1)

Överklagandet ogillas.

2)

Sun Pharmaceutical Industries Ltd och Ranbaxy (UK) Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.

3)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Generics (UK) Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

H. Lundbeck A/S och Lundbeck Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA) ska bära sina rättegångskostnader.

4)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Arrow Group ApS och Arrow Generics Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.

3)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Xellia Pharmaceuticals ApS och Alpharma LLC ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Merck KGaA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.

3)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Artikel 7.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG av den 11 mars 2009 ska tolkas så, att insättarens rätt till ersättning enligt denna bestämmelse endast omfattar återbetalning, genom insättningsgarantisystemet, av indisponibla insättningar tillhörande denna insättare, upp till det belopp som anges i artikel 7.1a i direktivet, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, efter det att den behöriga nationella myndigheten har konstaterat att insättningar hos det berörda kreditinstitutet är indisponibla, i enlighet med artikel 1.3 i) i direktivet, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, varför artikel 7.6 i direktivet, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, inte kan medföra en rätt för nämnda insättare till ersättning för den skada som orsakats av den sena återbetalningen av det garanterade beloppet för insättarens samtliga insättningar eller på grund av att de behöriga nationella myndigheterna har brustit i sin tillsyn över det kreditinstitut vars insättningar blivit indisponibla.

2)

Bestämmelserna i artikel 1.3 i) jämförd med artiklarna 7.6 och 10.1 i direktiv 94/19, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller ett avtalsvillkor, enligt vilka en insättning hos ett kreditinstitut vars betalningar har ställts in blir exigibel först när den behöriga myndigheten återkallar det banktillstånd som beviljats detta kreditinstitut och under förutsättning att insättaren uttryckligen har begärt återbetalning av denna insättning. Enligt principen om unionsrättens företräde är varje nationell domstol som har att pröva en talan om ersättning för skada som påstås ha orsakats av att det garanterade beloppet för en sådan insättning har utbetalats efter utgången av den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 94/19, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, skyldig att underlåta att tillämpa denna nationella lagstiftning eller detta avtalsvillkor när den prövar denna talan.

3)

Artikel 17.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, jämförd med skäl 27 i samma förordning, ska tolkas så, att en nationell domstol ska beakta en rekommendation från Europeiska bankmyndigheten som antagits med stöd av denna bestämmelse, för att lösa den tvist som anhängiggjorts vid nämnda domstol, bland annat inom ramen för en talan som syftar till att det ska fastställas att en medlemsstat har skadeståndsansvar för skador som har vållats en enskild på grund av underlåtelse att tillämpa unionsrätten eller att unionsrätten har tillämpats på ett felaktigt eller ofullständigt sätt, vilket föranlett det undersökningsförfarande som ledde till att denna rekommendation antogs. Enskilda som lidit skada till följd av den överträdelse av unionsrätten som konstaterats i en sådan rekommendation måste, även om rekommendationen inte riktar sig till dem, kunna stödja sig på denna rekommendation för att vid behöriga nationella domstolar få fastställt att den berörda medlemsstaten är skadeståndsskyldig på grund av nämnda åsidosättande av unionsrätten.

Rekommendation EBA/REC/2014/02 från Europeiska bankmyndigheten av den 17 oktober 2014 till Balgarska Narodna Banka (Bulgariens centralbank) och Fond za garantirane na vlogovete v bankite (Insättningsgarantifonden) om nödvändiga åtgärder för att följa direktiv 94/19/EG är ogiltig i den del beslutet från Balgarska Narodna Banka (Bulgariens centralbank) att ställa Korporativna targovska banka AD under särskild tillsyn och att ställa in fullgörandet av nämnda kreditinstituts skyldigheter likställs med ett konstaterande att insättningar är indisponibla, i den mening som avses i artikel 1.3 i) i direktiv 94/19, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14.

4)

Artikel 2 sjunde strecksatsen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut, ska med beaktande av artiklarna 17.1 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att en åtgärd för att ställa in betalningar som en nationell centralbank tillämpar på ett kreditinstitut, såsom en rekonstruktionsåtgärd som syftar till att bevara eller återupprätta kreditinstitutets finansiella ställning, utgör ett omotiverat och oproportionerligt ingrepp i institutets insättares utövande av sin rätt till egendom om åtgärden inte är förenlig med denna rättighets väsentliga innehåll och om, med hänsyn till den överhängande risken för ekonomiska förluster som insättarna i kreditinstitutet skulle ha utsatts för om kreditinstitutet gick i konkurs, andra mindre ingripande åtgärder skulle ha gjort det möjligt att uppnå samma resultat, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

5)

Unionsrätten, i synnerhet principen om medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda på grund av åsidosättande av unionsrätten, samt likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ska tolkas enligt följande:

6)

Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de inte innebär en skyldighet för en domstol som har att pröva en skadeståndstalan som formellt grundar sig på en bestämmelse i nationell rätt om statens skadeståndsansvar för skada som orsakats av administrativ verksamhet, men till stöd för vilken det har åberopats grunder avseende åsidosättande av unionsrätten till följd av en sådan verksamhet, att ex officio kvalificera talan som grundad på artikel 4.3 FEU, förutsatt att nämnda domstol inte är förhindrad, på grund av de tillämpliga nationella bestämmelserna, att pröva de grunder avseende åsidosättande av unionsrätten som åberopats till stöd för denna talan.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Deutsche Telekom AG ska, förutom att bära sina rättegångskostnader, ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Slovak Telekom a.s. ska förutom att bära sina egna rättegångskostnader ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

1)

Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en talan om indrivning av en avgift som motsvarar priset för en endagsbiljett för att parkera på en parkeringsplats, vilken är avgränsad och belägen på allmän väg, vilken talan har väckts av ett bolag som har fått i uppdrag av en lokal myndighet att driva sådana parkeringsplatser.

2)

Artikel 24.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om indrivning av en avgift som motsvarar priset för en endagsbiljett för att parkera på en avgränsad parkeringsplats, vilken är belägen på allmän väg, inte omfattas av begreppet ”nyttjanderätt till fast egendom” i den mening som avses i denna bestämmelse.

3)

Artikel 7.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om indrivning av en avgift som är hänförlig till ett avtal som avser parkering på en avgränsad parkeringsplats vilken är belägen på allmän väg och organiseras och drivs av ett bolag som behörigt i detta avseende, är en talan som avser avtal, i den mening som avses i denna bestämmelse, och detta avtal utgör ett avtal om utförande av tjänst, i den mening som avses i artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordningen.

1)

Överklagandena i målen C-517/19 P och C-518/19 P avslås.

2)

Maria Alvarez y Bejarano, Ana-Maria Enescu, Angelica Livia Salanta, Svetla Shulga, Soldimar Urena de Poznanski, Angela Vakalis, Luz Anamaria Chu, Marli Bertolete, Maria Castro Capcha, Evelyne Vandevoorde, Lucian Micu och Hassan Orfe El ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i mål C-517/19 P.

3)

Jakov Ardalic, Christian Stouraitis, Abdelhamid Azbair, Abdel Bouzanih, Bob Kitenge Ya Musenga, El Miloud Sadiki, Cam Tran Thi, Liliana Bicanova, Monica Brunetto, Claudia Istoc, Sylvie Jamet och Despina Kanellou ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader i mål C-518/19 P.

4)

Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader i mål C-517/19 P.

5)

Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader i målen C-517/19 P och C-518/19 P.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Armando Carvalho och de 36 övriga klagandena vilkas namn återfinns i bilagan till förevarande dom ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10.2 och 10.3 i rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror, genom att efter utgången av övergångsperioden den 31 december 2017, tillämpa en total punktskatt som understiger 60 procent av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset för cigaretter som frisläpps för konsumtion och genom att ta ut en punktskatt på mindre än 115 euro per 1 000 cigaretter.

2)

Ungern ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Ska artiklarna 1.2, 5 och 4.1 i direktiv 93/13/EEG (1) tolkas på så sätt att en bedömning ska göras av ett valutariskrelaterat villkor som i ett avtal mot vederlag, grundat på maktbalans, införlivar en princip som uttrycks i en dispositiv bestämmelse som är tillämplig på ett avtal utan vederlag, syftar till att skapa lika villkor för de avtalsslutande parterna och inte har blivit föremål för en bedömning från lagstiftarens sida i syfte att uppnå en rimlig balans mellan näringsidkarens och konsumentens intressen, om näringsidkaren har införlivat principen utan att ha informerat, gett rådgivning till eller förvarnat konsumenten innan avtalet ingicks om bankproduktens särdrag sett till kreditvalutans egenskaper, så att konsumenten kan förstå de ekonomiska konsekvenserna av åtagandet?

2)

Ska direktiv 93/13/EEG tolkas på så sätt att undantaget inte är motiverat i fall där det finns tecken på att näringsidkaren har införlivat villkoret i ond tro, i vetskap om att den princip som uttrycks i den dispositiva bestämmelsen kan medföra en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter till konsumentens nackdel?

1)

Ska artiklarna 77.1 och 79.1 i [förordning 2016/679] (1) tolkas så att det administrativa prövningsförfarande som avses i artikel 77 utgör ett instrument för utövande av offentligrättsliga rättigheter, medan det rättsmedel som avses i artikel 79 utgör ett instrument för utövande av privaträttsliga rättigheter? Om svaret på frågan är jakande, kan då slutsatsen dras att den tillsynsmyndighet som ska handlägga det administrativa prövningsförfarandet är primärt behörig att slå fast att det föreligger en överträdelse?

2)

För det fallet att den registrerade – som anser att den personuppgiftsbehandling som berör honom strider mot förordning 2016/679 – samtidigt utövar sin rätt att lämna in ett klagomål enligt artikel 77.1 i förordningen och sin rätt att väcka talan vid domstol enligt artikel 79.1 i samma förordning, kan då en tolkning i enlighet med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna anses innebära

3)

Ska tillsynsmyndighetens oberoende ställning enligt artiklarna 51.1 och 52.1 i förordning 2016/679 tolkas så, att när myndigheten handlägger och fattar beslut i det administrativa prövningsförfarande som avses i artikel 77, är den oberoende i förhållande till det som den behöriga domstolen slår fast i en lagakraftvunnen dom enligt artikel 79, vilket innebär att den kan fatta ett annorlunda beslut med avseende på en och samma överträdelse?

1)

Är en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i förevarande mål, vilken leder till en skillnad i behandling vad gäller lön till nackdel för arbetstagare som har avtal om visstidsanställning, i den mening som avses i klausul 1 i direktiv 1999/70/EG (1), jämfört med en jämförbar tillsvidareanställd, när det enda särskiljningskriteriet är den omständigheten att deras anställningsavtal betecknas som ett avtal om visstidsanställning av arbetsgivaren eller enligt lag, förenlig med klausul 4 i direktiv 1999/70/EG?

2)

Är i synnerhet en nationell lagstiftning som motiverar skillnaden i behandling av arbetstagare vad gäller lön med att de har utfört sitt arbete enligt avtal om visstidsanställning, med vetskap om att det arbete som de har utfört tillgodoser arbetsgivarens permanenta och varaktiga behov, förenlig med klausul 4 i direktiv 1999/70/EG?

1)

Ska ECT (1) tolkas så att skiljeklausulen i artikel 26 (2) – genom vilken en fördragsslutande part ger sitt samtycke till att tvister mellan en fördragsslutande part och en investerare från en annan fördragsslutande part om en investering som den senare gjort i den förstnämndes område hänskjuts till internationellt skiljeförfarande – omfattar även en tvist mellan en EU-medlemsstat å ena sidan och en investerare från en annan EU-medlemsstat å den andra?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande; ska artiklarna 19 och 4.3 FEU samt 267 och 344 FEUF tolkas så att de utgör hinder mot skiljeklausulen i artikel 26 ECT eller mot en tillämpning av skiljeklausulen när en investerare från en EU-medlemsstat, om det uppstår en tvist om en investering i en annan EU-medlemsstat, enligt artikel 26 får inleda ett förfarande mot sistnämnda medlemsstat vid en skiljedomstol, vars behörighet och avgörande denna medlemsstat är skyldig att godta?

3)

Om fråga 2 besvaras jakande; Ska unionsrätten, särskilt principen om unionsrättens företräde och krav på effektivt genomslag, tolkas så att den utgör hinder mot att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt om preklusion, såsom 34 § andra stycket skiljeförfarandelagen, om tillämpningen medför att en part i klandermålet inte tillåts att invända att det inte föreligger ett giltigt skiljeavtal av den anledningen att skiljeklausulen i, eller anbudet i enlighet med, artikel 26 ECT är ogiltigt eller icke tillämpligt såsom stridande mot unionsrätten?

1)

Innebär begreppet utbetalning, som används i artikel 75.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (1) av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, att det förfarande som inletts till följd av ett stödanspråk avslutas?

2)

Ska det faktiska mottagandet av det stödbelopp som en jordbrukare sökt likställas med ett positivt beslut från det utbetalande organet på ansökan om aktivering av stödrättigheter, och ska den omständigheten, att inga stödbelopp mottagits i samband med att ett offentligt meddelande om de utbetalningar som verkställts med avseende på de berörda åtgärderna publiceras, likställas med ett avslag på ansökan om stödrättigheter, om personen inte informerades om att förfarandet fortsätter och att nya kontroller ska genomföras?

3)

Innebär fristen enligt artikel 75.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, en skyldighet för medlemsstaterna att slutföra kontrollen av villkoren för stödberättigande innan denna frist löper ut, och är det endast i undantagsfall möjligt att fortsätta denna kontroll?

4)

Utgör en underlåtelse att iaktta fristen enligt artikel 75.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, ett tyst beslut om avslag på ansökan om utbetalning om jordbrukaren inte informerades om att kompletterande kontroller kommer att genomföras och detta inte har dokumenterats skriftligen?

1

Kan, mot bakgrund av artikel 12.2 i förordning 726/2004 (1) (tidigare artikel 12.2 i förordning 2309/1993) (2) och avdelning 2.3 i kapitel 2 i Europeiska kommissionens Notice to Applicants, ett läkemedel som det aktuella Precedex, som har beviljats ett godkännande för försäljning i en medlemsstat i enlighet med dess nationella bestämmelser före dess inträde i unionen, men efter det att CPMP gjort en negativ utvärdering av läkemedlet i enlighet med förordning nr 2309/1993 på samma kliniska material, när det nationella godkännandet för försäljning inte har uppdaterats med ny klinisk dokumentation eller tillhörande expertrapport efter att medlemsstaten inträtt i unionen, anses vara ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktiv 2001/83, med följd att det kan ligga till grund för ett övergripande godkännande för försäljning enligt artikel 6.1 i direktiv 2001/83 (3)?

2

Kan ett läkemedel som Precedex, som godkänts i en medlemsstat enligt de nationella bestämmelser som gällde före dess inträde i unionen utan att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat har haft tillgång till den begränsade delen av ASM under förfarandet European Drug Master File (numera Active Substance Master File), i en situation där det nationella godkännandet för försäljning inte har uppdaterats med den begränsade delen av ASM efter att medlemsstaten inträtt i unionen anses vara ett referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktiv 2001/83, med följd att det kan ligga till grund för ett övergripande godkännande för försäljning enligt artikel 6.1 i direktiv 2001/83?

3

Har det någon betydelse för svaret på frågorna 1 och 2 att det nationella godkännandet för försäljning inte kan ligga till grund för ett ömsesidigt erkännande i den mening som avses i artikel 28 i direktiv 2001/83?

4

Har den behöriga nationella myndigheten i en referensmedlemsstat eller i en berörd medlemsstat, inom ramen för ett decentraliserat förfarande enligt artikel 28 i direktiv 2001/83 för ett generiskt läkemedel, rätt eller skyldighet att vägra att använda ett läkemedel som referensläkemedel, om läkemedlet i fråga godkändes i en annan medlemsstat innan denna stat inträdde i unionen under de omständigheter som beskrivits i fråga 1 och/eller 2?

5

Är det av betydelse för svaret på fråga 4 huruvida den behöriga nationella myndigheten i en referensmedlemsstat eller i en berörd medlemsstat hade tillgång till uppgifter om att CPMP gjort en negativ utvärdering av det aktuella läkemedlet i enlighet med förordning 2309/1993 före den tidpunkt då läkemedlet godkändes i en annan medlemsstat och detta innan denna stat inträdde i unionen?

1.

Ska artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG (1) tolkas så, att en nationell domstol är skyldig att, i ett förfarande där gäldenären inte är delaktig förrän domstolen utfärdat ett betalningsföreläggande, ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och inte tillämpa det villkoret om det finns en misstanke om att så är fallet?

2.

Om fråga 1 besvaras jakande: Är den nationella domstolen skyldig att helt avstå från att meddela ett domstolsbeslut om betalning, om en del av fordran grundas på ett oskäligt avtalsvillkor och detta villkor påverkar beräkningen av fordrans belopp?

3.

Om fråga 1 besvaras jakande och fråga 2 besvaras nekande: Är den nationella domstolen skyldig att vägra att meddela ett domstolsbeslut om betalning med avseende på den del av fordran som grundas på det oskäliga avtalsvillkoret?

4.

Om fråga 3 besvaras jakande: Är domstolen skyldig att – och om denna fråga besvaras jakande, under vilka omständigheter – ex officio beakta följderna av ett oskäligt avtalsvillkor när det föreligger uppgifter om en betalning som grundas på detta villkor, bland annat genom att kvitta denna betalning mot andra utestående skulder som följer av avtalet?

5.

Om fråga 4 besvaras jakande: Är den nationella domstolen bunden av en högre domstols bedömning, som enligt nationell lagstiftning är bindande för den lägre instansen, om denna inte tar hänsyn till följderna av att ett avtalsvillkor anses vara oskäligt?

—

fastställa att Republiken Bulgarien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF i fråga om zonerna och tätorterna BG0001 Sofia, BG0002 Plovdiv, BG0004 Norra Bulgarien, BG0005 Sydvästra Bulgarien och BG0006 Sydöstra Bulgarien genom att inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens dom av den 5 april 2017, kommissionen mot Bulgarien (C-488/15, EU:C:2017:267);

—

förplikta Republiken Bulgarien att till kommissionen betala ett dagligt schablonbelopp på 3 156 euro från och med dagen för meddelandet av domen av den 5 april 2017, kommissionen mot Bulgarien (C-488/15, EU:C:2017:267), till och med dagen för meddelandet av domen i förevarande mål, eller, om överträdelsen skulle upphöra tidigare, till och med den 31 december det sista året då överträdelsen upphörde, och detta belopp ska under alla omständigheter inte understiga det lägsta schablonbeloppet på 653 000 euro;

—

förplikta Republiken Bulgarien att till kommissionen betala ett dagligt vite på 5 677,20 euro för varje zon avseende luftkvalitet, från och med dagen för meddelandet av domstolens dom i förevarande mål till och med det år då domen av den 5 april 2017, kommissionen mot Bulgarien (C-488/15, EU:C:2017:267), har följts till fullo, och

—

förplikta Republiken Bulgarien att ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Ska artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (1) av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF tolkas på så sätt att begreppen förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott, inom ramen för direktivets ändamål, ska tolkas som en uppräkning av aspekter av ett övergripande ändamål?

2)

Är bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (2) av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG tillämpliga på Republiken Bulgariens åklagarmyndighet i det hänseendet att upplysningar om en person, som åklagarmyndigheten i dess egenskap av personuppgiftsansvarig enligt artikel 3.8 i direktiv (EU) 2016/680 samlat in till en akt som upprättats avseende denna person för att utreda en misstanke om brott, får användas av åklagarmyndigheten inom ramen för dess försvar som part i ett tvistemålsförfarande, genom att uppge att denna akt upprättats, eller genom att lämna ut innehållet i akten?

2.1

Om denna fråga besvaras jakande:

Ska begreppet berättigat intresse i artikel 6.1 led f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG tolkas på så sätt att det omfattar helt eller delvis utlämnande av uppgifter om en person som samlats in till en akt vid åklagarmyndigheten, vilken upprättats i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott, om utlämnandet sker inom ramen för den personuppgiftsansvariges försvar i ett tvistemålsförfarande, och är den registrerades samtycke uteslutet?

1)

Ska artikel 8.3 d i mottagandedirektivet II (1) tolkas så att begreppet ”inbegripet” uttryckligen innefattar, bland de objektiva kriterierna, det faktum att ”han eller hon redan haft möjlighet att få tillgång till asylförfarandet”?

2)

Om denna fråga besvaras nekande, ska artikel 8.3 d i mottagandedirektivet II tolkas så, att under de omständigheter som anges ovan är förvar endast tillåtet på grundval av förutbestämda objektiva kriterier och på grundval av ett tidigare konstaterande att den som ansöker om internationellt skydd redan har haft möjlighet att lämna in en ansökan om internationellt skydd, så att det kan konstateras att det finns rimliga skäl att anta att denna ansökan endast har lämnats in i syfte att fördröja eller förhindra verkställigheten av ett beslut om återvändande?

—

upphäva i dess helhet den dom som tribunalen meddelade den 27 januari 2021 i mål T-699/17, Republiken Polen mot Europeiska kommissionen;

—

underkänna den första rättsliga grund som åberopats av Republiken Polen i mål T-699/17;

—

återförvisa målet till tribunalen såvitt avser den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden, i det att dessa grunder inte blivit föremål för prövning vid tribunalen, och

—

förordna att beslut om rättegångskostnaderna vid tribunalen och domstolen ska anstå.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Reza Hossein Khan Tehrani ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Gábor Bende ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Chatwal Hotels & Resorts LLC ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Steinel GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.

2)

Det saknas anledning att pröva begäran om att åtgärder för processledning ska vidtas respektive att vittnen ska höras muntligen, vilka framställts av Graanhandel P. van Schelven BV.

3)

Graanhandel P. van Schelven ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan avvisas.

2)

Det saknas anledning att pröva den interventionsansökan som ingetts av Förbundsrepubliken Tyskland.

3)

Sindicato de Enfermería (SATSE) ska ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, med undantag för de kostnader som kan hänföras till interventionsansökan.

4)

SATSE, kommissionen och Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina kostnader som kan hänföras till interventionsansökan.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

—

besluta att handlingarna i det administrativa förfarande som ledde fram till det angripna beslutet ska tas in i akten i målet, i enlighet med vad som anges i förevarande ansökan,

—

förena förevarande mål med mål T-95/21 (Republiken Portugal mot Europeiska kommissionen),

—

ogiltigförklara artikel 1 samt artiklarna 4 och 6 i Europeiska kommissionens beslut av den 4 december 2020, C(2020)8550 final, ”om statligt stöd SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal tillämpat till förmån för Zona Franca da Madeira (ZFM) — Ordning III”, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader, inklusive den nuvarande sökandens.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning och/eller bristande motivering, eftersom åtgärden i fråga inte utgör ett offentligt stöd med hänsyn till att den har generell karaktär och inte är selektiv i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Sökanden åberopar särskilt att åtgärden inte är selektiv, eftersom den ingår som en del i den allmänna strukturen i det portugisiska skattesystemet.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning, eftersom ordning III till förmån för ZFM har genomförts i enlighet med kommissionens beslut från år 2007 och 2013 och i enlighet med artiklarna 107 och 108 FEUF. Sökanden åberopar att kravet på att vinsterna ska härröra från faktisk verksamhet som fysiskt genomförts i den autonoma regionen Madeira inte ska tolkas så, att det enbart är de i ZFM registrerade företagens merkostnader till följd av regionens avlägsna belägenhet som ska beaktas, att skattelättnaderna enbart kan omfatta vinster från verksamhet som direkt orsakas sådana merkostnader och att verksamhet som bedrivs utanför Madeira av företag som beviljats tillstånd i ZFM och som har en internationell verksamhet.

3.

Tredje grunden: Kommissionens beslut grundas på felaktiga uppgifter om faktiska omständigheterna och/eller har en bristande motivering, eftersom de krav som ställs i skattesystemet och de nationella och regionala myndigheternas tillsyn säkerställer en kontroll av ordning III i ZFM. Sökanden åberopar särskilt den omständigheten att de rättsliga kraven på separat redovisning av intäkter som genererats i ZFM och uppfyllandet av ett särskilt stort antal skattemässiga skyldigheter för det möjligt för de nationella och regionala myndigheterna att göra en effektiv och adekvat kontroll och tillsyn beträffande ordning III i ZFM.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort en felaktig rättstillämpning i beslutet eftersom begreppet ”arbetstillfällen”, som tillämpas på ordning III i ZFM följer av nationell lagstiftning och av att metoden att beräkna antalet arbetstillfällen som heltidsekvivalenter och årsarbetsenheter inte ska tillämpas. Sökanden åberopar att kommissionen i det angripna beslutet gjort en felaktig rättstillämpning då den vid bedömningen av kravet i ordning III i ZFM avseende skapande och bevarande av arbetstillfällen tillämpat metoden att definiera arbetstillfällen som heltidsekvivalenter och årsarbetsenheter, med hänsyn till att begreppet arbetstillfällen som är tillämpligt på ordningen i ZFM följer av nationell arbetslagstiftning.

5.

Femte grunden: Beslutet grundas på felaktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna och/eller har en bristande motivering, eftersom tillsynen vad gäller kravet på skapande/bevarande av arbetstillfällen var adekvat och effektiv. Sökanden åberopar att de nationella myndigheterna erbjöd Europeiska kommissionen uppgifter som gör det möjligt att bedöma kontrollen avseende kravet på skapande/bevarande av arbetsplatser i ZFM, varför det angripna beslutet grundas på felaktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna och/eller innehåller en bristande motivering.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av allmänna principer i unionsrätten. Sökanden åberopar särskilt att beslutet strider mot de allmänna principerna i unionsrätten avseende proportionalitet, rättssäkerhet, berättigade förväntningar och god förvaltning.

—

förplikta svaranden att utge ekonomisk ersättning för den skada sökanden har lidit till följd av svarandens beslut ECB/SSM/2016 – 529900WIPOINFDAWTJ81/1 WOANCA-2016-0005, av den 3 mars 2016, att återkalla sökandens tillstånd,

—

fastställa att den materiella skadan uppgår till åtminstone 126 miljoner euro jämte dröjsmålsränta beräknad från den 3 mars 2016 tills dom avkunnas i förevarande mål och med motsvarande dröjsmålsränta beräknad från och med domens avkunnande fram tills full betalning, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden hanterade inte oegentligheterna i förfarandet korrekt. Dessa inkluderar den omständigheten att lettiska FCMC (1), omedelbart innan förfarandet för att återkalla tillståndet inleddes, hade bedömt att en återkallelse av tillståndet inte var påkallad och att denna uppgift utelämnades från FCMC:s ansökan om att återkalla tillståndet. Sökanden har även angett att den engelska språkversionen av FCMC:s senaste beslut hade manipulerats. Ytterligare påstådda oegentligheter i förfarandet avser underlåtenhet att effektivt hantera lettiska och europeiska tjänstemäns potentiellt korrumperade beteende i detta avseende.

2.

Andra grunden: Svaranden åsidosatte grundläggande bestämmelser genom att överskrida sin behörighet när den antog det angripna beslutet, särskilt gällande pengatvätt och att svaranden felaktigt bedömde att grunder för att återkalla tillståndet förelåg.

3.

Tredje grunden: Sökanden led väsentlig ekonomisk skada, särskilt på grund av dess konkurs till följd av att dess tillstånd felaktigt återkallades.

4.

Fjärde grunden: Det föreligger kausalitet mellan återkallandet av tillståndet och den skada som sökanden har lidit.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens genomförandebeslut C(2020) 7930 final av den 10 november 2020 om godkännande för försäljning av det veterinärmedicinska läkemedlet ”Librela – bedinvetmab”, offentliggjort den 30 december 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 453, 2020, s. 1), i den mån som det antogs i strid med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet,

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens genomförandebeslut C(2020) 7930 final av den 10 november 2020 om godkännande för försäljning av det veterinärmedicinska läkemedlet ”Librela – bedinvetmab”, offentliggjort den 30 december 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 453, 2020, s. 1), i den mån som det antogs i strid med artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet,

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens genomförandebeslut C(2020) 7930 final av den 10 november 2020 om godkännande för försäljning av det veterinärmedicinska läkemedlet ”Librela – bedinvetmab”, offentliggjort den 30 december 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 453, 2020, s. 1), i den mån som det antogs i strid med artikel 102 FEUF och därmed strider mot principen om ändamålsenlig verkan, legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed vilka ska iakttas av Europeiska kommissionen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EUT L 136, 2004, s. 1), eftersom det angripna beslutet godkänner försäljning inom unionen av Librela® trots att läkemedlets säkerhet och effekt inte har styrkts på ett lämpligt och tillfredsställande sätt enligt denna bestämmelse.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 31 i nämnda förordning (EG) nr 726/2004, eftersom reglerna som avser sammanfattningen av produktens egenskaper åsidosätts i det angripna beslutet, vilket borde ha föranlett Europeiska kommissionen att fastställa att den särskilda varningstext vilken införts för Librela® avseende verkan av antikroppar mot läkemedlet är alltför allmän och vag.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av den ändamålsenliga verkan av artikel 102 FEUF samt av legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed, i den mån som det angripna beslutet ger verkan åt Zoetis-gruppens missbruk av dominerande ställning i förhållande till beslutet att avbryta utvecklingen av den produkt som konkurrerar med Librela®, för vilken sökanden har licens.

—

förplikta svaranden att utge ekonomisk ersättning för den skada sökandena har lidit till följd av svarandens beslut ECB/SSM/2016 – 529900WIPOINFDAWTJ81/1 WOANCA-2016-0005, av den 3 mars 2016, att återkalla Trasta Komercbanka AS tillstånd,

—

fastställa att den materiella skadan uppgår till åtminstone 25 miljoner euro (1) jämte dröjsmålsränta beräknad från den 3 mars 2016 tills dom avkunnas i förevarande mål och med motsvarande dröjsmålsränta beräknad från och med domens avkunnande fram tills full betalning, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden hanterade inte oegentligheterna i förfarandet korrekt. Dessa inkluderar den omständigheten att lettiska FCMC (2) omedelbart innan förfarandet för att återkalla tillståndet inleddes, hade bedömt att en återkallelse av tillståndet inte var påkallad och att denna uppgift senare utelämnades från FCMC:s ansökan om att återkalla tillståndet. Sökandena har även angett att den engelska språkversionen av FCMC:s senaste beslut hade manipulerats. Ytterligare påstådda oegentligheter i förfarandet avser underlåtenhet att effektivt hantera lettiska och europeiska tjänstemäns potentiellt korrumperade beteende i detta avseende.

2.

Andra grunden: Svaranden åsidosatte grundläggande bestämmelser genom att överskrida sin behörighet när den antog det angripna beslutet, särskilt gällande pengatvätt och att svaranden felaktigt bedömde att grunder för att återkalla tillståndet förelåg.

3.

Tredje grunden: Sökandena led väsentlig ekonomisk skada, särskilt på grund av Trasta Komercbanka AS konkurs till följd av att dess tillstånd felaktigt återkallades.

4.

Fjärde grunden: Det föreligger kausalitet mellan återkallandet av tillståndet och den skada som sökandena har lidit.

—

ogiltigförklara genomförandeförordning (EU) 2020/2151 av den 17 december 2020 (1) i dess helhet, eller, alternativt, ogiltigförklara denna förordning delvis, såvitt avser artikel 2.4 och bilaga IV i förordningen, eller ogiltigförklara denna förordning såvitt avser drickmuggar gjorda helt i plast,

—

delvis ogiltigförklara förordning nr 2020/2151, såvitt avser artikel 3 i denna förordning,

—

delvis ogiltigförklara direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni 2019 (2), såvitt avser artikel 7 i den mån denna bestämmelse avser drickmuggar, och punkt D.4 i bilagan till detta direktiv, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Andra grunden: Svaranden åsidosatte oumbärliga förfaranderegler genom att anta förordning nr 2020/2151 efter den 3 juli 2020, och motsvarande korrigerade språkversioner, mer än sex månader efter den frist som fastställts av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet i direktiv 2019/904 hade löpt ut.

2.

Tredje grunden: Svaranden åsidosatte artikel 7 i direktiv 2019/904 samt principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar genom att anta förordning nr 2020/2151.

3.

Fjärde grunden: Svaranden åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att anta förordning nr 2020/2151.

4.

Femte grunden: Svaranden åsidosatte artikel 7.1 i direktiv 2019/904, gjorde en uppenbart felaktig bedömning och överskred sin behörighet.

5.

Sjätte grunden: Svaranden åsidosatte artikel 7.2 c i direktiv 2019/904 och gjorde en uppenbart felaktig bedömning.

6.

Sjunde grunden: Svaranden åsidosatte proportionalitetsprincipen.

—

bifalla överklagandet,

—

upphäva svarandens beslut av den 20 mars 2020,

—

ogiltigförklara det angripna beslutet av den 20 januari 2021,

—

annullera upphävandet på grund av att EU-varumärket nr 4 814 158 ”APIRETAL” inte använts, med avseende på de omtvistade varor som omfattas av klass 5, och bibehålla registreringen av dessa varor (liksom för ”farmaceutiska preparat”)

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden, om denna intervenerar i detta förfarande, att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Felaktig tolkning av artikel 58.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 vid prövningen av begreppet verklig användning av det omstridda varumärket för någon av de omstridda varorna.

—

Felaktig tolkning av artikel 58.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 vid prövningen av begreppet skälig grund till att varumärket inte använts.

—

ogiltigförklara svarandens beslut att avslå begäran om tillgång till vissa handlingar som framställts med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, vilket meddelades sökanden den 14 januari 2021 i en skrivelse med referensnummer SGS 21/000067, inklusive bilagan till denna,

—

förplikta rådet att ersätta sökandens rättegångskostnader i enlighet med artikel 134 i tribunalens rättegångsregler, inklusive eventuella intervenienters rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning, vilket har lett till att undantaget avseende skyddet för beslutsförfarandet (artikel 4.3 första stycket i förordning 1049/2001) (1) har tillämpats felaktigt samt bristande motivering, eftersom offentliggörandet inte allvarligt skulle undergräva beslutsförfarandet.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning, vilket har lett till att undantaget avseende skyddet för beslutsförfarandet (artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001) har tillämpats felaktigt samt bristande motivering, eftersom rådet i det angripna beslutet inte erkände och beviljade tillgång till handlingarna på grundval av ett övervägande allmänintresse.

3.

Tredje grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning som har lett till en felaktig tillämpning av skyldigheten att lämna ut delar av handlingar (artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001) samt bristande motivering.

—

ogiltigförklara svarandens beslut av den 18 december 2020 i ärende SA.44830 (2016/FC) – Nederländerna: Förlängning av spellicenser i Nederländerna, (1) och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden åsidosatte sökandens processuella rättigheter genom att inte inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, trots att den preliminära granskningen inte undanröjde alla tvivel om förekomsten av statligt stöd.

2.

Andra grunden: Svaranden gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att konstatera att Nederländernas förlängning av de befintliga licenserna för sportspel, hästkapplöpningar, lotterier och kasinon för de befintliga licensinnehavarna inte innebär en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

—

förklara att ansökan kan tas upp till prövning och att den är välgrundad,

—

ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 15 januari 2021, A (2019) 8551 C (D 300153), att inte bevilja sökanden tillgång till de handlingar som begärts med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna,

—

vidta alla ytterligare åtgärder som den anser nödvändiga.

1.

Den första grunden avser att svaranden inte har visat att villkoren för att inte bevilja tillgång till de begärda handlingarna var uppfyllda i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Ett utlämnande av de begärda handlingarna kan inte leda till att skyddet avseende syftet med utredningarna undergrävs, vilket svaranden åberopat. Svaranden har inte visat att det i förevarande fall skulle innebära en risk för en specifik och faktisk skada för utredningen om tillgång ges till handlingarna, vars innehåll faktiskt redan delvis är offentligt tillgängligt, och än mindre att en sådan risk rimligen kan förutses.

2.

Den andra grunden avser att svaranden dessutom helt och hållet har åsidosatt det övervägande allmänintresset av att lämna ut de begärda handlingarna, vilket i detta fall består i iakttagandet av rättsstatens värderingar som bygger på säkerställandet av grundläggande fri- och rättigheter.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 18 februari 2021 om att sökanden inte får delta i förfaranden för tilldelning av kontrakt genom offentliga upphandlingsförfaranden och bidrag som styrs av EU:s budget och av elfte Europeiska utvecklingsfonden, och inte kan väljas ut för att förvalta medel från unionen enligt förordning (EU, Euratom) nr 2018/1046 och för att förvalta medel från Europeiska utvecklingsfonden som regleras i förordning (EU) nr 2018/1877 under 18 månader, och om att offentliggöra uteslutningsbeslutet på kommissionens webbplats,

—

döma ut skadestånd till sökanden på 17 385 832 euro, och

—

förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning vid den rättsliga kvalificeringen av det allvarliga felet i yrkesutövningen.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av oskuldspresumtionen och omkastad bevisbörda

3.

Tredje grunden: Oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och den uppenbarliga avsaknaden av allvarligt fel i yrkesutövningen, särskilt i den mening som avses i artikel 136.1 c v i förordning (EU, Euratom) nr 2018/1046 (vilket under alla omständigheter utgör ett uppenbart fel) samt rättsstridigheter i rapporten från Olaf och i det omtvistade beslutet.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed enligt hur dessa kommer till uttryck i artikel 41 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna

5.

Femte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen med avseende på uteslutandet och offentliggörandet därav

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna vid överklagandenämnden och vid annulleringsenheten.

—

Åsidosättande av artikel 71 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, jämförd med artikel 27 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 a jämförd med artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara beslutet av den 20 maj 2020 att inte bevilja sökanden utlandstillägg, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

i första hand ogiltigförklara sökandens karriärutvecklingsrapport (1) för år 2019;

—

i andra hand ogiltigförklara sökandens karriärutvecklingsrapport såvitt den innehåller omtvistade kommentarer;

—

såvitt erfordras ogiltigförklara svarandens beslut om avslag på sökandens klagomål på grundval av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna avseende 2019 års karriärutvecklingsrapport;

—

fastställa ersättning för den ideella skada som sökanden åsamkats, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att ange målsättningar i karriärutvecklingsrapporten. Sökanden anser också att svaranden gjort en uppenbart felaktig bedömning och åsidosatt omsorgsplikten och principen om god förvaltning.

2.

Andra grunden: Svaranden har åsidosatt artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, artikel 7.3 i svarandens beslut av den 16 december 2013 (2) och svarandens interna riktlinjer för tjänstemän med rapporteringsansvar. (3) Vidare har svaranden gjort uppenbart felaktiga bedömningar och gjort sig skyldig till maktmissbruk, samt åsidosatt omsorgsplikten och principen om god förvaltning.

3.

Tredje grunden: Svaranden har åsidosatt artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt åsidosatt objektivitetsprincipen och agerat på ett opartiskt sätt.

4.

Svaranden har åsidosatt artikel 296.2 FEUF, artikel 25.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Svaranden har även åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

—

ogiltigförklara kommissionens förordning (EU) 2021/468, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionens förordning (EU) 2021/468 (1) åsidosätter försiktighetsprincipen. Sökanden gör gällande att försiktighetsprincipen endast tillåter att det vidtas förebyggande lagstiftningsåtgärder när den vetenskapliga bedömningen visar att den potentiella risken överskrider den nivå som är acceptabel för samhället. I förevarande fall förbjöds Aloe vera gél från det inre bladet trots att den vetenskapliga bedömningen visade att produkten inte medförde någon risk. Sökanden gör vidare gällande att den angripna förordningen, i stället för att grundas på vetenskap, är följden av flera godtyckliga beslut.

2.

Andra grunden: Förordning (EU) 2021/468 antogs, med hänsyn till förfarandebestämmelserna, i strid med försiktighetsprincipen. Sökanden gör gällande att kommissionen underlät att iaktta det regelverk som fastställs i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 (2) och tillämpade felaktigt det skriftliga förfarandet enligt artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (3) och åsidosatte proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen.

—

fastställa att Oleksandr Viktorovytch Klymenkos talan kan tas upp till prövning

—

rådets beslut (Gusp) 2021/394 av den 4 mars 2021 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina,

—

rådets genomförandeförordning (EU) 2021/391 av den 4 mars 2021 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, och

—

förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna enligt artiklarna 87 och 91 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Den första grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, särskilt vad gäller motiveringen i rättsakterna till varför åtgärden anses välgrundad och de kontroller som gjorts med avseende på iakttagandet av rätten till försvar samt ett effektivt domstolsskydd.

2.

Den andra grunden avser att det i ärendet förekom en felaktig bedömning och maktmissbruk, genom att sökanden hade anfört omständigheter som visade att det saknades en tillräcklig faktisk grund för något som helst straffrättsligt förfarande samt omständigheter som innebar att grundläggande rättigheter åsidosatts, utan att rådet drog någon slutsats därav.

3.

Den tredje grunden avser åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt iakttagandet av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd samt parternas rätt att vara likställda i processen.

4.

Den fjärde grunden avser avsaknaden av rättslig grund, genom att artikel 29 FEU inte kan vara den rättsliga grunden för den restriktiva åtgärd som vidtagits mot sökanden.