(1)

Även om många medlemsstater har gjort goda framsteg med genomförandet av politik och program för lärande i syfte att stödja den gröna omställningen och främja lärande för en hållbar utveckling finns ändå behov av att fortsätta och intensifiera insatserna på detta område i hela unionen. Politik och praxis för denna typ av lärande bör stimuleras och stödjas ytterligare. Det är nödvändigt att erkänna behovet av inlärning med inbördes koppling mellan de miljömässiga, ekonomiska och sociala pelarna för hållbar utveckling samtidigt som man fokuserar särskilt på miljöpelaren.

(2)

Den europeiska gröna given (1), EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 (2), Unescos (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) strategi avseende utbildning för hållbar utveckling 2030 och det relaterade arbetet inom Unece (FN:s ekonomiska kommission för Europa) (3) lyfter fram den viktiga roll som skolor, högre utbildning och andra utbildningsanstalter spelar när det gäller att samarbeta med studerande, föräldrar, utbildare (4) och samhället i stort om de förändringar som krävs för en framgångsrik, rättvis och inkluderande grön omställning. I sina slutsatser Biologisk mångfald – hög tid att agera (5) betonade rådet att investeringar i bland annat utbildning är centrala för insamlingen av bästa möjliga data och arbetet med att hitta de bästa lösningarna. I EU:s ungdomsstrategi identifieras ett hållbart grönt Europa som ett mål, och alla ungdomar uppmanas att vara miljöaktiva och utbildade i miljöfrågor.

(3)

Lärande för den gröna omställningen och hållbar utveckling hjälper studerande i alla åldrar att förvärva de kunskaper, färdigheter och attityder som behövs för att leva ett mer hållbart liv, ändra konsumtions- och produktionsmönstren, anamma sundare livsstilar och – både enskilt och kollektivt – bidra till en mer hållbar ekonomi och ett mer hållbart samhälle. Det bidrar också till att bygga upp de färdigheter och den kompetens som i allt högre grad behövs på arbetsmarknaden. Det främjar förståelsen av de sammanhängande globala utmaningar vi står inför, inbegripet klimatkrisen, miljöförstöringen och förlusten av biologisk mångfald, som var och en har miljömässiga, sociala, ekonomiska och kulturella dimensioner.

(4)

I FN:s mål för hållbar utveckling, särskilt mål 4.7, framhålls behovet av att säkerställa att alla studerande före 2030 får de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling, bland annat genom utbildning för hållbar utveckling och hållbara livsstilar, mänskliga rättigheter, jämställdhet, främjande av en kultur av fred, icke-våld och globalt medborgarskap samt värdesättande av kulturell mångfald och kulturens bidrag till hållbar utveckling (6).

(5)

Enligt meddelandet om det europeiska området för utbildning (7), den europeiska pelaren för sociala rättigheter (8), den strategiska ramen för det europeiska utbildningssamarbetet inför och bortom ett europeiskt område för utbildning (2021–2030) (9) och meddelandet om en ny era för det europeiska forskningsområdet (10) bör utbildningspolitiken och investeringarna inriktas på en inkluderande grön och digital omställning för framtida resiliens och välstånd.

(6)

Nyckelkompetenserna, enligt definitionerna i den europeiska referensramen för nyckelkompetenser för livslångt lärande (11), syftar till att hjälpa människor i hela Europa att förvärva de kunskaper, färdigheter och attityder som krävs för personlig utveckling och självförverkligande, anställbarhet, social delaktighet, en hållbar livsstil, ett framgångsrikt liv i ett fredligt samhälle, hälsomedvetna livsval och aktivt medborgarskap i en tid av snabba och genomgripande förändringar.

(7)

I den europeiska kompetensagendan (12) aviserades stöd till utveckling av grundläggande grön kompetens för arbetsmarknaden i syfte att skapa en generation av miljömedvetna yrkesutövare och ekonomiska aktörer, samt integrera miljö- och klimathänsyn i allmän utbildning, högre utbildning, yrkesutbildning och forskning. Europa behöver högkvalificerade yrkesutövare för att stödja den gröna omställningen och bli världsledande inom hållbar teknik.

(8)

I rådets rekommendation om yrkesutbildning för hållbar konkurrenskraft, social rättvisa och motståndskraft (13) samt i Osnabrück-förklaringen framhålls yrkesutbildningssektorn som avgörande för den digitala och den gröna omställningen.

(9)

I den europeiska klimatpakten uppmanas enskilda personer, lokalsamhällen och organisationer att delta i klimatåtgärder och bygga ett grönare Europa genom att de får möjlighet att utbilda sig i frågor som rör klimatförändringar, utveckla och genomföra lösningar och knyta kontakter med andra för att sprida effekterna av dessa lösningar. Koalitionen ”Utbildning för klimatet” har som mål att skapa en gemenskap som leds av elever och lärare tillsammans med deras skolor och nätverk och andra utbildningsaktörer, att lära av så många relevanta erfarenheter som möjligt och överbrygga fragmenteringen mellan utbildningssektorer, utbildningsområden och människor.

(10)

Handlingsplanen för digital utbildning (14) innehåller en vision för en högkvalitativ, inkluderande och tillgänglig europeisk digital utbildning och understryker den digitala teknikens betydelse som en viktig faktor för den gröna omställningen, samtidigt som den underlättar en övergång till ett hållbart beteende både när det gäller utveckling och användning av digitala produkter.

(11)

Genom det nya europeiska Bauhaus får den europeiska gröna given en kulturell och kreativ dimension, som syftar till att visa hur hållbar innovation leder till konkreta och positiva förändringar i vår vardag, även i skolbyggnader och andra lärandemiljöer.

(12)

Unesco har genom sitt program för utbildning för hållbar utveckling arbetat för att göra utbildning till en mer central och synlig del av de internationella åtgärderna för att hantera klimatkrisen och uppnå alla målen för hållbar utveckling, särskilt mål 4.7 om utbildning för hållbar utveckling. Enligt FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Parisavtalet åtar sig parterna att främja frågor om klimatförändringar och att samarbeta i dessa frågor inom ramen för hållbar utveckling i alla dess dimensioner, särskilt när det gäller utbildning och allmänhetens medvetenhet, deltagande och tillgång till information.

(13)

Det finns en allt större medvetenhet och önskan bland unga att engagera sig i frågor som rör hållbar utveckling, framför allt i miljö- och klimatfrågor. Resultaten av en Eurobarometerundersökning som offentliggjordes i maj 2022 visar att ungdomar i EU anser att ”skydda miljön och bekämpa klimatförändringarna” är en av de viktigaste prioriteringarna som Europaåret för ungdomar (2022) bör fokusera på. Uppgifter från OECD (15) från 2018 visar redan på en hög medvetenhet bland 15-åringar om klimatförändringar och miljökrisen samt om behovet av att ta itu med den. Samma OECD-uppgifter visar dock att betydligt färre studerande känner att de kan påverka och göra verklig skillnad. Klimat- och miljökrisens omfattning kan leda till att de lärande känner sig överväldigade och maktlösa, vilket kan förvärras av felaktig information och desinformation.

(14)

Det är av stor betydelse att utbildningssystem och utbildningsanstalter tillmötesgår ungdomar som alltmer vill göra sig hörda i fråga om klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen och involverar ungdomar i utformningen av lösningar för lärande inför den gröna omställningen och hållbar utveckling samt i att agera för en hållbar framtid. Europaåret för ungdomar 2022 spelar en viktig roll för att ytterligare stimulera ungdomars engagemang.

(15)

Covid-19-pandemin har belyst våra nära kopplingar till naturen och åter satt fokus på utbildningssystemen. Lärdomar har dragits om nya möjligheter till utbildning, inbegripet olika typer av lärande i olika miljöer (även online), studerandes engagemang och självständighet och kopplingarna mellan formell utbildning och samhället i stort. Pandemin ökade också den bestående oron över barns, ungdomars och vuxnas fysiska, psykiska och emotionella välbefinnande.

(16)

Enskilda förskolor och barnomsorgsinstitutioner, skolor, lärosäten, forskningsorganisationer, yrkesutbildningsanordnare och lokalsamhällen blir alltmer aktiva när det gäller klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Hållbarhet ingår dock ännu inte som ett systematiskt inslag i utbildningen i EU.

(17)

I många länder har man i politik, strategier och läroplaner tagit upp lärande för hållbarhet och andra lika bärkraftiga koncept, såsom utbildning för hållbar utveckling och utbildning i globalt medborgarskap. Utbildarna behöver dock ytterligare riktat stöd, sakkunskap och utbildningsmöjligheter för att införliva principerna om den gröna omställningen och hållbar utveckling i sina undervisnings- och utbildningsmetoder. De känner sig ofta inte tillräckligt rustade för att hantera miljöångest och miljöpessimism eller för att kunna hjälpa eleverna att engagera sig i klimat- och miljöfrågor på ett positivt sätt.

(18)

Övergripande strategier för hållbarhet som omfattar alla verksamhetsområden finns inte alltid på plats. Sådana strategier kan omfatta undervisning och lärande, styrelseformer, forskning och innovation, samt infrastruktur, lokaler och verksamhet, och bör engagera studerande, personal, föräldrar samt lokalsamhället och samhället i stort.

(19)

Potentialen och möjligheten att komplettera och stärka andra utbildningsagendor måste undersökas ytterligare. Undervisning och lärande för den gröna omställningen och hållbar utveckling kan fullt ut stödja politik och program för hälsa, välbefinnande och inkludering, ett aktivt och globalt medborgarskap, solidaritet, studentinriktat lärande, forskning och innovation, och den digitala omvandlingen, inbegripet artificiell intelligens (16).

(20)

Att systematiskt integrera utbildningsdimensionen i annan politik som rör den gröna omställningen och hållbar utveckling i ett livslångt perspektiv kan utgöra ett stöd för genomförandet av denna politik. Det kan också koppla samman olika samhällssektorer och ekonomiska sektorer och integrera hållbarhet på ett effektivt sätt i utbildningen.

(21)

Denna rekommendation respekterar till fullo principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Den erkänner att graden av autonomi hos utbildningsinstitutioner varierar stort medlemsstaterna emellan. I vissa medlemsstater åtnjuter utbildningsinstitutioner, lärarhögskolor samt lärare och utbildare en hög grad av autonomi. Rekommendationen kommer att genomföras utifrån nationella omständigheter och i samarbete med medlemsstaterna.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

1.

Allt fler människor i Europa behöver uppdatera och förbättra sina kunskaper, färdigheter och kompetenser för att överbrygga klyftan mellan sin formella utbildning och behoven i ett samhälle och på en arbetsmarknad i snabb förändring. Återhämtningen från covid-19-pandemin samt den gröna och den digitala omställningen har gjort att sättet vi lever, utbildar oss och arbetar på förändras allt snabbare. De har också riktat uppmärksamheten på behovet av att människor är bättre rustade att hantera aktuella och framtida utmaningar. Pandemin har påverkat karriärmöjligheterna för både ungdomar och vuxna. Den har också ökat arbetslösheten och försämrat det fysiska, psykiska och känslomässiga välbefinnandet för hundratals miljoner människor i Europa.

2.

En av de största utmaningarna för europeiska företag och arbetsgivare är den bristande tillgången på relevanta färdigheter på EU:s arbetsmarknad. Samtidigt står arbetstagarna inför aldrig tidigare skådade förändringar när det gäller hur arbetet organiseras. Dessutom förändras uppgiftsprofiler och kompetenskrav radikalt på grund av den gröna och den digitala omställningen. Såsom anges i rådets beslut (EU) 2021/1868 av den 15 oktober 2021 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (1)”[bör] medlemsstaterna och unionen [...] arbeta för att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är framtidsorienterad och mottaglig för ekonomiska förändringar [...]”. Kontinuerlig kompetensutveckling och omskolning är nödvändigt för att arbetstagarna ska kunna möta behoven på sitt nuvarande jobb eller övergå till nya jobb och expanderande sektorer, till exempel de gröna och digitala sektorerna, särskilt mot bakgrund av den åldrande befolkningen.

3.

För att utveckla sina personliga, sociala, kulturella och yrkesmässiga kunskaper, färdigheter och kompetenser behöver människor tillgång till undervisning och lärande av god kvalitet, på olika sätt och i olika miljöer. Krav har framförts på att utbildningssystemen måste bli flexiblare och på att hitta lösningar för att erbjuda lärande som är mer elevinriktat, tillgängligt och inkluderande och som riktar sig till fler grupper av profiler. Icke-formella utbildningsanordnare möter också detta behov genom att tillhandahålla nya och innovativa möjligheter till kompetensutveckling och omskolning.

4.

Effektivt livslångt lärande är avgörande för att säkerställa att alla har de kunskaper, färdigheter och kompetenser de behöver för att ha framgång i samhället, på arbetsmarknaden och i sitt privatliv. Det är väsentligt att människor har tillgång till god och relevant utbildning, kompetensutveckling och omskolning under hela livet. Möjligheter till livslångt lärande bör ingå i utbildningsinstitutionernas långsiktiga strategi så att de kan reagera snabbare på arbetsgivarnas och inlärarnas snabbt föränderliga behov. Detta skulle göra det möjligt för flera olika typer av inlärare (inklusive utexaminerade från dessa institutioner och andra vuxenstuderande) att utveckla sin kompetens och omskola sig. Det rekommenderas att lärosäten, yrkesskolor, anordnare av vuxenutbildning samt andra som tillhandahåller mikromeriter, inbegripet arbetsgivare, samarbetar och integrerar de senaste forskningsrönen när de utformar och uppdaterar lärandemöjligheter.

5.

Mikromeriter kan användas för att intyga resultaten av små, individanpassade lärandeerfarenheter. De gör att människor på ett målinriktat och flexibelt sätt kan skaffa sig kunskap, färdigheter och kompetenser för att möta nya och framväxande behov i samhället och på arbetsmarknaden, och gör det möjligt för enskilda individer att överbrygga kompetensklyftor, vilket är nödvändigt för att de ska kunna lyckas i en snabbt föränderlig miljö, utan att traditionella kvalifikationer ersätts. De kan, när så är lämpligt, komplettera befintliga kvalifikationer genom att tillföra ett mervärde samtidigt som den centrala principen om fullständiga utbildningsprogram i den grundläggande utbildningen inte undergrävs. Mikromeriter kan utformas och utfärdas av en mängd tillhandahållare i olika lärandemiljöer (både formella, icke-formella och informella lärandemiljöer).

6.

Trots att mikromeriter används i allt större utsträckning finns det ingen gemensam definition av eller inga gemensamma standarder för dem i Europa. Detta begränsar förståelsen för och användningen av mikromeriter och undergräver därför deras potential att underlätta flexibla utbildnings- och karriärvägar. Denna rekommendation syftar till att bygga upp förtroendet för mikromeriter i Europa bland alla berörda aktörer, oavsett om de är tillhandahållare eller mottagare.

7.

Enligt den första principen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter (2) har var och en rätt till god, inkluderande utbildning och livslångt lärande för att bibehålla och tillägna sig färdigheter som tillåter att individen deltar fullt ut i samhället och framgångsrikt klarar övergångar på arbetsmarknaden, överallt i Europeiska unionen. Enligt den fjärde principen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter har var och en rätt att få individanpassat stöd i rätt tid för att förbättra sina utsikter till anställning eller egenföretagande. I denna rätt ingår rätten att få hjälp med att utbilda eller omskola sig. I handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter nämns mikromeriter som innovativa instrument som ”kan underlätta flexibla utbildningsvägar och stödja arbetstagare i deras arbete eller under yrkesövergångar”. Mikromeriter kan bidra till genomförandet av EU:s överordnade mål som ska ha uppnåtts 2030, inklusive målen att minst 60 % av alla vuxna ska delta i utbildning varje år och att en sysselsättningsgrad på minst 78 % ska uppnås. Båda dessa mål välkomnades av EU:s ledare, arbetsmarknadens parter och det civila samhället på det sociala toppmötet i Porto och därefter av Europeiska rådet vid dess möte den 24–25 juni 2021 (3).

8.

Parallellt med handlingsplanen antog kommissionen en rekommendation om effektiva aktiva arbetsmarknadsåtgärder till följd av covid-19-krisen (Ease-åtgärder) (4). Rekommendationen ger medlemsstaterna konkret politisk vägledning för att ta fram enhetliga åtgärdspaket som ska underlätta övergångar på arbetsmarknaden och främja en sysselsättningsskapande återhämtning från covid-19. Den politiska vägledningen omfattar kompetenshöjnings- och omskolningsmöjligheter samt stödåtgärder.

9.

Den europeiska kompetensagendan (5) innehåller tolv flaggskeppsåtgärder, varav en är ett nytt initiativ om en europeisk strategi för mikromeriter. Syftet med detta nya initiativ är att stödja kvaliteten, insynen och användningen av mikromeriter i hela EU. Kompetensagendan innehåller även ett initiativ om individuella utbildningskonton som kan bidra till att täppa till befintliga luckor i tillgången till utbildning för vuxna i arbetsför ålder och ge människor möjlighet att klara övergångar på arbetsmarknaden. Mikromeriter kan användas som en del av den utbildning som erbjuds människor för att stödja dessa individuella utbildningskonton.

10.

I kommissionens meddelande om att förverkliga det europeiska området för utbildning senast 2025 (6) tillkännagavs att kommissionen kommer att ta fram en europeisk strategi för mikromeriter, för att bidra till att bredda lärandemöjligheterna och stärka rollen för högre utbildning och yrkesutbildning inom ramen för livslångt lärande.

11.

I rådets rekommendation om yrkesutbildning för hållbar konkurrenskraft, social rättvisa och motståndskraft (7) uppmanas kommissionen att ”[u]ndersöka idén om och användningen av mikromeriter”.

12.

I rådets resolution om en strategisk ram för det europeiska utbildningssamarbetet inför och bortom ett europeiskt område för utbildning (2021–2030) (8) tas undersökning av konceptet med och användningen av mikromeriter upp som en av de konkreta frågorna och åtgärderna under prioriterat område 2 (livslångt lärande och rörlighet).

13.

I rådets slutsatser om initiativet Europauniversitet – Brobyggande mellan högre utbildning, forskning, innovation och samhället: att bana väg för en ny dimension inom den europeiska högre utbildningen (9) betonas att mikromeriter ”utan att avvika från eller undergräva den grundläggande principen om utbildningar som leder till examen kan [...] bidra till att bredda lärandemöjligheterna för att ta emot icke-traditionella inlärare, och tillgodose efterfrågan på ny kompetens på arbetsmarknaden, göra lärandet mer flexibelt och modulbaserat, stödja tillgången till högre utbildning och engagera inlärare, oavsett deras tidigare kvalifikationer eller bakgrund, samt främja möjligheter till omskolning och kompetensutveckling, samtidigt som högkvalitativ utbildning säkerställs”.

14.

Utbildningsministrarna i det europeiska området för högre utbildning åtog sig i Romkommunikén inom ramen för den mellanstatliga Bolognaprocessen (10) att hjälpa sina lärosäten att i) diversifiera sitt utbildningsutbud, och ii) förnya innehållet i utbildningen och hitta nya sätt att ge den. Många lärosäten erbjuder eller planerar att erbjuda mindre utbildningsmoduler utöver sina fullständiga utbildningsprogram, samtidigt som de behåller rätten att självständigt utforma studieprogram och reglera frågor om överföring av studiemeriter. Dessa mindre moduler kan hjälpa inlärare att skaffa sig nya eller djupare kulturella, yrkesmässiga och generella färdigheter och kompetenser i olika skeden i livet. Man kommer genom samarbete enligt Bolognaprocessen att undersöka hur och i vilken utsträckning dessa mindre, flexibla utbildningsmoduler – inklusive de som ger mikromeriter – kan fastställas, utvecklas, genomföras och erkännas med hjälp av gemensamma verktyg.

15.

Utbildningssystemen bör ta hänsyn till alla inlärares individuella behov, förmågor och kapacitet. De bör också erbjuda lärandemöjligheter för alla, inbegripet i icke-formella och informella miljöer, så som framhålls i rådets slutsatser om rättvisa och inkludering inom utbildningen i syfte att främja en framgångsrik utbildning för alla (11). Väl utformade mikromeriter kan användas som en del av riktade åtgärder för att stödja inkludering och tillgång till utbildning för fler grupper av inlärare. Dessa omfattar missgynnade och utsatta grupper (till exempel personer med funktionsnedsättning, de äldre, lågkvalificerade/lågutbildade, minoriteter, personer med invandrarbakgrund, flyktingar och personer som har begränsade möjligheter på grund av sitt geografiska läge och/eller sin socioekonomiskt ogynnsamma situation). Mikromeriter kan också användas för att bidra till att vägleda studerande bättre och underlätta tillgång till och framgång med lärande och utbildning samt för att stödja övergången från skola till arbete. Den förväntade ökningen av antalet flyktingar och asylsökande innebär att strategier behöver tas fram för att effektivt integrera dessa grupper i utbildnings- och arbetsmarknadssystemen. Vägledning och ömsesidigt lärande i hela EU vad gäller utformning och utfärdande av mikromeriter kan främja inkludering och säkerställa att inlärare från alla samhällsgrupper kan dra nytta av fördelarna.

16.

Mikromeriter kan också stödja yrkesmässig utveckling och rörlighet för arbetstagare, inbegripet personer med atypiska anställningsformer, till exempel personer inom plattformsekonomin (12), som kan ha svårt att få tillgång till utbildning beroende på deras anställningsform (13).

17.

Mikromeriter kan aktivt bidra till genomförandet av EU:s politiska initiativ för att främja den gröna och den digitala omställningen. Mikromeriter kan i) stödja målen i handlingsplanen för digital utbildning 2021–2027 (14) för att underlätta tillhandahållandet av flexibla och tillgängliga utbildningsmöjligheter i fråga om digitala färdigheter, och ii) bidra till målen i kommissionens plan för den digitala kompassen 2030 om en befolkning med digital kompetens och en högkvalificerad digital yrkeskår till 2030. Mikromeriter kan också bidra till genomförandet av den europeiska gröna given (15), vilken är EU:s tillväxtstrategi som syftar till att starta om ekonomin och samhället i EU och få in dem på en hållbar väg.

18.

Rådets rekommendation om den europeiska referensramen för kvalifikationer för livslångt lärande och om upphävande av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april 2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (16) ger en gemensam referensram för att hjälpa människor och organisationer att jämföra olika kvalifikationssystem och nivåer av kvalifikationer i dessa system. I egenskap av europeisk referensram är den europeiska referensramen för kvalifikationer öppen för alla typer och nivåer av kvalifikationer och den utgör den gemensamma standardreferensen för tydlighet, överförbarhet och jämförbarhet. Den är också öppen för mikromeriter om och i den mån de först ingår i de nationella referensramarna för kvalifikationer.

19.

I rådets rekommendation av den 20 december 2012 om validering av icke-formellt och informellt lärande (17) uppmanades medlemsstaterna att senast 2018, i enlighet med nationella förhållanden och särdrag, och som de finner lämpligt, ha inrättat arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande. Dessa arrangemang för validering gör det möjligt för enskilda att få kunskap, färdigheter och kompetens som de har förvärvat via icke-formellt och informellt lärande validerade. Arrangemangen för validering innebär också att enskilda kan erhålla en fullständig kvalifikation eller, i tillämpliga fall, en partiell kvalifikation. I 2020 års utvärdering av rekommendationen (18) fastställs att kopplingarna mellan validering och mikromeriter behöver utvecklas ytterligare.

20.

I Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2018/646 av den 18 april 2018 om en gemensam ram för tillhandahållande av bättre tjänster för kompetens och kvalifikationer (Europass) och om upphävande av beslut nr 2241/2004/EG (19) läggs grunden för att tillhandahålla webbaserade verktyg som gör det möjligt för människor att planera sin karriär och sitt livslånga lärande med autentiseringstjänster för meriter som säkerställer mikromeriternas portabilitet.

21.

För att mikromeriter ska vara relevanta, utvecklade och uppdaterade krävs

22.

Denna rekommendation respekterar fullt ut subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, principerna om institutionellt oberoende och akademisk frihet samt medlemsstaternas ansvar för utbildningens och yrkesutbildningens innehåll och organisation i enlighet med nationella förhållanden och i nära samarbete med alla berörda parter.

23.

Denna rekommendation påverkar inte tillämpningen av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2013/55/EU, och den ordning för automatiskt erkännande som föreskrivs i detta.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

Ovanstående utprovning, samarbete, styrning och partnerskap är viktigt för att identifiera behov, gemensam utveckling och uppdatering av mikromeriter samt för att utvärdera inverkan på kompetensutveckling och omskolning, livslångt lärande och karriärutveckling.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

(1)

En kvalificerad arbetskraft är avgörande för att stärka unionens hållbara konkurrenskraft, stödja en återhämtning med ökad sysselsättning från covid-19-pandemin och säkerställa socialt rättvisa digitala och gröna omställningar. I takt med att arbetsmarknaden utvecklas måste människor hålla jämna steg genom att höja sin kompetens. Ny och bättre kompetens öppnar fler möjligheter och rustar människor för att spela en aktiv roll när det gäller att hantera övergångar på arbetsmarknaden och delta fullt ut i samhället, mot bakgrund av demografiska förändringar. Kompetenshöjning och omskolning för vuxna kan dessutom vara kraftfulla verktyg för att främja social rättvisa och inkludering för en rättvis omställning.

(2)

I artikel 14.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (1) anges att var och en har rätt till utbildning och till tillgång till yrkesutbildning och fortbildning. I den första principen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter (pelaren), som proklamerades gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017 (2), anges att var och en har rätt till god, inkluderande utbildning och livslångt lärande för att bibehålla och tillägna sig färdigheter som tillåter att individen deltar fullt ut i samhället och framgångsrikt klarar övergångar på arbetsmarknaden. Den fjärde principen i pelaren rör aktivt stöd till arbete för att upprätthålla var och ens rätt till individanpassat stöd i rätt tid för att förbättra sina utsikter till anställning eller egenföretagande. Den femte principen i pelaren om trygg och anpassningsbar anställning betonar att arbetstagare, oberoende av anställningsförhållandets form och varaktighet, har rätt till rättvis och lika behandling när det gäller arbetsvillkor, tillgång till socialt skydd och utbildning.

(3)

Den 25 juni 2021 välkomnade Europeiska rådet unionens överordnade mål i handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter, i linje med Portoförklaringen av den 8 maj 2021, och stödde därigenom ambitionen att säkerställa att minst 60 % av alla vuxna senast 2030 deltar i utbildning varje år. Deltagandet i vuxenutbildning i unionen har dock stagnerat under det senaste årtiondet, och 21 medlemsstater nådde inte upp till målet på unionsnivå för 2020. Med beaktande av detta antog rådet resolutionen om en förnyad europeisk agenda för vuxenlärande 2021–2030 (3) till stöd för arbetet med att uppnå unionens överordnade mål för vuxenlärande. För många vuxna, till exempel de med atypiska anställningsformer, anställda vid små och medelstora företag, arbetslösa, de som står utanför arbetskraften och lågkvalificerade, är möjligheterna till kompetensutveckling alltför ofta utom räckhåll.

(4)

I den europeiska kompetensagendan, som antogs av kommissionen den 1 juli 2020, efterlyses en kompetensrevolution för att omvandla den ekologiska och den digitala omställningen till möjligheter för en snabb och rättvis återhämtning. Bland annat tillkännages att kommissionen kommer att undersöka individuella utbildningskonton som ett verktyg för att stödja kompetenshöjning och omskolning av vuxna i arbetsför ålder, som ett komplement till andra åtgärder som riktar sig till arbetsgivare och utbildningsanordnare.

(5)

Kompetens för den gröna omställningen och kompetenshöjning och omskolning av arbetskraften kommer att behövas i samband med övergången till en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi, enligt vad som anges den europeiska gröna given, vars syfte är klimatneutralitet senast 2050. I kommissionens meddelande av den 14 juli 2021 om 55 %-paketet (Fit for 55) konstateras att den gröna omställningen endast kan lyckas om unionen har den kvalificerade arbetskraft som behövs för att förbli konkurrenskraftig, och lyfter fram flaggskeppsinitiativen i den europeiska kompetensagendan för att utrusta människor med den kompetens som krävs för den gröna och den digitala omställningen.

(6)

I kommissionens meddelande av den 9 mars 2021 om Europas digitala decennium konstateras det att det råder brist på personal med lämpliga digitala färdigheter samt att könsfördelningen är skev bland specialister inom informations- och kommunikationsteknik (IKT) och bland personer med universitetsexamen i naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap eller matematik. I meddelandet upprepas målet att andelen av unionens befolkning med åtminstone grundläggande digitala färdigheter ska vara minst 80 % senast 2030, och föreslås ett mål att det ska finnas 20 miljoner anställda IKT-specialister med konvergens mellan kvinnor och män, också det senast 2030. I kommissionens förslag av den 15 september 2021 om en färdväg för det digitala decenniet föreslås fastställandet av en ram för att gå vidare med dessa mål. I handlingsplanen för digital utbildning 2021–2027 av den 30 september 2020 betonas att tekniska medel bör användas för att underlätta tillgången till utbildningsmöjligheter, inbegripet kompetenshöjning och omskolning, och öka flexibiliteten.

(7)

I kommissionens meddelande av den 10 mars 2020 med titeln En ny industristrategi för EU efterlyses beslutsamma åtgärder för att göra livslångt lärande till en realitet för alla och säkerställa att utbildningen håller jämna steg med och uppnår resultat för den gröna och den digitala omställningen.

(8)

I rådets slutsatser av den 8 juni 2020 (4) uppmanas medlemsstaterna, med beaktande av nationella omständigheter samt med respekt för arbetsmarknadens parters roller och oberoende att undersöka möjliga modeller för offentlig och privat finansiering av livslångt lärande och utveckling av färdigheter på individuell nivå, eftersom det mot bakgrund av bristen på kvalificerad arbetskraft är särskilt viktigt med hållbar finansiering, och att särskilt uppmärksamma utsatta grupper och lågkvalificerade arbetstagare, och kommissionen uppmanas, i enlighet med sina befogenheter, att stödja medlemsstaterna i dessa insatser.

(9)

Otillräckligt ekonomiskt stöd till enskilda är ett av de främsta hindren för deltagande i utbildning. De totala offentliga och privata investeringarna är otillräckliga. De flesta arbetsrelaterade utbildningar i unionen är arbetsgivarfinansierade. Många företag, särskilt små och medelstora företag, tillhandahåller dock inte eller finansierar inte utbildning för sin personal, och personer med atypiska anställningsformer har sämre eller ingen tillgång till arbetsgivarfinansierad utbildning. Sådana ojämlikheter skulle kunna undergräva människors välfärd och hälsa, minska den ekonomiska konkurrenskraften, leda till missade möjligheter och hinder för innovation och riskera att lämna människor på efterkälken i övergången till mer hållbara ekonomiska verksamheter.

(10)

Utöver de direkta kostnaderna är tidsbegränsningar en viktig faktor som hindrar vuxna från att söka utbildning. Även om arrangemang för betald ledighet för utbildning förekommer i de flesta medlemsstater (5) är medvetenheten om och utnyttjandet av ledighet för utbildning bland vuxna i arbetsför ålder låg, och arrangemangen omfattar ofta inte arbetstagare med atypiska anställningsformer eller tillåter inte att vuxna söker utbildning under perioder av arbetslöshet eller låg ekonomisk aktivitet.

(11)

Många vuxna, särskilt lågutbildade och de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden, är inte motiverade att delta i utbildning. De känner eventuellt inte till sina egna kompetensbehov, och känner eventuellt inte till om stöd och utbildning finns, eller är av god kvalitet och erkänd på arbetsmarknaden. Dessutom kan det hända att människor inte är motiverade att delta i utbildning som har valts utan att de rådfrågats och som inte är anpassad till deras behov.

(12)

Det behövs en ny strategi för kompetensutveckling och omskolning i unionen. Den bör komplettera befintliga instrument och följa upp politiska åtaganden genom att ge enskilda egenmakt och utrusta dem med det stöd och de verktyg de behöver för att höja sin kompetens eller omskola sig, oberoende av kompetensnivå.

(13)

Rådgivande kommittén för yrkesutbildning argumenterar i sitt yttrande av den 16 augusti 2021 om unionsinitiativet om individuella utbildningskonton och en förstärkning av utbildningsutbudet i Europa att ett sådant initiativ bör bidra till mer engagemang och motivation för, och deltagande i, utbildning från vuxnas sida. Den största utmaningen är att förbättra matchningen av kompetens och arbetstillfällen och att säkerställa tillgång till diversifierade utbildningsalternativ av hög kvalitet genom ett mer relevant och bättre inriktat utbud. Kommittén framhåller i yttrandet att valet av finansieringsmekanismer och skräddarsydda incitament per målgrupp på nationell nivå bör ske i enlighet med nationella behov och prioriteringar.

(14)

Ett möjligt sätt att bemöta de problem som beskrivs ovan vore att ge människor direkt stöd genom utbildningsrättigheter på individuella utbildningskonton. Detta skulle också inbegripa inrättande av en bred stödjande ram som ger enskilda personer tillgång till utbildningsmöjligheter, information, vägledning, betald ledighet för utbildning och erkännande av utbildningsresultat. Denna metod kan komplettera befintliga initiativ på nationell nivå.

(15)

Det rekommenderas att en enskild utbildningsrättighet fastställs på nationell nivå efter människors utbildningsbehov (6), och med beaktande av andra befintliga instrument. Att anpassa finansieringen efter behoven kan öka initiativets effektivitet. Medlemsstaterna får fastställa ytterligare utbildningsrättigheter för de personer som har störst behov, beroende på det nationella sammanhanget och den föränderliga arbetsmarknaden. Medlemsstaterna kan till exempel komplettera individuella utbildningskonton i strategiska sektorer (7) för att stödja den gröna och den digitala omställningen. Utöver ekonomiska rättigheter är utbildningens relevans, användbarhet och erkännande viktiga faktorer som påverkar deltagandet i kompetensutveckling och omskolning. Det rekommenderas också att arbetsmarknadens parter och berörda parter rådfrågas i dessa frågor.

(16)

Individuella utbildningskonton bör göra det möjligt för människor att ackumulera och använda utbildningsrättigheter under en viss period, som ska fastställas på nationell nivå, så att de kan delta i längre eller dyrare utbildning eller utbildning under ekonomiska nedgångar som svar på nya kompetensbehov. Enskilda bör kunna behålla sina individuella utbildningsrättigheter oberoende av sin ställning på arbetsmarknaden eller yrkesställning och under karriärbyten. Medlemsstaterna uppmanas att fastställa regler för när rättigheterna upphör att gälla, så att människor uppmuntras att utnyttja sina rättigheter fullt ut.

(17)

Möjligheten att tillåta att individuella utbildningsrättigheter behålls under perioder när enskilda personer är bosatta i en annan medlemsstat, och att individuella utbildningsrättigheter används från utlandet för tillgång till erkänd och kvalitetssäkrad utbildning från det nationella registret för deras utbildningskonto, bör främjas. Möjligheten att överföra rättigheter mellan medlemsstaterna är ett önskvärt inslag på längre sikt, som behöver undersökas ytterligare, med beaktande av möjliga konsekvenser för de nationella arbetsmarknaderna.

(18)

För att hjälpa enskilda att hitta en lämplig utbildningsväg och därmed öka deras motivation att utbilda sig, bör det finnas tillgång till yrkesväglednings- och valideringsmöjligheter. Det finns också ett behov av uppdaterade offentliga register över erkänd utbildning genom särskilda nationella digitala portaler som är tillgängliga för alla, inbegripet personer med funktionsnedsättning, och som helst är sammankopplade med Europass-plattformen.

(19)

Det rekommenderas att individuella utbildningskonton används för att få tillgång till validering, inklusive möjligheter till kompetensbedömning. Kommissionens nyligen genomförda utvärdering av arbetet inom ramen för rådets rekommendation av den 20 december 2012 om validering av icke-formellt och informellt lärande (8) pekar på betydande framsteg, men identifierar också kvarstående utmaningar och föreslagna lösningar. I synnerhet är det nödvändigt att ge riktat stöd till enskilda, och att säkerställa en närmare samordning med vägledningstjänster och en effektiv anpassning av valideringsinitiativ till missgynnade och utsatta grupper. Medlemsstaterna uppmanas att uppmuntra tillhandahållandet av mikromeriter när så är relevant, på grundval av identifierade behov, i linje med rådets rekommendation av den 16 juni 2022 om mikromeriter för livslångt lärande och anställbarhet (9).

(20)

Denna rekommendation stöder införandet av betald ledighet för utbildning. Ett korrekt tillhandahållande av betald ledighet för utbildning skulle göra det möjligt för arbetstagare att behålla sin lön, eller få en ersättningsinkomst, under utbildningsperioderna. Medlemsstaterna uppmanas att inleda en dialog med arbetsmarknadens parter om arrangemang som gör det möjligt för anställda att delta i utbildning under arbetstid med användning av sina individuella utbildningskonton, med beaktande av nationella utbildningsmöjligheter och utbildningsprogram. I detta avseende bör situationen för små och medelstora företag samt mikroföretag också beaktas.

(21)

En bredare utåtriktad verksamhet och medvetandehöjande kampanjer är avgörande för att på ett betydande sätt höja deltagande i vuxenutbildning, särskilt bland grupper med låg medvetenhet om kompetenshöjning och omskolning, såsom dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Samarbete mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter, det civila samhällets organisationer och andra berörda parter, baserat på den gemensamma uppfattningen att kompetenshöjning och omskolning är ett sätt att investera, kan öka effekterna av den utåtriktade och medvetandehöjande verksamheten. Uppmärksamhet på tillgängligheten bör göra det lättare för vuxna med funktionsnedsättning att delta.

(22)

Övervakning på nationell nivå och kontinuerlig förbättring av systemet med individuella utbildningskonton och den stödjande ramen är avgörande för att stödja genomförandet av denna rekommendation. Senare justeringar kan avse mängden individuella utbildningsrättigheter, prioriterade grupper eller den användarvänliga integreringen av de olika inslagen i den stödjande ramen.

(23)

Tillräcklig finansiering är ett centralt inslag i framgångsrika system med individuella utbildningskonton. Ett nationellt system med individuella utbildningskonton skulle kunna underlätta kostnadsdelning mellan olika finansieringskällor, såsom myndigheter, arbetsgivare och fonder som förvaltas av arbetsmarknadens parter, genom att göra det möjligt för olika finansieringskällor att bidra till det individuella utbildningskontot. En kombination av offentliga och privata finansieringskällor bör säkerställa att initiativet är hållbart i medlemsstaterna, vilket är avgörande för dess framgång. En sådan kombination av finansieringskällor underlättar anpassningen av stödet och arbetsgivarnas tillägg för sina anställda, antingen frivilligt eller som ett resultat av kollektivavtal.

(24)

Unionsfonder som stöder vuxenutbildningssystem, såsom Europeiska socialfonden+ (10), Europeiska regionala utvecklingsfonden (11) och Fonden för en rättvis omställning (12) samt, i tillämpliga fall, faciliteten för återhämtning och resiliens (13) inom ramen för Next Generation EU, och skräddarsydd expertis genom instrumentet för tekniskt stöd (14), kan stödja inrättandet av individuella utbildningskonton och deras stödjande ram. Ömsesidigt lärande, underlättat av kommissionen, kan också stödja processen.

(25)

Denna rekommendation påverkar inte medlemsstaternas exklusiva behörighet eller fördelningen av befogenhet inom varje medlemsstat på nationell, regional eller lokal nivå när det gäller finansiering samt organisation och innehåll vad avser deras vuxenutbildnings- och fortbildningssystem. Rekommendationen hindrar inte medlemsstaterna från att behålla eller införa andra eller mer långtgående bestämmelser om vuxenutbildning och fortbildning än dem som rekommenderas i denna rekommendation.

(26)

Medlemsstaterna bör involvera arbetsmarknadens parter och alla berörda aktörer, inbegripet det civila samhällets organisationer, i utformningen av reformer. Denna rekommendation respekterar fullt ut självbestämmanderätten hos arbetsmarknadens parter, inbegripet där de är ansvariga för att inrätta och förvalta utbildningssystem.

(27)

De åtgärder som beskrivs i denna rekommendation ersätter inte, och är inte avsedda att påverka, utbildning som tillhandahålls av arbetsgivare, offentliga och privata arbetsförmedlingar eller andra utbildningsanordnare, och de bör inte heller ersätta offentligt stöd till utbildningsinstitutioner eller andra typer av stöd. Ytterligare administrativa bördor bör minimeras.

1.

2.

3.

Det rekommenderas att gränsarbetare och egenföretagare som arbetar i en annan medlemsstat än den där de är lagligen bosatta omfattas i den medlemsstat där de arbetar.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

—

Yrkesvägledning och validering

12.

—

Ett nationellt register över stödberättigande möjligheter till utbildning, yrkesvägledning och validering av hög kvalitet

13.

14.

15.

16.

17.

—

En enda nationell digital portal för individuella utbildningskonton

18.

—

Betald ledighet för utbildning

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

(1)

Utsläppen av växthusgaser måste omedelbart minska, särskilt för att minska havsnivåhöjningen och sannolikheten för extrema väderhändelser som redan påverkar alla regioner i världen (1), samt för att minska de ekonomiska och sociala kostnader som är förknippade med den globala uppvärmningens effekter (2). Unionen och dess medlemsstater är parter i Parisavtalet, som antogs den 15 december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) (Parisavtalet) (3), enligt vilket parterna ska hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå.

(2)

Klimatförändringar och miljöförstöring utgör allvarliga hot som kräver omedelbara åtgärder, vilket bekräftades senast i den sjätte utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) om de fysikaliska grunderna. Mänskligt lidande och ekonomiska förluster till följd av allt vanligare klimatrelaterade extrema händelser, såsom översvämningar, värmeböljor, torka och skogsbränder, förekommer allt oftare. I unionen uppgår dessa förluster redan till i genomsnitt 12 miljarder EUR per år (4).

Dessa förluster skulle kunna komma att uppgå till ytterligare 175 miljarder EUR, som är 1,38 % av unionens BNP, per år om den globala uppvärmningen når 3 °C över förindustriell nivå, jämfört med 65 miljarder EUR för 2 °C och 36 miljarder EUR per år för 1,5 °C. Detta skulle på ett oproportionerligt sätt drabba vissa grupper, särskilt människor som redan befinner sig i utsatta situationer och regioner som redan står inför utmaningar.

(3)

Kommissionens meddelande av den 11 december 2019 med titeln Den europeiska gröna given (den europeiska gröna given) fastställs strategin för att unionen ska bli den första klimatneutrala världsdelen och omvandla unionen till ett hållbart, rättvisare och mer välmående samhälle som respekterar planetens gränser. Behovet av en rättvis omställning är en integrerad del av den europeiska gröna given, där det underströks att ingen person och ingen plats får hamna efter. I den europeiska klimatlagen (5) fastställs ett bindande unionsomfattande mål om klimatneutralitet senast 2050 och ett bindande mellanliggande mål om en inhemsk nettominskning av växthusgasutsläppen på minst 55 % senast 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Det åttonde miljöhandlingsprogrammet (6) syftar till att påskynda den gröna omställningen till en klimatneutral, hållbar, giftfri, resurseffektiv, motståndskraftig och konkurrenskraftig cirkulär ekonomi baserad på förnybar energi, på ett rättvist, jämlikt och inkluderande sätt, och till att skydda, återställa och förbättra miljöns tillstånd.

(4)

Mot bakgrund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina fastställs i kommissionens meddelande av den 18 maj 2022 med titeln Planen REPowerEU (REPowerEU-planen), i enlighet med Versaillesförklaringen av den 10 och 11 mars 2022, åtgärder i syfte att gradvis minska unionens beroende av fossila bränslen från Ryssland genom att diversifiera gasförsörjningen och påskynda minskningen av beroendet av fossila bränslen, inbegripet genom att bygga ut solkraft, vindkraft och värmepumpar, fasa ut fossila bränslen i industrin och möjliggöra snabbare tillståndsgivning för projekt för förnybar energi.

(5)

Omvandlingen till en klimatneutral ekonomi och ett klimatneutralt samhälle kräver heltäckande politiska åtgärder och betydande investeringar på många områden, såsom klimatåtgärder, energi, transporter, miljö, industri, forskning och innovation (7). För att uppnå det bindande målet på unionsnivå för 2030 utfärdade kommissionen den 14 juli 2021 ett meddelande med titeln 55 %-paketet (Fit for 55): nå EU:s klimatmål 2030 för klimatneutralitet (55 %-paketet). 55 %-paketet innehåller förslag i syfte att uppdatera relevant lagstiftning, inbegripet EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) (8), direktiven om energibeskattning, energieffektivitet och förnybar energi, förordningen om utsläppsnormer för koldioxid från personbilar och lätta lastbilar, förordningen om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, direktivet om infrastruktur för alternativa bränslen samt förordningen om ansvarsfördelning i sektorer utanför det nuvarande EU ETS, närmare bestämt transport- och byggsektorerna.

Dessutom ingår förslag på ny lagstiftning, särskilt för att stödja användningen av renare bränslen inom luftfart och sjöfart, samt för att inrätta en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna och inrätta en social klimatfond, som är direkt kopplad till det föreslagna nya systemet för handel med utsläppsrätter för bränslen som används i byggnader och vägtransporter. 55 %-paketet, i kombination med åtgärder på unionsnivå för att stödja och stimulera nödvändiga offentliga och privata investeringar, har som syfte att bidra till att stödja och påskynda tillväxten på nya marknader, t.ex. för rena bränslen och utsläppssnåla fordon, och därmed minska kostnaderna för en hållbar omställning för både företag och enskilda.

(6)

Europeiska rådet åtog sig vid mötet den 20 juni 2019, i En ny strategisk agenda 2019–2024, att säkerställa en rättvis omställning till klimatneutralitet som är inkluderande och där ingen lämnas efter. På internationell nivå har medlemsstaterna ställt sig bakom FN:s mål för hållbar utveckling och ratificerat Parisavtalet, där det hänvisas till vikten av en rättvis omställning på arbetsmarknaden och av att skapa anständigt arbete och arbetstillfällen av god kvalitet, samt behovet av anpassning och kapacitetsuppbyggnad i jämställdhetsfrämjande syfte. Riktlinjer från Internationella arbetsorganisationen utgör en internationellt etablerad politisk ram för en rättvis omställning till miljömässigt hållbara ekonomier och samhällen för alla (9). Dessutom har 54 parter (länder och arbetsmarknadsparter) ställt sig bakom Schlesienförklaringen om solidaritet och rättvis omställning (Solidarity and Just Transition Silesia Declaration) (10), som antogs vid UNFCCC:s 24:e partskonferens (COP24) i Katowice, inbegripet kommissionen på unionens vägnar och 21 enskilda medlemsstater. Unionen och tio medlemsstater undertecknade förklaringen om stöd för villkoren för en rättvis omställning internationellt (Supporting the Conditions for a Just Transition Internationally), som antogs vid UNFCCC:s 26:e partskonferens (COP26) i Glasgow, och åtog sig att inkludera information om rättvis omställning i tvåårsrapporter inom ramen för transparensramverket i samband med att de rapporterar om sin politik och sina åtgärder för att nå sina nationellt fastställda bidrag.

(7)

Rättvisa och solidaritet är grundläggande principer i unionens politik för att uppnå den gröna omställningen och en förutsättning för ett brett och varaktigt stöd från allmänheten. I den europeiska gröna given betonas att omställningen måste vara rättvis och inkluderande, sätta människorna främst och ägna särskild uppmärksamhet åt att stödja de regioner, branscher, arbetstagare, hushåll och konsumenter som står inför de största utmaningarna. I kommissionens meddelande av den 14 januari 2020 med titeln Ett starkt socialt Europa för rättvisa omställningar betonas dessutom att genomförandet av den europeiska gröna given kommer att ge Europa de verktyg som krävs för att sträva efter mer konvergens uppåt, social rättvisa och delat välstånd. I kommissionens meddelande av den 23 februari 2022 om anständigt arbete i världen för en global rättvis omställning och en hållbar återhämtning sätts främjandet av anständigt arbete i världen i centrum för en rättvis omställning och en inkluderande, hållbar och motståndskraftig återhämtning från pandemin.

(8)

I kommissionens meddelande av den 4 mars 2021 med titeln Handlingsplanen för den europeisk pelare för sociala rättigheter (11) betonas att enighet, samordning och solidaritet behövs för att ta steget mot ett grönare och mer digitalt decennium där européerna kan utvecklas. Där föreslogs tre överordnade EU-mål för 2030, nämligen att minst 78 % av befolkningen i åldrarna 20–64 ska vara sysselsatta senast 2030 (12), att minst 60 % av alla vuxna ska delta i utbildning varje år (13) och att antalet personer som löper risk för fattigdom eller social utestängning bör minskas med minst 15 miljoner senast 2030 (14). Dessa överordnade mål för 2030 välkomnades av unionens ledare vid det informella mötet mellan stats- och regeringscheferna i Porto den 7–8 maj 2021 och av Europeiska rådet i dess slutsatser av den 24–25 juni 2021.

(9)

Med rätt kompletterande politik (15) kan den gröna omställningen sammantaget skapa omkring 1 miljon nya arbetstillfällen av hög kvalitet (16) i unionen senast 2030 och 2 miljoner senast 2050 (17) i branscher som bygg och anläggning, informations- och kommunikationsteknik (IKT) eller förnybar energi, och samtidigt motverka den långvariga minskningen av medelkvalificerade arbetstillfällen till följd av automatisering och digitalisering. I ett pessimistiskt scenario kan dock effekterna av den gröna omställningen till klimatneutralitet, om den inte stöds av en lämplig policymix, innebära BNP-förluster på upp till 0,39 % i unionen och förluster av arbetstillfällen på upp till 0,26 % (18).

(10)

Effekterna av den gröna omställningen på näringsliv och sysselsättning kommer att variera beroende på sektor, yrke, region och land, vilket innebär förändringar av sysselsättningen inom sektorer och industriella ekosystem samt betydande omfördelningar av arbetskraft mellan dem (19). Omstruktureringar och anpassningar av berörda företag, sektorer och ekosystem kräver utveckling av nya affärsmodeller och stora omfördelningar av arbetskraft mellan sektorer och regioner. Till exempel förväntas förlorade arbetstillfällen inom viss gruvverksamhet eller energiproduktion baserad på fossila bränslen, liksom i delar av bilindustrin. Omvänt förväntas nya arbetstillfällen inom cirkulär värdebevaring och hållbar frakt och energiproduktion. Medlemsstaterna bör därför följa precisa strategier, med fokus på de enskilda regioner och ekosystem som berörs, i samarbete med arbetsmarknadens parter och/eller lokala och regionala myndigheter och intressenter.

(11)

Genom att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet för alla och samtidigt vidta åtgärder för att lindra och förebygga energi- och transportfattigdom kan den gröna omställningen bidra till att höja inkomsterna och minska ojämlikheten och fattigdomen överlag (20). På så sätt kan den bidra till att ta itu med redan existerande socioekonomiska ojämlikheter och social exkludering, förbättra hälsa och välbefinnande och främja jämlikhet, inbegripet jämställdhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt vissa befolkningsgrupper, särskilt dem som redan befinner sig i utsatta situationer. Detta gäller framför allt låg- och medelinkomsthushåll, som lägger en stor andel av sin inkomst på väsentliga tjänster som energi, transporter och boende, samt mikroföretag och små och medelstora företag. Modelleringsresultat visar att frågan om huruvida miljöskatter får progressiv eller regressiv verkan till stor del beror på instrumentens utformning, t.ex. i vilken utsträckning inkomstskattesänkningar eller andra alternativ för omläggning av skatteintäkter riktas in på låginkomsttagare (21).

(12)

Cirkulär värdebevaring, inbegripet affärsmodeller för reparation, återanvändning, återtillverkning och tjänstefiering, kan främja överkomlig och hållbar tillgång till varor och tjänster. Den skapar också arbetstillfällen och möjligheter på olika kompetensnivåer, inbegripet för kvinnor, personer med funktionsnedsättning och grupper i utsatta situationer, genom enheter inom den sociala ekonomin som är verksamma på dessa områden. Genom att främja produkternas cirkularitet minskar de koldioxidutsläppen kraftigt, samtidigt som de arbetstillfällen som skapas ligger nära de produkter som behöver bevaras, renoveras eller delas.

(13)

Enligt de senaste uppgifterna i EU-statistik över inkomst- och levnadsvillkor för 2019/2020 påverkades omkring 8 % av unionens befolkning av energifattigdom, dvs. över 35 miljoner människor, som inte kunde hålla sina hem tillräckligt varma, med betydande skillnader mellan medlemsstaterna och mellan olika inkomstgrupper (22). Sammantaget uppskattar observationsgruppen för energifattigdom, på grundval av en kombination av indikatorer, att över 50 miljoner hushåll i unionen befinner sig i energifattigdom (23). Energifattigdom, som beror på en kombination av låg inkomst, en hög andel disponibel inkomst som går till energi samt låg energieffektivitet, har under en tid varit en stor utmaning för unionen. Dessutom ökar risken för energifattigdom med höga och volatila energipriser, som drivs på av ett antal faktorer, inbegripet sådana som har att göra med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och unionens efterföljande politiska reaktion. Denna form av fattigdom drabbar inte bara låginkomsthushåll utan även lägre medelinkomsthushåll i många medlemsstater.

Hushåll med ett energibehov över genomsnittet, vilka inbegriper barnfamiljer, inbegripet sådana med ensamstående föräldrar, personer med funktionsnedsättning och äldre, drabbas också hårdare av energifattigdom (24) och dess effekter. Kvinnor, särskilt sådana som är ensamstående föräldrar och äldre kvinnor, (25) påverkas också särskilt av energifattigdom. Utöver energifattigdom används begreppet transportfattigdom allt oftare när vissa befolkningsgrupper inte kan få tillgång till en socialt och materiellt nödvändig nivå av transporttjänster. Utan rätt kompletterande åtgärder för att lindra och förebygga energi- och transportfattigdom riskerar dessa fattigdomstyper att förstärkas särskilt på grund av att utsläppskostnaderna och kostnaderna för anpassning till mer effektiva och utsläppssnåla alternativ internaliseras i prisbildningen.

(14)

Principer om social rättvisa, sammanhållning och solidaritet är fast förankrade i utformningen av relevanta klimat-, energi- och miljöramar på unionsnivå, inbegripet genom principen om att förorenaren ska betala och ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna samt i viss omfördelning av utsläppsrätter inom ramen för EU ETS för solidaritet, tillväxt och sammanlänkningar inom unionen och deras användning för moderniseringsfonden, som bidrar till de betydande investeringsbehoven i medlemsstater med lägre inkomster när de moderniserar sina energisystem. Dessutom ger unionens energilagstiftning medlemsstaterna verktyg för att skydda energifattiga och utsatta hushållskunder och samtidigt undvika att snedvrida marknaden. Även om dessa verktyg bidrar till att underlätta den gröna omställningen, är de också avsedda att tillhandahålla de medel som behövs för att säkerställa det skydd som krävs mer allmänt, vilket till exempel framgår av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2021 med titeln Ta itu med stigande energipriser: En verktygslåda för åtgärder och stöd och REPowerEU-planen.

(15)

Medlemsstaterna har en rad verktyg till sitt förfogande för att beskriva och samordna sina åtgärder för en rättvis omställning. Nationella energi- och klimatplaner utarbetade i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (26) bör innehålla en bedömning av antalet hushåll som lever i energifattigdom och en beskrivning av de åtgärder som krävs för att hantera energiomställningens sociala och territoriella konsekvenser. Territoriella planer för en rättvis omställning utarbetade i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1056 (27) bör identifiera de områden som är berättigade till stöd från Fonden för en rättvis omställning fram till 2027. Nationella planer för återhämtning och resiliens, utarbetade i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (28) och finansierade av NextGenerationEU, innehåller reformer och investeringar för att främja den gröna omställningen, tillväxt för alla, social och territoriell sammanhållning, resiliens och framtidsutsikter för nästa generation, och ska genomföras fram till 2026. Vissa åtgärder för en rättvis omställning genomförs också inom andra program och initiativ, särskilt sammanhållningsfonderna.

(16)

Med utgångspunkt i särskilt principerna och strategierna i den europeiska gröna given och den europeiska pelaren för sociala rättigheter, finns det utrymme för att förbättra utformningen av politiken på ett övergripande och övergripande sätt och säkerställa samstämmighet i utgifterna på unionsnivå och nationell nivå. I kommissionens meddelande av den 17 september 2020 med titeln En EU-omfattande bedömning av nationella energi- och klimatplaner Att driva på den gröna omställningen och främja ekonomisk återhämtning genom integrerade energi- och klimatplaner konstaterade kommissionen att även om de slutliga nationella energi- och klimatplanerna innehåller vissa indikatorer och strategier för energifattigdom, ger de inte alltid en tydlig prioritering av finansieringsbehoven för en rättvis övergång, omskolning, kompetenshöjning och stöd till anpassningar på arbetsmarknaden. De territoriella planerna för en rättvis omställning bör inriktas på utvalda territorier och förväntas därför inte innehålla någon övergripande strategi och politik för en rättvis omställning på nationell nivå. Även om de reformer och investeringar som de stöder och hjälper till att finansiera är utformade för att ge varaktiga effekter, är både de territoriella planerna för en rättvis omställning och landsbygdsprogrammen tidsbegränsade.

(17)

En rättvis omställning till klimatneutralitet i unionen före 2050 ska säkerställa att ingen hamnar efter, i synnerhet de arbetstagare och hushåll som påverkas mest av den gröna omställningen och då särskilt de som redan befinner sig i utsatta situationer. I detta syfte bör medlemsstaterna, i enlighet med den här rekommendationen, införa heltäckande politiska paket (29), stärka övergripande inslag som främjar en rättvis grön omställning och utnyttja offentlig och privat finansiering optimalt. I de politiska paketen bör hänsyn tas till de personer och hushåll som påverkas mest av den gröna omställningen, särskilt av förlorade arbetstillfällen men också av förändrade arbetsvillkor och/eller nya krav på arbetsuppgifterna, samt dem som drabbas av negativa effekter på disponibel inkomst, utgifter och tillgång till väsentliga tjänster. Som en del av de grupper som påverkas mest bör de politiska paketen särskilt, men inte enbart, beakta människor och hushåll i utsatta situationer, däribland personer som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden exempelvis på grund av kompetens, regionala arbetsmarknadsförhållanden eller andra särdrag som kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Människor och hushåll i utsatta situationer kan även inbegripa personer som lever i eller riskerar att drabbas av fattigdom och/eller energifattigdom, som står inför hinder för rörlighet eller alltför höga boendekostnader, däribland hushåll med ensamstående föräldrar – oftare kvinnor än män. De politiska paketen bör anpassas till lokala förhållanden, med beaktande av behoven i de mest utsatta och avlägset belägna delarna av unionen, inbegripet de yttersta randområdena och öarna.

(18)

Aktivt stöd till sysselsättning av god kvalitet bör inriktas på att hjälpa de arbetstagare, arbetssökande, personer som varken arbetar eller studerar samt egenföretagare som påverkas mest av den gröna omställningen. I synnerhet behöver underrepresenterade personer som kvinnor, lågkvalificerad arbetskraft, personer med funktionsnedsättning, äldre eller personer med jämförelsevis låg förmåga att anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden stöd för att förbättra sin anställbarhet och hitta arbete, i linje med kommissionens rekommendation (EU) 2021/402 (30). Med utgångspunkt i tidigare politiska riktlinjer, särskilt den rekommendationen och rådets beslut (EU) 2020/1512 (31) och (EU) 2021/1868 (32), bör de politiska paketen därför inkludera skräddarsydda åtgärder för att stödja anställnings- och övergångsincitament, stöd till entreprenörskap, särskilt för kvinnor eller personer med funktionsnedsättning, och åtgärder för att skapa arbetstillfällen av god kvalitet, särskilt för mikroföretag och små och medelstora företag och i de mest drabbade regionerna. Sådana åtgärder, i kombination med adekvat unionsstöd, kan också bidra till att hantera utmaningarna för arbetsmarknaden, såsom de som beror på tillströmningen av flyktingar från Ukraina, särskilt i de mest berörda medlemsstaterna. De bör också främja ett effektivt genomförande och en effektiv tillämpning av befintliga regler om arbetsvillkor och stöd till socialt ansvarsfull omstrukturering i överensstämmelse med befintliga regler och standarder. Arbetsmarknadens parter har en viktig roll att spela när det gäller att genom dialog bidra till att åtgärda den gröna omställningens effekter på sysselsättning och samhälle.

(19)

Tillgång till högkvalitativ och inkluderande utbildning och livslångt lärande för alla är avgörande för att arbetskraften ska ha den kompetens som krävs för att genomföra den gröna omställningen. Aspekter som rör rättvis omställning bör därför integreras i utvecklingen och genomförandet av nationella kompetensstrategier, med beaktande av kommissionens förslag i den europeiska kompetensagendan (33) och den uppdaterade nya industristrategin (34). Kompetenspartnerskap i kompetenspakten kommer också att vara en viktig effektmultiplikator. Aktuella arbetsmarknads- och kompetensinventeringar och framtidsprognoser, även på regional nivå, sektorsnivå och yrkesnivå, gör det möjligt att kartlägga och föregripa relevanta yrkesspecifika och övergripande kompetensbehov, inbegripet som en grund för att anpassa kursplaner för att tillgodose den gröna omställningens kompetensbehov. Yrkesutbildning bör ge ungdomar och vuxna, med särskilt fokus på kvinnor och lågkvalificerad arbetskraft, de färdigheter som krävs för att klara den gröna omställningen, i enlighet med rådets rekommendation 2020/C 417/01 (35).

Lärlingsplatser och avlönade praktikplatser, inbegripet med starka utbildningsinslag, särskilt för ungdomar, bidrar till övergångar på arbetsmarknaden, särskilt till verksamheter som bidrar till klimat- och miljömål och sektorer med särskild kompetensbrist. Att öka vuxnas deltagande i livslångt lärande bör främjas för att tillgodose behoven av kompetenshöjning och omskolning, bland annat genom att ge enskilda möjlighet att söka utbildning som är skräddarsydd för deras behov och, när så är lämpligt, genom korta, kvalitetssäkrade kurser om färdigheter för den gröna omställningen, med beaktande av rådets rekommendation av den 16 juni 2022 (36), som syftar till att göra det lättare att värdesätta och erkänna resultaten av sådana kurser.

(20)

Utformningen av skatte- och bidragssystemen och systemen för socialt skydd bör granskas mot bakgrund av den gröna omställningens särskilda behov, vilket även återspeglar principen om att förorenaren ska betala och behovet av att kompletterande politik inte inför subventioner för förbrukning av fossila bränslen, inte låser in konsumenterna i en viss teknik, inte minskar incitamenten för byggnadsrenoveringar och substitution av värmeenergisystem och inte minskar incitament inom ramen för energieffektivitetsåtgärder i största allmänhet. En kombination av olika politiska åtgärder kan stödja de mest utsatta hushållen och de arbetstagare som påverkas mest av den gröna omställningen. Beroende på den nationella och individuella situationen kan detta till exempel innebära en skatteväxling från arbete till klimat- och miljömål såsom föreslås i förslaget till översyn av energiskattedirektivet (37), en översyn av arbetslöshetssystem och/eller tidsbegränsat och riktat direkt inkomststöd om det är nödvändigt. Systemen för socialt skydd, inbegripet politiken för social inkludering, kan ses över och vid behov anpassas till den gröna omställningen, särskilt för att tillhandahålla inkomsttrygghet under bland annat övergångar mellan arbeten, och för att tillhandahålla lämpliga sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och omsorgstjänster genom lämplig social infrastruktur, särskilt i de mest drabbade områdena, till exempel landsbygdsområden och avlägsna områden, såsom de yttersta randområdena, för att förebygga social utestängning och hantera hälsorisker. För att förebygga och bekämpa social utestängning av barn har investeringarna i social infrastruktur för barn till syfte att säkerställa att behövande barn får tillgång till väsentliga tjänster, såsom föreskrivs i rådets rekommendation (EU) 2021/1004 (38).

(21)

För att bygga upp fysisk och ekonomisk motståndskraft mot klimatförändringarnas oåterkalleliga effekter på ett inkluderande sätt måste riskmedvetenhet, riskminskning och risköverföringslösningar främjas, särskilt genom ökad tillgång till försäkringslösningar och investeringar i katastrofriskhantering och anpassning för att minska klimatförändringarnas fysiska effekter, varigenom förluster och skillnaderna i fråga om klimatskydd minskas, med beaktande av mikroföretag och små och medelstora företag samt landsbygdsområden och avlägsna områden, såsom de yttersta randområdena och öarna. Katastrofriskhantering, inbegripet civilskyddssystem på nationell nivå och unionsnivå, bör stärkas för att bättre förebygga, förbereda sig inför och reagera på klimatrelaterade chocker.

(22)

Alla har rätt att få tillgång till väsentliga tjänster av god kvalitet, inbegripet energi, transporter, vatten, sanitet, finansiella tjänster och digital kommunikation, och stöd för lika tillgång till sådana tjänster bör göras tillgängligt för behövande (39). Vidare bör subventionerade bostäder och bostadsbidrag finnas för dem som behöver det (40). Låg- och medelinkomsthushåll, utsatta kunder, inbegripet slutanvändare, personer som är drabbade av eller riskerar att drabbas av energifattigdom samt personer som bor i subventionerade bostäder kan dessutom gagnas av tillämpningen av principen om energieffektivitet först. Förutom att skydda och stärka energikonsumenterna behövs särskilda åtgärder för att förebygga och ta itu med de bakomliggande orsakerna till energifattigdom, särskilt genom att främja investeringar i ökad energieffektivitet, särskilt i den subventionerade bostadssektorn. De föreslagna uppdateringarna av energieffektivitetsdirektivet (41), och direktivet om byggnaders energiprestanda (42) avser också att ta itu med de viktigaste icke-ekonomiska hindren för renovering som delade incitament, ägarbebodda miljöer och samägarstrukturer. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet riktas mot kvinnor och särskilda grupper som löper större risk att drabbas av energifattigdom, såsom personer med funktionshinder, ensamstående föräldrar, äldre personer, barn och personer med minoritetsbakgrund i fråga om ras eller etnisk tillhörighet.

Gamla och nya rörlighetsutmaningar kan hanteras genom stödåtgärder och utveckling av nödvändig infrastruktur, exempelvis kollektivtrafik. Överkomliga priser, tillgänglighet och säkerhet för hållbar rörlighet och olika transportslag, inbegripet privata och offentliga transporter, är avgörande för att säkerställa att alla kan dra nytta av och vara delaktiga i den gröna omställningen. Rörlighet i städer spelar en viktig roll i detta sammanhang, vilket också återspeglas i kommissionens meddelande av den 14 december 2021 med titeln EU:s nya ram för mobilitet i städer.

(23)

En strategi för en rättvis omställning som omfattar hela samhället bör stödja politiska åtgärder som bygger på samordning av politiken och stärkt operativ kapacitet på alla nivåer och alla relevanta politikområden och ge regionala och lokala myndigheter en aktiv roll. Den bör även baseras på att arbetsmarknadens parter är involverade på alla nivåer och stadier samt att det civila samhället och de berörda parterna deltar på ett verkningsfullt och ändamålsenligt sätt. Sådan samordning och sådant engagemang skulle kunna säkerställa att principerna om rättvisa och solidaritet i den europeiska gröna given integreras i utformningen, genomförandet och övervakningen av politiken redan från början, och på så sätt ligga till grund för ett brett och långsiktigt stöd för en inkluderande politik som främjar den gröna omställningen.

(24)

Ett robust faktaunderlag är centralt för en välunderbyggd socialpolitik och arbetsmarknadspolitik som säkerställer en rättvis och inkluderande omställning. I detta syfte underlättar den gradvisa harmoniseringen av och enhetligheten i definitioner, begrepp, klassificeringar och metoder, särskilt på grundval av kommissionens rekommendation (EU) 2020/1563 (43), bedömningar och jämförbarhet mellan dem. Ytterligare forskning och innovation kan bidra till den kunskapsbas som ligger till grund för politiken och den offentliga debatten. Diskussioner med allmänheten i all dess mångfald och med viktiga intressenter, exempelvis om resultaten av utvärderingar, prognoser och övervakning, kan i sin tur bidra till beslutsfattande och egenansvar.

(25)

Det behövs lämpligt detaljerade könsuppdelade uppgifter och indikatorer av hög kvalitet, särskilt för att bedöma klimatförändringarnas sysselsättningsmässiga, sociala och fördelningspolitiska effekter. Sådana uppgifter och indikatorer är för närvarande inte fullständigt tillgängliga. Vissa framsteg har exempelvis gjorts med att mäta energifattigdom, men indikatorer för att bedöma transportfattigdom kan utvecklas mer i enlighet med nationella förhållanden. Övervakning och utvärdering kan stärkas genom ett antal åtgärder, med fokus på indikatorer, resultattavlor samt småskaliga pilotprojekt och politiska experiment. Åtgärderna bör bygga vidare på eller utgå från befintliga resultattavlor som den sociala resultattavlan och resultattavlan för den europeiska gröna given, som innehåller relevant information om specifika aspekter av politiken för en rättvis omställning.

(26)

Optimal och effektiv användning av offentlig och privat finansiering och mobilisering av alla tillgängliga resurser och effektiv användning av dem är särskilt viktigt mot bakgrund av de betydande investeringsbehov som den gröna omställningen innebär. På unionsnivå stöds relevanta åtgärder genom unionens budget och NextGenerationEU. De kommer att genomföras inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens (RRF), mekanismen för en rättvis omställning inbegripet fonden för en rättvis omställning, Europeiska socialfonden+ (ESF+), Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden, återhämtningsstödet för sammanhållning och Europas territorier (React-EU), Erasmus+ och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för uppsagda arbetstagare, Life-programmet, Horisont Europa-programmet, moderniseringsfonden och innovationsfonden (44) och de fonder som omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessutom stöder kommissionen medlemsstaterna genom Instrumentet för tekniskt stöd genom att tillhandahålla skräddarsydd teknisk expertis för att utforma och genomföra reformer, inbegripet sådana som främjar en rättvis omställning till koldioxidneutralitet.

(27)

Den europeiska planeringsterminen är ramen för samordning av unionens ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Den kommer att fortsätta att inneha denna roll i återhämtningsfasen och i främjandet av den gröna och digitala omställningen, är uppbyggd kring de fyra dimensionerna av konkurrenskraftig hållbarhet och stöder genomförandet av målen för hållbar utveckling. Under den europeiska planeringsterminen kommer kommissionen att noga övervaka socioekonomiska utfall och effekter och vid behov föreslå riktade landsspecifika rekommendationer för att säkerställa att ingen hamnar efter. Komplementaritet med de åtgärder som får stöd av faciliteten för återhämtning och resiliens ska prioriteras. Övervakningen av den här rekommendationen kommer därför att ske på lämpligt sätt i samband med den europeiska planeringsterminen, även inom ramen för relevanta kommittéer, inom deras respektive behörighetsområden, på grundval av lämpliga bedömningar, utvärderingar av politikens konsekvenser och genomförandet av den vägledning som ges i den här rekommendationen. Övervakningssystemet kommer inte att medföra onödiga administrativa bördor för medlemsstaterna.

(28)

Dessutom bör medlemsstaterna, som en del av utkastet till och slutversionen av deras nationella energi- och klimatplanerna för 2023 respektive 2024, i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) 2018/1999, utgå från denna rekommendation för att överväga att integrera konsekvensbedömningar om sysselsättning, sociala frågor och fördelningseffekter och rättvis omställning i energiunionens fem dimensioner, och ytterligare stärka de politiska åtgärderna för att hantera dessa konsekvenser, med särskild inriktning på energifattigdom.

(29)

Dessutom kan övervakningen av genomförandet av rekommendationen bygga på befintligt underlag mot bakgrund av de etablerade multilaterala övervakningsprocesserna, t.ex. den europeiska planeringsterminen. Rådet eller kommissionen kan begära att sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd, i enlighet med artikel 150 respektive 160 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och i samarbete med andra relevanta kommittéer, särskilt kommittén för ekonomisk politik, inom sina respektive behörighetsområden granskar genomförandet av denna rekommendation på grundval av lämplig rapportering från kommissionen och andra multilaterala övervakningsverktyg. Mot denna bakgrund arbetar kommissionen också för att förbättra tillgången till uppgifter, uppdelade efter kön, uppdatera och använda befintliga ramar och metodologiska riktlinjer, bland annat för mätning av energi- och transportfattigdom och miljöskillnader, och för att utvärdera de politiska åtgärdernas effektivitet och faktiska inverkan.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

—

under rubriken koncentrationer på kommissionens webbplats för konkurrens (http://ec.europa.eu/competition/mergers/cases/). Denna webbplats gör det möjligt att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på webbplatsen EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv) under Celexnummer 32021M10251. EUR-Lex ger tillgång till unionslagstiftningen via internet.

—

Utfärdande av godkännande för försäljning (artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004): Godkännes