—

med beaktande av Internationella naturvårdsunionen,

—

med beaktande av FN-konventionen om biologisk mångfald från 1992, och partskonferensens kommande 15:e möte (COP15),

—

med beaktande av det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk,

—

med beaktande av FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter från 2007,

—

med beaktande av FN:s förklaring om jordbrukares och andra lantarbetares rättigheter från 2018,

—

med beaktande av den särskilda rapporten från FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC) om klimatförändringar och mark från 2019,

—

med beaktande av IPCC:s särskilda rapport om havet och kryosfären i ett föränderligt klimat från 2019,

—

med beaktande av den globala bedömningsrapporten om biologisk mångfald och ekosystemtjänster från den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) från 2019,

—

med beaktande av rapporten från IPBES-workshoppen om biologisk mångfald och pandemier av den 29 oktober 2020,

—

med beaktande av rapporten från FN:s särskilda rapportör för urbefolkningars rättigheter till FN:s generalförsamling från 2016,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 169 om ursprungsbefolkningar och stamfolk från 1989,

—

med beaktande av bedömningsrapporten Global Biodiversity Outlook 5 av den 15 september 2020 från sekretariatet för konventionen om biologisk mångfald,

—

med beaktande av FN:s toppmöte om biologisk mångfald den 30 september 2020,

—

med beaktande av FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling,

—

med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention,

—

med beaktande av Cancundeklarationen om främjande av hållbart betesbruk och boskapsproduktion för bevarande av biologisk mångfald på gräsmarker och betesmarker från det 13:e mötet i partskonferensen för konventionen om biologisk mångfald (CBD COP13) av den 14 december 2016,

—

med beaktande av rapporten från högnivåpanelen av experter i kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS) om tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition från juli 2019 med titeln Agroecological and other innovative approaches for sustainable agriculture and food systems that enhance food security and nutrition (Agroekologiska och andra innovativa strategier för hållbara jordbruks- och livsmedelssystem som främjar livsmedelsförsörjning och nutrition),

—

med beaktande av FAO:s rapport med titeln State of knowledge of soil biodiversity – Status, challenges and potentialities (Kunskapsnivån om den biologiska mångfalden i marken – Status, utmaningar och möjligheter), som publicerades 2020,

—

med beaktande av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) och konventionen om skydd av flyttande vilda djur,

—

med beaktande av organisationen Front Line Defenders globala analys från 2020,

—

med beaktande av de europeiska indikatorerna för biologisk mångfald (SEBI) 2020, som utfärdats av Europeiska miljöbyrån,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 9 mars 2020 från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Mot en övergripande strategi för Afrika (JOIN(2020)0004),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 februari 2021Att bygga upp ett klimatresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning, (COM(2021)0082)

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 maj 2020Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (COM(2020)0381),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 maj 2020EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv (COM(2020)0380),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation 2013/396/EU av den 11 juni 2013 om gemensamma principer för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande och av ersättningsanspråk vid åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 23 juli 2019 om att intensifiera EU:s insatser för att skydda och återställa världens skogar (COM(2019)0352) och av rådets efterföljande slutsatser,

—

med beaktande av rådets slutsatser om urbefolkningar, som antogs den 15 maj 2017,

—

med beaktande av det nya europeiska samförståndet om utveckling från 2017,

—

med beaktande av EU:s handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel som antogs i november 2003,

—

med beaktande av djupanalysen om handel och biologisk mångfald, som generaldirektoratet för unionens externa politik offentliggjorde i juni 2020 (2),

—

med beaktande av halvtidsöversynen av EU:s strategi för biologisk mångfald (3),

—

med beaktande av djupanalysen The link between biodiversity loss and the increasing spread of zoonotic diseases (Kopplingen mellan förlusten av biologisk mångfald och den ökande förekomsten av zoonotiska sjukdomar), som generaldirektoratet för unionens interna politik publicerade i december 2020 (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 juli 2018 om kränkningar av urbefolkningarnas rättigheter i världen, inklusive markrofferi (5),

—

med beaktande av studien Indigenous peoples, extractive industries and human rights, som generaldirektoratet för unionens externa politik publicerade i september 2014 (6),

—

med beaktande av djupanalysen Challenges for environmental and indigenous peoples’ rights in the Amazon region, som generaldirektoratet för unionens externa politik publicerade i juni 2020 (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 oktober 2020 med rekommendationer till kommissionen om en EU-rättslig ram för att stoppa och vända den globala avskogning som drivs av EU (8),

—

med beaktande av den europeiska gröna given,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A9-0258/2021), och av följande skäl:

A.

Omkring 70 % av världens fattiga är direkt beroende av den biologiska mångfalden för sin försörjning.

B.

Största delen av förlusten av biologisk mångfald sker i utvecklingsländerna.

C.

Biologisk mångfald fortsätter att vara en viktig källa till utveckling av läkemedel.

D.

Den mest övergripande globala uppskattningen tyder på att ekosystemtjänster ger fördelar på 125–140 biljoner US-dollar per år, dvs. mer än en och en halv gånger världens BNP (9).

E.

Den biologiska mångfalden påverkas inte bara av klimatförändringarna utan är samtidigt ett viktigt bidrag till begränsning av och anpassning till klimatförändringar, genom de ekosystemtjänster som den stöder.

F.

Den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna beräknas minska under kommande årtionden, medan tillgången till och efterfrågan på material som härrör från naturresurser med nuvarande marknadsvärde (livsmedel, foder, timmer och bioenergi) förväntas öka.

G.

Den biologiska mångfalden på land, i havet och i andra vattenmiljöer belastas mest av förlust och fragmentering av livsmiljöer (särskilt på grund av utvidgning och intensifiering av jordbruket), överexploatering av naturresurser (t.ex. fisk), föroreningar, invasiva främmande arter och klimatförändringar.

H.

Enligt IPBES globala utvärderingsrapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster från 2019 har de flesta av Aichimålen för biologisk mångfald för 2020 inte uppnåtts.

I.

I Världsekonomiskt forums globala riskrapport 2020 fastställdes miljörisker som de största systemriskerna för vår globala ekonomi.

J.

OECD beräknar att beloppet på sådana finansiella flöden som kan vara skadliga för den biologiska mångfalden (genom subventioner av fossila bränslen och jordbrukssubventioner) uppgår till 500 miljarder USD per år, vilket är tio gånger mer än de globala finansieringsflödena för bevarande och ett hållbart utnyttjande av biologisk mångfald, och kostnaderna för uteblivna åtgärder mot förlusten av biologisk mångfald förväntas öka (10).

K.

Enligt IPBES orsakar förändrad markanvändning, jordbrukets expansion och urbanisering mer än 30 % av alla nya sjukdomsfall.

L.

Färska studier visar att mellan 1,65 och 1,87 miljarder människor från ursprungsbefolkningar, lokalsamhällen och av afrikanskt ursprung lever i globalt sett viktiga bevarandeområden för biologisk mångfald. Enligt en annan iakttagelse är 56 % av de människor som lever i viktiga bevarandeområden för biologisk mångfald från länder med låga och medellåga inkomster. Endast 9 % är från höginkomstländer. Enligt initiativet för rättigheter och resurser understryker detta den oproportionerliga inverkan som bevarandeåtgärder har för södra halvklotet.

M.

Det finns vetenskapliga belägg för en komplex koppling mellan förlusten av biologisk mångfald och den ökande risken för zoonotiska sjukdomar såsom covid-19.

N.

Ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen är starkt beroende av mark, naturresurser och ekosystem för sina grundläggande behov och försörjningsmöjligheter, med tanke på att deras låga levnadsstandard och utestängning från det politiska och ekonomiska livet kan leda till avgörande konflikter om användningen av naturresurser och markrättigheter.

O.

Ursprungsbefolkningarnas traditionella territorier omfattar omkring 22 % av jordens landyta och sammanfaller med områden som står för 80 % av jordens biologiska mångfald.

P.

Skyddade områden kan skydda den biologiska mångfalden till förmån för hela mänskligheten, men i vissa fall har de också förknippats med omfattande människorättskränkningar mot ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen.

Q.

Ursprungsbefolkningar hör fortsättningsvis till de allra fattigaste grupperna, och en av de största svårigheter som ursprungsbefolkningar världen över ställs inför är att få ett juridiskt erkännande av den kollektiva äganderätten till sina traditionella marker, särskilt när dessa har förklarats som skyddade områden.

R.

Uppskattningsvis 50 % av världens skyddade områden har upprättats på mark som traditionellt utnyttjas och används av ursprungsbefolkningar, och denna andel är högst i Nord-, Central- och Sydamerika, och kan överstiga 90 % i Centralamerika.

S.

Bristen på erkännande av ursprungsbefolkningars och lokalsamhällens sedvanerättigheter till mark skapar en risk för markrofferi, vilket äventyrar ursprungsbefolkningarnas försörjningsmöjligheter och förmåga att bemöta klimatförändringarna eller förlusten av biologisk mångfald.

T.

FN:s särskilda rapportör om ursprungsbefolkningars rättigheter har identifierat utvinningsindustrierna som den främsta källan till konflikt och våld på ursprungsbefolkningars territorier.

U.

Enligt organisationen Front Line Defenders globala analys från 2020 mördades minst 331 människorättsförsvarare 2020, av vilka 69 % var miljöförsvarare och 26 % arbetade specifikt med ursprungsbefolkningars rättigheter.

V.

EU strävar efter att verka för ett mål om att minst 30 % av den biologiska mångfalden ska skyddas enligt FN:s konvention om biologisk mångfald.

W.

Allt fler studier visar att ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen innehar avgörande kunskaper och spelar en viktig roll för en hållbar förvaltning av naturresurserna och bevarandet av den biologiska mångfalden samt när det gäller att förbättra försörjningen på landsbygden och öka lokala befolkningsgruppers och samhällens motståndskraft. Globala mål för biologisk mångfald kan inte uppnås om inte ursprungsbefolkningars och lokalsamhällens rättigheter erkänns och respekteras.

X.

EU har lagt fram kraftfulla ekologiska åtaganden och målsättningar med den europeiska gröna given, men EU:s sammantagna ekologiska fotavtryck är fortfarande stort, vilket har negativa konsekvenser för miljön i utvecklingsländer. EU:s strategi för biologisk mångfald syftar till att uppnå en situation där alla världens ekosystem har återställts, och är motståndskraftigt och tillräckligt skyddade senast 2050, i linje med Agenda 2030 för hållbar utveckling, och uttrycker ett åtagande att senast 2050 förhindra allt artutdöende förorsakat av människan, och förbinder sig till generationsöverskridande ömsesidigt ansvar och principen om jämlikhet, inbegripet respekten för ursprungsbefolkningars och lokalsamhällens rättigheter och deras fulla och effektiva deltagande. EU:s och medlemsstaternas strategi för att stödja utvecklingsländer bör utformas så att den förutser effekterna av klimatförändringarna och förlusten av mångfald.

Y.

Biologisk mångfald är avgörande för livsmedelssäkerheten, människors välbefinnande och utvecklingen världen över. Människan får fördelar från ekosystem bland annat i form av rening av vatten och luft, bekämpning av skadegörare och sjukdomar, pollinering av grödor, markbördighet, genetisk mångfald, tillhandahållande av sötvatten, skydd mot översvämningar och koldioxidbindning samt motståndskraft mot klimatförändringarna. Skogar hyser mer än 75 % av världens biologiska mångfald på land och mer än 25 % av världens befolkning är beroende av skogsresurser för sin försörjning. Covid-19-pandemin har framhävt ojämlikheterna i jordbruksbaserade livsmedelssystem och behovet av att anpassa och förbättra småskalig produktion på ett hållbart sätt i utvecklingsländer, samt att omvandla jordbruksbaserade livsmedelssystem och omorientera jordbruket mot klimathållbarhet.

Z.

IPCC:s särskilda rapport om klimatförändringar och mark av den 8 augusti 2019 visar att ursprungsbefolkningar har en lång historia av att anpassa sig till klimatvariationer och dra nytta av sina traditionella kunskaper, vilket förstärker deras motståndskraft.

AA.

IPCC:s särskilda rapport om världshaven och kryosfären i ett förändrat klimat av den 24 september 2019 ger också bevis på fördelarna med att kombinera vetenskapliga rön med lokal och traditionell kunskap för att öka motståndskraften.

AB.

Enligt artikel 8 j i konventionen om biologisk mångfald ska konventionsstaterna respektera och upprätthålla de kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen som är relevanta för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Konventionen innehåller dock inte något uttryckligt erkännande av ursprungsbefolkningarnas mänskliga rättigheter.

AC.

FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) uppskattar att omkring 75 % av växternas genetiska mångfald har gått förlorad världen över, och att 75 % av världens livsmedel i dag fås från endast 12 växtarter och fem djurarter, vilket utgör ett allvarligt hot mot den globala livsmedelstryggheten.

AD.

Förlusten av genetisk mångfald, särskilt genom utbyte av lokala, väl anpassade arter, ökar sårbarheten för skadegörare, sjukdomar och miljöförändringar, inklusive klimatförändringar. Globaliseringen av jordbruksmarknaden har varit en allt starkare drivkraft för en sådan utarmning av den biologiska mångfalden inom jordbruket, vilket innebär minskad innovationsförmåga och förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna.

AE.

Det uppskattas att globalt sett beror 30 % av hoten mot arterna på internationell handel.

AF.

Olaglig handel med vilda djur och växter och olaglig handel med timmer och råvaror påskynda försämringen och förstörelsen av den biologiska mångfalden i länder med svaga institutioner och svag miljölagstiftning.

AG.

Haven är enorma reservoarer för biologisk mångfald och den främsta globala klimatregleraren. Bevarandet av dem är livsviktigt för hållbar utveckling och bidrar till att utrota fattigdomen genom att tillhandahålla hållbara försörjningsmöjligheter och livsmedelstrygghet för miljarder människor. Föroreningen av marina ekosystem med plast är såväl ett globalt som lokalt problem med potentiellt allvarliga konsekvenser för vilda djur och växter, ekonomisk verksamhet och människors hälsa i utvecklingsländer. Omfattningen av denna förorening har underskattats kraftigt och det kvarstår kunskapsluckor, särskilt om effekter på kustområden och kustsamhällen. Enligt den färska rapporten från FN:s miljöprogram Neglected: Environmental Justice Impacts of Marine Litter and Plastic Pollution har sådant skräp och sådana föroreningar en oproportionell inverkan på utsatta människor, är ett hot mot ett fullständigt och faktiskt åtnjutande av mänskliga rättigheter och ställer påtagliga hinder för uppnåendet av målen för hållbar utveckling.

AH.

I EU:s strategi för biologisk mångfald förbinder man sig till en rättvis och jämlik fördelning av den nytta som uppstår vid användningen av genetiska resurser med koppling till biologisk mångfald och att främja en gynnsam ram med användning av forsknings-, innovations- och teknikverktyg.

AI.

Miljöbrott, vars värde FN:s miljöprogram och Interpol har uppskattat upp till dubbelt så stort som den globala biståndsbudgeten, påskyndar förlusten av den biologiska mångfalden och klimatförändringarna, särskilt genom skogsbrott.

AJ.

Det finns överlappningar mellan områden med stor biologisk mångfald och områden som lider av fattigdom, eftersom de flesta områden för bevarande är belägna i länder med utbredd fattigdom och osäker livsmedelsförsörjning.

AK.

Republiken Maldiverna efterlyste i sitt uttalande av den 3 december 2019 en ändring av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen i syfte att få brottsliga handlingar som kan betecknas som miljömord erkända.

AL.

Enligt IPBES har värdet på den internationella lagliga handeln med vilda djur och växter ökat med 500 % sedan 2005, och med 2 000 % sedan 1980-talet (11).

AM.

EU är en av världens största importörer av vilda djur och växter och produkter med anknytning härtill.

AN.

Den globala, olagliga handeln med vilda djur och växter är en av de mest lönsamma formerna av organiserad gränsöverskridande brottslig verksamhet.

AO.

I ett scenario med oförändrade förhållanden förväntas klimatförändringarna minska fiskbiomassan med 30–40 % i vissa tropiska regioner fram till 2100 och ha stor inverkan på den marina biologiska mångfalden. Länder i dessa områden är i hög grad beroende av fiske, men saknar de sociala och ekonomiska resurserna för att anpassa och förbereda sig inför framtiden.

AP.

Internationella naturvårdsunionen förespråkar att minst 30 % av alla marina livsmiljöer senast 2020 ska omvandlas till ett nätverk av starkt skyddade marina skyddsområden.

AQ.

Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU) hotar de globala havsresursernas hållbarhet genom att bidra till deras överexploatering.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 2 och 6, och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 16,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), särskilt artiklarna 6, 7, 8, 11, 12, 13, 20, 21, 24 och 47,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—

med beaktande av Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (ETS nr 108) och dess ändringsprotokoll (konvention 108+),

—

med beaktande av den europeiska etiska stadgan om användning av artificiell intelligens i rättssystemen och deras omgivande områden (European ethical Charter on the use of Artificial Intelligence in judicial systems and their environment) från Europarådets kommission för effektivisering av rättsväsendet (Cepej),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 april 2019Att skapa förtroende för människocentrerad artificiell intelligens (COM(2019)0168),

—

med beaktande av de etiska riktlinjerna för tillförlitlig AI, som kommissionens högnivåexpertgrupp för artificiell intelligens offentliggjorde den 8 april 2019,

—

med beaktande av kommissionens vitbok av den 19 februari 2020Om artificiell intelligens – en EU-strategi för spetskompetens och förtroende (COM(2020)0065),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 februari 2020En EU-strategi för data (COM(2020)0066),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 juni 2020 om protesterna mot rasism till följd av George Floyds död (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2017 om stordatas effekter på de grundläggande rättigheterna: integritet, uppgiftsskydd, icke-diskriminering, säkerhet och brottsbekämpning (7),

—

med beaktande av utfrågningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) den 20 februari 2020 om artificiell intelligens inom straffrätten och polisens och rättsväsendets användning av artificiell intelligens i brottsärenden,

—

med beaktande av rapporten från LIBE-utskottets resa till Förenta staterna i februari 2020,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för rättsliga frågor,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A9-0232/2021), och av följande skäl:

A.

Den digitala tekniken i allmänhet och spridningen av databehandling och dataanalyser som möjliggörs av artificiell intelligens (AI) i synnerhet medför extraordinära såväl möjligheter som risker. AI har tagit ett mycket stort steg framåt under senare år och är en av det 21:a århundradets strategiska tekniker, med potential att generera betydande fördelar i fråga om effektivitet, noggrannhet och bekvämlighet, och därmed positiva förändringar för ekonomin och samhället i Europa. Samtidigt medför AI emellertid även stora risker för de grundläggande rättigheterna och demokratier som bygger på rättsstatsprincipen. AI bör inte ses som ett mål i sig utan som ett verktyg för att tjäna människor, med det slutliga målet att öka människors välbefinnande, kapacitet och säkerhet.

B.

Trots fortsatta framsteg i fråga om databehandlingshastighet och minneskapacitet finns hittills inga program som kan mäta sig med människans flexibilitet inom större områden eller i uppgifter som kräver kontextuell förståelse eller kritisk analys. Vissa AI-tillämpningar utför vissa specifika uppgifter (till exempel legal tech) på samma nivå som mänskliga experter och yrkesutövare och kan tillhandahålla resultat i en radikalt mycket högre hastighet och större omfattning.

C.

Vissa länder, däribland ett antal medlemsstater, använder AI-tillämpningar, eller inbyggda AI-system, i högre grad inom brottsbekämpning och rättsväsendet än andra, vilket delvis beror på bristande reglering och lagstiftningsskillnader som tillåter eller förbjuder AI-användning för vissa ändamål. Den allt större användningen av AI på det straffrättsliga området bygger i synnerhet på löften om en minskad förekomst av vissa typer av brott samt mer objektiva beslut. Dessa löften infrias dock inte alltid.

D.

De grundläggande rättigheter och friheter som fastställs i stadgan bör garanteras under hela livscykeln för AI och tillhörande teknik, särskilt under deras utformning, utveckling, införande och användning, och bör under alla omständigheter tillämpas inom ramen för upprätthållandet av gällande lagstiftning.

E.

AI-tekniken bör utvecklas på ett sådant sätt att den sätter människan i centrum, förtjänar allmänhetens förtroende och under alla omständigheter tjänar människan. AI-system bör åtföljas av definitiva garantier för att de har utformats på ett sådant sätt att de alltid kan stängas ned av en mänsklig operatör.

F.

AI-system måste vara utformade för att skydda och gagna alla i samhället (så att även utsatta och marginaliserade befolkningsgrupper beaktas vid utformningen), vara icke-diskriminerande och säkra, med förklarande och transparenta beslut, samt respektera människors självständighet och grundläggande rättigheter för att kunna betraktas som tillförlitliga, i enlighet med de etiska riktlinjerna från högnivåexpertgruppen för AI-frågor.

G.

Tillsammans med medlemsstaterna har unionen ett mycket viktigt ansvar för att se till att beslut kring AI-tillämpningars livscykel och användning inom rättsväsen och brottsbekämpning fattas på ett öppet sätt, fullt ut skyddar de grundläggande rättigheterna och framför allt inte bidrar till att vidmakthålla diskriminering, snedvridningar eller fördomar där sådana förekommer. De relevanta politiska valen bör respektera nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna för att garantera författningsenlighet och ett rättvist och humant rättssystem.

H.

AI-tillämpningar kan erbjuda stora möjligheter inom brottsbekämpning, särskilt när det gäller att förbättra de brottsbekämpande myndigheternas och de rättsliga myndigheternas arbetsmetoder, och att bekämpa vissa typer av brottslighet mer effektivt, särskilt ekonomisk brottslighet, penningtvätt och finansiering av terrorism, sexuella övergrepp mot och sexuellt utnyttjande av barn på internet samt vissa typer av it-brottslighet, och bidrar på så sätt till EU-medborgarnas trygghet och säkerhet, samtidigt som de kan medföra betydande risker för människors grundläggande rättigheter. Varje form av generell tillämpning av AI för massövervakning vore oproportionell.

I.

För att utveckla och driva AI-system för polisen och rättsliga myndigheter krävs bidrag från åtskilliga individer, organisationer, maskinkomponenter, programvarualgoritmer och mänskliga användare i ofta komplexa och utmanande miljöer. AI-tillämpningarna inom brottsbekämpning och rättsväsen befinner sig i olika utvecklingsstadier, från utformningsstadiet via prototypframställning eller utvärdering till användning efter godkännande. Nya användningsmöjligheter kan uppstå i framtiden när tekniken utvecklas ytterligare till följd av den vetenskapliga forskning som bedrivs runt om i världen.

J.

Det står klart att det behövs en tydlig modell för rättsligt ansvar för de potentiellt skadliga effekterna av AI-system på det straffrättsliga området. Bestämmelserna på detta område bör under alla omständigheter upprätthålla principen om människans ansvar, och måste först och främst syfta till att undvika att ge upphov till skadliga effekter.

K.

I slutändan är det medlemsstaternas ansvar att garantera full respekt för de grundläggande rättigheterna när AI-system används inom brottsbekämpning och rättsväsen.

L.

Relationen mellan skyddet av de grundläggande rättigheterna och en effektiv övervakning måste alltid vara en viktig del i diskussionerna om huruvida och på vilket sätt AI bör användas inom den brottsbekämpande sektorn, där beslut kan få bestående konsekvenser för enskilda personers liv och frihet. Detta är särskilt viktigt eftersom AI har potential att bli en bestående del av våra straffrättsliga ekosystem genom att bistå med analyser och stöd inom ramen för utredningar.

M.

AI som används inom brottsbekämpning omfattar tillämpningar såsom ansiktsigenkänningsteknik, till exempel för att genomsöka databaser över misstänkta och identifiera offer för människohandel eller sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn, automatisk nummerplåtsavläsning, identifiering av talare, talidentifiering, läppläsningsteknik, ljudövervakning (dvs. algoritmer för upptäckande av vapenavfyrande), oberoende forskning och analys av identifierade databaser, prognosmetoder (prediktiv övervakning och analys av återkommande brottsplats), verktyg för att upptäcka beteenden, avancerade virtuella obduktionsverktyg för att bidra till fastställande av dödsorsak, självständiga verktyg för att identifiera finansiella bedrägerier och finansiering av terrorism, övervakning av sociala medier (skrapning och datainsamling för utvinning av anslutningar) och system för automatisk övervakning med olika detektionskapacitet (såsom detektion av hjärtljud och värmekameror). Dessa tillämpningar kan, jämte andra potentiella eller framtida AI-tekniska tillämpningar inom brottsbekämpning, ha mycket varierande grad av tillförlitlighet och noggrannhet samt inverkan på skyddet av de grundläggande rättigheterna och dynamiken i de straffrättsliga systemen. Många av dessa verktyg används i tredjeländer men skulle vara olagliga enligt unionens dataskyddsregelverk och tillhörande rättspraxis. Det rutinmässiga införandet av algoritmer, även med ett begränsat antal falska positiva resultat, kan leda till betydligt fler falska än korrekta varningar.

N.

AI-verktyg och AI-tillämpningar används också av rättsväsen i ett antal länder runt om i världen, bland annat som stöd för häktningsbeslut, vid domar, vid beräkning av sannolikheter för återfall, vid fastställande av skyddstillsyn, vid tvistlösning online, vid hantering av rättspraxis och vid förenklat tillträde till rättslig prövning. Detta har lett till att utsikterna för mörkhyade människor och andra minoriteter har snedvridits och försämrats. I EU används de för närvarande främst på det civila området, förutom i vissa medlemsstater.

O.

Användning av AI inom brottsbekämpning medför ett antal potentiellt stora, och i vissa fall oacceptabla, risker när det gäller skyddet för enskildas grundläggande rättigheter, såsom ogenomskinligt beslutsfattande, olika typer av diskriminering och inneboende fel i den bakomliggande algoritmen som kan förstärkas av återkopplingsslingor, risker för skyddet av den personliga integriteten och av personuppgifter, skyddet av yttrande- och informationsfriheten, oskuldspresumtionen, rätten till ett effektiv rättsmedel och en rättvis rättegång samt riskerna för enskildas frihet och säkerhet.

P.

AI-system som används av brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet är också sårbara för attacker som sker med hjälp av AI och som riktas mot informationssystem, eller spridning av skadliga data, där felaktiga uppgifter inkluderas för att generera missvisande resultat. I dessa situationer är de skador som uppstår potentiellt ännu mer betydande och kan leda till en exponentiell ökning av skadornas omfattning för både individer och grupper.

Q.

Införande av AI inom brottsbekämpning och rättsväsen bör inte ses bara som en fråga om teknisk genomförbarhet, utan snarare som ett politiskt beslut om utformningen av och målen för brottsbekämpningen och de straffrättsliga systemen. Den moderna straffrätten baseras på tanken att myndigheter reagerar på ett brott efter det att det har begåtts, utan att man antar att alla människor är farliga och måste övervakas fortlöpande för att potentiella förseelser ska kunna förhindras. AI-baserade övervakningstekniker utmanar i hög grad detta förhållningssätt och gör det angeläget att lagstiftare världen över gör en grundlig bedömning av konsekvenserna av att tillåta användning av teknik som förminskar människans roll inom brottsbekämpning och vid rättsliga avgöranden.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

—

med beaktande av artiklarna 2 och 3.3 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 6, 8 och 67 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem (direktivet om brottsoffers rättigheter) (1),

—

med beaktande av artiklarna 21, 23, 24 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan),

—

med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen), som trädde i kraft den 1 augusti 2014,

—

med beaktande av den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989,

—

med beaktande av den allmänna kommentaren nr 13 av den 18 april 2011 från kommittén för barnets rättigheter om barns rätt till frihet från alla former av våld,

—

med beaktande av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn,

—

med beaktande av Haagkonventionen av den 29 maj 1993 om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (2),

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—

med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs den 18 december 1979, och den allmänna rekommendationen nr 35 om könsrelaterat våld mot kvinnor och om uppdatering av den allmänna rekommendationen nr 19 från kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor,

—

med beaktande av den europeiska pelaren för sociala rättigheter, och särskilt dess princip 2,

—

med beaktande av 2030-agendan för hållbar utveckling, som trädde i kraft den 1 januari 2016, och i synnerhet dess mål för hållbar utveckling nr 5 om jämställdhet nr 16.2 om att eliminera övergrepp, exploatering, människohandel och alla former av våld mot och tortyr av barn,

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 4 mars 2016 till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (COM(2016)0109),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 mars 2020En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025 (COM(2020)0152), i synnerhet det första målet om att frigöra kvinnor och flickor från våld och stereotyper,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 november 2020, En jämlikhetsunion: Jämlikhetsstrategi för hbtqi-personer 2020–2025 (COM(2020)0698),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 juni 2020EU-strategi för brottsoffers rättigheter (2020–2025) (COM(2020)0258),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 6 mars 20192019 report on equality between women and men in the EU, (SWD(2019)0101),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 september 2017 om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 november 2019 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen och andra åtgärder för att bekämpa könsrelaterat våld (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 december 2020 om behovet av en särskild rådskonstellation för jämställdhet (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2021 om könsperspektivet under covid-19-krisen och tiden efter krisen (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2021 om en EU-strategi för jämställdhet (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (8),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (9),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel IIa-förordningen) (10),

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets (EIGE) jämställdhetsindexrapport för 2020,

—

med beaktande av EIGE:s studie av den 12 juni 2019Understanding intimate partner violence in the EU: the role of data,

—

med beaktande av EIGE:s studie av den 18 november 2019A guide to risk assessment and risk management of intimate partner violence against women for police,

—

med beaktande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheters (FRA) rapport av den 3 mars 2014Violence against women: an EU-wide survey,

—

med beaktande av plattformen för oberoende expertmekanismer om diskriminering och våld mot kvinnor (EDVAW-plattformen) och dess uttalande av den 31 maj 2019Intimate partner violence against women is an essential factor in the determination of child custody,

—

med beaktande av uttalandet av den 24 mars 2020For many women and children, the home is not a safe place från ordföranden för Europarådets expertgrupp för åtgärder mot våld mot kvinnor och våld i hemmet, Marceline Naudi, om behovet av att upprätthålla Istanbulkonventionens normer vid en pandemi,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av den gemensamma behandlingen av ärendet i utskottet för rättsliga frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, i enlighet med artikel 58 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A9-0254/2021), och av följande skäl:

A.

Jämställdhet är ett grundläggande värde och ett av Europeiska unionens huvudmål och bör återspeglas i all EU-politik. Rätten till likabehandling och icke-diskriminering är en grundläggande rättighet som fastställs i fördragen (11) och stadgan (12), och den bör respekteras till fullo. Könsrelaterat våld mot kvinnor i alla dess former utgör en extrem form av diskriminering av kvinnor och en kränkning av de mänskliga rättigheterna som grundar sig i bristande jämställdhet, vilket det bidrar till att upprätthålla och förstärka. Denna typ av våld härrör från och upprätthåller könsstereotyper om kvinnors och mäns roller och kapacitet och från ojämlika maktförhållanden i samhället. Det är fortfarande utbrett och påverkar kvinnor på alla nivåer i samhället, oavsett ålder, utbildning, inkomst, social ställning eller ursprungsland eller bosättningsland, och det är ett av de allvarligaste hindren för att uppnå jämställdhet. Kvinnor och barn inom EU åtnjuter inte likvärdigt skydd mot könsrelaterat våld överallt, eftersom det finns skillnader i de olika medlemsstaternas politik och lagstiftning.

B.

Trots ett avsevärt antal formella erkännanden och framsteg på jämställdhetsområdet så är kvinnor fortfarande diskriminerade och missgynnade, och sociala, ekonomiska och kulturella ojämlikheter kvarstår. Enligt jämställdhetsindexet EIGE 2020 har ingen medlemsstat uppnått full jämställdhet mellan kvinnor och män ännu. Det går fortfarande långsamt framåt för EU när det gäller jämställdhet, och indexpoängen förbättras med i genomsnitt 1 poäng vartannat år. Med den takten kommer det att ta nästan 70 år för EU att uppnå jämställdhet. Det här parlamentet har redan efterlyst inrättandet av en ny rådskonstellation med ministrar och statssekreterare med ansvar för jämställdhet.

C.

Olika former av förtryck existerar separat men överlappar varandra och påverkar personer samtidigt, och ger upphov till intersektionella former av diskriminering. Diskriminering baserat på kön sammanfaller ofta med diskriminering på andra grunder, exempelvis ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion eller övertygelse, politiska eller andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet, tillgångar, börd, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning.

D.

Under detta årtionde ser vi en tydlig och organiserad offensiv på global nivå och EU-nivå mot jämställdhet och kvinnors rättigheter, även i EU.

E.

Jämställdhet är en nödvändighet för en innovativ, konkurrenskraftig och blomstrande EU-ekonomi som leder till nya arbetstillfällen och ökad produktivitet, särskilt i samband med digitaliseringen och omställningen till en grön ekonomi.

F.

Våld i nära relationer är allt fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som inträffar mellan tidigare eller nuvarande makar eller partner, oberoende av om förövaren delar eller har delat bostad med offret. Våld i nära relationer är en av de vanligaste formerna av könsrelaterat våld och cirka 22 % av kvinnorna har utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld medan 43 % har utsatts för psykiskt våld av deras partner (13). Kvinnor och barn drabbas oproportionerligt hårt av denna typ av våld. Med våld i hemmet avses varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte (14), Våld i hemmet är ett allvarligt och ofta långvarigt och dolt socialt problem som orsakar ett systematiskt fysiskt och/eller psykiskt trauma med allvarliga följder för offren och med en allvarlig inverkan på hela familjens känslomässiga, ekonomiska och sociala välbefinnande, eftersom våldet begås av en person som offret bör kunna lita på. Mellan 70 % och 85 % av de barnen som utsätts för våld känner den person som begår övergreppen mot dem, och det stora flertalet av dessa barn utsätts för övergrepp av personer som de litar på (15). Offren utsätts ofta för tvingande kontroll av sina förövare, vilket kännetecknas av hot, kontroll, isolering och övergrepp.

G.

Förekomsten av våld i nära relationer i landsbygdssamhällen och avlägsna samhällen är ännu större än i stadsområden. Kvinnor i landsbygdsområden och avlägsna områden upplever mer våld i nära relationer, och de fysiska, psykologiska och ekonomiska övergreppen sker oftare och är allvarligare, vilket intensifieras av att de bor längre bort från tillgängliga resurser och tjänster där de skulle kunna söka hjälp. Dålig förståelse av våld i hemmet från hälso- och sjukvårdens samt sociala och juridiska tjänsters sida i landsbygdsregioner och avlägsna regioner kan identifieras som ett stort problem för personer som har överlevt våld i nära relationer.

H.

På EU-nivå består en majoritet av hushållen med ensamstående föräldrar av ensamstående mödrar vilka är särskilt ekonomiskt sårbara, särskilt i låglönekategorierna, och löper större risk att lämna arbetsmarknaden i förtid när de blir föräldrar, vilket innebär att de missgynnas när de försöker ta sig in på arbetsmarknaden igen. Under 2019 riskerade 40,3 % av hushållen med en ensamstående förälder i EU att drabbas av fattigdom eller social utestängning (16).

I.

30 % av de kvinnor som har utsatts för sexuellt våld av en tidigare eller nuvarande partner utsattes också för sexuellt våld i barndomen, och 73 % av de mödrar som har varit offer för fysiskt och/eller sexuellt våld av en partner uppger att minst ett av deras barn har känt till att sådant våld äger rum (17).

J.

I många medlemsstater har åtgärderna för nedstängning och social distansering under covid-19-pandemin kopplats till en exponentiell ökning av antalet och intensiteten i fall av våld i nära relationer, psykologiskt våld, tvingande kontroll och nätvåld, och med en 60-procentig ökning av nödsamtal som rapporterats av offer för våld i hemmet (18). Kravet på att stanna hemma och den alarmerande ökningen i ”skuggpandemin” gjorde det svårt för kvinnor och barn att få tillgång till ett effektivt skydd, stödtjänster och rättvisa och avslöjade att stödresurserna och stödstrukturerna var otillräckliga och att offren hade begränsad tillgång till stödtjänster, vilket gjorde att många av dem inte fick tillräckligt skydd i rätt tid. Bästa praxis i fråga om särskilda åtgärder för att ge snabbt och tillgängligt stöd till offer, däribland genom att inrätta system för nöd-sms eller skapa kontaktpunkter för att söka hjälp på apotek och stormarknader bör delas mellan medlemsstaterna. Trots att våld i nära relationer mot kvinnor är vanligt är det fortfarande underrapporterat i EU av offren, deras familjer, vänner, bekanta och grannar, av olika skäl, i synnerhet under covid-19-pandemin, och det finns en betydande brist på heltäckande, jämförbara och könsuppdelade uppgifter, vilket gör det svårt att till fullo bedöma krisens effekter. FRA:s undersökning om våld mot kvinnor visar att endast i 14 % av fallen rapporterar offren sina allvarligaste upplevelser av partnervåld till polisen, och att två tredjedelar av de kvinnliga offren systematiskt väljer att inte anmäla till myndigheterna, på grund av antingen rädsla eller brist på information om brottsoffers rättigheter, eller en allmän övertygelse om att våld i nära relationer är en privat angelägenhet, som inte bör göras offentlig (19).

K.

Våld i hemmet och könsrelaterat våld har ökat till följd av de nedstängningsåtgärder som har införts under covid-19-pandemin och enligt den senaste rapporten från Europol (20) (online) har de sexuella övergreppen mot barn via internet i EU ökat dramatiskt.

L.

Under nedstängningarna rapporterades en stor ökning av våld i hemmet mot hbti+-personer, särskilt ungdomar.

M.

Ekonomiskt våld mot kvinnor, i form av skada på egendom, som begränsar åtkomst till finansiella resurser, utbildning eller arbetsmarknaden eller där ekonomiska förpliktelser såsom underhållsbidrag inte uppfylls, förtjänar också uppmärksamhet, eftersom bristande finansiellt oberoende och tillgångar för familjen går hand i hand med de andra formerna av våld och leder till ytterligare en fälla för offren. Offer som inte är ekonomiskt oberoende tvingas ofta fortsätta leva med sin förövare för att undvika ekonomisk osäkerhet, hemlöshet eller fattigdom och den här tendensen förvärrades av covid-19-pandemin. Rättvis ersättning och ekonomiskt oberoende är avgörande för att kvinnor ska kunna lämna destruktiva och våldsamma förhållanden. I vissa medlemsstater kan verkställandet av domstolsbeslut kopplade till ekonomisk ersättning kräva att offret håller kontakt med sin förövare, vilket gör att hon riskerar ytterligare fysiska och känslomässiga övergrepp.

N.

Barn kan också lida av vad som kallas bevittnat våld (21) i hemmet och familjen genom misshandel som genomförs i from av fysiskt, verbalt, psykiskt, sexuellt eller ekonomiskt våld mot förebilder eller andra känslomässigt viktiga personer. Sådant våld har mycket allvarliga konsekvenser för barnets psykiska och känslomässiga utveckling och det är därför viktigt att ta vederbörlig hänsyn till denna typ av våld i samband med separationer och när man bestämmer om vårdnaden, då det ska säkerställas att barnets bästa sätts i främsta rummet, i synnerhet när det gäller att besluta om vårdnaden och besöksrättigheter vid separationer. Bevittnat våld är inte alltid lätt att känna igen och kvinnor som utsatts för våld i hemmet lever under konstant press och med känslomässiga svårigheter. I fall som rör både våld i hemmet och barnskyddsfrågor bör domstolarna hänvisa till experter med kunskaper och verktyg för att undvika beslut mot modern som inte tar vederbörlig hänsyn till alla omständigheter.

O.

Utbildning spelar en grundläggande roll för att bygga upp barns och ungas förmåga så att de kan forma sunda relationer, främst genom att lära dem om könsnormer, jämställdhet, maktdynamik i relationer, samtycke och respekt för gränser, och bidrar till att bekämpa könsrelaterat våld. Enligt Unescos internationella tekniska vägledning om sexualundervisning (International Technical Guidance on Sexuality Education) kan läroplansbaserade program med omfattande sexualundervisning ge barn och ungdomar möjlighet att utveckla kunskaper, en positiv attityd och kompetens på detta område, däribland respekt för de mänskliga rättigheterna, jämställdhet, samtycke och mångfald, och det stärker barn och ungdomar.

P.

Det behövs konsekvent och jämförbar administrativ statistik som tas fram genom en robust och samordnad ram för statistikinsamling för att man ska kunna vidta åtgärder och utrota könsbaserat våld. I den statistik som för tillfället samlas in av medlemsstaternas brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter återges inte våld i nära relationer och dess konsekvenser och långsiktiga effekter på både kvinnor och barn fullt ut eftersom de flesta medlemsstaterna varken samlar in könsuppdelad jämförbar statistik om våld eller erkänner våld i nära relationer som ett specifikt brott, vilket resulterar i en gråzon som återspeglar det faktum att den verkliga förekomsten och frekvensen av våld i nära relationer inte har uppskattats och kartlagts. Det saknas också statistik om de förhöjda riskerna och förekomsten av våld i hemmet och i nära relationer för specifika grupper, såsom missgynnade kvinnor eller diskriminerade grupper av kvinnor.

Q.

I vissa medlemsstater ignoreras ofta våld mot kvinnor i nära relationer och standardregeln om delad vårdnad eller föräldramyndigheten verkar gälla när det gäller vårdnad om barn samt upplägg och beslut för umgänge, kontakt och besök. Om sådant våld ignoreras får det allvarliga följder för kvinnor och barn, vilket kan leda till kvinnomord eller barnamord. Offer för våld i nära relationer bör ges särskilt skydd. Offrens situation förvärras avsevärt om de befinner sig i en ekonomisk eller social beroendeställning till förövaren. Det är därför viktigt att ta full hänsyn till denna typ av våld när man beslutar om separation och vårdnad, och att behandla anklagelser om våld före frågor om vårdnad och besöksrätt. Medlemsstaternas domstolar bör säkerställa en omfattande bedömning under principen om ”barnets bästa”, för att fastställa vårdnads- och besöksrättigheter, vilket inbegriper att höra barnet, involvera alla relevanta tjänster och tillhandahålla psykologiskt stöd och ta hänsyn till expertisen hos all inblandad personal.

R.

Riskbedömningar av brottsbekämpande myndigheter i de flesta medlemsstater inkluderar inte systematiskt information som lämnas av barn om deras erfarenheter av våld i nära relationer.

S.

Barnets bästa bör alltid komma i första hand i alla beslut som rör barn, inbegripet familjetvister, och varje barns rätt att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna, vilket anges i artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i FN:s konvention om barnets rättigheter, bör därför begränsas om detta är nödvändigt för barnets bästa.

T.

Enligt artikel 12 i FN-konventionen om barnets rättigheter och artiklarna 4 och 6 i direktiv (EU) 2016/800 har barn rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, även i rättsliga och administrativa förfaranden, på ett barnvänligt sätt, och dessa åsikter måste alltid komma i första hand, beroende på barnets ålder och mognad.

U.

Två av de mest prestigefyllda institutionerna inom psykisk hälsa, Världshälsoorganisationen och American Psychological Association, förkastar användningen av så kallat parentalt alienationssyndrom och liknande begrepp och termer, eftersom de kan användas som en strategi mot våldsoffer genom att ifrågasätta offrens föräldrakompetens, avfärda deras ord och ignorera det våld som barn utsätts för. Enligt rekommendationen från EDVAW-plattformen måste anklagelser om parental alienation av fäder som begår övergrepp mot mödrar betraktas som ett fortsatt utövande av makt och kontroll från statliga myndigheters och aktörers sida, inbegripet dem som beslutar om vårdnad av barn (22).

V.

Anonyma klagomål och klagomål som senare tas tillbaka av offren kan hämma myndigheternas fortsatta utredning och utgöra ett hinder för att förebygga ytterligare våld.

W.

Brottmålsprocesser som följer av anmälningar om våld i hemmet behandlas ofta helt separat från skilsmässoförfaranden och vårdnadstvister, vilket kan innebära att det fattas beslut om delad vårdnad om barnen och/eller besöksrättigheter som hotar offrets och barnens rättigheter och säkerhet. Detta kan få oåterkalleliga konsekvenser för barnens mentala och emotionella utveckling, och faktiskt påverka barnets bästa. Det finns därför ett behov av att medlemsstaterna säkerställer att offer, beroende på deras behov, har tillgång till kostnadsfria konfidentiella stödtjänster för brottsoffer som agerar i offrens intresse före, under och en lämplig tid efter brottmålsförfarandet, bland annat genom ett psykosocialt stödsystem – i synnerhet under och efter förhören – som beaktar den känslomässiga stressen under en sådan situation.

X.

Enligt artikel 67 i EUF-fördraget ska unionen utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för grundläggande rättigheter, för vilket icke-diskriminerande tillgång till rättvisa för alla är nödvändig.

Y.

Det är nödvändigt att säkerställa att offrens säkerhet och skydd prioriteras i familjerättsliga mål, och alternativa tvistlösningsmekanismer såsom medling bör inte användas i fall där våld mot kvinnor och barn förekommer, varken före eller under det rättsliga förfarandet, för att undvika ytterligare skada för offren.

Z.

Enligt Istanbulkonventionerna är parterna skyldiga att anta lagar eller vidta andra nödvändiga åtgärder för att se till att fall av våld i hemmet beaktas när man fastställer vårdnads- och besöksrättigheter i samband med barn. Utövandet av besöks- eller vårdnadsrättigheter får inte heller äventyra offrets eller dess barns rättigheter och säkerhet (23). Åtta år efter att Istanbulkonventionen trädde i kraft har den ännu inte ratificerats av sex av EU:s medlemsstater, och inte heller av EU. Istanbulkonventionen är den viktigaste internationella ram som finns för att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld.

AA.

Delad vårdnad i situationer när det har förekommit våld i nära relationer innebär att kvinnor riskerar att utsättas för våld som skulle kunna förebyggas eftersom de tvingas kvar i förövarnas geografiska närhet och riskerar ytterligare fysiskt och psykiskt våld och emotionella övergrepp, vilket kan få direkta eller indirekta konsekvenser för deras barn. Vid våld i nära relationer bör kvinnors och barns rätt till skydd och ett liv utan fysiskt och psykiskt våld ges företräde före önskan om delad vårdnad. Barnmisshandel som begås av förövare av våld i nära relationer kan användas för att utöva makt över och begå våldshandlingar mot modern, vilket är en typ av indirekt könsrelaterat våld som i vissa medlemsstater är känt som sekundärt våld.

AB.

Telefonjourer är en mycket viktig kanal för att få stöd, men bara 13 medlemsstater har infört det EU-gemensamma journumret 116 006 för alla brottsoffer, och bara ett fåtal medlemsstater har särskilda journummer för offer för våld i nära relationer.

AC.

Våld i nära relationer är nära kopplat till våld mot barn och övergrepp på barn. Att utsätta barn för våld i hemmet ska betraktas som våld mot barn. Barn som upplever våld i hemmet drabbas av mentala och/eller fysiska hälsoproblem som kan komma att bli akuta och kroniska. Risken för att barnen blir offer vid våld mot kvinnor kan bestå och öka i samband med konflikter om vårdnad och omsorg mellan föräldrarna. Barns psykiska hälsa och välbefinnande har försämrats på grund av isoleringsåtgärder som har vidtagits för att hantera covid-19. Antalet tjänster för barns psykiska hälsa skiljer sig kraftigt mellan olika medlemsstater och i många är den inte tillräcklig.

AD.

En uppväxt i en våldsam hemmiljö har mycket negativa effekter på barnets fysiska, känslomässiga och sociala utveckling och framtida beteende som vuxen. Barn som upplever våld, antingen genom att misshandlas och/eller bevittna våld mellan partner, löper större risk att falla offer för våld eller att själva utöva våld som vuxen eller uppleva beteendemässiga, fysiska eller psykiska hälsoproblem.

AE.

Trots framsteg visar aktuella rapporter att brottsoffer fortfarande inte fullt ut kan åtnjuta sina rättigheter i EU. Tillgång till stödtjänster är nödvändigt för kvinnor som är exponerade för våld i nära relationer. Det finns fortfarande inte tillräckligt många specialiserade och allmänna stödtjänster för offer för våld i nära relationer och offren möter ofta svårigheter när det gäller att få rättvisa på grund av bristande information och otillräckligt stöd och skydd. Offer utsätts ofta för sekundär viktimisering i brottmålsförfaranden och när de ansöker om ersättning. Det finns flera fall där tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter och rättssystem inte kan ge tillräckligt stöd till kvinnor och barn som utsatts för våld i hemmet, och offer för könsrelaterat våld har till och med utsatts för försumligt beteende eller olämpliga kommentarer när de rapporterat våld. Det civila samhällets organisationer och offentliga organisationer, särskilt de som arbetar med och för barn samt offer för våld i hemmet och könsrelaterat våld, är viktiga aktörer för att förhindra och hantera våld i hemmet och i nära relationer. Sådana organisationer kan också ge värdefulla bidrag till politik och lagstiftning tack vare sin erfarenhet på gräsrotsnivå. EU:s finansieringsprogram som programmet Rättsliga frågor och programmet för medborgare, jämlikhet, rättigheter och värden kan användas för att stödja insatser till skydd och stöd för offer för våld i hemmet och könsrelaterat våld, även för att säkerställa tillgång till rättvisa och finansiering av organisationer som arbetar med offer.

AF.

Gränsöverskridande separationer, skilsmässor och vårdnadstvister är mer komplexa och tar i allmänhet längre tid. Ökad rörlighet inom EU har lett till allt fler gränsöverskridande tvister som rör föräldraansvar och vårdnad om barn. Ett automatiskt erkännande av avgöranden i förfaranden som gäller vårdnadsrättigheter där könsrelaterat våld är involverat är problematiskt eftersom lagstiftningen om könsrelaterat våld skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, och våld i nära relationer inte erkänns som ett brott och en form av könsrelaterat våld i alla medlemsstater. Kommissionen måste öka sina ansträngningar för att i alla medlemsstater främja ett konsekvent och konkret genomförande av principerna och målen i FN:s konvention om barnets rättigheter, som alla EU-medlemsstater har ratificerat. Medlemsstaterna måste som parter i FN-konventionen om barnets rättigheter primärt se till barnets bästa i alla offentliga åtgärder, även i hanteringen av gränsöverskridande familjetvister. I artikel 83.1 i EUF-fördraget föreskrivs möjligheten att fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. I artikel 83.2 i EUF-fördraget föreskrivs möjligheten att fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för att säkerställa ett effektivt genomförande av en unionspolitik på ett område som har varit föremål för harmoniseringsåtgärder.

AG.

I artikel 82.2 i EUF-fördraget föreskrivs fastställande av tillämpliga minimiregler i medlemsstaterna för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, särskilt vad gäller brottsoffers rättigheter.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar EU Road Safety Policy Framework 2021-2030 – Next steps towards ”Vision Zero” (SWD(2019)0283) av den 19 juni 2019,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Strategi för hållbar och smart mobilitet – att sätta EU-transporterna på rätt spår för framtiden (COM(2020)0789) av den 9 december 2020,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (direktivet om gränsöverskridande verkställighet) (1) ,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (2) (körkortsdirektivet),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2144 av den 27 november 2019 om krav för typgodkännande av motorfordon och deras släpvagnar samt de system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, med avseende på deras allmänna säkerhet och skydd för personer i fordonet och oskyddade trafikanter (3) (förordningen om allmän säkerhet),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 april 2021 om genomföranderapporten om vägtrafiksäkerhetsaspekterna av trafiksäkerhetspaketet (4),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2017 om trafiksäkerhet för att stödja innehållet i Vallettaförklaringen från mars 2017,

—

med beaktande av Stockholmsförklaringen av den 19–20 februari 2020 vid den tredje globala ministerkonferensen om trafiksäkerhet,

—

med beaktande av rådets förklaring av den 7 oktober 2015 om cykling som ett klimatvänligt transportsätt, undertecknad av EU:s transportministrar vid det informella mötet i Luxemburg,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandet från utskottet för transport och turism (A9-0211/2021), och av följande skäl:

A.

Antalet dödsfall på vägarna i EU är fortfarande omkring 22 700 varje år och cirka 120 000 människor skadas allvarligt. Över 11 800 barn och ungdomar upp till 17 år har omkommit i vägtrafikolyckor i EU de senaste tio åren. Framstegen mot att minska antalet dödsolyckor i EU har stagnerat under de senaste åren, vilket innebar att målet om att halvera antalet döda mellan 2010 och 2020 inte nåddes. Dessa siffror utgör ett oacceptabelt mänskligt och socialt pris för EU:s invånare. De externa kostnaderna för trafikolyckor i EU utgör ungefär 2 % av dess årliga BNP.

B.

EU står inför nya trender och utmaningar inom automatiseringen som kan ha stora effekter på trafiksäkerheten. De växande problemen med att förare distraheras av mobila enheter måste lösas. Inom en nära framtid kommer närvaron av både fordon som har stora automatiserade eller uppkopplade funktioner och traditionella fordon i blandad trafik innebära nya risker, i synnerhet för oskyddade trafikanter som motorcyklister, cyklister och fotgängare.

C.

Tekniska framsteg, uppkopplingar, automatisering och delningsekonomin ger nya tillfällen att förbättra trafiksäkerheten och motverka trafikstockningar, i synnerhet i stadsområden. Att utveckla synergierna mellan säkerhets- och hållbarhetsåtgärder och att gå vidare med den modala omställningen i riktning mot kollektivtrafik och aktiv rörlighet kan leda till lägre koldioxidutsläpp, förbättrad luftkvalitet och hjälp att utveckla en mer aktiv och hälsosam livsstil.

D.

Passagerare i bilar som fått fem stjärnor i Euro NCAP-testet (European New Car Assessment Programme) löpte 68 % mindre risk att råka ut för en olycka med dödlig utgång och 23 % mindre risk att råka ut för en svår personskadeolycka än passagerare i tvåstjärniga bilar.

E.

De oskyddade trafikanternas andel av dödsfallen stiger eftersom bilister är de som gynnas mest av förbättrad fordonssäkerhet och andra trafiksäkerhetsåtgärder. Nya bilar som säljs i EU har allt större vikt, effekt och topphastighet, vilket innebär större risker i trafiken. Säkerheten för cyklister, motorcyklister och fotgängare måste förbättras omedelbart.

F.

Motordrivna tvåhjuliga fordon står för 17 % av alla dödsfall i trafiken, trots att de bara står för 2 % av den totala tillryggalagda vägsträckan. Det finns stora skillnader mellan olika länder. Under de kommande tio åren bör EU prioritera ytterligare åtgärder för att göra dessa fordon säkrare.

G.

Enligt en studie från kommissionen inträffar endast 8 % av dödsfallen på motorvägar, 37 % i städer och 54 % på landsvägar. Nya investeringar i, eller ordentligt underhåll av, befintlig infrastruktur under dess livscykel är nyckeln till trafiksäkerhet.

H.

Inte alla olycksoffer rapporteras, vilket snedvrider den tillgängliga statistiken. Det behövs effektiva testmetoder för att fastställa det faktiska antalet trafikolycksoffer.

I.

Att säkerställa och genomdriva ett säkert beteende hos trafikanterna, såsom rätt hastighet, användning av skyddsutrustning såsom säkerhetsbälte och hjälm, nykter körning och undvikande av distraktioner under körning, cykling och gång, är avgörande för att förebygga och motverka dödsolyckor i trafiken.

J.

Det finns könsrelaterade, åldersrelaterade och sociala orättvisor inom rörligheten och trafiksäkerheten.

K.

För att uppnå EU:s nya trafiksäkerhetsmål behövs det mer intensiva och samarbetsvilliga insatser för att utveckla starka europeiska trafiksäkerhetspolitiska strategier med stöd från berörda parter, forskning och innovation, för att kunna utarbeta politiskt grundade lösningar som bygger på stabil data- och konsekvensanalys, fler och riktade efterlevnadsåtgärder på nationell nivå och ett effektivt, gränsöverskridande samarbete för att kunna verkställa påföljder.

L.

40–60 % av alla arbetsrelaterade dödsfall är trafikolyckor som inträffar under arbetet eller under pendlingen till arbetet. Förartrötthet är vanligt på EU:s vägar.

M.

Genomförande av de nationella trafiksäkerhetsplanerna och EU:s nya trafiksäkerhetspolitiska ram kräver stabila och tillräckliga ekonomiska resurser från både medlemsstaterna och EU-budgeten.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 december 2019Den europeiska gröna given (COM(2019)0640) och Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2020 om den europeiska gröna given (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 maj 2020Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (COM(2020)0381),

—

med beaktande av EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 som fastställs i kommissionens meddelande av den 20 maj 2020EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv (COM(2020)0380), och särskilt punkt 2.2.6 om att ”återställa god miljöstatus för marina ekosystem”, ”även genom att tillhandahålla finansiella incitament genom de framtida finansiella instrumenten för fiske och havspolitik för skyddade marina områden (inbegripet Natura 2000-områden och de som inrättats genom internationella eller regionala avtal)”,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 juni 2020Mot ett mer hållbart fiske i EU: lägesrapport och riktlinjer för 2021 (COM(2020)0248),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 17 september 2020Årlig strategi för hållbar tillväxt 2021 (COM(2020)0575),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden (6), och förslaget till Europaparlamentets och rådets till förordning om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 (COM(2018)0390),

—

med beaktande av rådets direktiv (EU) 2017/159 av den 19 december 2016 om genomförande av avtalet om genomförande av Internationella arbetsorganisationens konvention om arbete ombord på fiskefartyg från 2007 som ingicks den 21 maj 2012 mellan Organisationen för lantbrukskooperativ i Europeiska unionen (Cogeca), Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) och Sammanslutningen för de nationella fiskeriföretagsorganisationerna inom Europeiska unionen (Europêche) (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken (8),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2107 av den 15 november 2017 om införande av förvaltnings-, bevarande- och kontrollåtgärder som ska tillämpas i konventionsområdet för Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat) (9),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1022 av den 20 juni 2019 om upprättande av en flerårig plan för de fisken som utnyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet (10),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/982 om ändring av förordning (EU) nr 1343/2011 om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) (11),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/560 av den 23 april 2020 om ändring av förordningarna (EU) nr 508/2014 och (EU) nr 1379/2013 vad gäller särskilda åtgärder för att lindra effekterna av covid-19-utbrottet inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (12),

—

med beaktande av rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 25 juni 2020 om genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG) (COM(2020)0259),

—

med beaktande av Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 26/2020 av den 26 november 2020Den marina miljön: EU:s skydd är brett men saknar djup,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 9 februari 2021Förnyat partnerskap med det södra grannskapet – En ny agenda för Medelhavsområdet (JOIN(2021)0002),

—

med beaktande av artiklarna 38 och 39 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av den europeiska grannskapspolitiken (EGP),

—

med beaktande av FN:s havsrättskonvention (Unclos),

—

med beaktande av AKFM:s strategi på medellång sikt (2017–2020) för hållbart fiske i Medelhavet och Svarta havet,

—

med beaktande av 2018 års AKFM-rapport om tillståndet för fisket i Medelhavet och Svarta havet,

—

med beaktande av mål för hållbar utveckling nr 14 om att ”bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling”, som antogs av FN:s generalförsamling den 25 september 2015,

—

med beaktande av 2020 års rapport från kommissionens vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommitté för fiskerisektorn (STECF) Monitoring the performance of the Common Fisheries Policy (STECF-Adhoc-20-01),

—

med beaktande av kommissionens retrospektiva utvärdering från 2016 av Medelhavsförordningen,

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport nr 17/2019 Marine messages II – Navigating the course towards clean, healthy and productive seas through implementation of an ecosystem-based approach,

—

med beaktande av konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion (Barcelonakonventionen) och tillhörande EU-protokoll och beslut,

—

med beaktande av ministerförklaringen från kuststaterna runt Medelhavet, MedFish4Ever, som antogs i Valletta, Malta den 30 mars 2017,

—

med beaktande ministerförklaringen från Sofia av den 7 juni 2018,

—

med beaktande av ministerförklaringen av den 26 september 2018 om genomförande av en regional handlingsplan för småskaligt och hållbart fiske i Medelhavet och Svarta havet,

—

med beaktande av 2019 års övergripande bedömningsrapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster från den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster,

—

med beaktande av 2019 års särskilda rapport från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) Ocean and Cryosphere in a Changing Climate,

—

med beaktande av del II avsnitt 2 i Unclos om territorialhavets gränser,

—

med beaktande av den första bedömningsrapporten om Medelhavsområdet (MAR1) från det oberoende nätverket av experter på klimat- och miljöförändringar i Medelhavet (MedECC),

—

med beaktande av rapporten från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och AKFM om tillståndet för fisket i Medelhavet och Svarta havet 2020,

—

med beaktande av fiskeriutskottets betänkande om hur temperaturökningen i haven påverkar fiskbestånden och fisket (2019/2163(INI)),

—

med beaktande av yttrandet från fiskeriutskottet till utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (2020/2260(INI)) PECH_AD(2021)662054,

—

med beaktande av sin lagstiftningsresolution av den 17 april 2020 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordningarna (EU) nr 1379/2013 och (EU) nr 508/2014 vad gäller särskilda åtgärder för att lindra effekterna av covid-19-utbrottet inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (COM(2020)0142 – C9-0093/2020 – 2020/0059(COD)) (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2021 om mer fisk i haven – åtgärder för att främja återhämtning av bestånd över maximal hållbar avkastning, inbegripet återhämtningsområden för fisk och marina skyddsområden (14),

—

med beaktande av de aktuella och långsiktiga negativa socioekonomiska effekter som covid-19-pandemin har haft på sektorn, inbegripet detaljhandlare och den småskaliga handeln med färska livsmedelsprodukter,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A9-0225/2021) och av följande skäl:

A.

Medelhavet är en av de platser som har störst biologisk mångfald i världen och är även ett havsområde med kustsamhällen som är starkt beroende av fisket, framför allt det icke-industriella fisket. För närvarande är miljösituationen oroande, delvis på grund av överfiske, vilket allvarligt äventyrar inte bara den biologiska mångfalden utan även överlevnaden i en sektor vars minskade lönsamhet kan få oerhört negativa socioekonomiska återverkningar på fiskesamhällen, industrin och närliggande sektorer.

B.

Fiskbestånden har inte obegränsad reproduktionskapacitet, och efterfrågan på och konsumtionen av fisk ökar ständigt.

C.

Situationen i Medelhavet – särskilt i västra Medelhavsområdet där man genomför nya åtgärder som det fortfarande är för tidigt att utvärdera i sin helhet eftersom fler initiativ måste genomföras – och Svarta havet har i stort sett varit oförändrad sedan datainsamlingen inleddes 2003, även om biomassan kan ha ökat något sedan 2012.

D.

Enligt 2020 års rapport från AKFM om tillståndet för fisket i Medelhavet och Svarta havet minskade andelen överfiskade fiskbestånd från 88 % år 2014 till 75 % år 2018, vilket tydligt visar att mycket återstår att göra, men ändå återspeglar gradvis bättre resultat till följd av fiskares engagemang i hela regionen. Enligt STECF är situationen för många fiskbestånd fortsatt kritisk eftersom mer än 80 % av de fiskbestånd som utvärderas vetenskapligt utnyttjas över nivåer för maximal hållbar avkastning.

E.

Förordningen om en flerårig plan för förvaltning av de fisken som utnyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet antogs 2019 och vi måste invänta effekterna av åtgärderna i den planen.

F.

Begränsningar av fiskeverksamheten har betydande socioekonomiska effekter försämrar lönsamheten för tusentals företag så pass mycket att deras överlevnad hotas, vilket kan få förödande återverkningar för sysselsättningen och den sociala sammanhållningen i kustområdena.

G.

Att bestånd utarmas och den marina biologiska mångfalden urholkas innebär ett hot mot livsmedelstryggheten i kustsamhällen, liksom mot arbetstillfällen och inkomster inom hela värdekedjan för det småskaliga fisket.

H.

Varierande efterlevnad av fiskerestriktionerna innebär att det inte att går att uppnå de angivna målen, och de som följer restriktionerna missgynnas klart.

I.

Europeiska fiskeri- och vattenbruksfonden bör användas både till att mildra negativa socioekonomiska effekter och till att diversifiera sektorn.

J.

Fiskeflottan i Medelhavet består till största delen av fartyg för småskaligt icke-industriellt fiske som står för över 84 % av fiskeflottan och 60 % av jobben i Medelhavsområdet. Vissa flottor har krympt avsevärt, i olika stor omfattning i olika EU-länder och tredjeländer, med avsevärd effekt på de lokala ekonomierna, men tendenserna för antalet fartyg har förblivit relativt stabila.

K.

För de flesta kust- och öområden är det småskaliga fisket ett traditionellt fiske som är en del av en livsstil och en betydande försörjningskälla som kräver särskilda åtgärder och särskilt stöd för att kunna växa och frodas.

L.

Det är nödvändigt att uppnå en sund fiskbeståndsnivå för att förhindra förluster av arbetstillfällen och upprätthålla viktiga ekonomiska sektorer som är beroende av fisket.

M.

Påfrestningarna på fiskbestånden och den marina biologiska mångfalden i Medelhavet beror inte bara på fisket utan även på andra mänskliga faktorer som plastföroreningar, bränslespill, förlust av livsmiljöer, sjöfart och klimatförändringar och på spridningen av invasiva främmande arter.

N.

Statistiken visar på en stadig ökning av konsumtionen av fiskeriprodukter tillsammans med en motsvarande ökning av importen.

O.

Det finns utrymme för förbättringar av märkningen av europeiska produkter för att höja värdet på fisket i Medelhavet och förbättra spårbarheten och samtidigt bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU).

P.

Produktionen minskar stadigt och det måste vidtas åtgärder för att återställa resursernas hållbarhet.

Q.

Fiske och vattenbruk hör till de sektorer som drabbats hårdast av covid-19-pandemin, på grund av en plötslig nedgång i efterfrågan.

R.

Kommissionen har föreslagit en rad tillfälliga och riktade åtgärder för att hantera fiskebranschens utmaningar i samband med covid-19.

S.

Den politiska instabiliteten och oroligheterna i Libyen utgör ett påtagligt hot mot de EU-fiskare som är verksamma i södra Medelhavsområdet, med risker för deras personliga frihet och säkerheten i fiskeverksamheten.

T.

EU:s fiskare måste följa regler för bevarande av fiskbestånd medan dessa regler inte gäller för andra Medelhavsländer, vilket undergräver de insatser som görs för att återställa bestånden och medför otillbörlig konkurrens med EU-fisket.

U.

Medelhavet värms upp 20 % snabbare än resten av världen, och klimatförändringar skulle enligt MedECC kunna leda till lokal utrotning fram till 2050 av upp till 50 % av den fisk och de marina ryggradslösa djur som exploateras kommersiellt.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

—

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/1449 av den 3 september 2021 om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 540/2011 vad gäller förlängning av godkännandeperioderna för de verksamma ämnena 2-fenylfenol (inkl. dess salter, t.ex. natriumsalt), 8-hydroxikinolin, amidosulfuron, bifenox, klormekvat, klorotoluron, klofentezin, klomazon, cypermetrin, daminozid, deltametrin, dikamba, difenokonazol, diflufenikan, dimetaklor, etofenprox, fenoxaprop-P, fenpropidin, fludioxonil, flufenacet, fostiazat, indoxakarb, lenacil, MCPA, MCPB, nikosulfuron, paraffinoljor, paraffinolja, penkonazol, pikloram, propakizafop, prosulfokarb, kizalofop-P-etyl, kizalofop-P-tefuryl, svavel, tetrakonazol, triallat, triflusulfuron och tritosulfuron (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (2), särskilt artikel 17 första stycket och artikel 21,

—

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/408 av den 11 mars 2015 om genomförande av artikel 80.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upprättande av en förteckning över kandidatämnen för substitution (3),

—

med beaktande av artiklarna 11 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2018 om genomförandet av förordning (EG) nr 1107/2009 om växtskyddsmedel (5),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 10 oktober 2019 och den 26 november 2020 med en invändning mot de föregående förlängningarna av godkännandeperioden för det verksamma ämnet klorotoluron (6),

—

med beaktande av artikel 112.2 och 112.3 i arbetsordningen,

—

med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och av följande skäl:

A.

Klorotoluron togs upp i bilaga I till rådets direktiv 91/414/EEG (7) den 1 mars 2006 genom kommissionens direktiv 2005/53/EG (8) och har ansetts vara godkänt i enlighet med förordning (EG) nr 1107/2009.

B.

Sedan 2013 pågår ett förfarande för att förnya godkännandet av klorotoluron enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 844/2012 (9).

C.

Godkännandeperioden för det verksamma ämnet klorotoluron har redan förlängts med ett år genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 533/2013 (10) och därefter med ett år varje år sedan 2017 genom kommissionens genomförandeförordningar (EU) 2017/1511 (11), (EU) 2018/1262 (12), (EU) 2019/1589 (13), (EU) 2020/1511 (14) och nu ännu en gång med ett år genom genomförandeförordning (EU) 2021/1449, som förlänger godkännandeperioden till den 31 oktober 2022.

D.

Kommissionen har inte kunnat förklara skälen till förlängningen med annat än följande: ”På grund av att bedömningen av dessa ämnen har försenats av orsaker som de sökande inte råder över kommer godkännandena av de verksamma ämnena sannolikt att löpa ut innan något beslut om att förnya dem har fattats”.

E.

Förordning (EG) nr 1107/2009 syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för såväl människors och djurs hälsa som miljön och samtidigt skydda EU-jordbrukets konkurrenskraft. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att skydda känsliga befolkningsgrupper, bland annat gravida kvinnor och barn.

F.

Försiktighetsprincipen bör tillämpas, och förordning (EG) nr 1107/2009 fastställer att ämnen bör ingå i växtskyddsmedel endast om det har visats att de har klara fördelar för växtproduktionen och att de inte förväntas ha några skadliga effekter på människors och djurs hälsa eller några oacceptabla effekter på miljön.

G.

I förordning (EG) nr 1107/2009 anges att godkännandeperioden för verksamma ämnen bör vara tidsbegränsad med hänsyn till säkerheten. Godkännandeperioden bör stå i proportion till de eventuella risker som är förenade med användningen av dessa ämnen. I detta fall är det dock tydligt att en sådan proportionalitet saknas.

H.

Under de 15 år som gått sedan det godkändes som verksamt ämne har klorotoluron identifierats som ett troligen hormonstörande ämne. Ändå har man under denna tid varken omprövat eller dragit tillbaka dess godkännande.

I.

Kommissionen och medlemsstaterna har möjligheten och ansvaret att agera i enlighet med försiktighetsprincipen när det finns en risk för skadliga effekter på hälsan men det fortfarande råder vetenskaplig osäkerhet, genom att vidta provisoriska riskhanteringsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa.

J.

Närmare bestämt fastställs det i artikel 21 i förordning (EG) nr 1107/2009 att kommissionen när som helst får ompröva godkännandet av ett verksamt ämne, särskilt om den mot bakgrund av nya vetenskapliga och tekniska rön anser att det finns indikationer på att ämnet inte längre uppfyller kriterierna för godkännande i artikel 4 i den förordningen, och denna omprövning kan leda till att godkännandet av ämnet återkallas eller ändras.

K.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 (15) har klorotoluron en harmoniserad klassificering som mycket giftigt för vattenlevande organismer, mycket giftigt för vattenlevande organismer med långtidseffekter, misstänks kunna orsaka cancer (carc. 2) och misstänks kunna skada det ofödda barnet (repr. 2).

L.

Klorotoluron har i vetenskapliga publikationer (16) förknippats med hormonstörande egenskaper.

M.

Klorotoluron togs 2015 upp på förteckningen över kandidatämnen för substitution genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/408, eftersom det anses ha hormonstörande egenskaper som kan ge skadliga effekter för människor och eftersom det uppfyller kriterierna för att betraktas som ett persistent och toxiskt ämne.

N.

Enligt punkt 3.6.5 i bilaga II till förordning (EG) nr 1107/2009 får ett verksamt ämne inte godkännas om det anses ha hormonstörande egenskaper som kan ge skadliga effekter för människor, såvida inte människors exponering för detta verksamma ämne i ett växtskyddsmedel under realistiska föreslagna användningsförhållanden är försumbar, dvs. produkten används i slutna system eller under andra förhållanden som utesluter kontakt med människor och där resthalterna av det berörda verksamma ämnet i livsmedel och foder inte överskrider det standardvärde som fastställs i enlighet med artikel 18.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 (17).

O.

Det är oacceptabelt att ett ämne som sannolikt uppfyller uteslutningskriterierna för verksamma ämnen som har hormonstörande egenskaper får fortsätta att användas i unionen och därmed äventyrar folkhälsan och miljön.

P.

Sökande kan utnyttja den inbyggda automatiken i kommissionens arbetsmetoder, där godkännandeperioderna för verksamma ämnen omedelbart förlängs om den förnyade riskbedömningen inte är klar, genom att avsiktligen dra ut på förfarandet för förnyad bedömning genom att tillhandahålla ofullständiga uppgifter och begära fler undantag och särskilda villkor, vilket leder till oacceptabla risker för miljön och människors hälsa eftersom exponeringen för det farliga ämnet under tiden fortsätter.

Q.

I sin resolution av den 13 september 2018 uppmanade Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att ”se till att den förfarandemässiga förlängningen av godkännandeperioden medan förfarandet pågår, i enlighet med artikel 17 i förordningen, inte tillämpas på verksamma ämnen som är mutagena, cancerogena eller reproduktionstoxiska och därför i kategori 1A eller 1B, eller verksamma ämnen som har endokrinstörande egenskaper och är skadliga för människor eller djur, vilket för närvarande är fallet i fråga om ämnen såsom flumioxazin, tiakloprid, klortoluron [sic] och dimoxistrobin”.

R.

Parlamentet har redan i sina resolutioner av den 10 oktober 2019 och den 26 november 2020 invänt mot de föregående förlängningarna av godkännandeperioden för klorotoluron.

S.

I sina svar (18) på de föregående invändningarna mot förlängningarna av godkännandeperioden för klorotoluron hänvisar kommissionen bara till den studie som låg till grund för den konsekvensbedömning som genomfördes inför antagandet av kommissionens förordning (EU) 2018/605 (19), där klorotoluron inte identifierades som ett potentiellt hormonstörande ämne, men kommissionen bortser från att studien inte ledde till att klorotoluron avfördes från förteckningen över kandidatämnen för substitution.

T.

Efter antagandet av kommissionen delegerade förordning (EU) 2017/2100 (20) och förordning (EU) 2018/605 gav kommissionen Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) och Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) i uppgift att ta fram harmoniserade riktlinjer för att säkerställa att de kriterier för hormonstörande ämnen som antagits av unionen tillämpas konsekvent vid bedömningen av biocider och bekämpningsmedel i unionen. Dessa riktlinjer, som omfattar nya OECD-tester, offentliggjordes i juni 2018 (21), men har inte använts för att bedöma klorotolurons hormonstörande egenskaper.

U.

Det har därför inte gjorts någon ordentlig bedömning av klorotoluron som skulle kunna göra att det inte längre betraktas som ett hormonstörande ämne.

V.

Utkastet till bedömningsrapporten om förnyelse för klorotoluron har ännu inte bedömts av Efsa.

W.

Efter den föregående förlängningen 2020 av godkännandet av flera verksamma ämnen, däribland klorotoluron, genom genomförandeförordning (EU) 2020/1511, är det bara ett av de 27 ämnena som omfattas av den genomförandeförordningen som inte förnyats, medan godkännandeperioderna för så många som 39 ämnen kommer att förlängas igen genom genomförandeförordning (EU) 2021/1449, varav många för tredje eller fjärde gången.

X.

Difenokonazol, använt ensamt eller i kombination med andra azoler, såsom penkonazol, misstänks ge upphov till triazolresistens i svampstammen Aspergillus fumigatus. (22)

Y.

Triazolresistens hos Aspergillus fumigatus är ett växande folkhälsoproblem. (23) Data från flera studier (24) talar starkt för att jordbruksazoler är orsaken till misslyckade medicinska behandlingar av patienter som inte tidigare behandlats med azoler under kliniska förhållanden.

Z.

En av fyra patienter som fått intensivvård på grund av covid-19-relaterade hälsoproblem har befunnits vara smittad med Aspergillus fumigatus, varav 15 % diagnostiserats med en resistent variant av svampen. Dessa patienter blir nästan obehandlingsbara, och deras överlevnadsgrad uppskattas till endast 20 %. (25)

AA.

Att förlänga godkännandeperioderna för ämnen som leder till resistens mot läkemedel mot svamp är oacceptabelt ur hälsosynpunkt.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 2 december 2020 från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik En ny agenda mellan EU och USA för globala förändringar (JOIN(2020)0022),

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från Transatlantiska lagstiftardialogen den 24 augusti 2020 om förbindelserna mellan EU och USA,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 7 december 2020 om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna,

—

med beaktande av vittnesmålet från USA:s utrikesminister Anthony Blinken inför den amerikanska senatens utskott för yttre förbindelser den 19 januari 2021,

—

med beaktande av uttalandet från Europeiska rådets medlemmar av den 26 februari 2021 om säkerhet och försvar,

—

med beaktande av ordförande Ursula von der Leyens och utrikesminister Anthony Blinkens gemensamma presskonferens den 24 mars 2021,

—

med beaktande av det gemensamma pressmeddelandet av den 24 mars 2021 från USA:s utrikesminister och vice ordförande för kommissionen/ unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik,

—

med beaktande av uttalandet från USA:s utrikesministerium av den 26 april 2021 med titeln USA:s åtagande för västra Balkan,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 14 november 2016 om genomförandet av den globala strategin för Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik, vilken har titeln Delade visioner, gemensamma åtgärder: Ett starkare Europa,

—

med beaktande av EU:s och Natos gemensamma förklaring om samarbete som undertecknades i Warszawa den 8 juli 2016 av Europeiska rådets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande och Natos generalsekreterare,

—

med beaktande av diskussionen med Natos generalsekreterare vid det gemensamma sammanträdet med utskottet för utrikesfrågor, underutskottet för säkerhet och försvar och delegationen för förbindelserna med Natos parlamentariska församling den 15 mars 2021,

—

med beaktande av vice ordförandens/den höga representantens deltagande i mötet för Natos försvarsministrar den 17 och 18 februari 2021 och i mötet för Natos utrikesministrar den 23 och 24 mars 2021,