1)

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så, att operatören av en videodelningsplattform eller en plattform för fillagring och fildelning, på vilken användarna olagligen kan göra skyddat innehåll tillgängligt för allmänheten, inte ägnar sig åt ”överföring till allmänheten” av detta innehåll, i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida denne inte, utöver att enbart göra plattformen tillgänglig för allmänheten, bidrar till att ge allmänheten tillgång till sådant innehåll på ett sätt som innebär intrång i upphovsrätten. Så är bland annat fallet när operatören faktiskt känner till det olagliga tillgängliggörandet av skyddat innehåll på dess plattform och avstår från att skyndsamt radera detta innehåll eller blockera åtkomsten till detsamma, eller när nämnde operatör, trots att denne visste eller borde ha vetat att skyddat innehåll ofta olagligen görs tillgängligt för allmänheten via plattformen av plattformens användare, avstår från att genomföra lämpliga tekniska åtgärder som man kan förvänta sig av en normalt aktsam operatör i dennes situation för att på ett trovärdigt och effektivt sätt motverka intrång i upphovsrätten på denna plattform, eller deltar i urvalet av skyddat innehåll som olagligen görs tillgängligt för allmänheten, på sin plattform tillhandahåller verktyg som är specifikt avsedda för att underlätta olaglig delning av sådant innehåll eller medvetet främjar sådan delning, vilket tyder på att denne operatör valt en affärsmodell som uppmuntrar dem som använder dennes plattform att olagligen göra det skyddade innehållet tillgängligt för allmänheten på denna plattform.

2)

Artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) ska tolkas så, att den verksamhet som bedrivs av operatören av en videodelningsplattform eller en plattform för fillagring och fildelning omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, förutsatt att operatören inte spelar en aktiv roll som kan ge denne kännedom om och kontroll över det innehåll som laddas upp på dennes plattform.

Artikel 14.1 a i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att operatören, för att denne, enligt denna bestämmelse, inte ska anses omfattas av det undantag från ansvar som föreskrivs i artikel 14.1 i samma direktiv, måste ha kännedom om konkreta olagliga handlingar som begåtts av användarna vad avser det skyddade innehåll som laddats upp på dess plattform.

3)

Artikel 8.3 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att innehavaren av upphovsrätt eller närstående rättigheter, enligt nationell rätt, endast kan utverka ett föreläggande mot mellanhanden, vars tjänst har utnyttjats av tredje man för att göra intrång i rättighetsinnehavarens upphovsrätt utan att denna mellanhand haft kännedom om detta, i den mening som avses i artikel 14.1 a i direktiv 2000/31, om denna mellanhand underrättats om detta intrång innan det rättsliga förfarandet inleddes, och denne inte ingripit utan dröjsmål för att avlägsna det aktuella innehållet eller blockera åtkomst till detsamma samt se till att sådana intrång inte upprepas. Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att försäkra sig om att tillämpningen av ett sådant villkor inte leder till att det faktiska upphörandet av intrånget fördröjs på ett sådant sätt att det orsakar oproportionerliga skador för rättighetshavaren.

1)

Artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ska tolkas så, att den är tillämplig på behandling av personuppgifter avseende prickning av förare vid överträdelser av trafikregler.

2)

Bestämmelserna i förordning (EU) 2016/679, särskilt artiklarna 5.1, 6.1 e och 10, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det offentliga organ som ansvarar för registret med information om prickning av förare vid överträdelser av trafikregler, är skyldigt att göra dessa uppgifter tillgängliga för allmänheten, utan att den som begär att få tillgång till informationen behöver visa att vederbörande har ett särskilt intresse av att erhålla dessa uppgifter.

3)

Bestämmelserna i förordning (EU) 2016/679, särskilt artiklarna 5.1, 6.1 e och 10, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter det offentliga organ som ansvarar för det register som innehåller information om prickning av förare vid överträdelser av trafikregler att överföra dessa uppgifter till ekonomiska aktörer för vidareutnyttjande.

4)

Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder för att en författningsdomstol i en medlemsstat, som har att pröva ett mål där invändningar har riktats mot en nationell lagstiftning vilken, i ljuset av ett förhandsavgörande från EU-domstolen, visar sig vara oförenlig med unionsrätten, med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen beslutar att verkningarna av denna lagstiftning ska bestå till dess att författningsdomstolen slutligt avgör målet.

1)

Klausul 5 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av samtliga bestämmelser i nationell rätt, bedöma huruvida det förhållandet att arbetstagares visstidsanställning enligt så kallade ”fijos de obra”-avtal begränsas till tre på varandra följande år, om inte särskilda förutsättningar föreligger, hos samma företag på olika arbetsplatser inom samma provins, och det förhållandet att dessa arbetstagare tillerkänns ett avgångsvederlag, om det antas att den nationella domstolen konstaterar att dessa åtgärder faktiskt gäller för dessa arbetstagare, utgör lämpliga åtgärder för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningar eller ”likvärdiga lagliga åtgärder” i den mening som avses i klausul 5 punkt 1. Under alla omständigheter kan sådana nationella bestämmelser inte tillämpas av den berörda medlemsstatens myndigheter på så sätt att förnyelsen av på varandra följande avtal om visstidsanställning i form av så kallade ”fijos de obra”-avtal kan anses vara motiverad av ”objektiva grunder” i den mening som avses i klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet, endast av den anledningen att vart och ett av dessa avtal i allmänhet ingås avseende en enda byggarbetsplats, oberoende av dess varaktighet, eftersom sådana nationella bestämmelser i praktiken inte förhindrar den berörda arbetsgivaren från att, genom en sådan förnyelse, tillgodose permanenta och varaktiga personalbehov.

2)

Artikel 3.1 första stycket i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka de rättigheter och skyldigheter som, i samband med en övergång av personal inom ramen för offentliga kontrakt, det nya företaget måste ta över med avseende på en överförd arbetstagare begränsar sig till att endast avse de rättigheter och skyldigheter som följer av det senaste avtal som denna arbetstagare ingått med det tidigare företaget, under förutsättning att tillämpningen av dessa bestämmelser inte medför att arbetstagaren sätts i en mindre gynnsam situation endast på grund av denna övergång, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

1)

Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter

2)

Talan ogillas i övrigt.

3)

Europeiska kommissionen och Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 september 2019, Venezuela/rådet (T-65/18, EU:T:2019:649) upphävs såtillvida tribunalen avvisade Bolivarianska republiken Venezuelas talan om ogiltigförklaring av artiklarna 2, 3, 6 och 7 i rådets förordning (EU) 2017/2063 av den 13 november 2017 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Venezuela.

2)

Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal för prövning i sak.

3)

Frågan om rättegångskostnaderna anstår.

1)

Artiklarna 13.1, 14.9 och 18 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 913/2010 av den 22 september 2010 om ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik och artikel 27.1 och 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, jämförd med punkt 3 a i bilaga IV till samma direktiv, ska tolkas så, att infrastrukturförvaltaren, som definieras i artikel 3 led 2 i nämnda direktiv, är den myndighet som är behörig att, inom ramen för beskrivningen av det nationella järnvägsnätet, anta de bestämmelser som är tillämpliga på förfarandet för att lämna in ansökningar om infrastrukturkapacitet till den enda kontaktpunkten som föreskrivs i artikel 13.1 i förordning nr 913/2010, inbegripet vad gäller den exklusiva användningen av ett visst elektroniskt bokningssystem.

2)

Den kontroll som ett nationellt regleringsorgan utför av reglerna om förfarandet för att ansöka om infrastrukturkapacitet hos den enda kontaktpunkten vilka föreskrivs i beskrivningen av järnvägsnätet regleras av bestämmelserna i artikel 20 i förordning nr 913/2010, och dessa bestämmelser ska tolkas så, att regleringsorganet i en medlemsstat inte kan motsätta sig dessa regler utan att iaktta den samarbetsskyldighet som följer av denna artikel 20 och i synnerhet utan att samråda med regleringsorganen i de andra medlemsstater som deltar i godskorridoren, för att i möjligaste mån uppnå ett gemensamt tillvägagångssätt.

3)

Artikel 14.1 i förordning nr 913/2010 ska tolkas så, att det ramverk för tilldelning av infrastrukturkapacitet i godskorridoren som fastställts av direktionen med stöd av denna bestämmelse inte utgör en unionsrättsakt.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

WD ska bära sina rättegångskostnader i målet om överklagande och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.

1)

Artikel 56 FEUF ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för ett dualistiskt system för organisation av hasardspelsmarknaden enbart av det skälet att de marknadsföringsmetoder som används av innehavaren av monopolet på lotterier och kasinon syftar till att uppmuntra till aktivt deltagande i spel, till exempel genom att avdramatisera spelen och framställa dem som något positivt med hänvisning till användningen av inkomsterna till verksamhet av allmänt intresse eller genom att öka dess attraktionskraft genom anslående reklambudskap som utlovar stora vinster.

2)

Principen om unionsrättens företräde ska tolkas på så sätt att en domstol i en medlemsstat ska underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot artikel 56 FEUF; detta inbegriper även fall där en högre domstol i samma medlemsstat har ansett att denna bestämmelse överensstämmer med unionsrätten.

1)

Det är uppenbart att Europeiska unionens domstol saknar behörighet att besvara den första och andra tolkningsfrågan som har hänskjutits av Tribunale di Potenza (domstolen i Potenza, Italien).

2)

Det är uppenbart att den tredje tolkningsfrågan som har hänskjutits av Tribunale di Potenza (domstolen i Potenza, Italien) inte kan tas upp till prövning.

1)

Ska den mekanism för samarbete och kontroll (nedan kallad mekanismen) som inrättats i enlighet med kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 (1) betraktas som en rättsakt som beslutats av en EU-institution, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, och som kan bli föremål för EU-domstolens tolkning? Omfattas innehållet i, karaktären hos och den tidsmässiga räckvidden för mekanismen, som inrättats i enlighet med kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006, av fördraget om Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som Rumänien undertecknade i Luxemburg den 25 april 2005? Är de krav som uppställts i de rapporter som utarbetats inom ramen för mekanismen bindande för rumänska staten?

2)

Kan principen om domares oavhängighet, som slås fast i artikel 19.1 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (FEU) och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i EU-domstolens praxis, med hänvisning till artikel 2 FEU, tolkas så, att den även omfattar förfaranden som rör befordran av domare i tjänst?

3)

Påverkas denna princip av inrättandet av ett befordringssystem vid överrätten som enbart grundas på en summarisk bedömning av arbetet och uppförandet vilken görs av en kommitté som består av ordföranden för en appellationsdomstol och domare vid denna och som utöver den regelbundna bedömningen av domarna både gör en separat bedömning av domarna i befordringssyfte och utövar domstolskontroll av de domar som dessa avkunnar?

4)

Påverkas principen om domares oavhängighet, som slås fast i artikel 19.1 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (FEU) och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i EU-domstolens praxis, med hänvisning till artikel 2 FEU, om rumänska staten inte iakttar unionsrättens förutsebarhet och rättssäkerhet genom att godta mekanismen och tillhörande rapporter och rätta sig efter dessa i minst tio år, och därefter utan förvarning ändrar befordringsförfarandet för domare med icke-ledande befattningar, i strid mot de mekanismrelaterade rekommendationerna?

—

upprätthålla punkterna 24–48 i det överklagade beslutet, varigenom kommissionens invändning om rättegångshinder avslogs i sin helhet,

—

i övrigt upphäva det överklagade beslutet,

—

i enlighet med artikel 263 FEUF ogiltigförklara kommissionens beslut i en odaterad skrivelse som mottogs den 2 april 2018, varigenom klagandens gemensamma anbud avseende en uppföljningsstudie om fackförbundsmetoder för diskriminering och mångfald på arbetsplatsen (anbudsinfordran JUST/2017/RDIS/FW/EQUA/0042, OJ/S S215 – 09/11/2017 – 2017/S 215-446067) förkastades,

—

förplikta kommissionen att utge skadestånd om 1 euro,

—

i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och i vart fall

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna avseende målet om överklagande och avseende förfarandet vi tribunalen.

1.

Om fråga 1 ska besvaras jakande:

2.

3.

Kan ett företag som Facebook Ireland, som driver ett reklamfinansierat digitalt socialt nätverk och som enligt sina användarvillkor erbjuder personaliserat innehåll, personaliserad reklam, nätverkssäkerhet, produktförbättring och kontinuerlig och sömlös användning av alla koncernens produkter, motivera att det, för detta ändamål, samlar in uppgifter från andra koncerntjänster och från tredje mans webbplatser och appar via gränssnitt som är integrerade i dessa, såsom ”Facebook Business Tools”, eller via webbkakor eller liknande lagringstekniker som är inlagda på på internetanvändarens dator eller mobilenhet, och att företaget använder uppgifterna och sammanknyter dem med användarens Facebookkonto, med hänvisning till att behandlingen av personuppgifter är laglig på den grunden att den är nödvändig för att fullgöra ett avtal i enlighet med artikel 6.1 b GDPR, eller att den är nödvändig för ändamål som rör berättigade intressen i enlighet med artikel 6.1 f GDPR?

4.

Kan i ett sådant fall även

5.

Är det i ett sådant fall möjligt att i det enskilda fallet, med stöd av artikel 6.2 c, d och e GDPR, motivera att företaget samlar in uppgifter från andra koncerntjänster och från tredje mans webbplatser och appar via integrerade gränssnitt, såsom ”Facebook Business Tools”, eller via webbkakor eller andra lagringstekniker som är inlagda på internetanvändarens dator eller mobilenhet och använder uppgifterna och sammanknyter dem med användarens Facebookkonto, eller använder uppgifter som redan har samlats in och sammanknutits på annat lagligt sätt – exempelvis för att besvara en rättsligt giltig begäran avseende vissa uppgifter (led c), för att bekämpa skadligt beteende och främja säkerhet (led d), för samhällsnyttig forskning och för att främja trygghet, integritet och säkerhet (led e)?

6.

Går det att lämna giltigt samtycke, i den mening som avses i artikel 6.1 a och 9.2 a GDPR, och i synnerhet frivilligt samtycke enligt artikel 4.11 GDPR, till ett företag med dominerande ställning, såsom Facebook Ireland?

Om fråga 1 ska besvaras nekande:

7.

Om fråga 7 ska besvaras jakande krävs ett svar på frågorna 3–5 med avseende på uppgifter som härrör från användningen av koncernens tjänst Instagram.

1.

Utgör ett förfarande för att utfärda interimistiska åtgärder enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665/EEG (1), i dess lydelse i direktiv 2014/23/EU (2) – som nationellt i Österrike utfärdas av Bundesverwaltungsgericht och genom vilket också till exempel ett tillfälligt förbud mot ingående av ramavtal eller varukontrakt kan erhållas – en tvist på privaträttens område enligt artikel 1.1 i Europaparlamentet och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (3)? Utgör ett sådant förfarande för att utfärda interimistiska åtgärder enligt ovanstående fråga åtminstone enligt artikel 81.1 FEUF? Är förfarandet för att utfärda interimistiska åtgärder enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23, ett förfarande för att utfärda interimistiska åtgärder enligt artikel 35 i förordning nr 1215/2012?

2.

Ska likvärdighetsprincipen, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att den ger enskilda subjektiva rättigheter mot medlemsstaten och att den utgör hinder för att tillämpa österrikiska nationella bestämmelser, enligt vilka domstolen innan behandlingen av en ansökan om interimistiska åtgärder enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23, måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som har överklagats innan det går att behandla en ansökan om interimistiska åtgärder enligt vilken ytterligare upphandlingar av den upphandlande myndigheten ska förhindras, samt att domstolen därefter måste – innan eller senast i samband med avvisning av ansökan om interimistiska åtgärder – utfärda ett kompletteringsföreläggande på grund av utebliven betalning av ansökningsavgiften, vid äventyr av att rätten att få saken prövad går förlorad om betalning uteblir, där avsaknaden av betalning – oaktat frågan om i vilken utsträckning avgifter ska betalas – annars i (andra typer av) civilrättsliga tvister i Österrike, t.ex. på skadeståndsrättens eller konkurrensrättens område, inte hindrar att en ansökan om interimistiska åtgärder som har samband med ursprungsansökan behandlas, varvid även en ansökan om interimistiska åtgärder i princip behandlas vid en civilrättslig domstol trots utebliven betalning, samt då, vid en komparativ jämförelse, en utebliven betalning av avgifter vid överklaganden av förvaltningsrättsliga beslut till förvaltningsdomstolar, ett överklagande i rättsliga frågor till Högsta förvaltningsdomstolen eller ett överklagande till Författningsdomstolen i Österrike inte heller leder till avvisning och inte heller, som enda möjlighet, leder till att ansökningar om beviljande av uppskjutande verkan endast kan avvisas?

2.1.

Ska likvärdighetsprincipen, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser enligt vilka det föreskrivs att innan en ansökan om interimistiskt åtgärder enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665, i dess lydelse enligt direktiv 2014/23, prövas, ska ett kompletteringsföreläggande avseende avgifterna utfärdas av avdelningens ordförande, som sitter som ensamdomare, på grund av att avgifterna inte till fullo har betalats, och denna ensamdomare måste avslå ansökan om interimistiska åtgärder på grund av att avgifterna inte har betalats, när det i övriga fall enligt den österrikiska civilrätten, enligt Gerichtsgebührengesetz (lagen om domstolsavgifter), i princip inte ska betalas några ytterligare fasta domstolsavgifter för en ansökan om interimistiska åtgärder som framställs tillsammans med en talan, utöver avgifterna för talan i första instans, och det dessutom vad avser ansökningar om beviljande av uppskov med verkställigheten som framställs tillsammans med ett överklagande av ett administrativt beslut till en förvaltningsdomstol, ett överklagande i rättsliga frågor till Högsta förvaltningsdomstolen eller ett överklagande till Författningsdomstolen, och som ur funktionell synvinkel har samma eller liknande rättsskyddsändamål som en ansökan om interimistiska åtgärder, inte behöver erläggas några separata avgifter för sådana kompletterande ansökningar om beviljande av uppskov med verkställigheten?

3.

Ska kravet enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/24/EU (4), att vid första möjliga tillfälle och genom interimistiskt förfarande vidta provisoriska åtgärder i syfte att korrigera den påstådda överträdelsen eller förhindra att de berörda intressena skadas ytterligare, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så att omedelbarhetskravet för en ansökan om interimistiska åtgärder innebär en subjektiv rätt till ett beslut utan dröjsmål och att denna rätt hindrar tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser, enligt vilka domstolen även när det gäller upphandlingsförfaranden utan insyn – även om det inte har betydelse för avgörandet – måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som ska eller har överklagats, för att ordföranden på den berörda avdelningen sedan vid behov ska kunna utfärda ett kompletteringsföreläggande för att driva in avgifter, och, vid utebliven betalning av avgifter, före eller senast samtidigt med avslaget på en ansökan om interimistiska åtgärder på grund av utebliven betalning av de begärda avgifterna, föreskriva betalning av rättegångsavgifter via den avdelning vid domstolen som är behörig att pröva överklagandet, varvid rätten till betalning annars går förlorad?

4.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (5), med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att den enskilde därigenom tillerkänns subjektiva rättigheter som hindrar tillämpningen av de österrikiska nationella bestämmelserna, enligt vilka domstolen även vid upphandlingsförfaranden som genomförts utan insyn – och även om det inte har betydelse för avgörandet – måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som ska eller har överklagats, för att ordföranden på den berörda avdelningen sedan vid behov ska kunna utfärda ett kompletteringsföreläggande för att driva in avgifter, och, vid utebliven betalning av avgifter, före eller senast samtidigt med avslaget på en ansökan om interimistiska åtgärder på grund av utebliven betalning av de begärda avgifterna, föreskriva betalning av rättegångsavgifter via den avdelning vid domstolen som är behörig att pröva överklagandet, varvid rätten att kräva avgifter av sökanden annars går förlorad?

5.

Ska likvärdighetsprincipen, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas som så, att den enskilde därigenom tillerkänns subjektiva rättigheter mot medlemsstaten och att den hindrar tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser, enligt vilka det vid utebliven betalning av schablonavgifterna för en ansökan om interimistiska åtgärder enligt direktiv 89/665 i nu gällande lydelse, (endast) är en förvaltningsdomstol som ska besluta om schablonavgifter (med begränsade möjligheter att överklaga beslutet för den avgiftsskyldige) när det på andra rättsområden föreskrivs att avgifter för väckande av talan, interimistiska åtgärder och överklaganden i civilrättsliga förfaranden, vid utebliven betalning, ska drivas in genom ett administrativt beslut i enlighet med Gerichtliches Einbringungsgesetz (lagen om rättslig indrivning) och i regel föreskrivs överklagandeavgifter i förvaltningsrätten för överklaganden till en förvaltningsdomstol eller till författningsdomstolen eller för överklaganden av rättsfrågor till Högsta förvaltningsdomstolen, varvid dessa avgifter drivs in, vid utebliven betalning, genom ett meddelande från en skattemyndighet (Gebührenvorschreibungsbescheid), som alltid kan överklagas genom överklagande till en förvaltningsdomstol och sedan i sin tur genom överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen eller genom överklagande till Författningsdomstolen?

6.

Ska artikel 1.1 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så att ingåendet av ett ramavtal med en enda ekonomisk aktör enligt artikel 33.3 i direktiv 2014/23 utgör ett ingående av avtal enligt artikel 2a.2 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23?

6.1.

Ska ordföljden i artikel 33.3 i direktiv 2014/24: ”kontrakt som grundas på detta ramavtal” tolkas så, att det är fråga om ett kontrakt som grundas på ramavtalet när den upphandlande myndigheten tilldelar varje kontrakt med uttryckligt stöd i det slutna ramavtalet? Eller ska det citerade avsnittet ”kontrakt som grundas på detta ramavtal” tolkas så, att det inte längre är fråga om en tilldelning som grundas på det ursprungligen slutna ramavtalet om det totala beloppet i ramavtalet, så som det tolkas i EU-domstolens dom i mål C-216/17 (6), punkt 64, redan har uttömts?

7.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att denna rättighet hindrar en bestämmelse enligt vilken den upphandlande myndigheten i ett tvistigt förfarande beträffande interimistiska åtgärder måste tillhandahålla all nödvändig information och samtliga nödvändiga handlingar – detta vid äventyr av tredskodom till myndighetens nackdel – när företrädarna eller medarbetarna vid den upphandlande myndigheten som måste tillhandahålla informationen å den upphandlande myndighetens vägnar därigenom utsätts för risk att behöva ange sig själva genom tillhandahållandet av informationen eller ingivandet av handlingarna?

8.

Ska kravet enligt artikel 1.1 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/24, att upphandlingsförfaranden framför allt måste genomföras effektivt, med ytterligare hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att dessa bestämmelser ger den enskilde subjektiva rättigheter samt hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser enligt vilka det åligger en rättsskyddssökande som ansöker om interimistiska åtgärder att i sin ansökan om interimistiska åtgärder ange det specifika upphandlingsförfarandet och de specifika tilldelningsbesluten, även om sökanden i ett förfarande utan föregående meddelande om upphandling vanligtvis inte kan känna till hur många upphandlingsförfaranden utan insyn som den upphandlande myndigheten har genomfört och hur många beslut om tilldelning som redan fattats i upphandlingsförfarandena utan insyn?

9.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att denna bestämmelse ger enskilda subjektiva rättigheter samt hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser, enligt vilka det åligger den rättsskyddssökande som ansöker om interimistiska [åtgärder] att i sin ansökan ange det specifika upphandlingsförfarandet och det specifika särskilt överklagbara tilldelningsbeslutet som överklagats, även om sökanden i förfaranden utan föregående meddelande om upphandling och utan insyn vanligtvis inte kan känna till hur många upphandlingsförfaranden utan insyn som den upphandlande myndigheten har genomfört och hur många beslut om tilldelning som redan fattats i upphandlingsförfarandena utan insyn?

10.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att denna bestämmelse ger enskilda subjektiva rättigheter och hindrar tillämpningen av nationell rätt enligt vilken det åligger den rättsskyddsökande som ansöker om interimistiska åtgärder att betala schablonavgifter uppgående till ett belopp som inte kan förutses i förväg, eftersom sökanden i ett förfarande utan föregående meddelande om upphandling i vilket denne saknar insyn vanligtvis inte kan känna till om den upphandlande myndigheten har genomfört upphandlingsförfaranden utan insyn och om så är fallet hur många, och till vilket uppskattat kontraktsvärde samt hur många särskilt överklagbara beslut om tilldelning som redan beslutats i upphandlingsförfaranden utan insyn?

1.

Utgör ett prövningsförfarande i Bundesverwaltungsgericht, som äger rum inom ramen för direktiv 89/665/EEG (1), i dess lydelse i direktiv 2014/23/EU (2), en tvist på privaträttensområde enligt artikel 1.1 i förordning (EU) 1215/2012 (3)? Utgör ett sådant prövningsförfarande enligt ovanstående fråga åtminstone enligt artikel 81.1 FEUF ett civilrättsligt förfarande?

2.

Ska likvärdighetsprincipen, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att den ger enskilda subjektiva rättigheter mot medlemsstaten och att den utgör hinder för att tillämpa österrikiska nationella bestämmelser, enligt vilka domstolen innan behandlingen av en ansökan om interimistiska åtgärder måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som har överklagats innan det går att behandla en ansökan om interimistiska åtgärder enligt vilken ytterligare upphandlingar av den upphandlande myndigheten ska förhindras, samt att domstolen därefter måste – innan eller senast i samband med avvisning av ansökan om interimistiska åtgärder – utfärda ett kompletteringsföreläggande på grund av utebliven betalning av ansökningsavgiften, vid äventyr av att rätten att få saken prövad går förlorad om betalning uteblir, där avsaknaden av betalning – oaktat frågan om i vilken utsträckning avgifter ska betalas – annars i (andra typer av) civilrättsliga tvister i Österrike, t.ex. på skadeståndsrättens eller konkurrensrättens område, inte hindrar att en ansökan om interimistiska åtgärder som har samband med ursprungsansökan behandlas, varvid även en ansökan om interimistiska åtgärder i princip behandlas vid en civilrättslig domstol trots utebliven betalning, samt då, vid en komparativ jämförelse, en utebliven betalning av avgifter vid överklaganden av förvaltningsrättsliga beslut till förvaltningsdomstolar, ett överklagande i rättsliga frågor till Högsta förvaltningsdomstolen eller ett överklagande till Författningsdomstolen i Österrike inte heller leder till avvisning och inte heller, som enda möjlighet, leder till att ansökningar om beviljande av uppskjutande verkan endast kan avvisas?

2.1.

Ska likvärdighetsprincipen, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser enligt vilka det föreskrivs att innan en ansökan om interimistiskt åtgärder enligt artikel 2.1 a i direktiv 89/665, i dess lydelse enligt direktiv 2014/23, prövas, ska ett kompletteringsföreläggande avseende avgifterna utfärdas av avdelningens ordförande, som sitter som ensamdomare, på grund av att avgifterna inte till fullo har betalats, och denna ensamdomare måste avslå ansökan om interimistiska åtgärder på grund av att avgifterna inte har betalats, när det i övriga fall enligt den österrikiska civilrätten, enligt Gerichtsgebührengesetz (lagen om domstolsavgifter), i princip inte ska betalas några ytterligare fasta domstolsavgifter för en ansökan om interimistiska åtgärder som framställs tillsammans med en talan, utöver avgifterna för talan i första instans, och det dessutom vad avser ansökningar om beviljande av uppskov med verkställigheten som framställs tillsammans med ett överklagande av ett administrativt beslut till en förvaltningsdomstol, ett överklagande i rättsliga frågor till Högsta förvaltningsdomstolen eller ett överklagande till Författningsdomstolen, och som ur funktionell synvinkel har samma eller liknande rättsskyddsändamål som en ansökan om interimistiska åtgärder, inte behöver erläggas några separata avgifter för sådana kompletterande ansökningar om beviljande av uppskov med verkställigheten?

3.

Ska kravet enligt artikel 1.1 i 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/24, att upphandlingsförfaranden framför allt måste genomföras så skyndsamt som möjligt, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten tolkas som så att skyndsamhetskravet för en ansökan om prövning innebär en subjektiv rätt till ett skyndsamt prövningsförfarande och att denna rätt hindrar tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser, enligt vilka domstolen även när det gäller upphandlingsförfaranden utan insyn måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som ska eller har överklagats, för att ordföranden på den berörda avdelningen sedan vid behov ska kunna utfärda ett kompletteringsföreläggande för att driva in avgifter, och, vid utebliven betalning av avgifter, före eller senast samtidigt med avslaget på en ansökan om prövning på grund av utebliven betalning av de begärda avgifterna, föreskriva betalning av rättegångsavgifter via den avdelning vid domstolen som är behörig att pröva överklagandet, varvid rätten till betalning annars går förlorad?

4.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (4) med beaktande av öppenhetskravet i artikel 18.1 i direktiv 2014/24/EU (5) och övriga bestämmelser i unionsrätten tolkas så, att det hindrar tillämpningen av de österrikiska nationella bestämmelserna, enligt vilka domstolen även när det gäller upphandlingsförfaranden utan insyn måste klargöra typen av tilldelningsförfarande och det (uppskattade) kontraktsvärdet samt hur många särskilt överklagbara beslut som härrör från upphandlingsförfarandet eller som åtminstone härrör från en del av ett visst upphandlingsförfarande som ska eller har överklagats, för att ordföranden på den berörda avdelningen sedan vid behov ska kunna utfärda ett kompletteringsföreläggande för att driva in avgifter, och, vid utebliven betalning av avgifter, före eller senast samtidigt med avslaget på en ansökan om prövning på grund av utebliven betalning av de begärda avgifterna, föreskriva betalning av rättegångsavgifter via den avdelning vid domstolen som är behörig att pröva överklagandet, varvid rätten till betalning annars går förlorad?

5.

Ska likvärdighetsprincipen med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten tolkas så, att den enskilde därigenom tillerkänns subjektiva rättigheter mot medlemsstaten och att den hindrar tillämpningen av österrikiska nationella bestämmelser enligt vilka det vid utebliven betalning av schablonavgifterna för en ansökan om prövning enligt direktiv 89/665, i ändrad lydelse (eller i förekommande fall även för ett fastställande av en olaglig handling i samband med tilldelningsförfarandet i syfte att erhålla ersättning), (endast) är en förvaltningsdomstol som ska besluta om schablonavgifter (med begränsade möjligheter att överklaga beslutet för den avgiftsskyldige) när det på andra rättsområden föreskrivs att avgifter för väckande av talan och överklaganden i civilrättsliga förfaranden, vid utebliven betalning, ska drivas in genom ett administrativt beslut i enlighet med Gerichtliches Einbringungsgesetz (lagen om rättslig indrivning) och i regel föreskrivs överklagandeavgifter i förvaltningsrätten för överklaganden till en förvaltningsdomstol eller till författningsdomstolen eller för överklaganden av rättsfrågor till Högsta förvaltningsdomstolen, varvid dessa avgifter drivs in, vid utebliven betalning, genom ett meddelande från en skattemyndighet (Gebührenvorschreibungsbescheid), som alltid kan överklagas genom överklagande till en förvaltningsdomstol och sedan i sin tur genom överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen eller genom överklagande till Författningsdomstolen?

6.

Ska artikel 1.1 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så att ingåendet av ett ramavtal med en enda ekonomisk aktör enligt artikel 33.3 i direktiv 2014/23 utgör ett ingående av avtal enligt artikel 2a.2 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23, vilket innebär att tilldelningsbeslutet genom vilket detta ramavtal ingås med en enskild ekonomisk aktör enligt artikel 33.3 i direktiv 2014/24 utgör en kontraktstilldelning enligt artikel 2a.2 i direktiv 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/23?

6.1.

Ska ordföljden i artikel 33.3 i direktiv 2014/24: ”kontrakt som grundas på detta ramavtal” tolkas så, att det är fråga om ett kontrakt som grundas på ramavtalet när den upphandlande myndigheten tilldelar varje kontrakt med uttryckligt stöd i det slutna ramavtalet? Eller ska det citerade avsnittet ”kontrakt som grundas på detta ramavtal” tolkas som så, att det inte längre är fråga om en tilldelning som grundas på det ursprungligen slutna ramavtalet om det totala beloppet i ramavtalet, så som det tolkas i EU-domstolens dom i mål C-216/17 (6), punkt 64, redan har uttömts?

6.2.

Om fråga 6.1 besvaras jakande:

Ska artiklarna 4 och 5 i direktiv 2014/24, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att det uppskattade kontraktsvärdet av ett enskilt avtal som grundar sig på att ramavtalet alltid utgör det uppskattade värdet av en upphandling enligt artikel 5.5 i direktiv 2014/24? Eller utgörs det uppskattade kontraktsvärdet enligt artikel 4 i detta direktiv för ett avtal som grundar sig på ramavtalet av det kontraktsvärde som det enskilda varukontraktet uppgår till vid tillämpning av artikel 5 i direktivet?

7.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten tolkas som så, att denna rättighet hindrar en bestämmelse enligt vilken den upphandlande myndigheten i ett tvistigt förfarande måste tillhandahålla all nödvändig information och samtliga nödvändiga handlingar – detta vid äventyr av tredskodom till myndighetens nackdel – när företrädarna eller medarbetarna vid den upphandlande myndigheten som måste tillhandahålla informationen å den upphandlande myndighetens vägnar därigenom utsätts för risk att behöva ange sig själva genom tillhandahållandet av informationen eller ingivandet av handlingarna?

8.

Ska kravet enligt artikel 1.1 i 89/665, i dess lydelse i direktiv 2014/24, att upphandlingsförfaranden framför allt måste genomföras effektivt, med ytterligare hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan och med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten tolkas så, att dessa bestämmelser ger den enskilde subjektiva rättigheter samt hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser enligt vilka det åligger en rättsskyddssökande som ansöker om prövning att i sin ansökan om prövning ange det specifika upphandlingsförfarandet och de specifika särskilt överklagbara tilldelningsbesluten, även om sökanden vid förhandlat förfarande utan föregående meddelande om upphandling vanligtvis inte kan känna till om den upphandlande myndigheten har genomfört direktupphandlingar utan insyn för den sökande eller om myndigheten har genomfört förhandlade förfaranden utan föregående meddelande om upphandling utan insyn för den sökande, det vill säga om ett eller flera upphandlingsförfaranden har genomförts med ett eller flera överklagbara beslut?

9.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att denna bestämmelse ger enskilda subjektiva rättigheter samt hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser, enligt vilka det åligger den rättsskyddssökande som ansöker om prövning att i sin ansökan ange det specifika upphandlingsförfarandet och det specifika särskilt överklagbara tilldelningsbeslutet, även om sökanden vid förhandlade förfaranden utan föregående meddelande om upphandling vanligtvis inte kan känna till om den upphandlande myndigheten genomfört förhandlade förfaranden utan föregående meddelande om upphandling utan insyn för den sökande, det vill säga om ett eller flera upphandlingsförfaranden har genomförts med ett eller flera överklagbara beslut?

10.

Ska rätten till en rättvis rättegång inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av övriga bestämmelser i unionsrätten, tolkas så, att denna bestämmelse ger enskilda subjektiva rättigheter och hindrar tillämpningen av nationell rätt enligt vilken det åligger den rättsskyddsökande som ansöker om prövning att betala schablonavgifter uppgående till ett belopp som inte kan förutses vid ansökningstillfället, eftersom sökanden i ett för denne förhandlat förfarande utan föregående meddelande om upphandling utan insyn vanligtvis inte kan känna till om den upphandlande myndigheten genomfört direkttilldelningsförfaranden enligt nationell rätt eller förhandlade förfaranden utan föregående meddelande om upphandling samt vad det uppskattade kontraktsvärdet uppgår till vid ett eventuellt genomfört förhandlat förfarande utan föregående meddelande om upphandling, eller hur många särskilt överklagbara beslut som redan har fattats?

1.

Ska artikel 1.2 b i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (1) tolkas så, att inte enbart sändarföretaget, utan även en person som tillhandahåller sattelitpaket vilken deltar i det odelbara och enhetliga sändandet utför en handling som utgör utnyttjande, vilken eventuellt kräver samtycke, uteslutande i den stat där de programbärande signalerna under sändarföretagets kontroll och på dess ansvar förs in i en oavbruten överföringskedja som leder till satelliten och sedan ner till jorden, med den följden att det förhållandet att tillhandahållaren av satellitpaket deltar i sändningarna inte kan medföra intrång i upphovsrätten i mottagarlandet?

2.

Om fråga 1 besvaras nekande:

Ska begreppet ”överföring till allmänheten” i artikel 1.2 a och c i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel och artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2) tolkas så, att den deltagande tillhandahållaren av satellitpaket som enligt eget tycke slår ihop flera kodade högupplösta signaler av program som är gratis och av avgiftsbelagda program som tillhandahålls av olika sändarföretag till ett paket och på så sätt erbjuder sina kunder en självständig audiovisuell produkt mot vederlag, måste ha ett särskilt tillstånd från innehavaren av berörda rättigheter även med avseende på det skyddade innehållet i de program som är gratis vilka ingår i programpaketet, trots att tillhandahållaren i detta avseende endast ger sina kunder tillgång till sådana verk som redan är fritt tillgängliga för alla på sändningsområdet, om än i en sämre kvalitet (standardupplösning)?

1.

För att tillerkännas ersättning enligt artikel 82 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (1) av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning, nedan kallad dataskyddsförordningen) krävs det, utöver en överträdelse av bestämmelserna i dataskyddsförordningen, även att klaganden har lidit skada, eller är överträdelsen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen i sig tillräcklig för tillerkännande av ersättning?

2.

Gäller vid beräkning av ersättningen ytterligare bestämmelser inom unionsrätten utöver effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen?

3.

Är uppfattningen att det för att ideell skada ska anses föreligga krävs ett orsakssamband eller kausalitet med en lagöverträdelse av åtminstone viss allvarlighetsgrad, som går utöver den förargelse lagöverträdelsen har orsakat, förenlig med unionsrätten?

—

upphäva det överklagade beslutet,

—

fastställa att talan i första instans var välgrundad och ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/389 (1) i den mån den avser klagandena, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna för såväl överklagandet som förfarandet vid tribunalen.

1.

Hur ska begreppet ”det övergripande skyddet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag” i artikel 5.3 i direktiv 2008/104/EG (1) definieras, och går det i synnerhet utöver det tvingande skydd som föreskrivs för samtliga arbetstagare i nationell rätt och i unionsrätten?

2.

Vilka villkor och kriterier måste var uppfyllda för att bestämmelser i ett kollektivavtal, som avviker från den princip om likabehandling som fastställs i artikel 5.1 i direktiv 2008/104/EG när det gäller arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, ska anses respektera det övergripande skyddet av sådana arbetstagare?

3.

Krävs det att den nationella lagstiftaren fastställer villkor och kriterier för respekten för det övergripande skyddet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2008/104/EG, när arbetsmarknadens parter erhåller möjlighet att ingå kollektivavtal som innehåller bestämmelser om arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, som avviker från likabehandlingsprincipen, och att det nationella systemet för kollektivavtal innehåller villkor som kan förväntas medföra en rimlig avvägning mellan avtalsparternas intressen (så kallad ”Richtigkeitsgewähr”, det vill säga en garanti för att kollektivavtal är korrekta)?

4.

Om fråga 3 besvaras jakande:

5.

Om fråga 3 besvaras nekande:

Har nationella domstolar en obegränsad rätt att pröva överenskommelser som genom kollektivavtal om arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag enligt artikel 5.3 i direktiv 2008/104/EG avviker från likabehandlingsprincipen, för att fastställa huruvida avvikelserna respekterar det övergripande skyddet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, eller ger artikel 28 i stadgan och/eller hänvisningen till ”arbetsmarknadens parters självbestämmanderätt” i skäl 19 i direktiv 2008/104/EG arbetsmarknadens parter ett utrymme för eget skön när det gäller respekten för det övergripande skyddet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som endast i begränsad utsträckning kan prövas vid domstol och – om detta är fallet – hur långtgående är detta utrymme?

1.

Ska artikel 63.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (1) av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG, som sådan och jämförd med de unionsrättsliga principerna om likhet, icke-diskriminering och öppenhet vid offentlig upphandling, tolkas så, att för det fall den upphandlande myndigheten fastställer att en enhet vars kapacitet en ekonomisk aktör avser att utnyttja inte uppfyller urvalskriterierna, är den upphandlande myndigheten i så fall skyldig att begära att den ekonomiska aktören byter ut denna enhet, eller ges den upphandlande myndigheten endast en möjlighet att begära ett sådant byte om den ekonomiska aktören väljs ut?

2.

Finns det omständigheter under vilka den upphandlande myndigheten enligt principerna om likhet, icke-diskriminering och öppenhet, samt beroende på hur tilldelningsförfarandet genomförs, inte (längre) ska eller inte (längre) får begära att enheten ska bytas ut?

1.

2.

Om fråga 1 ska besvaras jakande, ska artikel 27.1 i förordning (EU) nr 604/2013, jämförd med skäl 19 i denna förordning, tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder för möjligheten för en person som ansöker om internationellt skydd att inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring med framgång anföra att överföringen inte kan genomföras på grund av att fristen för en tidigare överenskommen överföring mellan två medlemsstater (i förevarande fall Tyskland och Italien) har löpt ut?

1.

Ska artikel 29 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat tolkas så, att en löpande tidsfrist för överföring i den mening som avses i artikel 29.1 och 29.2 börjar löpa på nytt då en utlänning, efter att ha förhindrat en medlemsstats överföring genom att hålla sig undan, inger en ny ansökan om internationellt skydd i en annan (i förevarande fall en tredje) medlemsstat?

2.

Om fråga 1 ska besvaras jakande, ska artikel 27.1 i förordning (EU) nr 604/2013, jämförd med skäl 19 i denna förordning, tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder för möjligheten för en person som ansöker om internationellt skydd att inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring med framgång anföra att överföringen inte kan genomföras på grund av att fristen för en tidigare överenskommen överföring mellan två medlemsstater (i förevarande fall Frankrike och Österrike) har löpt ut, och att Nederländernas frist för att genomföra överföringen följaktligen har löpt ut?

1)

Kan artikel 45.4 i förordning (EG) nr 1974/2006 (1) om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 tolkas så, att det i ett fall som det förevarande föreligger en ”omarrondering” eller ”arronderingsåtgärder”, till följd av vilka stödmottagaren är förhindrad att fullgöra sina gjorda åtaganden?

2)

Kan, för det fall att den första frågan ska besvaras jakande, det förhållandet att en medlemsstat inte har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att stödmottagarens åtaganden ska kunna anpassas till företagets nya situation utgöra grund för att inte kräva återbetalning av anslagen för den faktiska åtagandeperioden?

3)

Hur ska, för det fall att den första frågan ska besvaras nekande, artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 73/2009 (2) av den 19 januar 2009 tolkas med hänsyn till de konstaterade sakförhållandena i det nationella målet, och vilken karaktär har den frist som anges i artikel 75.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 (3) av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009?

1.

Är artikel 55 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (tillämpningskonventionen) (1) förenlig med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt fortfarande giltig i den mån undantag från förbudet mot dubbelbestraffning medges genom att en avtalsslutande part i samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna konvention kan förklara sig icke bunden av artikel 54 i tillämpningskonventionen om en gärning som avses i en utländsk dom omfattat brott mot statens säkerhet eller andra för denna avtalsslutande part lika väsentliga intressen?

2.

Om den första frågan besvaras jakande:

Utgör artiklarna 54 och 55 i tillämpningskonventionen och artiklarna 50 och 52 i stadgan hinder mot att de tyska domstolarna tolkar den förklaring som Förbundsrepubliken Tyskland avgivit i samband med ratificeringen av konventionen med avseende på 129 § StGB (Bundesgesetzblatt 1994 II 631) så, att den även omfattar sådana kriminella organisationer – såsom den här aktuella – vars verksamhet uteslutande omfattar ekonomisk brottslighet och därutöver inte verkar i politiskt, ideologiskt, religiöst eller filosofiskt syfte och inte heller med otillbörliga medel eftersträvar något inflytande på politik, medier, offentlig förvaltning, rättsväsen eller ekonomi?

—

Upphäva den överklagande domen.

—

Förplikta Crédit lyonnais att ersätta rättegångskostnaderna.

—

överskridit gränserna för domstolsprövningen, genom att ersätta ECB:s bedömning av de komplicerade ekonomiska förhållandena med sin egen bedömning, i strid mot fast praxis från unionsdomstolen i frågan,

—

åsidosatt sin motiveringsskyldighet, genom att inte ge ECB möjlighet att förstå varför dess bedömning av dubbel statlig garanti, som är beviljat inom ramen för reglerat sparande, kan vara felaktigt,

—

missuppfattat de omständigheter som ECB lagt fram i målet, genom att ha gjort en uppenbart felaktig tolkning av såväl det omtvistade beslutet i första instans (beslut ECB-SSM-2019-FRCAG-39 av den 3 maj 2019) som den metod ECB har använt, och mot bakgrund av vilken begäran om undantag som lämnats in av Crédit lyonnais bedömdes, samt

—

åsidosatt artikel 4.1 punkt 94 i CRR (1) genom att lägga till kriterier till definitionen av risken för alltför låg bruttokonsoliditet som inte framkommer därav, och åsidosatt artikel 429.14 i CRR beträffande undantaget för beräkningen av bruttosoliditetsgraden för särskilda exponeringar, genom att frånta ECB det utrymme för skönsmässigbedömning som ECB tilldelats genom denna artikel.

1)

Europeiska centralbankens (ECB) beslut av den 23 juli 2014 att avsluta förfarandet avseende sökandens ansökan om erkännande av en sjukdom som yrkessjukdom ogiltigförklaras.

2)

Talan ogillas i övriga delar.

3)

ECB ska bära rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

FD ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Revisionsrättens beslut av den 22 maj 2019 om att avslå sökandens begäran om hänskjutande till invaliditetskommitén ogiltigförklara.

2)

Revisionsrätten ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Europeiska centralbankens (ECB) beslut av den 28 januari 2019 ogiltigförklaras i den del GY nekas hushållstillägg för år 2019.

2)

ECB ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Joëlle Mélin ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut, närmare bestämt den specifika rättsakten ”Betalningskrav och debetnota” utfärdad av kommissionen, GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik, ARES(2021)1955613, av den 18 mars 2021,

—

återlämna de finansiella ansökningshandlingar som getts in inom ramen för kommissionens revisionsprocess och begära in relevanta tillåtliga kostnader enligt bidragsavtalet ”Slovak Safer Internet”, nr SI-2010-SIC-1231002, och

—

förpliktiga kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser att svarandens omtvistade beslut och betalningskrav ARES(2021)1955613 ska ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, åsidosättande av fördragen eller någon rättsregel som avser fördragens tillämpning, eller maktmissbruk, oriktig rättslig bedömning av faktiska omständigheter och slutsatser, (åsidosättande av rätten till försvar, åsidosättande av rätten till god förvaltning, åsidosättande av proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen, rättsstatsprincipen, principen om berättigade förväntningar, och förbudet mot retroaktiv tillämpning, och oriktig bedömning av faktiska omständigheter och slutsatser vid revisionen 12-INFS-024 och uppföljningsrevisionen 15-NR01-044).

2.

Den andra grunden avser att svaranden ska förpliktigas att betala de stödberättigande kostnaderna till sökanden, som är den urpsurnliga stödmottagaren och avtalsparten i bidragsavtalet nr SI-2010-SIC-123002 – ”Slovak Safer Internet”, i enlighet med det giltiga och effektiva bidragsavtalet, baserat på det faktum att svaranden har erforderlig kompetens för att handa problem med projektimplementering och finansiella överföringar i förhållande till det giltiga och verksammakontraktet mellan svaranden och sökanden.

3.

Den tredje grunden avser att svaranden ska förpliktigas ersätta rättegångskostnaderna. Enligt ovannämnda argument och till följd av den skönsmässiga karaktären av det ifrågavarande beslutet begär sökanden ersättning för rättegångskostnader avseende förfarandet vid tribunalen samt för juridisk rådgivning.

—

ogiltigförklara beslutet av den 15 juli 2020 att inte förnya sökandens anställningsavtal,

—

ogiltigförklara sökandens bedömningsrapport för 2019,

—

i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet av den 11 februari 2021 om avslag på klagomålet,

—

ersätta den sökandes ekonomiska skada, så som beräknad i denna ansökan,

—

ersätta den sökandes ideella skada, som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) uppskattas till 10 000 euro, och

—

förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Som grund för sin talan har sökanden för det första gjort gällande att bedömningsrapporten för 2019 inte var vederbörligen slutförd och att rapporten om förnyelse av kontakt (CRR) byggde på en bedömningsrapport som ännu inte var slutförd.

2.

Som grund för sin talan har sökanden för det andra gjort gällande att principen om opartiskhet, enligt artikel 11 i tjänsteföreskrifterna och artikel 41 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts.

3.

Som grund för sin talan har sökanden för det tredje gjort gällande åsidosättande av rätten att yttra sig och av motiveringsskyldigheten, åsidosättande av artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, av artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU och av artikel 6.7, 6.9 och 6.10 i EIOPA:s förfarande för förnyelse av anställningsavtalet.

4.

Som grund för sin talan har sökanden för det fjärde gjort gällande uppenbart oriktig bedömning, avsaknad av en omsorgsfull bedömning av alla aspekter i ärendet och åsidosättande av artikel 41 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt åsidosättande av artikel 4 och 6.5 i förfarandet för förnyelse av anställningsavtalet.

5.

Som grund för sin talan har sökanden för det femte gjort gällande diskriminering på grund av kön och familjesituation – åsidosättande av artikel 1d i tjänsteföreskrifterna och av artiklarna 21 och 23 i EU: s stadga om de grundläggande rättigheterna.

6.

Som grund för sin talan har sökanden för det sjätte gjort gällande åsidosättande av omsorgsprincipen.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut, konkret, den individuella rättsakten ”Termination of the Action” antagen av Europeiska kommissionen, INEA, No. ARES(2021)1953853, utfärdad den 30 mars 2021,

—

återförvisa ärendet till Europeiska kommissionen och INEA och betrakta åtgärden och bidragsavtalet som giltiga och inte uppsagda enligt bidragsavtalet No. INEA/CEF/ITC/A2015/1154788 för projekt ”Slovak Safer Internet Centre IV”, nr 2015-SK-IA-0038, och

—

förpliktiga kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Som grund för talan har sökanden för det första gjort gällande att Europeiska kommissionens beslut ”Termination of the Action” Ref. ARES(2021)1953853 ska ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, åsidosättande av fördragen eller av en rättsregel som gäller dess tillämpning eller maktmissbruk, särskilt oriktig rättslig bedömning av faktiska omständigheter och slutsatser (åsidosättande av rätten till god förvaltning, åsidosättande av proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen, rättsstatsprincipen, förutsägbarhetsprincipen och felaktig juridisk utvärdering av fakta och slutsatser vid begäran om slutbetalning för projekt 2015-SK-IA-0038 Slovak Safer Internet Centre IV).

2.

Som grund för talan har sökanden för det andra gjort gällande att begäran om slutgiltig betalning avseende projekt ”Slovak Safer Internet Centre IV” ska återförvisas till kommissionen och INEA för [sic] utvärdering och implementering av kontrollbehörigheten samt uppfyllandet av de avtalsenliga skyldigheterna baserade på bidragsavtal No. INEA/CEF/ICT/A2015/1154788 och att kommissionen ska åläggas slutlig betalning av de stödberättigande kostnaderna till sökanden, i enlighet med det giltiga och verksamma bidragsavtalet; denna grund vilar på att kommissionen har behörighet att hantera frågor om projektgenomförande och ekonomiska överföringar enligt det giltiga och verksamma avtalet mellan kommissionen och sökanden.

3.

Som grund för talan har sökanden för det tredje gjort gällande att kommissionen ska förpliktigas att ersätta rättegångskostnaderna. I enlighet med de ovan nämnda argumenten och den godtyckliga karaktären hos kommissionens beslut, begär sökande ersättning för kostnader och utgifter i samband med förförandet vid Europeiska unionens tribunal samt kostnader och utgifter för rättshjälp i samband med denna talan.

—

ogiltigförklara beslutet från Europaparlamentets generalsekreterare av den 16 mars 2021,

—

återkalla debetnota nr 7010000523 utfärdat av Europaparlamentet av den 31 mars 2021, och

—

förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Parlamentet var, utan grund, orimligt och orättvist sen med att anta sitt beslut genom underlåtenhet att iaktta principen om en rimlig tidsfrist av det administrativa förfarandet som fastslås i artikel 4.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med anledning av detta har sökandens rätt till försvar åsidosatts på grund av det sena återkravsförfarandet mot honom, eftersom längden på dessa förfaranden berövade honom möjligheten att försvara sig på ett effektivt sätt mot anklagelserna och lägga fram bevisning.

2.

Andra grunden: Beslutet från Europaparlamentets generalsekreterare, vilket ligger till grund för debetnotan, är en rättsakt som berör sökanden och som antagits i strid med principerna om en opartisk och rättvis rättegång, parternas likställdhet i processen och sökandens rätt till försvar.

3.

Tredje grunden: Parlamentet gjorde en oriktig bedömning genom att det underlät att bedöma den bevisning som sökanden förebringat, vilken bekräftade att de omständigheter som assistenten hänvisade till i tribunalen, och som parlamentet lade som grund och som återkravsförfarandet är baserat på, är felaktig (bekräftelse av att utredningen initierats utan grund) och åsidosätter motiveringsskyldigheten enligt artikel 41.2 c i stadgan.

4.

Fjärde grunden: Parlamentet åsidosatte proportionalitetsprincipen och motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan, avseende att beloppet som ska betalas tillbaka blev fastställt till 78 838,21 euro. Det belopp som krävs på återbetalning har inte blivit till fullo motiverat och av den anledningen förutsätts det i det omtvistade beslutet att parlamentsassistenten aldrig arbetade för sökanden.

5.

Femte grunden: Upplysningar från parlamentet, som är offentligt tillgängliga, bekräftar att parlamentsassistenten utförde sina åtaganden fram till den 15 december 2015, vilket indikerar på att det var orimligt att initiera återkravsförfarandet av medlen, med följden att beslutet ska ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/546 av den 29 mars 2021 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av aluminiumprofiler med ursprung i Folkrepubliken Kina (1),

—

förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som har uppkommit för sökanden.

1.

Första grunden: Åsidosättande av principen om parternas likställdhet i processen och principen om god förvaltning, en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av sökandens rätt till försvar och rätt att lämna ut information.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde skadan och orsaken i förhållande till den metod, de uppgifter och det förfarande som tillämpats, och åsidosättande av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (nedan kallad grundförordningen) (2).

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 1.2 och 5.2 i grundförordningen, eftersom den aktuella produkten har definierats felaktigt.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 1.2 och artikel 3 i grundförordningen, samt en uppenbart oriktig bedömning vad gäller omfattningen av den aktuella produkten och bedömningen av import från det berörda landet i samband med skadebedömningen och fastställandet av orsaken (CN kod 7610 90 90).

5.

Femte grunden: Åsidosättande av artikel 2.6a a i grundförordningen, eftersom kommissionen valde fel ”lämpligt representativt” land.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 2.6a i grundförordningen vad gäller den rättsliga statusen på den rapport varigenom kommissionen fastställer förekomsten av betydande marknadssnedvridningar i ett visst land eller inom ett visst område i det landet. Sökanden vidhåller att förordning nr 1/1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (3) och sökandens grundläggande rättigheter har åsidosatts, eftersom bolaget inte kunde få nämnda rapport på italienska.

—

ogiltigförklara och upphäva det avslagsbeslut som fattats av Europeiska unionens kommission, generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering (EMPL), EMPL.B.2/AP/ab, ref. Ares (2021) av den 14 april 2021,

—

förplikta kommissionen att fatta ett rättsenligt beslut om beviljande,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

I det angripna avslagsbeslutet från kommissionen av den 14 april 2021 har kommissionen inte beaktat innebörden av artikel 197.2 c i EU:s budgetförordning (1) i samband med anbudsinfordran VP/2020/008 och tillämpat dessa bestämmelser på europeiska företagsråd på ett rättsstridigt sätt. Kravet på att de sökande europeiska företagsråden som bevis på stabilitet och finansiell kapacitet ska tillhandahålla en egen budget, årlig balansräkning och bankkonto innebär redan från början att den stora majoriteten av de europeiska företagsråden utesluts från finansiering, eftersom de inte har ställning som juridisk person enligt de nationella bestämmelser som genomför direktiv 2009/38/EG (2). Detta strider mot principen om likabehandling och icke-diskriminering och står samtidigt diametralt i strid med syftet med stödprogrammet.

2.

Eftersom inskränkningen av den grupp av bidragssökande som har rätt att lämna in ansökningar inte nämndes i anbudsinfordran och eftersom anbudsinfordran till och med uttryckligen utan begränsning riktades till bland annat brittiska europeiska företagsråd, skulle begränsningen dessutom strida mot den grundläggande unionsprincipen om öppenhet.

3.

Den tolkning som görs avslagsbeslutet och dess tillämpning på europeiska företagsråd leder dessutom till ett otillåtet gynnande av företag som – i egenskap av arbetsmarknadsparter – i princip i anbudsinfordran VP/2020/008 uppmanades att lägga fram lämpliga projekt för finansiering.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001

—

Åsidosättande av artikel 95.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 och av artikel 27.4 i kommissionens delegerade förordning (E_U_) 2018/625

—

ogiltigförklara rådets beslut av den 8 mars 2021 angående det klagomål och kompletterande klagomål som sökanden gett in med stöd av artikel 90.2 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen beträffande Europeiska unionens råds genomförandebeslut (EU) 2020/117 av den 27 juli 2020 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten, i den del det innebär att José Eduardo Moreira Alves d’Oliveira Guerra, som var en av de tre kandidater som ursprungligen nominerats av Portugal, utnämns till europeisk åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten, som tillfälligt anställd, med inplacering i lönegrad AD 13, för en period på tre år som inte kan förnyas, från och med den 29 juli 2020 (EUT L 244, 2020, s. 18),

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (EU) 2020/117 av den 27 juli 2020 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten, i den del det innebär att José Eduardo Moreira Alves d’Oliveira Guerra, som var en av de tre kandidater som ursprungligen nominerats av Portugal, utnämns till europeisk åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten, som tillfälligt anställd, med inplacering i lönegrad AD 13, för en period på tre år som inte kan förnyas, från och med den 29 juli 2020, och

—

förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Rådet har gjort en uppenbart felaktig bedömning när den ansåg att den inte agerar i egenskap av ”tillsättningsmyndighet” i den mening som avses i artikel 1.1 och 1.2 i tjänsteföreskrifterna, jämförda med artikel 6 i Anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska unionen då den utnämner europeiska åklagare i enlighet med artikel 96.1 i förordning 2017/1939.

2.

Andra grunden: Rådet har åsidosatt bestämmelser som är tillämpliga på utnämnande av europeiska åklagare och som garanterar principen om Europeiska åklagarmyndighetens oberoende. Sökanden åberopar att den portugisiska regeringens invändning – i den skrivelse som skickats till Europeiska unionens råd den 29 november 2019 – mot den i artikel 14.3 i förordning (EU) 2017/1939 nämnda urvalskommitténs rangordning av de av denna regering presenterade kandidaterna enligt vilken en annan kandidat än den som regeringen föredrog förordades, och rådets bifall till invändningen är oförenlig med strukturen i förfarandet för utnämning av europeiska åklagare.

3.

Tredje grunden: Rådet har gjort en uppenbart felaktig bedömning av förutsättningarna för beslutet. Sökanden gör särskilt gällande att skrivelsen av den 29 november 2019, från den portugisiska regeringen till rådet, innehöll två allvarliga fel, vilka nämnda regering för övrigt har medgett. Felen bestod i att den portugisiska regeringen på sex ställen omnämnt den kandidat som denna regering föredrog som ”biträdande riksåklagaren José Guerra” och att det påstods att denne åklagare hade deltagit i utredningen och åtalet i en viktig rättegång rörande brott mot Europeiska unionens ekonomiska intressen.

4.

Fjärde grunden: Rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Sökanden gör gällande att syftet med att ge Europeiska unionens råd befogenheter inom ramen för förfarandet för att välja ut och utnämna europeiska åklagare var att säkerställa myndighetens oberoende och att utnämna de nationella kandidater, vilkas oberoende inte kan ifrågasättas, som var mest kompetenta för tjänsten som Europeisk åklagare.

5.

Femte grunden: Rådet har åsidosatt rätten till en god förvaltning. Sökanden gör gällande att mot bakgrund av att rådet avvek från urvalskommitténs förslag, och således även från den rangordning som grundades på resultatet från denna kommittés bedömning, måste det anses att en allmän motivering i form av endast en hänvisning till en ”annan bedömning av kandidaternas meriter, vilken gjorts av rådets behöriga förberedande enheter” utgör en total avsaknad av motivering, då den inte gör det möjligt för sökanden att få kännedom om skälen till att rådet avvek från förslaget.

6.

Sjätte grunden: Rådet har åsidosatt principen om likabehandling och icke-diskriminering. Sökande gör gällande att rådet, genom att göra en ”annan bedömning av kandidaternas meriter, vilken gjorts av rådets behöriga förberedande enheter”, har åsidosatt principen om likabehandling och icke-diskriminering, såvitt gäller sökanden.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet avseende de klasser för vilka registrering har nekats,

—

ogiltigförklara beslutet från den operativa avdelningen av den 17 april 2020 i ansökningsförfarande nr 17 975 929 avseende de klasser för vilka registrering har nekats,

—

återförvisa ärendet till EUIPO så att den kan ändra sitt beslut i sak och registrera EU-varumärke nr 17 975 929 för samtliga klasser som avses med ansökan, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna för förfarandet vid den operativa avdelningen, överklagandenämnden och tribunalen.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

och till följd därav i sak slå fast att registreringen av EU-varumärket nr 2 756 740 är giltig, samt

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 g i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

Felaktig bedömning av den bevisning som klaganden åberopat beträffande att kännetecknet förvärvat särskiljningsförmåga genom bruk.

—

ogiltigförklara urvalsskommitténs vid Europeiska rekryteringsbyrån (EPSO) beslut av den 9 mars 2020 och beslutet om överprövning av den 19 augusti 2020, att inte föra upp klagandens namn i förteckningen över godkända sökande, med avseende på uttagningsprovet EPSO/AD/371/19 (AD7) – 6 – Handläggare inom vetenskaplig forskning,

—

i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet att avslå klagandens klagomål av den 15 mars 2021,

—

begära ett framläggande av proven och resultaten, för varje prov, av uttagningsproven, med avseende på sökanden samt reslutaten av efterföljande etapp i syfte att möjlliggöra en materiell bedömning av resultaten kopplade til varje oegentlighet och betydelsen av konsekvenserna av den stress som oegentligheterna framkallat jämlikt artikel 91 i tribunalens rättegångsregler, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första delgrunden: Förekomst av tekniska fel i organiseringen av uttagningsprovet EPSO/AD/371/19 (AD7) – 6 – Handläggare inom vetenskaplig forskning, fel som administrationen vidgått och som medfört ökad stress hos sökanden under proven.

2.

Andra delgrunden: Bristande omsorg hos administrationen samt avsaknad av reaktion från densamma i syfte att avhjälpa ovannämnda tekniska fel.

3.

Tredje delgrunden: Bristande hänsyn till fel vid bedömning av sökandens resultat och avsaknad av förfaranden för att garantera jämlik behandling mellan kandidaterna.

4.

Fjärde delgrunden: Uppenbart oriktig bedömning av av sökandens resultat.

—

ogiltigförklara gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 14 april 2021 om beräkning av förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021 (SRB/ES/2021/22), samt dess bilagor, i vart fall i den del detta beslut och dess bilagor avser sökandens bidrag,

—

vilandeförklara målet enligt artikel 69 c eller d i tribunalen rättegångsregler till dess att det föreligger en lagakraftägande dom i de sedan en längre tid pågående (förenade) målen C-584/20 P (1) och C-621/20 P (2), C-663/20 P (3) och C-664/20 P (4), eftersom dessa mål om överklagande i allt väsentligt avser samma rättsfrågor, och

—

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter genom att det angripna beslutet inte fullständigt har delgetts

2.

Andra grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter genom att det angripna beslutet har en bristande motivering

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter genom att det inte vidtogs något hörande och bortsågs från rätten att yttra sig

4.

Fjärde grunden: Den delegerade förordningen (EU) 2015/63 (5) är inte lagenlig såsom rättslig grund för det angripna beslutet och de metoder för riskjustering som fastställs i den delegerade förordningen (EU) 2015/63 är rättsstridiga

5.

Direktiv 2014/59/EU (6) och förordning (EU) nr 806/2014 (7) är inte lagenliga såsom rättslig grund för den delegerade förordningen (EU) 2015/63 och därmed för det angripna beslutet

—

ogiltigförklara gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 14 april 2021 om beräkning av förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021 (SRB/ES/2021/22), samt dess bilagor, i vart fall i den del detta beslut och dess bilagor avser sökandens bidrag,

—

vilandeförklara målet enligt artikel 69 c eller d i tribunalen rättegångsregler till dess att det föreligger en lagakraftägande dom i de sedan en längre tid pågående målen (förenade) C-584/20 P (1) och C-621/20 P (2), C-663/20 P (3) och C-664/20 P (4), eftersom dessa mål om överklagande i allt väsentligt avser samma rättsfrågor, och

—

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara annuleringsenhetens annuleringsbeslut nr 22964C av den 4 december 2019, ogiltigförklara femte överklagandenämndens vid EUIPO beslut av den 20 april 2021 varigenom det förstnämnda beslutet fastställdes (inbegripet beslutet om rättegångskostnader), samt avslå KTM AG:s begäran om annulering,

—

i andra hand, ogiltigförklara annuleringsenhetens annuleringsbeslut nr 22964C av den 4 december 2019, ogiltigförklara femte överklagandenämndens vid EUIPO beslut av den 20 april 2021 varigenom det förstnämnda beslutet fastställdes (inbegripet beslutet om rättegångskostnader), samt avslå KTM AG:s begäran om annulering, med avseende på fordon och fordonsdelar – i den mån dessa ingår i klass 12 – det vill säga landfordon och landfordonsdelar,

—

i tredje hand, ogiltigförklara annuleringsenhetens annuleringsbeslut nr 22964C av den 4 december 2019, ogiltigförklara femte överklagandenämndens vid EUIPO beslut av den 20 april 2021 varigenom det förstnämnda beslutet fastställdes (inbegripet beslutet om rättegångskostnader), samt avslå KTM AG:s begäran om annulering, med avseende på fordon och fordonsdelar – i den mån dessa ingår i klass 12 – det vill säga tvåhjulsfordon och tvåhjulsfordonsdelar.

—

Åsidosättande av artikel 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, och

—

åsidosättande av artikel 95 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara svarandens beslut av den 14 april 2021 om beräkning av förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021 (SRB/ES/2021/22), i den del beslutet avser sökanden,

—

vilandeförklara målet enligt artikel 69 c och d i tribunalen rättegångsregler till dess att målen T-413/18, (1) T-481/19, (2) T-339/20 (3) och T-424/20 (4) och C-664/20 P (5) har prövats genom lagakraftägande avgörande eller avslutats på annat sätt, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014, (6) rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 (7) och FEUF genom att sökanden åläggs att bidra till fonden

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 41. 2 c och artikel 47 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), eftersom beräkningsförfarandet inte medger en fullständig motivering av bidragsberäkningen. Den delegerade förordningen (EU) 2015/63 är delvis utan verkan.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 16 och 20 i stadgan, eftersom det angripna beslutet, i den särskilda situation som sökanden befinner sig i, utgör ett åsidosättande av den allmänna likhetsprincipen och den grundläggande näringsfriheten.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och möjligen av artikel 5.1 i genomförandeförordning (EU) 2015/81, eftersom det är osäkert huruvida SRB-beslutet kan valideras. Vidare har svaranden inte tillräckligt redogjort för de faktiska omständigheterna, inte låtit sökanden yttra sig innan SRB-beslutet antogs och inte tillräckligt motiverat sitt beslut.

5.

Femte (alternativa) grunden: Åsidosättande av artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 genom en överdriven målnivå, eftersom svaranden endast kunde ha fastställt målnivån till högst 55 000 000 000 euro.

6.

Sjätte (alternativa) grunden: Åsidosättande av artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, eftersom svaranden, vid beräkningen av bidragsbeloppet, skulle ha undantagit skulder utan risk från de relevanta skulderna.

7.

Sjunde (alternativa) grunden: Åsidosättande av artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 5.3 och 5.4 i den delegerade förordningen 2015/63, eftersom svaranden felaktigt beräknade sökandens bidrag på grundval av derivatkontraktens bruttovärde.

8.

Åttonde (alternativa) grunden: Åsidosättande av artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 6.8 a i den delegerade förordningen 2015/63, eftersom svaranden felaktigt betraktade sökanden som ett institut som satts under omstrukturering.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet i den utsträckning ansökan avslås;

—

ändra det överklagande beslutet genom att bifalla överklagandet av granskarens beslut för av ansökan i klass 16 omfattade varor, och

—

förplikta EUIPO att ersätta klagandens kostnader i förfarandet, vid såväl tribunalen som vid EUIPO.

—

förplikta EUIPO att betala klagandens kostnader vid tribunalen

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001;

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001;

—

Åsidosättande av artikel 165.5 i förordning (EU) 2017/1001 samt artikel 36.1 (g) och 36.2 i Kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625.