—

Ordföranden och vice ordförande ska inte tillhöra någon avdelning permanent.

—

Under varje verksamhetsår ska vice ordföranden ingå i den dömande sammansättningen i var och en av de tio avdelningarna som sammanträder med fem domare, vid handläggningen av ett mål per avdelning i följande ordning:

—

fem domare, består den utökade sammansättningen av vice ordföranden, de domare som ingår i den sammansättning med tre domare som ursprungligen tilldelats målet och en av de övriga domarna på den berörda avdelningen, vilken utses i motsatt ordningsföljd i förhållande till den som gäller enligt artikel 8 i rättegångsreglerna,

—

fyra domare, består den utökade sammansättningen av vice ordföranden, de domare som ingår i den sammansättning med tre domare som ursprungligen tilldelats målet och den fjärde domaren på den berörda avdelningen.

1)

Ska begreppet ”konsument”, i den mening som avses i artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (1) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, tolkas i enlighet med dess innehåll som fastställts inom ramen för rådets direktiv 87/102/EEG (2) av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, eller har begreppet ett självständigt innehåll?

2)

Är, vid prövningen av ställning som konsument, det syfte relevant som följer av den rättmätiga verkan av avtalet, vilket i det aktuella fallet möjliggör en framtida vinst (investeringsprojekt), eller har avtalets anknytning till personens kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet vid tidpunkten för avtalets ingående betydelse?

3)

Ska begreppet ”lån som ska återbetalas i särskilda poster”, i den mening som avses i artikel 17.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, tolkas så, att det endast avser avtal om varor (fysiska objekt och lös egendom), eller omfattar det alla lån, även lån enligt ett avtal om banklån för köp av en bostadsfastighet?

4)

Är det möjligt att ur förordning nr 1215/2012, när det i denna beträffande begreppet ”hemvist” i artikel 62.1 hänvisas till den nationella rätt som den domstol vid vilken talan är väckt omfattas av, härleda självständiga kriterier (till exempel ett formellt särdrag för anknytning till ett visst territorium), för att avgöra om det finns en hemvist i den medlemsstat vid vars domstol talan har väckts mot en konsument?

5)

Vad ska, om ett låneavtal som har ingåtts för köp av en bostadsfastighet kan anses vara ett konsumentavtal i den mening som avses i artikel 17.1 c, förstås med begreppet ”vanlig vistelseort” i artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, och är det i synnerhet möjligt att det har anknytning till platsen för konsumentens huvudsakliga intressen?

6)

Om det i förordning (EU) nr 1215/2015 fastställs fristående kriterier när det gäller begreppet hemvist för att säkerställa en effektiv tillämpning av förordningen, ska då även den territoriella behörigheten fastställas på grundval av detta begrepp?

1)

Är det förenligt med etableringsfriheten som garanteras i artikel 49 FEUF och med friheten att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF att införa en bestämmelse som den i artikel 1.649 i lag nr 190/14, som innebär att ersättning och provision minskas enbart för en begränsad och specifik kategori av aktörer, nämligen enbart för spelautomataktörer, och inte för alla aktörer inom spelbranschen?

2)

Är det förenligt med den unionsrättsliga principen om skydd för berättigade förväntningar att införa en bestämmelse som den i artikel 1.649 i lag nr 190/14, som innebär att den provision som anges i ett koncessionsavtal som ingåtts mellan ett företag och en italiensk statlig förvaltningsmyndighet endast av ekonomiska skäl minskas under avtalets löptid?

1)

Ska fysiska personer som äger lägenheter i en byggnad med ägarlägenheter anses vara ”konsumenter” (i den mening som avses i artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG (1) av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (2) av den 25 oktober 2011), inom ramen för ett avtal om förvaltning och underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen?

2)

Ska frågan huruvida fysiska personer som äger lägenheter i en byggnad med ägarlägenheter har ställning som ”konsumenter” avgöras på grundval av vilken typ av rättsförhållanden de har ingått (individuella avtal om förvaltning och underhåll av de gemensamma utrymmena, avtal som avses i artikel 2 i bostadsförvaltningslagen, eller förvaltning genom stämman för delägarna)?

3)

Är nationell lagstiftning, enligt vilken ägare till lägenheter i en byggnad med ägarlägenheter behandlas olika (vad gäller deras ställning som ”konsumenter”) beroende på om de har ingått individuella avtal om förvaltning och underhåll av de gemensamma utrymmena i byggnaden eller inte (i det sistnämnda fallet blir förvaltningsorganet stämman för delägarna), förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011?

1)

Ska artikel 27.3 i Dublin III-förordningen nr 604/2013, (1) i förekommande fall jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ansökan om uppskov med verkställigheten enligt ordinarie förfarande av ett beslut om att överföra sökanden till en medlemsstat som förklarats behörig att pröva ansökan om internationellt skydd, som ges in tillsammans med ett överklagande av nämnda beslut, inte medför suspensiv verkan för verkställigheten av överföringen till dess att domstolen har prövat ansökan om uppskov[?]

2)

Ska artikel 27.3 i förordning Dublin III nr 604/2013, i förekommande fall jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut om att överföra en sökande till en stat som är behörig att pröva ansökan om internationellt skydd medför suspensiv verkan för verkställigheten av överföringen till dess att domstolen har prövat ansökan om uppskov endast under förutsättning att ansökan om uppskov har getts in i ett mycket brådskande fall, där sökanden är föremål för ett utvisnings- eller avvisningsbeslut vars verkställighet är nära förestående, särskilt om sökanden hålls i förvar eller står under uppsikt, och sökanden ännu inte har ansökt om uppskov med verkställigheten enligt ordinarie förfarande av beslutet samtidigt som han eller hon överklagade det[?]

1)

Talan avvisas.

2)

Sökandena ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som hänför sig till det interimistiska förfarandet.

1)

Talan avvisas.

2)

Unie van Professionele Transporteurs en Logistieke Ondernemers (UPTR) ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan avvisas.

2)

Det finns inte längre anledning att pröva Rumäniens interventionsansökan.

3)

Dual Star Logistic SRL, Eliton Trans SRL, Agexim Spedition SRL, SC A & C International Road Cargo SRL och Uniunea Naţională a Transportatorilor Rutieri din România (UNTRR) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, med undantag för de kostnader som kan hänföras till interventionsansökan.

4)

Dual Star Logistic, Eliton Trans, Agexim Spedition, SC A & C International Road Cargo, Uniunea Naţională a Transportatorilor Rutieri din România (UNTRR), parlamentet och rådet samt Rumänien ska bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan.

1)

Talan avvisas.

2)

NG och de övriga sökande vars namn anges i beslutsbilagan ska ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

1)

Talan ogillas.

2)

Stasys Jakeliūnas ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Beslutet av den 2 juni 2021, Puigdemont i Casamajó m.fl. mot Parlamentet (T-272/21 R), upphävs.

3)

Frågan om huvudparternas rättegångskostnader anstår.

4)

Kungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

—

förklara att talan kan tas upp till sakprövning, bifalla den och ogiltigförklara kommissionens beslut av den 20 maj 2021 C(2021) 3489 final om ett förfarande enligt artikel 101 i EUF-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (AT.40324 – Europeiska statsobligationer), eller, i andra hand, sätta ned bötesbeloppet till 51,3 miljoner euro i överensstämmelse med UBS’ metod med förhandlat nettovärde, eller till 60,6 miljoner euro i överensstämmelse med UBS’ justerade metod med förhandlat nettovärde, eller sätta ned böterna med minst 65 procent till följd av de fel och bristfälligheter som identifierats i kommissionens metod, och

—

förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som UBS har haft.

1.

Första grunden: Kommissionen har underlåtit att tillämpa de generellt tillämpliga EU-reglerna för beräkning av finansinstituts omsättning och har därigenom åsidosatt de allmänna principerna om likabehandling och berättigade förväntningar.

2.

Andra grunden: Kommissionen har felaktigt avvikit från riktlinjerna för beräkning av böter (1) på ett sätt som var både godtyckligt och otillräckligt motiverat, i strid med relevant rättspraxis och UBS’ rätt till försvar.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till varför den valde denna metod.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har underlåtit att använda de bästa sifferuppgifter som finns tillgängliga vid beräkningen av UBS’ försäljningsvärde.

5.

Femte grunden: Kommissionen har tillämpat sin egen metod på ett sätt som var materiellt felaktigt och behäftat med ett antal väsentliga felaktigheter och fel som resulterade i att UBS påfördes oproportionerligt höga böter.

—

ogiltigförklara handels- och samarbetsavtalet av den 30 december 2020 mellan Europeiska unionens råd och Förenade kungarikets regering och rådets beslut 2021/689 av den 29 april 2021 om undertecknande av detta avtal, såvitt som de stadfäster artikel Comprov.16 och eftersom de inte enligt artikel VSTV 1 upprätthåller rätten till fri rörlighet för brittiska medborgare som har nära familjemässiga och ekonomiska band till unionens område, och

—

förplikta Europeiska unionen att ersätta samnliga rättegångskostnader, inbegripet advokatarvode på cirka 5 000 EUR.

1.

Den första grunden avser att handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (nedan kallat avtalet) utgör ett åsidosättande av rättsstatsprincipen. Sökandena har härvidlag gjort gällande att artikel COMPROV.16 i avtalet innebär att i stort sett samtliga bestämmelser i avtalet utesluter att de kan anfäktas vid domstol, inbegripet vid unionens domstolar.

2.

Den andra grunden avser att det skett ett åsidosättande av de grundläggande rättigheterna för personer som har nära familjemässiga och ekonomiska band till Europeiska unionen. Grunden består av tre delar.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 2 juni 2021 att avslå sökandens begäran om tillgång till kommissionens handlingar i form av kopior av all kommissionens kommunikation från och med den 1 april 2020

särskilt vad rör vilka volymer med vaccin som BioNTech erbjudit och leveranstiderna därför, i den mån sökanden nekats sådan tillgång helt eller delvis, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökanden har rätt att få tillgång till de omtvistade handlingarna hos kommissionen enligt artikel 2.1 i förordning (EG) nr 1049/2001. (1)

2.

Andra grunden: Artikel 4.1 b i förordning (EG) nr 1049/2001 utgör inte hinder för rätten till tillgång till den omtvistade informationen. Den begärda informationen är nödvändig för såväl allmän säkerhet, allmän ordning, landets ekonomiska välgång och skydd för ordningen som för skydd för hälsa. Ett eventuellt ingrepp i privatlivet och i enskildas integritet är därför nödvändig. Slutligen är det av betydande allmänintresse att den begärda informationen lämnas ut.

3.

Tredje grunden: Artikel 4.2 andra stycket i förordning (EG) nr 1049/2001 utgör inte hinder för rätten till tillgång till den omtvistade informationen. Den bestämmelsen ger inte stöd för att göra undantag från rätten till information, då den föreskriver en undantagsgrund som är begränsad i tiden och endast rör pågående ärenden. Sökandens begäran om information rör enbart avslutande ärenden.

4.

Fjärde grunden: Artikel 4.3 första stycket i förordning (EG) nr 1049/2001 utgör inte hinder för rätten till tillgång till den omtvistade informationen. Denna bestämmelse skyddar endast pågående beslutsprocess. Sökandens begäran om tillgång rör dock underlag från svarandens förhandlingar rörande leveranser av vaccin. Dessa förhandlingar är redan avslutade. Dessutom föreligger ett övervägande allmänintresse att den omtvistade informationen sprids, eftersom unionens anskaffning av vaccin sedan många veckor diskuteras och debatteras inom hela EU.

5.

Femte grunden: Artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 utgör inte hinder för rätten till tillgång till den omtvistade informationen. Spridning av denna information påverkar inte någon fysisk eller juridisk persons affärsintressen. Den begärda informationen innehåller inga företagshemligheter, i den mening som avses i direktiv (EU) 2016/943. (2)

—

helt eller delvis ogiltigförklara artikel 1 fjärde strecksatsen i kommissionens beslut av den 20 maj 2021 i ärende AT.40324 (europeiska statsobligationer) avseende ett förfarande enligt artikel 101 i EUF-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (nedan kallat beslutet), och därmed helt eller delvis häva det ansvar som kommissionen tillskrivit sökandena,

—

i andra hand helt eller delvis ogiltigförklara artikel 2 andra strecksatsen i beslutet, och helt eller delvis häva de böter som sökanden påförts,

—

i tredje hand, kraftigt reducera de böter som sökandena har påförts i artikel 2 andra strecksatsen i beslutet med ett belopp som domstolen finner lämpligt, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Slutsatsen att sökandena gjort sig skyldiga till en överträdelse av artikel 101.1 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet ”genom syfte” grundar sig på en felaktig rättstillämpning.

2.

Andra grunden: Klassificeringen av de aktuella kontakterna och den därpå följande slutsatsen att de är konkurrensbegränsande bygger på en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och/eller rättstillämpning.

3.

Tredje grunden: Slutsatsen avseende den påstådda överträdelseperiodens varaktighet bygger på en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och/eller rättstillämpning.

4.

Fjärde grunden: Slutsaten om att det rörde sig om en enda, fortlöpande överträdelse som pågick under perioden 18 januari 2011–28 november bygger på en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och/eller rättstillämpning.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och fördragen i fråga om ansvar, vilket inbegriper kommissionens presentation av sina slutsatser och det sätt på vilket den klassificerade relevanta kontakter, samt åsidosättande av principen om likabehandling i samband med fastställandet av hur länge sökandena hade deltagit.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att tillämpa ett uppskattat försäljningsvärde som grundar sig på antaganden som är materiellt felaktiga och vars tillämpning inte har motiverats av kommissionen. Dessutom är den föreslagna metoden i sig bristfällig.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av de allmänna principerna om proportionalitet, likabehandling och om att böterna ska individualiseras förhållande till beräkningen av sökandenas böter utifrån kommissionens uppskattade försäljningsvärde.

8.

Åttonde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och motiveringsskyldigheten i samband med kommissionens presentation av det uppskattade försäljningsvärdet.

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktiga bedömningar av de faktiska omständigheterna och åsidosatte principen om likabehandling vid bedömningen av svårighetsgraden på sökandenas delaktighet i den påstådda överträdelsen.

10.

Tionde grunden: Underlåtenhet att beakta sökandenas begränsade roll såsom förmildrande omständighet vid beräkningen de påförda böterna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet och fastställa att varumärket (registreringsansökan nr 017867693) kan registreras,

—

förplikta EUIPO att bära sina egna rättegångskostnader,

—

förplikta C8 att bära sina egna rättegångskostnader, och

—

förplikta EUIPO att ersätta de rättegångskostnader som MCO(IP) Holdings Limited haft.

—

Felaktig tillämpning av principen om samspel vilket innebar att ansökan om registrering av kännetecknet felaktigt avslogs,

—

felaktig tillämpning av principen om samspel vilket innebar att överklagandenämnden felaktigt avslog överklagandet, och

—

felaktig tillämpning av principen om samspel genom bifallande av invändningen och genom, som en följd härav, felaktigt avslag av ansökan om registrering.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet och fastställa att varumärket (registreringsansökan nr 017867689) kan registreras,

—

förplikta EUIPO att bära sina egna rättegångskostnader,

—

förplikta C8 att bära sina egna rättegångskostnader, och

—

förplikta EUIPO att ersätta de rättegångskostnader som MCO(IP) Holdings Limited haft.

—

Felaktig tillämpning av principen om samspel vilket innebar att ansökan om registrering av kännetecknet felaktigt avslogs,

—

felaktig tillämpning av principen om samspel vilket innebar att överklagandenämnden felaktigt avslog överklagandet, och

—

felaktig tillämpning av principen om samspel genom bifallande av invändningen och genom, som en följd härav, felaktigt avslag av ansökan om registrering.

—

fastställa att Oleksandr Viktorovytj Klymenko har talerätt

—

fastställa att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Oleksandr Viktorovytj Klymenko, oavsett om dessa därefter har upphävts eller inte, med avseende på:

—

innebär att Europeiska unionens råd har ådragit Europeiska unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvar,

—

fastställa att Europeiska unionen således är skyldig att utge ersättning för den skada som sökanden åsamkats till följd härav,

—

förplikta Europeiska unionens råd att utge ersättning för den skada som följer av att sökandens hedervärdhet och goda rykte angripits; en skada som ska värderas till 50 000 euro, jämte lagstadgad ränta och andra belopp som kan visa sig motiverade,

—

förplikta Europeiska unionens råd att tilldöma sökanden ett belopp på 500 euro för varje månad under vilken hans namn figurerat i de omtvistade förteckningarna för att gottgöra den ideella skada som är resultatet av de svårigheter i vardagslivet och hälsoproblem som han drabbats av, jämte lagstadgad ränta och andra belopp som kan visa sig motiverade,

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Brister i motiveringen som utgör ett åsidosättande av principen om respekt för rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

2.

Andra grunden: Felaktig bedömning till följd av rådets åsidosättande av sin skyldighet att visa att de vidtagna restriktiva åtgärderna var befogade.

—

ogiltigförklara

i den del dessa rättsakter avser sökanden, och följaktligen

—

förordna att Georg Haswani ska strykas från bilagorna till dessa rättsakter,

—

förplikta rådet att utge 100 000 euro som ersättning för ideell skada, och

—

i enlighet med artikel 134 i tribunalens rättegångsregler ska den part som tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, och sökanden yrkar således att rådet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för honom, samt förbehåller sig rätten att justera dessa kostnader under förfarandets gång.

1.

Första grunden, avseende ett åsidosättande av rätten till försvar och en rättvis rättegång. Sökanden anser att rådet åsidosatt hans rätt till försvar, däribland hans rätt att bli hörd innan beslutet om att låta honom kvarstå i sanktionsförteckningarna antogs.

2.

Andra grunden, avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Sökanden klandrar rådet för att endast ha hänvisat till vaga och allmänna överväganden, utan att på ett specifikt och konkret sätt uppge skälen till varför rådet, inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning, anser att sökanden bör vara föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna.

3.

Tredje grunden, avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, i strid med grundläggande rättigheter. Sökanden anser härvidlag att den åtgärd han omfattas av är oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet och att den utgör ett oproportionerligt ingrepp i hans näringsfrihet och rätt till egendom, eftersom åtgärden i fråga avser all betydande ekonomisk verksamhet, utan angivande av något annat kriterium.

4.

Fjärde grunden, avseende en uppenbart oriktig bedömning och avsaknaden av bevisning. Sökanden gör gällande att det följer av fast rättspraxis att ett effektivt domstolsskydd medför ett krav på att vid prövningen av lagenligheten av de skäl som ligger till grund för beslutet att uppföra en person eller låta denne kvarstå i sanktionsförteckningar, ska unionsdomstolen säkerställa att beslutet vilar på ett tillräckligt underlag. Rådets anklagelser avseende sökandens ”nära band till regimen” och hans roll som mellanhand vid oljetransaktioner mellan regimen och Islamiska staten är dock grundlösa och ska följaktligen inte godtas.

5.

Femte grunden, avseende yrkandet om ersättning för den skada som lidits.

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2021/855 av den 27 maj 2021 om ändring av beslut 2013/255/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien (1), i den mån det avser sökanden,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2021/848 av den 27 maj 2021 om genomförande av förordning (EU) nr 36/2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (2), i den mån den avser sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta samtliga rättegångskostnader, inklusive de utgifter som sökanden har haft.

—

ogiltigförklara Acers överklagandenämnds beslut i ärende A-001-2021 (konsoliderat) av den 28 maj 2021 (nedan kallat överklagandenämndens beslut) om avslag på begäran om ogiltigförklaring och återförvisning av Acers beslut 30/2020 av den 30 november 2020 (nedan kallat Acers beslut) om metoder för regional driftsäkerhetssamordning för kapacitetsberäkningsregionen (nedan kallade Acers metoder), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Överklagandenämnden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anta Acer var behörig att gå utöver det strikta mandatet att godkänna de metoder som hade utarbetats av de systemansvariga för överföringssystemen, såsom föreskrivs i artiklarna 6.3 och 6.8 i förordning 2017/1485 (1), och att Acer hade rätt att utveckla policy-åtgärder som väsentligt utvidgar omfattningen av regional samordning.

2.

Andra grunden: Överklagandenämnden har inte angett en tillräcklig motivering till sitt beslut och har således åsidosatt 296 FEUF.

3.

Tredje grunden: Överklagandenämnden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att Acers metoder, såsom de fastställts genom Acers beslut, är förenliga med artikel 35.5 i förordning 2019/943 (2) och artikel 40.1 d i direktiv 2019/944 (3).

4.

Fjärde grunden: Överklagandenämnden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anta att möjligheten att använda modellen för centraldirigering genom de systemansvariga för överföringssystemen inte påverkas av Acers metoder.

5.

Femte grunden: Överklagandenämnden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att Acers metoder, såsom de tillämpats i Acers beslut, inte innebär ett åsidosättande av kravet att uppställa rättvisa regler för gränsöverskridande elhandel och att säkerställa incitamentskompabilitet vad avser hantering av överbelastning och av investeringar i hårdvarurelaterade korrigerande åtgärder, såsom fasförskjutningstransformatorer.

6.

Sjätte grunden: Överklagandenämnden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att Acers metoder, såsom de tillämpats i Acers beslut, inte försvårar upprätthållandet av operationella säkerhetsgränser, särskilt spänningsgränser, och därmed genom att anta att Acers metoder är förenliga med relevanta bestämmelser i lag.

—

ogiltigförklara Acers överklagandenämnds beslut i ärende A-001-2021 (konsoliderat) av den 28 maj 2021 (nedan kallat överklagandenämndens beslut) om avslag på begäran om ogiltigförklaring och återförvisning av Acers beslut 30/2020 av den 30 november 2020 (nedan kallat Acers beslut) om ett förslag från systemansvariga för överföringssystem i kapacitetsberäkningsregionen om metoder för att dela kostnader för omdirigering och motköp (nedan kallade Acers metoder), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning i följande avseenden: Överklagandenämnden fann att Acer behörighet inte begränsas av artikel 16.13 i förordning 2019/943 och att Acer var behörig att anta policy-åtgärder som begränsar transaktioner över elområdesgränser på ett sätt som strider mot artikel 16.13 i förordning 2019/943 (1); överklagandenämnden har inte beaktat gränserna för Acers behörighet enligt artikel 9.11 i kommissionens förordning 2015/1222 (2), och ansett att Acer ”tilldelats” behörighet genom artikel 6.10 i förordning 2019/942 (3).

2.

Andra grunden: Överklagandenämnden har inte angett en tillräcklig motivering till sitt beslut och har således åsidosatt 296 FEUF.

3.

Tredje grunden: Felaktig rättstillämpning genom att överklagandenämnden fann att flödenas uppdelning inte strider mot definitionerna i artikel 2 i Acers metoder.

4.

Fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning genom att överklagandenämnden fann att flödenas uppdelning i Acers metoder (överskattning av ringflöden genom att importera elområden) inte strider mot artikel 74.6 c och i) i kommissionens förordning 2015/1222.

5.

Femte grunden: Felaktig rättstillämpning genom att överklagandenämnden fann att det tröskelvärde på 10 procent ringflöde som Acer fastställt inte var för högt, vilket strider mot principen förorenaren ska betala, såsom denna stadfästs i artikel 16.13 i förordning 2019/943.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 10 juni 2021 om det statliga SA.28599 ((C 23/2010) (f.d. NN 36/2010, f.d. CP 163/2009)) som beviljats av Konungariket Spanien till utbyggnaden av digital markbunden television i avlägsna och mindre urbaniserade områden (med undantag för Kastilien-La Mancha),

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av Konungariket Spaniens rätt att yttra sig enligt artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (1) och åsidosättande av artikel 4.4, jämförd med artikel 6 i förordning 2015/1589 (2), såvitt bevisbördan för selektiviteten överförts på Konungariket Spanien

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 266 FEUF, eftersom kommissionen har överskridit sina befogenheter i samband med verkställandet av domen av den 20 december 2017, C-70/16 P. Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, i synnerhet om principen om förbud mot reformatio in pejus , samt artikel 47 i stadgan.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning i artikel 41 i stadgan till följd av det omotiverade dröjsmålet på tre år och sex månader för att i enlighet med domen uppfylla motiveringsskyldigheten beträffande selektiviteten.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF till följd av en felaktig bedömning av selektiviteten, vilket medfört en omkastad bevisbörda.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av artikel 1 d i förordning 2015/1589, såvitt åtgärden kvalificerats som stödordning.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF till följd av införandet av förvirrande och motsägelsefulla kvantifieringskriterier för att bestämma den fördel som själva beslutet innebär.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF till följd av att den identifierade stödmottagaren inte fått någon fördel och att det har skett en oriktig bedömning i samband med fastställandet av stödmottagaren.

8.

Åttonde grunden: Åsidosättande av artikel 107 FEUF till följd av en oriktig bedömning i samband med bedömningen av stödets förenlighet med den inre marknaden.

—

ogiltigförklara meddelandet av den 14 juni 2021 från avdelningen för ärendehantering i ärende 50057C och i alla andra akter där sökanden/rättighetsinnehavaren har sin adress utanför Europeiska unionen, som innebär att sökanden inte kan företräda klienter med hemvist utanför unionen,

—

slå fast att den ändring i praxis som infördes genom EUIPO:s riktlinjer om att företrädas av spanska advokater vid EUIPO (bilaga 1, avdelning 5, del A), är rättsstridig,

—

förplikta Europeiska unionens immaterilarättsmyndighet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av fördragen, då EUIPO har åsidosatt principerna om rättssäkerhet, berättigade förväntningar, proportionalitet och icke-diskriminering genom att meddela sökanden en rättsstridighet vad gäller behörigheten att vara företrädare vid EUIPO med motiveringen att ”abogados” i Spanien endast kan företräda klienter med hemvist inom Europeiska unionen och att klienter med hemvist utanför Europeiska unionen måste företrädas av en innehavare av titeln ”Agente Oficial de la Propiedad Industrial”.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 120 i förordning (EU) 2017/1001 (1).

3.

Tredje grunden: EUIPO saknar behörighet att beröva spanska advokater en rättighet de haft sedan 1996 att utan villkor agera som ombud vid EUIPO.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut att avslå sökandens begäran av den 9 juni 2021 om tillgång till kommissionens handlingar genom utgivande av kopior av samtliga protokoll, sammanfattningar, aktanteckningar, notiser, handlingar från ”Steering Committees” och från ”Joint Negotiations Teams” som rör sammanträden, förhandlingar, beslut, förslag, anteckningar, e-mailkorrespondens brevkorrespondens, telefonsamtalsutdrag – särskilt sådana som rör ”Advance Purchase Agreements” – och specifika avtal som ingåtts med läkemedelsbolag rörande leverans av vaccin mot Covid-19 för att bekämpa corona-epidemin. Med uttrycket ”Advance Purchase Agreements” förstås varje avtal rörande inköp, leverans, säkerställande, reservation eller utveckling av vaccin mot Covid-19 för Europeiska unionens medlemsstater genom kommissionens försorg, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökanden anser att han har rätt att få tillgång till de omtvistade handlingarna hos Europeiska kommissionen enligt artikel 2.1 i förordning (EG) nr 1049/2001 (1). Kommissionens avslag strider, enligt honom, mot denna bestämmelse.

2.

Andra grunden: Inget av de skäl för uteslutning som föreskrivs i artikel 4.1 b i förordning (EG) nr 1049/2001 kan göras gällande mot sökandens begäran om tillgång. Att överlämna de begärda upplysningarna är nödvändigt med hänsyn till ett antal mål av allmänt intresse. I detta sammanhang är ett eventuellt intrång i enskildas privatsfär och integritet tillåtet. Dessutom måste det bevisas att det föreligger en konkret och verklig fara för intrång. Kommissionen har inte uppfyllt detta krav på bevisning.

—

fastställa att överklagandet – med samtliga handlingar och kopior – kan tas upp till prövning,

—

bifalla överklagandet, ogiltigförklara det överklagade beslutet och fastställa att registreringen av EU-varumärke nr 8 914 855 ska upphävas på grund av att det inte gjorts verkligt bruk av det, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Det saknas bevis för att det gjorts verkligt bruk av det omtvistade varumärket (artiklarna 18.1 a och 58.1 a i rådets förordning (EU) 2017/1001).

—

av nedan angivna skäl ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/988 av den 16 juni 2021 om undantagande från unionsfinansiering av vissa utgifter som betalats av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (1) (ad hoc-beslut nr 66) delgivet med nr C(2021) 4118,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser felaktig tolkning av förordning (EU) nr 1383/2015 (2) (skäl 5) och av artikel 53.4 i förordning (EU) nr 639/2014 (3), i dess lydelse enligt förordning (EU) nr 1383/2015, och avser åsidosättande av artikel 1 i förordning (EU) nr 1383/2015 och principerna om rimlighet, icke-diskriminering och proportionalitet, med beaktande av hantering av sena rapporter som ska föras in i den elektroniska databasen med avseende på de åtgärder som innefattar en djurhållningsperiod.

2.

Andra grunden avser felaktig tolkning av förordning (EU) nr 1383/2015 (skäl 5) och av artikel 53.4 i förordning (EU) nr 639/2014, i dess lydelse enligt förordning (EU) nr 1383/2015, och avser åsidosättande av artikel 1 i förordning (EU) nr 1383/2015 och principerna om rimlighet, icke-diskriminering och proportionalitet, med beaktande av hantering av sena rapporter som ska föras in i den elektroniska databasen med avseende på de åtgärder som inte innefattar en djurhållningsperiod.

3.

Tredje grunden avser felaktig tolkning av förordning (EU) nr 1760/2000 (4) (artikel 7) avseende fristen för att inkomma med rapporter som ska föras in i den elektroniska databasen.

—

med stöd av artikel 263 FEUF, ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2021/1002 av den 21 juni 2021 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Vitryssland (EUT L 219I, 2021, s. 70) och rådets genomförandeförordning (EU) 2021/997 av den 21 juni 2021 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 219I, 2021, s. 3), i den del de rör sökanden,

—

med stöd artikel 134 i tribunalens rättegångsregler, förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 juli 2021 om avslag på sökandens begäran om tillgång till kommissionens handlingar genom att vägra honom tillgång till kopior av kommissionens kommunikation med bolaget AstraZeneca plc eller dess dotterbolag, med Förbundskanslerns kansli (Tyskland) eller Förbundsministeriet för hälsa (Tyskland) beträffande bolaget Astra Zeneca plc eller dess dotterbolag, från den 1 april 2020 och i synnerhet rörande den mängd vaccin mot Covid-19 som AstraZeneca plc erbjudit och leveranstiderna för dessa, samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökanden anser att han har rätt att få tillgång till de omtvistade handlingarna hos Europeiska kommissionen enligt artikel 2.1 i förordning (EG) nr 1049/2001 (1). Kommissionens avslag strider, enligt honom, mot denna bestämmelse.

2.

Andra grunden: Det skäl för uteslutning som föreskrivs i artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 kan inte göras gällande mot sökandens begäran om tillgång. Detta skäl för är begränsat i tiden och gäller endast för pågående domstolsförfaranden och överläggningar. Det i Belgien pågående domstolsförfarandet mot AstraZeneca med målnummer 2021/48/C gäller helt andra faktiska omständigheter har redan avgjorts genom dom, meddelad den 18 juni 2021. Villkoren för att det ska anses föreligga ett åsidosättande av principen om parternas likställdhet i processen och rätten till en rättvis rättegång och god rättsskipning är inte heller uppfyllda, eftersom alla eventuellt berörda förfaranden redan har avslutats.