(1)

Fiscalis 2020-programmet, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2013 (3) och genomförs av kommissionen i samarbete med medlemsstaterna och associerade länder, har liksom sina föregående program bidragit väsentligt till att underlätta och utöka samarbetet mellan skattemyndigheter inom unionen. Mervärdet av dessa program, även när det gäller att skydda medlemsstaternas och skattebetalarnas finansiella och ekonomiska intressen, har erkänts av skattemyndigheterna i deltagande länder. Utmaningarna inför nästa decennium kan bara hanteras om medlemsstaterna ser bortom gränserna för sina administrativa territorier och har ett starkt samarbete med sina motparter.

(2)

Fiscalis 2020-programmet ger medlemsstaterna en unionsram där de kan utveckla samarbetsverksamhet, Den ramen är mer kostnadseffektiv än om varje medlemsstat själv skulle inrätta enskilda samarbetsramar på bilateral eller multilateral grund. En fortsättning av Fiscalis 2020-programmet bör följaktligen säkerställas genom att inrätta ett nytt program på samma område, Fiscalisprogrammet (programmet).

(3)

Genom att tillhandahålla en ram för åtgärder som stöder den inre marknaden, främjar unionens konkurrenskraft och skyddar unionens och dess medlemsstaters finansiella och ekonomiska intressen bör programmet bidra till att stödja skattepolitiken och genomförandet av unionsrätten avseende beskattning, förebygga och bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande, aggressiv skatteplanering och dubbel icke-beskattning, förebygga och minska onödiga administrativa bördor för medborgare och företag vid gränsöverskridande transaktioner, främja mer rättvisa och effektiva skattesystem, frigöra den inre marknadens hela potential och främja rättvis konkurrens i unionen, stödja en gemensam unionsstrategi i internationella forum, främja uppbyggnaden av skattemyndigheternas administrativa kapacitet, inbegripet genom modernisering av rapporteringsmetoder och revisionsteknik, samt främja utbildning av skattemyndigheternas personal i detta avseende.

(4)

I denna förordning fastställs en finansieringsram för programmet som ska utgöra det särskilda referensbeloppet, i den mening som avses i punkt 18 i det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel (4), för Europaparlamentet och rådet under det årliga budgetförfarandet.

(5)

För att stödja tredjeländers anslutning och associering bör programmet vara öppet för deltagande av anslutande länder, kandidatländer, potentiella kandidater och de partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Det får även vara öppet för andra tredjeländer i enlighet med villkor som anges i särskilda avtal mellan unionen och dessa länder angående deras deltagande i unionens program.

(6)

Europaparlamentet och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (5) (budgetförordningen) är tillämplig på detta program. I budgetförordningen fastställs regler för genomförande av unionens budget, inklusive regler om bidrag, priser, upphandling, indirekt förvaltning, finansieringsinstrument, budgetgarantier, ekonomiskt stöd och ersättning till externa experter.

(7)

Åtgärderna inom Fiscalis 2020-programmet har visat sig vara adekvata och bör därför behållas. För att kunna genomföra programmet på ett enklare och mer flexibelt sätt och därigenom bättre uppnå dess mål bör åtgärderna fastställas enbart i form av övergripande kategorier, med en förteckning över belysande exempel på konkreta verksamheter, såsom möten och liknande tillfälliga evenemang, i förekommande fall också vad gäller närvaro vid administrativa myndigheter och medverkan i administrativa utredningar, projektbaserat strukturerat samarbete, inbegripet, där så är lämpligt, också vad gäller gemensamma revisioner och it-kapacitetsuppbyggnad, inbegripet, där så är lämpligt, också vad gäller skattemyndigheternas tillgång till sammankopplade register. Där så är lämpligt bör åtgärderna också syfta till att behandla prioriterade frågor med avseende på att uppnå programmets mål. Genom samarbete och kapacitetsuppbyggnad bör programmet även verka för och stödja införande och stimulering av innovation för att ytterligare förbättra förmågan att uppnå centrala mål avseende beskattning.

(8)

Med tanke på skattebetalarnas ökade rörlighet, antalet gränsöverskridande transaktioner och internationaliseringen av finansiella instrument och den därmed ökade risken för skattebedrägeri, skatteundandragande och aggressiv skatteplanering som går långt utöver unionens gränser kan det vara av intresse för unionen och medlemsstaterna att anpassa eller utvidga europeiska elektroniska system för samarbete till tredjeländer som inte är associerade till programmet och till internationella organisationer. På så sätt skulle sådana anpassningar eller utvidgningar framför allt undvika den administrativa börda och de kostnader som är förbundna med att utveckla och handha två likartade elektroniska system för informationsutbyten inom unionen respektive internationellt. När det är motiverat av det intresset bör sådana anpassningar eller utvidgningar vara stödberättigande inom ramen för programmet.

(9)

Med tanke på globaliseringens betydelse och vikten av att bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande och aggressiv skatteplanering bör det inom programmet vara möjligt att involvera externa experter i den mening som avses i artikel 238 i budgetförordningen. Sådana externa experter bör främst vara företrädare för statliga myndigheter, även statliga myndigheter i icke associerade tredjeländer, däribland de minst utvecklade länderna, och företrädare för internationella organisationer, ekonomiska aktörer, skattebetalare och det civila samhället. Med de minst utvecklade länderna avses i det sammanhanget tredjeländer eller territorier utanför EU som är berättigade till offentligt utvecklingsbistånd i enlighet ned den relevanta förteckning som offentliggörs av kommittén för utvecklingsbistånd inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling och som baseras på Förenta nationernas definition av minst utvecklade länder. Urvalet av experter till expertgrupper bör baseras på kommissionens beslut av den 30 maj 2016 om övergripande regler för inrättandet av kommissionens expertgrupper och för dessas funktion. När det gäller experter som utsetts på personliga mandat för att agera oberoende i allmänhetens intresse bör kommissionen säkerställa att dessa experter är opartiska, att de inte har någon risk för intressekonflikt i förhållande till deras yrkesmässiga förpliktelser och att information om deras urval och deltagande är allmänt tillgänglig.

(10)

I linje med kommissionens åtagande att säkerställa finansieringsprogrammens samstämmighet och förenkling, såsom framgår av kommissionens meddelande av den 19 oktober 2010 om översyn av EU:s budget, bör medel delas med andra av unionens finansieringsinstrument när programmets planerade åtgärder eftersträvar mål som är gemensamma för flera finansieringsinstrument, med undantag för dubbelfinansiering. Programmets åtgärder bör säkerställa samstämmighet vid användningen av unionens medel till stöd för skattepolitik och skattemyndigheter.

(11)

Av kostnadseffektivitetsskäl bör programmet utnyttja möjliga synergier med andra unionsåtgärder på närliggande områden, t.ex. tullprogrammet inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/444 (6), unionsprogrammet för bedrägeribekämpning inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/… (7) (1), programmet för den inre marknaden inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/… (8) (2), faciliteten för återhämtning och resiliens inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (9) och instrumentet för tekniskt stöd inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (10).

(12)

Den största delen av anslaget till programmet antas gå till åtgärder för it-kapacitetsuppbyggnad. Särskilda bestämmelser bör därför beskriva och göra åtskillnad mellan gemensamma och nationella komponenter i de europeiska elektroniska systemen. Vidare bör åtgärdernas räckvidd och kommissionens och medlemsstaternas respektive ansvarsområden fastställas tydligt. Interoperabilitet mellan de gemensamma och de nationella komponenterna i de europeiska elektroniska systemen och synergier med andra elektroniska system i relevanta unionsprogram bör i största möjliga mån säkras.

(13)

Det finns för närvarande inget krav på att en flerårig strategisk plan för beskattning ska upprättas för att skapa en sammanhållen och driftskompatibel elektronisk miljö för beskattning inom unionen. För att säkerställa att åtgärderna för it-kapacitetsuppbyggnad är samstämmiga och samordnade bör programmet föreskriva att en sådan plan ska utarbetas, ett planeringsverktyg som bör vara förenligt med och inte gå utöver de skyldigheter som följer av de relevanta unionsrättsakterna.

(14)

Denna förordning bör genomföras med hjälp av arbetsprogram. Med tanke på att de mål som ska uppnås har medellångfristig respektive långfristig karaktär och utgående från tidigare erfarenheter bör det vara möjligt för arbetsprogrammen att täcka flera år. En övergång från årliga till fleråriga arbetsprogram, som vart och ett omfattar som mest tre år, skulle komma att minska den administrativa bördan för både kommissionen och medlemsstaterna.

(15)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (11).

(16)

Enligt punkterna 22 och 23 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (12) bör detta program utvärderas på grundval av information som samlats in i enlighet med särskilda övervakningskrav, samtidigt som en administrativ börda, särskilt för medlemsstaterna, och överreglering undviks. Dessa krav bör när så är lämpligt innefatta mätbara indikatorer som utgångspunkt för utvärdering av programmets faktiska konsekvenser. Interimsutvärderingarna och de slutliga utvärderingarna, som bör genomföras senast fyra år efter det att programmets genomförande har inletts respektive fyra år efter det att programmet har slutförts, bör bidra till beslutsprocessen för kommande framtida budgetramar. I interimsutvärderingarna och de slutliga utvärderingarna bör också de återstående hindren för uppnåendet av programmets mål tas upp och förslag ges till bästa praxis. Utöver interimsutvärderingarna och de slutliga utvärderingarna bör årliga lägesrapporter utarbetas, som en del av systemet för prestationsrapportering, för att övervaka de framsteg som görs. Dessa rapporter bör innehålla en sammanfattning av tillvaratagna erfarenheter och, i tillämpliga fall, av de hinder som har uppstått i samband med den programverksamhet som har ägt rum under det berörda året.

(17)

Kommissionen bör regelbundet anordna seminarier för skattemyndigheter med företrädare för stödmottagande medlemsstater för att diskutera problem och föreslå möjliga förbättringar med anknytning till programmets mål, däribland informationsutbytet mellan skattemyndigheter.

(18)

För att på lämpligt sätt kunna reagera på ändringar av de skattepolitiska prioriteringarna bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av förteckningen över indikatorer för att mäta i vilken utsträckning programmets specifika mål uppnåtts och komplettera denna förordning med bestämmelser om inrättandet av en övervaknings- och utvärderingsram. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt med medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(19)

I enlighet med budgetförordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (13) samt rådets förordningar (EG, Euratom) nr 2988/95 (14), (Euratom, EG) nr 2185/96 (15) och (EU) 2017/1939 (16) ska unionens ekonomiska intressen skyddas genom proportionella åtgärder, inbegripet åtgärder avseende förebyggande, upptäckt, korrigering och utredning av oriktigheter, inklusive bedrägerier, avseende krav på återbetalning av medel som förlorats, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, när så är lämpligt, avseende påförande av administrativa sanktioner. I enlighet med förordningarna (Euratom, EG) nr 2185/96 och (EU, Euratom) nr 883/2013 har Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) befogenhet att göra administrativa utredningar, inklusive kontroller och inspektioner på platsen, i syfte att fastställa om det har förekommit bedrägerier, korruption eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. I enlighet med förordning (EU) 2017/1939 har Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) befogenhet att utreda och lagföra brott som skadar unionens ekonomiska intressen, i enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (17). I enlighet med budgetförordningen ska varje person eller enhet som mottar medel från unionen samarbeta till fullo för att skydda unionens ekonomiska intressen, bevilja kommissionen, Olaf, revisionsrätten och – när det gäller de medlemsstater som deltar i fördjupat samarbete enligt förordning (EU) 2017/1939 – Eppo de rättigheter och den tillgång som krävs och säkerställa att tredje parter som är involverade i förvaltningen av medel från unionen beviljar likvärdiga rättigheter.

(20)

Tredjeländer som är medlemmar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får delta i unionens program inom ramen för det samarbete som inrättas genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (18), av vilket följer att programmen ska genomföras på grundval av ett beslut antaget inom ramen för det avtalet. Tredjeländer får också delta på grundval av andra rättsliga instrument. En särskild bestämmelse bör införas i denna förordning som kräver att tredjeländer beviljar de rättigheter och den tillgång som krävs för att den behöriga utanordnaren, Olaf och revisionsrätten ska kunna utöva sina respektive befogenheter på ett heltäckande sätt.

(21)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i budgetförordningen och anger särskilt bestämmelser om budgetens uppställning och genomförande genom bidrag, upphandling, priser och indirekt genomförande samt föreskriver kontroller av de finansiella aktörernas ansvar. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget omfattar även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten.

(22)

Typerna av finansiering och metoderna för genomförande enligt denna förordning bör väljas ut på grundval av hur väl de bidrar till uppnåendet av åtgärdernas specifika mål och åstadkommer resultat, med beaktande av framför allt kostnaden för kontroller, den administrativa bördan och den förväntade risken för bristande efterlevnad. Det valet bör inbegripa att överväga användningen av enhetsbelopp, schablonfinansiering, enhetskostnader och finansiering som inte är kopplad till kostnader, i den mening som avses i artikel 125.1 i budgetförordningen. De stödberättigande kostnaderna bör fastställas med hänsyn till de stödberättigande åtgärdernas karaktär. Täckningen av kostnader för resor, logi och uppehälle för deltagare i möten och liknande tillfälliga evenemang samt täckningen av kostnader i förbindelse med anordnandet av evenemang är av största vikt, för att säkerställa att nationella experter och skattemyndigheter kan delta i gemensamma åtgärder.

(23)

I enlighet med artikel 193.2 i budgetförordningen får bidrag tilldelas för redan inledda åtgärder, om sökanden kan visa att det var nödvändigt att inleda åtgärden innan bidragsöverenskommelsen undertecknades. Emellertid får inga stödberättigande kostnader hänföra sig till tiden före den dag då bidragsansökan lämnades in, utom i vederbörligen motiverade undantagsfall. För att undvika avbrott i unionsstödet som skulle kunna inverka negativt på unionens intressen bör det vara möjligt att i finansieringsbeslutet föreskriva att verksamheter och kostnader, under en begränsad period i början av den fleråriga budgetramen 2021–2027 och bara i vederbörligen motiverade fall, ska berättiga till stöd från och med början av budgetåret 2021, även om de genomfördes och uppkom innan bidragsansökan lämnades in.

(24)

Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkan, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(25)

Förordning (EU) nr 1286/2013 bör därför upphävas.

(26)

För att säkerställa kontinuitet i tillhandahållandet av stöd på det relevanta politikområdet och göra det möjligt att påbörja genomförandet från och med början av den fleråriga budgetramen 2021–2027, bör denna förordning skyndsamt träda i kraft och bör tillämpas med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2021.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.