1.

Krävs det att myndigheterna i avrese- och/eller ankomststaten har utfärdat en officiell varning om att avstå från onödigt resande och/eller att destinationslandet (och eventuellt även avreselandet) har klassificerats som ett riskområde, för att oundvikliga och extraordinära omständigheter ska anses föreligga på resmålet eller i dess omedelbara närhet, i den mening som avses i artikel 12.2 första meningen i direktiv (EU) 2015/2302 (1)?

2.

Ska – vid bedömningen av huruvida det föreligger oundvikliga och extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet vid tidpunkten för uppsägning av ett paketreseavtal och huruvida dessa omständigheter väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan – i) hänsyn endast tas till objektiva omständigheter, det vill säga avses med väsentlig påverkan på fullgörandet av paketresan endast objektiv omöjlighet och ska detta uttryck tolkas så, att det enbart omfattar fall där det blir både fysiskt och juridiskt omöjligt att fullgöra avtalet, eller omfattar det likväl även fall där fullgörandet av avtalet inte är omöjligt, men (såsom i detta fall på grund av den välgrundade oron för att bli smittad av covid-19) blir komplicerat och/eller ekonomiskt ineffektivt (vad gäller resenärernas säkerhet, faran för deras liv och/eller hälsa, möjligheten att uppnå målen med semesterresan); eller ii) är subjektiva faktorer relevanta, såsom att resan ska företas tillsammans med barn under 14 år eller att resenären tillhör en högre riskgrupp på grund av sin ålder eller sitt hälsotillstånd och så vidare? Har resenären rätt att säga upp paketreseavtalet om resan till och från resmålet till följd av pandemin och därmed sammanhängande omständigheter enligt en genomsnittlig resenärs uppfattning blir riskfylld, skapar olägenheter för resenären eller föranleder en välgrundad oro för hälsan eller för att smittas av ett farligt virus?

3.

Har det betydelse att de omständigheter som resenären åberopar redan hade uppkommit eller i vart fall redan kunde förutses/var sannolika när resan bokades vad gäller frågan om rätten att säga upp avtalet utan att betala någon uppsägningsavgift (exempelvis när en sådan rätt inte medges, när strängare kriterier tillämpas vid bedömningen av den negativa påverkan på fullgörandet av paketresan och så vidare)? Ska det vid tillämpningen av kriteriet rimlig förutsebarhet i samband med pandemin beaktas, att även om WHO redan vid tidpunkten för paketreseavtalets ingående hade offentliggjort information om virusets spridning, så var pandemins förlopp och konsekvenser ändå svåra att förutse, att det inte fanns några tydliga sätt att hantera och kontrollera smittan eller tillräcklig information om själva smittan, och att det var uppenbart att smittspridningen hade ökat från det att resan bokades till dess att den sades upp?

4.

Ska – vid bedömningen av huruvida det föreligger oundvikliga och extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet vid tidpunkten för uppsägningen av ett paketreseavtal och huruvida dessa omständigheter väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan – begreppet ”på resmålet eller i dess omedelbara närhet” anses omfatta endast ankomststaten eller, med hänsyn till arten av den oundvikliga och extraordinära omständigheten, nämligen ett smittsamt virus, även inbegripa avresestaten samt platser som har samband med ut- och hemresan (transferplatser, vissa transportmedel och så vidare)?

1.

Ska artikel 15.3 i förordning (EU) 2016/679 (1) (dataskyddsförordningen), jämförd med dess artikel 12.5, tolkas så, att den personuppgiftsansvarige (i detta fall den behandlande läkaren) inte är skyldig att kostnadsfritt förse den registrerade (i detta fall patienten) med den första kopian av personuppgifter som är under behandling och som rör den registrerade, om den registrerade inte har begärt kopian för något av de syften som avses i skäl 63 första meningen i dataskyddsförordningen, närmare bestämt för att vara medveten om att behandling sker och kunna kontrollera att den är laglig, utan för ett annat legitimt syfte som dock inte är relaterat till personuppgiftsskydd (för att eventuellt göra gällande anspråk som grundas på läkarens medicinska ansvar)?

2.

För det fall att fråga 1 ska besvaras nekande:

3.

För det fall att fråga 1 ska besvaras nekande och fråga 2a, 2b eller 2c ska besvaras nekande: Omfattar rätten enligt artikel 15.3 första meningen i dataskyddsförordningen även en rätt att inom ramen för en patient-läkarrelation erhålla kopior av alla delar av patientjournalen som innehåller personuppgifter rörande patienten, eller omfattar den endast en rätt att erhålla en kopia av patientens personuppgifter som sådana, och det är i detta sammanhang upp till läkaren som behandlar personuppgifterna att avgöra hur de ska sammanställas och tillhandahållas till patienten i egenskap av registrerad?

1)

Innebär bestämmelserna i i) artiklarna 30.1, 30.3 och 30.4 i förordning nr 1260/1999 (1) och regel 1 punkt 1.9 i förordning nr 1685/2000 (2);, ii) artikel 4.3 i förordning nr 70/2001 och iii) artiklarna 38 och 39.1 i förordning nr 1260/1999, artikel 4 i förordning nr 438/2001 (3),, artikel 2.2 i förordning nr 448/2001 (4), artikel 1.2 i förordning nr 2988/1995 (5) och artikel 14 i förordning nr 659/1999 (6) att försäljningen av det stödmottagande företaget, tillsammans med dess anläggningstillgångar, automatiskt utgör en så pass betydande förändring av genomförandevillkoren för den samfinansierade investeringen i det företaget som i sig motiverar en nationell bestämmelse som den i artikel 18.5 i interministeriellt dekret nr 192249/EΥS 4057/19.8.2002 (ministerdekret nr 9216/EYS 916/12.2-18.2.2004), som föreskriver ett absolut långtidsförbud mot att överlåta anläggningstillgångar tillhörande ett företag som har erhållit stöd och att beslutet om beviljande stödet i annat fall ska upphävas helt eller delvis och det utbetalda statliga stödet återbetalas helt eller delvis?

2)

Ska bestämmelserna i i) artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999, ii) artikel 4.3 i förordning nr 70/2001 (7) och punkt 4.12 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål när det gäller principen om varaktighet vid stödmottagande små och medelstora företag, iii) artiklarna 38 och 39 i förordning nr 1260/1999, artikel 2.2 i förordning nr 448/2001, artiklarna 1.2, 2 och 4 i förordning nr 2988/1995 och artikel 14 i förordning nr 659/1999 tolkas så, att försäljningen av anläggningstillgångarna och av det stödmottagande företaget som sådant, inom ramen för ett internt avtal inom företaget mellan dess aktieägare för att säkerställa företagets lönsamhet, inte medför en betydande förändring av medfinansieringsinsatsen eller en otillbörlig förmån för någon av parterna och därför inte utgör någon oegentlighet eller grund för återkrav av stödet, förutsatt att villkoren gör genomförandet av investeringen inte ändras och att överlåtelsen är föremål för en lagstiftning enligt vilken överlåtaren och förvärvaren är solidariskt ansvariga för de skulder och underskott som fanns vid tidpunkten för överlåtelsen?

3)

Innebär bestämmelserna i artiklarna 17, 52 och 53 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och rättssäkerhetsprincipen, jämförda med artikel 1 i (det första) tilläggsprotokollet till Europakonventionen, att de åtgärder för finansiell korrigering och återkrav av stöd som avses i artiklarna 38[.1] h och 39.1 i förordning nr 1260/1999, artikel 2.2 i förordning nr 448/2001, artikel 4 i förordning nr 2988/1995 och artikel 14 i förordning nr 659/1999, måste medföra en lämplig avvägning med rätten till skydd av stödmottagarens ”egendom”, genom att leda till att stödmottagaren delvis eller helt undantas från villkoren, även när det har konstaterats en betydande förändring i den finansierade verksamheten eller en otillbörlig förmån i samband med verksamhetsöverlåtelsen?

1.

Kan vinframställningen uteslutande anses ha skett i det namngivande vinföretaget, i den mening som avses i artikel 54.1 andra stycket i delegerad förordning (EU) 2019/33 (1), om pressningen äger rum i en pressningsanläggning som hyrts från ett annat vinföretag för 24 timmar, vilken under denna tid uteslutande står till det namngivande vinföretagets förfogande?

2.

Om så är fallet, krävs det att pressningen genomförs eller i vart fall övervakas på plats av anställda i det namngivande vinföretaget, eller kan pressningen även genomföras av anställda i det vinföretag som hyr ut pressningsanläggningen enligt det namngivande vinföretagets anvisningar?

3.

Om pressningen även kan genomföras av anställda i det vinföretag som hyr ut pressningsanläggningen, har dessa då rätt att på grundval av självständiga beslut ingripa i pressningen för det fall att det skulle uppkomma oväntade problem?

4.

Utgör den omständigheten hinder mot att hänföra vinframställningen till det namngivande vinföretaget, att det vinföretag som hyr ut pressningsanläggningen och genomför pressningen har ett egenintresse vad gäller sättet på vilket pressningen genomförs, eftersom det i ett avtal om förvaltning av vinarealerna som också ingåtts med detta företag har kommits överens om ett avkastnings- och kvalitetsberoende tillägg till den arealbaserade förvaltningsersättningen per hektoliter ”kabinett”/”spätlese”/”auslese”?

1)

Europeiska centralbankens (ECB) beslut av den 29 maj 2019 att vägra tillgång till bankens beslut av den 1 januari 2019 att ställa Banca Carige SpA under tillfällig förvaltning ogiltigförklaras.

2)

ECB ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Anglo Austrian AAB AG och Belegging-Maatschappij ”Far-East” BV ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska Centralbanken (ECB), inbegripet de kostnader som hänför sig till det interimistiska förfarandet.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Hochmann Marketing GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Munich, SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Leonine Distribution GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

Europeiska genomförandeorganet för utbildning och kultur (Eacea) ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Jose A. Alfonso Arpon SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

—

i första hand, ogiltigförklara kommissionens beslut som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022, i vilket sökandens begäran om intern omprövning av den 10 december 2021 avvisades,

—

vidare eller i andra hand, fastställa att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att vidta åtgärder när den, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 265 FEUF, uppmanats att göra detta genom sökandens skrivelse av den 10 december 2021 och/eller har underlåtit att ta ställning till sökandens klagomål däri,

—

fastställa att i de fall då den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, har den bedömts och/eller antagits och/eller offentliggjorts av kommissionen på ett rättsstridigt sätt och den strider därför mot unionsrätten och internationell rätt och/eller är rättsstridig,

—

fastställa att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina positiva skyldigheter enligt unionsrätten och internationell rätt genom att inte vidta de åtgärder som var nödvändiga och lämpliga för att åtgärda och/eller avhjälpa att den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen,

—

fastställa att ”styrningsförordningen” (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder) (1) inte genomför bestämmelserna i Århuskonventionen, inbegripet artikel 7 däri, vilket medför att den inte är förenlig med unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt, och den är därför rättsstridig,

—

med beaktande av att de nationella energi- och klimatplanerna och särskilt den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, slå fast att kommissionens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt styrningsförordningen utgör ett åsidosättande av nämnda förordning, ett åsidosättande av Århuskonventionen och dessutom ett åsidosättande av fördragen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Sökanden gör i första hand gällande att kommissionens beslut som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022 ska ogiltigförklaras.

2.

Andra grunden: Sökanden gör vidare eller i andra hand gällande att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder i den mening som avses i artikel 265 FEUF vad gäller de nationella energi- och klimatplaner som bedömts, antagits och offentliggjorts av kommissionen, däribland den nederländska nationella energi- och klimatplanen.

3.

Tredje grunden: Invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF avseende kommissionens bedömning och/eller antagande och/eller offentliggörande av den nederländska nationella energi- och klimatplanen, samt den omständigheten att kommissionen underlåtit att se till att den uppfyller kraven i Århuskonventionen.

4.

Fjärde grunden: Invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF avseende styrningsförordningen. (3)

—

i första hand, slå fast att kommissionens beslut, i vilket sökandens begäran om intern omprövning avvisades, som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022, ska ogiltigförklaras eftersom det åsidosätter fördragen,

—

vidare eller i andra hand, fastställa att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att vidta åtgärder i enlighet med artikel 265 FEUF,

—

fastställa att i de fall då den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, har den bedömts och/eller antagits och/eller offentliggjorts av kommissionen på ett rättsstridigt sätt och den strider därför mot unionsrätten och internationell rätt och/eller är rättsstridig,

—

fastställa att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina positiva skyldigheter enligt unionsrätten och internationell rätt genom att inte vidta de åtgärder som var nödvändiga och lämpliga för att åtgärda och/eller avhjälpa att den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen,

—

fastställa att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (1) inte genomför bestämmelserna i Århuskonventionen, inbegripet artikel 7 däri, vilket medför att den inte är förenlig med unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt, och den är därför rättsstridig,

—

med beaktande av att de nationella energi- och klimatplanerna och särskilt den nederländska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, slå fast att kommissionens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning (EU) 2018/1999 utgör ett åsidosättande av nämnda förordning, ett åsidosättande av Århuskonventionen och dessutom ett åsidosättande av fördragen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Sökanden gör gällande att kommissionens beslut som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022 ska ogiltigförklaras, eftersom det utgör ett åsidosättande av fördragen och miljörätten. I december 2021 inkom sökanden med en begäran till kommissionen, i vilken sökanden begärde att den skulle göra en intern omprövning av frågor som rör miljörätten och som angavs däri. Som svar på sökandens begäran om intern omprövning avvisade kommissionen sökandens begäran. Sökanden gör gällande att kommissionens beslut i detta avseende är felaktigt i grunden, utgör ett åsidosättande av unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt samt utgör ett åsidosättande av fördragen. Sökanden hävdar att kommissionen har åsidosatt sina positiva och negativa skyldigheter enligt fördragen och internationell rätt, däribland artiklarna 3, 6 och 7 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Sökanden gör vidare gällande att det angripna beslut som fattats av kommissionen strider mot unionens sekundärrätt, inbegripet artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 (2) och/eller kommissionens skyldigheter enligt förordning (EU) 2018/1999. Sökanden gör vidare gällande att kommissionens beslut åsidosätter sökandens rätt till tillgång till rättslig prövning enligt Århuskonventionen och Århusförordningen (i dess ändrade lydelse).

2.

Andra grunden: Sökanden gör gällande att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder i den mening som avses i artikel 265 FEUF vad gäller de nationella energi- och klimatplaner som bedömts, antagits och offentliggjorts av kommissionen, däribland den omtvistade nederländska nationella energi- och klimatplanen. Kommissionen har genom att underlåta att vidta åtgärder åsidosatt sina skyldigheter enligt fördragen och internationell rätt, däribland artiklarna 3, 6 och 7 i Århuskonventionen. Sökanden gör vidare gällande att kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder strider mot unionens sekundärrätt, däribland artiklarna 9 och 10 i förordning (EG) nr 1367/2006 (i dess ändrade lydelse).

3.

Tredje grunden: Den omständigheten att kommissionen har underlåtit att se till att den nederländska nationella energi- och klimatplanen uppfyller kraven i Århuskonventionen innebär att den nederländska nationella energi- och klimatplanen under hela den relevanta tidsperioden uppenbart har bedömts, antagits och offentliggjorts i strid med unionsrätten och internationell rätt och att den därför är rättsstridig. Sökanden gör i detta avseende vidare gällande att kommissionens underlåtenhet att införa och/eller vidta lämpliga åtgärder för att åtgärda och avhjälpa detta innebär att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder i strid med artikel 265 FEUF.

4.

Fjärde grunden: Sökanden gör i första hand gällande att förordning (EU) 2018/1999 inte genomför bestämmelserna i Århuskonventionen, inbegripet artikel 7 däri, vilket medför att den inte är förenlig med unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt. Sökanden gör vidare eller i andra hand gällande att förordning (EU) 2018/1999 strider mot fördragen. Sökanden anser därför att förordning (EU) 2018/1999 ska fastställas vara rättsstridig.

—

i första hand, slå fast att kommissionens beslut, i vilket sökandens begäran om intern omprövning avvisades, som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022, ska ogiltigförklaras eftersom det åsidosätter fördragen,

—

vidare eller i andra hand, fastställa att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att vidta åtgärder i enlighet med artikel 265 FEUF,

—

fastställa att i de fall då den svenska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, har den bedömts och/eller antagits och/eller offentliggjorts av kommissionen på ett rättsstridigt sätt och den strider därför mot unionsrätten och internationell rätt och/eller är rättsstridig,

—

fastställa att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina positiva skyldigheter enligt unionsrätten och internationell rätt genom att inte vidta de åtgärder som var nödvändiga och lämpliga för att åtgärda och/eller avhjälpa att den svenska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen,

—

fastställa att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (1) inte genomför bestämmelserna i Århuskonventionen, inbegripet artikel 7 däri, vilket medför att den inte är förenlig med unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt, och den är därför rättsstridig,

—

med beaktande av att de nationella energi- och klimatplanerna och särskilt den svenska nationella energi- och klimatplanen inte uppfyller kraven i Århuskonventionen, slå fast att kommissionens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning (EU) 2018/1999 utgör ett åsidosättande av nämnda förordning, ett åsidosättande av Århuskonventionen och dessutom ett åsidosättande av fördragen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Sökanden gör gällande att kommissionens beslut som delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 april 2022 ska ogiltigförklaras. Sökanden inkom med en begäran till kommissionen genom skrivelse av den 15 december 2021. Som svar på sökandens begäran i nämnda skrivelse avvisade kommissionen sökandens begäran. Sökanden gör gällande att kommissionens beslut i detta avseende är felaktigt i grunden, utgör ett åsidosättande av unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt samt utgör ett åsidosättande av fördragen. Sökanden hävdar att kommissionen har åsidosatt sina positiva skyldigheter enligt fördragen och internationell rätt, däribland artiklarna 3, 6 och 7 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Sökanden gör vidare gällande att det angripna beslut som fattats av kommissionen strider mot unionens sekundärrätt, inbegripet artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006. (2) Sökanden gör gällande att kommissionens beslut åsidosätter sökandens rätt till tillgång till rättslig prövning enligt Århuskonventionen och förordning (EG) nr 1367/2006 (i dess ändrade lydelse).

2.

Andra grunden: Sökanden gör gällande att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder i den mening som avses i artikel 265 FEUF vad gäller de nationella energi- och klimatplaner som bedömts, antagits och offentliggjorts av kommissionen, däribland den omtvistade svenska nationella energi- och klimatplanen. Kommissionen har genom att underlåta att vidta åtgärder åsidosatt sina skyldigheter enligt fördragen och internationell rätt, däribland artiklarna 3, 6 och 7 i Århuskonventionen. Sökanden gör vidare gällande att kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder strider mot unionens sekundärrätt, däribland artiklarna 9 och 10 i förordning (EG) nr 1367/2006 (i dess ändrade lydelse).

3.

Tredje grunden: Den omständigheten att kommissionen har underlåtit att se till att den svenska nationella energi- och klimatplanen uppfyller kraven i Århuskonventionen innebär att den svenska nationella energi- och klimatplanen under hela den relevanta tidsperioden uppenbart har bedömts, antagits och offentliggjorts i strid med unionsrätten och internationell rätt och att den därför är rättsstridig.

4.

Fjärde grunden: Sökanden gör i första hand gällande att förordning (EU) 2018/1999 inte genomför bestämmelserna i Århuskonventionen, inbegripet artikel 7 däri, vilket medför att den inte är förenlig med unionens miljölagstiftning och internationell miljörätt. Sökanden gör vidare eller i andra hand gällande att förordning (EU) 2018/1999 strider mot fördragen. Sökanden anser därför att förordning (EU) 2018/1999 ska fastställas vara rättsstridig.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut (EU) av den 26 juli 2021 angående statligt stöd SA. 56867 (2020/N, f.d. 2020/PN) – Tyskland – Kompensation till Condor Flugdienst GmbH för den skada som orsakats av covid-19 (1),

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde en felaktig tillämpning av artikel 107.2 b FEUF och en uppenbart oriktig bedömning i samband med prövningen av stödets proportionalitet i förhållande till den skada som covid-19-pandemin orsakat.

2.

Andra grunden: Det angripna beslutet åsidosätter specifika bestämmelser i EUF-fördraget och de allmänna principer i europarätten som legat till grund för avregleringen av luftfarten inom EU sedan det sena 1980-talet, det vill säga icke-diskriminering, frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet, samt förordning 1008/2008 (2).

3.

Tredje grunden: Kommissionen underlät att inleda ett formellt granskningsförfarande trots att allvarliga svårigheter förelåg och åsidosatte sökandens processuella rättigheter.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten.

—

bifalla Diesel SpA:s ansökan i dess helhet och ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för de tidigare delarna av detta förfarande.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 c jämförd med artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

bifalla Diesel SpA:s ansökan i dess helhet och ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för de tidigare delarna av detta förfarande.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 c jämförd med artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2022/582 (1) av den 8 april 2022 i den del sökandens namn genom detta beslut förs in i den förteckning som förekommer i bilaga I till rådets beslut (Gusp) 2014/145 av den 17 mars 2014,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/581 (2) av den 8 april 2022 i den del sökandens namn genom denna genomförandeförordning förs in i den förteckning som förekommer i bilaga I till rådets förordning (EU) nr 2014/269 av den 17 mars 2014, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd och motiveringsskyldigheten. Sökanden gör gällande att de uppgifter rådet har lämnat inte ger honom möjlighet att försvara sig, eftersom, för det första, de uppgifter rådet har lämnat, med hänsyn till hur knapphändiga de är, inte rättfärdigar de restriktiva åtgärderna i fråga, och, för det andra, rådet inte formulerar några individuella skäl som är specifika och konkreta och som kan ge sökanden tillräcklig vägledning avseende huruvida rättsakten är välgrundad.

2.

Andra grunden: Rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning, dels eftersom samtliga skäl rådet har hänvisat till för att föra in sökanden i förteckningen materiellt är helt oriktiga, dels eftersom rådet inte visar vare sig att sökanden är en viktig affärsman, att han är inflytelserik eller att han är aktiv i ekonomiska sektorer som tillhandahåller en avsevärd inkomstkälla åt den ryska federationen.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen. Sökanden anser att de sanktioner som ålagts honom är diskriminerande mot honom och oproportionerliga i förhållande till de syften som eftersträvas med åtgärderna.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av de grundläggande rättigheterna, inbegripet rätten till egendom och rätten till respekt för privatliv, familjeliv, hem och kommunikation. Genom att föra in sökanden i förteckningen har rådet enligt sökanden således agerat i strid mot proportionalitetsprincipen.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) i genomförandeförordningen, (2) och i den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, såtillvida att de metoder för att beräkna förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och i den delegerade förordningen inte återspeglar institutens verkliga storlek eller riskprofil.

2.

Den andra grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, såtillvida att den mekanism för förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och i den delegerade förordningen grundas på en bedömning som på ett konstlat sätt förvärrar riskprofilen för stora franska institut, och således resulterar i ett bidragsbelopp som är oproportionerligt högt.

3.

Den tredje grunden avser ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, såtillvida att den beräkning av förhandsbidragen som fastställs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, i den delegerade förordningen och i genomförandeförordningen dels inte kan förutses med precision tillräckligt tidigt, dels inte i så hög grad beror på institutets egen situation och riskprofil som på institutets situation i förhållande till andra bidragsgivande institut. Slutligen anser sökandena att i enlighet med artikel 290 FEUF borde inte kommissionen ha haft ansvaret för att fastställa riskindikatorerna i den delegerade förordningen, eftersom dessa kriterier har en i hög grad strukturell och avgörande roll vid fastställandet av bidragsbeloppen.

4.

Den fjärde grunden avser ett åsidosättande av principen om god förvaltning, såtillvida att samtliga riskfaktorer inte vederbörligen beaktades i det angripna beslutet.

5.

Den femte grunden avser att svaranden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av justeringskoefficienten. Sökandena anser att fråga är om felaktig rättstillämpning, eftersom Gemensamma resolutionsnämnden grundade sig på en felaktig tolkning av ett flertal bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och således fastställde en för hög justeringskoefficient.

6.

Den sjätte grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten i fråga om begränsningen av användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden, såtillvida att det inte framgår tillräckligt precist och detaljerat av det angripna beslutet varför taket för användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden ska fastställas till 15 procent, och inte heller varför endast kontanter godtas som säkerhet.

7.

Den sjunde grunden avser en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena hävdar härvidlag att de risker för procyklikalitet och likviditet som Gemensamma resolutionsnämnden har hänvisat till för att begränsa användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden är ogrundade, bland annat med hänsyn till de oåterkalleliga betalningsåtagandenas särdrag och det sammanhang de används i.

8.

Den åttonde grunden avser en felaktig rättstillämpning. Sökandena anser att Gemensamma resolutionsnämnden dels grundade sig på en felaktig tolkning av de bestämmelser som gör det möjligt att använda oåterkalleliga betalningsåtaganden genom att vidta samma åtgärd för samtliga institut på grundval av en abstrakt analys, dels fråntar dessa bestämmelser deras ändamålsenliga verkan såtillvida att andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden systematiskt och utan tillräckliga skäl begränsas till lagstadgat minimum.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) i genomförandeförordningen, (2) och i den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) genomförandeförordningen, (2) och den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) genomförandeförordningen, (2) och den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) i genomförandeförordningen, (2) och i den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden,

—

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Genom den första grunden gör sökanden gällande att det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 (1), såtillvida att målnivån för 2022 fastställs till en åttondel av 1,6 procent av de garanterade insättningarna i de medlemsstater som bidrar till den gemensamma resolutionsfonden.

2.

Genom den andra grunden göra sökanden gällande att den delegerade förordningen nr 2015/63 (2) är rättsstridig såtillvida

3.

Genom den tredje grunden, som åberopas i andra hand, gör sökanden gällande att Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatt proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen av samma skäl som det redogjorts för inom ramen för den andra grunden, såtillvida att Gemensamma resolutionsnämnden tillämpade bestämmelserna i den delegerade förordningen nr 2015/63 på sökandena utan någon justering, i strid med nyssnämnda principer.

4.

Genom den fjärde grunden gör sökanden gällande att artiklarna 5, 69 och 70 i förordning 806/2014 saknar rättslig grund, eftersom de antagits med stöd av artikel 114 FEUF trots att det inte rör sig om tillnärmning av lagstiftning.

5.

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökanden,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) i genomförandeförordningen, (2) och i den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.