1)

Utgör artikel 2 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (1), hinder för en lagstiftning, såsom den spanska, som i artikel 49.1 e) i RDL 2/2015, de 23 de octubre, por el que se aprueba el te[x]to refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (RDL 2/2015 av den 23 oktober 2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagares ställning) inte föreskriver någon period av överläggningar när anställningsavtal av ett större antal än det som föreskrivs i artikel 1 i ovannämnda direktiv upphör att gälla till följd av att arbetsgivaren, som är en fysisk person, går i pension?

2)

Om denna fråga ska besvaras nekande, har direktiv 98/59 då horisontell direkt effekt mellan enskilda?

I.

Utgör de affärshandlingar som är föremål för prövning i förevarande mål och som skickats via e-post ”korrespondens” i den mening som avses i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

II.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att affärshandlingar som härrör från e-postkommunikation mellan företagsledning och anställda vid företag tas i beslag, när överenskommelser och förfaranden som är förbjudna enligt artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 FEG) undersöks?

III.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att sådana affärshandlingar tas i beslag, efter godkännande av en rättslig myndighet – i förevarande fall åklagarmyndigheten – som ska företräda staten, försvara de intressen som fastställs i lag, väcka åtal på grundval av legalitetsprincipen och försvara den demokratiska legaliteten i enlighet med bestämmelserna i författningen och som är självständig i förhållande till andra centrala, regionala och lokala organ?

I.

Utgör de affärshandlingar som är föremål för prövning i förevarande mål och som skickats via e-post ”korrespondens” i den mening som avses i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

II.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att affärshandlingar som härrör från e-postkommunikation mellan företagsledning och anställda vid företag tas i beslag, när överenskommelser och förfaranden som är förbjudna enligt artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 FEG) undersöks?

III.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att sådana affärshandlingar tas i beslag, efter godkännande av en rättslig myndighet – i förevarande fall åklagarmyndigheten – som ska företräda staten, försvara de intressen som fastställs i lag, väcka åtal på grundval av legalitetsprincipen och försvara den demokratiska legaliteten i enlighet med bestämmelserna i författningen och som är självständig i förhållande till andra centrala, regionala och lokala organ?

I.

Utgör de affärshandlingar som är föremål för prövning i förevarande mål och som skickats via e-post ”korrespondens” i den mening som avses i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

II.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att affärshandlingar som härrör från e-postkommunikation mellan företagsledning och anställda vid företag tas i beslag, när överenskommelser och förfaranden som är förbjudna enligt artikel 102 FEUF (tidigare artikel 82 FEG) undersöks?

III.

Utgör artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att sådana affärshandlingar tas i beslag, efter godkännande av en rättslig myndighet – i förevarande fall åklagarmyndigheten – som ska företräda staten, försvara de intressen som fastställs i lag, väcka åtal på grundval av legalitetsprincipen och försvara den demokratiska legaliteten i enlighet med bestämmelserna i författningen och som är självständig i förhållande till andra centrala, regionala och lokala organ?

1.

Ska artikel 42.1 i förordning 2017/1939 (1) tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 90 i lag 9/2021 av den 1 juli 2021, enligt vilken ett processuellt beslut som fattas av Europeiska åklagarmyndigheten och som får rättsverkan mot tredje man (på så sätt som beskrivits), såsom den europeiska delegerade åklagarens beslut av den 2 februari 2023 att kalla vittnen, inte kan överklagas?

2.

Ska artiklarna 6 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt artikel 7 i direktiv (EU) 2016/343 (2) tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 90, jämförd med artiklarna 42.1, 42.3 och 43 i lag 9/2021 av den 1 juli 2021, enligt vilken ett processuellt beslut som fattas av Europeiska åklagarmyndigheten, såsom den europeiska delegerade åklagarens beslut att som vittne kalla en tredje part, med avseende på’ vilken det föreligger skälig misstanke om att vederbörande har medverkat i det brott som utreds, inte kan överklagas?

3.

Ska artikel 19.1 FEU andra stycket och artikel 86.3 FEUF tolkas så, att de utgör hinder för ett sådant system för domstolsprövning som det som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i lag 9/2021 med avseende på beslut som europeiska delegerade åklagare fattar med stöd av artiklarna 42.1 och 43 i lag 9/2021, vilket innebär att en åtgärd som beslutats av den europeiska delegerade åklagaren när denne utövar sina undersökningsbefogenheter inte kan överklagas, och som inte på något sätt är likvärdigt med de nationella processuella bestämmelserna om överklaganden av beslut som undersökningsdomare har fattat när de utövar sina undersökningsbefogenheter?

4.

Ska artikel 2 FEU, där de rättsstatliga värden som unionen ska bygga på anges, jämförd med den rätt till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den effektivitetsprincip som förskrivs i artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkas så att den utgör hinder för ett sådant system för domstolsprövning av europeiska delegerade åklagares beslut som innebär att dessa beslut endast kan överklagas i ett begränsat antal fall, såsom föreskrivs i den spanska lagstiftningen i artiklarna 90 och 91 i lag 9/2021?

1)

Ska artikel 19.1 andra stycket [FEU] jämförd med artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att det i sig eller under vissa förutsättningar utgör ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldighet att garantera effektiva rättsmedel i form av oberoende domstolsprövningar, om de uppdrag som innehas av ledamöter hos en myndighet, vilken kan besluta om disciplinära påföljder avseende domare och som har befogenhet att samla in personuppgifter om deras tillgångar, efter utgången av ledamöternas i konstitutionen fastställda mandatperiod blir förlängda på obestämd tid? Om en sådan förlängning av dessa befogenheter är tillåten är följdfrågan under vilka förutsättningar den är det?

2)

Ska artikel 2.2 a i förordning (EU) 2016/679 (1) om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter … (allmän dataskyddsförordning, nedan kallad dataskyddsförordning) tolkas på så sätt att en verksamhet som innebär att uppgifter som är belagda med banksekretess lämnas ut i syfte att domares och åklagares tillgångar ska kunna kontrolleras, vilka sedan offentliggörs, inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde? Ska denna fråga besvaras annorlunda, om denna verksamhet även innebär ett utlämnande av uppgifter som är belagda med banksekretess gällande domarnas och åklagarnas familjemedlemmar som inte själva är domare eller åklagare?

3)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, ska artikel 4 led 7 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden bestämmer ändamålen eller medlen för behandlingen av personuppgifter och därför är ”personuppgiftsansvarig” för behandlingen av personuppgifter?

4)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig och den tredje frågan ska besvaras nekande, ska artikel 51 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden är ansvarig för att övervaka [tillämpningen av] denna förordning och därmed att betrakta som ”tillsynsmyndighet” med hänsyn till dessa uppgifter?

5)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och om den tredje eller den fjärde frågan ska besvaras jakande, ska artikel 32.1 b i dataskyddsförordningen, respektive artikel 57.1 a i samma förordning tolkas på så sätt att en domstol, som ger tillstånd att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden, är skyldig att, när det föreligger information om att den myndighet som har ansökt om tillstånd att få ta del av uppgifter tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter, inhämta information om vilka åtgärder som har vidtagits för att skydda uppgifterna och vid bedömningen av huruvida tillstånd att få ta del av uppgifterna ska ges beakta om dessa åtgärder är tillräckliga?

6)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och oavsett svaret på den tredje och den fjärde frågan, ska artikel 79.1 i dataskyddsförordningen jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att, om det föreskrivs i en medlemsstats nationella rätt att vissa kategorier av uppgifter endast får lämnas ut efter att en domstol har givit tillstånd till det, den ifrågavarande behöriga domstolen ex officio ska säkerställa att de personer, vilkas uppgifter lämnas ut, får tillgång till ett rättsligt skydd genom att förplikta den myndighet som har ansökt om att få ta del av uppgifterna och beträffande vilken det är känt att den tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter att lämna information om de åtgärder som vidtagits enligt artikel 33.3 d i dataskyddsförordningen och hur de faktiskt har tillämpats?

1)

Ska artikel 19.1 andra stycket [FEU] jämförd med artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att det i sig eller under vissa förutsättningar utgör ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldighet att garantera effektiva rättsmedel i form av oberoende domstolsprövningar, om de uppdrag som innehas av ledamöter hos en myndighet, vilken kan besluta om disciplinära påföljder avseende domare och som har befogenhet att samla in personuppgifter om deras tillgångar, efter utgången av ledamöternas i konstitutionen fastställda mandatperiod blir förlängda på obestämd tid? Om en sådan förlängning av dessa befogenheter är tillåten är följdfrågan under vilka förutsättningar den är det?

2)

Ska artikel 2.2 a i förordning (EU) 2016/679 (1) om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter … (allmän dataskyddsförordning, nedan kallad dataskyddsförordning) tolkas på så sätt att en verksamhet som innebär att uppgifter som är belagda med banksekretess lämnas ut i syfte att domares och åklagares tillgångar ska kunna kontrolleras, vilka sedan offentliggörs, inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde? Ska denna fråga besvaras annorlunda, om denna verksamhet även innebär ett utlämnande av uppgifter som är belagda med banksekretess gällande domarnas och åklagarnas familjemedlemmar som inte själva är domare eller åklagare?

3)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, ska artikel 4 led 7 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden bestämmer ändamålen eller medlen för behandlingen av personuppgifter och därför är ”personuppgiftsansvarig” för behandlingen av personuppgifter?

4)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig och den tredje frågan ska besvaras nekande, ska artikel 51 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden är ansvarig för att övervaka [tillämpningen av] denna förordning och därmed att betrakta som ”tillsynsmyndighet” med hänsyn till dessa uppgifter?

5)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och om den tredje eller den fjärde frågan ska besvaras jakande, ska artikel 32.1 b i dataskyddsförordningen, respektive artikel 57.1 a i samma förordning tolkas på så sätt att en domstol, som ger tillstånd att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden, är skyldig att, när det föreligger information om att den myndighet som har ansökt om tillstånd att få ta del av uppgifter tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter, inhämta information om vilka åtgärder som har vidtagits för att skydda uppgifterna och vid bedömningen av huruvida tillstånd att få ta del av uppgifterna ska ges beakta om dessa åtgärder är tillräckliga?

6)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och oavsett svaret på den tredje och den fjärde frågan, ska artikel 79.1 i dataskyddsförordningen jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att, om det föreskrivs i en medlemsstats nationella rätt att vissa kategorier av uppgifter endast får lämnas ut efter att en domstol har givit tillstånd till det, den ifrågavarande behöriga domstolen ex officio ska säkerställa att de personer, vilkas uppgifter lämnas ut, får tillgång till ett rättsligt skydd genom att förplikta den myndighet som har ansökt om att få ta del av uppgifterna och beträffande vilken det är känt att den tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter att lämna information om de åtgärder som vidtagits enligt artikel 33.3 d i dataskyddsförordningen och hur de faktiskt har tillämpats?

1)

Utgör klausul 4 i [ramavtalet, som återfinns som bilaga till] direktiv 1999/70 (2) , hinder för en nationell lagstiftning, närmare bestämt artiklarna 485 och 489 i lagstiftningsdekret nr 297/1994, artikel 11.14 i lag nr 124/1999 och artikel 4.3 i presidentdekret nr 399/1988, där det stadgas att endast de fyra första åren som visstidsanställd beaktas fullt ut när tjänstetiden före tillsvidareanställningen fastställs i enlighet med nämnda artikel 11.14, medan år utöver dessa reduceras med en tredjedel för rättsliga och ekonomiska ändamål, och den återstående tredjedelen enbart beaktas för ekonomiska ändamål efter det att den tjänstetid som avses i artikel 4.3 i presidentdekret nr 399/1988 har fullgjorts?

2)

Ska den nationella domstolen i samband med bedömningen av huruvida det föreligger diskriminering i den mening som avses i klausul 4 i [ramavtalet, som återfinns som bilaga till] direktiv 1999/70, under alla omständigheter beakta enbart den tjänstetid före tillsvidareanställningen som arbetstagaren har fått tillgodoräkna sig vid tidpunkten för tillsvidareanställningen, eller ska det omvänt tas hänsyn till det sammanlagda regelverket angående behandling av nämnda tjänstetid och därmed även till de regler enligt vilka tjänstetiden, enbart för ekonomiska ändamål, beaktas fullt ut under de perioder som följer efter tillsvidareanställningen?

1)

Ska artikel 19.1 andra stycket [FEU] jämförd med artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att det i sig eller under vissa förutsättningar utgör ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldighet att garantera effektiva rättsmedel i form av oberoende domstolsprövningar, om de uppdrag som innehas av ledamöter hos en myndighet, vilken kan besluta om disciplinära påföljder avseende domare och som har befogenhet att samla in personuppgifter om deras tillgångar, efter utgången av ledamöternas i konstitutionen fastställda mandatperiod blir förlängda på obestämd tid? Om en sådan förlängning av dessa befogenheter är tillåten är följdfrågan under vilka förutsättningar den är det?

2)

Ska artikel 2.2 a i förordning (EU) 2016/679 (1) om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter … (allmän dataskyddsförordning, nedan kallad dataskyddsförordning) tolkas på så sätt att en verksamhet som innebär att uppgifter som är belagda med banksekretess lämnas ut i syfte att domares och åklagares tillgångar ska kunna kontrolleras, vilka sedan offentliggörs, inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde? Ska denna fråga besvaras annorlunda, om denna verksamhet även innebär ett utlämnande av uppgifter som är belagda med banksekretess gällande domarnas och åklagarnas familjemedlemmar som inte själva är domare eller åklagare?

3)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, ska artikel 4 led 7 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden bestämmer ändamålen eller medlen för behandlingen av personuppgifter och därför är ”personuppgiftsansvarig” för behandlingen av personuppgifter?

4)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig och den tredje frågan ska besvaras nekande, ska artikel 51 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att en domstol som ger tillstånd till att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden är ansvarig för att övervaka [tillämpningen av] denna förordning och därmed att betrakta som ”tillsynsmyndighet” med hänsyn till dessa uppgifter?

5)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och om den tredje eller den fjärde frågan ska besvaras jakande, ska artikel 32.1 b i dataskyddsförordningen, respektive artikel 57.1 a i samma förordning tolkas på så sätt att en domstol, som ger tillstånd att en annan statlig myndighet får ta del av uppgifter om domares och åklagares samt deras familjemedlemmars banktillgodohavanden, är skyldig att, när det föreligger information om att den myndighet som har ansökt om tillstånd att få ta del av uppgifter tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter, inhämta information om vilka åtgärder som har vidtagits för att skydda uppgifterna och vid bedömningen av huruvida tillstånd att få ta del av uppgifterna ska ges beakta om dessa åtgärder är tillräckliga?

6)

Om svaret på den andra frågan är att unionsrätten är tillämplig, och oavsett svaret på den tredje och den fjärde frågan, ska artikel 79.1 i dataskyddsförordningen jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att, om det föreskrivs i en medlemsstats nationella rätt att vissa kategorier av uppgifter endast får lämnas ut efter att en domstol har givit tillstånd till det, den ifrågavarande behöriga domstolen ex officio ska säkerställa att de personer, vilkas uppgifter lämnas ut, får tillgång till ett rättsligt skydd genom att förplikta den myndighet som har ansökt om att få ta del av uppgifterna och beträffande vilken det är känt att den tidigare har åsidosatt skyddet för personuppgifter att lämna information om de åtgärder som vidtagits enligt artikel 33.3 d i dataskyddsförordningen och hur de faktiskt har tillämpats?

1)

Ska handlingar som utförs av en befullmäktigad försvarare av en tilltalad inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, vilken under det pågående förfarandet i egenskap av företrädare för den tilltalades handelsbolag genomför (civilrättsliga) transaktioner som medvetet syftar till att skapa förutsättningar för en jävsförklaring och en ”intressekonflikt” för den domare som har att avgöra målet gentemot den tilltalade, anses vara förenliga med unionsrätten och tillämplig bulgarisk lagstiftning[?]

Om denna fråga besvaras nekande av den behöriga domstolen (EU-domstolen), önskas svar på frågan huruvida den försvarare som företräder den tilltalade, som officiellt har styrkt sin befogenhet att företräda det handelsbolag som ägs av den tilltalade för att delta i andra civilrättsliga utomrättsliga förfaranden som under det pågående straffrättsliga förfarandet har lett till att konstlade förutsättningar för en jävsförklaring och en intressekonflikt avsiktligen och medvetet har skapats gentemot domaren vid brottmålsdomstolen i målet mot den tilltalade, kan fortsätta att försvara den tilltalade i detta straffrättsliga förfarande.

2)

Om det är den nationella domstolen som är behörig att bedöma huruvida det föreligger faktiska skäl för en jävsförklaring: Hur ska rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden enligt direktiv 2013/48/EU (2) förstås och rör det sig härvid om en absolut rättighet som är helt bunden till en viss försvarare [?] Hur kan denna motsägelse avhjälpas som, å ena sidan, består i att rätten till tillgång till försvarare, såsom den föreskrivs i det europeiska direktivet och återspeglas i nationell rätt, ger den tilltalade fulla befogenheter, att välja och befullmäktiga sin försvarare och, å andra sidan, denna försvarare har utfört handlingar för att bistå den tilltalade genom att skapa konstlade förutsättningar för att förklara den för målet ansvariga domaren jävig [?]

3)

Hur ska rätten för de övriga tretton tilltalade till information vid straffrättsliga förfaranden och tillgång till material som rör målet med avseende på jävsinvändningen och de handlingar försvaret bifogat till denna, enligt artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13/EU (3), tolkas och regleras[?] Hur ska försvarets agerande förenas med rätten till respekt för privatliv och familjeliv som tillkommer domaren i egenskap av unionsmedborgare[?]

4)

Om den tilltalade personligen eller genom sitt handelsbolag genom medvetet och aktivt handlande lyckas skapa konstlade förutsättningar för en intressekonflikt, ska en ”intressekonflikt” verkligen antas föreligga, även om dessa förutsättningar utgör dolda hävstänger för att undkomma åtal[?].

5)

Utgör en begäran om förhandsavgörande avseende ovannämnda frågor en grund för den aktuella försvararen att begära att ett disciplinärt förfarande ska inledas och genomföras mot domaren vid den nationella domstol som framställt begäran om förhandsavgörande, med hänsyn till att denna domare omedelbart efter det att försvararens handlingar hade upptäckts lämnade in en anmälan till de behöriga nationella myndigheterna[?]

1)

Ska värdena respekt för demokrati, rättsstaten, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättvisa, som stadfästs i artikel 2 FEU och bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkas så, att de ger den lagstiftande och den verkställande makten i medlemsstaterna ett obegränsat och exklusivt utrymme för att skönsmässigt, genom nationell lagstiftning, fastställa lönen för domare till en nivå som är helt avhängig den lagstiftande och den verkställande maktens vilja?

2)

Ska bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämte bestämmelserna i artikel 47 i stadgan, som bland annat avser domstolarnas oavhängighet, tolkas så, att medlemsstaterna har rätt att, genom nationell lagstiftning, införa bestämmelser som fastställer löner för domare som understiger den ersättning eller de arvoden som fastställts av staten för andra typer av juristyrken?

1.

Tillåter artikel 178.1 b och c i delegerad förordning 2015/2446 (1), jämförd med artikel 214.1 i unionens tullkodex (2), att det särskilda tullförfarandet för ”frizoner” avslutas utan att det huvudreferensnummer (MRN-nummer) som identifierar den tulldeklaration enligt vilken varorna hänförs till det påföljande tullförfarandet har bokförts i det elektroniska bokföringssystemet?

2.

Tillåter artiklarna 214.1 och 215.1 i unionens tullkodex samt artikel 178.1 b och c i delegerad förordning 2015/2446 att den person som är ansvarig för det särskilda förfarandet för ”frizoner” avslutar det förfarandet enbart på grundval av en notering som en tulltjänsteman har gjort i varornas transportdokument (CMR) om varornas tullstatus, utan att själv kontrollera giltigheten av tullstatusen för dessa varor?

3.

Om den andra tolkningsfrågan besvaras nekande: Vilken nivå av kontroll enligt artiklarna 214.1 och 215 .1 i unionens tullkodex samt artikel 178.1 b och c i delegerad förordning 2015/2446 är tillräcklig för att det särskilda förfarandet för ”frizoner” ska ha avslutats på ett korrekt sätt?

4.

Kunde den person som är ansvarig för det särskilda förfarandet för ”frizoner” ha berättigade förväntningar utifrån bekräftelsen från tullmyndigheterna på att varornas tullstatus har ändrats från ”icke-unionsvaror” till ”unionsvaror”, när denna bekräftelse varken anger skälet till ändringen av varornas status eller någon information som gör det möjligt att kontrollera detta skäl?

5.

Om den fjärde tolkningsfrågan besvaras nekande: Kan det utgöra ett skäl till befrielse från betalningsskyldighet för den skuld som uppkommit enligt artikel 79.1 a och 79.3 a i unionens tullkodex, mot bakgrund av principen om rättskraft som erkänns i nationell rätt och i unionsrätten, att det i ett annat mål som inletts vid en nationell domstol, i lagakraftvunnen dom har slagits fast att den person som är ansvarig för tullförfarandet, enligt de förfaranden som fastställts av tullmyndigheterna, inte hade gjort sig skyldig till någon överträdelse vad gäller tullförfarandet för ”frizoner”?

1)

Ska begreppet företag i artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen (1) förstås som ett företag i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, skäl 150 i dataskyddsförordningen och EU-domstolens praxis på det EU-konkurrensrättsliga området, så att begreppet ”företag” omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av denna enhets rättsliga status och hur den finansieras?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande: Ska artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen tolkas så, att det vid påförande av sanktionsavgifter för ett företag ska tas hänsyn till den totala globala årsomsättningen för den ekonomiska enhet som företaget kan ingå i, eller endast till den totala globala årsomsättningen för själva företaget?

—

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/839 av den 19 april 2023 om ändring av förordning (EU) 2018/841 vad gäller tillämpningsområdet, förenkling av reglerna för rapportering och efterlevnadskontroll och fastställande av medlemsstaternas mål för 2030 och av förordning (EU) 2018/1999 vad gäller förbättrad övervakning, rapportering, uppföljning av framsteg och översyn (1), i dess helhet,

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Åsidosättande av artikel 192.2 c FEUF

Polen anser att svarandena har åsidosatt artikel 192.2 c FEUF genom att inte anta den angripna förordningen med stöd av ovannämnda fördragsbestämmelse, enligt vilken enhällighet i rådet krävs, trots att den angripna förordningen har en betydande inverkan på en medlemsstats val mellan olika energikällor och den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.

2)

Åsidosättande av artikel 192.2 b tredje strecksatsen FEUF

Polen anser att svarandena har åsidosatt artikel 192.2 b tredje strecksatsen FEUF genom att inte anta den angripna förordningen med stöd av ovannämnda fördragsbestämmelse, enligt vilken enhällighet i rådet krävs, trots att den angripna förordningen påverkar markanvändningen i medlemsstaterna.

3)

Åsidosättande av artiklarna 4.1 och 5.2 FEU

Polen anser att svarandena har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter, eftersom det i den angripna förordningen fastställs skyldigheter och mål som på ett betydande sätt påverkar hur skogsbruket bedrivs i medlemsstaterna, trots att Europeiska unionen enligt fördragen inte har tilldelats någon behörighet på området för skogsbruk.

4)

Åsidosättande av proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU) och principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen (artikel 4.2 FEU), jämförda med artikel 191.2 FEUF.

Polen anser att svarandena, genom att anta den angripna förordningen, åsidosatte proportionalitetsprincipen, principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen och inte tog tillräcklig hänsyn till de olika situationer som råder i unionens olika regioner. Polens genomförande av sina åtaganden och mål för utsläpp och upptag av växthusgaser inom markanvändningssektorn (LULUCF) kan medföra negativa, allvarliga socioekonomiska och finansiella konsekvenser. Den angripna förordningen skapar dessutom en oberättigad skillnad mellan de enskilda medlemsstaterna vad gäller nivån på åtaganden och mål.

5)

Åsidosättande av skyldigheten att göra en korrekt analys av den angripna förordningens effekter samt åsidosättande av artikel 191.3 FEUF

Enligt Polens uppfattning har svarandena åsidosatt skyldigheten att göra en tillräcklig konsekvensanalys, eftersom den konsekvensanalys som åtföljer förslaget till förordning innehåller grundläggande brister vad gäller hur de åtaganden och mål som anges i förordningen påverkar enskilda medlemsstater. Samtidigt har otillräcklig hänsyn tagits till tillgängliga vetenskapliga och tekniska data, miljöförhållandena i unionens olika regioner, de potentiella fördelarna och kostnaderna som är förenade med att åtgärder vidtas eller inte vidtas samt den ekonomiska och sociala utvecklingen i unionen som helhet och den balanserade utvecklingen i dess regioner, i strid med artikel 191.3 FEUF.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/851 av den 19 april 2023 om ändring av förordning (EU) 2019/631 vad gäller skärpning av normerna för koldioxidutsläpp från nya personbilar och nya lätta nyttofordon i linje med unionens höjda klimatambitioner, (1)

—

alternativt, delvis ogiltigförklara förordning 2023/851 i den del den avser fastställande av de utsläppsmål som gäller från och med den 1 januari 2035 för nya personbilar och nya lätta nyttofordon som avses i artikel 1.1 b i nämnda förordning, för det fall domstolen skulle finna att de åberopade grunderna inte kan motivera yrkandet om ogiltigförklaring av denna förordning i dess helhet, och

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Åsidosättande av artikel 192.2 c FEUF

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 192.2 c FEUF genom att de inte har antagit den omtvistade förordningen med stöd av denna fördragsbestämmelse, vilken kräver enhällighet i rådet, trots att den omtvistade förordningen väsentligt påverkar en medlemsstats val mellan olika energikällor och den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.

2.

Åsidosättande av artikel 3.1 och 3.3 FEU, artikel 9 FEUF och artikel 6.1 FEU jämförd med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Polen anser att unionslagstiftaren, genom att fastställa utsläppsmålen för nya personbilar och nya lätta nyttofordon i artikel 1.1 b i den omtvistade förordningen, vilka kommer att få allvarliga konsekvenser för den europeiska bilindustrin och därmed sammanhängande ekonomiska sektorer samt för samhället, har åsidosatt skyldigheten att främja välfärden för unionens folk (artikel 3.1 FEU), skyldigheten att främja social rättvisa, skyldigheten att främja en balanserad ekonomisk tillväxt och att främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna (artikel 3.3 FEU), skyldigheten att ta hänsyn till de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning och kampen mot social utestängning (artikel 9 i FEUF), samt förbudet mot diskriminering på grund av egendom i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 21.1).

3.

Åsidosättande av proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU) och av artikel 191.2 FEUF

Polen anser att bestämmelserna i den omtvistade förordningen strider mot proportionalitetsprincipen, dels eftersom de inte är ägnade att uppnå målen med artikel 191.2 FEUF, dels eftersom de olägenheter som följer av dessa bestämmelser, inbegripet kostnaderna, är uppenbart orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Polen anser att kostnaderna för anpassning av ekonomierna och samhällena i unionen till de skärpta normerna för minskning av koldioxidutsläpp i den omtvistade förordningen avsevärt överstiger de fördelar som följer därav. Den omtvistade förordningen medför nämligen en alltför stor börda för europeiska medborgare i samband med omställningen till utsläppsfri mobilitet, särskilt för dem som har det sämre ställt, och för den europeiska fordonssektorn. Den omtvistade förordningen riskerar att skapa allvarliga negativa konsekvenser för den europeiska fordonsindustrin, skapa social utestängning och transportmässig utestängning av fattiga personer, och skapa ökade skillnader mellan medborgarna när det gäller levnadsstandard. Den omtvistade förordningen tar inte heller tillräcklig hänsyn till de olikartade förhållandena i unionens olika regioner, vilket innebär ett åsidosättande av artikel 191.2 FEUF.

4)

Åsidosättande av skyldigheten att göra en korrekt konsekvensbedömning av den omtvistade förordningen och åsidosättande av artikel 191.3 FEUF

Polen anser att svarandeinstitutionerna har åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla en adekvat konsekvensanalys, eftersom den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget till förordning innehåller grundläggande brister vad gäller hur de åtaganden och mål som fastställs i förordningen påverkar olika medlemsstater. Samtidigt har otillräcklig hänsyn tagits till tillgängliga vetenskapliga och tekniska uppgifter, potentiella fördelar och kostnader i samband med att åtgärder vidtas eller inte vidtas, den ekonomiska och sociala utvecklingen i unionen som helhet och den balanserade utvecklingen i dess regioner, vilket utgör ett åsidosättande av artikel 191.3 FEUF.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2023/852 av den 19 april 2023 om ändring av beslut (EU) 2015/1814 vad gäller det antal utsläppsrätter som ska placeras i reserven för marknadsstabilitet inom unionens utsläppshandelssystem för växthusgaser fram till 2030, (1) och

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Åsidosättande av artikel 192.2 c FEUF

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 192.2 c FEUF genom att de inte har antagit det angripna beslutet med stöd av denna fördragsbestämmelse, vilken kräver enhällighet i rådet, trots att det angripna beslutet väsentligt påverkar en medlemsstats val mellan olika energikällor och den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.

2)

Åsidosättande av principen om energisolidaritet i artikel 194.1 b FEUF

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 194.1 b FEUF genom att de för åren 2024-2030 bibehöll de värden som anges i artikel 1.5 i beslut 2015/1814 – vilket äventyrar Polens energitrygghet – utan att ha tagit hänsyn till de enskilda medlemsstaternas intressen som eventuellt påverkas och utan att ha gjort någon avvägning mellan deras intressen och unionens intressen.

3)

Åsidosättande av artikel 3.1 och 3.3 FEU genom antagandet av beslut 2023/852, vilket försämrar välfärden för Europeiska unionens folk och den sociala sammanhållningen mellan medlemsstaterna.

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 3.1 och 3.3 FEU genom att de har antagit beslut 2023/852, vilket skulle kunna leda till minskad gruvsysselsättning och ökad arbetslöshet och följaktligen till en ökning av de sociala ojämlikheterna mellan medlemsstaterna samt till ökad social utestängning.

4)

Åsidosättande av artikel 13.2 FEU jämförd med artikel 3 i beslut 2015/1814, genom en otillräcklig konsekvensbedömning och ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU).

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 13.2 FEU jämförd med artikel 3 i beslut 2015/1814, genom att de har antagit beslut 2023/852 på grundval av en ofullständig, föråldrad och felaktig konsekvensbedömning som upprättats på grundval av uppgifter som inte tar hänsyn till Rysslands väpnade aggression mot Ukraina och den därav följande energikrisen. Svarandeinstitutionerna har även åsidosatt proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU) genom att de för åren 2024-2030 bibehöll de värden som anges i artikel 1.5 i beslut 2015/1814, utan att ha gjort några analyser som motiverar ett sådant beslut.

—

fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (FEU), mot bakgrund av den tolkning av Republiken Polens konstitution som Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen, Polen) har gjort i dom av den 14 juli (mål P 7/20) och dom av den 7 oktober 2021 (mål K 3/21),

—

fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt de allmänna principerna om unionsrättens autonomi, företräde, effektivitet och enhetliga tillämpning samt den bindande verkan av EU-domstolens domar, mot bakgrund av den tolkning av Republiken Polens konstitution som Författningsdomstolen har gjort i dom av den 14 juli (mål P 7/20) och dom av den 7 oktober 2021 (mål K 3/21),

—

fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, eftersom Författningsdomstolen inte uppfyller kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag till följd av oegentligheter i förfarandet för utnämning av tre domare vid denna domstol i december 2015 och i förfarandet för utnämning av dess ordförande i december 2016, och

—

förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/857 av den 19 april 2023 om ändring av förordning (EU) 2018/842 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) 2018/1999, (1) och

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Åsidosättande av artikel 192.2 c FEUF

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 192.2 c FEUF genom att de inte har antagit den omtvistade förordningen med stöd av denna fördragsbestämmelse, vilken kräver enhällighet i rådet, trots att den omtvistade förordningen väsentligt påverkar en medlemsstats val mellan olika energikällor och den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.

2.

Åsidosättande av principen om energisolidaritet i artikel 194.1 b FEUF

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt artikel 194.1 b FEUF genom att höja unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen och medlemsstaternas individuella mål för minskning av växthusgasutsläppen till 40 procent – vilket äventyrar Polens energitrygghet – eftersom ingen hänsyn har tagits till de enskilda medlemsstaternas intressen som eventuellt påverkas och att deras intressen inte har vägts mot unionens intressen.

3.

Åsidosättande av proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att höja unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen och medlemsstaternas individuella mål för minskning av växthusgasutsläppen till 40 procent på grundval av den felaktiga analysen i konsekvensbedömningen, vilken var ofullständig, innehöll fel och grundades på inaktuella uppgifter.

4.

Åsidosättande av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU

Polen anser att de svarande institutionerna har åsidosatt principen om lojalt samarbete genom att i förordning 2023/857 fastställa mål för minskning av växthusgasutsläppen på grundval av en social, ekonomisk och politisk situation som inte återspeglar den rådande verkligheten och utan hänsyn till medlemsstaternas faktiska kapacitet.

1)

Kostnaderna för interna konsulter, vilka underkänts av Genomförandeorganet för forskning (REA) avseende ett belopp om 184 642,84 euro, utgör stödberättigande kostnader enligt bidragsavtalet med referensnummer FP7SEC2012312484, ingånget i syfte att genomföra projektet ”Inter System Interoperability for Tetra – TetraPol Networks”.

2)

Det saknas grund för de av REA utfärdade debetnotorna nr 3242005825 om återbetalning av 171 342,97 euro för felaktigt bidrag och nr 3242005872 om uppbörd av 17 134,30 euro för avtalsviten.

3)

REA ska ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkom i samband med det interimistiska förfarandet.

1)

Talan ogillas.

2)

Ungern ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Innovaciones Cosmético Farmacéuticas SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Cunsorziu di i Salamaghji Corsi – Consortium des Charcutiers Corses och övriga sökande vars namn finns förtecknade i bilagan ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

1)

Talan avvisas.

2)

Europeiska investeringsbanken (EIB) ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det saknas anledning att döma i saken.

2)

Konings NV och Manuel Busto Amandi, SA ska bära sina rättegångskostnader samt vardera ersätta hälften av de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO).

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

i andra hand, ogiltigförklara det överklagade beslutet avseende varorna i klass 7, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

i andra hand, ogiltigförklara det överklagade beslutet avseende varorna i klass 7, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

i andra hand, ogiltigförklara det överklagade beslutet avseende varorna i klass 7, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

i andra hand, ogiltigförklara det överklagade beslutet avseende varorna i klass 7, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet och avslå ansökan om varumärkesregistrering vad avser alla tjänster i klasserna 35, 38 och 42, samt

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artiklarna 60.1 a och 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/825 av den 17 april 2023 om utvidgning av den antidumpningstull som införts genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1408 om import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål med ursprung i Indonesien till import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål som avsänts från Turkiet, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Turkiet eller inte (EUT L 103, 2023, s. 12, nedan kallad den angripna förordningen), i den mån den avser sökanden, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna förordningen strider mot artikel 13.1 och 13.2 i grundförordningen, i den mån kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att tillverkningsprocessen i Turkiet utgör ”en sammansättningsverksamhet eller ett färdigställande”.

2.

Andra grunden: Den angripna förordningen strider mot artikel 13.1 i grundförordningen, i den mån kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det inte fanns någon tillräcklig grund eller ekonomisk motivering för den process som utförs i Turkiet.

3.

Tredje grunden: Den angripna förordningen är rättsstridig i den mån den utvidgade den gällande tullen på import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål med ursprung i Indonesien till att även omfatta import av varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål som tillverkats i Turkiet av plattor av rostfritt stål med annat ursprung än Indonesien.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/825 av den 17 april 2023 om utvidgning av den antidumpningstull som införts genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1408 om import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål med ursprung i Indonesien till import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål som avsänts från Turkiet, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Turkiet eller inte (EUT L 103, 2023, s. 12; den omtvistade förordningen), och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Det påstås att artikel 13.1 och 13.2 i grundförordningen har åsidosatts, i den del kommissionen bedömde att bearbetning av plattor av rostfritt stål till varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål utgjorde en ”hopsättningsverksamhet” i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i grundförordningen.

2.

Andra grunden: Det påstås att kommissionen, genom att införa åtgärder mot kringgående vid import av varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål som har tillverkats i Turkiet av plattor av rostfritt stål med ursprung i Turkiet, produkter som inte omfattades av undersökningen och som man är ense om inte kringgår den ursprungliga åtgärden, har

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

fastställa att det aktuella varumärket är registrerbart, och

—

förplikta motparten vid överklagandenämnden att ersätta klagandens rättegångskostnader.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det beslut som Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) fattade den 15 maj 2023 inom ramen för uttagningsprov EPSO/AD/378/20, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna jämte ränta från dagen för talans väckande tills betalning sker.

1.

Den första grunden avser åsidosättande av artikel 45 FEUF. Sökanden gör i det avseendet gällande att uttagningskommittén, i beslutet av den 15 maj 2023, avslog sökandens ansökan om att få delta i uttagningsprov EPSO/AD/378/20 med motiveringen att hans franska juristexamen inte uppfyllde villkoren för detta uttagningsprov, trots att tribunalen i mål T-713/20, som rörde samma parter och grundade sig på samma bakomliggande omständigheter, hade förklarat att hans ansökan inte kunde avslås enbart av det skälet att det inte var fråga om ett av examensbevisen i uttagningsprovet och att meddelandet om uttagningsprov var rättsstridigt såvitt avsåg hans situation. Sökandens grundläggande frihet enligt artikel 45 FEUF har således åsidosatts, eftersom det förhållandet att hans franska examensbevis inte erkändes utgjorde ett allvarligt hinder för den fria rörligheten för personer genom att uttagningskommittén inte bedömde hans examensbevis i enlighet med EU-domstolens fasta praxis på området. Den första grundens andra del avser underlåtenheten att beakta sökandens utbildnings- och andra behörighetsbevis samt hans erfarenhet i övrigt, vilka visar att han har de kunskaper och den erfarenhet som krävs.

2.

Den andra grunden avser en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna, eftersom uttagningskommittén inte beaktade sökandens erfarenhet av översättning av juridiska texter som han förvärvat genom att arbeta vid Europaparlamentet. Den uppenbart oriktiga bedömningen består i att det rör sig om erfarenhet av översättning av juridiska texter, vilket också ingår bland de krav som anges i meddelandet om uttagningsprov. Uttagningskommittén gjorde även en felaktig rättstillämpning, eftersom sökandens erfarenhet från liknande tjänster vid andra EU-institutioner uppfyller de aktuella kraven och – i enlighet med relevant praxis – ska bedömas uteslutande mot bakgrund av det aktuella uttagningsprovets sammanhang. Genom att förfara på detta sätt avvek uttagningskommittén från lydelsen i meddelandet om uttagningsprov, som den är strikt bunden av.

3.

Den tredje grunden avser underlåtenhet att beakta den översättarerfarenhet som sökanden förvärvat inom ramen för interinstitutionella utbyten mellan EU-domstolen och Europaparlamentet. Även om sökanden vid den aktuella tidpunkten formellt sett var översättare vid Europaparlamentet, var det fel av uttagningskommittén att inte alls beakta de kunskaper som han förvärvat genom att arbeta vid EU-domstolen inom ramen för dessa utbyten. Det rörde sig nämligen, i alla avseenden, om relevant erfarenhet, oavsett om den förvärvats inom ramen för nämnda utbyten. Genom att beteckna denna erfarenhet som irrelevant gjorde uttagningskommittén en felaktig rättstillämpning.

4.

Den fjärde grunden avser underlåtenhet att beakta all den juridiska yrkeserfarenhet som sökanden förvärvat i Kroatien. Uttagningskommittén gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eftersom den inte erkände en erfarenhet på cirka 45 arbetsdagar vid en advokatbyrå i Kroatien. Sökanden tillerkändes endast ungefär en månads arbete på advokatbyrån efter det att han hade blivit upptagen i förteckningen över biträdande jurister. Till stöd för argumentet att även den omtvistade perioden borde ha beaktats gör sökanden gällande att det förhållandet att han blev upptagen i förteckningen vid en senare tidpunkt berodde på att han innehar ett utländskt examensbevis, vilket granskades vid ett möte i det kroatiska advokatsamfundet nästan en månad efter hans ansökan om att bli upptagen i advokatsamfundets förteckning över biträdande jurister. Fram till dess att sökanden blev upptagen i förteckningen var de arbetsuppgifter och andra åligganden som följde av hans anställning vid advokatbyrån av rent juridisk karaktär, vilket även framgick av de handlingar som sökanden ingett. Dessa visade att hans arbetsgivare, från och med anställningsförhållandets början, avsåg att han skulle utöva juridisk verksamhet som biträdande jurist. I meddelandet om uttagningsprov anges dessutom inte någonstans att en förutsättning för erkännande av relevant erfarenhet är att den sökande är upptagen i förteckningen över biträdande jurister, utan endast att han eller hon har varit anställd vid en advokatbyrå. Uttagningskommittén avvek följaktligen från lydelsen i meddelandet om uttagningsprov, som den är strikt bunden av.

5.

Den femte grunden avser bristande motivering av beslutet av den 15 maj 2023, genom vilket uttagningskommittén avslog sökandens ansökan om att få delta i det omtvistade uttagningsprovet. Sökanden gör gällande att det nämligen inte någonstans i beslutet anges vilka tydliga kriterier som uttagningskommittén lade till grund för sitt beslut, trots att de anförda skälen är motstridiga och att det av skälen inte går att utläsa exakt vilket kriterium sökanden inte uppfyllde. Genom att förfara på detta sätt åsidosatte uttagningskommittén även principen om likabehandling, eftersom alla andra sökande redan från början visste om de uppfyllde villkoren för uttagningsprovet, medan sökanden, på grund av beslutets bristande motivering, fortfarande inte vet om han uppfyller villkoren för uttagningsprovet och på grundval av vilka kriterier uttagningskommittén bestämmer detta.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

ogilla den invändning som framställts av Capri Sun AG, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C (2023) 3232 final av den 10 maj 2023.

1.

Beslutet saknar rättslig grund, då det stöder sig på en felaktig tolkning och tillämpning av artikel II.19.1 f i bidragsavtalet jämförd med artikel 30 i förordning nr 966/2012, som är tillämplig på avtalet enligt artikel 279.3 i förordning nr 1046/2018.

2.

Det angripna beslutet meddelades i strid med proportionalitetsprincipen såsom den kommer till uttryck i artikel 135 i förordning nr 966/2012 vid tillämpningen av artikel II.27.6 i bidragsavtalet, i strid med artikel II.25.4 i samma avtal och i strid med artikel 5 FEUF och tilläggsprotokoll nr 2.

3.

Det angripna beslutet strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar.