—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG (1),

—

med beaktande av samförståndsavtalet av den 5 juni 2009 om harmonisering av laddare för mobiltelefoner,

—

med beaktande av samförståndsavtalet av den 20 mars 2018 om en framtida gemensam laddare för smarttelefoner,

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 11 november 2018 om tillämpningen av direktiv 2014/53/EU om radioutrustning (COM(2018)0740),

—

med beaktande av artikel 132.2 och 132.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Den inre marknaden har utgjort, och utgör fortfarande, grunden för Europas ekonomiska framgång, hörnstenen i europeisk integration och en motor för tillväxt och sysselsättning.

B.

Den inre marknadens potential utnyttjas inte till fullo och den fortsatta marknadsfragmenteringen för laddare till mobiltelefoner och andra små och medelstora elektroniska enheter leder till en ökning av elavfallet och fler frustrerade konsumenter.

C.

Konsumenterna måste fortfarande skaffa olika laddare när de köper nya enheter från olika försäljare, och tvingas få en ny laddare på köpet när de köper en ny enhet från samma försäljare.

D.

Europaparlamentets ledamöter har i mer än tio år krävt en gemensam laddare för mobil radioutrustning, däribland mobiltelefoner, surfplattor, läsplattor, smarta kameror, kroppsburen elektronik och andra små och medelstora elektroniska enheter. Kommissionen har ett flertal gånger skjutit upp den delegerade akt som kompletterar direktiv 2014/53/EU om radioutrustning.

E.

Ett snabbt genomförande av antagen EU-lagstiftning genom konkreta lagstiftningsåtgärder är avgörande för EU:s trovärdighet i medborgarnas ögon och på den internationella arenan.

F.

Frivilliga avtal mellan branschaktörerna har visserligen medfört en betydande minskning av antalet typer av laddare på marknaden, men har inte lyckats åstadkomma någon gemensam laddningslösning, och konsumenterna möts fortfarande av olika sorters laddare på marknaden.

G.

Ungefär 50 miljoner ton elavfall genereras varje år i världen, dvs. i genomsnitt över 6 kg per person. Totalt genererades 12,3 miljoner ton elavfall i Europa under 2016, vilket motsvarar i genomsnitt 16,6 kg per invånare (2). Detta är ett onödigt miljöavtryck som kan minskas.

H.

Inom ramen för den europeiska gröna given efterlyste Europaparlamentet en ambitiös ny handlingsplan för den cirkulära ekonomin i syfte att minska det totala miljö- och resursavtrycket från produktionen och konsumtionen i EU, med resurseffektivitet, nollföroreningar och förebyggande av avfall som huvudprioriteringar.

I.

Konsumenttrenderna de senaste tio åren visar att allt fler människor äger flera enheter och att vissa typer av radioutrustning, till exempel smarttelefoner, har kort livslängd. Äldre utrustning byts ofta ut för att den anses omodern. De här trenderna leder dessutom till ytterligare elavfall, bland annat laddare.

J.

Konsumenter äger, använder och bär ofta med sig många olika laddare för liknande batteridrivna enheter. Det nuvarande överutbudet av laddare vållar därför orimliga kostnader och olägenheter för konsumenterna och ett onödigt miljöavtryck.

K.

I dag är människor beroende av sina mobila enheter i många vardagssituationer, särskilt när de befinner sig i en nödsituation eller på resande fot, vilket delvis beror på att det inte finns några allmänna telefoner. Människor är beroende av att ha mobiltelefoner som går lätt att ladda för att snabbt få tillgång till viktiga tjänster och verktyg såsom betalnings-, sök- och navigationstjänster m.m. Mobila enheter är ett viktigt verktyg för att kunna delta fullt ut i samhället.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

—

med beaktande av artiklarna 2 och 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av artiklarna 8, 151, 153 och 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt bestämmelserna om jämställdhet,

—

med beaktande av artiklarna 22 och 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av den europeiska pelaren för sociala rättigheter, särskilt principerna 2, 3, 6, 9 och 15,

—

med beaktande av FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling, särskilt målen 1, 5, 8 och 10 och deras respektive mål och indikatorer,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om lika lön från 1951 och ILO:s konvention om våld och trakasserier från 2019,

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 7 mars 2014 om stärkande av principen om lika lön för kvinnor och män genom bättre insyn (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Strategi för jämställdhet 2010–2015 (COM(2010)0491),

—

med beaktande av kommissionens strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2019,

—

med beaktande av kommissionens meddelande EU:s handlingsplan 2017–2019: Åtgärda löneklyftan mellan kvinnor och män (COM(2017)0678),

—

med beaktande av kommissionens rapport från 2019 om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (2) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 av den 20 juni 2019 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (3),

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets jämställdhetsindex, särskilt indexrapporten för 2019,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 7 mars 2011 om den europeiska jämställdhetspakten för 2011–2020 (4),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 18 juni 2015Lika inkomstmöjligheter för kvinnor och män: Att minska pensionsklyftan mellan könen,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 13 juni 2019Att överbrygga lönegapet mellan könen: centrala strategier och åtgärder,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 december 2019 om jämställda ekonomier i EU: vägen framåt,

—

med beaktande av sin resolution av den 24 maj 2012 med rekommendationer till kommissionen om tillämpning av principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare för samma eller likvärdigt arbete (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 maj 2016 om ett könsperspektiv på fattigdom (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2017 om en europeisk pelare för sociala rättigheter (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 juni 2017 om behovet av en EU-strategi för att sätta stopp för och förebygga pensionsklyftan mellan kvinnor och män (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 oktober 2017 om kvinnors ekonomiska egenmakt i den privata och den offentliga sektorn i EU (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 november 2017 om bekämpning av ojämlikhet som ett sätt att stimulera sysselsättning och tillväxt (10),

—

med beaktande av artikel 132.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av Europeiska unionens gemensamma och grundläggande principer som slås fast i artiklarna 2 och 3.3 i EU-fördraget, artikel 8 i EUF-fördraget och artikel 23 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I artikel 157 i EUF-fördraget står det uttryckligen att varje medlemsstat ska säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas. Ekonomiskt oberoende är en grundläggande förutsättning för kvinnors och mäns självförverkligande, och det är avgörande att garantera likvärdig tillgång till finansiella resurser för att uppnå jämställdhet.

B.

I princip 2 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter står det att ”lika behandling och lika möjligheter för kvinnor och män måste säkerställas och främjas på alla områden, även när det gäller deltagande på arbetsmarknaden, anställningsvillkor och karriärutveckling” och att ”kvinnor och män har rätt till lika lön för likvärdigt arbete”.

C.

I kommissionens rekommendation från 2014 beskrevs ett antal nyckelåtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra insynen och stärka principen om lika lön för män och kvinnor. Dessa åtgärder omfattar arbetstagares rätt till information om lönesättningen, lönerapportering, lönerevisioner, kollektivavtal, statistik och administrativa uppgifter, skydd av personuppgifter, ett förtydligande av begreppet likvärdigt arbete, arbetsutvärdering och arbetsindelning, stöd till jämställdhetsorgan, konsekvent tillsyn och användning av rättsmedel samt medvetandegörande verksamhet.

D.

Kvinnors inkomster är oproportionerligt lägre än mäns i hela EU. Enligt de senaste siffrorna från kommissionen är gapet mellan kvinnor och män i EU när det gäller timlön 16 procent, men detta varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Lönegapet mellan kvinnor och män stiger till 40 procent när man beaktar sysselsättningsgraden och det totala deltagandet på arbetsmarknaden. Endast 8,7 procent av männen i EU arbetar deltid, medan nästan en tredjedel av kvinnorna i EU (31,3 procent) gör det. Det finns ett särskilt negativt samband mellan feminisering av ett yrke och lönenivån, vilket framgår av de minskade genomsnittslönerna i företag där 65 procent eller mer av de anställda är kvinnor.

E.

Lönegapet definieras som skillnaden mellan mäns och kvinnors genomsnittliga bruttotimlön uttryckt som en procentandel av mäns genomsnittliga bruttotimlön. Omkring två tredjedelar av detta lönegap kan inte förklaras med könsskillnader i arbetsmarknadsvariabler såsom ålder, erfarenhet och utbildning, yrkeskategori eller arbetstid och andra observerbara variabler, vilket visar på en tydlig diskrimineringsfaktor där könsdiskrimineringen också överlappar flera andra former av diskriminering. Det krävs ett intersektionellt angreppssätt för att förstå de många former av diskriminering som skapar lönegapet för kvinnor med en kombination av identiteter och hur könsfaktorn samspelar med andra sociala faktorer.

F.

Kvinnors ekonomiska egenmakt är central för att utjämna lönegapet. Inledandet av åtgärder på detta område är inte bara en fråga om rättvisa utan även en ekonomisk nödvändighet, eftersom den ekonomiska förlusten till följd av sysselsättningsklyftan mellan könen uppgår till cirka 370 miljarder EUR om året (11). Om kvinnor inte får lika lön begränsas deras möjlighet att uppnå ekonomiskt oberoende och därmed deras möjlighet att leva helt självständigt. Enligt Institute for Women’s Policy Research skulle fattigdomen bland arbetande kvinnor kunna minska från 8,0 procent till 3,8 procent om kvinnor fick samma lön som män. 2,5 miljoner av de 5,6 miljoner barn som i dag lever i fattigdom skulle lyftas ur fattigdomen om lönegapet mellan kvinnor och män överbryggades.

G.

Könsskillnaderna när det gäller bruttomånadslön bland arbetstagare i åldern 15–24 år (7 procent) var mer än fem gånger längre än bland arbetstagare över 65 år (38 procent). Det finns även ett lönegap på grund av moderskap, med en löneskillnad mellan kvinnor med och utan barn att försörja samt mellan mödrar och fäder. Fattigdom är främst koncentrerat till familjer där kvinnor är ensamförsörjare, och under 2017 riskerade 35 procent av de ensamstående mödrarna i EU att drabbas av fattigdom, att jämföra med 28 procent av de ensamstående fäderna (12).

H.

Omsorgsarbete är en hörnsten i vårt samhälle och utförs i hög grad av kvinnor. Denna obalans avspeglas i löneklyftan och pensionsklyftan mellan könen. Moderskap och omsorg om barn, äldre, anhöriga som är sjuka eller har en funktionsnedsättning och andra personer i beroendeställning är ett extra arbete eller ibland heltidsarbete som nästan uteslutande utförs av kvinnor. Detta återspeglas i segregeringen på arbetsmarknaden och den högre andelen kvinnor som arbetar deltid, för lägre timlön, med avbrott i yrkeslivet och färre års anställning. Detta arbete är ofta obetalt och otillräckligt värderat av samhället, trots att det har en enorm social betydelse och bidrar till den sociala välfärden.

I.

Över hälften av alla kvinnor i arbetsför ålder med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden. Allvarlig materiell fattigdom hos kvinnor med funktionsnedsättning är högre än hos kvinnor utan funktionsnedsättning i alla medlemsstater.

J.

Kvinnors rättigheter måste försvaras, både på det rättsliga planet och inom livet självt, och åtgärder måste vidtas mot alla former av utnyttjande, våld, förtryck och bristande jämställdhet mellan kvinnor och män.

K.

Bland konsekvenserna av lönegapet mellan kvinnor och män märks en pensionsklyfta på 37 procent – en situation som kommer att bestå i flera årtionden – och en ojämlik grad av ekonomiskt oberoende mellan kvinnor och män, där en av fem kvinnliga arbetstagare i EU tillhör den lägsta lönegruppen, att jämföra med en av tio män. En minskning av pensionsklyftan är också en fråga om solidaritet mellan generationerna.

L.

Pensionsklyftan härrör från den ackumulerade ojämlikheten under kvinnors arbetsliv och från perioder av arbetsmarknadsfrånvaro som kvinnor tvingas till som ett resultat av ojämlikhet och diskriminering på flera grunder, liksom också av att de får lägre löner och lönediskrimineras. Ska ojämlikheten på pensionsområdet bemästras och pensionerna garanteras och höjas generellt krävs det ovillkorligen att socialförsäkringssystemen ligger kvar hos det allmänna och inbegriper solidaritets- och omfördelningsprinciperna och att det tas verkliga krafttag mot osäkra anställningar och avreglerat arbete.

M.

Lönegapet och dess orsaker har skadliga konsekvenser för kvinnor som ökar exponentiellt livet ut och utmynnar i en pensionsklyfta, som för närvarande är mer än dubbelt så stor som lönegapet. Risken att drabbas av fattigdom ökar brant under livet och visar hur effekterna av löneskillnaderna ackumuleras successivt. Fattigdom bland dem över 75 år koncentreras konsekvent till kvinnor, främst på grund av följderna av könsspecifikt obetalt omsorgsarbete, livslånga skillnader i lön och arbetstid med lägre pensioner som resultat, olika pensionsåldrar för män och kvinnor i vissa medlemsstater och det faktum att fler äldre kvinnor lever ensamma.

N.

Direktiv 2006/54/EG har bidragit till att kvinnors situation på arbetsmarknaden har förbättrats, men har inte inneburit några djupgående förändringar av lagstiftningen för att överbrygga lönegapet i många medlemsstater.

O.

Insyn i lönesättningen kan spela en avgörande roll för att se till att betydande framsteg görs för att ta itu med lönegapet mellan kvinnor och män, eftersom den bidrar till att påvisa undervärderingen av kvinnors arbete och belysa könsuppdelningen på arbetsmarknaden, bland annat genom verktyg som tillhandahåller objektiva kriterier som möjliggör könsneutral bedömning och jämförbarhet av arbetets värde inom olika yrken och sektorer.

P.

Könsneutrala arbetsvärderingsmetoder är väsentliga för att göra det möjligt att jämföra arbetena utifrån betydelse och komplexitet i syfte att bestämma ett arbetes relativa position i förhållande till ett annat i en sektor eller organisation, oberoende av om det utförs av en man eller kvinna.

Q.

Den risk att drabbas av fattigdom och mindre ekonomiskt självbestämmande som orsakas av både lönegapet och pensionsklyftan gör att kvinnor utsätts ytterligare för könsrelaterat våld, i synnerhet våld i hemmet, vilket gör det svårare för dem att lämna ett destruktivt förhållande. Enligt FN upplever nästan 35 procent av alla kvinnor i världen psykiska eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen eller trakasserier med allvarliga konsekvenser i fråga om personliga och yrkesmässiga ambitioner, vilket skadar kvinnors självförtroende och deras förhandlingsposition för rättvisare ersättning.

R.

Orsakerna till lönegapet mellan kvinnor och män är många och inbegriper både strukturella och kulturella faktorer: å ena sidan könssegregerade arbetsmarknader och sektorer, en brist på möjligheter och tjänster för att förena yrkes- och familjeliv som innebär att kvinnor blir den huvudsakliga vårdgivaren för både barn och andra omsorgsbehövande anhöriga och att det fortfarande finns ”glastak” som hindrar kvinnor från att nå de högsta nivåerna under sin karriär och därmed de högsta lönerna; å andra sidan könsstereotyper om kvinnors roller och ambitioner, könsdiskriminering i lönestrukturen och lönesättningsmetoderna samt djupt rotade förväntningar om kvinnors mödraroll vilka leder till avbrott i karriären eller deltidsarbete, liksom bristande insyn i lönesättningen.

S.

Orsakerna till könsskillnaderna när det gäller lön, relaterade inkomster och pensioner är många, strukturella och ofta sammankopplade. De kan delas in i två kategorier: en som till synes kan ”förklaras” av skillnader mellan arbetsmarknadsvariabler för kvinnor och män och en som till synes förblir ”oförklarad” av sådana variabler, där den sistnämnda utgör den dominerande delen av lönegapet i nästan alla länder i världen.

T.

Dessa skillnader i arbetsmarknadsvariabler för kvinnor och män innefattar ålder, erfarenhet och utbildning, yrkesområde och arbetstid. De återspeglas i det faktum att kvinnor oftare arbetar deltid, stöter i glastaket, arbetar inom kvinnodominerade och lägre betalda sektorer och befattningar eller ofta måste ta huvudansvaret för sina familjer till följd av könsbundna sociala normer, vilket leder till frånvaro från arbetet. Den större ”oförklarade” beståndsdelen kan tillskrivas könsstereotyper, lönediskriminering och den ofta förekommande undervärderingen av kvinnodominerat arbete, som kan vara både direkt och indirekt, och fortsätter att vara ett dolt fenomen som måste bekämpas mer effektivt.

U.

Trots att kvinnor utgör nästan 60 procent av de högskoleutbildade i EU är de fortfarande oproportionerligt underrepresenterade inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik samt digitala yrken. Den sneda könsfördelningen i arbetslivet håller till följd av detta på att ta sig nya uttryck och unga kvinnor löper, trots utbildningsinvesteringarna, dubbelt så stor risk som unga män att hamna utanför arbetsmarknaden.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

—

med beaktande av artiklarna 10.1, 14.2 och 14.3 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet, som utgör en bilaga till beslut 76/787/EKSG, EEG, Euratom av den 20 september 1976 (1), i dess ändrade numrering och lydelse enligt rådets beslut 2002/772/EC av den 25 juni 2002 och av den 23 september 2002 (2),

—

med beaktande av sitt beslut (2005/684/EG, Euratom) av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (3), särskilt artiklarna 2.1 och 3.1,

—

med beaktande av rådets direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om fastställande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare (4), ändrat genom rådets direktiv 2013/1/EU av den 20 december 2012 (5),

—

med beaktande av Europeiska rådets beslut 2013/312/EU av den 28 juni 2013 om Europaparlamentets sammansättning (6) och Europeiska rådets beslut (EU) 2018/937 av den 28 juni 2018 om Europaparlamentets sammansättning (7),

—

med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 7 juli 2005, 30 april 2009 och 19 december 2019 (8),

—

med beaktande av de officiella kungörelserna från de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna om resultatet från valet till Europaparlamentet,

—

med beaktande av beslutet av den 13 juni 2019 från den spanska valnämnden (Junta Electoral Central) med de kandidater som valdes till Europaparlamentet vid valet den 26 maj 2019, offentliggjort i Boletín Oficial del Estado den 14 juni 2019 (9),

—

med beaktande av artiklarna 3, 4 och 11 samt bilaga I i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A9-0015/2020), och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 12 i akten av den 20 september 1976 ska Europaparlamentet pröva behörigheten för ledamöterna av Europaparlamentet, och parlamentet ska i detta syfte beakta de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit och avgöra sådana tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 1976 års akt, dock inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som 1976 års akt hänvisar till.

B.

Alla medlemsstater har meddelat parlamentet namnen på de valda ledamöterna i enlighet med artikel 3.1 i arbetsordningen, men alla namn har inte kommunicerats.

C.

Enligt artikel 3 i Europeiska rådets beslut 2013/312/EU av den 28 juni 2013 och artikel 3.2 i Europeiska rådets beslut (EU) 2018/937 av den 28 juni 2018 ska antalet företrädare i Europaparlamentet som tilldelas Spanien för närvarande vara 54, medan de spanska behöriga myndigheternas kungörelse innehåller bara 51 namn. På grundval av rättspraxis från Europeiska unionens domstol (10) och i enlighet med artikel 12 i akten av den 20 september 1976 beaktar parlamentet beslutet av den 13 juni 2019 från Junta Electoral Central med de kandidater som valdes till Europaparlamentet vid valet den 26 maj 2019, offentliggjort i Boletín Oficial del Estado den 14 juni 2019, i syfte att upprätta en förteckning över de valda ledamöterna. Därför har antalet företrädare i Europaparlamentet som valts i Spanien varit 54.

D.

Invändningar som inkommit mot valet av vissa ledamöter av Europaparlamentet kan prövas i medlemsstaterna i enlighet med gällande nationell lagstiftning, och denna prövning skulle kunna leda till att valet av de berörda ledamöterna ogiltigförklaras.

E.

Vissa medlemsstater har ännu inte, eller först efter förseningar, översänt en förteckning över eventuella ersättare samt en rangordning baserad på valresultatet, vilket de är skyldiga att göra enligt artikel 3.3 i arbetsordningen.

F.

I enlighet med artikel 3.3 i arbetsordningen får giltigheten i en ledamots mandat inte bekräftas förrän ledamoten har avgett den skriftliga förklaring om att vederbörande inte innehar något oförenligt uppdrag och den skriftliga förklaring om ekonomiska intressen som krävs enligt artikel 3 och bilaga I i arbetsordningen.

G.

I artikel 7.1 och 7.2 i 1976 års akt anges klart och tydligt vilka uppdrag som inte är förenliga med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet.

H.

Enligt artikel 11 och bilaga I i arbetsordningen ska varje ledamot av Europaparlamentet lämna in en detaljerad förklaring om a) ledamotens yrkesmässiga verksamhet under de tre år som föregick tillträdet som ledamot av Europaparlamentet, och hans eller hennes medverkan under samma period i styrelsen eller ledningen för ett företag, icke-statlig organisation eller förening eller någon annan organisation med rättslig status, b) alla arvoden som ledamoten tar emot för att inneha ett mandat i ett annat parlament, c) varje ordinarie avlönad verksamhet som ledamoten bedriver parallellt med sitt uppdrag, vare sig det sker i egenskap av arbetstagare eller egenföretagare, d) ledamotens medverkan i styrelsen eller ledningen för ett företag, icke-statlig organisation eller förening eller någon annan organisation med rättslig status, eller utövande av någon annan form av extern verksamhet, oavsett om det utgår ersättning för detta eller inte, e) varje avlönad tillfällig extern verksamhet om den totala ersättningen för ledamotens hela tillfälliga externa verksamhet överstiger 5 000 EUR per kalenderår, f) medverkan i ett företag eller i ett partnerskap om den allmänna politiken kan påverkas eller om denna medverkan ger ledamoten ett väsentligt inflytande över det berörda organets ärenden, g) alla bidrag, ekonomiska eller i form av personal eller materiel, som erhålls utöver de medel som tillhandahålls av parlamentet och som ledamoten erhåller av tredje man inom ramen för sin politiska verksamhet, varvid givarens identitet ska anges, h) alla andra ekonomiska intressen som skulle kunna inverka på ledamotens utförande av sitt uppdrag. För var och en av dessa poster ska ledamoten i förekommande fall ange huruvida posten i fråga genererar ersättning eller inte; för posterna a, c, d, e och f ska ledamoten även ange relevant inkomstkategori. De uppgifter som lämnats offentliggörs på Europaparlamentets webbplats.

I.

Mandatet för de företrädare som valts i Förenade kungariket grundar sig på Förenade kungarikets medlemskap i Europeiska unionen. Som en följd av detta och i enlighet med artikel 3.2 tredje stycket i Europeiska rådets beslut (EU) 2018/937 av den 28 juni 2018, kommer mandatet för dessa ledamöter av Europaparlamentet automatiskt att upphöra om och den dag då Förenade kungarikets utträde ur unionen får rättsverkan.

J.

Enligt samma bestämmelser i Europeiska rådets beslut (EU) 2018/937 ska Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen inte leda till att platsen blir vakant i enlighet med artikel 13 i 1976 års akt och artikel 4 i arbetsordningen, och följaktligen kommer mandatet för de företrädare som valts i Förenade kungariket automatiskt att upphöra, utan att Europaparlamentet måste fastställa detta.

K.

I händelse av utträde för Förenade kungariket har antalet företrädare i Europaparlamentet från varje medlemsstat efter det att utträdet får rättsverkan fastställts genom Europeiska rådets beslut (EU) 2018/937, vilket kommer att leda till att vissa medlemsstater intar extra platser som härrör från skillnaden mellan det antal platser som tilldelas enligt artikel 3.2 första och andra styckena i det beslutet.

L.

Vissa medlemsstater har antagit lagar eller förordningar som fastställer villkoren för val med gränsöverskridande listor.

M.

Personer som innehar medborgarskap i vissa medlemsstater men som varit bosatta i ett annat land under en viss tid kan berövas rösträtten i sitt hemland. I vissa fall kan detta även medföra att personerna i fråga berövas sin valbarhet.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

—

med beaktande av att Förenade kungariket den 29 mars 2017 till Europeiska rådet anmälde landets avsikt att utträda ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen enligt artikel 50.2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 106a i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

—

med beaktande av utkastet till rådets beslut om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (XT 21105/3/2018),

—

med beaktande av utkastet till avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (1),

—

med beaktande av den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (2),

—

med beaktande av Europeiska rådets beslut (EU) 2019/476 av den 22 mars 2019 (3), (EU) 2019/584 av den 11 april 2019 (4) och (EU) 2019/1810 av den 29 oktober 2019 (5), antagna i samförstånd med Förenade kungariket, om förlängning av tidsfristen enligt artikel 50.3 i EU-fördraget till och med den 12 april 2019, den 31 oktober 2019 respektive den 31 januari 2020,

—

med beaktande av sina resolutioner av den 5 april 2017 om förhandlingarna med Förenade kungariket efter landets anmälan om sin avsikt att utträda ur Europeiska unionen (6), den 3 oktober 2017 om läget i förhandlingarna med Förenade kungariket (7), den 13 december 2017 om läget i förhandlingarna med Förenade kungariket (8), den 14 mars 2018 om ramen för de framtida förbindelserna mellan EU och Förenade kungariket (9) och den 18 september 2019 om läget i fråga om Förenade kungarikets utträde ur EU (10),

—

med beaktande av den begäran om godkännande som rådet har lagt fram i enlighet med artikel 50.2 i fördraget om Europeiska unionen (C9-0148/2019),

—

med beaktande av artikel 105.1 och 105.4 och artikel 88 i arbetsordningen,

—

med beaktande av skrivelserna från utskottet för utrikesfrågor, utskottet för internationell handel, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för transport och turism, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, utskottet för rättsliga frågor, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt utskottet för framställningar,

—

med beaktande av rekommendationen från utskottet för konstitutionella frågor (A9-0004/2020).

1.

2.

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 januari 2020 om att utnämna Pedro Machado till ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden (C9-0009/2020),

—

med beaktande av artikel 56.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2020 om institutioner och organ inom Ekonomiska och monetära unionen: förhindrande av intressekonflikter efter avslutad anställning i offentlig tjänst (3),

—

med beaktande av artikel 131 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9-0009/2020), och av följande skäl:

A.

I artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014 anges att de ledamöter i den gemensamma resolutionsnämnden som avses i artikel 43.1 b i den förordningen ska utses på grundval av meriter, kompetens, kunskap om bank- och finansfrågor samt erfarenhet inom finansiell tillsyn och reglering samt bankresolution.

B.

Trots skyldigheterna enligt artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014, och trots att Europaparlamentet upprepade gånger begärt att en jämn könsfördelning ska respekteras vid framläggandet av kandidatlistor, var tyvärr samtliga kandidater män. Parlamentet beklagar att kvinnor fortfarande är underrepresenterade på chefsbefattningar inom bank- och finanstjänstesektorn, och begär att kravet om jämn könsfördelning respekteras i samband med nästa utnämning. Alla EU-institutioner och nationella institutioner och organ bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa en jämn könsfördelning.

C.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 antog kommissionen den 13 november 2019 en slutlista över kandidater till den post som ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden som avses i artikel 43.1 b i den förordningen.

D.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 överlämnade kommissionen slutlistan till parlamentet.

E.

Den 14 januari 2020 antog kommissionen ett förslag om att utnämna Pedro Machado till ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden och direktör med ansvar för resolutionsplanering och resolutionsbeslut i nämnden, och överlämnade detta förslag till parlamentet.

F.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor granskade därefter meriterna för den kandidat som föreslagits som ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden, särskilt i förhållande till de krav som anges i artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014.

G.

Den 22 januari 2020 höll utskottet för ekonomi och valutafrågor en utfrågning med Pedro Machado, där han höll ett inledande anförande och därefter besvarade utskottsledamöternas frågor.

1.

2.

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 januari 2020 att utnämna Jesús Saurina till ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden (C9-0010/2020),

—

med beaktande av artikel 56.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2020 om institutioner och organ inom Ekonomiska och monetära unionen: förhindrande av intressekonflikter efter avslutad anställning i offentlig tjänst (3),

—

med beaktande av artikel 131 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9-0011/2020), och av följande skäl:

A.

I artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014 anges att de ledamöter i den gemensamma resolutionsnämnden som avses i artikel 43.1 b i den förordningen ska utses på grundval av meriter, kompetens, kunskap om bank- och finansfrågor samt erfarenhet inom finansiell tillsyn och reglering samt bankresolution.

B.

Trots skyldigheterna enligt artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014, och trots att Europaparlamentet upprepade gånger begärt att en jämn könsfördelning ska respekteras vid framläggandet av kandidatlistor, var tyvärr samtliga kandidater män. Parlamentet beklagar att kvinnor fortfarande är underrepresenterade på chefsbefattningar inom bank- och finanstjänstesektorn, och begär att kravet om jämn könsfördelning respekteras i samband med nästa utnämning. Alla EU-institutioner och nationella institutioner och organ bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa en jämn könsfördelning.

C.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 antog kommissionen den 13 november 2019 en slutlista över kandidater till den post som ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden som avses i artikel 43.1 b i den förordningen.

D.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 överlämnade kommissionen slutlistan till parlamentet.

E.

Den 14 januari 2020 antog kommissionen ett förslag om att utnämna Jesús Saurina till ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden och direktör med ansvar för resolutionsplanering och resolutionsbeslut i nämnden, och överlämnade detta förslag till parlamentet.

F.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor granskade därefter meriterna för den kandidat som föreslagits som ledamot av den gemensamma resolutionsnämnden, särskilt i förhållande till de krav som anges i artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014.

G.

Den 22 januari 2020 höll utskottet för ekonomi och valutafrågor en utfrågning med Jesús Saurina, där han höll ett inledande anförande och därefter besvarade utskottsledamöternas frågor.

1.

2.

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 januari 2020 om att utnämna Jan de Carpentier till vice ordförande för den gemensamma resolutionsnämnden (C9-0011/2020),

—

med beaktande av artikel 56.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2020 om institutioner och organ inom Ekonomiska och monetära unionen: förhindrande av intressekonflikter efter avslutad anställning i offentlig tjänst (3),

—

med beaktande av artikel 131 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9-0010/2020), och av följande skäl:

A.

I artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014 anges att vice ordföranden i den gemensamma resolutionsnämndens styrelse ska utses på grundval av meriter, kompetens, kunskap om bank- och finansfrågor samt erfarenhet inom finansiell tillsyn och reglering samt bankresolution.

B.

Trots skyldigheterna enligt artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014, och trots att Europaparlamentet upprepade gånger begärt att en jämn könsfördelning ska respekteras vid framläggandet av kandidatlistor, var tyvärr samtliga kandidater män. Parlamentet beklagar att kvinnor fortfarande är underrepresenterade på chefsbefattningar inom bank- och finanstjänstesektorn, och begär att kravet om jämn könsfördelning respekteras i samband med nästa utnämning. Alla EU-institutioner och nationella institutioner och organ bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa en jämn könsfördelning.

C.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 antog kommissionen den 13 november 2019 en slutlista över kandidater till posten som vice ordförande för den gemensamma resolutionsnämnden.

D.

I enlighet med artikel 56.6 i förordning (EU) nr 806/2014 överlämnade kommissionen slutlistan till parlamentet.

E.

Den 14 januari 2020 antog kommissionen ett förslag om att utnämna Jan de Carpentier till vice ordförande för den gemensamma resolutionsnämnden och direktör med ansvar för nämndens företagstjänster och övervakning av den gemensamma resolutionsfonden, och överlämnade detta förslag till parlamentet.

F.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor granskade därefter meriterna för den kandidat som föreslagits som vice ordförande för den gemensamma resolutionsnämnden, särskilt i förhållande till de krav som anges i artikel 56.4 i förordning (EU) nr 806/2014.

G.

Den 22 januari 2020 höll utskottet för ekonomi och valutafrågor en utfrågning med Jan de Carpentier, där han höll ett inledande anförande och därefter besvarade utskottsledamöternas frågor.

1.

2.

—

med beaktande av förslaget från Europeiska bankmyndighetens tillsynsstyrelse av den 14 januari 2020 (C9-0006/2020),

—

med beaktande av artikel 51.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2020 om institutioner och organ inom Ekonomiska och monetära unionen: förhindrande av intressekonflikter efter avslutad anställning i offentlig tjänst (3),

—

med beaktande av artikel 131 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9-0008/2020), och av följande skäl:

A.

Europeiska bankmyndighetens nuvarande verkställande direktör har meddelat sin avgång från tjänsten med verkan från och med den 31 januari 2020.

B.

Den 14 januari 2020 föreslog Europeiska bankmyndighetens tillsynsstyrelse, på grundval av ett öppet urvalsförfarande, att utnämna Gerry Cross till verkställande direktör för en mandatperiod på fem år, i enlighet med artikel 51.2 och 51.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.

C.

Den 22 januari 2020 höll utskottet för ekonomi och valutafrågor en utfrågning med Gerry Cross, där han höll ett inledande anförande och därefter besvarade utskottsledamöternas frågor.

1.

2.