1)

Ska artiklarna 3.4 och 18 i direktiv 2009/[28] (1) tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är omtvistad i det nationella målet, som med avseende på uppfyllandet av målen för inblandning av biodrivmedel föreskriver att de ekonomiska aktörerna får välja mellan att styrka uppfyllandet av dessa kriterier genom i) att fysiskt blanda in biodrivmedel i det fossila bränslet, eller ii) att förvärva biodrivmedelscertifikat från andra aktörer som har ett överskott av dem?

2)

Ska artiklarna 3.4 och 18 i direktiv 2009/[28] tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är omtvistad i det nationella målet, enligt vilken det endast är sådana biodrivmedelsproducenter som har ställning som skatteupplag för omvandling som har möjlighet att fysiskt blanda in biodrivmedel, men inte inblandande enheter som importerar drivmedel med stöd av sin ställning som registrerad mottagare, vilka är hänvisade till möjligheten att förvärva biodrivmedelscertifikat och vilka kan åläggas att betala ersättning (som i materiellt hänseende motsvarar en sanktionsavgift) om de inte förvärvar sådana certifikat?

3)

Påverkas svaret på den föregående frågan om det när de faktiska omständigheterna inträffade inte fanns några biodrivmedelscertifikat till försäljning på marknaden, vilket innebar att det var omöjligt – eller mycket svårt – för en liten aktör att köpa sådana, och om Direção-Geral de Energia e Geologia (Generalstyrelsen för energi och geologi, Portugal) (nedan kallad DGEG) inte anordnade några auktioner, vilket innebar att det enda alternativet som återstod var att betala en ersättning (som i materiellt hänseende motsvarar en sanktionsavgift)?

4)

Ska artikel 18.3 i direktiv 2009/28 tolkas så, att den föreskriver att oberoende granskningar ska göras (enligt den nationella lagstiftningen: oberoende kontroller) som ett förhandskrav för att hållbarhetssystemet ska tillämpas?

5)

Utgör artikel 18.3 i direktiv 2009/28 hinder för ett nationellt system för kontroll av hållbarhetskriterier som, trots att det föreskriver ackreditering av kontrollorgan för att utföra oberoende kontroller av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda (i enlighet med artikel 18.3 i direktivet), i praktiken inte gjorde det möjligt att välja ut sådana enheter på grund av att det inte genomfördes några upphandlingsförfaranden, samtidigt som det kräver att de ekonomiska aktörerna ska styrka att de uppfyller dessa kriterier, utan att det åtföljs av någon oberoende granskning?

6)

Om de föregående frågorna ska besvaras nekande, ska artikel 34 FEUF då tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den som är omtvistad i det nationella målet, tolkad på det sätt som beskrivs i de föregående tolkningsfrågorna?

1.

Ska transaktioner avseende i) erbjudande att köpa obligationer kontant, ii) emission av obligationer och iii) erbjudande till allmänheten att teckna aktier, anses vara ”övergripande transaktioner” i den mening som avses i EU-domstolens praxis enligt domarna i målen Isabele Gielen (C-299/13) (1) och Air Berlin (C-573/16)? (2)

2.

Ska uttrycket formaliteter i samband därmed som återfinns i artikel 5.2 b i rådets direktiv 2008/7/CE av den 1[2] februari 2008, (3) tolkas så att det omfattar finansiella förmedlingstjänster som förvärvas i samband med transaktioner avseende i) erbjudande att köpa obligationer kontant, ii) emission av obligationer och iii) erbjudande till allmänheten att teckna aktier?

3.

Kan artikel 5.2 b i rådets direktiv 2008/7/EG av den 12 februari 2008 tolkas så, att den utgör hinder för att stämpelskatt tas ut på avgifter för finansiella förmedlingstjänster som tillhandahålls av en bank för i) återköp av skuldförbindelser, ii) emission och placering på marknaden av överlåtbara värdepapper och iii) ökning av kapital genom att allmänheten tecknar emitterade aktier, om dessa tjänster innefattar en skyldighet att identifiera och kontakta investerare för att distribuera värdepapper, ta emot tecknings- eller köporder och, i vissa fall, förvärva de värdepapper som erbjudandet avser?

4.

Påverkas svaret på de föregående frågorna av huruvida tillhandahållandet av de finansiella tjänsterna är obligatoriskt enligt lag eller valfritt?

1.

Ska skäl 33, artiklarna 1, 3, 8 samt 2 i och 2 j i rådets direktiv 2009/119/EG (1) av den 14 september 2009 om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter, med beaktande av syftet med direktivet och med artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 (2) av den 22 oktober 2008 om energistatistik, samt mot bakgrund av proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 jämförd med artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att de utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den nu aktuella, vilken innebär att aktörer som för produktion för in petroleumkoks inom unionen i enlighet med punkt 3.4.23 i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008 kan åläggas en skyldighet att upprätta beredskapslager?

2.

Ska skäl 33, artiklarna 1, 3, 8 samt 2 i och 2 j i direktivet tolkas så, att de utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den nu aktuella, vilken innebär att de produkttyper av vilka beredskapslager ska upprättas och vidmakthållas begränsas till vissa av de typer av produkter som avses i artikel 2 i i direktivet, jämförd med kapitel 3.4 i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008?

3.

Ska skäl 33, artiklarna 1, 3, 8 samt 2 i och 2 j i direktivet tolkas så, att de utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den nu aktuella, vilken innebär att den omständigheten att en aktör genomför unionsintern införsel eller import av en sådan typ av produkt som avses i artikel 2 i i direktivet, jämförd med kapitel 3.4 i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008, medför att personen ska upprätta och vidmakthålla beredskapslager av en annan typ av produkt?

4.

Ska skäl 33, artiklarna 1, 3, 8 samt 2 i och 2 j i direktivet tolkas så, att de utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den nu aktuella, vilken innebär att en aktör är skyldig att upprätthålla och vidmakthålla lager av en produkt som vederbörande inte använder inom ramen för sin ekonomiska verksamhet och som inte har något samband med denna verksamhet, vilket också medför en betydande ekonomisk börda (vilket i praktiken leder till att det blir omöjligt att uppfylla denna skyldighet), eftersom aktören varken förfogar över produkten eller är importör och/eller innehavare av denna produkt?

5.

För det fall att någon av frågorna besvaras nekande: Ska skäl 33, artiklarna 1, 3, 8 samt 2 i och 2 j i direktivet, med beaktande av syftet med direktivet och mot bakgrund av proportionalitetsprincipen enligt artikel 52.1 jämförd med artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att importören av en viss typ av produkt endast kan åläggas att upprätta och vidmakthålla beredskapslager av samma typ av produkt som var föremål för importen?

1.

Utgör artikel 7 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 (1) av den 18 december 1995 jämförd med artiklarna 56.1 och 54.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1306/2013 (2) av den 17 december 2013 och med artikel 35.6 i kommissionens delegerade förordning nr 640/2014 (3) av den 11 mars 2014 en rättslig grund med direkt effekt under sådana omständigheter som i det nationella målet, med följden att ett stöd som finansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och som erhållits genom bedrägeri kan återkrävas från företrädarna för en stödmottagande juridisk person, när företrädarna avsiktligt lämnat oriktiga uppgifter i syfte att erhålla stödet genom bedrägeri?

2.

Är det under sådana omständigheter som i det nationella målet, där ett stöd som finansierats av Ejflu har fastställts till följd av bedrägeri och utbetalats till ett bolag med begränsat ansvar (Osaühing), även möjligt att anse det stödmottagande bolagets företrädare – som utförde bedrägeriet och vid tidpunkten då det felaktiga stödet utbetalades även var bolagets faktiska ägare – som stödmottagare i den mening som avses i artikel 54.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 och artikel 35.6 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014?

1.

Ska formuleringen ”rättslig verkan [av en elektronisk underskrift som] giltighet som bevis” i artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (1) av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG tolkas så, att bestämmelsen förpliktar medlemsstaternas domstolar att godta förekomsten av en sådan signatur om kraven i artikel 3 leden 10–12 i förordningen är uppfyllda eller är ostridiga, och ska bestämmelserna tolkas så, att om bestämmelsens krav är uppfyllda så är medlemsstaternas domstolar skyldiga att tillerkänna de kvalificerade elektroniska underskrifterna ett bevisvärde eller medge att de har giltighet som bevis som är likvärdig med bevisvärdet av en handskriven underskrift endast i den utsträckning som tillämplig nationell lagstiftning föreskriver för den handskrivna underskriften?

2.

Ska formuleringen ”får inte förvägras… vid rättsliga förfaranden” i artikel 25.1 i nämnd förordning tolkas så, att formuleringen innebär ett absolut förbud för medlemsstaternas nationella domstolar mot att använda de processuella möjligheter som finns i respektive rättssystem i syfte att förneka att den rättsliga verkan av den elektroniska underskriften som föreskrivs i förordningen har någon bevisrättslig betydelse, eller ska formuleringen tolkas så, att bestämmelsen inte hindrar att kraven i bestämmelserna i artikel 3 leden 10–12 i förordningen kan motbevisas av de nationella domstolarna med hjälp av de instrument som finns att tillgå enligt respektive nationell processrätt, och därigenom göra det möjligt för parterna i en tvist vid domstol att motbevisa styrkan av bevisningen och bevisvärdet av en elektronisk underskrift?

1.

Ska en skadeståndsmekanism som gäller i Finland och som bygger på strikt ansvar, såsom den mekanism som beskrivs ovan (punkterna 16–18 i förevarande begäran om förhandsavgörande), anses vara förenlig med artikel 9.7 i direktiv 2004/48 (1)?

2.

Om fråga 1 besvaras nekande: På vilken typ av skadeståndsansvar grundar sig i så fall ansvar enligt artikel 9.7 i direktiv 2004/48? Ska detta ansvar anses utgöra en form av ansvar på grund av vållande, en form av ansvar för missbruk av en rättighet eller ansvar på någon annan grund?

3.

Med hänvisning till fråga 2: Vilka omständigheter ska beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger ansvar?

4.

Ska i synnerhet bedömningen i fråga 3 endast göras på grundval av de omständigheter som var kända när en interimistisk åtgärd vidtogs, eller kan hänsyn exempelvis tas till att den immateriella rättighet vars påstådda intrång har motiverat den interimistiska åtgärden senare ogiltigförklarades retroaktivt, efter det att den vidtagits och, om så är fallet, vilken betydelse bör den senare omständigheten tillmätas?

1)

Ska begreppet ”oförutsebara omständigheter”, till vilket förluster som uppkommer under ett uppskovsförfarande är hänförliga, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118/EG, (1) tolkas på så sätt att det, i likhet med force majeure, syftar på onormala och oförutsebara omständigheter som den godkände upplagshavaren inte rått över, och som upplagshavaren inte kunnat undvika trots att denne iakttagit vederbörlig omsorg och som därför objektivt ligger helt utanför dennes kontroll?

2)

Är iakttagandet av vederbörlig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen av betydelse för att utesluta ansvar i händelse av oförutsebara omständigheter och i så fall i vilken omfattning?

3)

Mot bakgrund av hur de två första frågorna besvaras, är då en bestämmelse såsom artikel 4.1 i lagstiftningsdekret nr 504 av den 26 oktober 1995, där ringa oaktsamhet (av den berörde själv eller av tredje man) likställs med oförutsebara omständigheter och force majeure, förenlig med artikel 7.4 i direktiv 2008/118/EG, där det inte anges några ytterligare särskilda villkor, särskilt vad gäller den ”oaktsamhet” som visats av den som orsakat skadan eller av den berörde?

4)

Kan uttrycket ”eller … som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande”, som även det återfinns i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, förstås på så sätt att det syftar på en möjlighet för medlemsstaten att fastställa en ytterligare allmän kategori (så kallad obetydlig oaktsamhet) som påverkar definitionen av frisläppande för konsumtion i händelse av att varan förstörs eller går förlorad, eller utesluter detta uttryck en sådan möjlighet och ska det tvärtom anses syfta på specifika situationer där medgivande ges från fall till fall eller under alla omständigheter i fördefinierade kategorier av fall enligt objektiva kriterier?

1)

Ska artikel 8.1 a jämförd med artikel 7.3 i förordning (EG) nr 261/2004 (1) tolkas så, att en passagerare som delvis betalat en flygning med flygbonuspoäng kan kräva att lufttrafikföretaget som utför flygningen, som inte är passagerarens avtalspartner, ska göra återbetalningen (enbart) med flygbonuspoäng?

2)

Om EU-domstolen besvarar den första frågan jakande:

Utgör förordning nr 261/2004 hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken en passagerare, i en situation där återbetalning med flygbonuspoäng inte skett i strid med skyldigheten enligt artikel 8.1 a i förordning nr 261/2004, har rätt att kräva skadestånd i stället för den uteblivna prestationen av det utförande lufttrafikföretaget, eller är passageraren bunden av sitt ursprungliga krav på återbetalning med flygbonuspoäng?

3)

Om EU-domstolen besvarar den första frågan nekande:

Ska artikel 8.1 a jämförd med artikel 7.3 i förordning nr 261/2004, för det fall att passageraren även har rätt att begära eller erhåller återbetalning i pengar, tolkas så, att ersättningsbeloppet som motsvarar inköpspriset för biljetten och som ska betalas ut i pengar av det utförande lufttrafikföretaget till passageraren ska göra det möjligt eller hade gjort det möjligt för passageraren att, utan användning av flygbonuspoäng, boka en flygning till den slutliga bestämmelseorten snarast möjligt eller vid ett senare datum som passageraren finner lämpligt, under likvärdiga transportvillkor, beroende på platstillgång?

1)

Upphäva den dom som tribunalen meddelade den 1 juni 2022 i mål Fundación Tatiana Pérez de Guzmán el Bueno y SFL – Stiftung für Forschung und Lehre (SFL) mot Gemensamma resolutionsnämnden, T-481/17 (EU:T:2022:311), i den mån tribunalen fastslog att talan om ogiltigförklaring i första instans kunde upptas till sakprövning.

2)

Faststlå att talan om ogiltigförklaring i mål T-481/17, i första instans, inte kan upptas till sakprövning och följaktligen avvisa den i dess helhet.

3)

Förplikta Fundación Tatiana Pérez de Guzmán el Bueno y SFL, Stiftung für Forschung und Lehre (SFL) (sökande i första instans) att ersätta de rättegångskostnader som uppstått för kommissionen i såväl förfarandet vid tribunalen som i detta överklagandeförfarande.

—

Felaktig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF och artikel 18.7 i förordning 806/2014 (1) i den mån tribunalen kvalificerar resolutionsordningen som en rättsakt mot vilken talan kan väckas (första grunden).

—

Felaktig tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF och åsidosättande av kommissionens rätt till försvar såvitt gäller underlåtelsen att rikta talan om ogiltigförklaring mot upphovsmannen bakom den juridiskt bindande slutakten (andra grunden).

—

Den överklagade domen har en motsägelsefull motivering, som följer av att tribunalen slår fast att talan om ogiltigförklaring mot den överklagade resolutionsordningen kan upptas till sakprövning samtidigt som tribunalen drar slutsatsen att nämnda resolutionsordning endast träder i kraft och får bindande rättsverkningar genom kommissionens beslut (tredje grunden).

—

fastställa att sökanden har fullgjort sina avtalsenliga skyldigheter på ett korrekt sätt och ska tillerkännas ersättning för begärda kostnader för SANAD-projektet och ogiltigförklara debetnota nr 3242113938 med motiveringen att den innebär ett åsidosättande av gällande bestämmelser genom att de nekade kostnaderna befinns vara icke stödberättigade samt

—

förplikta genomförandeorganet för forskning att ersätta samtliga rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen eller, för det fall förstahandsyrkandet lämnas utan bifall, avstå från att förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna med anledning av målets komplicerade natur.

1.

Den första grunden: Sökanden har anfört att den slutliga revisionsberättelsen, som har direkt betydelse för beviljandet av sökandens utstationeringsbidrag för kunskapsutbyte och sektorövergripande rörlighet, inte ska anses omfattas av avtalet (GA). Eftersom genomförandeorganet för forskning undantagsmässigt anlitat sökanden, mot bakgrund av en finansiering till en schablonsats för output och resultatbaserad forskning, omfattas den därmed inte av efterhandskontroller. Vidare har svaranden varit synbart inkvisitorisk efter befarade systematiska fel som däremot inte är fel av systematisk beskaffenhet, och har med detta utgått från avtalsvillkor som härrör från helt olika typer av förfaranden.

2.

Den andra grunden: Sökanden har anfört att för det fall tribunalen anser att sådan kontroll fallit inom ramen för avtalet (GA), borde den utförts som en verifikation i förhand utav utanordnaren. Detta på grundval av uppgifter som hämtats från de elektroniska inspektionsmekanismer som inrättats av värdorganisationen (KU), som har särskilt anförtrodd uppgift att samla in utstationeringsuppgifter i sina egna lokaler, och vars uppgifter kontrolleras av svaranden. Svaranden har inskränkt avtalsvillkoren i GA genom underlåtenhet i att korrekt bedöma gällande bestämmelser.

3.

Den tredje grunden: Sökanden har anfört att även om revisonen och sökandens, principiellt åliggande, bevisbörda bör anses omfattas av avtalet, likaså avvisandet av utstationeringskostnader som grundats på en verifikation i efterhand efter systematiska fel, som är oförenlig med en verifikation avseende finansiering till en schablonsats, har avtalet ingåtts i strid med principen om god tro. Både på grundval av budgetförordningen 2018/1046 (1), som var i kraft vid tidpunkten för revisionen (artikel 181.2), och vid fullgörandet av avtalet i allmänhet. Revisionsenheten har med utgångspunkt av sin rättsstridiga bedömning avfärdat att en resultatgranskning är tillräcklig för finansieringen till en schablonsats, för att därefter värdera den på grundval av attesterade och utredda historiska uppgifter från förmånstagaren, och istället gett företräde åt sådan bevisning som avsåg räkenskapspåverkande händelser över de verksamheter som är föremål för finansiering till en schablonsats. En sådan omvänd bevisbörda berövade sökanden rätten att tolka sina avtalsförpliktelser till sin fördel i ett rättsligt sammanhang som präglades av vaga villkor, till följd av den dåvarande budgetförordningen 966/2012 (2), och svarandens motsägelsefulla beteende vid översynen av verkställandet av GA.

4.

Den fjärde grunden: Sökanden hävdar att genom en korrekt avvägning av en rad olika och samstämda bevis, interna som externa, samt missvisande riktlinjer såväl före som under tidpunkten för verkställandet, ska inkonsekvenser och luckor som upptäcks i bevisningen lämnas utan beaktande eller åtminstone tillerkännas en rimlig betydelse, men däremot inte avvisas helt för att de är av systematisk karaktär, särskilt i den mån dessa inkonsekvenser och luckor ska lämnas utan beaktande som oväsentliga eller försumbarbara i enlighet med proportionalitetsprincipen.

—

i enlighet med artikel 264 FEUF, ska fastställa att Gemensamma resolutionsnämndens resolutionsbeslut nr av den 1 mars 2022 är ogiltigt såvitt avser sökanden,

—

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Genom den första grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden överskred sin befogenhet genom att anta ett beslut avseende sökanden, istället för att avstå från att vidta åtgärder i enlighet med dess slutsats att villkoren i artikel 18 i förordningen om en gemensam resolutionsmekanism (1) inte var uppfyllda.

2.

Genom den andra grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte sökandens rätt att yttra sig.

3.

Genom den tredje grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden inte uppfyllde sin motiveringsskyldighet.

4.

Genom den fjärde grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden inte i vederbörlig ordning beaktade kraven i artikel 18.1 b i förordningen om en gemensam resolutionsmekanism.

5.

Genom den femte grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden underlät att överväga huruvida sökanden kunde beviljas uppskov med betalningen av sina skulder.

6.

Genom den sjätte grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att inte beakta ett flertal uppenbara och mindre betungande alternativ, såsom att överföra sökanden till en annan aktieägare.

7.

Genom den sjunde grunden gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden inte följde resolutionsplanen, utan att ange någon rimlig förklaring i detta avseende.

—

ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/692 av den 16 februari 2022 om ändring, för anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar (nedan kallad den angripna förordningen) (1), i den del som den inför harmoniserad klassificering och märkning för tre ämnen, nämligen N-karboximetyliminobis(etylennitril)tetra(ättiksyra) och dess pentanatrium- och pentakaliumsalter (tillsammans kallade DTPA eller ämnet), det vill säga ogiltigförklara skälen 2 och 3, artiklarna 1 och 2 och bilagan till den angripna förordningen, i den mån som de avser DTPA och, i synnerhet, den text som införts genom bilagan till den angripna förordningen i del 3 i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (nedan kallad CLP-förordningen) (2), för var och ett av följande ämnen:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna förordningen antogs i strid med de klassificeringskriterier som anges i artikel 36.1 och avsnitt 3.7.2.2.1 i bilaga I till CLP-förordningen, eftersom DTPA saknar ”en inneboende specifik förmåga att orsaka negativa effekter på reproduktionen”. För det fall vissa effekter på utvecklingen har observerats hos djur som har exponerats för mycket höga doser av DTPA, är dessa ”icke-specifika sekundära effekter på utvecklingen” vilka inte rättfärdigar klassificeringen som reproduktionstoxiskt ämne.

2.

Andra grunden: Den angripna förordningen antogs i strid med avsnitt 3.7.2.2.2 i bilaga I till CLP-förordningen, eftersom EU-myndigheterna inte på ett korrekt sätt utvärderade och beaktade den ”eventuella påverkan av maternell toxicitet” när de klassificerade DTPA. DTPA ger upphov till zinkbrist vilken rubbar homeostasen hos råttor, och det är denna maternella toxicitet som utlöser de observerade icke-specifika sekundära effekterna på utvecklingen. Detta kan inte åberopas till stöd för klassificeringen av DTPA som reproduktionstoxisk, i enlighet med kraven i CLP-förordningen.

3.

Tredje grunden: Den angripna förordningen antogs i strid med avsnitt 3.7.2.1.1 och tabell 3.7.1 a i bilaga I till CLP-förordningen, eftersom den tillgängliga bevisningen inte ”starkt pekar på” att DTPA kan ha reproduktionseffekter på människor och det dessutom saknas ”tydliga belägg” för att DTPA kan ge effekter på utvecklingen, i avsaknad av andra toxiska effekter (det vill säga maternell toxicitet). I avsaknad av sådana omständigheter är klassificeringen av DTPA såsom reproduktionstoxisk, i kategori 1B, inte heller rättfärdigad.

4.

Fjärde grunden: Den angripna förordningen antogs i strid med kommissionens skyldighet enligt artikel 37.5 i CLP-förordningen att fastställa att den föreslagna harmoniserade klassificeringen var ”lämplig”. Kommissionen ställde sig bakom riskbedömningskommitténs yttrande utan att kontrollera huruvida det var konsekvent, tillförlitlig och gav stöd åt den föreslagna klassificeringen. Om kommissionen hade beaktat alla relevanta uppgifter om DTPA:s egenskaper, vilket den uppmanades att göra vid upprepade tillfällen mellan 2018 och 2022 av den som lämnat in underlaget (DS), skulle kommissionen inte ha klassificerat DTPA såsom reproduktionstoxisk, i kategori 1B.

5.

Femte grunden: Den angripna förordningen antogs i strid med kravet i artikel 37.4 i CLP-förordningen enligt vilket riskbedömningskommittéens yttrande, och inte enbart det förslag till en harmoniserad klassificering och märkning som lagts fram av DS, skulle beaktas.

6.

Sjätte grunden: Genom att anta den angripna förordningen utan att först genomföra och dokumentera en konsekvensbedömning åsidosatte kommissionen sina skyldigheter enligt det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning och principen om god förvaltning.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/908 av den 8 juni 2022 om undantagande från unionsfinansiering av vissa utgifter som betalats av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) [delgivet med nr C(2022) 3543], offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning den 10 juni 2022 L 157, s. 15, i den mån som det innebär att de utgifter undantas från unionsfinansiering som anges i bilagan till det beslutet under budgetposten 6200, på raderna 1–8, vilka Republiken Österrike redovisat inom ramen för EGFJ, med avdrag för de belopp som anges under budgetpost 08020601, och som uppgår till ett totalt belopp på 68 146 449,98 euro.

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden

2.

Andra grunden

3.

Tredje grunden

4.

Fjärde grunden

—

delvis ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

ändra det överklagade beslutet, och

—

förplikta Pitk Pelotas, SL att ersätta de rättegångskostnader som CrossFit, LLC haft för förfarandet vid tribunalen samt för förfarandena vid EUIPO:s överklagandenämnd och invändningsenhet.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001, genom att EUIPO:s första överklagandenämnd felaktigt fann att det inte förelåg någon risk för förväxling med de äldre varumärkena CROSSFIT.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001, genom att EUIPO:s första överklagandenämnd felaktigt fann att det inte förelåg någon risk för förväxling med det äldre varumärket CROSS.

—

Åsidosättande av artikel 8.5 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001, genom att EUIPO:s första överklagandenämnd felaktigt fann att klaganden inte hade visat att dess äldre varumärke CROSSFIT var känt i Europeiska unionen, med avseende på tjänsterna i klass 41.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

fastställa att beslutet att klaganden ska ersätta de kostnader som uppkommit för motparten vid överklagandenämnden inte kan tillämpas, och

—

förplikta EUIPO och intervenienten att ersätta alla rättegångskostnader vid tribunalen, samt kostnaderna i förfarandet vid överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 8.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 109 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet och återförvisa målet till EUIPO för förnyad prövning, eller

—

ändra det överklagande beslutet och förklara att det föreligger relativa registreringshinder för registreringsansökan nr 18 174 721 för alla varor och tjänster i klasserna 5, 35 och 44 samt att varumärket inte ska registreras, och

—

förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

Åsidosättande av principen om varumärkeslikhetsbedömning.

—

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 47.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2022/881 av den 3 juni 2022 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (1),

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/876 av den 3 juni 2022 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (2) (nedan kallade de angripna rättsakterna) i den del de avser sökanden, och

—

förplikta rådet att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader avseende detta förfarande.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar. För det första har skälen inte har angetts på ett korrekt sätt. De angripna akterna strider mot artikel 296 andra stycket FEUF, eftersom de inte med tillräcklig tydlighet anger på vilken grund rådet drog slutsatsen att de alternativa kriterierna i artiklarna 3.1 b och 4.1 b i rådets beslut 2012/642/Gusp av den 15 oktober 2012 om restriktiva åtgärder mot Belarus (3) är tillämpliga på sökanden. För det andra har principen om personligt ansvar åsidosatts, eftersom de angripna rättsakterna inte identifierar den förmån som sökanden erhållit från, eller det stöd som sökanden har tillhandahållit, regimen i Belarus, och därmed åsidosätter sökandens grundläggande rättigheter, i strid med principen om personligt ansvar.

2.

Andra grunden: En uppenbart felaktig bedömning. För det första påstås det att det har misslyckats med att visa att det har erhållits förmåner från eller getts stöd till Lukasjenkaregimen. I de angripna rättsakterna har det gjorts en uppenbart oriktig bedömning, eftersom de antagits trots brist på tillräckliga bevis. För det andra har man inte styrkt ett tidsmässigt relevant agerande. De angripna rättsakterna är endast bestraffande och således ogiltiga, eftersom den bevisning som angetts som stöd endast avser historiska omständigheter.

3.

Tredje grunden: Ett oproportionerligt ingrepp i sökandens grundläggande rättigheter. Syftet med de angripna rättsakterna har uppnåtts genom andra lagstiftningsåtgärder. De utgör därför ett oproportionerligt ingrepp i sökandens grundläggande rättigheter.

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2022/881 av den 3 juni 2022 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (1), i den del det avser sökanden (bilaga A.2);

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/876 av den 3 juni 2022 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (2), i den del det avser sökanden (bilaga A.3), och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av legalitetsprincipen.

2.

Andra grunden: En uppenbart felaktig bedömning.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.

4.

Fjärde grunden: Oproportionerligt åsidosättande av rätten till egendom.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av skyldigheten att iaktta rätten till försvar.

—

ogiltigförklara, för det första, rådets beslut (Gusp) 2022/883 av den 3 juni 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (1) (nedan kallat det ändrade beslutet), såvitt det avser sökanden, och, för det andra, rådets genomförandeförordning (EU) 2022/878 av den 3 juni 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (2) (nedan kallat den ändrade förordningen), såvitt den avser sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 2 i det ändrade beslutet och artikel 3 i den ändrade förordningen

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat FEUF), artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt artiklarna 2 och 4 i det ändrade beslutet

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 41 och 48 i stadgan

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 296 FEUF samt artiklarna 16 och 45 i stadgan

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2022/881 av den 3 juni 2022 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (1), i den del det avser sökanden;

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/876 av den 3 juni 2022 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (2), i den del det avser sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av legalitetsprincipen.

2.

Andra grunden: En uppenbart felaktig bedömning.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

—

förklara att förevarande kan prövas i sak och är välgrundad,

och följaktligen

—

ogiltigförklara beslutet av den 28 september 2021 att återkräva 61 186,61 euro och beslutet av den 20 maj 2022 att avslå sökandens administrativa klagomål,

—

förplikta EIB att återbetala de återkrävda beloppen jämte dröjsmålsränta med en räntesats motsvarande Europeiska centralbankens styrränta plus två procentenheter, samt

—

förplikta EIB att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Bristande behörigheten för rättsaktens upphovsman

2.

Andra grunden: Åsidosättande av den femåriga preskriptionsfrist som föreskrivs i artikel 16.3 i de administrativa bestämmelserna tillämpliga på EIB:s personal (nedan kallade de administrativa bestämmelserna).

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 16 i de administrativa bestämmelserna, då villkoren för återkrav, även bortsett från den femåriga preskriptionsfristen, inte är uppfyllda.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artiklarna 2.23 och 2.2.4 i de administrativa bestämmelserna samt en uppenbart oriktig bedömning.

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2022/881 av den 3 juni 2022 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (1),

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/876 av den 3 juni 2022 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (2) (nedan kallade de angripna rättsakterna) i den del de avser sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna inbegripet sökandens kostnader för sitt försvar.

1.

Första grunden: De angripna rättsakterna strider mot legalitetsprincipen.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt försvar och av motiveringsskyldigheten.

3.

Tredje grunden: En uppenbart felaktig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen.