—

med beaktande av artikel 5.3 i rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 av den 14 december 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel (1) (beslutet om egna medel),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) 2020/2094 av den 14 december 2020 om inrättande av Europeiska unionens återhämtningsinstrument för att stödja återhämtningen efter covid-19-krisen (2),

—

med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 av den 17 december 2020 om den fleråriga budgetramen 2021–2027 (4), inbegripet de gemensamma och ensidiga förklaringar som godkänts som en del av den fleråriga budgetramen,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 april 2021 om en ny finansieringsstrategi för att finansiera NextGenerationEU (COM(2021)0250),

—

med beaktande av kommissionens förslag till rådets beslut om ändring av beslutet om systemet för Europeiska unionens egna medel (COM(2021)0570),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (COM(2019)0640) och av parlamentets resolution av den 15 januari 2020 om detta (5),

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen samt artikel 1.1 e och bilaga 3 i talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från budgetutskottet (A9-0250/2022), och av följande skäl:

A.

Enligt beslutet om egna medel ska kommissionen bemyndigas att låna upp medel på kapitalmarknaderna på EU:s vägnar till ett belopp av högst 750 miljarder EUR i 2018 års priser för det enda syftet att hantera konsekvenserna av covid-19-krisen genom EU:s återhämtningsinstrument NextGenerationEU. Ett belopp på 360 miljarder EUR i 2018 års priser får användas för att tillhandahålla medlemsstaterna lån och 390 miljarder EUR får användas direkt för att täcka EU:s utgifter.

B.

Återbetalningen av de lånade medlen och tillhörande ränta ska belasta EU:s budget och planeras på ett sätt som säkerställer en stadig och förutsägbar minskning av skulderna fram till senast den 31 december 2058. Taken för egna medel har höjts med 0,6 % för att täcka alla skulder som EU ådrar sig till följd av lån via NextGenerationEU.

C.

Parlamentet, rådet och kommissionen har antagit en rättsligt bindande färdplan för införande av nya egna medel i syfte att generera tillräckligt med medel för att täcka förväntade utgifter i samband med återbetalningen av NextGenerationEU, och därmed inte minska finansieringen av EU-program och EU-politik.

D.

Enligt beslutet om egna medel måste kommissionen på ett heltäckande sätt regelbundet informera parlamentet och rådet om alla aspekter av sin skuldförvaltningsstrategi, inbegripet en emissionskalender med förväntade emissionsdatum och emissionsvolymer för det kommande året, och en plan med förväntade kapital- och räntebetalningar.

E.

Det totala belopp som planerats för NextGenerationEU och betalning av periodisk kupong och inlösen på förfallodagen (återbetalningskostnader för återhämtningsinstrumentet) har fastställs till 14,7 miljarder EUR under perioden 2021–2027.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt avdelning XIX,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 av den 28 april 2021 om inrättande av Horisont Europa – ramprogrammet för forskning och innovation, och om dess regler för deltagande och spridning (1),

—

med beaktande av rådets beslut (EU) 2021/764 om inrättande av det särskilda programmet för genomförande av Horisont Europa – ramprogrammet för forskning och innovation (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget (3),

—

med beaktande av Europeiska innovationsrådets arbetsprogram för 2021 och 2022,

—

med beaktande av EIC:s genomslagsrapport 2021,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 januari 2018 med titeln Preliminär utvärdering av Horisont 2020: maximerade effekter av EU:s program för forskning och innovation (COM(2018)0002),

—

med beaktande av den konsekvensbedömning av den 7 juni 2018 som åtföljer kommissionens förslag till Horisont Europa (SWD(2018)0307),

—

med beaktande av uttalandet av den 16 augusti 2022 från EIC:s styrelse inför diskussionen i Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi om genomförandet av EIC (4),

—

med beaktande av uttalandet av den 9 februari 2022 från EIC:s styrelse om EIC:s arbetsprogram för 2022 och framtiden för EIC-fonden (5),

—

med beaktande av kommissionens pressmeddelande av den 5 augusti 2022EIC Accelerator implementation update (6),

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen samt artikel 1.1 e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A9-0268/2022), och av följande skäl:

A.

Europeiska innovationsrådet (EIC) är EU:s främsta innovationsprogram för att identifiera, utveckla och expandera banbrytande, och i synnerhet teknikintensiva, innovationer. EIC ska underlätta och förbättra nätverksbyggande och samarbete och skapa synergier mellan olika innovationsgrupper i EU och med EIT i synnerhet, för att säkerställa en bred geografisk täckning. Det inrättades för att främja Europas tekniska strategiska oberoende och för att förbättra den europeiska riskkapitalmarknadens funktion.

B.

I förordning (EU) 2021/695 identifieras EIC som en ”centralt förvaltad gemensam kontaktpunkt” som ”i huvudsak [ska] fokusera på banbrytande och omvälvande innovation, med särskild inriktning på marknadsskapande innovation, samtidigt som man stöder all slags, även inkrementell, innovation”.

C.

I förordning (EU) 2021/695 föreskrivs att EIC måste verka i enlighet med tydligt unionsmervärde, oberoende, risktagningsförmåga, effektivitet, ändamålsenlighet, öppenhet och ansvarighet.

D.

I rådets beslut (EU) 2021/764 fastställs att EIC har två mål. För det första att identifiera, utveckla och införa högriskinnovationer av alla slag, även inkrementell innovation, och för det andra att stödja snabb expansion för innovativa företag på unionsnivå och internationell nivå under hela vägen från idé till marknad.

E.

EIC genomförs genom tre huvudpelare: EIC Pathfinder, EIC Transition, och EIC Accelerator.

F.

Pathfinder kommer att ge bidrag till riskfyllda spetsprojekt som utforskar nya och teknikintensiva områden i syfte att utveckla potentiellt radikal innovativ framtidsteknik och nya marknadsmöjligheter.

G.

Accelerator stöder främst små och medelstora företag med ambitionen att utveckla banbrytande teknikintensiva innovationer som är avgörande för Europas framtida tillväxt och öppna strategiska oberoende.

H.

Accelerator genomförs främst genom EIC:s blandfinansiering som beviljas med ett enda förfarande och ett enda beslut, som ger stöd till innovatören i form av ett enda globalt åtagande för ekonomiska resurser som täcker de olika etapperna av innovation fram till marknadsinförande, inbegripet massmarknadsföring i förväg.

I.

Lagstiftningen om Horisont Europa gör det möjligt för unionen att bära den inledande risken med enbart den valda innovationen.

J.

Enligt rådets beslut (EU) 2021/764 ska kommissionen inrätta ett specialföretag för genomförandet av EIC:s blandfinansiering och förvalta alla operativa delar av Accelerator-projekt.

K.

EIC:s pilotprojekt och EIC:s utökade pilotprojekt visade med framgång EIC:s genomförbarhet som ett fullständigt program i enlighet med de allmänna slutsatserna från 2022 års utvärderingsstudie från kommissionen (7), trots vissa inledande problem, bland annat otydlig kommunikation med stödmottagarna om investeringsvillkoren för företag.

L.

Effektiviteten i EIC:s pilotprojekt var under press på grund av låga framgångar.

M.

Mellan 2018 och 2020 finansierade EIC:s pilotprojekt 330 Pathfinder-projekt inom ramen för ansökningsomgångar med ett stort antal ansökningar.

N.

Den geografiska spridningen av deltagandet och särskilt samordningen av Pathfinder-pilotprojektet koncentrerades till EU-15 och associerade länder. Ett lands ställning på den europeiska resultattavlan för innovation verkade återspeglas i antalet ansökningar och i framgångarna för dess innovatörer i Pathfinder-pilotprojektet – innovationsledarna hade de högsta framgångsgraderna och nya innovatörer hade de lägsta framgångsgraderna.

O.

EIC-fonden, som inrättades 2020 inom ramen för EIC-pilotprojektet, och som vid den tidpunkten godtogs av kommissionen, fungerade korrekt i sin ursprungliga struktur. 140 beslut om kapitalinvesteringar fattades, trots de återkommande förseningarna och problemen med undertecknandet av instrumentet för blandfinansiering. Dessa beslut hade en bruttosoliditetsgrad på 2,7, vilket visar att EIC-fonden i sin ursprungliga struktur kunde upprätta betydande saminvesteringar.

P.

I utvärderingsstudien dras slutsatsen att ”EIC-fonden bygger på välmotiverade allmänpolitiska mål och marknadsbehov” och att ”en tvistefråga om fondens struktur rör tolkningen av två regler för stödberättigande: bristande lönsamhet och saminvesteringar”.

Q.

Det förfarande för tillbörlig aktsamhet som fastställts inom ramen för EIC-pilotprojektet har varit särskilt framgångsrikt eftersom det har lett till högkvalitativa bedömningar av tillbörlig aktsamhet, vilket bekräftas av att flera av dessa bedömningar användes för att locka till sig externa investerare, vilket tyder på att investerare grundar sina investeringsbeslut på tillbörlig aktsamhet av tillräcklig kvalitet.

R.

Den strukturerade professionella investeringsrådgivning som tillhandahölls av investeringskommittén och Europeiska investeringsbanksgruppen (EIB) inom EIC och genomförandeorganet för små och medelstora företag (Eismea) kunde tillhandahålla den högkvalitativa bedömningen av tillbörlig aktsamhet på grund av det unika samarbetet mellan Eismea och EIB i kombination med investeringsexpertis från externa experter, däribland serieinvesterare och riskkapitalister, i investeringskommittén.

S.

Den kommenterade modellen för bidragsavtal för Horisont Europa offentliggjordes extremt sent, vilket skapade betydande osäkerhet bland sökande, inbegripet potentiella sökande inom EIC.

T.

Införandet av programförvaltare kan öka EIC:s effektivitet. Ytterligare nio programförvaltare har utsetts.

U.

Programförvaltarnas arbete är fortfarande inte tillräckligt synligt och upplevs som bristande i transparens från berörda parters sida.

V.

EIC är en ny typ av program som medför större finansiella risker än unionens vanliga utgifter, vilket kräver en särskild revisionsstrategi.

W.

Inom ramen för arbetsprogrammen för 2021 och 2022 gjordes 1,55 miljarder EUR respektive 1,71 miljarder EUR tillgängliga för EIC. Båda åren kom omkring 430 miljoner EUR från budgeten för Next Generation EU, och hela beloppet gjordes tillgängligt för EIC:s bidragskomponenter. Omkring 52 % av den tillgängliga budgeten anslogs till öppna ansökningsomgångar nedifrån och upp inom ramen för de öppna ansökningsomgångarna. 65 % av den tillgängliga finansieringen anslogs till EIC:s bidragskomponenter, medan 35 % anslogs till investeringskomponenter. Nästan 70 % av de tillgängliga medlen anslogs till Accelerator-ansökningarna, och 20 % gick till Pathfinder-ansökningarna.

X.

Den öppna ansökningsomgången i Pathfinder hade en andel godkända projekt på 6,45 % år 2021 och på 7 % år 2022. Inom ramen för ansökningsomgången till Pathfinder Challenges 2021 lämnades 403 förslag in och 39 förslag beviljades, vilket innebär att andelen godkända projekt var 9,7 %.

Y.

För Accelerator fanns det två brytdatum under 2021 respektive 2022.

Z.

Fram till september 2022 bestod den enda finansiering som överfördes till Accelerator-stödmottagarna av förskottsbetalningar för vilka tiden för beviljande var 12 månader, inga medel överfördes som en del av stöd till eget kapital och därmed likställt kapital och endast ett investeringsbeslut fattades, vilket ledde till en investeringstid på långt över ett år. Kommissionen började underteckna villkoren först sommaren 2022 för stödmottagare som valdes ut 2021 och de flesta av dem kommer att undertecknas efter sommaren (8).

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Ryssland och Ukraina, däribland resolutionerna av den 6 oktober 2022 om Rysslands upptrappning av sitt anfallskrig mot Ukraina (1), av den 19 maj 2022 om kampen mot straffrihet för krigsförbrytelser i Ukraina (2) och av den 25 november 2021 om människorättskränkningar begångna av privata militära företag och säkerhetsföretag, särskilt Wagner-gruppen (3),

—

med beaktande av Förenta nationernas stadga, konventionen av den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide) och den fjärde Genève-konventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid,

—

med beaktande av den internationella rättsliga ramen för att förebygga och bekämpa terrorism, inbegripet FN:s säkerhetsråds resolution 2341 om skydd av kritisk infrastruktur mot terroristhandlingar, som antogs den 13 februari 2017,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 och de internationella konventioner som följde på denna,

—

med beaktande av EU:s rättsliga ram mot terrorism, inbegripet rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/Gusp av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (4) och rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (5),

—

med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC),

—

med beaktande av resolution 2463 av den 13 oktober 2022 från Europarådets parlamentariska församling om den ytterligare upptrappningen av Ryska federationens aggression mot Ukraina,

—

med beaktande av uttalandet av den 10 oktober 2022 från Europeiska rådets ordförande Charles Michel om Rysslands våldsamma attacker mot Kiev och andra städer i Ukraina,

—

med beaktande av uttalandet av den 22 september 2022 från den höga representanten på Europeiska unionens vägnar om Rysslands anfallskrig mot Ukraina,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 14 november 2022 med en rekommendation om inrättande av ett register för att dokumentera skador som orsakats av Ryska federationens aggression mot Ukraina,

—

med beaktande av artikel 132.2 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Sedan 2014 och i synnerhet efter den 24 februari 2022, då Ryssland återupptog det olagliga, oprovocerade och orättfärdiga anfallskriget mot Ukraina, har dess styrkor utfört urskillningslösa attacker mot bostadsområden och civil infrastruktur, dödat tusentals ukrainska civila och utfört terrordåd i hela landet mot olika delar av civil infrastruktur, såsom bostadsområden, skolor, sjukhus, järnvägsstationer, teatrar och vatten- och elnät. Dessa brutala och omänskliga handlingar orsakar död, lidande, förstörelse och tvångsförflyttningar.

B.

De ryska väpnade styrkorna och deras proxyaktörer har utfört summariska avrättningar, bortföranden, sexuellt våld, tortyr och andra grymheter i nyligen och tidigare ockuperade områden i Ukraina, däribland massakrerna på civila i städer som Butja, Irpin, Izium och Lyman, den avsiktliga attacken mot en teater i Mariupol som dödade hundratals människor och attacken mot järnvägsstationen i Kramatorsk som dödade 60 civila.

C.

Tusentals civila har mördats i Ukraina, däribland hundratals barn, och många fler har torterats, trakasserats, utsatts för sexuella övergrepp, kidnappats eller tvångsförflyttats av de ryska väpnade styrkorna och deras proxyaktörer, eller försvunnit på grund av dem. Människorättsgrupper och internationella observatörsuppdrag har utförligt dokumenterat de många grymheter som begåtts av de ryska väpnade styrkorna och deras proxyaktörer mot ukrainska civila, såsom summariska avrättningar, tortyr, våldtäkt och storskaliga frihetsberövanden i så kallade filtreringscentrum, samt tvångsadoptioner av ukrainska barn och tvångsdeporteringar. Antalet dokumenterade krigsförbrytelser i Ukraina närmar sig 40 000 och förväntas öka efter dokumenteringen av krigsförbrytelserna i de nyligen befriade delarna av oblasten Cherson. Enligt övervakningsdata som samlats in av Ukrainas institut för massinformation har Ryska federationen begått 457 brott mot journalister och medier i Ukraina och de ryska ockupanterna har dödat mer än 40 ukrainska och utländska journalister sedan anfallskriget inleddes. Samma metoder har använts av Ryska federationen och dess proxyaktörer i de ockuperade områdena sedan 2014, och det tydligaste exemplet är Izoljatsija-fängelset i Donetsk.

D.

Ryska federationen fortsätter att ständigt bryta mot FN-stadgans principer genom sina aggressionshandlingar mot Ukrainas suveränitet, oberoende och territoriella integritet, och att flagrant och grovt kränka internationell humanitär rätt, bland annat genom att avsiktligt rikta in sig på civil egendom som inte får ”utsättas för anfall” i enlighet med artikel 52.1 i 1977 års tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna från 1949. Dessa brott återspeglar en grotesk likgiltighet för de krigsregler och krigslagar som begränsar utövandet av militär makt, vilket till exempel ses i den omänskliga behandlingen av krigsfångar, den utbredda användningen av tortyr mot och summariska avrättningar av ukrainska krigsfångar, samt nekat tillträde för internationella humanitära organisationer såsom Internationella rödakorskommittén.

E.

Ryssland har redan avfyrat mer än 4 000 missiler mot Ukraina och beskjutit landet mer än 24 000 gånger, även från belarusiskt territorium. Rysslands robot-, drönar- och artilleriangrepp har hittills skadat eller förstört 60 982 civila infrastrukturanläggningar i Ukraina, däribland 42 818 bostadshus, 1 960 utbildningsinstitutioner, 396 medicinska institutioner, 392 kulturella byggnader och 87 religiösa byggnader samt 5 315 vatten- och elektricitetsanläggningar. Avsiktliga missil- och drönarattacker som avfyrats av Ryska federationen, bland annat med iranska drönare, har skadat eller förstört omkring 40 % av Ukrainas kritiska energiinfrastruktur.

F.

Under belägringen av Mariupol skapade Ryska federationens myndigheter en storskalig humanitär kris som ledde till att tiotusentals civila dog och förstörde 95 % av staden.

G.

Sedan oktober 2022 har ryska styrkor avsiktligt riktat in sig på kritisk infrastruktur i hela Ukraina i syfte att terrorisera befolkningen och stoppa dess tillgång till gas, el, vatten, internet och andra grundläggande varor och tjänster, vilket är särskilt förödande inför den kommande vintern. Syftet med dessa attacker är att terrorisera Ukrainas befolkning, att undertrycka dess motstånd och beslutsamhet att fortsätta att försvara sitt land samt att tvinga dem att acceptera ockupationsmakten och samtycka till det olagliga försöket att annektera flera delar av Ukraina. Polens territorium har drabbats under dessa attacker och två polska medborgare har dödats.

H.

Ryssland är ansvarigt för den globala livsmedelskrisen till följd av sitt anfallskrig mot Ukraina och sin blockad av ukrainska kusthamnar. Sedan krigets första början har Ryssland använt mat och svält som vapen. Genom sina avsiktliga handlingar, bland annat att förstöra lager, störa produktionen och införa kvoter på den egna exporten av livsmedel och gödselmedel, har Ryssland förvärrat den globala livsmedelskrisen.

I.

Ryssland har olagligt annekterat den ukrainska autonoma republiken Krim och staden Sevastopol samt oblasterna Donetsk, Cherson, Luhansk och Zaporizjzja i Ukraina. Rysslands ockupation av kärnkraftverket Zaporizjzja är ett allvarligt hot mot anläggningens säkerhet och trygghet. Ryssland har kidnappat arbetstagarna vid kärnkraftverket och tvingat dem att arbeta, lagrat militär utrustning på platsen och öppnat eld mot mål i dess omedelbara närhet. Ryssland har också äventyrat säkerheten vid kärnkraftverket i Tjernobyl.

J.

Ryssland utgör en risk för säkerheten och tryggheten på hela den europeiska kontinenten och för den regelbaserade världsordningen genom sina försök att undergräva skyddet och säkerheten vid Ukrainas kärntekniska anläggningar och sina hot om användning av kärnvapen. Ryska befattningshavare har vid flera tillfällen hotat europeiska länder, bland annat genom ”militära och tekniska åtgärder”, på grund av deras stöd till Ukraina och/eller deras strävanden att ansluta sig till Nato. Rysslands försök att utnyttja energiexporten som ett verktyg för geopolitiskt tvång innebär att energiförsörjningen används som vapen. Skadorna på gasledningarna Nord Stream 1 och 2 den 26 september 2022 ledde till stora gasläckor i Östersjön, vilket också utgör en miljöattack mot EU.

K.

Ryska väpnade styrkor eller grupper som kontrolleras av ryska staten och proxyaktörer såsom Wagner-gruppen har upprepade gånger riktat in sig på civila på flera andra platser, bland annat under det andra Tjetjenienkriget, kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 och det syriska inbördeskriget, samt i Libyen, Centralafrikanska republiken och Mali. Wagner-gruppen får betydande politiskt, ekonomiskt och logistiskt stöd från de ryska myndigheterna, särskilt från det ryska försvarsministeriet.

L.

Ryssland har under många år stött och finansierat terroristregimer och terroristorganisationer, särskilt Assad-regimen i Syrien, till vilken Ryssland har levererat vapen och för vars försvar Ryssland har utfört avsiktliga attacker mot den syriska civilbefolkningen, städer och civil infrastruktur. Ryssland har utfört attacker i andra suveräna länder och på sitt eget territorium, bland annat dödande eller försök att mörda många av motståndarna till Putins diktatur, bland annat journalister, politiker, aktivister och utländska ledare, inte minst Anna Politkovskaja, Viktor Jusjtjenko, Boris Nemtsov, Stanislav Markelov, Anastasia Baburova. Sergej Protazanov, Natalja Estemirova, Sergej Magnitskij, Sergej Jusjenkov, Jurij Sjtjekotjichin, Boris Berezovskij, Dzjochar Dudajev och Zelimchan Changosjvili – samt förgiftningen med nervmedel av familjen Skripal i Förenade kungariket, förgiftningen av Alexander Litvinenko, Vladimir Kara-Murza, Aleksej Navalnyj m.fl. och bombningen 2014 av ammunitionsdepåer i Tjeckien. Den nuvarande ryska regimens systematiska förtryck av sitt eget folk har fått en totalitär karaktär och regimen har en lång historia av att använda våld mot sina politiska motståndare.

M.

Ryska federationen stöder aktivt och gör det möjligt för Aleksandr Lukasjenko att förtrycka det belarusiska folket genom en enorm våg av hårt repressiva åtgärder, däribland tortyr. Enligt utredningar har högt uppsatta belarusiska tjänstemän konspirerat med ett falskt bombhot för att olagligen omdirigera ett Ryanairs passagerarflyg för att gripa en belarusisk dissident, i en gemensam särskild operation av den belarusiska och ryska underrättelsetjänsten. Kapning av ett civilt flygplan utgör en statsterrorismhandling. Lukasjenko bör behandlas som medskyldig för aggressionskriget mot Ukraina på grund av sin roll när det gäller att möjliggöra attacker från Belarus territorium och öppet stödja de ryska angriparna.

N.

Den 15 november 2022 dömde en nederländsk domstol två ryssar och en Moskvatrogen ukrainsk separatist i sin frånvaro för morden på 298 personer vid nedskjutningen av Malaysia Airlines flyg 17. Den ryska staten fortsätter att förneka sitt ansvar för nedskjutningen av Malaysia Airlines flyg 17 och vägrar att samarbeta med internationella rättsliga organ. På samma sätt fortsätter Ryska federationen att vägra att återlämna vrakdelar och svarta lådor från det polska regeringsflygplanet TU-154 som kraschade nära Smolensk i Ryska federationen i april 2010.

O.

Ryssland för också ett aktivt informationskrig, sprider desinformation om Ukraina, Europa och liberala demokratiska värden, och genomför särskilda operationer för att destabilisera samhället i Ukraina och misskreditera förbindelserna med Ukrainas internationella partner.

P.

EU upprätthåller en förteckning över personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar som är föremål för sanktioner, men den nuvarande rättsliga ramen, till skillnad från länder som Förenta staterna och Kanada, har ingen grundval för att kategorisera en stat som sponsor av terrorism.

Q.

De åtgärder som vidtas av ryska styrkor och proxystyrkor stämmer överens med den definition av terrorism som godtagits av EU, FN:s säkerhetsråd och FN:s generalförsamling i FN:s säkerhetsråds resolution 1566 från 2004, FN:s generalförsamlings resolution 49/60 av den 9 december 1994 och rådets gemensamma ståndpunkter 2001/931/Gusp och 2009/468/Gusp (6).

R.

Under de senaste månaderna har parlamenten eller vissa kamrar i parlamenten i Litauen, Lettland, Estland, Polen och Tjeckien, Europarådets parlamentariska församling och Konferensen mellan de parlamentariska organen för EU-frågor vid Europeiska unionens parlament (Cosac) antagit resolutioner där Ryssland förklaras vara en terroriststat eller en statlig sponsor av terrorism, eller där den nuvarande ryska regimen kategoriseras som terroristregim. I resolutionerna av den 27 juli 2022 från Förenta staternas senat och av den 12 maj 2022 från representanthuset uppmanades det amerikanska utrikesministeriet att kategorisera Ryssland som statlig sponsor av terrorism.

S.

Europeiska rådets ordförande Charles Michel förklarade i sina kommentarer vid parlamentets extra debatt den 1 mars 2022 om Rysslands aggression mot Ukraina att Rysslands aggression är ”ren och skär geopolitisk terrorism”. Charles Michel förklarade den 23 september 2022 i sitt tal till FN:s 77:e generalförsamling om Ryska federationen att när en permanent medlem av säkerhetsrådet inleder ett oprovocerat och oberättigat krig som har fördömts av generalförsamlingen bör dess avstängning från säkerhetsrådet ske automatiskt.

T.

I sitt uttalande den 14 mars 2022 betecknade Zbigniew Rau, tjänstgörande ordförande för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Ryska federationens regerings attacker mot oskyldiga civila och civil infrastruktur i Ukraina som ”statlig terrorism”,

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 8 och 21,

—

med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp av den 8 december 2008 om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 februari 2022 om genomförandet av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken – årsrapport 2021 (2),

—

med beaktande av rapporten av den 16 juni 2021 från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Rapport om Gusp – Våra prioriteringar under 2021,

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från Europeiska unionen och FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) av den 17 november 2021 om Europeiska unionens stöd till UNRWA (2021–2024),

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 18 maj 2022 från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen om ett strategiskt partnerskap med Gulfstaterna (JOIN(2022)0013) och rådets slutsatser av den 20 juni 2022 om detta,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 66/290 av den 10 september 2012 om uppföljning av punkt 143 om mänsklig säkerhet i slutdokumentet från världstoppmötet 2005,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 (2000) av den 31 oktober 2000 om kvinnor, fred och säkerhet,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 70/1 av den 25 september 2015Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling,

—

med beaktande av FN:s mål för hållbar utveckling,

—

med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2020 om jämställdhet inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (3),

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikes frågor (A9-0256/2022), och av följande skäl:

A.

Det som i detta betänkande avses med ”hela Mellanösternregionen” eller ”Mellanöstern i stort” inbegriper en mycket heterogen grupp länder i området mellan Medelhavet och Persiska viken. Denna region är strategisk för EU med tanke på dess geografiska läge och på gemensamma band och kräver en långsiktig strategi och en samordnad politik, i och med unionens mål att främja värdena fred, säkerhet och skydd av de mänskliga rättigheterna i strikt överensstämmelse med internationell rätt. Stabiliteten och säkerheten i Europa och hela Mellanösternregionen är beroende av varandra, och för närvarande kännetecknas säkerhetssituationen i regionen av pågående konflikter med starka regionala och utomregionala dimensioner, och är både instabil och mycket oroväckande.

B.

Mellanöstern har plågats av många olika grogrunder till instabilitet, vilket både är en konsekvens av strukturella geopolitiska spänningar och ihållande inhemska faktorer såsom problem med socioekonomisk utveckling, svag samhällsstyrning och religiös radikalism. Flera länder i hela Mellanösternregionen har varit drabbade av krig, instabilitet samt sociala och finansiella kriser. Terroristorganisationer har utnyttjat instabiliteten och säkerhetssituationen och har orsakat många civilas död. I detta oroliga sammanhang, och med tanke på historiska förbindelser och grannförbindelser, har EU en viktig roll att spela för att bidra till att stabilisera regionen. EU som en internationell aktör bör kunna befästa sin ställning som konstruktiv partner med hjälp av medlingskapacitet i syfte att hjälpa länder i Mellanöstern att uppnå stabilitet och välstånd.

C.

Olika EU-medlemsstaters inflytande och roll i regionen är ojämn på grund av deras specifika historiska, kulturella och socioekonomiska band. Alla EU:s medlemsstater delar de gemensamma målen om säkerhet och stabilitet samt om att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Dessa särdrag kan ibland underblåsa uppfattningar bland länderna i regionen som är motsägelsefulla och antagonistiska liksom konkurrerande strategier som inverkar mycket negativt på uppnåendet av en mer samstämd och effektiv strategi från EU:s sida. EU:s politik har i allt högre grad varit inriktad på migrations- och asylfrågor samt på terrorismbekämpning. Det är också nödvändigt att fokusera på de bakomliggande orsakerna till instabilitet för att tillhandahålla långsiktiga strategier och lösningar för gemensamma utmaningar.

D.

Persiska viken präglas av eskalerande statliga, etniska och religiösa rivaliteter som sannolikt kommer att inte bara befästa nuvarande kriser, som den i Jemen, utan även sprida instabilitet i hela regionen.

E.

De olösta konflikterna i Libyen och Syrien är ett stort orosmoment och hämmar stabiliteten i hela regionen. Tredjelandsaktörer, såsom Iran, Ryssland och Turkiet i Syrien, är närvarande i dessa länder, och militära och paramilitära grupper är inblandade i dessa konflikter, såsom Rysslands Wagnergruppen. Jemen befinner sig mitt i en utdragen politisk och humanitär kris, som har förvärrats av kriget, och det har ihållande strömmat in vapen i landet. 80 procent av befolkningen, 24,1 miljoner människor, är i behov av humanitärt bistånd och skydd. Kriget i Jemen är nu den största humanitära krisen i världen. Det pågår sociala och politiska konflikter i Irak och Libanon där olika regionala makter försöker påverka lokalbefolkningen i syfte att öka sin kontroll. Dessa konflikter kan förvärras ytterligare. Den pågående israeliska ockupationen av de palestinska territorierna är en ständig källa till instabilitet. Konflikterna i regionen har påverkat livet för miljontals flyktingar som tvingats lämna sina hemländer, däribland omkring 14 miljoner palestinier (4), 7 miljoner syrier (5), 2 miljoner irakier (6) och 1,7 miljoner jemeniter (7).

F.

UNRWA fortsätter att bidra till regional stabilitet och fred. Dess finansiering är inte tillräcklig för att den ska kunna fullgöra sitt mandat, vilket är avgörande för den mänskliga utvecklingen av och det humanitära stödet till några av världens mest utsatta flyktingar, och därför är EU:s fortsatta stöd till UNRWA ett centralt inslag i EU:s strategi för att bidra till att främja säkerhet, stabilitet och utveckling i regionen.

G.

Trots att Förenta staterna tillskriver regionen lägre prioritet, spelar landet en relevant roll, inbegripet genom en direkt militär och säkerhetsmässig närvaro, som förvisso trappas ned men fortfarande spelar en avgörande roll i många länder. Ryssland har klivit fram som en militär aktör i regionen efter sitt ingripande 2015 till stöd för Syriens regim.

H.

Den 15 september 2020 enades Förenade Arabemiraten och Bahrain om att normalisera sina förbindelser med Israel genom att underteckna de så kallade Abrahamavtalen.

I.

Toppmötet den 27–28 mars 2022 mellan Israel, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Egypten och Marocko i syfte att skapa en ny regional säkerhetsstrategi och öka sitt inbördes samarbete, där även Förenta staternas utrikesminister deltog, banade väg för en ny regional säkerhetsstrategi. Sedan 2011 har Iran avsevärt ökat sitt inflytande i regionen. Vid toppmötet i al-Ula i Saudiarabien 2021 avslutade Förenade Arabemiraten, Egypten och Bahrain sin bojkott av Qatar efter nästan fyra år. Under 2021 bidrog samtalen mellan Saudiarabien och Iran och högnivådialoger mellan Iran och Förenade Arabemiraten till nedtrappningen i regionen.

J.

Både Ukraina och Ryssland är ledande exportörer av spannmål och gödselmedel för jordbruksprodukter för ett stort antal länder i regionen som är starkt beroende och sårbara. Rysslands krig i Ukraina och dess blockad av Ukrainas spannmål orsakar brist på vete och spannmål och kan få 49 miljoner människor att leva under svältliknande villkor. Störningar i samband med kriget förvärrar de ständigt stigande livsmedelspriserna och förvärrar fattigdomen.

K.

EU:s medlemsstater fortsätter att exportera vapen till länder i regionen. EU har antagit en gemensam ståndpunkt som fastställer gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel (8).

L.

Länderna i regionen är viktiga handelspartner för EU, och det finns starka ekonomiska band mellan de båda parterna. Den pågående globala energikrisen, som förvärrats av Rysslands krig i Ukraina, har lett till ökade kontakter med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) och andra länder i regionen angående import av energiresurser till EU. Det finns potential för ett starkare samarbete på andra områden såsom den gröna omställningen, begränsning av och anpassning till klimatförändringar, turism, bättre samhällsstyrning, utbildning, kultur och mänskliga rättigheter. I det gemensamma meddelandet om ett strategiskt partnerskap med Gulfstaterna beskrivs flera områden av gemensamt intresse för EU, GCC och andra Gulfstater. De arabiska gulfstaterna har ökat sina humanitära bistånd och utvecklingsbistånd.

M.

Mellanöstern i stort hör till de regioner som mest påverkats av klimatförändringarna i världen, med temperaturer som stiger dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet. Regionens länder står inför en mängd miljöutmaningar, såsom ökenspridning, förlust av biologisk mångfald, föroreningar i havs- och kustområden, luftföroreningar samt vattenbrist och dålig vattenkvalitet – frågor som kommer att förvärras av klimatförändringarna. Sandstormarnas frekvens och intensitet ökar stadigt i regionen. Klimatrelaterad vattenbrist, ökenspridning och osäker livsmedelsförsörjning hotar människors säkerhet och kan förvärra befintliga konflikter eller utlösa nya konflikter i regionen. Det behövs ökad kontakt med partner i regionen mot bakgrund av den pågående globala energikrisen och det ryska aggressionskriget mot Ukraina. Det finns potential för ett starkare samarbete på andra områden såsom den gröna omställningen, bättre samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Den europeiska gröna given kan skapa kanaler för ett konstruktivt samarbete mellan EU och länderna i regionen. EU måste importera förnybar energi för att uppfylla sina klimatmål. I samband med globala insatser för att minska utsläppen av växthusgaser och fasa ut fossila bränslen måste länderna i hela Mellanösternregionen diversifiera sina ekonomier, vilka är starkt beroende av utvinning av och handel med kolväten. I oktober 2021 lovade Förenade Arabemiraten att uppnå nettonollutsläpp senast 2050, Saudiarabien lovade att uppnå nettonollutsläpp på den inhemska marknaden senast 2060 och Qatar lovade att uppnå en 25-procentig minskning av växthusgasutsläppen fram till 2030.

N.

Problem kopplade till icke-inkluderande samhällsstyrning och överträdelser av rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, liksom terrorism, korruption och utländsk inblandning i regionen är oroande och betydande källor till instabilitet och osäkerhet. Fängslandet eller tortyren av fredliga företrädare för den politiska oppositionen, människorättsförsvarare och samhällsaktivister i flera länder i hela regionen har ökat som svar på legitima demokratiska ambitioner och banar väg för ytterligare konflikt. Enligt rapporter registrerades 520 avrättningar 2021 i sju länder: Egypten, Iran, Irak, Saudiarabien, Syrien, Förenade Arabemiraten och Jemen, vilket utgör en ökning med 19 % jämfört med 2020. Djupt rotad korruption har en negativ inverkan på sysselsättning, tillväxt och utveckling och äventyrar staternas förmåga att fullgöra sina skyldigheter att främja, respektera och skydda individers mänskliga rättigheter inom sina jurisdiktioner. Världens högsta ungdomsarbetslöshet samt fängslande eller tortyr av politiska oppositionella och samhällsaktivister i hela regionen underblåser spänningar och konflikter.

O.

Definitionerna av stabilitet och säkerhet har ett positivt samband med den demokratiska utvecklingen och respekten för rättsstatsprincipen. Ny forskning (9) inom politisk ekonomi bekräftar att det finns en ekonomiskt och statistiskt signifikant positiv effekt av demokrati på framtida BNP per capita och antyder att den långvariga BNP-ökningen under de 25 år som följer på en demokratiseringsprocess ligger på omkring 20–25 %. De repressiva åtgärderna mot mediernas mångfald och mot pressfriheten har destabiliserat regionen ytterligare genom att öka främjandet av våld och demonisera alla oppositionella röster.

P.

Enligt Unicef utgörs nästan hälften av befolkningen i Mellanöstern och Nordafrika av barn och ungdomar (i åldern 0–24 år). Enligt den arabiska ungdomsundersökningen 2021 betraktas stigande levnadskostnader och andra hushållsrelaterade frågor som de främsta hindren som regionen är drabbad av, eftersom över en tredjedel av de unga araberna kämpar för att få det att gå ihop. Hundratals europeiska barn har hållits i över fyra år i fånglägren al-Hol och Roj.

Q.

EU:s riktlinjer för de mänskliga rättigheterna, inbegripet riktlinjerna om våld mot kvinnor och flickor och främjande av kvinnors rättigheter och jämställdhet bör stärkas och ställas i centrum för EU:s strategi för regionen. Kvinnors mänskliga rättigheter kränks systematiskt och kvinnorättsaktivister fortsätter att kränkas och hotas och hålls fortfarande frihetsberövade och fängslade i regionen eller förbjuds att resa. Hedersmord är fortfarande vanligt förekommande i många länder i Mellanöstern i stort, och många kvinnor lever fortfarande i äktenskaplig fångenskap. Att göra kvinnor delaktiga fullt ut i förebyggande och lösning av konflikter har visat sig vara gynnsamt för att främja säkerhet och stabilitet globalt. Inom GCC har det under de senaste åren funnits ett betydande fokus på att öka kvinnors representation i arbetskraften samt i kommuner eller parlament.

R.

Hbti-personer faller alltjämt offer för förtryck och våld i hela regionen, och dödsstraff förekommer fortfarande i många länder i regionen.

S.

Det bör säkerställas att religiösa och etniska minoriteter – däribland kristna – som fortsatt förföljs i många länder i Mellanöstern till fullo kan åtnjuta sina rättigheter och friheter.

T.

Den senaste tidens händelser i Iran har lett till att den rådande människorättskrisen förvärrats ytterligare. Till följd av Mahsa Aminis död har massprotester brutit ut runt om i landet, och de iranska myndigheterna har som svar på detta vidtagit oacceptabla repressiva åtgärder, särskilt mot kvinnor som protesterar mot övergrepp och diskriminering på systemnivå.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 168,

—

med beaktande av Agenda 2030 för hållbar utveckling, särskilt delmål 3.4 i mål 3 för hållbar utveckling, om att genom förebyggande insatser och behandling minska det antal människor som dör i förtid av icke smittsamma sjukdomar med en tredjedel samt främja psykisk hälsa och välbefinnande, och delmål 3.8, om att åstadkomma allmän hälso- och sjukvård för alla, som även skyddar mot ekonomisk risk, tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård av god kvalitet liksom tillgång till säkra, effektiva och ekonomiskt överkomliga grundläggande läkemedel och vaccin av god kvalitet (1),

—

med beaktande av den globala övervakningsramen för förebyggande och kontroll av icke-överförbara sjukdomar, särskilt prioriteringen att stoppa ökningen av diabetes och fetma (2),

—

med beaktande av rapporten från Världshälsoorganisationens (WHO) europeiska högnivåkonferens om icke-överförbara sjukdomar, som hölls i Asjchabad i Turkmenistan den 9–10 april 2019, Time to Deliver in Europe: meeting non-communicable disease targets to achieve the Sustainable Development Goals (3),

—

med beaktande av WHO:s globala pakt mot diabetes (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2012 om åtgärder mot diabetesepidemin i EU (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (COM(2019)0640) och av parlamentets resolution av den 15 januari 2020 om denna (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 maj 2020Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (COM(2020)0381) och av parlamentets resolution av den 20 oktober 2021 om denna (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 november 2020En läkemedelsstrategi för Europa (COM(2020)0761) och av parlamentets resolution av den 24 november 2021 om denna (8),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 februari 2021Europas plan mot cancer (COM(2021)0044) och av parlamentets resolution av den 16 februari 2022 om att stärka Europa i kampen mot cancer – mot en övergripande och samordnad strategi (9),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/522 av den 24 mars 2021 om inrättande av ett program för unionens åtgärder på hälsoområdet (programmet EU för hälsa) för perioden 2021–2027 (10),

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ett europeiskt hälsodataområde (COM(2022)0197),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2282 av den 15 december 2021 om utvärdering av medicinsk teknik (11),

—

med beaktande av kommissionens initiativ ”Healthier Together” – EU:s initiativ för icke-smittsamma sjukdomar av den 20 juni 2022 (12),

—

med beaktande av Världshälsoförsamlingens resolution av den 28 maj 2019 om att förbättra insynen på marknaderna för läkemedel, vaccin och andra hälso- och sjukvårdsprodukter,

—

med beaktande av handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter (13),

—

med beaktande av artikel 132.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Diabetes är en av de vanligaste icke-överförbara sjukdomarna. Över 33 miljoner människor i EU lever med diabetes. Detta antal förväntas öka till 38 miljoner fram till 2030 (14).

B.

Ungefär hälften av dem som lever med diabetes uppnår eller upprätthåller inte optimala blodsockermål (15), vilket leder till en ökad risk för diabetesrelaterade komplikationer som leder till försämrat välbefinnande och andra konsekvenser, däribland produktivitetsförluster och kostnader för samhället. Europa är den region i världen där flest barn och ungdomar lever med typ 1-diabetes (16).

C.

Mer än 95 % av diabetiker har typ 2-diabetes, med riskfaktorer såsom vikt över hälsosamma nivåer, tobaksbruk, för lite motion och ohälsosam kost. Typ 2-diabetes blir allt vanligare bland barn och unga (17).

D.

Både typ 1- och typ 2-diabetes har visat sig ha en negativ inverkan på den förväntade livslängden (18). Diabetes har uppskattats vara den fjärde vanligaste dödsorsaken i Europa (19).

E.

Diabetes kan för närvarande inte botas.

F.

Människor i alla åldrar och samhällsskikt kan drabbas av diabetes.

G.

Diabetes slår olika hårt mot olika socioekonomiska grupper, och socioekonomiska faktorer är avgörande för vilka konsekvenser sjukdomen får för människors liv.

H.

Alla patienter har rätt till en optimal behandling, oavsett ekonomiska förutsättningar, kön, ålder eller nationalitet, och det finns ett akut behov av att säkerställa lika tillgång till säkra, effektiva och ekonomiskt överkomliga behandlingar inom EU.

I.

EU-medborgarna dras alltjämt med ojämlikheter i fråga om förebyggande åtgärder. De är ojämlikt skyddade mot riskfaktorer, ojämlikt utbildade när det gäller hälsosamma beteenden och ojämlikt utrustade mot felaktig information. EU-medborgarna är även ojämlika när det gäller en snabb tillgång till överkomlig behandling och vård av god kvalitet, sett både mellan medlemsstaterna och mellan regionerna inom varje land.

J.

Diabetes är en orsak till många hälsokomplikationer. Exempelvis utvecklar en tredjedel av dem som lever med diabetes diabetesretinopati (20) och en tredjedel hjärt-kärlsjukdomar (21). Fyra femtedelar av alla fall av terminal njursvikt förekommer bland människor med typ 2-diabetes och/eller högt blodtryck (22). Diabetes är en orsak till tidig dödlighet och funktionsnedsättning (blindhet, amputationer, hjärtsvikt).

K.

Vissa former av typ 2-diabetes, graviditetsdiabetes, diabetesrelaterade komplikationer och andra konsekvenser av diabetes kan förebyggas genom strategier som riktar in sig på de riskfaktorer för sjukdomen som går att påverka, till exempel genom främjande av ett aktivt och tobaksfritt liv och tillgång till hälsosamma livsmedel samt politik som tar itu med de miljömässiga, kulturella och socioekonomiska bestämningsfaktorerna för hälsa och främjande av tidig diagnos och tidiga åtgärder. Diabetes diagnostiseras dock ofta för sent, och upp till en tredjedel av alla som lever med diabetes i EU vet för närvarande inte om att de är drabbade (23).

L.

Näringsvärdesmärkning på förpackningens framsida hjälper medborgarna att göra hälsosammare livsmedelsval och därigenom förhindra ohälsosam konsumtion av livsmedel med ett högt innehåll av salt, fett och socker och förebygga fetma, som är en av de främsta riskfaktorerna för att utveckla typ 2-diabetes.

M.

Människor som lever med diabetes är bland de hårdast drabbade av covid-19, inte bara på grund av deras risk för att utveckla allvarliga former av sjukdomen utan också på grund av risken för komplikationer senare i livet till följd av störningarna i vården under pandemin (24).

N.

Diabetes är en komplex och multifaktoriell sjukdom på grund av dess samspel med andra sjukdomar och med alla vårdnivåer. Förebyggande, behandling och hantering av sjukdomen kan ge en fingervisning om hälso- och sjukvårdssystemets kvalitet, effektivitet, resultat och resiliens. En effektiv hantering och behandling av diabetes leder också till bättre resultat för andra icke-överförbara sjukdomar och andra sjukdomar.

O.

100 år efter insulinets upptäckt finns det fortfarande många ojämlikheter globalt och mellan och inom medlemsstaterna när det gäller tillgång till vård, utbildning, autonomi, läkemedel, verktyg för att övervaka blodsockernivåer, utrustning och teknik samt hälsoresultat (25). Det behövs fortfarande forskning för att tydligt identifiera individuella riskfaktorer för typ 1-diabetes, hjälpa till att fastställa hur man bäst möjliggör en tidigare diagnos av typ 1-diabetes och identifiera patienter som är kandidater för en immunologisk behandling i framtiden. Mer forskning, inbegripet beteendeforskning, behövs också för att förbättra och ytterligare fastställa de mest verkningsfulla insatserna för förebyggande och hantering av typ 2-diabetes.

P.

I alla medlemsstater står diabetes för omkring 9 % av hälso- och sjukvårdskostnaderna (26), och upp till 75 % av dessa kostnader kan vara kopplade till komplikationer som skulle kunna förebyggas (27). Förebyggande åtgärder är effektivare än alla botemedel när det gäller att minska incidensen, prevalensen och komplikationerna av vissa typer av diabetes, och är den mest kostnadseffektiva långsiktiga strategin för att bekämpa diabetes.

Q.

Människor som lever med diabetes måste själva sköta sin sjukdom, med sporadiska insatser eller stöd från hälso- och sjukvårdspersonal några gånger om året. Bördan av diabetes för de enskilda och deras familjer är inte bara ekonomisk, utan medför också enorma psykosociala problem och försämrad livskvalitet. Innovationer på området självmätning av blodsockernivån underlättar en enklare och bättre reglering av blodsockernivån. Det är fördelaktigt att stödja en snabb tillgång till sådana innovationer för diabetespatienter, eftersom de hjälper patienterna att hantera sin diabetes på ett bra sätt och förhindrar därmed hälsokomplikationer och tillhörande hälsokostnader.

R.

Det finns ingen rättslig EU-ram mot diskriminering av människor som lever med diabetes eller andra kroniska sjukdomar, och fördomar mot dessa människor är fortfarande vanligt förekommande i skolor, i samband med rekrytering, på arbetsplatser, i försäkringsavtal och i körkortsärenden i hela EU. De senaste årens utveckling när det gäller kunskapen om diabetes samt om behandling och teknik innebär att människor med diabetes kan ha en mycket mer exakt och kontinuerlig kontroll över sitt blodsocker, vilket gör det möjligt för dem att övervinna tidigare upplevda risker i sitt dagliga liv.

S.

Det har visat sig att det är stor risk för att människor som lever med diabetes och andra icke-överförbara sjukdomar avbryter vården och utvecklar allvarligare symtom och komplikationer under humanitära nödsituationer.

T.

Flera EU-åtgärder har varit inriktade på diabetes, bland annat rådets slutsatser från 2006 om främjande av hälsosamma livsstilar och förebyggande av diabetes och parlamentets resolution av den 14 mars 2012 om åtgärder mot diabetesepidemin i EU. Det finns starka skäl att öka dessa insatser som svar på den ökande bördan av diabetes och det akuta behovet av att medlemsstaterna vidtar kraftfulla åtgärder, särskilt mot bakgrund av mervärdet av samordnade insatser på EU-nivå. ”Healthier Together” – EU:s initiativ för icke-smittsamma sjukdomar behandlar vissa av medlemsstaternas behov och krav som togs upp i parlamentets resolution från 2012, men saknar en tydlig ram för åtgärder i medlemsstaterna och har inga konkreta mål som skulle göra det möjligt att fastställa delmål och mäta framsteg.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Afghanistan, särskilt resolutionerna av den 16 september 2021 (1) och av den 7 april 2022 (2),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 19 maj 2021 om skydd av de mänskliga rättigheterna och EU:s externa migrationspolitik (3),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 14 november 2022 om kvinnor, fred och säkerhet och av den 15 september 2021 om Afghanistan, där man fastställde fem riktmärken för EU:s förbindelser med de talibanledda de facto-myndigheterna,

—

med beaktande av uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om Afghanistan,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner om Afghanistan, inbegripet resolutionerna 2626 (2022), 2596 (2021), 2543 (2020) och 2513 (2020),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 10 november 2022 om situationen i Afghanistan,

—

med beaktande av resolutionen av den 8 juli 2022 från FN:s råd för mänskliga rättigheter om situationen för de mänskliga rättigheterna för kvinnor och flickor i Afghanistan,

—

med beaktande av rapporten av den 9 september 2022 från FN:s särskilda rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan,

—

med beaktande av rapporten av den 20 juli 2022 från FN:s biståndsuppdrag i Afghanistan (Unama) om människorättssituationen i Afghanistan under de 10 månader som gått sedan talibanernas maktövertagande,

—

med beaktande av talibanernas meddelande av den 7 september 2021 om bildandet av en övergångsregering i Afghanistan,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

—

med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och FN:s konvention om barnets rättigheter, vilka båda har ratificerats av Afghanistan,

—

med beaktande av konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades i Genève den 28 juli 1951, och dess tilläggsprotokoll från 1967,

—

med beaktande av samarbetsavtalet av den 18 februari 2017 om partnerskap och utveckling mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Islamiska republiken Afghanistan, å andra sidan,

—

med beaktande av EU:s tematiska riktlinjer för människorättsförsvarare, för främjande och skydd av barnets rättigheter och för våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem,

—

med beaktande av artiklarna 144.5 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Talibanerna tog makten i Afghanistan den 15 augusti 2021 efter det att Nato och de allierade dragit tillbaka sina trupper. De återinrättade Islamiska emiratet Afghanistan och utsåg en interimsregering med bara män, med flera medlemmar från talibanregimen 1996–2001, varav vissa är efterlysta för terrorism. EU håller fast vid sin fasta ståndpunkt när det gäller att inte erkänna talibanernas de facto-regering.

B.

Talibanerna omintetgör de framsteg som gjorts under de senaste 20 åren. De har återinrättat det tidigare ministeriet för främjande av dygder och förebyggande av laster och lagt ner ministeriet för kvinnofrågor, Afghanistans oberoende människorättskommission och andra lokala strukturer som gett stöd till kvinnor och flickor och upphävt tidigare tillämpade lagar till skydd för kvinnor och infört stränga begränsningar av kvinnors rättigheter. Talibanerna har uteslutit kvinnor från förvaltningen och har inte inkluderat kvinnor i sin nya icke erkända regering.

C.

Kvinnor och flickor har utsatts för allt större begränsningar av sina grundläggande rättigheter sedan talibanernas tog över makten, särskilt när det gäller tillgång till utbildning och sysselsättning samt fri rörlighet. Kvinnor har praktiskt taget utplånats från alla delar av det offentliga livet.

D.

Flickor över 12 år nekas skolgång i Afghanistan. De facto-myndigheterna i Afghanistan lovade den 15 januari 2022 att flickor i alla årskurser skulle få återvända till skolan igen när det nya läsåret börjar i mitten av mars 2022. Kvinnliga studenter är förbjudna att delta i skolundervisning från och med sjunde klass och uppåt. Detta är en kränkning av den grundläggande rätten till utbildning för alla barn enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Afghanska flickor och kvinnor har med stort mod hållit fredliga protester i landet och krävt att deras rätt till skolgång ska respekteras. Antalet barnäktenskap har ökat kraftigt.

E.

Talibanerna har nyligen trappat upp sitt systematiska undertryckande av kvinnor och flickor under en våg av gripanden av människorättsförsvarare. Direktören för kvinnofängelset i Herat, Alia Azizi, har varit saknad sedan oktober 2021. Människorättsorganisationer misstänker att hon har fallit offer för ett påtvingat försvinnande. Den 3 november 2022 avbröt talibanerna en presskonferens där bildandet av den afghanska kvinnorörelsen för jämlikhet höll på att tillkännages och grep en kvinna, Zarifa Yaqobi, och fyra av hennes manliga kollegor. Den 11 november 2022 grep talibanerna den framträdande aktivisten Farhat Popalzai, en av grundarna av den spontana afghanska kvinnorörelsen. Den 13 november 2022 greps en annan kvinnorättsförsvarare, Humaira Yusuf, av talibanerna.

F.

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna rapporteras dagligen, däribland gripanden, frihetsberövanden, bortföranden, tortyr, hot, utpressning, mord och angrepp på människorättsförsvarare och deras familjemedlemmar. Det råder fortfarande en total avsaknad av ansvarsskyldighet för sådana kränkningar. Talibanerna beordrade nyligen domare att fullt ut genomföra talibanernas tolkning av sharialagarna, vilket skulle kunna leda till grymma och omänskliga straff, och väcker farhågor kring ytterligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

G.

Talibanernas maktövertagande har lett till allt fler angrepp mot minoritetsgrupper, särskilt hazarer, hinduer, sikher och kristna. Sedan talibanernas maktövertagande har Islamiska staten i Khorasanprovinsen och andra aktörer genomfört ett stort antal attacker mot hazarerna, vilka främst utgörs av en shiitisk minoritet. Dessa attacker och den historiska förföljelsen av hazarerna skulle kunna utgöra brott mot mänskligheten. Sedan augusti 2021 har deras gudstjänstlokaler, utbildningscentrum och vårdinrättningar systematiskt attackerats och deras medlemmar har godtyckligt gripits, torterats, avrättats summariskt, avhysts, marginaliserats och i vissa fall tvingats fly från landet. Under 2021 och 2022 attackerades flera utbildningscentrum i det främst av hazarer bebodda distriktet Dasht-e Barchi i Kabul, särskilt utbildningscentrumen Sayed ul Shuhada, Abdul Rahman Shahid, Mumtaz och Kaaj. Attackerna ledde till att hundratals dödades och skadades. Talibanstyrkor öppnade enligt uppgift eld och använde fysiskt våld för att skingra demonstrationerna mot attackerna.

H.

Den humanitära situationen i Afghanistan försämras snabbt och drabbar i oproportionerligt hög grad kvinnor och flickor. Den nya politik som införts av talibanregeringen har på ett avgörande sätt minskat kvinnors möjligheter att arbeta, även som biståndsarbetare, vilket också har haft en negativ inverkan på kvinnors möjligheter att få tillgång till humanitärt bistånd. Begränsningen av kvinnors deltagande på arbetsmarknaden har ytterligare drivit in kvinnor i fattigdom och utsatt uppskattningsvis 850 000 flickor för risk för ekonomiskt och sexuellt utnyttjande samt barnäktenskap. Färre än en av fyra kvinnliga människorättsförsvarare som finns kvar i Afghanistan har rapporterat att de har tillgång till någon typ av humanitärt bistånd eller ekonomiskt och rättsligt bistånd.

I.

Unama uppskattar att 59 % av befolkningen var i behov av humanitärt bistånd i juli 2022, vilket är en ökning med 6 miljoner människor jämfört med början av 2021. Under 2023 förväntas 28 miljoner människor behöva humanitärt bistånd, varav 13 miljoner är barn. FN:s världslivsmedelsprogram uppskattar att 18,9 miljoner afghaner står inför en akut livsmedelsbrist. 4,3 miljoner afghaner är internflyktingar och 5,6 miljoner har fördrivits till grannländerna. Framför allt Iran och Pakistan hyser en stor andel afghanska flyktingar, med sammanlagt 2,2 miljoner registrerade flyktingar från Afghanistan.

J.

En förödande jordbävning drabbade östra Afghanistan i juni 2022, där över 1 000 personer dödades och över 6 000 människor skadades. I augusti 2022 drabbades flera delar av Afghanistan av kraftiga skyfall som orsakade översvämningar, även plötsliga sådana, och jordskred som dödade över 180 och skadade över 250 personer enligt medierapporter. Jordbävningar, översvämningar, torka samt effekterna av covid-19-pandemin och stigande råvarupriser till följd av Rysslands invasion av Ukraina har förvärrat den redan svåra humanitära situationen.

K.

EU lanserade ett humanitärt biståndspaket på 1 miljard euro för Afghanistan i oktober 2021 för att stödja utsatta afghaner som bor i landet och regionen. Inom ramen för dess nya paket för humanitärt bistånd på 210 miljoner euro i livsmedelsbistånd till de mest utsatta i världen planerar G20 ett bistånd på 75 miljoner euro till Afghanistan för att hantera den dramatiska situationen när det gäller livsmedelstrygghet.

L.

Utrymmet för oberoende medier och det civila samhället har drastiskt krympt under talibanernas regim. Föreskrifter som utfärdats av olika talibanorgan har kraftigt begränsat journalistisk verksamhet och lett till fler godtyckliga gripanden av journalister.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Belarus,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av alla människorättskonventioner som Belarus är part i,

—

med beaktande av slutsatserna från rådets möte den 12 oktober 2020,

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 21 och 22 oktober 2021,

—

med beaktande av de rapporter som utarbetats av internationella och oberoende belarusiska människorättsorganisationer,

—

med beaktande av rapporterna av den 4 maj 2021 och den 20 juli 2022 från Anaïs Marin, FN:s särskilda rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Belarus, till FN:s råd för mänskliga rättigheter och uppmaningen från FN:s experter den 10 oktober 2022 om att omedelbart frige en fängslad Nobelpristagare och andra människorättighetsförsvarare i Belarus,

—

med beaktande av rapporten av den 4 mars 2022 från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om människorättssituationen i Belarus inför presidentvalet 2020 och dess efterdyningar,

—

med beaktande av G7-utrikesministrarnas uttalande av den 4 november 2022 om Belarus,

—

med beaktande av uttalandet av den 13 juli 2022 från representanten för mediefrihet vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) om det ihållande fängslandet av journalister och mediearbetare i Belarus,

—

med beaktande av uttalandet av den 7 oktober 2022 från Europeiska utrikestjänsten om ett domstolsavgörande mot oberoende medierepresentanter,

—

med beaktande av artiklarna 144.5 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Den belarusiska regimens systematiska förtryck av det civila samhället och människorättsförsvarare syftar till att tysta alla återstående oberoende röster i Belarus. Man uppskattar att fler än 10 000 belarusier någon gång har frihetsberövats för att ha protesterat mot regimen. Människorättsförsvarare, oppositionspolitiker, företrädare för det civila samhället, konstnärer, oberoende journalister, fackföreningsledare och medlemmar och andra aktivister utsätts systematiskt för våldsamt förtryck och tvingas fly.

B.

Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Belarus har trappats upp sedan augusti 2020, med mer än 1 400 politiska fångar i november 2022, däribland mottagaren av Nobels fredspris 2022 Ales Bjaljatski. Listan över fångar innehåller minderåriga, personer med funktionsnedsättning, pensionärer och svårt sjuka. Rättegångarna mot politiska fångar har fortsatt och domarna har avkunnats i en tidigare osedd omfattning.

C.

Ett ständigt ökande antal tillslag mot den allmänt stödda prodemokratiska oppositionsrörelsen i Belarus har ägt rum. I oktober 2022 dömde den regionala domstolen i Hrodna den politiska aktivisten Mikalaj Autuchovitj till fängelse i 25 år för helt påhittade anklagelser om bland annat högförräderi. Detta är det längsta fängelsestraff som någonsin utdömts mot en motståndare till Lukasjenkaregimen. Autuchovitj, som hungerstrejkat under sommaren, har misshandlats och torterats allt sedan han fängslades.

D.

Elva andra åtalade i målet kallas tillsammans med Autuchovitj för ”Autuchovitjs tolva” och har dömts till sammanlagt 169,5 års fängelse, nämligen Paval Sava, Halina Dzerbysj, Volha Majorava, Viktar Snehur, Uladzimer Hundar, Syarhey Razanovitj, Paval Razanovitj, Ljobov Razanovitj, Iryna Melcher, Anton Melcher och Iryna Haratjkina. Några av de frihetsberövade personerna placerades upprepade gånger i isoleringscell efter att deras familjer hade slagit larm om att fångvaktarna behandlat dem våldsamt och till och med torterat dem.

E.

Belarusiska domstolar har avkunnat många hundra orättvisa och godtyckliga domar i politiskt motiverade rättegångar i målet ”runddans”, där utfrågningar ofta hålls bakom stängda dörrar, utan vederbörlig rättsprocess och utan tillträde för EU-diplomater att följa förfarandena.

F.

Belarus undersökningskommitté har inlett särskilda förfaranden i den tilltalades utevaro mot ledare för den demokratiska belarusiska oppositionen och medlemmar av samordningsrådet, nämligen Svjatlana Tsichanouskaja, Pavel Latusjka, Volha Kavalkova, Maria Maroz, Siarhej Dyleuski, Dmitry Navosja, Valeria Zanemonskaja, Daniil Bogdanovitj, Janina Sazanovitj, Volha Vysotskaja, Aleksandra Gerasimova, Aliaksandr Opejki och Dmitry Solovjev.

G.

Ledare och företrädare för de demokratiska oppositionspartierna, däribland Pavel Sevjarynets, Mikalaj Kazlou, Antanina Kavaleva, Aksana Aljaksejeva, Tatsiana och Dzmitry Kaneuski, Ihar Salavej, Pavel Spiryn, Uladzimir Niapomniasjtjych, Aljaksandr Agraitsovitj, Pavel Belavus, Andrej Kudzik, Mikolaj Siarhjenka, Ramuald Ulan, Aljaksandr Nahela, Andrej Kabanau, Artur Smaljakou, Andrej Asmalouski, Dziana Tjarnusjyna, Mikola Statkevitj, Siarhej Tsichanouski, Viktar Babaryka, Maryja Kalesnikava, Maksim Znak, Ihar Losik, Sergej Sparisj, fortsätter att sitta fängslade under omänskliga förhållanden.

H.

Den belarusiska regimen utreder inte de tusentals rapporterna om polisbrutalitet. Den främjar och belönar i stället de ansvariga för dessa handlingar. Den utbredda straffriheten för kränkningar av de mänskliga rättigheterna befäster det belarusiska folkets desperata situation. Avsaknaden av rättsstatsprincipen hindrar deras rätt till en rättvis rättegång.

I.

Belarus är det enda landet i Europa som tillämpar dödsstraff, och nyligen meddelades att avrättningar av politiska motståndare till regimen skulle genomföras. I januari 2022 ändrades strafflagen i Belarus och gjordes till lag med Lukasjenkas underskrift i maj 2022 så att dödsstraffet utvidgas till ”försök till terroristhandlingar”, med det slutliga målet att göra politiska oliktänkande till måltavla och införa rättegångar i den tilltalades utevaro för ”extremism” eller ”terrorism”.

J.

Tortyr används fortfarande av Lukasjenkaregimen, och politiska fångar fortsätter att rapportera om försämrade hälsoförhållanden, förnedring och omänsklig och grym behandling. Lukasjenka har utökat sin kampanj mot människorättsaktivister och journalister och har fängslat Andrzej Poczobut, en framstående journalist och aktivist från den polska minoriteten i Belarus, som lades till på ”terroristlistan”. Den oacceptabla förföljelsen av polska och andra minoriteter har intensifierats, bland annat de belarusiska myndigheternas senaste beslut som syftar till att avskaffa utbildning på polska och litauiska, genomsökningar i polska ledares hus och förstörelse av polska kyrkogårdar och gravar som tillhör poeter, författare, rebeller och soldater i hemarmén. Myndigheterna hävde avtalet om att den romersk-katolska Heliga Simons och Helenas församling fritt skulle kunna använda den röda katolska kyrkan, och den blev sedan tvungen att avlägsna sin egendom från kyrkan.

K.

Enligt den särskilda rapportören om situationen för de mänskliga rättigheterna i Belarus utsätts universitetsstuderande för godtyckliga frihetsberövanden, oriktig avstängning och relegering från studier, vilket tydligt hotar deras akademiska frihet.

L.

Belarus har frånträtt Århuskonventionen, som hade lett till stora framgångar när det gäller att stärka tillträdesrättigheter, hållbar utveckling och miljödemokrati.

M.

Myndigheterna tillgriper ofta övervakning, censur och desinformation på nätet och använder olika tekniker för att kontrollera befolkningen. Denna repressiva praxis utgör ytterligare ett steg i riktning mot digital auktoritarism och undertryckande av de digitala rättigheterna för människor i Belarus, vilket leder till eskalerande hot mot medborgarna och en krympning av det medborgerliga utrymmet. Yttrandefriheten existerar därför inte längre.

N.

Den 14 november 2022 rapporterade oberoende medier om lagföringen av Irena Valius och Renata Dzemantjuk, ledare för Polackernas förbund i Belarus.

O.

Lukasjenkaregimen i Belarus fortsätter att möjliggöra Rysslands orättfärdiga aggressionskrig mot Ukraina genom att tillåta Ryssland att använda belarusiskt territorium för militära attacker mot Ukraina.

P.

De belarusier som anslöt sig till antikrigsrörelsen är måltavla för repressiva åtgärder och administrativa gripanden eller åtal för brott, däribland advokaten Aleksander Danilevitj som nu står inför åtal i samband med undertecknandet av en offentlig framställning mot kriget i Ukraina, liksom tre belarusiska medborgare, Dzianis Dzikun, Dzmitry Ravitj och Aleh Maltjanau, som anklagas för terrorism efter sabotage av järnvägsinfrastruktur för att förhindra transport av rysk militär utrustning.

Q.

Människorättscentrumet Vjasna är utsatt för en rad brottsutredningar och åtal har väckts mot bland annat Ales Bjaljatski, Valjantsin Stefanovitj, Uladzimir Labkovitj, Marfa Rabkova, Leanid Sudalenka, Tatsiana Lasitsa och Andrej Tjapjuk.

R.

Mer än 600 icke-statliga organisationer har likviderats eller håller på att likvideras, inklusive praktiskt taget alla människorättsgrupper som arbetar i landet. Förföljelsen av oberoende fackföreningar pågår fortfarande, och deras ledare och aktivister, däribland Aljaksandr Jarasjuk, Henadz Fiadynitj, Siarhei Antusevitj, Michail Hromau, Iryna Bud-Husaim, Janina Malasj, Vasil Berasnieu, Zinaida Michniuk, Aljaksandr Misjuk, Ihar Povarau, Jauhen Hovar, Artsiom Zjernak och Daniil Tjeunakou, sitter fortfarande fängslade. I juli likviderade Belarus högsta domstol den belarusiska kongressen för demokratiska fackföreningar, som är en paraplyorganisation för oberoende fackföreningar, i syfte att stänga och därmed effektivt förbjuda alla oberoende fackföreningar.

S.

Journalister är fortfarande en av de grupper som regimen ansätter mest, däribland Katsiaryna Andrejeva, Iryna Slaunikava, Siarhei Satsuk, Ihar Losik, Ksenia Lutskina och Andrej Kuznetjyk. Den 6 oktober 2022 dömde den regionala domstolen i Minsk tre journalister från det förbjudna oberoende mediebolaget BelaPAN, nämligen chefredaktören Iryna Leusjyna, direktör Dzmitry Navazjylau, biträdande direktör Andrej Aljaksandrau, samt den oberoende journalisten Iryna Zlobina, till fängelsestraff på mellan fyra och 14 år.

T.

Friheten att delta i fredliga sammankomster kränks kontinuerligt. Inga oppositionella gatuprotester har godkänts sedan presidentvalet i augusti 2020.

U.

Lukasjenka fortsätter sin politik att förryska Belarus och verka för marginalisering och förstörelse av manifestationer av belarusernas nationella identitet, även när det gäller språk, utbildning och kultur, genom godtyckliga gripanden, frihetsberövanden och inte minst brutal behandling av kulturpersoner.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av rapporten av den 10 oktober 2022 från FN:s generalsekreterare om barn och väpnad konflikt i Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw),

—

med beaktande av den fjärde Genèvekonventionen från 1949 om skydd av civilbefolkningen i krigstid och dess tilläggsprotokoll från 1977 och 2005,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen av den 10 december 1948 om de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 20 november 1989 om barnets rättigheter,

—

med beaktande av OHCHR-MONUSCO-rapporten från juli 2020 om kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt som begåtts av de allierade demokratiska styrkornas väpnade grupp och av medlemmar av försvars- och säkerhetsstyrkorna i territoriet Beni i provinsen Nordkivu och territorierna Irumu och Mambasa i provinsen Ituri, mellan den 1 januari 2019 och den 31 januari 2020,

—

med beaktande av uttalandet av den 4 juli 2022 från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell, om situationen i den östra delen av Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 av den 17 maj 2017 om fastställande av skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet i leveranskedjan för unionsimportörer av tenn, tantal och volfram, malmer av dessa metaller, samt guld med ursprung i konfliktdrabbade områden och högriskområden (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/947 av den 9 juni 2021 om inrättande av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen (2),

—

med beaktande av Cotonouavtalet,

—

med beaktande av artikel 132.2 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Säkerhetssituationen i Demokratiska republiken Kongo fortsätter att försämras, särskilt i landets nordöstra del, på grund av väpnade utländska och inhemska grupper, däribland M23 med kopplingar till Rwanda. Vissa rebellgrupper har kopplingar till Uganda och Burundi, har rapporterats vara lojala mot IS och har varit inblandade i flera massakrer, vilket har lett till att tusentals civila fördrivits, och det finns uppgifter på att väpnade grupper har rekryterat barn och gjort sig skyldiga till omfattande sexuellt och könsrelaterat våld.

B.

Sedan den 20 oktober 2022 har M23:s framryckningar lett till att tusentals människor fördrivits från Rutshuru till Kanyaruchinya och Kibati, norr om staden Goma, och till Lubero, vilket har inneburit en ökning av de sex miljoner personer som redan är internflyktingar.

C.

Sedan den 20 oktober 2022 har uppskattningsvis 183 000 människor, främst kvinnor och barn, fördrivits, vilket betyder att det totala antalet civila i landets östra del uppgår till över 232 000. 2,4 miljoner kongolesiska barn under fem år lider av akut undernäring Många barn har separerats från sina föräldrar och vårdnadshavare i samband med att människor har flytt rebellattacker. Enligt uppskattning behöver 7,5 miljoner människor för närvarande hjälp och saknar tillgång till vatten och sanitetsanläggningar.

D.

Under två årtionden har Demokratiska republiken Kongos östra provinser, Ituri och Kivu, befunnit sig i en cyklisk konflikt präglad av massakrer på civila och våld som utförs av väpnade grupper, samtidigt som de statliga myndigheterna inte har lyckats ställa icke-statliga grupper till svars för tidigare brott.

E.

I oktober 2022 rapporterades det att i den senaste konflikten med M23-rebeller har kongolesiska försvarsenheter och deras allierade gjort sig skyldiga till massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Allvarliga övergrepp i form av barnarbete har också rapporterats.

F.

Journalister som bevakar konflikten utsätts för allt fler trakasserier, hot och gripanden.

G.

Luandaprocessen, som stöds av Angola, syftar till att medla mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda i den konflikt som pågår i östra Demokratiska republiken Kongo. Östafrikanska gemenskapen (EAC), i vilken Demokratiska republiken Kongo blev medlem i mars 2022, har inlett en tvåspårsprocess för att få ett slut på den instabila situationen i östra Kongo: politiska diskussioner med rebellgrupper som har uttryckt en vilja att sluta strida och lägga ned vapnen, i kombination med utplacering av en östafrikansk militär styrka.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 30 januari 2008 från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen Europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd (1),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 30 april 2014 om verktygslådan för ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt för EU:s utvecklingssamarbete, med inbegripande av alla mänskliga rättigheter (SWD(2014)0152),

—

med beaktande av FN:s resolution av den 21 oktober 2015Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs vid FN:s toppmöte om hållbar utveckling den 25 september 2015 i New York, och av de 17 målen för hållbar utveckling,

—

med beaktande av den tredje internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Addis Abeba den 13–16 juli 2015, och Addis Abeba-handlingsplanen,

—

med beaktande av det avtal som antogs vid den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (COP21) i Paris den 12 december 2015 (Parisavtalet),

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 30 juni 2017 från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen Nytt europeiskt samförstånd om utveckling – Vår värld, vår värdighet, vår framtid (2),

—

med beaktande av rapporten från högnivågruppen av experter på europeisk finansiell arkitektur för utveckling från oktober 2019, Europe in the World – The future of the European Architecture for Development,

—

med beaktande av rådets genomförbarhetsstudie av den 14 april 2021 om alternativ för att stärka den framtida europeiska finansiella arkitekturen för utveckling,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 juni 2021 om förbättring av den europeiska finansiella arkitekturen för utveckling,

—

med beaktande av kommissionens färdplan av den 24 mars 2022 för en förbättrad europeisk finansiell arkitektur för utveckling och 2021 års lägesrapport (COM(2022)0139),

—

med beaktande av EIB:s och EBRD:s gemensamma rapport av den 25 november 2021 om åtgärder som vidtagits inom ramen för rådets slutsatser avseende Europeisk finansiell arkitektur för utveckling (EFAD),

—

med beaktande av revisionsrättens yttrande nr 7/2020 av den 11 september 2020 som åtföljer kommissionens rapport om genomförandet av Europeiska fonden för hållbar utveckling (EFHU),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2021 om en ny EU-Afrika-strategi – ett partnerskap för hållbar och inkluderande utveckling (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2021 om genomföranderapporten om EU:s förvaltningsfonder och faciliteten för flyktingar i Turkiet (4),

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 1 december 2021 från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Global Gateway (JOIN(2021)0030),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/947 av den 9 juni 2021 om inrättande av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen – om ändring och upphävande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 466/2014/EU och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1601 och rådets förordning (EG, Euratom) nr 480/2009 (5),

—

med beaktande av det sjätte toppmötet mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen den 17–18 februari 2022 och det tillhörande slututtalandet A Joint Vision for 2030,

—

med beaktande av artikel 209 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och Europeiska investeringsbankens (EIB) stadga, som är fogad till fördragen, där det fastställs att EIB är Europeiska unionens finansieringsinstitution, uteslutande ägs av EU:s samtliga 27 medlemsstater och har till uppgift att bidra till genomförandet av EU:s utvecklingspolitik,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandena från budgetutskottet och utskottet för utrikesfrågor,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A9-0270/2022), och av följande skäl:

A.

Covid-19-pandemin har fördjupat det redan betydande finansieringsunderskottet för målen för hållbar utveckling och orsakat en total minskning av resurserna på 700 miljarder US-dollar, och samtidigt en ökning av behoven på 1 biljon US-dollar, vilket har orsakat en saxeffekt, så att det årliga finansieringsunderskottet för målen för hållbar utveckling i utvecklingsländerna, som före pandemin var 2,5 biljoner US-dollar, förväntas öka med 70 % efter covid-19-pandemin till 4,2 biljoner US-dollar (3,7 biljoner euro) (6).

B.

Det finns ett årligt finansieringsunderskott på 148 miljarder US-dollar i låginkomstländer och lägre medelinkomstländer för att uppnå mål 4 för hållbar utveckling från och med nu fram till 2030. Ytterligare kostnader på grund av covid-19-relaterade skolstängningar riskerar att öka detta finansieringsunderskott med upp till en tredjedel.

C.

Rysslands militära aggression i Ukraina har drastiskt förvärrat situationen för målen för hållbar utveckling i Ukraina och dess grannländer. Den nuvarande ryska militära aggressionen i Ukraina kommer att påverka genomförandet av målen för hållbar utveckling i hela världen, särskilt när det gäller kampen mot fattigdom och svält, vilket ökar risken för växande civil oro, konflikter och irreguljär migration. De förödande konsekvenserna av Putins illegala krig har i hög grad omdirigerat de redan knappa resurserna för utvecklingsbistånd. De långsiktiga konsekvenserna av detta krig är fortfarande okända. Den stora bristen på finansiering för målen för hållbar utveckling och konsekvenserna av covid-19-pandemin, som har varit förödande i alla utvecklingsländer, kräver ett extraordinärt varaktigt svar från alla EU-aktörer och en systemomfattande översyn av EFAD.

D.

EU:s nuvarande politiska och ekonomiska ledarskap och insatser är inte tillräckliga för att uppnå målen för hållbar utveckling och målen i Parisavtalet och ta itu med andra akuta globala utmaningar, särskilt förvärrade klimatförändringar, partnerländernas dramatiskt ökade skuldbörda, konsekvenserna av covid-19 och våldsamma konflikter, och därför krävs ett gemensamt engagemang på internationell nivå för att säkerställa att EFAD kan ta itu med dessa nya utmaningar.

E.

För att faktiskt uppnå målen för hållbar utveckling och övervinna covid-19-pandemin finns det ett akut behov av politisk samstämmighet och nära samarbete mellan alla officiella institutioner för utvecklingsfinansiering, deras statliga aktieägare, EU:s institutioner och alla befintliga partner för att säkerställa att knappa offentliga medel används på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet. En framgångsrik mobilisering av ytterligare kapital, både privat och offentligt, utöver det offentliga utvecklingsbiståndet och andra befintliga former av utvecklingsfinansiering är oerhört viktig och måste anpassas till utvecklingspolitiska mål, särskilt för att minska ojämlikhet och fattigdom som det första målet i Agenda 2030.

F.

Även med tanke på den hållbara utvecklingen i de södra delarna av världen är det av största vikt att världens energiflöden omorganiseras i framtiden och att den afrikanska kontinenten spelar en viktig roll. Att stärka sin roll när det gäller hållbar energiproduktion, energianvändning och energiexport innebär en möjlighet till framtidsorienterad och hållbar ekonomisk utveckling och skulle kunna förbättra levnadsvillkoren för den stora majoriteten av befolkningen.

G.

Osäker livsmedelsförsörjning är ett betydande hinder för att uppnå målen för hållbar utveckling, särskilt i Afrika där två av tio människor är undernärda. Denna utmaning kommer bara att bli mer akut på grund av befolkningstillväxten. EU:s samarbete med partnerländerna måste ta itu med denna utmaning på ett effektivt och hållbart sätt.

H.

EU:s institutioner och de 27 EU-medlemsstaterna utgör tillsammans den största givaren till utvecklingsländer, och står för ungefär 46 % av det totala offentliga utvecklingsbiståndet från alla som deltar i OECD:s offentliga utvecklingsbistånd till utvecklingsländerna.

I.

Införandet av Team Europe-strategin som EU:s globala svar på covid-19 kan bidra till att inrätta en gemensam strategisk samordningsram för EU:s externa insatser mot pandemin och andra större utmaningar, såsom konsekvenserna av Rysslands militära aggression i Ukraina, till stöd för partnerländerna. Denna strategi är en lovande process för att möjliggöra ytterligare samarbete mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och europeiska bilaterala och multilaterala institutioner för utvecklingsfinansiering, EIB och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), vilket kontinuerligt ökar EU:s kollektiva effektivitet och synlighet.

J.

Ikraftträdandet av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen (NDICI – Europa i världen), med en total budget på 79,5 miljarder euro, utgör en historisk förändring av EU:s externa politik och utvecklingspolitik och leder till rationalisering och konsolidering av EU:s utvecklingsutgifter samt ger ny drivkraft åt ett ökat samarbete mellan europeiska utvecklingsaktörer. Instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen innebär en väsentlig förändring av ramen för externa investeringar och sammanför blandfinansiering och garantier inom ramen för Europeiska fonden för hållbar utveckling plus EFHU+ – garantin för yttre åtgärder. EFHU+ utökar avsevärt den geografiska omfattningen och finansieringsramen jämfört med dess föregångare, EFHU, och kommer att kunna garantera insatser på upp till 53,4 miljarder euro genom garantin för yttre åtgärder. Principen att i första hand följa den politiska strategin är kärnan i instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen och utgör en övergång till ett samarbete som drivs av politiska mål och säkerställer att användningen av EU:s budgetgarantier omfattas av för programplaneringsprocessen.

K.

EFHU+, som inrättats inom ramen för instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen, tillhandahåller finansiering för blandfinansierings- och budgetgarantiinsatser, som ska genomföras av stödberättigade partner med ett öppet och samverkansinriktat arbetssätt.

L.

I artikel 36 i förordningen om instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen fastställs EIB:s särskilda roll inom ramen för instrumentet.

M.

EU:s företag och finansinstitut som har varit verksamma i utvecklingsländerna under de senaste tio åren har i allt högre grad utsatts för illojal konkurrens från globala aktörer som verkar utanför det multilaterala utvecklingsfinansieringssystemet, vilket föreskriver en internationell uppsättning regler och bestämmelser, såsom särskilda krav för offentligt utvecklingsbistånd, statsstödda krediter, hållbar utlåning och skuldrelaterad hållbarhet, förbjudna exportsubventioner och internationella normer för att bekämpa mutor och korruption.

N.

En välfungerande konsekvent politik för utveckling och stöd till mobilisering av inhemska intäkter är en integrerad del av en sund ekonomisk förvaltning och syftar till att öka biståndets effektivitet genom konkreta initiativ, såsom stöd till kampen mot korruption och utveckling av progressiva skattesystem samt bekämpning av skatteflykt och skatteundandragande.

O.

I den rapport från högnivågruppen av experter som offentliggjordes i oktober 2019 rekommenderade man bland annat att en europeisk bank för klimat och hållbar utveckling (ECSDB) skulle inrättas, något som medlemsstaterna omedelbart avfärdade som för dyrt och för långvarigt för att genomföra under den nya budgetperioden. I stället valde rådet ett alternativ till det som föreslogs av högnivågruppen av experter, som kallas Status Quo +, som inte i grunden förändrar befintliga strukturer utan kräver att de förbättras. Alternativet Status Quo+ innebär följande förbättringar utan extra kostnader för medlemsstaterna: förbättring av EIB:s närvaro på plats och en förändring av dess affärsmodell mot en som är mer inriktad mot en utvecklingsbank, gradvis utvidgning av EBRD:s verksamhetsområde till Afrika söder om Sahara och ökning av kapaciteten hos kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och EU:s delegationer.

P.

Medlemsstaterna har uppmanat europeiska utvecklingsbanker och institutioner för utvecklingsfinansiering att öka sitt samarbete och sin samordning, både sinsemellan och med andra multilaterala och internationella finansinstitutioner, med utgångspunkt i varje instituts styrkor och expertis, för att förbättra effektiviteten, synligheten och inverkan hos EFAD och främja ytterligare mobilisering av den privata sektorn, samtidigt som man fortsätter att komplettera och stödja den offentliga sektorns engagemang.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

—

med beaktande av energistadgefördraget, som undertecknades 1994 och trädde i kraft 1998,

—

med beaktande av den moderniseringsprocess för energistadgefördraget som inleddes 2017 och EU:s förslag till detta,

—

med beaktande av det avtal som antogs vid den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Paris den 12 december 2015 (Parisavtalet),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om den europeiska gröna given av den 11 december 2019 (COM(2019)0640),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 av den 30 juni 2021 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (europeisk klimatlag) (1),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation (EU) 2021/1749 av den 28 september 2021 om energieffektivitet först: från princip till praktik (2), och de riktlinjer som bifogats detta dokument,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (direktivet om förnybar energi) (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 av den 11 december 2018 om ändring av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet (4),

—

med beaktande av Europeiska unionens domstols rättspraxis, särskilt dess yttrande 2/15 av den 16 maj 2017 om frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Singapore (5), dess dom av den 6 mars 2018 i mål C-284/16 (förhandsavgörandet om Slovakien mot Achmea BV) (6), dess yttrande 1/17 av den 30 april 2019 om det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan Kanada och EU och dess medlemsstater (7), dess dom av den 2 september 2021 i mål C-741/19 (förhandsavgörandet om Republiken Moldavien mot Komstroy LLC) (8) och dess dom av den 26 oktober 2021 i mål C-109/20 (förhandsbesked om Republiken Polen mot PL Holdings Sàrl) (9),

—

med beaktande av mandatet för arbetsgrupp III inom FN:s kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) 2017 som består i att arbeta med en reform av tvistlösningen mellan investerare och stat,

—

med beaktande av Italiens beslut att dra sig ur energistadgefördraget från den 1 januari 2016,

—

med beaktande av det lagförslag om uppsägning av energistadgefördraget som antogs av den polska regeringen den 10 augusti 2022 och som hänvisades till det polska parlamentet den 25 augusti 2022,

—

med beaktande av tillkännagivandena från den spanska regeringen den 12 oktober 2022, den nederländska regeringen den 19 oktober 2022, den franska regeringen den 21 oktober 2022, den slovenska regeringen den 10 november 2022, den tyska regeringen den 11 november 2022 och den luxemburgska regeringen den 18 november 2022 om sin avsikt att dra sig ur energistadgefördraget,

—

med beaktande av avtalet om upphävande av bilaterala investeringsavtal mellan Europeiska unionens medlemsstater, som undertecknades den 5 maj 2020 (10),

—

med beaktande av sina senaste resolutioner, särskilt resolutionerna av den 23 juni 2022 om framtiden för EU:s politik för internationella investeringar (11) och av den 20 oktober 2022 om FN:s klimatkonferens 2022 i Sharm el-Sheikh, Egypten (COP27) (12),

—

med beaktande av att rådet inte lyckats uppnå kvalificerad majoritet för en modernisering av energistadgefördraget som grund för EU:s ståndpunkt vid energistadgekonferensens 33:e möte,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 oktober 2022 om ett avtal mellan medlemsstaterna, Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen om tolkning av energistadgefördraget (COM(2022)0523),

—

med beaktande av artikel 132.2 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Energistadgefördraget är ett internationellt avtal. Fördraget undertecknades i december 1994 och trädde i kraft i april 1998. Det har undertecknats och ingåtts av 53 parter, däribland Europeiska unionen, Euratom och alla EU-medlemsstaterna utom Italien, som drog sig ur 2016. EU och dess medlemsstater utgör över hälften av de röstberättigade medlemmarna i energistadgefördraget.

B.

Det ursprungliga syftet med energistadgefördraget var att skapa ett forum för samarbete mellan öst och väst på områdena energi, investeringsskydd, handel och transitering. Energistadgefördragets bestämmelser om investeringsskydd har inte uppdaterats sedan 1990-talet och är föråldrade jämfört med de nya standarder som fastställs i EU:s reformerade strategi för investeringspolitiken. Det gjordes inget försök att integrera det brådskande behovet av att begränsa klimatförändringarna och fasa ut investeringar i fossila bränslen fram till 2018.

C.

Medlemsstaterna har cirka 1 500 bilaterala investeringsavtal som ratificerades före Lissabonfördraget och fortfarande skyddar investeringar i fossila bränslen, inbegriper den gamla modellen för tvistlösning mellan investerare och stat och innehåller föråldrade bestämmelser och mekanismer som är oförenliga med EU:s värderingar och rättsprinciper. Inget av de nya, moderna internationella investeringsavtal som EU har förhandlat fram sedan Lissabonfördraget har trätt i kraft.

D.

För att avvärja allvarliga klimatkriser och skydda vår energitrygghet kommer det att krävas en snabbare utfasning av fossila bränslen och en snabb omställning till förnybar energi.

E.

Den europeiska gröna given syftar till att möta de utmaningar som klimatförändringarna och miljöförstöringen innebär. All EU-politik måste bidra till detta mål, inbegripet investeringspolitiken.

F.

Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar beskrev energistadgefördraget som ett allvarligt hinder för begränsningen av klimatförändringarna i sin rapport från 2022 om begränsning av klimatförändringarna, som offentliggjordes i april 2022.

G.

Energiomställningen kräver snabbare globala investeringar i ren energi och incitament för europeiska energiföretag att investera i förnybar energi.

H.

Mot bakgrund av de växande rättsliga och politiska invändningarna mot energistadgefördraget inleddes i november 2018 en moderniseringsprocess som drivs av EU och dess medlemsstater, med fokus på standarder för investeringsskydd, begränsning av skyddet för fossila bränslen och främjande av hållbar utveckling. Den 27 november 2018 godkände energistadgekonferensen förteckningen över punkter att modernisera. I juli 2019 gav rådet kommissionen mandat att förhandla om en modernisering av energistadgefördraget. I maj 2020 lade EU fram ett förslag om modernisering av energistadgefördraget. Den 15 februari 2021 lämnade EU in ett kompletterande förslag till energistadgesekretariatet för behandling av frågan om definitionen av ekonomisk verksamhet inom energisektorn, även känd som utfasning av fossila bränslen.

I.

De avtalsslutande parterna nådde den 24 juni 2022 en principöverenskommelse om moderniseringen av energistadgefördraget. Ändringarna av fördraget omfattar ändringar av energistadgefördragets standarder för investeringsskydd och en hänvisning till ländernas rätt att vidta lagstiftningsåtgärder av skäl som miljöskydd eller klimatåtgärder.

J.

Lagtexten i det slutliga avtalet har ännu inte offentliggjorts formellt, vilket inte lever upp till transparensnivån i EU:s övriga handels- och investeringsavtal.

K.

Sedan förhandlingarna avslutades har Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Polen, Slovenien och Luxemburg, som tillsammans representerar mer än 70 % av EU:s befolkning, meddelat sin avsikt att dra sig ur energistadgefördraget. Italien drog sig ur energistadgefördraget 2016. Andra medlemsstater överväger fortfarande möjligheten att dra sig ur energistadgefördraget.

L.

Rådet har inte lyckats nå kvalificerad majoritet för en modernisering av energistadgefördraget som grund för antagandet av moderniseringen vid energistadgekonferensen i november 2022. Som en följd av detta togs moderniseringen bort från energistadgekonferensens dagordning.

M.

EU har ett röstantal som motsvarar det antal medlemsstater som är avtalsslutande parter. Endast om EU inte utövar sin rösträtt får medlemsstaterna utöva sin. Ratificeringen av de EU-medlemsstater som är parter i energistadgefördraget måste ske i enlighet med deras nationella ratificeringsregler och med fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna.

N.

Parlamentet måste godkänna moderniseringen av energistadgefördraget innan EU kan börja tillämpa det moderniserade fördraget provisoriskt, i enlighet med kommissionens politiska riktlinjer. Parlamentet måste godkänna EU:s utträde ur energistadgefördraget.

O.

Ett alarmerande antal investeringsärenden är inriktade på miljöåtgärder. Flera länder, däribland EU-medlemsstater, blir stämda i samband med klimatpolitiken, utfasningen av fossila bränslen eller den rättvisa omställningen. Energistadgefördraget är det mest omtvistade av alla investeringsskyddsavtal. Över 40 EU-interna skiljedomsförfaranden pågår för närvarande. Från och med den 1 juni 2022 har enligt energistadgans sekretariat minst 150 skiljedomsförfaranden inletts inom ramen för energistadgefördraget, varav en tredjedel gäller investeringar i fossila bränslen och 70 % är EU-interna skiljedomsförfaranden om investeringar på grundval av energistadgefördraget.

P.

Energistadgefördraget är för närvarande oförenligt med EU-fördragen, eftersom det gör det möjligt för investeringsdomstolar att tolka och tillämpa EU-rätten utan att införa nödvändiga skyddsåtgärder som bevarar EU:s lagstiftningsmässiga autonomi, och eftersom det inverkar negativt på EU-institutionernas verksamhet i enlighet med EU:s konstitutionella ram.

Q.

EU-domstolen slog i sin dom av den 6 mars 2018 i mål C-284/16 (förhandsavgörandet om Slovakien mot Achmea BV) fast att skiljedomsklausuler mellan investerare och staten i internationella avtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater strider mot EU-fördragen och, till följd av denna oförenlighet, inte kan tillämpas efter den dag då den sista av parterna i ett EU-internt bilateralt investeringsavtal blev en EU-medlemsstat. Med tillämpning av samma principer slog EU-domstolen fast i sin dom av den 2 september 2021 i mål C-741/19 (förhandsavgörandet om Republiken Moldavien mot Komstroy LLC) att artikel 26.2 c i energistadgefördraget ska tolkas så att den inte är tillämplig på tvister mellan en EU-medlemsstat och en investerare från en annan EU-medlemsstat rörande en investering som den senare gjort i den första EU-medlemsstaten. Det är väletablerat att EU-domstolens domar gäller med retroaktiv verkan (ex tunc). Skiljemännen har ignorerat EU-domstolens domar i sina överläggningar.

R.

EU har intagit en ledande roll när det gäller investeringspolitiska reformer. Sedan ikraftträdandet av Lissabonfördraget har EU, enligt Europaparlamentets krav och med dess stöd, antagit en reformerad investeringsskyddsmodell och beslutat att ersätta tvistlösning mellan investerare och stat med systemet för investeringsdomstolar, inlett förhandlingar om en multilateral investeringsdomstol, antagit lagstiftning för att reglera utländska subventioner som snedvrider den inre marknaden och antagit lagstiftning för granskning av ingående utländska direktinvesteringar. Denna utveckling utgör betydande steg i rätt riktning för en moderniserad och hållbar investeringspolitik. Dock är det mycket kvar att göra för fortsatta framsteg med denna reformagenda.

S.

EU stöder de pågående förhandlingarna i Uncitrals arbetsgrupp III och inrättandet av den multilaterala investeringsdomstolen.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.