—

som, för att skydda nationell säkerhet, tillåter att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster åläggs att på ett generellt och odifferentierat sätt lagra trafik- och lokaliseringsuppgifter i situationer där den berörda medlemsstaten står inför ett allvarligt hot mot nationell säkerhet som har visat sig vara verkligt och aktuellt eller förutsebart, varvid beslutet om åläggande av nämnda lagringsskyldighet måste kunna bli föremål för effektiv kontroll antingen av en domstol eller av en oberoende myndighet, vars avgörande har bindande verkan, i syfte att kontrollera om någon av dessa situationer föreligger och att de villkor och garantier som måste ställas upp är uppfyllda, och varvid åläggandet endast får meddelas för en period som måste vara tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt, men som kan förlängas om hotet fortfarande kvarstår,

—

som, för att skydda nationell säkerhet, bekämpa grov brottslighet och förhindra allvarliga hot mot allmän säkerhet, föreskriver en riktad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter vilken, på grundval av objektiva och icke-diskriminerande faktorer, är avgränsad genom de kategorier av personer som berörs eller genom ett geografiskt kriterium, för en period som är tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt men som kan förlängas,

—

som, för att skydda nationell säkerhet, bekämpa grov brottslighet och förhindra allvarliga hot mot allmän säkerhet, föreskriver en generell och odifferentierad lagring av IP-adresser som har tilldelats källan till en internetanslutning, för en period som är tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt,

—

som, för att skydda nationell säkerhet, bekämpa brottslighet och skydda allmän säkerhet, föreskriver en generell och odifferentierad lagring av uppgifter om identiteten beträffande användare av elektroniska kommunikationsmedel, och

—

som, för att bekämpa grov brottslighet eller, i ännu högre grad, skydda nationell säkerhet, tillåter att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster genom ett beslut från behörig myndighet, vilket ska kunna bli föremål för en effektiv domstolskontroll, åläggs att, under en begränsad tidsperiod, skyndsamt säkra de trafik- och lokaliseringsuppgifter som dessa tjänsteleverantörer har tillgång till,

förutsatt att denna lagstiftning, genom klara och precisa regler, säkerställer att lagringen av uppgifterna i fråga iakttar tillämpliga materiella och formella villkor, och att de berörda personerna förfogar över effektiva garantier mot riskerna för missbruk.

1)

Artikel 12.2 a och d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk), jämte artikel 23.2 g och h i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG, jämförda med artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009, och mot bakgrund av artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att de utgör hinder mot nationella lagstiftningsåtgärder som innebär att trafikuppgifter – i förebyggande syfte och för att bekämpa marknadsmissbruksbrott, inklusive insiderhandel – generellt och odifferentierat ska lagras i ett år från och med registreringsdagen.

2)

Unionsrätten ska tolkas så att den utgör hinder mot att en nationell domstol, med stöd av nationell rätt, begränsar rättsverkningarna i tiden av en ogiltigförklaring av nationella bestämmelser som dels innebär att operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster åläggs en skyldighet att generellt och odifferentierat lagra trafikuppgifter, dels tillåter att sådana uppgifter lämnas ut till den behöriga finansmarknadsmyndigheten utan föregående tillstånd från en domstol eller en oberoende förvaltningsmyndighet, när dessa bestämmelser har ansetts vara oförenliga med artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, tolkad mot bakgrund av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Tillåtligheten av bevisning som erhållits med stöd av nationell lagstiftning som strider mot unionsrätten regleras, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi, av nationell rätt, förutsatt att bland annat likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

1)

Artikel 49 FEUF ska tolkas på så sätt att i den mån det är fastställt att en nationell lagstiftning som föreskriver en avgift som innebär en sänkning av ersättningen till koncessionshavare med ansvar för att hantera spel som spelas på spelautomater medför en inskränkning av den frihet som garanteras genom nämnda fördragsbestämmelse, utgör den bestämmelsen hinder för att en sådan inskränkning kan motiveras av mål som uteslutande grundar sig på överväganden som syftar till att stärka de offentliga finanserna.

2)

I den mån artikel 49 FEUF är tillämplig på en nationell åtgärd av nu aktuellt slag, utgör principen om skydd för berättigade förväntningar i princip inte hinder för en nationell lagstiftning som innebär att den ersättning som enligt koncessionsavtal som ingåtts mellan bolag och den berörda medlemsstatens myndigheter ska betalas till koncessionshavarna tillfälligt minskas under koncessionsavtalens löptid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till i vilken omfattning minskningen av ersättningen påverkar lönsamheten för de investeringar som koncessionshavarna gjort och huruvida minskningen införts plötsligt och på ett oförutsägbart sätt, ska anses att koncessionshavarna inte getts nödvändig tid för att anpassa sig till denna nya situation.

1)

Målen C-619/20 P och C-620/20 P förenas vad gäller domen.

2)

Överklagandet i mål C-619/20 P ogillas.

3)

Domen från Europeiska unionens tribunal av den 9 september 2020, IMG/kommissionen (T-381/15 RENV, EU:T:2020:406), upphävs i den del tribunalen där ogillade International Management Groups (IMG) yrkande om ersättning för skada till följd av Europeiska kommissionens beslut, i dess skrivelse av den 8 maj 2015, att inte längre ingå nya delegeringsavtal för indirekt förvaltning med IMG.

4)

Överklagandet i mål C-620/20 P ogillas i övrigt.

5)

Talan i mål T-381/15 RENV ogillas i den mån den rör begäran om ersättning för ideell skada till Internationell Management Group (IMG) till följd av det beslut som avses i punkt 3 ovan i detta domslut.

6)

Mål T-381/15 RENV återförvisas till Europeiska unionens tribunal för prövning av det yrkande som avses i punkt 3 ovan i detta domslut, i den mån det rör den materiella skada som International Management Group (IMG) har åberopat.

7)

International Management Group (IMG) ska ersätta rättegångskostnaderna i mål C-619/20 P.

8)

Frågan om rättegångskostnader anstår i målen C-620/20 P och T-381/15 RENV.

1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG av den 23 april 2009 om hamnstatskontroll, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/2110 av den 15 november 2017,

ska tolkas på följande sätt:

2)

Artikel 11 b i direktiv 2009/16, i dess lydelse enligt direktiv 2017/2110, jämförd med bilaga I, del II, i detta direktiv i dess ändrade lydelse, ska tolkas så, att hamnstaten får genomföra tilläggsinspektioner på fartyg som bedriver systematisk sök- och räddningsverksamhet och som befinner sig i en av hamnstatens hamnar eller i vatten som omfattas av dess jurisdiktion, sedan det aktuella fartyget har rest in i dessa vatten och all omlastning och landsättning av de personer som respektive fartygs befälhavare beslutat att bistå har ägt rum. Detta gäller under förutsättning att nämnda stat, med stöd av väl underbyggda rättsliga och faktiska omständigheter, har fastställt att det förelåg allvarliga tecken på fara för hälsa, säkerhet, arbetsvillkoren ombord eller miljö, med hänsyn till fartygens driftsförhållanden.

3)

Artikel 13 i direktiv 2009/16, i dess lydelse enligt direktiv 2017/2110, ska tolkas så, att när mer ingående inspektioner företas enligt denna artikel får hamnstaten beakta att fartyg som av flaggstaten har klassificerats och certifierats som ”lastfartyg” i praktiken används för systematisk sök- och räddningsverksamhet avseende personer som befinner sig i sjönöd, i samband med en kontroll som görs i syfte att – med stöd av väl underbyggda rättsliga och faktiska omständigheter – bedöma huruvida det föreligger fara för personer, egendom eller miljö med hänsyn till dessa fartygs driftsförhållanden. Hamnstaten har däremot inte befogenhet att kräva bevis för att nämnda fartyg innehar andra certifikat än de som hamnstaten utfärdat eller att fartygen efterlever samtliga bestämmelser som är tillämpliga på en annan klassificering.

4)

Artikel 19 i direktiv 2009/16, i dess lydelse enligt direktiv 2017/2110, ska tolkas så, att för det fall det styrkts att fartyg – som i praktiken används för systematisk sök- och räddningsverksamhet avseende personer som befinner sig i sjönöd samtidigt som dessa fartyg har klassificerats och certifierats som ”lastfartyg” av en medlemsstat med ställning som flaggstat – har framförts på ett sätt som innebär en fara för personer, egendom eller miljö, får den medlemsstat som har ställning som flaggstat inte som villkor för att avstå från att kvarhålla dessa fartyg eller för att häva ett sådant kvarhållande kräva att fartygen förfogar över för verksamheten lämpliga certifikat och efterlever samtliga motsvarande bestämmelser. Denna stat får däremot kräva att specifika avhjälpande åtgärder vidtas i fråga om säkerhet, förhindrande av förorening samt avseende boende- och arbetsförhållanden ombord under förutsättning att dessa avhjälpande åtgärder motiveras av att det föreligger brister som medför en uppenbar risk för säkerhet, hälsa eller miljö och som innebär att fartyget inte kan framföras under förhållanden som garanterar säkerheten till havs. Sådana avhjälpande åtgärder måste vidare vara lämpliga, nödvändiga och proportionerliga för detta ändamål. Hamnstatens vidtagande och verkställighet av dessa åtgärder ska ske med iakttagande av ett lojalt samarbete med flaggstaten och med hänsyn till dessa två staters respektive befogenheter.

1)

Artikel 23.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, jämförd med artikel 45.4 i samma direktiv och mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om rätt till god förvaltning samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så, att

de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den berörda personen eller dennas rådgivare, när ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd eller om återkallande av ett sådant skydd grundas på sådana uppgifter vilkas röjande skulle äventyra den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet, endast kan få tillgång till dessa uppgifter efter att ha beviljats tillstånd därtill, inte delges ens väsentliga delar av de skäl på grundval av vilka sådana beslut har antagits och inte under några omständigheter vid administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden får använda de uppgifter som de kunnat få tillgång till.

2)

Artiklarna 4.1, 4.2, 10.2, 10.3, 11.2 och 45.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artiklarna 14.4 a och 17.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet,

ska tolkas så, att

de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den beslutande myndigheten, när organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten genom ett icke-motiverat yttrande har konstaterat att en person utgör ett hot mot denna säkerhet, är systematiskt skyldig att neka denna person subsidiärt skydd eller att återkalla internationellt skydd som tidigare beviljats denna person, på grundval av detta yttrande.

3)

Artikel 17.1 b och c i direktiv 2011/95

ska tolkas så, att

den inte utgör hinder för att en sökande, med stöd av denna bestämmelse, nekas status som alternativt skyddsbehövande på grundval av en brottmålsdom som de behöriga myndigheterna redan kände till, när dessa myndigheter, efter ett tidigare förfarande, har beviljat sökanden en flyktingstatus som därefter har återkallats.

1)

Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så, att

den utgör hinder för en nationell lagstiftning om ett summariskt förfarande för betalning av advokatarvoden, enligt vilken ett betalningskrav mot en klient som är konsument ska bli föremål för ett avgörande från en myndighet som inte är en domstol, varvid en domstol kommer ett medverka först vid en begäran om omprövning av detta beslut, och denna domstol inte kan kontrollera, i förekommande fall på eget initiativ, om villkoren i det avtal som ligger till grund för det begärda arvodet är oskäliga, eller låta parterna lägga fram annan bevisning än den skriftliga bevisning som redan lagts fram inför en myndighet som inte är en domstol.

2)

Artikel 4.2 i direktiv 93/13, i dess lydelse enligt direktiv 2011/83,

ska tolkas så, att

en klausul i ett avtal som ingåtts mellan en advokat och dennes klient, enligt vilken klienten åtar sig att följa advokatens instruktioner, att inte agera utan advokatens kännedom eller i strid med dennes rekommendationer och att inte själv återkalla sin talan i det domstolsförfarande som denne har anförtrott advokaten att sköta, vid äventyr av en ekonomisk påföljd, inte omfattas av undantaget i denna bestämmelse.

3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004

ska tolkas så, att

den omständigheten att det i det avtal som ingåtts mellan en advokat och dennes klient införs en klausul i vilken det föreskrivs att klienten ska betala en ekonomisk straffavgift om denne själv återkallar sin talan i det domstolsförfarande som denne har anförtrott åt advokaten att sköta, varvid denna klausul hänvisar till en yrkesorganisations räknetabell och inte har nämnts i det kommersiella erbjudandet eller i den information som lämnades innan avtalet ingicks, ska anses utgöra en ”vilseledande” affärsmetod, i den mening som avses i artikel 7 i direktivet, såvitt den medför eller sannolikt kommer att medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

1)

Ska artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (1) tolkas så, att den är direkt tillämplig på förhållandet mellan ett privat transportföretag, som har ett enda uppdrag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och dess anställda, särskilt mot bakgrund av liberaliseringen av sektorn för järnvägstransport av passagerare?

2)

Vilken uppskovstid är rimlig beträffande fyra veckors intjänad betald semester, i den mening som avses i artikel 7.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003, vid en period för intjäning av betald semester på ett år?

3)

Utgör artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 hinder för tillämpningen av en obegränsad uppskovstid i avsaknad av nationella bestämmelser i lag eller avtal som fastställer denna period?

1)

Ska artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens (1) förläggning i vissa avseenden tolkas så, att den är direkt tillämplig på förhållandet mellan ett privat transportföretag, som har ett enda uppdrag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och dess anställda, särskilt mot bakgrund av liberaliseringen av sektorn för järnvägstransport av passagerare?

2)

Vilken uppskovstid är rimlig beträffande fyra veckors intjänad betald semester, i den mening som avses i artikel 7.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003, vid en period för intjäning av betald semester på ett år?

3)

Utgör artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 hinder för tillämpningen av en obegränsad uppskovstid i avsaknad av nationella bestämmelser i lag eller avtal som fastställer denna period?

1)

Ska artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning (1) i vissa avseenden tolkas så, att den är direkt tillämplig på förhållandet mellan ett privat transportföretag, som har ett enda uppdrag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och dess anställda, särskilt mot bakgrund av liberaliseringen av sektorn för järnvägstransport av passagerare?

2)

Vilken uppskovstid är rimlig beträffande fyra veckors intjänad betald semester, i den mening som avses i artikel 7.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003, vid en period för intjäning av betald semester på ett år?

3)

Utgör artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 hinder för tillämpningen av en obegränsad uppskovstid i avsaknad av nationella bestämmelser i lag eller avtal som fastställer denna period?

1)

Ska artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens (1) förläggning i vissa avseenden tolkas så, att den är direkt tillämplig på förhållandet mellan ett privat transportföretag, som har ett enda uppdrag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och dess anställda, särskilt mot bakgrund av liberaliseringen av sektorn för järnvägstransport av passagerare?

2)

Vilken uppskovstid är rimlig beträffande fyra veckors intjänad betald semester, i den mening som avses i artikel 7.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003, vid en period för intjäning av betald semester på ett år?

3)

Utgör artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 hinder för tillämpningen av en obegränsad uppskovstid i avsaknad av nationella bestämmelser i lag eller avtal som fastställer denna period?

1)

Ska artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens (1), förläggning i vissa avseenden tolkas så, att den är direkt tillämplig på förhållandet mellan ett privat transportföretag, som har ett enda uppdrag att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och dess anställda, särskilt mot bakgrund av liberaliseringen av sektorn för järnvägstransport av passagerare?

2)

Vilken uppskovstid är rimlig beträffande fyra veckors intjänad betald semester, i den mening som avses i artikel 7.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003, vid en period för intjäning av betald semester på ett år?

3)

Utgör artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 hinder för tillämpningen av en obegränsad uppskovstid i avsaknad av nationella bestämmelser i lag eller avtal som fastställer denna period?

1)

Kan Europeiska kommissionens beslut av den 27 juli 2021 С(2021) 5739 om delvis upphävande av stödet från Sammanhållningsfonden för det operativa programmet ”Transport” 2007–2013 inom ramen för målet ”konvergens” i Bulgarien, CCI2007BG161PO004 mot bakgrund av kraven beträffande den genomförda undersökningens rättsliga grund, motivering, fullständighet och objektivitet, enligt artikel 296 tredje stycket FEUF och principen om god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan, anses vara giltigt?

2)

Ska artikel 100 i rådets förordning nr 1083/2006 (1) tolkas så, att Europeiska kommissionen inte är skyldig att fastställa, undersöka och klassificera alla rättsligt relevanta fakta i förfarandet för att dess beslut ska vara rättsenliga, utan att den är skyldig att begränsa sina slutsatser till kommunikationen och utbytet av yttranden och meddelanden från medlemsstaten och dra slutsatser enbart av dessa?

3)

Har de behöriga nationella myndigheterna, i en sådan situation som den aktuella där det finns en slutlig rättsakt från Europeiska kommissionen genom vilken en finansiell korrigering har fastställts gentemot en medlemsstat på grund av en oegentlighet i fråga om användningen av Europeiska unionens medel i samband med tre olika upphandlingsförfaranden, en skyldighet att genomföra ett eget förfarande för att fastställa oegentligheter, så att de kan göra en rättsenlig finansiell korrigering enligt artikel 98 i förordning nr 1083/2006?

4)

Om ovanstående fråga besvaras nekande, ska det då anses att personers rätt att, delta i det förfarande där medlemsstaterna beslutar om en finansiell korrigering, är garanterad i överenstämmelse med rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan?

5)

Ska artikel 47 i stadgan tolkas så, i en sådan situation som den aktuella, där det finns en slutlig rättsakt från Europeiska kommissionen, genom vilken en finansiell korrigering på grund av en oegentlighet i fråga om användningen av Europeiska unionens medel har fastställts gentemot en medlemsstat i samband med tre olika upphandlingsförfaranden, att en nationell domstol är bunden av det som fastställts av Europeiska kommissionen och av dess slutsatser, när den har att avgöra en talan avseende en finansiell korrigering som den behöriga nationella myndigheten har gjort beträffande ett av dessa upphandlingsförfaranden, eller följer det av den anförda bestämmelsen att denna domstol är skyldig att inom ramen för ett omfattande domstolsförfarande med alla medel som föreskrivs i lagen fastställa och undersöka de rättsligt betydelsefulla fakta och omständigheterna i tvisten och därmed tillhandahålla en lämplig rättslig lösning?

6)

Om ovanstående fråga besvaras på så sätt att den nationella domstolen är bunden av Europeiska kommissionens beslut och de omständigheter som denna har fastställt, kan det då anses att de personer som har varit föremål för en finansiell korrigering är garanterade rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan?

1.

Ska artikel 49 FEUF (etableringsfrihet) och/eller artikel 63 FEUF (fri rörlighet för kapital) tolkas i den mening att de utgör hinder för en lagbestämmelse eller praxis på skatteområdet i en medlemsstat, i kraft av vilken, i samband med fastställande av inkomstskatt för fysiska personer i den medlemsstaten, en skattelättnad tillämpas, bestående av beskattning av 50 % av vinsten från en aktieöverlåtelse, på aktieöverlåtelser i bolag som bildats enligt nationell rätt, men inte på aktieöverlåtelser i bolag som bildats i en annan medlemsstat?

2.

Ska artikel 49 FEUF (etableringsfrihet) och/eller artikel 63 FEUF (fri rörlighet för kapital) tolkas i den mening att de utgör hinder för en lagbestämmelse eller praxis på skatteområdet i en medlemsstat, i kraft av vilken, i samband med fastställande av inkomstskatt för fysiska personer i den medlemsstaten, en skattelättnad tillämpas, bestående av beskattning av 50 % av vinsten från en aktieöverlåtelse, på aktieöverlåtelser i bolag som har sitt verkliga säte på nationellt territorium, men inte på aktieöverlåtelser i bolag som har sitt verkliga säte på en annan medlemsstats territorium?

3.

Ska artikel 49 FEUF (etableringsfrihet) och/eller artikel 63 FEUF (fri rörlighet för kapital) tolkas i den mening att de utgör hinder för en lagbestämmelse eller praxis på skatteområdet i en medlemsstat, i kraft av vilken, i samband med fastställande av inkomstskatt för fysiska personer i den medlemsstaten, en skattelättnad tillämpas, bestående av beskattning av 50 % av vinsten från en aktieöverlåtelse, på aktieöverlåtelser i bolag med skatterättslig hemvist på nationellt territorium, men inte på aktieöverlåtelser i bolag med skatterättslig hemvist på en annan medlemsstats territorium?

4.

Ska artikel 49 FEUF (etableringsfrihet) och/eller artikel 63 FEUF (fri rörlighet för kapital) tolkas i den mening att de utgör hinder för en lagbestämmelse eller praxis på skatteområdet i en medlemsstat, i kraft av vilken, i samband med fastställande av inkomstskatt för fysiska personer i den medlemsstaten, en skattelättnad tillämpas, bestående av beskattning av 50 % av vinsten från en aktieöverlåtelse, på aktieöverlåtelser i bolag som bedriver sin verksamhet på nationellt territorium, men inte på aktieöverlåtelser i bolag som bedriver sin verksamhet på en annan medlemsstats territorium?

5.

Ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att den ska tillämpas på en aktieöverlåtelse som den i det nu aktuella målet, som i allt väsentligt ger ett resultat som motsvarar en utdelning, och vars rättsliga form valdes av skattebetalaren främst för att omfattas av en skattelättnad enligt nationell rätt som är tillämplig uteslutande på kapitalvinster avseende värdeökningar på värdepapper, under omständigheter som de i förevarande mål, där bekräftelsen av att skattebetalaren omfattas av skattelättnaden är avhängig möjligheten att denne åberopar och nyttjar etableringsfriheten i artikel 49 FEUF och/eller den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF?

6.

Ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att den utgör hinder för en skattebetalare att åberopa och nyttja etableringsfriheten (enligt artikel 49 FEUF) eller den fria rörligheten för kapital (enligt artikel 63 FEUF) i syfte att omfattas av en skattelättnad enligt nationell rätt för kapitalvinster som härrör från en aktieöverlåtelse, efter att denne – i första hand för att omfattas av skattelättnaden – genomfört en transaktion som i allt väsentligt ger ett resultat som motsvarar en utdelning, såsom en aktieöverlåtelse?

7.

I det fall föregående fråga besvaras jakande, kan en skattebetalare åberopa rättssäkerhetsprincipen eller principen om berättigade förväntningar för att invända mot att denne nekas etableringsfrihet och/eller fri rörlighet för kapital med tillämpning av principen om förbud mot förfarandemissbruk, och på detta sätt legitimera förfarandemissbruket?

8.

Ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att dess tillämpning är avhängig att tillämpningsvillkoren för de allmänna bestämmelserna för att motverka missbruk i nationell rätt godkänns?

9.

Ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att dess tillämpning är avhängig att den åberopas av de nationella myndigheterna?

10.

Ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att dess tillämpning är avhängig de nationella skattemyndigheternas efterlevnad av förfarandet för tillämpning av de allmänna bestämmelserna för att motverka missbruk i nationell rätt?

11.

Med tanke på att den nationella domstolen har begränsad behörighet att pröva skattebeslutens laglighet och avgöra om de ska upphävas eller kvarstå i den nationella rättsordningen, utan att ersätta skattemyndigheten, ska principen om förbud mot förfarandemissbruk tolkas i den mening att skiljenämnden är behörig att omklassificera/omdefiniera/omkvalificera den otillbörliga transaktionen och tillämpa lämplig nationell lagstiftning på den transaktion som i stället ska anses ha förelegat?

1)

Ska artikel 164 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1) tolkas så, att det enligt den är tillåtet att utvidga räckvidden av branschavtal i vilka det stadgas striktare regler än dem som föreskrivs i unionsreglerna inte endast i fråga om ”produktionsregler”, som anges i led b i denna artikel, utan också i fråga om samtliga fall som anges i leden a och c–n, i fråga om vilka det föreskrivs att en utvidgning av ett branschavtal kan begäras?

2)

Ska artikel 164 i förordning (EU) nr 1308/2013 i avsaknad av särskilda unionsregler för en viss kategori av frukt eller grönsaker tolkas så, att det enligt denna artikel är tillåtet att utvidga räckvidden av branschavtal i vilka det stadgas striktare regler än de tillämpliga normer som har antagits av FN:s ekonomiska kommission för Europa, till vilka det hänvisas inom unionsrätten?

1)

Ska artikel 164 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1) tolkas så, att det genom den tillåts en utvidgning av räckvidden av branschavtal i vilka det stadgas striktare regler än dem som föreskrivs i unionsreglerna inte endast i fråga om ”produktionsregler”, som anges i led b i denna artikel, utan också i fråga om samtliga fall som anges i leden a och c–n, i fråga om vilka det föreskrivs att en utvidgning av ett branschavtal kan begäras, och särskilt huruvida det enligt denna artikel är tillåtet att anta mer bindande regler, i form av ett branschavtal och utvidgning av dessa till att omfatta samtliga aktörer, när det i unionsreglerna föreskrivs regler för saluföring och presentation av en viss kategori av frukt eller grönsaker?

2)

Omfattas fastställande av storleksintervall för att sörja för enhetlighet vad gäller produkterna i en och samma förpackning av reglerna för saluföring eller av standarderna för presentation, för den händelse att svaret på den föregående frågan är olika beroende på om det gäller ”reglerna för saluföring”, som anges i led [d] [i punkt 4] i artikeln, eller ”fastställande av minimikvaliteter och minimistandarder för förpackning och presentation”, som anges i led k i samma [punkt]?

1)

Ska artikel 164 i förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 (1) tolkas så, att det enligt den är tillåtet att utvidga räckvidden av branschavtal i vilka det stadgas striktare regler än dem som föreskrivs i unionsreglerna inte endast i fråga om de ”produktionsregler”, som anges i led b i denna artikel, utan också i fråga om samtliga fall som anges i leden a och c–n, i fråga om vilka det föreskrivs att en utvidgning av ett branschavtal kan begäras?

2)

Omfattas fastställandet av dels skördedatum, dels datum för saluföring av regler som kan fastställas genom ett branschavtal och utvidgas på grundval av artikel 164 i förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 och, om så är fallet, omfattas fastställandet av sådana skördedatum och datum för saluföring av de ”produktionsregler” som avses i led b i denna artikel eller, så som det tidigare angavs i bilaga XVIa till rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter, (2) av ”saluföringsregler” som numera anges i led d i nämnda artikel?

1)

Under omständigheter där nya prenumeranter får en gåva (en datorplatta) tillsammans med prenumerationen på en periodisk publikation, ska då denna överlåtelse, vid tillämpning av artikel 16 i mervärdesskattedirektivet (1), anses vara

2)

Om svaret på den första tolkningsfrågan är att det handlar om en leverans utan ersättning, är då införandet av en årlig gräns för gåvornas totala värde som motsvarar en andel på fem promille av den beskattningsbara personens omsättning föregående år (förutom gränsen för enhetsvärdet) förenligt med uttrycket ”uttag som görs … i syfte att skänka bort gåvor av ringa värde” som anges i artikel 16 andra stycket i mervärdesskattedirektivet?

3)

Om föregående fråga besvaras jakande, ska denna andel på fem promille av den beskattningsbara personens omsättning föregående år anses så låg att artikel 16 andra stycket i mervärdesskattedirektivet förlorar sin ändamålsenliga verkan?

4)

Strider gränsen på fem promille av den beskattningsbara personens omsättning föregående år mot neutralitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling eller icke-diskriminering, med beaktande av de syften som låg till grund för införandet av denna gräns?

1)

Kan unionsrätten (artikel 110 FEUF) tolkas på så sätt att ett belopp avseende en skatt som är förbjuden enligt unionsrätten utgör en del av ett fordons värde och kan överföras tillsammans med äganderätten till fordonet till förmån för förvärvande tredje man?

2)

Utgör tolkningen [av artikel] 110 FEUF hinder för en nationell bestämmelse, som den i artikel 1 i lagdekret nr 52/2017, enligt vilken återbetalning av en skatt som är förbjuden enligt unionsrätten endast får ske till den skattskyldige som har betalat den och inte – om skatten inte har återbetalats till den som har betalat den – till senare köpare av det fordon som skatten har betalats för?

1)

Ska artikel 106.1 FEUF tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken ett bolag som helt och hållet ägs av staten direkt, från första början och utan konkurrens beviljas tillstånd för användning av mineralvattenkällor, genom successiva och ett obegränsat antal förlängningar av exklusiva licenser (som det statliga bolaget förfogar över)?

2)

Ska artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 49 och 119 FEUF samt artikel 3 i direktiv 2009/54/EG om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (1) tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i det nationella målet och som nämns ovan, vilken inför en omotiverad inskränkning av friheten att bedriva näringsverksamhet och av etableringsfriheten?

1.

Ska definitionen av kreditinstitut i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (1) av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 tolkas så, att krediter endast får beviljas med medel från insättningar eller andra återbetalbara medel som tagits emot från allmänheten, eller får ett kreditinstitut även bevilja krediter med medel från andra källor?

2.

Hur ska formuleringen ”myndighetstillstånd i någon form som innebär en rätt att bedriva affärsverksamhet” i den mening som avses i artikel 4.1.42 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 tolkas, och omfattar detta såväl det tillståndspliktiga systemet för auktorisation som det tillståndspliktiga systemet för registrering av kredittransaktioner?

1)

Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1) samt rättssäkerhets-, rättskrafts-, effektivitets- och proportionalitetsprinciperna tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en nationell domstol inte ex officio får pröva oskäliga villkor i ett avtal och dra slutsatser av detta i en situation där den utövar tillsyn över ett utmätningsförfarande som genomförs av en förrättningsman med stöd av ett betalningsföreläggande som vunnit laga kraft, har förklarats vara verkställbart och har utfärdats i ett förfarande i vilket det inte sker någon bevisupptagning?

2)

Ska artiklarna 3.1, 6.1, 7.1, 7.2 och 8 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rättssäkerhets-, effektivitets- och proportionalitetsprinciperna samt rätten att yttra sig vid en domstol, tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken upptagandet av ett oskäligt villkor i förteckningen över oskäliga villkor leder till att detta villkor anses oskäligt i samtliga förfaranden som rör en konsument, inbegripet

—

om den arvoderade domaren, såsom deltidsarbetande och visstidsanställd arbetstagare i unionen, som kan jämföras med en yrkesdomare, såsom heltidsarbetande och tillsvidareanställd arbetstagare i unionen, ansöker om deltagande i så kallade stabiliseringsförfaranden, vilka endast formellt genomför klausul 5.1 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70,

—

eller om den arvoderade domaren, för det fall denne inte genomgår nämnda förfaranden med godkänt resultat eller inte inkommer med någon ansökan, erhåller ett ersättningsbelopp, som är uppenbart oskäligt och inte står i proportion till den skada som underlåtenheten att införliva de aktuella direktiven har förorsakat den berörda personen?

1)

Ska artikel 370, jämförd med bilaga X, del A, punkt 2, i rådets direktiv 2006/112/EG (1) av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att den ger de berörda medlemsstaterna rätt att ta ut mervärdesskatt på en lagstadgad medielicens för att finansiera de offentliga radio- och televisionsorganens icke-kommersiella verksamhet, trots att det inte föreligger något ”[t]illhandahållande av tjänster mot ersättning” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet?

Om fråga 1 besvaras jakande, ombeds Europeiska unionens domstol att besvara följande tolkningsfrågor:

2)

Ska artikel 370, jämförd med bilaga X, del A, punkt 2, i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att en medlemsstat kan behålla möjligheten att ta ut mervärdesskatt på en sådan lagstadgad medielicens som avses i fråga 1, om medlemsstaten, efter det att direktiv 77/388/EEG (2) av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (sjätte direktivet) trädde i kraft den 1 januari 1978, har ändrat licensordningen från att kräva licens för innehav av radio- och tv-apparater till att kräva licens för innehav av alla apparater som direkt kan ta emot bildprogram och bildtjänster, inklusive smarttelefoner, datorer etc.?

3)

Ska artikel 370, jämförd med bilaga X, del A, punkt 2, i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att en medlemsstat kan behålla möjligheten att ta ut mervärdesskatt på en sådan lagstadgad medielicens som avses i fråga 1, om medlemsstaten efter det att direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (sjätte direktivet) trädde i kraft den 1 januari 1978, har ändrat licensordningen, så att en mindre del av licensintäkterna, i enlighet med vad kulturministern beslutar, används för att finansiera i) radio- och tv-bolag som får offentliga bidrag men som inte själva är offentliga och ii) medie- och filmföretag som bidrar till, men inte själva bedriver radio- och tv-verksamhet?

1)

Får en nationell domstol mot bakgrund av principen om likabehandling enligt artikel 3.1 i rambeslut 2008/675/RIF (1) jämförd med artikel 3.5 i rambeslut 2008/675/RIF, i en situation där en gemensam påföljd som omfattar påföljder som fastställts genom fällande domar i Tyskland och i en annan EU-medlemsstat skulle ha utdömts om det varit fråga om inhemska domar, döma till en påföljd för brottet som begåtts inom landet, när ett fiktivt beaktande av påföljden som utdömts i den andra medlemsstaten skulle leda till att den enligt tysk rätt längsta tillåtna gemensamma påföljden vid tidsbestämda fängelsestraff skulle överskridas?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande:

Är det för att iaktta kravet på att en påföljd som utdömts i en annan medlemsstat ska beaktas enligt artikel 3.5 andra meningen i rambeslut 2008/675/RIF nödvändigt att den domstol som har att avgöra målet i samband med att påföljden för det inhemska brottet fastställs i detalj redovisar för och motiverar den nackdel som avsaknaden av en möjlighet att meddela en dom med gemensam påföljd – i enlighet med principerna om fastställande av en gemensam påföljd enligt tysk rätt – innebär för den tilltalade?

—

upphäva den överklagade domen;

—

med stöd av artiklarna 263 och 264 FEUF ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C(2020) 3970 final av den 9 juni 2020 om statligt stöd SA.57410 (2020/N) – Finland covid 19: Rekapitalisering av Finnair, och

—

förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader, samt förplikta intervenienterna vid tribunalen och (eventuellt) vid domstolen att bära sina rättegångskostnader.

—

fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.3 FEU jämförd med artikel 3.1 i kommissionens förordning (EG) nr 29/2009 (1) genom att inte ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att leverantörer av flygtrafikledningstjänster följer artikel 3.1 i förordning 29/2009, och

—

förplikta Republiken Grekland att ersätta rättegångskostnaderna.

—

upphäva den överklagade domen,

—

ogiltigförklara SRB:s beslut av den 23 februari 2018 avseende klaganden och dess luxemburgska dotterbolag,

—

förplikta SRB att ersätta klagandens rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för överklagandet, och

—

för det fall att domstolen inte kan avgöra målet i sak, återförvisa målet till tribunalen.

—

att tribunalen underlät att respektera den tydliga beskrivning av gränserna för SRB:s befogenheter som finns i artikel 18 i förordning nr 806/2014 där det föreskrivs att SRB endast får agera med extern rättsverkan om alla tre villkoren i artikel 18 i förordning nr 806/2014 är uppfyllda och om Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd inte invänder,

—

att det inte finns någon grund i artikel 18 i förordning nr 806/2014 för antagandet att SRB kan vidta en åtgärd med extern rättsverkan om endast de två första villkoren är uppfyllda,

—

att SRB i praktiken erkände sitt misstag genom att inta ett annat förhållningssätt i de senaste liknande fallen,

—

att tribunalen underlät att fullständigt undersöka lagenligheten av de omtvistade besluten (SRB/EES/2018/09 och SRB/EES/2018/10 av den 23 februari 2018) genom att underlåta att fastställa exakt hur, enligt tribunalens tolkning av de omtvistade besluten, klagandens och dess dotterbolags rättsliga ställning ändrades,

—

att tribunalen förvrängde det tydliga innehållet i de omtvistade besluten genom att underlåta att erkänna att de innehåller beslut om att klaganden och dess dotterbolag ska likvideras, och

—

att tribunalen begick ett antal sammanhängande misstag genom att bland annat blanda ihop de omtvistade besluten med de åtgärder som SRB riktade till de nationella resolutionsmyndigheterna i syfte att genomföra de omtvistade besluten.

—

att tribunalen förvrängde aktens innehåll genom att hänvisa till en implicit bedömning att klaganden fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera och underlät att nämna att SRB uttryckligen i sitt svaromål uppgav att den inte gjorde någon sådan bedömning, och

—

att tribunalen i samma sammanhang gjorde sig skyldig till ytterligare sammanhängande fel och förvrängningar samt underlåtenhet att bemöta klagandens argument genom att bland annat underlåta att pröva följderna av moratoriets upphävande för betalningsskyldigheterna och genom att tolka begreppet likviditet i den mening som avses i artikel 18 i förordning nr 806/2014 felaktigt.

—

fastställa att Republiken Malta har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.3 FEU jämförd med artikel 3.1 i kommissionens förordning (EG) nr 29/2009 (1), genom att inte vidta de åtgärder som behövdes för att se till att den leverantör av flygtrafikledningstjänster som utsetts av den uppfyller kraven i artikel 3.1 i kommissionens förordning (EG) nr 29/2009 och

—

förplikta Republiken Malta att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut av den 2 juni 2022 om att avsluta förfarandet för att tillåta utsläppande på marknaden av larven Alphitobius diaperinus som ett nytt livsmedel utan att uppdatera unionsförteckningen över nya livsmedel, (1) och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 6.3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/2469, (2) i den mån beslutet antogs utan av de förfarandekrav och –garantier som anges i artikeln iakttogs, vilket gör beslutet rättsstridigt.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning och av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och närmare bestämt:

3.

Tredje grunden: Sökandena framför i andra hand, för det fall att talan inte bifalls såvitt avser vare sig första eller andra grunden, en invändning om rättsstridighet med stöd av artikel 277 FEUF avseende artikel 10.6 i förordning 2015/2283 (3) och artikel 6 i kommissionens genomförandeförordning 2017/2569, och gör gällande att dessa bestämmelser är ogiltiga eftersom de strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om likabehandling.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C (2020) 8550 final av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal har genomfört för Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden rör uppfyllandet av kraven för att Ordning III avseende Zona Franca da Madeira ska vara förenlig med unionsrätten, särskilt vad gäller vinsternas ursprung samt skapandet och bibehållandet av arbetstillfällen i regionen.

2.

Andra grunden rör kommissionens omotiverat sena reaktion.

3.

Tredje grunden rör bristande uppfyllelse av motiveringsskyldigheten.

4.

Fjärde grunden rör rätten till en rättvis prövning.

5.

Femte grunden rör skyddet för berättigade förväntningar.

6.

Sjätte grunden rör rättssäkerhetsprincipen.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C (2020) 8550 final av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal har genomfört för Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden rör uppfyllandet av kraven för att Ordning III avseende Zona Franca da Madeira ska vara förenlig med unionsrätten, särskilt vad gäller vinsternas ursprung samt skapandet och bibehållandet av arbetstillfällen i regionen.

2.

Andra grunden rör kommissionens omotiverat sena reaktion.

3.

Tredje grunden rör bristande uppfyllelse av motiveringsskyldigheten.

4.

Fjärde grunden rör rätten till en rättvis prövning.

5.

Femte grunden rör skyddet för berättigade förväntningar.

6.

Sjätte grunden rör rättssäkerhetsprincipen.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2020) 8550 final av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal har genomfört för Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser iakttagandet av kraven för att följa Ordning III för Zona Franca da Madeira, särskilt angående ursprunget till överskottet samt skapande och bibehållande av arbetsplatser i regionen.

2.

Andra grunden avser att kommissionen utan skäl tog lång tid på sig att reagera.

3.

Tredje grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

4.

Fjärde grunden avser rätten till en rättvis rättegång.

5.

Femte grunden avser skydd för berättigade förväntningar.

6.

Sjätte grunden avser rättssäkerhetsprincipen.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta CPVO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 6 i rådets förordning (EU) 2100/94.

—

Åsidosättande av artikel 7 i rådets förordning (EU) 2100/94.

—

Åsidosättande av artikel 76 i rådets förordning (EU) 2100/94.

—

Åsidosättande av artikel 81 i rådets förordning (EU) 2100/94.

—

ogiltigförklara artikel 2.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/973 av den 14 mars 2022 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1009 genom fastställande av kriterier för agronomisk effektivitet och säkerhet vid användning av biprodukter i EU-gödselprodukter, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till befogenhetsöverskridande eller befogenhetsmissbruk, genom att anta artikel 2.3 i delegerad förordning (EU) nr 2022/973 (1) med stöd av sin befogenhet enligt artikel 42.7 första meningen i förordning (EU) 2019/1009. (2)

2.

Andra grunden: Åsidosättande av försiktighetsprincipen enligt artikel 42.7 andra meningen i förordning (EU) 2019/1009 på grund av att aktuella vetenskapliga rön inte har beaktats.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av principen om utredningsplikt, särskilt kommissionens skyldighet att undersöka och beakta de senaste vetenskapliga rönen.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen genom att de senaste vetenskapliga rönen inte har beaktats.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen på grund av förbudet mot kalkhaltiga gödselprodukter från stålindustrin genom antagandet av artikel 2.3 a och b i delegerad förordning (EU) 2022/973.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

7.

Sjunde grunden: Motiveringen är materiellt oriktig och otillräcklig på grund av att den tekniska metod som använts för att ta fram gränsvärdena för totalkrom och vanadium är materiellt oriktig och otillräcklig.

—

ogiltigförklara svarandens beslut av den 17 december 2021 att inte genomföra punkterna 1 och 2 domslutet till Europeiska unionens tribunals dom av den 16 december 2020, som meddelades i mål T-187/18, VP/Cedefop,

—

upphäva det konnexa beslutet att inte förnya sökandens tillsvidareanställning från och med den 16 november 2017,

—

ogiltigförklara svarandens beslut av den 17 juni 2022 att avslå sökandens klagomål av den 3 mars 2022 mot beslutet av den 17 december 2021,

—

förplikta sökanden att betala skadestånd för den ideella skada som sökanden har lidit, vilket ex aequo et bono ska uppskattas till hundra tusen euro, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svarandens beslut att inte verkställa punkterna 1 och 2 i domslutet i domen av den 16 december 2020 i mål T-187/18, VP mot Cedefop, och följaktligen att inte förnya sökandens anställningsavtal, innebär dels ett åsidosättande av den skyldighet som följer av artikel 266 FEUF att följa domen av den 16 december 2020 i mål T-187/18, dels en uppenbart oriktig bedömning.

2.

Andra grunden: Svaranden har inte uppfyllt sin aktsamhetsplikt.

3.

Tredje grunden: Svaranden har åsidosatt principerna om likabehandling och skydd för berättigade förväntningar.

4.

Fjärde grunden: Svaranden har gjort sig skyldig till maktmissbruk.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta de parter som bestrider överklagandet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet i den del registrering som EU-varumärke nekas för figurkännetecknet ENDURANCE med avseende på varor och tjänster i klasserna 9, 25, 28 och 35, och

—

förplikta EUIPO att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens kostnader, inklusive de kostnader som med nödvändighet uppkommit med anledning av förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO och intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara artiklarna 74a och 74b i förordning 2016/794 (1), i dess lydelse enligt förordning 2022/991 (2),

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

I första hand, förplikta kommissionen att omedelbart betala dröjsmålsränta, motsvarande dröjsmålsränta på 3 382 129,97 euro till ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procent för perioden från den 19 juni 2017 till den 25 maj 2022 eller till den räntesats för en sådan period som tribunalen finner vara lämplig (i enlighet med sökandens första och/eller andra grund), och

—

förplikta kommissionen att omedelbart betala sammansatt ränta på dröjsmålsräntebeloppet på 3 382 129,97 euro (eller annat belopp som tribunalen fastställer ska betalas till sökanden), till ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procent för perioden från den 25 maj 2022 till dess betalning sker av ett sådant dröjsmålsräntebelopp eller till den räntesats för en sådan period som tribunalen finner vara lämplig,

—

därutöver, eller i andra hand, ogiltigförklara kommissionens avslagsbeslut av den 7 juli 2022, till följd av vilket kommissionen med omedelbar verkan måste betala dröjsmålsräntan och den på denna sammansatta räntan, eller, i tredje hand, fastställa att kommissionens underlåtenhet att betala dröjsmålsräntan och den på denna sammansatta räntan (eller någon ränta) är rättsstridig, och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Sökanden har rätt till dröjsmålsräntebeloppet på 3 382 129,97 euro, eller ränta beräknad för en sådan period och till en sådan räntesats som tribunalen anser vara skälig, genom talan enligt artikel 266 första stycket FEUF, på den grunden att kommissionen var skyldig att betala sådan ränta för att följa tribunalens dom i mål T-341/17.

2.

Andra grunden: Sökanden har därutöver, eller i andra hand, rätt till sådan dröjsmålsränta genom talan enligt artikel 266 andra stycket FEUF, artikel 268 och artikel 340 FEUF och enligt artikel 41.3 i stadgan, på grundval av Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar till följd av kommissionens underlåtenhet att betala sådan ränta för att följa tribunalens dom i mål T-341/17.

3.

Tredje grunden: Det görs gällande att sökanden har rätt till betalning av sammansatt ränta för kommissionens underlåtenhet att betala sådan ränta genom talan enligt artikel 266 första eller andra stycket, artikel 268 och artikel 340 FEUF och enligt artikel 41.3 i stadgan.

4.

Fjärde grunden: Därutöver, i den mån det är nödvändigt, med åberopande av den fjärde grunden, yrkar sökanden – enligt artikel 263.4 FEUF – ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 7 juli 2022 att inte betala dröjsmålsränta och sammansatt ränta på denna, på grund av en överträdelse av artikel 266 FEUF och/eller den allmänna EU-rättsliga principen att EU-institutioner måste verkställa återbetalning till följd av en dom genom vilken en åtgärd ogiltigförklarats.

5

Femte grunden: Sökanden yrkar, alternativt i förhållande till den fjärde grunden, att det enligt artikel 265 FEUF ska fastställas att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att betala dröjsmålsränta och sammansatt ränta på denna till sökanden efter det att sökanden begärt detta den 8 juni 2022, i strid med artikel 266 FEUF och/eller den allmänna EU-rättsliga principen att EU-institutioner måste verkställa återbetalning till följd av en dom genom vilken en åtgärd ogiltigförklarats.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C(2022) 4761 slutlig av den 12 juli 2022 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (mål AT.40.522 – Metallförpackningar) i den mån det gäller sökandena, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har åsidosatt principen om att den som stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti), en allmän princip i unionsrätten, genom att godta återförvisningen av målet från den tyska konkurrensmyndigheten (FCO) och därmed avvika från vedertagna vägledande förhållningsregler som finns i kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter.

2.

Andra grunden: Kommissionen har, genom att godta återförvisningen av målet från FCO, kränkt sökandenas berättigade förväntningar på att den skulle följa vedertagna vägledande förhållningsregler.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har, genom att godta återförvisningen av målet i ett så sent skede av FCO:s förfarande, brutit mot subsidiaritetsprincipen.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har kränkt sökandenas rätt till försvar genom att godta återförvisningen av målet från FCO flera år efter utgången av överföringsfristens två månader.

5.

Femte grunden: Kommissionen har, genom att godta återförvisningen av målet efter utgången av överföringsfristens två månader, underlåtit att göra en lämplig avvägning mellan målet att tillämpa konkurrensrätten och målen att skydda rättssäkerheten samt sökandenas berättigade förväntningar och rätt till försvar, och har således brutit mot proportionalitetsprincipen.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har, genom att godta återförvisningen av målet från FCO efter utgången av överföringsfristens två månader, brutit mot principen om god förvaltning.

—

ogiltigförklara artiklarna 1, 4 och 5 i Europeiska kommissionens beslut av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal genomfört till förmån för frizonen Madeira (Zona Franca da Madeira – ZFM) – stödordning III, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning, då kriteriet om ”verksamhet som faktiskt och materiellt bedrivits på Madeira” tolkats och tillämpats korrekt inom ramen för genomförandet av stödordning III i ZFM. Sökanden hävdar att kommissionen tolkat kriteriet ”fördelar av verksamhet som faktiskt och materiellt bedrivits på Madeira” felaktigt. De fördelar för företag registrerade i ZFM som kan utgöra skatteförmåner är inte enbart de fördelar som följer av verksamhet som medför extra kostnader på grund av läget i de yttersta randområdena, det vill säga verksamhet som bedrivs enbart i det geografiska område som är den autonoma regionen Madeira. Sett till målen med och sammanhanget kring stödordning III för ZFM, är den korrekta tolkningen av detta kriterium att verksamheten för godkända företag i ZFM, som har sitt centrum för beslutsfattande där, betraktas som verksamhet som faktiskt och materiellt bedrivs på madeira, oavsett om de bedriver internationell verksamhet eller inte.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning, då kriteriet om ”bibehållande av personal” tolkats och tillämpats korrekt inom ramen för genomförandet av stödordning III i ZFM. Sökanden hävdar att kommissionen tolkat kriteriet om ”bibehållande av personal” felaktigt. Eftersom ”personal” inte är ett unionsrättsligt begrepp och detta, vad gäller tillämpningen av stödordning III, varken definierats i 2007 och 2013 års beslut eller i 2007 års riktlinjer, ska begreppet anses ha den innebörd det getts i nationell arbetsrätt. Metoden att definiera anställning som ”heltidsekvivalenter” och ”årsarbetsenheter” gäller inte för stödordning III i ZFM.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av de allmänna unionsrättsliga principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar. Sökanden hävdar att kommissionens beslut av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal genomfört till förmån för frizonen Madeira (Zona Franca da Madeira – ZFM) – stödordning III strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar, varför kommissionen inte kan kräva att de portugisiska myndigheterna återkräver stöden i fråga från stödmottagarna och, mer konkret, från sökanden.

—

ogiltigförklara det angripna beslutet såvitt avser sökandena, enligt artikel 263 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandenas rättegångskostnader, enligt artikel 134 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Första grunden: Kommissionen saknar behörighet enligt subsidiaritetsprincipen

Kommissionen hade inte behörighet att inleda förfarandet mot Silgan och att fatta det angripna beslutet. Med tanke på de omfattande efterforskningar som hade genomförts och att det nationella förfarandet var klart för avgörande, hade det varit rimligare att låta Bundeskartellamt slutföra utredningen i detta ärende. Kommissionen hade inte bättre förutsättningar att slutföra förfarandet än Bundeskartellamt.

2.

Andra grunden: Maktmissbruk

Både kommissionens beslut att inleda förfarandet och det angripna beslutet i sig har sin grund i irrelevanta hänsyn. Dessa beslut har fattats för att kringgå bestämmelser i tysk rätt om sanktioner mot åsidosättanden av artikel 101 FEUF, detta för att täppa till en påstådd lucka i tysk sanktionsrätt.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Kommissionen har åsidosatt av rätten till god förvaltning och därmed åsidosatt sökandenas grundläggande rättigheter enligt artikel 41 i stadgan, eftersom det angripna beslutet är oproportionerligt, åsidosätter sökandenas berättigade förväntningar och strider mot principen att myndigheter är bundna av sin egen praxis.

—

ogiltigförklara beslutet av den 17 november 2021 varigenom sanktionsåtgärden uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass för en period på sex månader vidtogs gentemot sökanden,

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna och att betala en euro till sökanden.

1.

Första grunden avser att det gjorts uppenbart oriktiga bedömningar som medfört att det angripna beslutet är ogiltigt. Sökanden gör härvidlag gällande att de antagna åsidosättanden som ligger till grund för det angripna beslutet inte har styrkts och att detta bland annat följer av det meddelande som disciplinnämnden antagit enhälligt.

2.

Andra grunden avser åsidosättande av rätten till försvar. Sökanden gör särskilt gällande rätten att yttra sig genom att utrednings- och disciplinbyrån (IDOC), som tilldelats befogenheter från tillsättningsmyndigheten under förfarandet och som har upprättat utredningsrapporten vars slutsatser ifrågasatts av disciplinnämnden, därefter spelade en avgörande roll vid antagandet av det beslut som antogs, utan insyn, av den trepartssammansatta tillsättningsmyndigheten.

3.

Tredje grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet och upphäva det beslut som meddelades av EUIPO:s invändningsenhet den 12 november 2021 i dess helhet, och i andra hand ändra det överklagade beslutet och bifalla klagandens överklagande, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 25 juli 2022 om beräkningen av Hypo Vorarlberg AG:s och Portigon AG:s förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för år 2017 (SRB/ES/2022/41), inklusive dess bilagor, i varje fall såvitt avser sökanden, och

—

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter på grund av ofullständig delgivning av det angripna beslutet

Sökanden delgavs inte det angripna beslutet i dess helhet, vilket strider mot artikel 1 andra stycket FEU, artiklarna 15 FEUF, 296 FEUF och 298 FEUF, samt artiklarna 42 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Kännedom om de uppgifter som utelämnats krävs – då de utgör en väsentlig del av beslutet – för att kunna kontrollera hur sökandens individuella situation, i förhållande till situationen för övriga berörda institut, beaktats vid beräkningen av bidragsbeloppen.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen genom att det angripna beslutet antagits retroaktivt

Det retroaktiva antagandet av det angripna beslutet strider mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom det inte är nödvändigt för att uppnå målet.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 102 i direktiv 2014/59/EU (1), artiklarna 69.1 och 69.2 och 70.2 i förordning (EU) nr 806/2014 (2), artiklarna 3 och 4.2 i den delegerade förordningen (EU) 2015/63 (3) samt proportionalitetsprincipen på grund av felaktigt fastställande av målnivån, eftersom svaranden har fastställt en alltför hög målnivå i strid med EU:s rättsliga ram

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av västenliga formföreskrifter, till följd av att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat.

Det angripna beslutet uppfyller inte motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, samt artikel 41.1 och 41.2 c i stadgan, eftersom endast ett litet antal utvalda delar har offentliggjorts. De krav som EU-domstolen fastställt i mål C-584/20 P (4) i fråga om motiveringsskyldighetens räckvidd är inte uppfyllda.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, till följd av att svarandens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning är bristfälligt motiverat

Det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, eftersom det inte framgår av det angripna beslutet – vad gäller svarandens utrymme för skönsmässig bedömning – vilka bedömningar som gjorts och på vilka grunder. Det kan därför inte uteslutas att svaranden agerat godtyckligt inom ramen för sitt fria skön.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 102 i direktiv 2014/59/EU, artiklarna 69.1 och 69.2, 70.2 och 70.3 i förordning (EU) nr 806/2014, artiklarna 4.2, 6.2 a, 7.2 a, 17.3 och 17.4 samt bilaga 1 till den delegerade förordningen (EU) 2015/63, samt av principerna om ett effektivt domstolsskydd och om proportionalitet, eftersom sakomständigheterna inte har beaktats

Det angripna beslutet strider mot den unionsrättsliga ramen samt mot principerna om ett effektivt domstolsskydd och om proportionalitet, eftersom svaranden inte beaktat det aktuella läget vid antagandet av det angripna beslutet och grundade det på felaktiga prognoser (särskilt när det gäller målnivån).

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, till följd av sökanden inte hörts, och ett åsidosättande av rätten att yttra sig

Sökanden gavs inte tillfälle att yttra sig varken före det att det angripna beslutet antogs eller före det att den bidragsunderrättelse som utfärdats på grundval av det beslutet utfärdades, vilket strider mot artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan. Det samråd som hölls gav inte heller tillfälle till ett effektivt och tillfredsställande ställningstagande.

8.

Åttonde grunden: Delegerad förordning (EU) 2015/63 kan inte med lagenlig verkan utgöra rättslig grund för det angripna beslutet, och att den riskjusteringsmetod som fastställs i delegerad förordning (EU) 2015/63, jämte Gemensamma resolutionsnämndens utrymme för skönsmässig bedömning, är rättsstridiga

Artiklarna 4–7 och artikel 9, samt bilaga I, i delegerad förordning (EU) 2015/63, som utgör rättslig grund för det angripna beslutet, ger upphov till ett icke-transparent system för att fastställa bidragen, vilket strider mot artiklarna 16, 17, 41 och 47 i stadgan och innebär att det inte är möjligt att garantera att artiklarna 20–21 i stadgan, jämte proportionalitetsprincipen, iakttas. Svaranden förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vars omfattning inte kan kontrolleras.

9.

Nionde grunden: Genomförandeförordning (EU) 2015/81 (5) kan inte med lagenlig verkan utgöra rättslig grund för det angripna beslutet

Det angripna beslutet strider mot fördragen, eftersom artikel 8 i genomförandeförordning (EU) 2015/81 överskrider de begränsningar som införts genom artikel 70.7 i förordning (EU) nr 806/2014, jämförd med artikel 291 FEUF, och varken genomförandeförordningen eller den angivna rättsliga grunden innehåller någon motivering i enlighet med artikel 296 andra stycket FEUF. Denna rättsstridighet påverkar även det angripna beslutet.

10.

Tionden grunden: Direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 kan inte med lagenlig verkan utgöra rättslig grund för delegerad förordning (EU) 2015/63 och genomförandeförordning (EU) 2015/81, och således inte heller för det angripna beslutet

I andra hand hävdar sökanden att de bestämmelser i direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 som med bindande verkan reglerar bidragssystemet, och tilldelat svaranden ett mycket omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, är rättsstridiga. I den mån dessa bestämmelser inte kan tolkas konformt med primärrätten, strider de mot motiveringsskyldigheten, rättssäkerhetsprincipen och fördragen (i synnerhet artikel 1 andra stycket FEU, samt artiklarna 15 FEUF, 296 FEUF och 298 FEUF) och stadgan (i synnerhet artiklarna 16, 17, 41, 42 och 47).

—

fastställa att Frontex, efter det att den anmodats att vidta åtgärder i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 256 FEUF, rättsstridigt underlåtit att vidta åtgärder, genom att inte besluta att avbryta finansieringen av hela eller en del av dess verksamhet i Egeiska havet och tillfälligt avbryta eller avsluta hela eller en del av denna verksamhet, i enlighet med artikel 46.4 i förordning 2019/1896, (1) eller genom att inte ange några vederbörligen motiverade grunder för dess underlåtenhet att vidta den relevanta åtgärden enligt artikel 46.6 i den förordningen, och fastställa att Frontex inte tagit ställning till sökandens preliminära anmodan,

—

alternativt ogiltigförklara Frontex beslut av den 27 juli 2022 att inte vidta några åtgärder med anledning av anmodan att vidta åtgärder i enlighet med artikel 46.4, och

—

förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader i enlighet med artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Första grunden: Frontex har, efter det att den anmodats att vidta åtgärder i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 256 FEUF, rättsstridigt underlåtit att vidta åtgärder, genom att inte besluta att avbryta finansieringen av hela eller en del av dess verksamhet i Egeiska havet och tillfälligt avbryta eller avsluta hela eller en del av denna verksamhet, i enlighet med artikel 46.4 i förordning 2019/1896, eller genom att inte ange några vederbörligen motiverade grunder för dess underlåtenhet att vidta den relevanta åtgärden enligt artikel 46.6 i den förordningen.

2.

Andra grunden: För det fall domstolen skulle finna att Frontex svar på den preliminära anmodan enligt artikel 265 FEUF utgör ett ställningstagande som innebär att det inte längre föreligger någon underlåtenhet att vidta åtgärder, gör sökanden gällande att beslutet att inte vidta åtgärder i enlighet med sökandens anmodan utgör grund för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.

—

ogiltigförklara det beslut som meddelades av Europeiska unionens råd den 27 juli 2022, och

—

förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna,

—

med samtliga rättsverkningar som följer härav.

1.

Första grunden: Åsidosättande av yttrande- och informationsfriheten.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av näringsfriheten.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.