är uppfyllt (150).

I domen i mål C-271/17 PPU, Zdziaszek (151), betonade domstolen dock att för det fall att varken de uppgifter som angetts i formuläret för europeisk arresteringsorder eller de uppgifter som inhämtats med stöd av artikel 15.2 i rambeslutet ger tillräckliga upplysningar för att styrka att någon av de situationer som avses i artikel 4a.1 a–d i är för handen, får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern.

Dessutom betonade domstolen i sin rättspraxis den frivilliga karaktären hos skälet till att vägra verkställighet genom att ange att den verkställande rättsliga myndigheten, efter att ha konstaterat att de situationer som avses i artikel 4a.1 a–d inte är tillämpliga, kan ta hänsyn till andra omständigheter som innebär att nämnda myndighet kan förvissa sig om att överlämnandet av den berörda personen inte åsidosätter dennes rätt till försvar. Rambeslutet utgör inte hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten försäkrar sig om att den berörda personens rätt till försvar har iakttagits genom att ta vederbörlig hänsyn till samtliga särskilda omständigheter i målet, inklusive de uppgifter nämnda myndighet själv kan ha kännedom om. I detta sammanhang kan den verkställande myndigheten beakta den eftersökta personens beteende och det faktum att han eller hon undvikit en personlig kallelse eller all kontakt med de advokater som utsetts av domstolen, eller den omständigheten att han eller hon överklagat avgörandena i första instans (152). Detta innebär att den verkställande rättsliga myndigheten får besluta att överlämna den eftersökta personen även om de fyra omständigheter som anges i artikel 4a.1 a–d inte är för handen.

Den uttömmande karaktären hos de fyra omständigheter som nämns i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder bekräftades av domstolen i mål C-399/11, Melloni, och i mål C-416/20 PPU, TR.

I mål C-399/11, Melloni (153), tillfrågades domstolen om artikel 4a.1 i rambeslutet ska tolkas så, att den innebär hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten förenar verkställigheten av en europeisk arresteringsorder med ett villkor om att utevarodomen måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten i enlighet med en nationell konstitutionell regel i den utfärdande medlemsstaten.

Domstolen fann att artikel 4a.1 i rambeslutet anger ett skäl med stöd av vilket verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd får vägras, om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet. Denna möjlighet åtföljs dock av fyra undantag som anges i artikel 4a.1 a–d. Domstolen ansåg att den verkställande rättsliga myndigheten i dessa fyra situationer inte får förena överlämnandet av en person som dömts i sin utevaro med villkoret att domen måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den tilltalades närvaro. Detta innebär att verkställande rättsliga myndigheter inte kan införa några ytterligare krav som grundar sig på nationella konstitutionella krav.

I mål C-416/20 PPU, TR (154), ansåg domstolen att artikel 4a i rambeslutet ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten – i en situation där den eftersöka personen har undvikit att bli delgiven personlig kallelse till rättegången och, genom att avvika till den verkställande medlemsstaten, inte har närvarat personligen vid rättegången – inte får vägra att verkställa nämnda arresteringsorder enbart av det skälet att nämnda myndighet inte har getts en försäkran om att rätten till en ny rättegång (enligt artiklarna 8 och 9 i direktiv (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (155)) kommer att iakttas.

När det gäller förhållandet mellan artikel 4a i rambeslutet och direktiv 2016/343/EU ansåg domstolen i mål C-416/20 PPU, TR, att artikel 4a redan just avser fallet med en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd avseende en person som inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till det beslut genom vilket straffet dömdes ut eller åtgärden vidtogs. Av detta skäl kan ”den omständigheten att den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eventuellt inte är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2016/343 inte utgöra ett skäl för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern”, eftersom unionslagstiftaren har valt lösningen att uttömmande föreskriva i vilka situationer verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa en utevarodom inte ska anses åsidosätta rätten till försvar (156).

Domstolen betonade dock att den omständigheten att det inte är möjligt att åberopa direktiv 2016/343/EU för att hindra verkställigheten av en europeisk arresteringsorder inte på något sätt påverkar den utfärdande medlemsstatens absoluta skyldighet att i sin rättsordning iaktta samtliga bestämmelser i unionsrätten, inbegripet direktiv 2016/343. Den berörda personen kan, i förekommande fall, efter att ha överlämnats till den registrerande medlemsstaten åberopa relevanta bestämmelser i direktiv 2016/343/EU vid den medlemsstatens domstolar.

5.6.1   Autonoma EU-rättsliga begrepp

Domstolen har slagit fast att uttrycken i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ”kallats personligen”, ”förhandling som ledde till beslutet” och ”faktiskt underrättad på annat sätt” ska förstås som självständiga unionsrättsliga begrepp och ges en enhetlig tolkning inom unionen, oberoende av medlemsstaternas bedömningar av desamma (157). Begreppens innebörd kan därför inte fastställas i nationell lagstiftning.

Medlemsstaternas myndigheter är därför skyldiga att alltid fylla i fält d i avsnitt d i formuläret för en europeisk arresteringsorder i ärenden där beslut meddelats i den berörda personens frånvaro. Det är viktigt att myndigheterna inte bara kryssar i de rutor som anges i det avsnittet, utan också fyller i punkt 4 i det avsnittet och lämnar information om hur de relevanta villkoren har uppfyllts. I det avseendet är det viktigt att informationen lämnas på ett tydligt, uttömmande och sakligt sätt och att juridiska kvalifikationer som följer av nationella rättsliga begrepp undviks. Personens utevaro, hur kallelsen och domen delgavs och huruvida ett juridiskt ombud som utsetts av personen (inte av domstol) företrädde den anklagade bör därför beskrivas på ett sakligt sätt utan nationell rättslig terminologi.

Genom att tillhandahålla fullständig information på ett sakligt sätt undviks begäran om kompletterande information enligt artikel 15.2 i rambeslutet, vilket kan orsaka onödiga förseningar.

Det autonoma begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a

I fråga om förfaranden med flera instanser som har gett upphov till avgöranden som följer på varandra klargjorde domstolen i domen i mål C-270/17 PPU, Tupikas (158), att begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” endast avser förfarandet vid den instans som meddelade det sista av dessa avgöranden, såvida den aktuella domstolen därigenom slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande en påföljd, såsom ett fängelsestraff, efter en prövning av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i målet.

I domen i mål C-271/17 PPU, Zdziaszek (159), preciserade domstolen att begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” inte bara omfattar den förhandling efter överklagande som har resulterat i ett avgörande varigenom den berörda personens skuld slutgiltigt har fastställts och vederbörande ådömts en påföljd, utan även en senare förhandling som lett till ett avgörande varigenom varaktigheten av det straff som ursprungligen utdömts ändrats och därmed slutgiltigt fastställts, såsom den dom med fastställande av en kumulativ påföljd som är i fråga i det nationella målet, såvida den myndighet som meddelat sistnämnda avgörande har förfogat över ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning.

I ett fall där den berörda personen har närvarat personligen i det förfarande som ledde till det rättsliga avgörande varigenom han eller hon definitivt fälldes till ansvar för ett brott och dömdes till fängelse för detta brott och det sedan i samband med verkställandet har beslutats om villkorlig frigivning från en del av straffet, under förutsättning att vissa villkor iakttogs (t.ex. övervakningsåtgärder som avser uppförande), ansåg dock domstolen i mål C-571/17 PPU, Ardic (160), att uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet” inte omfattar ett senare förfarande om förverkande av den villkorliga frigivningen som grundas på att nämnda villkor inte har iakttagits under prövotiden. Detta gäller under förutsättning att beslutet om förverkande som antas efter detta förfarande inte ändrar vare sig typ eller varaktighet av det ursprungligen utdömda straffet.

I de förenade målen C-514/21 och C-515/21, Minister for Justice and Equality (161), ansåg domstolen att artikel 4a.1 i rambeslutet, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, ska tolkas så, att när den uppskjutna verkställigheten av ett frihetsberövande straff återkallas på grund av att den tilltalade dömts till ansvar för ett nytt brott och en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av nämnda straff, utgör det avgörande genom vilket den tilltalade, i sin utevaro, dömts till ansvar för ett nytt brott ett ”beslut” i den mening som avses i den bestämmelsen. Så är inte fallet avseende det avgörande genom vilket den uppskjutna verkställigheten av straffet återkallas.

Artikel 4a.1 ska därför tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten har rätt att vägra att överlämna den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten, när det framgår att det förfarande som utmynnat i en andra fällande brottmålsdom mot denna person, vilken ligger till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, har genomförts i dennes utevaro, såvida inte den europeiska arresteringsordern, med avseende på detta förfarande, innehåller någon av de uppgifter som anges i leden a–d i denna bestämmelse.

Den verkställande rättsliga myndigheten är dock förhindrad att vägra att överlämna den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten, med motiveringen att det förfarande som utmynnat i återkallelsen av den uppskjutna verkställigheten av det frihetsberövande straff till verkställighet av vilket den europeiska arresteringsordern utfärdats har genomförts i denna persons utevaro, eller villkora överlämnandet av den eftersökta personen av att personen har möjlighet att i denna medlemsstat få en förnyad prövning eller tillgång till ett överklagandeförfarande där det kan ske en ny prövning av ett sådant återkallelsebeslut eller av den andra fällande brottmålsdom som meddelats i den tilltalades utevaro och som ligger till grund för utfärdandet av arresteringsordern.

Det autonoma begreppet ”kallats personligen” och ”faktiskt underrättad på annat sätt” i den mening som avses i artikel 4a

I domen i mål C-108/16 PPU, Dworzecki (162), fann EU-domstolen följande:

”Artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en kallelse, såsom den i det nationella målet, som inte har delgetts den berörda personen direkt, utan som på den berördes hemadress har lämnats till en vuxen medlem av dennes hushåll som åtagit sig att lämna den vidare till den berörde, inte i sig uppfyller villkoren i den bestämmelsen, när det inte framgår av den europeiska arresteringsordern att, och i så fall när, nämnda vuxna person faktiskt lämnat över kallelsen till den berörde.”

5.7.   Verkställande rättsliga myndigheters hänsyn till grundläggande rättigheter

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller inte någon bestämmelse om vägran av verkställighet på grundval av brott mot den eftersöktes grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten. I artikel 1.3, jämförd med skälen 12 och 13, klargörs dock att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget och återspeglas i stadgan. Denna skyldighet berör alla medlemsstater, i synnerhet både den utfärdande och den verkställande medlemsstaten.

Som domstolen bekräftade i domarna i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru (163), och i mål C-216/18 PPU, LM (164), kräver principen om ömsesidigt förtroende att varje medlemsstat, utom under exceptionella omständigheter, anser att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.

Dessutom ansåg domstolen i mål C-158/21, Puig Gordi m.fl. (165), att en verkställande rättslig myndighet i princip inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att den domstol som ska döma den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten inte har behörighet för detta ändamål enligt den utfärdande medlemsstatens nationella rätt. Denna myndighet måste dock vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern om den finner att det finns systembrister eller allmänna brister som påverkar systemet för rättskipning i den medlemsstaten och att den domstol som anmodats att pröva den eftersökta personen i den medlemsstaten uppenbart saknar behörighet, och därmed efter den tvåstegsprövning som fastställts av domstolens rättspraxis, såsom anges i avsnitt 5.7.2.

I samma dom slog domstolen också fast att den verkställande rättsliga myndigheten inte har möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder med stöd av ett skäl för att vägra verkställighet som inte följer av rambeslutet, utan som enbart följer av den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

Domstolen fastställde i mål C-327/18 PPU, RO (166), att den omständigheten att en medlemsstat har anmält sin avsikt att utträda ur unionen enligt artikel 50 i EU-fördraget inte kan anses utgöra en exceptionell omständighet som kan motivera ett uppskjutande av överlämnandet eller en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den medlemsstaten.

Den verkställande rättsliga myndigheten ska emellertid dessutom pröva, efter en konkret och precis kontroll i det enskilda fallet, huruvida det finns grundad anledning att tro att det finns en risk för att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern, efter den utfärdande medlemsstatens utträde ur unionen, fråntas sina grundläggande rättigheter. Omständigheter som fortsatt deltagande i Europakonventionen och den europeiska konventionen om utlämning av den 13 december 1957 kan beaktas i samband med denna bedömning.

5.7.1.   Överväganden rörande förhållandena under frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten

När det gäller förhållandena under frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten ansåg domstolen i sina domar i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru (167), mål C-220/18 PPU, ML (168), och mål C-128/18, Dumitru-Tudor Dorobantu (169), att behovet av att garantera att den berörda personen inte kommer att behandlas omänskligt eller förnedrande i den mening som avses i artikel 4 i stadgan motiverar undantagsvis en begränsning av principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande. I detta sammanhang erinrade domstolen om att förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling enligt artikel 4 i stadgan är absolut eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet, som omfattas av artikel 1 i stadgan.

I domen i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, fastslog EU-domstolen följande:

”[…] om den verkställande rättsliga myndigheten har tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter avseende förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som vittnar antingen om systematiska eller allmänna brister, eller om brister som berör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande, ska myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera huruvida det finns grundad anledning att tro att den person, mot vilken en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring eller för verkställighet av ett frihetsstraff, löper en verklig risk – på grund av förhållandena under personens frihetsberövande i denna medlemsstat – för att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, om vederbörande överlämnas till den medlemsstaten.

Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte begära kompletterande upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten, vilken, efter att vid behov ha begärt bistånd från den centrala myndigheten eller av en av de centrala myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 7 i rambeslutet, ska lämna dessa uppgifter inom den frist som anges i en sådan begäran. Den verkställande rättsliga myndigheten ska skjuta upp sitt beslut om överlämnande av den berörda personen till dess den fått de kompletterande uppgifter som gör det möjligt att undanröja förekomsten av en sådan risk.

Om denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid, ska myndigheten besluta huruvida det finns anledning att avsluta överlämnandeförfarandet.”

Om den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten förfogar över bevis för att enskilda som är frihetsberövade i den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena under frihetsberövandet, måste den följa det förfarande som anges i domstolens dom i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru (punkterna 89–104), och som kompletteras av domstolen i målen C-220/18 PPU, ML, och C-128/18, Dumitru-Tudor Dorobantu.

Förfarande som de nationella verkställande rättsliga myndigheterna ska följa om de förfogar över bevis för att enskilda som är frihetsberövade i den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling

Följande steg bör följas:

1.

Kontroll av om det finns en verklig risk för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig och förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena under frihetsberövandet:

—

På grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som kan erhållas från bland annat domar från internationella domstolar, t.ex. domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, domar från domstolar i den utfärdande medlemsstaten och även beslut, rapporter och andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna  (170) .

2.

Om förekomsten av en sådan risk identifieras på grundval av de allmänna förhållandena under frihetsberövandet, kontroll av om det finns grundad anledning att tro att sådan verklig risk för omänsklig och förnedrande behandling föreligger under de särskilda omständigheter som gäller den eftersökta personen genom att begära kompletterande uppgifter:

—

Skyldighet att begära – på grundval av artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder – att den utfärdande rättsliga myndigheten utan dröjsmål tillhandahåller alla nödvändiga kompletterande uppgifter om de förhållanden som kommer att råda under den eftersöktes frihetsberövande.

—

Möjlighet att fastställa en svarsfrist som beaktar den tid som krävs för att samla in uppgifterna och de tidsfrister som anges i artikel 17 i rambeslutet.

—

Möjlighet att beakta uppgifter som tillhandahålls av andra myndigheter i den utfärdande medlemsstaten än den utfärdande rättsliga myndigheten  (171) .

—

Skyldighet att förlita sig på den utfärdande rättsliga myndighetens försäkran om att den berörda personen inte kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de faktiska och exakta förhållandena under frihetsberövandet, åtminstone i avsaknad av exakta och specifika uppgifter om att förhållandena under frihetsberövandet i en viss förvarsenhet strider mot artikel 4 i stadgan.

3.

Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte ger någon försäkran om att den eftersökta personen inte skulle bli utsatt för omänsklig och förnedrande behandling eller om den verkställande rättsliga myndigheten, på grundval av den information som erhållits från den utfärdande rättsliga myndigheten och all annan information som kan vara tillgänglig för den verkställande rättsliga myndigheten, har konkreta och precisa indikationer på att förhållandena under frihetsberövandet i en viss förvarsenhet strider mot artikel 4 i stadgan, om det finns grundad anledning att tro att sådan verklig risk för omänsklig och förnedrande behandling föreligger under de särskilda omständigheter som gäller den eftersökta personen:

—

Skyldighet att endast bedöma förhållandena under frihetsberövanden i vissa fängelser – de fängelser där den eftersöka personen sannolikt kommer att hållas i förvar, även om det är tillfälligt, enligt de uppgifter som myndigheten har tillgång till  (172) .

—

Skyldighet att ta hänsyn till alla relevanta fysiska aspekter av förhållandena under frihetsberövandet där den eftersökta personen kommer att hållas i förvar, såsom det personliga utrymmet för varje intagen i en cell i fängelset, sanitära förhållanden och omfattningen av den intagnes rörelsefrihet inom fängelset. Denna bedömning är inte begränsad till en kontroll av uppenbara brister  (173) .

—

Skyldighet att – när det gäller det personliga utrymmet för varje intagen – beakta minimikraven enligt artikel 3 i Europakonventionen och inte de krav som följer av den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning. Enligt Europadomstolens rättspraxis uppstår en stark presumtion om att artikel 3 i Europakonventionen har kränkts om det personliga utrymmet för en intagen i någon typ av cell är under 3 m2. Denna presumtion kan endast motbevisas om i) minskningarna av det minsta personliga utrymme på 3 m2 som krävs är kortvariga, tillfälliga och ringa, ii) sådana minskningar åtföljs av tillräcklig rörelsefrihet utanför cellen och lämplig verksamhet utanför cellen, och iii) de allmänna förhållandena under frihetsberövandet på anläggningen är lämpliga och det inte finns några andra försvårande faktorer i förhållandena för den berörda personens frihetsberövande. Beräkningen av det tillgängliga utrymmet bör omfatta den yta som upptas av möbler, men inte den yta som upptas av sanitära anläggningar. De intagna bör kunna röra sig normalt i cellen. För en yta på 3–4 m2 i celler med flera personer kan slutsatsen dras att artikel 3 i Europakonventionen kränks om faktorn utrymme kombineras med andra aspekter av olämpliga fysiska förhållanden under frihetsberövandet, t.ex. bristande tillgång till motion utomhus, naturligt ljus eller frisk luft, dålig ventilation, otillräcklig rumstemperatur, ingen möjlighet att gå på toaletten i fred och åsidosättande av grundläggande sanitära och hygieniska krav. Om en intagen förfogar över mer än 4 m2 personligt utrymme i celler med flera personer och det därför inte uppstår några problem rörande personligt utrymme, är andra aspekter av de fysiska förhållanden under frihetsberövandet som avses i föregående punkt fortfarande relevanta för bedömningen av om förhållandena under en persons frihetsberövande är adekvata enligt artikel 3 i Europakonventionen  (174) .

—

Förbud mot att utesluta risken endast på grund av att den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten har ett rättsmedel som gör det möjligt för personen att ifrågasätta förhållandena under frihetsberövandet eller på grund av att det finns lagstiftningsåtgärder eller strukturella åtgärder som syftar till att stärka övervakningen av förhållandena under frihetsberövandet. Sådana rättsmedel och åtgärder får dock beaktas vid den övergripande bedömningen av förhållandena under frihetsberövandet i syfte att besluta om överlämnande av personen  (175) .

—

Förbud mot att väga ett fastställande av att det finns grundad anledning att anta att den eftersökta personen löper risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling mot överväganden som rör funktionsdugligheten hos det straffrättsliga samarbetet och principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande  (176) .

4.

Om det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av den eftersökta personen (och i avvaktan på ett slutligt beslut om den europeiska arresteringsordern):

—

Skyldighet att skjuta upp verkställigheten av den berörda europeiska arresteringsordern . Eurojust måste underrättas (i enlighet med artikel 17.7 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

—

Möjlighet att hålla den aktuella personen fortsatt frihetsberövad , men endast om förfarandet för att verkställa den europeiska arresteringsordern har genomförts på ett tillräckligt skyndsamt sätt och tiden för frihetsberövandet inte är orimlig (i enlighet med domen i målet C-237/15, Lanigan, punkterna 58, 59 och 60), med vederbörlig hänsyn tagen till oskuldspresumtionen som garanteras i artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och proportionalitetsprincipen som anges i artikel 52.1 i samma stadga.

—

Möjlighet eller till och med skyldighet att tillfälligt försätta den berörda personen på fri fot tillsammans med åtgärder för att undvika att han eller hon avviker.

5.

Slutligt beslut:

—

Om den verkställande rättsliga myndigheten, på grundval av information som mottagits av den utfärdande rättsliga myndigheten och annan information som den verkställande rättsliga myndigheten kan ha tillgång till, finner att den verkliga risken för att den eftersökta personen utsätts för en omänsklig och förnedrande behandling är undanröjd, ska den fatta beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

—

Om den verkställande rättsliga myndigheten finner att denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid måste den besluta huruvida det finns anledning att avsluta överlämnandeförfarandet.

I situationer där risken för omänsklig och förnedrande behandling inte kan undanröjas inom rimlig tid kan de utfärdande och verkställande rättsliga myndigheterna rådgöra med varandra och överväga om det finns alternativ till en europeisk arresteringsorder, t.ex. att överföra förfarandena eller frihetsstraffet till den verkställande medlemsstaten (se avsnitt 5.11.4).

I bilaga X till denna handbok finns en mall för begäran om kompletterande uppgifter om förhållandena under frihetsberövande i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten bör endast kryssa i de rutor som den anser vara relevanta i ett visst fall. I detta sammanhang har domstolen i målet ML slagit fast att en begäran om kompletterande uppgifter, även aspekter som saknar uppenbar relevans för den prövning som ska utföras i ett specifikt fall, kan vara oförenlig med skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket i EU-fördraget, eftersom en sådan begäran i praktiken gör det omöjligt för myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att ge ett användbart svar, med tanke på de korta tidsfrister som fastställs i artikel 17 i rambeslutet (177).

För bedömningen av förhållandena under frihetsberövande i den registrerande medlemsstaten hänvisas dessutom till kommissionens rekommendation av den 8 december 2022 om processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång och om materiella förhållanden vid frihetsberövande (se bilaga XI).

5.7.2.   Överväganden som rör den eftersökta personens rätt till en rättvis rättegång

I domen i mål C-216/18 PPU, LM (178), slog domstolen fast att förekomsten av en verklig risk för att den eftersökta personen, om denne överlämnas, får sin grundläggande rätt till en oavhängig domstol (och därmed sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan) kränkt kan medföra att den verkställande rättsliga myndigheten har rätt att, undantagsvis, avstå från att vidta åtgärder med anledning av den europeiska arresteringsordern. Domstolen fastställde följande:

”[…] när en verkställande rättslig myndighet som ska fatta beslut i frågan huruvida ett överlämnande ska ske av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring, förfogar över uppgifter som synes visa att det föreligger en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan på grund av systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten – till exempel uppgifter som återfinns i ett motiverat förslag från kommissionen som antagits med tillämpning av artikel 7.1 FEU – är denna verkställande rättsliga myndighet skyldig att på ett konkret och precist sätt kontrollera – med hänsyn till den berörda personens personliga situation, samt till den typ av lagöverträdelse som han eller hon eftersöks för och de faktiska omständigheter som legat till grund för den europeiska arresteringsordern, och med beaktande av de uppgifter som har lämnats av den utfärdande medlemsstaten med tillämpning av artikel 15.2 i nämnda rambeslut – huruvida det finns grundad anledning att tro att denna person kommer att löpa en sådan risk om han eller hon överlämnas till den sistnämnda staten.”

För att bedöma om det finns en verklig risk för att den berörda personen får sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränkt måste den verkställande rättsliga myndigheten följa det förfarande som anges i domstolens dom i mål C-216/18 PPU, LM (punkterna 30–79), och kompletteras av domstolen i de förenade målen C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, L och P (179), och de förenade målen C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, Openbaar Ministerie (180), och mål C-480/21, W O och J L mot Minister for Justice and Equality (181), och mål C-158/21, Puig Gordi m.fl. (182).

Förfarande som de nationella verkställande rättsliga myndigheterna ska följa.

Följande steg bör följas:

1.

Kontroll av om det finns en verklig risk för att rätten till en rättvis rättegång kränks på grund av systembrister eller allmänna brister i rättsväsendet, t.ex. hot mot domstolarnas oberoende i den utfärdande medlemsstaten:

—

På grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som visar att det finns systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens rättsväsende eller brister som påverkar det rättsliga skyddet för en objektivt identifierbar grupp av personer som den berörda personen tillhör, mot bakgrund av kravet på en domstol som upprättats enligt lag, vilket innebär att de berörda personerna i den medlemsstaten i allmänhet berövas ett effektivt rättsmedel som gör det möjligt att ompröva behörigheten för den brottmålsdomstol som ska pröva dem.

—

Informationen i ett motiverat förslag som kommissionen nyligen översänt till rådet på grundval av artikel 7.1 i EU-fördraget är särskilt relevant för denna bedömning.

—

Förekomsten av en rapport som inte har något direkt samband med den personens situation kan i sig inte motivera en vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern. Den rättsliga myndigheten kan dock beakta bland annat en sådan rapport för att bedöma om det finns systembrister eller allmänna brister i systemet för rättskipning i den utfärdande medlemsstaten  (183) .

—

Andra faktorer som är särskilt relevanta för att bedöma om det finns en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång är den utfärdande medlemsstatens författningsenliga rättspraxis, som ifrågasätter unionsrättens företräde och Europakonventionens bindande karaktär samt den bindande verkan av domstolens och Europadomstolens domar rörande organisationen av rättssystemet, särskilt utnämningen av domare (184).

2.

Om förekomsten av en sådan risk identifieras på grundval av systembrister eller allmänna brister i rättsväsendet, kontroll av om det finns grundad anledning att tro att sådan risk för att rätten till en rättvis rättegång kränks under de särskilda omständigheter som gäller den eftersökta personen:

—

Denna analys kan inte överlappa föregående steg. Förekomsten eller ökningen av systembrister eller allmänna brister när det gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten är inte tillräcklig för att anta att det finns grundad anledning att tro att personen, om han eller hon överlämnas till den medlemsstaten, kommer att löpa en verklig risk för att hans eller hennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks  (185) . Analysen kan inte heller vara direkt inriktad på risken för en eventuell enskild kränkning i det konkreta fallet innan man först och separat har kontrollerat förekomsten av systembrister eller allmänna brister i rättsväsendet.

—

Skyldighet att på grundval av artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder begära kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten som den verkställande rättsliga myndigheten anser vara nödvändiga för att bedöma om det finns en sådan risk. Den verkställande rättsliga myndigheten kan inte vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att den person som avses med arresteringsordern, efter att ha överlämnats till den utfärdande medlemsstaten, riskerar att dömas av en domstol som saknar behörighet, utan att först ha begärt kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten på grundval av artikel 15.2  (186) .

—

Skyldighet att bedöma den faktiska risken, med beaktande av bland annat de uppgifter som tillhandahållits av den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern avseende hans eller hennes personliga förhållanden, arten av det brott för vilket vederbörande lagförs och de faktiska omständigheter som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern samt det faktiska sammanhang i vilket den europeiska arresteringsordern utfärdats, eller andra relevanta omständigheter, såsom uttalanden från offentliga myndigheter som kan påverka det sätt på vilket ett enskilt ärende hanteras.

—

Om den europeiska arresteringsordern utfärdas i syfte att väcka åtal ska den verkställande rättsliga myndigheten särskilt undersöka i vilken utsträckning systembristerna eller de allmänna bristerna, i den mån de avser domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, kan komma att påverka de domstolar i medlemsstaten som är behöriga att döma i det förfaranden som den eftersökta personen kommer att bli föremål för. Denna undersökning inbegriper att hänsyn tas till effekterna av sådana brister som kan ha uppstått efter utfärdandet av den europeiska arresteringsordern  (187) . Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att överlämna den eftersökta personen om den finner att det finns goda skäl att anta, med beaktande av den berörda personens uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden, arten av det brott för vilket vederbörande lagförs, de faktiska omständigheterna kring den europeiska arresteringsordern eller andra omständigheter som är relevanta för bedömningen av oavhängigheten och opartiskheten hos den domstol som sannolikt kommer att döma i det förfarande som denna person kommer att bli föremål för, att den personen, vid ett överlämnande, löper en verklig risk att få sin rätt till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol som tidigare inrättats enligt lag kränkt. Sådana uppgifter kan också avse uttalanden från offentliga myndigheter som kan påverka det specifika fallet. Det faktum att identiteten på de domare som så småningom kommer att döma i den berörda personens fall inte är känd vid tidpunkten för beslutet om överlämnande eller, om deras identitet är känd, att dessa domare utnämndes på begäran av ett organ som ett nationellt domstolsråd, är inte tillräckligt för att vägra överlämnande  (188) .

—

Om den europeiska arresteringsordern utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff , och när den eftersökte, efter att eventuellt ha överlämnats, kommer att bli föremål för ett nytt rättsligt förfarande avseende verkställigheten av detta fängelsestraff eller ett överklagande av det domstolsavgörande som den europeiska arresteringsordern avser, ska den verkställande rättsliga myndigheten också undersöka den inverkan som systembristerna eller de allmänna bristerna kan ha på den domstol som är behörig i detta förfarande. Den verkställande rättsliga myndigheten ska också undersöka i vilken mån de systembrister eller allmänna brister som förelåg i den utfärdande medlemsstaten vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, under omständigheterna i det aktuella fallet, har påverkat oberoendet hos den domstol som har utdömt fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden  (189) . Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att överlämna den eftersökta personen om den konstaterar att det, med hänsyn till de uppgifter som den berörda personen har lämnat beträffande vilka domare som ingår i den dömande sammansättningen i brottmålet mot vederbörande eller någon annan omständighet av relevans för bedömningen av den dömande sammansättningens oavhängighet och opartiskhet, finns grundad anledning att tro att den berörda personens grundläggande rätt – som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan – till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol har kränkts. För att vägra överlämnande är det inte tillräckligt att en eller flera domare som deltog i detta förfarande utsågs på begäran av ett organ såsom ett nationellt domstolsråd. Den berörda personen ska dessutom lämna uppgifter bland annat om förfarandet för utnämning av de domare som berörs och om ett eventuellt förordnande om tjänstgöring vid annan domstol, som skulle leda till slutsatsen att sammansättningen av den dömande avdelningen kan ha påverkat personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång. Dessutom ska hänsyn tas till det faktum att den berörda personen kan framställa jävsinvändning mot domarna i den dömande sammansättningen med åberopande av en kränkning av personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, om personen har utnyttjat denna möjlighet samt resultatet av jävsinvändningen  (190) .

3.

Om de uppgifter som lämnas av den utfärdande rättsliga myndigheten inte leder till undanröjande av förekomsten av en verklig risk för att den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten får sin rätt till en rättvis rättegång kränkt:

—

Skyldighet att avstå från att verkställa den europeiska arresteringsordern.

I situationer där det finns en verklig risk för att den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten får sin rätt till en rättvis rättegång kränkt kan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten rådgöra med varandra och överväga om det finns alternativ till en europeisk arresteringsorder, t.ex. att överföra förfarandena eller frihetsstraffet till den verkställande medlemsstaten.

5.8.   Proportionalitet – den verkställande medlemsstatens roll

Rambeslutet ger inte den verkställande medlemsstaten någon möjlighet att göra en proportionalitetsbedömning av en europeisk arresteringsorder. Detta är i linje med principen om ömsesidigt erkännande. Om allvarliga tvivel om den mottagna arresteringsorderns proportionalitet skulle uppstå i den verkställande medlemsstaten uppmuntras de utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna att ta direkt kontakt med varandra. Sådana fall förväntas uppstå endast i undantagsfall. Om de samråder torde de behöriga rättsliga myndigheterna kunna finna en lämpligare lösning (se avsnitt 4.4). Det kan till exempel, beroende på omständigheterna i ärendet, vara möjligt att återkalla den europeiska arresteringsordern och använda andra åtgärder som föreskrivs i nationell rätt eller unionsrätt.

I sådana fall kan de rättsliga myndigheterna också rådgöra med Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter. Dessa organ kan underlätta kommunikationen och hjälpa till att finna lösningar.

5.9.   Garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten

Artikel 5 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anger att den verkställande rättsliga myndigheten får förena verkställigheten av en europeisk arresteringsorder med vissa villkor. Dessa villkor kan avse omprövning av fängelse på livstid och återsändande av medborgare till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna sina fängelsestraff.

Dessa garantier kan lämnas direkt i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller genom avtal mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter. De kan dock bara avse de frågor som anges i artikel 5 i rambeslutet, vilket har bekräftats av EU-domstolen (särskilt i domen i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, punkt 80, och i domen i mål C-237/15 PPU, Lanigan, punkt 36).

Observera: Den garanti som avsåg förnyad prövning av utevarodomar i artikel 5 led 1 har utgått genom rambeslut 2009/299/RIF och ersatts av den nya artikel 4a som innehåller mer omfattande bestämmelser om utevarodomar (se avsnitt 5.6).

I domen i mål C-306/09, I.B. (191), konstaterade domstolen följande:

”Artiklarna 4.6 och 5.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF […] ska tolkas så, att när den berörda verkställande medlemsstaten har genomfört artikel 5.1 och 5.3 i rambeslutet i den nationella rättsordningen får verkställighet av en europeisk arresteringsorder för verkställighet av ett fängelsestraff som beslutats genom utevarodom i den mening som avses i artikel 5.1 förenas med villkoret att den berörda personen, om denne är bosatt eller är medborgare i den verkställande medlemsstaten, ska återsändas till sistnämnda medlemsstat, för att där i förekommande fall avtjäna det fängelsestraff som vederbörande kan komma att dömas till efter att en förnyad prövning har ägt rum i dennes närvaro i den utfärdande medlemsstaten.”

5.9.1.   Omprövning av fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid

Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats för ett brott som är straffbart med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid får den verkställande medlemsstaten kräva en garanti om omprövning från den utfärdande staten (artikel 5.2 i rambeslutet).

Med fängelse på livstid avses straff som avtjänas i fängelse. Med annan frihetsberövande åtgärd på livstid avses andra typer av frihetsberövande, t.ex. i inrättningar för psykiatrisk behandling.

Den utfärdande medlemsstaten kan lämna garantin genom att visa att i enlighet med dess rättssystem kan straffet eller åtgärden omprövas antingen efter framställan eller senast efter 20 år. Alternativt är det en tillräcklig garanti att personen har rätt att ansöka om benådning enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning eller praxis i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas.

5.9.2.   Återsändande av medborgare eller bosatta

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller en möjlighet att återsända den eftersökta personen till hans eller hennes hemland. Enligt artikel 5.3 i rambeslutet kan, när den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, den staten ställa som villkor att den utfärdande medlemsstaten återsänder personen till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

Detta villkor måste anges tydligt av den verkställande medlemsstaten. Om det är möjligt bör den utfärdande och den verkställande medlemsstaten komma överens om de närmare detaljerna för detta villkor innan den verkställande medlemsstaten beslutar om överlämnandet.

Om det redan innan den europeiska arresteringsordern utfärdas är känt att den eftersökta personen är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, kan den utfärdande rättsliga myndigheten redan i formuläret för arresteringsordern ange sitt samtycke till ett potentiellt villkor om återsändande.

Den utfärdande medlemsstaten är ansvarig för att villkoret fullgörs. När en dom som medför fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd som har meddelats mot den överlämnade personen vinner laga kraft, måste den utfärdande medlemsstaten kontakta den verkställande medlemsstaten för att ordna med återsändandet. Den utfärdande medlemsstaten bör se till att domen översätts till den verkställande statens medlemsspråk.

I mål C-314/18, SF (192), tillfrågades domstolen om den utfärdande medlemsstaten får låta återsändandet av den berörda personen till den verkställande medlemsstaten anstå till dess att andra processuella steg som ingår i det straffrättsliga förfarandet (t.ex. ett förfarande för förverkande) avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern slutgiltigt har avslutats. Domstolen ansåg att ett sådant anstående inte borde vara systematiskt. Den fastslog följande:

”Artikel 5 led 3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF […], jämförd med artikel 1.3 i samma beslut, och artikel 1 a, artikel 3.3 och 3.4, samt artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF […], ska tolkas så, att för det fall den verkställande medlemsstaten har uppställt som villkor för att överlämna en person, som är medborgare eller bosatt i den staten och är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring, att den berörda personen, efter att ha hörts, ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som denne har dömts till i den utfärdande medlemsstaten, inträder den utfärdande medlemsstatens skyldighet att återsända den berörda personen så snart som avgörandet, varigenom en påföljd i form av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut, har vunnit laga kraft, såvida konkreta skäl avseende iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar eller en god rättskipning inte innebär att det är absolut nödvändigt att personen i fråga är närvarande i den utfärdande medlemsstaten till dess att ett slutligt avgörande har meddelats beträffande andra processuella steg som ingår i det straffrättsliga förfarandet avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.”

Artikel 25 i rambeslut 2008/909/RIF innehåller en särskild bestämmelse om verkställighet av fängelsestraff i den verkställande medlemsstaten avseende fall enligt artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. För överföring av domen till den verkställande medlemsstaten där den verkställs ska förfarandet och villkoren i rambeslut 2008/909/RIF tillämpas (se avsnitt 2.5.2).

I domen i mål C-314/18, SF (193), fastställde domstolen att artikel 25 i rambeslut 2008/909/RIF ska tolkas så, att för det fall verkställigheten av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring är förenad med det villkor som uppställs i artikel 5.3 i rambeslut 2002/584, får den verkställande medlemsstaten – för att verkställa det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut mot den berörda personen i den utfärdande medlemsstaten – anpassa den utdömda påföljden endast med iakttagande av de strikta villkor som uppställs i artikel 8.2 i rambeslut 2008/909.

5.10.   Förhållande till rambeslut 2008/909/RIF om överföring av fångar

Kopplingen mellan rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och rambeslut 2008/909/RI anges i artikel 25 och skäl 12 i det sistnämnda.

I artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges det att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får denna stat verkställa straffet eller den frihetsberövande åtgärden i enlighet med sin nationella lagstiftning.

I artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges det att när den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen, efter att ha hörts, återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

I artikel 25 och skäl 12 i rambeslut 2008/909/RIF anges det att den nationella genomförandelagstiftningen för rambeslut 2008/909/RIF ska gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där artiklarna 4.6 och 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillämpas, i tillämpliga delar och i den utsträckning detta är förenligt med rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Detta innebär också att de begränsningar som reglerna om anpassning av påföljden innebär (dvs. principen om fortsatt verkställighet som anges i artikel 8 i rambeslut 2008/909/RIF) måste iakttas (194).

EU-domstolen har dessutom förtydligat att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder förutsätter ett verkligt åtagande från den verkställande medlemsstatens sida att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till och att detta betyder att endast den omständigheten att denna medlemsstat har förklarat sig vara ”beredd” att låta verkställa straffet under alla förhållanden inte kan anses kunna motivera en sådan vägran (195).

Detta innebär att varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder får göras först efter att den verkställande rättsliga myndigheten har undersökt den faktiska möjligheten att verkställa straffet i enlighet med den nationella genomförandelagstiftningen för rambeslut 2008/909/RIF. Om den verkställande medlemsstaten faktiskt inte har någon möjlighet att verkställa straffet enligt rambeslut 2008/909/RIF måste den verkställa den europeiska arresteringsordern och således överlämna personen till den utfärdande medlemsstaten, för att undvika att den eftersökta personen går fri från straff (196).

Domstolen har vidare klargjort att artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska tolkas så, att när den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett frihetsstraff är bosatt i den verkställande medlemsstaten, får den verkställande rättsliga myndigheten med hänsyn till personens sociala återanpassning vägra att verkställa arresteringsordern, även om det brott på vilket arresteringsordern grundas enligt den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning endast kan bestraffas med böter – om den omständigheten enligt den lagstiftningen inte hindrar att det frihetsstraff som ådömts den eftersökta personen faktiskt verkställs i denna medlemsstat (vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera) (197).

Det bör understrykas att den verkställande medlemsstatens beslut att verkställa straffet enligt den nationella lagstiftning som genomför rambeslut 2008/909/RIF bör ha vunnit laga kraft innan beslutet att vägra en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder kan fattas, vilket följer av domstolens ovannämnda rättspraxis.

Om den verkställande medlemsstaten åtar sig att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och därför vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, kan verkställigheten av straffet inte enbart grundas på en europeisk arresteringsorder. För en sådan verkställighet kommer det alltid att krävas ett separat intyg enligt rambeslut 2008/909/RIF.

Val av rättsligt instrument av den utfärdande medlemsstaten i händelse av en arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd

Om den medlemsstat som överväger att utfärda en europeisk arresteringsorder i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd vet att den eftersökta personen kan befinna sig i den medlemsstat där personen är medborgare eller bosatt, kan det vara tillrådligt att översända domen och intyget enligt rambeslut 2008/909/RIF till den medlemsstaten före utfärdandet av en europeisk arresteringsorder.

Enligt artikel 14 i rambeslut 2008/909/RIF får den utfärdande medlemsstaten begära att den medlemsstat där den dömda personen är medborgare eller bosatt, innan domen och intyget enligt rambeslut 2008/909/RIF anlänt, provisoriskt anhåller den dömda personen eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att den dömda personen stannar kvar på dess territorium. Ett sådant anhållande kommer därför att undvika att den eftersökta personen avviker i avvaktan på ett beslut om erkännande av domen och verkställighet av påföljden enligt rambeslut 2008/909/RIF. Utfärdande av en europeisk arresteringsorder endast i syfte att anhålla personen krävs därför inte i sådana situationer.

Inget av rambesluten hindrar dock samtidigt utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och ett intyg enligt rambeslut 2008/909/RIF, om den medlemsstat som utfärdar den europeiska arresteringsordern vet att den eftersökta personen är medborgare i en annan medlemsstat.

Om de två utfärdas samtidigt är samråd mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten dock av särskild vikt (se artikel 21 i rambeslut 2008/909/RIF).

Detta samråd är viktigt för att framför allt klargöra varför båda framställningar utfärdades och för att finna praktiska lösningar. Efter samrådet kan till exempel den utfärdande myndigheten besluta att återkalla antingen den europeiska arresteringsordern eller intyget enligt rambeslut 2008/909/RIF.

5.11.   Uppskjutande eller tillfälligt överlämnande

5.11.1.   Allvarliga humanitära skäl

När den verkställande rättsliga myndigheten har beslutat att verkställa den europeiska arresteringsordern börjar tidsfristen på tio dagar för att överlämna personen att löpa (som förklaras i avsnitt 4.2). Den verkställande rättsliga myndigheten kan dock, i undantagsfall, skjuta upp överlämnandet tillfälligt av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa (artikel 23.4 i rambeslutet).

Verkställigheten av den europeiska arresteringsordern måste äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten måste omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall måste överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts. När denna tidsfrist har löpt ut kan personen inte längre hållas frihetsberövad av den verkställande medlemsstaten på grundval av den europeiska arresteringsordern och måste försättas på fri fot (artikel 23.5 i rambeslutet).

I situationer där sådana humanitära skäl har obestämd eller permanent varaktighet kan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten rådgöra med varandra och överväga om det finns alternativ till en europeisk arresteringsorder. Till exempel kan de undersöka möjligheterna att överföra förfarandena eller frihetsstraffet till den verkställande medlemsstaten eller att återkalla den europeiska arresteringsordern (t.ex. i fall av allvarlig kronisk sjukdom).

I mål C-699/21, E.D.L. (198), fastställde domstolen att artiklarna 1.3 och 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, jämförd med artikel 4 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten, om det finns väsentliga skäl att anta att överlämnandet av en eftersökt person vid verkställigheten av en europeisk arresteringsorder uppenbart riskerar att äventyra hans eller hennes hälsa, undantagsvis får skjuta upp överlämnandet tillfälligt.

Om den verkställande rättsliga myndigheten drar slutsatsen att det finns grundad anledning att anta att ett sådant överlämnande skulle utsätta den personen för en verklig risk för en kraftigt minskad förväntad livslängd eller en snabb, allvarlig och irreversibel försämring av hälsotillståndet, så är denna myndighet skyldig att skjuta upp överlämnandet och begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar uppgifter om i) de förutsättningar under vilka personen ska lagföras eller frihetsberövas och ii) om möjligheterna att anpassa dessa förutsättningar till personens hälsotillstånd för att förhindra att en sådan risk förverkligas. Om den risk som avses ovan kan undanröjas genom garantier från den utfärdande rättsliga myndigheten ska den europeiska arresteringsordern verkställas.

Om det i undantagsfall mot bakgrund av uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten lämnat visar sig att denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid, ska den verkställande rättsliga myndigheten dock vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern. Om denna risk kan undanröjas inom rimlig tid ska ett nytt datum för överlämnande anordnas med den utfärdande rättsliga myndigheten.

5.11.2.   Pågående straffrättsligt förfarande eller verkställighet av ett frihetsstraff

Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha beslutat att verkställa den europeiska arresteringsordern, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten för en annan gärning (artikel 24.1 i rambeslutet).

I sådana situationer bör överlämnande ske omedelbart efter lagföringen, på ett datum som den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten kommer överens om.

Om den eftersökte redan har dömts för en annan gärning, får överlämnandet skjutas upp så att personen kan avtjäna straffet för den gärningen i den verkställande medlemsstaten (artikel 24.1 i rambeslutet)

I sådana fall bör överlämnande ske efter det att personen har avtjänat straffet, på ett datum som den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten kommer överens om.

Observera: Om det straffrättsliga förfarandet i den verkställande medlemsstaten avser samma gärning som den som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, får den verkställande medlemsstaten vägra att verkställa arresteringsordern för den gärningen (se artikel 4.2 i rambeslutet och avsnitt 5.5.2). Om villkoren i artikel 3.2 i rambeslutet är uppfyllda måste verkställigheten av den europeiska arresteringsordern vägras (se avsnitt 5.5.1).

I mål C-492/22 PPU, CJ (199), klargjorde domstolen att artikel 24.1 i rambeslutet ska tolkas så, att beslutet att skjuta upp överlämnandet utgör ett beslut om verkställande av en europeisk arresteringsorder som enligt artikel 6.2 i rambeslutet ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten. Om ett sådant beslut inte har fattats av den myndigheten och de tidsfrister som avses i artikel 23.2–23.4 har löpt ut ska den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern försättas på fri fot i enlighet med artikel 23.5. Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att skjuta upp överlämnandet i enlighet med artikel 24.1 tillåter dessutom artikel 6 i stadgan denna myndighet att besluta att hålla den eftersökta personen fortsatt frihetsberövad under lagföringen i den verkställande medlemsstaten. Detta kommer dock endast att vara fallet om överlämnandeförfarandet genomförs på ett tillräckligt skyndsamt sätt och att frihetsberövandets längd följaktligen inte är orimlig. Slutligen ansåg domstolen att artikel 24.1 i rambeslutet, jämförd med artikel 47.2 och 47.3 och artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att överlämnandet av den eftersökta personen skjuts upp enbart på grund av att den personen inte har avstått från sin rätt att personligen inställa sig vid de domstolar vid vilka åtal väckts i den verkställande medlemsstaten.

5.11.3.   Tillfälligt överlämnande i stället för uppskjutande

I situationer som beskrivs i avsnitt 5.10 får den verkställande rättsliga myndigheten i stället för att uppskjuta överlämnandet tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten (artikel 24.2 i rambeslutet). Detta kan göras i syfte att åtala personen eller för att verkställa ett straff som redan utdömts.

Den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten måste skriftligen komma överens om tydliga villkor för detta tillfälliga överlämnande. Överenskommelsen kommer att vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande medlemsstaten (artikel 24.2 i rambeslutet). Det tillfälliga överlämnandet gör det möjligt att undvika långvariga fördröjningar av förfarandena i den utfärdande medlemsstaten till följd av att personen lagförs eller redan har dömts till ett straff i den verkställande medlemsstaten.

5.11.4.   Uppskjutande av ett beslut om överlämnande på grund av att en verklig risk för omänsklig och förnedrande behandling av den eftersökta personen identifierats

Om det bedöms föreligga en verklig risk för att den eftersökta personen utsätts för en omänsklig och förnedrande behandling, på grundval av information som mottas från den utfärdande rättsliga myndigheten och annan information som den verkställande rättsliga myndigheten kan ha tillgång till (och i avvaktan på ett slutligt beslut om den europeiska arresteringsordern), måste, i enlighet med vad EU-domstolen anförde i domen i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, verkställigheten av arresteringsordern skjutas upp, men inte upphöra. Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar om ett sådant uppskjutande ska den underrätta Eurojust i enlighet med artikel 17.7 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och ange skälen till förseningen (se avsnitten 5.7 och 4.1).

På liknande sätt fastslog domstolen i mål C-699/21, E.D.L. (200), att om den verkställande rättsliga myndigheten anser att det finns grundad anledning att anta att personen vid överlämnandet skulle utsättas för en verklig risk för en allvarlig, snabb och irreversibel försämring av hälsotillståndet eller en kraftigt minskad förväntad livslängd, ska den skjuta upp överlämnandet och begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar uppgifter om de förutsättningar under vilka personen ska lagföras eller frihetsberövas och om möjligheterna att anpassa dessa förutsättningar till personens hälsotillstånd för att förhindra att en sådan risk förverkligas. Om den risk som avses ovan kan undanröjas genom garantier från den utfärdande rättsliga myndigheten ska den europeiska arresteringsordern verkställas. Det är dock möjligt att den verkställande rättsliga myndigheten, i undantagsfall och mot bakgrund av uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten lämnat, drar slutsatsen att i) den berörda personen verkligen kommer att riskera omänsklig och förnedrande behandling om den överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, och ii) denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid. Under dessa omständigheter ska den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern. Om denna risk kan undanröjas inom rimlig tid ska dock ett nytt datum för överlämnande bestämmas med den utfärdande rättsliga myndigheten.

5.12.   Flera europeiska arresteringsorder avseende samma person

5.12.1.   Beslut om vilken europeisk arresteringsorder som ska verkställas

Flera europeiska arresteringsorder avseende samma person kan föreligga samtidigt, antingen avseende samma gärning eller för olika gärningar, och de kan vara utfärdade av myndigheter i en eller flera medlemsstater. Följande riktlinjer gäller oberoende av om de europeiska arresteringsorderna har utfärdats för samma eller olika gärningar.

Om det finns flera europeiska arresteringsorder för samma person fattar den verkställande rättsliga myndigheten beslutet med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter (artikel 16 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

Rekommendationen är att den verkställande rättsliga myndigheten försöker samordna mellan de utfärdande rättsliga myndigheter som har utfärdat de europeiska arresteringsorderna innan den fattar beslut. Om de utfärdande rättsliga myndigheterna redan har samordnat sig på förhand bör den verkställande rättsliga myndigheten beakta det, även om den verkställande rättsliga myndigheten inte är bunden av några överenskommelser som de kan ha ingått enligt rambeslutet.

Den verkställande rättsliga myndigheten får också fråga Eurojust om råd (artikel 16.2 i rambeslutet). Eurojust kan underlätta och påskynda samordningen och kan ombes att lämna ett yttrande om de konkurrerande arresteringsorderna. Helst bör beslutet om vilken europeisk arresteringsorder som ska verkställas bygga på samtycke från samtliga utfärdande rättsliga myndigheter.

Vid bedömningen av vilken av arresteringsorderna som ska verkställas, och oberoende av om de utfärdande rättsliga myndigheterna når samförstånd eller inte, bör den verkställande rättsliga myndigheten ta särskild hänsyn till följande omständigheter (artikel 16.1 i rambeslutet):

a)

Brottens relativa svårhetsgrad,

b)

Platsen för deras förövande.

c)

datumen för de respektive europeiska arresteringsorderna,

d)

Huruvida ordern har utfärdats för lagföring eller för verkställande av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

Denna förteckning är inte uttömmande. Det finns inte heller några strikta regler för vilken av dessa omständigheter som bör ha prioritet – detta får bedömas från fall till fall. I vart fall kräver artikel 16 i rambeslutet att den verkställande rättsliga myndigheten tar vederbörlig hänsyn till situationen. Att helt enkelt besluta enligt principen ”först till kvarn” bör därför undvikas.

De verkställande rättsliga myndigheterna kan också få vägledning i Eurojusts Riktlinjer för beslut vid konkurrerande framställning om överlämnande och utlämning (reviderad 2019): https://www.eurojust.europa.eu/nl/guidelines-deciding-competing-requests-surrender-and-extradition.

När den verkställande rättsliga myndigheten fattar beslutet om överlämnande är det viktigt att den anger tydligt vilken europeisk arresteringsorder som ligger till grund för överlämnandet. Vidare måste Sirenekontoret i den verkställande medlemsstaten sedan skicka ett Sireneformulär G till varje berörd medlemsstat (se artikel 32.3 i Sirenehandboken – Polis) (201).

Bedömningen av vilken av de europeiska arresteringsorderna som ska verkställas bör endast avse de som är verkställbara. Därför bör den verkställande rättsliga myndigheten börja med att bedöma var och en av arresteringsorderna med avseende på att avgöra om de var för sig skulle vara möjliga att verkställa. Om något av skälen för att vägra verkställighet är tillämpligt på någon av arresteringsorderna, skulle den verkställande rättsliga myndigheten av tydlighetsskäl kunna fatta ett separat beslut om att inte verkställa den arresteringsordern.

Domstolen konstaterade i mål C-158/21, Puig Gordi m.fl. (202), att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte utgör hinder för att flera på varandra följande europeiska arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person efter det att den verkställande medlemsstaten har vägrat att verkställa en första europeisk arresteringsorder avseende denna person, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle leda till ett åsidosättande av artikel 1.3 i rambeslutet och att det är proportionerligt att utfärda en sådan arresteringsorder.

5.12.2.   Parallella förfaranden

När europeiska arresteringsorder för brott som avser samma sakförhållanden och samma person utfärdas av två eller flera medlemsstater har de behöriga myndigheterna en skyldighet att kommunicera och samarbeta. Denna skyldighet följer av rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (203). I dessa situationer hänvisas de behöriga myndigheterna till deras respektive nationella lagstiftning som införlivar det rambeslutet.

Om samförstånd inte kan nås måste någon av de berörda behöriga myndigheterna hänskjuta ärendet till Eurojust, i de fall Eurojust är behörig att agera (204). Eurojust kan också rådfrågas i andra situationer (205). Den 13 december 2016 utfärdade Eurojust Riktlinjer för att besluta ”Vilken jurisdiktion ska åtala?” för att förebygga och lösa behörighetskonflikter som skulle kunna leda till en överträdelse av principen ne bis in idem  (206).

Medlemsstater som har tagit emot sådana parallella arresteringsorder bör informera de utfärdande medlemsstaternas behöriga myndigheter om de parallella förfarandena.

De behöriga myndigheterna i de medlemsstater som utfärdade de europeiska arresteringsorderna bör informera den verkställande rättsliga myndigheten om sitt samarbete för att lösa jurisdiktionstvisten och om eventuella samtycken som erhållits i förfarandet.

6.   AVRÄKNING AV TIDEN FÖR FRIHETSBERÖVANDE I DEN VERKSTÄLLANDE STATEN

När den eftersökta personen har överlämnats måste den utfärdande medlemsstaten beakta den tid för frihetsberövande som verkställigheten av den europeiska arresteringsordern har medfört. Denna tid måste avräknas från det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten (artikel 26 i rambeslutet). Om personen frikänns kan bestämmelser i den utfärdande medlemsstaten om skadestånd vara tillämpliga.

Därför måste den verkställande rättsliga myndigheten eller centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten lämna alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern, såsom beskrivs i avsnitt 4.5.2. Denna information ska lämnas på formuläret i bilaga VII (Standardformulär för beslut om en europeisk arresteringsorder) vid tidpunkten för överlämnandet (se även domstolens dom i mål C-294/16 PPU, JZ (207)).

7.   SPECIALITETSBESTÄMMELSEN – FÖRFARANDE FÖR ATT AVSTÅ FRÅN SPECIALITETSBESTÄMMELSEN GENOM SAMTYCKE FRÅN DEN VERKSTÄLLANDE RÄTTSLIGA MYNDIGHETEN

Som diskuteras i avsnitt 2.6 får en överlämnad person generellt sett inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. Detta är specialitetsbestämmelsen som finns i artikel 27 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

Det finns flera undantag från denna bestämmelse som diskuteras i avsnitt 2.6. Dessutom förtecknas i artikel 27.3 i rambeslutet andra situationer där specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig (se avsnitt 2.6 för närmare detaljer och för definitionen av ett ”annat brott” än det brott för vilket den berörda personen överlämnades i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslutet).

I andra fall är det nödvändigt att begära samtycke från den ursprungliga verkställande rättsliga myndigheten (artikel 27.3 g i rambeslutet).

Förfarandet för att avstå från specialitetsbestämmelsen genom samtycke från den verkställande rättsliga myndigheten kräver att framställningen om samtycke lämnas in enligt samma förfarande och innehåller samma uppgifter som en normal europeisk arresteringsorder. Den behöriga rättsliga myndigheten översänder alltså framställningen om samtycke direkt till den verkställande rättsliga myndighet som överlämnade personen.

Uppgifterna i framställningen, som anges i artikel 8.1 i rambeslutet, måste översättas enligt samma regler som de som gäller för en europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten måste fatta beslut senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits (artikel 27.4 i rambeslutet).

Den verkställande myndigheten måste ge sitt samtycke om det brott för vilket det begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet, om inte ett obligatoriskt eller fakultativt skäl för vägran är tillämpligt.

I tillämpliga fall får den verkställande rättsliga myndigheten förena sitt samtycke med ett av de villkor rörande fängelse på livstid och återsändande av medborgare eller bosatta som föreskrivs i artikel 5 i rambeslutet (se avsnitt 5.9). I sådana fall måste den utfärdande medlemsstaten ge lämpliga garantier (artikel 27.4 i rambeslutet).

Domstolen ansåg i domen i mål C-168/13 PPU, Jeremy F. (208), att en medlemsstat i sin interna rättsordning kan föreskriva en rätt att med suspensiv verkan överklaga beslut som avses i artikel 27.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, om det slutgiltiga beslutet fattas inom de tidsfrister som anges i artikel 17 i rambeslutet (se avsnitt 4.1).

I domen i mål C-195/20 PPU, XC (209), klargjorde domstolen att i en situation där personen överlämnats av en första medlemsstat på grundval av en europeisk arresteringsorder, för att sedan frivilligt lämna den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern och sedan ännu en gång överlämnas dit av en andra medlemsstat genom verkställighet av en annan europeisk arresteringsorder som utfärdats efter det att vederbörande lämnade medlemsstaten, är det enda överlämnande som är relevant för bedömningen av huruvida specialitetsbestämmelsen har iakttagits överlämnandet från den verkställande rättsliga myndigheten på grundval av en andra europeisk arresteringsorder. Det samtycke som krävs enligt artikel 27.3 g ska därför endast lämnas av den verkställande rättsliga myndigheten i den medlemsstat som överlämnat den tilltalade på grundval av den europeiska arresteringsordern.

I mål C-510/19, AZ (210), klargjorde domstolen att samtycket att avstå från tillämpningen av specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.3 g och artikel 27.4 i rambeslutet måste ges av en rättslig myndighet som uppfyller kraven i artikel 6.2 i rambeslutet (se avsnitt 2.1.2).

I de förenade målen C-428/21 och C-429/21 PPU, HM och TZ (211), tolkade domstolen artikel 27.3 g och 27.4 och 28.3 i rambeslutet mot bakgrund av den rätt till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan. Följaktligen har en person som har överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten vid verkställigheten av en europeisk arresteringsorder rätt att bli hörd av den verkställande rättsliga myndigheten när en framställan om samtycke till att avstå från tillämpning av specialitetsbestämmelsen görs. Domstolen klargjorde att det faktiska utövandet av denna rättighet inte kräver att den verkställande rättsliga myndigheten deltar direkt, förutsatt att den har tillräcklig information, särskilt om den berörda personens ståndpunkt, för att kunna fatta ett beslut. Det kan därför räcka om den berörda personen kan framföra sin ståndpunkt till den utfärdande rättsliga myndigheten och denna information registreras skriftligen och vidarebefordras till den verkställande rättsliga myndigheten. I princip måste den verkställande rättsliga myndigheten betrakta sådan information som insamlad i enlighet med kraven i artikel 47 i stadgan. Vid behov måste den verkställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål begära ytterligare information.

8.   EFTERFÖLJANDE ÖVERLÄMNANDE

8.1.   Till den verkställande medlemsstaten på grundval av Dublin III-förordningen

Vid tidpunkten för överlämnandet kan den eftersökta personen ha lämnat in en ansökan om internationellt skydd i den verkställande medlemsstaten i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (212).

I sådana fall, och om personen inte har lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet, får den utfärdande medlemsstaten begära att den verkställande medlemsstaten tar tillbaka den överlämnade personen (se domstolens dom i mål C-213/17, X (213).

8.2.   Till en annan medlemsstat på grundval av en europeisk arresteringsorder

Efter det att den eftersökta personen har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten på grundval av en europeisk arresteringsorder, kan den staten behöva besluta om verkställighet av en annan europeisk arresteringsorder som utfärdats av en annan medlemsstat avseende samma person. I enlighet med artikel 28.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder får den utfärdande medlemsstaten därefter överlämna personen till en annan medlemsstat utan samtycke av den ursprungliga verkställande medlemsstaten i följande fall:

a)

Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b)

Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder.

Samtycke ska lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten. Det måste protokollföras i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Samtycket måste inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta.

c)

Om den eftersökte inte omfattas av specialitetsbestämmelsen i den utfärdande medlemsstaten enligt artikel 27.3 a, e, f och g. Specialitetsbestämmelsen förhindrar i tillämpliga fall att den eftersökte berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, varför bestämmelsen även förhindrar efterföljande överlämnande till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten (se avsnitt 2.6). På motsvarande sätt gäller att om specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig vid det första överlämnandet enligt artikel 27.3 a, e, f och g förhindrar den inte heller efterföljande överlämnande till en annan medlemsstat.

I andra fall är det nödvändigt att begära den ursprungliga verkställande medlemsstatens samtycke till efterföljande överlämnande (214).

Förfarande för att erhålla den verkställande rättsliga myndighetens samtycke

Framställningen om samtycke måste lämnas in enligt samma förfarande och måste innehålla samma uppgifter som en normal europeisk arresteringsorder. Den behöriga rättsliga myndigheten översänder framställningen om samtycke direkt till den verkställande rättsliga myndighet som överlämnade personen.

Ett efterföljande överlämnande av en person, som varit föremål för fler än ett överlämnande mellan medlemsstater enligt flera på varandra följande europeiska arresteringsorder, till en annan medlemsstat än den som senast överlämnade personen, kräver samtycke från enbart den medlemsstat som senast överlämnade denna person (se domstolens dom i mål C-192/12 PPU, West (215)).

De uppgifter som framställningen ska innehålla, som anges i artikel 8.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, måste översättas enligt samma regler som reglerna för en europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten måste fatta beslut om samtycke senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits (artikel 28.3 i rambeslutet).

Samtycke måste ges om det brott för vilket det begärs i sig omfattas av överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet, om inte ett obligatoriskt eller fakultativt skäl för vägran är tillämpligt.

I tillämpliga fall får den verkställande rättsliga myndigheten förena sitt samtycke med ett av de villkor rörande fängelse på livstid och återsändande av medborgare eller bosatta som föreskrivs i artikel 5 i rambeslutet (se avsnitt 5.9). I sådana fall måste den utfärdande medlemsstaten ge lämpliga garantier (artikel 28.3 i rambeslutet).

8.3.   Till ett tredjeland

En person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder ska inte utlämnas till en stat som inte är en medlemsstat (tredjeland) utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen. Samtycket lämnas i enlighet med de utlämningsavtal som medlemsstaten är bunden av och i enlighet med den statens nationella lagstiftning (artikel 28.4 i rambeslutet).

9.   ÅTAGANDEN GENTEMOT TREDJELÄNDER

9.1.   Framställning om utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat

År 2016 införde domstolen i domen i mål C-182/15, Petruhhin (216), särskilda skyldigheter för medlemsstater som inte utlämnar sina egna medborgare när de mottar en begäran om utlämning från ett tredjeland för lagföring av en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utövat sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 21.1 i EUF-fördraget.

Domen i målet Petruhhin är den första där domstolen slog fast att en medlemsstat i Europeiska unionen som ställs inför en begäran om utlämning från ett tredjeland avseende en medborgare i en annan medlemsstat är skyldig att inleda ett samrådsförfarande med den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare (Petruhhin-mekanismen), och därmed ge denna medlemsstat möjlighet att lagföra sin medborgare genom en europeisk arresteringsorder, åtminstone för de brott som personen misstänks för i begäran om utlämning.

De särskilda skyldigheter som åläggs medlemsstater som inte lämnar ut medborgare i det egna landet har sin grund i artikel 18 i EUF-fördraget (icke-diskriminering) och artikel 21 i EUF-fördraget (rätt till fri rörlighet). Skillnader i behandlingen av medborgare i det egna landet och andra EU-medborgare utgör en begränsning av rätten till fri rörlighet, som kan vara motiverad endast om den grundar sig på objektiva överväganden och står i proportion till det legitima syftet att förhindra strafflöshet. Domstolen fastslog att genom att samarbeta med den medlemsstat där den berörda personen är medborgare och genom att ge företräde åt en eventuell europeisk arresteringsorder framför framställan om utlämning, agerar den mottagande medlemsstaten på ett sätt som är mindre ingripande på utövandet av den fria rörligheten, samtidigt som risken att personen undgår straff i möjligaste mån undviks.

Medlemsstaternas skyldigheter har preciserats ytterligare i senare rättspraxis. Domstolen utvidgade dessutom Petruhhin-mekanismen till att även gälla Island och Norge.

Närmare vägledning om utlämning till tredje land och en sammanfattning av domstolens rättspraxis på detta område ges i kommissionens tillkännagivande Riktlinjer för utlämning till tredje land av den 8 juni 2022, vilket återges i bilaga XII till denna handbok (217).

Riktlinjerna tar hänsyn till erfarenheterna från tillämpningen av Petruhhin-mekanismen i hela EU samt i Island och Norge under de senaste åren. Genom riktlinjerna upprättas även ett nätverk av kontaktpunkter som möjliggör ett snabbt utbyte av information om olagliga framställningar om utlämning, särskilt politiskt motiverade framställningar om utlämning som avser EU-medborgare, medborgare i tredjeland och statslösa personer. På det europeiska rättsliga nätverkets webbplats finns dessutom en översikt över samtliga utlämningsavtal och avtal om ömsesidig rättslig hjälp som medlemsstaterna har ingått med tredjeländer.

9.2.   Europeiska arresteringsorder och framställningar om utlämning som ges in samtidigt för samma person

9.2.1.   Framställningar från tredjeländer

Det kan hända att en medlemsstat tar emot en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning från ett tredjeland samtidigt avseende en och samma person som befinner sig på dess territorium. De kan avse samma eller olika brott. Det kan vara olika myndigheter i medlemsstaten som ansvarar för att besluta om verkställigheten av den europeiska arresteringsordern och om framställningen om utlämning. I sådana fall bör dessa myndigheter samarbeta när de beslutar om situationen på grundval av de kriterier som anges nedan. De kan också vända sig till Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket för råd och hjälp med samordning mellan de inblandade staterna.

Det finns inga regler i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder om vilken begäran som ska ges företräde. Till följd av domen i mål C-182/15, Petruhhin, bör emellertid en europeisk arresteringsorder i vissa fall ges företräde framför en framställning om utlämning.

Enligt artikel 16.3 i rambeslutet måste medlemsstaten i alla andra fall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, och särskilt till de kriterier som anges i artikel 16.1 i rambeslutet, för att avgöra vilken begäran som ska verkställas när fler än en avser samma person.

Därför bör de behöriga myndigheterna beakta följande omständigheter:

a)

Brottens relativa svårhetsgrad.

b)

Platsen för deras förövande.

c)

Datumen för den europeiska arresteringsordern respektive framställningen om utlämning.

d)

Huruvida ordern har utfärdats för lagföring eller för verkställande av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

De verkställande rättsliga myndigheterna kan även hänvisa till Eurojusts Guidelines for deciding on competing requests for surrender and extradition (2019 års utgåva) (inte översatt till svenska): https://www.eurojust.europa.eu/nl/guidelines-deciding-competing-requests-surrender-and-extradition.

De kriterier som anges i det tillämpliga utlämningsavtalet behöver också beaktas. Det kan till exempel röra sig om regler vid flera framställningar om utlämning.

9.2.2.   Framställningar från den internationella brottmålsdomstolen

Om en medlemsstat samtidigt tar emot en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning från den internationella brottmålsdomstolen avseende samma person, bör den eller de behöriga myndigheterna beakta alla omständigheter som anges i avsnitt 9.2.1. Medlemsstaternas skyldigheter enligt den internationella brottmålsdomstolens stadga har dock företräde framför verkställigheten av den europeiska arresteringsordern (artikel 16.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

9.3.   Föregående utlämning från ett tredjeland och specialitetsbestämmelsen

Om den eftersökta personen hade utlämnats till den verkställande medlemsstaten av ett tredjeland kan specialitetsbestämmelsen gälla för utlämningen, beroende på reglerna i det tillämpliga utlämningsavtalet. I enlighet med specialitetsbestämmelsen kan den utlämnade personen lagföras eller frihetsberövas endast för det eller de brott för vilka han eller hon utlämnades. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder påverkar inte skyldigheten att respektera specialitetsbestämmelsen i sådana situationer (artikel 21 i rambeslutet). Det betyder att den verkställande medlemsstaten kan vara förhindrad att överlämna personen vidare utan samtycke från den stat som den eftersökte utlämnades ifrån.

För att lösa sådana situationer kräver rambeslutet att den verkställande medlemsstaten vidtar alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära samtycke från tredjelandet (som den eftersökte utlämnades ifrån), så att han eller hon kan överlämnas till den medlemsstat som utfärdade den europeiska arresteringsordern (artikel 21 i rambeslutet).

Tidsfristerna enligt artikel 17 i rambeslutet (se avsnitt 4.1) kommer inte att börja löpa förrän från och med den dag dessa specialitetsbestämmelser upphör att gälla. I avvaktan på beslutet i det tredjeland varifrån den eftersökte har utlämnats måste den verkställande medlemsstaten se till att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger (artikel 21 i rambeslutet). Den kan i synnerhet behöva vidta de åtgärder som krävs för att undvika att den eftersökte avviker.

10.   TRANSITERING

10.1.   Transitering via en annan medlemsstat

Transitering (artikel 25 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder) avser situationen där den eftersökta personen överförs till den utfärdande medlemsstaten från den verkställande medlemsstaten via en tredje medlemsstats territorium, antingen land- eller vattenvägen. I dessa fall måste den tredje medlemsstaten tillåta transitering. Den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter måste dock lämna följande uppgifter till den tredje medlemsstaten:

a)

Identitet och nationalitet på den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

b)

Att det finns en europeisk arresteringsorder.

c)

brottets beskaffenhet och brottsrubricering,

d)

brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.

För att underlätta transiteringen bör uppgifterna lämnas så snart som möjligt inför organisationen av transiteringen. Den utfärdande rättsliga myndigheten rekommenderas därför att överväga om transitering behövs redan innan den har kommit överens om ett datum för överlämnande med den verkställande rättsliga myndigheten. Detta är också viktigt för att iaktta de strikta tidsfrister för överlämnande som anges i artikel 23 i rambeslutet (vanligtvis 10 dagar).

Dessa uppgifter bör lämnas till den myndighet som är ansvarig för att ta emot framställningar om transitering i den berörda medlemsstaten. Information om vilken myndighet detta är i varje medlemsstat finns på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (Judicial Atlas, Fiches Belges). Uppgifterna kan lämnas till den relevanta myndigheten på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, inbegripet e-post. Transiteringsmedlemsstaten måste meddela sitt beslut på samma sätt (artikel 25.3 i rambeslutet). I de fall där Sirenekontoret ansvarar för att verkställa överlämnandet har ett särskilt Sireneformulär (formulär T) utarbetats för att underlätta informationsutbytet mellan Sirenekontoren när transitering krävs (se artikel 39 i Sirenehandboken – polis) (218).

Det finns inte någon tidsfrist för framställningar om transitering i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder men transiteringsstaten bör handlägga dem utan dröjsmål.

Om transporten sker med flyg utan planerad mellanlandning gäller inte ovanstående regler. Om en icke planerad landning görs ska emellertid den utfärdande medlemsstaten förse den myndighet som utsetts i transiteringsstaten med de ovannämnda uppgifterna, på samma sätt som vid transport land- eller vattenvägen (artikel 25.4 i rambeslutet).

10.2.   Medborgare och varaktigt bosatta i transiteringsmedlemsstaten

Undantagen från skyldigheten att tillåta transitering avser situationer där en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder är medborgare eller varaktigt bosatt i transiteringsmedlemsstaten. Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats i lagföringssyfte får transiteringsmedlemsstaten uppställa villkoret att personen, efter att ha hörts, återsänds till transiteringsmedlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten (artikel 25.1 i rambeslutet). I detta avseende bör artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder iakttas i tillämpliga delar (se avsnitt 5.9.2). Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd får transiteringsmedlemsstaten vägra transitering.

10.3.   Utlämning från ett tredjeland till en medlemsstat

Även om rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte direkt avser utlämning från tredjeländer, gäller reglerna om transitering i artikel 25 i tillämpliga delar utlämning från ett tredjeland till en medlemsstat (se avsnitten 9.1 och 9.2). I det sammanhanget måste uttrycket ”europeisk arresteringsorder” i artikel 25 läsas som ”framställning om utlämning” (artikel 25.5).

11.   ICKE VERKSTÄLLDA EUROPEISKA ARRESTERINGSORDER

11.1.   Se till att personen inte grips igen i samma medlemsstat

Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern behöver den behöriga myndigheten i den medlemsstaten se till att den arresteringsorder som vägrats inte längre kan leda till ett gripande av den eftersökte på dess territorium. För att uppnå detta måste den vidta åtgärder för att:

a)

förse motsvarande SIS-registrering med en ”flagga”, och

b)

motsvarande registreringar i den verkställande medlemsstatens nationella system fortfarande ska vara synliga som ”Person som ska gripas och överlämnas eller utlämnas” Det kommer emellertid inte att krävas att personen grips, utan den åtgärd som vidtas kommer att vara att ”fastställa personens vistelseort eller hemvist” (219).

Orsaken till registreringen avser ärendets bakgrund, men det är viktigt att läsa om vilken åtgärd som ska vidtas innan något görs, annars kan det hända att fel åtgärd vidtas i dessa viktiga ärenden.

Mer information om flaggningsförfarandet finns i artikel 24 i SIS-polisförordningen (220), artikel 31 i Sirenehandboken – polis (221) och artikel 12 i kommissionens genomförandebeslut om införande av uppgifter i SIS (222).

11.2.   Meddelande till den utfärdande medlemsstaten

Den verkställande rättsliga myndigheten måste underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av den europeiska arresteringsordern (artikel 22 i rambeslutet). För detta ändamål rekommenderas att standardformuläret i bilaga VII till denna handbok används. Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern ger detta meddelande den utfärdande rättsliga myndigheten möjlighet att bedöma om den ska bibehålla eller återkalla ordern.

11.3.   Den utfärdande rättsliga myndighetens bedömning av om den europeiska arresteringsordern ska bibehållas eller inte

Rambeslutet innehåller inte något krav på att återkalla en europeisk arresteringsorder sedan en medlemsstat vägrat att verkställa den. Detta beror på att andra medlemsstater fortfarande kan verkställa arresteringsordern. Därför är den europeiska arresteringsordern och motsvarande SIS-registrering fortfarande giltiga om inte den utfärdande rättsliga myndigheten beslutar att återkalla ordern.

Det ska dock alltid finnas berättigade skäl för varje befintlig europeisk arresteringsorder. När den utfärdande rättsliga myndigheten bedömer om den ska bibehålla en arresteringsorder eller inte efter att en medlemsstat vägrat verkställa den, bör den beakta omständigheterna i ärendet och tillämplig nationell rätt och unionsrätt, inklusive grundläggande rättigheter. Myndigheten bör särskilt ta hänsyn till följande frågor:

a)

Är det troligt att det obligatoriska skäl för att vägra verkställighet som den verkställande rättsliga myndigheten tillämpade kommer att tillämpas även av övriga medlemsstater? Detta gäller särskilt principen ne bis in idem (artikel 3.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

b)

Är det fortfarande proportionerligt att bibehålla den europeiska arresteringsordern (se avsnitt 2.4)?

c)

Är den europeiska arresteringsordern den enda åtgärd som sannolikt är effektiv (se avsnitt 2.5)?

11.4.   Översyn av långvariga europeiska arresteringsorder i SIS

Varje utfärdande rättslig myndighet bör följa upp sina registreringar i SIS. De kan behöva vara uppmärksamma på preskriptionsfrister för de berörda brotten och eventuella ändringar av straffprocessen och den nationella lagstiftningen som kan påverka den eftersökta personens ställning.

Enligt SIS-polisförordningen (223) får registreringar om personer som lagts in i SIS inte lagras längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de syften för vilka de fördes in (artikel 53.1 i SIS-polisförordningen). Så snart det inte längre finns några grunder för en europeisk arresteringsorder, måste den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten radera den från SIS (artikel 55.1 i SIS-polisförordningen).

De europeiska arresteringsorder som införs i SIS finns kvar i upp till fem år (om de inte utfärdats för en kortare tidsperiod) och den registrerande medlemsstaten måste se över behovet av att bevara SIS-registreringen inom denna femårsperiod. Den registrerande medlemsstaten får ett meddelande om att tidsfristen för registreringen löper ut inom kort. Om den registrerande myndigheten inte ser över registreringen och förlänger dess giltighet, raderas registreringarna automatiskt (artikel 53.7 i SIS-polisförordningen). Därför bör den utfärdande rättsliga myndigheten, i vart fall inom fem år efter det att den fört in en europeisk arresteringsorder i SIS, besluta om det är nödvändigt och proportionellt att förlänga tidsfristen. Medlemsstater får bestämma kortare tidsfrister för översynen (artikel 53.3 i SIS-polisförordningen).

Registreringar av europeiska arresteringsorder bör raderas från SIS när personen har överlämnats.

12.   DEN EFTERSÖKTA PERSONENS PROCESSUELLA RÄTTIGHETER

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ger den eftersöka personen flera processuella rättigheter. Enligt artikel 11 i rambeslutet har den eftersökte rätt att upplysas om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll, om möjligheten att samtycka till överlämnandet, samt om rätten till juridiskt biträde och tolk. Dessa rättigheter måste tillhandahållas i enlighet med nationell rätt i den verkställande medlemsstaten. Dessutom finns det flera andra bestämmelser i rambeslutet som ger den eftersökta personen rättigheter, särskilt artikel 4a.2 (rätt att få information om utevarodomar), artikel 13.2 (rätt till juridiskt biträde vid beslut om samtycke), artiklarna 14 och 19 (rätt att höras) och artikel 23.5 (rätt att försättas på fri fot när tidsfristerna för överlämnande har löpt ut).

Dessa rättigheter förstärks av de särskilda instrumenten om förfarandegarantier, vilket förklaras i avsnitten 12.1–12.9.

12.1.   Rätt till tolkning och översättning

Rätten till tolkning och översättning är tillämplig på verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, vilket anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (224).

Enligt artikel 2.7 i direktiv 2010/64/EU krävs att den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter ger följande rättigheter till personer som omfattas av förfaranden för en europeisk arresteringsorder och som inte talar eller förstår förfarandespråket:

a)

Rätt till tolkning, utan dröjsmål, under det straffrättsliga förfarandet inför utredande och rättsliga myndigheter (inbegripet under polisförhör, alla domstolsförhandlingar och eventuella nödvändiga interimistiska förfaranden).

b)

Rätt till tolkning för kommunikationen mellan misstänkta eller tilltalade och deras försvarare i direkt samband med ett förhör eller en förhandling under förfarandena eller i samband med ett överklagande eller andra framställningar som görs under förfarandet.

c)

Rätt att angripa ett beslut om att det inte finns något behov av tolkning och möjlighet att klaga på att tolkningens kvalitet är otillräcklig för att garantera att förfarandena går rättvist till.

Enligt artikel 3.6 i direktiv 2010/64/EU krävs att den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter tillhandahåller en skriftlig översättning av den europeiska arresteringsordern till den person som omfattas av ett sådant förfarande och som inte förstår språket i den europeiska arresteringsordern. Som ett undantag får en muntlig översättning eller sammanfattning tillhandahållas i stället, under förutsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfattning inte förhindrar att förfarandena går rättvist till.

Tolkning och översättning måste hålla tillräckligt hög kvalitet för att garantera att förfarandena går rättvist till, särskilt genom att säkerställa att misstänkta eller tilltalade förstår vad de anklagas för och kan utöva sin rätt till försvar. Det är också viktigt att notera att medlemsstaterna måste stå för kostnaderna för tolkning och översättning, oavsett resultatet av förfarandena.

12.2.   Rätt till information

Enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (225), ska personer som gripits som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder utan dröjsmål erhålla lämplig rättighetsinformation med information om deras rättigheter enligt den lagstiftning genom vilken rambeslutet om en europeisk arresteringsorder genomförs i den verkställande medlemsstaten. En vägledande förlaga till rättighetsinformationen avfattad på ett enkelt och lättillgängligt språk finns i bilaga II till direktiv 2012/13/EU (och återges i bilaga IX till denna handbok).

När information lämnas antecknas detta i enlighet med den berörda medlemsstatens förfaranden för anteckningar. Misstänkta och tilltalade personer har rätt att angripa varje underlåtenhet eller vägran att tillhandahålla information, i enlighet med förfaranden i nationell rätt.

I mål C-649/19, Brottmål mot IR (226), fann domstolen att andra rättigheter enligt direktiv 2012/13/EU som rör information om gripande (särskilt artiklarna 4, 6 och 7) inte är tillämpliga på en person som gripits för verkställighet av en europeisk arresteringsorder för lagföring innan det att personen överlämnas.

Domstolen hävdade att när personen överlämnas till myndigheterna i den medlemsstat som har utfärdat arresteringsordern, får vederbörande ställning som ”tilltalad person”, i den mening som avses i direktiv 2012/13/EU, och erhåller alla de rättigheter som är knutna till denna ställning. Personen kan därmed förbereda sitt försvar i överensstämmelse med målen för direktiv 2012/13/EU.

Vad beträffar den period som föregår överlämnandet konstaterade domstolen att det i artikel 8.1 d och e i rambeslutet föreskrivs att en europeisk arresteringsorder ska innehålla uppgifter som i huvudsak motsvarar dem som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13/EU. Dessutom kräver rätten till ett effektivt domstolsskydd inte att den person som avses med en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring informeras om de rättsmedel som kan användas för att bestrida beslutet i den utfärdande medlemsstaten innan han eller hon överlämnas.

I mål C-105/21, Brottmål mot IR (227), klargjorde domstolen – mot bakgrund av artiklarna 6 och 47 i stadgan, rätten till fri rörlighet och bosättning samt principerna om jämlikhet och ömsesidigt förtroende – att den utfärdande rättsliga myndigheten inte är skyldig att till den eftersökta personen översända det nationella arresteringsbeslutet avseende den personen och information om möjligheterna att överklaga det beslutet, medan personen fortfarande befinner sig i den verkställande medlemsstaten. Syftet med att påskynda och förenkla överlämnandeförfarandet skulle i själva verket äventyras om den utfärdande rättsliga myndigheten var skyldig att till den berörda personen, innan han eller hon överlämnas, översända det nationella arresteringsbeslutet och information om möjligheterna att bestrida beslutet.

12.3.   Rätt till tillgång till en försvarare

Rätten till tillgång till en försvarare gäller för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (228).

En person som är föremål för en europeisk arresteringsorder har rätt att få tillgång till en försvarare i den verkställande medlemsstaten efter det att vederbörande gripits med stöd av den europeiska arresteringsordern (artikel 10.1–10.3 i direktiv 2013/48/EU). Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först (229):

a)

Innan de förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b)

När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c.

c)

Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d)

Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

I mål C-659/18, VW (230), beslutade domstolen att rätten till tillgång till försvarare under det skede som föregår det straffrättsliga förfarandet inte får skjutas upp till dess att en nationell arresteringsorder verkställts gentemot den berörda personen, om det endast är på grund av att en misstänkt eller tilltalad som kallats att inställa sig inför en undersökningsdomare har uteblivit.

Vad gäller omfattningen av rätten att få tillgång till en försvarare i den verkställande medlemsstaten har de eftersökta personerna följande rättigheter:

a)

Rätt att få tillgång till en försvarare i så god tid och på ett sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sina rättigheter på ett effektivt sätt och under alla omständigheter utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

b)

Rätt att tala med och kontakta den försvarare som företräder dem.

c)

Rätten för deras försvarare att närvara och i enlighet med förfarandena i nationell rätt delta i förhandling vid den verkställande rättsliga myndigheten.

Dessutom har eftersökta personer rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten (artikel 10.4, 10.5 och 10.6 i direktiv 2013/48/EU). Den försvararen ska ha till uppgift att bistå försvararen i den verkställande medlemsstaten genom att ge den försvararen information och råd i syfte att låta den eftersökta personen utöva sina rättigheter i enlighet med rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

12.4.   Rätt att få en tredje part underrättad om frihetsberövande

Från det att de grips i den verkställande medlemsstaten har personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder rätt att utan onödigt dröjsmål få åtminstone en av dem utsedd person, till exempel en släkting eller arbetsgivare, underrättad om deras frihetsberövande (231).

12.5.   Rätt att kontakta tredje parter

Från det att de grips i den verkställande medlemsstaten har personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder rätt att utan dröjsmål kontakta minst en tredje part, t.ex. en anhörig, som de själva har utsett (232).

12.6.   Rätt att kontakta konsulära myndigheter

Från det att de grips i den verkställande medlemsstaten har personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som inte är medborgare i den verkställande medlemsstaten rätt att utan onödigt dröjsmål få det egna landets konsulära myndigheter underrättade om frihetsberövandet och att kontakta dessa myndigheter (233).

De har även rätt att besökas av sina konsulära myndigheter, tala och korrespondera med dem och låta de konsulära myndigheterna ordna ett juridiskt ombud.

12.7.   Särskilda rättigheter för barn

Särskilda garantier för barn som är föremål för en europeisk arresteringsorder gäller från det att de grips med anledning av en europeisk arresteringsorder i den verkställande medlemsstaten (234). Det gäller särskilt:

a)

Rätt till information,

b)

rätt att få den person som har föräldraansvar informerad,

c)

rätt att få biträde av en försvarare,

d)

rätt till läkarundersökning,

e)

rätten till särskild behandling vid frihetsberövande,

f)

rätt till skydd av privatlivet,

g)

rätt att under förfarandet åtföljas av den person som har föräldraansvar.

12.8.   Rätt till rättshjälp

Rätten till rättshjälp gäller för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (235).

Personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder har rätt till rättshjälp i den verkställande medlemsstaten från det att de grips med anledning av en europeisk arresteringsorder fram till dess att de överlämnas eller fram till dess att beslutet att inte överlämna dem har vunnit laga kraft (artikel 5.1 i direktiv (EU) 2016/1919).

Dessutom har eftersökta personer som utövar sin rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten för att bistå försvararen i den verkställande medlemsstaten i enlighet med artikel 10.4 och 10.5 i direktiv 2013/48/EU rätt till rättshjälp också i den utfärdande medlemsstaten, i den mån rättshjälp är nödvändig för att säkerställa den faktiska tillgången till rättslig prövning (artikel 5.2 i direktiv (EU) 2016/1919).

Medlemsstaterna får i båda fallen tillämpa de kriterier för ekonomisk prövning som anges i artikel 4.3 i direktiv (EU) 2016/1919, som gäller i tillämpliga delar för rättshjälp i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (artikel 5.3 i direktiv (EU) 2016/1919). Sådan ekonomisk prövning bör därför beakta alla relevanta och objektiva faktorer, såsom den berörda personens inkomst, kapital och familjesituation, kostnaderna för bistånd från en försvarare samt levnadsstandarden i den medlemsstaten, för att avgöra huruvida, i enlighet med de tillämpliga kriterierna i den medlemsstaten, en eftersökt person saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare.

12.9.   Oskuldspresumtion och rätt att närvara vid rättegången

I direktiv (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (236) anges de rättigheter som fastställs i artiklarna 47 och 48 i stadgan och att dessa rättigheter är tillämpliga i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad fram till det slutliga avgörandet. I artikel 4 förbjuds offentliga uttalanden om misstänkta eller tilltalade personers skuld. I artikel 6 säkerställs att bevisbördan åvilar åklagaren. Rätten till försvar omfattar rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv (artikel 7).

Rätten att närvara vid rättegången är inte absolut. Om vissa villkor är uppfyllda, som att personen underrättats i rätt tid, företräds av en försvarare med fullmakt och har möjlighet att angripa avgörandet, får rättegång hållas i den misstänktes utevaro (artikel 8). Om de villkor som anges i direktivet inte var uppfyllda måste misstänkta eller tilltalade ha rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel (artiklarna 9 och 10).

I mål C-416/20 PPU, TR (237), klargjorde domstolen ytterligare förhållandet mellan direktiv (EU) 2016/343 och rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i samband med utevaroförfaranden (se avsnitt 5.6).

(1)  Rådets dokument 8216/2/08 REV 2 COPEN 70 EJN 26 EUROJUST 31.

(2)  Rådets dokument 17195/1/10 REV 1 COPEN 275 EJN 72 EUROJUST 139.

(3)  Protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser.

(4)   EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

(5)  Kommissionens tillkännagivande av den 28 september 2017, Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder, C(2017)6389 final, EUT C 335, 6.10.2017, s. 1.

(6)  https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-13684-2020-INIT/sv/pdf.

(7)  https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2020/642839/EPRS_STU(2020)642839_EN.pdf

(8)  https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=COM:2020:270:FIN.

(9)  Europaparlamentets resolution av den 20 januari 2021 om genomförandet av den europeiska arresteringsordern och överlämnanden mellan medlemsstaterna, https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-9-2021-0006_SV.pdf.

(10)   EGT C 78, 30.3.1995, s. 2.

(11)   EGT C 313, 23.10.1996, s. 12.

(12)   EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(13)  Domstolens dom av den 10 november 2016, Poltorak, C-452/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:858. Se domstolens dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C-477/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:861.

(14)  Den sista medlemsstat som skulle anslutas var Cypern, som anslöts i juli 2023.

(15)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(16)  Kommissionens genomförandebeslut av den 18 november 2021 om fastställande av närmare bestämmelser om Sirenekontorens uppgifter och om utbytet av tilläggsinformation om registreringar i Schengens informationssystem på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete (Sirenehandboken – Polis) (delgivet med nr C(2021) 7901).

(17)  Kommissionens genomförandebeslut av den 15 januari 2021 om fastställande av de tekniska bestämmelser som är nödvändiga för införande av, uppdatering, radering och sökning i uppgifter i Schengens informationssystem (SIS) och andra genomförandeåtgärder på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete (delgivet med nr C(2021)92).

(18)  Kommissionens rekommendation av den 31 mars 2023 om upprättande av en praktisk handbok som bör användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter och Sirenekontoren i samband med att de utför uppgifter med anknytning till Schengens informationssystem (SIS-handboken) (C(2023) 2152).

(19)  Domstolens dom av den 11 januari 2017, Grundza, C-289/15, ECLI:EU:C:2017:4, punkt 38.

(20)  Domstolens dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers, C-168/21, ECLI:EU:C:2022:558.

(21)  Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 27.3.2009, s. 24).

(22)  Domstolens beslut av den 25 september 2015, Openbaar Ministerie/A., C-463/15 PPU, ECLI:EU:C:2015:634.

(23)   EUT L 283, 31.10.2017, s. 1.

(24)  Domstolens dom av den 10 november 2016, Poltorak, C-452/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:858.

(25)  Se domstolens dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C-477/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:861.

(26)  För en sammanställning av behöriga utfärdande rättsliga myndigheter i medlemsstaterna, se Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets uppdaterade frågeformulär och sammanställning över kraven för utfärdande och verkställande rättsliga myndigheter i förfaranden som avser en europeisk arresteringsorder i enlighet med EU-domstolens rättspraxis av den 24 november 2021, 5607/3/21 REV 3, https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-5607-2021-REV-3/en/pdf.

(27)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, PF, C-509/18, ECLI:EU:C:2019:457.

(28)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, OG och PI, C-508/18 och C-82/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:456.

(29)  Domstolens dom av den 9 oktober 2019, NJ, C-489/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:849.

(30)  Domstolens dom av den 12 december 2019, JR och YC, C-556/198 PPU och C-626/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1077.

(31)  Domstolens beslut av den 21 januari 2020, MN, C-813/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:31.

(32)  Domstolens dom av den 13 januari 2021, MM, C-414/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:4.

(33)  Domstolens dom av den 10 mars 2021, PI, C-648/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:187.

(34)  Domstolens dom av den 17 december 2020, L och P, C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1033.

(35)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(36)  Domstolens dom av den 24 november 2020, AZ, C-510/19, ECLI:EU:C:2020:953.

(37)  Domstolens dom av den 8 december 2022, CJ, C-492/22 PPU, ECLI:EU:C:2022:964.

(38)  Domstolens dom av den 28 april 2022, C och CD, C-804/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:307.

(39)   EUT L 327, 5.12.2008, s. 27.

(40)  Domstolens dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C-241/15, ECLI:EU:C:2016:385.

(41)  Domstolens dom av den 10 november 2016, Özçelik, C-453/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:860.

(42)  Domstolens dom av den 13 januari 2021, MM, C-414/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:4.

(43)  Domstolens dom av den 17 mars 2021, JR, C-488/19, ECLI:EU:C:2021:206.

(44)  Domstolens dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C-241/15, ECLI:EU:C:2016:385.

(45)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, OG och PI, C-508/18 och C-82/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:456.

(46)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, PF, C-509/18, ECLI:EU:C:2019:457.

(47)  Domstolens dom av den 12 december 2019, JR och YC, C-556/198 PPU och C-626/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1077.

(48)  Domstolens dom av den 12 december 2019, XD, C-625/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1078.

(49)  Domstolens dom av den 12 december 2019, XD, C-625/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1078.

(50)  Domstolens dom av den 13 januari 2021, MM, C-414/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:4.

(51)  Domstolens dom av den 10 mars 2021, PI, C-648/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:187. Detta bekräftades på nytt av domstolen i dess beslut av den 22 juni 2021, VA, C-206/20, ECLI:EU:C:2021:509.

(52)  Domstolens dom av den 12 december 2019, ZB, C-627/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1079.

(53)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, OG och PI, C-508/18 och C-82/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:456.

(54)  Domstolens dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld, C-303/05, ECLI:EU:C:2007:261.

(55)  Domstolens dom av den 27 maj 2019, OG och PI, C-508/18 och C-82/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:456.

(56)  Domstolens dom av den 13 januari 2021, MM, C-414/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:4.

(57)  Domstolens dom av den 12 december 2019, ZB, C-627/19 PPU, ECLI:EU:C:2019:1079.

(58)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(59)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(60)   EUT L 130, 1.5.2014, s. 1. Se även Report on Eurojust’s casework in the field of the European Investigation Order, 10 november 2020, 2020/00282, https://www.eurojust.europa.eu/report-eurojusts-casework-field-european-investigation-order-0.

(61)  Konvention, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i EU-fördraget, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 12.7.2000, s. 3).

(62)  Domstolens dom av den 8 december 2020, C-584/19, A m.fl., ECLI:EU:C:2020:1002.

(63)   EUT L 327, 5.12.2008, s. 27.

(64)   EUT L 294, 11.11.2009, s. 20.

(65)  Dessa finns på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats: https://www.ejn-crimjust.europa.eu. Besök Bibliotek → Legal Framework → EU Judicial Cooperation → Supervision Measures → Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om övervakningsåtgärder → Supervision Measures - Notifications

(66)   EUT L 337, 16.12.2008, s. 102.

(67)  Detta rambeslut har tolkats i domstolens dom av den 26 mars 2020, A.P., C-2/19, ECLI:EU:C:2020:237.

(68)   EUT L 76, 22.3.2005, s. 16.

(69)  Domstolens dom av den 14 november 2013, Baláž, C-60/12, ECLI:EU:C:2013:733.

(70)  2016_Jurisdiction-Guidelines_EN.pdf (europa.eu).

(71)  COM(2023) 185 final.

(72)  Domstolens dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov, C-388/08 PPU, ECLI:EU:C:2008:669.

(73)  Domstolens dom av den 30 maj 2013, Jeremy F., C-168/13 PPU, ECLI:EU:C:2013:358.

(74)  Domstolens dom av den 24 september 2020, XC, C-195/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:749.

(75)  Domstolens dom av den 24 november 2020, AZ, C-510/19, ECLI:EU:C:2020:953.

(76)  Domstolens dom av den 26 oktober 2021, HM och TZ, förenade målen C-428/21 PPU och C-429/21 PPU, ECLI:EU:C:2021:876;

(77)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(78)  Domstolens dom av den 16 december 2021, AB m.fl., C-203/20, ECLI:EU:C:2021:1016.

(79)  Detta är i enlighet med rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden, där det fastställs det förfarande genom vilket behöriga nationella myndigheter bör kontakta varandra när de har rimliga skäl att anta att parallella förfaranden genomförs i en annan medlemsstat.

(80)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901.

(81)  För en allmän introduktion till Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets uppgifter, se dokumentet ”Bistånd i internationellt samarbete i brottmål för praktiker – Europeiska rättsliga nätverket och Eurojust – Vad kan vi göra för er?”. Det finns på både det europeiska rättsliga nätverkets (https://www.ejn-crimjust.europa.eu) och Eurojusts (http://www.eurojust.europa.eu) webbplatser.

(82)  Domstolens dom av den 23 januari 2018, Dawid Piotrowski, C-367/16, ECLI:EU:C:2018:27.

(83)  Kommissionens genomförandebeslut av den 15 januari 2021 om fastställande av de tekniska bestämmelser som är nödvändiga för införande av, uppdatering, radering och sökning i uppgifter i Schengens informationssystem (SIS) och andra genomförandeåtgärder på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete (C(2021)92).

(84)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(85)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(86)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56). Se även artikel 31 i kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901 (Sirenehandboken – Polis).

(87)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 92.

(88)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(89)  http://www.ejn-crimjust.europa.eu Välj European Arrest Warrant och medlemsstaten i fråga för ytterligare information.

(90)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(91)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(92)  http://www.ejn-crimjust.europa.eu Välj European Arrest Warrant och medlemsstaten i fråga.

(93)  (EUT L 312, 7.12.2018, s. 56).

(94)  Hittills har Estland, Österrike och Rumänien anmält detta i enlighet med artikel 27.1 i rambeslutet.

(95)  Domstolens dom av den 30 maj 2013, Jeremy F., C-168/13 PPU, ECLI:EU:C:2013:358.

(96)  Domstolens dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C-237/15 PPU, ECLI:EU:C:2015:474.

(97)  Se även den mall som Eurojust har utarbetat för nationella myndigheter när det gäller denna anmälningsskyldighet. Mallen finns på 22 språk på https://www.eurojust.europa.eu/electronic-forms-article-177-eaw-framework-decision.

(98)  Domstolens dom av den 25 januari 2017, Vilkas, C-640/15, ECLI:EU:C:2017:39.

(99)  Domstolens dom av den 28 april 2022, C och CD, C-804/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:307.

(100)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(101)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(102)  https://www.ejn-crimjust.europa.eu. Besök Bibliotek → Legal Framework → EU Judicial Cooperation → European arrest warrant → Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna → EAW - Notifications. De medlemsstater som har gjort en anmälan enligt artikel 7 är BE, BG, CZ, EE, IE, GR, ES, FR, IT, CY, LV, HU, MT, AT, PL, PT, RO, SI, SK, SE och FI.

(103)  COM(2021) 759 final.

(104)  COM(2021) 760 final.

(105)  För en allmän introduktion till Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets uppgifter, se dokumentet ”Bistånd i internationellt samarbete i brottmål för praktiker – Europeiska rättsliga nätverket och Eurojust – Vad kan vi göra för er?”. För bedömningen av fördelningen av ärenden till det europeiska rättsliga nätverket och Eurojust, se den gemensamma rapporten från Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket Report on the Assessment of the Allocation of Cases to Eurojust and to the EJN. Båda finns på både det europeiska rättsliga nätverkets (https://www.ejn-crimjust.europa.eu) och Eurojusts (http://www.eurojust.europa.eu) webbplatser.

(106)  Se artiklarna 27, 28 och 55 i förordning (EU) 2018/1862 samt kapitel 7 i kommissionens genomförandebeslut C(2021)7901 (Sirenehandboken – Polis).

(107)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901.

(108)  Domstolens dom av den 28 juli 2016, JZ, C-294/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:610.

(109)  Domstolens dom av den 12 februari 2019, TC, C-492/18 PPU, ECLI:EU:C:2019:108.

(110)  Domstolens dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C-237/15 PPU, ECLI:EU:C:2015:474.

(111)  Domstolens dom av den 12 februari 2019, TC, C-492/18 PPU, ECLI:EU:C:2019:108.

(112)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, AY, C-268/17, ECLI:EU:C:2018:602.

(113)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(114)  Domstolens dom av den 24 november 2020, AZ, C-510/19, ECLI:EU:C:2020:953.

(115)  Domstolens dom av den 6 december 2018, IK, C-551/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:991.

(116)  Domstolens dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C-241/15, ECLI:EU:C:2016:385.

(117)  Domstolens dom av den 3 mars 2020, X, C-717/18, ECLI:EU:C:2020:142.

(118)  Domstolens dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C-123/08, ECLI:EU:C:2009:616, domstolens dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198.

(119)  Domstolens dom av den 16 november 2010, Mantello, C-261/09, ECLI:EU:C:2010:683.

(120)  Domstolens dom av den 27 maj 2014, Spasic, C-129/14 PPU, ECLI:EU:C:2014:586.

(121)  Domstolens dom av den 16 november 2010, Mantello, C-261/09, ECLI:EU:C:2010:683.

(122)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, AY, C-268/17, ECLI:EU:C:2018:602.

(123)  Domstolens dom av den 12 maj 2021, WS, C-505/19, ECLI:EU:C:2021:376.

(124)  Domstolens dom av den 16 december 2021, AB m.fl., C-203/20, ECLI:EU:C:2021:1016.

(125)  Domstolens dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C-367/16, ECLI:EU:C:2018:27.

(126)  Domstolens dom av den 29 april 2021, X, C-665/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:339.

(127)   EUT L 283, 31.10.2017, s. 1.

(128)  Se artikel 22 i Eppo-förordningen.

(129)  Domstolens dom av den 11 januari 2017, Grundza, C-289/15, ECLI:EU:C:2017:4.

(130)  Domstolens dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers, C-168/21, ECLI:EU:C:2022:558.

(131)  Domstolens dom av den 11 januari 2017, Grundza, C-289/15, ECLI:EU:C:2017:4.

(132)  Domstolens dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers, C-168/21, ECLI:EU:C:2022:558.

(133)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, AY, C-268/17, ECLI:EU:C:2018:602.

(134)  Domstolens dom av den 29 april 2021, X, C-665/20 PPU, ECLI:EU:C:2021:339.

(135)  Konventionen om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983 (ETS nr 112) och dess tilläggsprotokoll till konventionen om överförande av dömda personer av den 18 december 1997 (ETS nr 167) samt protokollet om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer av den 22 november 2017 (CETS nr 222).

(136)  Domstolens dom av den 13 december 2018, Sut, C-514/17, ECLI:EU:C:2018:1016.

(137)  Domstolens dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C-66/08, ECLI:EU:C:2008:437.

(138)  Domstolens dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C-123/08, ECLI:EU:C:2009:616.

(139)  Domstolens dom av den 5 september 2012, Lopes da Silva Jorge, C-42/11, ECLI:EU:C:2012:517.

(140)  Domstolens dom av den 6 juni 2023, O.G., C-700/21, ECLI:EU:C:2023:444, punkterna 58 och 68.

(141)  Domstolens dom av den 29 juni 2017, Popławski I, C-579/15, ECLI:EU:C:2017:503.

(142)  Domstolens dom av den 13 december 2018, Sut, C-514/17, ECLI:EU:C:2018:1016.

(143)  Domstolens dom av den 29 juni 2017, Popławski I, C-579/15, ECLI:EU:C:2017:503.

(144)  Domstolens dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C-66/08, ECLI:EU:C:2008:437. Domstolens dom av den 13 december 2018, Sut, C-514/17, ECLI:EU:C:2018:1016.

(145)  Domstolens dom av den 5 september 2012, Lopes da Silva Jorge, C-42/11, ECLI:EU:C:2012:517.

(146)  Domstolens dom av den 29 juni 2017, Popławski I, C-579/15, ECLI:EU:C:2017:503.

(147)  Domstolens dom av den 24 juni 2019, Popławski II, C-573/17, ECLI:EU:C:2019:530.

(148)  Domstolens dom av den 24 juni 2019, Popławski II, C-573/17, ECLI:EU:C:2019:530.

(149)  Domstolens dom av den 17 mars 2021, JR, C-488/19, ECLI:EU:C:2021:206.

(150)  Domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1042.

(151)  Domstolens dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:629.

(152)  Domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1042. Se även domstolens dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:346.

(153)  Domstolens dom av den 26 februari 2013, Melloni, C-399/11, ECLI:EU:C:2013:107.

(154)  Domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1042.

(155)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1).

(156)  Domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1042.

(157)  Domstolens dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C-270/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:628, domstolens dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:629, domstolens dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:346 och domstolens dom av den 22 december 2017, Ardic, C-571/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:1026.

(158)  Domstolens dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C-270/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:628.

(159)  Domstolens dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:629.

(160)  Domstolens dom av den 22 december 2017, Ardic, C-571/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:1026.

(161)  Domstolens dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality, m.fl., förenade målen C-514/21 och C-515/21, ECLI:EU:C:2023:235.

(162)  Domstolens dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:346.

(163)  Domstolens dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198.

(164)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586.

(165)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(166)  Domstolens dom av den 19 september 2018, RO, C-327/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:733.

(167)  Domstolens dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198.

(168)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(169)  Domstolens dom av den 15 oktober 2019, Dumitru-Tudor Dorobantu, C-128/18, ECLI:EU:C:2018:589.

(170)  Domstolens dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198.

(171)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(172)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(173)  Domstolens dom av den 15 oktober 2019, Dumitru-Tudor Dorobantu, C-128/18, ECLI:EU:C:2018:589.

(174)  Domstolens dom av den 15 oktober 2019, Dumitru-Tudor Dorobantu, C-128/18, ECLI:EU:C:2018:589.

(175)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(176)  Domstolens dom av den 15 oktober 2019, Dumitru-Tudor Dorobantu, C-128/18, ECLI:EU:C:2018:589.

(177)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, ML, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589.

(178)  Domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586.

(179)  Domstolens dom av den 17 december 2020, L och P, C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1033.

(180)  Domstolens dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie, förenade målen C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:100.

(181)  Domstolens beslut av den 12 juli 2022, W O och J L/Minister for Justice and Equality, C-480/21, ECLI:EU:C:2022:592.

(182)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(183)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(184)  Domstolens dom av den 22 februari 2022, X och Y/Openbaar Ministerie, C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:100.

(185)  Domstolens dom av den 17 december 2020, L och P, C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1033.

(186)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(187)  Domstolens dom av den 17 december 2020, L och P, C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1033.

(188)  Domstolens dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie, förenade målen C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:100 och domstolens beslut av den 12 juli 2022, W O och J L/Minister for Justice and Equality, C-480/21, ECLI:EU:C:2022:592.

(189)  Domstolens dom av den 17 december 2020, L och P, C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1033.

(190)  Domstolens dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie, förenade målen C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, ECLI:EU:C:2022:100 och domstolens beslut av den 12 juli 2022, W O och J L/Minister for Justice and Equality, C-480/21, ECLI:EU:C:2022:592.

(191)  Domstolens dom av den 21 oktober 2010, I.B., C-306/09, ECLI:EU:C:2010:626.

(192)  Domstolens dom av den 11 mars 2020, SF, C-314/18, ECLI:EU:C:2020:191.

(193)  Domstolens dom av den 11 mars 2020, SF, C-314/18, ECLI:EU:C:2020:191.

(194)  Domstolens dom av den 11 mars 2020, Openbaar Ministerie/SF, C-314/18, ECLI:EU:C:2020:753. 191.

(195)  Domstolens dom av den 29 juni 2017, Popławski, C-579/15, ECLI:EU:C:2017:503.

(196)  Domstolens dom av den 29 juni 2017, Popławski, C-579/15, ECLI:EU:C:2017:503.

(197)  Domstolens dom av den 13 december 2018, Sut, C-514/17, ECLI:EU:C:2018:1016.

(198)  Domstolens dom av den 18 april 2023, E.D.L., C-699/21, ECLI:EU:C:2023:295.

(199)  Domstolens dom av den 8 december 2022, CJ, C-492/22 PPU, ECLI:EU:C:2022:964.

(200)  Domstolens dom av den 18 april 2023, E.D.L., C-699/21, ECLI:EU:C:2023:295.

(201)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901.

(202)  Domstolens dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C-158/21, ECLI:EU:C:2023:57.

(203)   EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

(204)  Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 av den 14 november 2018 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) (EUT L 295, 21.11.2018, s. 138).

(205)  Se artikel 4.4 och 4.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 av den 14 november 2018 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) (EUT L 295, 21.11.2018, s. 138).

(206)   Riktlinjer för att besluta ”Vilken jurisdiktion ska åtala?” , Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), https://www.eurojust.europa.eu/sites/default/files/assets/2016-jurisdiction-guidelines-sv.pdf.

(207)  Domstolens dom av den 28 juli 2016, JZ, C-294/16 PPU, ECLI:EU:C:2016:610.

(208)  Domstolens dom av den 30 maj 2013, Jeremy F., C-168/13 PPU, ECLI:EU:C:2013:358.

(209)  Domstolens dom av den 24 september 2020, XC, C-195/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:749.

(210)  Domstolens dom av den 24 november 2020, AZ, C-510/19, ECLI:EU:C:2020:953.

(211)  Domstolens dom av den 26 oktober 2021, HM och TZ, förenade målen C-428/21 PPU och C-429/21 PPU, ECLI:EU:C:2021:876;

(212)   EUT L 180, 29.6.2013, s. 31.

(213)  Domstolens dom av den 5 juli 2018, X, C-213/17, ECLI:EU:C:2018:538.

(214)  Enligt artikel 28.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder får medlemsstaterna anmäla att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke till sådant överlämnande eller efterföljande utlämning ska anses ha avgivits. Enligt de uppgifter kommissionen har tillgång till har endast Rumänien gjort en sådan anmälan.

(215)  Domstolens dom av den 28 juni 2012, West, C-192/12 PPU, ECLI:EU:C:2012:404.

(216)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630.

(217)   EUT C 223, 8.6.2022, s. 1.

(218)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901.

(219)  Se artikel 12.2 i och bilaga I till kommissionens genomförandebeslut C(2021) 92 final.

(220)   EUT L 312, 7.12.2018, s. 56.

(221)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 7901.

(222)  Kommissionens genomförandebeslut C(2021) 92.

(223)   EUT L 312, 7.12.2018, s. 56.

(224)   EUT L 280, 26.10.2010, s. 1. Detta direktiv är inte bindande för Danmark.

(225)    

(226)  Domstolens dom av den 28 januari 2021, Brottmål mot IR, C-649/19, ECLI:EU:C:2021:75.

(227)  Domstolens dom av den 30 juni 2022, Brottmål mot IR, C-105/21, ECLI:EU:C:2022:511.

(228)   EUT L 294, 6.11.2013, s. 1. Direktivet är inte bindande för Danmark och Irland.

(229)  Direktiv 2013/48/EU, artikel 3.2.

(230)  Domstolens dom av den 12 mars 2020, VW, C-659/18, ECLI:EU:C:2020:201.

(231)  Direktiv 2013/48/EU, artikel 5.

(232)  Direktiv 2013/48/EU, artikel 6.

(233)  Direktiv 2013/48/EU, artikel 7.

(234)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1). Direktivet är inte bindande för Danmark och Irland.

(235)   EUT L 297, 4.11.2016, s. 1. Direktivet är inte bindande för Danmark och Irland.

(236)   EUT L 65, 11.3.2016, s. 1.

(237)  Domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20 PPU, ECLI:EU:C:2020:1042.

BILAGA I

Rambeslut om en europeisk arresteringsorder, inofficiell konsolidering (1)

Svenskspråkig version av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

 

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31 a och 31 b samt artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (2),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (3), och

av följande skäl:

(1)

Enligt slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, särskilt punkt 35, bör det formella utlämningsförfarandet avskaffas bland medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom, och förfaranden för utlämningsärenden påskyndas vad gäller personer som är misstänkta för brott.

(2)

I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilket avses i punkt 37 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors och antogs av rådet den 30 november 2000 (4), behandlas frågan om ömsesidig verkställighet av arresteringsorder.

(3)

Det finns ett antal konventioner på detta område till vilka alla eller en del medlemsstater har anslutit sig, däribland Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977. Lagstiftningen om utlämning i de nordiska länderna har identiskt innehåll.

(4)

Dessutom har medlemsstaterna godkänt följande tre konventioner, som helt eller delvis gäller utlämning och ingår i gemenskapens regelverk: konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (5) (mellan de medlemsstater som är anslutna till konventionen), konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (6) och konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (7).

(5)

Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(6)

Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärder på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ”hörnsten” i det rättsliga samarbetet.

(7)

Eftersom målet att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av dess omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan rådet vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen och i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den sistnämnda artikeln går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(8)

Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.

(9)

Centralmyndigheternas roll i verkställandet av en europeisk arresteringsorder bör begränsas till praktiskt och administrativt bistånd.

(10)

Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.

(11)

Den europeiska arresteringsordern bör ersätta samtliga tidigare instrument för utlämning mellan medlemsstaterna, även bestämmelserna om utlämning i avdelning III i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

(12)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (8), särskilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud att vägra överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, om det finns objektiva skäl för att tro att den europeiska arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.

Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

(13)

Ingen får avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där de löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

(14)

Eftersom samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, bör de personuppgifter som behandlas i samband med genomförandet av detta rambeslut skyddas i enlighet med principerna i denna konvention.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder

1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.

Artikel 2

Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder

1.   En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.

2.   Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:

—

Deltagande i en kriminell organisation.

—

Terrorism.

—

Människohandel.

—

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

—

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

—

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

—

Korruption.

—

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

—

Penningtvätt.

—

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

—

IT-brottslighet.

—

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

—

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

—

Mord, grov misshandel.

—

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

—

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

—

Rasism och främlingsfientlighet.

—

Organiserad stöld och väpnat rån.

—

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

—

Svindleri.

—

Beskyddarverksamhet och utpressning.

—

Förfalskning och piratkopiering.

—

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

—

Förfalskning av betalningsmedel.

—

Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.

—

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

—

Handel med stulna fordon.

—

Våldtäkt.

—

Mordbrand.

—

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

—

Kapning av flygplan eller fartyg.

—

Sabotage.

3.   Rådet får, efter att ha hört Europaparlamentet i enlighet med artikel 39.1 i Fördraget om Europeiska unionen, när som helst enhälligt besluta att lägga till andra typer av brott i förteckningen i punkt 2 i den här artikeln. Mot bakgrund av kommissionens rapport enligt artikel 34.3 skall rådet bedöma om förteckningen bör utvidgas eller ändras.

4.   När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2 kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats skall utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.

Artikel 3

Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras

Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:

1.

Om det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten då denna var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag.

2.

Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.

3.

Om den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag.

Artikel 4

Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras

Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

1.

om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten; när det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställandet av den europeiska arresteringsordern inte vägras av det skälet att den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning,

2.

om den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern är föremål för lagföring i den verkställande medlemsstaten för samma gärning som den som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern,

3.

om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller när den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring,

4.

om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning,

5.

om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i tredje land, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har meddelats,

6.

om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.

7.

om en europeisk arresteringsorder avser brott som

a)

enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den medlemsstatens territorium, eller

b)

har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och åtal enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium.

Artikel 4a

Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen

1.   Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning

a)

i god tid

i)

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

ii)

underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

b)

i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

c)

efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs

i)

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,

eller

ii)

inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,

eller

d)

inte personligen delgavs beslutet men

i)

utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

och

ii)

kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.

2.   Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte dessförinnan mottagit någon officiell information om att det försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne, får denna person när denne informeras om innehållet i den europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av domen innan personen i fråga överlämnas. Omedelbart efter att ha blivit informerad om denna begäran ska den utfärdande myndigheten via den verkställande myndigheten tillhandahålla den eftersökta personen en kopia av domen. Den eftersökta personens begäran får varken försena överlämnandeförfarandet eller beslutet att verkställa den europeiska arresteringsordern. Tillhandahållandet av domen till den berörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller överklagande.

3.   Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d och denna person har begärt förnyad prövning eller överklagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran. En sådan omprövning ska framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet ska inledas inom rimlig tid efter överlämnandet.

Artikel 5

Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall

Den verkställande rättsliga myndigheten får, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av följande villkor:

1.

[utgår]

2.

Om det brott på vars grundval en europeisk arresteringsorder har utfärdats är straffbart med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid får verkställandet av den europeiska arresteringsordern förenas med villkoret att det i den utfärdande medlemsstatens rättssystem finns bestämmelser om att ompröva straffet - efter framställan eller senast efter 20 år - eller att tillämpa sådana åtgärder som kan ge benådning som personen är berättigad till enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas.

3.

När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 6

Fastställande av de behöriga myndigheterna

1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.

Artikel 7

Centralmyndighet

1.   Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.

2.   En medlemsstat får, om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er) ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa.

Den medlemsstat som önskar använda sig av de möjligheter som avses i denna artikel skall lämna uppgifter om sin eller sina centralmyndighet(er) till rådets generalsekretariat. Dessa anvisningar skall vara bindande för alla myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 8

Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form

1.   En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

a)

Den eftersöktes identitet och nationalitet.

b)

Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten.

c)

Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.

d)

Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 2.

e)

En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet.

f)

Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskalan för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

g)

Eventuella andra konsekvenser av brottet.

2.   Den europeiska arresteringsordern skall översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Varje medlemsstat får, när detta rambeslut antas eller vid en senare tidpunkt, i en förklaring som skall deponeras hos rådets generalsekretariat förklara att den kommer att godta en översättning till ett annat eller flera andra av Europeiska gemenskapernas officiella språk.

KAPITEL 2

ÖVERLÄMNANDEFÖRFARANDE

Artikel 9

Översändande av en europeisk arresteringsorder

1.   Om det är känt var personen befinner sig får den utfärdande rättsliga myndigheten översända den europeiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten.

2.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får under alla omständigheter besluta om en registrering av den eftersökta personen i Schengens informationssystem (SIS).

3.   En sådan registrering skall utföras i enlighet med bestämmelserna i artikel 95 i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna. En registrering i SIS skall anses vara likvärdig med en europeisk arresteringsorder åtföljd av den information som beskrivs i artikel 8.1.

Under en övergångsperiod, till dess att SIS kan överföra all den information som beskrivs i artikel 8, skall registreringen anses vara likvärdig med en europeisk arresteringsorder i avvaktan på att originalet i vederbörlig ordning mottas av den verkställande rättsliga myndigheten.

Artikel 10

Närmare bestämmelser om översändande av en europeisk arresteringsorder

1.   Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig, skall den göra de efterforskningar som krävs, särskilt via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter (9), för att få denna information av den verkställande medlemsstaten.

2.   Om den utfärdande rättsliga myndigheten så önskar kan arresteringsordern skickas genom det europeiska rättsliga nätverkets säkrade telekommunikationssystem.

3.   Om det inte går att använda SIS får den utfärdande rättsliga myndigheten använda sig av Interpols tjänster för att översända den europeiska arresteringsordern.

4.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får översända den europeiska arresteringsordern på vilket säkert sätt som helst som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande medlemsstaten kan fastställa att den översända handlingen är äkta.

5.   Alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten hos de handlingar som behövs för att verkställa den europeiska arresteringsordern skall behandlas genom direkta kontakter mellan de berörda rättsliga myndigheterna eller, i förekommande fall, med bistånd av medlemsstaternas centrala myndigheter.

6.   Om den myndighet som tar emot en europeisk arresteringsorder saknar behörighet att verkställa denna, skall den självmant översända den europeiska arresteringsordern till den behöriga myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta.

Artikel 11

Den eftersöktes rättigheter

1.   När den eftersökte grips skall den behöriga verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstiftningen upplysa personen om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.

2.   En eftersökt person som har gripits för att en europeisk arresteringsorder skall kunna verkställas skall ha rätt till juridiskt biträde och tolk i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 12

Fortsatt frihetsberövande

Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.

Artikel 13

Samtycke till överlämnande

1.   Om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas skall dennes samtycke och, i förekommande fall, uttryckliga avstående från tillämpning av specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.2 avges inför den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning.

2.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som anges i punkt 1 inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att personen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

3.   Det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som anges i punkt 1 skall protokollföras i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning.

4.   Samtycket skall i princip vara oåterkalleligt. Varje medlemsstat får föreskriva att samtycket och, i förekommande fall, avståendet kan vara återkalleligt i enlighet med deras nationella regler. I ett sådant fall skall den tid som förflyter mellan dagen för samtycke och dagen för återkallelse inte beaktas vid fastställande av de tidsfrister som anges i artikel 17. En medlemsstat som vill använda sig av denna möjlighet skall underrätta generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd om detta vid antagandet av detta rambeslut och ange på vilka villkor samtycket kan återkallas samt alla ändringar av dessa villkor.

Artikel 14

Hörande av den eftersökte

En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 13 skall ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 15

Beslut om överlämnande

1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.

Artikel 16

Beslut vid flera framställningar

1.   Om flera medlemsstater har utfärdat en europeisk arresteringsorder för samma person, skall beslutet om vilken av framställningarna som skall verkställas fattas av den verkställande rättsliga myndigheten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, datumen för de respektive europeiska arresteringsorderna samt huruvida ordern har utfärdats för lagföring eller för verkställande av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten får fråga Eurojust (10) om råd inför ett sådant beslut som avses i punkt 1.

3.   Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredje land skall beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning skall ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som nämns i den tillämpliga konventionen.

4.   Denna artikel skall inte påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt den internationella brottmålsdomstolens stadga.

Artikel 17

Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern

1.   En europeisk arresteringsorder skall behandlas och verkställas med skyndsamhet.

2.   I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits.

3.   I övriga fall skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits.

4.   Om den europeiska arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 eller 3 skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.

5.   Så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern inte har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten skall denna säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger.

6.   Varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder skall motiveras.

7.   Om en medlemsstat i undantagsfall inte kan iaktta de tidsfrister som föreskrivs i denna artikel skall den underrätta Eurojust och ange skälen till förseningen. Dessutom skall en medlemsstat som har drabbats av upprepade förseningar med att verkställa europeiska arresteringsorder från en annan medlemsstats sida underrätta rådet så att det nationella genomförandet av detta rambeslut kan utvärderas på medlemsstatsnivå.

Artikel 18

Situation i avvaktan på beslut

1.   Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för lagföring skall den utfärdande rättsliga myndigheten

a)

antingen godta att den eftersökte hörs i enlighet med artikel 19, eller

b)

godta tillfällig överföring av den eftersökte.

2.   Villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet skall fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.

3.   Vid tillfällig överföring skall personen i fråga kunna återvända till den verkställande staten för att närvara vid den förhandling som rör honom eller henne inom ramen för förfarandet för överlämnande.

Artikel 19

Hörande av personen i avvaktan på beslut

1.   Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av någon annan person som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodande domstolen är belägen.

2.   Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.

3.   Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt.

Artikel 20

Privilegier och immunitet

1.   Om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet i den verkställande medlemsstaten skall tidsfristerna enligt artikel 17 inte börja löpa förrän om, och från och med den dag, den verkställande rättsliga myndigheten har informerats om att dessa privilegier eller denna immunitet har upphävts.

Den verkställande medlemsstaten skall se till att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger om den eftersökte inte längre har rätt till sådana privilegier eller sådan immunitet.

2.   När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en myndighet i den verkställande medlemsstaten skall den verkställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål begära detta hos den myndigheten. När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en myndighet i en annan stat eller en internationell organisation, skall den utfärdande rättsliga myndigheten begära detta hos den myndigheten eller organisationen.

Artikel 21

Samverkande internationella åtaganden

Detta rambeslut skall inte påverka den verkställande medlemsstatens åtaganden om den eftersökte har utlämnats till denna medlemsstat från ett tredje land och den eftersökte är skyddad genom specialitetsbestämmelserna i den ordning enligt vilken han eller hon utlämnades. Den verkställande medlemsstaten skall vidta alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära samtycke från den stat som den eftersökte utlämnades ifrån, så att han eller hon kan överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Tidsfristerna enligt artikel 17 börjar inte löpa förrän från och med den dag dessa specialitetsbestämmelser upphör att gälla. I avvaktan på beslutet i den stat varifrån den eftersökte har utlämnats skall den verkställande medlemsstaten se till att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger.

Artikel 22

Underrättelse om beslutet

Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart meddela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en europeisk arresteringsorder.

Artikel 23

Tidsfrist för överlämnande av personen

1.   Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2.   Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3.   Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5.   När de tidsfrister som anges i punkterna 2-4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.

Artikel 24

Uppskjutet eller villkorligt överlämnande

1.   Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.

2.   I stället för att uppskjuta överlämnandet får den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten på villkor som skall fastställas i samförstånd mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. Överenskommelsen skall göras skriftligt och villkoren skall vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 25

Transitering

1.   Varje medlemsstat skall, utom när den utnyttjar möjligheten att vägra när transitering begärs för en medborgare eller varaktigt bosatt för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som överlämnas, förutsatt att medlemsstaten har fått uppgifter om

a)

identitet och nationalitet på den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder,

b)

att det finns en europeisk arresteringsorder,

c)

brottets beskaffenhet och brottsrubricering,

d)

brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.

När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder i lagföringssyfte är medborgare eller varaktigt bosatt i transiteringsmedlemsstaten, får transiteringen underkastas villkoret att personen, efter att ha hörts, återsänds till transiteringsmedlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

2.   Varje medlemsstat skall utse en myndighet som skall vara ansvarig för att ta emot framställningar om transitering och de dokument som krävs, liksom eventuell övrig officiell skriftväxling avseende framställningar om transitering. Medlemsstaterna skall meddela rådets generalsekretariat vilka myndigheter som utsetts.

3.   Framställningen om transitering samt de uppgifter som avses i punkt 1 får sändas till den myndighet som utsetts enligt punkt 2 på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning. Transiteringsmedlemsstaten skall meddela sitt beslut på samma sätt.

4.   Detta rambeslut gäller inte om transporten sker med flyg utan planerad mellanlandning. Om en icke planerad landning görs skall emellertid den utfärdande medlemsstaten förse den myndighet som utsetts enligt punkt 2 med de uppgifter som avses i punkt 1.

5.   När en transitering gäller en person som skall utlämnas från ett tredje land till en medlemsstat, skall denna artikel gälla i tillämpliga delar. I synnerhet uttrycket ”europeisk arresteringsorder” skall ersättas med ”framställning om utlämning”.

KAPITEL 3

FÖLJDER AV ÖVERLÄMNANDET

Artikel 26

Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten

1.   Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.

2.   I detta syfte skall den verkställande rättsliga myndigheten, eller den centralmyndighet som utsetts enligt artikel 7, vid överlämnandet översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.

Artikel 27

Möjligheter till åtal för andra brott

1.   Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

3.   Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:

a)

Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b)

Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd.

c)

Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks.

d)

Om personen kommer att bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, inbegripet böter eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om påföljden inskränker den personliga friheten.

e)

Om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen i enlighet med artikel 13.

f)

Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet. Avståendet skall göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Avståendet skall inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Personen skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

g)

Om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4.

4.   En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.

Artikel 28

Överlämnande eller efterföljande utlämning

1.   Varje medlemsstat får anmäla till rådets generalsekretariat att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycket till överlämnande av en person till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före överlämnandet skall anses ha avgivits, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Under alla förhållanden får en person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande medlemsstaten, överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i följande fall:

a)

Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b)

Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder. Samtycke skall lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Samtycket skall inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

c)

Om den eftersökte inte utnyttjar specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.3 a, e, f och g.

3.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall ge sitt samtycke till överlämnande av den berörda personen till en annan medlemsstat enligt följande bestämmelser:

a)

En framställan om samtycke skall överlämnas i enlighet med artikel 9 och åtföljas av de uppgifter som anges i artikel 8.1 och av en översättning enligt artikel 8.2.

b)

Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut.

c)

Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

d)

Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande medlemsstaten.

4.   Trots vad som sägs i punkt 1 skall en person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte utlämnas till ett tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen. Samtycket skall lämnas i enlighet med de konventioner enligt vilka den medlemsstaten är bunden samt enligt den statens nationella lagstiftning.

Artikel 29

Överlämnande av egendom

1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, i enlighet med dess nationella lagstiftning, på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten eller på eget initiativ beslagta och överlämna egendom som

a)

kan behöva företes som bevis, eller

b)

har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.

2.   Sådan egendom som avses i punkt 1 skall överlämnas även om den europeiska arresteringsordern inte kan verkställas på grund av att den eftersökte avlidit eller avvikit.

3.   Om den egendom som avses i punkt 1 är föremål för beslag eller förverkande på den verkställande medlemsstatens territorium, får den medlemsstaten, om egendomen behövs i samband med pågående straffrättsliga förfaranden, tillfälligt behålla eller överlämna den till den utfärdande medlemsstaten, på villkor att den återlämnas.

4.   Rättigheter som den verkställande medlemsstaten eller tredje man kan ha förvärvat i den egendom som avses i punkt 1 skall bibehållas. Om sådana rättigheter finns, skall den utfärdande medlemsstaten återlämna egendomen utan kostnad till den verkställande medlemsstaten så snart som möjligt efter det straffrättsliga förfarandet.

Artikel 30

Kostnader

1.   Utgifter på den verkställande medlemsstatens territorium för att verkställa den europeiska arresteringsordern skall betalas av denna medlemsstat.

2.   Alla andra utgifter skall betalas av den utfärdande medlemsstaten.

KAPITEL 4

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 31

Förhållande till andra rättsliga instrument

1.   Bestämmelserna i detta rambeslut skall, utan att detta påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemsstater och tredje länder, den 1 januari 2004 ersätta motsvarande konventionsbestämmelser om utlämning i förbindelserna mellan medlemsstaterna:

a)

Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober 1975, det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17 mars 1978 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning,

b)

avtalet av den 26 maj 1989 om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsansökningar,

c)

konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater,

d)

konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, och

e)

kapitel 4 i avdelning III i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna.

2.   Medlemsstaterna får fortsätta att tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är i kraft när detta rambeslut antas, i den mån de gör det möjligt att fördjupa eller vidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

Medlemsstaterna får sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser efter det att rambeslutet har trätt i kraft i den mån de gör det möjligt att fördjupa eller vidga innehållet i detta rambeslut och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder, särskilt genom att fastställa kortare tidsfrister än de som anges i artikel 17, genom att utöka förteckningen över brott i artikel 2.2, genom att ytterligare begränsa skälen till att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4, eller genom att sänka strafftröskeln i artikel 2.1 eller 2.2.

De avtal och överensstämmelser som avses i andra stycket skall inte i något fall kunna påverka förbindelserna med de medlemsstater som inte är parter i dessa.

Medlemsstaterna skall, inom tre månader efter detta rambesluts ikraftträdande, underrätta rådet och kommissionen om gällande avtal eller överenskommelser enligt punkt 1 som de önskar fortsätta tillämpa.

Medlemsstaterna skall även underrätta rådet och kommissionen om nya avtal eller överenskommelser av den typ som avses i andra stycket, senast tre månader efter att de har undertecknats.

3.   I den mån som de konventioner eller avtal som avses i punkt 1 är tillämpliga på territorier i medlemsstaterna, eller territorier för vilka en medlemsstat ombesörjer de yttre förbindelserna, på vilka detta rambeslut inte är tillämpligt, skall de nuvarande förbindelserna mellan dessa territorier och de övriga medlemsstaterna fortsätta att regleras genom dessa instrument.

Artikel 32

Övergångsbestämmelse

1.   För framställningar om utlämning som tas emot före den 1 januari 2004 kommer även fortsättningsvis gällande utlämningsinstrument att vara i kraft. För framställningar som tas emot efter detta datum kommer de regler att gälla som antas av medlemsstaterna i enlighet med detta rambeslut. Medlemsstaterna får dock, när rådet antar detta rambeslut, göra ett uttalande, där de förklarar att de som verkställande medlemsstat kommer att fortsätta att behandla framställningar, som gäller gärningar som begåtts före en tidpunkt som de skall fastställa, i enlighet med det utlämningssystem som gällde före den 1 januari 2004. Ifrågavarande tidpunkt får inte vara senare än 7 augusti 2002. Detta uttalande skall offentliggöras i Officiella tidningen. Det kan återkallas när som helst.

Artikel 33

Bestämmelser avseende Österrike och Gibraltar

1.   Så länge som Österrike inte har ändrat artikel 12.1 i ”Auslieferungs- und Rechtshilfegesetz”, och allra senast fram till den 31 december 2008, får landet tillåta sina verkställande rättsliga myndigheter att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, om den eftersökte är österrikisk medborgare och om den gärning för vilken den europeiska arresteringsordern har utfärdats inte är straffbar enligt österrikisk lag.

2.   Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.

Artikel 34

Genomförande

1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut före den 31 december 2003.

2.   Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. När de gör detta kan varje medlemsstat ange att den omedelbart kommer att tillämpa detta rambeslut i sina förbindelser med de medlemsstater som har lämnat samma underrättelse.

Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna och kommissionen om de uppgifter som tagits emot enligt artiklarna 7.2, 8.2, 13.4 och 25.2. Det skall även ombesörja offentliggörandet i Officiella tidningen.

3.   På grundval av de uppgifter som rådets generalsekretariat lämnat skall kommissionen senast den 31 december 2004 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta rambeslut, vid behov tillsammans med lagförslag.

4.   Rådet skall under andra halvåret 2003 göra en utvärdering av bestämmelserna i detta rambeslut, särskilt när det gäller den praktiska tillämpningen i medlemsstaterna samt hur SIS fungerar.

Artikel 35

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Officiella tidningen.

Utfärdat i Luxemburg den 13 juni 2002.

På rådets vägnar

M. RAJOY BREY

Ordförande

(1)  Denna inofficiella konsolidering innehåller endast skälen i rambeslut 2002/584/RIF. Den innehåller inte skälen i rambeslut 2009/299/RIF, som ändrade rambeslut 2002/584/RIF.

(2)   EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305.

(3)  Yttrandet avgivet den 9 januari 2002 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(4)   EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10.

(5)   EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(6)   EGT C 78, 30.3.1995, s. 2.

(7)   EGT C 313, 13.10.1996, s. 12.

(8)   EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

(9)  Rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF av den 29 juni 1998 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998, s. 4).

(10)  Rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EGT L 63, 6.3.2002, s. 1).

BILAGA II

Formulär för en Europeisk Arresteringsorder (1)

EUROPEISK ARRESTERINGSORDER (2)

Denna order har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Jag begär att nedan nämnda person skall gripas och överlämnas för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

a)

Information om den eftersöktes identitet

Efternamn: …

Förnamn: …

Flicknamn, i förekommande fall: …

Alias, i förekommande fall: …

Kön: …

Nationalitet: …

Födelsedatum: …

Födelseort: …

Bostadsort och/eller känd adress: …

…

Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår:

…

Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte: …

…

Foto och fingeravtryck av den eftersökte, om dessa finns tillgängliga och kan överlämnas, eller kontaktadress för den person som kan tillhandahålla information eller en DNA-profil (om denna information finns tillgänglig för överföring och inte har bifogats)


b)

Beslut på vilket arresteringsordern grundas

1.

Arresteringsorder eller verkställbart rättsligt beslut med samma verkan: …

Typ: …

2.

Verkställbar dom: . …

…

Beteckning: …


c)

Uppgifter om straffets längd

1.

Maximal längd på det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som kan dömas ut för brottet eller brotten:

…

…

2.

Längd på det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut:

…

Straff som återstår att avtjäna:

…

…


d)

Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:

1.

☐ Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2.

☐ Nej, personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3.

Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a. ☐

Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.1b. ☐

personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.2. ☐

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3. ☐

personen delgavs personligen beslutet den ... (dag/månad/år) och underrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

☐

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

☐

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inte inom den tillämpliga tidsramen.

ELLER

3.4. ☐

Personen personligen inte delgivits beslutet men

—

personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet, och

—

vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt, även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

—

kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande, dvs. … dagar.

4.

Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

……

……


e)

Brott:

Denna order berör totalt … brott.

Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt (datum och klockslag), plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten:

…

…

…

Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse:

…

…

…

…

…

I.

Markera i förekommande fall om det rör sig om ett eller flera av följande brott, som i den utfärdande medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning:

☐

Deltagande i en kriminell organisation.

☐

Terrorism.

☐

Människohandel.

☐

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

☐

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

☐

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

☐

Korruption.

☐

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

☐

Penningtvätt.

☐

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

☐

IT-brottslighet.

☐

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

☐

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

☐

Mord, grov misshandel.

☐

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

☐

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

☐

Rasism och främlingsfientlighet.

☐

Organiserad stöld och väpnat rån.

☐

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

☐

Svindleri.

☐

Beskyddarverksamhet och utpressning.

☐

Förfalskning och piratkopiering.

☐

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

☐

Förfalskning av betalningsmedel.

☐

Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.

☐

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

☐

Handel med stulna fordon.

☐

Våldtäkt.

☐

Mordbrand.

☐

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

☐

Kapning av flygplan eller fartyg.

☐

Sabotage.

II.

Fullständig beskrivning av det eller de brott som inte omfattas av fallen i punkt I ovan:

.…

.…


f)

Andra omständigheter i fallet (frivillig information):

(Observera att detta kan omfatta kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av tidsbegränsningar och andra följder av brottet)

.…

.…


g)

Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som kan utgöra bevis.

Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som den eftersökte förvärvat genom brottet:

Om uppgift finns, beskrivning av och plats för dessa föremål:

.…

.…

.…


h)

Det eller de brott som har lett till att denna order utfärdas är straffbart/straffbara med/har medfört fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid:

—

rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger omprövning av straffet – på begäran eller åtminstone efter 20 år – i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas,

och/eller

—

rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger tillämpning av sådana benådningsåtgärder som personen är berättigad till enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis, i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas.


i)

Den rättsliga myndighet som har utfärdat ordern:

Officiellt namn: …

Företrädarens namn (3):…

…

Befattning (titel/grad): …

…

Ärendebeteckning: …

Adress: …

…

Tfn: (landskod) (riktnummer) (…)…

Fax: (landskod) (riktnummer) (…)…

E-post: …

Information för kontakt med den person som skall kontaktas för nödvändiga arrangemang för överlämnandet: …


Central myndighet för överföringen och det administrativa mottagandet av en europeisk arresteringsorder, i förekommande fall:

Namn på den centrala myndigheten: …

…

Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn): …

…

Adress: …

…

Tfn: (landskod) (riktnummer) (…)…

Fax: (landskod) (riktnummer) (…)…

E-post: …


Underskrift av den utfärdande rättsliga myndigheten och/eller dess företrädare:

…

Namn: …

Befattning (titel/grad): …

Datum: …

Officiell stämpel (i förekommande fall)

(1)  Återfinns i bilagan till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

(2)  Denna order måste skrivas på eller översättas till ett av den verkställande medlemsstatens språk, när denna stat är känd, eller på något annat språk som denna stat godtar.

(3)  I de olika språkversionerna kommer en hänvisning till ”innehavaren” av den rättsliga myndigheten att ingå.

BILAGA III

Riktlinjer för hur formuläret för den europeiska arresteringsordern ska fyllas I

Denna order har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Jag begär att nedan nämnda person skall gripas och överlämnas för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

Anmärkning

—

Det rekommenderas att en europeisk arresteringsorder upprättas med hjälp av verktyget Kompendium på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats. Fördelen med att använda detta e-verktyg är att det är lika lätt att fylla i formuläret på nätet som att fylla i wordformuläret, och det har dessutom flera moderna och användarvänliga funktioner, till exempel möjligheten att direkt importera de behöriga verkställande rättsliga myndigheterna från det europeiska rättsliga nätverkets verktyg Judicial Atlas, att omedelbart få standardtexten av formuläret på det eller de språk som godtas i den verkställande medlemsstaten och att det går att spara och skicka det via e-post.

—

Det är emellertid tillrådligt att ladda ned formuläret från det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (under ”Bibliotek”) i wordformat på den utfärdande rättsliga myndighetens (ert eget) språk och spara det på den egna datorn så att det är tillgängligt även om webbplatsen inte kan nås när det behövs i brådskande fall.

—

Det kan också vara tillrådligt att ladda ned formuläret från det europeiska rättsliga nätverkets webbplats (under ”Bibliotek”) på alla språk, särskilt de som oftast godtas av andra medlemsstater, och spara dem på er egen dator.

—

Om ni använder wordformuläret, fyll i det på ert eget språk med hjälp av dator (inte för hand). Om verktyget Kompendium används, ska formuläret alltid fyllas i på datorn.

—

Om en ruta inte är relevant, skriv ”ej tillämpligt” eller ange tydligt, till exempel med ett särskilt tecken (t.ex. –) att den inte är relevant. Ni bör aldrig radera någon ruta eller göra några ändringar i formuläret.

—

Om den europeiska arresteringsordern omfattar flera brott, vänligen numrera brotten med 1, 2, 3 och så vidare och bibehåll denna numrering i hela den europeiska arresteringsordern, särskilt i ruta b.

Ruta a

Information som krävs för att identifiera den eftersökte

Anmärkning:

Fyll i samtliga fält om det är möjligt.

a)

Information om den eftersöktes identitet:

Efternamn: Anmärkning: Obligatoriskt fält. Uppge tidigare officiellt namn om det är känt och skriv namnet i enlighet med det nationella språket; namn ska inte översättas. Se till att namnen anges i rätt ordning, att ett förnamn inte anges som efternamn, och dubbelkontrollera om det finns två eller flera personer med liknande namn (kanske i olika ordning eller med små variationer) i samma ärende.

Förnamn: Anmärkning: Obligatoriskt fält.

Flicknamn, i förekommande fall:

Alias, i förekommande fall: Anmärkning: Uppge även falska namn. Markera tillnamn med hakparentes. Om personen använder sig av falsk identitet bör denna falska identitet anges i samtliga fält, t.ex. falskt födelsedatum och falsk adress.

Kön: Anmärkning: Obligatoriskt fält.

Nationalitet: Anmärkning: Obligatoriskt fält. Om flera nationaliteter, ange samtliga.

Födelsedatum: Anmärkning: Obligatoriskt fält.

Födelseort: Anmärkning: Obligatoriskt fält, om uppgifterna är tillgängliga.

Bostadsort och/eller känd adress: Anmärkning: Obligatoriskt fält, om uppgifterna är tillgängliga.

Ange ”okänd” om inga uppgifter finns.

Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår:

Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte: Anmärkning: Obligatoriskt fält, om uppgifterna är tillgängliga. Ange också om personen är farlig och/eller eventuellt bär vapen.

Foto och fingeravtryck av den eftersökte, om dessa är tillgängliga och kan överlämnas, eller kontaktadress för den person som kan tillhandahålla information eller en DNA-profil (om denna information är tillgänglig för överföring och inte har bifogats) Anmärkning: Obligatoriska uppgifter att lämna via Interpol eller SIS (gäller enbart fotografier, fingeravtryck eller andra personuppgifter i enlighet med artikel 20 i SIS II-beslutet) om de är tillgängliga. Detta är av största vikt för att säkerställa att rätt person grips.

Dubbelkontrollera om det finns två eller flera personer med liknande namn (kanske i olika ordning eller med små variationer) i samma ärende.

Ruta b

Beslut på vilket arresteringsordern grundas

Anmärkning:

Formuläret bör fyllas i enligt det begärda syftet med den europeiska arresteringsordern – lagföring och/eller fällande domar. I ruta b används begreppet ”beslut på vilket arresteringsordern grundas”, vilket syftar på ett annat rättsligt beslut än den europeiska arresteringsordern. Begreppet ”rättsligt beslut” omfattar beslut som fattats av myndigheter i medlemsstaterna som deltar i straffrättskipningen, men inte polismyndigheter. Om det beslut som har föranlett den frihetsberövande åtgärden har omvandlats till, exempelvis, en utevarodom, bör en ny europeisk arresteringsorder (med den nya rubriken) utfärdas.

Före rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring)

—

b) 1. Ange på vilket beslut den europeiska arresteringsordern grundas (till exempel, ett rättsligt beslut eller en arresteringsorder av den dd/mm/åååå som fastställer en tvingande frihetsberövande åtgärd i förebyggande syfte). Lägg märke till att om ruta b 1 fylls i bör också ruta c 1 fyllas i.

Efter rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av en dom/utevarodom)

—

b) 1. När en europeisk arresteringsorder utfärdas för utevarodom, ange domstolsavgörandet.

—

b) 2. Hänvisa till berörd dom, slutlig den dd/mm/åååå och för in målets nummer och namnet på den domstol som har meddelat avgörandet. Om i vissa medlemsstater domen ännu inte är verkställbar, eftersom den kan överklagas och alltså ännu inte är slutlig, ska ruta b 1 och INTE b 2 fyllas i.

Lägg märke till att om ruta b 2 fylls i bör också ruta c 2 fyllas i.

b)

Beslut på vilket arresteringsordern grundas:

1.

Arresteringsorder eller verkställbart rättsligt beslut med samma verkan:

Typ: Anmärkning: Ange domstolsbeslut eller annat rättsligt beslut, datum och målreferens.

2.

Verkställbar dom: Anmärkning: Om domen är verkställbar, ange också vilken dag den blev slutlig.

Beteckning: Anmärkning: Ange datum, målets nummer och typ av beslut. Översätt inte referenser.

Ruta c

Uppgifter om straffets/frihetsberövandets längd

Anmärkning:

Syftet med denna ruta är att dokumentera att den europeiska arresteringsordern uppfyller de krav för straffgränser som anges i artikel 2.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Före rättegången gäller detta minimum den dom som i princip skulle kunna meddelas, och om en dom har meddelats kommer det att gälla det faktiska straffets längd. Liksom i ruta b, fyll i de punkter som är relevanta med hänsyn till skedet i de straffrättsliga förfarandena.

Före rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring)

—

c) 1. Ange det maximistraff som kan utdömas. Notera att enligt artikel 2.1 i rambeslutet får en europeisk arresteringsorder utfärdas för gärningar som kan leda till fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Om ruta b 1 fylls i bör också ruta c 1 fyllas i.

Efter rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av en dom/utevarodom)

—

c) 2. Ange längd på det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut: Notera att enligt artikel 2.1 får en europeisk arresteringsorder utfärdas om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut. Om ruta b 2 fylls i bör också ruta c 2 fyllas i.

—

c) 2. Ange år, månader och dagar. Det bör noteras att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte föreskriver någon minsta återstående strafftid som ska avtjänas. Det rekommenderas att det noga övervägs om det är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder i situationer där den återstående strafftiden understiger fyra månader, även om den ursprungliga domen var fyra månader eller mer.

c)

Uppgifter om straffets längd:

1.

Maximal längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som kan dömas ut för brottet eller brotten:

2.

Längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut: Anmärkning: När ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd har utdömts kan varaktigheten av den frihetsberövande åtgärden vara obestämd, t.ex. livstids fängelse, eller domen kan avse psykiatrisk vård.

Straff som återstår att avtjäna: Anmärkning: Om påföljden har obestämd varaktighet, dock minst fyra månader: ange att minst fyra månader återstår att avtjäna.

Ruta d

Beslut i form av utevarodomar

d)

Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:

1.

☐ Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2.

☐ Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3.

Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a.

☐ Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.1b.

☐ personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte personligen närvarade vid förhandlingen,

ELLER

3.2.

☐ personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3.

☐ personen delgavs personligen beslutet den ... (dag/månad/år) och underrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

☐

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

☐

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen,

ELLER

3.4.

☐ personen personligen inte delgivits beslutet men

—

personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet, och

—

vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

—

kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande, dvs. ... dagar.

4.

Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

…

…

Ruta e

Berörda brott

Anmärkning:

Huruvida brottet hör till en av de 32 kategorier för vilka kontroll av dubbel straffbarhet inte gäller beslutas av den utfärdande rättsliga myndigheten i enlighet med definitionen av brottet i den utfärdande medlemsstatens strafflagstiftning. Det är inte nödvändigt att ta med den nationella lagtexten i den europeiska arresteringsordern eller att bifoga den. På så sätt undviks också onödig översättning av lagtexter.

Omständigheterna i målet måste alltid anges fullständigt och uttömmande och all relevant information måste finnas med, så att den verkställande medlemsstatens myndigheter kan bedöma tillämpningen av specialitetsbestämmelsen och huruvida skäl för att vägra verkställighet är tillämpliga, t.ex. principen ne bis in idem och preskription.

Före och efter rättegången

—

Ange hur många brott det rör sig om.

—

Var konsekvent i beskrivningarna.

—

Tänk på kommentarerna i handboken om accessoriska brott när ni beslutar om dessa brott ska tas med eller inte (avsnitt 2.3).

—

Ge en exakt beskrivning av de sakförhållanden som motiverar den europeiska arresteringsordern:

—

Fokusera på de sakförhållanden som rör den person som överlämnandet gäller.

—

Beskriv alltid de sakförhållanden som är nödvändiga för detta syfte (ansvarig person, i vilken omfattning denne deltagit i eller genomfört brottet, plats, tidpunkt, kvantiteter, medel, tillfogad skada, uppsåt eller avsikt, vinst osv.).

—

Beskrivningen av sakförhållandena bör endast bestå av en kort sammanfattning, inte av en fullständig utskrift av hela sidor av ärendeakten. I mer komplicerade ärenden, och särskilt när dubbel straffbarhet föreligger (icke-förtecknade brott), kan en längre beskrivning dock behövas för att dokumentera de huvudsakliga aspekterna av sakförhållandena. Lämna i dessa fall de uppgifter som är väsentliga för den verkställande rättsliga myndighetens beslut om den europeiska arresteringsordern, särskilt när det gäller att identifiera eventuella skäl för att inte verkställa den, eller för tillämpningen av specialitetsbestämmelsen.

—

Om det är fråga om flera brott, beskriv om möjligt sakförhållandena på så sätt att beskrivningen följer motsvarande brottsrubricering.

—

Skriv korta och enkla meningar som är lätta att översätta.

—

En kort beskrivning underlättar också det nationella Sirenekontorets registreringar i SIS.

—

Ange brottsrubricering (och relevanta bestämmelser i strafflagstiftningen). Det är inte nödvändigt att ta med lagtexterna i den europeiska arresteringsordern. Detta medför bara onödigt översättningsarbete.

—

Om den utfärdande rättsliga myndigheten finner att brottet är ett av dem som är upptagna i förteckningen över 32 brott nedan, och brottet kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år, bör den kryssa för tillämplig ruta i förteckningen.

—

Det rekommenderas att, om möjligt, endast ett formulär används för en europeisk arresteringsorder som rör en person. Om det rör sig om flera brott bör det klargöras (t.ex. genom att ange ”brott 1”, ”brott 2”, ”brott 3” osv.) vilket brott varje kryss avser (se särskilt ruta b). Observera att endast en registrering om gripande kan läggas in i SIS. Det är dock möjligt att bifoga mer än en europeisk arresteringsorder per registrering om gripande.

—

Om samma medlemsstat har utfärdat flera europeiska arresteringsorder mot samma person bör dessa inte anses konkurrera med varandra.

e)

Brott:

Denna order berör totalt … brott.

Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt (datum och klockslag), plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten: Anmärkning: Om t.ex. tre brott berörs bör de för tydlighetens skull numreras 1, 2 och 3. Använd korta meningar, men ge en fullständig beskrivning av sakförhållandena. Var exakt.

…

Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse:

Anmärkning: Ange brottsrubricering och relevanta bestämmelser i strafflagstiftningen.

. …

…

I.

Markera i förekommande fall om det rör sig om ett eller flera av följande brott, som i den utfärdande medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning:

☐

Deltagande i en kriminell organisation.

☐

Terrorism.

☐

Människohandel.

☐

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

☐

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

☐

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

☐

Korruption.

☐

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

☐

Penningtvätt.

☐

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

☐

IT-brottslighet.

☐

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

☐

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

☐

Mord, grov misshandel.

☐

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

☐

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

☐

Rasism och främlingsfientlighet.

☐

Organiserad stöld och väpnat rån.

☐

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

☐

Svindleri.

☐

Beskyddarverksamhet och utpressning.

☐

Förfalskning och piratkopiering.

☐

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

☐

Förfalskning av betalningsmedel.

☐

Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.

☐

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

☐

Handel med stulna fordon.

☐

Våldtäkt.

☐

Mordbrand.

☐

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

☐

Kapning av flygplan eller fartyg.

☐

Sabotage.

II.

Fullständig beskrivning av det eller de brott som inte omfattas av fallen i punkt I ovan. Anmärkning: Det som redan beskrivits ovan under e bör inte upprepas i avsnitt II. Utöver den fullständiga beskrivningen behövs ingen information om nationell lagstiftning.

Om omständigheterna redan har angivits ovan ska de inte återupprepas här. Infoga inga lagtexter om omständigheterna har angivits tydligt ovan. Använd denna ruta endast om dubbel straffbarhet är tillämplig och om ni behöver lämna fler närmare upplysningar om omständigheterna än dem som redan har nämnts ovan. En domare behöver inte ha tillgång till lagtexten för att avgöra om dubbel straffbarhet föreligger utan endast till de exakta omständigheterna i fallet, även om man i vissa jurisdiktioner begär en kopia av lagtexten.

…

…

Ruta f

Andra omständigheter i fallet (frivillig information):

Anmärkning:

Denna ruta behöver inte fyllas i.

Den kan användas för kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av tidsbegränsningar och andra följder av brottet. Det är vanligen inte nödvändigt att ange att preskriptionsfrister kan komma att avbrytas, men om brottet begicks för länge sedan kan en sådan angivelse vara till hjälp.

Denna ruta kan också användas om särskilda omständigheter föreligger gällande verkställigheten av den europeiska arresteringsordern och det skulle kunna underlätta verkställigheten om ytterligare information lämnades, trots möjligheterna till direktkommunikation, t.ex.:

—

Kommentarer om restriktioner för kontakt med tredjeparter efter gripandet, indikationer på att det finns risk för undanröjande av bevis eller risk för återfall.

—

Angivande av omständigheter som enligt rambeslut 2008/909/RIF gör det troligt att den eftersökta personen efteråt skulle kunna överföras för att avtjäna det eventuella fängelsestraffet i den verkställande medlemsstaten i enlighet med artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (t.ex. att personen har bosättning, arbete eller familjeband osv. i den verkställande medlemsstaten).

—

Framställan om samtycke i enlighet med artikel 27.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

—

Andra begäranden om rättsligt samarbete, t.ex. en europeisk utredningsorder, som ska verkställas samtidigt.

—

Förhållande till andra europeiska arresteringsorder.

—

Överenskommelser om parallella europeiska arresteringsorder, som ingåtts mellan utfärdande rättsliga myndigheter, så att de verkställande rättsliga myndigheterna får vetskap om dem och kan beakta dem omedelbart, särskilt överenskommelser som ingåtts vid samordningsmöten på Eurojust.

—

I enlighet med direktiv 2013/48/EU, information om den försvarare i den utfärdande medlemsstaten som kan bistå försvararen i den verkställande medlemsstaten (en försvarare som valts eller en som utsetts ex officio).

—

I enlighet med artikel 22 i rambeslut 2009/829/RIF, information om eventuella tidigare övervakningsåtgärder (överträdelse av övervakningsåtgärderna).

f)

Andra omständigheter i fallet (frivillig information):

(Observera att detta kan omfatta kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av tidsbegränsningar och andra följder av brottet).

. …

…

Ruta g

Beslag

Anmärkning:

Före rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring)

—

Beskriv kort det begärda föremålet (dvs. mobiltelefon, bärbar dator, datorplatta, vapen, ID-handling, resehandlingar osv.). Skriv ”ej tillämpligt” om denna form av samarbete inte begärs.

—

Beskriv t.ex. det vapen för vilket beslag begärs.

—

Lämna information om eventuella separata europeiska utredningsorder eller beslut om frysning om sådan information finns.

—

Ruta g avser inte ”personliga tillhörigheter”. Ange föremål som kan användas som bevis, t.ex. bärbar dator, personliga handlingar eller mobiltelefoner, för att möjliggöra beslag av egendomen.

g)

Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som kan utgöra bevis.

Denna order rör också beslag och överlämnande av föremål som den eftersökte förvärvat genom brottet:

Om uppgift finns, beskrivning av och plats för dessa föremål:

…

…

…

Ruta h

Anmärkning:

Strecksatserna har ändrats till rutor – kryssa i tillämpliga rutor. Skriv ”ej tillämpligt” om lagen inte tillåter livstidsstraff.

Före rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring)

—

Kryssa i rutan om tillämpligt.

Efter rättegången (en europeisk arresteringsorder utfärdas för verkställighet av en dom/utevarodom).

—

Kryssa i rutan om tillämpligt.

h)

Det eller de brott som har lett till att denna order utfärdas är straffbart/straffbara med/har medfört fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid:

☐

rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger omprövning av straffet – på begäran eller åtminstone efter 20 år – i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas,

och/eller

☐

rättssystemet i den utfärdande medlemsstaten medger tillämpning av sådana benådningsåtgärder som personen är berättigad till enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis, i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas.

Ruta i

Uppgifter om den utfärdande rättsliga myndigheten

Anmärkning:

—

Företrädarens namn: I de olika språkversionerna kommer en hänvisning till ”innehavaren” av den rättsliga myndigheten att ingå.

—

Ange den utfärdande rättsliga myndighetens adress.

—

Ange den utfärdande rättsliga myndighetens telefonnummer/faxnummer/e-postadress, helst där myndigheten kan nås dygnet runt.

—

Kontaktuppgifter för praktiska arrangemang: Ange om möjligt namn och kontaktuppgifter för en tjänsteman inom rättsväsendet som har kunskaper i ett relevant främmande språk.

i)

Den rättsliga myndighet som har utfärdat ordern:

Officiellt namn: …

Företrädarens namn: …

Befattning (titel/grad): …

Ärendebeteckning: …

Adress: …

Tfn: (landskod) (riktnummer) (…)…

Fax: (landskod) (riktnummer) (…)…

E-post: Anmärkning: Ange en officiell e-postadress som kontrolleras regelbundet …

Information för kontakt med den person som ska kontaktas för nödvändiga arrangemang för överlämnandet: …

Kontaktinformation för centralmyndigheten

Central myndighet för överföringen och det administrativa mottagandet av en europeisk arresteringsorder, i förekommande fall:

Namn på den centrala myndigheten: …

…

Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn): …

…

Adress: …

…

Tfn: (landskod) (riktnummer) (…)…

Fax: (landskod) (riktnummer) (…)…

E-post: …

Underskrift och uppgifter om den utfärdande rättsliga myndigheten

Anmärkning:

—

Detta kan vara den rättsliga myndigheten eller till exempel en domstolsregistrator som undertecknar på domstolens vägnar.

Underskrift av den utfärdande rättsliga myndigheten och/eller dess företrädare:

…

…

Namn:

…

…

Befattning (titel/grad): …

Datum: …

Officiell stämpel (i förekommande fall) Anmärkning: Den utfärdande rättsliga myndighetens officiella stämpel enligt inhemsk lagstiftning. Används alltid om sådan finns.

BILAGA IV

Språk som medlemsstaterna godtar vid mottagandet av en europeisk arresteringsorder

Följande förklaringar har i enlighet med artikel 8.2 i rambeslutet gjorts av medlemsstaterna vad gäller språk som godtas vid mottagandet av en europeisk arresteringsorder:

Österrike:

Tyska eller, baserat på ömsesidighet, andra språk (Österrike godtar en europeisk arresteringsorder på en medlemsstats officiella språk om denna också godtar att ta emot av de österrikiska rättsliga myndigheterna utfärdade europeiska arresteringsorder på tyska).

Belgien:

Franska, nederländska, tyska

Bulgarien:

Bulgariska

Kroatien:

Kroatiska, i brådskande fall kommer engelska också att godtas på villkor av ömsesidighet

Cypern:

Grekiska, turkiska, engelska

Tjeckien:

Tjeckiska; vad gäller Slovakien kommer Tjeckien att godta europeiska arresteringsorder som är avfattade på slovakiska eller som åtföljs av en översättning till slovakiska; när det gäller Österrike kommer Tjeckien att godta europeiska arresteringsorder på tyska.

Danmark:

Danska, engelska, svenska

Estland:

Estniska, engelska

Finland:

Finska, svenska, engelska

Frankrike:

Franska

Tyskland:

Tyskland tillämpar reciprocitet (Tyskland godtar en europeisk arresteringsorder på en medlemsstats officiella språk om denna också godtar att ta emot av de tyska myndigheterna utfärdade europeiska arresteringsorder på tyska).

Grekland:

Grekiska

Ungern:

Ungerska eller en översättning av den europeiska arresteringsordern till ungerska. Från medlemsstater som inte uteslutande godtar den europeiska arresteringsordern på sitt eget språk eller på ett av sina officiella språk godtar Ungern europeiska arresteringsorder som är avfattade på engelska, franska eller tyska, eller som åtföljs av en översättning till något av dessa språk.

Irland:

Iriska eller engelska eller ett språk som justitieministeriet kan komma att föreskriva eller europeiska arresteringsorder med en översättning till iriska eller engelska.

Italien:

Italienska

Lettland:

Lettiska, engelska

Litauen:

Litauiska, engelska

Luxemburg:

Franska, tyska, engelska

Malta:

Maltesiska, engelska

Nederländerna:

Nederländska, engelska eller något annat av unionens officiella språk, förutsatt att en översättning till engelska lämnas in samtidigt.

Polen:

Polska

Portugal:

Portugisiska

Rumänien:

Rumänska, franska, engelska

Slovakien:

Slovakiska eller, på grundval av tidigare bilaterala fördrag, tyska med avseende på Österrike, tjeckiska med avseende på Tjeckien, polska med avseende på Polen.

Slovenien:

Slovenska, engelska

Spanien:

Spanska. Om en europeisk arresteringsorder utfärdas genom en SIS-registrering kommer den verkställande rättsliga myndigheten att ombesörja en översättning, såvida arresteringsordern inte är avfattad på spanska.

Sverige:

Svenska, danska, norska, engelska eller en översättning till något av dessa språk.

BILAGA V

Förteckning över avgöranden från eu-domstolen rörande rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

 

C-303/05, Advocaten voor de Wereld (dom av den 3 maj 2007)

 

C-66/08, Kozłowski (dom av den 17 juli 2008)

 

C-296/08 PPU, Santesteban Goicoechea (dom av den 12 augusti 2008)

 

C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov (dom av den 1 december 2008)

 

C-123/08, Wolzenburg (dom av den 6 oktober 2009)

 

C-306/09, I.B. (dom av den 21 oktober 2010)

 

C-261/09, Mantello (dom av den 16 november 2010)

 

C-192/12 PPU, West (dom av den 28 juni 2012)

 

C-42/11, Lopes da Silva Jorge (dom av den 5 september 2012)

 

C-396/11, Radu (dom av den 29 januari 2013)

 

C-399/11, Melloni, (dom av den 26 februari 2013)

 

C-168/13 PPU, Jeremy F. (dom av den 30 maj 2013)

 

C-237/15 PPU, Lanigan (dom av den 16 juli 2015)

 

C-463/15 PPU, A. (beslut av den 25 september 2015)

 

C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, förenade mål (dom av den 5 april 2016)

 

C-108/16 PPU, Dworzecki (dom av den 24 maj 2016)

 

C-241/15, Bob-Dogi (dom av den 1 juni 2016)

 

C-294/16 PPU, JZ (dom av den 28 juli 2016)

 

C-182/15, Petruhhin (dom av den 6 september 2016)

 

C-452/16 PPU, Poltorak (dom av den 10 november 2016)

 

C-477/16 PPU, Kovalkovas (dom av den 10 november 2016)

 

C-453/16 PPU, Özçelik (dom av den 10 november 2016)

 

C-640/15, Vilkas (dom av den 25 januari 2017)

 

C-579/15, Popławski I (dom av den 29 juni 2017)

 

C-270/17 PPU, Tupikas (dom av den 10 augusti 2017)

 

C-271/17 PPU, Zdziaszek (dom av den 10 augusti 2017)

 

C-473/15, Schotthöfer och Steiner (beslut av den 6 september 2017)

 

C-571/17 PPU, Ardic (dom av den 22 december 2017)

 

C-367/16, Piotrowski (dom av den 23 januari 2018)

 

C-191/16, Pisciotti (dom av den 10 april 2018)

 

C-213/17, X (dom av den 5 juli 2018)

 

C-268/17, AY (dom av den 25 juli 2018)

 

C-216/18 PPU, LM (dom av den 25 juli 2018)

 

C-220/18 PPU, ML (dom av den 25 juli 2018)

 

C-327/18 PPU, RO (dom av den 19 september 2018)

 

C-247/17, Raugevicius (dom av den 13 november 2018)

 

C-551/18 PPU, IK (dom av den 6 december 2018)

 

C-514/17, Sut (dom av den 13 december 2018)

 

C-492/18 PPU, TC (dom av den 12 februari 2019)

 

C-508/18 och C-89/19 PPU, OG och PI (dom av den 27 maj 2019)

 

C-509/18, PF (dom av den 27 maj 2019)

 

C-573/17, Poplawski II (dom av den 24 juni 2019)

 

C-489/19 PPU, NJ (dom av den 9 oktober 2019)

 

C-128/18, Dumitru-Tudor Dorobantu (dom av den 15 oktober 2019)

 

C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, JR och YC, förenade mål (dom av den 12 december 2019)

 

C-625/19 PPU, XD (dom av den 12 december 2019)

 

C-627/19 PPU, ZB (dom av den 12 december 2019)

 

C-813/19 PPU, MN (beslut av den 21 januari 2020)

 

C-717/18, X (dom av den 3 mars 2020)

 

C-314/18, SF (dom av den 11 mars 2020)

 

C-659/18, VW (dom av den 12 mars 2020)

 

C-897/19 PPU, IN (dom av den 2 april 2020)

 

C-195/20 PPU, XC (dom av den 24 september 2020)

 

C-510/19, AZ (dom av den 24 november 2020)

 

C-398/19, BY (dom av den 17 december 2020)

 

C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, L och P, förenade mål (dom av den 17 december 2020)

 

C-416/20 PPU, TR (dom av den 17 december 2020)

 

C-414/20 PPU, MM (dom av den 13 januari 2021)

 

C-649/19, IR (dom av den 28 januari 2021)

 

C-488/19, JR (dom av den 17 mars 2021)

 

C-648/20 PPU, PI (dom av den 10 mars 2021)

 

C-665/20 PPU, X (dom av den 29 april 2021)

 

C-206/20, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria (beslut av den 22 juni 2021)

 

C-428/21 PPU och C-429/21 PPU, HM och TZ (dom av den 26 oktober 2021)

 

C-479/21 PPU, Governor of Cloverhill Prison m.fl. (dom av den 16 november 2021)

 

C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, Openbaar Ministerie (Tribunal établi par la loi dans l’État membre d’émission) (dom av den 22 februari 2022)

 

C-804/21 PPU, C och CD (dom av den 28 april 2022)

 

C-105/21, straffrättsligt förfarande mot IR (dom av den 30 juni 2022)

 

C-480/21, W O och J L mot Minister for Justice and Equality (beslut av den 12 juli 2022)

 

C-168/21, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (dom av den 14 juli 2022)

 

C-492/22 PPU, CJ (dom av den 8 december 2022)

 

C-237/21, Generalstaatsanwaltschaft München (Begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina) (dom av den 22 december 2022)

 

C-158/21, Puig Gordi m.fl. (dom av den 31 januari 2023)

 

C-514/21 och C-515/21, Minister for Justice and Equality (Levée du sursis) (dom av den 23 mars 2023).

 

C-699/21, E. D. L. (Motif de refus fondé sur la maladie) (dom av den 18 april 2023)

 

C-700/21, O. G. (Mandat d’arrêt européen à l’encontre d’un ressortissant d’un État tiers) (dom av den 6 juni 2023)

Pågående:

 

C-71/21, KT, Sofiyski gradski sad (Bulgarien)

 

C-105/21, Spetsializiran nakazatelen sad (Bulgarien)

 

C-168/21, Procureur général près la cour d’appel d’Angers

 

C-142/22, The Minister for Justice and Equality (Demande de consentement – Effets du mandat d’arrêt européen initial)

 

C-261/22, GN (Motif de refus fondé sur l’intérêt supérieur de l’enfant)

 

C-305/22, C.J. Begäran om förhandsavgörande framställd av Curtea de Apel Bucureşti

 

C-396/22, C-397/22 och C-398/22, Generalstaatsanwaltschaft Berlin

 

C-763/22, Procureur de la République

 

C-208/23 (PPU), Martiesta

BILAGA VI

Avgöranden från eu-domstolen rörande principen ne bis in idem i brottmål

 

Förenade målen C-187/01 och C-385/01, Gözütok och Brügge (dom av den 11 februari 2003)

 

C-469/03, Miraglia (dom av den 10 mars 2005)

 

C-436/04, Van Esbroeck (dom av den 9 mars 2006)

 

C-150/05, Van Straaten (dom av den 28 september 2006)

 

C-467/04 PPU, Gasparini m.fl. (dom av den 28 september 2006)

 

C-288/05, Kretzinger (dom av den 18 juli 2007)

 

C-367/05, Kraaijenbrink (dom av den 18 juli 2007)

 

C-297/07, Bourquain (dom av den 11 december 2008)

 

C-491/07, Turanský (dom av den 22 december 2008)

 

C-261/09, Mantello (dom av den 16 november 2010)

 

C-617/10, Åkerberg Fransson (dom av den 26 februari 2013)

 

C-129/14 PPU, Spasic (dom av den 27 maj 2014)

 

C-398/12, M. (dom av den 5 juni 2014)

 

C-486/14, Kossowski (dom av den 29 juni 2016)

 

C-217/15 och C-350/15, Orsi och Baldetti, förenade mål (dom av den 5 april 2017)

 

C-524/15, Menci (dom av den 20 mars 2018)

 

C-537/16, Garlsson Real Estate SA m.fl (dom av den 20 mars 2018)

 

C-596/16 och C-597/16, Di Puma och Zecca, förenade mål (dom av den 20 mars 2018)

 

C-268/17, AY (dom av den 25 juli 2018)

 

C-234/17, XC m.fl. (dom av den 24 oktober 2018)

 

C-505/19, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) (dom av den 12 maj 2021)

 

C-665/20 PPU, X (dom av den 29 april 2021)

 

C-203/20, AB m.fl. (dom av den 16 december 2021)

 

C-435/22 PPU, Generalstaatsanwaltschaft München (dom av den 28 oktober 2022)

Pågående:

 

C-726/21, Inter Consulting

 

C-27/22, Volkswagen Group Italia och Volkswagen Aktiengesellschaft

 

C-55/22, Bezirkshauptmannschaft Feldkirch

 

C-58/22, Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova

 

C-147/22, Központi Nyomozó Főügyészség

 

C-164/22, Juan

Sammanfattningar av dessa mål finns i Eurojusts sammanställning Case-law by the Court of Justice of the European Union on the principle of ne bis in idem in criminal matters (se www.eurojust.europa.eu, där finns även en sammanfattning på svenska).

BILAGA VII

Standardformulär för beslut om en europeisk arresteringsorder

Detta formulär ersätter inte det beslut om överlämnande som ska översändas i enlighet med artikel 22 i rambeslut 2002/584/RIF eller, i förekommande fall och om den utfärdande myndigheten begär detta, den fullständiga texten till det rättsliga avgörandet om den europeiska arresteringsordern.

I.-

IDENTIFIERING AV DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN

UTFÄRDANDE REF.:

 

VERKSTÄLLANDE REF.:

 

SIS REF.:

 

UTFÄRDANDE MYNDIGHET:

 

UTFÄRDANDEDATUM:

 

VERKSTÄLLANDE MYNDIGHET:

 

EFTERSÖKT PERSON

 

PERSONENS NATIONALITET

 

 

 

II.-

SLUTLIGT BESLUT OM DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN

MYNDIGHETENS REF., DOM ELLER BESLUT NR AV DEN

-A- ☐

VERKSTÄLLD:

SAMTYCKE FRÅN DEN EFTERSÖKTA PERSONEN (art. 13 i rambeslutet)

☐ JA

AVSTÅENDE FRÅN SPECIALITETSBESTÄMMELSEN (art. 13.2 i rambeslutet)

☐

JA

☐

NEJ

VID DELVIST ÖVERLÄMNANDE, ANGE DE BROTT FÖR VILKA ARRESTERINGSORDERN EJ GODTAS:

☐

NEJ

TID FÖR FRIHETSBERÖVANDE I AVVAKTAN PÅ ÖVERLÄMNANDE I DEN VERKSTÄLLANDE MEDLEMSSTATEN (art. 26 i rambeslutet)

☐

FRIHETSBERÖVANDE

INLEDS (DATUM/TIDPUNKT FÖR GRIPANDE):

UTEVARODOM (art. 4a i rambeslutet)

☐

JA

☐

NY DELGIVNING

☐

NY FÖRHANDLING

☐

INGETDERA NÖDVÄNDIGT (kraven i artikel 4a är uppfyllda)

AVSLUTAS (DATUM/TIDPUNKT FÖR ÖVERLÄMNANDE):  (1)

☐

INGEN

☐

NEJ

GARANTIER

(art. 5 i rambeslutet)

☐

OMPRÖVNING AV LIVSTIDSSTRAFF

(art. 5.2 i rambeslutet)

UPPSKJUTET

(art. 24.1 i rambeslutet)

☐

JA

☐

ÅTAL SKER I DEN VERKSTÄLLANDE MEDLEMSSTATEN

☐

ÅTERSÄNDANDE AV PERSONER SOM ÄR MEDBORGARE ELLER BOSATTA I DEN VERKSTÄLLANDE MEDLEMSSTATEN

(art. 5.3 i rambeslutet)

 

☐

STRAFFET AVTJÄNAS I DEN VERKSTÄLLANDE MEDLEMSSTATEN

DET UTDÖMDA STRAFFETS TOTALA LÄNGD

 

☐ NEJ

TILLFÄLLIGT ÖVERLÄMNANDE

☐ NEJ ☐ JA

T.O.M. (DATUM) (art. 24.2 i rambeslutet)

1.1.1.

OBLIGATORISKA SKÄL FÖR ATT VÄGRA VERKSTÄLLIGHET

1.1.2.

SKÄL ENLIGT NATIONELL LAGSTIFTNING:

☐

Principen NE BIS IN IDEM (art. 3.2 i rambeslutet)

☐

UNDERÅRIG (art. 3.3 i rambeslutet)

☐

AMNESTI (art. 3.1 i rambeslutet)

☐

PRECISERA:

III.-

KOMMENTARER:

 

Plats, datum och underskrift av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten

TILL DEN BEHÖRIGA MYNDIGHETEN I DEN UTFÄRDANDE MEDLEMSSTATEN

(1)  Denna fotnot ska anges på följande sätt i formuläret: ”Detta datum ska fyllas i när den överlämnande myndigheten får kännedom om det. Det kan också fyllas i av den mottagande myndigheten.”

BILAGA VIII

Förteckning över medlemsstater vars rättssystem medger överlämnande för brott som är belagda med ett lägre straff än den strafftröskel som anges i artikel 2.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, när sådana brott är accessoriska till det eller de huvudbrott som omfattas av den europeiska arresteringsordern (1)

 

Tjeckien

 

Danmark

 

Tyskland

 

Frankrike

 

Lettland

 

Litauen

 

Ungern

 

Österrike

 

Slovenien

 

Slovakien

 

Finland

 

Sverige

(1)  Förteckningen bygger på svaren från 20 medlemsstater på ett frågeformulär från kommissionen och återspeglar inte nödvändigtvis situationen i samtliga medlemsstater. Förteckningen ger en överblick över medlemsstater där det finns viss möjlighet att överlämna för accessoriska brott. Det bör noteras att denna möjlighet kan bero på olika omständigheter, till exempel dubbel straffbarhet, och på den verkställande rättsliga myndighetens bedömning från fall till fall.

BILAGA IX

VÄGLEDANDE FÖRLAGA TILL DEN RÄTTIGHETSINFORMATION SOM SKA LÄMNAS TILL PERSONER SOM FRIHETSBERÖVATS PÅ GRUNDVAL AV EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

BILAGA II till direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden  (1)

Image 3

Vägledande förlaga till den rättighetsinformation som ska lämnas till personer som frihetsberövats på grundval av en europeisk arresteringsorder

Denna förlaga syftar endast till att hjälpa nationella myndigheter att sammanställa rättighetsinformation på nationell nivå. Denna förlaga är inte bindande för medlemsstaterna. När medlemsstaterna utarbetar sin rättighetsinformation får de anpassa förlagan till sina nationella regler och lägga till ytterligare användbar information.

A. .   INFORMATION OM DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN

Du har rätt att få information om innehållet i den europeiska arresteringsorder som har lett till att du har frihetsberövats.

B. .   HJÄLP AV EN FÖRSVARARE

Du har rätt att tala i förtroende med en försvarare. Försvararen är oberoende i förhållande till polisen. Om du behöver hjälp med att kontakta en försvarare kan du vända dig till polisen, som är skyldig att hjälpa dig. I vissa fall kan rättshjälpen vara kostnadsfri. Fråga polisen för närmare upplysningar.

C. .   TOLKNING OCH ÖVERSÄTTNING

Om du inte talar eller förstår det språk som talas av polisen eller andra behöriga myndigheter har du rätt att få hjälp av en tolk gratis. Tolken kan hjälpa dig att tala med din försvarare och har tystnadsplikt. Du har rätt att få den europeiska arresteringsordern översatt till ett språk som du förstår. Under vissa omständigheter kan du få en muntlig översättning eller sammanfattning.

D. .   MÖJLIGHET TILL SAMTYCKE

Du har rätt att samtycka respektive inte samtycka till att bli överlämnad till den medlemsstat där du är eftersökt. Ditt samtycke skulle påskynda förfarandet. [Möjligt tillägg för vissa medlemsstater: Det kan vara svårt eller till och med omöjligt att i ett senare skede ändra detta beslut.] Vänd dig till myndigheterna eller din försvarare för närmare upplysningar.

E. .   RÄTTEN ATT HÖRAS

Om du inte samtycker till att bli överlämnad har du rätt att höras av en rättslig myndighet.

(1)   EUT L 142, 1.6.2012, s. 1.

BILAGA X

MALL FÖR BEGÄRAN OM UPPGIFTER OM FÖRHÅLLANDEN FÖR FRIHETSBERÖVADE

Begäran om uppgifter om förhållanden för frihetsberövade i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

Lämna kompletterande uppgifter om förhållandena för frihetsberövade i de fängelser där den eftersökta personen sannolikt kommer att hållas i förvar, även vid tillfällig placering och vid placering för vidare transport:

1.   Fängelseceller

—

Minsta personliga utrymme i enskilda celler och i celler med flera personer (i m2)

—

Cellens mått (höjd och bredd)

—

Utrustning (värmeelement, ventilation) och anordningar (ljus, fönster, handfat, toalett, dusch, möbler) i cellen

—

Renhet och hygieniska förhållanden i cellen

—

Videoövervakning av celler

2.   Sanitära förhållanden

—

Tillträde till sanitära anläggningar (frekvens)

—

Krav på strukturell separation av sanitära anläggningar i cellen

—

Hygieniska förhållanden (desinfektion och rengöring, tillhandahållande av sanitära produkter till de intagna)

—

Tillgång till dusch/bad och varmvatten

3.   Tid utanför cellen

—

Tid per dag och vecka som de intagna tillbringar utomhus

—

Idrottsanläggningar utomhus och inomhus

—

Tid per dag och vecka som intagna tillbringar i gemensamma utrymmen

—

Verksamhet/program som är tillgängliga för de intagna utanför deras celler (utbildnings- och rekreationsverksamhet)

4.   Isolering

—

Normer för användning av isoleringscell

—

Övervakning av intagna i isoleringscell

5.   Tillgång till hälso- och sjukvård

—

Tillgång till sjukvård och akutvård i fängelset

—

Tidpunkt för medicinsk ingrepp

—

Tillgång till kvalificerad medicinsk personal och vårdpersonal i fängelset

—

Tillgång till specialistvård (t.ex. vid kroniska sjukdomar, för sjuka och äldre intagna, vid psykiska sjukdomar, narkotikamissbruk)

—

Läkarundersökning vid ankomst till anläggningar för frihetsberövande

—

Möjlighet att själv välja läkarvård

6.   Sårbara fångar

—

Särskilda åtgärder för unga intagna

—

Särskilda åtgärder för frihetsberövade kvinnor

—

Särskilda åtgärder för gravida kvinnor

—

Särskilda åtgärder för hbtqi+-intagna

7.   Särskilda åtgärder för att skydda de intagna mot våld

—

Övervakningspersonal

—

Anordningar som förebygger våld mellan intagna (nödknapp i cellerna, videoövervakning osv.)

—

Vaktutbildning

8.   Näring

—

Måltidsfrekvens

—

Allmänna näringsnormer

9.   Rättsmedel

—

Rättsmedel som är tillgängliga för den intagna vid överträdelse av nationella normer för förhållanden för frihetsberövade

Lämna kompletterande uppgifter om de punkter för vilka rutorna är ikryssade:

 

BILAGA XI

KOMMISSIONENS REKOMMENDATION

av den 8 december 2022

om processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång och om materiella förhållanden vid frihetsberövande

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

I enlighet med artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen ska unionen bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. I artiklarna 1, 4 och 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) föreskrivs att människans värdighet är okränkbar och ska respekteras och skyddas, att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och att var och en har rätt till frihet och säkerhet. I artiklarna 7 och 24 i stadgan stadfästs rätten till familjeliv och barnets rättigheter. I artikel 21 i stadgan föreskrivs att ingen får diskrimineras. I artiklarna 47 och 48 i stadgan erkänns rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt presumtionen för oskuld och rätten till försvar. I artikel 52 i stadgan föreskrivs att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter samt principerna om nödvändighet och proportionalitet.

(2)

Medlemsstaterna är redan rättsligt bundna av Europarådets befintliga instrument om mänskliga rättigheter och förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, i synnerhet den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, protokollen till den konventionen, rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och 1987 års europeiska konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Alla medlemsstater är dessutom parter i Förenta nationernas konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

(3)

Ett antal icke rättsligt bindande instrument som mer specifikt behandlar rättigheterna för frihetsberövade personer måste också beaktas, särskilt följande: på FN-nivå finns FN:s minimiregler för behandling av fångar (Nelson Mandela-reglerna), FN:s minimiregler för icke frihetsberövande åtgärder (Tokyoreglerna), på Europarådets nivå finns rekommendation Rec(2006)2-Rev avseende de europeiska fängelsereglerna, rekommendation Rec(2006)13 om användning av häktning, villkoren för häktning och införande av garantier mot missbruk, rekommendation CM/Rec(2017)3 om de europeiska bestämmelserna om gemensamma sanktioner och åtgärder, rekommendation CM/Rec(2014)4 om elektronisk övervakning, rekommendation CM/Rec(2010)1 om Europarådets bestämmelser om skyddstillsyn samt Europarådets vitbok om överfulla fängelser.

(4)

Dessutom finns det andra instrument som är inriktade på särskilda grupper av frihetsberövade personer, särskilt följande: på FN-nivå finns FN:s regler för skydd av frihetsberövade ungdomar och FN:s regler för behandlingen av kvinnliga fångar och ickefrihetsberövande åtgärder för kvinnliga förbrytare (Bangkokreglerna) samt FN:s konvention om barnets rättigheter, på Europarådets nivå finns rekommendation CM/Rec(2008)11 om de europeiska bestämmelserna för ungdomsbrottslingar som är föremål för påföljder eller åtgärder, rekommendation CM/Rec(2018)5 om barn med fängslade föräldrar, och rekommendation CM/Rec(2012)12 om utländska fångar, och på internationell icke-statlig nivå finns principerna för tillämpning av internationell människorättslagstiftning när det gäller sexuell läggning och könsidentitet (Yogyakartaprinciperna), som utarbetats av Internationella juristkommissionen och International Service for Human Rights.

(5)

Europeiska unionens domstol har i domarna i målen Aranyosi och Căldăraru och efterföljande domar (1) erkänt vikten av förhållandena vid frihetsberövande inom ramen för det ömsesidiga erkännandet och tillämpningen av rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder (2). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har också uttalat sig om hur undermåliga förhållanden under frihetsberövandet påverkar tillämpningen av den europeiska arresteringsordern (3).

(6)

I rådets slutsatser från december 2018 om främjande av ömsesidigt erkännande genom förstärkning av ömsesidigt förtroende uppmuntrades medlemsstaterna att använda alternativa åtgärder till frihetsberövande för att minska populationen i deras häkten och fängelser, och därigenom främja målet om social återanpassning och även ta itu med det faktum att ömsesidigt förtroende ofta hämmas av undermåliga förhållanden under frihetsberövandet och av problemet med överfulla fängelser (4).

(7)

I rådets slutsatser från december 2019 om alternativa åtgärder till frihetsberövande åtog sig medlemsstaterna att vidta flera åtgärder på området frihetsberövande på nationell nivå, till exempel att anta alternativa åtgärder till frihetsberövande (5).

(8)

I rådets slutsatser från juni 2019 om förebyggande och bekämpning av radikalisering i fängelser och om hantering av terrorbrottslingar och våldsamma extremistbrottslingar efter frigivning åtog sig medlemsstaterna att snarast vidta effektiva åtgärder på detta område (6).

(9)

Europaparlamentet har under flera år uppmanat kommissionen att vidta åtgärder för att hantera frågan om materiella fängelseförhållanden och säkerställa att frihetsberövande före rättegång förblir en undantagsåtgärd som ska användas i enlighet med oskuldspresumtionen. Denna begäran upprepades i Europaparlamentets betänkande om den europeiska arresteringsordern (7).

(10)

På kommissionens begäran och med finansiering från kommissionen har byrån för grundläggande rättigheter utvecklat en databas om förhållanden vid frihetsberövande, som lanserades i december 2019 och som är tillgänglig för allmänheten (8). Byråns databas över frihetsberövanden sammanställer information om förhållandena under frihetsberövande i alla medlemsstater. Med utgångspunkt i standarder, rättspraxis och övervakningsrapporter på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå informerar databasen om utvalda centrala aspekter av förhållandena under frihetsberövande, däribland cellutrymme, sanitära förhållanden, tillgång till hälso- och sjukvård och skydd mot våld.

(11)

Tillgänglig statistik om den europeiska arresteringsordern visar att medlemsstater sedan 2016 i nästan 300 fall har vägrat eller skjutit upp verkställigheten av en order av skäl som rör en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna, bland annat på grund av otillräckliga materiella förhållanden vid frihetsberövande (9).

(12)

Nationella rättsliga myndigheter har begärt mer konkret vägledning om hur sådana fall ska hanteras. De problem som identifierats av rättstillämpare som utmaningar för det straffrättsliga samarbetet gäller bristen på harmonisering samt variation och brist på tydlighet när det gäller normer för frihetsberövande i hela unionen (10).

(13)

Hälften av de medlemsstater som lämnade statistik till kommissionen om sina interneringspopulationer angav att de har problem med överbeläggning i sina anläggningar för frihetsberövande med en beläggningsgrad på mer än 100 procent. Den överdrivna eller onödiga användningen av och längden på frihetsberövande före rättegång bidrar också till fenomenet med överbeläggning i anläggningar för frihetsberövande, vilket allvarligt undergräver förbättringen av förhållanden under frihetsberövande.

(14)

Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller viktiga aspekter av frihetsberövande före rättegång, t.ex. användning av frihetsberövande som en sista utväg och omprövning av beslut om frihetsberövande före rättegång (11). Den maximala tidsfristen för frihetsberövande före rättegång varierar också från en medlemsstat till en annan, från mindre än 1 år till mer än 5 år (12). Under 2020 varierade den genomsnittliga längden på frihetsberövande före rättegång i de olika medlemsstaterna från 2 månader till 13 månader (13). Antalet frihetsberövade före rättegång som andel av den totala fängelsepopulationen varierar också avsevärt från en medlemsstat till en annan, från mindre än 10 % till mer än 40 % (14). Sådana stora skillnader förefaller omotiverade i ett gemensamt EU-område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(15)

I de senaste rapporterna från Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning framhålls att vissa allvarliga problem kvarstår i vissa medlemsstater, såsom misshandel, olämpliga anläggningar för frihetsberövande samt brist på meningsfulla aktiviteter och lämplig hälso- och sjukvård.

(16)

Dessutom fortsätter Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att döma medlemsstater för överträdelser av artikel 3 eller 5 i Europakonventionen i samband med frihetsberövande.

(17)

Det stora antal rekommendationer som utarbetats av internationella organisationer på området frihetsberövande i brottmål innebär att dessa inte alltid är lättillgängliga för enskilda domare och åklagare i medlemsstaterna som måste bedöma förhållandena under frihetsberövanden innan de fattar sina beslut, antingen inom ramen för en europeisk arresteringsorder eller på nationell nivå.

(18)

I unionen, och i synnerhet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, krävs det unionsspecifika miniminormer som är tillämpliga på alla medlemsstaters system för frihetsberövande för att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och underlätta ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden.

(19)

För att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system och på så sätt stärka ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga frågor har i synnerhet sex åtgärder för processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden redan antagits: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (15), 2012/13/EU (16), 2013/48/EU (17), (EU) 2016/343 (18), (EU) 2016/800 (19) och (EU) 2016/1919 (20), samt kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (21). Dessa åtgärder syftar till att säkerställa att misstänkta och tilltalade personers processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden respekteras, även när de är frihetsberövade före rättegång. I detta syfte innehåller dessa direktiv särskilda rättssäkerhetsgarantier för frihetsberövade misstänkta och tilltalade. Direktiv (EU) 2016/800 innehåller särskilda bestämmelser om villkoren för frihetsberövande före rättegång för barn. Dessa bestämmelser syftar till att skydda barnens välbefinnande när de är föremål för en sådan tvångsåtgärd. Det är nödvändigt att komplettera de normer för processuella rättigheter som fastställs i dessa direktiv och i rekommendationen från 2013 samt, när det gäller direktiv (EU) 2016/800, relevanta normer för materiella förhållanden för barn som är frihetsberövade före rättegång.

(20)

Kommissionen strävar efter att konsolidera och bygga vidare på de miniminormer som fastställts inom ramen för Europarådet och i rättspraxis från domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I detta syfte är det nödvändigt att tillhandahålla en översikt över utvalda miniminormer för processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång och materiella förhållanden under frihetsberövande inom centrala prioriterade områden för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna.

(21)

När det gäller processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång bör vägledningen i denna rekommendation omfatta viktiga normer för användning av frihetsberövandet som en sista utväg och alternativ till frihetsberövande, grunder för frihetsberövande före rättegång, krav på beslut av rättsliga myndigheter, regelbunden omprövning av sådant frihetsberövande, hörande av misstänkta eller tilltalade personer för beslut om frihetsberövande, effektiva rättsmedel och rätt att överklaga, längden på frihetsberövandet och erkännande av tid som tillbringats som frihetsberövad före rättegång i form av tidsavdrag från den slutliga domen.

(22)

När det gäller materiella förhållanden vid frihetsberövande bör vägledning ges om viktiga normer på områdena inkvartering, placering av intagna, hygien och sanitet, näring, system för frihetsberövande vad gäller motion och aktiviteter utanför cellerna, arbete och utbildning, hälso- och sjukvård, förebyggande av våld och misshandel, kontakt med omvärlden, tillgång till rättsligt bistånd, förfaranden för framställningar och klagomål samt inspektioner och övervakning. Vidare bör vägledning ges för att skydda rättigheterna för personer för vilka frihetsberövande innebär en särskilt utsatt situation, såsom kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättning eller allvarliga hälsotillstånd, hbtqi-personer och utländska medborgare, samt för att förebygga radikalisering i fängelser.

(23)

Frihetsberövande före rättegång bör alltid användas som en sista utväg på grundval av en bedömning från fall till fall. Så många mindre restriktiva åtgärder som möjligt bör göras tillgängliga som alternativ till frihetsberövande (alternativa åtgärder) och tillämpas där så är möjligt. Medlemsstaterna bör också säkerställa att beslut om frihetsberövande före rättegång inte är diskriminerande och inte automatiskt fattas för misstänkta och tilltalade personer på grundval av vissa egenskaper, såsom utländsk nationalitet.

(24)

Lämpliga materiella förhållanden vid frihetsberövande är grundläggande för att skydda frihetsberövade personers rättigheter och värdighet och för att förhindra brott mot förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (misshandel).

(25)

För att säkerställa lämpliga normer för frihetsberövande bör medlemsstaterna förse varje intagen med ett minsta personligt levnadsutrymme i enlighet med rekommendationerna från Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och i enlighet med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

(26)

Personer som är frihetsberövade löper särskild risk för våld, misshandel och social isolering. För att garantera deras säkerhet och stödja deras sociala återanpassning bör placeringen och separationen av intagna ta hänsyn till skillnader vad gäller system för frihetsberövande samt behovet av att skydda intagna i särskilt utsatta situationer mot övergrepp.

(27)

System för frihetsberövande bör inte i onödan begränsa intagnas rörelsefrihet inom anläggningen för frihetsberövande och deras tillgång till motion, utomhusutrymmen och meningsfulla aktiviteter och social interaktion; detta så att de ska kunna upprätthålla sin fysiska och psykiska hälsa och att deras sociala återintegrering ska kunna främjas.

(28)

Offer för brott som begås under frihetsberövandet har ofta begränsad tillgång till rättslig prövning trots staternas skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel i fall där deras rättigheter har kränkts. I linje med målen för EU:s strategi för brottsoffers rättigheter (2020–2025) rekommenderas medlemsstaterna att säkerställa effektiva rättsmedel vid kränkningar av intagnas rättigheter samt skydds- och stödåtgärder. Rättsligt bistånd och mekanismer för att lämna in framställningar och klagomål bör vara lättillgängliga, konfidentiella och effektiva.

(29)

Medlemsstaterna bör ta hänsyn till de särskilda behoven hos särskilda grupper av intagna, däribland kvinnor, barn, äldre, personer med funktionsnedsättning eller allvarliga hälsotillstånd, hbtqi-personer, personer med minoritetsbakgrund vad gäller ras eller etniskt ursprung och utländska medborgare, vid alla beslut som rör frihetsberövande av personer ur dessa grupper. I synnerhet när barn frihetsberövas måste barnets bästa alltid komma i främsta rummet.

(30)

När det gäller terrorbrottslingar och våldsamma extremistbrottslingar bör medlemsstaterna vidta effektiva åtgärder för att förhindra radikalisering i fängelser och genomföra strategier för rehabilitering och återanpassning med tanke på den risk som terrorbrottslingar och våldsamma extremistbrottslingar eller brottslingar som radikaliserats i fängelset utgör och det faktum att ett antal av dessa brottslingar kommer att friges inom en kort tidsperiod.

(31)

Endast en översikt över utvalda normer ges i denna rekommendation och den bör beaktas mot bakgrund av, och utan att den påverkar tillämpningen av, den mer detaljerade vägledningen i Europarådets normer och rättspraxis från domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den påverkar inte befintlig unionslagstiftning eller dess framtida utveckling. Den påverkar inte heller den tolkning av unionens lagstiftning som EU-domstolen kan komma att göra.

(32)

Denna rekommendation bör också underlätta verkställigheten av europeiska arresteringsorder enligt rambeslut 2002/584/RIF (22) samt erkännande av domar och verkställighet av påföljder enligt rådets rambeslut 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder (23).

(33)

Rekommendationen är fullt förenlig med och främjar de grundläggande rättigheter som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den syftar särskilt till att främja respekten för människans värdighet, rätten till frihet, rätten till familjeliv, barnets rättigheter, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt oskuldspresumtionen och rätten till försvar.

(34)

Hänvisningar i denna rekommendation till lämpliga åtgärder för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning för personer med funktionsnedsättning bör förstås mot bakgrund av rättigheterna och skyldigheterna enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i vilken Europeiska unionen och alla dess medlemsstater är parter. Dessutom bör det säkerställas att om personer med funktionsnedsättning frihetsberövas under straffrättsliga förfaranden har de, på samma villkor som andra, rätt till garantier i enlighet med internationell människorättslagstiftning och ska behandlas i enlighet med målen och principerna i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att man tillhandahåller skälig anpassning för särskilda behov och säkerställer tillgänglighet.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

SYFTET MED REKOMMENDATIONEN

(1)

 I denna rekommendation fastställs riktlinjer för hur medlemsstaterna ska vidta effektiva, lämpliga och proportionella åtgärder för att stärka rättigheterna för alla misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden som är frihetsberövade, både när det gäller de processuella rättigheterna för personer som är frihetsberövade före rättegång och de materiella förhållandena vid frihetsberövande, i syfte att säkerställa att frihetsberövade personer behandlas med värdighet, att deras grundläggande rättigheter upprätthålls och att de frihetsberövas endast som en sista utväg.

(2)

 Genom denna rekommendation konsolideras de normer som fastställts inom ramen för befintlig politik på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå när det gäller rättigheterna för personer som frihetsberövas till följd av straffrättsliga förfaranden, som är av central betydelse för det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna.

(3)

 Medlemsstaterna får utvidga riktlinjerna i denna rekommendation för att ge en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för det ömsesidiga erkännande av rättsliga avgöranden som denna vägledning är avsedd att underlätta. Skyddsnivån bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, så som dessa tolkas i rättspraxis från domstolen och Europadomstolen.

DEFINITIONER

(4)

 I denna rekommendation avses med frihetsberövande före rättegång varje period av frihetsberövande av en misstänkt eller tilltalad i straffrättsliga förfaranden enligt beslut av en rättslig myndighet, vilken sker före en fällande dom. Det bör inte omfatta det inledande frihetsberövande som utförs av en polis eller en brottsbekämpande tjänsteman (eller någon annan som är behörig att agera) i syfte att förhöra eller säkra den misstänkte eller tilltalade till dess att ett beslut om frihetsberövande har fattats.

(5)

 I denna rekommendation avses med alternativa åtgärder mindre restriktiva åtgärder som ett alternativ till frihetsberövande.

(6)

 I denna rekommendation avses med intagna personer som frihetsberövats före rättegång och dömda personer som avtjänar ett fängelsestraff. Med anläggning för frihetsberövande avses varje fängelseanläggning eller annan anläggning för intagna enligt definitionen i denna rekommendation.

(7)

 I denna rekommendation avses med barn en person under 18 år.

(8)

 I denna rekommendation avses med ung vuxen en person som är över 18 men under 21.

(9)

 I denna rekommendation avses med personer med funktionsnedsättning, i enlighet med artikel 1 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

(10)

 Medlemsstaterna bör endast använda frihetsberövande före rättegång som en sista utväg. Alternativa åtgärder till frihetsberövande bör föredras, särskilt om brottet endast är belagt med ett kort fängelsestraff eller om gärningsmannen är ett barn.

(11)

 Medlemsstaterna bör se till att intagna behandlas med respekt och värdighet och i enlighet med sina respektive skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter, inbegripet förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i enlighet med artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(12)

 Medlemsstaterna uppmanas att hantera frihetsberövande på ett sätt som underlättar den sociala återanpassningen av intagna, i syfte att förhindra återfall.

(13)

 Medlemsstaterna bör tillämpa denna rekommendation utan åtskillnad av något slag, exempelvis på grund av ras eller etniskt ursprung, hudfärg, kön, ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, förmögenhet, börd eller annan status.

MINIMUMNORMER FÖR PROCESSUELLA RÄTTIGHETER FÖR MISSTÄNKTA OCH TILLTALADE SOM ÄR FRIHETSBERÖVADE FÖRE RÄTTEGÅNG

Frihetsberövande som en sista utväg och alternativ till frihetsberövande

(14)

 Medlemsstaterna bör endast besluta om frihetsberövande före rättegång om det är absolut nödvändigt och som en sista utväg, med vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. I detta syfte bör medlemsstaterna tillämpa alternativa åtgärder där så är möjligt.

(15)

 Medlemsstaterna bör anta en presumtion till förmån för frigivning. Medlemsstaterna bör kräva att de behöriga nationella myndigheterna bär bevisbördan för att visa behovet av åläggande av frihetsberövande före rättegång.

(16)

 För att undvika olämpligt åläggande av frihetsberövande före rättegång bör medlemsstaterna tillhandahålla så många alternativa åtgärder som möjligt, såsom de alternativa åtgärder som nämns i rådets rambeslut 2009/829/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (24).

(17)

 Sådana åtgärder kan t.ex. vara a) åtagande att vid behov inställa sig inför en rättslig myndighet när så krävs, att inte blanda sig i rättskipningen och inte ägna sig åt ett särskilt beteende, inbegripet sådant som ingår i ett yrke eller en viss anställning; b) krav på daglig eller periodisk rapportering till en rättslig myndighet, polis eller annan myndighet; c) krav på att acceptera tillsyn av ett organ som utsetts av den rättsliga myndigheten; d) krav på att acceptera elektronisk övervakning; e) krav på bosättning på en viss adress, med eller utan villkor om vilka timmar som ska tillbringas där; f) krav på att inte lämna eller beträda angivna platser eller distrikt utan godkännande; g) krav på att inte träffa angivna personer utan godkännande; h) krav på överlämnande av pass eller andra identitetshandlingar; i) krav på att tillhandahålla eller säkra ekonomiska garantier eller andra former av garantier för gott uppförande i väntan på rättegång.

(18)

 Om en finansiell säkerhet har fastställts som ett villkor för frisläppande bör medlemsstaterna dessutom kräva att beloppet står i proportion till den misstänktes eller tilltalades medel.

Skälig misstanke och skäl till frihetsberövande före rättegång

(19)

 Medlemsstaterna bör endast besluta om frihetsberövande före rättegång på grundval av en skälig misstanke, fastställd genom en noggrann bedömning från fall till fall, om att den misstänkte har begått brottet i fråga, och de bör begränsa de rättsliga grunderna för frihetsberövande före rättegång till a) risken för avvikande, b) risken för återfall i brott, c) risken för att den misstänkte eller tilltalade blandar sig i rättskipningen, eller d) risken för hot mot den allmänna ordningen.

(20)

 Medlemsstaterna bör se till att fastställandet av eventuella risker grundas på de enskilda omständigheterna i fallet, men att särskild hänsyn tas till a) det påstådda brottets art och svårighetsgrad, b) det straff som kan komma att utdömas vid fällande dom, c) den misstänktes ålder, hälsa, karaktär, tidigare fällande domar och personliga och sociala omständigheter, och i synnerhet dennes anknytning till samhället, samt d) den misstänktes uppförande, särskilt hur han eller hon har fullgjort de skyldigheter som kan ha ålagts honom/henne under tidigare straffrättsliga förfaranden. Det faktum att den misstänkte inte är medborgare i, eller inte har någon annan anknytning till, det land där brottet antas ha begåtts räcker inte i sig för att dra slutsatsen att det föreligger en flyktrisk.

(21)

 Medlemsstaterna uppmuntras att besluta om frihetsberövande före rättegång endast för brott som medför ett minimumfängelsestraff på 1 år.

Motivering av beslut om frihetsberövande före rättegång

(22)

 Medlemsstaterna bör se till att varje beslut av en rättslig myndighet om frihetsberövande före rättegång, om förlängning av frihetsberövande före rättegång eller om att införa alternativa åtgärder är vederbörligen motiverat och hänvisar till den misstänktes eller tilltalades särskilda omständigheter som motiverar frihetsberövandet. Den berörda personen bör få en kopia av beslutet, som också bör innehålla skälen till att alternativ till frihetsberövande före rättegång inte anses lämpliga.

Periodisk omprövning av frihetsberövande före rättegång

(23)

 Medlemsstaterna bör se till att en rättslig myndighet regelbundet granskar om de grunder på vilka en misstänkt eller tilltalad är frihetsberövad före rättegång fortfarande föreligger. Så snart skälen för att frihetsberöva personen inte längre föreligger bör medlemsstaterna se till att den misstänkta eller tilltalade personen friges utan onödigt dröjsmål.

(24)

 Medlemsstaterna bör tillåta att en regelbunden omprövning av beslut om frihetsberövande före rättegång inleds på begäran av den tilltalade eller, på eget initiativ, av en rättslig myndighet.

(25)

 Medlemsstaterna bör i princip begränsa tidsintervallet mellan omprövningar till högst 1 månad, utom i de fall då den misstänkte eller tilltalade har rätt att när som helst lämna in en ansökan om frigivning och få ett beslut om denna ansökan utan onödigt dröjsmål.

Hörande av den misstänkte eller tilltalade

(26)

 Medlemsstaterna bör se till att en misstänkt eller tilltalad person hörs personligen eller genom ett juridiskt ombud via en kontradiktorisk muntlig förhandling innan den behöriga rättsliga myndigheten fattar ett beslut om frihetsberövande före rättegång. Medlemsstaterna bör se till att beslut om frihetsberövande före rättegång fattas utan onödigt dröjsmål.

(27)

 Medlemsstaterna bör upprätthålla den misstänktes eller tilltalades rätt till rättegång inom rimlig tid. Medlemsstaterna bör särskilt se till att fall där frihetsberövande före rättegång har ålagts behandlas skyndsamt och med vederbörlig omsorg.

Effektiva rättsmedel och rätten att överklaga

(28)

 Medlemsstaterna bör garantera att misstänkta eller tilltalade som är frihetsberövade kan vända sig till en domstol som är behörig att kontrollera att frihetsberövandet av dem är lagligt och, när så är lämpligt, att besluta om att de ska friges.

(29)

 Medlemsstaterna bör ge misstänkta eller tilltalade som är föremål för ett beslut om frihetsberövande före rättegång rätt att överklaga ett sådant beslut och informera dem om denna rätt när beslutet fattas.

Längden på frihetsberövande före rättegång

(30)

 Medlemsstaterna bör se till att frihetsberövandet före rättegång inte är längre än, och inte är oproportionerligt långt i förhållande till, det straff som kan utdömas för det berörda brottet.

(31)

 Medlemsstaterna bör se till att längden på frihetsberövandet före rättegång inte strider mot en frihetsberövad persons rätt att bli prövad inom rimlig tid.

(32)

 Medlemsstaterna bör prioritera fall där en person är frihetsberövad före rättegång.

Avdrag av tid som tillbringats som frihetsberövad före rättegång från den slutliga domen

(33)

 Medlemsstaterna bör dra av eventuella perioder som en person har spenderat som frihetsberövad före fällande dom, inbegripet om dessa verkställs genom alternativa åtgärder, från längden på ett fängelsestraff som senare utdöms.

MINIMINORMER FÖR MATERIELLA FÖRHÅLLANDEN VID FRIHETSBERÖVANDE

Inkvartering

(34)

 Medlemsstaterna bör tilldela varje intagen en yta på minst 6 m2 i enskilda celler och minst 4 m2 i celler med flera personer. Medlemsstaterna bör garantera att det absoluta minsta personliga utrymmet för varje intagen, inbegripet i en cell med flera personer, uppgår till motsvarande minst 3 m2 yta per intagen. Om det personliga utrymme som är tillgängligt för en intagen är under 3 m2 uppstår en stark presumtion om att artikel 3 i Europakonventionen har kränkts. Beräkningen av det tillgängliga utrymmet bör omfatta den yta som upptas av möbler, men inte den yta som upptas av sanitära anläggningar.

(35)

 Medlemsstaterna bör se till att varje exceptionell minskning av den absoluta minimiytan på 3 m2 per intagen är kortvarig, tillfällig och ringa och åtföljs av tillräcklig rörelsefrihet utanför cellen och lämplig verksamhet utanför cellen. Dessutom bör medlemsstaterna i sådana fall se till att de allmänna förhållandena för frihetsberövandet på anläggningen är lämpliga och att det inte finns några andra försvårande faktorer i förhållandena för den berörda personens frihetsberövande, såsom andra brister i strukturella minimikrav för celler eller sanitära anläggningar.

(36)

 Medlemsstaterna bör garantera att intagna har tillgång till naturligt ljus och frisk luft i sina celler.

Placering

(37)

 Medlemsstaterna uppmuntras till att och, när det gäller barn, bör säkerställa att så långt det är möjligt placera intagna på anläggningar för frihetsberövande i närheten av deras hem eller andra platser som lämpar sig för deras sociala återanpassning.

(38)

 Medlemsstaterna bör se till att intagna som frihetsberövas före rättegång hålls åtskilda från dömda intagna. Kvinnor bör hållas åtskilda från män. Barn bör inte frihetsberövas tillsammans med vuxna, om det inte anses vara för barnets eget bästa.

(39)

 När ett barn som är frihetsberövat fyller 18 år och, i lämpliga fall, för unga vuxna under 21 år, ska medlemsstaterna göra det möjligt att fortsätta att hålla denna person åtskild från andra frihetsberövade vuxna, om det är motiverat med hänsyn till den berörda personens personliga förhållanden, förutsatt att detta är förenligt med det som är bäst för barn som är frihetsberövade tillsammans med denna person.

Hygieniska och sanitära förhållanden

(40)

 Medlemsstaterna bör se till att sanitära anläggningar alltid är tillgängliga och att de ger de intagna tillräcklig personlig integritet, inbegripet effektiv strukturell separation från boendeutrymmen i celler med flera personer.

(41)

 Medlemsstaterna bör fastställa effektiva åtgärder för att upprätthålla god hygienstandard genom desinfektion och gasning. Medlemsstaterna bör dessutom se till att de intagna får tillgång till grundläggande sanitetsprodukter, inklusive bindor, och att varmt och rinnande vatten finns tillgängligt i celler.

(42)

 Medlemsstaterna bör förse de intagna med lämpliga rena kläder och sängkläder och med medel för att hålla sådana föremål rena.

Näring

(43)

 Medlemsstaterna bör se till att livsmedel tillhandahålls i tillräcklig mängd och av tillräcklig kvalitet för att tillgodose den intagnas näringsbehov och att livsmedel bereds och serveras under hygieniska förhållanden. Dessutom bör medlemsstaterna garantera att intagna alltid har tillgång till rent dricksvatten.

(44)

 Medlemsstaterna bör förse de intagna med en näringsrik kost som tar hänsyn till deras ålder, funktionsnedsättning, hälsa, fysiska tillstånd, religion, kultur och karaktären på det arbete de utför.

Tid som tillbringas utanför cellen och utomhus

(45)

 Medlemsstaterna bör tillåta att intagna tränar utomhus i minst 1 timme per dag och bör tillhandahålla rymliga och lämpliga anläggningar och lämplig utrustning för detta ändamål.

(46)

 Medlemsstaterna bör tillåta intagna att tillbringa en rimlig tid utanför sina celler för att ägna sig åt arbete, utbildning och rekreationsverksamhet, vilket är nödvändigt för en lämplig nivå av mänsklig och social interaktion. För att förhindra en överträdelse av förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning bör medlemsstaterna se till att alla undantag från denna regel inom ramen för särskilda säkerhetsordningar och säkerhetsåtgärder, inbegripet isolering, är nödvändiga och proportionerliga.

Arbete och utbildning för intagna för att främja deras återintegrering i samhället

(47)

 Medlemsstaterna bör investera i social rehabilitering av intagna, med beaktande av deras individuella behov. I detta syfte bör medlemsstaterna sträva efter att tillhandahålla användbart avlönat arbete. För att främja den intagnas framgångsrika återintegrering i samhället och på arbetsmarknaden bör medlemsstaterna prioritera arbete som inbegriper yrkesutbildning.

(48)

 För att hjälpa intagna att förbereda sig för att friges och för att underlätta deras återintegrering i samhället bör medlemsstaterna se till att alla intagna har tillgång till säkra, inkluderande och tillgängliga utbildningsprogram (inklusive distansutbildning) som tillgodoser deras individuella behov samtidigt som deras ambitioner beaktas.

Hälso- och sjukvård

(49)

 Medlemsstaterna bör garantera att intagna inom rimlig tid har tillgång till den medicinska hjälp, inbegripet psykologisk hjälp, de behöver för att upprätthålla sin fysiska och psykiska hälsa. I detta syfte bör medlemsstaterna se till att hälso- och sjukvården i anläggningar för frihetsberövande uppfyller samma normer som det nationella offentliga hälso- och sjukvårdssystemet, även när det gäller psykiatrisk behandling.

(50)

 Medlemsstaterna bör tillhandahålla regelbunden medicinsk övervakning och uppmuntra vaccinationsprogram och program för hälsoscreening, inbegripet för överförbara (hiv, virushepatit B och C, tuberkulos och sexuellt överförbara sjukdomar) och icke-överförbara sjukdomar (särskilt cancerscreening), följt av diagnos och inledande av behandling när så krävs. Hälsoutbildningsprogram kan bidra till att förbättra screeningfrekvensen och hälsokunskaperna. Medlemsstaterna bör i synnerhet se till att särskild uppmärksamhet ägnas åt behandling av narkotikaberoende intagna, förebyggande och vård av infektionssjukdomar samt psykisk hälsa och förebyggande av självmord.

(51)

 Medlemsstaterna bör kräva att en läkarundersökning genomförs utan onödigt dröjsmål i början av en period av frihetsberövande och efter en eventuell förflyttning av den intagna.

Förebyggande av våld och misshandel

(52)

 Medlemsstaterna bör vidta alla rimliga åtgärder för att garantera intagnas säkerhet och förhindra alla former av tortyr eller misshandel. Medlemsstaterna bör särskilt vidta alla rimliga åtgärder för att se till att de personer som frihetsberövas inte utsätts för våld eller misshandel från personalens sida i anläggningen för frihetsberövande och att de behandlas med värdighet. Medlemsstaterna bör också kräva att personalen i anläggningen för frihetsberövande och alla behöriga myndigheter skyddar intagna från våld eller misshandel av andra intagna.

(53)

 Medlemsstaterna bör se till att uppfyllandet av denna aktsamhetsplikt och all användning av våld från personalens sida i anläggningen för frihetsberövande övervakas.

Kontakt med omvärlden

(54)

 Medlemsstaterna bör tillåta intagna att ta emot besök från sina familjer och andra personer, såsom juridiska ombud, socialarbetare och läkare. Medlemsstaterna bör också tillåta att intagna fritt kan kommunicera med sådana personer per brev och, så ofta som möjligt, per telefon eller andra kommunikationsformer, inbegripet alternativa kommunikationsmedel för personer med funktionsnedsättning.

(55)

 Medlemsstaterna bör tillhandahålla lämpliga faciliteter för att ta emot familjebesök under barnvänliga förhållanden som är förenliga med kraven på säkerhet men mindre traumatiska för barn. Sådana familjebesök bör säkerställa att regelbundna och meningsfulla kontakter mellan familjemedlemmar bibehålls.

(56)

 Medlemsstaterna bör överväga att möjliggöra kommunikation via digitala medel, såsom videosamtal, för att bland annat göra det möjligt för intagna att upprätthålla kontakten med sina familjer, ansöka om arbete, delta i utbildning eller söka inkvartering inför frigivningen.

(57)

 Om intagna undantagsvis förbjuds att kommunicera med omvärlden bör medlemsstaterna se till att en sådan restriktiv åtgärd är strikt nödvändig och proportionell och inte tillämpas under en längre tidsperiod.

Rättsligt bistånd

(58)

 Medlemsstaterna bör se till att intagna har faktisk tillgång till en advokat.

(59)

 Medlemsstaterna bör respektera sekretessen vid möten och andra former av kommunikation, inbegripet juridisk korrespondens, mellan intagna och deras juridiska rådgivare.

(60)

 Medlemsstaterna bör ge intagna tillgång till eller låta dem behålla handlingar som rör deras rättsliga förfaranden.

Framställningar och klagomål

(61)

 Medlemsstaterna bör se till att alla intagna får tydlig information om de regler som gäller i deras särskilda anläggning för frihetsberövande.

(62)

 Medlemsstaterna bör underlätta faktisk tillgång till ett förfarande som gör det möjligt för intagna att officiellt ifrågasätta aspekter av sitt liv som intagna. Medlemsstaterna bör särskilt se till att intagna fritt kan lämna in konfidentiella begäranden och klagomål om hur de behandlas, genom både interna och externa klagomålsmekanismer.

(63)

 Medlemsstaterna bör se till att intagnas klagomål handläggs skyndsamt och omsorgsfullt av en oberoende myndighet eller domstol som har befogenhet att besluta om hjälpåtgärder, särskilt åtgärder för att sätta stopp för alla kränkningar av rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.

Särskilda åtgärder för kvinnor och flickor

(64)

 Medlemsstaterna bör ta hänsyn till kvinnors och flickors särskilda fysiska, yrkesmässiga, sociala och psykologiska behov samt hälso- och sjukvårdskrav när de fattar beslut som påverkar någon aspekt av kvinnors och flickors frihetsberövande.

(65)

 Medlemsstaterna bör tillåta intagna att föda på ett sjukhus utanför anläggningen för frihetsberövande. Om ett barn ändå föds på anläggningen för frihetsberövande bör medlemsstaterna ordna med allt nödvändigt stöd och alla nödvändiga faciliteter för att skydda banden mellan mor och barn och trygga deras fysiska och psykiska välbefinnande, inbegripet genom lämplig hälso- och sjukvård före och efter förlossningen.

(66)

 Medlemsstaterna bör tillåta intagna som har spädbarn att behålla sådana barn i anläggningen för frihetsberövande i den mån detta är förenligt med barnets bästa. Medlemsstaterna bör tillhandahålla särskild anpassning och vidta alla rimliga barnvänliga åtgärder för att säkerställa berörda barns hälsa och välbefinnande under hela verkställigheten av domen.

Särskilda åtgärder för utländska medborgare

(67)

 Medlemsstaterna bör se till att utländska medborgare och andra intagna med särskilda språkliga behov har rimlig tillgång till professionella tolktjänster och översättningar av skriftligt material på ett språk som de förstår.

(68)

 Medlemsstaterna bör se till att utländska medborgare utan onödigt dröjsmål informeras om sin rätt att begära kontakt och ges rimliga möjligheter att kommunicera med diplomatiska eller konsulära myndigheter från det land där de är medborgare.

(69)

 Medlemsstaterna bör se till att information om rättsligt bistånd tillhandahålls.

(70)

 Medlemsstaterna bör se till att utländska medborgare informeras om möjligheten att begära att verkställigheten av deras straff eller straffprocessuella tvångsmedel före rättegång överförs till det land där de är medborgare eller stadigvarande vistas, såsom enligt rambeslut 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder (25) och rambeslut 2009/829/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (26).

Särskilda åtgärder för barn och unga vuxna

(71)

 Medlemsstaterna bör se till att barnets bästa kommer i främsta rummet i alla frågor som rör frihetsberövande och att deras särskilda rättigheter och behov beaktas när beslut som påverkar någon aspekt av frihetsberövandet fattas.

(72)

 För barn bör medlemsstaterna inrätta ett lämpligt och sektorsövergripande system för frihetsberövande som säkerställer och bevarar deras hälsa och fysiska, psykiska och känslomässiga utveckling, deras rätt till utbildning, ett faktiskt och regelbundet utövande av deras rätt till familjeliv och deras tillgång till program som främjar deras återintegrering i samhället.

(73)

 All användning av disciplinära åtgärder, inbegripet isolering, användning av fängsel eller användning av våld, bör vara föremål för strikta nödvändighets- och proportionalitetsöverväganden.

(74)

 När så är lämpligt uppmuntras medlemsstaterna att tillämpa systemet för frihetsberövande av minderåriga på unga brottslingar under 21 år.

Särskilda åtgärder för personer med funktionsnedsättning eller allvarliga medicinska tillstånd

(75)

 Medlemsstaterna bör säkerställa att personer med funktionsnedsättning eller andra personer med allvarliga medicinska tillstånd får lämplig vård som är jämförbar med den som tillhandahålls av det nationella offentliga hälso- och sjukvårdssystemet och som tillgodoser deras särskilda behov. Medlemsstaterna bör särskilt se till att personer som diagnostiseras med tillstånd kopplade till psykisk ohälsa får specialiserad professionell vård, vid behov på specialiserade institutioner eller i särskilda delar av anläggningen för frihetsberövande under medicinsk övervakning, och att kontinuiteten i hälso- och sjukvården vid behov tillhandahålls för intagna inför frigivning.

(76)

 Medlemsstaterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt att tillgodose behoven hos och säkerställa tillgänglighet för intagna med funktionsnedsättning eller allvarliga medicinska tillstånd när det gäller materiella förhållanden vid frihetsberövande och systemen för frihetsberövande. Detta bör inbegripa tillhandahållande av lämpliga aktiviteter för sådana intagna.

Särskilda åtgärder för att skydda andra intagna med särskilda behov eller sårbarheter

(77)

 Medlemsstaterna bör se till att frihetsberövande inte ytterligare förvärrar marginaliseringen av personer på grund av deras sexuella läggning, ras eller etniska ursprung eller religiösa övertygelser eller på någon annan grund.

(78)

 Medlemsstaterna bör vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra våld eller annan misshandel, såsom fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp, som begås av personal i anläggningen för frihetsberövande eller av andra intagna mot personer på grund av deras sexuella läggning, ras eller etniska ursprung, religiösa övertygelser eller på någon annan grund. Medlemsstaterna bör se till att särskilda skyddsåtgärder tillämpas när det finns risk för sådant våld eller sådan misshandel.

Inspektion och övervakning

(79)

 Medlemsstaterna bör underlätta regelbundna inspektioner utförda av en oberoende myndighet för att bedöma om anläggningar för frihetsberövande förvaltas i enlighet med kraven i nationell och internationell rätt. Medlemsstaterna bör i synnerhet bevilja obehindrat tillträde till kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och till nätverket av nationella preventionsorgan.

(80)

 Medlemsstaterna bör bevilja nationella parlamentsledamöter tillträde till anläggningar för frihetsberövande och uppmuntras att bevilja liknande tillträde för ledamöter av Europaparlamentet.

(81)

 Medlemsstaterna bör också överväga att anordna regelbundna besök på anläggningar för frihetsberövande och andra förvarsanläggningar för domare, åklagare och försvarsadvokater som en del av deras rättsliga utbildning.

Särskilda åtgärder mot radikalisering i fängelser

(82)

 Medlemsstaterna uppmanas att genomföra en inledande riskbedömning för att fastställa vilka lämpliga system för frihetsberövande som ska tillämpas på intagna som misstänks eller har dömts för terroristbrott och våldsbejakande extremistbrott.

(83)

 På grundval av denna riskbedömning kan dessa intagna placeras tillsammans i en separat terroristavdelning eller spridas ut bland den allmänna fängelsebefolkningen. I det senare fallet bör medlemsstaterna hindra sådana personer från att ha direkt kontakt med intagna i särskilt utsatta situationer.

(84)

 Medlemsstaterna bör se till att ytterligare riskbedömningar regelbundet utförs av fängelseförvaltningen (för personer som misstänks eller döms för terroristbrott och våldsbejakande extremistbrott i början av frihetsberövandet, under frihetsberövandet och innan den intagna friges).

(85)

 Medlemsstaterna uppmanas att tillhandahålla allmän medvetandehöjande utbildning för all personal och utbildning för specialiserad personal för att upptäcka tecken på radikalisering i ett tidigt skede. Medlemsstaterna bör också överväga att tillhandahålla ett lämpligt antal välutbildade andliga ledare som representerar en rad olika religioner.

(86)

 Medlemsstaterna bör genomföra åtgärder som tillhandahåller program för rehabilitering, avradikalisering och avståndstagande i fängelser, som förberedelse inför frigivning, och program efter frigivningen för att främja återintegrering av intagna som dömts för terroristbrott och våldsbejakande extremistbrott.

ÖVERVAKNING

(87)

 Medlemsstaterna bör informera kommissionen om sin uppföljning av denna rekommendation inom 18 månader efter det att den antagits. På grundval av denna information bör kommissionen övervaka och bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet inom 24 månader efter det att den antagits.

Utfärdad i Bryssel den 8 december 2022.

På kommissionens vägnar

Didier REYNDERS

Ledamot av kommissionen

(1)  Domstolens dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198, domstolens dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft, C-220/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:589, och domstolens dom av den 15 oktober 2019, Dimitru-Tudor Dorobantu, C-128/18, ECLI:EU:C:2019:857.

(2)  Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

(3)  Bivolaru och Moldovan/Frankrike, dom av den 25 mars 2021, 40324/16 och 12623/17.

(4)  https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-14540-2018-INIT/en/pdf .

(5)  https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-14075-2019-INIT/en/pdf .

(6)  https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9727-2019-INIT/sv/pdf.,

(7)  (2019/2207 (INI)) som antogs den 20 januari 2021.

(8)  Besök https://fra.europa.eu/en/databases/criminal-detention.

(9)  Perioden 2016–2019. För närmare upplysningar, se: https://ec.europa.eu/info/publications/repliesquestionnaire-quantitative-information-practical-operation-european-arrest-warrant_en.

(10)  Den 9:e omgången av ömsesidiga utvärderingar och slutsatser från högnivåkonferensen om den europeiska arresteringsordern, som anordnades av det tyska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd i september 2020.

(11)  Se generaldirektoratet för rättsliga frågor och konsumentfrågor, Rights of suspects and accused persons who are in pre-trial detention (exploratory study): final report, Europeiska unionens publikationsbyrå, 2022, https://data.europa.eu/doi/10.2838/293366 (ej översatt till svenska); Generaldirektoratet för rättsliga frågor och konsumentfrågor, Rights of suspects and accused persons who are in pre-trial detention (exploratory study): Annex 2, Country fiches, Europeiska unionens publikationsbyrå, 2022, https://data.europa.eu/doi/10.2838/184080.

(12)  Mindre än 1 år i Österrike, Tyskland, Danmark, Estland, Lettland, Sverige och Slovakien. Mellan 1 och 2 år i Bulgarien, Grekland, Litauen, Malta, Polen och Portugal. Mellan 2 och 5 år i Tjeckien, Frankrike, Spanien, Kroatien och Ungern. Mer än 5 år i Italien och Rumänien. Ingen tidsgräns i Belgien, Cypern, Finland, Irland, Luxemburg och Nederländerna.

(13)  Under 2020, från strax under 2 och en halv månad i Malta till nästan 13 månader i Slovenien. Genomsnitt per medlemsstat: Österrike – 2,9 månader, Bulgarien – 6,5 månader, Tjeckien – 5,1 månader, Estland – 4,7 månader, Finland – 3,7 månader, Grekland – 11,5 månader, Ungern – 12,3 månader, Irland – 2,5 månader, Italien – 6,5 månader, Litauen – 2,8 månader, Luxemburg – 5,2 månader, Malta – 2,4 månader, Nederländerna – 3,7 månader, Portugal – 11 månader, Rumänien – 5,3 månader, Slovakien – 3,9 månader, Slovenien – 12,9 månader, Spanien – 5,9 månader. Inga uppgifter fanns tillgängliga för 2020 för Belgien, Danmark, Frankrike, Lettland, Polen, Tyskland, Kroatien, Cypern och Sverige.

(14)  Mindre än 10 % i Bulgarien, Tjeckien och Rumänien och mer än 45 % i Luxemburg under 2019.

(15)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1).

(16)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).

(17)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1).

(18)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1).

(19)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1).

(20)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 4.11.2016, s. 1).

(21)   EUT C 378, 24.12.2013, s. 8.

(22)  Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

(23)  Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 (EUT L 327, 5.12.2008, s. 27).

(24)  Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20).

(25)  Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 (EUT L 327, 5.12.2008, s. 27).

(26)  Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20).

BILAGA XII

Kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för utlämning till tredje land

II

(Meddelanden)

MEDDELANDEN FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för utlämning till tredje land

(2022/C 223/01)

[Innehåll]

Förteckning över förkortningar

Stadgan

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Domstolen

Europeiska unionens domstol

Eurojust

Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete

Europol

Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning

Arresteringsorder EU-IC/NO

Arresteringsorder som utfärdas enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

Interpol

Internationella kriminalpolisorganisationen

Stat

De 27 EU-medlemsstaterna samt Island och Norge

EUF-fördraget

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

USA

Amerikas förenta stater

Ansvarsfriskrivning

Dessa riktlinjer är varken rättsligt bindande eller uttömmande. De påverkar inte befintlig EU-lagstiftning och dess framtida utveckling. De påverkar inte heller EU-domstolens auktoritativa tolkning av unionsrätten.

INLEDNING

Utlämningsförfaranden mellan medlemsstater och tredjeländer regleras främst genom en kombination av olika rättsliga grunder på flera nivåer: multilaterala avtal (t.ex. Europarådets konventioner (1), bilaterala avtal (som ingåtts antingen av EU eller av medlemsstaterna) och nationell lagstiftning.

I allmänhet ger utlämningsavtal möjlighet till ett ”undantag på grund av medborgarskap”, vilket innebär att de avtalsslutande parterna kan vägra att utlämna sina egna medborgare.

Dessutom innebär vissa avtal som föreskriver undantag på grund av medborgarskap att de avtalsslutande parterna ska respektera principen ”aut dedere aut judicare”  (2) för att förhindra strafflöshet för sina egna medborgare (3). I allmänhet kan länders åtal mot egna medborgare baseras på principen om aktiv person, som är tillämplig på brott som begåtts av medborgare utanför en avtalsslutande parts territorium.

År 2016 införde Europeiska unionens domstol i domen Petruhhin  (4) särskilda skyldigheter för medlemsstater som inte utlämnar sina egna medborgare när de mottar en begäran om utlämning från ett tredjeland för lagföring av en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utövat sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 21.1 (5) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Domen i målet Petruhhin är den första där domstolen slog fast att en medlemsstat i Europeiska unionen som ställs inför en begäran om utlämning från ett tredjeland avseende en medborgare i en annan medlemsstat är skyldig att inleda ett samrådsförfarande med medborgarstaten (Petruhhin-mekanismen), och därmed ger medborgarstaten möjlighet att lagföra sin medborgare genom en europeisk arresteringsorder. De särskilda skyldigheter som åläggs medlemsstater som inte utlämnar sina egna medborgare har sin grund i behovet av att säkerställa icke-diskriminerande behandling mellan egna medborgare och andra EU-medborgare (6). Medlemsstaternas skyldigheter har preciserats ytterligare i senare rättspraxis (7). Domstolen utvidgade dessutom Petruhhin-mekanismen till Island och Norge (8).

Den 4 juni 2020 anmodade rådet ordförandeskapet att uppmana Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket att analysera hur framställningar om utlämning av EU-medborgare från tredjeländer hanteras i praktiken. De enades också om att lägga fram förslag i detta avseende, med tanke på eventuella EU-riktlinjer som ska utarbetas av kommissionen (9).

Som svar på detta offentliggjorde Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket en gemensam rapport i november 2020 (10). Till de viktigaste utmaningar som identifierades i denna rapport hörde följande:

—

Osäkerhet om vilken myndighet som ska vända sig till medborgarskapsmedlemsstaten, vilken medlemsstat som ska hantera och bära kostnaderna för översättning, och/eller vilket instrument för rättsligt samarbete som bäst tillämpas för att säkerställa lagföring i den medlemsstat där personen är medborgare.

—

Olika metoder i fråga om omfattningen av den information som lämnas, tidsfrister för svar och beslut samt typer av bedömningar som utförs inom ramen för Petruhhin-mekanismen.

—

Spänningar mellan skyldigheter enligt EU-rätten å ena sidan och bilaterala och multilaterala utlämningsfördrag å andra sidan.

—

Flera parallella kanaler användes för att informera och överföra information, vilket ofta ledde till dubbelarbete, osäkerhet och förvirring.

Därefter antog rådet i december 2020 slutsatser om den europeiska arresteringsordern och utlämningsförfaranden – nuvarande utmaningar och det fortsatta arbetet (11). I slutsatserna erinrades om följande: Till följd av domstolens domar i målet Petruhhin och flera senare avgöranden  (12) har medlemsstaterna vid handläggning av sådana framställningar två skyldigheter: å ena sidan skyldigheten att fullgöra de gällande förpliktelserna enligt internationell rätt och bekämpa risken för att det berörda brottet inte medför någon påföljd och, å andra sidan, skyldigheten för medlemsstater som inte utlämnar sina medborgare att i enlighet med principerna om fri rörlighet och icke-diskriminering på grund av nationalitet skydda medborgare från andra medlemsstater så effektivt som möjligt från åtgärder som kan beröva dem rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i EU.

Enligt Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets rapport finns det ytterligare problem som påverkar utlämning. I sina slutsatser från 2020 betonade rådet följande: De praktiska erfarenheterna i olika medlemsstater visar att det förekommer att tredjeländer ger in ogrundade och otillbörliga framställningar om utlämningar. Rådet uppmanar kommissionen att, mot bakgrund av resultaten av den analys som utarbetats av Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket, överväga behovet av ytterligare åtgärder, till exempel ett förslag om en gemensam strategi för att hantera potentiellt otillbörliga och även politiskt motiverade framställningar om sökning och utlämning från tredjeländer. I detta sammanhang bör bästa praxis i medlemsstaterna beaktas.

För utarbetandet av dessa riktlinjer samrådde kommissionen med medlemsstaterna genom en enkät om framställningar om utlämning från tredjeländer. Kommissionen har också utarbetat en tabell över utlämningsavtal och avtal om ömsesidig rättslig hjälp som medlemsstaterna har ingått med tredjeländer (finns på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats). I juni och oktober 2021 diskuterades resultaten av enkäten vid särskilda möten med medlemsstaternas experter. Kommissionen samrådde också med olika intressenter och experter, däribland Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket.

I dessa riktlinjer sammanfattas domstolens rättspraxis. De tar också hänsyn till erfarenheterna från tillämpningen av Petruhhin-mekanismen i hela EU samt i Island och Norge under de senaste fem åren.

1.   SAMMANFATTNING AV DOMSTOLENS RÄTTSPRAXIS

Framställningar om utlämning kan utfärdas i syfte att lagföra brott eller verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

Vad gäller den första kategorin – framställningar om utlämning som görs för lagföring – har domstolen utvecklat den så kallade Petruhhin-doktrinen  (13).

Beträffande den andra kategorin – framställningar om utlämning i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd – är domen i målet Raugevicius hittills det enda vägledande förhandsavgörandet (14). För närvarande pågår ett annat mål vid EU-domstolen rörande en framställan om utlämning i syfte att verkställa ett fängelsestraff (15).

1.1   Framställningar om utlämning för lagföring

Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15  (16)

Domen i målet Petruhhin är den första där domstolen slog fast att en medlemsstat i Europeiska unionen som ställs inför en begäran om utlämning från ett tredjeland avseende en medborgare i en annan medlemsstat är skyldig att inleda ett samrådsförfarande med den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare (Petruhhin-mekanismen), och därmed ger denna medlemsstat möjlighet att lagföra sin medborgare genom en europeisk arresteringsorder.

Fakta i målet

Målet gällde en begäran om utlämning från de ryska myndigheterna till Lettland avseende en estnisk medborgare, Aleksei Petruhhin, misstänkt för försök till organiserad brottslig handel med en stor mängd narkotika. Republiken Lettlands allmänna åklagarmyndighet godkände utlämningen till Ryssland. Aleksei Petruhhin ansökte dock om att utlämningsbeslutet skulle hävas med motiveringen att han enligt avtalet mellan Republiken Estland, Republiken Lettland och Republiken Litauen om rättslig hjälp och rättsförhållanden åtnjöt samma rättigheter i Lettland som en lettisk medborgare, däribland skydd mot ogrundad utlämning.

Tolkningsfrågorna

Den lettiska Högsta domstolen frågade EU-domstolen huruvida medborgare i en annan medlemsstat, vid tillämpningen av ett utlämningsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland (Lettland och Ryssland), med hänsyn till principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 18 EUF-fördraget och unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig enligt artikel 21.1 EUF-fördraget, ska omfattas av den regel som förbjuder utlämning från den anmodade medlemsstaten av dess egna medborgare. Den lettiska Högsta domstolen frågade även om den anmodade medlemsstaten (det vill säga den medlemsstat från vilken ett tredjeland begär utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat, i förevarande fall Lettland) ska kontrollera (och, i förekommande fall, enligt vilka kriterier) att utlämningen inte kommer att påverka de rättigheter som skyddas av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (17) (stadgan).

Domstolens resonemang och svar

Domstolen preciserade preliminärt att även om reglerna om utlämning i princip omfattas av medlemsstaternas behörighet, omfattas en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet fortfarande av tillämpningsområdet för fördragen i den mening som avses i artikel 18 EUF-fördraget, eftersom den innebär att den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som föreskrivs i artikel 21 EUF-fördraget ska utövas när det inte finns något internationellt avtal mellan unionen och det berörda tredjelandet.

En medlemsstat är inte skyldig att ge varje unionsmedborgare som har flyttat inom dess territorium samma skydd mot utlämning som dess egna medborgare.

I avsaknad av unionsbestämmelser om utlämning mellan medlemsstater och tredjeland är det, för att motverka risken för straffrihet och samtidigt skydda unionsmedborgarna från åtgärder som kan frånta dem rätten till fri rörlighet, nödvändigt att använda alla förfaranden för samarbete och ömsesidig hjälp på straffrättens område enligt unionsrätten. Följaktligen ska informationsutbytet med den medlemsstat där den berörda personen är medborgare prioriteras för att ge myndigheterna i denna medlemsstat möjlighet att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring, såvida de enligt nationell rätt är behöriga att lagföra personen för brott som begåtts utanför deras territorium. Genom att samarbeta på detta sätt med den medlemsstat där den berörda personen är medborgare och genom att prioritera denna potentiella europeiska arresteringsorder framför framställningen om utlämning, agerar den mottagande medlemsstaten på ett sätt som i mindre utsträckning inkräktar på utövandet av den fria rörligheten, samtidigt som risken för straffrihet i möjligaste mån undviks. Den europeiska arresteringsordern anses vara lika effektiv som utlämning för att minimera risken att en person som misstänks för brott undgår straff.

Domstolen fann även att i ett fall där en medlemsstat har mottagit en begäran från ett tredjeland om utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat, ska den anmodade medlemsstaten pröva att utlämningen inte innebär en kränkning av rättigheterna i artikel 19 i stadgan (18). I den mån den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten har tillgång till uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling, är den skyldig att bedöma förekomsten av en sådan risk när den fattar beslut om framställningen om utlämning. I detta syfte ska den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten grunda sin bedömning på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter. Dessa uppgifter kan bland annat erhållas från internationella domstolsavgöranden, såsom domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, domar från domstolar i det berörda tredjelandet samt beslut, rapporter och andra handlingar som upprättats av organ inom Europarådet eller under Förenta nationernas överinseende.

Domstolens beslut av den 6 september 2017, Schotthöfer & Steiner mot Adelsmayr, C-473/15  (19)

I beslutet Schotthöfer & Steiner v Adelsmayr upprepade domstolen resonemanget från domen Petruhhin om att stadgan är tillämplig när en unionsmedborgare har använt sin rätt att röra sig fritt inom unionen genom att flytta från en medlemsstat där han eller hon är medborgare till en annan medlemsstat. Domstolen slog dessutom fast att en begäran om utlämning ska avslås av den anmodade medlemsstaten när denna medborgare löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff vid utlämning.

Fakta i målet

Eugen Adelsmayr hade arbetat som narkos- och intensivvårdsläkare i ett antal år med början år 2004. I februari 2009 inträffade att en patient som Adelsmayr behandlade i Förenade Arabemiraten, som var i ett allvarligt tillstånd och hade haft flera hjärtattacker, avled efter en operation efter att ha drabbats av ännu en hjärtattack. Adelsmayr anklagades för patientens död. Efter anmälan från en läkare på det sjukhus där Adelsmayr var verksam genomfördes en utredning. I utredningsrapporten konstaterades att det förelåg misstankar om mord och dråp. År 2011 inleddes en rättegång i Förenade Arabemiraten och åklagarmyndigheten yrkade att den tilltalade (Adelsmayr) skulle dömas till döden. År 2012 lämnade han Förenade Arabemiraten. I hans frånvaro dömdes han till livstids fängelse i ett interimistiskt förfarande som kunde återupptas när som helst och där han fortfarande skulle dömas till dödsstraff.

Ett straffrättsligt förfarande inleddes även mot Adelsmayr i den stat där han var medborgare, nämligen Österrike, avseende samma anklagelser som de som riktats mot honom i Förenade Arabemiraten. År 2014 lade åklagarmyndigheten i Österrike ned förundersökningen och förklarade att ”motparten trovärdigt kunde visa att det förfarande som hade inletts i Dubai troligen var en hetskampanj mot honom”.

Tolkningsfrågorna

Den hänskjutande domstolen ställde ett antal frågor till domstolen. Domstolen besvarade emellertid endast frågan rörande artiklarna 19.2 och 47 (20) i stadgan. Den hänskjutande domstolen ställde denna fråga för att få klarhet i huruvida de två artiklarna ska tolkas så, att en medlemsstat i Europeiska unionen ska avslå ett tredjelands begäran om utlämning av en unionsmedborgare som vistas på den ifrågavarande medlemsstatens territorium, om det straffrättsliga förfarande som ligger till grund för begäran om utlämning och utevarodomen i tredjelandet inte har varit förenliga med den folkrättsliga miniminivån för skydd och unionens principer om grunderna för rättsordningen (ordre public) och principen om en rättvis rättegång.

Domstolens resonemang och svar

Domstolen erinrade om att bestämmelserna i stadgan, särskilt artikel 19, är tillämpliga på ett beslut av en medlemsstat om utlämning av en unionsmedborgare, i en situation där denna medborgare har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inom unionen. Domstolen slog fast att artikel 19.2 i stadgan ska tolkas så, att en begäran om utlämning från ett tredjeland som avser en unionsmedborgare som, vid utövandet av sin rätt till fri rörlighet, lämnar sin ursprungsmedlemsstat för att uppehålla sig i en annan medlemsstat, ska avslås av den sistnämnda medlemsstaten när vederbörande löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff vid utlämning. Det var därför inte nödvändigt att pröva frågan i den del den avsåg artikel 47 i stadgan.

Domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16  (21)

I domen Pisciotti tillämpade domstolen resonemanget från domen Petruhhin på en situation där det fanns ett gällande utlämningsavtal mellan Europeiska unionen och det tredjeland som begärde utlämning. Domstolen konstaterade att en medlemsstat inte är skyldig att utvidga ett förbud mot att utlämna sina egna medborgare till Förenta staterna till att omfatta alla EU-medborgare som reser inom dess territorium. Innan en anmodad medlemsstat utlämnar en unionsmedborgare måste den emellertid ge den medlemsstat där han eller hon är medborgare möjlighet att begära överlämnande av denna medborgare med stöd av en europeisk arresteringsorder.

Fakta i målet

År 2010 utfärdade en amerikansk domstol en arresteringsorder mot Romano Pisciotti, en italiensk medborgare. Romano Pisciotti greps i Tyskland när hans flyg från Nigeria till Italien gjorde en mellanlandning på en tysk flygplats. Han hölls häktad i avvaktan på överlämnande och år 2014 godkändes utlämningen av honom av en tysk domstol. De italienska konsulära myndigheterna hölls informerade om Romano Pisciotti situation innan framställningen om utlämning beviljades, men de italienska rättsliga myndigheterna utfärdade inte någon europeisk arresteringsorder. Innan han utlämnades gjorde Pisciotti gällande att utlämningen av honom stred mot unionsrätten, eftersom artikel 16.2 i den tyska grundlagen strider mot det allmänna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, då den begränsar undantaget på grund av nationalitet till tyska medborgare.

Tolkningsfrågorna

Den hänskjutande domstolen frågade huruvida artikel 18 i EUF-fördraget borde tolkas så att den utgör hinder för att den anmodade medlemsstaten på grundval av en grundlagsbestämmelse gör åtskillnad mellan sina egna medborgare och medborgare i andra medlemsstater och att staten tillåter utlämning av sistnämnda medborgare, medan den inte tillåter utlämning av sina egna medborgare.

Domstolens resonemang och svar

Domstolen konstaterade att EU-rätten inte hindrar att den anmodade medlemsstaten (Tyskland) att på grundval av en grundlagsbestämmelse göra åtskillnad mellan sina egna medborgare och medborgare i andra medlemsstater och att den beviljar utlämning av den berörda EU-medborgaren samtidigt som den förbjuder utlämning av sina egna medborgare, under förutsättning att den anmodade medlemsstaten hade gett de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där personen i fråga var medborgare (Italien) möjlighet att begära utlämning den medborgaren på grundval av en Europeisk arresteringsorder, och den senare medlemsstaten inte vidtagit några åtgärder i den riktningen.

Domstolen följde samma resonemang som i domen i målet Petruhhin och slog fast att resonemanget ska anses tillämpligt på ett internationellt avtal mellan unionen och ett tredjeland (avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (22)) som gör det möjligt för en medlemsstat att föreskriva ett undantag på grund av medborgarskap, antingen baserat på bestämmelserna i ett bilateralt avtal eller på bestämmelser i dess konstitutionella rätt (såsom den tyska grundlagen).

Domstolen preciserade även att en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en annan medlemsstat än den anmodade medlemsstaten, för att säkerställa målet att förhindra att en person undgår straff för de brott som läggs honom eller henne till last i arresteringsordern, åtminstone måste avse samma brott. Dessutom ska den medlemsstat där han eller hon är medborgare vara behörig enligt nationell rätt att lagföra personen för sådana brott, även om de begåtts utanför dess territorium.

Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU  (23)

I domen Ruska Federacija klargjorde domstolen att Petruhhin-mekanismen i tillämpliga delar gäller för framställningar om utlämning av medborgare i stater i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) med vilka EU har ingått ett avtal om överlämnande, nämligen avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (24).

Fakta i målet

År 2015 var I.N., en rysk medborgare, föremål för ett internationellt meddelande om efterlysta personer som offentliggjordes av Internationella kriminalpolisorganisationens (Interpol) kontor i Moskva. På grundval av detta meddelande greps I.N., som under tiden hade blivit isländsk medborgare, i Kroatien 2019, där han var på semester. De kroatiska myndigheterna mottog en begäran om utlämning från Ryssland, som godkändes av en kroatisk domstol. I kroatisk lag föreskrivs ett undantag på grund av medborgarskap i samband med framställningar om utlämning. I.N. överklagade beslutet om tillstånd till utlämning till Kroatiens Högsta domstol.

Tolkningsfråga

Kroatiens Högsta domstol frågade i princip EU-domstolen om Petruhhin-mekanismen även är tillämplig i en situation som rör en person som inte är unionsmedborgare, men som är medborgare i en Eftastat som Island, som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Domstolens resonemang och svar

Domstolen prövade preliminärt frågan huruvida situationen för en medborgare i en Eftastat som är part i EES-avtalet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Den erinrade om att artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget inte är tillämpliga på tredjelandsmedborgare. Domstolen ansåg emellertid att artikel 36 i EES-avtalet, som utgör en integrerad del av unionsrätten, garanterar friheten att tillhandahålla tjänster på ett sätt som i allt väsentligt är identiskt med artikel 56 EUF-fördraget, inbegripet rätten att resa till ett annat land för att där motta tjänster. På grundval av detta måste situationen för I.N., som åkte till Kroatien för att tillbringa sin semester där och därmed för att motta tjänster med anknytning till turism, anses omfattas av unionsrätten.

Domstolen slog dessutom fast att Island har särskilda förbindelser med Europeiska unionen som går utöver ekonomiskt och kommersiellt samarbete. Landet genomför och tillämpar Schengenregelverket, deltar i det gemensamma europeiska asylsystemet och har ingått ett avtal om överlämnande med Europeiska unionen.

Vad gäller begäran om utlämning ska den anmodade medlemsstaten, såsom redan fastslagits i domen Petruhhin, först kontrollera, i enlighet med artikel 19.2 i stadgan, att den berörda personen vid utlämning inte riskerar att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vid denna kontroll måste den anmodade staten förlita sig på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter. I samband med denna kontroll tillade domstolen att en särskilt allvarlig uppgift är att den berörda personen, innan denne erhöll medborgarskap i den berörda Eftastaten, beviljades asyl av denna stat, just på grund av det just på grund av den lagföring som inletts mot honom i den stat som framställt begäran om utlämning.

Innan den anmodade medlemsstaten beslutar om verkställighet av begäran om utlämning är nämnda stat under alla förhållanden skyldig att informera den aktuella Eftastaten och – i förekommande fall – på begäran av denna stat överlämna dess medborgare i enlighet med bestämmelserna i avtalet om överlämnande, under förutsättning att nämnda Eftastat enligt nationell rätt är behörig att lagföra personen för de gärningar som begåtts utanför dess territorium.

Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin, C-398/19 (25)

I sin dom i mål C-398/19 Generalstaatsanwaltschaft Berlin preciserade domstolen ytterligare kraven i den samarbetsmekanism som utvecklades i domen Petruhhin. Domstolen slog fast att en unionsmedborgare endast får utlämnas till ett tredjeland efter samråd med den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare. Inom ramen för detta samråd ska den medlemsstat där personen är medborgare underrättas av den medlemsstat från vilken utlämning begärs om samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som har meddelats i framställningen om utlämning och ska ges en rimlig tidsfrist för att utfärda en europeisk arresteringsorder avseende denna medborgare. Om den medlemsstat där han är medborgare inte formellt fattar ett beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder, är den anmodade medlemsstaten inte skyldig att vägra utlämning av en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat och själv lagföra denna person för brott som begåtts i ett tredjeland.

Fakta i målet

Ukraina begärde utlämning från Tyskland av en ukrainsk medborgare som flyttade till Tyskland 2012. Den berörda personen, BY, erhöll år 2014 rumänskt medborgarskap i egenskap av ättling till rumänska medborgare. Han hade dock aldrig varit bosatt i Rumänien. År 2016 utfärdade en ukrainsk brottmålsdomstol en arresteringsorder mot honom för förskingring av tillgångar under åren 2010 och 2011. Efter begäran om utlämning greps BY i Tyskland. Mot bakgrund av tillämpningen av Petruhhin-mekanismen kontaktade de tyska myndigheterna det rumänska justitieministeriet och frågade om de själva avsåg att lagföra BY. De rumänska myndigheterna informerade de tyska myndigheterna om att det krävdes tillräckliga bevis för att brotten begåtts utomlands för att utfärda en europeisk arresteringsorder. De rumänska myndigheterna begärde dessutom att den allmänna åklagarmyndigheten i Berlin skulle tillhandahålla dokument och kopior av bevismaterialet från Ukraina. Eftersom de rumänska rättsliga myndigheterna inte formellt fattade något beslut om ett eventuellt utfärdande av en europeisk arresteringsorder, ställde den tyska hänskjutande domstolen tre tolkningsfrågor om tolkningen av artiklarna 18 och 21 EUF-fördraget och om tillämpningen av Petruhhin-mekanismen.

Tolkningsfrågor

Den hänskjutande domstolen frågade huruvida

—

de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (artiklarna 18 och 21 EUF-fördraget) är tillämpliga i en situation där den berörda personen flyttade sitt centrum för sina intressen till den anmodade medlemsstaten vid en tidpunkt då han eller hon inte var unionsmedborgare,

—

antingen den medlemsstat där personen är medborgare eller den anmodade medlemsstaten är skyldiga att begära att det ansökande tredjelandet tillhandahåller akten i brottsutredningen för att kunna bedöma om de själva ska överta lagföringen,

—

den anmodade medlemsstaten, på grundval av domen Petruhhin, är skyldig att vägra utlämning och själv lagföra den berörda personen om det är tillåtet enligt nationell rätt.

Domstolens resonemang och svar

När det gäller den första frågan om tillämpligheten av artiklarna 18 och 21 EUF-fördraget, slog domstolen fast att den omständigheten att en person har blivit medborgare i en medlemsstat i unionen, och därmed fått ställning som unionsmedborgare, vid en tidpunkt då han eller hon redan vistades i en annan medlemsstat, inte kan påverka bedömningen att en person på grund av det förvärvade unionsmedborgarskapet har rätt att åberopa artikel 21.1 EUF-fördraget och omfattas av fördragens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 18 EUF-fördraget, vilken innehåller principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Domstolen preciserade vidare att samma resonemang gäller när den eftersökta unionsmedborgaren också är medborgare i det tredjeland som begär utlämning: Dubbelt medborgarskap kan inte innebära att den berörda personen går miste om de friheter han har enligt unionsrätten i egenskap av medborgare i en medlemsstat.

Vad gäller den andra frågan upprepade domstolen tolkningen av sin tidigare rättspraxis och underströk att den anmodade medlemsstaten är skyldig att informera den medlemsstat där han är medborgare, så att den rättsliga myndigheten i denna medlemsstat kan begära att den berörda personen överlämnas genom en europeisk arresteringsorder. Beträffande detaljerna i det informationsutbyte som krävs slog domstolen fast följande:

—

Den anmodade medlemsstaten måste informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstat i vilken den eftersökta personen är medborgare inte enbart om att det föreligger en begäran om utlämning avseende denna person, utan även om samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som det ansökande tredjelandet lämnat inom ramen för begäran om utlämning.

—

Myndigheterna i medborgarstaten är skyldiga att iaktta sekretess avseende dessa omständigheter om detta krävts av det begärande tredjelandet i fråga.

—

Den anmodade medlemsstaten ska hålla de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där personen är medborgare underrättade om alla förändringar i den eftersökta personens situation som kan vara relevanta för möjligheten att utfärda en europeisk arresteringsorder med avseende på denna person.

—

varken den anmodade medlemsstaten eller medborgarskapsmedlemsstaten är skyldig att lämna in en ansökan till tredjelandet om översändande av brottsutredningen.

—

det ankommer på den anmodade medlemsstaten att fastställa en rimlig tidsfrist efter vilken utlämningen får verkställas, om den medlemsstat där personen är medborgare inte har utfärdat en europeisk arresteringsorder.

—

den anmodade medlemsstaten får verkställa utlämningen utan att vara skyldig att vänta längre än en rimlig tid för att den medlemsstat där han är medborgare ska fatta ett formellt beslut om avstående från rätten att utfärda en europeisk arresteringsorder för den berörda personen.

Som svar på den tredje frågan preciserade domstolen att enligt EU-rätten har den anmodade medlemsstaten ingen skyldighet att vägra utlämning och själv lagföra vederbörande för brott som begåtts i tredjelandet i ett tredjeland, när den anmodade medlemsstatens nationella lagstiftning medger detta. Detta skulle gå utöver de gränser som unionsrätten kan uppställa för utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som denna medlemsstat åtnjuter när det gäller beslutet om huruvida lagföring ska inledas eller ej.

Domstolens dom av den 12 maj 2021, WS, C-505/19  (26)

Principen ne bis in idem kan utgöra hinder för att en person som är föremål för ett Interpolmeddelande grips inom Schengenområdet och Europeiska unionen. Så är fallet när de behöriga myndigheterna känner till ett lagakraftvunnet rättsligt beslut som fattats i en stat som är part i Schengenavtalet eller i en medlemsstat som fastställer att denna princip är tillämplig.

Fakta i målet

År 2012 offentliggjorde Interpol, på begäran av Förenta staterna på grundval av en arresteringsorder som utfärdats av myndigheterna i detta land, ett rött meddelande avseende WS, en tysk medborgare, i syfte att eventuellt utlämna honom. Om en person som är föremål för en sådan anmälan befinner sig i en stat som är ansluten till Interpol, kan denna stat i princip tillfälligt gripa personen i fråga eller övervaka eller begränsa hans eller hennes förflyttningar.

Innan detta röda meddelande offentliggjordes hade emellertid ett förfarande för utredning av WS genomförts i Tyskland, vilket åtminstone delvis avsåg samma gärningar som de som låg till grund för meddelandet i fråga. Förfarandet avslutades genom ett lagakraftägande beslut år 2010 efter det att WS hade betalat ett visst penningbelopp, i enlighet med ett särskilt förfarande för uppgörelse som tillämpas enligt tysk straffrätt. Den tyska federala kriminalpolisen informerade därefter Interpol om att den ansåg att principen ne bis in idem, på grund av detta tidigare förfarande, var tillämplig i förevarande fall. Denna princip, som stadgas i såväl artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (27) som i artikel 50 i stadgan, innebär bland annat förbud mot att en person beträffande vilken fråga om ansvar redan har prövats genom lagakraftägande dom åtalas på nytt för samma brott.

År 2017 väckte WS talan mot Tyskland vid förvaltningsdomstolen i Wiesbaden och yrkade att Tyskland skulle förpliktas att vidta nödvändiga åtgärder för att återkalla det röda meddelandet. WS åberopade inte bara ett åsidosättande av principen ne bis in idem, utan även ett åsidosättande av hans rätt till fri rörlighet, såsom den garanteras i artikel 21 EUF-fördraget, eftersom han inte kunde resa till någon stat som är part i Schengenavtalet eller till någon medlemsstat utan att riskera att gripas.

Tolkningsfråga

Den hänskjutande domstolen ställde ett antal frågor till EU-domstolen. Den centrala frågan av relevans för utlämning till följd av ett rött meddelande är emellertid huruvida artikel 54 (28) i tillämpningskonventionen och artikel 21.1 i EUF-fördraget, jämförda med artikel 50 (29) i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för att myndigheterna i en stat som är part i Schengenavtalet eller i en medlemsstat tillfälligt kan gripa en person beträffande vilken Interpol har offentliggjort ett rött meddelande, på begäran av ett tredjeland, när för det första denna person redan varit föremål för ett straffrättsligt förfarande i en medlemsstat som har avbrutits av åklagaren efter det att den berörda personen uppfyllt vissa villkor, och för det andra myndigheterna i denna medlemsstat har underrättat Interpol om att dessa förfaranden enligt deras uppfattning avser samma gärningar som de som omfattas av det röda meddelandet.

Domstolens resonemang och svar

Domstolen konstaterade att principen ne bis in idem är tillämplig i en situation där ett beslut har fattats som slutgiltigt avslutar det straffrättsliga förfarandet, under förutsättning att den berörda personen uppfyller vissa villkor, såsom betalning av ett penningbelopp som fastställts av åklagaren.

Artikel 54 i tillämpningskonventionen, artikel 50 i stadgan och artikel 21.1 EUF-fördraget utgör dock inte hinder för ett tillfälligt omhändertagande av en person som är föremål för ett rött meddelande från Interpol, när det inte har fastställts att den berörda personens ansvar har prövats genom lagakraftägande dom av en stat som är part i Schengenavtalet eller av en medlemsstat för samma gärningar som de som ligger till grund för det röda meddelandet och att principen ne bis in idem följaktligen är tillämplig.

Om det fortfarande är osäkert huruvida principen ne bis in idem är tillämplig, kan det tillfälliga omhändertagandet vara ett nödvändigt steg för att genomföra nödvändiga kontroller och samtidigt undvika risken att den berörda personen avviker. Åtgärden kan således motiveras av det legitima målet att förhindra att den berörda personen undgår straff, ”förutsatt att det är nödvändigt för dessa kontroller”  (30). I den mån det i ett lagakraftägande rättsligt avgörande har fastställts att principen ne bis in idem är tillämplig, är det däremot så, att både det ömsesidiga förtroende mellan de stater som är parter i Schengenavtalet och rätten till fri rörlighet utgör hinder för ett sådant tillfälligt omhändertagande eller för att ett sådant omhändertagande består. Medlemsstaterna och de avtalsslutande staterna i tillämpningskonventionen ska säkerställa tillgång till rättsmedel som gör det möjligt för den berörda personen att erhålla ett sådant lagakraftvunnet domstolsavgörande i vilket det fastställs att principen ne bis in idem är tillämplig.

1.2   Framställningar om utlämning för verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd

Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17  (31)

I målet Raugevicius behandlade EU-domstolen en begäran om utlämning för verkställighet av ett fängelsestraff. Domstolen har i viss mån följt resonemanget i domen i målet Petruhhin, men i detta fall kommit fram till ett annat resultat. Detta var nödvändigt med hänsyn till att ärenden om utlämning för verkställighet av ett straff kan ge upphov till frågor om ne bis in idem om Petruhhin-mekanismen skulle tillämpas (32). Domstolen tog dock hänsyn till att det enligt nationell och/eller internationell rätt finns mekanismer som gör det möjligt för eftersökta personer att avtjäna sina straff i den medlemsstat där de är medborgare. Till exempel ger Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (33) en rättslig ram för denna möjlighet.

Fakta i målet

Raugevicius är litauisk och rysk medborgare som har flyttat till Finland och bott där i flera år. Han är också far till två barn som är bosatta i Finland och som är finska medborgare. Efter en fällande dom i Ryssland utfärdade de ryska myndigheterna 2011 en internationell arresteringsorder för verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. För att kunna fatta beslut om framställningen om utlämning begärde Finlands justitieministerium ett utlåtande från Finlands Högsta domstol. Högsta domstolen var osäker på huruvida domen Petruhhin var tillämplig och beslutade därför att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

I den relevanta finska lagen (den finska grundlagen) föreskrivs att ett fängelsestraff får verkställas i Finland om den dömda personen är finsk medborgare eller utlänning som stadigvarande vistas i Finland och den dömde har samtyckt till verkställighet.

Tolkningsfrågor

Finlands Högsta domstol har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida nationella bestämmelser om utlämning ska bedömas på samma sätt med avseende på den fria rörligheten för medborgare i en annan medlemsstat, oberoende av om en framställning om utlämning från ett tredjeland avser verkställighet av ett fängelsestraff eller lagföring såsom i domen Petruhhin. Den andra frågan gällde hur en begäran om utlämning skulle besvaras i en situation där begäran delges medborgarstaten, som emellertid, på grund av rättsliga hinder, inte vidtar åtgärder med avseende på sina medborgare.

Domstolens resonemang och svar

Domstolen tillämpade analogt resonemanget i domen Petruhhin genom att slå fast att en medborgare i en medlemsstat som flyttade till en annan medlemsstat utnyttjade sin rätt till fri rörlighet inom unionen och därför omfattas av tillämpningsområdet för artikel 18 EUF-fördraget. Dubbelt medborgarskap i en medlemsstat och i ett tredjeland kan inte beröva den berörda personen de friheter han har enligt unionsrätten i egenskap av medborgare i en medlemsstat.

En nationell bestämmelse som endast förbjuder utlämning av egna medborgare medför en skillnad i behandling mellan dessa medborgare och medborgare från andra medlemsstater och medför en begränsning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 EUF-fördraget: en sådan begränsning måste vara nödvändig och stå i proportion till det legitima syftet att minimera risken för straffrihet för medborgare i andra medlemsstater än den anmodade medlemsstaten, och det bör inte finnas mindre ingripande åtgärder för att uppnå detta mål, med beaktande av alla faktiska och rättsliga omständigheter i fallet.

Domstolen konstaterade emellertid att när det gäller framställningar om utlämning för verkställighet av ett straff kan konflikten med icke-diskrimineringsprincipen inte lösas genom att den medlemsstat där personen är medborgare ges möjlighet att på nytt utöva sin behörighet att lagföra den berörda personen, eftersom ett sådant nytt åtal mot en redan dömd person kan strida mot principen ne bis in idem. För att undgå risken för straffrihet i sådana situationer hänvisar domstolen till andra mekanismer i nationell och internationell rätt (t.ex. konventionen om överförande av dömda personer) som gör att berörda personer kan avtjäna sina straff, till exempel i sin ursprungsstat, vilket ökar deras möjligheter till social återanpassning efter det att de har avtjänat sina straff.

I detta sammanhang konstaterade domstolen att artikel 3 i den finska lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder ger utlänningar som är permanent bosatta i Finland möjlighet att avtjäna ett fängelsestraff som utdömts av ett tredjeland i Finland, förutsatt att både den berörda personen och tredjelandet samtycker till detta. Domstolen konstaterade därför också att Raugevicius kunde avtjäna det straff som han dömts till i Ryssland i Finland, förutsatt att både Ryssland och Raugevicius själv samtyckte till detta.

Domstolen slog fast att medborgare i den anmodade medlemsstaten, å ena sidan, och medborgare i andra medlemsstater som är permanent bosatta i den anmodade medlemsstaten och som uppvisar en viss grad av integration i samhället, å andra sidan, befinner sig i en jämförbar situation. Det ankommer på myndigheterna i den anmodade staten att fastställa om det finns en sådan koppling mellan medborgare i andra medlemsstater och den anmodade medlemsstaten. Om så är fallet krävs innebär artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget ett krav på att medborgare i andra medlemsstater, på samma villkor som medborgare i den anmodade medlemsstaten, kan avtjäna sitt straff på den anmodade medlemsstatens territorium.

Domstolen slog således fast att artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget ska tolkas så, att när en begäran om utlämning har framställts av ett tredjeland avseende en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet, inte för lagföring, utan för verkställighet av ett fängelsestraff, är den anmodade medlemsstaten, vars nationella lagstiftning förbjuder utlämning av sina egna medborgare i syfte att verkställa ett straff och föreskriver en möjlighet att avtjäna ett sådant straff som utdömts i utlandet, skyldig att säkerställa att unionsmedborgaren, under förutsättning att han eller hon är stadigvarande bosatt på dess territorium, behandlas på samma sätt som landets egna medborgare i fråga om utlämning.

C-237/21 Generalstaatsanwaltschaft München [målet ännu inte avgjort]

Fakta i målet

Målet grundar sig på begäran om utlämning från Bosnien och Hercegovina till Tyskland avseende S.M. för verkställighet av ett fängelsestraff. Den person som begärs överlämnad är en medborgare i Serbien, Bosnien och Hercegovina och Kroatien som har bott i Tyskland med sin hustru sedan mitten av 2017 och som har arbetat i Tyskland sedan maj 2020. Generalstaatsanwaltschaft München (åklagarmyndigheten i München) begärde, med hänvisning till domen i målet Raugevicius, att ansökan om utlämning av den eftersökta personen skulle avvisas.

Tolkningsfråga

Mot bakgrund av åklagarmyndighetens begäran beslutade den hänskjutande tyska domstolen att fråga EU-domstolen om de principer för tillämpningen av artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget som EU-domstolen slog fast i domen Raugevicius kräver att en begäran från ett tredjeland enligt Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957  (34) om utlämning av en unionsmedborgare för verkställighet av ett straff ska avslås, även om den anmodade medlemsstaten enligt internationell rätt är skyldig att utlämna unionsmedborgaren, eftersom den har definierat begreppet ”medborgare” i den mening som avses i artikel 6.1 b i konventionen på så sätt att det endast avser dess egna medborgare och inte andra unionsmedborgare (35).

2.   TILLÄMPLIGA RIKTLINJER I FALL DÄR STATER TILLÄMPAR UNDANTAGET PÅ GRUND AV MEDBORGARSKAP

2.1   Framställningar om utlämning för lagföring

2.1.1    Tillämpningsområdet för Petruhhin-mekanismen

a.   Materiellt tillämpningsområde: när är Petruhhin-mekanismen tillämplig?

Petruhhin-mekanismen (anmälan) måste utlösas i följande fall där

—

en begäran om utlämning för lagföring

och

—

den anmodade staten tillämpar undantaget på grund av nationalitet endast på egna medborgare, vilket leder till potentiell diskriminering mellan egna medborgare och medborgare i andra länder som har utövat sin rätt till fri rörlighet (jfr Bilaga 2 – en översikt över nationella system).

Petruhhin-mekanismen är tillämplig på alla framställningar om utlämning, antingen på grundval av

—

avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (36), eller

—

avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (37), å andra sidan, som omfattar Petruhhin-mekanismen (38).

—

multilaterala avtal som ingåtts av stater,

—

bilaterala avtal som ingåtts av stater, eller

—

nationell rätt.

b.   Personligt tillämpningsområde: med avseende på vem är Petruhhin-mekanismen tillämplig?

Petruhhin-mekanismen är tillämplig på medborgare i de 27 EU-medlemsstaterna som befinner sig på en annan medlemsstats territorium och som har utövat sin rätt till fri rörlighet. Medborgare som också är medborgare i det tredjeland som begär utlämning omfattas också. Domstolen klargjorde att dubbelt medborgarskap inte kan innebära att den berörda personen går miste om de friheter han har enligt unionsrätten i egenskap av medborgare i en medlemsstat (39). Tidpunkten för när en person erhöll medborgarskap i en medlemsstat saknar dessutom betydelse (40).

Domstolen klargjorde att Petruhhin-mekanismen även är tillämplig på medborgare i en Eftamedlemsstat som är part i EES-avtalet och med vilken Europeiska unionen har ingått ett avtal om överlämnande (Island och Norge) (41). Artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget inte är tillämpliga på tredjelandsmedborgare. Domstolen ansåg emellertid att artikel 4 i EES-avtalet (42) jämförd med artikel 36 i EES-avtalet (43), som utgör en integrerad del av unionsrätten, garanterar friheten att tillhandahålla tjänster på ett sätt som i allt väsentligt är identiskt med artikel 56 i EUF-fördraget, inbegripet rätten att resa till ett annat land för att där motta tjänster (44).

Vidare bekräftade domstolen att rätten till fri rörlighet enligt artikel 21.1 i EUF-fördraget/artikel 36 i EES-avtalet även gäller för en person som endast transiterar på en flygplats (45) eller tar emot tjänster som turist i en annan stat (46).

c.   Territoriellt tillämpningsområde: vilka myndigheter är bundna av Petruhhin-mekanismen?

När de nationella myndigheterna i de 27 EU-medlemsstaterna samt Island och Norge tillämpar undantaget på grund av medborgarskap är de bundna av Petruhhin-mekanismen.

2.1.2    Steg som de behöriga myndigheterna ska följa när undantaget på grund av medborgarskap är tillämpligt

a.   Skyldigheter för den anmodade staten

Artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget/artikel 4 i EES-avtalet, jämförda med artikel 36 i EES-avtalet, kräver inte att det upprättas en absolut likvärdighet mellan egna medborgare och medborgare i andra stater när det gäller skydd mot utlämning till tredjeländer. De innebär dock ett krav på att stater som föreskriver en annan behandling vid utlämning av sina egna medborgare än vad som gäller för medborgare i andra stater, innan de tillåter utlämning, kontrollerar huruvida det legitima målet att undvika den straffrihet som eftersträvas genom utlämning kan uppnås genom en åtgärd som är mindre ingripande i utövandet av rätten till fri rörlighet och som skulle vara lika effektiv (47).

Vid en framställning om utlämning för lagföring är den anmodade staten skyldig att samråda med medborgarstaten för att ge den staten möjlighet att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge, vilket skulle anses vara en lika effektiv men mindre skadlig åtgärd.

Den anmodade staten har dock ingen skyldighet att vägra utlämning av en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat eller i Norge eller Island och lagföra vederbörande för brott som begåtts i tredjelandet i ett tredjeland, när nationell rätt i den anmodade medlemsstaten medger detta (48). Detta skulle gå utöver de gränser som unionsrätten kan uppställa för utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som denna medlemsstat åtnjuter när det gäller beslutet om huruvida lagföring ska inledas eller ej.

b.   Inledande av samrådsförfarandet

Den anmodade staten är skyldig att underrätta den stat där den berörda personen är medborgare om en pågående begäran om utlämning.

När det gäller tidpunkten för en sådan underrättelse föreslås att den anmodade staten så snart som möjligt underrättar den stat där han är medborgare om en inkommande eller pågående framställning om utlämning. Detta kan ske redan när en person tillfälligt omhändertas, om tillräcklig information finns tillgänglig genom ett rött meddelande från Interpol, och/eller i ett senare skede när den anmodade staten mottar begäran om utlämning.

c.   Typ av information som ska lämnas till den stat eller de stater där den berörda personen är medborgare

Som ett minimum bör myndigheterna i den anmodade staten informera kontaktpunkten (49) i medborgarlandet om

—

förekomsten av en begäran om utlämning av denna person, och

—

samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som det ansökande tredjelandet lämnat inom ramen för begäran om utlämning (50) (se Bilaga 3 – mall).

Dessutom bör myndigheterna i den anmodade staten hålla myndigheterna i medborgarstaten informerade om alla förändringar i den eftersökta personens situation som kan vara av relevans för möjligheten att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island och Norge med avseende på denna person (51) (jfr Bilaga 4 – mall).

d.   Förbindelser med det begärande tredjelandet och sekretess

Varken den anmodade staten eller medborgarstaten är skyldiga enligt unionsrätten att inge en ansökan om översändande av brottsutredningen till det tredjeland som begär utlämning (52). Om den anmodade staten eller medborgarstaten var skyldig att anmoda det tredjeland som begär utlämning att översända brottsutredningen, skulle utlämningsförfarandet kunna bli betydligt mer komplicerat och dra ut på tiden avsevärt, med risk för att äventyra målet att motverka straffrihet för brott (53). Utdragna förfaranden kan dessutom vara till skada för den eftersökta personen, särskilt om denne är frihetsberövad.

Myndigheterna i medborgarstaten är skyldiga att respektera sekretessen i sådana ärenden där sekretess har krävts av det begärande tredjelandet. Dessutom bör det begärande tredjelandet hållas vederbörligen informerat om detta (54).

Medborgarstaten kan dock tillämpa mekanismer för samarbete och/eller ömsesidigt bistånd för att inhämta bevis från den anmodade staten (t.ex. utfärdande av en europeisk utredningsorder) (55).

e.   Skyldigheter för medborgarstaten

Efter underrättelsen bör de behöriga myndigheterna i medborgarstaten bedöma om det är lämpligt att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge avseende samma brott som den berörda personen anklagas för i begäran om utlämning, i den mån de enligt sin nationella lagstiftning är behöriga att lagföra personen för brott som begåtts utanför det nationella territoriet.

2.1.3    Tidsfrist för att svara på ett meddelande

Den anmodade staten bör fastställa en rimlig tidsfrist inom vilken medborgarstaten (-erna) ska svara. Den anmodade staten har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer en rimlig tidsfrist, särskilt med beaktande av huruvida en eftersökt person är frihetsberövad på grundval av utlämningsförfarandet samt ärendets komplexitet (56).

Den fastställda tidsfristen bör anges i intyget (se Bilaga 3 – mall).

Vid behov kan kontaktpunkten eller den utfärdande rättsliga myndigheten (57) i medborgarstaten begära en förlängning av tidsfristen (jfr Bilaga 5 – mall). Den kontaktpunkt eller den rättsliga myndighet som handlägger begäran om utlämning i den anmodade staten bör fatta beslut om förlängningen (jfr Bilaga 6 – mall).

2.1.4    Avslag på en begäran om utlämning

Endast i fall där en rättslig myndighet i en medborgarstat utfärdar en europeisk arresteringsorder för en EU-medborgare eller en medborgare i Island eller Norge rörande samma brott (58) (eller gärningar) och informerar den anmodade staten om detta, bör den anmodade staten vägra utlämning och överlämna den berörda personen till medborgarstaten (se bilaga 7 – mall).

2.1.5    Återupptagande av utlämningsförfarandet

Om myndigheterna i medborgarstaten(-erna) inte svarar inom den fastställda tidsfristen eller vid ett svar inom tidsfristen, eller om myndigheterna i den anmodade staten inte svarar inom tidsfristen, får myndigheterna i den anmodade staten i lämpliga fall verkställa utlämningen utan att behöva vänta på att den stat där personen är medborgare svarar och/eller fattar ett formellt beslut om avstående från rätten att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge (59) (se bilaga 7 – mall).

2.2   Framställningar om utlämning för verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd

2.2.1    Tillämpningsområde

a.   Materiellt tillämpningsområde

Domen Raugevicius är i fall där

—

framställningen rör utlämning för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd

och

—

den anmodade staten tillämpar undantaget på grund av nationalitet endast på egna medborgare, vilket leder till potentiell diskriminering mellan egna medborgare och medborgare i andra länder som har utövat sin rätt till fri rörlighet (jfr Bilaga 2 – en översikt över nationella system).

b.   Personligt tillämpningsområde när det gäller framställningar om utlämning för verkställighet av en påföljd: med avseende på vem är domen Raugevicius tillämplig?

Skyldigheten till likabehandling i detta avseende gäller endast i den mån egna medborgare och medborgare i andra stater befinner sig i en jämförbar situation med avseende på målet att undvika risken för straffrihet. Eftersom verkställigheten av fängelsestraff i den berörda personens ursprungsstat främjar den berörda personens sociala återanpassning efter det att straffet har avtjänats, föreligger en jämförbar situation endast med avseende på medborgare i andra stater som är stadigvarande bosatta i den anmodade staten och således har en viss grad av samhällsintegration i den staten.

Domstolen slog därför fast att den personliga tillämpningsområdet är begränsat till medborgare i andra stater som är permanent bosatta i en anmodad stat och visar på en viss grad av integration i denna stats samhälle (60), eftersom de är i en jämförbar situation med medborgare i den anmodade medlemsstaten. Å andra sidan skulle en medborgare i en stat som grips på en flygplats i den anmodade staten i samband med transitering inte uppfylla kriteriet att befinna sig i en jämförbar situation.

Om en eftersökt person inte kan anses vara stadigvarande bosatt i den anmodade staten ska frågan om utlämning avgöras på grundval av tillämplig nationell eller internationell rätt (61).

2.2.2    Steg som de behöriga myndigheterna ska följa när undantaget på grund av medborgarskap är tillämpligt

Vid en framställning om utlämning i syfte att verkställa ett straff blir ingreppet i utövandet av rätten till fri rörlighet mindre om den anmodade staten övertar ansvaret för verkställigheten av påföljden på dess territorium i stället för att utlämna den berörda utlänningen till tredjelandet, när en sådan möjlighet föreligger även för dess egna medborgare. Domstolen förväntas klargöra närmare vilka steg som ska följas (särskilt omfattningen av staternas skyldigheter och huruvida ett samtycke från ett tredjeland krävs) i det pågående målet C-237/21 (62).

2.2.3    Informationsutbyte mellan den anmodade staten och medborgarskapslandet

Artiklarna 18 och 21 i EUF-fördraget föreskriver inte att den anmodade staten ska underrätta den stat där han är medborgare om en pågående begäran om utlämning för verkställighet av ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd. Den anmodade staten är dock inte förhindrad att kontakta medborgarskapslandet för att erhålla alla relevanta upplysningar som den anser kan vara till nytta.

3.   RIKTLINJER SOM ÄR TILLÄMPLIGA PÅ ALLA STATER OAVSETT UNDANTAG PÅ GRUND AV NATIONALITET

3.1   Bedömning av grundläggande rättigheter före en utlämning

3.1.1    Tillämpning av stadgan

Domstolen fann att beslutet att utlämna en unionsmedborgare eller medborgare i Island eller Norge, i en situation som omfattas av artikel 18 EUF-fördraget och artikel 21 EUF-fördraget eller artikel 4 i EES-avtalet jämförd med artikel 36 i EES-avtalet, omfattas av unionsrättens tillämpningsområde i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (63). Bestämmelserna i stadgan, särskilt artikel 19, är därför tillämpliga på ett sådant beslut.

Dessutom är det tillräckligt att det finns ett internationellt unionsavtal om utlämning för att stadgan ska tillämpas. Stadgan är därför även tillämplig på framställningar om utlämning som görs av Förenta staterna respektive Förenade kungariket enligt avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (64) och handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket, å andra sidan (65), även om det inte är fråga om utövande av fri rörlighet inom EES-området. I sådana fall är stadgan dessutom tillämplig även på tredjelandsmedborgare och statslösa personer.

När stadgan är tillämplig ska den anmodade staten först kontrollera att utlämningen inte kommer att påverka de rättigheter som avses i artikel 19 i stadgan (66).

Enligt artikel 19.2 i stadgan får ingen avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där vederbörande löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.

Domstolen preciserade vidare att enbart “[d]en omständigheten att det finns förklaringar och godkännanden av internationella fördrag som i princip säkerställer iakttagandet av grundläggande rättigheter är i sig inte tillräcklig för att säkra ett lämpligt skydd mot risken för otillbörlig behandling när pålitliga källor vittnar om praxis från myndigheter eller tolererad av desamma som uppenbart strider mot principerna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Härav följer att i den mån den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten har uppgifter som visar på en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av personer i det anmodande tredjelandet, ska den beakta att det finns en sådan risk när den ska besluta om att någon ska utlämnas till detta land (se, för ett liknande resonemang avseende artikel 4 i stadgan, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 88).

I detta syfte ska den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten förlita sig på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter. Dessa uppgifter kan härröra bland annat från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europadomstolen, domstolsavgöranden från den utfärdande medlemsstaten eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C-404/15 och C-659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89)“  (67).

3.1.2    Tillämpning av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är tillämplig på utlämning från stater till tredjeländer i situationer som inte omfattas av stadgan (68), såsom utlämning av en unionsmedborgare som inte har utövat rätten till fri rörlighet eller av en tredjelandsmedborgare till ett tredjeland med vilket unionen inte har ingått ett utlämningsavtal.

Artikel 3 och artikel 6 i Europakonventionen är av särskild relevans. Artikel 3 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har följande lydelse:

Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling.

I artikel 6 i Europakonventionen (rätten till en rättvis rättegång, oskuldspresumtionen och rätten till försvar) föreskrivs följande:

1.

Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

2.

Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3.

Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom, b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar, c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar, d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom samt e) att kostnadsfritt få bistånd av tolk om personen inte förstår eller talar det språk som används vid domstolen.

3.2   Ogrundade eller otillbörliga, inbegripet politiskt motiverade röda meddelanden, arresteringsorder och framställningar om utlämning

Länder har ställts inför fall av ogrundade eller otillbörliga fall, däribland politiskt motiverade framställningar om utlämning och parallella röda meddelanden från Interpol. Därför skulle detta avsnitt kunna tillämpas redan i ett skede där ingen begäran om utlämning ännu har utfärdats eller där personen ännu inte har gripits på grundval av ett rött meddelande (t.ex. när en stat känner till att Interpols röda meddelanden utgör missbruk kan den informera andra kontaktpunkter proaktivt, även innan den eftersökta personen flyttar till en annan stat).

3.2.1    Interpols befintliga mekanism för missbruk av röda meddelanden

Det finns ett automatiskt system för kontroll och upptäckt av röda meddelanden (69) inom Interpol. Det gör det möjligt att filtrera ut fall av missbruk. Varje inkommande begäran kontrolleras mot en bevakningslista med begäranden som tidigare har avslagits, med följden att sådana begäranden automatiskt avvisas. Interpol arbetar med att utveckla nya automatiska it-säkerhetsåtgärder för att förbättra bedömningen av inkommande begäranden om offentliggörande av meddelanden och registreringar.

Dessutom har en särskild arbetsgrupp, bestående av jurister och poliser från olika Interpol-medlemsländer, inrättats vid Interpols generalsekretariat. Arbetsgruppen bedömer alla inkommande begäranden om offentliggörande av meddelanden och registreringar från Interpols medlemsländer med avseende på deras förenlighet med respektive rättsliga ramar och krav.

Interpols röda meddelanden kan avlägsnas på en rad grunder genom att i inlagor till den oberoende kommissionen för kontroll av registreringar göra gällande att de strider mot Interpols stadgar och dess regler om uppgiftsbehandling. Medlemsstaterna kan råda den person som berörs av ett oriktigt rött meddelande, i synnerhet om det rör sig om ett politiskt motiverat rött meddelande, att utöva sina rättigheter inför kommissionen för kontroll av registreringar och varna dem i förväg, eller begära att meddelandena eller registreringarna raderas.

En permanent rådgivningsgrupp för meddelanden stöder denna verksamhet.

3.2.2    Informationsutbyte mellan kontaktpunkter om ogrundade eller otillbörliga, särskilt politiskt motiverade, framställningar om utlämning

Medborgarskapslandet har ofta information av väsentlig betydelse för att avgöra om en begäran om utlämning är ogrundad eller otillbörlig, och särskilt om den är politiskt motiverad. Ett nära samarbete och informationsutbyte med den stat där den eftersökta personen är medborgare kan därför vara av avgörande betydelse när en anmodad stat bedömer en begäran om utlämning av en annan stats medborgare.

Vid skälig misstanke om att en framställning om utlämning är otillbörlig, särskilt om den misstänks vara politiskt motiverad eller på annat sätt ogrundad (olaglig), bör kontaktpunkten i en stat som har mottagit en begäran om utlämning från ett tredjeland avseende en medborgare i en annan stat alltid informera kontaktpunkten i medborgarskapslandet. Detta kommer att göra det möjligt att utbyta relevant information i syfte att fatta ett välgrundat beslut om huruvida begäran om utlämning är politiskt motiverad eller på annat sätt ogrundad (olaglig) (se Bilaga 3 - mall och Bilaga 8 - mall).

Dessutom bör alla kontaktpunkter vid rimliga misstankar om att en begäran om utlämning är ogrundad eller oskälig, särskilt politiskt motiverad, snabbt och proaktivt informera och samråda med andra kontaktpunkter samt Eurojust, Europol och Interpol (se Bilaga 8 – mall).

Denna meddelandemekanism mellan kontaktpunkterna i fall av ogrundade eller otillbörliga, inbegripet politiskt motiverade framställningar om utlämning, gäller för medborgare i stater samt för medborgare i tredjeländer och statslösa personer.

4.   PRAKTISKA ASPEKTER AV PETRUHHIN-MEKANISMEN OCH POLITISKT MOTIVERADE FRAMSTÄLLNINGAR OM UTLÄMNING

4.1   Kontaktpunkter

Vid tillämpning av Petruhhin-mekanismen och ogrundade eller olagliga, särskilt politiskt motiverade framställningar om utlämning, har stater utsett kontaktpunkter (t.ex. centrala myndigheter).

Den uppdaterade förteckningen över kontaktpunkterna finns på:

https://www.ejn-crimjust.europa.eu/ejn/AtlasChooseCountry/EN

Länder bör snabbt informera det europeiska rättsliga nätverket om eventuella ändringar i fråga om sina kontaktpunkter. Vid frågor kan kontaktpunkterna samråda med Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket.

4.2   Regler i fråga om språk samt kostnader

Ett officiellt språk i medborgarskapslandet föreslås som språk som ska användas för handlingar som översänds mellan den anmodade staten och medborgarskapslandet.

Stater kan också underrätta kommissionen om de beslutar att godta översättningar till ett eller flera andra officiella EU-språk eller isländska eller norska.

Det anmodade landet och medborgarskapslandet ska vart och ett stå för sina egna kostnader (huvudsakligen översättningskostnader).

4.3   Dataskyddsordning

Direktiv (EU) 2016/680 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter (70), är tillämpligt.

(1)  Europeiska utlämningskonventionen (ETS nr 24) och dess tilläggsprotokoll (ETS nr 086), det andra tilläggsprotokollet (ETS nr 098), det tredje tilläggsprotokollet (ETS nr 209) och det fjärde tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen (ETS nr 212).

(2)  Skyldigheten att utlämna eller lagföra.

(3)  I handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket, å andra sidan (EUT L 149, 30.4.2021, s. 10), föreskrivs till exempel en uttrycklig skyldighet med avseende på principen ”aut dedere aut judicare” i artikel 603.

(4)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630.

(5)  I artikel 21.1 i EUF-fördraget anges följande: Varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.

(6)  Baserat på förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 EUF-fördraget, där följande föreskrivs: Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.

(7)  Domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16, ECLI:EU:C:2018:222. Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI: EU:C:2018:898. Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin, C-398/19, ECLI:EU:C:2020:1032.

(8)  Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262.

(9)  Arbetsdokument från Europeiska unionens råd, informell videokonferens med justitieministrarna, 4 juni 2020: Förberedelse – Utlämning av EU-medborgare till tredjeländer – diskussionsunderlag från ordförandeskapet, dokument WK 5231/2020 INIT.

(10)  Gemensam rapport från Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket om utlämning av EU-medborgare till tredjeländer: https://www.eurojust. europa.eu/joint-report-eurojust-and-ejn-extradition-eu-citizens-third-countries.

(11)   EUT C 419, 4.12.2020, s. 23.

(12)  Domstolens beslut av den 6 september 2017, Schotthöfer & Steiner/Adelsmayr, C-473/15, ECLI:EU:C:2017:633, domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16, ECLI:EU:C:2018:222, domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI:EU:C:2018:898, domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, och domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin, C-398/19, ECLI:EU:C:2020:1032.

(13)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630.

(14)  Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI:EU:C:2018:898.

(15)  Mål C-237/21, Generalstaatsanwaltschaft München.

(16)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630.

(17)   EUT C 202, 7.6.2016, s. 389.

(18)  I artikel 19.2 i stadgan föreskrivs följande: Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling’.

(19)  Domstolens dom av den 6 september 2017, Schotthöfer & Steiner/Adelsmayr, C-473/15, ECLI:EU:C:2017:633.

(20)  Artikel 47 i stadgan innehåller följande bestämmelse: Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel. Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. Rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.

(21)  Domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16, ECLI:EU:C:2018:222.

(22)  Avtal om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (EUT L 181, 19.7.2003, s. 27).

(23)  Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262.

(24)   EUT L 292, 21.10.2006, s. 2.

(25)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032.

(26)  Domstolens dom av den 12 maj 2021, WS, C-505/19, ECLI:EU:C:2021:376.

(27)  Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 22.9.2000, s. 19).

(28)  I artikel 54 i Schengenkonventionen anges följande: En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.

(29)  Artikel 50 i stadgan innehåller följande bestämmelse: Ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.

(30)  Domstolens dom av den 12 maj 2021, WS, C-505/19, ECLI:EU:C:2021:376, punkt 84.

(31)  Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI:EU:C:2018:898.

(32)  Eftersom den eftersökta personen redan har påförts ett straff i tredjelandet.

(33)  Konventionen om överförande av dömda personer (ETS nr 112).

(34)  Europeiska utlämningskonventionen (ETS nr 24).

(35)  Finland har gjort följande förklaring i enlighet med artikel 6 i den europeiska utlämningskonventionen: I denna konvention avses med termen ”medborgare” medborgare i Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige samt utländska medborgare bosatta i dessa stater.

(36)   EUT L 181, 19.7.2003, s. 27.

(37)   EUT L 149, 30.4.2021, s. 10.

(38)  I artikel 614.1 och 614.2 i handels- och samarbetsavtalet anges följande: 1. Om två eller flera stater har utfärdat en europeisk arresteringsorder eller en arresteringsorder för samma person, ska beslutet om vilken av framställningarna som ska verkställas fattas av den verkställande rättsliga myndigheten, som ska ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, de respektive datumen för arresteringsorderna eller de europeiska arresteringsorderna och huruvida de har utfärdats för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd samt medlemsstaters skyldigheter som följer av unionsrätten, särskilt vad gäller principerna om fri rörlighet och icke-diskriminering på grund av nationalitet. 3. Vid en konflikt mellan en arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland ska beslutet om huruvida arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som anges i den tillämpliga konventionen.

(39)  Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17 PPU, ECLI:EU:C:2018:898, punkt 29 och domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI:EU: C:2020:1032, punkt 32.

(40)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032, punkt 31.

(41)  Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262.

(42)  I artikel 61.1 i EES-avtalet föreskrivs följande: Inom detta avtals tillämpningsområde, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.

(43)  I artikel 61.1 i EES-avtalet lyder: Inom ramen för detta avtal, ska alla inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom de avtalsslutande parternas territorium förbjudas beträffande medborgare i EG- och EES-medlemsstaterna som har etablerat sig i en annan medlemsstat inom EG eller EES än mottagaren av den ifrågavarande tjänsten.

(44)  Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, punkterna 52–55.

(45)  Domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16, ECLI:EU:C:2018:222, punkt 34.

(46)  Domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, punkt 54.

(47)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630, punkt 41.

(48)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032, punkterna 49–50.

(49)  En förteckning över nationella kontaktpunkter som utsetts av de 27 EU-medlemsstaterna, Norge och Island offentliggörs på det europeiska rättsliga nätverkets webbplats, se 4.1.

(50)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032, punkt 48.

(51)   Ibid.

(52)   Ibid., punkt 49.

(53)   Ibid., punkt 51.

(54)   Ibid., punkt 48.

(55)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).

(56)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032, punkt 55.

(57)  Som utsetts enligt artikel 6.1 rambeslutet om en europeiska arresteringsorder eller enligt artikel 9.1 i avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge.

(58)  Domstolens dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C-191/16, ECLI:EU:C:2018:222, punkt 54.

(59)  Domstolens dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (utlämnande till Ukraina), C-398/19, ECLI: EU:C:2020:1032, punkterna 53 och 54.

(60)  Domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI:EU:C:2018:898, punkt 46.

(61)   Ibid., punkt 48.

(62)  Mål C-237/21, Generalstaatsanwaltschaft München.

(63)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630, punkterna 52 och 53 och domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, punkt 63. I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs följande: 1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.

(64)   EUT L 181, 19.7.2003, s. 27.

(65)   EUT L 149, 30.4.2021, s. 10.

(66)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630, punkt 60; domstolens beslut av den 6 september 2017, Schotthöfer & Steiner/Adelsmayr, C-473/15, ECLI:EU:C:2017:633; domstolens dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, ECLI:EU:C:2018:898, punkt 49; domstolens dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C-897/19 PPU, ECLI:EU:C:2020:262, punkterna 63–68.

(67)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630, punkterna 57–59.

(68)  Jfr 3.1.1. ovan.

(69)  Ett rött meddelande är varken en begäran om utlämning eller en internationell arresteringsorder. Det är en varning till brottsbekämpande myndigheter i hela världen om att lokalisera och tillfälligt omhänderta en person i avvaktan på utlämning, överlämnande eller liknande rättsliga åtgärder. Ett rött meddelande avser dock en internationell arresteringsorder eller ett internationellt rättsligt beslut, stöder utlämningsförfarandet och innehåller nationella brottsuppgifter (utom om det röda meddelandet utfärdas av en internationell domstol). I artikel 82 i Interpols regler om behandling av uppgifter [IRPD, III/IRPD/GA/2011 (2019)] anges följande: Röda meddelanden ska offentliggöras på begäran av en nationell centralbyrå eller ett internationellt organ med befogenhet att utreda och lagföra brott för att lokalisera en eftersökt person och gripa eller anhålla honom eller henne eller begränsa hans eller hennes rörelsefrihet för utlämning, överlämnande eller liknande laglig handling.

(70)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89).

BILAGA 1

Exempel på åtgärder som ska vidtas när det gäller framställningar om utlämning för lagföring – de viktigaste stegen i Petruhhin-mekanismen

Image 4

BILAGA 2

Översikt över undantag på grund av medborgarskap (uppgifter som tillhandahållits av stater)

AT:

Federal lag av den 4 december 1979 om utlämning och ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (ARHG), avsnitt 12.

BE:

Lag av den 15 mars 1874 om utlämningar, artiklarna 1 och 2.

BG:

Artikel 25.4 i konstitutionen

CY:

Grundlagen, artikel 11 f (utlämning av en medborgare är endast tillåten i enlighet med ett internationellt fördrag som är bindande för Republiken, under förutsättning att detta fördrag tillämpas av motparten och med avseende på handlingar som har inträffat efter ikraftträdandet av den 5:e ändringen av konstitutionen år 2006).

CZ:

Stadgan om de grundläggande rättigheterna och friheterna som en del av Republiken Tjeckiens konstitutionella ordning, artikel 14.4. Utlämning av en tjeckisk medborgare till ett tredjeland är möjlig om medborgaren samtycker till att han eller hon utlämnas till den staten (avsnitt 91 (1) (a) i lagen om internationellt straffrättsligt samarbete).

DE:

Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, artikel 16.2.

EE:

Artikel 36 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett internationellt fördrag).

EL:

Strafflagen, artikel 438.

ES:

Lagen om passiv utlämning, 1985, artikel 3 (om inte annat föreskrivs i ett fördrag, i enlighet med ömsesidighetsprincipen).

FI:

Grundlagen, 9 § tredje stycket (det kan i lag föreskrivas att en finsk medborgare med anledning av brott får utlämnas för lagföring till ett land där hans eller hennes mänskliga rättigheter och rättssäkerhet garanteras). 2 § utlämningslagen (456/1970) (om samarbete med andra länder än EU-medlemsstater; En finsk medborgare får inte utlämnas. Detsamma gäller för Förenade kungariket).

FR:

Strafflagen, artikel 696-4.

HR:

Artikel 9 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett internationellt fördrag).

HU:

Lag XXXVIII från 1996 om internationell rättslig hjälp i brottmål, avsnitt 13.

IC:

Lag nr 13 från 1984 om utlämning av brottslingar och annan hjälp i brottmål (ej tillämplig på framställningar från Danmark, Finland, Norge och Sverige).

IE:

I enlighet med Irlands utlämningslag från 1965 kan Irland utlämna sina egna medborgare om det finns ett utlämningsavtal med ett tredjeland och det landet kan utlämna sina egna medborgare till Irland.

IT:

Artikel 26.1 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett fördrag).

LT:

Artikel 13 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett fördrag).

LU:

Lag av den 20 juni 2001 (i ändrad lydelse), artikel 7.

LV:

Artikel 98 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett fördrag).

MT:

Artikel 43 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett fördrag).

NL:

Uitleveringswet, artikel 4 (utlämning medges för lagföring med förbehåll för vissa garantier).

NO:

Lag nr 39 av den 13 juni 1975 om utlämning av brottslingar (gäller inte framställningar från stater i Europeiska unionen samt Island).

PL:

Artikel 55 i konstitutionen

PT:

Artikel 33.1 i konstitutionen (såvida inte utlämning medges på grundval av ett fördrag eller med förbehåll för vissa garantier, och då endast för lagföring).

RO:

Artikel 19.2 i konstitutionen (såvida inte utlämning tillåts på grundval av internationella avtal som Rumänien är part i, enligt lag och på ömsesidig grund).

SE:

Lag (1957:668) om utlämning för brott 2 §.

SI:

Artikel 47 i konstitutionen

SK:

§ 501 i straffprocesslagen (utom i fall där en skyldighet att utlämna föreskrivs i lag, i ett internationellt fördrag eller i ett beslut av en internationell organisation som Slovakien är bundet av).

 

Stat som inte uttryckligen föreskriver ett undantag på grund av medborgarskap:

DK:

Den danska utlämningslagen, artikel 18 (som innehåller strängare regler för utlämning av egna medborgare än andra medborgare).

BILAGA 3

Mall för att informera medborgarskapslandet

Till den behöriga myndigheten i: … [stat (er)]

Genom detta dokument underrättas ni om att en arresteringsorder/en begäran om utlämning [kryssa i lämplig ruta]:

☐

lagföring

☐

verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd

har utfärdats av ett tredjeland med avseende på en medborgare i ert land.

Information om den eftersöktes identitet

Namn:

Samtliga förnamn:

Namn som ogift, i förekommande fall:

Alias, i tillämpliga fall:

Kön:

Nationalitet:

Födelsedatum:

Födelseort:

Bostadsort och/eller känd adress:

Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår:

Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte:

Information om det begärande tredjelandets myndighet

Utfärdande tredje stat:

(Rättslig) myndighet som utfärdade arresteringsordern/framställningen om utlämning:

Myndighetens företrädare:

Befattning (titel/grad):

Ärendebeteckning:

Adress:

Kontaktuppgifter:

Information om de brott som den berörda personen anklagas för

Framställningen om utlämning avser totalt… [antal] brott.

Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt, plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten:

 

Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse som beslutet grundar sig på:

 

Ytterligare information som tillhandahållits av tredjelandet (om möjligt kommer handlingar som tillhandahållits av tredjelandet att bifogas detta formulär som bilagor):

 

På grundval av ovanstående information uppmanas de behöriga myndigheterna i medborgarskapslandet att fatta beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge ska utfärdas för den berörda personen i syfte att lagföra samma brott/gärningar som är föremål för begäran om utlämning.

Denna myndighet anser att… [tidsperiod] är en skälig frist för att underrättas om beslutet senast den… [relevant datum].

Efter denna tidsfrist kommer den anmodade staten att gå vidare med utlämningsförfarandet om inget svar erhålls från medborgarskapslandet.

Beträffande begäran om utlämning för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd ombeds ni lämna all relevant information:

 

Alternativt ombeds ni ange om det finns en skälig misstanke om att framställningen om utlämning är politiskt motiverad och utveckla vad misstanken grundar sig på:

 

Kontaktuppgifter för den behöriga myndighet som översänder information om framställningen om utlämning

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Datum och underskrift

BILAGA 4

Mall för att lämna ytterligare information till medborgarskapslandet

Till den behöriga myndigheten i: :…

Efter den underrättelse som skickades den:… [datum], och i enlighet med den skyldighet att inleda ett samrådsförfarande som fastställs i domstolens dom i målet Petruhhin  (1), översänder denna stat ytterligare upplysningar som kan vara användbara för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern/arresteringsordern för medborgare i Island eller Norge (arresteringsorder EU-IC/NO).

Information om den eftersöktes identitet

Namn:

Samtliga förnamn:

Namn som ogift, i förekommande fall:

Alias, i tillämpliga fall:

Kön:

Nationalitet:

Födelsedatum:

Födelseort:

Bostadsort och/eller känd adress:

Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår:

Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte:

Information om det begärande tredjelandets myndighet

Utfärdande tredje stat:

(Rättslig) myndighet som utfärdade arresteringsordern/framställningen om utlämning:

Myndighetens företrädare:

Befattning (titel/grad):

Ärendebeteckning:

Adress:

Kontaktuppgifter:Kontaktuppgifter:

Övriga relevanta upplysningar:

 

Kontaktuppgifter för den stat som översänder information om framställningen om utlämning

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Central myndighet:

Datum och underskrift

(1)  Domstolens dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, ECLI:EU:C:2016:630.

BILAGA 5

Mall för att begära en förlängning av tidsfristen för att informera den anmodade myndigheten i enlighet med Petruhhin-mekanismen

Efter underrättelse som mottagits från … den… [datum] om begäran om utlämning för lagföring av medborgaren i detta land. … [den berörda personens namn], som utfärdats av… [tredjeland] begär detta land en förlängning av den tidsfrist som den anmodade staten har angett för att bli underrättad om beslutet om utfärdande av en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge i enlighet med tillämpningen av Petruhhin-mekanismen.

I synnerhet begärs en förlängning av tidsfristen med… [tidsfrist/dagar] och därför underrätta den anmodade staten om ett sådant beslut senast den… [datum].

Ytterligare information om behovet av en förlängning:

 

Relevanta kontaktuppgifter

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Datum och underskrift

BILAGA 6

Mall för svar på en begäran om förlängning av tidsfristen

Efter en begäran från er stat om förlängning av tidsfristen för att underrättas om ett beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge i enlighet med tillämpningen av Petruhhin-mekanismen med avseende på den underrättelse som denna stat skickade den …[datum] om begäran om utlämning för lagföring av …[den berörda personens namn] och utfärdad av …[tredjeland],

har den anmodade staten beslutat …[kryssa i lämplig ruta]

– a)

att godta att förlänga tidsfristen som föreslås av medborgarskapslandet,

– b)

att godta att tidsfristen förlängs med …[tidsperiod/dagar]: informationen bör lämnas senast den …[datum],

– c)

att den inte kan förlänga tidsfristen som anges av medborgarskapslandet,

Om c), redogör för skälen till att förlängningen inte beviljas:

 

Relevanta kontaktuppgifter

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Datum och underskrift

BILAGA 7

Mall för medborgarskapslandets svar till den anmodade staten

Efter underrättelse som mottagits från … den… [datum] rörande en framställning om utlämning för lagföring som utfärdats av… … [tredjeland] mot en medborgare i denna stat, och uppgifterna i denna, beslutade denna stat att [kryssa i lämplig ruta]:

– a)

att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge mot den berörda personen med avseende på samma brott/gärning (-ar) som begäran om utlämning,

– b)

den inte kommer att utfärda en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge mot den berörda personen,

– c)

tillhandahålla information på grund av att framställningen om utlämning är ogrundad, otillbörlig/politiskt motiverad:

 

Uppgifter om den berörda personen

Namn:

Samtliga förnamn:

Namn som ogift, i förekommande fall:

Alias, i tillämpliga fall:

Kön:

Nationalitet:

Födelsedatum:

Födelseort:

Bostadsort och/eller känd adress:

Närmare upplysningar om den behöriga myndigheten

Utfärdande stat:

Behörig myndighet:

Myndighetens företrädare:

Befattning (titel/grad):

Ärendebeteckning:

Adress:

Kontaktuppgifter:

Behörig utfärdande rättslig myndighet, i tillämpliga fall

Myndighetens företrädare:

Befattning (titel/grad):

Ärendebeteckning:

Adress:

Kontaktuppgifter:

Det formella beslutet om utfärdande av en europeisk arresteringsorder/en arresteringsorder för medborgare i Island eller Norge (bifogas som bilaga om det redan utfärdats):

 

Övriga uppgifter:

 

Relevanta kontaktuppgifter

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Datum och underskrift

BILAGA 8

Mall för att anmäla eller begära information om ogrundade, otillbörliga, särskilt politiskt motiverade framställningar om utlämning och/eller framställningar som tar upp frågor som rör stadgan/Europakonventionen

Till [kryssa i rutan]:

—

den utsedda kontaktpunkten i… [Land(länder)]

—

alla 29 kontaktpunkter,

—

Eurojust,

—

Europol,

—

Interpol.

Syftet med denna handling är att begära information eller att meddela om det föreligger en begäran om utlämning från ett tredjeland som anses vara ogrundad eller otillbörlig, särskilt om den anses vara politiskt motiverad.

Information om den eftersöktes identitet

Namn:

Samtliga förnamn:

Namn som ogift, i förekommande fall:

Alias, i tillämpliga fall:

Kön:

Nationalitet:

Födelsedatum:

Födelseort:

Bostadsort och/eller känd adress:

Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökte förstår:

Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökte:

Information om det begärande tredjelandets myndighet och begäran om utlämning

1.   Utfärdande tredje stat:

(Rättslig) myndighet som utfärdade arresteringsordern/framställningen om utlämning:

Myndighetens företrädare:

Befattning (titel/grad):

Ärendebeteckning:

Adress:

Kontaktuppgifter:

2.   Begäran om utlämning [kryssa i rutan]:

—

för lagföring,

—

för verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd.

Ärendebeteckning för begäran om utlämning:

3.   Information om de brott som den berörda personen anklagas för

Framställningen om utlämning avser totalt …[antal] brott.

Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt, plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten:

 

Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse som beslutet grundar sig på:

 

Skäl för att betrakta framställningen om utlämning som ogrundad, otillbörlig och, i synnerhet, politiskt motiverad, och/eller framställningar som ger upphov till farhågor med hänsyn till stadgan eller Europakonventionen:

(specificera):

 

Kontaktuppgifter för den stat som översänder information om framställningen om utlämning

Land:

Behörig myndighet:

Kontaktperson:

Befattning:

Ärendebeteckning:

Kontaktuppgifter (e-post/telefonnummer):

Datum och underskrift

ELI: http://data.europa.eu/eli/C/2023/1270/oj

ISSN 1977-1061 (electronic edition)