30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/1

Europeiska unionens domstols senaste offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning

(2022/C 213/01)

Senaste offentliggörandet

EUT C 207, 23.5.2022

Senaste listan över offentliggöranden

Dessa texter är tillgängliga på

EUR-Lex: http://eur-lex.europa.eu

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/2

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Timişoara -Rumänien) – SC Avio Lucos SRL / Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj, Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central

(Mål C-116/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - System för direktstöd - Gemensamma regler - Systemet för enhetlig arealersättning - Förordning (EG) nr 73/2009 - Artikel 2 c - Begreppet jordbruksverksamhet - Artikel 35 - Förordning (EG) nr 1122/2009 - Nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att ge in en giltig rättslig handling som styrker rätten att använda det jordbruksskifte som ställts till jordbrukarens förfogande enligt ett koncessionsavtal och som för ett sådant avtals giltighet kräver att den blivande koncessionsinnehavaren ska vara djuruppfödare eller djurägare - Person som har koncession på betesmark och som ingått ett samarbetsavtal med djuruppfödare - Rättskraft)

(2022/C 213/02)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curtea de Apel Timişoara

Parter i det nationella målet

Klagande: SC Avio Lucos SRL

Motparter: Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj, Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central

Domslut

Rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 av den 17 december 2013, och kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser, förutsatt att de mål som eftersträvas med den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas..

Förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, och förordning nr 1122/2009 ska tolkas så, att de – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.

Artikel 2 c i förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, ska tolkas så, att begreppet jordbruksverksamhet omfattar en verksamhet genom vilken en person erhåller koncession på betesmark och därefter ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare, enligt vilket uppfödarna får låta djuren beta på den mark för vilken koncession beviljats, varvid koncessionshavaren behåller nyttjanderätten till marken, men åtar sig att inte begränsa betesverksamheten och att på egen bekostnad underhålla betesmarken, förutsatt att underhållet uppfyller de villkor som föreskrivs i den frivilliga norm som anges i bilaga III till denna förordning.

Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstats rättsordning tillämpa principen om rättskraft, vilken inom ramen för en tvist mellan samma parter avseende lagenligheten av ett beslut om återkrav av belopp som betalats ut till den som ansökt om ett stöd enligt ett system för enhetlig arealersättning förhindrar att den domstol vid vilken målet anhängiggjorts prövar huruvida det är förenligt med unionsrätten att i nationell rätt uppställa krav angående lagenligheten av den handling som ligger till grund för rätten att bedriva verksamhet på den jordbruksareal som var föremål för ansökan om stöd, med hänvisning till att beslutet om återkrav grundar sig på samma omständigheter och samma nationella lagstiftning som de omständigheter och den lagstiftning som var föremål för prövning i ett tidigare domstolsbeslut som vunnit laga kraft.

(1) EUT C 279, 24.08.2020

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/3

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Supreme Court – Irland) – G.D. mot The Commissioner of An Garda Síochána, Minister for Communications, Energy and Natural Resources, Attorney General

(Mål C-140/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation - Konfidentialitet vid kommunikation - Leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster - Generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter - Tillgång till lagrade uppgifter - Domstolsprövning i efterhand - Direktiv 2002/58/EG - Artikel 15.1 - Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 - Möjlighet för en nationell domstol att begränsa den tidsmässiga verkan av en ogiltigförklaring som avser en nationell lagstiftning som är oförenlig med unionsrätten - Saknas)

(2022/C 213/03)

Rättegångsspråk: engelska

Hänskjutande domstol

Supreme Court

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: G.D.

Svarande: The Commissioner of An Garda Síochána, Minister for Communications, Energy and Natural Resources, Attorney General

Domslut

Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 och jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning vilken, för de ändamål som anges i nämnda artikel 15.1, föreskriver generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter i förebyggande syfte. Nämnda artikel 15.1, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan, utgör däremot inte hinder för lagstiftningsåtgärder som, i syfte att bekämpa grov brottslighet och för att förhindra allvarliga hot mot allmän säkerhet, föreskriver

—

en riktad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter vilken, på grundval av objektiva och icke-diskriminerande faktorer, är avgränsad genom de kategorier av personer som berörs eller genom ett geografiskt kriterium, för en period som är tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt men som kan förlängas,

—	en generell och odifferentierad lagring av IP-adresser som har tilldelats källan för en internetanslutning, för en period som är tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt,

—	en generell och odifferentierad lagring av uppgifter om den fysiska identiteten för användare av elektroniska kommunikationsmedel, och

—

som tillåter att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster genom ett beslut från behörig myndighet, vilket är föremål för effektiv domstolskontroll, åläggs att, under en begränsad tidsperiod, skyndsamt säkra de trafik- och lokaliseringsuppgifter som dessa tjänsteleverantörer har tillgång till,

förutsatt att denna lagstiftning, genom klara och precisa regler, säkerställer att lagringen av uppgifterna i fråga iakttar tillämpliga materiella och formella villkor, och att de berörda personerna förfogar över effektiva garantier mot riskerna för missbruk.

Artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en centraliserad handläggning av en begäran om tillgång till lagrade uppgifter, som polisen inkommit med inom ramen för en utredning av och åtal för grova brott, ska utföras av en polistjänsteman som biträds av en enhet inom polismyndigheten med ett visst mått av självständighet när den utför sina uppgifter och vars beslut senare kan bli föremål för en domstolsprövning.

Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol begränsar verkningarna i tiden av en förklaring om ogiltighet som den är skyldig att meddela enligt nationell rätt med avseende på en nationell lagstiftning som ålägger leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster att genomföra en generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter, på grund av att denna lagstiftning är oförenlig med artikel 15.1 i direktiv 2002/58 i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG. Tillåtligheten av bevisning som erhållits genom en sådan lagring omfattas, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi, av nationell rätt, med förbehåll för att bland annat likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

(1) EUT C 247, 27.7.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/5

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 april 2022 – Europeiska kommissionen mot Europeiska unionens råd

(Mål C-161/20) (1)

(Talan om ogiltigförklaring - Rådets beslut, som ingår i den rättsakt som antogs av Ständiga representanternas kommitté (Coreper) den 5 februari 2020 om godkännande av yttrandet till Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) avseende införandet av riktlinjer för livscykler avsedda att beräkna utsläppet från källa till tank av växthusgaser från hållbara alternativa bränslen - Artikel 17.1 FEU - Europeiska unionens externa representation - Överlämnande av detta yttrande till IMO av den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet, på medlemsstaternas och kommissionens vägnar)

(2022/C 213/04)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: inledningsvis J.–F. Brakeland, S.L. Kalėda, W. Mölls och E. Georgieva, därefter J.–F. Brakeland, S.L. Kalėda och E. Georgieva)

Svarande: Europeiska unionens råd (ombud: N. Rouam, K. Michoel, T. Haas och A. Norberg)

Intervenienter till stöd för svaranden: Konungariket Belgien (ombud: S. Baeyens och P. Cottin, biträdda av V. Van Thuyne och W. Timmermans, advocaten), Republiken Tjeckien (ombud: M. Smolek, J. Vláčil, D. Czechová, K. Najmanová och L. Březinová), Konungariket Danmark (ombud: inledningsvis J. Nymann-Lindegren, M. Jespersen, V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff, därefter V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff), Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: D. Klebs och J. Möller), Republiken Grekland (ombud: S. Chala), Republiken Frankrike (ombud: J.-L. Carré, T. Stéhelin och A.-L. Desjonquères), Konungariket Nederländerna (ombud: M.K. Bulterman, M.H.S. Gijzen och M.J. M. Hoogveld), Republiken Finland (ombud: H. Leppo), Konungariket Sverige (ombud: O. Simonsson, J. Lundberg, C. Meyer-Seitz, A.M. Runeskjöld, M. Salborn Hodgson, H. Shev, H. Eklinder och R. Shahsavan Eriksson)

Domslut

1)	Talan ogillas.

2)	Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader.

3)	Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland och Konungariket Sverige ska bära sina rättegångskostnader.

(1) EUT C 209, 22.6.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/5

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Alba Iulia – Rumänien) – SC Avio Lucos SRL mot Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj, Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central

(Mål C-176/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - System för direktstöd - Gemensamma regler - Systemet för enhetlig arealersättning - Förordning (EU) nr 1307/2013 - Artikel 4.1 a och c och artikel 4.2 b - Nationell lagstiftning som gör direktstödet beroende av att jordbrukaren håller sina egna djur - Artikel 9.1 - Begreppet ”aktiva jordbrukare” - Förordning (EU) nr 1306/2013 - Artikel 60 - Bestämmelse om kringgående - Begreppet ”artificiellt skapade förhållanden”)

(2022/C 213/05)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curtea de Apel Alba Iulia

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: SC Avio Lucos SRL

Motparter: Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură – Centrul judeţean Dolj, Agenţia de Plăţi şi Intervenţie pentru Agricultură (APIA) – Aparat Central

Domslut

Bestämmelserna i artikel 4.1 c iii och artikel 4.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) nr 73/2009, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken minimiverksamheten på jordbruksarealer som naturligt hålls i ett skick som lämpar sig för bete eller odling, ska bedrivas av jordbrukaren med hjälp av djur som han själv håller.

Artikel 4.1 a och 4.1 c samt artikel 9.1 i förordning nr 1307/2013 ska tolkas så, att begreppet ”aktiv jordbrukare”, i den mening som avses i denna senare bestämmelse, omfattar en juridisk person som har ingått ett koncessionsavtal avseende betesmark som ägs av en kommun och på denna mark låter djur beta, vilka kostnadsfritt lånats ut till vederbörande av fysiska personer som äger dem, under förutsättning att denna person bedriver en ”minimiverksamhet” på denna betesmark, i den mening som avses i artikel 4.1 c iii i denna förordning.

Artikel 60 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 ska tolkas så, att en situation där den som ansöker om ekonomiskt stöd inom ramen för systemet för enhetlig arealersättning, till stöd för sin ansökan, inger ett koncessionsavtal avseende betesmarker och avtal om saklån, utan motprestation, avseende de djur som ska beta på dessa arealer, kan omfattas av begreppet ”förmåner [som] har skapats på ett konstlat sätt”, i den mening som avses i denna bestämmelse, förutsatt dels att vissa objektiva förhållanden föreligger varav det framgår att målsättningen med den berörda unionsbestämmelsen inte har uppnåtts, trots att de villkor som uppställs i dessa bestämmelser formellt sett har uppfyllts, dels att det föreligger ett subjektivt rekvisit bestående i en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna, genom att på ett konstlat sätt skapa de förutsättningar som krävs för att erhålla en sådan förmån.

(1) EUT C 297, 7.9.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/6

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Niedersächsisches Finanzgericht – Tyskland) – I GmbH mot Finanzamt H

(Mål C-228/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Gemensamt system för mervärdesskatt - Direktiv 2006/112/EG - Artikel 132.1 b - Undantag för vissa verksamheter av hänsyn till allmänintresset - Undantag för sjukhusvård och sjukvård - Privat sjukhus - I vederbörlig ordning erkänd inrättning - Jämförbara sociala betingelser)

(2022/C 213/06)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Niedersächsisches Finanzgericht

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: I GmbH

Motpart: Finanzamt H

Domslut

Artikel 132.1 b i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att vårdtjänster som tillhandahålls av ett privat sjukhus är undantagna från mervärdesskatteplikt om denna inrättning har tillstånd i enlighet med de nationella bestämmelserna om det allmänna sjukförsäkringssystemet, efter det att den har integrerats i en delstats sjukhusplan eller har ingått vårdavtal med lagstadgade sjukkassor eller ersättningskassor, vilket leder till att jämförbara privata sjukhus, som tillhandahåller liknande tjänster under sociala betingelser som är jämförbara med dem som gäller för offentligrättsliga organ, behandlas olika när det gäller det undantag från skatteplikt som föreskrivs i denna bestämmelse.

Artikel 132.1 b i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida vårdtjänster som tillhandahålls av ett privat sjukhus tillhandahålls under sociala betingelser som är jämförbara med dem som gäller för offentligrättsliga organ, får de behöriga myndigheterna i en medlemsstat ta hänsyn till de rättsliga villkor som gäller för tjänster som tillhandahålls av offentliga sjukhus och till indikatorer för detta privata sjukhus effektivitet i fråga om personal, lokaler och utrustning och för den ekonomiska effektiviteten i förvaltningen, förutsatt att dessa indikatorer också är tillämpliga för offentliga sjukhus, när dessa villkor och indikatorer syftar till att uppnå målet att minska kostnaderna för hälso- och sjukvård och göra vård av god kvalitet mer tillgänglig för enskilda. Hänsyn kan även tas till hur de schablonbaserade dagavgifterna beräknas och i vilken mån, enligt systemet för social trygghet eller avtal med offentliga myndigheter, ersättning betalas för tjänster som tillhandahålls av ett privat sjukhus, så att den kostnad som bärs av patienten är i närheten av den kostnad, för liknande tjänster, som bärs av en patient på ett offentligt sjukhus.

(1) EUT C 271,17.08.2020

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/7

Domstolens dom (första avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Tribunale Amministrativo Regionale per la Emilia Romagna – Italien) – PG mot Ministero della Giustizia, CSM – Consiglio Superiore della Magistratura, Presidenza del Consiglio dei Ministri

(Mål C-236/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Socialpolitik - Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP - Klausulerna 2 och 4 - Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS - Klausul 4 - Principen om icke-diskriminering - Likabehandling i arbetslivet - Fredsdomare och ordinarie domare - Klausul 5 - Åtgärder som syftar till att beivra missbruk av visstidsanställningar - Direktiv 2003/88/EG - Artikel 7 - Årlig betald semester)

(2022/C 213/07)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale per la Emilia Romagna

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: PG

Svarande: Ministero della Giustizia, CSM – Consiglio Superiore della Magistratura, Presidenza del Consiglio dei Ministri

Ytterligare deltagare i rättegången: Unione Nazionale Giudici di Pace (Unagipa), TR, PV, Associazione Nazionale Giudici di Pace – ANGDP, RF, GA, GOT Non Possiamo Più Tacere, Unione Nazionale Italiana Magistrati Onorari – UNIMO

Domslut

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 6 juni 1997, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/23/EG av den 7 april 1998, och klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det för en fredsdomare inte föreskrivs någon rätt till vare sig 30 dagars årlig betald semester eller ett system för socialt skydd och kompletterande avtalsförsäkring som är knutet till anställningsförhållandet, såsom det som gäller för ordinarie domare, om fredsdomaren i fråga omfattas av begreppet ”deltidsarbetande” i den mening som avses i ramavtalet om deltidsarbete och/eller begreppet ”visstidsanställd” i den mening som avses i ramavtalet om visstidsarbete och befinner sig i en situation som är jämförbar med den situation som en ordinarie domare befinner sig i.

Klausul 5.1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns som bilaga till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en visstidsanställning får förnyas högst tre gånger i rad, varje gång med fyra år, med en sammanlagd anställningstid på högst sexton år, och i vilken det inte föreskrivs någon möjlighet att på ett effektivt och avskräckande sätt beivra missbruk av förnyelse av anställningen.

(1) EUT C 271, 17.8.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/8

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Bucureşti – Rumänien) – Berlin Chemie A. Menarini SRL mot Administraţia Fiscală pentru Contribuabili Mijlocii Bucureşti – Direcţia Generală Regională a Finanţelor Publice Bucureşti

(Mål C-333/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Mervärdesskatt - Direktiv 2006/112/EG - Artikel 44 - Platsen för tillhandahållande av tjänster - Genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 - Artikel 11.1 - Tillhandahållande av tjänster - Platsen för den skattemässiga anknytningen - Begreppet fast etableringsställe - Bolag i en medlemsstat som är närstående till ett bolag i en annan medlemsstat - Lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser - Kapacitet att ta emot och använda de tillhandahållna tjänsterna för det fasta etableringsställets egna behov - Tjänster avseende marknadsföring, regleringsfrågor, reklam och representation som tillhandahålls av ett närstående bolag till det tjänstemottagande bolaget)

(2022/C 213/08)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curtea de Apel Bucureşti

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Berlin Chemie A. Menarini SRL

Motpart: Administraţia Fiscală pentru Contribuabili Mijlocii Bucureşti – Direcţia Generală Regională a Finanţelor Publice Bucureşti

Ytterligare deltagare i rättegången: Berlin Chemie AG

Domslut

Artikel 44 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2008/8/EG av den 12 februari 2008, och artikel 11.1 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112, ska tolkas på så sätt att ett bolag med säte i en medlemsstat inte kan anses ha ett fast etableringsställe i en annan medlemsstat av det skälet att bolaget i den staten har ett dotterbolag som ställer personella och tekniska resurser till dess förfogande enligt avtal som innebär att dotterbolaget åtar sig att exklusivt tillhandahålla bolaget tjänster avseende marknadsföring, regleringsfrågor, reklam och representation, vilka kan ha en direkt inverkan på försäljningsvolymen.

(1) EUT C 339, 12.10.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/9

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Helsingfors förvaltningsdomstol – Finland) – A SCPI

(Mål C-342/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Beskattning - Artiklarna 63 och 65 FEUF - Fri rörlighet för kapital - Restriktioner - Inkomstskatt för juridiska personer - Undantag för investeringsfonder - Villkor för undantag - Villkor avseende att fonden ska vara bildad på kontraktsrättslig grund)

(2022/C 213/09)

Rättegångsspråk: finska

Hänskjutande domstol

Helsingfors förvaltningsdomstol

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: A SCPI

Ytterligare deltagare i rättegången: Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö

Domslut

Artiklarna 63 FEUF och 65 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken undantag från skatteplikt för hyresintäkter och vinster vid överlåtelse av fast egendom eller aktier i bolag som äger fast egendom endast beviljas investeringsfonder bildade på kontraktsrättslig grund, vilket innebär att en alternativ investeringsfond utan hemvist i landet, som är ett bolag, inte omfattas av undantaget från skatteplikt, på grund av sin bolagsform, trots att denna fond, i den medlemsstat där den är belägen, inte är skattskyldig, på grund av en mekanism för skattetransparens.

(1) EUT C 339, 12.10.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/9

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia no 49 de Barcelona – Spanien) – EL och TP mot Caixabank SA

(Mål C-385/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal - Direktiv 93/13/EEG - Effektivitetsprincipen - Likvärdighetsprincipen - Domstolsförfarande som inletts för att få fastställt att ett avtalsvillkor är oskäligt - Den nationella domstolens befogenhet att på eget initiativ pröva vissa omständigheter - Nationellt förfarande för fastställande av rättegångskostnader - Ersättningsgilla rättegångskostnader avseende advokatarvoden)

(2022/C 213/10)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de Primera Instancia no 49 de Barcelona

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: EL och TP

Svarande: Caixabank SA

Domslut

Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, vad gäller fastställande av rättegångskostnader som har samband med en talan angående ett oskäligt avtalsvillkor, föreskriver ett maximibelopp för advokatarvoden som en konsument som har vunnit målet i sak kan få ersättning för från den näringsidkare som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna, under förutsättning att detta maximibelopp gör det möjligt för konsumenten att i detta sammanhang få ersättning med ett belopp som är rimligt och proportionerligt i förhållande till de kostnader som objektivt sett varit nödvändiga för att väcka denna talan.

Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tvisteföremålets värde – som utgör grunden för beräkningen av det belopp för rättegångskostnader som en konsument som har vunnit ett mål rörande en talan angående ett oskäligt avtalsvillkor kan erhålla ersättning för – ska bestämmas i ansökan och att värdet, om det inte bestämts i ansökan, fastställs i denna lagstiftning, utan att värdet därefter kan ändras, under förutsättning att den domare som slutligen är behörig att fastställa rättegångskostnaderna får fastställa tvistens verkliga värde för konsumenten och därvid kan säkerställa att konsumenten kan åtnjuta sin rätt att erhålla ersättning med ett belopp som är rimligt och proportionerligt i förhållande till de kostnader som objektivt sett varit nödvändiga för att väcka talan.

(1) EUT C 423, 7.12.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/10

Domstolens dom (sjunde avdelningen) av den 7 april 2022 – Solar Ileias Bompaina AE mot Europeiska kommissionen

(Mål C-429/20 P) (1)

(Överklagande - Statligt stöd - Marknaden för elektricitet producerad från förnybara energikällor - Nationell lagstiftning som påstås leda till en olaglig fördel för elleverantörer - Klagomål vid Europeiska kommissionen - Beslut att avslå klagomålet utan att inleda det formella granskningsförfarandet - Talan om ogiltigförklaring - Förordning (EU) 2015/1589 - Artikel 1 h - Begreppet ”berörd part” - Avvisning)

(2022/C 213/11)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Solar Ileias Bompaina AE (ombud: A. Metaxas, dikigoros, A. Bartosch, Rechtsanwalt)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen (ombud: B. Stromsky och K. Herrmann)

Domslut

1.	Överklagandet ogillas.

2.	Solar Ileias Bompaina AE ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 359, 26.10.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/11

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Supremo Tribunal Administrativo – Portugal) – Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP)/LM (C-447/20), BD, Autoridade Tributária e Aduaneira (C-448/20)

(Förenade målen C-447/20 och C-448/20) (1)

(”Begäran om förhandsavgörande - Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 - Europeiska unionens egna medel - Skydd av Europeiska unionens finansiella intressen - Beivrande av oegentligheter - Artikel 4 - Vidtagande av administrativa åtgärder - Artikel 3.1 - Preskriptionstid för beivrande - Utgång - Möjlighet att åberopa inom ramen för ett exekutionsförfarande - Artikel 3.2 - Tidsfrist för verkställighet - Tillämplighet - Den tidpunkt då fristen börjar löpa - Avbrott och uppskjutning - Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning”)

(2022/C 213/12)

Rättegångsspråk: portugisiska

Hänskjutande domstol

Supremo Tribunal Administrativo

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP)

Svarande: LM (C-447/20), BD, Autoridade Tributária e Aduaneira (C-448/20)

Domslut

Artikel 3.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska [unionens] finansiella intressen ska tolkas så, att den inte, förutsatt att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en person som har rätt att överklaga ett beslut om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, som antagits efter det att preskriptionstiden för att vidta åtgärder enligt den bestämmelsen har löpt ut, inom en viss tid måste göra gällande inför behörig förvaltningsdomstol att beslutet är oriktigt, vid äventyr av preklusion, och kan inte längre motsätta sig verkställighet av beslutet genom att åberopa samma oriktighet inom ramen för det exekutionsförfarande som har inletts mot denne.

Artikel 3.2 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den får omedelbar verkan i de nationella rättsordningarna, utan att de nationella myndigheterna behöver vidta några genomförandeåtgärder. Av detta följer att mottagaren av ett beslut om återkrav av felaktigt uppburna belopp under alla omständigheter måste kunna åberopa att den verkställighetsperiod som föreskrivs i artikel 3.2 första stycket i nämnda förordning eller, i förekommande fall, en förlängd verkställighetsperiod i enlighet med artikel 3.3 i samma förordning har löpt ut för att motsätta sig de verkställda återkraven av dessa belopp.

Artikel 3.2 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den verkställighetsfrist som föreskrivs i förordningen börjar löpa när ett beslut fattas om återbetalning av felaktigt uppburna belopp och att fristen ska börja löpa den dag då beslutet vinner laga kraft, det vill säga när fristen för överklagande löper ut eller när alla tillgängliga rättsmedel är uttömda.

Artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den tidsfrist för verkställighet som föreskrivs i första stycket i denna punkt avbryts av att ett exekutionsförfarande inleds avseende en fordran som är föremålet för ett beslut om återkrav.

(1) EUT C 443, 21.12.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/12

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas – Litauen) – UB mot Kauno teritorinė muitinė

(Mål C-489/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Unionens tullkodex - Upphörande av tullskuld - Varor som olagligen förts in i unionens tullområde - Beslag och förverkande - Direktiv 2008/118/EG - Punktskatter - Direktiv 2006/112/EG - Mervärdesskatt - Beskattningsgrundande händelse - Utkrävbarhet)

(2022/C 213/13)

Rättegångsspråk: Litauiska

Hänskjutande domstol

Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: UB

Motpart: Kauno teritorinė muitinė

ytterligare deltagare i rättegången: Muitinės departamentas prie Lietuvos Respublikos Finansų ministerijos

Domslut

Artikel 124.1 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen ska tolkas så, att tullskulden upphör när varor beslagtas och därefter förverkas efter det att de olagligen redan har förts in i Europeiska unionens tullområde.

Artikel 2 b och artikel 7.1 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG samt artikel 2.1 d och artikel 70 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att upphörande av tullskulden på den grund som föreskrivs i artikel 124.1 e i förordning nr 952/2013 inte medför upphörande av skulden avseende punktskatt respektive mervärdesskatt för de varor som olagligen förts in i Europeiska unionens tullområde.

(1) EUT C 433, 14.12.2020.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/12

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Nederlandstalige Ondernemingsrechtbank Brussel – Belgien) – Q, R, S mot United Airlines, Inc.

(Mål C-561/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Lufttransport - Förordning (EG) nr 261/2004 - Gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar - Flygning med direkt anslutande flygförbindelser bestående av två flygetapper - Kraftigt försenad ankomst till den slutliga bestämmelseorten beroende på en försening som uppkom under den andra etappen av denna flygning, mellan två flygplatser i ett tredjeland - Denna förordnings giltighet i förhållande till internationell rätt)

(2022/C 213/14)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Nederlandstalige Ondernemingsrechtbank Brussel

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Q, R, S

Svarande: United Airlines, Inc.

Domslut

Artikel 3.1 a, jämförd med artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 ska tolkas så, att en passagerare på en flygning med direkt anslutande flygförbindelser – vilken består av två flygetapper som ingår i en enda bokning gjord hos ett EG-lufttrafikföretag, från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium till en flygplats belägen i ett tredjeland via en annan flygplats i detta tredjeland – har rätt till kompensation från det lufttrafikföretag i tredjeland som har utfört hela flygningen för detta EG-lufttrafikföretags räkning, när denna passagerare anlänt till sin slutliga bestämmelseort med en försening på mer än tre timmar och förseningen inträffade på den andra etappen av flygningen.

2)	Det har vid prövningen av den andra frågan inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av förordning nr 261/2004 mot bakgrund av den princip i internationell sedvanerätt enligt vilken varje stat har absolut och exklusiv suveränitet över sitt eget luftrum.

(1) EUT C 128, 12.4.2021.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/13

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof – Österrike) – J mot H Limited

(Mål C-568/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Civilrättsligt samarbete - Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område - Förordning (EU) nr 1215/2012 - Tillämpningsområde - Artikel 2 a - Begreppet ”dom” - Beslut om betalningsskyldighet som meddelats i en annan medlemsstat efter en summarisk och kontradiktorisk prövning av en dom som meddelats i ett tredjeland - Artikel 39 - Verkställbarhet i medlemsstaterna)

(2022/C 213/15)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Oberster Gerichtshof

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: J

Motpart: H Limited

Domslut

Artikel 2 a och artikel 39 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att ett beslut om betalningsskyldighet som meddelats av en domstol i en medlemsstat på grundval av lagakraftvunna domar som meddelats i ett tredjeland utgör en dom och är verkställbart i de andra medlemsstaterna, om det har meddelats efter ett kontradiktoriskt förfarande i ursprungsmedlemsstaten och har förklarats verkställbart i denna medlemsstat. Den omständigheten att ett sådant beslut anses utgöra en dom fråntar emellertid inte gäldenären rätten att motsätta sig verkställigheten av detta beslut, i enlighet med artikel 46 i denna förordning, med åberopande av ett skäl för att vägra verkställighet i förordningens artikel 45.

(1) EUT C 28, 25.1.2021.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/14

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation – Frankrike) – V A, Z A mot TP

(Mål C-645/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Civilrättsligt samarbete - Förordning (EU) nr 650/2012 - Artikel 10 - Subsidiär behörighet att pröva arvsmål - Den avlidne hade vid sin död hemvist i en stat som inte är bunden av förordning (EU) nr 650/2012 - Den avlidne var medborgare i en medlemsstat och ägde tillgångar där - Fråga huruvida den domstol i nämnda medlemsstat där talan väckts är skyldig att ex officio pröva rekvisiten för subsidiär behörighet - Utseende av boutredningsman)

(2022/C 213/16)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation

Parter i det nationella målet

Klagande: V A, Z A

Motpart: TP

Domslut

Artikel 10.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat ex officio ska pröva sin behörighet med stöd av regeln om subsidiär behörighet i denna bestämmelse när domstolen, då talan väckts med stöd av regeln om allmän behörighet i förordningens artikel 4, konstaterar att den saknar behörighet enligt denna artikel 4.

(1) EUT C 53, 15.2.2021

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/14

Domstolens dom (nionde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof – Tyskland) – Y GmbH mot Hauptzollamt

(Mål C-668/20) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Gemensamma tulltaxan - Kombinerade nomenklaturen - Klassificering av varor - Nr 13.02, 33.01 och 33.02 - Extraherat vaniljoleoresin - Punktskatter - Direktiv 92/83/EEG - Undantag från skatteplikt - Artikel 27.1 e - Begreppet smakämne - Direktiv 92/12/EEG - Europeiska kommissionens kommitté för punktskatter - Befogenheter)

(2022/C 213/17)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesfinanzhof

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Y GmbH

Motpart: Hauptzollamt

Domslut

Kombinerade nomenklaturen, som återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2015/1754 av den 6 oktober 2015, ska tolkas så, att en vara som består av cirka 85 procent etanol, 10 procent vatten och 4,8 procent torrsubstans, vars genomsnittliga vanillinhalt är 0,5 procent och som erhålls genom att en mellanliggande produkt – som i sig extraheras från vaniljstänger med hjälp av etanol – späds med vatten och etanol, omfattas av undernummer 13.02 1905 i denna nomenklatur.

Artikel 27.1 e i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter och alkoholdrycker ska tolkas så, att ett vaniljoleoresin som omfattas av undernummer 13.02 1905 i Kombinerade nomenklaturen, som återfinns i bilaga I till förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 2015/1754, ska betraktas som ett ”smakämne” i den mening som avses i denna bestämmelse, under förutsättning att det utgör en ingrediens som tillför en särskild smak eller doft för en viss produkt.

(1) EUT C 72, 1.3.2021.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/15

Domstolens dom (nionde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht, Autonome Sektion für die Provinz Bozen – Italien) – KW (C-102/21), SG (C-103/21) mot Autonome Provinz Bozen

(Förenade målen C-102/21 och C-103/21) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Stöd som ges av en medlemsstat - Stödordning för byggande av små vattenkraftverk - Topp- och alpstugor utan el - Europeiska kommissionens godkännande - Godkännandet har löpt ut)

(2022/C 213/18)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgericht, Autonome Sektion für die Provinz Bozen

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: KW (C-102/21), SG (C-103/21)

Motpart: Autonome Provinz Bozen

Domslut

Det godkännande av stödordningen för byggandet av mikrovattenkraftanläggningar som följer av kommissionens beslut C(2012) 5048 final av den 25 juli 2012 angående statligt stöd SA.32113 (2010/N) – Italien: Stödordning avseende energibesparingsåtgärder, distriktsvärmesystem och elektrifiering av avlägsna regioner i Alto-Adige/Sydtyrolen var inte längre i kraft när Autonome Provinz Bozen beviljade KW och SG stödåtgärder.

Artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att det inte ankommer på Europeiska kommissionen att begära att medlemsstaten ska återkräva olagligt stöd, i den mening som avses i artikel 1 f i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(1) EUT C 217, 7.6.2021.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/16

Domstolens dom (sjunde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi – Polen) – Förfarande om erkännande och verkställighet av böter som ålagts D. B.

(Mål C-150/21) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Straffrättsligt samarbete - Ömsesidigt erkännande - Rambeslut 2005/214/RIF - Verkställighet av bötesstraff - Artikel 1 a ii - Beslut om bötesstraff som fattas av en förvaltningsmyndighet - Beslut som kan överklagas till en åklagare med underordnad ställning i förhållande till justitieministeriet - Efterföljande överklagande till en domstol med särskild behörighet i brottmål)

(2022/C 213/19)

Rättegångsspråk: polska

Hänskjutande domstol

Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi

Parter i målet vid den nationella domstolen

Tilltalad: D. B.

Övriga deltagare i förfarandet: Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty

Domslut

Artikel 1 a ii i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk person, som fattats av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i denna medlemsstat, utgör ett ”beslut”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enligt lagstiftningen i den medlemsstaten föreskrivs att ett överklagande av detta beslut först ska prövas av en åklagare som hierarkiskt sett är underställd justitieministeriet och den berörda personen kan väcka talan vid en domstol med särskild behörighet i brottmål först om åklagaren avslår överklagandet, under förutsättning att rätten att få saken prövad av en sådan domstol inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt.

(1) EUT C 329, 16.8.2021

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/16

Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 7 april 2022 (begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Bottrop – Tyskland) – Fuhrmann-2-GmbH mot B.

(Mål C-249/21) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Konsumentskydd - Direktiv 2011/83/EU - Artikel 8.2 - Distansavtal som ingåtts elektroniskt - Näringsidkarens informationsskyldighet - Aktivering av en knapp eller en motsvarande funktion som är avsedd att verkställa en beställning som är förenad med betalningsskyldighet - Otvetydig formulering som motsvarar orden ”beställning förenad med betalningsskyldighet” - Endast orden på knappen eller den motsvarande funktionen ska beaktas vid bedömningen av huruvida en sådan formulering är analog)

(2022/C 213/20)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Amtsgericht Bottrop

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Fuhrmann-2-GmbH

Svarande: B.

Domslut

Artikel 8.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG ska tolkas så, att det, i samband med en beställningsprocess som avser ingående av ett distansavtal på elektronisk väg, endast är orden på beställningsknappen eller en motsvarande funktion som är avgörande för att fastställa huruvida den formulering som knappen eller den motsvarande funktionen är märkt med, såsom formuleringen ”slutför bokning”, ”motsvarar” orden ”beställning förenad med betalningsskyldighet” i den mening som avses i denna bestämmelse.

(1) EUT C 297, 26.7.2021

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/17

Begäran om förhandsavgörande framställd av Primera Instancia no 20 de Barcelona (Spanien) den 6 augusti 2021 – F C C och M A B mot Caixabank S.A., tidigare Bankia S.A.

(Mål C-484/21)

(2022/C 213/21)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de Primera Instancia no 20 de Barcelona

Parter i det nationella målet

Klagande: F C C och M A B

Motpart: Caixabank S.A., tidigare Bankia S.A.

Tolkningsfrågor

Är det förenligt med artikel 38 [i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna], den unionsrättsliga effektivitetsprincipen och artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 13/93 (1) att preskriptionstiden för en talan avseende ersättning för de ekonomiska följderna av ett oskäligt avtalsvillkor, såsom avgiftsvillkoret, börjar löpa före den tidpunkt då villkoret ogiltigförklaras på grund av att det är oskäligt?

Är det förenligt med artikel 38 [i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna], den unionsrättsliga effektivitetsprincipen och artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 13/93 att preskriptionstiden för ett oskäligt villkor börjar löpa den dag då en domstol som är behörig att meddela prejudicerande domar, såsom Tribunal Supremo, finner att ett visst villkor är oskäligt, oberoende av om den aktuella konsumenten känner till innehållet i den domen eller inte?

Är det förenligt med artikel 38 [i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna], den unionsrättsliga effektivitetsprincipen och artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 13/93 att för ett avtal med lång löptid preskriptionstiden för att väcka talan vid domstol för att kräva ersättning för avgifter som erlagts i samband med upprättandet av hypotekslånet börjar löpa vid tidpunkten för betalningen av dessa avgifter, mot bakgrund av att det oskäliga avtalsvillkoret inte längre har några verkningar efter den tidpunkten och det inte finns någon risk för att villkoret kommer att tillämpas på nytt?

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/18

Överklagande ingett den 15 december 2021 av Wolfgang Kappes av den dom som tribunalen (tionde avdelningen) meddelade den 13 oktober 2021 i mål T-429/20, Sedus Stoll AG mot Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

(Mål C-784/21 P)

(2022/C 213/22)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Wolfgang Kappes (ombud: B. Schneiders, J. Schneiders, T. Pfeifer, N. Gottschalk, Rechtsanwälte)

Övriga parter i målet: Sedus Stoll AG, Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Europeiska unionens domstol (prövningstillståndsavdelningen) har den 5 april 2022 beslutat att inte meddela prövningstillstånd och att klaganden ska bära sina egna rättegångskostnader.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/18

Överklagande ingett den 13 oktober 2021 av Wolfgang Kappes av den dom som tribunalen (tionde avdelningen) meddelade den 15 december 2021 i mål T-436/20, Sedus Stoll AG mot Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

(Mål C-785/21 P)

(2022/C 213/23)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Wolfgang Kappes (Ombud: B. Schneiders, J. Schneiders och T. Pfeifer, N. Gottschalk, Rechtsanwälte)

Övriga parter i målet: Sedus Stoll AG och Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Europeiska unionens domstol (prövningstillståndsavdelningen) har den 5 april 2022 beslutat att inte meddela prövningstillstånd och att klaganden ska bära sina egna rättegångskostnader.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/18

Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) den 20 december 2021 – Bankia SA mot WE och XA

(Mål C-810/21)

(2022/C 213/24)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Audiencia Provincial de Barcelona

Parter i det nationella målet

Klagande: Bankia SA

Motparter: WE och XA

Tolkningsfrågor

Är det, vid ett käromål där återbetalningskrav framställs med anledning av att ett villkor, enligt vilket låntagaren ska stå för kostnaderna för avtalets ingående, anses vara oskäligt, förenligt med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/[13] (1) att föreskriva en preskriptionsfrist för talan på tio år från och med den tidpunkt då villkoret upphör att ha rättsverkan när den sista betalningen erläggs, vid vilken tidpunkt konsumenten får kännedom om de faktiska omständigheter som legat till grund för oskäligheten, eller är det nödvändigt att konsumenten har tillgång till ytterligare information om den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter?

Om det krävs att konsumenten har kännedom om den rättsliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, krävs det då för att fristen ska börja löpa att det finns en fast rättspraxis rörande villkorets ogiltighet eller får den nationella domstolen beakta andra omständigheter?

2)	Om fristen för att väcka talan om återbetalning är tio år, vid vilken tidpunkt ska då konsumenten anses ha möjlighet att få kännedom om att villkoret är oskäligt och om de rättigheter som direktivet tillerkänner konsumenten? Är det innan preskriptionsfristen börjar löpa eller innan den löper ut?

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT L 95, 1993, s. 29).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/19

Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) den 20 december 2021 – Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, SA mot TB och UK

(Mål C-811/21)

(2022/C 213/25)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Audiencia Provincial de Barcelona

Parter i det nationella målet

Klagande: Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, SA

Motparter: TB och UK

Tolkningsfrågor

2)	Om fristen för att väcka talan om återbetalning är tio år, vid vilken tidpunkt ska då konsumenten anses ha möjlighet att få kännedom om att villkoret är oskäligt och om de rättigheter som direktivet tillerkänner konsumenten? Är det innan preskriptionsfristen börjar löpa eller innan den löper ut?

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT L 95, 1993, s. 29).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/19

Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) den 20 december 2021 – Banco Santander, SA mot OG

(Mål C-812/21)

(2022/C 213/26)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Audiencia Provincial de Barcelona

Parter i det nationella målet

Klagande: Banco Santander, SA

Motpart: OG

Tolkningsfrågor

1a)

2)	Om fristen för att väcka talan om återbetalning är tio år, vid vilken tidpunkt ska då konsumenten anses ha möjlighet att få kännedom om att villkoret är oskäligt och om de rättigheter som direktivet tillerkänner konsumenten? Är det innan preskriptionsfristen börjar löpa eller innan den löper ut?

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/20

Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) den 20 december 2021 – OK och PI mot Banco Sabadell

(Mål C-813/21)

(2022/C 213/27)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Audiencia Provincial de Barcelona

Parter i det nationella målet

Klagande: OK och PI

Motpart: Banco Sabadell

Tolkningsfrågor

1a)

2)	Om fristen för att väcka talan om återbetalning är tio år, vid vilken tidpunkt ska då konsumenten anses ha möjlighet att få kännedom om att villkoret är oskäligt och om de rättigheter som direktivet tillerkänner konsumenten? Är det innan preskriptionsfristen börjar löpa eller innan den löper ut?

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/21

Begäran om förhandsavgörande framställd av Rechtbank van eerste aanleg Oost-Vlaanderen, afdeling Gent (Belgien) den 17 januari 2022 – VN mot Belgische Staat

(Mål C-34/22)

(2022/C 213/28)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Rechtbank van eerste aanleg Oost-Vlaanderen, afdeling Gent

Parter i det nationella målet

Klagande: VN

Motpart: Belgische Staat

Tolkningsfrågor

Strider [artikel 21.5 WIB 1992], i dess lydelse enligt artikel 170 i lagen av den 25 april 2014 om vissa bestämmelser, mot bestämmelserna i artiklarna 56 och 63 FEUF samt mot artiklarna 36 och 40 i EES-avtalet, i den mån den omtvistade nationella bestämmelsen, även om den utan åtskillnad gäller för såväl inhemska som utländska tjänsteleverantörer, inte enbart uppställer villkor som motsvarar villkoren i artikel 2 KB/WIB 1992, som i praktiken endast finns på den belgiska marknaden, utan även kräver att sådana motsvarande villkor dessförinnan ska ha fastställts av myndigheterna i den berörda EES-medlemsstaten, vilket går längre än att underställas lokal kontroll och omfattas av insättningsgarantisystemet i enlighet med direktiv 94/19/EG (1), och följaktligen utgör ett allvarligt hinder för utländska tjänsteleverantörers möjligheter att tillhandahålla sina tjänster i Belgien?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EUT L 135, 1994, s. 5).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/21

Begäran om förhandsavgörande framställd av Curtea de Apel Craiova (Rumänien) den 28 januari 2022 – NR mot Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova

(Mål C-58/22)

(2022/C 213/29)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curtea de Apel Craiova

Parter i det nationella målet

Klagande: NR

Ytterligare deltagare i rättegången: Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova

Tolkningsfråga

Ska principen ne bis in idem, såsom den garanteras i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd med Rumäniens skyldigheter att uppfylla de riktmärken som anges i beslutet om samarbets- och kontrollmekanismen (Europeiska kommissionens beslut 2006/928), tolkas så, att ett avskrivningsbeslut, som har utfärdats av åklagarmyndigheten efter att viktiga bevis erhållits i det aktuella målet, utgör hinder för att ett annat åtal väcks för samma gärning, dock med en annan rättslig kvalificering, mot samma person, eftersom beslutet är slutligt, förutom i fall där det har konstaterats att den omständighet som låg till grund för avskrivningen är obefintlig eller där det har framkommit nya uppgifter eller omständigheter som visar att den omständighet som låg till grund för avskrivningen inte längre föreligger?

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/22

Begäran om förhandsavgörande framställd av Verwaltungsgerichts Wiesbaden (Tyskland) den 1 februari 2022 – RL mot Landeshauptstadt Wiesbaden

(Mål C-61/22)

(2022/C 213/30)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgerichts Wiesbaden

Parter i det nationella målet

Sökande: RL

Svarande: Landeshauptstadt Wiesbaden

Giltighetsfråga

Ska skyldigheten att införa och lagra fingeravtryck i identitetskort enligt artikel 3.5 i förordning (EU) 2019/1157 (1) anses strida mot överordnad unionsrätt, i synnerhet

a)	mot artikel 77.3 FEUF

b)	mot artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

c)	mot artikel 35.10 i den allmänna dataskyddsförordningen (2)

och därmed anses vara ogiltig på någon av dessa grunder?

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1157 av den 20 juni 2019 om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet (EUT L 188, 2019, s. 67).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/22

Överklagande ingett den 2 februari 2022 av Europeiska investeringsbanken av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 24 november 2021 i mål T-370/20, KL mot Europeiska investeringsbanken

(Mål C-68/22 P)

(2022/C 213/31)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Europeiska investeringsbanken (EIB) (ombud: G. Faedo och I. Zanin)

Övrig part i målet: KL

Klagandens yrkanden

EIB yrkar att domstolen ska

—	förklara att överklagandet kan upptas till sakprövning och bifalla överklagandet,

—	ogiltigförklara tribunalens dom i mål T-370/20,

—	om domstolen anser att målet är färdigt för avgörande, bifalla EIB:s yrkanden i första instans, samt

—	förplikta KL att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

Grunder och huvudargument

EIB anför två grunder för sitt överklagande.

Den första grunden, som består av fyra delgrunder, avser felaktig tolkning av EIB:s interna regler om invaliditet.

För det första har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad avser begreppet invaliditet, i den mening som avses i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna till pensionsbestämmelserna för EIB:s anställda (nedan kallade övergångsbestämmelserna) och artikel 11.1 i EIB:s administrativa föreskrifter. Tribunalen har missförstått lydelsen och innebörden av EIB:s interna regler, och gjort en tolkning som strider mot ändamålet med invaliditetspensionen som en social skyddsåtgärd, genom att anse att begreppet invaliditet, i den mening som avses i nämnda artiklar, ska tolkas så, att det omfattar en anställd vid EIB som av en invaliditetskommitté som upprättats av EIB förklarats inte kunna återgå till sitt arbete eller andra arbetsuppgifter på motsvarande nivå inom EIB.

För det andra har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att de invaliditetskommittéer som upprättats av EIB saknar behörighet att uttala sig i frågan huruvida en anställd vid EIB har förmåga att arbeta på den allmänna arbetsmarknaden, utanför EIB.

För det tredje har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tolka artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i EIB:s administrativa föreskrifter med hjälp av ett analogt resonemang rörande artikel 78 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen.

För det fjärde har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avfärda EIB:s tolkning av artikel 51-1 i övergångsbestämmelserna och genom att avstå från att tolka nämnda artikel mot bakgrund av artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna.

Den andra grunden, som består av två delgrunder, avser missuppfattning av de faktiska omständigheterna på två punkter.

För det första har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att vissa handlingar från invaliditetskommittén är rättsligt bindande, trots att de inte undertecknats av samtliga ledamöter av nämnda kommitté.

För det andra har tribunalen gjort en oriktig bedömning av innebörden av invaliditetskommitténs yttrande genom att anse att invaliditetskommittén har förklarat att sökanden saknar förmåga att utföra sina arbetsuppgifter vid EIB, trots att det i olika formulär som signerats av samtliga ledamöter av nämnda kommitté förklaras att sökanden inte är invalid

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/23

Begäran om förhandsavgörande framställd av Vrchní soud v Praze (Republiken Tjeckien) den 7 februari 2022 – ALD Automotive s.r.o. mot DY, konkursförvaltare för gäldenären GEDEM-STAV a.s.

(Mål C-78/22)

(2022/C 213/32)

Rättegångsspråk: tjeckiska

Hänskjutande domstol

Vrchní soud v Praze

Parter i det nationella målet

Klagande: ALD Automotive s.r.o.

Motpart: DY, konkursförvaltare för gäldenären GEDEM-STAV a.s.

Tolkningsfrågor

1	Vilka kriterier ska vara uppfyllda för att en fordran på minst det fasta belopp om 40 euro som avses i artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU, (1) i samband med avtal om upprepade eller fortlöpande prestationer, ska uppkomma?

2	Kan medlemsstaternas domstolar vägra att bifalla en sådan fordran som avses i artikel 6.1 i ovannämnda direktiv med hänvisning till att allmänna privaträttsliga principer är tillämpliga?

3	För det fall den andra frågan besvaras jakande, vilka villkor ska vara uppfyllda för att medlemsstaternas domstolar ska kunna vägra att fastställa att den fordran som avses i artikel 6.1 i det ovannämnda direktivet ska betalas?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/24

Begäran om förhandsavgörande framställd av Juzgado de Primera Instancia de Cartagena (Spanien) den 8 februari 2022 – RTG mot Tuk Tuk Travel S.L.

(Mål C-83/22)

(2022/C 213/33)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de Primera Instancia de Cartagena

Parter i det nationella målet

Kärande: RTG

Svarande: Tuk Tuk Travel S.L.

Tolknings- och giltighetsfrågor

Ska artiklarna 169.1, 169.2 a och 114.3 FEUF tolkas så, att de utgör hinder för artikel 5 i direktiv 2015/2302 (1) om paketresor och sammanlänkade researrangemang, eftersom den rätt som resenären har enligt artikel 12 i direktivet att säga upp avtalet före resans början och få full återbetalning av alla betalningar som gjorts om oundvikliga och extraordinära omständigheter på ett betydande sätt kommer att påverka resans fullgörande, inte ingår i den förhandsinformation som enligt artikel 5 i direktivet ska lämnas till resenären?

Utgör artiklarna 114 och 169 FEUF samt artikel 15 i direktiv 2015/2302 hinder för en tillämpning av dispositionsprincipen och principen att domstolsavgöranden inte får gå utöver vad parterna har yrkat som föreskrivs i artiklarna 216 och 218.1 LEC (civilprocesslagen), när dessa processrättsliga principer kan utgöra hinder för ett fullständigt konsumentskydd för käranden?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/25

Begäran om förhandsavgörande framställd av Landesgericht Korneuburg (Tyskland) den 9 februari 2022 – TT mot AK

(Mål C-87/22)

(2022/C 213/34)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landesgericht Korneuburg

Parter i det nationella målet

Klagande: TT

Motpart: AK

Tolkningsfrågor

Ska artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (1) (nedan kallad förordning nr 2201/2003) tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak, om den anser att en domstol i en annan medlemsstat som barnet har en särskild anknytning till, är bättre lämpad att pröva målet eller en specifik del av målet, får anmoda domstolen i den andra medlemsstaten att utöva sin behörighet även när den andra medlemsstaten är en medlemsstat i vilken barnet har fått sin hemvist efter olovligt bortförande?

Om den första frågan besvaras jakande:

Ska artikel 15 i förordning nr 2201/2003 tolkas så, att de kriterier för behörighetsöverföring som nämns i denna förordning regleras uttömmande, och att det inte behövs ytterligare kriterier med hänsyn till ett förfarande som har inletts i enlighet med artikel 8 f i Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn?

(1) EUT L 338, 2003, s. 1.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/25

Begäran om förhandsavgörande framställd av Rechtbank Den Haag, sammanträdesort ’s-Hertogenbosch (Nederländerna) den 22 februari 2022 – X, Y, även för sina sex underåriga barns räkning, mot Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

(Mål C-125/22)

(2022/C 213/35)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Rechtbank Den Haag, sammanträdesort ’s-Hertogenbosch

Parter i det nationella målet

Klagande: X, Y, även för sina sex underåriga barns räkning

Motpart: Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

Tolkningsfrågor

Ska artikel 15 i skyddsgrundsdirektivet, (1) jämförd med artiklarna 2 g och 4 i skyddsgrundsdirektivet och artiklarna 4 och 19.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att för att avgöra huruvida en sökande är i behov av subsidiärt skydd ska det alltid göras en samlad och gemensam prövning och bedömning av samtliga relevanta omständigheter, det vill säga såväl den sökandes individuella situation och personliga omständigheter som den allmänna situationen i ursprungslandet, innan det slås fast vilken form av allvarlig skada som det med stöd av dessa omständigheter går att åberopa en fruktan för?

Om den första frågan ska besvaras nekande, är i så fall bedömningen av en sökandes individuella situation och personliga omständigheter vid bedömningen av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet, vilken EU-domstolen redan har slagit fast ska beaktas, mer omfattande än prövningen av det krav på individuell bedömning i det enskilda fallet som anges i domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i målet N.A. mot Förenade kungariket? (2) Kan dessa omständigheter rörande samma ansökan om subsidiärt skydd beaktas vid både bedömningen av artikel 15 b i skyddsgrundsdirektivet och bedömningen av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet?

III

Ska artikel 15 i skyddsgrundsdirektivet tolkas så, att vid bedömningen av behovet av subsidiärt skydd ska den glidande skala som enligt EU-domstolens praxis ska tillämpas vid bedömningen av en påstådd fruktan för allvarlig skada i den mening som avses i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet även tillämpas vid bedömningen av en påstådd fruktan för allvarlig skada i den mening som avses i artikel 15 b i skyddsgrundsdirektivet?

Ska artikel 15 i skyddsgrundsdirektivet, jämförd med artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att humanitära omständigheter – vilka är en (in)direkt följd av en handling och/eller underlåtenhet som begåtts av en aktör som tillfogar allvarlig skada – beaktas vid bedömningen av huruvida en sökande är i behov av subsidiärt skydd?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 2011, s. 9).

(2) Europadomstolen, 17 juli 2008, nr 25904/07, N.A. mot Förenade kungariket, ECLI:CE:ECHR:2008:0717JUD002590407.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/26

Begäran om förhandsavgörande framställd av Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Belgien) den 23 februari 2022 – BV Nordic Info mot Belgische Staat

(Mål C-128/22)

(2022/C 213/36)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel

Parter i det nationella målet

Kärande: BV Nordic Info

Svarande: Belgische Staat

Tolkningsfrågor

Ska artiklarna 2, 4, 5, 27 och 29 i direktiv 2004/38, (1) som genomför artiklarna 20 och 21 FEUF, tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning (i förevarande fall artiklarna 18 och 22 i ministerdekretet av den 30 juni om brådskande åtgärder för att begränsa spridningen av coronaviruset Covid-19, i dess lydelse enligt artiklarna 3 och 5 i ministerdekretet av den 10 juli 2020) som genom en allmän åtgärd

—

i princip förbjuder belgiska medborgare och deras familjemedlemmar samt unionsmedborgare bosatta i Belgien och deras familjemedlemmar att företa icke-nödvändiga resor från Belgien till de länder inom EU och Schengenområdet som enligt en på grundval av epidemiologiska data utarbetad färgkod har klassificerats som röda länder,

—

inför inreserestriktioner (såsom karantän och testning) för personer som inte är belgiska medborgare och deras familjemedlemmar (oavsett om de har uppehållsrätt i Belgien eller inte) vid icke-nödvändiga resor till Belgien från de länder inom EU och Schengenområdet som enligt en på grundval av epidemiologiska data utarbetad färgkod har klassificerats som röda länder?

Ska artiklarna 1, 3 och 22 i förordning nr 562/2006 (2) tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning (i förevarande fall artiklarna 18 och 22 i ministerdekretet av den 30 juni om brådskande åtgärder för att begränsa spridningen av coronaviruset Covid-19, i dess lydelse enligt artiklarna 3 och 5 i ministerdekretet av den 10 juli 2020) genom vilken ett utreseförbud för icke-nödvändiga resor från Belgien till länder inom EU och Schengenområdet och ett inreseförbud för resor från dessa länder till Belgien införs, vilket inte enbart kan bli föremål för kontroll- och sanktionsåtgärder utan där ministern, borgmästaren och polischefen även ex officio får vidta dessa åtgärder?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/27

Begäran om förhandsavgörande framställd av Fővárosi Törvényszék (Ungern) den 1 mars 2022 – Brottmål mot part nr 5

(Mål C-147/22)

(2022/C 213/37)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Fővárosi Törvényszék

Åtalad

Part nr 5

Tolkningsfrågor

Utgör principen ne bis in idem, som stadgas i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ([nedan kallad] stadgan) och artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet [nedan kallad tillämpningskonventionen] hinder för att genomföra ett straffrättsligt förfarande som inletts i en medlemsstat mot samma person och för samma gärning beträffande vilka ett straffrättsligt förfarande i en annan medlemsstat slutligt har avslutats genom att åklagaren fattat beslut om att lägga ned förundersökningen?

Är den omständigheten att åklagarmyndigheten, trots att ett åklagarbeslut om att lägga ned det straffrättsliga förfarandet (förundersökningen) i en medlemsstat inte hindrar att förundersökningen återupptas så länge brottet inte har preskriberats, inte har funnit skäl att ex officio återuppta förundersökningen, förenlig med principen ne bis in idem, som stadgas i artikel 50 i [stadgan] och i artikel 54 i [tillämpningskonventionen], och innebär denna omständighet ett absolut hinder för att inleda ett nytt straffrättsligt förfarande i en medlemsstat mot samma person och för samma gärning?

Är det förenligt med principen ne bis in idem, som stadgas i artikel 50 i [stadgan] och i artikel 54 i [tillämpningskonventionen], att lägga ned en förundersökning avseende en part som inte har hörts i egenskap av misstänkt gällande ett brott kring vilket de andra parterna i ärendet har hörts, trots att det vidtagits utredningsåtgärder mot denna person i egenskap av part och trots att beslutet att lägga ned förundersökningen har grundat sig på de utredningsuppgifter som framkommit till följd av en begäran om rättsligt samarbete, på att det inkommit information om bankkonton samt på förhör som hållits med de andra parterna i ärendet i egenskap av misstänkta, och kan en sådan förundersökning anses vara tillräckligt noggrann och uttömmande?

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/28

Begäran om förhandsavgörande framställd av Raad van State (Nederländerna) den 2 mars 2022 – S, A, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie; Övrig rättegångsdeltagare: United Nations High Commissioner for Refugees

(Mål C-151/22)

(2022/C 213/38)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Raad van State

Parter i det nationella målet

Klagande: S, A, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie

Övrig rättegångsdeltagare: United Nations High Commissioner for Refugees.

Tolkningsfrågor

Ska artikel 10.1 e i direktiv 2011/95 (1) tolkas så, att förföljelsegrunden politisk åskådning även kan åberopas av sökande som enbart säger sig ha och/eller ge uttryck för en politisk åsikt, utan att de varken under sin tid i ursprungslandet eller sedan de bosatt sig i värdlandet har varit föremål för negativt intresse från en aktör som utövar förföljelse?

För det fall fråga 1 ska besvaras jakande, och det således räcker att en person har en politisk åsikt för att denne ska anses ha en politisk åskådning, vilken hänsyn ska det vid prövningen och bedömningen av en asylansökan, det vill säga vid prövningen av huruvida det finns faktisk grund för sökandens fruktan för förföljelse, i så fall tas till hur stark denna politiska åsikt, tanke eller tro är och hur betydelsefulla de handlingar som denna leder till är för utlänningen?

3)	För det fall fråga 1 ska besvaras nekande, krävs det i så fall att det rör sig om en djupt rotad politisk övertygelse, och om så inte är fallet, vilket kriterium ska i så fall användas och hur ska detta tillämpas?

För det fall det krävs att det rör sig om en djupt rotad politisk övertygelse, kan en sökande som inte styrkt att vederbörande har en djup rotad politisk övertygelse vid ett återvändande till ursprungslandet i så fall förväntas avstå från att ge uttryck för sin politiska åsikt, för att undvika att väcka negativt intresse hos en aktör som utövar förföljelse?

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/28

Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Nacional (Spanien) den 4 mars 2022 – Brottmål mot Juan

(Mål C-164/22)

(2022/C 213/39)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Audiencia Nacional

Parter i det nationella målet

Tilltalad: Juan

Motpart: Ministerio Fiscal

Tolkningsfrågor

Föreligger i förevarande mål en ne bis in idem-situation, i den mening som avses i artikel 50 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)] och artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, på grund av att det rör sig om samma gärning, enligt den räckvidd som detta begrepp tillerkänns enligt unionsrättens rättspraxis, eller ankommer det tvärtom på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning, i enlighet med de principer som anges i detta beslut (bland annat gällande behovet av straffomvandling och fastställande av en straffgräns i enlighet med proportionalitetsprincipen) eftersom det rör sig om ett enda fortlöpande brott?

För det fall att det inte föreligger en ne bis in idem-situation, på grund av att det inte rör sig om exakt samma gärning enligt de kriterier som anges i detta beslut:

Är, mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, de begränsningar av verkningarna av domar från andra medlemsstater som uttryckligen föreskrivs i artikel 14.2 i Ley Orgánica 7/2014 sobre intercambio de información de antecedentes penales y consideración de resoluciones judiciales penales en la Unión Europea (Lag 7/2014 av den 12 november 2014 om utbyte av information om kriminalregister och beaktande av brottmålsdomar i Europeiska unionen), varigenom de unionsrättsliga bestämmelserna införlivas, förenliga med rådets rambeslut 2008/675/RIF (1) av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat och med artiklarna 45 och 49.3 i stadgan samt principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden inom EU?

Strider avsaknaden av förfaranden eller mekanismer i spansk rätt för erkännande av utländska domar eller omvandling, anpassning eller begränsning av straff för att garantera att straffen är proportionerliga, i en situation där en utländsk dom ska verkställas i Spanien, avseende gärningar som har ett kontinuitetssamband eller brottssamband med andra gärningar som prövats i Spanien och beträffande vilka det även finns en fällande dom, mot artiklarna 45 och 49.3 i stadgan, jämförda med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584/RIF (2) av den 13 juni 2002 och artikel 8.1 och 8.2 i rådets rambeslut 2008/909/RIF (3) av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar i vilka fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder ådöms för verkställande av dessa inom Europeiska unionen, och allmänt mot principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden inom Europeiska unionen?

(1) Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 2008, s. 32).

(2) Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EGT L 190, 2002, s. 1).

(3) Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/29

Begäran om förhandsavgörande framställd av Landesgericht Salzburg (Österrike) den 8 mars 2022 – JA mot Wurth Automotive GmbH

(Mål C-177/22)

(2022/C 213/40)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landesgericht Salzburg

Parter i det nationella målet

Klagande: JA

Motpart: Wurth Automotive GmbH

Tolkningsfrågor

Har det betydelse för bedömningen av klagandens egenskap av konsument i den mening som avses i artiklarna 17 och 18 i förordning (EU) nr 1215/2012 (1)

a)	huruvida klaganden utövade den verksamhet som grafisk designer och webbdesigner som hon har angett i förfarandet endast i egenskap av anställd eller åtminstone delvis också som egenföretagare när köpeavtalet ingicks och omedelbart därefter och

b)	i vilket syfte klaganden köpte fordonet, det vill säga enbart för privat bruk för att täcka eget behov, eller också för användning i samband med en nuvarande eller framtida yrkesverksamhet eller näringsverksamhet eller målsättning?

2.	Kan klaganden inte längre med framgång göra gällande att hon ska anses vara en konsument, om hon sålde bilen vidare i augusti 2019, och skulle en vinst som hon gjorde i samband med försäljningen ha betydelse?

Ska klaganden anses inte vara en konsument redan av den anledningen att hon undertecknat motpartens standardköpeavtal, där köparen angavs som ”firma” i formuläret och där det under den mer finstilta rubriken ”Särskilda överenskommelser” talades om ”försäljning mellan företag/inget återköp, ingen garanti/leverans endast efter det att betalning mottagits”, utan att påtala detta och hänvisa till sin egenskap av konsument?

4.	Måste klaganden ta ansvar för sin partners agerande när denne förmedlade köpet i egenskap av bilhandlare, vilket fick motparten att dra slutsatsen att klaganden var företagare?

Är det vid bedömningen av klagandens egenskap av konsument till nackdel för denna, att domstolen i första instans inte kunde fastställa av vilket skäl det skriftliga köpeavtalet avviker från klagandens partners föregående erbjudande när det gäller benämningen av klaganden och vad som i detta avseende sagts vid telefonkontakterna mellan klagandens partner och motpartens säljare?

6.	Har det betydelse för klagandens egenskap av konsument att klagandens partner några veckor efter överlåtelsen av bilen hörde sig för per telefon hos motparten om huruvida det var möjligt att ange mervärdesskatten?

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/30

Begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil d’État (Frankrike) den 10 mars 2022 – Saint-Louis Sucre mot Premier ministre, Ministre de l’Agriculture et de l’Alimentation, SICA des betteraviers d’Etrepagny

(Mål C-183/22)

(2022/C 213/41)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Conseil d'État

Parter i det nationella målet

Klagande: Saint-Louis Sucre

Motpart: Premier ministre, Ministre de l’Agriculture et de l’Alimentation och SICA des betteraviers d’Etrepagny

Tolkningsfrågor

Ska artikel 153.1 b i förordning (EU) nr 1308/2013 (1) av den 17 december 2013, där det föreskrivs att i producentorganisationens stadgar ska producentmedlemmarna åläggas att ”endast tillhöra en producentorganisation för en viss produkt från jordbruksföretaget”, tolkas så, att den endast gäller producentmedlemmar?

För att säkerställa efterlevnaden av den princip som föreskrivs i artikel 153.2 c i förordning (EU) nr 1308/2013, enligt vilken producentmedlemmarna på ett demokratiskt sätt ska kontrollera organisationen och dess beslut,

—

ska enbart den omständigheten att en och samma fysiska eller juridiska person innehar deras kapital beaktas vid bedömningen av huruvida medlemmarna i organisationen är självständiga, eller ska även andra kopplingar beaktas såsom, för icke-producentmedlemmar, anslutning till samma yrkesförbund eller, för producentmedlemmar, utövandet av chefsansvar i ett sådant yrkesförbund?

—

räcker det, för att kunna fastställa att producentmedlemmarna faktiskt har kontroll över producentorganisationen, att de har en majoritet av rösterna eller ska det prövas huruvida en eller flera icke-producentmedlemmar, med hänsyn till röstfördelningen mellan medlemmar som verkligen är självständiga, har en röstandel som gör att de – även utan majoritet – kan kontrollera de beslut som producentorganisationen fattar?

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/31

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 9 mars 2022 – Sad Trasporto Locale SpA mot Provincia autonoma di Bolzano

(Mål C-186/22)

(2022/C 213/42)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande i första och andra instans: Sad Trasporto Locale SpA

Motpart i första och andra instans: Provincia autonoma di Bolzano

Tolkningsfrågor

Ska artikel 1.2 i förordning (EG) nr 1370/2007 (1) tolkas på så sätt att den utgör hinder för att tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på multimodal nationell och internationell kollektivtrafik, när det beaktas dels att kollektivtrafiktjänsten omfattas av ett enhetligt avtal och tillhandahålls med spårvagn, bergbana och linbana, dels att den spårbundna kollektivtrafiken står för över 50 procent av den sammanlagda tjänst som ska tillhandahållas i kraft av det tilldelade enhetliga avtalet?

Om den första frågan besvaras nekande och ovannämnda förordning nr 1370/2007 således även är tillämplig på multimodal nationell och internationell kollektivtrafik, när det beaktas dels att kollektivtrafiktjänsten omfattas av ett enhetligt avtal och tillhandahålls med spårvagn, bergbana och linbana, dels att den spårbundna kollektivtrafiken står för över 50 procent av den sammanlagda tjänst som aktören ska tillhandahålla i kraft av det tilldelade enhetliga avtalet, ställs även följande fråga: ”Ska artikel 5.1 och 5.2 i förordning (EG) nr 1370/2007 tolkas på så sätt att en bedömning av tilldelningsbeslutets juridiska form även ska göras vid direkttilldelning till ett internt företag av ett avtal om allmän trafik som omfattar kollektivtrafik med spårvagn, med den följden att avtal som inte tilldelas i form av koncessionsavtal om tjänster faller utanför tillämpningsområdet för nämnda artikel 5.2?”

För det fall den andra frågan besvaras jakande, ställs dessutom följande fråga: ”Ska artiklarna 5.1 b och 5.2 i direktiv 2014/23/EU (2) tolkas på så sätt att den enhet som tilldelas avtalet inte övertar den verksamhetsrisk som är förenad med förvaltningen av de aktuella tjänsterna om det tilldelade avtalet a) är baserat på bruttokostnaden, varvid den tilldelande enheten uppbär alla intäkter, b) fastställer att aktörens driftsintäkter endast består i att den tilldelande enheten betalar en ersättning som beräknas på de tillhandahållna tjänstevolymerna (som därför inte tar hänsyn till efterfrågerisken), c) låter den tilldelande enheten bära efterfrågerisken (på grund av reduktion av ersättningar som en följd av reduktion av tjänstevolymerna över förutbestämda gränser), lagstiftningsrisken (på grund av ändringar i lagar och föreskrifter samt försenat utfärdande av tillstånd och/eller certifieringar av behöriga enheter), den finansiella risken (på grund av utebliven eller försenad betalning av ersättningar samt utebliven justering av ersättningar) samt risken i fall av force majeure (på grund av en oförutsägbar förändring av förhållandena för tillhandahållande av tjänsten) och d) innebär att den enhet som tilldelas avtalet bär utbudsrisken (på grund av förändringar i kostnaderna till följd av faktorer utanför aktörens kontroll – energi, råvaror, materiel), risken på grund av relationer mellan arbetsmarknadens parter (på grund av förändringar i personalkostnaderna på grundval av kollektivavtal), förvaltningsrisken (på grund av en negativ utveckling av driftskostnaderna i händelse av felaktiga prognoser) samt den socioekonomiska och miljömässiga risken (på grund av oförutsägbara händelser som under avtalets genomförande omfattar tillgångar som utgör ett medel för att tillhandahålla tjänsten)?”

Avslutningsvis ställs följande fråga: ”Ska artiklarna 107.1 och 108.3 FEUF tolkas på så sätt att en ersättning för offentliga tjänster som beräknas på grundval av driftskostnader – vilka visserligen är relaterade till förutsägbara tjänstebehov, men beräknas dels med hänsyn tagen till de historiska kostnaderna för den tjänst som har tillhandahållits av den tidigare aktören, som har tilldelats ett koncessionsavtal om tjänster vilket har förlängts med över tio år, dels på grundval av kostnader eller ersättningar som avser den tidigare tilldelningen eller som under alla omständigheter rör marknadsmässiga standardparametrar som gäller för de flesta aktörer inom sektorn – inom ramen för ett avtal om kollektivtrafik som en behörig lokal myndighet direkt tilldelar ett internt företag utgör statligt stöt som skulle ha anmälts i förväg enligt förfarandet i artikel 108.3 FEUF?”

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EUT L 315, 2007, s. 1).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 2014, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/32

Begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil d’État (Belgien) den 11 mars 2022 – ME mot Belgiska staten

(Mål C-191/22)

(2022/C 213/43)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Conseil d’État

Parter i det nationella målet

Klagande: ME

Motpart: Belgiska staten

Tolkningsfrågor

Ska artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och [artikel 4.1 c] i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätten till familjeåterförening (1) samt principerna om likabehandling och rättssäkerhet tolkas så, att de innebär att medlemsstaterna är skyldiga att ta hänsyn till åldern på den person som ansöker om familjeåterförening, inte vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om familjeåterförening, utan vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om internationellt skydd för den referensperson som har tillerkänts flyktingstatus, och att betrakta den som ansöker om familjeåterförening som underårig i den mening som avses i artikel 4[.1 c] i direktiv 2003/86/EG om han eller hon var underårig när referenspersonen lämnade in sin asylansökan, men blev myndig innan referenspersonen erhöll flyktingstatus och innan ansökan om familjeåterförening hade lämnats in?

(1) EUT L 251, 2003, s. 12.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/33

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 11 mars 2022 – IB mot Regione Lombardia, Provincia di Pavia

(Mål C-196/22)

(2022/C 213/44)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: IB

Motparter: Regione Lombardia, Provincia di Pavia

Tolkningsfrågor

Utgör bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket (1), i vilken det inte stadgas några indragnings- och sanktionsregler – också med beaktande av bestämmelserna i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen – hinder för att tillämpa en bestämmelse i nationell lagstiftning som i samband med genomförande av bestämmelserna i förordning 2080/92 stadgar att, för det fall det i samband med beviljande av stöd konstateras oegentligheter, ska stöden dras in och de belopp som uppburits i form av stöd återbetalas?

Om den första frågan besvaras nekande, utgör då bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket – också med beaktande av bestämmelserna i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 (2) samt kravet på rimlighet och proportionalitetsprincipen enligt [tionde] skälet i sistnämnda förordning – hinder för att tillämpa en bestämmelse i nationell lagstiftning som i samband med genomförande av bestämmelserna i förordning 2080/92 stadgar att, för det fall det i samband med beviljande av stöd konstateras oegentligheter, ska stöden dras in och de belopp som uppburits i form av stöd återbetalas, om den beskogade eller förbättrade arealen visar sig vara 20 procent mindre än den vartill stödet har beviljats och betalats ut?

Om den första frågan besvaras nekande, utgör då bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket – också med beaktande av bestämmelserna i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 – hinder för att med retroaktiv verkan tillämpa en bestämmelse i nationell lagstiftning som i samband med genomförande av bestämmelserna i förordning 2080/92 stadgar att, för det fall det i samband med beviljande av stöd konstateras oegentligheter, ska stöden dras in och de belopp som uppburits i form av stöd återbetalas?

Om den första frågan besvaras nekande, utgör då bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket – också med beaktande av bestämmelserna i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 – hinder för att en bestämmelse i nationell lagstiftning som i samband med genomförande av bestämmelserna i förordning 2080/92 stadgar att, för det fall det i samband med beviljande av stöd konstateras oegentligheter, ska stöden dras in och de belopp som uppburits i form av stöd återbetalas, tolkas på så sätt att stödmottagaren är skyldig att betala tillbaka alla mottagna stödbelopp och inte bara de belopp som avser det år för vilket det har konstaterats oegentligheter i samband med beviljande av stöd?

(1) Rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket (EGT L 215, 1992, s. 96; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 234).

(2) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/34

Begäran om förhandsavgörande framställd av Rayonen sad Lukovit (Bulgarien) den 18 mars 2022 – Brottmål

(Mål C-209/22)

(2022/C 213/45)

Rättegångsspråk: bulgariska

Hänskjutande domstol

Rayonen sad Lukovit (Bulgarien)

Part i det nationella målet

Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit

Tolkningsfrågor

Omfattas situationer där tvångsmedel i form av kroppsvisitation och beslag användes vid utredningen av ett brott som består i innehav av narkotika mot en fysisk person som polisen antog innehade narkotika av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU (1) om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet samt direktiv 2012/13/EU (2) om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden?

För det fall att den första frågan besvaras jakande: Vilken status har en sådan person enligt direktiven när det rättsliga begreppet ”misstänkt” inte används i nationell rätt och personen inte har delgivits misstanke om brott, och har en sådan person rätt till information om sina rättigheter och tillgång till försvarare?

Tillåter principen om lagenlighet och förbudet mot godtycke en nationell bestämmelse som den i artikel 219.2 Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), enligt vilken utredningsorganet kan delge en person misstanke om brott i samband med att protokollet för den första utredningsåtgärden som riktas mot personen upprättas, när det rättsliga begreppet ”misstänkt” inte används i nationell rätt och rätten till försvar enligt den nationella lagstiftningen inträder först vid tidpunkten då en person formellt delges misstanke om brott, men sådan delgivning är beroende av utredningsorganets skönsmässiga bedömning, och inverkar en sådan nationell ordning menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48/EU?

Tillåter principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan en nationell praxis, enligt vilken domstolsprövningen av tvångsmedel i samband med insamling av bevis, inbegripet kroppsvisitation och beslag under förundersökningen, inte ska omfatta en prövning av huruvida en tillräckligt klar överträdelse av de grundläggande rättigheter som garanteras misstänkta och tilltalade personer enligt artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, direktiv 2013/48/EU och direktiv 2012/13/EU har begåtts?

Tillåter rättsstatsprincipen nationella bestämmelser och rättspraxis, enligt vilka domstolen inte är behörig att pröva huruvida en person ska delges misstanke om brott, trots att den formella delgivningen ensam är avgörande för att en fysisk person ska ha rätt till försvar när tvångsmedel används mot denne i utredningssyfte?

(1) EUT L 294, 2013, s. 1.

(2) EUT L 142, 2012, s. 1.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/35

Överklagande ingett den 4 april 2022 av Mylan IRE Healthcare Ltd av den dom som tribunalen (nionde avdelningen) meddelade den 26 januari 2022 i mål T-303/16, Mylan IRE Healthcare mot kommissionen

(Mål C-237/22 P)

(2022/C 213/46)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Mylan IRE Healthcare Ltd (ombud: I. Vernimme och L. Bidaine, avocats)

Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, UAB VVB

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	förklara att överklagandet kan tas upp till prövning och bifalla det,

—	upphäva den överklagade domen i dess helhet,

—

om domstolen anser att målet är färdigt för avgörande, ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut om godkännande för försäljning av humanläkemedlen Tobramycin VVB och associerade namn som innehåller den aktiva substansen tobramycin, inom ramen för artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG, och i annat fall återförvisa målet till tribunalen,

—	förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader såväl i detta förfarande som i förfarandet i första instans, och

—	förplikta UAB VVB att bära sina rättegångskostnader i detta förfarande och i förfarandet i första instans.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat två grunder.

Första grunden: felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”klinisk överlägsenhet” i den mening som avses i artikel 8.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 141/2000 av den 16 december 1999 om särläkemedel (1) (förordningen om särläkemedel), särskilt mot bakgrund av tribunalens tolkning av begreppet ”stor nytta” i den mening som avses i artikel 3 i förordningen om särläkemedel.

Andra grunden: tribunalens bristande motivering för slutsatsen att TOBI / Tobramycin VVB var säkrare än Tobi Podhaler i en väsentlig del av målgruppen särskilt mot bakgrund av innehållet i det omtvistade beslutet.

(1) EUT L 18, 2000, s. 1.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/35

Överklagande ingett den 8 april 2022 av Scania AB, Scania CV AB, Scania Deutschland GmbH av den dom som tribunalen (tionde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 2 februari 2022 i mål T-799/17 Scania m.fl. mot kommissionen

(Mål C-251/22 P)

(2022/C 213/47)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Scania AB, Scania CV AB, Scania Deutschland GmbH (ombud: D. Arts, advocaat, F. Miotto, avocate, N. De Backer, advocate, C.E. Schillemans, advocaat, C. Langenius, S. Falkner, L. Ulrichs, P. Hammarskiöld, advokater)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

—	helt eller delvis upphäva den överklagade domen,

—	helt eller delvis ogiltigförklara beslut C(2017) 6467 final av den 27 september 2017 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar) och/eller upphäva eller sätta ned relevanta böter, eller

—	återförvisa målet till tribunalen för avgörande, och

—	förplikta Europeiska kommissionen att ersätta kostnaderna i första instans och för överklagandet.

Grunder och huvudargument

Klagandena åberopar fyra grunder till stöd för överklagandet:

Första grunden: Tribunalens rättstillämpning var felaktig, såvitt den inte fann att kommissionen hade åsidosatt artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, såsom den artikeln tolkats i EU-domstolens praxis, genom att anta förlikningsbeslutet (1) och därefter fortsätta utredningen mot Scania med samma utredningsteam.

2.	Andra grunden: Tribunalens rättstillämpning var felaktig, såvitt den fann att beteendet på tysk nivå hade en geografisk räckvidd som innefattade hela EES, när detta beteende var begränsat till Tyskland.

3.	Tredje grunden: Tribunalens rättstillämpning var felaktig, såvitt den fann att handlandet på de tre skilda nivåerna utgjorde en enda överträdelse.

4.	Fjärde grunden (åberopad i andra hand): Tribunalens rättstillämpning var felaktig, såvitt den fastställde böter som avsåg ett preskriberat beteende.

(1) Kommissionens beslut C(2016) 4673 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/37

Tribunalens dom av den 30 mars 2022 – Daimler mot EUIPO (Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund I)

(Mål T-277/21) (1)

(EU-varumärke - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke - Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund I - Absolut registreringshinder - Särskiljningsförmåga saknas - Artikel 7.1 b i förordning (EU) 2017/1001)

(2022/C 213/49)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Daimler AG (Stuttgart, Tyskland) (ombud: advokaten N. Siebertz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: J. Schäfer och E. Markakis)

Saken

Överklagande av det beslut som EUIPO:s femte överklagandenämnd meddelade den 18 mars 2021 (ärende R 1895/2020-5) om en ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke som återger treuddiga figurelement på svart bakgrund I.

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Daimler AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 278, 12.7.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/37

Tribunalens dom av den 30 mars 2022 – Daimler mot EUIPO (Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund II)

(Mål T-278/21) (1)

(EU-varumärke - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke - Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund II - Absolut registreringshinder - Särskiljningsförmåga saknas - Artikel 7.1 b i förordning (EU) 2017/1001)

(2022/C 213/50)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Daimler AG (Stuttgart, Tyskland) (ombud: advokaten N. Siebertz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: J. Schäfer och E. Markakis)

Saken

Överklagande av det beslut som EUIPO:s femte överklagandenämnd meddelade den 18 mars 2021 (ärende R 1896/2020-5) om en ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke som återger treuddiga figurelement på svart bakgrund II.

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Daimler AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 278, 12.7.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/38

Tribunalens dom av den 30 mars 2022 – Daimler mot EUIPO (Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund IV)

(Mål T-279/21) (1)

(EU-varumärke - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke - Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund IV - Absolut registreringshinder - Särskiljningsförmåga saknas - Artikel 7.1 b i förordning (EU) 2017/1001)

(2022/C 213/51)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Daimler AG (Stuttgart, Tyskland) (ombud: advokaten N. Siebertz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: J. Schäfer och E. Markakis)

Saken

Överklagande av det beslut som EUIPO:s femte överklagandenämnd meddelade den 18 mars 2021 (ärende R 1898/2020-5) om en ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke som återger treuddiga figurelement på svart bakgrund IV.

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Daimler AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 278, 12.7.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/38

Tribunalens dom av den 30 mars 2022 – Daimler mot EUIPO (Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund III)

(Mål T-280/21) (1)

(EU-varumärke - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke - Återgivning av treuddiga figurelement på svart bakgrund III - Absolut registreringshinder - Särskiljningsförmåga saknas - Artikel 7.1 b i förordning (EU) 2017/1001)

(2022/C 213/52)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Daimler AG (Stuttgart, Tyskland) (ombud: advokaten N. Siebertz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: J. Schäfer och E. Markakis)

Saken

Överklagande av det beslut som EUIPO:s femte överklagandenämnd meddelade den 18 mars 2021 (ärende R 1897/2020-5) om en ansökan om registrering som EU-varumärke av ett mönstermärke som återger treuddiga figurelement på svart bakgrund III.

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Daimler AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 278, 12.7.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/39

Tribunalens dom av den 30 mars 2022 – Copal Tree Brands mot EUIPO – Sumol + Compal Marcas (COPALLI)

(Mål T-445/21) (1)

(EU-varumärke - Invändningsförfarande - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ordmärket COPALLI - Äldre nationellt ordmärke COMPAL - Relativt registreringshinder - Skadlig inverkan på renomméet - Artikel 8.5 i förordning (EU) 2017/1001 - Otillbörlig fördel av det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé)

(2022/C 213/53)

Rättegångsspråk: engelska

Rättegångsdeltagare

Klagande: Copal Tree Brands (Oakland, Kalifornien, Förenta staterna) (ombud: advokaten B. Niemann Fadani)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: T. Frydendahl och D. Gája)

Motpart vid överklagandenämnden, tillika intervenient vid tribunalen: Sumol + Compal Marcas SA (Carnaxide, Portugal) (ombud: advokaten A. de Sampaio)

Saken

Överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 25 maj 2021 (ärende R 1581/2020-2), angående ett invändningsförfarande mellan Sumol + Compal Marcas och Copal Tree Brands.

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Copal Tree Brands, Inc. ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 368, 13.9.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/39

Tribunalens beslut av den 24 mars 2022 – Di Taranto mot Europeiska åklagarmyndigheten

(Mål T-368/21) (1)

(Talan om ogiltigförklaring - Institutionell rätt - Fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten - Förordning (EU) 2017/1939 - Utnämning av europeiska åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten - Beslut som är rättsstridigt till följd av att ett annat beslut är rättsstridigt - Kandidater som har nominerats av Republiken Italien - Nominering som överklagats till nationell domstol - Avvisning)

(2022/C 213/54)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Alessandro Di Taranto (Rom, Italien) (ombud: advokaten G. Pellegrino)

Motpart: Europeiska åklagarmyndigheten (ombud: L. De Matteis och T. Gut)

Saken

Talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av Europeiska åklagarmyndighetens kollegiums beslut nr 34/2021 av den 3 maj 2021 om utnämning av femton europeiska delegerade åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten i Republiken Italien.

Avgörande

1)	Talan avvisas.

2)	Alessandro Di Taranto ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 368, 13.9.2021.)

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/40

Beslut meddelat av tribunalens ordförande den 23 februari 2022 – Atesos medical m. fl. mot kommissionen

(Mål T-764/21 R)

(Interimistiskt förfarande - Medicintekniska produkter - Direktiv 93/42/EEG - Förordning (EU) 2017/745 - Begäran om uppskov med verkställigheten - Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger inte)

(2022/C 213/55)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Atesos medical AG (Aarau, Schweiz) och sju andra sökande vilkas namn anges i bilagan till beslutet (ombud: advokaterna M. Meulenbelt, B. Natens och I. Willemyns)

Svarande: Europeiska kommissionen (ombud: E. Sanfrutos Cano, C. Hödlmayr och C. Vollrath)

Saken

Talan som grundas på artiklarna 278 och 279 FEUF och som avser uppskov med verkställigheten av det icke offentliggjorda beslut som kommissionen meddelat på ett okänt datum i vilket slås fast att tiden under vilken Schweizerische Vereinigung für Qualitäts – und Management Systeme varit utsett som organ som gör överensstämmelsebedömningar för medicintekniska produkter enligt rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (EGT L 169, 1993, s. 1) har löpt ut, och genom vilket sammanslutningen i fråga tas bort från kommissionens databas för anmälda och utsedda organ med verkan från den 28 september 2021.

Avgörande

1)	Begäran om interimistiska åtgärder ogillas.

2)	Beslutet om rättegångskostnader meddelas senare.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/40

Beslut meddelat av tribunalens ordförande den 31 mars 2022 – AL mot rådet

(Mål T-22/22 R)

(Interimistiskt förfarande - Personalmål - Tjänstemän - Disciplinärt förfarande - Uppsägning - Ansökan om interimistiska åtgärder - Situation som ställer krav på skyndsamhet - Fumus boni juris - Avvägning av intressen)

(2022/C 213/56)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: AL (ombud: advokaten: R. Rata)

Svarande: Europeiska unionens råd (ombud: M. Bauer och M. Alver, i egenskap av ombud)

Saken

Talan enligt artiklarna 278 och 279 FEUF med yrkande dels om uppskov med verkställigheten av rådets beslut av den 27 september 2021 att som en disciplinåtgärd avsätta sökanden från dennes tjänst med verkan från och med den 1 oktober 2021, dels om att sökanden ska återinsättas som tjänsteman i sin tjänst och i sin tidigare position.

Avgörande

1)	Uppskov beviljas med verkställigheten av Europeiska unionens råds beslut av den 27 september 2021 att som en disciplinåtgärd avsätta sökanden från dennes tjänst med verkan från och med den 1 oktober 2021.

2)	Frågan om rättegångskostnader anstår.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/41

Beslut meddelat av tribunalens ordförande den 30 mars 2022 – RT France mot rådet

(Mål T-125/22 R)

(Interimistiskt förfarande - Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik - Restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina - Åtgärder för att avbryta sändningsverksamheten för vissa mediekanaler - Ansökan om uppskov med verkställigheten - Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger ej - Intresseavvägning)

(2022/C 213/57)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: RT France (Boulogne-Billancourt, Frankrike) (ombud: advokaten E. Piwnica)

Svarande: Europeiska unionens råd (ombud: S. Lejeune, R. Meyer och S. Emmerechts)

Saken

Ansökan enligt artiklarna 278 och 279 FEUF om uppskov med verkställigheten av rådets beslut (Gusp) 2022/351 av den 1 mars 2022 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 65, 2022, s. 5), och rådets förordning (EU) 2022/350 av den 1 mars 2022 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 65, 2022, s. 1), såvitt dessa rättsakter avser sökanden.

Avgörande

1)	Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)	Det saknas anledning att pröva de interventionsansökningar som ingivits av Europeiska kommissionen, Konungariket Belgien, Republiken Frankrike och Republiken Polen.

3)	Frågan om rättegångskostnader anstår, med undantag för de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, Konungariket Belgien, Republiken Frankrike och Republiken Polen, som ska bära kostnaderna för sina respektive interventionsansökningar.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/42

Talan väckt den 25 mars 2022 – Ryanair mot kommissionen

(Mål T-164/22)

(2022/C 213/58)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Ryanair DAC (Swords, Irland) (ombud: advokaterna E. Vahida, F.-C. Laprévote, V. Blanc, D. Pérez de Lamo och S. Rating)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut (EU) av den 21 december 2021 om statligt stöd SA.63402 (2021/N) – Portugal – COVID-19: Damage compensation to TAP II, och

—	förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.

1.	Första grunden: Kommissionen tillämpade artikel 107.2 b FEUF felaktigt och gjorde en uppenbart felaktig bedömning av proportionaliteten av stödet för att kompensera störningar till följd av Covid-19-pandemin.

Andra grunden: Beslutet utgör ett åsidosättande av visa bestämmelser i FEUF och grundläggande unionsrättsliga principer som har legat till grund för liberaliseringen av lufttransport sedan senare delen av 1980-talet (nämligen icke-diskriminering, friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten).

3.	Tredje grunden: Kommissionen underlät att inleda det formella granskningsförfarandet trots att det förelåg ”allvarliga svårigheter” och åsidosatte sökandens processuella rättigheter.

4.	Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/42

Talan väckt den 6 april 2022 – Pharol mot kommissionen

(Mål T-181/22)

(2022/C 213/59)

Rättegångsspråk: portugisiska

Parter

Sökande: Pharol, SGPS, SA (Lissabon, Portugal) (ombud: advokaterna N. Mimoso Ruiz och L. Bettencourt Nunes)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	fastställa att sökanden har ett berättigat intresse av att väcka denna talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF,

—	fastställa att denna talan har väckts på ett rättsenligt sätt och är tillåtlig, enligt artikel 263 FEUF,

—	i första hand, ogiltigförklara beslut C(2022) 324 final av den 25 januari 2022 om ändring av beslut C(2013) 306 final av den 23 januari 2013 om ett förfarande enligt artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (AT.39839 — Telefónica och Portugal Telecom) enligt artikel 264 FEUF,

—	i andra hand, likaledes enligt artikel 264 FEUF, av de skäl som åberopas, sätta ned de böter som sökanden ålagts enligt artikel 1 i det angripna beslutet, och

—	förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna och sökandens utgifter.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

Första grunden: det har bortsetts från de faktiska och rättsliga omständigheter som framgår av tribunalens dom.

—

Sökanden anför att beslut C(2022) 324 final av den 25 januari 2022 om ändring av beslut C(2013) 306 final av den 23 januari 2013 om ett förfarande enligt artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (AT.39839 — Telefónica och Portugal Telecom) innebär en ny tolkning av konkurrensklausulen som bortser från de faktiska och rättsliga omständigheterna och rättskraften av tribunalens dom, varför det angripna beslutet måste ogiltigförklaras.

Andra grunden: grundläggande formföreskrifter och Pharols rätt till försvar har åsidosatts, eftersom ett meddelande om invändningar inte har skickats.

—

Sökanden gör gällande att kommissionen, i den mån den gör en ny tolkning av konkurrensklausulen angående bedömningarna av överträdelsens omfattning, skulle ha skickat ett nytt meddelande om invändningar. Kommissionen har därför åsidosatt grundläggande formföreskrifter och sökandens rätt till försvar, vilket motiverar att det angripna beslutet måste ogiltigförklaras.

Tredje grunden: ett fel har begåtts vid fastställandet av värdet av de försäljningar som har samband med överträdelsen.

—

Sökanden anför i synnerhet att den omständighet som är väsentlig vid bedömningen av huruvida det föreligger potentiell konkurrens, när det gäller den precisa beräkningen av de direkta eller indirekta försäljningar som har samband med överträdelsen, måste vara möjligheten att faktiskt träda in på den relevanta marknaden, nämligen att det inte föreligger oöverstigliga hinder vid inträdet och, om så är fallet, att företaget har verkliga och konkreta möjligheter att träda in på var och en av marknaderna, utan att det är tillräckligt att kommissionen i det angripna beslutet konstaterar, även felaktigt, att det inte föreligger oöverstigliga hinder.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/43

Talan väckt den 8 April 2022 – Ryanair mot kommissionen

(Mål T-185/22)

(2022/C 213/60)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Ryanair DAC (Swords, Irland) (ombud: advokaterna E. Vahida, F.-C. Laprévote, V. Blanc, D. Pérez de Lamo och S. Rating)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut (EU) av den 22 december 2021 om statligt stöd SA.100121 (2021/N) – Portugal – Covid-19: Skadeersättning till TAP III, och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.

1.	Första grunden: Kommissionen gjorde en felaktig tillämpning av artikel 107.2 b FEUF och gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid sin kontroll av huruvida stödet för den skada som orsakats av covid-19-pandemin var proportionerligt.

Andra grunden: Beslutet åsidosätter specifika bestämmelser i FEUF och de allmänna principerna i unionsrätten, vilka ligger till grund för liberaliseringen av unionens flygtransporter sedan slutet av 1980-talet (det vill säga icke-diskriminering, frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet).

3.	Tredje grunden: Kommissionen underlät att inleda ett formellt granskningsförfarande trots att det förelåg ”allvarliga svårigheter” och åsidosatte sökandens processuella rättigheter.

4.	Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296.2 FEUF.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/44

Talan väckt den 12 april 2022 – BNP Parisbas mot ECB

(Mål T-186/22)

(2022/C 213/61)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: BNP Parisbas (Paris, Frankrike) (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi et M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara avsnitt 1.10 och avsnitten 3.10.1–3.10.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022-FRBNP-7 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning och åsidosättande av artikel 266 FEUF. Sökanden gör i detta avseende gällande att ECB har överskridit sina befogenheter enligt förordning nr 1024/2013 (1), såsom de preciserats i tribunalens praxis, genom att i det angripna beslutet föreskriva en allmängiltig åtgärd som grundar sig på ett resonemang som inte tar hänsyn till sökandens individuella tillsynssituation.

Andra grunden: Uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av principen om god förvaltningssed. Sökanden anser att ECB, genom att underlåta att beakta samtliga relevanta omständigheter som kännetecknar sökandens specifika situation, drog felaktiga slutsatser om de tillsynsrisker som skulle bli följden av att oåterkalleliga betalningsåtaganden tillämpades på sökandens individuella situation.

Tredje grunden: Felaktig rättstillämpning på grund av att de unionsrättsliga bestämmelser som reglerar användningen av oåterkalleliga betalningsåtaganden har förlorat sin ändamålsenliga verkan. Sökanden anser att eftersom ECB grundade sin bedömning på principiella överväganden som endast kunde leda till ett krav på fullt avdrag av de oåterkalleliga betalningsåtagandena från kärnprimärkapitalen i kategori 1, skulle detta leda till att de unionsrättsliga bestämmelser som tillåter att kreditinstitut använder oåterkalleliga betalningsåtaganden för att fullgöra en del av sina skyldigheter gentemot resolutionsfonderna och insättningsgarantisystemen förlorar sin ändamålsenliga verkan.

4.	Fjärde grunden: åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom ECB ålade sökanden en åtgärd för avräkning som var omotiverad och oproportionerlig mot bakgrund av sökandens tillsynssituation.

(1) Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013 s. 63).

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/45

Talan väckt den 12 april 2022 – BPCE m.fl. mot ECB

(Mål T-187/22)

(2022/C 213/62)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: BPCE (Paris, Frankrike) och övriga 51 sökande (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara avsnitt 1.3 och avsnitten 3.3.1–3.3.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022-FRBPC-10 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena fyra grunder som är identiska med, eller liknar, de grunder som åberopats i mål T-186/22, BNP Paribas/ECB.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/46

Talan väckt den 12 april 2022 – Crédit agricole m.fl. mot ECB

(Mål T-188/22)

(2022/C 213/63)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Crédit agricole SA (Montrouge, Frankrike) och övriga 63 sökande (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara avsnitt 1.5 och avsnitten 3.5.1–3.5.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022-FRCAG-5 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena fyra grunder som är identiska med, eller liknar, de grunder som åberopats i mål T-186/22, BNP Paribas/ECB.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/46

Talan väckt den 12 april 2022 – Conféderation nationale du Crédit Mutuel m.fl. mot ECB

(Mål T-189/22)

(2022/C 213/64)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Conféderation nationale du Crédit Mutuel (Paris, Frankrike) och övriga 37 sökande (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara avsnitt 1.4 och avsnitten 3.4.1–3.4.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022- FRCMU-6 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena fyra grunder som är identiska med, eller liknar, de grunder som åberopats i mål T-186/22, BNP Paribas/ECB.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/47

Talan väckt den 12 april 2022 – Banque postale mot ECB

(Mål T-190/22)

(2022/C 213/65)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Banque postale (Paris, Frankrike) (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara avsnitt 1.2 och avsnitten 3.2.1–3.2.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022-FRBPL-1 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder som är identiska med, eller liknar, de grunder som åberopats i mål T-186/22, BNP Paribas/ECB.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/47

Talan väckt den 12 april 2022 – Société générale mot ECB

(Mål T-191/22)

(2022/C 213/66)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Société générale (Paris, Frankrike) (ombud: advokaterna A. Gosset-Grainville, M. Trabucchi och M. Dalon)

Svarande: Europeiska centralbanken

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara avsnitt 1.6 och avsnitten 3.6.1–3.6.8 i ECB:s beslut nr ECB-SSM-2022-FRSOG-7 (tillsammans med dess bilagor) av den 2 februari 2022, i den del det däri föreskrivs åtgärder som ska vidtas för oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—	i enlighet med artiklarna 88 och 89 i rättegångsreglerna, vidta en åtgärd för processledning som syftar till att ECB ska förete besluten om oåterkalleliga betalningsåtaganden som fattats för andra banker för år 2021, särskilt beslut som rör övriga franska banker.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder som är identiska med, eller liknar, de grunder som åberopats i mål T-186/22, BNP Paribas/ECB.

30.5.2022

Europeiska unionens officiella tidning

C 213/48

Talan väckt den 15 april 2022 – OT mot rådet

(Mål T-193/22)

(2022/C 213/67)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: OT (ombud: advokaterna J.-P. Hordies och C. Sand)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2022/427 av den 15 mars 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87, 2022, s. 1), i den del den berör sökanden,

—	ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2022/429 av den 15 mars 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87, 2022, s. 44), i den del det berör sökanden, och

—	förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive sökandens kostnader.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden sju grunder.

Första grunden: Invändning om rättsstridighet avseende artikel 1 d och g i rådets förordning (EU) 2022/330 av den 25 februari 2022 om ändring av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 51, 2022, s. 1) och åsidosättande av principen om likabehandling, rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltning.

Andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, åsidosättande av artiklarna 2 och 3 i New York-konventionen om barnets rättigheter och åsidosättande av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

3.	Tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

4.	Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar.

5.	Femte grunden: Uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

6.	Sjätte grunden: Åsidosättande av den allmänna proportionalitetsprincipen.

7.	Sjunde grunden: Oproportionerligt åsidosättande av rätten till egendom, näringsfriheten och rätten att utöva ett yrke.

		ISSN 1977-1061
Europeiska unionens officiella tidning		C 213

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	65 årgången 30 maj 2022

Innehållsförteckning		Sida
	IV Upplysningar
	UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Europeiska unionens domstol
2022/C 213/01	Europeiska unionens domstols senaste offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning	1