—

med beaktande av rådets förordning (EU) 2019/2236 av den 16 december 2019 om fastställande för 2020 av de fiskemöjligheter för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd som är tillämpliga i Medelhavet och Svarta havet (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken (2),

—

med beaktande av FN:s mål 14 för hållbar utveckling ”Hav och marina resurser”,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektivet om en marin strategi) (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/982 av den 5 juni 2019 om ändring av förordning (EU) nr 1343/2011 om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/89/EU av den 23 juli 2014 om upprättandet av en ram för havsplanering (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden (7) (EHFF),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och om ändring av förordning (EU) 2017/1004,

—

med beaktande av sin lagstiftningsresolution av den 11 mars 2021 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 768/2005, (EG) nr 1967/2006, och (EG) nr 1005/2008 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 vad gäller fiskerikontroll (8),

—

med beaktande av AKFM:s strategi på medellång sikt (2017–2020) för ett hållbart fiske i Medelhavet och Svarta havet och dess beslut om en ny strategi för 2021–2025,

—

med beaktande av AKFM:s beslut om att tillsammans utarbeta en ny strategi för fiske och vattenbruk i Medelhavet och Svarta havet för 2021–2025, som fattades under högnivåmötet den 3 november 2020,

—

med beaktande av kommissionens förslag avseende den europeiska gröna given och EU:s strategi för biologisk mångfald 2030,

—

med beaktande av ministerförklaringarna om en gemensam havsagenda för Svarta havet, antagna vid mötena i Burgas den 31 maj 2018 och i Bukarest den 9 maj 2019, vilka har undertecknats av alla sex kuststater vid Svarta havet,

—

med beaktande av stadgan för Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet, som har till syfte att förbättra den politiska dialogen och flera strategier i fråga om miljöskydd och utbyte av statistiska uppgifter,

—

med beaktande av den strategiska forsknings- och innovationsagendan för Svarta havet, som lanserades 2019 och som syftar till att främja en gemensam vision om en produktiv, sund, motståndskraftig och hållbar Svartahavsregion senast 2030,

—

med beaktande av förklaringarna från högnivåkonferenserna om fiske och vattenbruk i Svarta havet som ägde rum i Bukarest 2016 och i Sofia 2018 (ministerförklaringen från Sofia),

—

med beaktande av högnivåkonferenserna för berörda parter i Svartahavsregionen om den blå ekonomin som ägde rum i Bukarest (2014), Sofia (2015), Odessa (2016) och Batumi (2017),

—

med beaktande av 1992 års konvention om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Bukarestkonventionen) och dess protokoll, som Bulgarien och Rumänien är part i och i vilka EU har ställning som observatör, och med beaktande också av Svartahavskommissionens arbete på grundval av denna konvention,

—

med beaktande av ministerförklaringen om skydd av Svarta havet av den 7 april 1993,

—

med beaktande av Svartahavskommissionens program för integrerad övervakning och bedömning av Svarta havet för åren 2017–2022 (BSIMAP 2017-2022),

—

med beaktande av projektet BlackSea4Fish, som får ekonomiskt stöd från EU och som har en årlig budget på cirka 1 100 000 euro för att säkerställa en hållbar förvaltning av fiskbestånden i Svarta havet,

—

med beaktande av AKFM:s rekommendation från 2018 om ett regionalt forskningsprogram avseende fiske efter snäckan Rapana venosa i Svarta havet, som har som syfte att bedöma utbredningen, förekomsten, storleken och åldersstrukturen hos populationen av Rapana venosa i de deltagande länderna (Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Georgien och Ukraina),

—

med beaktande av rapporten från kommissionens vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommitté för fiskerinäringen av den 11 december 2020 om bedömningen av balansindikatorer för viktiga flottsegment och granskningen av nationella rapporter om medlemsstaternas ansträngningar för att uppnå balans mellan flottkapacitet och fiskemöjligheter,

—

med beaktande av 2010 års rapport från Europaparlamentets utredningsavdelning B om fisket i Svarta havet (”Fisheries in the Black Sea”),

—

med beaktande av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations uppförandekod från 1995 för ett ansvarsfullt fiske,

—

med beaktande av rapporterna från EU:s och FN:s utvecklingsprograms regionala initiativ (Emblas-I- och Emblas-II-projekten), som bidragit till att stärka tre länders kapacitet (Georgien, Ukraina och Ryssland) att på biologisk och kemisk väg övervaka vattenkvaliteten i Svarta havet i enlighet med EU:s vattenlagstiftning och som genomfördes mellan 2013 och 2014 (Emblas-I) och mellan 2014 och 2018 (Emblas-II),

—

med beaktande av AKFM:s rekommendation från 2009 om upprättande av en förteckning över fartyg som förmodas ha bedrivit olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) i AKFM:s tillämpningsområde,

—

med beaktande av AKFM:s regionala databas för nationell lagstiftning (GFCM-Lex), en onlineplattform som för närvarande omfattar nationell lagstiftning om bevarande av marina levande resurser och ekosystem i tre AKFM-länder och som AKFM har för avsikt att utvidga så att den i framtiden täcker in hela AKFM:s område (inklusive Svarta havet),

—

med beaktande av konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö från 1979 (Bernkonventionen), konventionen om skydd av flyttande vilda djur från 1979, konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter från 1973, konventionen om biologisk mångfald från 1992 och den paneuropeiska handlingsplanen för skydd av stör från 2018, som antagits inom ramen för Bernkonventionen,

—

med beaktande av AKFM:s rapport från 2020 om tillståndet för fisket i Medelhavet och Svarta havet,

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om nuvarande och framtida förvaltning av fisket i Svarta havet (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2021 om mer fisk i haven – för att främja återhämtning av bestånd över maximal hållbar avkastning, inbegripet återhämtningsområden för fisk och marina skyddsområden (10),

—

med beaktande av stödmekanismen för Svarta havet, som syftar till att ge vägledning och stöd till regeringar, privata investerare, handels- och industriorganisationer, forskningsinstitut, universitet och allmänheten när det gäller möjligheterna att delta i havsrelaterad verksamhet inom den blå ekonomin i Svartahavsområdet,

—

med beaktande av EU:s initiativ för svartahavssynergin och de tre rapporterna från kommissionen om genomförandet av svartahavssynergin av den 19 juni 2008 (COM(2008)0391), den 20 januari 2015 (SWD(2015)0006) och den 5 mars 2019 (SWD(2019)0100),

—

med beaktande av EU-strategin för Donauområdet, som bland annat syftar till att underlätta och samordna viktiga frågor, såsom biologisk mångfald och socioekonomisk utveckling i länderna i Donaubäckenet,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A9-0170/2021), och av följande skäl:

A.

Svarta havet är ett halvslutet hav som endast förbinds med en ocean genom Medelhavet, via Marmarasjön och Egeiska havet, och som omges av sex länder (Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Georgien, Ukraina och Ryssland), av vilka bara två är medlemsstater i EU (Bulgarien och Rumänien).

B.

Svarta havet har sedan 1960-talet genomgått dramatiska miljöförändringar till följd av påfrestningar såsom eutrofiering, introduktionen av invasiva arter och överfiske.

C.

De miljörelaterade systemskiftena i Svarta havet utlöstes av att toppredatorerna i den pelagiska näringsväven försvann och av att förekomsten av planktonätande fisk därefter minskade.

D.

I en stor del av Svarta havet råder syrebrist (87 %) och den syrehaltiga delen av havet har reducerats med 20–25 meter under de 20 senaste åren. Mänsklig verksamhet, såsom föroreningar, förstörelse av livsmiljöer och överfiske, ledde till en allvarlig försämring av ekosystemen i Svarta havet under 1980-talet. Med undantag för ett fåtal anaeroba bakterier finns det inget liv i havet på 50–200 meters djup.

E.

Åtta arter som fiskas i Svarta havet är av stort intresse för fiskerinäringen (ansjovis (Engraulis encrasicolus), skarpsill (Sprattus sprattus), taggmakrill (Trachurus mediterraneus), piggvar (Scophthalmus maximus), vitling (Merlangius merlangus), röd mulle (Mullus barbatus), snäckan Rapana venosa (Rapana venosa) och pigghaj (Squalus acanthias)), och av dessa tillhör de flesta gemensamma bestånd, medan två arter är föremål för kvoter, nämligen skarpsill, som har en autonom kvot, och piggvar, som har en kvot för total tillåten fångstmängd som fastställs av AKFM. Andra arter, såsom pigghaj, vitling och ansjovis, åtnjuter fortfarande inget skydd. Kvoten för skarpsill för 2020–2022 är densamma som 2011 med 11 445 ton per år för EU (8 032,5 ton för Bulgarien och 3 442,5 ton för Rumänien), medan EU:s kvot för piggvar har höjts från 114 ton till 150 ton per år och är jämnt fördelad mellan Bulgarien och Rumänien.

F.

Ett system med maximal hållbar avkastning för de ekonomiskt viktiga arterna i Svartahavsländerna kommer att gynna den biologiska mångfalden, liksom fiskerisektorns hållbarhet på medellång och lång sikt. Rumänien har infört en nationell kvot för andra arter än de två som är kvotbelagda på EU-nivå – såsom snäckan Rapana venosa (Rapana venosa), medelhavsblåmussla (Mytilus galloprovincialis), smörbult (Ponticola cephalargoides), randig venusmussla (Chamelea gallina), vitling och pigghaj.

G.

Enligt siffror från 2018 ligger den årliga konsumtionen av fisk per invånare i Bulgarien (7,00 kg) och i Rumänien (7,99 kg) långt under genomsnittet i EU (24,36 kg), vilket kan ses som en tillväxtmöjlighet för den lokala fiskerisektorn.

H.

I genomsnitt består fiskeflottan i samtliga sex Svartahavsländer till 91 procent av små fartyg. Nästan 95 procent av den bulgariska flottan och 87 procent av den rumänska flottan faller inom denna kategori.

I.

Enligt AKFM har den småskaliga sektorn i Svarta havet betydande bifångster av sårbara arter av hajar och rockor och marina däggdjur, såsom delfiner och tumlare.

J.

Småskaligt fiske är kännetecknande för Svartahavsområdet och nedre Donauområdet.

K.

I Svarta havet finns det fartyg som ägnar sig åt IUU-fiske, och kuststaterna har begränsad kapacitet att kontrollera fiskeinsatserna. Enligt de senast tillgängliga uppgifterna från AKFM av den 4–8 november 2019 har 65 fartyg identifierats som IUU-fiskefartyg.

L.

EHFF har anslagit över 88 miljoner euro till Bulgarien och över 168 miljoner euro till Rumänien för perioden 2014–2020. Enligt den senast tillgängliga informationen från den 31 december 2020 är utnyttjandegraden i båda länderna fortfarande en av de lägsta i EU; Bulgarien hade endast utnyttjat 36,34 procent av de anslagna medlen och Rumänien endast 33,72 procent. Lägre utnyttjandegrader skulle kunna innebära förlorade möjligheter för fiskesamhällena i dessa länder.

M.

Den rådgivande nämnden för Svarta havet är operationell och deltar i utformningen av EU:s strategier för fiske i Svarta havet. AKFM är det organ som handhar fiskeriförvaltningen för Svarta havet.

N.

Svartahavskommissionen agerar på uppdrag av Svartahavsländerna (Bulgarien, Georgien, Rumänien, Ryssland, Turkiet och Ukraina) som har undertecknat och kort därefter ratificerat Bukarestkonventionen. Enligt denna konvention är alla avtalsslutande parter skyldiga att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar i Svarta havet för att skydda och bevara denna marina miljö.

O.

Klimatförändringarna bidrar till en höjning av lufttemperaturen i Svartahavsregionen, vilket påverkar temperaturen i havet och följaktligen påverkar den biologiska mångfalden och de marina arterna. Denna förändring påverkar fiskerisektorn eftersom de resurser den är beroende av påverkas.

P.

Europeiska kommissionen har föreslagit den europeiska gröna given och EU:s strategi för biologisk mångfald 2030, som ligger till grund för lagstiftningspaket som ändrar gemenskapens regelverk på miljöområdet. Detta skulle kunna skapa nya möjligheter och åtgärder för att bättre integrera miljöfrågorna i sektorspolitiken, liksom för återställa arter och livsmiljöer och främja mer miljövänliga investeringar och strategier.

Q.

Svarta havets särdrag, såsom dess stora avrinningsområde, gör det till ett särskilt känsligt område för föroreningar i form av marint skräp och ansamling av mikroplast. Enligt den rapport som utarbetades som en del av projektet Emblas-Plus om Svarta havet finns det nästan dubbelt så mycket avfall i detta hav som i Medelhavet, vilket utan tvekan får konsekvenser för den biologiska mångfalden, fiskbestånden och fiskerisektorn.

R.

I Svarta havet finns det tre inhemska underarter av val, nämligen sadeldelfin, underarten i Svarta havet (Delphinus delphis ponticus), öresvin, underarten i Svarta havet (Tursiops truncatus ponticus) och tumlare, underarten i Svarta havet (Phocoena phocoena relicta), vilka alla klassificeras som utrotningshotade, och två av dem, nämligen öresvin, underarten i Svarta havet och tumlare, underarten i Svarta havet, omfattas av habitatdirektivet. Alla är köttätare och livnär sig huvudsakligen på fisk.

S.

Snäckan Rapana venosa betraktas som en invasiv art utan naturliga fiender i Svarta havet som utgör ett allvarligt hot mot bestånden av andra organismer. Samtidigt har den blivit en viktig inkomstkälla och är också en art som är föremål för kommersiellt fiske.

T.

Svarta havets ekosystem är beroende av flera av de stora europeiska floderna såsom Donau för vattentillrinningen. Detta beroende skapar en nära koppling mellan å ena sidan Donaus och andra floders ekologiska status och å andra sidan Svarta havets ekologiska status. Dessa floder transporterar stora mängder naturligt och antropogent skräp från inlandskällor. Både Donau och Svarta havet är hem för vissa arter, inklusive stör (Acipenseriformes) och svartahavsstaksill (Alosa immaculata).

U.

Försämring av dessa arters livsmiljö, störning av deras vandringsvägar, överexploatering av dem för kaviarframställning och för deras kötts skull samt föroreningar har nästintill utrotat stören från Donau och Svarta havet. Till följd av den kraftiga minskningen av antalet störar med fortplantningsförmåga kan denna art nuförtiden endast mycket sällan reproducera sig i vilt tillstånd. Både Donau och Svarta havet hade tidigare stora störbestånd.

V.

Den kraftiga nedgången i antalet lekmogna fiskar, vilket är en följd av minskade bestånd, leder till att störens naturliga fortplantning misslyckas genom att sannolikheten minskar för att de få återstående hanarna och honorna ska träffas och leka.

W.

Uppgifter från olika forskningsinstitut visar att populationerna av störarter är fragmenterade och att vissa generationer saknas, att störens naturliga fortplantning är otillräcklig, att antalet vuxna som migrerar till Donau för fortplantning är extremt lågt och att fem störarter (sterlett (Acipenser ruthenus), rysk stör (Acipenser gueldenstaedtii), stjärnstör (Acipenser stellatus), europeisk stör (Acipenser sturio) och belugastör (Huso huso)) är på väg att dö ut, medan arten glattdick (Acipenser nudiventris) redan anses vara utdöd.

X.

EU:s fiskerisektor tillämpar redan nu höga standarder, som måste ses över och anpassas för att säkerställa miljömässig och social hållbarhet längs hela värdekedjan, inbegripet arbetstagares rättigheter och djurs hälsa och välbefinnande, och för att tillhandahålla fiskeriprodukter av hög kvalitet.

Y.

Fritidsfisket kan erbjuda möjligheter, såsom verksamhets- eller inkomstdiversifiering, samtidigt som det är förenligt med miljömålen, med tanke på att fritidsfiske är en mycket selektiv form av fiske.

Z.

Covid-19-pandemin har fått allvarliga konsekvenser för fiskerisektorn i Svarta havet. Undersökningar visar att fiskerisektorn i Svarta havet har drabbats hårt under pandemin, i och med att de aktiva fartygens verksamhet har minskat med upp till 80 procent och att produktionen inledningsvis minskade med omkring 75 procent.

AA.

Covid-19-krisen har framhävt fiskets och vattenbrukets betydelse för att säkerställa tillgången till mat.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

—

med beaktande av Världshälsoorganisationens (WHO) uttalande av den 30 januari 2020, enligt vilket covid-19 klassas som ett internationellt hot mot människors hälsa,

—

med beaktande av de inledande orden från WHO:s generaldirektör vid pressbriefingen om covid-19 den 11 mars 2020, där han meddelade att covid-19 är en pandemi,

—

med beaktande av FN:s rapport från mars 2020 Shared Responsibility, Global Solidarity: Responding to the socio-economic impacts of COVID-19,

—

med beaktande av Världsbanksgruppens och Internationella valutafondens gemensamma uttalande av den 25 mars 2020 med en uppmaning till insatser i fråga om skulder för de länder som Internationella utvecklingsfonden arbetar med, och kommunikén från G20-ländernas finansministrar och centralbankschefer av den 15 april 2020 om ett tidsbundet uppskov av skuldavbetalningar för de fattigaste länder som begär anstånd,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 74/270 av den 2 april 2020 om global solidaritet för att bekämpa sjukdomen covid-19,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 74/274 av den 20 april 2020 om internationellt samarbete för att säkerställa global tillgång till läkemedel, vaccin och medicinsk utrustning för att hantera covid-19,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet från kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 8 april 2020 om EU:s globala svar på covid-19-pandemin (JOIN(2020)0011),

—

med beaktande av den internationella givarkonferens som anordnades av EU tillsammans med WHO och andra partner den 4 maj 2020 och som samlade in 7,4 miljarder euro i inledande finansiering för att sätta fart på det globala forskningssamarbetet,

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 28 maj 2020 till rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens återhämtningsinstrument för att stödja återhämtningen efter covid-19-pandemin (COM(2020)0441), i vilket det föreslås att upp till 5 miljarder euro i 2018 års priser ska avsättas för humanitärt bistånd utanför unionen,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2020 om det globala Team Europe-svaret på covid-19-pandemin,

—

med beaktande av förslaget i rådets utkast till slutsatser av den 10 juli 2020 om att tillhandahålla 5 miljarder euro till humanitärt bistånd via instrumentet för grannskapspolitik, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen, inom ramen för instrumentet Next Generation EU,

—

med beaktande av rådets förslag i utkastet till slutsatser av den 10 juli 2020 om ett fastställande av tydliga kriterier och villkor för tilldelningen av anslaget till den nya reserven för solidaritet och katastrofbistånd,

—

med beaktande av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) komponent i 2020 års globala humanitära åtgärdsplan för covid-19, som presenteras i dokumentet Addressing the impacts of COVID-19 in food crises, April-December 2020,

—

med beaktande av FN:s barnfonds (Unicef) artikel Protecting the most vulnerable children from the impact of coronavirus: An agenda for action, som publicerades den 3 april 2020 och uppdaterades den 21 september 2020,

—

med beaktande av Världslivsmedelsprogrammets rapport av den 29 september 2020WFP Global Response to Covid-19,

—

med beaktande av rapporten av den 20 april 2020 från nätverket för information om tryggad livsmedelsförsörjning 2020 Global Report on Food Crises 2020: Joint Analysis for Better Decisions,

—

med beaktande av rapporten av den 19 november 2020 från FN:s konferens om handel och utveckling Impact of the COVID-19 pandemic on trade and development: transitioning to a new normal,

—

med beaktande av rapporten från FAO, Internationella jordbruksutvecklingsfonden, Unicef, Världslivsmedelsprogrammet och WHO från 2020 The State of Food Security and Nutrition in the World 2020: Transforming food systems for affordable healthy diets,

—

med beaktande av diskussionsunderlaget från högnivåpanelen för tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition i kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS) från september 2020 Impacts of Covid-19 on food security and nutrition: developing effective policy responses to address the hunger and malnutrition pandemic,

—

med beaktande av Världshälsoförsamlingens resolution av den 28 maj 2019 om vatten, sanitet och hygien vid hälso- och sjukvårdsinrättningar,

—

med beaktande av lägesrapporten av den 23 november 2020 från Unaids programsamordningsstyrelse COVID-19 and HIV: Progress Report 2020,

—

med beaktande av FN:s politiska deklaration av den 23 september 2019 från generalförsamlingens högnivåmöte om allmän hälso- och sjukvård Universal Health Coverage: Moving together to build a healthier world ,

—

med beaktande av WHO:s rapport av den 15 oktober 2020Global Tuberculosis Report 2020,

—

med beaktande av rekommendationerna av den 5 maj 2004 från WHO:s samråd om zoonoser,

—

med beaktande av EU:s tredje handlingsplan för jämställdhet för 2021–2025 – en ambitiös agenda för jämställdhet och kvinnors egenmakt i EU:s yttre åtgärder,

—

med beaktande av policydokumentet av den 9 april 2020 från FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt (UN Women) The Impact of COVID-19 on Women,

—

med beaktande av rapporten av den 27 april 2020 från FN: s befolkningsfond (UNFPA) Impact of the COVID-19 Pandemic on Family Planning and Ending Gender-based Violence, Female Genital Mutilation and Child Marriage,

—

med beaktande av UNFPA:s artikel av den 28 april 2020Millions more cases of violence, child marriage, female genital mutilation, unintended pregnancy expected due to the COVID-19 pandemic,

—

med beaktande av WHO:s internationella hälsoreglemente från 2005,

—

med beaktande av det nya europeiska samförståndet om utveckling från 2018 Vår värld, vår värdighet, vår framtid,

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd från 2008,

—

med beaktande av sin resolution av den 27 oktober 2015 om ebolakrisen: långsiktiga lärdomar och hur hälso- och sjukvårdssystemen i utvecklingsländerna kan stärkas för att förebygga framtida kriser (1),

—

med beaktande av professor Sabine Oertelt-Prigiones studie av den 27 maj 2020The impact of sex and gender in the COVID-19 pandemic,

—

med beaktande av sin resolution av den 17 april 2020 om en samordnad EU-insats mot covid-19-pandemin och dess konsekvenser (2),

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandet från utskottet för kultur och utbildning,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A9-0151/2021), och av följande skäl:

A.

Covid-19 är en global pandemi som drabbar alla länder i världen.

B.

Enligt den särskilda rapporten från FN:s konferens för handel och utveckling Impact of the Covid-19 pandemic on trade and development: transitioning to a new normal från 2020 har de störningar som orsakats av covid-19 på ett verkligt och oproportionerligt sätt drabbat utsatta och missgynnade låginkomsthushåll, migranter, arbetstagare i den informella sektorn och ofta kvinnor, särskilt i utvecklingsländer, där befolkningarna inte omfattas av sociala skyddsnät men samtidigt drabbas särskilt hårt av den ökande arbetslösheten.

C.

Covid-19-pandemin har lett till ett ökat könsrelaterat våld och fler barnäktenskap samt förstorat existerande ojämlikheter, särskilt när det gäller tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster, däribland tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och har redan raderat vissa av de framsteg som gjorts på jämställdhetsområdet under de senaste årtiondena.

D.

Det humanitära biståndet är kraftigt underfinansierat, vilket gör det svårt att hantera effekterna av covid-19-pandemin i utvecklingsländerna på ett adekvat sätt.

E.

De ekonomiska och sociala effekterna av covid-19-pandemin har känts av främst i utvecklingsländerna. Den globala extrema fattigdomen förväntas öka 2020 för första gången på mer än 20 år, och detta leder till att utsatta individer avyttrar sina tillgångar, ökar sin upplåning och använder sina besparingar.

F.

Kortsiktigt humanitärt bistånd måste kombineras med stöd för att hantera befintliga utmaningar som säkerhet, fattigdom, fred, demokrati och klimatförändringar, i syfte att stärka den långsiktiga resiliensen.

G.

Smittorisken är oproportionerligt hög för miljontals flyktingar i hela världen, som ofta bor i tätbefolkade flyktingläger och uppsamlingscentrum, där enbart antalet barn beräknas uppgå till ca 3,7 miljoner.

H.

Covid-19-pandemin har haft en enorm inverkan på tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, särskilt för kvinnor och unga människor, på grund av nedprioriteringen av och störningarna i tillhandahållandet av tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt reserestriktioner och förändringar i beteende när det gäller att söka vård. 49 miljoner fler kvinnor har haft ett icke tillgodosett behov av moderna preventivmedel på grund av covid-19.

I.

Klimatförändringarna, den kontinuerliga globala förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av naturliga livsmiljöer ökar kraftigt risken för zoonotiska sjukdomar. Covid-19-pandemin får inte på något sätt användas som en ursäkt för att försena arbetet med att ta itu med klimat- och miljönödläget. Det finns ett akut behov av en grön, social återuppbyggnad av den globala ekonomin efter covid-19-pandemin.

J.

Covid-19-pandemin har avsevärt förvärrat utvecklingsländernas befintliga skuldproblem, och därmed ytterligare äventyrat deras ansträngningar för att mobilisera tillräckliga resurser i syfte att uppnå målen för hållbar utveckling, samtidigt som den också har lett till kraftigt minskade globala remitteringar och utländska direktinvesteringar.

K.

Under Covid-19-pandemin har trycket på offentliga hälso- och sjukvårdssystem och nedstängningsåtgärderna gjort tillgången till tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ännu mer begränsad, vilket äventyrar kvinnors hälsa.

L.

Enligt Unicef berördes 1,6 miljarder barn och ungdomar över hela världen av skolstängningar när dessa kulminerade 2020, och många hade inte tillgång till internet hemma. Minst 24 miljoner elever kan komma att hoppa av skolan på grund av covid-19-pandemin.

M.

Covid-19-pandemin ökar behoven i samhällen som drabbats av extrema väderförhållanden, naturkatastrofer och klimatförändringar.

N.

Störningarna i utbildningssystem runt om i världen till följd av covid-19-pandemin saknar sannolikt motstycke i modern tid, och stängningarna av skolor och utbildningsinrättningar har enligt Unesco drabbat 94 % av världens elever och studenter, och riskerar att ge bestående konsekvenser för många unga människors, särskilt flickors, långsiktiga framtidsutsikter. Skolstängningar till följd av pandemin har berövat utsatta barn skolmåltider och näringstjänster som är grundläggande för deras hälsa, och därigenom ökat antalet barn som går hungriga med 36 miljoner under 2020, och dessutom gjort dem mer utsatta för våld och övergrepp.

O.

Pandemin har visat hur sköra de globala leveranskedjorna är, särskilt i livsmedels- och hälso- och sjukvårdssektorerna, och den har gjort de utvecklingsländer som är beroende av dem mer sårbara. Pandemin innebär en möjlighet att utveckla mer hållbara och resilienta leveranskedjor, bland annat regionala värdekedjor, och att främja regional integration. Osäker livsmedelsförsörjning och undernäring ökar som en sekundär effekt av pandemin.

P.

Utbildning är viktig för att bryta den onda cirkeln av fattigdom och minska ojämlikheterna. Mål nr 4 för hållbar utveckling är att säkerställa jämlik utbildning av hög kvalitet för alla och främja möjligheter till livslångt lärande för alla, och detta är en förutsättning för att andra mål för hållbar utveckling ska kunna uppnås. Kulturens bidrag till hållbar utveckling lyfts fram i flera mål för hållbar utveckling, särskilt i mål nr 4.

Q.

Pandemin kommer att få förödande konsekvenser för människor i länder med underfinansierade hälso- och sjukvårdssystem, särskilt kvinnor och flickor, och för människor som lever i konfliktdrabbade länder. Till följd av pandemin kommer över 47 miljoner kvinnor och flickor runt om i världen att falla under fattigdomsgränsen 2021.

R.

De ekonomiska konsekvenserna av de åtgärder som har vidtagits för att hantera covid-19-pandemin i utvecklingsländerna kommer att förvärra befintliga ojämlikheter och sårbarheter, bland annat genom att ytterligare försvaga hälso- och sjukvårdsinfrastrukturen, försvåra livsmedelsförsörjningen, göra utbildningsklyftorna större och öka fattigdomen och det sociala utanförskapet.

S.

Omkring 1,8 miljarder människor löper en förhöjd risk att smittas av covid-19 och andra sjukdomar eftersom de använder eller arbetar i hälso- och sjukvårdsinrättningar som saknar grundläggande vattentjänster, enligt en rapport från WHO och Unicef från december 2020.

T.

Covid-19-pandemin har fått allvarliga konsekvenser för rutinmässiga immuniseringsprogram och andra grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster, vilket sätter människors liv på spel.

U.

Enligt aktuella uppgifter från FN:s befolkningsfond beräknas förseningar och avbrott i program för uppsökande verksamhet och utbildning om skadliga sedvänjor globalt leda till 2 miljoner ytterligare fall av kvinnlig könsstympning och 13 miljoner ytterligare barnäktenskap under det närmaste årtiondet jämfört med uppskattningarna före pandemin.

V.

Nedstängningarna har drabbat personer med fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar särskilt hårt.

W.

Det krävs bättre samordning, kapacitetsutbyte och samarbete i internationella insatser för att främja en effektiv och resilient koppling mellan humanitärt bistånd, utvecklingsåtgärder och fred.

X.

Under covid-19-pandemin har personer som lever med hiv, hbti-personer och andra utsatta grupper upplevt fler kränkningar av de mänskliga rättigheterna och en större stigmatisering och diskriminering, vilket visar att covid-19-åtgärder absolut måste vara fast förankrade i mänskliga rättigheter och jämlikhet, liksom vi har sett i hanteringen av hiv. Nyckelpopulationer har ibland nekats tillgång till tjänster eller utsatts för diskriminerande tillämpning av reglerna för covid-19-nedstängningar.

Y.

Konsekvenserna av covid-19 på medellång sikt kommer sannolikt att vara förödande, eftersom de raderar flera års utveckling, och kommer att kräva ett globalt samarbete på en aldrig tidigare skådad nivå.

Z.

Krisen till följd av pandemin har påskyndat den digitala omställningen och övergången till nya lärandeverktyg, såsom distansstudier och blandat lärande.

AA.

Vi måste återigen fastställa att för att uppnå målen för hållbar utveckling och målen i Parisavtalet så måste vi investera i mänsklig utveckling och anta en rättighetsbaserad strategi, och samtidigt respektera Busanprinciperna för effektivt utvecklingssamarbete.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

—

med beaktande av artikel 295 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)

—

med särskilt beaktande av artiklarna 2, 3.1, 3.3 andra stycket, 4.3, 5, 6, 7 och 11 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av de artiklar i EUF-fördraget som handlar om att respektera, skydda och främja demokratin, rättsstatligheten och de grundläggande rättigheterna i unionen, däribland artiklarna 70, 258, 259, 260, 263 och 265,

—

med beaktande av protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, och protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, vilka fogats till fördragen,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan),

—

med beaktande av Europeiska unionens domstols rättspraxis,

—

med beaktande av artikel 49 i EU-fördraget, Köpenhamnskriterierna och den uppsättning EU-regler som ett kandidatland måste uppfylla om det önskar bli medlem i unionen (EU:s regelverk),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 september 20202020 års rapport om rättsstatsprincipen – Rättsstatssituationen i EU (COM(2020)0580),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2092 av den 16 december 2020 om en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten (1) (förordningen om villkorlighet i samband med rättsstatsprincipen),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/692 av den 28 april 2021 om inrättande av programmet för medborgare, jämlikhet, rättigheter och värden och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1381/2013 och rådets förordning (EU) nr 390/2014 (2),

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s instrument för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och rekommendationerna och rapporterna från FN:s allmänna återkommande utvärdering samt rättspraxis från FN:s konventionsorgan och människorättsrådets särskilda förfaranden,

—

med beaktande av FN:s förklaring om försvarare av de mänskliga rättigheterna av den 8 mars 1999,

—

med beaktande av rekommendationer och rapporter från kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, högkommissarien för nationella minoriteter, representanten för mediefrihet och andra organ inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE),

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den europeiska sociala stadgan, rättspraxis i Europadomstolen och Europeiska kommittén för sociala rättigheter, samt konventionerna, rekommendationerna, resolutionerna och rapporterna från Europarådets parlamentariska församling, ministerkommitté, kommissarie för mänskliga rättigheter, europeiska kommission mot rasism och intolerans, styrkommitté för antidiskriminering, mångfald och integration, Venedigkommission och övriga organ,

—

med beaktande av samförståndsavtalet mellan Europarådet och Europeiska unionen av den 23 maj 2007 och rådets slutsatser av den 8 juli 2020 om EU:s prioriteringar för samarbetet med Europarådet 2020–2022,

—

med beaktande av FN:s konvention mot korruption,

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,

—

med beaktande av Europarådets verktygslåda för medlemsstaterna Respecting democracy, rule of law and human rights in the framework of the COVID-19 sanitary crisis (”Respekten för demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna i samband med covid-19-krisen”), av den 7 april 2020,

—

med beaktande av interimsrapporten om de åtgärder som vidtagits i EU:s medlemsstater till följd av covid-19-krisen och deras inverkan på demokratin, rättsstaten och de grundläggande rättigheterna, vilken antogs av Venedigkommissionen vid dess 124:e plenarsession den 8 oktober 2020,

—

med beaktande av partnerorganisationernas årsrapport för 2020 till Europarådets plattform för att främja skyddet av journalistiken och säkerheten för journalister,

—

med beaktande av kommissionens motiverade förslag till rådets beslut av den 20 december 2017 om fastslående av att det finns en klar risk för att Republiken Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen, utfärdat i enlighet med artikel 7.1 i fördraget om Europeiska unionen (COM(2017)0835),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 17 juli 2019 Att stärka rättsstatsprincipen inom unionen – En åtgärdsplan (COM(2019)0343),

—

med beaktande av 2020 års resultattavla för rättskipningen i EU,

—

med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 19 juni 2019Att ytterligare stärka rättsstatsprincipen inom unionen – Läget idag och vägar framåt, i vilket det föreslås att det ska inrättas ett årligt forum för grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen,

—

med beaktande av rapporten från Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs grupp för grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen från juni 2020 om den nationella utvecklingen ur civilsamhällets perspektiv (”National developments from a civil society perspective 2018-2019”),

—

med beaktande av rapporten från EU:s byrå för grundläggande rättigheter om utmaningar för civilsamhällesorganisationer som arbetar med människorättsfrågor i EU (Challenges facing civil society organisations working on human rights in the EU), offentliggjord den 17 januari 2018, byråns bulletiner från 2020 om covid-19-pandemins konsekvenser för grundläggande rättigheter i EU samt dess andra rapporter, uppgifter och verktyg, i synnerhet Europeiska unionens informationssystem för grundläggande rättigheter (Efris),

—

med beaktande av rapporten från EU:s byrå för grundläggande rättigheter av den 10 september 2020Antisemitism: Overview of antisemitic incidents recorded in the European Union (”Antisemitism: översikt av antisemitiska incidenter som dokumenterats i Europeiska unionen”),

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets rapport av den 5 mars 2020 om den femte översynen av medlemsstaternas genomförande av handlingsplanen från Peking (”Beijing + 25: the fifth review of the implementation of the Beijing Platform for Action in the EU Member States”),

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska unionens råd och medlemsstaterna, församlade i rådet, om att säkerställa respekt för rättsstatsprincipen av den 16 december 2014,

—

med beaktande av EU:s jämställdhetsstrategi för 2020–2025, EU:s hbtqi-jämställdhetsstrategi för 2020–2025, EU-strategin för barnets rättigheter för 2021–2024 och strategin för rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2021–2030,

—

med beaktande av EU:s handlingsplan mot rasism 2020–2025 och EU:s strategiska ram för romers jämlikhet, inkludering och deltagande,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2016 med rekommendationer till kommissionen om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 1 mars 2018 om kommissionens beslut att aktivera artikel 7.1 i EU-fördraget i fråga om situationen i Polen (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 april 2018 om behovet av att inrätta ett instrument för europeiska värden till stöd för civilsamhällesorganisationer som på lokal och nationell nivå främjar grundläggande värden inom Europeiska unionen (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 april 2018 om skyddet för undersökande journalister i Europa: fallet med den slovakiske journalisten Ján Kuciak samt Martina Kušnírová (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 september 2018 om ett förslag med en begäran till rådet att enligt artikel 7.1 i fördraget om Europeiska unionen fastställa huruvida det finns en klar risk för att Ungern allvarligt åsidosätter unionens värden (7),

—

med beaktande av resolution av den 13 november 2018 om rättsstatsprincipen i Rumänien (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 november 2018 om behovet av en övergripande EU-mekanism för skydd av demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 februari 2019 om bakslag för kvinnors rättigheter och jämställdhet i EU (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 mars 2019 om situationen avseende rättsstaten och kampen mot korruption inom EU, särskilt i Malta och Slovakien (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 december 2019 om rättsstatssituationen i Malta efter de senaste avslöjandena kring mordet på Daphne Caruana Galizia (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 december 2019 om allmän diskriminering och hatpropaganda som drabbar hbti-personer samt ”hbti-fria zoner” (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 januari 2020 om mänskliga rättigheter och demokrati i världen och Europeiska unionens politik på området – årsrapport 2018 (14),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2020 om de pågående utfrågningarna inom ramen för artikel 7.1 i EU-fördraget: Polen och Ungern (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 april 2020 om en samordnad EU-insats mot covid-19-pandemin och dess konsekvenser (16),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 juni 2020 om protesterna mot rasism till följd av George Floyds död (17),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 juni 2020 om återupptagandet av utredningen av Tjeckiens premiärminister för missbruk av EU-medel och potentiella intressekonflikter (18),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 september 2020 om förslaget till rådets beslut om fastslående av att det finns en klar risk för att Republiken Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen (19),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2020 om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter (20)

—

med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2020 om rättsstaten och de grundläggande rättigheterna i Bulgarien (21),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2020 om stärkandet av mediernas frihet: skyddet av journalister i Europa, hatpropaganda, desinformation och plattformarnas roll (22),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 november 2020 om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen – årsrapport för 2018–2019 (23),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 december 2020 om den fleråriga budgetramen 2021–2027, det interinstitutionella avtalet, EU:s återhämtningsinstrument och förordningen om rättsstatsprincipen (24),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 mars 2021 om förklaringen om EU som en frihetszon för hbtqi-personer (25),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2021 om tillämpning av förordning (EU, Euratom) 2020/2092, den till rättsstaten kopplade villkorlighetsmekanismen (26),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 april 2021 om mordet på Daphne Caruana Galizia och rättsstatssituationen i Malta (27),

—

med beaktande av sin bedömning av det europeiska mervärdet som åtföljde lagstiftningsinitiativbetänkandet om en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter från oktober 2016,

—

med beaktande av sin preliminära bedömning av det europeiska mervärdet av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter av den 23 april 2020,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandena från budgetkontrollutskottet, utskottet för rättsliga frågor, utskottet för konstitutionella frågor och utskottet för framställningar,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A9-0199/2021), och av följande skäl:

A.

Unionen bygger på de gemensamma värden som stadfästs i artikel 2 i EU-fördraget: respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter – värden som är gemensamma för EU-medlemsstaterna och som kandidatländer måste följa för att få gå med i unionen. Demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter är ömsesidigt förstärkande värden. Om de undergrävs kan det uppstå ett systemhot mot unionen. Respekten för rättsstaten är bindande för unionen som en helhet och dess medlemsstater på alla förvaltningsnivåer, inklusive subnationella enheter.

B.

Den årliga granskningscykeln för rättsstatsprincipen är ett välkommet komplement till de verktyg som finns tillgängliga för att upprätthålla de värden som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget, eftersom den innebär att situationen i alla EU:s medlemsstater granskas utifrån fyra pelare med direkt inverkan på respekten för rättsstatsprincipen. Mekanismen är utformad som en årlig cykel som ska säkerställa rättsstatsprincipen och förhindra att problem uppstår eller förvärras.

C.

Kommissionens första rapport om rättsstatsprincipen (2020 års rapport) har ett begränsat tillämpningsområde, eftersom den inte omfattar alla EU:s värden som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget.

D.

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande integrerades stadgan i fördragen fullt ut, och den är därmed rättsligt bindande för EU:s institutioner, organ och byråer, liksom för medlemsstaterna i samband med tillämpning av EU-lagstiftningen. En verklig kultur av grundläggande rättigheter måste utvecklas, främjas och stärkas inte bara inom EU-institutionerna, utan också inom medlemsstaterna, framför allt då de tillämpar och genomför EU-lagstiftningen, både internt och i förbindelser med tredjeländer.

E.

Även om 2020 års rapport ökar medvetenheten om oroväckande förhållanden innehåller den inte en tillräcklig bedömning av effektiviteten i de förändringar som genomförs av varje land, och inte heller några konkreta landsspecifika rekommendationer eller någon undersökning av hur väl ett land följer rättsstaten över tid, vilket skulle kunna äventyra dess avsedda förebyggande effekter.

F.

Utan en effektiv uppföljning genom årlig övervakning kan det hända att 2020 års rapport inte förhindrar, upptäcker eller effektivt tar itu med de systemutmaningar och den tillbakagång för rättsstatsprincipen som har kunnat observeras i flera EU-medlemsstater under de senaste åren. Upprätthållandet av rättsstatsprincipen är en nödvändig förutsättning för efterlevnad av principen om sund ekonomisk förvaltning och för skyddet av unionens ekonomiska intressen.

G.

Under de senaste åren har parlamentet i flera resolutioner påtalat allvarliga rättsstatsproblem i en rad medlemsstater (28).

H.

Tillbakagången när det gäller rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna i vissa länder påverkar allvarligt det ömsesidiga förtroendet för funktionsdugligheten för området med frihet, säkerhet och rättvisa och hotar unionens mål, som fastställs i artikel 3 i EU-fördraget, vilket visas av åtskilliga fall där den europeiska arresteringsordern satts under press på grund av djupgående tvivel på rättssystemets oberoende.

I.

Ombudsmannainstitutionerna och likabehandlingsorganen i medlemsstaterna spelar en avgörande roll för att slå vakt om de centrala rättsstatliga principerna, såsom transparens, ansvarsskyldighet och rättssäkerhet.

J.

De nödåtgärder som vidtagits som svar på covid-19-pandemin har påverkat utövandet av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter – såsom rätten till fri rörlighet, tillgång till rättvisa, tillgång till offentlig information, privatliv, föreningsfrihet och mötesfrihet – och har inverkat på systemet med demokratiska kontroller och motvikter. Det är därför helt avgörande att se till att det finns ändamålsenliga kontrollåtgärder i förhållande till regeringarnas åtgärder, till försvar av EU-medborgarnas rättigheter.

K.

Flera medlemsstater har rasat i internationella rankningar av pressfrihet, och våldet mot journalister har ökat. Hoten mot mediefriheten inbegriper trakasserier och angrepp mot journalister, åsidosättande av deras rättsliga skydd samt övertagande av medier och åtgärder som motiveras av ekonomiska eller politiska syften i mediesektorn. Den oroande utvecklingen mot att urholka yttrandefriheten och pressfriheten ger fel signaler inom EU och för EU-kandidatländerna.

L.

Det är nödvändigt att förstärka och effektivisera de befintliga mekanismerna och utveckla en effektiv EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter för att se till att de fördragsstadgade principerna och värdena upprätthålls överallt i unionen.

M.

Respekt för minoriteters rättigheter är ett av de politiska kriterier som ett kandidatland måste uppfylla vid anslutningen. Unionen har en viktig roll när det gäller att säkerställa respekt för nationella och språkliga minoriteter i kandidatländerna. Parlamentet har redan uppmanat kommissionen (29) att anta en gemensam ram med EU-minimistandarder för skydd av rättigheter för personer som tillhör minoriteter, väl förankrade i en rättslig ram som garanterar demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter i hela unionen.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

—

med beaktande av artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 5, 6 och 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av 1994 års internationella konferens om befolkning och utveckling (ICPD) som hölls i Kairo 1994, dess handlingsprogram samt resultaten från dess översynskonferenser,

—

med beaktande av Nairobiuttalandet av den 1 november 2019 om 25-årsdagen för den internationella konferensen om befolkning och utveckling (ICPD25), Accelerating the Promise, och av de nationella åtaganden, partneråtaganden och gemensamma åtgärder som tillkännagavs vid toppmötet i Nairobi,

—

med beaktande av handlingsplanen från Peking och resultaten från dess översynskonferenser,

—

med beaktande av Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs den 25 september 2015 och trädde i kraft den 1 januari 2016, och i synnerhet dess mål för hållbar utveckling 3, 5 och 16 samt de relaterade indikatorerna,

—

med beaktande av 2017, 2018, 2019 och 2020 års ”Contraception Atlases” som rangordnar tillgången till preventivmedel i det geografiska Europa och lyfter fram ojämlikheter i hela Europa samt det faktum att det icke tillgodosedda behovet av preventivmedel i vissa delar av Europa till stor del har gått obemärkt förbi,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess allmänna rekommendationer nr 21 (1994), nr 24 (1999), nr 28 (2010), nr 33 (2015) och nr 35 (2017),

—

med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen),

—

med beaktande av artikel 6 i FN:s konvention av den 3 maj 2008 om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 25 november 2020EU:s tredje handlingsplan för jämställdhet – en ambitiös agenda för jämställdhet och kvinnors egenmakt i EU:s yttre åtgärder (JOIN(2020)0017),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 november 2020 om det faktiska förbudet mot rätten till abort i Polen (1),

—

med beaktande av beslutet från kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor av den 28 februari 2020 i målet S.F.M. mot Spanien, 2020,

—

med beaktande av rapporten av den 25 september 2017 från Europarådets kommitté för jämlikhet och icke-diskriminering om främjande av mänskliga rättigheter för och undanröjande av diskriminering av intersexuella personer,

—

med beaktande av rapporten av den 2 april 2015 från Europarådets kommitté för jämlikhet och icke-diskriminering om diskriminering av transpersoner i Europa,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 mars 2020En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025 (COM(2020)0152),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 februari 2019 om intersexuella personers rättigheter (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/522 av den 24 mars 2021 om inrättande av ett program för unionens åtgärder på hälsoområdet (programmet EU för hälsa) för perioden 2021–2027 och om upphävande av förordning (EU) nr 282/2014 (3),

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets rapport av den 22 november 2019Beijing + 25: the fifth review of the implementation of the Beijing Platform for Action in the EU Member States,

—

med beaktande av Världshälsoorganisationens, WHO:s, regionkontor för Europa Handlingsplan för sexuell och reproduktiv hälsa: att uppnå Agenda 2030 för hållbar utveckling i Europa – ingen ska lämnas utanför, som har tre nära sammanflätade mål: ”att göra det möjligt för alla människor att fatta informerade beslut om sin sexuella och reproduktiva hälsa och säkerställa att deras mänskliga rättigheter respekteras, skyddas och uppfylls”, ”att säkerställa att alla människor får åtnjuta den högsta standard för sexuell och reproduktiv hälsa och välbefinnande som går att få” och ”att garantera universell tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och undanröja jämlikhetsbrister”,

—

med beaktande av rapporten från European Network of the International Planned Parenthood Federation (IPPF EN) och Federal Centre for Health Education (BZgA) Sexuality Education in Europe and Central Asia: State of the Art and Recent Developments,

—

med beaktande av IPPF EN:s partnerundersökning om abortlagstiftning och dess genomförande i Europa och Centralasien,

—

med beaktande av studien The gendered impact of the COVID-19 crisis and post-crisis, som parlamentets generaldirektorat för unionens interna politik offentliggjorde den 30 september 2020 (4),

—

med beaktande av policydokumentet av den 9 april 2020 från UN Women The Impact of COVID-19 on Women,

—

med beaktande av FN:s rapport av den 23 april 2020COVID-19 and Human Rights: We are all in this together,

—

med beaktande av rapporten från FN:s befolkningsfond (UNFPA) av den 27 april 2020Impact of the COVID-19 Pandemic on Family Planning and Ending Gender-based Violence, Female Genital Mutilation and Child Marriage,

—

med beaktande av UNFPA:s uttalande av den 28 april 2020Millions more cases of violence, child marriage, female genital mutilation, unintended pregnancy expected due to the COVID-19 pandemic,

—

med beaktande av policydokumentet från Europeiskt kvinnoforum Women must not pay the price for COVID-19!,

—

med beaktande av professor Sabine Oertelt-Prigiones studie The impact of sex and gender in the COVID-19 pandemic, offentliggjord den 27 maj 2020,

—

med beaktande av WHO:s vägledning Safe abortion: technical and policy guidance for health systems,

—

med beaktande av WHO:s globala strategi för att snabbare utrota livmoderhalscancer som ett folkhälsoproblem,

—

med beaktande av sin resolution av den 13 november 2020 om covid-19-åtgärdernas inverkan på demokratin, rättsstaten och de grundläggande rättigheterna (5),

—

med beaktande av den gemensamma rapporten av den 22 april 2020 från Europaparlamentets forum för sexuella och reproduktiva rättigheter och IPPF EN Sexual and Reproductive Health and Rights during the COVID-19 pandemic,

—

med beaktande av artikel 12 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

—

med beaktande av den allmänna kommentaren nr 22 från FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av den 2 maj 2016 om rätten till sexuell och reproduktiv hälsa,

—

med beaktande av artiklarna 2, 7, 17 och 26 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,

—

med beaktande av den allmänna kommentaren nr 36 från FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna av den 30 oktober 2018 om artikel 6 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, om rätten till liv,

—

med beaktande av interimsrapporten av den 3 augusti 2011 från FN:s särskilda rapportör om vars och ens rätt att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa,

—

med beaktande av rapporten av den 4 april 2016 från FN:s särskilda rapportör för vars och ens rätt att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa,

—

med beaktande av rapporterna från FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser, inbegripet rapporten av den 11 juli 2019 om ett människorättsbaserat synsätt på felbehandling och våld mot kvinnor inom reproduktiv hälso- och sjukvård, med fokus på förlossning och obstetriskt våld,

—

med beaktande av WHO:s uttalande från 2015 om att förebygga och eliminera respektlöshet och övergrepp i samband med förlossning,

—

med beaktande av rapporten från Europarådets kommitté för jämlikhet och icke-diskriminering av den 16 september 2019 om obstetriskt och gynekologiskt våld,

—

med beaktande av rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (6),

—

med beaktande av rapporten av den 8 april 2016 från FN:s arbetsgrupp för frågor som rör rättslig och faktisk diskriminering av kvinnor, som lades fram vid det 32:a mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni 2016,

—

med beaktande av avsnitt II i rapporten av den 14 maj 2018 från FN:s arbetsgrupp för frågor som rör rättslig och faktisk diskriminering av kvinnor,

—

med beaktande av avsnitt III i rapporten av den 8 april 2016 från FN:s arbetsgrupp för frågor som rör rättslig och faktisk diskriminering av kvinnor,

—

med beaktande av rapporten av den 10 januari 2019 från FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarares situation,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (8),

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, samt Europaparlamentet och kommissionen av den 19 november 2018Det nya europeiska samförståndet om utveckling: Vår värld, vår värdighet, vår framtid, där EU bekräftar sitt engagemang för främjandet, skyddet och förverkligandet av allas rätt att utöva full kontroll över och besluta fritt och ansvarsfullt i frågor som rör ens sexualitet och sexuella och reproduktiva hälsa, utan diskriminering, tvång eller våld,

—

med beaktande av sin resolution av den 14 november 2019 om kriminalisering av sexualundervisning i Polen (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 februari 2019 om bakslag för kvinnors rättigheter och jämställdhet i EU (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 februari 2017 om främjande av jämställdhet inom psykisk hälsa och klinisk forskning (11),

—

med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som antogs av rådet den 7 mars 2011,

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 2 december 2003 om cancerscreening (12),

—

med beaktande av de europeiska riktlinjerna för kvalitetssäkring vid screening av livmoderhalscancer av den 7 maj 2008 och de europeiska riktlinjerna för kvalitetssäkring vid bröstcancerscreening och bröstcancerdiagnos av den 12 april 2006,

—

med beaktande av dokumentet från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter från december 2017 om kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i Europa,

—

med beaktande av WHO:s strategi för 2017–2021 om kvinnors hälsa och välbefinnande i WHO:s europeiska region och 2016 års handlingsplan för sexuell och reproduktiv hälsa: att uppnå Agenda 2030 för hållbar utveckling i Europa – ingen ska lämnas utanför,

—

med beaktande av WHO:s globala strategi för kvinnors, barns och ungdomars hälsa 2016–2030,

—

med beaktande av de standarder som WHO:s regionkontor för Europa och det tyska förbundskontoret för utbildning i hälsofrågor (BZgA) utarbetat för sexualundervisningen i Europa: en ram för beslutsfattare, myndigheter och specialister inom områdena utbildning och hälsovård, och av Unescos internationella tekniska vägledning om sexualundervisning: ett evidensbaserat tillvägagångssätt,

—

med beaktande av beslutet från Europeiska kommittén för sociala rättigheter av den 30 mars 2009 om det kollektiva klagomålet nr 45/2007 från International Centre for the Legal Protection of Human Rights (INTERIGHTS) mot Kroatien och den allmänna kommentaren nr 15 från FN:s kommitté för barnets rättigheter av den 17 april 2013 om barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa (artikel 24), där det betonas att ungdomar bör ha tillgång till lämplig och objektiv information om sexuella och reproduktiva frågor,

—

med beaktande av rapporten från FN:s befolkningsfond om världens befolkningssituation 2019 Unfinished Business: the pursuit of rights and choices FOR ALL,

—

med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

—

med beaktande av yttrandet från utskottet för utveckling,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A9-0169/2021), och av följande skäl:

A.

Sexuell och reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fysiskt, emotionellt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till alla aspekter av sexualitet och reproduktion, inte bara frånvaro av dysfunktion, svaghet eller dödlighet, och alla har rätt att fatta beslut om sin egen kropp (13), utan diskriminering, tvång eller våld, och få tillgång till tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa som stöder den rätten och har en positiv inställning till sexualitet och reproduktion, då sexualitet är en integrerad del av människans existens.

B.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är enligt WHO en paraplyterm för olika frågor som berör alla människor och som representerar fyra olika områden: Sexuell hälsa och sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter, och de bygger på allas rätt att bli respekterad i fråga om sin fysiska integritet, privatliv och sitt personliga självbestämmande, att bli respekterad fullt ut för sin sexuella läggning och könsidentitet, att bestämma huruvida, tillsammans med vem och när man ska vara sexuellt aktiv, att ha säkra sexuella erfarenheter, bestämma huruvida, när och med vem man ska gifta sig, huruvida och hur man ska skaffa ett barn eller flera barn, och hur många barn, att under hela sin livstid ha tillgång till den information, de resurser, de tjänster och det stöd som krävs för att uppnå ovanstående utan diskriminering, tvång, utnyttjande och våld,

C.

Sexuella och reproduktiva rättigheter skyddas som mänskliga rättigheter i internationell och europeisk människorättslagstiftning såsom den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, och utgör en central del i tillhandahållandet av heltäckande hälso- och sjukvård. Rättigheter på hälsoområdet, särskilt i fråga om sexuell och reproduktiv hälsa, hör till kvinnors grundläggande rättigheter, som bör förstärkas och inte på något sätt får urvattnas eller dras in. Förverkligandet av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är en central del av den mänskliga värdigheten och nära kopplat till uppnåendet av jämställdhet och till kampen mot könsrelaterat våld. En individs kropp, deras val, och således deras fullständiga självbestämmande bör garanteras.

D.

Europeiska unionen har direkt befogenhet att agera genom att främja sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i sina yttre åtgärder. Europeiska unionen har ingen direkt befogenhet att agera när det gäller att främja sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom unionen, utan samarbetet mellan medlemsstaterna sker genom den öppna samordningsmetoden. Europeiska unionen uppmanar och uppmuntrar medlemsstaterna att främja sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för alla, och stöder dem i detta arbete.

E.

Det könsrelaterade våldet är utbrett och har förvärrats av covid-19-pandemin. Uppskattningsvis utsätts 25 % av alla kvinnor någon gång under livet för någon form av könsrelaterat våld och hur många kvinnor som helst utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier i intima förbindelser och på offentliga platser på grund av inrotade könsstereotyper och de sociala normer som de skapar.

F.

Kränkningar av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter utgör brott mot de mänskliga rättigheterna, särskilt rätten till liv, fysisk och psykisk integritet, jämlikhet, icke-diskriminering, hälsa och utbildning, värdighet, integritet och frihet från omänsklig och förnedrande behandling. Kränkningar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter är en form av våld mot kvinnor och flickor och utgör hinder för uppnåendet av jämställdhet (14).

G.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är mål inom ramen för FN:s mål 3 för hållbar utveckling, och bekämpning av könsrelaterat våld och skadliga sedvänjor är mål inom mål 5 för hållbar utveckling.

H.

Även om EU har bland de högsta standarderna för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i världen, och en del medlemsstater har infört politiska strategier och program som upprätthåller sexuella och reproduktiva rättigheter, finns det fortfarande utmaningar, bristande tillgång och oskäliga kostnader, luckor, skillnader och ojämlikheter när det gäller förverkligandet av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, både runtom i EU och inom medlemsstaterna, som bygger på ålder, kön, genus, ras, etnisk tillhörighet, klass, religiös tillhörighet eller övertygelse, civilstånd, socioekonomisk status, funktionsnedsättning, hiv-status (eller status avseende sexuellt överförbara sjukdomar), nationellt eller socialt ursprung, rättslig ställning eller migrationsstatus, språk, sexuell läggning eller könsidentitet.

I.

Utmaningar och hinder för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter kan bland annat vara rättsliga, ekonomiska, kulturella och informationsrelaterade hinder, såsom bristande tillgång till allmänna, tillgängliga tjänster av god kvalitet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, brist på allsidig, åldersanpassad och evidensbaserad sexualundervisning, särskilt med tanke på att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för hbti-personer allvarligt kan hindras av att olika sexuella läggningar utelämnas i sexualundervisningen; könsidentitet, könsuttryck och könsegenskaper; brist på moderna tillgängliga preventivmedel; nekande av medicinsk vård baserat på personliga övertygelser; rättsliga begränsningar och praktiska hinder för tillgång till aborttjänster; nekande av abortvård; tvångsaborter; könsrelaterat våld; gynekologiskt och obstetriskt våld; tvångssterilisering, även inom ramen för rättsligt erkännande av könstillhörighet; hot, grym och förnedrande behandling; skillnader och klyftor i mödradödlighet och stöd för psykisk hälsa; alltfler kejsarsnitt; bristande tillgång till behandling för livmoderhalscancer; begränsad tillgång till assisterad befruktning och fertilitetsbehandlingar; svårigheter att få tillgång till de produkter som krävs för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter; hög andel sexuellt överförbara infektioner och hiv-fall; hög andel tonårsgraviditeter; skadliga könsstereotyper och sedvänjor såsom kvinnlig könsstympning och intersexuell könsstympning; barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap samt hedersmord och så kallad omvandlingsbehandling som kan ta formen av sexuellt våld, såsom ”korrigerande våldtäkt” mot lesbiska och bisexuella kvinnor och flickor samt transpersoner; föråldrade eller ideologiskt drivna lagar som begränsar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

J.

Tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa ingår i de grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster som bör vara tillgängliga för alla och omfatta allsidig, evidensbaserad och åldersanpassad sexual- och samlevnadsundervisning; information, konfidentiella och opartiska rådgivningstjänster samt tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och välbefinnande; information och rådgivning om moderna preventivmedel samt tillgång till flera olika moderna preventivmedel; vård före, under och efter förlossning; barnmorskevård; obstetrisk vård och vård av nyfödda; säker och laglig abortvård samt säkra och lagliga aborttjänster, inbegripet behandling av komplikationer till följd av osäkra aborter; förebyggande och behandling av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner (STI); tjänster som syftar till att upptäcka, förebygga och behandla sexuellt och könsrelaterat våld; förebyggande, upptäckt och behandling av reproduktionscancer, bland annat livmoderhalscancer, och fertilitetsvård och fertilitetsbehandling.

K.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är mänskliga rättigheter och måste upprätthållas av EU-medlemsstaterna, i enlighet med internationella människorättsnormer. Respekt för mänskliga rättigheter är nödvändigt för att en demokrati ska fungera. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen är alla beroende av varandra. Alla dessa EU-värden måste respekteras fullt ut av alla EU-medlemsstater.

L.

Sexuell hälsa är grundläggande för människors, pars och familjers allmänna hälsa och välbefinnande, liksom den sociala och ekonomiska utvecklingen i samhällen och länder, och tillgång till hälsa, inbegripet sexuell och reproduktiv hälsa, är en mänsklig rättighet. I de flesta medlemsstaterna är någon form av sexual- och hälsoundervisning redan obligatorisk.

M.

WHO definierar infertilitet som ”en sjukdom i reproduktionssystemet som kännetecknas av att inte kunna uppnå en klinisk graviditet efter tolv eller flera månader med regelbundna oskyddade samlag”. I denna definition innefattas inte verkligheten för lesbiska och bisexuella kvinnor eller transpersoner i samkönade par eller ensamstående kvinnor som är intresserade av fertilitetsalternativ, något som förvärrar de sociala och rättsliga utmaningar som de redan står inför vad gäller tillgång till assisterad befruktning eftersom fokus ligger på att motverka infertilitet. Lesbiska och bisexuella kvinnor kan kanske inte bevisa sin ”infertilitet” och kan därför nekas tillgång till assisterad befruktning (15).

N.

Under vissa omständigheter kan även transmän och icke-binära personer genomgå graviditet och bör i sådana fall kunna få ta del av åtgärder för graviditets- och förlossningsrelaterad vård utan diskriminering på grund av deras könsidentitet.

O.

Ingen bör dö i samband med en förlossning och tillgång till evidensbaserad och tillgänglig mödravård av god kvalitet, graviditets- och förlossningsrelaterad vård är en mänsklig rättighet som måste garanteras utan diskriminering.

P.

Gravida personer utsätts för olika påtvingade och våldsamma medicinska ingrepp vid förlossningen, däribland fysiska och verbala övergrepp, suturering av förlossningsskador utan smärtlindring, deras beslut ignoreras och deras informerade samtycke respekteras inte, vilket kan ta sig uttryck i våld och i grym och omänsklig behandling.

Q.

En allsidig, evidensbaserad, icke-diskriminerande och åldersanpassad sexualundervisning som baseras på en rättighetsbaserad och genusinriktad strategi, i enlighet med Unescos internationella tekniska vägledning, underlättar ett ansvarsfullt sexuellt beteende och stärker barn och ungdomar, eftersom den ger vetenskapligt korrekt och åldersanpassad information om sexualitet och tar upp frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa, inbegripet, men inte begränsat till, mänsklig utveckling; sexuell och reproduktiv anatomi och fysiologi; samtycke, pubertet och menstruation; reproduktion, moderna preventivmedel, graviditet och förlossning; sexuellt överförbara infektioner, och bekämpar könsrelaterat våld, inbegripet skadliga sedvänjor som barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap samt kvinnlig könsstympning. En åldersanpassad allsidig sexualundervisning är nödvändig för att bygga upp barns och ungas förmåga att forma sunda, jämlika och trygga relationer, särskilt om könsnormer, jämställdhet, maktdynamik i relationer och samtycke samt respekt för gränser, och bidrar till att uppnå jämställdhet.

R.

Bristande tillgång till vetenskapligt korrekt och evidensbaserad information och undervisning strider mot individers rättigheter, är negativt för dem när det gäller att fatta välgrundade beslut om sin egen sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, och motverkar ett hälsosamt sätt att se på jämställdhet.

S.

Sexuella och reproduktiva rättigheter innefattar såväl hygien och sanitet i samband med menstruation som de systemiska och socioekonomiska faktorer som rör stigmatisering och diskriminering kopplad till menstruation. Fattigdom i kombination med menstruation, som syftar på begränsad tillgång till sanitetsprodukter, drabbar ungefär var tionde kvinna i Europa och förvärras av en könsdiskriminerande skatt på de hygienprodukter som används i samband med menstruation i EU. Skam, obehandlad mensvärk och diskriminerande traditioner leder till avhopp från skolan och lägre närvarosiffror för flickor i skolan och för kvinnor på arbetet. De negativa attityder och myter som finns kring menstruation påverkar besluten om reproduktiv hälsa. Att förstå sambanden mellan menstruationshygien och sjukligheten, dödligheten och infertiliteten bland mödrar, sexuellt överförbara infektioner/hiv och livmoderhalscancer kan underlätta tidig upptäckt och rädda liv.

T.

Moderna preventivmedel spelar en viktig roll för att uppnå jämställdhet och förebygga oavsiktliga graviditeter, och även för att förverkliga individens rätt att fatta familjebeslut genom att på ett proaktivt och ansvarsfullt sätt planera antalet barn, tidpunkten för barn och mellanrummen mellan dem. Vissa moderna preventivmedel minskar också förekomsten av hiv/sexuellt överförbara infektioner. Tillgång till moderna preventivmetoder hindras fortfarande av praktiska, ekonomiska, sociala och kulturella barriärer, däribland myter kring preventivmedel, föråldrade attityder gentemot kvinnors sexualitet och preventivmedel samt en stereotypisk uppfattning att endast kvinnor är ansvariga för preventivmedel.

U.

Abortlagar är grundade på nationell lagstiftning. Även om abort är lagligt finns det ofta en rad lagliga, halvlagliga och informella hinder för att få abort, bland annat begränsade tidsperioder och de grunder på vilka man får abort; medicinskt obefogade väntetider; brist på utbildad och villig hälso- och sjukvårdspersonal, och nekad medicinsk vård baserad på personliga övertygelser, diskriminerande och obligatorisk rådgivning, avsiktligt felaktig information eller tillstånd från tredje part, medicinskt onödiga tester, krav på att uppvisa lidande, sammanhängande kostnader och utebliven ersättning.

V.

Vissa medlemsstater har fortfarande mycket restriktiva lagar som förbjuder abort, utom under strängt definierade omständigheter, vilket tvingar kvinnor att göra olagliga aborter, åka utomlands eller gå igenom graviditeten mot sin vilja, vilket är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och en form av könsrelaterat våld (16), som påverkar kvinnors och flickors rätt till liv, fysisk och psykisk integritet, jämlikhet, icke-diskriminering och hälsa, och vissa medlemsstater som har legaliserat abort på begäran eller på breda sociala grunder fortsätter ändå att ha särskilda straffrättsliga påföljder för aborter som utförs utanför tillämplig lagstiftning.

W.

Flera medlemsstater försöker för närvarande att ytterligare begränsa tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter genom mycket restriktiva lagar som leder till könsdiskriminering och negativa konsekvenser för kvinnors hälsa.

X.

Motståndare till sexuella och reproduktiva rättigheter utnyttjar ofta frågor som det nationella intresset eller demografiska förändringar för att undergräva sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och bidrar på så sätt till urholkningen av de personliga friheterna och demokratins principer. All politik som rör demografisk förändring måste vara rättighetsbaserad, människocentrerad, specialanpassad och evidensbaserad, och måste upprätthålla sexuella och reproduktiva rättigheter.

Y.

Motståndarna till sexuella och reproduktiva rättigheter och kvinnors oberoende har haft ett stort inflytande på nationell rätt och politik, då bakåtsträvande initiativ har tagits i flera medlemsstater för att försöka undergräva sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, vilket parlamentet konstaterade i sina resolutioner om bakslag för kvinnors rättigheter och jämställdhet i EU och om rätten till abort i Polen, och Europeiska jämställdhetsinstitutet i sin rapport av den 22 november 2019Beijing + 25: the fifth review of the implementation of the Beijing Platform for Action in the EU Member States. Dessa initiativ och denna tillbakagång hindrar förverkligandet av människors rättigheter och länders utveckling och undergräver europeiska värden och grundläggande rättigheter.

Z.

Åtskilliga rapporter visar att tjänsterna för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter under covid-19-pandemin och nedstängningarna varit begränsade och/eller indragna (17), och att det fanns avbrott i tillgången till nödvändiga sjukvårdstjänster som preventivmedel och abortvård, hiv- och STI-tester, i tillgången till centrum för förebyggande av och information om kvinnlig könsstympning, och till screening av reproduktiv cancer samt till en respektfull mödravård, vilket har haft allvarliga konsekvenser för kvinnors grundläggande rätt till kroppsligt självbestämmande. Covid-19-pandemin har visat att det finns ett behov av att stärka hälso- och sjukvårdssystemens motståndskraft mot sådana kriser för att tjänster med anknytning till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ska fortsätta vara fullt tillgängliga och tillhandahållas i tid.

AA.

Man försöker hela tiden utnyttja covid-19-hälsokrisen som en förevändning för att anta ännu mer restriktiva åtgärder vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (18), vilket leder till en omfördelning av resurser. Detta har en omfattande och långsiktigt negativ effekt på utövandet av den grundläggande rätten till hälsa, på jämställdheten och på kampen mot diskriminering och könsrelaterat våld, och innebär en risk för kvinnors och flickors välbefinnande, hälsa och liv.

AB.

Marginaliserade personer och grupper, däribland etniska och religiösa minoriteter, migranter, personer från en missgynnad socioekonomisk bakgrund, personer utan sjukförsäkring, personer på landsbygden, personer med funktionsnedsättning, hbtq-personer och våldsoffer, stöter ofta på ytterligare hinder, diskriminering och våld på flera grunder i tillgången till hälso- och sjukvård, eftersom lagar och politik tillåter tvångsmetoder och misslyckanden inom sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård för att säkerställa rimlig anpassning i tillgången till vård och information av hög kvalitet. Det råder brist på väsentliga uppgifter om frågan obstetriskt våld mot rasifierade kvinnor i Europa. Denna diskriminering leder till högre mödradödlighet och sjuklighet (till exempel bland svarta kvinnor), en högre risk för övergrepp och våld (för kvinnor med funktionsnedsättning), bristande tillgång till information och allmän orättvisa och ojämlikhet när det gäller tillgång till tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

AC.

Infertilitet och nedsatt fertilitet drabbar var sjätte person i Europa och är en global folkhälsofråga. Det finns ett behov av att minska ojämlikheten i tillgången till fertilitetsinformation och fertilitetsbehandlingar, och att förbjuda diskriminering grundad på kön, genus, sexuell läggning, hälsostatus eller civilstånd.

AD.

Enligt EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europakonventionen och Europadomstolens rättspraxis hör kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa samman med ett flertal mänskliga rättigheter, bland annat rätten till liv och värdighet, frihet från omänsklig och förnedrande behandling, rätten till hälso- och sjukvård, rätten till ett privatliv, rätten till utbildning och förbudet mot diskriminering.

AE.

Europaparlamentet tog upp sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i sin ståndpunkt som antogs vid första behandlingen den 13 november 2020 om programmet för unionens åtgärder på hälsoområdet för perioden 2021–2027 (”programmet EU för hälsa”), för att säkerställa att det i god tid finns tillgång till de produkter som behövs för ett säkert tillhandahållande av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (t.ex. mediciner, preventivmedel och medicinteknisk utrustning).

AF.

Tonåringar möter ofta hinder när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter på grund av bristen på ungdomsanpassade tjänster.

AG.

EU och FN har startat initiativet Spotlight för att bekämpa våld, inbegripet sexuellt våld, mot kvinnor och flickor, och initiativet syftar bland annat till att förbättra tillgången till sexualundervisning och tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa.

AH.

Vattenförsörjnings-, sanitets- och hygientjänster är avgörande för den sexuella och reproduktiva hälsan, men dessa tjänster är alltför ofta otillgängliga, särskilt i avlägset belägna områden.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

a)

Tillgång till säkra, rättvisa och cirkulära mensskydd för alla

24.

25.

b)

Allsidig sexualundervisning blir till nytta för de unga

26.

27.

28.

29.

c)

Modern preventivteknik: en strategi för jämställdhetsförverkligande

30.

31.

32.

d)

Säker och laglig abort med förankring i kvinnors hälsa och rättigheter

33.

34.

35.

36.

37.

38.

e)

Tillgång till fertilitetsbehandling

39.

f)

Mödra-, graviditets- och förlossningsvård för alla

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

68.

69.

70.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

77.

—

med beaktande av 1994 års internationella konferens om befolkning och utveckling (ICPD) i Kairo 1994, dess handlingsprogram samt resultaten från dess översynskonferenser,

—

med beaktande av princip 1 i ICPD-handlingsprogrammet, enligt vilken var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet,

—

med beaktande av uttalandet av den 1 november 2019 från toppmötet i Nairobi om ICPD25: Accelerating the Promise, och av de nationella åtaganden och partneråtaganden samt gemensamma insatser som tillkännagavs vid toppmötet i Nairobi,

—

med beaktande av handlingsplanen från Peking och resultaten från dess översynskonferenser,

—

med beaktande av åtagandeförklaringen från Ottawa, som antogs vid den sjunde internationella parlamentarikerkonferensen om genomförandet av ICPD, som ägde rum den 22 och 23 oktober 2018 i Ottawa (Kanada),

—

med beaktande av rapporten av den 5 oktober 1999 från FN:s generalsekreterare om den tjugoförsta extra sessionen i FN:s generalförsamling om en övergripande översyn och utvärdering av genomförandet av IPCD-handlingsprogrammet (femårsöversyn av framstegen med genomförandet av handlingsprogrammet),

—

med beaktande av rapporten från FN:s generalsekreterare om åtgärdsramen för uppföljningen av handlingsprogrammet från den internationella konferensen om befolkning och utveckling efter 2014 (ICPD beyond 2014 Global Report),

—

med beaktande av Agenda 2030 för hållbar utveckling, antagen i september 2015, som trädde i kraft den 1 januari 2016, i synnerhet dess mål 3 och 5 för hållbar utveckling,

—

med beaktande av FN:s världstoppmöte om humanitära frågor som hölls i Istanbul den 23–24 maj 2016, och av den efterföljande rapporten från FN:s generalsekreterare (A/70/709), särskilt agendan för mänskligheten,

—

med beaktande av sin resolution av den 31 maj 2018 om genomförandet av det gemensamma arbetsdokumentet från avdelningarna (SWD(2015)0182) – Jämställdhet och kvinnors egenmakt: förändring av flickors och kvinnors liv med hjälp av EU:s yttre förbindelser 2016–2020 (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2018 om de nästa stegen mot en extern EU-strategi för bekämpning av tidiga äktenskap och tvångsäktenskap (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2014 om EU och den globala utvecklingsramen efter 2015 (3),

—

med beaktade av sin resolution av den 16 december 2015 om förberedelse inför världstoppmötet om humanitära frågor: utmaningar och möjligheter för humanitärt bistånd (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2021 om framtida utmaningar för kvinnors rättigheter i Europa: mer än 25 år sedan Pekingdeklarationen och handlingsplanen från Peking (5),

—

med beaktande av FN:s befolkningsfonds (UNFPA) rapport om världens befolkningssituation 2019 Unfinished Business: the pursuit of rights and choices for all,

—

med beaktande av Euromapping-rapporten 2018 Accountability Guide for Reproductive, Maternal, New Born and Child Health and Family Planning,

—

med beaktande av 2017, 2018 och 2019 års Contraception Atlas som rangordnar tillgången till preventivmedel i Europa efter land och lyfter fram ojämlikheter i hela Europa samt det faktum att det icke tillgodosedda behovet av preventivmedel i vissa delar av Europa till stor del har gått obemärkt förbi,

—

med beaktande av sin resolution av den 12 december 2018 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2017 och Europeiska unionens politik på området (6),

—

med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som antogs av rådet den 7 mars 2011 (7),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 26 maj 2015 om jämställdhet i utvecklingssamarbetet,

—

med beaktande av EU:s tredje handlingsplan för jämställdhet 2021-2025, som offentliggjordes den 25 november 2020 av kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (JOIN(2020)0017),

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling – Vår värld, vår värdighet, vår framtid, som antogs i maj 2017,

—

med beaktande av frågorna till rådet och kommissionen om 25-årsdagen för den internationella konferensen om befolkning och utveckling (ICPD25) (toppmötet i Nairobi) (O-000020/2021 – B9-0018/2021 och O-000021/2021 – B9-0019/2021),

—

med beaktande av artiklarna 136.5 och 132.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för utveckling och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och av följande skäl:

A.

År 2019 var det 25 år sedan den internationella konferensen om befolkning och utveckling (ICPD) hölls i Kairo då ICPD-handlingsprogrammet antogs av 179 regeringar, med ett globalt åtagande för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, i enlighet med handlingsplanen från Peking och handlingsprogrammet i sig, och med det konsoliderade samförståndet att sätta individuella rättigheter och välbefinnande i centrum för agendan för reproduktiv hälsa och demografisk planering.

B.

I handlingsprogrammet togs familjeplanering upp i förbindelse med omfattande reproduktiv hälso- och sjukvård, och regeringarna uppmanades att ge tillgång till sådana tjänster som mödravård före och efter förlossningen, säker förlossning, infertilitetsbehandling, säkra aborter där det är lagligt, hantering av konsekvenserna av osäkra aborter och behandling av infektioner i fortplantningsorganen och sexuellt överförbara infektioner, bröstcancer och cancer i fortplantningsorganen samt tillgång till information, utbildning och rådgivning om sexualitet, reproduktiv hälsa och ansvarsfullt föräldraskap, samtidigt som det alltid medges att förebyggande av könsrelaterat våld och andra skadliga sedvänjor bör vara en integrerad del av primärvården.

C.

Sexuell och reproduktiv hälsa, inbegripet mödra- och spädbarnsdödlighet och hiv, ingår i mål 3 för hållbar utveckling, och könsrelaterat våld och skadliga sedvänjor ingår i mål 5 för hållbar utveckling.

D.

I målen för hållbar utveckling krävs också att man får till stånd ett allmänt hälso- och sjukvårdssystem, särskilt genom att säkerställa tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård av hög kvalitet och säkra, effektiva läkemedel och vacciner till överkomliga priser för alla. Att säkerställa sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och kvinnors rättigheter samt friheten att bestämma över sin egen kropp och sitt liv är en viktig förutsättning för att de övriga målen för hållbar utveckling ska kunna uppnås.

E.

25-årsdagen var ett tillfälle för regeringar och andra aktörer runt om i världen att återigen visa sitt engagemang för agendan för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, då dessa fortfarande förvägras i många länder. ICPD är ett universellt dokument, som måste genomföras både inom och utanför EU.

F.

Världens befolkning har aldrig ökat så snabbt som nu, och med nuvarande takt kommer den att fördubblas på bara 35 år.

G.

Den demografiska utvecklingen kommer att i grunden forma de framtida utvecklingsmöjligheterna. Främjandet av jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt hållbara familjestorlekar går hand i hand.

H.

För att en sådan kraftig befolkningstillväxt ska kunna åtföljas av hållbar tillväxt och utveckling måste kvinnorna själva ha full kontroll över sina kroppar, sin hälsa och sin fertilitet och kunna definiera sin roll i samhället.

I.

Den ökande tillgången på preventivmedel och nya preventivmetoder har spelat en avgörande roll när kvinnor planerar sina graviditeter och således alla andra aspekter av sina liv.

J.

Innovation inom moderna preventivmetoder har gjort användningen av dem smidigare och minskat deras biverkningar. Det finns dock fortfarande betydande biverkningar och forskningen på området bör prioritera en minskning av dem.

K.

År 2015 gav 94 % av regeringarna stöd till familjeplanering.

L.

Mellan 1970 och 2015 ökade andelen kvinnor i parförhållande som uppgav att de använder preventivmedel globalt från 36 % till 64 %.

M.

Tillgång till reproduktiv hälso- och sjukvård är avgörande för att kvinnor ska kunna åtnjuta sina reproduktiva rättigheter. Tillgång innebär inte bara att resurser och tjänster finns tillgängliga, utan också att sociala, ekonomiska, rättsliga och andra hinder undanröjs, inklusive ideologiska hinder.

N.

I de flesta utvecklingsländerna är tillgången till nödvändig sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård (inklusive omfattande sexundervisning, familjeplanering, moderna preventivmedel, tillgång till säkra och lagliga aborter, lämplig mödravård före och efter förlossningen, stöd vid förlossningen) i dag i allmänhet lägst bland den fattigaste femtedelen av hushållen och högst bland den rikaste femtedelen av hushållen. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) ville minst 214 miljoner kvinnor 2018 förhindra eller skjuta upp en graviditet, men hade inte tillgång till moderna preventivmetoder.

O.

Tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter varierar också kraftigt inom och mellan EU:s medlemsstater, och är svårast för människor som befinner sig i de mest utsatta situationerna. Analysen av länderna i 2019 års Contraception Atlas visar att mer behöver göras för att förbättra tillgången till information och preventivmedel, så att människorna har möjlighet att bestämma över sin reproduktion.

P.

I vissa länder finns det ett rättsligt krav på tillstånd från tredje part för att kvinnor eller tonåringar ska få tillgång till hälso- och sjukvård, och i vissa länder är samkönade relationer straffbelagda. Detta begränsar behövande människors tillgång till den information eller de tjänster som krävs.

Q.

Utvecklingsregionernas familjeplaneringsprogram tillgodosåg cirka 40 % av efterfrågan 1970 och tillgodoser i dagsläget cirka 77 % av efterfrågan. Under tre fjärdedelar av tiden tar familjeplaneringstjänsternas lager av vissa preventivmedel slut.

R.

Enligt Unescos internationella tekniska vägledning om sexualundervisning kan läroplansbaserade program med omfattande sexualundervisning (International Technical Guidance on Sexuality Education) ge barn och ungdomar möjlighet att utveckla adekvata kunskaper, en lämplig attityd och relevanta färdigheter, däribland respekt för de mänskliga rättigheterna, jämställdhet och mångfald, vilket bidrar till säkra, hälsosamma och respektfulla relationer. Sådan utbildning stärker barn och ungdomar eftersom den tillhandahåller evidensbaserad och åldersanpassad information om sexualitet, tar upp frågor om sexuell och reproduktiv hälsa, inbegripet men inte begränsat till: sexuell och reproduktiv anatomi och fysiologi, pubertet och menstruation, reproduktion, moderna preventivmedel, graviditet och förlossning, sexuellt överförbara infektioner, inklusive hiv och aids, samt skadliga sedvänjor, såsom barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap liksom kvinnlig könsstympning. De flesta tonåringar runt om i världen har inte tillgång till omfattande sexualundervisning.

S.

I handlingsprogrammet från 1994 uppmanades länderna att före 2000 halvera mödradödligheten jämfört med 1990 års nivå, och att halvera den ytterligare en gång före 2015, vilket skulle innebära en minskning av mödradödligheten med 75 %. Även om mödradödligheten globalt sett har minskat med omkring 44 % sedan 1995 och framsteg har gjorts i alla delar av världen, är tonårsgraviditeter fortfarande en stor bidragande faktor till mödradödlighet och sjuklighet, med omkring 70 000 tonårsflickor som årligen dör i samband med graviditet eller av förlossningsrelaterade skador, och mödradödligheten är fortfarande allra störst i områden med knappa resurser eller är en följd av intersektionell diskriminering. Mödradödligheten till följd av osäkra aborter, och mödradödligheten generellt sett, minskar när rättsliga begränsningar av tillgång till lagliga aborter tas bort.

T.

Kvinnor utan tillgång till tjänster såsom mödravård före förlossningen, stöd vid förlossningen och akut förlossningsvård löper större risk att drabbas av funktionsnedsättande hälsoeffekter. Trots att utvecklingsländerna står för 92 % av mödra- och spädbarnsdödligheten i världen, förfogar de endast över 42 % av världens medicinska personal, barnmorskor och vårdpersonal.

U.

Mer än 500 kvinnor och flickor dör varje dag till följd av en akut situation i samband med en graviditet eller förlossning, eftersom det saknas utbildad förlossningspersonal eller förlossningsvård eller på grund av osäkra aborter.

V.

Av alla aborter runt om i världen är endast 55 % säkra. Det innebär att omkring 25 miljoner osäkra aborter bedöms ha ägt rum varje år mellan 2010 och 2014 enligt WHO. Aborter är fortfarande helt olagliga i 26 länder, och abort på begäran är endast lagligt i 67 länder med varierande gestationsåldersgränser mellan länderna. Det har konstaterats ett oroande bakslag mot kvinnors rätt till sin egen kropp runt om i världen, i både utvecklingsländer och utvecklade länder, inklusive flera EU-medlemsstater.

W.

Var tredje kvinna i världen utsätts någon gång i livet för fysiskt eller sexuellt våld. Mer än 200 miljoner flickor och kvinnor har enligt FN tvingats genomgå kvinnlig könsstympning.