KOMMISSIONENS TILLKÄNNAGIVANDE

Riktlinjer för ekonomiska aktörer och marknadskontrollmyndigheter om det praktiska genomförandet av artikel 4 i förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter

(Text av betydelse för EES)

(2021/C 100/01)

1.   INLEDNING

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter (1) (förordningen) införs en omfattande ram för att skydda konsumenter från osäkra och bristfälliga produkter, samt för att skapa lika villkor för ekonomiska aktörer.

EU:s inre marknad ger ekonomiska aktörer tillgång till konsumenter och andra slutanvändare i alla medlemsstater, förutsatt att de och deras produkter uppfyller EU:s rättsliga krav på säkerhet, miljöprestanda och andra allmänintressen. Marknadskontrollmyndigheter och de myndigheter som ansvarar för kontroll av produkter som förs in på EU-marknaden (2) (gränsmyndigheter) måste kontrollera och verkställa dessa krav. Detta kan vara en utmaning, särskilt vad gäller distansförsäljning.

De nya reglerna om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter bör säkerställa överensstämmelse med kraven. De bidrar till att skapa lika villkor, dvs. att skydda företag som tillverkar produkter som uppfyller kraven från otillbörlig konkurrens. De besparar även marknadskontrollmyndigheter onödiga kostnader vid genomförandet av undersökningar.

Dessa riktlinjer avser genomförandet av en grundläggande bestämmelse i förordningen: Artikel 4 om uppgifter för ekonomiska aktörer avseende produkter som omfattas av viss harmoniserad unionslagstiftning (se avsnitt 6). Artikel 4 kräver i huvudsak att det för vissa produkter som släpps ut på EU-marknaden ska finnas en ekonomisk aktör inom EU som på begäran förser myndigheterna med uppgifter eller vidtar vissa åtgärder. Detta kommer att gälla från och med den 16 juli 2021 (artikel 44 i förordningen).

Dessa riktlinjer ger vägledning om hur ekonomiska aktörer bör genomföra artikel 4 enligt följande:

—	I avsnitt 2 förklaras dess tillämpningsområde och vilken ekonomisk aktör som bör fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 för en viss produkt.

—	I avsnitt 3 klargörs den ekonomiska aktörens uppgifter som avses i artikel 4.

—	Avsnitt 4 innehåller närmare uppgifter om den praktiska tillämpningen av artikel 4 beroende på vilken typ av ekonomisk aktör som fungerar som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4.

Eftersom syftet med artikel 4 är att underlätta arbetet för marknadskontrollmyndigheter och gränsmyndigheter anges dessutom i avsnitt 5 hur myndigheterna kan dra nytta av detta krav i praktiken.

Riktlinjerna är utformade för att hjälpa aktörer och myndigheter samt underlätta ett enhetligt genomförande. De gäller endast genomförandet av artikel 4 och gäller inte EU:s produktlagstiftning som inte omfattas av artikeln och som kan innehålla likartade, men inte identiska, krav (3). De hänvisar till kraven i EU:s harmoniseringslagstiftning såsom de tillämpas vid tidpunkten för antagandet av dessa riktlinjer. Omfattande vägledning om EU:s harmoniseringslagstiftning finns i den blåbok som dessa riktlinjer hänvisar till (4). Kommissionen kommer att uppdatera denna vägledning mot bakgrund av vidare utveckling av lagstiftningen på andra områden, t.ex. rättsakten om digitala tjänster (5).

Detta dokument är endast vägledande – endast själva förordningstexten har rättslig verkan. Dessa riktlinjer återger Europeiska kommissionens uppfattningar och är därmed inte rättsligt bindande. Bindande tolkning av EU-lagstiftningen är en exklusiv behörighet för Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). De åsikter som uttrycks här kan inte påverka ståndpunkter som kommissionen kan inta inför EU-domstolen. Varken kommissionen eller personer som agerar på kommissionens vägnar är ansvariga för hur denna information används.

2.   OMFATTNING OCH TILLÄMPNING

2.1   Tillämpningsområde

En ekonomisk aktör som avses i artikel 4 krävs när en produkt

—

omfattas av ett eller flera av de direktiv eller förordningar som förtecknas i artikel 4.5 eller annan lagstiftning som uttryckligen hänvisar till artikel 4; denna sektorsspecifika lagstiftning omfattar leksakers säkerhet, elektrisk utrustning, radioutrustning, elektromagnetisk kompatibilitet, begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (RoHS), energirelaterade produkter (ekodesign), gasanordningar, byggprodukter, maskiner, utrustning som är avsedd att användas utomhus (buller i utomhusmiljö), utrustning avsedd för användning i explosionsfarliga omgivningar, tryckbärande anordningar, enkla tryckkärl, pyrotekniska artiklar, fritidsbåtar, mätinstrument, icke-automatiska vågar, personlig skyddsutrustning och obemannade luftfartyg (6) (drönare) (7), och

—

släpps ut på EU-marknaden (8) – dvs. tillhandahålls (levereras för distribution, förbrukning eller användning på EU-marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt) för första gången på unionsmarknaden (9) – den 16 juli 2021 eller senare (artikel 4.1 och artikel 44 i förordningen); produkter som säljs online eller genom andra metoder för distansförsäljning ska anses ha tillhandahållits på marknaden om försäljningserbjudandet är riktat till slutanvändare i EU och ett erbjudande om försäljning anses vara riktat till slutanvändare i EU om den berörda ekonomiska aktören på något sätt riktar sin verksamhet till en medlemsstat (artikel 6 i förordningen) (detta avgörs från fall till fall under beaktande av relevanta faktorer såsom de geografiska områden till vilka avsändning kan ske, det eller de språk som används för erbjudandet eller beställningen, betalningssätt osv. (10)).

En ekonomisk aktör som avser att släppa ut en produkt som omfattas av artikel 4 på EU-marknaden från och med den 16 juli 2021 måste därför först se till att det finns en sådan ekonomisk aktör som avses i artikel 4 inom EU. I annat fall får sådana produkter inte släppas ut på EU-marknaden från och med den 16 juli 2021.

2.2   Fastställande av den ekonomiska aktör som avses i artikel 4

Fyra typer av ekonomiska aktörer kan fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4, nämligen följande:

—	En tillverkare (11) som är etablerad i EU.

—	En importör (12) (per definition etablerad i EU) om tillverkaren inte är etablerad i unionen.

—	En tillverkares representant (13) (per definition etablerad i EU) med skriftlig fullmakt från den tillverkare som utser representanten att utföra de uppgifter som anges i artikel 4.3 för tillverkarens räkning.

—	En leverantör av distributionstjänster (14) som är etablerad i EU, om det inte finns någon tillverkare, importör eller behörig representant som är etablerad i unionen.

Avsnitt 4 innehåller närmare uppgifter om dessa ekonomiska aktörers roll enligt sektorsspecifik lagstiftning och hur detta knyter an till deras uppgifter enligt artikel 4.

Vilken ekonomisk aktör som fungerar som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 beror framför allt på leveranskedjan. Ruta 1 ger en kortfattad vägledning om detta och åtföljs av ytterligare förklaringar.

Ruta 1

Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 i olika leveranskedjor

Steg 1: Om tillverkaren (oavsett om denne är etablerad i EU eller inte) skriftligen har gett en behörig representant i uppdrag att utföra de särskilda uppgifter som avses i artikel 4 är den representanten den ekonomiska aktör som avses i artikel 4. I övriga fall beror det på leveranskedjan.

Steg 2: Produkter från tillverkare som är etablerade i EU – oavsett om försäljning sker på internet eller i fysiska butiker – släpps i allmänhet ut på marknaden av EU-tillverkaren (15). För sådana produkter är EU-tillverkaren den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 (såvida EU-tillverkaren inte har utsett en behörig representant för uppgifterna enligt artikel 4).

Steg 3: Produkter från tillverkare som är etablerade utanför EU och som säljs i fysiska butiker i EU släpps i princip ut på EU-marknaden av en importör (16). För sådana produkter är importören den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 (såvida tillverkaren inte har utsett en behörig representant för uppgifterna enligt artikel 4). I avsnitt 4.2 förklaras vad som händer om det finns flera importörer för samma produkttyp.

Steg 4: För produkter från tillverkare som är etablerade utanför EU och som bjuds ut till försäljning på internet (eller genom annan distansförsäljning) kan det också finnas en importör, t.ex. som själv bjuder ut varan till försäljning på internet eller som säljer den till en distributör som gör det.

Steg 5: Om det inte finns någon importör men en leverantör av distributionstjänster som är etablerad i EU hanterar produkten, är leverantören av distributionstjänster den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 (såvida tillverkaren inte har utsett en behörig representant för uppgifterna enligt artikel 4). Till skillnad från importörer och tillverkares representanter har leverantörer av distributionstjänster inte automatiskt en formell koppling till tillverkaren som låter dem fullgöra de uppgifter som åligger den ekonomiska aktör som avses i artikel 4. De måste därför träffa överenskommelser med de ekonomiska aktörer till vilka de tillhandahåller distributionstjänster (kunder) för att se till att de först erhåller – från kunden eller direkt från tillverkaren – de medel som krävs för att fullgöra sina skyldigheter som ekonomisk aktör enligt artikel 4 (se avsnitt 4.4).

Steg 6: Om produkten avsänds från ett land utanför EU direkt till en slutanvändare i EU och tillverkarens representant skriftligen har fått i uppdrag att utföra de särskilda uppgifter som avses i artikel 4, är tillverkarens representant den ekonomiska aktör som avses i artikel 4. Om tillverkaren inte har utsett en behörig representant får produkten inte bjudas ut till försäljning till slutanvändare i EU. Den ekonomiska aktör som planerar att bjuda ut produkten för försäljning (17) till slutanvändare i EU måste säkerställa att tillverkaren utser en behörig representant för den produkten (se ruta 2).

Ruta 2

Sett utifrån perspektivet hos en ekonomisk aktör baserad utanför EU som planerar att bjuda ut produkter till försäljning på internet till EU-konsumenter eller andra slutanvändare: Hur ser jag till att det finns en ekonomisk aktör som avses i artikel 4? (exempel)

— Kontrollera för det första att produkterna är avsedda för EU-marknaden och uppfyller EU:s lagstiftning. Kontakta i tveksamma fall tillverkaren. — Om allt är formellt korrekt, kontrollera med tillverkaren om denne redan har utsett en behörig representant för dessa produkter. — Om så är fallet, säkerställ att den behöriga representantens namn och kontaktuppgifter anges enligt kraven (se avsnitt 2.3). — Om så inte är fallet, undersök följande möjligheter (tillsammans med tillverkaren): — Om du har för avsikt att bjuda ut produkterna för försäljning på en marknadsplats online (se avsnitt 2.4), erbjuder den marknadsplatsen en behörig representant eller distributionstjänster? — Om du redan säljer produkter för vilka det krävs en behörig representant eller en liknande enhet i EU (t.ex. kosmetika, medicintekniska produkter och marin utrustning), skulle den enheten vara intresserad av att bli behörig representant för dina produkter som omfattas av artikel 4? — Finns det relevanta branschorganisationer som har (eller skulle kunna få) tillgång till information om befintliga behöriga representanter (eftersom ett antal tillverkare av produkter som omfattas av artikel 4 kanske redan har en behörig representant i EU)? — När du har hittat en möjlig behörig representant, se till att tillverkaren ger denne tillstånd att utföra de uppgifter som krävs (se avsnitten 3 och 4.3). Försäkra dig sedan om att den behöriga representantens namn och kontaktuppgifter anges enligt kraven (se avsnitt 2.3). — Om en leverantör av distributionstjänster ska fungera som ekonomisk aktör enligt artikel 4: vidta praktiska åtgärder. Se särskilt till att tjänsteleverantören mottar försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration för produkterna i fråga. Försäkra dig sedan om att tjänsteleverantörens namn och kontaktuppgifter anges enligt kraven (se avsnitt 2.3).

2.3   Uppgifter om den ekonomiska aktör som avses i artikel 4

Namn (eller registrerat företagsnamn/varumärke) och kontaktuppgifter (inbegripet postadress) för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 ska anges på minst ett av följande sätt (artikel 4.4 i förordningen):

—	På produkten.

—	På dess förpackning, dvs. konsumentförpackningen.

—	På paketet, dvs. förpackningen som används för att underlätta hantering och transport.

—	I ett medföljande dokument, t.ex. försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration (18).

Anmärkning: Om den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 är en EU-tillverkare eller importör krävs dessa uppgifter normalt sett redan enligt sektorsspecifik lagstiftning (se avsnitt 4). Sådana krav kan vara mer restriktiva vad gäller platsen där uppgifterna ska anges, och måste uppfyllas.

En webbadress får anges utöver, men inte i stället för, en postadress (vanligtvis bestående av gatuadress/postbox, fastighetsnummer, postnummer och ort). Det kan även vara fördelaktigt att ange en e-postadress och/eller ett telefonnummer för att underlätta snabba kontakter med berörda myndigheter.

Det är möjligt att flera ekonomiska aktörers namn och kontaktuppgifter anges på eller tillsammans med produkten. Även om det inte finns något uttryckligt krav på att dessa uppgifter ska föregås av ”tillverkad av”, ”importerad av”, ”företrädd av” eller ”uppfylld av”, bör informationen inte vilseleda marknadskontrollmyndigheterna. Om aktörernas roller inte specificeras måste myndigheterna själva fastställa dem. Varje ekonomisk aktör bör kunna bevisa sin roll. Det föreligger ingen skyldighet att översätta de engelska begreppen ”manufactured by”, ”imported by”, ”represented by” eller ”fulfilled by”. Dessa engelska begrepp anses vara lättbegripliga inom hela EU.

Namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste finnas angivna när produkten deklareras för övergång till fri omsättning i tullen (artikel 26.1. d i förordningen). Om produkten är avsedd för övergång till fri omsättning i EU och ingen ytterligare bearbetning av produkten är planerad efter att den har avsänts (19), bör ekonomiska aktörer utanför EU som bjuder ut produkter till försäljning säkerställa att uppgifterna anges på det sätt som beskrivs ovan och vid behov lägga till dem (eller låta lägga till dem) före avsändning.

2.4   Produkter som säljs via marknadsplatser online

En marknadsplats online är en typ av tjänst för e-handel där produkter bjuds ut till försäljning av ett flertal ekonomiska aktörer (20). Den gör det möjligt för å ena sidan ekonomiska aktörer och å andra sidan slutanvändare att genomföra försäljningstransaktioner avseende produkter.

Artikel 4 är tillämplig på produkter som säljs via marknadsplatser online.

Den ålägger inte någon specifik skyldighet på marknadsplatser online som endast tillhandahåller förmedlingstjänster till tredjepartssäljare och omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (21). I en situation där en marknadsplats online förmedlar försäljning till slutanvändare i EU av en produkt som omfattas av artikel 4 för vilken det inte finns någon ekonomisk aktör enligt artikel 4 (22) och får faktisk kännedom om eller blir medveten om olagligt innehåll (t.ex. genom ett tillräckligt precist och väl underbyggt meddelande från en marknadskontrollmyndighet) kan marknadsplatsen online endast förlita sig på det undantag från ansvar som anges i artikel 14.1 i direktiv 2000/31/EG om den efter att ha fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlar utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga innehållet eller göra det oåtkomligt.

Om en marknadsplats online även är en tillverkare, importör, behörig representant eller leverantör av distributionstjänster kan den vara den ekonomiska aktör som avses i artikel 4.

3.   UPPGIFTER FÖR DEN EKONOMISKA AKTÖR SOM AVSES I ARTIKEL 4

Detta avsnitt innehåller en kategorisering av och vägledning om den ekonomiska aktörens uppgifter som avses i artikel 4. Den ekonomiska aktören, i synnerhet om det rör sig om en tillverkare eller importör i EU, har eventuellt redan skyldigheter enligt sektorsspecifik lagstiftning (beroende på hur den kategoriseras) som helt eller delvis täcker dessa uppgifter (se avsnitt 4).

För det första måste den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 enligt artikel 4.3 a utföra ett antal uppgifter vid sitt tillträde eller när en ny produkt läggs till i den ekonomiska aktörens portfölj, nämligen följande:

—

Kontrollera att försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration har upprättats och bevara den – i all sektorsspecifik lagstiftning som omfattas av artikel 4 krävs sådana deklarationer (23). I enlighet med den lagstiftning som omfattas av artikel 4 ska de bevaras i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden (24). Om mer än en lagstiftningsakt är tillämplig på en produkt ska en enda försäkran om överensstämmelse upprättas för alla tillämpliga akter (25).

—

Kontrollera att den tekniska dokumentationen har upprättats (26) och säkerställa att den på begäran kan göras tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna. Om den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 inte själv bevarar dokumentationen innebär detta att kontrollera att dokumentationen existerar och inhämta en försäkran från tillverkaren om att den på begäran kommer att delas med antingen den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 eller direkt med marknadskontrollmyndigheten (se nedan).

För det andra måste den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 enligt artikel 4.3 c och d vid misstanke om att en produkt utgör en risk (27) utföra följande:

—	Informera de berörda marknadskontrollmyndigheterna. Detta bör göras i varje medlemsstat där produkten har tillgängliggjorts (28). Det är även viktigt att informera dem om korrigerande åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas.

—	Försäkra sig om att nödvändiga korrigerande åtgärder omedelbart vidtas för att åtgärda fall av bristande överlevnad eller, om så inte är möjligt, för att minska risken (se nedan).

Slutligen måste den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 enligt artikel 4.3 a, b och d vidta vissa åtgärder på begäran av en marknadskontrollmyndighet, nämligen följande:

—	Förse myndigheten med försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration.

—	Förse myndigheten med den tekniska dokumentationen eller, om den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 inte bevarar denna dokumentation, säkerställa att den tekniska dokumentationen tillhandahålls myndigheten (särskilt av tillverkaren).

—

Tillhandahålla annan information och dokumentation för att påvisa produktens överensstämmelse (detta kan omfatta t.ex. intyg och beslut från ett anmält organ) på ett språk som lätt kan förstås av myndigheten (detta ska förhandlas med myndigheten och kan vara ett annat språk än det nationella språket eller de nationella språken).

—	Samarbeta med myndigheten. Vilken åtgärd som krävs beror på myndighetens begäran, som måste vara i enlighet med proportionalitetsprincipen (artikel 14.2 i förordningen).

—

Försäkra sig om att alla nödvändiga korrigerande åtgärder omedelbart vidtas för att åtgärda bristande överensstämmelse med harmoniserad unionslagstiftning som är tillämplig på produkten i fråga eller, om detta inte är möjligt, för att minska de risker som produkten medför. Åtgärden kan innebära att bringa produkten i överensstämmelse, dra tillbaka den eller återkalla den, beroende på vad som är tillämpligt (29). Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 behöver inte själv vidta korrigerande åtgärder eller minska risken om den ekonomiska aktören inte är skyldig att göra detta enligt sektorsspecifik lagstiftning, men måste säkerställa att åtgärder vidtas, t.ex. genom att uppmana tillverkaren att besvara begäran och sedan kontrollera att detta har gjorts.

Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 bör agera inom rimlig tid eller inom en tidsfrist som fastställs av marknadskontrollmyndigheterna. Den ekonomiska aktören ska även utan dröjsmål tillhandahålla försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration och övriga handlingar inom rimlig tid (30).

Om den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 konstaterar att en eller flera uppgifter inte kan fullgöras på grund av problem i relationen med tillverkaren (31) (t.ex. om tillverkaren inte besvarar en begäran) skulle en lämplig uppföljning vara att påminna tillverkaren om dennes skyldigheter enligt EU-lagstiftning. Om problemet kvarstår skulle den logiska följden kunna bli att vidta nödvändiga åtgärder för att upphöra att vara den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 för produkterna i fråga, på grund av att uppgifterna enligt artikel 4 inte kan fullgöras. Med andra ord följande åtgärder:

—	En importör – upphöra att släppa ut produkterna på marknaden.

—	Tillverkarens representant – försöka avsluta förhållandet med tillverkaren.

—	En leverantör av distributionstjänster – upphöra att hantera produkterna, dvs. inte försända dem till slutanvändare.

Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 kan bli föremål för sanktioner (32) om de uppgifter som anges i artikel 4 inte fullgörs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 41.2 i förordningen). Tillverkaren förblir ansvarig för produktens överensstämmelse med sektorsspecifik lagstiftning och bibehåller (liksom andra aktörer i leveranskedjan) alla rättsliga skyldigheter avseende produkter, garantier, ansvar för felaktiga produkter osv. Artikel 4 medför inga ytterligare rättsliga förpliktelser gentemot konsumenter eller andra slutanvändare.

4.   PRAKTISKA KONSEKVENSER FÖR EKONOMISKA AKTÖRER

Den ekonomiska aktörens uppgifter som avses i artikel 4 (och som beskrivs i artikel 4) är desamma oavsett vilken typ av ekonomisk aktör som utför dem, men i vilken utsträckning de överlappar med den ekonomiska aktörens andra uppgifter enligt sektorsspecifik lagstiftning varierar. Alla skyldigheter enligt artikel 4 gäller, oavsett vilka krav som ställs på den ekonomiska aktören i fråga enligt sektorsspecifik lagstiftning. Vissa sektoriella skillnader förekommer, men den största delen av lagstiftningen följer noggrant rättsliga standardbestämmelser vad avser ekonomiska aktörers skyldigheter (33). I detta avsnitt behandlas skillnader som påverkar genomförandet av artikel 4.

4.1   Tillverkare som är etablerade i EU

En tillverkare är en fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke (artikel 3 i förordningen) (34). Om tillverkaren är etablerad i EU är den i princip den ekonomiska aktör som avses i artikel 4, såvida tillverkaren inte har utsett en behörig representant för de specifika uppgifterna enligt artikel 4.

Tillverkare som är etablerade i EU har redan ansvar enligt sektorsspecifik lagstiftning som i allmänhet överlappar och går utöver skyldigheterna enligt artikel 4.3. Ett undantag är att det i EU-lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, om maskiner och om ekodesign till skillnad från artikel 4 inte uttryckligen krävs att de ska informera marknadskontrollmyndigheter om de har anledning att tro att en produkt som omfattas av sådan lagstiftning utgör en risk. Tillverkare som är etablerade i EU och som är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste dock göra detta för produkter som omfattas av dessa lagstiftningsakter.

I större delen av sektorsspecifik lagstiftning ställs krav på att tillverkarens namn/varumärke och adress ska anges på produkten. Dock finns följande undantag:

—	För vissa sektorer kan denna information under vissa omständigheter i stället anges på förpackningen eller i ett följedokument.

—	Lagstiftning om ekodesign innehåller inga sådana krav.

—

Enligt lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus och om maskiner krävs i stället att namn och adress anges på försäkran om överensstämmelse (35) (eller försäkran om inbyggnad när det gäller delvis fullbordade maskiner (36)) och att försäkran åtföljer produkten (37).

I undantagsfall, när det gäller en produkt som omfattas av lagstiftning om ekodesign men inte av annan sektorsspecifik lagstiftning som omfattas av artikel 4, krävs det därför av tillverkare som är etablerade i EU och som är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 att de vidtar den ytterligare åtgärden att ange namn och kontaktuppgifter.

4.2   Importörer

En importör är en fysisk eller juridisk person som är etablerad i EU och som släpper ut en produkt från ett tredjeland på EU-marknaden (artikel 3 i förordningen). Om det finns en importör i EU är importören i princip den ekonomiska aktör som avses i artikel 4, såvida tillverkaren inte har utsett en behörig representant för de specifika uppgifterna enligt artikel 4.

I allmänhet åläggs importörer genom sektorsspecifik lagstiftning skyldigheter som överlappar och går utöver de skyldigheter som fastställs i artikel 4.3 (38). Återigen är ett undantag att det i EU-lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, om maskiner och om ekodesign till skillnad från artikel 4 inte uttryckligen krävs att importörer ska informera marknadskontrollmyndigheter om de har anledning att tro att en produkt som omfattas av sådan lagstiftning utgör en risk. Importörer av produkter som omfattas av den lagstiftningen och som är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste dock göra detta för produkter som omfattas av dessa lagstiftningsakter.

De sektorsspecifika bestämmelserna om angivande av importörens namn och kontaktuppgifter på eller med produkten är i stort sett samma som för tillverkaren (se ovan). Därför krävs det enligt artikel 4 endast i undantagsfall att importören som är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 vidtar den ytterligare åtgärden att ange sitt namn och sina kontaktuppgifter.

Om flera importörer hanterar samma typ av produkt är var och en den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 för de enheter som de har släppt ut på EU-marknaden och måste säkerställa att dess namn anges på eller med dessa enheter i enlighet med kraven. Så är redan fallet enligt sektorsspecifik lagstiftning där det finns flera importörer för samma typ av produkt. En enskild produkt bör därför i princip endast förses med den berörda importörens namn.

4.3   Tillverkarens representanter

Tillverkarens representant är en fysisk eller juridisk person som är etablerad i EU och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning eller kraven i förordning (EU) 2019/1020 (artikel 3 i förordningen). Om en tillverkare vill att en representant ska fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste tillverkaren säkerställa att fullmakten omfattar alla uppgifter som förtecknas i artikel 4.3. Tillverkarens representant måste ha lämpliga resurser för att kunna fullgöra sina uppgifter (artikel 5.3 i förordningen).

Sektorsspecifik lagstiftning tillåter ofta att en behörig representant utses (39). Om detta alternativ utnyttjas krävs det i allmänhet att tillverkarens representant ska vara befullmäktigad att åtminstone

—	kunna uppvisa försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration och den tekniska dokumentationen för de nationella marknadskontrollmyndigheterna under en angiven period (i allmänhet tio år när det gäller den sektorsspecifika lagstiftning som omfattas av artikel 4),

—	på motiverad begäran tillhandahålla en behörig nationell myndighet all information och dokumentation som behövs för att visa att en produkt överensstämmer med kraven, och

—	på begäran av de behöriga nationella myndigheterna samarbeta med dem om alla åtgärder för att undanröja riskerna med de produkter (40) som omfattas av fullmakten.

Undantag från detta finns i lagstiftningen om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, om maskiner och om ekodesign, enligt vilken den behöriga representanten har andra uppgifter som ligger närmare tillverkarens uppgifter.

Om en tillverkare har utsett en behörig representant enligt sektorsspecifik lagstiftning och vill att den ska fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste fullmakten därför granskas för att säkerställa att den omfattar alla uppgifter som förtecknas i artikel 4.3. I synnerhet kan det bli nödvändigt att lägga till uppgifter som ska utföras om representanten har anledning att tro att en produkt utgör en risk.

Om en tillverkare planerar att utse en behörig representant i syfte att underlätta efterlevnaden av artikel 4 och vill utse en behörig representant inom ramen för den sektorsspecifika lagstiftningen måste på samma sätt tillämplig sektorsspecifik lagstiftning kontrolleras för eventuella uppgifter utöver dem som krävs enligt artikel 4.

Utöver de uppgifter som förtecknas i artikel 4.3 måste tillverkarens representant även på begäran förse en marknadskontrollmyndighet med en kopia av fullmakten på ett unionsspråk som anges av myndigheten (artikel 5.2 i förordningen).

Enligt lagstiftningen om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, om maskiner och om byggprodukter ska den behöriga representantens namn och kontaktuppgifter anges i den försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration (41) som ska åtfölja dessa produkter (42). Inom många andra sektorer krävs det enligt lagstiftningen att tillverkaren anger en kontaktadress på eller tillsammans med produkten; denna adress kan vara den behöriga representantens adress. Om namn och kontaktuppgifter för en behörig representant som är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 inte ännu anges på eller tillsammans med produkten ska den ekonomiska aktör som släpper ut produkten på EU-marknaden säkerställa att dessa uppgifter läggs till i enlighet med kraven (för en smidigare process kan aktören begära att tillverkaren gör detta på ett systematiskt sätt).

4.4   Leverantörer av distributionstjänster som är etablerade i EU

En leverantör av distributionstjänster är en fysisk eller juridisk person som i samband med kommersiell verksamhet och utan att ha äganderätt till de produkter som berörs erbjuder minst två av följande tjänster:

—	Magasinering.

—	Paketering.

—	Adressering.

—	Avsändning.

De identifierade tjänsterna omfattar inte posttjänster (43), paketleveranstjänster (44) eller andra post- eller godstransporttjänster (artikel 3 i förordningen).

Leverantörer av distributionstjänster magasinerar vanligtvis produkter i EU så att de snabbt kan levereras till konsumenter eller andra slutanvändare i EU så snart som de beställs via internet. De tillhandahåller således tjänster till andra ekonomiska aktörer. När en beställning mottas paketerar de produkten (såvida den inte redan är korrekt emballerad för transport), anbringar leveransadressen och skickar den, antingen genom att överlämna den till en post-, paket- eller transporttjänst eller genom att själva leverera den.

Det finns ett flertal olika scenarier för verksamheten distributionstjänster, men som den beskrivs här går den utöver post- eller pakettjänstleverantörers verksamhet (t.ex. klarering och sortering, transport och leverans av paket). Om en fysisk eller juridisk person erbjuder både distributionstjänster och post-/paketleverans eller godstransporttjänster kan artikel 4 endast vara relevant med avseende på produkter som hanteras av distributionstjänsten.

Leverantörer av distributionstjänster som är etablerade i EU är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 för produkter som de hanterar i fall där det inte finns någon tillverkare, importör eller behörig representant i EU för dessa produkter. Innan de samtycker till att tillhandahålla distributionstjänsten för en produkt som omfattas av artikel 4 bör de därför kontrollera med kunden om det redan finns någon av de andra typerna av ekonomiska aktörer i EU för produkten i fråga. Om så inte är fallet kommer de att vara den ekonomiska aktör som avses i artikel 4.

I den sektorsspecifika lagstiftningen görs ingen hänvisning till leverantörer av distributionstjänster. När de agerar som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 måste de därför träffa överenskommelser med sina kunder för att försäkra sig om att de innan avtal ingås om tillhandahållande av tjänsten erhåller – från kunden eller direkt från tillverkaren – de medel som krävs för att fullgöra skyldigheterna, särskilt följande:

—	Försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration för produkterna i fråga.

—	Försäkringar om samarbete för att hjälpa dem att utföra andra uppgifter, t.ex. — tillhandahållande av teknisk dokumentation, och — vidta korrigerande åtgärder på begäran av myndigheterna.

Kunden bör säkerställa att tjänsteleverantörens namn och kontaktuppgifter anges på eller tillsammans med produkten, såvida tillverkaren inte redan har gjort detta. Kunden kan göra detta själv eller ge någon i uppdrag att göra det innan produkten deklareras för övergång till fri omsättning i tullen (se avsnitt 2.3).

Liksom när det gäller importörer kan det finnas flera leverantörer av distributionstjänster för en viss typ av produkt. Var och en är den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 och måste ha sitt namn och sina kontaktuppgifter på eller tillsammans med de enheter som hanteras.

Tillverkaren kan utse en leverantör av distributionstjänster som sin behöriga representant. I sådana fall är i stället de delar av dessa riktlinjer som avser tillverkarens representanter tillämpliga.

Ruta 3

Jag är en leverantör av distributionstjänster i EU – vad måste jag göra? (exempel)

En praktisk checklista skulle omfatta följande: — Informera befintliga och presumtiva kunder om att produkter de säljer som omfattas av artikel 4 måste vara kopplade till en ekonomisk aktör som avses i artikel 4. Hänvisa dem till artikel 4 och dessa riktlinjer. — Tydliggör för kunder att du blir den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 om det inte finns någon tillverkare, importör eller behörig representant i EU (om du inte vill ha den funktionen måste du klargöra detta och ange att de inte kan använda dina distributionstjänster om det inte finns en tillverkare, importör eller behörig representant i EU). — Om en kund vill att du ska fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4: kontrollera om du redan utför detta uppdrag för samma typ av produkt för en annan kund – om så är fallet har du redan allt du behöver. Om så inte är fallet måste du besluta dig för i vilken utsträckning du själv kommer att vidta de åtgärder som krävs och i vilken utsträckning du vill att kunden gör detta för din räkning. — Berätta för kunder som vill att du ska fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 vad de måste göra innan de kan börja använda sig av dina distributionstjänster: försäkran om överensstämmelse/prestandadeklaration osv. — Informera kunderna när alla åtgärder har vidtagits för att du ska kunna fungera som den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 så att de kan påbörja försäljning av produkterna.

5.   MARKNADSKONTROLL OCH KONTROLL AV PRODUKTER SOM FÖRS IN PÅ EU-MARKNADEN

5.1   Marknadskontroll

Marknadskontrollmyndigheter ska utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper i tillräcklig omfattning (artikel 11.3 i förordningen). När beslut fattas om vilka kontroller som ska utföras på vilka typer av produkter och i vilken omfattning, ska de följa en riskbaserad metod (ibid.) som är utformad för att få största möjliga inverkan på marknaden.

Efter att ha fattat beslut om vilka produkter som ska kontrolleras kan de behöva begära dokumentation om överensstämmelse. Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 hjälper dem att inhämta denna information genom att underlätta kontakt och samarbete med tillverkaren. Marknadskontrollmyndigheter kan kontakta den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 direkt även om aktören är etablerad i en annan medlemsstat (45). De bör specificera vilken typ av dokumentation de behöver och för vilka produkter de behöver den.

Vid onlineförsäljning eller annan distansförsäljning där marknadskontrollmyndigheterna vill kontrollera dokumentation om överensstämmelse på förhand eller utan att kontrollera produkten har de kanske inte namn och kontaktuppgifter till den ekonomiska aktör som avses i artikel 4. I sådana fall kan de kontakta den ekonomiska aktören (enligt definitionen i artikel 3 i förordningen) som bjuder ut produkten till försäljning för att begära detta (46).

Den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 ska fungera som en kontakt för att lösa frågor eller problem som går utöver dokumentation (artikel 4.3 d i förordningen). I sådana fall bör myndigheterna klargöra vilka förväntningar som ställs på aktören.

Marknadskontrollmyndigheterna kan kontakta den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 i en fråga som är relevant för tillverkaren vars produkter aktören hanterar, men som inte specifikt omfattas av artikel 4, dvs. en fråga som rör lagstiftning eller produkter som inte omfattas av artikel 4. Även om det i artikel 4 inte uttryckligen anges föreskrifter för denna typ av begäran uppmuntras den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 att underlätta kontakt mellan myndigheter och tillverkare i detta avseende.

5.2   Kontroll av produkter som förs in på EU-marknaden

Gränsmyndigheter är skyldiga att kontrollera produkter som förs in i EU. De gör detta på grundval av en riskanalys. När de utför fysiska kontroller av produkter som omfattas av artikel 4 rekommenderas de att kontrollera om namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 anges på produkten, förpackningen eller paketet, eller i medföljande dokument (artikel 4.4 i förordningen). Om så inte är fallet eller om de har anledning att tro att produkten av något annat skäl inte uppfyller bestämmelserna i artikel 4 (47) bör de skjuta upp övergången till fri omsättning, underrätta marknadskontrollmyndigheterna (artikel 26 i förordningen) och invänta deras reaktion.

5.3   Bristande efterlevnad av artikel 4

Eftersom syftet med artikel 4 huvudsakligen är att underlätta kontroll av överensstämmelsedokument är avsaknad av namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 problematiskt eftersom det utgör ett hinder för marknadskontroll. Det ger även en indikation om att produkten kanske inte är avsedd för EU-marknaden och/eller att den inte uppfyller EU:s regler.

Om marknadskontrollmyndigheter i samband med sina undersökningar upptäcker att namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 saknas bör de därför kräva att den berörda ekonomiska aktören (48) vidtar korrigerande åtgärder. De har även befogenhet att fastställa påföljder (artikel 14.4 led i i förordningen).

Samma sak gäller om namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 anges på eller tillsammans med en produkt, men det framkommer under myndigheternas undersökning att de är falska, dvs. adressen finns inte, eller ingen sådan aktör finns på den adressen.

Kravet på att ange namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 är inte avsett att vara en undersöknings huvudsakliga syfte. Marknadskontrollmyndigheter kan dock vidta särskilda åtgärder på detta område för att öka medvetenheten om detta, eventuellt genom gemensamma åtgärder på EU-nivå.

Såsom anges i avsnitt 3 kan den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 själv bli föremål för sanktioner om aktören inte fullgör sina skyldigheter, särskilt om aktören inte samarbetar (artikel 41.1 i förordningen). Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 41.2 i förordningen).

6.   BESTÄMMELSENS TEXT

Artikel 4 Uppgifter för ekonomiska aktörer avseende produkter som omfattas av viss harmoniserad unionslagstiftning 1.   Oberoende av skyldigheter som fastställs i den tillämpliga harmoniserade unionslagstiftningen får en produkt som omfattas av lagstiftning som avses i punkt 5 släppas ut på marknaden endast om det finns en ekonomisk aktör som är etablerad i unionen och som är ansvarig för de uppgifter som anges i punkt 3 med avseende på den produkten. 2.   Vid tillämpningen av denna artikel avses med den ekonomiska aktören enligt punkt 1 någon av följande: a) En tillverkare som är etablerad i unionen. b) En importör, om tillverkaren inte är etablerad i unionen. c) En tillverkares representant med skriftlig fullmakt från den tillverkare som utser representanten att utföra de uppgifter som anges i punkt 3 för tillverkarens räkning. d) En leverantör av distributionstjänster som är etablerad i unionen med avseende på produkter som hanteras av denne, om ingen annan ekonomisk aktör enligt leden a, b och c är etablerad i unionen. 3.   Utan att det påverkar ekonomiska aktörers skyldigheter enligt den tillämpliga harmoniserade unionslagstiftningen ska den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 utföra följande uppgifter: a) Om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation, kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation har upprättats och hålla försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna under den period som krävs enligt den lagstiftningen samt säkerställa att dessa myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. b) På en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten. c) Om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk, informera marknadskontrollmyndigheterna om detta. d) Samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. 4.   Utan att det påverkar de ekonomiska aktörernas respektive skyldigheter enligt den tillämpliga harmoniserade unionslagstiftningen ska namn, registrerat företagsnamn eller registrerat varumärke, och kontaktuppgifter, inbegripet postadress, för den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 anges på produkten eller på dess förpackning, på omslaget eller i ett medföljande dokument. 5.   Denna artikel är endast tillämplig avseende produkter som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 305/2011, (EU) 2016/425 och (EU) 2016/426 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG, 2006/42/EG, 2009/48/EG, 2009/125/EG, 2011/65/EU, 2013/29/EU, 2013/53/EU, 2014/29/EU, 2014/30/EU, 2014/31/EU, 2014/32/EU, 2014/34/EU, 2014/35/EU, 2014/53/EU och 2014/68/EU.

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169, 25.6.2019, s. 1).

(2)  Det vill säga de myndigheter som medlemsstater har utsett enligt artikel 25.1 i förordningen.

(3)  Exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG (EUT L 257, 28.8.2014, s. 146) där det enligt artikel 13 krävs att tillverkare som inte är etablerade i EU ska utse en behörig representant, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter (EUT L 342, 22.12.2009, s. 59) där det enligt artikel 4 krävs att en ansvarig person utses inom gemenskapen. De omfattas inte av artikel 4 eller dessa riktlinjer.

(4)  2016 års blåbok om genomförandet av EU:s produktbestämmelser (EUT C 272, 26.7.2016, s. 1) eller dess efterföljande dokument.

(5)  Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (COM(2020) 825, 15.12.2020).

(6)  enligt artikel vad som anges i artikel 5.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/945 av den 12 mars 2019 om obemannade luftfartygssystem och om tredjelandsoperatörer av obemannade luftfartygssystem (EUT L 152, 11.6.2019, s. 1).

(7)  Information om vilka direktiv eller förordningar som kan vara tillämpliga på en viss produkt är tillgänglig via Ditt Europa – YourEurope: https://europa.eu/youreurope/business/product-requirements/compliance/identifying-product-requirements/index_sv.htm

(8)  Det geografiska tillämpningsområdet kan utvidgas, t.ex. kommer förordningen att omfatta Island, Liechtenstein och Norge när den har införts i bilagorna till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

(9)  Se definitionerna i led 1 och 2 i artikel 3 i förordningen.

(10)  Skäl 15 i förordningen. Se blåboken för mer information om utsläppande på marknaden (t.ex. när det gäller tidpunkt, även för produkter för vilka tillverkningen ännu inte har slutförts vid tidpunkten för erbjudandet samt produkter för handelsmässor).

(11)  I artikel 3.8 i förordningen definierad som en fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke.

(12)  I artikel 3.9 i förordningen definierad som en fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och som släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden.

(13)  I artikel 3.12 i förordningen definierad som en fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning eller kraven i förordningen.

(14)  I artikel 3.11 i förordningen definierad som en fysisk eller juridisk person som i samband med kommersiell verksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och avsändning, utan att ha äganderätt till de varor som berörs, undantaget posttjänster enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG, postleveranstjänster enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/644, och andra posttjänster eller godstransporttjänster.

(15)  Tillverkaren definieras i artikel 3 i förordningen som en fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke. Importören definieras som en fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och som släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden. Detta innebär att om produkten tillverkas utanför EU men ett företag på EU-marknaden marknadsför den i eget namn eller under eget varumärke anses det företaget vara tillverkaren. Om den tillverkaren släpper ut produkten på EU-marknaden, även om den faktiska importen görs av ett annat företag, finns det ingen importör i den mening som avses i förordningen.

(16)  Förutom i fall där tillverkningen äger rum inom EU, men tillverkaren är inte etablerad i EU. I sådana fall finns det varken en tillverkare eller importör i EU, vilket innebär att endast tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster kan fungera som ekonomisk aktör enligt artikel 4.

(17)  Ej att förväxlas med en enhet som endast erbjuder värdtjänster kopplade till försäljningen på internet; för dessa, se avsnitt 2.4.

(18)  Det är inte tillräckligt att ange uppgifter i den (elektroniska) tulldeklarationen, eftersom denna inte åtföljer produkten fysiskt.

(19)  I skäl 53 i förordningen påminns det om att det i artiklarna 220, 254, 256, 257 och 258 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 10.10.2013, s. 1) föreskrivs att produkter som förs in på unionsmarknaden och som behöver bearbetas ytterligare för att överensstämma med tillämplig unionslagstiftning om harmonisering, ska hänföras till det lämpliga tullförfarande som tillåter sådan bearbetning av importören.

(20)  I artikel 4.1 f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister) (EUT L 165, 18.6.2013, s. 1) definieras en marknadsplats online enligt följande: ”marknadsplats online: en tjänsteleverantör enligt definitionen i artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (’Direktiv om elektronisk handel’) […], som möjliggör för konsumenter och näringsidkare att ingå köpeavtal och tjänsteavtal på webbplatsen för en marknadsplats online”.

(21)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).

(22)  Detta faller under ”olaglig verksamhet eller olaglig information” som avses i artikel 14.1 a i direktiv 2000/31/EG eftersom det är i överensstämmelse med artikel 4 i förordningen.

(23)  Prestandadeklaration för byggprodukter; försäkran om överensstämmelse för andra produkter.

(24)  Lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, maskiner och ekodesign anger tio år från senaste tillverkningsdatum.

(25)  Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och om upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (EUT L 218, 13.8.2008, s. 82).

(26)  I all lagstiftning som omfattas av artikel 4 krävs att tillverkaren ska upprätta den tekniska dokumentationen.

(27)  I artikel 3.19 i förordningen definieras produkt som utgör en risk som en produkt som kan inverka negativt på personers hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd, skydd av allmänhetens trygghet samt andra allmänintressen som skyddas av tillämplig harmoniserad unionslagstiftning i en omfattning som går utöver vad som anses rimligt och godtagbart i förhållande till dess avsedda ändamål eller under normala eller rimligen förutsägbara användningsförhållanden för den berörda produkten, inbegripet användningstid och, i förekommande fall, krav som gäller produktens ibruktagande, installation och underhåll.

(28)  För kontaktuppgifter, se:https://ec.europa.eu/growth/single-market/goods/building-blocks/market-surveillance/organisation_en

(29)  Dessa alternativ anges uttryckligen i större delen av sektorsspecifik lagstiftning för tillverkare och importörer. Vidare möjliga korrigerande åtgärder förtecknas i artikel 16 i förordningen.

(30)  Viss sektorsspecifik lagstiftning (t.ex. om leksakers säkerhet och ekodesign) innehåller mer detaljerade bestämmelser om tidsfrister för vissa ekonomiska aktörer som ska förse marknadskontrollmyndigheter med viss dokumentation. Dessa fortsätter att gälla.

(31)  Eller om en leverantör av distributionstjänster hämmas på grund av problem med kunden eller problem mellan kunden och tillverkaren.

(32)  Enligt artikel 41.1 i förordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om påföljder i samband med detta och vissa andra bestämmelser i förordningen.

(33)  Enligt beslut nr 768/2008/EG; blåboken ger ytterligare vägledning om de ekonomiska aktörernas skyldigheter.

(34)  Viss sektorsspecifik lagstiftning innehåller en annan definition av tillverkare. Särskilt i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (EUT L 285, 31.10.2009, s. 10) utesluts ”eller som låter konstruera eller tillverka en produkt”.

(35)  Bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus (EGT L 162, 3.7.2000, s. 1) och del 1.A.1 i bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG (omarbetning) (EUT L 157, 9.6.2006, s. 24).

(36)  Del 1.B.1 i bilaga II till direktiv 2006/42/EG.

(37)  Artikel 4.1 i direktiv 2000/14/EG och artikel 5.1 e i direktiv 2006/42/EG.

(38)  I EU-lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus (artikel 4.2 i direktiv 2000/14/EG) och om maskiner (artikel 2 led i i direktiv 2006/42/EG) används inte termen importör, utan hänvisning görs till ”varje person som släpper ut [produkten] på marknaden”.

(39)  Med undantag för den om pyrotekniska artiklar. Enligt artiklarna 4 och 5 i förordningen kan dock en behörig representant utses för pyrotekniska artiklar. I sådana fall blir dess uppgifter dem som förtecknas i artikel 4.

(40)  När det gäller RoHS-lagstiftning om alla åtgärder som har vidtagits för att säkerställa överensstämmelse (artikel 8 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni 2011 om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (EUT L 174, 1.7.2011, s. 88)) och när det gäller lagstiftning om drönare om alla åtgärder som har vidtagits för att undanröja bristande överensstämmelse eller säkerhetsrisker (artikel 7.2 c i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/945 av den 12 mars 2019 om obemannade luftfartygssystem och om tredjelandsoperatörer av obemannade luftfartygssystem (EUT L 152, 11.6.2019, s. 1).

(41)  Bilaga II till direktiv 2000/14/EG, del 1.A.1 i bilaga II till direktiv 2006/42/EG och bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG (EUT L 88, 4.4.2011, s. 5).

(42)  Artikel 4.1 i direktiv 2000/14/EG, artikel 5.1 e i direktiv 2006/42/EG och artikel 7 i förordning (EU) nr 305/2011.

(43)  Enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15, 21.1.1998, s. 14).

(44)  Enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/644 av den 18 april 2018 om gränsöverskridande paketleveranstjänster (EUT L 112, 2.5.2018, s. 19).

(45)  Om en marknadskontrollmyndighet har svårt att göra detta kan den begära bistånd från en myndighet i den andra medlemsstaten genom de förfaranden och på de villkor som anges i kapitel VI i förordningen.

(46)  I enlighet med artikel 7.1 i förordningen har ekonomiska aktörer (enligt definitionen i artikel 3) en skyldighet att samarbeta med marknadskontrollmyndigheter beträffande vissa åtgärder. I skäl 24 i förordningen anges att detta inbegriper att tillhandahålla kontaktuppgifter till den ekonomiska aktör som utför uppgifter relaterade till produkter som omfattas av viss unionslagstiftning om harmonisering, när myndigheterna så begär och om de har tillgång till denna information.

(47)  Till exempel om namn och kontaktuppgifter för den ekonomiska aktör som avses i artikel 4 anges på eller tillsammans med en produkt, men det framkommer under undersökningen att de är falska, dvs. adressen finns inte, eller ingen sådan aktör finns på den adressen.

(48)  Normalt sett tillverkaren (om inte tillverkaren till exempel inte hade för avsikt att släppa ut produkterna på EU-marknaden, men en annan ekonomisk aktör gjorde det ändå). Detta är endast möjligt om tillverkaren kan identifieras, tillsammans med dennes kontaktuppgifter.

TILLKÄNNAGIVANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Vägledning för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat

(Text av betydelse för EES)

(2021/C 100/02)

INNEHÅLL

1.

INLEDNING

18

2.

FÖRORDNINGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE (ARTIKEL 2 I FÖRORDNINGEN)

18

2.1.

Varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat

19

2.1.1.

Varor

19

2.1.2.

Lagligen saluförda i en annan medlemsstat

19

2.2.

”Myndighetsbeslut” enligt förordningen

19

2.2.1.

Vad är ett myndighetsbeslut?

19

2.2.2.

Det första villkoret: nationella tekniska regler – grunden för ett myndighetsbeslut

20

2.2.3.

Det andra villkoret: den direkta eller indirekta verkan av myndighetsbeslutet är begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten

21

2.2.4.

Nationella tekniska regler och förfaranden för förhandsgodkännande

22

2.2.5.

Exempel på situationer där förordning (EU) 2019/515 inte är tillämplig

23

3.

HUR FUNGERAR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE ENLIGT FÖRORDNINGEN?

23

3.1.

Laglig saluföring av varor i ursprungsmedlemsstaten

23

3.2.

Sälja varor i en annan medlemsstat

23

3.3.

Information om bedömningen

23

3.4.

Försäkran om ömsesidigt erkännande (artikel 4 i förordningen)

23

3.4.1.

Försäkran om ömsesidigt erkännande – innehåll och struktur

25

3.4.2.

Formulärets språk

26

3.4.3.

Vem kan upprätta försäkran?

26

3.4.4.

Vad händer om försäkran endast är delvis fullständig?

26

3.4.5.

Hur och när kan försäkran om ömsesidigt erkännande användas?

27

3.4.6.

Hur lämnar man in handlingar?

27

3.5.

Den behöriga myndighetens bedömning (artikel 5.1 i förordningen)

27

3.5.1.

Legitima allmänna intressen

28

3.5.2.

Proportionalitetsprincipen

28

3.6.

Tillfälligt upphävande av marknadstillträde (artikel 6 i förordningen)

30

3.7.

Myndighetsbeslut (artikel 5.9–13 i förordningen)

31

3.8.

Anmälningar till kommissionen och de övriga medlemsstaterna

31

3.9.

Rättsmedel för att bestrida myndighetsbeslut

32

3.10.

Vad är Solvit?

32

3.11.

Solvit och problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 i förordningen

33

3.12.

Kommissionens yttranden i samband med problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 i förordningen

34

3.13.

Kontaktpunkternas roll (artikel 9 i förordningen)

34

3.14.

Administrativt samarbete (artikel 10 i förordningen)

35

4.

FÖRHANDSBEDÖMNING AV NATIONELLA TEKNISKA REGLER – DIREKTIV (EU) 2015/1535 OCH INREMARKNADSKLAUSULEN

36

5.

FÖRHÅLLANDET MELLAN RÅDETS DIREKTIV (EU) 2019/515 OCH DIREKTIV 2001/95/EG

37

5.1.

Åtgärder som rör produkter som medför en risk för konsumenternas hälsa och säkerhet

37

5.2.

Åtgärder som rör konsumentprodukter som medför andra risker

37

1.   INLEDNING

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat (1) (nedan kallad förordningen) började tillämpas den 19 april 2020 och ersatte Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 (2). Syftet med förordningen är att stärka den inre marknadens funktion genom att förbättra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande och genom att avlägsna omotiverade handelshinder (artikel 1.1 i förordningen).

Syftet med denna vägledning är att bistå företag och nationella behöriga myndigheter när det gäller tillämpningen av förordningen (3). Det är dock endast förordningens text som har rättslig verkan. Endast Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) har behörighet att göra en rättslig tolkning av EU-lagstiftning.

Principen om ömsesidigt erkännande härrör från domstolens rättspraxis om artiklarna 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget). Förordningen fastställer regler och förfaranden för medlemsstaternas tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande i enskilda fall (artikel 1.2 i förordningen).

Artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget är tillämpliga i avsaknad av harmoniserade regler på unionsnivå som omfattar varor eller vissa aspekter av varor.

Enligt artikel 34 i fördraget ska ”kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan medlemsstaterna”.

I artikel 36 anges följande:

”Bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 ska inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.”

Restriktiva åtgärder kan även vara motiverade av andra skäl som anges i domstolens rättspraxis (de så kallade obligatoriska kraven).

Domstolen utformade principen om ömsesidigt erkännande på grundval av artiklarna 34 och 36:

—	Medlemsstaterna får på sina territorier inte förbjuda försäljning av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat.

—

Medlemsstaterna får begränsa saluföringen av eller neka marknadstillträde för varor som är lagligen saluförda i andra medlemsstater när sådana restriktioner eller ett sådant nekande kan motiveras med hänvisning till artikel 36 i EUF-fördraget eller med hänvisning till andra tvingande hänsyn av allmänt intresse som erkänns i domstolens rättspraxis.

2.   FÖRORDNINGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE (ARTIKEL 2 I FÖRORDNINGEN)

Förordningen är tillämplig på 1) varor av alla slag som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat, och 2) varje myndighetsbeslut som fattats eller ska fattas av en behörig myndighet i en mottagande medlemsstat när det gäller sådana varor. För att omfattas av förordningens tillämpningsområde måste grunden för myndighetsbeslutet vara en nationell teknisk regel som gäller i den mottagande medlemsstaten. Den direkta eller indirekta verkan av myndighetsbeslutet ska vara begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten (artikel 2.1 i förordningen).

Det är inte alltid enkelt att fastställa om varor omfattas av principen om ömsesidigt erkännande. Detta beror på att artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget – och således ömsesidigt erkännande – är tillämpliga på många olika slags varor som inte full ut omfattas av unionens harmoniserade regler.

2.1.   Varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat

2.1.1.   Varor

Förordningen är tillämplig på varor av alla slag, inbegripet jordbruksprodukter. Termen jordbruksprodukter inbegriper fiskets produkter enligt artikel 38.1 i EUF-fördraget (artikel 2.1 och skäl 12 i förordningen).

Förordningen rör varor som omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget (artikel 1.2 i förordningen). Enligt domstolens rättspraxis kan ”endast produkter som kan värderas i pengar och som därmed kan vara föremål för kommersiella transaktioner omfattas av tillämpningsområdet för den fria rörligheten för varor” (4).

2.1.2.   Lagligen saluförda i en annan medlemsstat

Förordningen rör varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat (artikel 1.2 i förordningen).

Enligt artikel 3.1 i förordningen är en vara som är ”lagligen saluförd i en annan medlemsstat” en vara ”som uppfyller gällande regler i den medlemsstaten eller som inte omfattas av några sådana regler i den medlemsstaten och tillhandahålls slutanvändare i den medlemsstaten” (artikel 3.1 i förordningen). Denna centrala definition omfattar två villkor, som beskrivs i de två punkterna nedan.

—

Det första villkoret är att varorna eller varutypen måste uppfylla gällande regler i ursprungsmedlemsstaten eller inte omfattas av några sådana regler i den medlemsstaten. Om inga nationella tekniska regler gäller för de berörda varorna i ursprungsmedlemsstaten är det lättare att avgöra om varorna uppfyller de nationella tekniska reglerna i den medlemsstaten. Om varorna omfattas av tekniska regler i ursprungsmedlemsstaten kan uppgifter om varornas egenskaper och en hänvisning till nationell lagstiftning ibland vara tillräckligt för att visa överensstämmelse. I andra fall kan det krävas ett beslut om förhandsgodkännande. Det är viktigt att tänka på att medlemsstaternas system för att kontrollera varor innan de släpps ut på marknaden (förfaranden för förhandsgodkännande) eller efter det att de släpps ut på marknaden (tillsyn) kan se mycket olika ut. De olika systemen kan ge upphov till situationer där vissa varor inte regleras alls och inte behöver uppfylla nationella rättsliga krav. Det faktum att ”överensstämmelsen med de relevanta reglerna” för varor är beroende av att varorna beviljas förhandsgodkännande i en medlemsstat betyder inte nödvändigtvis att det krävs godkännande för att lagligen saluföra samma varor i en annan medlemsstat. Den omständigheten att medlemsstaterna har olika krav påverkar inte begreppet laglig saluföring.

—

Det andra villkoret för att en vara ska vara lagligen saluförd är att varorna tillhandahålls till slutanvändare i den medlemsstaten. I artikel 3.2 i förordningen definieras ”tillhandahållande på marknaden” som all leverans av en vara för distribution, förbrukning eller användning på marknaden inom en berörd medlemsstats territorium i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Alla handlingar som innehåller i) otvetydiga uppgifter för att identifiera varan eller varutypen samt leverantörer, kunder eller användare, och ii) datumuppgifter, t.ex. en faktura, bör anses utgöra nödvändiga och tillräckliga bevis för att visa att villkoret är uppfyllt.

2.2.   ”Myndighetsbeslut” enligt förordningen

2.2.1.   Vad är ett myndighetsbeslut?

I artikel 2.1 i förordningen anges att förordningen är tillämplig på ”myndighetsbeslut” som fattats eller ska fattas av en behörig myndighet i en mottagande medlemsstat när det gäller sådana varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat, såvida myndighetsbeslutet uppfyller båda följande två villkor:

a)	Grunden för myndighetsbeslutet är en nationell teknisk regel som gäller i den mottagande medlemsstaten.

b)	Den direkta eller indirekta verkan av myndighetsbeslutet är begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten.

I artikel 2.1. i förordningen anges dessutom att termen ”myndighetsbeslut” inbegriper alla administrativa åtgärder som grundar sig på en nationell teknisk regel och har samma eller väsentligen samma rättsverkan som den som avses i led b.

Detta innebär att det administrativa steget inte nödvändigtvis behöver benämnas ”beslut”. Det viktiga är huruvida det avser varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om det uppfyller båda villkoren a och b ovan.

2.2.2.   Det första villkoret: nationella tekniska regler – grunden för ett myndighetsbeslut

Enligt artikel 2.2 i förordningen avses med nationella tekniska regler i förordningen alla bestämmelser i en medlemsstats lagar eller andra författningar med följande särdrag:

a)	Det gäller varor eller aspekter av varor som inte omfattas av harmonisering på EU-nivå.

b)	Det förbjuder tillhandahållandet av en vara eller varutyp på marknaden i den medlemsstaten eller gör efterlevnaden av bestämmelsen obligatorisk, antingen rättsligt eller faktiskt, när en vara eller varutyp tillhandahålls på den marknaden.

c)

Det innebär något av följande: — De föreskriver vilka krav som gäller för en vara eller varutyp, såsom kvalitetsnivåer, prestanda, säkerhet eller dimensioner, inbegripet krav på dessa varor med avseende på varubeteckning, terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning eller etikettering samt förfaranden för bedömning av överensstämmelse (5). — De föreskriver vilka andra krav som gäller för varan eller varutypen i konsument- eller miljöskyddssyfte, och som påverkar varans livscykel efter det att den har släppts ut på marknaden i den medlemsstaten. Dessa krav omfattar villkor för användning, återvinning, återanvändning eller omhändertagande, om sådana villkor på ett väsentligt sätt kan påverka dessa varors sammansättning, beskaffenhet eller tillhandahållandet av dem på marknaden i den medlemsstaten.

Artikel 2.2 c i förordningen är inspirerad av artikel 1.1 c och 1.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (6) (nedan kallat anmälningsdirektivet) och artikel 1.2 och 1.3 i anmälningsdirektivets föregångare Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG (7). Den rättspraxis som finns om dessa bestämmelser (8) kan därför vara viktiga referenspunkter. Det är viktigt att notera att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten avseende tekniska föreskrifter som omfattas av direktivet medför att de tekniska föreskrifterna i fråga inte kan tillämpas och därmed inte kan åberopas mot enskilda (9). Anmälningsförfarandet enligt anmälningsdirektivet beskrivs i kapitel 4 i denna vägledning.

När det gäller begreppet regler som på ett väsentligt sätt kan påverka tillhandahållandet av varor på marknaden är det även viktigt att nämna att enligt domstolens rättspraxis kan användningsbegränsningar för vissa varor anses hindra den fria rörligheten för varor, eftersom de påverkar kundernas beteende. Konsumenter köper inte varor som de inte kan använda. Specifika exempel på rättspraxis diskuteras i de tre punkterna nedan.

—

I sin dom i målet kommissionen mot Italien ansåg domstolen till exempel att ett förbud mot att använda släpvagnar på motorcyklar utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. Detta gäller i den mån förbudet hindrar tillträdet till den berörda marknaden för släpvagnar som är speciellt tillverkade för motorcyklar eftersom det har en avsevärd inverkan på konsumenternas beteende och gör att det inte kan finnas någon efterfrågan på den berörda marknaden på sådana släpvagnar (10). Konsumenterna har inget intresse av att köpa en släpvagn som är speciellt tillverkad för motorcyklar eftersom de vet att det är förbjudet för dem att använda sin motorcykel med en sådan släpvagn (11).

—

I målet Mickelsson, som rörde nationella bestämmelser som anvisar vattenområden och farleder förklarade domstolen att en begränsning av användningen av en vara i en medlemsstat, beroende på den aktuella begränsningens räckvidd, kan ha en avsevärd inverkan på konsumenternas beteende. Detta kan i sin tur påverka varans tillträde till den medlemsstatens marknad (12). I vetskap om att den användning som tillåts i en sådan lagstiftning är mycket begränsad har konsumenterna endast ett begränsat intresse av att köpa den ifrågavarande varan (13). I det avseendet slog domstolen fast att när de nationella bestämmelserna som anvisar vattenområden och farleder leder till att användarna hindras att bruka varorna på avsett sätt eller kraftigt begränsar deras användning, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera, utgör sådana bestämmelser ett hinder för dessa varors tillträde till den ifrågavarande nationella marknaden och utgör därmed en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion (14).

—

Domstolen ansåg även att ett förbud mot anbringande av solskyddsfilm på glasrutor stred mot artikel 34 i EUF-fördraget och konstaterade bland annat att eventuella intressenter, vare sig de är näringsidkare eller privatpersoner, i praktiken saknar intresse av att köpa solskyddsfilm, eftersom de vet att det är förbjudet att anbringa den på vindrutan och på glasrutorna intill passagerarsätena på motorfordon (15).

Det är viktigt att påpeka att förordningen inte är tillämplig på myndighetsbeslut som grundar sig på andra typer av åtgärder som omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget men inte utgör nationella tekniska regler, såsom specifikationer som utarbetats för offentlig upphandling eller krav på att använda officiella språk i den berörda medlemsstaten (skäl 10 i förordningen).

Bestämmelserna om försäljningsformer omfattas endast av artikel 34 i EUF-fördraget under förutsättning att de medför diskriminering på grund av varornas ursprung, antingen i rättsligt eller faktiskt avseende (16).

2.2.3.   Det andra villkoret: den direkta eller indirekta verkan av myndighetsbeslutet är begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten

I avsnitt 2.2.1, artikel 2.1 b i förordningen anges att ”den direkta eller indirekta verkan av myndighetsbeslutet är begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten”.

I målet Dassonville (17) konstaterade domstolen att alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom [unionen] ska anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner”.

Ett bra exempel på myndighetsbeslut vars direkta verkan är begränsat eller nekat marknadstillträde är beslut om nekat marknadstillträde för smycken som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat på den grunden att de inte har kontrollstämplats eller att kontrollstämpeln inte är erkänd i den mottagande medlemsstaten. Ädelmetaller är ett område där det ofta uppstår problem med ömsesidigt erkännande.

Mål C-525/14, kommissionen mot Republiken Tjeckien, rörde Tjeckiens vägran att erkänna kontrollstämplarna från WaarborgHolland, som är ett oberoende kontrollorgan med säte i Nederländerna och med filialer i tredjeländer, vilket innebar att Tjeckien krävde att de aktuella ädelmetallerna stämplas med ytterligare en tjeckisk kontrollstämpel. Domstolen ansåg att denna praxis medför att ädelmetallarbeten som är försedda med kontrollstämplar från det nederländska kontrollorganet WaarborgHolland inte kan saluföras i Tjeckien förrän de har kontrollerats och försetts med ytterligare en kontrollstämpel i Tjeckien. Den ytterligare kontrollen och kontrollstämplingen innebär att importen till Tjeckien från andra medlemsstater av dessa varor försvåras och fördyras. En sådan praxis anses därför strida mot artikel 34 i EUF-fördraget när det gäller kontrollstämplar som har anbringats i Nederländerna och inte av filialer i tredjeländer.

När det gäller indirekt verkan av myndighetsbeslut är det viktigt att tänka på att det är tillräckligt att beslutet kan leda till begränsat eller nekat marknadstillträde i den mottagande medlemsstaten. Ett beslut har indirekt verkan om det i sig inte medför begränsat eller nekat marknadstillträde, men kan få en sådan verkan på grund avsakomständigheterna och den rådande uppfattningen i medlemsstaten (18).

Det är viktigt att skilja på beslut som har en indirekt verkan på handeln inom EU och beslut vars indirekta verkningar är alltför indirekta för att ha någon effekt. I vissa mål (19) har domstolen ansett att de begränsade verkningar som en åtgärd kan ha för den fria rörligheten för varor är alltför osäkra och indirekta för att den skyldighet som åtgärden föreskriver ska kunna anses hindra handeln mellan medlemsstaterna och således utgöra en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget.

Om en åtgärd endast gäller en del av det nationella territoriet men har en direkt eller indirekt verkan på den fria rörligheten anses den dock utgöra en begränsning även om den är geografiskt begränsad.

I målet Ditlev Bluhme (20) var det enligt dansk lagstiftning förbjudet att på Läsö hålla andra bin än bin av rasen brunt Läsö-bi för att skydda rasen från utrotning. Även om åtgärden endast omfattade denna förhållandevis lilla ö i Danmark slog domstolen fast att ett importförbud utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion och att denna slutsats ”inte påverkas av att den åtgärd som är i fråga endast gäller en del av det nationella territoriet” (21). Domstolen förkastade argumentet att ett förbud mot import av varor (andra typer av bin) som endast är begränsat till en del av territoriet kunde undantas på grund av att det är obetydligt, eftersom åtgärden endast obetydligt påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärden ansågs dock vara motiverad enligt artikel 36 i fördraget på grund av skydd för djurs hälsa och liv, eftersom det fanns ett reellt hot att det bruna Läsö-biet skulle försvinna om det korsades med gula bin på grund av att det bruna biets gener är recessiva.

2.2.4.   Nationella tekniska regler och förfaranden för förhandsgodkännande

I de nationella lagstiftningarna finns det ibland krav på förhandsgodkännande innan varor får släppas ut på marknaden. Ett förfarande för förhandsgodkännande är ett administrativt förfarande i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat där den behöriga myndigheter i den medlemsstaten på grundval av en ansökan från en ekonomisk aktör ska ge sitt formella godkännande innan en vara får tillhandahållas på marknaden i medlemsstaten (artikel 3.7 i förordningen).

Ett förfarande för förhandsgodkännande utgör i sig inte en nationell teknisk regel enligt förordningen (artikel 2.4 i förordningen). Behöriga myndigheters beslut om begränsat eller nekat marknadstillträde enbart med motiveringen att en vara inte har giltigt förhandsgodkännande undantas därför från förordningens tillämpningsområde (skäl 11 i förordningen).

Ett beslut om att neka förhandsgodkännande med grund i en nationell teknisk regel ska dock anses som ett myndighetsbeslut som förordningen är tillämplig på om det beslutet uppfyller de övriga kraven i artikel 2.1 första stycket (artikel 2.4 i förordningen). Detta innebär att när en nationell regel fastställer ett förhandsgodkännande som ger verkan åt en nationell teknisk regel utgör beslut om att avslå förhandsgodkännandet på grundval av en nationell teknisk regel ett myndighetsbeslut enligt förordningen. På så sätt kan den sökande omfattas av det förfarandeskydd som förordningen tillhandahåller (skäl 11 i förordningen).

2.2.5.   Exempel på situationer där förordning (EU) 2019/515 inte är tillämplig

Förordningen är inte tillämplig på nationella domstolars domar och beslut (artikel 2.5 a i förordningen). Med detta avses nationella domstolsavgöranden som rör lagenligheten i fall där varor som är lagligen saluförda i en medlemsstat inte får tillträde till marknaden i en annan medlemsstat (skäl 14 i förordningen).

Förordningen är inte heller tillämplig på beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i samband med utredningen eller lagföringen av ett brott i fråga om terminologi, symboler eller sakuppgifter avseende författningsstridiga eller kriminella organisationer eller brott av rasistisk, diskriminerande eller främlingsfientlig karaktär (artikel 2.5 b i förordningen).

3.   HUR FUNGERAR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE ENLIGT FÖRORDNINGEN?

3.1.   Laglig saluföring av varor i ursprungsmedlemsstaten

Om ekonomiska aktörer saluför varor i en annan medlemsstat och det saknas harmoniserad lagstiftning på området, bör de först försäkra sig om att varorna uppfyller de regler (eller inte omfattas av några sådana regler) i ursprungsmedlemsstaten som är tillämpliga den dag då varorna släpps ut på marknaden i den mottagande medlemsstaten och görs tillgängliga för slutanvändare i ursprungsmedlemsstaten. Om varorna lagligen saluförs i ursprungsmedlemsstaten kan de ekonomiska aktörerna hänvisa till principen om ömsesidigt erkännande inför de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten.

3.2.   Sälja varor i en annan medlemsstat

Följande anges i artikel 5.3 i förordningen:

”En ekonomisk aktör ska tillåtas att tillhandahålla varan på den mottagande medlemsstatens marknad under tiden som den behöriga myndigheten genomför bedömningen enligt punkt 1 i denna artikel och får fortsätta med det såvida inte den ekonomiska aktören mottar ett myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde för varan. Denna punkt ska inte tillämpas om bedömningen utförs inom ramen för ett förfarande för förhandsgodkännande eller om den behöriga myndigheten tillfälligt upphäver tillhandahållandet på marknaden av de varor som är föremål för den bedömningen i enlighet med artikel 6.”

Detta innebär att en ekonomisk aktör i princip kan tillhandahålla varorna på marknaden i den mottagande medlemsstaten om villkoren i avsnitt 3.1 är uppfyllda. Den ekonomiska aktören bör dock först kontrollera om den mottagande medlemsstaten tillämpar ett förfarande för förhandsgodkännande. Om det krävs förhandsgodkännande för att saluföra varorna i den mottagande medlemsstaten måste den ekonomiska aktören ansöka om förhandsgodkännande innan varorna tillhandahålls på den marknaden. Varorna kan alltså inte genast tillhandahållas på marknader där förfaranden för förhandsgodkännande tillämpas eller om den behöriga myndigheten beslutar att tillfälligt upphäva tillhandahållandet på marknaden av de varor som är föremål för bedömningen.

3.3.   Information om bedömningen

Om en behörig myndighet i den mottagande medlemsstaten som ett led i tillämpningen av en nationell teknisk regel avser att bedöma varor som omfattas av förordningen ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål kontakta den berörda ekonomiska aktören (artikel 5.1 i förordningen). Den behöriga myndigheten ska särskilt informera den ekonomiska aktören om i) de varor som är föremål för bedömningen, ii) den tillämpliga nationella tekniska regeln eller det tillämpliga förfarandet för förhandsgodkännande, och iii) möjligheten att tillhandahålla den behöriga myndigheten en försäkran om ömsesidigt erkännande (artikel 5.2 i förordningen).

3.4.   Försäkran om ömsesidigt erkännande (artikel 4 i förordningen)

Enligt förordningen har producenten, importören eller distributören möjlighet att upprätta en frivillig försäkran om laglig saluföring av varor med ömsesidigt erkännande (nedan kallad försäkran om ömsesidigt erkännande). Genom försäkran om ömsesidigt erkännande kan företagen visa att varorna lagligen saluförs i en annan medlemsstat. Detta är samtidigt till hjälp för de behöriga myndigheterna i bedömningen av varor i enlighet med artikel 5 i förordningen och underlättar gränsöverskridande samarbete.

Om en behörig myndighet i den mottagande medlemsstaten avser att bedöma om en viss vara är lagligen saluförd i en annan medlemsstat ska den utan dröjsmål kontakta den ekonomiska aktören (artikel 5.1 i förordningen). Förordningen säkerställer att förfarandet är mindre betungande för de ekonomiska aktörerna om de väljer att lämna en försäkran om ömsesidigt erkännande.

Om en försäkran om ömsesidigt erkännande tillhandahålls den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten får den behöriga myndigheten inte kräva annan information eller dokumentation än vad som föreskrivs i förordningen för att kontrollera huruvida varorna är lagligen saluförda i en annan medlemsstat (artikel 5.4 i förordningen).

Försäkran om ömsesidigt erkännande bör lämnas in tillsammans med annan bevisning som krävs för att bekräfta informationen i försäkran (artikel 5.4 a i förordningen).

Användningen av frivilliga försäkringar hindrar inte de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten från att i) bedöma varor i syfte att fastställa huruvida det legitima allmänintresset som utgör grund för medlemsstatens tillämpliga nationella tekniska regel åtnjuter tillräckligt skydd med beaktande av den aktuella varans egenskaper, eller ii) fatta ett myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde, under förutsättning att ett sådant beslut är motiverat.

Försäkran om ömsesidigt erkännande bör alltid innehålla korrekt och fullständig information om varorna (skäl 19 i förordningen). Det ska därför uppdateras för att återspegla ändringar, exempelvis ändringar av relevanta nationella tekniska regler (skäl 19 och artikel 4.3 i förordningen).

Ändringar av nationella regler kan även kräva ändringar av varorna. Om varorna i fråga uppfyller de ändrade tekniska kraven behöver de inte ändras. Om varorna inte längre överensstämmer med de nationella reglerna i den medlemsstat där de lagligen saluförs till följd av ändringarna av dessa regler måste varorna ändras så att de uppfyller lagstiftningen i den medlemsstaten. De ekonomiska aktörer som fyller i försäkran om ömsesidigt erkännande ska ansvara för innehållet i informationen som de anger i försäkran om ömsesidigt erkännande och för att denna information är korrekt (artikel 4.2 i förordningen).

De ekonomiska aktörerna kan välja att inte tillhandahålla en försäkran om ömsesidigt erkännande. I dessa fall får de behöriga myndigheterna begära att de ekonomiska aktörerna ska tillhandahålla dokumentation och information inom minst 15 arbetsdagar från begäran (artikel 5.5 och 5.6 i förordningen). För att säkerställa god förvaltning och rättssäkerhet anser kommissionen att begäran om dokumentation och information bör vara skriftlig. Den behöriga myndigheten ska begära den dokumentation och information som krävs för bedömningen avseende i) den berörda varans eller varutypens egenskaper, och ii) laglig saluföring av varan i en annan medlemsstat (artikel 5.5 i förordningen). Enligt proportionalitetsprincipen bör de behöriga myndigheterna dock inte begära mer information än vad som är nödvändigt för att myndigheten ska kunnabedöma varornas egenskaper om varorna är lagligen saluförda i en annan medlemsstat Att kräva att en ekonomisk aktör ber en myndighet eller ett annat förvaltningsorgan i ursprungsmedlemsstaten att utfärda ett intyg om att varorna är lagligen saluförda är ett exempel på en oproportionerlig begäran om bevisning.

När det gäller provrapporter eller intyg som utfärdas av ett organ för bedömning av överensstämmelse anges följande i artikel 5.8 i förordningen:

”Vid genomförande av bedömningen enligt punkt 1 ska behöriga myndigheter i de mottagande medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till innehållet i provrapporter eller intyg som utfärdats av ett organ för bedömning av överensstämmelse och som en ekonomisk aktör tillhandahållit som en del av bedömningen. Behöriga myndigheter i de mottagande medlemsstaterna får inte vägra att godta provrapporter eller intyg från ett organ för bedömning av överensstämmelse med ackreditering för bedömning av överensstämmelse inom ett särskilt område i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 av skäl som hänför sig till detta organs kompetens.”

Detta innebär att när en ekonomisk aktör tillhandahåller intyg som utfärdats av ett organ för bedömning av överensstämmelse med ackreditering för bedömning av överensstämmelse inom ett särskilt område i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (22), ska den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten inte kräva intyg från ett annat organ för bedömning av överensstämmelse enbart på grund av att den ifrågasätter kompetensen för det organ för bedömning av överensstämmelse som har utfärdat intygen.

3.4.1.   Försäkran om ömsesidigt erkännande – innehåll och struktur

Strukturen för försäkran om ömsesidigt erkännande anges i förordningens bilaga. Försäkran ska alltid innehålla all information som anges i bilagan (artikel 4.1 i förordningen).

Försäkran består av två delar som båda har ett särskilt syfte.

—	I del I anges information om varans eller varutypens egenskaper och de regler som gäller i den medlemsstat där varorna är lagligen saluförda.

—

I del II anges information om saluföringen av varan eller varutypen i ursprungsmedlemsstaten. Underlag för informationen i denna del kan bland annat vara fakturor, varuförsäljningsdokument, utdrag ur skatteregister, registreringar, intyg, anmälningar till eller från myndigheter, certifieringar eller utdrag från offentliga register. Försäkran om ömsesidigt erkännande i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 Del I 1. Unik identifieringsbeteckning för varan eller varutypen: … [Anm.: Ange identifieringsnummer eller annan referensmarkering som på ett unikt sätt identifierar varan eller varutypen.] 2. Den ekonomiska aktörens namn och adress: … [Anm.: Ange namn på och adress till den person som undertecknat del I av försäkran om ömsesidigt erkännande: producenten och, i tillämpliga fall, producentens representant, eller importören eller distributören.] 3. Beskrivning av den vara eller varutyp som försäkran om ömsesidigt erkännande gäller: … [Anm.: Beskrivningen ska vara tillräckligt tydlig för att varan eller varutypen ska kunna identifieras i spårbarhetssyfte. Ett fotografi kan läggas till vid behov.] 4. Försäkran och information om laglig saluföring av varan eller varutypen 4.1 Den vara eller varutyp som beskrivs ovan, inbegripet dess/deras egenskap(er), överensstämmer med följande bestämmelser i … [Anm.: Ange den medlemsstat där varan eller varutypen uppges vara lagligen saluförd.]: … [Anm.: Ange titel och författningsereferens för varje bestämmelse som gäller i respektive fall i medlemsstaten samt hänvisning till beslutet om godkännande om varan varit föremål för ett förfarande för förhandsgodkännande.], eller den vara eller varutyp som beskrivs ovan omfattas inte av några relevanta bestämmelser i … [Anm.: Ange den medlemsstat där varan eller varutypen uppges vara lagligen saluförd.]. 4.2 Hänvisning till det förfarande för bedömning av överensstämmelse som är tillämpligt på varan eller varutypen eller hänvisning till provningsrapporter om eventuell provning som utförts av ett organ för bedömning av överensstämmelse, med angivande av namn- och adressuppgifter för organet (såvida ett sådant förfarande eller sådan provning har genomförts): … 5. Eventuell ytterligare information som anses relevant för bedömningen av huruvida varan eller varutypen är lagligen saluförd i den medlemsstat som anges i punkt 4.1: … 6. Denna del av försäkran om ömsesidigt erkännande har upprättats på eget ansvar av den ekonomiska aktör som anges i punkt 2. Undertecknat för: (ort och datum): (namn, befattning) (namnteckning): Del II 7. Försäkran och information om varans eller varutypens saluföring 7.1 Varan eller varutypen som avses i del I tillhandahålls till slutanvändare på marknaden i den medlemsstat som anges i punkt 4.1. 7.2 Information om att varan eller varutypen tillhandahålls till slutanvändare i den medlemsstat som anges i punkt 4.1, inbegripet uppgifter om det datum som varan först tillhandahölls till slutanvändarna på marknaden i medlemsstaten: … 8. Eventuell ytterligare information som anses relevant för bedömningen av huruvida varan eller varutypen är lagligen saluförd i den medlemsstat som anges i punkt 4.1: … 9. Denna del av försäkran om ömsesidigt erkännande har upprättats på eget ansvar av … [Anm.: Ange namn på och adress till den person som undertecknat del II av försäkran om ömsesidigt erkännande: producenten och, i tillämpliga fall, producentens representant, eller importören eller distributören.] Undertecknat för: (ort och datum): (namn, befattning) (namnteckning):

3.4.2.   Formulärets språk

Försäkran om ömsesidigt erkännande ska upprättas på ett av unionens officiella språk. Ifall försäkran har upprättats på ett annat språk än det språk som efterfrågas av den mottagande medlemsstaten, ska den ekonomiska aktören översätta försäkran om ömsesidigt erkännande till ett språk som efterfrågas av den mottagande medlemsstaten (artikel 4.1 sjätte stycket i förordningen).

3.4.3.   Vem kan upprätta försäkran?

Förordningens bestämmelser om försäkran om ömsesidigt erkännande säkerställer en lämplig avvägning mellan att i) ge alla ekonomiska aktörer möjlighet att upprätta en försäkran, och ii) att varje ekonomisk aktör tar ansvar för försäkran eller de delar av försäkran som aktören upprättar.

Producenten av varorna eller varutyperna är bäst lämpad att upprätta den frivilliga försäkran. Producenten kan även bemyndiga sin representant att upprätta försäkran om ömsesidigt erkännande för producentens räkning (artikel 4.1 första stycket i förordningen). Försäkran om ömsesidigt erkännande får även upprättas av importören eller distributören om de kan tillhandahålla bevisning som bekräftar informationen i försäkran (artikel 4.1 femte stycket i förordningen).

Producenten eller dennes representant får, i fall då denne är bemyndigad, fylla i försäkran om ömsesidigt erkännande med enbart de uppgifter som anges i del I i försäkran om ömsesidigt erkännande (typ, beskrivning, varornas egenskaper, eventuella tillämpliga regler i den medlemsstaten där varorna uppges vara lagligen saluförda, förfarande för bedömning av överensstämmelse eller utförda provningsrapporter osv.). I detta fall ska de uppgifter som anges i del II i bilagan fyllas i av importören eller distributören (artikel 4.1 fjärde stycket i förordningen).

De ekonomiska aktörer som fyller i försäkran om ömsesidigt erkännande eller en del av den ska ansvara för att innehållet och den informationen som anges i försäkran är korrekt. De är ansvariga i enlighet med nationell rätt, och om försäkran måste översättas är de ansvariga för att översättningen är korrekt. (artikel 4.2 i förordningen).

De ekonomiska aktörerna ska också se till att försäkran om ömsesidigt erkännande hela tiden är uppdaterad och att alla ändringar av informationen anges i försäkran (artikel 4.3 i förordningen).

3.4.4.   Vad händer om försäkran endast är delvis fullständig?

Enligt artikel 4.1 tredje stycket i förordningen ska försäkran om ömsesidigt erkännande följa den struktur som anges i delarna I och II i bilagan och innehålla all den information som anges i bilagan.

Om försäkran är ofullständig på grund av att den inte innehåller alla uppgifter som krävs ska den därför anses vara ogiltig enligt artikel 5.4 i förordningen. Detta innebär att artikel 5.5 och 5.6 i förordningen är tillämpliga och att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten kan begära den information som krävs för bedömningen. Den berörda ekonomiska aktören ska ha minst 15 arbetsdagar på sig från den behöriga myndighetens begäran att inkomma med de handlingar och den information som krävs för bedömningen.

3.4.5.   Hur och när kan försäkran om ömsesidigt erkännande användas?

Om en behörig myndighet i den mottagande medlemsstaten avser att bedöma varor i syfte att fastställa huruvida de är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och, om så är fallet, huruvida det legitima allmänintresset som utgör grund för den mottagande medlemsstatens tillämpliga nationella tekniska regel åtnjuter tillräckligt skydd, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål kontakta den berörda ekonomiska aktören (artikel 5.1 i förordningen).

Enligt artikel 5.2 i förordningen ska de behöriga myndigheterna dessutom ange

—	vilka varor som är föremål för bedömningen,

—	den tillämpliga nationella tekniska regeln eller förfarandet för förhandsgodkännande, och

—	informera om möjligheten att tillhandahålla en försäkran om ömsesidigt erkännande.

Den ekonomiska aktören kan välja att lämna in en försäkran om ömsesidigt erkännande tillsammans med den bevisning som bekräftar informationen i försäkran. Förfarandet blir då mindre betungande för den ekonomiska aktören eftersom den behöriga myndigheten inte får kräva annan information eller dokumentation från den ekonomiska aktören i syfte att denne ska visa att en vara är lagligen saluförd i en annan medlemsstat (artikel 5.4 i förordningen).

3.4.6.   Hur lämnar man in handlingar?

Försäkran om ömsesidigt erkännande och den bevisning som bekräftar informationen i försäkran ska lämnas in inom en tidsfrist på minst 15 arbetsdagar från den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstatens begäran (artikel 5.6 i förordningen). Handlingarna kan antingen tillhandahållas i pappersform, på elektronisk väg eller göras tillgängliga online, i enlighet med de krav som den mottagande medlemsstaten ställer (artikel 4.4 i förordningen).

3.5.   Den behöriga myndighetens bedömning (artikel 5.1 i förordningen)

En behörig myndighet i den mottagande medlemsstaten får bedöma varor i syfte att fastställa

—	huruvida varan eller varutypen är lagligen saluförd i en annan medlemsstat,

—	och, om så är fallet, huruvida det legitima allmänintresset som utgör grund för den mottagande medlemsstatens tillämpliga nationella tekniska regel åtnjuter tillräckligt skydd med beaktande av den aktuella varans egenskaper.

Varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat får endast begränsas eller nekas tillträde till marknaden i den mottagande medlemsstaten om

1)	den nationella tekniska regeln i den mottagande medlemsstaten avser ett legitimt allmänintresse, och

2)	begränsningen av eller det nekade tillträdet är proportionerlig, det vill säga att åtgärden är lämplig för att uppnå målet och nödvändig (den går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet).

Myndighetsbeslut om nekat eller begränsat marknadstillträde i fråga om varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat får dessutom inte enbart grunda sig på den omständigheten att de varor som är under bedömning uppfyller det legitima allmänna mål som eftersträvas av medlemsstaten på ett annat sätt än hur varor i den medlemsstaten uppfyller målet (skäl 5 i förordningen). Vad innebär bestämmelsen om att varor uppfyller det legitima allmänna målet på ett annat sätt? Det innebär att varorna ska kunna uppfylla det mål som eftersträvas av den nationella lagstiftaren även om de exempelvis har provats med provningsmetoder i ursprungsmedlemsstaten som skiljer sig från den metod som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten.

3.5.1.   Legitima allmänna intressen

Enligt artikel 36 i EUF-fördraget hindrar inte bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till i) allmän moral, ii) allmän ordning eller allmän säkerhet, iii) intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, iv) att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller v) att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

Förutom de skäl som anges i artikel 36 i EUF-fördraget har EU-domstolen i praxis utformat doktrinen om ”tvingande hänsyn av allmänt intresse” eller ”tvingande hänsyn (23). I målet Cassis de Dijon (24) förklarade domstolen att ett hinder för den fria rörligheten som uppstår på grund av skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar om saluföringen av produkter måste godtas i den mån dessa bestämmelser kan anses vara nödvändiga för att tillgodose tvingande hänsyn, i synnerhet i fråga om effektiv skattekontroll, skydd för folkhälsan, god handelssed och konsumentskydd. Domstolen har även godtagit andra rättfärdigande skäl, till exempel skydd för de grundläggande rättigheterna (t.ex. demonstranters yttrandefrihet och mötesfrihet (25)), konsumentskydd (26), skydd av barn (27) eller miljöskydd (28).

Mer information om legitima allmänna intressen ges i handledningen för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor (29).

3.5.2.   Proportionalitetsprincipen

Beslutet måste vara förenligt med proportionalitetsprincipen. Detta innebär att myndighetsbeslutet måste vara ändamålsenligt i förhållande till det eftersträvade målet och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet.

I mål C-320/03, kommissionen mot Österrike, konstaterade domstolen att ”för att avgöra om ett sådant hinder står i proportion till det legitima mål som eftersträvas i förevarande fall, nämligen miljöskyddet, skall domstolen avgöra huruvida hindret är nödvändigt och lämpligt för att uppnå det godkända målet” (30).

Den nationella tekniska regelns proportionalitet utgör grunden för att påvisa att ett myndighetsbeslut som grundar sig på denna regel är proportionellt. Det bör dock avgöras från fall till fall hur myndighetsbeslutets proportionalitet ska påvisas (skäl 27 i förordningen).

Handledningen för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor innehåller användbar information om proportionalitetsbedömningen.

Några exempel på proportionalitetsprincipen diskuteras i stycket nedan.

a)   Är åtgärden lämplig för att säkerställa att det avsedda målet uppnås?

Domstolen har bland annat i följande mål bedömt åtgärdernas lämplighet för att uppnå målet (31).

—

I målet Ålands Vindkraft framhöll domstolen att användningen av förnybara energikällor för elproduktion tjänar ett miljöskyddsändamål, eftersom den bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser och att sådana utsläpp är en av de främsta orsakerna till de klimatförändringar som Europeiska unionen och dess medlemsstater har föresatt sig att motverka (32).

—	I målet kommissionen mot Italien (släpvagnar) konstaterade domstolen att ett förbud mot att använda släpvagnar på motorcyklar är ägnat att leda till att det eftersträvade målet – säkerställandet av trafiksäkerheten – uppnås (33).

—

I målet Dynamic Medien slog domstolen fast att det inte råder några tvivel om att ett förbud mot försäljning och överlåtelse per postorder av videogram som inte granskats och klassificerats av den behöriga myndigheten med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från denna myndighet om åldersgräns för visning, utgör en åtgärd som kan skydda barn mot information och material som är till skada för barnets välfärd (34).

b)   Är åtgärden nödvändig för att uppnå det ifrågavarande målet?

Ett myndighetsbeslut är proportionerligt om det förutom att vara lämpligt även är nödvändigt för att uppnå ett legitimt mål. I denna del av bedömningen bör man ställa sig följande fråga: går myndighetsbeslutet utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det legitima målet? Om det finns mindre restriktiva sätt att uppnå samma mål går myndighetsbeslutet utöver vad som är nödvändigt. Exemplen nedan visar vilka frågor som bör ställas för att bedöma om ett myndighetsbeslut är nödvändigt.

—

I målet kommissionen mot Republiken Tjeckien påpekade domstolen att en medlemsstat har rätt att, inom ramen för den bedrägeribekämpning som bedrivs för att skydda konsumenter, anse att kontrollstämplar som anbringats i tredjeländer inte ger ett konsumentskydd som är likvärdigt med det som ges av kontrollstämplar som anbringats av oberoende organ inom medlemsstaternas territorium (förutom när medlemsstaten importerar från tredjeländer som har ett likvärdigt system för kontrollmärkning, utför kontroller av varorna och resultaten överensstämmer med den medlemsstatens krav (35)). Domstolen slog emellertid fast att åtgärden inte stod i proportion till det eftersträvade målet, eftersom samma mål kunde ha uppnåtts med alternativa, mindre restriktiva åtgärder. För det första kunde de tjeckiska myndigheterna ha krävt att en importör uppvisar skriftlig bevisning som intygar var den aktuella stämpeln har anbringats samt, i förekommande fall, var de aktuella ädelmetallerna har övergått till fri omsättning och lagligen saluförts i unionen. För det andra kunde de tjeckiska myndigheterna ha begränsat sin vägran att erkänna WaarborgHollands kontrollstämplar till att enbart avse omständigheter där det faktiskt är motiverat av konsumentskyddsskäl att de tjeckiska myndigheterna utför en ytterligare kontroll av dessa ädelmetaller, särskilt vid import från tredjeländer (36).

—

I målet Ålands Vindkraft nekades en vindkraftsanläggning belägen i Finland ett svenskt elcertifikat på grund av att det endast är anläggningar för produktion av grön el belägna i Sverige som kan bli godkända för tilldelning av elcertifikat. Domstolen ansåg emellertid att åtgärden var proportionerlig och förklarade att det inte framstod som att Sverige åsidosatt proportionalitetsprincipen enbart på grund av den omständigheten att ett stödsystem som använder sig av gröna certifikat begränsas till att endast omfatta grön el som produceras i landet. Medlemsstaterna har ett obligatoriskt mål för förnybar energi (deras beskärda del av ansträngningen) och den enda el som de kan inberäkna i målet är el som produceras vid deras anläggningar. Till följd av detta kunde Sverige lagligen göra bedömningen att en sådan territoriell begränsning inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå det mål att öka produktionen och – indirekt – användningen av grön el i unionen som eftersträvas genom såväl detta nationella system som Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG (37), inom ramen för vilket det nationella systemet ingår (38).

—

I målet Dynamic Medien bedömde domstolen åtgärdens nödvändighet enligt följande: Beträffande det ifrågavarande förbudets materiella omfattning anger domstolen att lagen om skydd av minderåriga inte utgör hinder mot all slags saluföring av ogranskade videogram. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att det är tillåtet att importera och sälja sådana videogram till vuxna genom distributionskanaler som innefattar personlig kontakt mellan leverantören och köparen och som därmed gör det möjligt att kontrollera att barn inte får tillgång till dessa videogram. Med hänsyn till dessa faktorer går lagstiftningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som den ifrågavarande medlemsstaten eftersträvar (39).

—

I mål C-265/06, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Portugal, konstaterade domstolen att brottsbekämpning och trafiksäkerhet kan utgöra sådana tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera hinder för den fria rörligheten för varor. Även om förbudet mot anbringande av solskyddsfilm på glasrutor i fordon avsedda för transport av passagerare eller gods ”visserligen kan underlätta en sådan iakttagelse och således utgöra en lämplig åtgärd i brottsbekämpnings- och trafiksäkerhetssyfte, framgår det dock inte att förbudet är nödvändigt för att uppnå dessa mål och att det inte finns andra, mindre ingripande, medel för att åstadkomma samma resultat” (40). Argumenten om förbudets nödvändighet försvagades ytterligare när myndigheterna medgav att medlemsstaten tillåter försäljning i landet av motorfordon som från första början har försetts med tonade glasrutor inom de gränser som uppställs i rådets direktiv 92/22/EEG (41). Det finns dessutom ett stort urval av solskyddsfilm (från genomskinlig film till nästan ogenomskinlig film), vilket innebär att det med åtminstone viss film, det vill säga sådan film som har en tillräckligt hög ljusgenomsläppningskoefficient, är möjligt att genomföra den önskade visuella kontrollen av vad som befinner sig inuti ett motorfordon. Domstolen slog därför fast att förbudet mot solskyddsfilm i fordon var för långtgående och således oproportionerligt i förhållande till de eftersträvade målen (42).

3.6.   Tillfälligt upphävande av marknadstillträde (artikel 6 i förordningen)

Under tiden en behörig myndighet gör en bedömning av en vara innan den beslutar om huruvida marknadstillträde ska begränsas eller nekas, bör den myndigheten inte kunna fatta beslut som tillfälligt upphäver marknadstillträde, förutom om det krävs snabba insatser för att förhindra att personers säkerhet eller hälsa eller miljön hotas, eller i fall där det är förbjudet att tillhandahålla varan i sammanhang där detta tillhandahållande är förbjudet på grundval av den allmänna moralen eller säkerheten, exempelvis för att förebygga brottslighet (skäl 29 i förordningen).

Enligt artikel 6.1 i förordningen får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten när de genomför en bedömning av en vara tillfälligt upphäva tillhandahållandet av varan på marknaden i den medlemsstaten, endast om

a)	varan under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden utgör en allvarlig risk för personers säkerhet eller hälsa eller för miljön, även i fall där verkningarna inte är omedelbara, vilket kräver ett snabbt ingripande från den behöriga myndigheten, eller

b)	det råder ett generellt förbud att tillhandahålla varan eller varutypen på marknaden i den medlemsstaten med hänvisning till allmän moral eller allmän säkerhet.

Om en behörig myndighet i en medlemsstat tillfälligt upphäver marknadstillträde ska den omgående meddela den berörda ekonomiska aktören, kommissionen och övriga medlemsstater (artikel 6.2 i förordningen). Om skälet till det tillfälliga upphävandet är att varan under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden utgör en allvarlig risk för personers säkerhet eller hälsa eller för miljön, även i fall där verkningarna inte är omedelbara, vilket kräver ett snabbt ingripande från den behöriga myndigheten, ska anmälan åtföljas av detaljerade tekniska eller vetenskapliga uppgifter som motiverar varför åtgärderna omfattas av den punkten (artikel 6.2 i förordningen).

3.7.   Myndighetsbeslut (artikel 5.9–5.13 i förordningen)

När den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten har gjort en bedömning av varorna kan den fatta ett myndighetsbeslut gällande de varor som den har bedömt (artikel 5.9 i förordningen).

Som nämnts tidigare är ömsesidigt erkännande inte en absolut princip. Det krävs dock giltiga skäl för att göra undantag från denna princip. Marknadstillträdet för varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat kan inte begränsas eller nekas enbart på grund av att de nationella reglerna innehåller andra krav för de berörda varorna. Om det finns ett verkligt skäl för att begränsa eller neka marknadstillträde måste sådana beslut motiveras.

Hittills har myndighetsbeslut sällan angett skälen till att begränsa eller neka marknadstillträde för varor som lagligen är saluförda i andra medlemsstater.

I artikel 5.10–5.12 i förordningen förtecknas de uppgiftskategorier som ska anges i myndighetsbeslut.

Myndighetsbeslutet ska redogöra för skälen till beslutet på ett tillräckligt detaljerat och motiverat sätt för att underlätta en bedömning av dess överensstämmelse med principen om ömsesidigt erkännande och kraven i förordningen (artikel 5.10 i förordningen). Särskilt följande uppgifter ska lämnas i myndighetsbeslutet (artikel 5.11 i förordningen):

a)	Den nationella tekniska regel som myndighetsbeslutet grundar sig på.

b)	Det legitima allmänintresse som motiverar tillämpningen av den nationella tekniska regel som myndighetsbeslutet grundar sig på.

c)	De tekniska eller vetenskapliga bevis som den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten beaktat, inbegripet, i tillämpliga fall, eventuell ny teknisk utveckling som kan ha skett sedan den nationella tekniska regeln trädde i kraft.

d)

En sammanfattning av de skäl som, i förekommande fall, anförts av den berörda ekonomiska aktören som är av relevans för bedömningen av huruvida varorna är lagligen saluförda och om de legitima allmänintressen som omfattas av den tillämpliga nationella tekniska regeln i den mottagande medlemsstaten i sådana fall åtnjuter tillräckligt skydd med beaktande av de berörda varorna.

e)	Bevis på att myndighetsbeslutet är ändamålsenligt för att det eftersträvade målet ska uppnås och att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet.

Begreppet ”legitimt allmänintresse” i artikel 5.11 definieras som ”någon av de grunder som anges i artikel 36 i EUF-fördraget eller andra tvingande hänsyn av allmänt intresse” (artikel 3.14 i förordningen) (43).

Myndighetsbeslutet ska ange hur beslutet kan överklagas enligt den mottagande medlemsstatens nationella lagstiftning och inom vilka tidsfrister detta ska ske. Beslutet ska även innehålla en hänvisning till den ekonomiska aktörens möjlighet att använda sig av Solvit och det särskilda problemlösningsförfarandet i artikel 8 i förordningen (artikel 5.12 i förordningen, se även avsnitt 3.10).

Myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde ska anmälas utan dröjsmål till den ekonomiska aktören. Beslutet träder inte i kraft förrän det har meddelats till den berörda ekonomiska aktören (artikel 5.9 och 5.13 i förordningen).

3.8.   Anmälningar till kommissionen och de övriga medlemsstaterna

De nationella behöriga myndigheterna ska till kommissionen och de övriga medlemsstaterna anmäla följande:

—	Tillfälliga upphävanden (artikel 6.2 i förordningen).

—	Myndighetsbeslut (artikel 5.9 i förordningen).

För artiklarna 5.9 och 6.2 i förordningen ska informations- och kommunikationssystemet för marknadskontroll (ICSMS) användas (artikel 11.1 i förordningen).

Kommissionen ska använda den tillgängliga informationen i ICSMS för framtida utvärderingar av förordningen (artikel 14.2 i förordningen).

Tillfälliga upphävanden ska omedelbart meddelas genom ICSMS till kommissionen och övriga medlemsstater (artikel 6.2 i förordningen).

Myndighetsbeslut ska anmälas genom ICSMS till kommissionen och övriga medlemsstater senast inom 20 arbetsdagar efter det att beslutet har fattats (artikel 5.9 i förordningen).

Det anmälda tillfälliga upphävandet eller myndighetsbeslutet ska laddas upp i ICSMS.

Om en åtgärd som har anmälts genom systemet för snabbt informationsutbyte (Rapex) (44) eller systemet för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF) (45) rör varor som inte omfattas av EU:s harmoniseringslagstiftning och som lagligen saluförs i en annan medlemsstat ska den åtgärden teoretiskt sett även anmälas enligt förordningen, genom ICSMS.

Förordningen har utformats för att befria medlemsstaterna från bördan med dubbla anmälningar i situationer där en åtgärd måste anmälas enligt två system. I artikel 7 anges därför att om ett myndighetsbeslut eller ett tillfälligt upphävande också utgör åtgärder som ska anmälas genom Rapex eller genom RASFF, ”behövs ingen separat anmälan till kommissionen och övriga medlemsstater göras”, under förutsättning att följande villkor uppfylls: a) I Rapex- eller RASFF-anmälan framgår att anmälan av åtgärden också räknas som en anmälan enligt förordning (EU) 2019/515, och b) det underlag som krävs för ett för att uppfylla kraven i förordning (EU) 2019/515 tillhandahålls.

Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten ansvarar för att ladda upp de handlingar som krävs enligt förordningen. Dessa handlingar är, i enlighet med vad som framgått ovan,myndighetsbeslutet och det tillfälliga upphävandet (åtföljt av en detaljerad teknisk eller vetenskaplig motivering om åtgärden grundar sig på en allvarlig risk för personers säkerhet eller hälsa eller för miljön).

3.9.   Rättsmedel för att bestrida myndighetsbeslut

I myndighetsbeslut som fattas av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten ska de rättsmedel som är tillgängliga enligt den nationella lagstiftningen och tidsfristerna för att använda sådana rättsmedel anges (artikel 5.12 och skäl 35 i förordningen), så att ekonomiska aktörer kan överklaga beslutet eller väcka talan vid behörig nationell domstol. De möjligheter som finns tillgängliga för att överklaga myndighetsbeslut beror på de rättsmedel som tillhandahålls enligt nationell lagstiftning (administrativ överklagandeinstans, nationella domstolar eller andra överklagandeinstanser). Generellt sett ger de nationella rättsliga systemen, antingen direkt eller indirekt efter ett administrativt överklagande, möjlighet att väcka talan inför domstol mot den behöriga myndighetens myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde.

Genom artikel 8 i förordningen införs ett nytt förfarande för problemlösning för att tillhandahålla effektiva rättsmedel och återupprätta förtroendet för ömsesidigt erkännande. Detta nya förfarande har tillfallit Solvitnätverket.

3.10.   Vad är Solvit?

Solvit är ett befintligt nätverk av center som har inrättats av medlemsstaterna i syfte att ge snabba, effektiva och informella lösningar på problem som enskilda personer och företag möter när myndigheterna inte respekterar deras unionsrättigheter på den inre marknaden, baserat på kommissionens rekommendation 2013/461/EU om principerna för Solvit (46).

Solvit är ett effektivt icke-rättsligt problemlösningsförfarande som utgör ett alternativ till rättsliga förfaranden. Nätverket tar fram praktiska lösningar för enskilda personer och företag som möter svårigheter i gränsöverskridande situationer på den inre marknaden som orsakas av myndigheter. Solvit är en kostnadsfri tjänst och tillhandahålls av de nationella förvaltningarna i alla EU-medlemsstater samt Island, Liechtenstein och Norge. Principerna för Solvits verksamhet återfinns i kommissionens rekommendation 2013/461/EU, där det anges att varje medlemsstat ska ha ett Solvitcenter med tillräckliga resurser för att kunna delta i nätverket (47).

Solvitförfarandet kan inledas av ekonomiska aktörer som påverkas av ett myndighetsbeslut. Rekommendation 2013/461/EU anger ingen tidsgräns för att inleda Solvitförfarandet. Om de ekonomiska aktörerna beslutar sig för att använda Solvitförfarandet bör de dock lämna in myndighetsbeslutet till Solvit så snart som möjligt. Solvit är en informell mekanism. Användning av Solvitförfarandet innebär inte att några formella tidsfrister för att inge ett administrativt eller rättsligt överklagande ändras och Solvit ersätter inte heller sådana förfaranden. Om en ekonomisk aktör lämnar in ett rättsligt överklagande under ett pågående Solvitförfarande är det praxis att informera Solvitcentret. Solvitcentret avslutar då Solvitförfarandet och Solvitcentrets uppdrag upphör (48).

Om de nationella systemen föreskriver möjligheten att inge ett administrativt överklagande mot den behöriga myndighetens myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde inför den myndighet som ansvarar för tillsynen av den behöriga myndigheten (beroende på det tillämpliga systemet i den berörda medlemsstaten), beslutar vissa myndigheter att tillfälligt avbryta förfarandet om ett Solvit-problemlösningsförfarande pågår. På så sätt kan tillsynsmyndigheten ta hänsyn till Solvitförfarandet.

Samtliga Solvitärenden hanteras av två Solvitcenter, hemcentrett och det huvudansvariga centret (49). Hemcentrett är vanligen beläget i klagandens medlemsstat, medan det huvudansvariga centret finns i medlemsstaten för den myndighet som klagomålet gäller. Hemcentrett ansvarar för att genomföra en rättslig bedömning av problemet och upprätta en ärendeakt innan ärendet lämnas till Solvitcentret för den myndighet som klagomålet avser (50). Det huvudansvariga centret ska erbjuda lösningar för de sökande som även innehåller klargöranden av tillämplig unionslagstiftning och ska fortlöpande underrätta hemcentrett om hur ärendet fortskrider (51).

Solvitcentren använder ett säkert onlinesystem för handläggning av ärenden (52). Detta säkerställer effektiv kommunikation och ger fullständig öppenhet. Kommissionen har tillgång till systemet, övervakar kvaliteten på ärendehandläggningen och erbjuder hjälp och klargöranden i komplicerade ärenden.

3.11.   Solvit och problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 i förordningen

Solvitförfarandet enligt rekommendation 2013/461/EU och det speciella problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 är två skilda förfaranden. Den viktigaste skillnaden mellan förfarandena rör Solvitcentrens möjlighet att be kommissionen att utfärda ett yttrande.

Solvitförfarandet enligt rekommendation 2013/461/EU föreskriver ingen möjlighet för Solvitcentren att be kommissionen att utfärda ett yttrande. Artikel 8.1 i förordningen föreskriver dock att när en ekonomisk aktör har inlett ett Solvitförfarande kan hemcentret eller det huvudansvariga centret be kommissionen om ett yttrande för att bistå med att lösa ärendet. Detta förfarande är endast tillämpligt på ärenden där myndigheterna har utfärdat ett myndighetsbeslut i enlighet med artikel 5 i förordningen. Enligt förfarandet kan Solvitcentren be kommissionen att bedöma huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och med kraven i förordningen (artikel 8.1 och 8.2 i förordningen). Problemlösningsförfarandet enligt förordningen har längre tidsfrister än det ordinarie Solvitförfarandet så att kommissionen får tillräckligt med tid på sig för att utfärda ett yttrande.

För att göra de ekonomiska aktörerna medvetna om förordningens särskilda problemlösningsförfarande ska alla myndighetsbeslut som de nationella myndigheterna utfärdar enligt förordningen innehålla en hänvisning till den ekonomiska aktörens möjlighet att använda sig av Solvit och det problemlösningsförfarande som införs genom artikel 8 i förordningen (artikel 5.12 i förordningen, se även avsnitt 3.7). Myndighetsbeslutens information om detta kan till exempel utformas på följande sätt:

Solvit har alltid funnits tillgängligt för ekonomiska aktörer som får problem på den inre marknaden. Andra problem i samband med saluföring av varor i en annan medlemsstat, t.ex. uteblivet svar från den behöriga myndigheten eller vägran att utfärda beslut, kommer även fortsättningsvis att hanteras av Solvit enligt ordinarie förfaranden. Sådana problem kommer dock inte att omfattas av det särskilda problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 i förordningen.

3.12.   Kommissionens yttranden i samband med problemlösningsförfarandet enligt artikel 8 i förordningen

Om Solvits informella tillvägagångssätt inte fungerar, och om det kvarstår tvivel om huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, kan de berörda Solvitcentren be kommissionen att utfärda ett yttrande (artikel 8.1 i förordningen). Syftet med kommissionens yttrande är att bedöma huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och med kraven i förordningen (artikel 8.1 och 8.2 i förordningen). Kommissionen kan bland annat överväga de handlingar och uppgifter som överlämnas inom ramen för Solvitförfarandet. Den kan be om ytterligare information eller handlingar via det berörda Solvitcentret (artikel 8.3 i förordningen).

Inom 45 arbetsdagar från mottagandet av begäran (detta omfattar inte den tid som krävs för att kommissionen ska kunna ta del av ytterligare information och handlingar) ska kommissionen slutföra sin bedömning och avge ett yttrande (artikel 8.4 i förordningen). Yttrandet ska syfta till att bedöma huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och med kraven i förordningen (artikel 8.2 i förordningen). När så är lämpligt ska kommissionens yttrande ta upp eventuella frågor som bör behandlas i Solvit-ärendet eller ge rekommendationer för att bistå vid lösandet av ärendet (artikel 8.4 i förordningen). Kommissionens yttrande ska beaktas under Solvit-förfarandet (artikel 8.6 i förordningen).

Kommissionen delger sitt yttrande till den berörda ekonomiska aktören och de berörda behöriga myndigheterna genom relevant Solvitcenter. Den tillkännager också yttrandet för alla medlemsstater genom ICSMS (artikel 8.6 i förordningen). Den ekonomiska aktören får använda det yttrande som kommissionen avger enligt artikel 8.4 i förordningen och göra det tillgängligt för eventuella berörda tredje parter.

Kommissionen behöver inte avge något yttrande om den under sin bedömning har informerats om att ärendet har fått en lösning (artikel 8.5 i förordningen).

Det faktum att kommissionen avger ett yttrande påverkar inte kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget (skäl 40 i förordningen).

3.13.   Kontaktpunkternas roll (artikel 9 i förordningen)

Tack vare förordningen har det blivit mycket enklare att saluföra varor som inte omfattas av EU:s harmoniserade regler i andra medlemsstater, men förordningen medför även ökat ansvar för de ekonomiska aktörerna. De ekonomiska aktörerna måste känna till de nationella reglerna i både den medlemsstat där de lagligen saluför sina varor och i den mottagande medlemsstaten, till exempel om den medlemsstaten tillämpar ett förfarande för förhandsgodkännande.

För att säkerställa att de ekonomiska aktörerna inte på egen hand måste inhämta produktrelaterad information i medlemsstaterna underlättar förordningen insamlingen av denna information genom kontaktpunkterna för produkter. Enligt artikel 9.1 i förordningen ska kontaktpunkterna för produkter tillhandahålla sina tjänster i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (förordningen om inrättande av en gemensam digital ingång) (53). Kontaktpunkterna för produkter bör ha tillräcklig utrustning och tillräckliga resurser (artikel 9.1 och skäl 42 i förordningen), så att de kan fullgöra sin viktiga roll när det gäller att underlätta kommunikationen mellan nationella myndigheter och ekonomiska aktörer.

Kontaktpunkterna för produkter ska tillhandahålla följande information online (artikel 9.2 i förordningen):

a)	Information om principen om ömsesidigt erkännande och tillämpningen av denna förordning inom sin medlemsstats territorium, inklusive information om förfarandet för bedömning av varor enligt artikel 5 i förordningen.

b)	Kontaktuppgifter, genom vilka de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten kan kontaktas direkt, inklusive uppgifter om de myndigheter som ansvarar för att övervaka tillämpningen av de nationella tekniska regler som gäller inom sin medlemsstats territorium.

c)	Tillgängliga rättsmedel och förfaranden inom sin medlemsstats territorium vid en eventuell tvist mellan en behörig myndighet och en ekonomisk aktör, inbegripet det problemlösningsförfarande som fastställs i artikel 8 i förordningen.

Kontaktpunkterna för produkter ansvarar för att tillhandahålla den informationen via en webbplats (se artikel 9.2 och skäl 42 i förordningen), men de ekonomiska aktörerna eller de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna kan även kontakta dem direkt. Kontaktpunkterna ska svara inom 15 arbetsdagar från mottagandet av en begäran (artikel 9.3 och 9.4 i förordningen). Kontaktpunkterna ska tillhandahålla denna ytterligare information utan kostnad (artikel 9.5 i förordningen). De uppgifter som kontaktpunkterna för produkter har gällande tillhandahållandet av sådan information, inklusive elektroniska kopior av de nationella tekniska reglerna eller tillgång till dessa online, bör utföras utan att det påverkar tillämpningen av de nationella regler som styr spridningen av nationella tekniska regler (skäl 42 i förordningen).

Nationella myndigheter kan också kontakta och begära information från kontaktpunkterna för produkter eller från myndigheter i en annan medlemsstat (t.ex. ursprungsmedlemsstaten eller den medlemsstat där produkten salufördes lagligen första gången) för att kontrollera de uppgifter som de ekonomiska aktörerna lämnat under bedömningen av varor (se artiklarna 5, 9 och 10.3 i förordningen). Kontaktpunkterna för produkter får likaså användas för att underlätta kontakterna mellan de relevanta behöriga myndigheterna (artikel 10.3 i förordningen).

Kontaktpunkterna för produkter bör dock inte vara skyldiga att tillhandahålla kopior av eller ge tillgång online till standarder som omfattas av immateriella rättigheter som innehas av standardiseringsorgan eller standardiseringsorganisationer (skäl 42 i förordningen).

I artikel 10 i förordningen fastställs regler för administrativt samarbete som omfattar de viktigaste områden där ett effektivt samarbete mellan kontaktpunkterna för produkter och de nationella myndigheterna är nödvändigt.

3.14.   Administrativt samarbete (artikel 10 i förordningen)

Genom förordningen stärks kontaktpunkterna för produkter som en av de viktigaste kommunikationskanalerna för ömsesidigt erkännande och kommunikationen mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kontaktpunkterna för produkter förbättras.

En av de former för administrativt samarbete som föreskrivs i förordningen är utbyte av tjänstepersoner bland medlemsstaterna och anordnande av gemensamma utbildningar och informationsprogram för myndigheter och företag (artikel 10.1 c i förordningen). Kommissionen säkerställer samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter och kontaktpunkter för produkter, medan medlemsstaterna säkerställer att deras behöriga myndigheter och kontaktpunkter för produkter deltar i dessa verksamheter (artikel 10.1 och 10.2 i förordningen).

Administrativt samarbete är särskilt viktigt i samband med bedömning av produkter. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten får via ICSMS kontakta de behöriga myndigheterna eller kontaktpunkten för produkter i den medlemsstat där en vara först lagligen saluförs om de behöver kontrollera någon av de uppgifter som den ekonomiska aktören lämnat (artikel 5.7 i förordningen). De behöriga myndigheterna ska besvara en sådan begäran inom 15 arbetsdagar genom att tillhandahålla all information om dessa varor som är av relevans för kontrollen av de uppgifter och handlingar som tillhandahållits av den ekonomiska aktören under bedömningen (artikel 10.3 i förordningen).

Kontaktpunkterna för produkter får användas för att underlätta kontakterna mellan de relevanta behöriga myndigheterna i enlighet med tidsfristen på 15 arbetsdagar för att inkomma med den begärda informationen (artikel 10.3 i förordningen).

4.   FÖRHANDSBEDÖMNING AV NATIONELLA TEKNISKA REGLER – DIREKTIV (EU) 2015/1535 OCH INREMARKNADSKLAUSULEN

Direktiv (EU) 2015/1535 är ett viktigt verktyg för att förebygga tekniska hinder för handeln med produkter som inte omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning eller endast delvis omfattas av denna lagstiftning. Direktivet bidrar till att förbättra det ömsesidiga erkännandet genom ett krav på att medlemsstaterna ska anmäla sina utkast till tekniska föreskrifter för produkter och informationssamhällets tjänster innan de införlivas i nationell lagstiftning.

Direktiv (EU) 2015/1535 och förordningen är tillämpliga under olika skeden av de tekniska föreskrifternas giltighetstid. Tillsammans bidrar de till att säkerställa att nationella föreskrifter inte ger upphov till omotiverade handelshinder under något skede av deras giltighetstid.

Med hjälp av anmälningsförfarandet enligt direktiv (EU) 2015/1535 kan kommissionen och medlemsstaterna granska de tekniska föreskrifter för produkter och informationssamhällets tjänster som varje medlemsstat planerar att anta. Direktivet bidrar till att undvika att nya tekniska hinder för handeln uppstår genom att säkerställa att de nationella lagstiftningarna är förenliga med unionsrätten och den inre marknadens principer. Förfarandet ger även företag och andra aktörer möjlighet att lämna sina synpunkter på anmälda utkast via TRIS-databasen (Technical Regulation Information System).

En viktig aspekt av förfarandet är de rättsliga följderna av bristande efterlevnad. I domen i mål C-194/94 (54) slog domstolen fast principen att underlåtenhet att iaktta anmälningsskyldigheten (artikel 5 i direktiv (EU) 2015/1535) leder till att de berörda tekniska föreskrifterna är otillämpliga tillämpas och alltså inte kan åberopas mot enskilda.

Domstolen slog fast att direktiv (EU) 2015/1535 måste tolkas som att det har direkt effekt på så sätt att enskilda vid bristfälligt införlivande kan åberopa dessa bestämmelser i mål vid nationella domstolar i den medlemsstat där de invänder mot de behöriga myndigheternas beslut. Domstolen slog också fast att den nationella lagstiftningen inte kunde tillämpas eftersom den inte hade anmälts. Domstolen konstaterade att om icke anmälda föreskrifter fortsatte att gälla skulle detta motverka direktivets mål och syfte och medlemsstaterna skulle frestas att avstå från att anmäla förskrifter. Domen i mål C-194/94 har fått betydande följder för direktiv (EU) 2015/1535. I huvudsak innebär detta att företagen inte kan tvingas att följa nationella tekniska regler som inte har anmälts.

Det faktum att en teknisk föreskrift har anmälts innebär dock inte att dess tillämpning automatiskt är förenlig med EU-lagstiftningen. En anmäld teknisk föreskrift kan fortfarande påverka den fria rörligheten för varor, beroende på hur de nationella myndigheterna tillämpar föreskriften. Det är här förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande kommer in, eftersom förordningen syftar till att säkerställa att reglerna tillämpas korrekt i varje enskilt fall och på ett sätt som överensstämmer med principen om ömsesidigt erkännande.

Medlemsstaterna bör, för att öka kunskapen hos nationella myndigheter och ekonomiska aktörer om principen om ömsesidigt erkännande, överväga att införa tydliga och otvetydiga inremarknadsklausuler i sina nationella tekniska regler (skäl 16 i förordningen), i syfte att minska risken för att dessa regler ger upphov till handelshinder (55) och förenkla tillämpningen av principen. Inom ramen för anmälningsförfarandet enligt direktiv (EU) 2015/1535 rekommenderar kommissionen regelbundet, och där så är lämpligt, myndigheterna att införa inremarknadsklausuler i de anmälda utkasten, vilket även anges i Varupaketet: En stärkt inre marknad för varor (56). Klausulen förklaras närmare nedan.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa regler. Tillämpningen av dessa regler omfattas av förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat.

5.   FÖRHÅLLANDET MELLAN RÅDETS DIREKTIV (EU) 2019/515 OCH DIREKTIV 2001/95/EG

I direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (57) (nedan kallat direktivet om allmän produktsäkerhet)anges att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden (artikel 3 i direktivet). Vidare fastställs produktsäkerhetskrav för tillverkare och distributörer. Enligt direktivet om produktsäkerhet ges de behöriga myndigheterna befogenhet att förbjuda farliga produkter eller vidta andra lämpliga åtgärder (artikel 8 i direktivet).

Direktivet om allmän produktsäkerhet är tillämpligt på konsumentprodukter, det vill säga produkter som omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning (när specifika bestämmelser med samma syfte som direktiv 2001/95/EG saknas i den lagstiftningen) och konsumentprodukter som inte omfattas av EU-harmonisering (artiklarna 1.2 och 2 a i direktivet).

Förordningen är tillämplig både på konsumentvaror och på andra varor eller aspekter av varor som inte omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning.

5.1.   Åtgärder som rör produkter som medför en risk för konsumenternas hälsa och säkerhet

I direktivet om allmän produktsäkerhet fastställs det förfarande som de behöriga myndigheterna ska tillämpa för att vidta lämpliga åtgärder om produkter medför en risk, till exempel åtgärderna i artikel 8.1 b–f i direktivet. Artiklarna 5 och 6 i förordningen påverkar inte tillämpningen av artikel 8.1 b–f i direktiv 2001/95/EG (se artikel 2.6 i förordningen).

5.2.   Åtgärder som rör konsumentprodukter som medför andra risker

När det gäller konsumentprodukter är förordningen tillämplig om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har för avsikt att begränsa eller neka marknadstillträde för en konsumentprodukt som inte omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning och som är lagligen saluförd i en annan medlemsstat på grundval av en nationell teknisk regel och av andra skäl än att produkten utgör en risk för konsumenters hälsa och säkerhet. Så kan till exempel vara fallet om myndigheterna hindrar en produkt från att saluföras av miljöskäl, trots att den inte medför en risk för konsumenternas hälsa och säkerhet.

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008 (EUT L 91, 29.3.2019, s. 1).

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG (EUT L 218, 13.8.2008, s. 21).

(3)  Se kommissionens meddelande (COM(2017) 787 final av den 19 december 2017) Varupaketet: stärkt förtroende för den inre marknaden, och skäl 5 i förordningen.

(4)  Domstolens dom av den 14 april 2011, Vlaamse Dierenartsenvereniging och Janssens, de förenade målen C-42/10, C-45/10 och C-57/10, ECLI:EU:C:2011:253, punkt 68 och där nämnd rättspraxis.

(5)  Denna punkt omfattar även i) produktionsmetoder och processer för jordbruksprodukter, såsom avses i andra stycket i artikel 38.1 i EUF-fördraget, ii) produktionsmetoder och processer för produkter avsedda att konsumeras av människor eller djur, och iii) produktionsmetoder och processer för andra produkter om de påverkar dessa produkters egenskaper (se artikel 2.3 i förordningen).

(6)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).

(7)  Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37).

(8)  Se t.ex. domstolens domar av den 13 oktober 2016, M. och S., C-303/15, ECLI:EU:C:2016:771, av den 11 juni 2015, Berlington, C-98/14, ECLI:EU:C:2015:386, av den 19 juli 2012, Fortuna m.fl., de förenade målen C-213/11, C-214/11 och C-217/11, ECLI:EU:C:2012:495, av den 26 oktober 2006, kommissionen/Republiken Grekland, C-65/05, ECLI:EU:C:2006:673, av den 8 november 2007, Schwibbert, C-20/05, ECLI:EU:C:2007:652, av den 21 april 2005, Lindberg, C-267/03, ECLI:EU:C:2005:246 och av den 26 september 2018, Van Gennip m.fl., C-137/17, ECLI:EU:C:2018:771.

(9)  Domstolens dom av den 30 april 1996, CIA Security/Signalson, C-194/94, ECLI:EU:C:1996:172.

(10)  Domstolens dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien, C-110/05, ECLI:EU:C:2009:66, punkterna 56–58.

(11)  Domstolens dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien C-110/05, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 57.

(12)  Domstolens dom av den 4 juni 2009, Mickelsson, C-142/05, ECLI:EU:C:2009:336, punkt 26.

(13)  Domstolens dom av den 4 juni 2009, Mickelsson, C-142/05, ECLI:EU:C:2009:336, punkt 27.

(14)  Domstolens dom av den 4 juni 2009, Mickelsson, C-142/05, ECLI:EU:C:2009:336, punkt 28.

(15)  Domstolens dom av den 10 april 2008, kommissionen/Republiken Portugal, C-265/06, ECLI:EU:C:2008:210, punkt 33.

(16)  Domstolens dom av den 24 november 1993, Keck och Mithouard, förenade målen C-267/91 och C-268/91, ECLI:EU:C:1993:905, punkterna 16 och 17. För ytterligare information om försäljningsformer, se Handledning för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, 2010, avsnitt 3.1.10.

(17)  Domstolens dom av den 11 juli 1974, Procureur du Roi/Benoît och Gustave Dassonville, 8-74, ECLI:EU:C:1974:82.

(18)  Domstolens dom av den 8 september 2009, Budějovický Budvar, národní podnik, C-478/07, ECLI:EU:C:2009:521, punkterna 81–82.

(19)  Domstolens dom av den 14 juli 1994, Peralta, C-379/92, ECLI:EU:C:1994:296, punkt 24.

(20)  Domstolens dom av den 3 december 1998, Ditlev Bluhme, C-67/97, ECLI:EU:C:1998:584, punkterna 19–20.

(21)  Ibid., punkt 20.

(22)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).

(23)  Domstolen kallade dem ”tvingande hänsyn” i Cassis de Dijon.

(24)  Domstolens dom av den 20 februari 1979, Rewe-Zentral AG/Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, 120/78, ECLI:EU:C:1979:42, punkt 13.

(25)  Domstolens dom av den 12 juni 2003, Schmidberger, C-112/00, ECLI:EU:C:2003:333: ”begränsning av handeln med varor [mellan medlemsstaterna] kan motiveras med det legitima intresse som skyddet av grundläggande rättigheter utgör, i förevarande fall skyddet av demonstranters yttrandefrihet och mötesfrihet”.

(26)  Domstolens dom av den 22 september 2016, Europeiska kommissionen/Republiken Tjeckien, C-525/14, ECLI:EU:C:2016:714.

(27)  Domstolens dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien Vertriebs GmbH/Avides Media AG, C-244/06, ECLI:EU:C:2008:85: förbud mot import av japanska tecknade serier kallade ”anime” i DVD eller videokassetter från Förenade kungariket till Tyskland som inte försetts med uppgift från denna myndighet om åldersgräns för visning av dessa tecknade serier – skydd av barn ansågs vara en motiverad grund för förbudet.

(28)  Domstolens dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft AB/Energimyndigheten, C-573/12, ECLI:EU:C:2014:2037, domstolens dom av den 15 november 2005, kommissionen/Österrike, C-320/03, ECLI:EU:C:2005:684.

(29)  Handledning för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, 2010, https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/a5396a42-cbc8-4cd9-8b12-b769140091cd.

(30)  Domstolens dom av den 15 november 2005, kommissionen/Österrike, C-320/03, ECLI:EU:C:2005:684, punkt 85.

(31)  Ytterligare information finns i Handledning för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, 2010, https://op.europa.eu/sv/publication-detail/-/publication/a5396a42-cbc8-4cd9-8b12-b769140091cd.

(32)  Domstolens dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft AB/Energimyndigheten, C-573/12, ECLI:EU:C:2014:2037, punkt 78.

(33)  Domstolens dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien, C-110/05, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 64.

(34)  Domstolens dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien Vertriebs GmbH/Avides Media AG, C-244/06, ECLI:EU:C:2008:85, punkt 47.

(35)  Domstolens dom av den 22 september 2016, Europeiska kommissionen/Republiken Tjeckien, C-525/14, ECLI:EU:C:2016:714, punkterna 54 och 55.

(36)  Domstolens dom av den 22 september 2016, Europeiska kommissionen/Republiken Tjeckien, C-525/14, ECLI:EU:C:2016:714, punkterna 65 och 66.

(37)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16).

(38)  Domstolens dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft AB/Energimyndigheten, C-573/12, ECLI:EU:C:2014:2037, punkt 104.

(39)  Domstolens dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien Vertriebs GmbH/Avides Media AG, C-244/06, ECLI:EU:C:2008:85, punkt 48.

(40)  Domstolens dom av den 10 april 2008, kommissionen/Republiken Portugal, C-265/06, ECLI:EU:C:2008:210, punkterna 38–41.

(41)  Rådets direktiv 92/22/EEG av den 31 mars 1992 om säkerhetsglas och glasmaterial på motorfordon och släpvagnar till dessa (EGT L 129, 14.5.1992, s. 11).

(42)  Domstolens dom av den 10 april 2008, kommissionen/Republiken Portugal, C-265/06, ECLI:EU:C:2008:210, punkterna 38–48.

(43)  Se även avsnitt 3.5.1.

(44)  I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4).

(45)  I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002, s. 1).

(46)  Kommissionens rekommendation 2013/461/EU av den 17 september 2013 om principerna för Solvit (EUT L 249, 19.9.2013, s. 10).

(47)  Avsnitt IV punkt 2 i rekommendation 2013/461/EU.

(48)  Avsnitt III punkt 6 i rekommendation 2013/461/EU.

(49)  Avsnitt V.A, punkt 1 i rekommendation 2013/461/EU.

(50)  Avsnitt V.B, punkt 2 i rekommendation 2013/461/EU.

(51)  Avsnitt V.C, punkt 2 i rekommendation 2013/461/EU.

(52)  Solvits onlinedatabas är en fristående modul i informationssystemet för den inre marknaden. Mot bakgrund av denna tekniska integration ska även Solvitförfaranden omfattas av reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG om behandling av personuppgifter och konfidentiell information (nedan kallad IMI-förordningen) (EUT L 316, 14.11.2012, s. 1). I Solvit-rekommendation specificeras vissa aspekter på hur personuppgifterna i Solvit ska behandlas i enlighet med IMI-förordningen.

(53)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 295, 21.11.2018, s. 1).

(54)  Domstolens dom av den 30 april 1996, CIA Security/Signalson, C-194/94, ECLI:EU:C:1996:172. Se även domstolens dom av den 26 september 2000, Unilever, C-443/98, ECLI:EU:C:2000:496, och domen av den 19 december 2019, brottmål mot X, C-390/18, ECLI:EU:C:2019:1112.

(55)  Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av direktiv (EU) 2015/1535 åren 2014–2015 (COM(2017) 788 final, s. 5).

(56)  Se meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, Varupaketet: stärkt förtroende för den inre marknaden (COM(2017) 787 final av den 19 december 2017).

(57)  EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.

KOMMISSIONENS TILLKÄNNAGIVANDE

Handledning om artiklarna 34–36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)

(Text av betydelse för EES)

(2021/C 100/03)

INLEDNING

Den långsiktiga handlingsplanen för bättre genomförande och efterlevnad av inremarknadsreglerna (1), antagen i mars 2020, ställer den inre marknaden och efterlevnaden av dess regler i centrum. För att förbättra efterlevnaden och undvika att marknaden splittras fastställs i handlingsplanens Åtgärd 1 att kommissionen kommer att tillhandahålla mer specifika vägledningsverktyg för nationella myndigheter och berörda aktörer. I handlingsplanen föreskrivs även att riktlinjerna om tillämpning av artiklarna 34–36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) ska uppdateras.

Det är således i denna kontext som kommissionen har uppdaterat dessa riktlinjer. Syftet med detta dokument är att underlätta tillämpningen av EU:s lagstiftning om fri rörlighet för varor, förbättra efterlevnaden och bidra till de fördelar som den inre marknaden för varor kan medföra för företag och konsumenter inom EU. Dokumentet ska ge en bättre förståelse för tillämpningen av artiklarna 34–36 i EUF-fördraget mot bakgrund av Europeiska unionens domstols (nedan kallad EU-domstolen) mest relevanta rättspraxis på området. Dokumentet syftar även till att stärka en enhetlig tillämpning av principen om fri rörlighet för varor på hela den inre marknaden och bidra till att ta itu med alla kvarvarande hinder och förhindra att nya hinder uppkommer.

Handledningen bygger på den tidigare utgåvan från 2009 (2) och innehåller EU-domstolens mest relevanta rättspraxis från de senaste elva åren, för att den säkert ska ge en omfattande och aktuell översikt över tillämpningen av artiklarna 34–36 i EUF-fördraget. Även om dokumentet sammanfattar den mest relevanta rättspraxisen och tillhandahåller kompletterande kommentarer kan det inte anses vara uttömmande. Denna handledning är inte ett rättsligt bindande dokument.

Den EU-lagstiftning och de avgöranden som nämns i denna handledning hittas i Eurlex (3) och EU-domstolens domar finns även tillgängliga på EU-domstolens webbplats (4).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.

ROLL OCH BETYDELSE AV VARORS FRIA RÖRLIGHET FÖR DEN INRE MARKNADEN

41

2.

BESTÄMMELSERNA I FÖRDRAGET

41

3.

TILLÄMPNINGSOMRÅDET FÖR ARTIKEL 34 I EUF-FÖRDRAGET

42

3.1

Allmänna villkor

42

3.1.1

Icke-harmoniserat område

42

3.1.2

Innebörden av ”varor”

42

3.1.3

Adressater

43

3.1.4

Aktiva och passiva åtgärder

44

3.2

Territoriellt tillämpningsområde

45

3.3

Gränsöverskridande handel

45

3.4

Typer av restriktioner enligt artikel 34 i EUF-fördraget

46

3.4.1

Kvantitativa restriktioner

46

3.4.2

Åtgärder med motsvarande verkan

46

3.4.2.1

Restriktioner i fråga om användning

47

3.4.2.2

Diskriminerande försäljningsformer

48

3.5

Principen om ömsesidigt erkännande

49

4.

TYP AV ÅTGÄRDER

51

4.1

Nationella importbestämmelser (importlicenser, inspektioner och kontroll)

51

4.2

Skyldighet att utse en företrädare eller att tillhandahålla lagringsanläggningar i den importerande medlemsstaten

51

4.3

Nationella förbud mot särskilda produkter/ämnen

52

4.4

Prisåtgärder

53

4.5

Tillståndsförfaranden

55

4.5.1

Typgodkännande

55

4.5.2

Fordonsregistrering

56

4.6

Reklamrestriktioner

56

4.7

Tekniska bestämmelser som innehåller krav på varors utformning (vikt, sammansättning, utformning, märkning, form, storlek och förpackning)

57

4.8

Ursprungsangivelse, kvalitetsmärkning, incitament att köpa nationella produkter

58

4.9

Restriktioner för distansförsäljning (internetförsäljning, postorder osv.)

59

4.10

Pantskyldigheter

59

4.11

Ersättning och parallellimport

60

4.12

Skyldighet att använda det nationella språket

62

4.13

Begränsningar av import av varor för personligt bruk

62

5.

JORDBRUKSPRODUKTER

63

6.

EXPORTRESTRIKTIONER (ARTIKEL 35 I EUF-FÖRDRAGET)

64

6.1

Definition av ”export’’

64

6.2

Kvantitativa begränsningar och åtgärder med motsvarande verkan

64

7.

MOTIVERINGAR FÖR HANDELSBEGRÄNSNINGAR

66

7.1

Artikel 36 i EUF-fördraget

66

7.1.1

Allmän moral, ordning och säkerhet

67

7.1.2

Skydd för människors, djurs och växters liv och hälsa (försiktighetsprincipen)

68

7.1.3

Skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde

69

7.1.4

Skydd av industriell och kommersiell äganderätt

69

7.2

Tvingande hänsyn

71

7.2.1

Miljöskydd

72

7.2.2

Konsumentskydd

73

7.2.3

Andra tvingande hänsyn

73

7.3

Proportionalitetsprövning

74

7.4

Bevisbörda

76

8.

FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA FRIHETER OCH ARTIKLAR I FÖRDRAGET OM FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR

76

8.1

Grundläggande friheter

76

8.1.1

Artikel 45 EUF-fördraget – Fri rörlighet för arbetstagare

76

8.1.2

Artiklarna 49 och 56 i EUF-fördraget – Frihet att etablera sig och tillhandahålla tjänster

77

8.1.3

Artiklarna 63 i EUF-fördraget och följande artiklar – Fri rörlighet för kapital och betalningar

79

8.2

Andra relevanta fördragsartiklar

79

8.2.1

Artikel 18 i EUF-fördraget – Icke-diskriminering grundad på nationalitet

79

8.2.2

Artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget – Tullunionen

80

8.2.3

Artikel 37 i EUF-fördraget – Statliga monopol

80

8.2.4

Artikel 107 i EUF-fördraget – Statligt stöd

82

8.2.5

Artikel 110 i EUF-fördraget – Bestämmelser om skatter och avgifter

83

8.2.6

Artikel 351 i EUF-fördraget

84

9.

GENOMFÖRANDE AV ARTIKLARNA 34 OCH 35 I EUF-FÖRDRAGET

84

9.1

Direkt effekt – privat verkställande

84

9.2

Solvit

84

9.3

Överträdelseförfaranden enligt artiklarna 258 och 260 i EUF-fördraget

85

9.3.1

Överträdelseförfarande

85

9.3.2

Klagomål

85

10.

NÄRBESLÄKTADE SEKUNDÄRLAGSTIFTNINGSINSTRUMENT

86

10.1

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster.

86

10.2

Förordning (EU) 2019/515 – Förordningen om ömsesidigt erkännande

87

10.3

Förordning (EG) nr 2679/98 – ”Jordgubbsförordningen”

87

1.   ROLL OCH BETYDELSE AV VARORS FRIA RÖRLIGHET FÖR DEN INRE MARKNADEN

Den inre marknaden är en av EU:s största landvinningar. Den står i centrum för EU-projektet, har drivit på den ekonomiska tillväxten de senaste årtiondena och har gynnat de europeiska konsumenterna och företagen på konkreta sätt. En välfungerande inre marknad blir ännu viktigare under sanitära kriser såsom covid-19-pandemin. Den möjliggör för varor att cirkulera fritt, säkerställer tillgången till dem och att de når dem som främst behöver dem över hela EU.

Den inre marknadens integritet är även ett nödvändigt verktyg för att ge bränsle åt en gemensam återhämtning för alla medlemsstaters ekonomier. I detta avseende kan den inre marknaden inte bara göra det lättare för EU-medborgare att åtnjuta ett större utbud av produkter, utan även erbjuda ekonomiska aktörer i EU en stor inhemsk marknad, vilket främjar handel och konkurrens och förbättrar effektiviteten.

Dagens inre marknad gör det enkelt att köpa och sälja produkter i EU:s 27 medlemsstater, som har en total befolkning på mer än 450 miljoner, och ger konsumenterna ett brett utbud av produkter. Samtidigt gynnar den fria rörligheten för varor företagen, eftersom omkring 75 % av handeln inom EU utgörs av handel med varor. EU:s inre marknad hjälper EU:s företag att bygga upp en stark plattform i en öppen, diversifierad och konkurrensutsatt miljö. Denna styrka främjar tillväxt och sysselsättning i EU och ger europeiska företag de resurser de behöver för att lyckas på den globala marknaden. En välfungerande inre marknad för varor är därför en avgörande faktor för EU:s nuvarande och framtida välstånd i en globaliserad ekonomi (5).

Ur rättslig synvinkel har principen om fri rörlighet för varor varit en nyckelfaktor för att skapa och utveckla den inre marknaden. I artiklarna 34–36 i EUF-fördraget fastställs principens tillämpningsområde och innehåll genom att omotiverade handelsrestriktioner inom EU förbjuds. De är dock enbart tillämpliga på icke-harmoniserade områden.

Harmoniseringslagstiftningen utgörs av EU-förordningar och direktiv som syftar till att upprätta gemensamma regler som är tillämpliga i alla medlemsstater. Medan förordningar är direkt tillämpliga och bindande rättsakter som måste tillämpas till alla delar i hela EU är direktiv rättsakter som enbart fastställer ett mål som alla medlemsstater måste uppnå. En harmoniserad lagstiftning har tydliggjort betydelsen av den inre marknaden på många områden och därmed konkretiserat principen om fri rörlighet för varor för specifika produkter. Trots detta har fördragsprincipernas grundläggande funktion som en central förankringspunkt och ett skyddsnät för den inre marknaden inte förändrats.

Dagens fria rörlighet för varor omfattar många politikområden och är väl anpassad till en ansvarsfull inre marknad som garanterar lätt tillgång till produkter av hög kvalitet, samtidigt som andra allmänna intressen ges ett starkt skydd.

2.   BESTÄMMELSERNA I FÖRDRAGET

De viktigaste bestämmelserna i fördraget som styr den fria rörligheten för varor är följande:

—

Artikel 34 i EUF-fördraget, som handlar om import inom EU och innehåller ett förbud mot kvantitativa restriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna. Denna artikel har följande lydelse: ”Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.”

—

Artikel 35 i EUF-fördraget, som handlar om export från en medlemsstat till en annan och innehåller samma förbud mot kvantitativa restriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan. Denna artikel har följande lydelse: ”Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.”

—

Artikel 36 i EUF-fördraget, där det anges vilka undantag från den inre marknadens friheter i artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget som av vissa särskilda skäl kan motiveras. Denna artikel har följande lydelse: ”Bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 ska inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.”

Fördragets kapitel om förbud mot kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna, även artikel 37 i EUF-fördraget, innehåller regler om anpassning av statliga monopol av kommersiell karaktär. Dess roll och förhållande till artiklarna 34–36 i EUF-fördraget beskrivs kortfattat i kapitel 6 i denna handledning, som också omfattar andra fördragsartiklar.

3.   TILLÄMPNINGSOMRÅDET FÖR ARTIKEL 34 I EUF-FÖRDRAGET

3.1   Allmänna villkor

3.1.1   Icke-harmoniserat område

Även om artiklarna 34–36 i EUF-fördraget utgör grunden för principen om fri rörlighet för varor, är de inte den enda rättsliga måttstocken för att bedöma de nationella åtgärdernas förenlighet med reglerna för den inre marknaden. Dessa fördragsartiklar gäller om en viss produkt inte omfattas eller endast delvis omfattas av EU:s harmoniserande lagstiftning. Detta skulle vara fallet om de tekniska specifikationerna för en viss produkt eller dess försäljningsvillkor är föremål för harmonisering genom direktiv eller förordningar som EU antagit. Huvudregeln är därför att när ett ärende har varit föremål för en uttömmande harmonisering på EU-nivå, ska alla nationella åtgärder som rör detta bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i denna harmoniseringsåtgärd och inte mot bakgrund av primärrätten (6). Vid felaktigt införlivande av sekundärlagstiftning som syftar till att undanröja hinder för den inre marknaden, får enskilda personer som har lidit skada på grund av sådant felaktigt införlivande emellertid förlita sig på fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor för att ställa medlemsstaten till ansvar för åsidosättande av unionsrätten (7).

Om sekundärlagstiftningen är relevant måste därför de nationella bestämmelserna som rör denna bedömas mot bakgrund av de harmoniserande bestämmelserna (8). Detta beror på att harmonisering av lagstiftningen kan ses som ett sätt att förverkliga principen om fri rörlighet för varor genom att konkreta rättigheter och skyldigheter införs för specifika produkter.

Detta framgår av mål C-292/12, Ragn-Sells, som rörde vissa kontraktshandlingar som en kommun upprättat under ett förfarande för tilldelning av en tjänstekoncession avseende insamling och transport av avfall som producerats inom kommunen. Domstolen konstaterade att eftersom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 (9) om avfallstransporter syftar till att tillhandahålla en harmoniserad uppsättning förfaranden som innebär att avfallstransporter kan begränsas för att skydda miljön, var det inte nödvändigt att undersöka den nationella åtgärdens överensstämmelse med artiklarna 34–36 i EUF-fördraget (10). Även efter flera årtionden av aktivt arbete från EU:s lagstiftare för att införa ett system med harmoniserade regler, har fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor inte blivit överflödiga. De har fortfarande ett ytterst stort tillämpningsområde. Det är inte ovanligt att vissa områden inte harmoniseras över huvud taget eller endast delvis harmoniseras. Om harmoniseringslagstiftningen inte kan fastställas eller inte är uttömmande, gäller artiklarna 34–36 i EUF-fördraget. I detta avseende fungerar fördragets artiklar som ett skyddsnät för att se till att alla hinder för handeln på den inre marknaden kan granskas och deras förenlighet med EU-rätten kontrolleras.

3.1.2   Innebörden av ”varor”

Artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget omfattar import och export av varor och produkter av alla slag. Alla varor kan omfattas av fördragets artiklar, förutsatt att de har ett ekonomiskt värde: ”Med varor avses enligt [...] fördraget produkter som kan värderas i pengar och som därmed kan vara föremål för kommersiella transaktioner” (11).

Domstolen har i sin rättspraxis förtydligat hur en viss produkt ska betecknas. Konstverk ska till exempel ses som varor (12). Mynt som inte längre är i omlopp ska också omfattas av definitionen för varor, liksom sedlar och innehavarcheckar (13), men inte gåvor in natura (14). Avfall ska betraktas som en vara, oavsett om det kan återvinnas eller återanvändas (15). El (16) och naturgas (17) betraktas också som varor, liksom människoblod, plasma och läkemedel som härrör från dessa (18).

Det är dock viktigt att göra rättslig åtskillnad mellan varor och tjänster enligt fördragets friheter (19). Även om exempelvis fisk utan tvekan är varor, omfattas inte fiskerättigheter och spinnfisketillstånd av principen om fri rörlighet för varor. De hänför sig i stället till ”tjänsteverksamhet” i den mening som avses i fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster (20). Om en statlig åtgärd påverkar både friheten att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för varor, kan domstolen pröva åtgärden i förhållande till båda friheterna. Till exempel i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, avseende en infrastrukturavgift och ett undantag från fordonsskatt för fordon registrerade i Tyskland, beaktade domstolen målet mot bakgrund av artikel 34 i EUF-fördraget och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 i EUF-fördraget. Domstolen beaktade även målet utifrån principerna om icke-diskriminering enligt artiklarna 18 och 92 i EUF-fördraget som förbjuder all diskriminering inom transportsektorn (21).

3.1.3   Adressater

Artiklarna 34–36 i EUF-fördraget rör åtgärder som medlemsstaterna vidtagit. Dessa bestämmelser har fått en vid tolkning för att inte vara bindande enbart för nationella myndigheter utan även för alla andra myndigheter i ett land, inklusive lokala och regionala myndigheter (22) liksom rättsliga eller administrativa organ i en medlemsstat (23). Detta omfattar naturligtvis åtgärder som vidtas av alla organ som enligt offentlig rätt utgör ”offentliga organ”. Dessutom får artiklarna 34–36 i EUF-fördraget tillämpas på åtgärder som icke-statliga aktörer vidtagit eller andra organ inrättat enligt privaträtten, förutsatt att de uppfyller vissa suveräna funktioner eller att verksamheten kan tillskrivas staten på annat sätt. De åtgärder som vidtas av en yrkesorganisation som tilldelats föreskrivande och disciplinära befogenheter genom nationell lagstiftning i förhållande till sin bransch kan alltså omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget (24).

Detsamma gäller verksamheter som bedrivs av privaträttsliga organ som har inrättats genom lag, i huvudsak finansieras av regeringen eller genom obligatoriska bidrag från företag inom en viss sektor och/eller vars medlemmar utses av de offentliga myndigheterna, eller som de offentliga myndigheterna utövar tillsyn över och som därför kan tillskrivas staten (25). I målet Fra.bo slog domstolen fast att artikel 34 i EUF-fördraget ska tillämpas övergripande på privaträttsliga certifieringsorgan. Produkter som certifierats av detta organ ansågs av nationella myndigheter vara förenliga med nationell lagstiftning. Och i kraft av denna behörighet, som förvärvats faktiskt, hade certifieringsorganet befogenhet att reglera införandet av produkter, i detta fall rörkopplingar av koppar, på den tyska marknaden (26). Domstolen har konstaterat att offentliga uttalanden från statstjänstemän, även om de inte har någon rättsverkan, kan tillskrivas en medlemsstat och utgöra ett hinder för den fria rörligheten för varor. En sådan situation kan i synnerhet uppstå om adressaten rimligen kan anta att det rör sig om ställningstaganden som statstjänstemannen gör med den auktoritet som följer av tjänsten (27).

Även om begreppet ”medlemsstat” har tolkats brett är det generellt inte tillämplig på rent ”privata” åtgärder eller åtgärder som vidtas av privatpersoner eller företag, eftersom dessa inte kan tillskrivas staten. I mål C-265/95, kommissionen mot Frankrike, betraktade domstolen emellertid Frankrikes underlåtenhet att vidta alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att förhindra skadliga verkningar orsakade av privatpersoner, i det här fallet franska jordbrukare som saboterat importerade jordbruksprodukter, som en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget jämförd med artikel 4.3 i EUF-fördraget (28). Även om begränsningen skedde till följd av enskilda personers agerande, konstaterades en medlemsstat ha brutit mot EU-lagstiftningen för att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda den fria rörligheten för dessa varor.

Slutligen har artikel 34 i EUF-fördraget också tillämpats på åtgärder som vidtagits av EU:s institutioner. Vad gäller domstolskontrollen av dessa krav måste det framhållas att EU-lagstiftaren ska ges stort utrymme för skönsmässig bedömning. Följaktligen kan lagligheten av en åtgärd som vidtagits av en EU-institution endast ifrågasättas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (29).

3.1.4   Aktiva och passiva åtgärder

Tillämpningen av artikel 34 i EUF-fördraget, som ofta beskrivs som en skyddsrätt, på nationella åtgärder som hämmar gränsöverskridande handel förutsätter nödvändigtvis ett statligt agerande. Till följd av detta består de åtgärder som omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget huvudsakligen av bindande bestämmelser i medlemsstaternas lagstiftning. Men även åtgärder som inte är bindande kan utgöra överträdelser av artikel 34 i EUF-fördraget (30). Detta gäller administrativa förfaranden som kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för varor om de är tillräckligt utbredda och allmängiltiga (31).

Här följer några exempel på administrativ praxis som betraktats som åtgärder med motsvarande verkan av domstolen: en systematisk vägran att bevilja typgodkännande för frankeringsmaskiner, som till sin natur betraktades som protektionistisk och diskriminerande (32); systematisk klassificering som läkemedel efter funktion och, i avsaknad av godkännande för försäljning, tillbakadragande från marknaden av medicinalväxtbaserade produkter som lagligen produceras eller saluförs som kosttillskott eller dietprodukter i andra medlemsstater (33); automatisk klassificering av vitaminpreparat som läkemedel efter att de lagligen tillverkats eller saluförts som kosttillskott i de andra medlemsstaterna om de innehåller tre gånger mer vitamin (34); krav på att berikade livsmedel som lagligen produceras eller saluförs i andra medlemsstater får saluföras i Danmark endast om det visas att sådana berikade livsmedel tillgodoser ett behov hos den danska befolkningen (35).

Mot bakgrund av medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 4.3 i EUF-fördraget, som kräver att de vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa uppfyllandet av skyldigheterna i fördraget och en ändamålsenlig verkan av unionsrätten, har domstolen konstaterat att artikel 34 i EUF-fördraget inte bara förbjuder statliga åtgärder som innebär en överträdelse, utan även passivitet. Detta kan uppstå om en medlemsstat avstår från att vidta de åtgärder som krävs för att hantera hinder för den fria rörligheten för varor. Det berörda hindret kan dessutom till och med härröra från enskilda personers agerande. I mål C-265/95 hölls Frankrike ansvarigt för åtgärder från inhemska jordbrukare som försökte begränsa importen av jordbruksvaror från angränsande medlemsstater genom att hejda lastbilar som transporterade dessa varor eller förstöra deras last. De nationella myndigheternas underlåtenhet att ingripa mot dessa handlingar betraktades som en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget, eftersom medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa fri rörlighet för produkter på deras territorium genom att vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att förhindra eventuella begränsningar till följd av enskilda personers agerande (36).

Artikel 34 i EUF-fördraget kan dessutom innebära att medlemsstaten har en skyldighet att nå ett visst resultat. Medlemsstaten bryter mot denna skyldighet om målen inte uppnås på grund av inaktivitet eller bristande aktivitet. I till exempel mål C-309/02 fastslog domstolen i ett förhandsavgörande att Tysklands regler stred mot artikel 34 i EUF-fördraget då de inte säkerställde att privata parter effektivt kunde delta i ett tyskt obligatoriskt system för returnering av engångsförpackningar för drycker (37).

3.2   Territoriellt tillämpningsområde

Skyldigheten att respektera bestämmelserna i artiklarna 34–36 i EUF-fördraget gäller EU:s samtliga medlemsstater. Fördragets bestämmelser gäller även för europeiska territorier för vars yttre förbindelser en medlemsstat är ansvarig och även för utomeuropeiska territorier som är beroende av eller på annat sätt associeras med en medlemsstat (38).

För en detaljerad redogörelse för de territorier som omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget, se bilagan till denna handledning.

När det gäller Eftaländer som är avtalsslutande parter i EES-avtalet samt Turkiet, regleras handeln med varor mellan dessa länder och medlemsstaterna av bestämmelserna i särskilda avtal och inte av dem i EUF-fördraget. Produkter som avses i artikel 8.3 i EES-avtalet och med ursprung i Island, Liechtenstein och Norge åtnjuter därför fri rörlighet i EU i enlighet med artikel 11 i EES-avtalet. Industriprodukter från Turkiet omfattas av fri rörlighet i EU enligt artiklarna 5–7 i beslut nr 1/95 av associeringsrådet för EG och Turkiet om implementeringen av den slutliga fasen av tullunionen (39).

3.3   Gränsöverskridande handel

Tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget är begränsat till handelshinder mellan medlemsstaterna. Ett gränsöverskridande element är därför en nödvändig förutsättning för att ett ärende ska kunna bedömas enligt denna bestämmelse. Enbart nationella åtgärder, som endast påverkar inhemska varor, faller utanför tillämpningsområde för artiklarna 34–36 i EUF-fördraget. För att en åtgärd ska kunna uppfylla det gränsöverskridande kravet räcker det att den antingen indirekt hindrar eller kan hindra handeln inom EU (40).

Teoretiskt sett hindrar inte den erfordrade gränsöverskridande delen av fördragets bestämmelser medlemsstaterna från att behandla sina inhemska produkter mindre fördelaktigt än importerade produkter (”omvänd diskriminering”), även om det är osannolikt att detta sker i praktiken. Även om artikel 34 i EUF-fördraget är tillämplig om en inhemsk produkt återimporteras, dvs. lämnar medlemsstaten men importeras tillbaka (41), gäller den inte i de fall då det enda syftet med återimporten är att kringgå de nationella bestämmelserna (42).

Kravet på gränsöverskridande handel kan även uppfyllas om produkten bara transiteras genom medlemsstaten i fråga. I detta avseende ges i artikel 36 i EUF-fördraget en tydlig hänvisning till att restriktionerna för ”varor under transitering” omfattas av bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget.

Principen om fri rörlighet för varor gäller produkter från medlemsstater och produkter från tredjeländer som är i fri omsättning i medlemsstaterna. I artikel 29 i EUF-fördraget anges att produkter från tredjeländer anses vara i fri omsättning i en medlemsstat under förutsättning att importformaliteterna har uppfyllts och relevanta tullar har påförts. I mål C-30/01, kommissionen mot Förenade kungariket, bekräftade domstolen att åtgärder som vidtas för handel inom unionen enligt artikel 29.2 i EUF-fördraget tillämpas på samma sätt på produkter med ursprung i medlemsstaterna som på de som härrör från tredjeland (43).

Enligt fast rättspraxis faller inte en nationell åtgärd utanför tillämpningsområdet för förbudet i artiklarna 34–35 i EUF-fördraget endast på grund av att det hinder som den skapar är litet och att det är möjligt att saluföra produkterna på andra sätt (44). Även om en åtgärd är av relativt liten ekonomisk betydelse, endast är tillämplig på en mycket begränsad geografisk del av det nationella territoriet (45) eller endast påverkar ett begränsat antal importer/exporter eller ekonomiska aktörer, kan den utgöra en förbjuden åtgärd med motsvarande verkan.

Statliga åtgärder som är alltför osäkra och indirekta för att ha en begränsande inverkan på handeln mellan medlemsstaterna kan dock skiljas från ovanstående (46). I mål C-297/05 ansåg domstolen till exempel att Nederländernas administrativa förfarande som omfattade identifiering av fordon som importerats till landet före registrering ”[osannolikt skulle] ha någon avskräckande inverkan på import av fordon till Nederländerna eller medföra att sådan import blir mindre fördelaktig” (47). Denna åtgärd omfattades således inte av artikel 34 i EUF-fördraget.

3.4   Typer av restriktioner enligt artikel 34 i EUF-fördraget

3.4.1   Kvantitativa restriktioner

Kvantitativa restriktioner har definierats som åtgärder som avser totala eller partiella förbud mot import, export eller transitering (48). Exempel på sådana åtgärder inbegriper ett uttryckligt importförbud eller ett kvotsystem (49). Med andra ord tillämpas kvantitativa begränsningar när vissa tak för import eller export har nåtts. Det är emellertid så att endast tullfria kvoter omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget, eftersom tullkvoter omfattas av artikel 30 i EUF-fördraget, som förbjuder import- och exporttull och avgifter med motsvarande effekt.

En kvantitativ begränsning kan grundas på lagbestämmelser eller enbart på administrativ praxis. Även ett förtäckt eller dolt kvotsystem kommer således att fångas upp av artikel 34 i EUF-fördraget.

3.4.2   Åtgärder med motsvarande verkan

Begreppet ”åtgärd med motsvarande verkan” har en mycket bredare räckvidd än en kvantitativ restriktion. Även om det är svårt att dra en exakt gräns mellan kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, har detta inte någon större praktisk betydelse eftersom kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan i allmänhet omfattas av samma regler.

I domen i målet Dassonville redogjorde domstolen för en tolkning av innebörden och omfattningen av åtgärder med motsvarande verkan (50):

Denna definition har med smärre variationer bekräftats i domstolens rättspraxis. Begreppet handelsregler förekommer vanligtvis inte nuförtiden, eftersom Dassonville-formeln faktiskt inte är begränsad till handelsregler utan även omfattar till exempel tekniska bestämmelser och till och med icke bindande rättsakter.

I målet Dassonville betonade domstolen att det viktigaste för att avgöra om en nationell åtgärd omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget är dess effekt ([...] som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt [...]) (51). Följaktligen finns det inget behov av ett diskriminerande inslag för att en nationell åtgärd ska kunna omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget.

I sin vägledande dom i målet Cassis de Dijon (52) bekräftade domstolen detta synsätt. Genom att erkänna att skillnaderna mellan medlemsstaternas nationella bestämmelser skulle kunna hämma handeln med varor, bekräftade domstolen att artikel 34 i EUF-fördraget också skulle kunna omfatta nationella åtgärder som i lika hög grad gäller för inhemska och importerade varor. I detta fall kunde medlemsstaterna göra ett undantag genom att tillämpa inte bara artikel 36 i EUF-fördraget utan även tvingande hänsyn, ett koncept som slogs fast för första gången i just denna dom.

Sammanfattningsvis är artikel 34 i EUF-fördraget tillämplig på nationella åtgärder som diskriminerar mot importerade varor (åtgärder tillämpliga med åtskillnad) och nationella åtgärder som enligt lag förefaller gälla inhemska och importerade varor på samma sätt, men som i praktiken medför en ytterligare börda för importerade varor (åtgärder tillämpliga utan åtskillnad) (53). Denna börda beror på att de importerade varorna måste vara förenliga med två uppsättningar regler – dels reglerna i tillverkningslandet, dels reglerna i importlandet.

Därefter har åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion också kommit att omfatta övriga åtgärder som kan hindra marknadstillträde (54). I detta avseende har domstolen i målet kommissionen mot Spanien (55) konstaterat följande: ”Det framgår tydligt av rättspraxis att en åtgärd, även om den inte har till syfte eller för verkan att behandla produkter från andra medlemsstater mindre förmånligt, omfattas av begreppet åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, i enlighet med artikel 34 i EUF-fördraget, om den hindrar tillträdet till marknaden i en medlemsstat för varor med ursprung i andra medlemsstater.”

Antagandet som underbygger det så kallade marknadstillträdestestet är att tillträdesvillkoren på något sätt är svårare för importerade produkter. Domstolen betonar ofta bedömningen av huruvida den berörda åtgärden kan ha betydande inflytande över konsumenternas beteende genom att göra det mindre attraktivt att köpa en importerad produkt (56).

Definitionen av åtgärder med motsvarande verkan är därför bred och utvecklas ständigt. Domstolen slog till exempel fast i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, att en infrastrukturavgift och ett undantag från fordonsskatt för fordon registrerade i Tyskland, kunde begränsa tillträdet till den tyska marknaden för varor från andra medlemsstater och därmed utgjorde en begränsning av den fria rörligheten för varor. Domstolen påpekade att även om infrastrukturavgiften inte togs ut på varor som transporterades som sådana, kunde den ändå påverka varor som levereras via personbilar som väger upp till 3,5 ton och som är registrerade i en annan medlemsstat än Tyskland (57).

Mål C-573/12, Ålands Vindkraft, som gällde ett nationellt stödsystem för grön el, är ett annat exempel på den dynamiska karaktär som inryms av begreppet åtgärd med motsvarande verkan. Certifikat som utfärdades enligt systemet tilldelades enbart åt svenska producenter av förnybar energi, även om elen de sålde eller använde kan ha inbegripit importerad el. Domstolen slog fast att ett sådant system kan hindra, åtminstone indirekt och potentiellt, import av (grön) el från andra medlemsstater. Domstolen påpekade att en medlemsstats underlåtenhet att vidta lämpliga åtgärder för att motverka hinder för den fria rörligheten för varor som uppstått lika sannolikt kan hindra handeln inom EU som en positiv handling. Domstolen slog därför fast att lagstiftningen i fråga utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion (58).

3.4.2.1   Restriktioner i fråga om användning

En kategori av restriktioner har utarbetats i domstolens rättspraxis ganska nyligen, nämligen restriktioner i fråga om användning. Denna typ av restriktioner är nationella regler som möjliggör försäljning av en produkt samtidigt som de i viss utsträckning leder till restriktioner av produktens användningsområde. Restriktioner i fråga om användning kan omfatta restriktioner som rör den särskilda användningens syfte eller metod, användningens kontext eller tidpunkt, användningens omfattning eller vilka typer av användning det rör sig om. Sådana åtgärder kan under vissa omständigheter utgöra åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion.

Tre mål kan nämnas som rör denna fråga. Det första målet, kommissionen mot Portugal (59), gällde en portugisisk lag enligt vilken det var förbjudet att anbringa solskyddsfilm på glasrutor på motorfordon. Kommissionen hävdade att eventuella intressenter, såväl näringsidkare som privatpersoner, inte skulle köpa en sådan solskyddsfilm eftersom de visste att de inte fick anbringa den på glasrutor på motorfordon (60). Domstolen föreföll godta argumentet och konstaterade att ”[...] eventuella intressenter, vare sig de är näringsidkare eller privatpersoner, i praktiken saknar intresse av att köpa solskyddsfilm, eftersom de vet att det är förbjudet att anbringa den på vindrutan och på glasrutorna intill passagerarsätena på motorfordon.” (61) Till följd av detta fann domstolen att Portugal hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 34 i EUF-fördraget.

Det andra målet, kommissionen mot Italien (62), handlade om huruvida Italien, genom att behålla sina bestämmelser om förbud mot att använda släpvagnar på motorcyklar, hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Vad gäller släpvagnar som är speciellt tillverkade för motorcyklar konstaterade domstolen att möjligheten att använda dessa släpvagnar på något annat sätt än tillsammans med motorcyklar är marginella, och att konsumenter, som visste att de inte fick använda sin motorcykel tillsammans med släpvagn som är speciellt tillverkad för motorcyklar, i praktiken skulle sakna intresse av att köpa en sådan släpvagn (63). Därför utgjorde det berörda förbudet en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget.

Det tredje målet, Mickelsson och Roos (64), rörde en begäran om förhandsavgörande i vilken frågan ställdes om artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget utgjorde ett hinder för de svenska bestämmelserna om användning av vattenskoter. Enligt de svenska bestämmelserna var det förbjudet att använda vattenskotrar på vattenvägar som inte bedömdes vara allmänna farleder och användandet på vattenområden där länsstyrelsen inte hade givit tillstånd var förbjudet och straffbart med böter. Domstolen konstaterade att om sådana regler har till följd att användare av vattenskoter hindras från att bruka varorna på avsett sätt eller kraftigt begränsar deras användning, utgör de hinder för dessa varors tillträde till den inhemska marknaden. Eftersom de faktiska möjligheterna att använda vattenskotrar i Sverige endast var marginella, utgjorde de nationella reglerna åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner (65). Domstolen slog emellertid fast att de nationella bestämmelserna kunde motiveras av miljöskyddsskäl om vissa ytterligare krav uppfylldes (66). I målet Sandström utvecklade domstolen villkoren enligt vilka ett förbud mot att använda vattenskoter på andra vatten än utsedda vattenvägar kan tillåtas (67).

Som framgår ovan styrs bedömningen av restriktioner i fråga om användning av marknadstillträdestestet. Förutom att bedöma åtgärdens marknadseffekter bedömer domstolen även vilka effekter den kan ha på konsumenternas beteende. Detta kan sammanfattas med att åtgärder som innebär ett totalförbud mot användningen av en viss produkt, som förhindrar att produkten används för dess specifika och avsedda ändamål eller som i hög grad begränsar dess användning, kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget.

3.4.2.2   Diskriminerande försäljningsformer

Nästan tjugo år efter målet Dassonville ansåg domstolen det nödvändigt att se över sin rättspraxis gällande omfattningen av ”åtgärder med motsvarande verkan” enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Domstolen myntade således begreppet försäljningsformer i den tongivande domen i målet Keck och Mithouard, som rörde fransk lagstiftning som förbjuder återförsäljning med förlust (68). Domstolen konstaterade att ”tillämpningen på varor från andra medlemsstater av nationella bestämmelser, som begränsar eller förbjuder vissa försäljningsformer, i motsats till vad domstolen hittills slagit fast inte ägnad att direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i Dassonville-domen [...] förutsatt att

1.	dessa bestämmelser gäller för samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och [...]

2.	de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.” (69)

Bestämmelser rörande krav sådana varor ska uppfylla behandlas fortfarande enligt domstolens Cassis de Dijon-praxis och anses därför av sig själva falla inom ramen för artikel 34 i EUF-fördraget. I motsats till detta faller försäljningsformer inom tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget endast på villkor att den part som gör gällande en överträdelse kan bevisa att de innebär diskriminering på grundval av produktens ursprung, antingen rättsligt eller i praktiken.

I mål C-591/17, Republiken Österrike, beskrev domstolen försäljningsformer som nationella regler som rör de former enligt vilka produkter får säljas (70). Försäljningsformer omfattar därmed åtgärder som rör villkoren och metoderna för saluföring (se avsnitt 4.6), (71) tidpunkten för varuförsäljningen, (72) platsen för varuförsäljningen eller begränsningar gällande vem som kan sälja varorna (73), samt i vissa fall åtgärder som rör produktprissättning (se avsnitt 4.4) (74). Det är relativt lättare att förstå vilka typer av åtgärder som berör produkternas egenskaper än vilka typer av åtgärder som utgör försäljningsformer. Åtgärder som rör en produkts egenskaper kan till exempel vara åtgärder rörande dess form, storlek, vikt, sammansättning, utformning eller identifiering (se avsnitt 4.7).

Här följer ett exempel på ovanstående: Domstolen slog i målet Alfa Vita (75) fast att nationell lagstiftning, som innebar att försäljningen av ”bake-off”-produkter omfattas av samma krav som de som gäller tillverkning och saluföring av traditionellt bröd och bageriprodukter, stred mot artikel 34 i EUF-fördraget och inte kunde betraktas som en försäljningsform. Domstolen drog denna slutsats eftersom kraven på att försäljare av ”bake-off”-produkter ska uppfylla alla de krav som ställs på traditionella bagerier inte beaktade dessa produkters särskilda karaktär och medförde ytterligare kostnader, vilket gjorde det svårare att saluföra dessa produkter (76).

Vissa förfaranden eller skyldigheter som inte berör produkten eller förpackningen kan anses utgöra en försäljningsform, vilket visas i domen i målet Sapod Audic och Eco-Emballages (77). Enligt de nationella åtgärderna i fråga var tillverkarna eller importörerna skyldiga att bidra till eller ombesörja bortskaffandet av allt sitt förpackningsavfall. Domstolen påpekade att åtgärden endast införde ”en allmän skyldighet att identifiera de förpackningar som omhändertas för bortskaffande av ett auktoriserat företag” (78). Domstolen konstaterade därför att den ”hänvisar den skyldighet som bestämmelsen innehåller inte till produkten eller dess förpackning och avser därför inte en föreskrift beträffande de villkor som varorna ska uppfylla, till exempel beträffande etikettering eller förpackning” (79). Till följd av detta kan bestämmelsen betraktas som en försäljningsform.

Sammanfattningsvis är försäljningsformer åtgärder som är förknippade med saluföringen av varan snarare än med varans egenskaper (80), och som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget om de uppfyller de två kumulativa villkor som fastställs i domen i målet Keck som förklarades ovan.

3.5   Principen om ömsesidigt erkännande

Tekniska hinder för den fria rörligheten för varor kan uppstå när nationella myndigheter tillämpar nationella bestämmelser genom vilka krav fastställs som ska uppfyllas av varor som lagligen saluförs i andra medlemsstater. Med varor som ”lagligen [saluförs] i en annan medlemsstat ” menas en vara eller varutyp som uppfyller gällande regler i den medlemsstaten eller som inte omfattas av några sådana regler i den medlemsstaten, och tillhandahålls slutanvändare i den medlemsstaten. Om nationella bestämmelser inte genomför EU:s sekundärrätt utgör de tekniska hinder för vilka artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget gäller, även om dessa regler gäller utan åtskillnad för alla produkter.

Principen om ömsesidigt erkännande etablerades genom domstolens rättspraxis. I domen i målet Cassis de Dijon (81) fastställde domstolen att nationella bestämmelser, i avsaknad av harmonisering, som fastställer krav (t.ex. de som rör beteckning, form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, märkning, förpackning) som ska uppfyllas av varor från andra medlemsstater där de lagligen tillverkas och saluförs, är ett hinder för varors fria rörlighet och utgör åtgärder av motsvarande verkan, vilket är förbjudet enligt artikel 34 i EUF-fördraget.

Enligt principen om ömsesidigt erkännande bör ett företag, om det lagligen säljer en produkt i en medlemsstat, i enlighet med tillämpliga nationella tekniska regler i den medlemsstaten, kunna sälja produkten i andra medlemsstater utan att behöva anpassa sig till de nationella bestämmelserna i den importerande medlemsstaten.

Därför kan de mottagande medlemsstaterna i princip inte begränsa eller förneka utsläppandet på marknaden av varor som inte omfattas av EU-harmonisering och som lagligen saluförs i en annan medlemsstat, även om de tillverkades enligt tekniska regler och kvalitetsregler som skiljer sig från dem som måste uppfyllas av inhemska produkter. Detsamma gäller om det inte finns några tekniska regler som är tillämpliga på produkten i ursprungsmedlemsstaten.

Principen är dock inte absolut: en begränsning kan motiveras med ett mål av allmänintresse.

Följaktligen bör ömsesidigt erkännande inte ses som något som innebär lägre hälso-, miljö- eller säkerhetsstandarder, eller som en begränsning av de nationella myndigheternas marknadsövervakningskapacitet, utan snarare som en noggrann balans mellan fri rörlighet för varor och mål av allmänintresse. Medlemsstaterna måste endast följa principen om det legitima allmänintresse som omfattas av deras tillämpliga nationella tekniska regel är skyddat på lämpligt sätt.

Undantag till den fria rörligheten för varor ska tolkas snävt (82). Hinder kan endast motiveras om de nationella åtgärderna är nödvändiga för att uppfylla tvingande hänsyn eller något av de intressen som anges i artikel 36 i EUF-fördraget och står i proportion till det berättigade mål som eftersträvas. Detta sammanfattas väl i en nyligen avkunnad dom från domstolen, som avsåg vägran att erkänna vissa kontrollstämplar, enligt följande:

I samma mål konstaterade domstolen också att principen om ömsesidigt erkännande inte kan tillämpas på handel inom EU för varor med ursprung från tredjeland och som är i fri omsättning, om de inte lagligen har saluförts inom en medlemsstats territorium innan de har exporterats till en annan medlemsstat än den där de är i fri omsättning (84).

Sammanfattningsvis är således undantag från principen om ömsesidigt erkännande som tillämpas på det icke-harmoniserade området möjliga.

1)	Den allmänna regeln är att produkter som lagligen saluförs i en annan medlemsstat har rätten till fri rörlighet.

2)

Den allmänna regeln är inte tillämplig om den mottagande medlemsstaten kan bevisa att det är nödvändigt att införa egna tekniska regler för de berörda produkterna på grundval av de skäl som anges i artikel 36 i EUF-fördraget eller i de tvingande hänsyn som utvecklats i domstolens rättspraxis, under förutsättning att proportionalitetsprincipen följs.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 (85) om ömsesidigt erkännande av varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat gäller från och med den 19 april 2020. Den ersätter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 (86) om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat.

4.   TYP AV ÅTGÄRDER

Åtgärder med motsvarande verkan enligt artikel 34 i EUF-fördraget tar sig uttryck på många olika sätt. Ibland rör det sig om mycket tydliga åtgärder som särskilt inriktas på import eller behandlar inhemska varor fördelaktigt, och ibland är det fråga om oväntade bieffekter av allmänna politiska beslut. Under de senaste årtiondena har vissa typer av åtgärder framträtt upprepade gånger i rättspraxis och den praktiska tillämpningen av artiklarna 34–36 i EUF-fördraget i samband med överträdelseförfaranden. Några av dem beskrivs nedan.

4.1   Nationella importbestämmelser (importlicenser, inspektioner och kontroll)

Nationella åtgärder som direkt rör import av produkter från andra medlemsstater kan försvåra importen och betraktas därför ofta som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner som strider mot artikel 34 i EUF-fördraget. Här är skyldigheten att erhålla importlicens innan varor importeras ett tydligt exempel. Eftersom formella förfaranden av detta slag kan orsaka förseningar, även om licenser beviljas automatiskt och den berörda medlemsstaten inte avser förbehålla sig rätten att neka beviljandet av en licens, kan en sådan skyldighet strida mot artikel 34 i EUF-fördraget (87).

Inspektioner och kontroller, såsom veterinärkontroller, sanitära kontroller, fytosanitära kontroller och andra kontroller, inklusive tullkontroller på importerade (och exporterade) produkter anses vara åtgärder med motsvarande verkan enligt artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget (88). Sådana inspektioner försvårar import och export och gör det dyrare på grund av de förseningar som inspektionerna medför och de extra transportkostnader som näringsidkaren därför kan drabbas av.

Upprättandet av den inre marknaden den 1 januari 1993 avskaffade i stort sett de återkommande gränskontrollerna för varor. Sedan dess får medlemsstaterna inte utföra kontroller vid sina gränser om de inte utgör en del av ett allmänt kontrollsystem som sker i liknande utsträckning inom det nationella territoriet och/eller om de utför stickprovskontroller. Oavsett var sådana kontroller äger rum betraktas de dock fortfarande som åtgärder med motsvarande verkan om de innebär systematisk kontroll av importerade produkter (89). De kan endast undantagsvis motiveras, om strikta villkor är uppfyllda (90).

4.2   Skyldighet att utse en företrädare eller att tillhandahålla lagringsanläggningar i den importerande medlemsstaten

Domstolen konstaterade att skyldigheten för en importör att ha en verksamhetsplats i den mottagande medlemsstaten för varor direkt strider mot artiklarna om fri rörlighet för varor på den inre marknaden. Domstolen fann att man genom att ålägga företag i andra medlemsstater att bekosta inrättandet av en företrädare i importmedlemsstaten gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för vissa företag, särskilt små och medelstora företag, att få tillträde till denna medlemsstats marknad (91). En skyldighet att utse en företrädare eller agent eller att inrätta en sekundär anläggning, ett kontor eller en lagringsanläggning i den importerande medlemsstaten strider i allmänhet också mot artikel 34 i EUF-fördraget.

Vissa medlemsstater har försökt att motivera sådana krav genom att hävda att de behövs för att se till att bestämmelserna om allmänhetens intresse tillvaratas korrekt, inbegripet straffrättsligt skadeståndsansvar i vissa fall. Domstolen har avvisat detta argument. Domstolen ansåg att även om varje medlemsstat har rätt att vidta lämpliga åtgärder inom sitt territorium för att säkerställa skyddet av den allmänna ordningen, är sådana åtgärder endast motiverade om vissa villkor uppfylls. Det måste fastställas att sådana åtgärder är nödvändiga för att uppfylla legitima skäl av allmänintresse och att detta inte kan uppnås genom medel som begränsar den fria rörligheten för varor till mindre grad (92). Domstolen konstaterade att ”även om straffrättsliga påföljder kan ha en avskräckande verkan när det gäller det beteende som de avser kan denna verkan inte garanteras och stärks under alla omständigheter inte [...] enbart av närvaron på det nationella territoriet av en person som är en laglig representant för tillverkaren” (93). Med hänsyn till målen av allmänintresse innebär således föreskriften att en företrädare ska inrättas på det nationella territoriet inte tillräckligt med ytterligare garantier för att motivera ett undantag från förbudet i artikel 34 i EUF-fördraget.

Nationella krav som reglerar lagerhållning eller förvaring av importerade varor kan också utgöra en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget om dessa nationella åtgärder påverkar importerade produkter på ett diskriminerande sätt jämfört med inhemska produkter. Detta skulle omfatta alla regler som förbjuder, begränsar eller kräver lagring av endast importerade varor. En nationell åtgärd som kräver att importerade vinbaserade spritdrycker lagras i minst sex månader för att kunna få en viss kvalitetsbeteckning utgör enligt domstolen en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion (94).

Liknande hinder för handeln med varor skulle kunna skapas av alla nationella bestämmelser som helt eller delvis begränsar användningen av förvaringsmöjligheter till enbart inhemska produkter, eller som gör lagerhållningen av importerade produkter föremål för villkor som är annorlunda än dem som gäller för inhemska produkter och som är svårare att uppfylla. Följaktligen kan en nationell bestämmelse som främjar lagerhållning av inhemskt tillverkade produkter utgöra hinder för den fria rörligheten för varor enligt artikel 34 i EUF-fördraget.

4.3   Nationella förbud mot särskilda produkter/ämnen

Ett förbud mot saluföring av en viss produkt eller ett visst ämne är den mest restriktiva åtgärd som en medlemsstat kan anta med tanke på den fria rörligheten för varor. De flesta varor som omfattas av nationella förbud är livsmedel, såsom vitaminer och andra kosttillskott (95) och kemiska ämnen (96).

De motiveringar som oftast åberopas av medlemsstaterna för dessa stränga åtgärder är skydd för människors, djurs och växters hälsa och liv i enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget, och de tvingande hänsyn som utvecklats i domstolens rättspraxis, exempelvis skyddandet av miljön. Ofta kombineras dessa motiv. Den medlemsstat som inför ett nationellt förbud mot en produkt/ett ämne måste visa att åtgärden är nödvändig och, i förekommande fall, att saluföringen av de berörda produkterna utgör en allmän folkhälsorisk och att bestämmelserna är förenliga med proportionalitetsprincipen (97). Detta inbegriper att tillhandahålla alla relevanta bevis, såsom tekniska, vetenskapliga, statistiska eller näringsmässiga uppgifter (98). I målet Humanplasma ansågs denna åtgärd gå utöver vad som var nödvändigt, även om målet med restriktionen var att säkerställa kvaliteten och säkerheten vad gäller blod och blodkomponenter, och därigenom folkhälsan (99).

Det är dessutom upp till medlemsstaten att bevisa att det angivna målet inte kan uppnås med andra medel som har mindre begränsande effekt på handeln inom EU (100). När det gäller det franska förbudet mot tillsats i drycker av koffein över en viss nivå konstaterade till exempel domstolen att ”[l]ämplig märkning, som ger konsumenterna upplysningar om de berikade livsmedlens art, vilka ingredienser som ingår däri samt deras egenskaper, skulle emellertid kunna möjliggöra för konsumenterna, vilka skulle kunna utsättas för ett alltför högt intag av ett näringsämne som tillsatts i dessa livsmedel, att själva avgöra om de skall konsumera dessa” (101). Domstolen fann därför att förbudet mot tillsats av koffein över en viss gräns inte var den minst restriktiva åtgärd som fanns tillgänglig och att det därför inte var nödvändig för att uppnå målet om konsumentskydd.

Domen i målet Danish Vitamins (102) rörde Danmarks förvaltningspraxis att förbjuda berikning av livsmedel med vitaminer och mineraler om det inte kan styrkas att detta näringsberikande uppfyller ett behov hos den danska befolkningen. Domstolen höll ursprungligen med om att det var upp till Danmark att själv fatta beslut om den avsedda skyddsnivån för människors hälsa och liv, med hänsyn till proportionalitetsprincipens tillämplighet. Domstolen konstaterade emellertid att det ålåg danska myndigheter att ”i varje enskilt fall, mot bakgrund av de nationella kostvanorna och med hänsyn till resultaten av internationell vetenskaplig forskning, visa att den nationella lagstiftningen är nödvändig för att effektivt skydda de intressen som anges” och ”att saluföringen av de aktuella produkterna medför en verklig risk för folkhälsan” (103). Slutligen drog domstolen slutsatsen att åtgärden inte kunde motiveras på grundval av en ”verklig risk för folkhälsan”, vilket skulle ha krävt en detaljerad bedömning från fall till fall av effekterna av att tillsätta mineraler och vitaminer i livsmedel (104).

I allmänhet har domstolen haft en restriktiv hållning till denna typ av åtgärder. På områden där forskarna är oense om en specifik produkts eller ämnes inverkan på exempelvis folkhälsan eller miljön har det varit svårare för domstolen att avvisa sådana förbud (105). I dessa fall spelar även den så kallade försiktighetsprincipen en viktig roll i domstolens övergripande bedömning av målet (106).

Situationer kan också uppstå i fall som rör skyddet av folkhälsan där medlemsstaterna inte förbjuder att en produkt eller ett ämne som är godkänt i en annan medlemsstat läggs till direkt, utan helt enkelt kräver ett förhandstillstånd för tillsatsen. I dessa fall kommer medlemsstaterna endast att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten om sådana förfaranden är tillgängliga och kan slutföras inom rimlig tid samt om förbudet av en produkt kan bestridas inför nationella domstolar. Förfarandet ska uttryckligen föreskrivas i en åtgärd av allmän tillämpning som är bindande för de nationella myndigheterna i medlemsstaten. De utmärkande dragen för detta ”förenklade förfarande” fastställdes av domstolen i domen i målet C-344/90 (107).

4.4   Prisåtgärder

Även om fördraget inte innehåller särskilda bestämmelser om nationella föreskrifter gällande priskontroll, har domstolen vid flera tillfällen tillämpat artikel 34 i EUF-fördraget på nationella bestämmelser om priskontroll.

Sådana bestämmelser omfattar ett antal åtgärder: minimi- och maxpriser, prisstopp, en minsta och högsta gräns för vinstmarginaler och prisbindning.

Minimipris: Ett minimipris knutet till ett visst belopp kan, oavsett om det utan åtskillnad tillämpas för inhemska och importerade produkter, begränsa importen genom att hindra att det lägre inköpspriset avspeglas i detaljhandelspriset. Detta hindrar importörer från att utnyttja sina konkurrensfördelar och är därmed en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 34 i EUF-fördraget, eftersom konsumenten inte kan dra nytta av priset (108). Minimipriserna kan dock regleras på EU-nivå, till exempel med nationell lagstiftning om fastställande av minimipriser för tobak, vilket bör övervägas mot bakgrund av rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (109).

I mål C-221/15, Colruyt, som gällde prissättningen av tobaksvaror i Belgien, slog domstolen fast att nationell lagstiftning som förbjuder detaljhandlare att sälja tobaksvaror till ett enhetspris som är lägre än det pris som anges av tillverkaren eller importören som anbringats på produkten, i den mån detta pris fritt fastställdes av den senare, inte förhindras enligt artikel 34 i EUF-fördraget (110). Domstolen ansåg här att minimipriser för tobaksvaror utgör en viss säljform som tillämpas på samtliga berörda näringsidkare som verkar på det nationella territoriet och som inte hindrar tillgång till den belgiska marknaden för tobaksvaror från en annan medlemsstat i högre utsträckning än den hindrar inhemska tobaksvarors tillgång.

I målet Scottish Whiskey Association övervägde domstolen huruvida den skotska regeringen hade brutit mot artikel 34 i EUF-fördraget genom att införa minimipriser per enhet alkohol. Åtgärderna syftade till att undanröja mycket billig alkohol från marknaden och motiverades av folkhälsoskäl. Domstolen slog fast att det faktum att den nationella lagstiftningen förhindrade att det lägre inköpspriset på importerade produkter återspeglas i försäljningspriset för konsumenten utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan (111).

Maxpris: Före målet Keck ansåg domstolen att även om ett maxpris, som utan åtskillnad tillämpas på både inhemska och importerade produkter, inte i sig utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, kan det få sådana följder om priset fastställs på en nivå som gör försäljningen av de importerade varorna antingen omöjlig eller svårare än försäljningen av den inhemska produkten. Maxpriset kan undanröja eventuella konkurrensfördelar för importerade varor och/eller leda till att transportkostnaderna som en importör betalar försummas, om maxpriset sätts för lågt (112).

Prisstopp: Före domen i mål Keck (se avsnitt 3.4.2.2) ansåg domstolen i sin tidiga rättspraxis att prisstopp som är tillämpliga på samma sätt för nationella produkter som importerade produkter inte i sig utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion. De kan emellertid få en sådan faktisk effekt om priserna ligger på en sådan nivå att saluföringen av importerade varor antingen blir omöjlig eller svårare än saluföringen av inhemska produkter (113). Detta är fallet om importörer inte kan saluföra produkter utan att gå med förlust.

Gränser för lägsta och högsta vinstmarginaler: Dessa marginaler fastställs till ett visst belopp i stället för som en procentandel av inköpspriset. Enligt EU-domstolens rättspraxis före målet Keck skulle dessa marginaler inte nödvändigtvis utgöra en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Detsamma skulle gälla en fast vinstmarginal i detaljhandelsledet, som är en andel av detaljhandelspriset som tillverkaren fritt har fastställt, åtminstone när det utgör tillräcklig ersättning för detaljhandlaren. En maximal vinstmarginal som fastställs till ett enda belopp som tillämpas på både inhemska och importerade produkter men som inte tar hänsyn till importkostnaderna omfattas däremot av artikel 34 i EUF-fördraget (114).

Sedan domstolens dom i målet Keck verkar det som om nationella bestämmelser om priskontroller omfattas av begreppet ”försäljningsformer” (115). I detta avseende kan de omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget om vissa villkor uppfylls. Att ”priskontroller” kan utgöra en typ av ”försäljningsform” bekräftas av domstolens dom i målet Belgapom, där den belgiska lagstiftningens förbud mot försäljning med förlust och försäljning till endast en mycket liten vinst, ansågs falla utanför tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget (116).

I det senare målet LIBRO klassificerade domstolen dock ursprungligen en bestämmelse som förbjuder importörer av tyskspråkiga böcker att sätta ett pris som var lägre än det detaljhandelspris som fastställts/rekommenderats av förlaget, som en viss försäljningsform enligt definitionen i Keck-målet. Domstolen drog dock slutsatsen att bestämmelsen faktiskt var en åtgärd med motsvarande verkan, såtillvida att den skapade en särskild ordning som behandlade produkter från andra medlemsstater mindre förmånligt (117).

I målet Deutsche Parkinson Vereinigung tillämpade domstolen marknadstillträdesmetoden vid sin undersökning av ett system för prissättning av receptbelagda humanläkemedel i apotek, utan att direkt hänvisa till målet Keck i sin dom. Efter att ha jämfört effekten som fastställande av priser hade på apotek som var etablerade i Tyskland och på apotek etablerade i andra medlemsstater fann domstolen slutligen att detta system var en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion (118). Postorderapotek bedömdes ha begränsade möjligheter att konkurrera med traditionella apotek vad gäller tjänster, och därmed i huvudsak konkurrera på basis av priser. Som ett resultat av detta påverkades de i mycket högre grad av fastställande av priser. I sin bedömning hänvisade domstolen till målet DocMorris, avseende tysk lagstiftning som förbjuder försäljning av läkemedel utanför apotek och därmed på nätet, och knöt an till målet Keck i sitt resonemang (119).

Såsom beskrivits ovan drog domstolen i domen i målet Scottish Whiskey Association slutsatsen att minimiprissättning utgjorde en åtgärd med motsvarande effekt på grundval av marknadstillträdestestet, utan att uttryckligen hänvisa till målet Keck. Den bedömde att ”den lagstiftning som är aktuell [...] enbart på grund av det faktum att den gör det omöjligt att låta det lägre självkostnadspriset på importerade produkter avspegla sig i försäljningspriset till konsumenten – ägnad att hindra tillträdet till [...] marknaden” (120).

4.5   Tillståndsförfaranden

Nationella system med krav på ett förhandstillstånd innan en produkt får saluföras begränsar tillträdet till importmedlemsstatens marknad och anses därför utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 34 i EUF-fördraget (121). Domstolen har angett ett antal villkor för när ett sådant förhandstillstånd kan vara motiverat (122):

—	Det ska grunda sig på objektiva, icke-diskriminerande kriterier som i förväg är kända för företagen i fråga, så att de nationella myndigheterna inte gör någon skönsmässig bedömning.

—	Det får inte innebära att kontroller som redan har utförts inom ramen för andra förfaranden – antingen i samma stat eller i en annan medlemsstat – genomförs två gånger.

—	Ett förfarande för förhandstillstånd är endast nödvändigt om en kontroll i efterhand skulle anses ske för sent för att kunna säkerställa att kontrollen faktiskt är effektiv och för att göra det möjligt att uppnå det eftersträvade målet.

—	Förfarandet får inte vara sådant att det kan avskräcka de berörda marknadsaktörerna från att genomföra sina planer på grund av den tid det pågår och de oproportionerligt stora kostnader det medför.

—	Förfarandet får inte kräva tekniska analyser om dessa redan har genomförts i en annan medlemsstat och resultaten finns tillgängliga (123).

4.5.1   Typgodkännande

Genom typgodkännandevillkoren fördefinieras de regleringsmässiga, tekniska och säkerhetsmässiga villkor en produkt måste uppfylla. Typgodkännandet begränsas därför inte till en särskild bransch eftersom sådana villkor existerar för så olika produkter som marin utrustning, mobiltelefoner, personbilar och sjukvårdsutrustning.

Rent generellt krävs ett typgodkännande innan en produkt får lov att släppas ut på marknaden. Produkten har ofta en märkning som anger att den uppfyller kraven för typgodkännande. CE-märkningen bekräftar exempelvis att dessa krav uppfylls, antingen genom tillverkarnas egen deklaration eller genom certifiering från en tredje part.

Medan gemensamma EU-omfattande typgodkännandekrav vanligtvis underlättar saluföringen av produkter på den inre marknaden, kan nationellt typgodkännande på områden som inte är harmoniserade skapa hinder för handeln med varor. Dessutom kan olika nationella produktstandarder göra det svårt för tillverkarna att saluföra samma produkt i olika medlemsstater och kan leda till högre efterlevnadskostnader. Skyldigheter som kräver nationellt typgodkännande innan en produkt släpps ut på marknaden ses därför som åtgärder med motsvarande verkan (124).

På grundval av hälso- eller säkerhetsskäl har medlemsstaterna rätt att kräva att en produkt som redan har godkänts i en annan medlemsstat ska genomgå en ny prövning och ett nytt godkännande. I sådana fall måste den importerande medlemsstaten dock ta hänsyn till prov och kontroller som har utförts i exportmedlemsstaten/exportmedlemsstaterna som ger likvärdiga garantier eller skydd (125).

I domen i målet kommissionen mot Portugal (126) hade ett företag nekats erforderligt tillstånd av tillsynsmyndigheten för att installera importerade polyetenrör, med motiveringen att rören inte hade godkänts av den nationella tillsynsmyndigheten. De intyg som företaget hade och som inte erkändes hade utfärdats av ett italienskt provningsinstitut. Domstolen konstaterade att myndigheterna, i detta fall de portugisiska, är skyldiga att beakta intyg som utfärdats av certifieringsorgan i andra medlemsstater, särskilt om dessa organ har godkänts av medlemsstaten för detta syfte. Om de portugisiska myndigheterna inte hade tillgång till tillräckliga uppgifter för att verifiera de berörda intygen hade de kunnat få dessa uppgifter från exportmedlemsstatens myndigheter. Den nationella tillsynsmyndighet som en ansökan om godkännande av en produkt har ingetts till måste agera aktivt.

4.5.2   Fordonsregistrering

Det finns i allmänhet tre olika steg i processen för att registrera ett motorfordon, enligt EU-lagstiftningen. För det första krävs ett godkännande av motorfordonets tekniska egenskaper, vilket i många fall utgörs av EG-typgodkännandet. Vissa typer av motorfordon omfattas emellertid fortfarande av nationella godkännandeförfaranden. För det andra krävs en provning av begagnade fordons trafiksäkerhet som syftar till att kontrollera att motorfordonet i fråga är i gott skick vid registreringen. Slutligen krävs en registrering av motorfordonet, vilket innefattar ett godkännande av att fordonet får tas i bruk i vägtrafik, identifikation av fordonet och tilldelning av ett registreringsnummer.

Domstolen har också behandlat vägran att registrera fordon som har styrutrustning, inklusive ratten, på höger sida. Domstolen slog fast i målen C-61/12 och C-639/11 att en sådan lagstiftning utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, såtillvida att det medför hinder för marknadstillträdet för fordon med styrutrustning på höger sida, som lagligen tillverkats och registrerats i en annan medlemsstat. Domstolen angav att ett sådant krav inte var nödvändigt för att uppnå målet om trafiksäkerhet (127).

4.6   Reklamrestriktioner

Reklamens roll är central för att komma in på marknaden, särskilt för produkter som lagligen saluförs i en annan medlemsstat. Reklamens viktiga roll när det gäller att göra det möjligt för en produkt från en medlemsstat att ta sig in på en ny marknad i en annan medlemsstat har erkänts av generaladvokater (128) och domstolen (129). Dess syfte och verkan är bland annat att övertyga konsumenterna att byta varumärke eller köpa nya produkter.

Före målet Keck (se avsnitt 3.4.2.2), ansåg domstolen ofta att nationella åtgärder för införande av reklamrestriktioner omfattades av artikel 34 i EUF-fördraget. Ett sådant mål var målet Oosthoek som rörde ett förbud mot förmånserbjudanden av varor i säljfrämjande syfte. Domstolen konstaterade att ”lagstiftning som begränsar eller förbjuder vissa former av reklam och vissa säljfrämjande metoder kan, även om den inte direkt påverkar importen, begränsa importvolymen eftersom den påverkar möjligheterna att avsätta de importerade varorna” (130). Sedan domen i målet Keck och Mithouard har domstolen i vissa avseenden intagit en annan inställning (och betraktat reklamrestriktioner som försäljningsform). Oavsett behandlas åtgärder som rör reklam som verkar tillhöra kategorin försäljningsformer som bestämmelser för produkter, om de förefaller påverka villkoren som varorna måste uppfylla (131).

Domstolen tycks därför i dag vanligtvis följa resonemanget att begränsningar av reklam och marknadsföring ska betraktas som försäljningsformer och, om de inte är diskriminerande, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget (132). Om åtgärden i fråga är diskriminerande omfattas den emellertid av artikel 34 i EUF-fördraget. Nationella reklamrestriktioner som gör försäljningen av varor från andra medlemsstater svårare än försäljningen av inhemska varor kan därför utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion. Domstolen konstaterade till exempel att ett ”oinskränkt förbud mot reklam avseende en produkts beskaffenhet” (133) skulle kunna hindra tillträdet till marknaden för produkter från andra medlemsstater i högre grad än det hindrar tillträdet för inhemska produkter, som är mer välkända hos konsumenterna (134).

Så som framgår ovan verkar domstolen koppla begränsningens räckvidd till diskriminering. Om restriktionen är total anses den med andra ord kunna ha större inverkan på importerade produkter (135) och om den är partiell bedöms den påverka inhemska och importerade produkter på samma sätt (136). Det bör emellertid betonas att domstolen i domarna i målen Dior (137) och Gourmet (138) angav att vissa reklamförbud inte nödvändigtvis har en större inverkan på importerade produkter än på inhemska varor.

Domstolen har också framhållit att restriktioner för internetreklam inte påverkar försäljningen av varor, i förevarande fall nationella läkemedel, på samma sätt som det påverkar försäljningen av läkemedel med ursprung i andra medlemsstater (mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband). Därmed kan restriktioner av internetreklam utgöra ett hinder som omfattas av artikel 34 i EUF-fördraget.

4.7   Tekniska bestämmelser som innehåller krav på varors utformning (vikt, sammansättning, utformning, märkning, form, storlek och förpackning)

Krav som importerade produkter måste uppfylla vad gäller form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, identifiering eller montering kan innebära att tillverkare och importörer tvingas anpassa produkterna i fråga till de gällande reglerna i den medlemsstat de saluförs i, till exempel genom att ändra märkningen av importerade produkter (139). I sin dom i mål 27/80, Fietje (140), slog domstolen fast att en medlemsstats utvidgning av en bestämmelse som förbjuder försäljning av vissa alkoholhaltiga drycker enligt en annan beskrivning än den som föreskrivs i nationell lagstiftning för drycker som importeras från andra medlemsstater, vilket gör det nödvändigt att ändra den etikett under vilken den importerade drycken lagligen saluförs i den exporterande medlemsstaten, ska betraktas som en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ begränsning, vilket är förbjudet enligt artikel 34 i EUF-fördraget.

Med tanke på att kraven på varors utformning är direkt kopplade till själva produkten, anses de inte utgöra säljformer. Dessa anses snarare utgöra åtgärder med motsvarande verkan inom ramen för artikel 34 i EUF-fördraget (141).

Följande åtgärder har till exempel bedömts strida mot artikel 34 i EUF-fördraget:

—	Ett strikt krav på att icke-harmoniserade byggprodukter ska anbringas med CE-märkning (142).

—	Ett krav på att margarin ska säljas i fyrkantiga förpackningar för att särskilja det från smör (143).

—	En medlemsstats förbud mot saluföring av ädelmetallarbeten utan erforderliga (officiella nationella) stämplar (144).

—	Ett förbud mot saluföring av videoband och dvd-skivor via postorderförsäljning och över internet som inte har försetts med uppgift om åldersgräns för visning i enlighet med ett klassificeringsbeslut från en högre regional myndighet eller från en nationell organisation för självreglering (145).

4.8   Ursprungsangivelse, kvalitetsmärkning, incitament att köpa nationella produkter

Nationella regler som kräver att en produkts ursprungsangivelse ska finnas på produkten eller på dess märkning utgör en åtgärd med motsvarande verkan som strider mot artikel 34 i EUF-fördraget.

Domstolen har fastställt att nationella regler om en obligatorisk ursprungsbeteckning kan uppmuntra konsumenterna att köpa inhemska varor, till nackdel för motsvarande produkter med ursprung i andra medlemsstater (146). Sådana regler får enligt domstolen till följd att saluföringen i en medlemsstat av liknande varor som producerats i andra medlemsstater försvåras och att det ekonomiska utbytet i unionen bromsas, då försäljningen av varor som framställts med hjälp av en arbetsdelning mellan medlemsstaterna missgynnas (147). Domstolen har även framhållit att det skulle kunna ligga i de ekonomiska aktörernas intresse att själva ange det på varor eller förpackningar, utan att de tvingas göra detta. I sådana fall kan konsumenterna skyddas mot oriktiga och missvisande ursprungsbeteckningar som skulle kunna uppstå genom att förlita sig på befintliga regler som förbjuder sådant beteende (148).

Domstolen har på samma sätt ansett att kvalitetssystem som fastställs i nationell lagstiftning och är kopplade till produkters ursprung kan ha en liknande effekt. Även om ett visst kvalitetssystem är frivilligt betyder inte att det upphör att utgöra en åtgärd med motsvarande verkan om användningen av denna beteckning främjar eller sannolikt kommer att främja saluföringen av den berörda produkten jämfört med produkter som inte gynnas av dess användning (149).

Domstolen slagit fast att medlemsstaterna har befogenhet att upprätta kvalitetssystem för jordbruksprodukter som saluförs på deras territorium och se till att användningen av kvalitetsbeteckningar är förenlig med dessa system. Sådana system och beteckningar får dock inte vara kopplade till krav på att produktionsprocessen för produkterna i fråga ska ske inom landet, utan bör endast vara beroende av att det finns de objektiva inneboende egenskaper som ger produkterna den kvalitet som krävs enligt lag (150). Sådana system måste därför vara tillgängliga för alla tillverkare i unionen eller alla andra potentiella aktörer inom union vars produkter uppfyller kraven. Alla krav som hindrar tillgången till detta system för produkter från andra medlemsstater bör undvikas, eftersom det kan leda till att saluföringen av produkter från hemlandet underlättas till nackdel för importerade produkter (151).

Domstolen accepterade kvalitetssystem upprättade i nationell lagstiftning i sådana fall de tillåter import av produkter från andra medlemsstater under de beteckningar som de har, även om de liknar eller är identiska med de beteckningar som föreskrivs i de nationella bestämmelserna (152).

En reklamkampanj genomförd av en medlemsstats myndigheter och som inbegriper kvalitets- och/eller ursprungsbeteckningar utgör också en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Det mest kända fallet av denna form av uppmuntran till att köpa inhemska produkter var målet Buy Irish (153) som omfattade en storskalig kampanj som uppmanade till att köpa inhemska varor. Domstolen har också fastställt att ett system som myndigheterna inrättar i syfte att främja försäljning av varor tillverkade i ett visst land eller en viss region på samma sätt kan uppmuntra konsumenter att köpa sådana varor i stället för importerade varor (154).

4.9   Restriktioner för distansförsäljning (internetförsäljning, postorder osv.)

I och med utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken sker handeln med varor på den inre marknaden i allt större utsträckning via internet. Därmed har mängden mål kopplade till internettransaktioner som innebär överföring av varor från en medlemsstat till en annan som läggs fram inför EU-domstolen ökat.

De frågor som hänsköts till domstolen i målet DocMorris (155) uppstod i nationella rättsprocesser om internetförsäljning av humanläkemedel till en annan medlemsstat än den där DocMorris var etablerat. Vid den aktuella tidpunkten var det enligt tysk lag förbjudet att sälja läkemedel via postorder, då läkemedel endast fick säljas av apotek.

Den första frågan som den nationella domstolen hänsköt till EU-domstolen var huruvida ett förbud mot kommersiell import av godkända läkemedel där enskilda konsumenter beställer produkterna via internet från godkända apotek i andra medlemsstater, men där läkemedel endast får säljas på apotek i den berörda medlemsstaten, innebär en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget.

Domstolen behandlade inledningsvis denna nationella restriktion som en försäljningsform, vilket kan strida mot artikel 34 om den är diskriminerande. För det första betonade domstolen i linje med domen i målet De Agostini (om vikten av reklam för försäljningen av varan i fråga) (156) betydelsen av internet för försäljningen av en vara. Därefter förklarade domstolen varför ett sådant totalförbud utgör ett större hinder för apotek utanför Tyskland än för de tyska apoteken och att åtgärden därför utgör en överträdelse av artikel 34 i EUF-fördraget.

Domstolen konstaterade i synnerhet att för de apotek som inte är etablerade i Tyskland skulle internet däremot bli ett viktigare medel för att få direkt tillgång till den tyska marknaden (157). Domstolen förklarade att ett förbud som slår hårdare mot apotek utanför Tyskland skulle kunna försvåra marknadstillträdet för varor från andra medlemsstater i större utsträckning än för inhemska varor.

I målet Ker-Optika (158), som rörde nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i specialbutiker för medicinska hjälpmedel, bekräftade domstolen att den nationella åtgärd som förbjöd försäljning på nätet stred mot Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (159) och artiklarna 34–36 i EUF-fördraget för förbudet mot senare leverans av kontaktlinserna till kunderna.

En senare dom gällde målet Visnapuu som berörde den finska alkohollagen, enligt vilken en säljare som är etablerad i en annan medlemsstat måste inneha en detaljhandelslicens för att importera alkoholhaltiga drycker som är avsedda för detaljhandelsförsäljning till konsumenter bosatta i Finland. Domstolen slog fast att kravet på att inneha en detaljhandelslicens för att importera alkoholhaltiga drycker hindrar näringsidkare som är etablerade i andra medlemsstater från att fritt importera alkoholhaltiga drycker till Finland, och att det därför utgör en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ begränsning enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Domstolen ansåg emellertid också att artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget inte utesluter sådan lagstiftning, förutsatt att den är lämplig för att säkerställa att målet om hälsoskydd och allmän ordning uppnås (160).

4.10   Pantskyldigheter

Pant- och retursystem, särskilt inom dryckessektorn, har de senaste årtiondena gett upphov till diskussioner mot bakgrund av miljölagstiftningen och reglerna för den inre marknaden. För marknadsaktörer som är verksamma i flera medlemsstater gör sådana system ofta det svårt att sälja samma produkt i samma förpackning i olika medlemsstater. I stället tvingas tillverkare och importörer anpassa förpackningarna till varje enskild medlemsstats behov, vilket vanligtvis leder till extra kostnader. Effekterna av sådana system, dvs. uppdelningen av marknader, strider ofta helt mot själva grundtanken bakom den inre marknaden. Nationella krav kan i detta avseende därför betraktas som ett handelshinder enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Oavsett kan pantsystem vara motiverade av miljöskyddsskäl.

I två domar rörande det tyska obligatoriska pantsystemet för engångsförpackningar för drycker, som avkunnades i början av 2000-talet, bekräftade domstolen att enligt gällande EU-lagstiftning har medlemsstaterna rätt att välja mellan ett pant- och retursystem, ett integrerat insamlingssystem eller en kombination av de två systemen (161).

I dag omfattas pantsystemen delvis av harmoniseringslagstiftningen, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (162). Det fanns dock inget unionsomfattande pantsystem år 2020. När en nationell bestämmelse ligger utanför de relevanta direktivens tillämpningsområde måste dess förenlighet med artiklarna 34–36 i EUF-fördraget bedömas.

4.11   Ersättning och parallellimport

Ersättning: EU-rätten innebär ingen begränsning av medlemsstaternas behörighet att själva utforma sina sociala trygghetssystem (163). I avsaknad av harmonisering på EU-nivå avgör varje medlemsstats lagstiftning under vilka omständigheter socialtrygghetsförmåner kan åtnjutas. Lagstiftningen kan dock påverka saluföringsmöjligheterna och därigenom importmöjligheterna. Till följd av detta kan ett nationellt beslut om ersättning av läkemedel ha en negativ inverkan på importen av dessa läkemedel.

Av domen i målet Duphar följer dessutom att bestämmelser i nationell lagstiftning om ersättning av medicintekniska produkter inom ramen för nationella hälso- och sjukvårdssystem kan vara förenliga med artikel 34 i EUF-fördraget, förutsatt att vissa villkor uppfylls. Fastställandet av de produkter som är föremål för ersättning och de som är uteslutna får inte leda till diskriminering med anknytning till produkternas ursprung och måste utföras på grundval av objektiva och kontrollerbara kriterier. Det ska dessutom vara möjligt att ändra förteckningarna över ersättningsberättigade produkter närhelst detta krävs för att de fastställda kriterierna ska vara uppfyllda. De ”objektiva och kontrollerbara kriterier” som domstolen hänvisar till kan utgöras av förekomsten på marknaden av andra, billigare produkter med samma terapeutiska verkan, att produkterna i fråga kan saluföras fritt och inte måste förskrivas av läkare, eller att det med hänsyn till skyddet av folkhälsan är motiverat att av läkemedelsterapeutiska skäl inte utge någon kostnadsersättning för produkterna.

I rådets direktiv 89/105/EEG (164) om insyn i de åtgärder som reglerar prissättningen på humanläkemedel och deras inordnande i de nationella sjukförsäkringssystemen anges förfaranderegler för att fastställa nationella ersättningsbeslut.

I domen i målet Decker (165) fann domstolen att nationella bestämmelser enligt vilka ersättning för kostnaden för sjukvårdsprodukter är föremål för ett förhandstillstånd av den behöriga institutionen i en medlemsstat när produkter köps i en annan medlemsstat, utgör en begränsning av den fria rörligheten för varor i den mening som avses i artikel 34 i EUF-fördraget. I detta fall var orsaken att försäkringstagarna uppmuntras att köpa produkterna i sitt hemland i stället för i en annan medlemsstat, vilket kan begränsa importen av dessa produkter till andra medlemsstater.

Parallellimport Parallellhandel med produkter är en laglig form av handel på den inre marknaden. Den är ”parallell” i den meningen att den omfattar produkter som har samma varubeskrivning men kommer från ett annat parti än produkter som saluförs via tillverkarnas eller de ursprungliga leverantörernas/återförsäljarnas distributionsnät, men äger rum utanför (ofta vid sidan om) dessa nät. Parallellhandel uppstår till följd av prisskillnader på läkemedel (166) eller växtskyddsmedel (167), när exempelvis medlemsstater fastställer eller på andra sätt kontrollerar priset på de produkter som säljs på sina respektive marknader. Parallellhandel skapar i princip sund konkurrens och lägre priser för konsumenten och är en direkt följd av utvecklingen av den inre marknaden, vilket garanterar fri rörlighet för varor och förhindrar uppdelning av nationella marknader (168).

Även om säkerheten kring läkemedel och den inledande saluföringen av dessa produkter regleras i EU-lagstiftningen, har lagenligheten rörande parallellhandel med dessa produkter slagits fast i domar från domstolen utifrån fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor (169).

Parallellimportörer kan inte åläggas att uppfylla samma krav som de som gäller för ekonomiska aktörer som för första gången ansöker om godkännande för försäljning, förutsatt att skyddet av människors hälsa inte undergrävs (170). Om de uppgifter som är nödvändiga för att skydda folkhälsan redan är tillgängliga för de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten till följd av den första saluföringen av en produkt i denna medlemsstat, är en parallellimporterad produkt föremål för en licens som beviljats på grundval av ett proportionerligt ”förenklat” förfarande (jämfört med ett förfarande för godkännande för försäljning). Detta under förutsättning att

—

den importerade produkten har godkänts för försäljning i ursprungsmedlemsstaten, och detta oberoende av när godkännandet för försäljning upphör att gälla, särskilt när referensgodkännandet upphör att gälla av andra skäl än för skyddet av folkhälsan, dvs. det ankommer endast på innehavaren av referensgodkännandet (171), och

—

den importerade produkten i huvudsak liknar en produkt som redan har fått godkännande för försäljning i den mottagande medlemsstaten, vilket inte innebär att de två produkterna behöver vara identiska i alla avseenden, men de bör åtminstone ha tillverkats på samma sätt med samma verksamma ämnen, och de bör också ha samma terapeutiska effekter (172). En vägran att utfärda ett godkännande för saluföring kan således inte motiveras av skydd för folkhälsan om vägran enbart grundar sig på att de två läkemedlen inte har samma ursprung (173).

Dessutom kan de nationella myndigheterna inte vägra att bevilja en licens för parallellimport enbart av skäl som är kopplade till avsaknaden av dokumentation som rör det läkemedel som omfattas av parallellimport, om de har tillgängliga rättsliga och administrativa medel för att erhålla dokumentationen i fråga (174). Myndigheterna kan, när det gäller veterinärmedicinska läkemedel, inte heller vägra att godkänna en licens för parallellimport för de som vill importera för användning på sin egen gård (175).

Dessutom måste parallellhandel skiljas från återimport. När det till exempel gäller läkemedel avser detta transaktioner där läkemedel importeras till en medlemsstat där de är godkända, efter att tidigare ha erhållits av ett apotek i en annan medlemsstat från en grossist i den medlemsstat som importerar. I detta avseende slog domstolen fast att en produkt som tillverkas i en medlemsstat och sedan återimporteras till denna medlemsstat utgör en importerad produkt på samma sätt som en produkt som tillverkas i en annan medlemsstat (176). Domstolen påpekade emellertid att dessa undersökningsresultat inte är tillämpliga om det fastställs att produkterna i fråga exporterades enbart för återimport för att kringgå lagstiftning som den under beaktande (177).

4.12   Skyldighet att använda det nationella språket

Språkkrav som gäller i icke-harmoniserade områden kan också utgöra ett hinder för handel inom EU om de leder till en extra börda för produkter med ursprung i andra medlemsstater. De kan därför vara förbjudna enligt artikel 34 i EUF-fördraget när produkter från andra medlemsstater måste få en annan märkning, vilket medför extra förpackningskostnader (178). I vissa fall kan det dock vara nödvändigt att använda det nationella språket för att säkerställa att konsumenterna lätt förstår informationen om produkten i fråga (179).

I sin dom i målet Yannick Geffroy (180) slog domstolen fast att artikel 34 i EUF-fördraget ”ska tolkas så, att den utgör hinder för att [det] i en [...] nationell lagstiftning [...] föreskrivs att ett visst språk ska användas vid märkning av livsmedel, utan att det lämnas utrymme för användning av ett annat språk som köparen har lätt att förstå eller för andra åtgärder för att säkerställa att köparen är informerad”.

När det gäller att fastställa det språk som konsumenterna lätt förstår, angav domstolen i målet Piageme (181) att olika faktorer kan beaktas, t.ex. ”den eventuella likheten mellan ord i olika språk, den berörda befolkningens allmänna kunskaper i mer än ett språk eller förekomsten av särskilda omständigheter som en omfattande informationskampanj eller en bred spridning av produkten, förutsatt att det kan fastställas att konsumenten har blivit tillräckligt informerad”.

Av den allmänna proportionalitetsprincipen framgår att medlemsstaterna får vidta nationella åtgärder som kräver att viss information om inhemska eller importerade produkter ska ges på ett språk som lätt förstås av konsumenten. Den nationella åtgärden i fråga får dock inte utesluta möjligheten att använda andra sätt att informera konsumenterna på, såsom design, symboler och piktogram (182). Slutligen måste en åtgärd begränsas till den information som den berörda medlemsstaten har gjort obligatoriskt och för vilken användning av andra medel än översättning inte skulle vara lämplig för att ge konsumenterna lämplig information.

4.13   Begränsningar av import av varor för personligt bruk

I artikel 34 i EUF-fördraget ges inte bara företagen rätt att importera varor för kommersiella ändamål, utan även individer ges rätt att importera varor för personligt bruk vilket visas i domen i målet Schumacher (183). Begränsningar när det gäller import av varor för personligt bruk avser huvudsakligen produkter som är kopplade till potentiella risker för människors hälsa, såsom alkohol, tobak och läkemedel. I målet Schumacher beställde en privatperson ett läkemedel för eget bruk från Frankrike. Tullmyndigheterna i Tyskland, där personen var bosatt, vägrade dock att bevilja godkännande av produkten i fråga.

Den nationella domstolens frågor gällde huruvida lagstiftningen som förbjöd en privatperson att importera ett läkemedel för personligt bruk som var godkänt i importmedlemsstaten, som fanns tillgänglig där utan uppvisande av recept och som hade köpts på ett apotek i en annan medlemsstat, stred mot artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget. Domstolen slog fast att en sådan lagstiftning utgjorde ett brott mot artikel 34 i EUF-fördraget, som inte kunde motiveras av skyddet av folkhälsan. Domstolen förklarade att köpet av läkemedel på ett apotek i en annan medlemsstat gav en säkerhetsgaranti som motsvarade ett hushållsapotek.

Så som framgår av målet Escalier Bonnarel (184) kan emellertid privatpersoner som importerar varor för eget bruk även bli föremål för vissa skyldigheter som även gäller importörer av varor i kommersiellt syfte. I detta fall inleddes straffrättsliga förfaranden mot två personer som anklagades för att ha i sin ägo, och avse att använda, bekämpningsmedelsprodukter avsedda för jordbruksändamål och för att inte ha tillstånd för försäljning. Den tilltalade hävdade att de nationella tillståndskraven inte kunde tillämpas på jordbrukare som importerade produkter för sina egna syften. Domstolen konstaterade att medlemsstaterna är skyldiga att låta importen av växtskyddsmedel till respektive medlemsstat genomgå ett prövningsförfarande som kan ske enligt ett så kallat förenklat förfarande, vars syfte är att pröva om en produkt kräver ett godkännande för försäljning eller om den ska anses redan vara godkänt i den importerande medlemsstaten (185). Domstolen påpekade att ovanstående principer gäller oberoende av syftet med importen.

5.   JORDBRUKSPRODUKTER

Det är värt att notera att jordbruksprodukter står i centrum för domstolsbeslut om den inre marknaden. Denna punkt tar upp några specifika frågor som rör dessa produkter. Vår utgångspunkt är artikel 38.2 i EUF-fördraget, enligt vilken de regler som fastställs för upprättandet av den inre marknaden, om inget annat föreskrivs i artiklarna 39–44 i EUF-fördraget, ska tillämpas på jordbruksprodukter (dessa produkter definieras i den första punkten i denna bestämmelse och förtecknas i bilaga I i EUF-fördraget).

En fråga som har varit föremål för domstolens senaste domar gäller i vilken utsträckning medlemsstaterna kan lagstifta på områden som omfattas av en gemensam marknadsordning. Domstolen har slagit fast att medlemsstaterna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, en befogenhet som delas mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna enlighet med artikel 4.2 d i EUF-fördraget, har de lagstiftningsbefogenheter som gör det möjligt för dem att utöva sin befogenhet i den mån Europeiska unionen inte har utövat sin befogenhet (186).

Enligt fast rättspraxis, om det finns en förordning om den gemensamma marknadsordningen inom en viss sektor, är medlemsstaterna dessutom skyldiga att avstå från att vidta åtgärder som kan undergräva eller skapa undantag från den. Regler som stör en väl fungerande gemensam marknadsordning är också oförenliga med en sådan gemensam ordning, även om ärendet i fråga inte helt har reglerats av den gemensamma ordningen (187).

När det gäller fastställandet av ett minimipris per enhet alkohol för försäljningen av vin i detaljhandelsledet, är fri prissättning utifrån rättvis konkurrens en del av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (188) om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och utgör ett uttryck för principen om fri rörlighet för varor under förhållanden med effektiv konkurrens (189).

Inrättandet av en gemensam marknadsordning hindrar dock inte medlemsstaterna från att tillämpa nationella regler som syftar till att uppnå ett mål som rör andra allmänna intressen än de som omfattas av den gemensamma marknadsordningen, även om dessa regler sannolikt kommer att påverka den gemensamma marknadens funktionssätt inom den berörda sektorn (190).

I domen i målet Scotch Whiskey drog domstolen slutsatsen att förordning (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en gemensam organisation av marknaderna för jordbruksprodukter måste tolkas så att den inte utgör hinder för en nationell åtgärd som inför ett minimipris per enhet alkohol för försäljningen av vin i detaljhandeln, förutsatt att denna åtgärd i själva verket är ett lämpligt sätt att säkerställa målet att skydda människors liv och hälsa och att åtgärden, med beaktande av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken och en väl fungerande gemensam organisation av jordbruksmarknaderna, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål om skydd av människors liv och hälsa.

I mål C-2/18 ansåg domstolen att Europeiska unionen genom att anta förordning (EU) nr 1308/2013, och särskilt dess artikel 148, inte har utövat sin behörighet vad gäller avtalsförbindelser mellan parterna i ett avtal om leverans av rå mjölk. Denna förordning kan därför inte tolkas som att medlemsstaterna i sak förbjuds att vidta åtgärder på detta område (191).

Domstolen ansåg också att det inte kan fastställas av hänvisningar till vissa otillbörliga metoder att målet om att bekämpa otillbörliga metoder som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen omfattas av förordning (EU) nr 1308/2013, särskilt eftersom sådana metoder inte hänvisas till som en helhet, eller regleras av eller ens identifieras i den förordningen (192). Domstolen slog fast att denna proportionalitetsprövning måste genomföras genom särskilt beaktande av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken och en väl fungerande gemensam marknadsordning, vilket kräver att dessa mål vägs mot det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen, vilket är att bekämpa otillbörliga affärsmetoder (193).

Domstolen drog i detta fall slutsatsen att de omtvistade reglerna inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som de är ämnade för. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, som är den enda domstol som har direkt kännedom om tvisten som anhängiggjorts vid den, att avgöra om de åtgärder som vidtagits för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder genom att stärka förhandlingskraften för mjölkproducenter som inte tillhör en erkänd organisation för mjölkproducenter, och därför att bidra till en livskraftig utveckling av produktionen samt garantera lika villkor för mjölkproducenterna genom att begränsa principen om frihet att förhandla om priset så att den inte går utöver vad som är nödvändigt (194).

6.   EXPORTRESTRIKTIONER (ARTIKEL 35 I EUF-FÖRDRAGET)

I artikel 35 i EUF-fördraget fastställs det att kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.

6.1   Definition av ”export’”

Inom ramen för artikel 35 i EUF-fördraget avses med termen ”export” handel mellan medlemsstater, dvs. export från en medlemsstat till en annan. Den avser inte export till ett land utanför EU.

6.2   Kvantitativa begränsningar och åtgärder med motsvarande verkan

Även om artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget har mycket liknande lydelse så har domstolen gjort åtskillnad mellan dessa två bestämmelser. I huvudsak är artikel 35 i EUF-fördraget endast tillämplig på åtgärder som innebär diskriminering gällande varor. Denna princip fastställdes i målet Groenveld (195) där domstolen slog fast att artikel 35 i EUF-fördraget avser nationella åtgärder som har till syfte eller verkan att begränsa exportflödet och därigenom skapa en skillnad mellan en medlemsstats inhemska handel respektive dess exporthandel. Om detta innebär en särskild fördel för den nationella produktionen eller för den inhemska marknaden i staten i fråga på bekostnad av andra medlemsstaters produktion eller handel gäller artikel 35 i EUF-fördraget (196).

Det finns flera skäl till domstolens snäva tolkning av artikel 35 i EUF-fördraget jämfört med dess rättspraxis vad gäller artikel 34 i EUF-fördraget. När det gäller import kan icke-diskriminerande åtgärder leda till en dubbel börda för importörerna om de måste följa reglerna i sitt eget land och i importlandet. Sådana åtgärder uppfattas därför som rättvist uppfångade av EU-lagstiftningen, som skyddar den inre marknaden. Detta är däremot inte fallet för exportörer, som bara följer de regler som gäller på den inhemska marknaden. För det andra, om tillämpningsområdet för artikel 35 i EUF-fördraget var för stort, skulle det kunna omfatta begränsningar som inte har någon betydelse för handeln inom EU.

I målet Rioja berodde skillnaden i behandling på bättre tillverknings- eller handelsvillkor för inhemska företag (197). I målet Parma verkställdes detta genom att företag i produktionsregionen gavs en särskild fördel. Användningen av den skyddade beteckningen Prosciutto di Parma för saluföring av skinka i skivor underställdes villkoret att produkten ska skivas och förpackas inom produktionsområdet (198). Sådana fördelar för den inhemska marknaden leder till konkurrensnackdelar för företag som är etablerade i andra medlemsstater, antingen på grund av eventuella ytterligare kostnader eller på grund av svårigheten att upphandla vissa produkter som är nödvändiga för att konkurrera med hemmamarknaden.

I vissa av sina senare beslut avseende artikel 35 i EUF-fördraget intog domstolen en alternativ inställning till det sista kravet i Groenveld-prövningen (”till skada för produktion och handel i andra medlemsstater”) (199). I målet Gysbrechts (200) behandlade domstolen belgisk lagstiftning enligt vilken säljare förbjuds att begära förskottsbetalning eller betalning under den sju dagar långa ”ångervecka” under vilken en konsument kan dra sig ur ett distansavtal. I denna dom bekräftade domstolen den definition som fastställdes i målet Groenveld. Domstolens ansåg dock att även om förbudet mot att ta emot förskottsbetalningar gäller alla näringsidkare som är verksamma inom det nationella territoriet, är dess verkliga effekt i allmänhet större på gränsöverskridande försäljning som görs direkt till konsumenterna, och därmed på varor som lämnar marknaden i den exporterande medlemsstaten, än på saluföring av varor på den inhemska marknaden i den medlemsstaten. Intressant nog var hindrets effekter framför allt kännbara för de företag som var etablerade i exportmedlemsstaten och inte i bestämmelsemedlemsstaten (201).

Inställningen i målet Gysbrechts fick stöd i målet New Valmar – ett fall där företag med etableringsställe inom en medlemsstats territorium var skyldiga att upprätta alla fakturor som rör gränsöverskridande transaktioner uteslutande på statens officiella språk. Om detta inte gjordes skulle fakturorna i fråga ogiltigförklaras av nationell domstol på eget initiativ. Här föreföll det primära kriteriet för domstolen vara huruvida en åtgärds faktiska inverkan var större på varor som lämnade marknaden i den exporterande medlemsstaten (202). Domstolen ansåg att en sådan begränsning faktiskt omfattades av artikel 35 i EUF-fördraget. Även om åtgärdens mål att främja och uppmuntra användningen av ett av de officiella språken i en medlemsstat är legitimt, ansågs åtgärden i fråga ändå inte vara proportionerlig (203).

Domstolen intog samma ståndpunkt i sin dom i målet Hidroelectrica, där nationella åtgärder som prioriterade elförsörjningen på den nationella marknaden ansågs vara åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ begränsning i den mening som avses i artikel 35 i EUF-fördraget, eftersom de påverkade exporten av el i högre grad (204).

I domen VIPA nyligen, som gällde ungersk lagstiftning som utesluter förskrivning av receptbelagda läkemedel i Ungern på grundval av beställningar från hälso- och sjukvårdspersonal i andra medlemsstater, sträckte sig domstolen till att säga att mindre begränsande effekter, förutsatt att de varken är alltför indirekta eller alltför osäkra, räcker för att visa att det finns en åtgärd med motsvarande verkan i enlighet med artikel 35 i EUF-fördraget (205).

7.   MOTIVERINGAR FÖR HANDELSBEGRÄNSNINGAR

Enligt domstolens fasta rättspraxis kan nationell lagstiftning som utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa begränsningar motiveras av något av de skäl av allmänintresse som fastställs i artikel 36 i EUF-fördraget (se avsnitt 7.1) eller av obligatoriska krav (se avsnitt 7.2).

I båda fallen måste bestämmelsen i nationell lagstiftning vara lämplig för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det (se avsnitt 7.3).

7.1   Artikel 36 i EUF-fördraget

I artikel 36 i EUF-fördraget förtecknas det försvar som medlemsstaterna kan använda för att motivera nationella åtgärder som hindrar gränsöverskridande handel: ”Bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 ska inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt.”

Dessutom föreskrivs i domstolens rättspraxis så kallade tvingande hänsyn (t.ex. miljöskydd) som en medlemsstat också kan förlita sig på för att försvara nationella åtgärder.

EU-domstolen har gjort en snäv tolkning av uppräkningen av undantag i artikel 36 i EUF-fördraget, som alla gäller icke-ekonomiska intressen (206). Dessutom måste alla åtgärder ta hänsyn till proportionalitetsprincipen. Bevisbördan för att motivera de åtgärder som antagits i enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget ligger hos medlemsstaten (207). När en medlemsstat lämnar övertygande motiveringar ankommer det emellertid på kommissionen att visa att de åtgärder som vidtagits inte är lämpliga i det särskilda fallet (208).

Artikel 36 i EUF-fördraget kan inte åberopas för att motivera avvikelser från harmoniserad EU-lagstiftning (209). Om det inte finns någon EU-harmonisering är det dock upp till medlemsstaterna att fastställa sina egna skyddsnivåer. Vid partiell harmonisering tillåter själva harmoniseringslagstiftningen ofta uttryckligen medlemsstaterna att behålla eller vidta strängare åtgärder under förutsättning att de är förenliga med fördraget. I sådana fall måste domstolen utvärdera bestämmelserna i fråga enligt artikel 36 i EUF-fördraget.

Även om en åtgärd kan motiveras enligt artikel 36 i EUF-fördraget får den ”inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna”. Den andra delen av artikel 36 i EUF-fördraget är utformad för att undvika missbruk från medlemsstaternas sida. Som domstolen har slagit fast är syftet med den andra meningen i artikel 36 ”att hindra att restriktioner för handeln som grundas på de skäl som anges i artikel 36 första meningen missbrukas och utnyttjas för att diskriminera varor från andra medlemsstater eller indirekt skydda vissa inhemska produkter” (210), dvs. att anta protektionistiska åtgärder.

Ursprungligen ansågs det att tillämpliga åtgärder med åtskillnad endast kan motiveras enligt artikel 36 i EUF-fördraget, medan tillämpliga åtgärder utan åtskillnad också skulle kunna motiveras enligt någon av de tvingande hänsynen. Klassificeringen mellan tillämpliga åtgärder med och utan åtskillnad är dock inte lika relevant som tidigare.

7.1.1   Allmän moral, ordning och säkerhet

Medlemsstater får besluta att förbjuda en produkt av moraliska skäl. Även om det är upp till varje enskild medlemsstat att fastställa normerna för att göra det möjligt för varor att uppfylla de nationella bestämmelserna på det moraliska området, måste en skönsmässig bedömning utföras på ett sätt som är förenligt med skyldigheterna i EU-rätten. Varje förbud mot import av produkter vars saluföring är begränsad men inte förbjuden ska till exempel anses diskriminerande och strida mot bestämmelserna om ”fri rörlighet för varor”. De flesta av de mål där domstolen har godtagit moraliska skäl som motivering har rört obscena, oanständiga artiklar (211). I andra mål där den allmänna moralen åberopades fanns andra sammanlänkade motiveringar, såsom allmänintresset i mål som rör vadslagning (212) eller skydd av minderåriga i samband med saluföring av videoband och dvd-skivor (213).

Allmän ordning tolkas mycket strikt av domstolen och har sällan godtagits som skäl för undantag enligt artikel 36 i EUF-fördraget. Ett sådant undantag godtas exempelvis inte om det är avsett som en allmän skyddsklausul eller enbart är tänkt att användas i protektionistiskt, ekonomiskt syfte. Om ett annat undantag i artikel 36 i EUF-fördraget skulle vara tillämpligt tenderar domstolen att använda detta eller motiveringen om allmän ordning tillsammans med andra möjliga motiveringar (214). Hänsyn till allmän ordning har endast godtagits i ett enda undantagsfall, där en medlemsstat begränsade importen och exporten av samlarmynt i guld. Domstolen konstaterade att åtgärden var berättigad med hänsyn till allmän ordning, eftersom den rörde skyddet av rätten att prägla mynt, vilken traditionellt anses vara ett av en stats grundläggande intressen (215).

Allmän säkerhet som motivering har åberopats inom ett särskilt område, nämligen EU:s energimarknad, men ett beslut bör begränsas till specifika fakta i enskilda fall och äger inte allmän tillämplighet. I målet Campus Oil beslutade en medlemsstat att importörer av petroleumprodukter var tvungna att köpa upp till 35 % av sitt behov av dessa produkter från ett statligt petroleumbolag till priser som fastställdes av regeringen. Domstolen slog fast att åtgärden var klart protektionistisk och utgjorde ett brott mot artikel 34 i EUF-fördraget. Den ansågs emellertid kunna motiveras av hänsyn till den allmänna säkerheten, dvs. för att kunna behålla ett livskraftigt raffinaderi som kan garantera försörjningen i kristider (216). Domstolen godtog även att upprätthållandet av en trygg energiförsörjning kan omfattas av begreppet hänsyn till allmän säkerhet i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget i målet Hidroelectrica (217).

Domstolen har även godtagit motiveringar av hänsyn till den allmänna säkerheten i mål som har rört handel med strategiskt känsliga varor (218) på grund av risken för ”… en allvarlig störning i förhållandet till annat land eller av den fredliga samexistensen mellan folken, vilket skulle kunna påverka en medlemsstats allmänna säkerhet”. I dessa mål angav domstolen att tillämpningsområdet för artikel 36 i EUF-fördraget omfattar både inre säkerhet (exempelvis upptäckten och förhindrandet av brott och trafikreglering) och yttre säkerhet (219).

7.1.2   Skydd för människors, djurs och växters liv och hälsa (försiktighetsprincipen)

Domstolen har slagit fast att ”[b]land den egendom och de intressen som skyddas av artikel 36 intar människors hälsa och liv förstaplatsen och det tillkommer medlemsstaterna att inom de ramar som föreskrivs i fördraget avgöra i vilken omfattning skyddet härav skall säkerställas och särskilt hur strikt kontrollerna skall genomföras” (220). I samma dom konstaterade domstolen att en sådan reglering eller praxis inte omfattas av undantaget i artikel 36 i EUF-fördraget, om människors hälsa och liv kan skyddas lika effektivt genom åtgärder som i mindre omfattning begränsar handeln inom EU (221).

Skyddet av människor, djurs och växters hälsa och liv är den populäraste motivering som medlemsstaterna använder sig av för att berättiga hinder för den fria rörligheten för varor. Även om domstolens rättspraxis tillåter en viss grad av skönsmässig bedömning (222) finns det vissa principiella regler som måste respekteras. Det måste visas att saluföringen av produkter utgör en allvarlig och verklig risk för folkhälsan (223). Detta måste vara välgrundat, och medlemsstaterna måste lägga fram alla bevis, uppgifter (tekniska, vetenskapliga, statistiska, näringsmässiga, etc.) samt övrig relevant information (224). Folkhälsoskyddet kan inte åberopas om åtgärdens verkliga syfte är att skydda den inhemska marknaden, även om det i avsaknad av harmonisering är upp till en medlemsstat att avgöra skyddsgraden. De åtgärder som vidtas måste vara också proportionerliga, dvs. begränsade till vad som krävs för att uppnå det legitima målet om att skydda folkhälsan (225).

Tillämpningen av ”försiktighetsprincipen”: Även om den kanske implicit ingick i tidigare rättspraxis, erkändes försiktighetsprincipen först uttryckligen av domstolen i målet National Farmers Union (226). Domstolen angav att ”[d]å det råder osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av de risker människors hälsa utsätts för, måste institutionerna tillåtas vidta skyddsåtgärder utan att behöva vänta på att det fullt ut visas att riskerna faktiskt förekommer och hur allvarliga de är”. I principen fastställs under vilka omständigheter en lagstiftare, vare sig det är på nationell nivå, EU-nivå eller internationell nivå, kan vidta åtgärder för att skydda konsumenter mot hälsorisker som med tanke på det osäkra forskningsläget eventuellt kan kopplas till en produkt eller tjänst.

När medlemsstater vill behålla eller införa åtgärder med grund i hälsoskydd enligt artikel 36 i EUF-fördraget ligger bevisbördan generellt hos medlemsstaterna (227). Detta är också fallet i situationer där försiktighetsprincipen gäller (228). I sina domar har domstolen betonat att verkliga risker måste påvisas mot bakgrund av de senaste resultaten av internationell vetenskaplig forskning. Domstolen har konsekvent angett att medlemsstaterna måste göra en detaljerad riskbedömning innan försiktighetsåtgärder vidtas enligt artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget (229). Medlemsstaterna behöver dock inte visa någon definitiv koppling mellan bevisen och risken (230). Om den vetenskapliga osäkerheten om risken kvarstår och har fastställts ger domstolen medlemsstaterna eller de berörda institutionerna stort spelrum när det gäller att besluta om vilka skyddsåtgärder som ska vidtas (231). I mål C-446/08, Solgar Vitamin’s, om fastställande av maximalnivåer av vitaminer eller mineralämnen som används vid tillverkning av kosttillskott, bekräftade domstolen att medlemsstaterna inte behöver vänta tills det har bevisats fullt ut vilka risker som finns och hur allvarliga de är (232). Åtgärderna kan emellertid inte baseras på ”rent hypotetiska överväganden” (233), vilket bekräftas i mål C-672/15, Noria Distribution, som också berörde övre gränser för säkert intag för vitaminer och mineralämnen vid tillverkning av kosttillskott (234).

7.1.3   Skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde

Medlemsstaternas skyldighet att skydda sina nationella skatter och kulturarv kan motivera åtgärder som utgör hinder för import eller export.

Medlemsstaterna har infört olika restriktioner för export av antikviteter och andra kulturföremål, och dessa restriktioner skulle kunna anses vara motiverade enligt artikel 36 i EUF-fördraget.

I målet LIBRO ansåg domstolen att skyddet av den kulturella mångfalden ”i allmänhet [...] inte [kan] anses omfattas av intresset av att ’skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde’ i den mening som avses i artikel [36 i EUF-fördraget]” (235).

7.1.4   Skydd av industriell och kommersiell äganderätt

I artikel 36 i EUF-fördraget hänvisas till skydd av industriell och kommersiell äganderätt som en motiveringsgrund för restriktioner för import, export eller transitering. Med ”industriell och kommersiell äganderätt” avses i allmänhet immateriella rättigheter såsom patent, varumärken, formgivningar, upphovsrätt och geografiska beteckningar (236).

I sin ursprungliga rättspraxis utvecklade EU-domstolen ett antal principer som har varit viktiga för att definiera undantagets omfattning på nationell nivå, men även för att bana väg för harmonisering och enhetlighet vad gäller immateriella rättigheter på EU-nivå (denna diskussion går dock utöver det som omfattas av detta avsnitt).

Den första principen är att fördraget inte påverkar existensen av immateriella rättigheter som tilldelats i enlighet med medlemsstaternas lagstiftning. Nationell lagstiftning om förvärv, överföring och upphävande av sådana rättigheter är därför laglig. Denna princip är dock inte tillämplig om det förekommer ett mått av diskriminering i de nationella bestämmelserna (237).

Den andra principen är doktrinen om konsumtion av rättigheter. Innehavaren av immateriella rättigheter kan begränsa användning, tillverkning och försäljning av produkten som är skyddad av immateriella rättigheter inom den medlemsstat där denna rättighet beviljats. När en produkt lagligen har sålts eller distribuerats på marknaden i en medlemsstat av rättsinnehavaren själv eller med dennas medgivande upphör den immateriella rättigheten att gälla vid gränsen. Rättighetsinnehavaren kan därefter inte längre motsätta sig importen av produkten till den medlemsstat där den först salufördes, vilket möjliggör parallellimport från var som helst i EU.

Doktrinen om konsumtion av rättigheter syftar till att balansera skyddet av industriell äganderätt med den fria rörligheten för varor. Undantag tillåts enbart om de är motiverade för att skydda det särskilda föremålet för det ägandet. Principen gör det möjligt att, i förhållande till varje kategori av immateriella rättigheter, avgöra i vilka omständigheter utövandet av rättigheten är tillåtlig enlig EU-lagstiftningen, även om sådant utövande i en gränsöverskridande situation per definition hämmar den fria rörligheten. Domstolens rättspraxis om konsumtion av rättigheter gäller i synnerhet patent, varumärken, formgivningar (238) och upphovsrätt (239).

Vad gäller patent har till domstolen till exempel godtagit som det särskilda föremålet ”att patenthavaren som kompensation för sin uppfinnarmöda tillförsäkras ensamrätt att använda en uppfinning för att tillverka industriprodukter och bringa dem i omsättning, antingen direkt eller genom att upplåta licens till tredje part, liksom rätten att motsätta sig efterbildning” (240). Det är sedan upp till patenthavaren att avgöra under vilka omständigheter han eller hon önskar marknadsföra sin produkt, inbegripet alternativet att marknadsföra den i en medlemsstat där produkten inte är patentskyddad. Om patenthavaren beslutar att göra detta, måste han eller hon godta de följder som valet kan få beträffande den fria rörligheten för produkten inom den inre marknaden. Att tillåta en uppfinnare att använda det patent som han eller hon innehar i en första medlemsstat för att motsätta sig import av den produkt som han eller hon fritt marknadsfört i en annan medlemsstat, där denna produkt inte var patenterbar, skulle medföra en sådan avskärmning av nationella marknader som står i strid med fördragets målsättning (241).

Vad gäller varumärken fastslog domstolen i fast rättspraxis att det särskilda föremålet för varumärkesrätten i synnerhet är att varumärkesinnehavaren ska garanteras ensamrätt att använda varumärket när en vara sätts i omlopp för första gången. Detta bör skydda varumärkesinnehavaren mot konkurrenter som vill utnyttja varumärkets ställning och anseende genom att sälja produkter som otillbörligen har åsatts detta. För att fastställa den exakta räckvidden för varumärkesinnehavarens ensamrätt är det nödvändigt att ta hänsyn till varumärkets grundläggande funktion, vilken är att för konsumenten eller slutanvändaren garantera märkesvarans ursprungsidentitet, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja produkten från produkter med ett annat ursprung (242).

Denna rättspraxis har utvecklats och finjusterats i synnerhet på området ompaketering av läkemedel (243).

Det bör erinras om att domstolen utarbetat denna rättspraxis i frånvaron av motsvarande sekundärlagstiftning på EU-nivå. Som den fastställde regleras villkoren och formerna för skydd av mönster på gemenskapsrättens nuvarande stadium i brist på harmonisering eller tillnärmning av lagstiftningarna inom gemenskapen av den nationella lagstiftningen (244). Under tiden antog EU:s lagstiftare en viktig uppsättning direktiv och förordningar om immateriella rättigheter. Till exempel harmoniseras den rättsliga ramen för varumärken genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 (245) (varumärkesdirektivet) och den görs enhetlig genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 (246) om EU-varumärken. Det finns liknande lagstiftning för formgivningar, men harmoniseringen av nationella patentlagar är fortfarande förhållandevis splittrad (247).

På området upphovsrätt och närstående rättigheter har EU-lagstiftaren till stor del harmoniserat medlemsstaternas lagar genom att ge upphovsmän och andra rättsinnehavare en hög skyddsnivå. Detta inbegriper, bland annat, ensamrätt att tillåta eller förbjuda visst utnyttjande av deras innehåll, med en harmoniserad skyddstid, en ram för undantag eller inskränkningar, en rättslig ram för skydd för tekniska åtgärder och information om förvaltning av rättigheter samt gemensam förvaltning och tillämpning av rättigheter. På området fri rörlighet för varor ger Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (248) upphovsmän ensamrätt till spridning av sina verk. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG (249) ger utövande konstnärer, fonogramframställare, filmproducenter och radioföretag ensamrätt till spridning av sina alster. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG (250) föreskrivs även en ensamrätt till spridning av datorprogram.

I de tre ovannämnda upphovsrättsdirektiven föreskrivs även att spridningsrätten konsumeras inom unionen vid den första försäljningen av exemplaret i fråga, eller vid den första gången någon annan form av överföring av äganderätten till detta görs inom unionen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke. Denna regel säkerställer den fria rörligheten för upphovsrättsligt skyddade varor inom unionen när de släppts ut på marknaden av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke. EU-domstolen har klargjort att denna princip gäller för faktiska kopior av verk och andra skyddade alster. Vad gäller datorprogram har domstolen dock klargjort att spridningsrätten till en kopia av ett datorprogram även konsumeras då denna kopia laddas ned från internet med rättsinnehavarens samtycke, under vissa villkor som gör att nedladdningen motsvarar försäljning av en kopia av datorprogrammet (251). Domstolen har nyligen slagit fast att detta utvidgande av regeln om konsumtion efter överföring av digitala kopior online inte gäller andra verk än datorprogram (t.ex. e-böcker) (252).

Vidare har EU-domstolen fastställt specifika regler om geografiska beteckningar i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget (253).

7.2   Tvingande hänsyn

I domen i målet Cassis de Dijon fastställde domstolen begreppet tvingande hänsyn som en icke uttömmande förteckning över skyddade intressen inom ramen för artikel 34 i EUF-fördraget. I denna dom angav domstolen att dessa tvingande hänsyn framför allt avser effektiv skattekontroll, skyddet av folkhälsan, rimligheten i kommersiella transaktioner och skydd för konsumenter (254). Domstolens terminologi har därefter ändrats; numera hänvisar domstolen ofta till övergripande hänsyn i allmänhetens intresse i stället för till obligatoriska krav.

Tvingande hänsyn får åberopas för att motivera nationella åtgärder som kan hindra handeln på den inre marknaden och inte omfattas av de undantag som fastställts i artikel 36 i EUF-fördraget. Motiveringsbedömningen är densamma som enligt artikel 36 – för att vara tillåtna måste de nationella åtgärderna stå i proportion till det eftersträvade målet. I princip får tvingande hänsyn endast motivera nationella åtgärder som tillämpas utan åtskillnad på inhemska varor och varor med ursprung från andra medlemsstater (255). Andra skäl än de som omfattas av artikel 36 i EUF-fördraget får därför teoretiskt sett inte användas för att motivera diskriminerande åtgärder. Domstolen har visserligen hittat sätt att övervinna denna åtskillnad utan att avstå från sin tidigare praxis (256), men det har hävdats att en sådan åtskillnad är artificiell och att domstolen går mot förenkling genom att behandla tvingande hänsyn på samma sätt som motiveringar i artikel 36 i EUF-fördraget.

7.2.1   Miljöskydd

Även om miljöskydd inte uttryckligen nämns i artikel 36 i EUF-fördraget har domstolen framhållit att det utgör en tvingande hänsyn. Domstolen anser att ”[...] miljöskyddet utgör ’en av [unionens] viktigaste målsättningar’, och [kan] som sådan [...] rättfärdiga vissa inskränkningar i principen om fri rörlighet för varor” (257). I själva verket erkändes redan den höga nivån i fråga om miljöskydd som ett mål av allmänintresse på 1980- och 1990-talet (258).

Domstolen har erkänt en rad olika åtgärder och målsättningar som ska ingå i miljöskyddet, bland annat följande:

—	Nationella stödsystem för grön el, eftersom de bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser, som är bland de främsta orsakerna till klimatförändringarna som Europeiska unionen och dess medlemsstater har åtagit sig bekämpa (259).

—	Införande av ett nationellt system för kontroll av hållbarhet för biovätskor enligt vilket alla ekonomiska aktörer som är involverade i leveranskedjan är bundna av vissa krav (260).

—

Skydd av luftkvaliteten. Skyddet av luftkvaliteten diskuterades i två mål (C-28/09 och C-320/03) om nationella åtgärder som syftar till att minska utsläppen särskilt från motorfordon och vägtrafikens täthet för att minska kvävedioxidutsläppen i Tyrolen. Sådana åtgärder omfattade sektoriella körförbud, som förbjöd lastbilar på över 7,5 ton som transporterar vissa varor från att använda en del av motorvägen A12 i Österrike. Även om sådana åtgärder i princip skulle kunna motiveras av skydd av luftkvaliteten som en del av skyddet av människors miljö och hälsa, stod de inte i proportion till de önskade målen.

—

Användningen av förnybara energikällor för produktion av biogas. Målet E.ON Biofor Sverige gällde ett kontrollsystem för hållbarhet av biogas. Systemet i Sverige hade den faktiska effekten att hållbar biogas som producerats i Tyskland och var avsedd att transporteras till Sverige via de tyska och danska gasnäten inte kunde ingå i kontrollsystemet för biogasens hållbarhet eller klassificeras som ”hållbar” (261). Domstolen noterade att användningen av förnybara energikällor för produktion av biogas i princip är positivt för miljöskyddet, eftersom sådan lagstiftning syftar till att bidra till att minska utsläppen av växthusgaser. Domstolen angav vidare att ökningen av användningen av förnybara energikällor utgör en av de viktigaste komponenterna i det åtgärdspaket som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser och uppfylla EU:s åtaganden om minskade utsläpp av växthusgaser samt att en sådan ökning också är avsedd att skydda människors, djurs och växters hälsa och liv (262).

—	Ett pant- och retursystem för förpackningar (263).

Skydd av miljön åberopas allt oftare av medlemsstater på grund av bland annat åtaganden rörande klimatförändringar, vetenskapliga framsteg och större medvetenhet hos allmänheten. Domstolen har emellertid konfirmerat att folkhälso- och miljöskäl inte alltid är tillräckliga för att begränsa den fria rörligheten för varor. I flera fall har domstolen stött kommissionens argument att de nationella åtgärderna var oproportionerliga i förhållande till det mål som skulle uppnås eller att det saknades bevis för den påstådda risken (264).

Miljöskyddet är ett bra exempel på det mer flexibla förhållningssätt som domstolen har antagit när det gäller att kategorisera motiveringarna. Domstolen har i flera fall medgett att miljöskyddet också har att göra med målen om att skydda människors, djurs och växters liv eller hälsa (265). Domstolen slog fast i målet kommissionen mot Österrike att det framgår av artikel 174.1 EG (nu 191 i EUF-fördraget) att skyddet av människors hälsa är ett av målen för unionens miljöpolitik. Domstolen har vidare angett att dessa mål är nära förbundna med varandra, särskilt i samband med kampen mot luftföroreningar, vars syfte är att begränsa farorna för hälsan i samband med försämring av miljön. Målet om hälsoskydd införlivas därför i princip redan i målet om att skydda miljön (266).

7.2.2   Konsumentskydd

Konsumentskyddet är en av de vanligaste åberopade motiveringarna. De uppgifter som måste lämnas till konsumenterna utvärderas på grundval av ”de förmodade förväntningarna hos en genomsnittskonsument som är skäligen informerad, uppmärksam och medveten” (267). Detta har till exempel framförts i målet C-481/12, Juvelta, som gällde kontrollstämpling av ädelmetallarbeten. Domstolen påpekade att ett krav på att en importör ska anbringa ädelmetallarbeten med kontrollstämpling som anger deras finhalt i sak skulle kunna säkerställa ett effektivt skydd för konsumenterna och främja rättvis handel. Domstolen slog dock fast att en medlemsstat inte får kräva att ny kontrollstämpling ska anbringas på produkter som importerats från en annan medlemsstat där de lagligen har saluförts och kontrollstämplats, om de uppgifter som kontrollstämpling tillhandahåller är likvärdiga med de som föreskrivs av medlemsstaten för importen och är begripliga för konsumenter i den staten (268).

Den grundläggande principen är att konsumenter, som får tillräcklig information på ett tydligt sätt, kan göra val själva. Domstolen har intagit en ställning enligt vilken ett större urval med kvalitetsskillnader gynnar konsumenterna mer än ett snävt urval med högre kvalitet baserat på nationella standarder (269). Om det finns en allvarlig risk att konsumenten blir vilseledd kan en produkt förbjudas.

Den vägledande principen i domstolens rättspraxis är dock att när importerade produkter liknar inhemska produkter är det tillräckligt att genom lämplig märkning, som kan krävas enligt nationell lagstiftning, förse konsumenten med den information som krävs för produkten. Ingen motivering på grund av konsumentskyddsskäl kan tillåtas för onödigt restriktiva åtgärder (270).

7.2.3   Andra tvingande hänsyn

Med tiden har domstolen erkänt andra tvingande hänsyn som kan rättfärdiga hinder för den fria rörligheten för varor, till exempel följande:

—

Grundläggande rättigheter: I målet Schmidberger erkände domstolen att skyddet av de grundläggande rättigheterna (i detta fall yttrandefrihet och mötesfrihet) måste förenas med de grundläggande friheter som fastställs i fördraget, där de förstnämnda åberopas som motivering för en begränsning av de senare (271).

—	Förbättring av arbetsförhållanden: Även om arbetsmiljöfrågor omfattas av rubriken om folkhälsan i artikel 36 i EUF-fördraget utgör förbättrade arbetsvillkor en ”tvingande hänsyn” även i avsaknad av hälsoskäl (272).

—

Kulturella syften (273): I ett mål som rörde fransk lagstiftning för att främja filmskapande, verkade domstolen erkänna att skydd av kultur under vissa villkor kan utgöra en tvingande hänsyn som kan åberopas för att motivera import- eller exporthinder. Dessutom har skyddet av böcker som kulturföremål erkänts som en övergripande hänsyn till allmänintresset (274).

—

Upprätthållande av pressens mångfald (275): Efter ett förhandsavgörande om ett österrikiskt förbud mot tidskrifter som låter sina läsare ta del av pristävlingar konstaterade domstolen att upprätthållandet av pressens mångfald kan utgöra en övergripande hänsyn till allmänintresset. Domstolen påpekade att denna mångfald bidrar till att bevara yttrandefriheten, som skyddas av artikel 10 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

—

Den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet: Enbart ekonomiska mål kan inte motivera ett hinder för den fria rörligheten av varor. I mål C-120/95 Decker medgav domstolen emellertid att risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet allvarligt rubbas kan utgöra tvingande hänsyn av allmänintresse, vilket kan motivera ett hinder för den fria rörligheten av varor (276).

—	Trafiksäkerhet: I flera domar har domstolen även funnit att trafiksäkerhet utgör tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera ett hinder för den fria rörligheten av varor (277).

—	Brottsbekämpning: I ett mål om ett portugisiskt förbud mot anbringande av solskyddsfilm på glasrutor på bilar (278), fann domstolen att brottsbekämpning kan utgöra en tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera hindrande av den fria rörligheten för varor.

—

Skydd av djurs välbefinnande: I mål C-219/07 konstaterade domstolen att skydd av djurs välbefinnande är ett berättigat mål av allmänintresse. Domstolen angav också att betydelsen av detta mål återspeglas i medlemsstaternas antagande av protokollet om djurskydd och djurens välfärd, som bifogas fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (279).

—

Främjande och uppmuntrande av användningen av ett av de officiella språken i en medlemsstat: Domstolen har också slagit fast att främja och uppmuntra användningen av ett officiellt språk i en medlemsstat kan utgöra ett berättigat mål som i princip kan motivera en inskränkning av de skyldigheter som föreskrivs i unionsrätten (280).

Som nämnts ovan är förteckningen över tvingande hänsyn inte uttömmande, utan utvecklas ständigt i domstolens rättspraxis.

7.3   Proportionalitetsprövning

För att kunna åberopa motiveringar enligt artikel 36 i EUF-fördraget eller de tvingande hänsynen i domstolens rättspraxis måste en medlemsstat följa proportionalitetsprincipen (281). Enligt proportionalitetsprincipen ska de medel som medlemsstaterna väljer vara begränsade till vad som faktiskt är lämpligt och nödvändigt för att skydda det legitima mål som eftersträvas (282). Enkelt uttryckt innebär lämplighet att åtgärden i fråga ska vara passande för att uppnå det önskade målet, medan nödvändighet innebär att de valda medlen inte ska begränsa den fria rörligheten för varor mer än vad som är nödvändigt. I detta sammanhang ska det bedömas om det finns några medel som har en mindre begränsande effekt på handeln inom unionen, men som ändå når samma resultat. En viktig del i analysen av den motivering som en medlemsstat givit är därför huruvida det finns alternativa åtgärder. Domstolen har vid flera tillfällen konstaterat att statliga åtgärder inte varit proportionerliga till följd av att det fanns alternativa åtgärder (283).

I mål C-28/09 och C-320/03 angav domstolen till exempel att myndigheterna, innan de antar en åtgärd som är så genomgripande som ett fullständigt trafikförbud för en motorväg som utgör en viktig kommunikationsväg mellan vissa medlemsstater, är skyldiga att noggrant undersöka möjligheten att använda åtgärder som är mindre begränsande för den fria rörligheten, och att åtgärderna endast får avfärdas om det tydligt fastställts att de är olämpliga med avseende på det eftersträvade målet (284). I mål C-549/15 om ett kontrollsystem för hållbarhet för biogas ansåg domstolen att det inte hade visats att undantaget från principen om fri rörlighet för varor var nödvändigt för att uppnå de berörda målen. Detta berodde på att myndigheterna uttryckligen hade visat att det fanns ett skäl som rör allmänintresset och proportionaliteten i denna åtgärd i förhållande till det eftersträvade målet. Åtgärden ansågs således omotiverad (285).

I målet Scotch Whisky Association ansåg domstolen att en höjning av priset på alkoholkonsumtion för att uppnå målet om att skydda människors liv och hälsa genom att införa ett minimipris per enhet för detaljhandel med alkoholhaltiga drycker kanske inte är proportionerligt. Detta berodde på att mindre restriktiva medel, så som att höja punktskatter, fanns tillgängliga. Domstolen vidhöll dock att det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida så verkligen är fallet, med beaktande av en detaljerad analys av alla relevanta faktorer i målet i fråga. I detta avseende måste de skäl som medlemsstaten åberopat åtföljas av lämpliga bevis eller en analys av huruvida den restriktiva åtgärd som antagits är lämplig och proportionerlig, samt av särskilda bevis som styrker argumenten (286). Bedömningen av proportionaliteten är inte begränsad till en bedömning endast av den bevisning eller den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten för den antagna åtgärden, utan det som finns tillgängligt när den nationella domstolen fattar sitt beslut (287).

Medlemsstaten är också skyldig att sträva efter de angivna målen på ett konsekvent och systematiskt sätt (288). Om en medlemsstat kan visa att antagandet av den alternativa åtgärden skulle ha en skadlig inverkan på andra legitima intressen, beaktas det vid bedömningen av proportionaliteten (289). Proportionalitetsbedömningen kännetecknas därför av att konkurrerande intressen övervägs övergripande inom ramen för fallet.

Det bör noteras att medlemsstaterna, i avsaknad av harmoniseringsregler på EU-nivå, är fria att besluta om den skyddsnivå som de avser att tillhandahålla det legitima intresset i fråga. På vissa områden har domstolen gett medlemsstaterna ett visst ”utrymme för skönsmässig bedömning” när det gäller de åtgärder som vidtagits och den skyddsnivån som eftersträvas, vilka kan variera från en medlemsstat till en annan beroende på de nationella omständigheterna. Utrymmet för skönsmässig bedömning är helt naturligt större på områden som anses vara känsligare (290).

Trots denna relativa frihet att fastställa den skyddsnivå som eftersträvas kan enbart den omständighet att en medlemsstat har valt ett annat skyddssystem än en annan medlemsstat inte påverka bedömningen av huruvida de bestämmelser som antagits i detta syfte är nödvändiga och proportionerliga (291). Bestämmelserna ska endast bedömas med hänsyn till de ändamål som de nationella myndigheterna i den berörda medlemsstaten eftersträvar och den skyddsnivå som de avser att säkerställa (292).

Mot bakgrund av det ökande antalet möjliga motiveringar har proportionalitetsbedömningen blivit en väsentlig och ofta avgörande faktor i domstolens resonemang (293).

7.4   Bevisbörda

Det ankommer på den medlemsstat som åberopar att det föreligger ett skäl som motiverar en restriktion för den fria rörligheten för varor att på ett konkret sätt styrka att detta skäl är hänförligt till allmänintresset, att restriktionen är nödvändig och att den står i proportion till det eftersträvade målet (294). Såsom förklarats ovan måste den motivering som medlemsstaten har lämnat åtföljas av lämpliga bevis eller en analys av huruvida den restriktiva åtgärd som antagits är lämplig och proportionerlig, samt av exakta bevis som gör det möjligt att styrka dess argument (295). I detta avseende kommer enbart ett uttalande om att åtgärden motiveras av någon av de vedertagna grunderna eller avsaknaden av analys av möjliga alternativ att anses vara otillfredsställande (296). Domstolen har emellertid påpekat att bevisbördan inte får vara så omfattande att det krävs av medlemsstaten att kunna bevisa att ingen annan tänkbar åtgärd skulle kunna göra det möjligt att uppnå detta mål under samma förhållanden (297).

8.   FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA FRIHETER OCH ARTIKLAR I FÖRDRAGET OM FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR

8.1   Grundläggande friheter

8.1.1   Artikel 45 EUF-fördraget – Fri rörlighet för arbetstagare

I artikel 45 i EUF-fördraget (f.d. artikel 39 EG) föreskrivs fri rörlighet för arbetstagare inom EU. Denna frihet innebär avskaffande av all diskriminering på grund av nationalitet mellan migrerande arbetstagare från EU och nationella arbetstagare när det gäller tillgång till arbete och arbetsvillkor samt skatteförmåner och sociala förmåner. Artikel 45 i EUF-fördraget förbjuder inte bara diskriminering på grund av nationalitet, utan även nationella bestämmelser som är tillämpliga oavsett den berörda arbetstagarens nationalitet, men som hindrar deras fria rörlighet.

Problem i samband med förflyttning av arbetstagarnas personliga tillhörigheter skulle teoretiskt kunna bedömas enligt artikel 34 i EUF-fördraget eller artikel 45 i EUF-fördraget. Domstolen behandlade denna fråga i målet Weigel (298), som gällde förflyttningen av ett gift pars motorfordon från deras eget land (Tyskland) till den medlemsstat där mannen hade börjat arbeta (Österrike). När paret registrerade sina motorfordon i Österrike var de tvungna att betala ett alltför stort skattebelopp. Paret hävdade att skatten var till för att avskräcka dem från att utöva sina rättigheter enligt artikel 45 i EUF-fördraget.

Domstolen enades i sak när den slog fast att ”[skatten] kan ha en negativ inverkan på de migrerande arbetstagarnas beslut att utöva sin rätt till fri rörlighet” (299). Av andra skäl avvisade domstolen emellertid parets argument att skatten stred mot artikel 45 i EUF-fördraget. Det är värt att notera att domstolen inte uttryckligen svarade på frågan om huruvida sådana begränsningar uteslutande bör behandlas enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Dessutom råder det fortfarande osäkerhet om de situationer där det skulle vara mer fördelaktigt att tillämpa artikel 45 i EUF-fördraget i stället för artikel 34 i EUF-fördraget, med tanke på att den tidigare bestämmelsen endast gäller medborgare i en medlemsstat, medan artikel 34 i EUF-fördraget är tillämplig på produkter från tredjeländer som har släppts ut på EU-marknaden.

Det bör noteras att enligt domstolens rättspraxis utgör nationella bestämmelser som kräver registrering och/eller beskattning av ett företagsfordon i den medlemsstat där arbetstagaren som använder fordonet har sin hemvist ett brott mot artikel 45 (300), även om den arbetsgivare som gjorde fordonet tillgängligt för arbetstagaren är etablerad i en annan medlemsstat och även om fordonet huvudsakligen används i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad. Detta beror på att sådana bestämmelser kan leda till att en arbetstagare hindras från att åtnjuta vissa fördelar, såsom tillgång till ett fordon, och i slutändan kan avskräcka arbetstagaren från att arbeta i en annan medlemsstat över huvud taget.

Detta bekräftades senast i mål C-420/15, som gällde straffrättsliga förfaranden mot en italiensk medborgare av belgiska myndigheter för att han kört sitt i Italien registrerade motorfordon, på grundval av att hans huvudsakliga bosättningsort var i Belgien. Fordonet var avsett att huvudsakligen användas i Italien och användes endast då och då i Belgien för att köra igenom landet. Domstolen bekräftade att artikel 45 i EUF-fördraget ska tolkas som ett hinder mot att lagstiftningen i en medlemsstat ålägger en arbetstagare som är bosatt där att registrera ett fordon som är registrerat i en annan medlemsstat och som är avsett att huvudsakligen användas i den sistnämnda medlemsstaten (301).

8.1.2   Artiklarna 49 och 56 i EUF-fördraget – Frihet att etablera sig och tillhandahålla tjänster

Etableringsfriheten enligt artikel 49 i EUF-fördraget (f.d. artikel 43 EG) och friheten att tillhandahålla tjänster (över gränserna) enligt artikel 56 i EUF-fördraget (f.d. artikel 49 EG) är andra grundläggande friheter som fastställts i fördraget med nära anknytning till fri rörlighet för varor. Både etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster avser ekonomisk verksamhet för egenföretagare (302). Etablering innebär att verksamheten i fråga bedrivs eller att företaget är grundat på en stabil eller kontinuerlig grund och med obestämd varaktighet (303) med en faktisk eller endast potentiell gränsöverskridande dimension (304). Verksamheten när det gäller gränsöverskridande tjänster bedrivs däremot tillfälligt eller temporärt (305) och alltid med en tydlig gränsöverskridande dimension (306).

Utövandet av ekonomisk verksamhet som egenföretagare ingår i både etableringsfriheten och det fria tillhandahållandet av tjänster. Eftersom den ekonomiska verksamhet som består i tillhandahållande av en tjänst (av ekonomiska skäl (307)) kan omfatta varor, kommer en nationell åtgärd som påverkar en sådan tjänst vanligtvis också att påverka de ifrågakommande varornas omsättning. Detta är tydligt fallet vid distribution av varor, som i grova drag omfattar transport (308) av varor, grossist- och detaljhandel (309), men även i de fall då en vara används i samband med verksamheten, antingen som utrustning eller som material med nödvändig koppling till den tjänst som tillhandahålls. Å andra sidan står det klart att fri rörlighet för varor enligt artikel 34 i EUF-fördraget inte bara omfattar restriktioner inriktade på varans egenskaper utan även restriktioner inriktade på saluföringen och användningen. Frågan om huruvida en nationell åtgärds inverkan på sådan ekonomisk verksamhet bör bedömas i ljuset av etableringsfriheten/friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor, eller både och, är därför vanligt förekommande och måste lösas från fall till fall. Restriktioner gällande reklam (t.ex. alkoholannonser (310)) kan till exempel å ena sidan påverka marknadsföringssektorn som tjänsteleverantörer, och å andra sidan kan verkan av sådana restriktioner påverka specifika varor och möjligheterna att komma in på marknaden och därmed skapa hinder för handeln med produkter.

Domstolen anser att fördragen inte anger någon prioritetsordning mellan friheten att tillhandahålla tjänster och de andra grundläggande friheterna (311), inte ens i artikel 57 i EUF-fördraget där fritt tillhandahållande av tjänster beskrivs som en frihet underordnad de andra friheterna (312). När en nationell åtgärd kan påverka mer än en grundläggande frihet, har domstolen ofta undersökt denna åtgärd mot bakgrund av endast en grundläggande frihet – förmodligen av rättssäkerhetsskäl. I detta syfte beslutar domstolen vanligen vilken av de grundläggande friheterna som gäller (313). I ett fåtal fall har domstolen granskat åtgärden mot bakgrund av både de grundläggande friheterna.

Detta kan till exempel ses i målet C-591/17, Österrike mot Tyskland, som gällde en infrastrukturavgift och ett undantag från fordonsskatten för fordon registrerade i Tyskland. Domstolen drog slutsatsen att Tyskland, genom att införa infrastrukturavgiften för personbilar och samtidigt föreskriva ett undantag från fordonsskatten med ett belopp som i vart fall motsvarar den avgift som betalats, till förmån för ägare av fordon som är registrerade i Tyskland, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 18, 34, 56 och 92 i EUF-fördraget (314).

Åtgärder som påverkar distributionen av en vara: När det gäller andra åtgärder som påverkar transport, partihandel och detaljhandel med en vara kan de samtidigt begränsa både den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla distributionstjänster. Å ena sidan hör vissa åtgärder som påverkar distributionen fortfarande tydligt till området för den fria rörligheten för varor, såsom åtgärder som har att göra med import/export i sig (se avsnitt 4.1 ovan).

Andra åtgärder som påverkar distributionstjänster kan vid ett första påseende antas fokusera på själva distributionen snarare än på varan som distribueras. Efter att målet för åtgärden och i synnerhet dess verkan har bedömts från fall till fall kan det dock hända att åtgärden snarare anses röra handel med varor, när det gäller

—	tillståndssystem för näringsidkare (som inte särskilt riktar sig till importörer/exportörer) – se avsnitt 4.5. ovan,

—	skyldigheter för näringsidkare att utse företrädare eller tillhandahålla lagringsanläggningar – se avsnitt 4.2. ovan,

—	priskontroller och återbetalningsskyldigheter – se avsnitten 4.4. och 4.11. ovan,

—	reklamrestriktioner – se avsnitt 4.6. ovan.

Det finns också fall där åtgärdens primära relevans, i fråga om syfte och påverkan, svårligen kan hänföras till vare sig själva varorna eller tjänsten i fråga. Nationella bestämmelser som förbjuder auktion av varor under vissa omständigheter kan till exempel å ena sidan anses hindra en auktionsförrättares tjänsteverksamhet (auktionsförrättare som antingen etablerat sig eller tillhandahåller gränsöverskridande tjänster), medan de å andra sidan kan skapa hinder för försäljning av varor (315).

Upptäckten av en betydande inverkan på produktens marknadstillträde verkar vara ett användbart kriterium. När det gäller distributionstjänster har domstolens rättspraxis med tiden blivit tydligare i detta avseende, med tanke på att många, om inte alla, av åtgärderna som riktar sig till eller påverkar distributionen av en vara kan betraktas som ”försäljningsform” enligt Keck-rättspraxis (se avsnitt 3.4.2.2. ovan).

Åtgärder som påverkar användningen av en vara: Slutligen är åtgärder som är inriktade på och/eller påverkar varor, särskilt i förhållande till deras användning, ofta nära anknutna till utförandet av en tjänsteverksamhet. Etableringsfriheten och det fria tillhandahållandet av tjänster spelar därför i allmänhet en framträdande roll vid bedömningen av huruvida åtgärden är tillåtlig.

Den första aspekten att ta hänsyn till är om verksamheten som innebär användning av en vara är en ekonomisk verksamhet som utövas av egenföretagare, dvs. huruvida verksamheten består i att tillhandahålla tjänster och införa varor på marknaden av ekonomiska skäl. Om så inte är fallet kan åtgärden anses hänvisa till eller ha en särskild inverkan på den fria rörligheten för varan i fråga, men den kommer inte att inverka på etableringsfriheten och det fria tillhandahållandet av tjänster.

Om tjänsteverksamheten som innebär användning av en vara (i vid bemärkelse, inbegripet återvinning, återanvändning eller bortskaffande av varan) är en ekonomisk verksamhet som utövas av egenföretagare, kommer åtgärden med påverkan på användningen av varan däremot att vara relevant för etableringsfriheten och det fria tillhandahållandet av tjänster.

I vissa fall är effekterna på den fria rörligheten för varan i fråga inte av underordnad betydelse. Även här verkar inverkan (om än indirekt) på produktens marknadstillträde uppfattas som ett alltmer användbart kriterium (316).

8.1.3   Artiklarna 63 i EUF-fördraget och följande artiklar – Fri rörlighet för kapital och betalningar

Artiklarna 63 i EUF-fördraget och följande artiklar (f.d. artiklarna 56 EG och följande artiklar) reglerar den fria rörligheten för kapital och betalningar. I artikel 63 i EUF-fördraget förbjuds särskilt restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och tredjeländer.

Friheten att flytta vissa typer av kapital är i praktiken en förutsättning för ett effektivt utövande av andra friheter som garanteras av EUF-fördraget (317).

Trots att kontaktpunkterna med den fria rörligheten för varor är begränsade har EU-domstolen för länge sedan klargjort att betalningsmedel inte ska betraktas som varor (318). Dessutom konstaterade EU-domstolen att en väsentlig överföring av tillgångar måste betraktas som en kapitalrörelse i den mening som avses i artikel 63.1 i EUF-fördraget, eller en betalning i den mening som avses i artikel 63.2 i EUF-fördraget, om en sådan överföring utgör en betalning i samband med handel med varor eller tjänster (319).

Även om gränsöverskridande kapitalrörelser normalt innebär att kontanter investeras (320), kan det inte uteslutas att de under särskilda omständigheter också kan avse överföringar som görs in natura. EU-domstolen har slagit fast att om en skattskyldig medborgare i en medlemsstat yrkar skatteavdrag för ett belopp som speglar värdet av gåvor som skänkts till tredje personer som är bosatta i en annan medlemsstat, spelar det ingen roll om gåvorna var pengar eller in natura. Sådana gåvor omfattas också av artikel 63 i EUF-fördraget, även om de skänkts in natura i form av förbrukningsvaror (321).

Dessutom har domstolen också behandlat frågor om bilregistrering mot bakgrund av artikel 63 i EUF-fördraget (322). Trots att det vanligtvis betraktas som ett hinder för den fria rörligheten för varor om rörligheten för vissa fordon begränsas mellan medlemsstaterna, har domstolen gjort bedömningen att det rör sig om fri rörlighet för kapital när ett fordon lånas utan kostnad i en gränsöverskridande transaktion mellan medborgare i olika medlemsstater (323).

8.2   Andra relevanta fördragsartiklar

8.2.1   Artikel 18 i EUF-fördraget – Icke-diskriminering grundad på nationalitet

Artikel 18 i EUF-fördraget (f.d. artikel 12 EG) förbjuder diskriminering på grund av nationalitet. Det är fast rättspraxis att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas på unionsrättsliga situationer där inga särskilda bestämmelser om icke-diskriminering har fastställts (324).

Principen om icke-diskriminering grundad på nationalitet såsom den fastställs i artikel 18 i EUF-fördraget tar sig konkret uttryck i fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, bland annat avseende arbetstagarnas fria rörlighet som föreskrivs i artikel 45 i EUF-fördraget och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 i EUF-fördraget. I målet Österrike mot Tyskland betraktade domstolen emellertid ett system för finansiering av motorvägar mot bakgrund av artikel 18 samt artiklarna 34, 56 och 92 i EUF-fördraget. Den tyska nationella skattepolitiska åtgärden befanns i slutändan strida mot alla dessa fördragsskyldigheter, eftersom den ekonomiska bördan av en ny avgift enligt systemet enbart skulle påverka ägarna till utländska fordon (325).

8.2.2   Artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget – Tullunionen

Artikel 34 i EUF-fördraget omfattar icke-tariffära handelshinder, men alla tullar och avgifter med motsvarande verkan är förbjudna enligt artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget (f.d. artikel 25 EG). Detta förbud är av allmän och absolut karaktär. Förbudet är tillämpligt på alla tullar eller avgifter med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna, oavsett deras belopp, beteckning, tillämpningssätt eller syftet med och destinationen för de intäkter som genereras (326).

Till skillnad från artikel 34 i EUF-fördraget föreskrivs i artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget inga undantag (327). Avgifter som tas ut för inspektioner som utförs för att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i unionsrätten och avgifter som utgör en proportionerlig betalning för en tjänst som faktiskt tillhandahållits bör dock undgå tillämpningen av artikel 30 i EUF-fördraget (328).

Artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget bör särskiljas från förbudet mot diskriminerande interna skatter eller avgifter i artikel 110 i EUF-fördraget, som kan behöva motiveras. Det bör alltid beaktas att artiklarna 30 och 110 i EUF-fördraget är ömsesidigt uteslutande (329).

Avgifter med verkan motsvarande tullar enligt artikel 30 i EUF-fördraget införs ensidigt på varor då de passerar en gräns (330). Nationella åtgärder som inför samma avgift på inhemska varor som identiska exporterade varor i samma handelsled där den avgiftsbelagda händelsen som utlöser avgiften är identisk, bör dock omfattas av artikel 110 i EUF-fördraget (331). Om den avgiftsbörda som läggs på en inhemsk produkt helt kompenseras av fördelarna med denna avgift, bör en sådan avgift omfattas av artiklarna 28 och 30 i EUF-fördraget (332).

Slutligen har domstolen klargjort att den skattskyldiga bör kunna få ersättning för en avgift som strider mot artikel 30 i EUF-fördraget, även i en situation där betalningsmekanismen för avgiften har utformats i nationell lagstiftning så att avgiften övervältras på konsumenten (333).

8.2.3   Artikel 37 i EUF-fördraget – Statliga monopol

I första punkten i artikel 37 i EUF-fördraget (f.d. artikel 31 EG) anges att ”[m]edlemsstaterna ska säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare”.

Detta innebär inte att monopolen måste avskaffas, utan att de måste tillämpas på ett sådant sätt att alla möjligheter till diskriminering undanröjs. I allmänhet gäller artikel 37 i EUF-fördraget under omständigheter där staten 1) beviljar exklusiva inköps- eller försäljningsrättigheter och därigenom gör det möjligt att kontrollera import eller export, och 2) beviljar rättigheter till ett statligt företag, en statlig institution eller i undantagsfall en privat organisation.

Artikel 37 i EUF-fördraget har en direkt effekt och den gäller endast varor (den fria rörligheten för tjänster eller kapital omfattas således inte (334)). Dessutom avser bestämmelsen i fördraget verksamheter som är nära knutna till monopolets särskilda affärsområde och saknar därför betydelse för nationella bestämmelser som inte har denna koppling. Enligt detta synsätt utgör artikel 37 i EUF-fördraget ett specialfall i förhållande till den allmänna bestämmelsen i artikel 34 i EUF-fördraget. I målet Franzén om det svenska alkoholmonopolet slog domstolen fast att ”bestämmelserna om monopolet och dess funktionssätt” (335) omfattas av artikel 37 i EUF-fördraget, medan ”andra nationella bestämmelser, vilka inte rör monopolets funktionssätt även om de påverkar detta, däremot ska undersökas mot bakgrund av [artikel 34 i EUF-fördraget]” (336).

I målet Hanner som rörde det svenska apoteksmonopolet anförde domstolen att artikel 37 i EUF-fördraget ”avsikten med denna bestämmelse är att undanröja alla hinder för den fria rörligheten för varor, dock med undantag för de begränsningar i handeln som utgör en nödvändig följd av att det föreligger sådana monopol” (337). Därefter förklarade domstolen i målet Rosengren att ”[d]en åtgärd som är aktuell [...] påverkar visserligen den fria rörligheten för varor inom Europeiska gemenskapen. [...] Åtgärden som sådan reglerar emellertid inte monopolets [avseende alkoholförsäljnings] utövande av sin ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker i Sverige. Åtgärden rör således inte monopolets utövande av sin särskilda funktion, och den kan följaktligen inte anses avse monopolets existens” (338).

Detta resonemang har upprepats i nyare rättspraxis, till exempel i målet ANETT som berörde nationell lagstiftning som innebär förbud för tobakshandlare att importera tobaksvaror från andra medlemsstater. För det första angav domstolen att artikel 37 i EUF-fördraget är tillämplig om lagstiftningen i fråga avser ett monopol av kommersiell karaktär och ger upphov till handelsrestriktioner som är en nödvändig följd av förekomsten av ett sådant monopol. För det andra angav kommissionen att bestämmelserna för ett monopol och dess funktionssätt måste undersökas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 37 i EUF-fördraget, som är särskilt tillämpliga vad gäller utövandet av monopolets exklusiva rättigheter. Bestämmelser i nationell lagstiftning, som kan skiljas från monopolets funktionssätt, även om de har betydelse för det, ska i sin tur undersökas mot bakgrund av artikel 34 i EUF-fördraget (339).

I målet ANETT slog domstolen fast att eftersom monopolets särskilda syfte var att förbehålla sig ensamrätten till försäljningen av tobaksvaror på detaljhandelsnivå till godkända detaljhandlare, påverkade förbudet den fria rörligheten för varor och reglerade inte utövandet av ensamrätten till monopolet. Ett sådant förbud ansågs kunna avgränsas från monopolets funktionssätt, eftersom det inte avsåg försäljningsformen för detaljhandel med tobaksvaror, utan marknaden i föregående led för sådana produkter. På samma sätt riktade sig förbudet inte mot vare sig monopolets försäljningsnät, eller saluföringen eller reklam för de produkter som distribuerades. Domstolen drog slutsatsen att eftersom den nationella åtgärden inte kunde betraktas som en bestämmelse som avsåg själva monopolet eller dess funktionssätt, var artikel 37 i EUF-fördraget irrelevant för att avgöra om ett sådant förbud är förenligt med unionsrätten (340).

I målet Visnapuu bedömde domstolen huruvida den detaljhandelslicens som krävs för import av alkoholhaltiga drycker för försäljning till konsumenter som är bosatta i Finland ska bedömas mot bakgrund av artikel 34 eller artikel 37 i EUF-fördraget. Enligt den finska regeringen bör monopolsystemet bedömas mot bakgrund av artikel 37 och licenssystemet mot bakgrund av artikel 34 i EUF-fördraget. Domstolen instämde och slog fast att licenssystemen inte reglerar monopolets funktionssätt eller utövandet av dess exklusiva rättigheter, eftersom de föreskriver att vederbörligen bemyndigade personer får bedriva detaljhandelsförsäljning av vissa kategorier av alkoholhaltiga drycker. Dessa licenssystem ska därmed skiljas från monopolets funktionssätt och måste undersökas mot bakgrund av artikel 34 i EUF-fördraget (341). I enlighet med domen i målet Franzén påminde domstolen om att artikel 37 i EUF-fördraget kräver att monopolet ordnas på ett sådant sätt att det utesluter all diskriminering mellan medlemsstaterna när det gäller villkoren för upphandling och saluföring av varor, så att varuhandeln från andra medlemsstater inte missgynnas och konkurrensen mellan medlemsstaternas ekonomier inte snedvrids (342).

Mot bakgrund av denna rättspraxis verkar domstolen ha valt att betrakta artiklarna 34 och 37 i EUF-fördraget som ömsesidigt uteslutande. Om den nationella åtgärden i fråga inte avser utövandet av monopolets särskilda syfte faller den utanför tillämpningsområdet för artikel 37 i EUF-fördraget och ska bedömas enligt artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget.

Å andra sidan kan det också hävdas att det finns en viss överlappning mellan artikel 37 i EUF-fördraget och andra fördragsartiklar. Domstolen har i mål om fördragsbrott som rörde olika nationella el- och gasmonopol (343) konstaterat att det faktiskt går att tillämpa artiklarna 37 och 34 i EUF-fördraget samtidigt. Ett sådant tillvägagångssätt skulle innebära att en åtgärd som rör ett statligt monopol först måste undersökas i enlighet med artikel 37 i EUF-fördraget. Om åtgärden anses vara diskriminerande kommer granskning enligt artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget inte längre att vara nödvändig. Om däremot slutsatsen dras att åtgärden inte är diskriminerande enligt artikel 37 i EUF-fördraget, kommer det att vara nödvändigt att granska den enligt de allmänna bestämmelserna om fri rörlighet för varor.

8.2.4   Artikel 107 i EUF-fördraget – Statligt stöd

Enligt artikel 107 i EUF-fördraget (f.d. artikel 87 EG) är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

I detta avseende tjänar reglerna om statligt stöd och artiklarna 34–36 i EUF-fördraget ett gemensamt syfte, nämligen att säkerställa fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor (344). Eftersom de har olika inriktning hindrar inte den omständighet att en statlig åtgärd anses utgöra statligt stöd det statliga stödprogrammet från att granskas utifrån andra EU bestämmelser som artiklarna 34–36 i EUF-fördraget (345). I det vägledande målet kommissionen mot Frankrike (346) granskade EU-domstolen till exempel lagenligheten av en åtgärd som gav tidningsutgivare skattebefrielser på villkor att dokumenten trycktes i Frankrike. Även om kommissionen hävdade att detta utgjorde ett brott mot artikel 34 EUF-fördraget hävdade den franska regeringen att åtgärden borde ha beaktats i enlighet med artikel 107 i EUF-fördraget, eftersom skattebestämmelserna inte kunde skiljas från det allmänna stödprogrammet för tidningsbranschen. Domstolen, som konstaterar att Frankrike inte hade anmält stödet i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget, utfärdade följande principförklaring: Det faktum att en nationell åtgärd kan betecknas som stöd [...] är [...] inte ett tillräckligt skäl för att den ska undantas [...] enligt bestämmelserna om fri rörlighet för varor (347). I förhandsavgörandet i målet PreussenElektra (348) konstaterade domstolen dessutom att den nationella åtgärden som rörde den regionala elförsörjningen hade kunnat – åtminstone potentiellt – utgöra hinder för handeln inom gemenskapen. Eftersom åtgärden syftade till att skydda miljön genom att bidra till att minska utsläppen av växthusgaser ansågs den dock inte strida mot den fria rörligheten för varor.

Samtidigt är det faktum att en statlig stödåtgärd som sådan påverkar handeln inom EU i sig inte tillräcklig för att samtidigt kvalificera åtgärden som en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 34 i EUF-fördraget. Domstolen skiljer i stället mellan aspekter som är oupplösligt förbundna med syftet med stödet och aspekter som kan skiljas från villkor och åtgärder som, även om de ingår i stödordningen, kan anses inte vara nödvändiga för att se till att syftet med stödet uppnås eller att det fungerar väl (349). Endast de senare aspekterna omfattas av artiklarna 34–36 i EUF-fördraget. Tribunalen konstaterade i målet Castelnou Energía, SL (350) att ”den omständigheten att ett system med stöd som beviljas av en stat eller med hjälp av statliga medel åtminstone indirekt är ägnat att hindra importen av liknande eller konkurrerande varor från andra medlemsstater endast på grund av att det gynnar vissa inhemska företag eller viss inhemsk produktion, inte i sig är tillräcklig för att likställa ett stöd som sådant med en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion enligt artikel 34 FEUF”.

Av rättspraxis står det också klart att en nationell domstol har behörighet att bedöma huruvida ett stödsystem är förenligt med andra fördragsbestämmelser som har direkt verkan än de som rör statligt stöd (t.ex. artiklarna 34–36 eller 63 i EUF-fördraget (351)). Detta gäller dock endast om bestämmelserna kan utvärderas separat och inte är nödvändiga för att uppnå målet eller stödordningens funktion (352). Följaktligen hindrar artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget en nationell domstol från att göra en bedömning av en statlig åtgärd enligt andra bestämmelser om direkt verkan, i den mån den senare är kopplad till åtgärden i fråga.

8.2.5   Artikel 110 i EUF-fördraget – Bestämmelser om skatter och avgifter

Artikel 110 i EUF-fördraget (f.d. artikel 90 EG) kompletterar bestämmelserna om avskaffande av tullar och avgifter med motsvarande verkan. Syftet är att säkerställa fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensförhållanden genom att avskaffa alla former av skydd som kan bli följden av tillämpningen av interna skatter eller avgifter som innebär diskriminering mot produkter från andra medlemsstater (353). Artikel 110 anses utgöra speciallagstiftning i förhållande till artikel 34 i EUF-fördraget, vilket innebär att mål som omfattas av artikel 110 medför att artikel 34 inte kan tillämpas. Så var fallet gällande domen i målet Kawala (354), där domstolen beslutade att en registreringsavgift för importerade begagnade bilar var av fiskal karaktär och därför omfattas av artikel 110 i EUF-fördraget och att artikel 34 i EUF-fördraget därför inte var tillämplig. Det bör dock erinras om att medlemsstaterna enligt fast rättspraxis måste utöva sin befogenhet på området direkta skatter och avgifter på ett sätt som är förenligt med unionsrätten och i synnerhet med de grundläggande friheter som garanteras i fördraget (355).

Enligt artikel 110 i EUF-fördraget första stycket förbjuds alla medlemsstater att ta ut interna skatter och avgifter på produkter från de andra medlemsstaterna som överstiger dem som tas ut på liknande inhemska produkter. Bestämmelsen överträds om skatten på en importerad produkt och den avgift som tas ut på en liknande inhemsk produkt beräknas på olika sätt på grundval av kriterier som leder till, även om än bara i vissa fall, att högre skatt tas ut på den importerade produkten.

Domstolen definierade liknande produkter som produkter som har liknande särdrag och fyller samma behov ur konsumenternas synvinkel, eftersom testet inte är huruvida de är strikt identiska, utan om användningen av dem är likartad och jämförbar. I målet kommissionen mot Frankrike (356) ansåg domstolen att cigaretter av mörk och ljus tobak kunde betraktas som liknande produkter.

Praktiska svårigheter kan inte motivera att interna skatter eller avgifter som är diskriminerande i förhållande till produkter från andra medlemsstater tillämpas (357).

Artikel 110 i EUF-fördraget andra stycket är avsedd att förhindra all form av indirekt skatteprotektionism som påverkar produkter från andra medlemsstater som trots att de inte liknar några inhemska varor ändå konkurrerar med vissa av dem. Den högre beskattningen av produkter från andra medlemsstater jämfört med konkurrerande inhemska varor är förbjuden när den är av sådan karaktär att den på marknaden i fråga har en inverkan på den potentiella konsumtionen av importerade produkter till förmån för konkurrerande inhemska produkter. I målet kommissionen mot Sverige (358) ansåg domstolen att viner i mellanklassen (huvudsakligen importerade) delade ett tillräckligt antal egenskaper med starköl (huvudsakligen inhemsk) för att anses konkurrera med starköl. Domstolen ansåg emellertid i förevarande fall att det inte fanns några bevis för att skillnaden i skattebehandling av dessa två produkter kunde påverka konsumenternas beteende inom den berörda sektorn (ingen skyddande verkan).

När en avgift tas ut på inhemska och importerade varor och ersättningen är avsedd att finansiera verksamhet som endast kommer den inhemska produkten till del, och därigenom delvis (359) kompenserar den skattebörda som läggs på dessa produkter, utgör en sådan avgift diskriminerande beskattning enligt artikel 110 i EUF-fördraget (360).

8.2.6   Artikel 351 i EUF-fördraget

I artikel 351 i EUF-fördraget (f.d. artikel 307 EG) hänvisas till de rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som medlemsstaterna ingått före 1958, eller före deras anslutning, med ett eller flera tredjeländer. Som regel ska dessa inte påverkas av bestämmelserna i fördraget, förutsatt att följande kumulativa villkor är uppfyllda:

—

Det internationella avtalet måste kräva och inte bara tillåta att medlemsstaten antar en åtgärd som är oförenlig med en skyldighet som medlemsstaten har enligt unionslagstiftningen. I förhållande till artikel 34 i EUF-fördraget kartlade domstolen i domen i mål C-324/93 (361) gränserna för medlemsstaternas möjligheter att anta åtgärder som strider mot deras förpliktelser enligt denna artikel. Problemet rörde en vägran att bevilja importtillstånd för att föra in diacetylmorfin (klassat som narkotika enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention) till Storbritannien. Domstolen fann att det faktum att ”en sådan åtgärd skulle kunna följa av en internationell konvention, som ingåtts före fördraget eller en medlemsstats anslutning, och att en medlemsstat med stöd av artikel [351] skulle kunna låta åtgärden förbli i kraft trots att den är av hindrande slag, leder inte till att åtgärden faller utanför tillämpningsområdet för artikel [34], eftersom artikel [351] kan tillämpas först då en medlemsstat genom konventionen tilläggs en förpliktelse som är oförenlig med fördraget”. Slutsatsen är att medlemsstaterna måste avstå från att anta åtgärder som strider mot EU-rätten, framför allt bestämmelserna om fri rörlighet för varor, när de inte är skyldiga att anta sådana åtgärder enligt det internationella avtal som de är signatärstater till.

—	Avtalet strider inte mot principerna som utgör unionsrättens grundvalar.

9.   GENOMFÖRANDE AV ARTIKLARNA 34 OCH 35 I EUF-FÖRDRAGET

9.1   Direkt effekt – privat verkställande

Domstolen har uppmärksammat att förbudet i artikel 34 i EUF-fördraget är ”tvingande och uttryckligt och dess genomförande kräver inte något ytterligare ingripande från medlemsstaterna eller [unionens] institutioner. Artikel 34 i EUF-fördraget har därför ”direkt effekt och ger upphov till rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda” (362).

Senare slog domstolen fast att artikel 35 i EUF-fördraget också har direkt effekt och att dess bestämmelser också är ”direkt tillämpliga” och ”ger upphov till rättigheter för enskilda som det åligger medlemsstaternas domstolar att skydda” (363).

Enskilda kan åberopa principen om och rätten till fri rörlighet för varor genom att väcka talan vid en nationell domstol. Denna kan vägra att tillämpa en nationell bestämmelse som den anser strida mot artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget. Nationella domstolar kan även vara tvungna att bedöma i vilken utsträckning ett import- eller exporthinder kan motiveras utifrån de tvingande hänsyn eller det allmänna intresse som anges i artikel 36 i EUF-fördraget.

9.2   Solvit

Solvit är ett nätverk (www.europa.eu/solvit) som har till syfte att lösa problem orsakade av myndigheternas felaktiga tillämpning av inremarknadslagstiftning (364). I detta syfte har alla EES-medlemsländer inrättat sina egna Solvit-centrum, som kommunicerar direkt via en databas på internet. Solvit-centrumen är en del av den nationella förvaltningen och arbetar för att inom tio veckor hitta lösningar på problem som medborgare eller företag har drabbats av. Solvits arbetsordning fastställs i en rekommendation från kommissionen från 2001 (365), som även har godkänts av rådet. Europeiska kommissionen övervakar nätverket och hjälper vid behov till att påskynda handläggningen av klagomål. Under 2018 hanterade Solvit mer än 2 000 ärenden och antalet lösta fall under det året uppgick till 90 %.

Dessutom infördes ett nytt problemlösningsförfarande kopplat till Solvit genom förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande. I artikel 8 i förordningen fastställs ett förfarande som gäller för fall där de nationella myndigheterna har utfärdat ett administrativt beslut. Solvit-centrumet som medverkar i förfarandet kan begära att kommissionen bedömer ett administrativt besluts förenlighet och utfärdar ett yttrande. Detta förfarande medför längre tidsfrister än det vanliga Solvit-förfarandet.

9.3   Överträdelseförfaranden enligt artiklarna 258 och 260 i EUF-fördraget

9.3.1   Överträdelseförfarande

I sin roll som ”fördragets väktare” kan kommissionen, efter mottagandet av ett klagomål eller på eget initiativ, inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som anses ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EU-rätten.

I artikel 258 i EUF-fördraget (f.d. artikel 226 EG) anges de formella stegen för att inleda ”överträdelseförfarandet”. Det första steget är att kommissionen skickar en formell underrättelse till medlemsstaten i fråga vilken ombes att inkomma med synpunkter senast ett visst datum, vanligtvis inom två månader.

Mot bakgrund av svaret eller i avsaknad av svar från den berörda medlemsstaten kan kommissionen besluta att avge ett motiverat yttrande till medlemsstaten. I det motiverade yttrandet anges varför kommissionen anser att det har skett en överträdelse av EU-rätten, och medlemsstaten uppmanas att rätta sig efter EU-lagstiftningen senast ett visst datum, vanligtvis inom två månader. Om medlemsstaten inte följer rättar sig efter EU-rätten kan kommissionen besluta att väcka talan vid EU-domstolen för att få en förklaring om att det har skett en överträdelse av EU-lagstiftningen.

Den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet som kommissionen har utfärdat avgränsar föremålet för tvisten, så att den därefter inte kan förlängas. Följaktligen måste det motiverade yttrandet som avgivits och det förfarande som inletts av kommissionen baseras på samma grunder som de som anges i den formella underrättelsen som inleder det administrativa förfarandet (366).

Om domstolen i sin slutliga dom i frågan finner att det har skett en överträdelse av EU-rätten, är den berörda medlemsstaten skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att rätta sig efter domen. Om överträdelsen kvarstår kan kommissionen återigen hänskjuta ärendet till domstolen och begära tillämpning av ekonomiska påföljder (enhetsbelopp och dagliga viten). Förfarandet för det andra hänskjutandet till domstolen fastställs i artikel 260.2 i EUF-fördraget. Under detta förfarande och så länge medlemsstaten inte har följt domstolens dom skickar kommissionen (1) en skrivelse till medlemsstaten om den skyldighet som ska uppfyllas, sedan (2) en formell underrättelse och (3) kan slutligen hänskjuta ärendet till domstolen (andra hänskjutandet). Om domstolen konstaterar att den berörda medlemsstaten inte har följt den första domen, får den ålägga ekonomiska sanktioner. Dessa ekonomiska sanktioner är avsedda att ha en avskräckande effekt och uppmuntra medlemsstaterna att rätta sig efter EU-lagstiftningen så snabbt som möjligt (367).

9.3.2   Klagomål

Alla som anser att en åtgärd som en medlemsstat vidtagit utgör en överträdelse av artiklarna 34–36 i EUF-fördraget kan inge ett klagomål till Europeiska kommissionen. I själva verket är en stor del av de överträdelseförfaranden som rör den fria rörligheten för varor som kommissionen inleder en följd av ett klagomål. I ett antal successiva meddelanden från kommissionen om förbindelserna med klaganden när det gäller överträdelser av EU-lagstiftningen (368) fastställs reglerna för hantering av klagomål.

Klagomål lämnas in genom ett standardformulär. Standardformuläret finns tillgängligt hos kommissionen på begäran eller via webbplatsen Europa (369). Klagomål måste lämnas in online, eller skriftligen genom en skrivelse till kommissionens generalsekretariat på adressen 1049 Bryssel, Belgien eller lämnas in till något av kommissionens kontor i medlemsstaterna. Standardformuläret för klagomål kan lämnas in på nätet eller skickas per post på något av EU:s officiella språk.

Ett första mottagningsbevis skickas till klaganden av kommissionen inom 15 arbetsdagar. Inom en månad efter detta mottagningsbevis beslutar kommissionen om det inlämnade klagomålet bör registreras.

Klaganden är inte en formell part i något förfarande som inletts mot en medlemsstat, men det är värt att notera att klaganden har några viktiga administrativa rättigheter:

—	Kommissionen kommer inte att lämna ut klagandens identitet utan vederbörandes uttryckliga medgivande.

—	Kommissionen kommer att sträva efter att fatta beslut i sakfrågan (antingen inleda ett överträdelseförfarande eller avsluta ett ärende) inom tolv månader från och med det att klagomålet registreras.

—	Kommissionen kommer att hålla klaganden informerad om de viktigaste stegen i processen. Klaganden kommer att meddelas i förväg av den berörda avdelningen på kommissionen om den planerar att avsluta ärendet, så att klaganden kan återkoppla och tillhandahålla nya fakta eller komponenter.

—	Om kommissionen efter undersökningen anser att det faktiskt kan föreligga en överträdelse av unionsrätten, kan den besluta att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 258 i EUF-fördraget.

Som fördragets väktare är kommissionen mycket vaksam när det gäller att se till att EU-lagstiftningen följs på ett övergripande sätt och att övervaka medlemsstaternas efterlevnad av de regler och skyldigheter som fastställs i fördraget eller sekundärlagstiftningen. Av olika skäl kan dock rättsliga förfaranden såsom överträdelseförfaranden enligt artikel 258 i EUF-fördraget inte alltid tillhandahålla de bästa tillgängliga sätten för att ta itu med en viss fråga. Det är därför viktigt att betona att kommissionen, även om den är fast besluten att övervaka medlemsstaternas efterlevnad av unionsrätten, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida överträdelseförfaranden ska inledas eller inte (370).

10.   NÄRBESLÄKTADE SEKUNDÄRLAGSTIFTNINGSINSTRUMENT

10.1   Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (371)

I direktiv (EU) 2015/1535 åläggs Europeiska unionens medlemsstater att underrätta kommissionen och deras motparter om alla utkast till tekniska föreskrifter om varor eller informationssamhällets tjänster innan de antas. EES-länder, Schweiz och Turkiet underrättar också om sina tekniska föreskrifter i TRIS (Technical Regulation Information System).

Kommissionen och medlemsstaterna verkar genom ett system för förebyggande kontroll. Under frysningsperioder måste medlemsstaterna avstå från att anta sina anmälda förslag till förordningar i minst tre månader medan de undersöks. Under denna period kan bilaterala diskussioner med medlemsstaternas myndigheter föras. Om utkastet till föreskrift bedöms strida mot EU:s lagstiftning om den inre marknaden kan frysningsperioden förlängas till upp till sex månader En förlängning till upp till 18 månader kan även åläggas genom ett beslut om blockering om rådet antar en ståndpunkt i samma ärende som omfattas av det anmälda utkastet till föreskrift (372).

Förfarandet syftar följaktligen till att undanröja alla hinder för en väl fungerande inre marknad innan de ens dyker upp, vilket undviker korrigerande åtgärder, som alltid innebär en större börda.

Enligt EU-domstolens rättspraxis (se domarna CIA Security och Unilever (373)), får varje teknisk föreskrift som inte har anmälts i utkaststadiet eller har antagits under den obligatoriska frysningsperioden inte tillämpas och därmed inte verkställas av nationella domstolar mot enskilda personer. Detta har senare bekräftats av domstolen (374).

10.2   Förordning (EU) 2019/515 – Förordningen om ömsesidigt erkännande

År 2008 antog EU-lagstiftare förordning (EG) nr 764/2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat. Huvudsyftet med denna förordning var att fastställa de nationella myndigheternas och företagens rättigheter och skyldigheter när de förstnämnda avser att vägra marknadstillträde för en produkt som lagligen saluförs i en annan medlemsstat. Enligt förordningen låg bevisbördan hos de nationella myndigheter som avsåg att neka marknadstillträde och som därmed var tvungna att ange det tekniska eller vetenskapliga skälet för deras avsikt att neka produkten tillträde till den nationella marknaden. Den ekonomiska aktören erbjöds möjligheten att tillvarata sina intressen och lägga fram solida argument för de behöriga myndigheterna.

I förordningen fastställdes också ”kontaktpunkter för produkter” i varje medlemsstat, som ger information om tekniska produktregler och genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande till företag och behöriga myndigheter i andra medlemsstater.

Förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande av varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat upphävde förordning (EG) nr 764/2008 från och med den 19 april 2020.

Förordning (EU) 2019/515 syftar till att förbättra rättssäkerheten för företag och nationella myndigheter. Genom förordningen införs en försäkran om ömsesidigt erkännande (egenförsäkran) för ekonomiska aktörer för att visa att varor lagligen saluförts i en annan medlemsstat, fastställs ett nytt problemlösningsförfarande som utgår från Solvit och föreskrivs närmare administrativt samarbete och ett gemensamt it-verktyg för att förbättra kommunikationen, samarbetet och förtroendet mellan de nationella myndigheterna.

I ett separat vägledningsdokument förklaras förordning (EU) 2019/515 mer i detalj.

10.3   Förordning (EG) nr 2679/98 – ”Jordgubbsförordningen”

I rådets förordning (EG) nr 2679/98 (375) om den inre marknadens funktionssätt i förhållande till den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna föreskrivs särskilda förfaranden för att hantera allvarliga hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstater som orsakar stor förlust för de berörda personerna och som kräver omedelbara åtgärder. Dessa hinder kan till exempel vara ett resultat av nationella myndigheters passivitet vid enskilda personers våldsanvändning eller icke-våldsamma blockeringar av gränser, eller en medlemsstats åtgärder, såsom institutionaliserad bojkott av importerade produkter.

I förordningen föreskrivs ett varningsförfarande och ett informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen. I förordningen påminns också medlemsstaterna om skyldigheten att vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att säkerställa den fria rörligheten för varor och att informera kommissionen om detta, och kommissionen ges befogenhet att skicka en anmälan till den berörda medlemsstaten och begära att dessa åtgärder vidtas inom en mycket snäv tidsfrist (376).

---

(1)  COM(2020) 94 final, 10.3.2020.

(2)  Handledning för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor (2010).

(3)  http://eur-lex.europa.eu/sv/index.htm

(4)  http://curia.europa.eu/juris/recherche.jsf?language=sv. Det bör noteras att numreringen i EUF-fördraget används i handledningen även när det hänvisas till domar som domstolen har avkunnat enligt EG-fördraget.

(5)  Meddelande från kommissionen: Den inre marknaden i en värld som förändras – En unik tillgång som kräver ett nytt politiskt åtagande (COM(2018) 772 final).

(6)  Se till exempel dom av den 1 juli 2014 i mål C-573/12, Ålands Vindkraft, ECLI:EU:C:2014:2037, punkt 57, och dom av den 4 oktober 2018, i mål C-242/17, L.E.G.O, ECLI:EU:C:2018:804, punkt 52.

(7)  Dom av den 24 mars 2009 i mål C-445/06, Danske Slagterier mot Bundesrepublik Deutschland, ECLI:EU:C:2009:178, punkt 26.

(8)  Dom av den 14 december 2004 i mål C-309/02, Radlberger Spitz, ECLI:EU:C:2004:799, punkt 53.

(9)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 12.7.2006, s. 1).

(10)  Dom av den 12 december 2013 i mål C-292/12, Ragn-Sells, ECLI:EU:C:2013:820, punkterna 49–50.

(11)  Dom av den 10 december 1968 i mål 7/68, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1968:51.

(12)  Dom av den 10 december 1968 i mål 7/68, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1968:51 och dom av den 23 november 1978 i mål 7/78, R. mot Thompson, Johnson och Woodiwiss, ECLI:EU:C:1978:209.

(13)  Dom av den 23 februari 1995 i mål C-358/93, Bordessa, ECLI:EU:C:1995:54.

(14)  Dom av den 27 januari 2009 i mål C-318/07, Persche, ECLI:EU:C:2009:33, punkt 29.

(15)  Dom av den 9 juli 1992 i mål C-2/90, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:1992:310, punkterna 23–28.

(16)  Dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo kommun m.fl. mot NV Energiebedrijf Ijsselmij, ECLI:EU:C:1994:171.

(17)  Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1997:501.

(18)  Dom av den 9 december 2010 i mål C-421/09, Humanplasma GmbH mot Republiken Österrike, ECLI:EU:C:2010:760, punkterna 27–30, vilket bekräftades i mål C-296/15, Medisanus (2017), ECLI:EU:C:2017:431, punkt 53.

(19)  Se avsnitt 7.1.2. för ytterligare information om förhållandet mellan artiklarna 34–36 och 56 i EUF-fördraget.

(20)  Dom av den 21 oktober 1999 i mål C-97/98, Peter Jägerskiöld mot Torolf Gustafsson, ECLI:EU:C:1999:515.

(21)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkterna 39–40.

(22)  Dom av den 25 juli 1991 i mål C-1/90, Aragonesa de Publicidad mot Departamento de sanidad, ECLI:EU:C:1991:327.

(23)  Dom av den 3 mars 1988 i mål 434/85, Allen & Hanburys, ECLI:EU:C:1988:109, punkt 25, och dom av den 13 mars 2008 i mål C-227/06, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2008:160, punkt 37.

(24)  Se dom av den 18 maj 1989 i de förenade målen 266/87 och 267/87, R mot Royal Pharmaceutical Society of Great Britain, ECLI:EU:C:1989:205, och dom av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund, ECLI:EU:C:1993:932.

(25)  Se dom av den 24 november 1982 i mål 249/81, kommissionen mot Irland (Buy Irish), ECLI:EU:C:1982:402, dom av den 13 december 1983 i mål 222/82, Apples and Pear Development Council, ECLI:EU:C:1983:370, dom av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2002:633 och dom av den 13 mars 2008 i mål C-227/06, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2008:160.

(26)  Dom av den 12 juli 2012 i mål C-171/11, Fra.bo Spa mot Deutsche Vereinigung des Gas und Wasserfaches eV (DVGW) — Technisch Wissenschaftlicher Verein, ECLI:EU:C:2012:453, punkterna 31–32.

(27)  Dom av den 17 april 2007 i mål C-470/03, AGM-Cosmet SRl, ECLI:EU:C:2007:213.

(28)  Dom av den 9 december 1997 i mål C-265/95, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1997:595.

(29)  Dom av den 12 juli 2004 i de förenade målen C-154/04 och C-155/04, Alliance for Natural Health, ECLI:EU:C:2004:848, punkterna 47 och 52.

(30)  Dom av den 24 november 1982 i mål 249/81, kommissionen mot Irland, ECLI:EU:C:1982:402 och dom av den 13 mars 2008 i mål C-227/06, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2008:160.

(31)  Dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84, kommission mot Frankrike, ECLI:EU:C:1985:184, dom av den 29 april 2004 i mål C-387/99, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2004:235, punkt 42, dom av den 5 mars 2009 i mål C-88/07, kommissionen mot Spanien, ECLI:EU:C:2009:123 och dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, punkt 40.

(32)  Dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1985:184, punkterna 11–15.

(33)  Dom av den 5 mars 2009 i mål C-88/07, kommissionen mot Spanien, ECLI:EU:C:2009:123, punkterna 54–66 och 116.

(34)  Dom av den 29 april 2004 i mål C-387/99, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2004:235, punkt 83.

(35)  Dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, punkt 40.

(36)  Dom av den 9 december 1997 i mål C-265/95, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1997:595, punkt 31. Se också dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, ECLI:EU:C:2003:333, punkt 60, särskilt om möjliga motiveringar (yttrandefrihet och mötesfrihet).

(37)  Dom av den 14 december 2004 i mål C-309/02, Radlberger Spitz, ECLI:EU:C:2004:799, punkt 80.

(38)  Se artikel 355 i EUF-fördraget.

(39)  EGT L 35, 13.2.1996, s. 1.

(40)  Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, ECLI:EU:C:1974:82, punkt 5.

(41)  Dom av den 8 juni 1971 i mål 78/70, Deutsche Grammophon mot Metro, ECLI:EU:C:1971:59.

(42)  Dom av den 10 januari 1985 i mål 229/83, Leclerc mot Au Blé Vert, ECLI:EU:C:1985:1.

(43)  Dom av den 23 september 2003 i mål C-30/01, kommissionen mot Förenade kungariket, ECLI:EU:C:2003:489, punkterna 49–54.

(44)  Dom av den 5 april 1984 i mål 177/82, Van de Haar, ECLI:EU:C:1984:144, mål 269/83, kommissionen mot Frankrike (1985), ECLI:EU:C:1985:115, och mål 103/84, kommissionen mot Italien (1986), ECLI:EU:C:1986:229.

(45)  Dom av den 3 december 1998 i mål C-67/97, Ditlev Blühme, ECLI:EU:C:1998:584.

(46)  Dom av den 14 juli 1994 i mål C-379/92, Peralta, ECLI:EU:C:1994:296 och dom av den 21 september 1999 i mål C-44/98, BASF, ECLI:EU:C:1999:440. Jfr även dom av den 26 maj 2005 i mål C-20/03, Burmanjer, ECLI:EU:C:2005:307.

(47)  Dom av den 20 september 2007 i mål C-297/05, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2007:531, punkt 63.

(48)  Dom av den 12 juli 1973 i mål 2/73, Riseria Luigi Geddo mot Ente Nationale Risi, ECLI:EU:C:1973:89.

(49)  Dom av den 19 december 1968 i mål 13/68, Salgoil SpA mot Italiens ministerium för utrikeshandel, ECLI:EU:C:1968:54.

(50)  Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, ECLI:EU:C:1974:82. För historisk bakgrund, se även kommissionens direktiv 70/50/EEG av den 22 december 1969 som grundas på bestämmelserna i artikel 33.7, om upphävande av åtgärder vars verkan motsvarar kvantitativa importrestriktioner och som inte omfattas av andra bestämmelser som antagits enligt fördraget (ej översatt till svenska) (EGT L 13, 19.1.1970, s. 29).

(51)  Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, ECLI:EU:C:1974:82, punkt 5.

(52)  Dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe Zentrale mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, ECLI:EU:C:1979:42.

(53)  Krav på sammansättning eller andra produktkrav, som begränsar distributionskanalerna och gynnar inhemska varor, är exempel på åtgärder med motsvarande verkan.

(54)  Se bland annat dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66. punkt 37, dom av den 26 april 2012 i mål C-456/10, ANETT, ECLI:EU:C:2012:241 och dom av den 19 oktober 2016 i mål C-148/15, Deutsche Parkinson Vereinigung, ECLI:EU:C:2016:776.

(55)  Dom av den 3 april 2014 i mål C-428/12, kommissionen mot Spanien, ECLI:EU:C:2014:218, punkt 29.

(56)  Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 56.

(57)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkterna 125–134.

(58)  Dom av den 1 juli 2014 i mål C-573/12, Ålands Vindkraft, ECLI:EU:C:2014:2037, punkterna 67–75, 82 och 119. Domstolen ansåg dock att åtgärden i fråga motiverades av målet att främja användningen av förnybara energikällor till elproduktion.

(59)  Dom av den 4 oktober 2008 i mål C-265/06, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2008:210.

(60)  Se ovan, punkt 15.

(61)  Se ovan, punkt 33.

(62)  Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66.

(63)  Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 57.

(64)  Dom av den 4 juni 2009 i mål C-142/05, Mickelsson och Roos, ECLI:EU:C:2009:336.

(65)  Dom av den 4 juni 2009 i mål C-142/05, Mickelsson och Roos, ECLI:EU:C:2009:336, punkt 28.

(66)  Dom av den 4 juni 2009 i mål C-142/05, Mickelsson och Roos, ECLI:EU:C:2009:336, punkterna 39–40. Se i detta sammanhang även dom av den 15 april 2010 i mål C-433/05, Sandström, ECLI:EU:C:2010:184.

(67)  Dom av den 15 april 2010 i mål C-433/05, Sandström, ECLI:EU:C:2010:184, punkt 40. Detta mål är också ett exempel på en processinriktad inställning till proportionalitet, som utgår från domstolens bedömning i målet Mickelsson.

(68)  Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, ECLI:EU:C:1993:905.

(69)  Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, ECLI:EU:C:1993:905, punkt 16.

(70)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Republiken Österrike, ECLI:EU:C:2019:504, punkt 129.

(71)  Se dom av den 9 februari 1995 i mål C-412/93, Leclerc-Sipec, ECLI:EU:C:1995:26, punkt 22 och dom av den 28 oktober 1999 i mål C-6/98, ARD, ECLI:EU:C:1999:532, punkt 46.

(72)  Se till exempel dom av den 2 juni 1994 i målen C-401/92 och C-402/92, Tankstation ’t Heukske and Boermans, ECLI:EU:C:1994:220, punkt 14, och dom av den 2 juni 1994 i de förenade målen C-69/93 och C-258/93, Punto Casa, ECLI:EU:C:1994:226.

(73)  Se dom av den 29 juni 1995 i mål C-391/92, kommissionen mot Grekland, ECLI:EU:C:1995:199, punkt 15.

(74)  Se dom av den 11 augusti 1995 i mål C-63/94, Belgapom, ECLI:EU:C:1995:270 och dom av den 21 september 2016 i mål C-221/15, Etablissements Fr. Colruyt NV, ECLI:EU:C:2016:704, punkt 37.

(75)  Dom av den 14 september 2006 i de förenade målen C-158/04 och C-159/04, Alfa Vita, ECLI:EU:C:2006:562.

(76)  Se ovan, punkterna 18–19.

(77)  Dom av den 6 juni 2002 i mål C-159/00, Sapod Audic och Eco-Emballages, ECLI:EU:C:2002:343.

(78)  Se ovan, punkt 71. Om detta ska tolkas som en skyldighet att använda ett märke eller en märkning, skulle denna åtgärd utgöra en teknisk föreskrift i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37). I så fall kan den enskilda åberopa underlåtenhet att meddela den nationella bestämmelsen. Det är sedan den nationella domstolens ansvar att vägra att tillämpa bestämmelsen.

(79)  Dom av den 6 juni 2002 i mål C-159/00, Sapod Audic and Eco-Emballages, ECLI:EU:C:2002:343, punkt 72.

(80)  Se dom av den 25 mars 2004 i mål C-71/02, Karner, ECLI:EU:C:2004:181 (förbud mot att ange att varor kommer från ett konkursföretag) och dom av den 23 februari 2006 i mål C-441/04, A-Punkt, ECLI:EU:C:2006:141 (hemförsäljning) samt det liknande resonemanget i domen av den 26 maj 2005 i mål C-20/03, Burmanjer, ECLI:EU:C:2005:307.

(81)  Dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe Zentrale mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, ECLI:EU:C:1979:42. Även om principen i början inte uttryckligen nämndes i domstolens rättspraxis, erkänns den nu fullt ut (se t.ex. dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionens mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 34, och dom av den 18 oktober 2012 i mål C-385/10, Elenca, ECLI:EU:C:2012:634, punkt 23).

(82)  Dom av den 2 maj 1990 i mål C-111/89, Staat der Nederlanden v P. Bakker Hillegom BV, ECLI:EU:C:1990:177, punkt 8.

(83)  Dom av den 22 september 2016 i mål C-525/14, kommissionen mot Tjeckien, ECLI:EU:C:2016:714, punkt 35.

(84)  Dom av den 22 september 2016 i mål C-525/14, kommissionen mot Tjeckien, ECLI:EU:C:2016:714, punkt 39.

(85)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008 (EUT L 91, 29.3.2019, s. 1).

(86)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG (EUT L 218, 13.8.2008, s. 21). Mer information finns under punkt 8.3 i denna handledning.

(87)  Dom av den 15 december 1971 i de förenade målen 51/71–54/71, International Fruit Company mot Produktschap voor Groenten en Fruit, ECLI:EU:C:1971:128 och dom av den 15 mars 2007 i mål C-54/05, kommissionen mot Finland, ECLI:EU:C:2007:168, punkt 31.

(88)  Dom av den 8 juli 1975 i mål 4/75, Rewe Zentralfinanz mot Landwirschaftskammer, ECLI:EU:C:1975:98.

(89)  Dom av den 15 april 1997 i mål C-272/95, Dt. Milchkontor II, ECLI:EU:C:1997:191.

(90)  Dom av den 21 december 2011 i mål C-28/09, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2011:854, punkt 119.

(91)  Dom av den 2 mars 1983 i mål 155/82, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:1983:53, punkt 7.

(92)  Se ovan, punkt 12. Se även dom av den 2 oktober 2003 i mål C 12/02, Grilli, ECLI:EU:C:2003:538, punkterna 48 och 49, och dom av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssanthakopoulos, ECLI:EU:C:1996:70, punkterna 36–38.

(93)  Dom av den 2 mars 1983 i mål 155/82, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:1983:53, punkt 15.

(94)  Dom av den 12 oktober 1978 i mål 13/78, Eggers mot Freie Hansestadt Bremen, ECLI:EU:C:1978:182.

(95)  Dom av den 14 juli 1983 i mål 174/82, Officier van Justitie mot Sandoz, ECLI:EU:C:1983:213, dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70, dom av den 19 juni 2003 i mål C-420/01, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2003:363, dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, dom av den 2 december 2004 i mål C-41/02, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2004:762 och dom av den 15 november 2007 i mål C-319/05, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:678.

(96)  Dom av den 11 juli 2000 i mål C-473/98, Kemikalieinspektionen mot Toolex-Alpha AB, ECLI:EU:C:2000:379.

(97)  Dom av den 9 december 2010 i mål C-421/09, Humanplasma GmbH mot Republiken Österrike, ECLI:EU:C:2010:760, punkt 45.

(98)  Dom av den 5 februari 2004 i mål C-270/02, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2004:78.

(99)  Dom av den 9 december 2010 i mål C-421/09, Humanplasma GmbH mot Republiken Österrike, ECLI:EU:C:2010:760, punkt 45.

(100)  Dom av den 20 maj 1976 i mål 104/75, De Peijper, ECLI:EU:C:1976:67.

(101)  Dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70, punkt 75.

(102)  Dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492.

(103)  Dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, punkt 46.

(104)  Se ovan, punkt 56.

(105)  Dom av den 11 juli 2000 i mål C-473/98, Kemikalieinspektionen mot Toolex-Alpha AB, ECLI:EU:C:2000:379. Dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70.

(106)  Se vidare punkt 7.1.2.

(107)  Dom av den 16 juli 1992 i mål C-344/90, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1992:328.

(108)  Dom av den 29 januari 1985 i mål 231/83, Cullet, ECLI:EU:C:1985:29 och dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, Van Tiggele, ECLI:EU:C:1978:10.

(109)  EUT L 176, 5.7.2011, s. 24.

(110)  Dom av den 21 september 2016 i mål C-221/15, Colruyt, ECLI:EU:C:2016:704, punkt 41.

(111)  Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, Scottish Whisky Association m.fl. mot The Lord Advocate och The Advocate General for Scotland, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 50.

(112)  Dom av den 26 februari 1976 i mål 65/75, Tasca, ECLI:EU:C:1976:30, dom av den 26 februari 1976 i mål 88–90/75, SADAM, ECLI:EU:C:1976:32, dom av den 29 november 1983 i mål 181/82, Roussel, ECLI:EU:C:1983:352 och dom av den 16 november 1977 i mål 13/77, GB-INNO mot ATAB, ECLI:EU:C:1977:185.

(113)  Dom av den 6 november 1979 i mål 16–20/79, Danis, ECLI:EU:C:1979:248.

(114)  Dom av den 5 juni 1985 i mål 116/84, Roelstrate, ECLI:EU:C:1985:237 och dom av den 2 juli 1987 i mål 188/86, Lefèvre, ECLI:EU:C:1987:327.

(115)  För ytterligare information om försäljningsformer, se avsnitt 3.4.2.2.

(116)  Dom av den 11 augusti 1995 i mål C-63/94, Belgapom mot ITM och Vocarex, ECLI:EU:C:1995:270.

(117)  Dom av den 30 april 2009 i mål C-531/07, Fachverband der Buch- und Medienwirtschaft mot LIBRO, ECLI:EU:C:2009:276.

(118)  Dom av den 19 oktober 2016 i mål C-148/15, Deutsche Parkinson Vereinigung, ECLI:EU:C:2016:776, punkterna 23–27.

(119)  Dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664, punkt 6.

(120)  Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, Scottish Whiskey Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 32. (kursivering tillagd)

(121)  Se exempelvis dom av den 7 juni 2007 i mål C-254/05, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2007:319, dom av den 10 november 2005 i mål C-432/03, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2005:669, punkt 41, och dom av den 4 december 2008 i mål C-249/07, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2008:683, punkt 26.

(122)  Dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, ECLI:EU:C:2002:34, dom av den 28 januari 2010 i mål C-333/08, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2010:44, och dom av den 10 september 2014 i mål C-423/13, Vilniaus Energija, ECLI:EU:C:2014:2186.

(123)  Dom av den 10 september 2014 i mål C-423/13, Vilniaus Energija, ECLI:EU:C:2014:2186, punkt 55.

(124)  Dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1985:184.

(125)  Dom av den 16 oktober 2003 i mål C-455/01, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2003:551.

(126)  Dom av den 10 november 2005 i mål C-432/03, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2005:514.

(127)  Dom av den 20 mars 2014 i mål C-61/12, kommissionen mot Litauen, ECLI:EU:C:2014:172, punkterna 57 och 69. Se även dom av den 20 mars 2014 i mål C-639/11, kommissionen mot Polen, ECLI:EU:C:2014:173.

(128)  Se exempelvis generaladvokat Jacobs resonemang i domen av den 9 februari 1995 i mål C-412/93, Leclerc-Siplec, ECLI:EU:C:1995:26 och generaladvokat Geelhoeds resonemang i domen av den 15 juli 2004 i mål C-239/02, Douwe Egberts, ECLI:EU:C:2004:445.

(129)  Se exempelvis dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95 och C-36/95, De Agostini, ECLI:EU:C:1997:344.

(130)  Dom av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek, ECLI:EU:C:1982:438, punkt 15, och se även domar som avkunnats före domen i målet Keck: dom av den 7 mars 1990 i mål 362/88, GB-INNO, ECLI:EU:C:1990:102 och dom av den 25 juli 1991 i mål C-1/90, Aragonesa, ECLI:EU:C:1991:327.

(131)  Dom av den 6 juli 1995 i mål C-470/93, Mars, ECLI:EU:C:1995:224, punkt 13 (åtgärd som leder till extra förpacknings- och reklamkostnader). Se även dom av den 26 juni 1997 i mål C-368/95, Familiapress, ECLI:EU:C:1997:325, punkt 11.

(132)  Se dom av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund, ECLI:EU:C:1993:932 (förbud mot reklam för ”läkemedelsprodukter” utanför apotek) och dom av den 9 februari 1995 i mål C-412/93, Leclerc-Siplec, ECLI:EU:C:1995:26 (restriktioner för tv-reklam). Jfr dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95 och C-36/95, De Agostini, ECLI:EU:C:1997:344 och dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet, ECLI:EU:C:2001:135.

(133)  Dom av den 15 juli 2004 i mål C-239/02, Douwe Egberts, ECLI:EU:C:2004:445, punkt 53.

(134)  När det gäller diskriminering av inhemska ekonomiska aktörer och andra medlemsstaters ekonomiska aktörer se dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664, punkt 74 och dom av den 13 januari 2000 i mål C-254/98, Heimdienst, ECLI:EU:C:2000:12, punkt 26. Se även dom av den 27 maj 1986 i de förenade målen 87/85 och 88/85, Legia och Gyselinx, ECLI:EU:C:1986:215, punkt 15, och dom av den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, Franzén, ECLI:EU:C:1997:504, punkt 71.

(135)  Se i detta sammanhang dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet, ECLI:EU:C:2001:135, dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95 och C-36/95, De Agostini, ECLI:EU:C:1997:344 och dom av den 15 juli 2004 i mål C-239/02, Douwe Egberts, ECLI:EU:C:2004:445 (förbud mot hänvisningar till ”viktminskning” och ”medicinska rekommendationer, intyg, citat och utlåtanden eller till förklaringar om godkännanden”).

(136)  Se i detta sammanhang dom av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund, ECLI:EU:C:1993:932 och dom av den 25 mars 2004 i mål C-71/02, Karner, ECLI:EU:C:2004:181 (förbud mot hänvisningar till att varor kommer från ett konkursbo).

(137)  Dom av den 4 november 1997 i mål C-337/95, Dior, ECLI:EU:C:1997:517.

(138)  Dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet, ECLI:EU:C:2001:135.

(139)  Dom av den 3 juni 1999 i mål C-33/97, Colim, ECLI:EU:C:1999:274, punkt 37 och dom av den 18 september 2003 i mål C-416/00, Morellato, ECLI:EU:C:2003:475, punkterna 29 och 30. Dom av den 16 november 2000 i mål C-217/99, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2000:638, punkt 17.

(140)  Dom av den 16 december 1980 i mål 27/80, Fietje, ECLI:EU:C:1980:293, punkt 15.

(141)  Dom av den 18 oktober 2012 i mål C-385/10 Elenca Srl mot Ministero dell’Interno, ECLI:EU:C:2012:634.

(142)  Se ovan.

(143)  Dom av den 10 november 1982 i mål 261/81, Rau mot De Smedt, ECLI:EU:C:1982:382.

(144)  Dom av den 21 juni 2001 i mål C-30/99, kommissionen mot Irland, ECLI:EU:C:2001:346 och dom av den 22 september 2016 i mål C-525/14, kommissionen mot Tjeckien, ECLI:EU:C:2016:714. Se även dom av den 16 januari 2014 i mål C-481/12, UAB Juvelta mot VĮ Lietuvos prabavimo rūmai, ECLI:EU:C:2014:11.

(145)  Dom av den 14 februari 2008 i mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG, ECLI:EU:C:2008:85. I denna dom ansågs handelshindren emellertid vara motiverade för skydd för minderåriga.

(146)  Se till exempel dom av den 25 april 1985 i mål 207/83, kommissionen mot Förenade kungariket, ECLI:EU:C:1985:161, punkt 17.

(147)  Se dom av den 16 juli 2015 i mål C-95/14, UNIC and Uni.co.pel, ECLI:EU:C:2015:492, punkt 44.

(148)  Se dom av den 25 april 1985 i mål 207/83, kommissionen mot Förenade kungariket, ECLI:EU:C:1985:161, punkt 21.

(149)  Se dom av den 5 november 2002 i mål, C-325/00, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2002:633, punkt 24, och dom av den 17 juni 2004 i mål C-255/03, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2004:378.

(150)  Se dom av den 12 oktober 1978 i mål 13/78, Eggers, ECLI:EU:C:1978:182, punkterna 24–25.

(151)  Se dom i de förenade målen C-321/94–C-324/94, Pistre m.fl., ECLI:EU:C:1997:229, punkt 45.

(152)  Dom av den 14 juni 2018 i mål C-169/17, Asociación Nacional de Productores de Ganado Porcino, ECLI:EU:C:2018:440, punkterna 24–28 och citerad rättspraxis.

(153)  Dom av den 24 november 1982 i mål 249/81, kommissionen mot Irland, ECLI:EU:C:1982:402.

(154)  Se till exempel dom av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2002:633 och dom av den 6 mars 2003 i mål C-6/02, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2003:136. Se också dom av den 11 september 2014 i de förenade målen C-204/12–C-208/12, Essent Belgium, ECLI:EU:C:2014:2192, punkterna 88, 90–95 och 116. Se även dom av den 1 juli 2014 i mål C-573/12, Ålands Vindkraft, ECLI:EU:C:2014:2037.

(155)  Dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664.

(156)  Dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95 och C-36/95, De Agostini, ECLI:EU:C:1997:344, punkterna 43 och 44. Generaladvokat Geelhoed (dom av den 15 juli 2004 i mål C-239/02, Douwe Egberts, ECLI:EU:C:2004:445 punkt 68) ställer detta resonemang i kontrast till domstolens resonemang i domen av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund, ECLI:EU:C:1993:932 och domen av den 9 februari 1995 i mål C-412/93, Leclerc-Siplec, ECLI:EU:C:1995:26. Han hävdade att reklamförbuden i dessa två mål hade begränsad omfattning. Han påpekade att domstolen i dessa två mål hade fäst vikt vid att restriktionerna i fråga inte påverkade andra näringsidkares möjligheter att göra reklam för de berörda produkterna med andra medel. Den funktion hos reklamen som innebär att varorna ska kunna få tillträde till marknaden förblev med andra ord intakt.

(157)  Dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664, punkt 74.

(158)  Dom av den 2 december 2010 i mål C-108/09 Ker-Optika, ECLI:EU:C:2010:725, punkterna 43 och 44.

(159)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).

(160)  Dom av den 12 november 2015 i mål C-198/14, Visnapuu, ECLI:EU:C:2015:751, punkterna 99, 102, 208 och 129.

(161)  Dom av den 14 december 2004 i mål C-463/01, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2004:797. Dom av den 14 december 2004 i mål C-309/02, Radlberger Spitz, ECLI:EU:C:2004:799.

(162)  EGT L 365, 31.12.1994, s. 10.

(163)  Se dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar, ECLI:EU:C:1984:45 och dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl., ECLI:EU:C:1997:301.

(164)  Rådets direktiv 89/105/EEG av den 21 december 1988 om insyn i de åtgärder som reglerar prissättningen på humanläkemedel och deras inordnande i de nationella sjukförsäkringssystemen (EGT L 40, 11.2.1989, s. 8).

(165)  Dom av den 28 april 1998 i mål C-120/95, Decker, ECLI:EU:C:1998:167.

(166)  Dom av den 12 november 1996 i mål C-201/94, Smith & Nephew, ECLI:EU:C:1996:432.

(167)  Dom av den 11 mars 1999 i mål C-100/96, British Agrochemicals, ECLI:EU:C:1999:129 och dom av den 21 februari 2008 i mål C-201/06, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2008:104, punkt 33.

(168)  Dom av den 14 april 2003 i mål C-44/01 Pippig Augenoptik v Hartlauer, ECLI:EU:C:2003:205, punkt 63.

(169)  Dom av den 20 maj 1976 i mål 104/75, De Peijper, ECLI:EU:C:1976:67.

(170)  Dom av den 16 december 1999 i mål C-94/98, Rhône-Poulenc Rorer and May & Baker, ECLI:EU:C:1999:614, punkt 40.

(171)  Dom av den 10 september 2002 i mål C-172/00, Ferring, ECLI:EU:C:2002:474.

(172)  Dom av den 12 november 1996 i mål C-201/94, Smith & Nephew, ECLI:EU:C:1996:432, och av den 16 december 1999 i mål C-94/98, Rhone Poulenc, ECLI:EU:C:1999:614.

(173)  Dom av den 1 april 2004 i mål C-112/02, Kolpharma, ECLI:EU:C:2004:208, punkterna 15–18.

(174)  Domarna i mål 104/75, De Peijper (1976), ECLI:EU:C:1976:67, mål C-201/94, Smith&Nephew (1996), ECLI:EU:C:1996:432 och mål C-387/18, Delfarma (2019), ECLI:EU:C:2019:556.

(175)  Dom av den 27 oktober 2016 i mål C-114/15, Audace, ECLI:EU:C:2016:813.

(176)  Dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664, punkt 127. Se i detta sammanhang även dom av den 10 januari 1985 i mål 229/83, Leclerc med flera, ECLI:EU:C:1985:1, punkt 26 och dom av den 27 juni 1996 i mål C-240/95, Schmit, ECLI:EU:C:1996:259, punkt 10.

(177)  Dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664, punkt 129.

(178)  Dom av den 3 juni 1999 i mål C-33/97, Colim mot Bigg’s Continent Noord, ECLI:EU:C:1999:274.

(179)  Se i detta avseende även

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64)

—	Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29),

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12), samt

—

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 22.11.2011, s. 18).

(180)  Dom av den 12 september 2000 i mål C-366/98, Yannick Geffroy, ECLI:EU:C:2000:430, punkt 28.

(181)  Dom av den 12 oktober 1995 i mål C-85/94, Piageme mot Peeters, ECLI:EU:C:1995:312.

(182)  Dom av den 3 juni 1999 i mål C-33/97, Colim mot Bigg’s Continent Noord, ECLI:EU:C:1999:274, punkterna 41–43.

(183)  Dom av den 7 mars 1989 i mål 215/87, Schumacher, ECLI:EU:C:1989:111.

(184)  Dom av den 8 november 2007 i mål C-260/06 och C-261/06, Escalier Bonnarel, ECLI:EU:C:2007:659.

(185)  Se ovan, punkt 32.

(186)  Dom av den 19 september 2013 i mål C-373/11, Panellinios Sindesmos Viomikhanion Metapoiisis Kapnou, ECLI:EU:C:2013:567, punkt 26.

(187)  Dom av den 26 maj 2005 i mål C-283/03, Kuipers, ECLI:EU:C:2005:314, punkt 37 och citerad rättspraxis.

(188)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 671).

(189)  Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, Scotch Whisky Association m.fl., ECLI:EU:C:2015:845, punkt 20.

(190)  Se ovan, punkt 26 och citerad rättspraxis.

(191)  Dom av den 13 november 2019 i mål C-2/18, Lietuvos Respublikos Seimo narių grupė, ECLI:EU:2019:962, punkt 45.

(192)  Se ovan, punkt 49.

(193)  Se ovan, punkt 57.

(194)  Se ovan, punkt 69.

(195)  Dom av den 8 november 1979 i mål 15/79, P. B. Groenveld BV mot Produktschap voor Vee en Vlees, ECLI:EU:C:1979:253.

(196)  Dom av den 8 november 1979 i mål 15/79, P. B. Groenveld BV mot Produktschap voor Vee en Vlees, ECLI:EU:C:1979:253, punkt 7. Se även dom av den 2 oktober 2003 i mål C-12/02, Marco Grilli, ECLI:EU:C:2003:538, punkt 41.

(197)  Dom av den 9 juni 1992 i mål C-47/90, Delhaize mot Promalvin, ECLI:EU:C:1992:250 (i denna dom utelämnade domstolen kravet på att tillhandahålla en särskild fördel för nationell produktion i sitt resonemang, även om detta klart framgick av de faktiska omständigheterna). I domstolens efterföljande dom i mål C-388/95 Belgien mot Spanien (2000), ECLI:EU:C:2000:244, ansåg domstolen att kravet i fråga (ett krav på att vin med skyddad ursprungsbeteckning ska buteljeras i regionen) ska anses vara förenligt med gemenskapsrätten trots dess begränsande effekter på handeln, om det visas att kravet är nödvändigt och proportionerligt och kan upprätthålla det betydande anseende som Riojas denominación de origen calificada åtnjuter. Domstolen slog fast att detta mycket riktigt var fallet, i huvudsak på grund av att aktörerna i regionen har de sakkunskaper som krävs för att kunna utföra komplex tappningsverksamhet. Samma resonemang tillämpades på kontroller som utfördes i regionen. Dessutom medförde bulktransporter av vin utanför regionen risker för försämrad kvalitet till följd av oxidering.

(198)  Dom av den 20 maj 2003 i mål C-108/01, Consorzio del Prosciutto di Parma, ECLI:EU:C:2003:296. Domstolen konstaterade emellertid att ett villkor som det målet gällde (att produkten måste skivas och förpackas i regionen) ska anses vara förenligt med EU-rätten, trots dess begränsande effekter på handeln, om det visas att villkoret är nödvändigt och proportionerligt samt kan trygga produktens kvalitet, säkerställa dess ursprung eller säkerställa kontrollen av produktspecifikationen för den skyddade geografiska beteckningen (se punkt 66 i domen). Domstolen ansåg att detta framför allt var fallet när det i produktspecifikation anges att systematiska och grundliga kontroller ska utföras av experter som har specialkunskaper om de berörda produkternas egenskaper, och det därför knappast är tänkbart att sådana kontroller effektivt skulle kunna införas i andra medlemsstater (se punkt 75). Se i det avseendet även mål C-469/00, Ravil mot Bellon, ECLI:EU:C:2003:295. Denna inställning har bekräftats i mål C-367/17 EA m.fl. (2018), ECLI:EU:C:2018:1025 och mål C-569/18 Caseificio Cirigliana (2019), ECLI:EU:C:2019:873 (se punkt 39).

(199)  Dom av den 14 juli 1981 i mål 155/80, Oebel, ECLI:EU:C:1981:177 och dom av den 16 maj 2000 i mål C-388/95, Belgien mot Spanien, ECLI:EU:C:2000:244, punkt 41.

(200)  Dom av den 16 december 2008 i mål C-205/07, Gysbrechts och Santurel Inter, ECLI:EU:C:2008:730.

(201)  Se ovan, punkterna 40–43, och dom av den 14 juni 2018 i mål C-169/17 Asociación Nacional de Productores de Ganado Porcino, ECLI:EU:C:2018:440, punkt 29.

(202)  Dom av den 21 juni 2016 i mål C-15/15, New Valmar, ECLI:EU:C:2016:464, punkt 36. Se även dom av den 14 juni 2018 i mål C-169/17, Asociación Nacional de Productores de Ganado Porcino, ECLI:EU:C:2018:440, punkt 29.

(203)  Dom av den 21 juni 2016 i mål C-15/15, New Valmar, ECLI:EU:C:2016:464, punkterna 47 och 50–56.

(204)  Dom av den 17 september 2020 i mål C-648/18, Hidroelectrica, ECLI:EU:C:2020:723, punkt 33.

(205)  Dom av den 18 september 2019 i mål C-222/18, VIPA, ECLI:EU:C:2019:751, punkt 62.

(206)  Dom av den 28 april 1998 mål C-120/95, Decker, ECLI:EU:C:1998:167 och dom av den 10 juli 1984 i mål 72/83, Campus Oil, ECLI:EU:C:1984:256.

(207)  Dom av den 8 november 1979 i mål 251/78, Denkavit Futtermittel mot Minister of Agriculture, ECLI:EU:C:1979:252.

(208)  Dom av den 14 december 2000 i mål C-55/99, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2000:693.

(209)  Dom av den 11 juli 2000 i mål C-473/98, Kemikalieinspektionen mot Toolex-Alpha AB, ECLI:EU:C:2000:379 och dom av den 5 oktober 1977 i mål 5/77, Tadeschi mot Denkavit, ECLI:EU:C:1977:144.

(210)  Dom av den 14 december 1979 i mål 34/79, Henn och Darby, ECLI:EU:C:1979:295, punkt 21 och dom av den 25 juli 1991 i de förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivía, ECLI:EU:C:1991:327, punkt 20.

(211)  Dom av den 11 mars 1986 i mål 121/85, Conegate mot Customs and Excise Commissioners, ECLI:EU:C:1986:114 och dom av den 14 december 1979 i mål 34/79, R mot Henn och Darby, ECLI:EU:C:1979:295.

(212)  Dom av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler, ECLI:EU:C:1994:119, punkt 58, dom av den 21 september 1999 i mål C-124/97, Läärä med flera, ECLI:EU:C:1999:435 punkt 33, dom av den 11 juni 2015 i mål C-98/14, Berlington Hungary, ECLI:EU:C:2015:386, punkt 58.

(213)  Dom av den 14 februari 2008 i mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs mot Avides Media, ECLI:EU:C:2008:85.

(214)  Domstolen har medgett att bestämmelser, ”vilka har till syfte att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen och därigenom motverka alkoholmissbruk, bidrar till att skydda folkhälsan och allmän ordning i enlighet med artikel [36 i EUF-fördraget]”, dom av den 28 september 2006 i mål C-434/04, Ahokainen och Leppik, ECLI:EU:C:2006:609, punkt 28. Se även dom av den 5 juni 2007 i mål C-170/04, Rosengren m.fl., ECLI:EU:C:2007:313, punkt 40, och dom av den 12 november 2015 i mål C-198/14, Visnapuu, ECLI:EU:C:2015:751, punkt 116.

(215)  Dom av den 23 november 1978 i mål 7/78, R mot Thompson, ECLI:EU:C:1978:209.

(216)  Dom av den 10 juli 1984 i mål 72/83, Campus Oil, ECLI:EU:C:1984:256.

(217)  Dom av den 17 september 2020 i mål C-648/18, Hidroelectrica, ECLI:EU:C:2020:723, punkt 36.

(218)  Dom av den 4 oktober 1991 i mål C-367/89, brottmål mot Aimé Richardt och Les Accessoires Scientifiques SNC, ECLI:EU:C:1991:376.

(219)  Se ovan.

(220)  Dom av den 20 maj 1976 i mål 104/75, De Peijper, ECLI:EU:C:1976:67.

(221)  Se även dom av den 15 december 2015 i mål C-333/14, Scottish Whiskey Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 59.

(222)  Dom av den 12 november 2015 i mål C-198/14 Visnapuu, ECLI:EU:C:2015:751, punkt 118, och dom av den 2 december 2010 i mål C-108/09, Ker-Optika, ECLI:EU:C:2010:725, punkt 58.

(223)  Dom av den 5 februari 2004 i mål C-270/02, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2004:78, punkt 22, dom av den 15 november 2007 i mål C-319/05, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:678, punkt 88 och dom av den 9 december 2010 i mål C-421/09 Humanplasma GmbH mot Republiken Österrike, ECLI:EU:C:2010:760, punkt 34.

(224)  Dom av den 5 februari 2004 i mål C-270/02, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2004:78, dom av den 15 november 2007 i mål C-319/05, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:678 och dom av den 19 oktober 2016 i mål C-148/15, Deutsche Parkinson Vereinigung, ECLI:EU:C:2016:776, punkterna 36 och 40.

(225)  Dom av den 2 december 2010 i mål C-108/09, Ker-Optika, ECLI:EU:C:2010:725, punkt 35.

(226)  Dom av den 5 maj 1998 i mål C-157/96, National Farmers Union, ECLI:EU:C:1998:191, punkt 63.

(227)  Se exempelvis dom av den 30 november 1983 i mål 227/82, Van Bennekom, ECLI:EU:C:1983:354, punkt 40, och dom av den 12 mars 1987 i mål 178/84, kommissionen mot Tyskland (Reinheitsgebot), ECLI:EU:C:1987:126, punkt 46.

(228)  Dom av den 2 december 2004 i mål C-41/02, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2004:762, punkt 47, dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, punkt 46, och dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70, punkt 53.

(229)  Dom av den 4 december 2008 i mål C-249/07, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2008:683, punkterna 50–51, dom av den 2 december 2004 i mål C-41/02, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2004:762, dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492 och dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70.

(230)  Kommissionen har antagit ett meddelande om försiktighetsprincipen (KOM(2000) 1 slutlig).

(231)  Jfr dom av den 26 maj 2005 i mål C-132/03, Codacons och Federconsumatori, ECLI:EU:C:2005:310, punkt 61, och dom av den 9 september 2003 i mål C-236/01, Monsanto Agricoltura, ECLI:EU:C:2003:431, punkt 111.

(232)  Dom av den 29 april 2010, mål C-446/08, Solgar Vitamin’s France, ECLI:EU:C:2010:233, punkt 67.

(233)  Dom av den 9 september 2003 i mål C-236/01, Monsanto Agricoltura, ECLI:EU:C:2003:431, punkt 106, dom av den 2 december 2004 i mål C-41/02, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2004:762, punkt 52, dom av den 23 september 2003 i mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2003:492, punkt 49, dom av den 5 februari 2004 i mål C-24/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2004:70, punkt 56, och dom av den 29 april 2010 i mål C-446/08, Solgar Vitamin’s France, ECLI:EU:C:2010:233, punkt 67.

(234)  Dom av den 27 april 2017 i mål C-672/15, Noria Distribution SARL, ECLI:EU:C:2017:310, punkt 33.

(235)  Dom av den 30 april 2009 i mål C-531/07, Fachverband der Buch- und Medienwirtschaft mot LIBRO, ECLI:EU:C:2009:276, punkt 32.

(236)  För en förteckning över specifika immateriella rättigheter se kommissionens uttalande om artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (2005/295/EG) (EUT L 94, 13.4.2005, s. 37).

(237)  Dom av den 18 februari 1992 i mål C-235/89, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1992:73.

(238)  Se till exempel dom av den 5 oktober 1988 i mål 53/87, Cicra m.fl. mot Renault, ECLI:EU:C:1988:472.

(239)  Se till exempel dom av den 21 juni 2012 i mål C-5/11, Donner, ECLI:EU:C:2012:370, punkterna 31–37, med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(240)  Se till exempel dom av den 5 december 1996 i de förenade målen C-267/95 och C-268/95, Merck & Co e.a mot Primecrown Ltd e.a, ECLI:EU:C:1996:468, punkt 30, med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(241)  Se dom av den 5 december 1996 i de förenade målen C-267/95 och C-268/95, Merck & Co e.a mot Primecrown Ltd e.a, ECLI:EU:C:1996:468, punkt 32, med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(242)  Se dom av den 17 oktober 1990 i mål C-10/89, SA CNL-SUCAL NV mot HAG GF AG, ECLI:EU:1990:359, punkt 14, med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(243)  För en god överblick av domstolens rättspraxis se mål C-143/00, Boehringer Ingelheim, ECLI:EU:C:2002:246.

(244)  Dom av den 5 oktober 1988 i mål 53/87, Cicra m.fl. mot Renault, ECLI:EU:C:1988:472, punkt 10.

(245)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning, EUT L 336, 23.12.2015, s. 1), artikel 15.1.

(246)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 16.6.2017, s. 1).

(247)  För en överblick av denna lagstiftning om immateriella rättigheter se https://ec.europa.eu/growth/industry/policy/intellectual-property_sv

(248)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10).

(249)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 27.12.2006, s. 28).

(250)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (EUT L 111, 5.5.2009, s. 16).

(251)  EU-domstolens dom av den 3 juli 2012 i mål C-128/11, Usedsoft.

(252)  EU-domstolens dom av den 19 december 2019 i mål C-263/18, Tom Kabinet.

(253)  Dom av den 10 november 1992 i mål C-3/91, Exportur mot LOR, ECR I-5529, punkt 37, och dom av den 18 november 2003 i mål C-216/01, Budějovický Budvar, ECLI:EU:C:2003:618, punkt 99.

(254)  Dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, ECLI:EU:C:1979:42, punkt 8.

(255)  Se till exempel de förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivia mot Departamento de Sanidad y Seguridad Social de Cataluña (1991), ECLI:EU:C:1991:327, punkt 13.

(256)  Se till exempel domen av den 9 juli 1992 i mål C-2/90, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:1992:310, i vilket domstolen fann att en åtgärd som kunde betraktas som diskriminerande ändå inte var diskriminerande på grund av målets särskilda karaktär och tillät det angivna miljöskälet. I domen av den 15 november 2005 i mål C-320/03, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2005:684, beslutade domstolen att betrakta en åtgärd som tillämplig utan åtskillnad i stället för indirekt diskriminerande.

(257)  Dom av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:1988:421 punkt 8.

(258)  Dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, Procureur de la République mot ADBHU, ECLI:EU:C:1985:59, punkterna 12–13, 15. Dom av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:1988:421, punkterna 8–9, och dom av den 22 december 2008 i mål C-487/06, British Aggregates mot kommissionen, ECLI:EU:C:2008:757, punkt 91.

(259)  Dom av den 8 augusti 2014 i mål C-573/12, Ålands Vindkraft, ECLI:EU:C:2014:2037, punkt 78.

(260)  Dom av den 4 oktober 2018 i mål C-242/17, L.E.G.O., ECLI:EU:C:2018:804, punkt 72.

(261)  Dom av den 17 juni 2017 i mål C-549/15, E.ON Biofor Sverige, ECLI:EU:C:2017:490, punkterna 74, 80 och 84.

(262)  Se ovan, punkterna 88–89.

(263)  Dom av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:1988:421. Som nämnts ovan omfattas pantsystemen dock delvis av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EUT L 150, 14.6.2018, s. 141).

(264)  Se till exempel domarna i mål C-319/05, kommissionen mot Tyskland (2007), ECLI:EU:C:2007:678, mål C-186/05, kommissionen mot Sverige (2007), ECLI:EU:C:2007:571, mål C-297/05, kommissionen mot Nederländerna (2007), ECLI:EU:C:2007:531, mål C-254/05, kommissionen mot Belgien (2007), ECLI:EU:C:2007:319, mål C-432/03, kommissionen mot Portugal (2005), ECLI:EU:C:2005:669.

(265)  Dom av den 4 oktober 2018 i mål C-242/17, L.E.G.O., ECLI:EU:C:2018:804, punkt 65, och dom av den 1 juli 2014 i mål C-573/12, Ålands Vindkraft, ECLI:EU:C:2014:2037, punkterna 79 och 93.

(266)  Dom av den 21 december 2011 i mål C-28/09, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2011:854, punkterna 121–122, och dom av den 3 december 1998 i mål C-67/97, Bluhme, ECLI:EU:C:1998:584.

(267)  Dom av den 16 januari 2014 i mål C-481/12, Juvelta, ECLI:EU:C:2014:11, punkt 23.

(268)  Dom av den 16 januari 2014 i mål C-481/12, Juvelta, ECLI:EU:C:2014:11, punkterna 21–22, och dom av den 22 juni 1982 i mål 220/81, Robertson m.fl., ECLI:EU:C:1982:239, punkterna 11–12.

(269)  Dom av den 26 april 2012 i mål C-456/10, ANETT, ECLI:EU:C:2012:241, punkt 54.

(270)  Dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, Guimont, ECLI:EU:C:2000:663 om den franska lagstiftningen om att reservera beteckningen Emmenthal för en viss sorts ost med kant, och dom av den 10 november 1982 i mål 261/81, Rau mot De Schmedt, ECLI:EU:C:1982:382 om det belgiska kravet på att margarin måste säljas i fyrkantiga förpackningar.

(271)  Dom av den 23 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, ECLI:EU:C:2003:333, punkt 77.

(272)  I domen av den 14 juli 1981 i mål 155/80, Oebel, ECLI:EU:C:1981:177 slog domstolen fast att förbudet mot nattbakning var ett legitimt ekonomiskt och socialpolitiskt beslut inom vad som uppenbart var en känslig sektor.

(273)  Dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 60/84 och 61/84, Cinéthèque SA mot Fédération nationale des cinémas français, ECLI:EU:C:1985:329.

(274)  Dom av den 30 april 2009 i mål C-531/07, Fachverband der Buch- und Medienwirtschaft, ECLI:EU:C:2009:276, punkt 34.

(275)  Dom av den 26 juni 1997 i mål C-368/95, Familiapress, ECLI:EU:C:1997:325.

(276)  Dom av den 28 april 1998 i mål C-120/95, Decker, ECLI:EU:C:1998:167, punkterna 39–40, och generaladvokaten Szpunars yttrande i mål C-148/15, Deutsche Parkinson Vereinigung (2016), ECLI:EU:C:2016:394, punkt 42.

(277)  Se till exempel dom av den 15 mars 2007 i mål C-54/05, kommissionen mot Finland, ECLI:EU:C:2007:168, punkt 40 och citerad rättspraxis och dom av den 12 mars 2014 i mål C-61/12, kommissionen mot Litauen, ECLI:EU:C:2014:172, punkt 59.

(278)  Dom av den 10 april 2008 i mål C-265/06, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2008:210, punkt 38.

(279)  Dom av den 19 juni 2008 i mål C-219/07, Nationale Raad van Dierenkwekers en Liefhebbers och Andibel, ECLI:EU:C:2008:353 punkt 27.

(280)  Dom av den 21 juni 2016 i mål C-15/15, New Valmar, ECLI:EU:C:2016:464, punkt 50. Se i detta avseende dom av den 28 november 1989 i mål 379/87, Groener mot Minister for Education and City of Dublin Vocational Education Committee, ECLI:EU:C:1989:599, punkt 19, dom av den 12 maj 2011 i mål C-391/09, Runevič-Vardyn och Wardyn, ECLI:EU:C:2011:291, punkt 85, och dom av den 16 april 2013 i mål C-202/11, Las, ECLI:EU:C:2013:239, punkterna 25–27.

(281)  Dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, ECLI:EU:C:2002:34, punkt 33, dom av den 7 juni 2007 i mål C-254/05, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2007:319 punkt 33 och citerad rättspraxis, och dom av den 24 april 2008 i mål C-286/07, kommissionen mot Luxemburg, ECLI:EU:C:2008:251, punkt 36.

(282)  Se till exempel dom av den 15 november 2005 i mål C-320/03, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2005:684, punkt 85, och dom av den 15 november 2007 i mål C-319/05, kommissionen mot Tyskland (vitlökspreparat), ECLI:EU:C:2007:678, punkt 87 och citerad rättspraxis.

(283)  Se dom av den 20 maj 1976 i mål 104/75, De Peijper, ECLI:EU:C:1976:67, dom av den 15 mars 2007 i mål C-54/05, kommissionen mot Finland, ECLI:EU:C:2007:168, punkt 46, och dom av den 20 september 2007 i mål C-297/05, kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:2007:53, punkt 79, där domstolen anger vilka alternativ som finns till de omtvistade åtgärderna.

(284)  Dom av den 21 december 2011 i mål C-28/09, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2011:854, punkterna 116–117, 140, 150–151 och dom av den 15 november 2005 i mål C-320/03, kommissionen mot Österrike, ECLI:EU:C:2005:684, punkt 87 och 91.

(285)  Dom av den 17 juni 2017 i mål C-549/15, E.ON Biofor Sverige, ECLI:EU:C:2017:490, punkterna 85, 88–99.

(286)  Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, The Scotch Whisky Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkterna 50 och 54.

(287)  Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, Scottish Whiskey Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 65.

(288)  Se till exempel dom av den 10 mars 2009 i mål C-169/07, Hartlauer, ECLI:EU:C:2009:141, punkt 55, och dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, The Scotch Whisky Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 37.

(289)  Se generaladvokat Maduros förslag till avgörande i domen av den 28 september 2006 i mål C-434/04, Ahokainen och Leppik, ECLI:EU:C:2006:609, punkt 25.

(290)  Detta är särskilt fallet för målet att skydda människors hälsa och liv, som rankas högst bland de tillgångar eller intressen som skyddas av artikel 36 i EUF-fördraget. Detta ”utrymme för skönsmässig bedömning” har också erkänts för åtgärder som motiveras av behovet att säkerställa allmän ordning, allmän moral och allmän säkerhet. För exempel som rör hälsoskälen se dom av den 11 september 2003 i mål C-322/01, DocMorris, ECLI:EU:C:2003:664 punkt 103 och citerad rättspraxis. För skäl som rör allmän moral se dom av den 14 december 1979 i mål 34/79, Henn och Darby, ECLI:EU:C:1979:295 och dom av den 14 februari 2008 i mål C-244/06, Dynamic Medien, ECLI:EU:C:2008:85. För åtgärder som rör alkohol och motiveringar på grundval av folkhälsa, se dom av den 28 september 2006 i mål C-434/04, Ahokainen och Leppik, ECLI:EU:C:2006:609. För åtgärder mot vadslagning och motiveringar på grundval av allmän moral, allmän ordning och allmän säkerhet, se dom av den 26 oktober 2006 i mål C-65/05, kommissionen mot Grekland, ECLI:EU:C:2006:673. För åtgärder som rör djurskydd, se dom av den 19 juni 2008 i mål C-219/07, Nationale Raad van Dierenkwekers en Liefhebbers och Andibel, ECLI:EU:C:2008:353.

(291)  Se till exempel dom av den 19 juni 2008 i mål C-219/07, Nationale Raad van Dierenkwekers en Liefhebbers och Andibel, ECLI:EU:C:2008:353 punkt 31.

(292)  Dom av den 21 september 1999 i mål C-124/97, Läärä med flera, ECLI:EU:C:1999:435 punkt 36.

(293)  Se till exempel dom av den 11 september 2014 i mål C-204/12, Essent Belgium, ECLI:EU:C:2014:2192, punkt 96–116.

(294)  Dom av den 8 maj 2003 i mål C-14/02, ATRAL, ECLI:EU:C:2003:265, punkt 69.

(295)  Se ovan, punkt 69, och dom av den 7 juni 2007 i mål C-254/05, kommissionen mot Belgien, ECLI:EU:C:2007:319, punkt 36.

(296)  Dom av den 10 april 2008 i mål C-265/06, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2008:210, punkterna 40–47.

(297)  Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2009:66, punkt 66, Dom av den 23 december 2015 i mål C-333/14, Scotch Whiskey Association, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 55.

(298)  Dom av den 29 april 2004 i mål C-387/01, Weigel, ECLI:EU:C:2004:256.

(299)  Se ovan, punkt 54.

(300)  Dom av den 2 oktober 2003 i mål C-232/01, Van Lent, ECLI:EU:C:2003:535, och dom av den 15 september 2005 i mål C-464/02, kommissionen mot Danmark, ECLI:EU:C:2005:546.

(301)  Dom av den 31 maj 2017 i mål C-420/15, U, ECLI:EU:C:2017:408, punkterna 21–22.

(302)  I motsats till en arbetstagares verksamhet, enligt ett anställningsavtal, som regleras av den fria rörligheten för arbetstagare – se del 7.1 ovan – se dom av den 8 juni 1999 i mål C-337/97, Meeusen, ECLI:EU:C:1999:284, punkt 17, och dom av den 4 december 2014 i mål C-413/13, FNV, ECLI:EU:C:2014:241, punkt 37.

(303)  Dom av den 4 oktober 1991 i mål C-221/89, Factortame, ECLI:EU:C:1991:320, punkt 20.

(304)  Dom av den 11 mars 2010 i mål C-384/08, Attanasio Group, ECLI:EU:C:2010:133, punkt 39.

(305)  Se artikel 57 i EUF-fördraget andra stycket och även dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard, ECLI:EU:C:1995:411, punkt 39.

(306)  Se artikel 56 i EUF-fördraget första stycket och även dom av den 21 oktober 1999 i mål C-97/98, Jägerskiöld, ECLI:EU:C:1999:515, punkterna 43 och 44.

(307)  Normalt för ersättning som väsentligen täcker en del av kostnaderna för verksamheten – se dom av den 27 september 1988 i mål 263/86, Humbel, ECLI:EU:C:1988:451, punkt 17.

(308)  Tjänster på transportområdet omfattas inte av artikel 56 i EUF-fördraget enligt artikel 58.1 i EUF-fördraget.

(309)  I domen av den 30 januari 2018 i de förenade målen C-360/15 och C-31/16, Visser, ECLI:EU:C:2018:44, angav domstolen tydligt att detaljhandel är en tjänst.

(310)  Dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet International Products, ECLI:EU:C:2001:135.

(311)  Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-452/04, Fidium Finanz, ECLI:EU:C:2006:631, punkt 32.

(312)  Se ovan.

(313)  Dom av den 26 maj 2005 i mål C-20/03, Burmanjer, ECLI:EU:C:2005:307, punkt 34.

(314)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkt 164. Mot bakgrund av domen i målet Visser (mål C-31/16) påverkas tillämpningsområdet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36) (tjänstedirektivet) inte av den hårfina uppdelningen av friheterna enligt EUF-fördraget. I sin slutsats att detaljhandel utgör en tjänst enligt artikel 4.1 i tjänstedirektivet och att direktivets kapitel om etableringsfrihet för tjänsteleverantörer (kapitel III) gäller för interna situationer godtog domstolen inte att primärrätten skulle inskränka tolkningen av tjänstedirektivet i dess egen bemärkelse (se punkterna 92–94 och 107 i domen).

.

(315)  Dom av den 30 april 1991 i mål C-239/90, SCP Boscher, ECLI:EU:C:1991:180.

(316)  Åtgärdens (direkta) inverkan på användningen kan vara av sådan karaktär att det fastställs att varor som inte kan överensstämma med en sådan särskild användning, även om de lagligen säljs på marknaden, ska få efterfrågan kraftigt begränsad eller till och med helt tas bort.

(317)  Dom av den 11 november 1981 i mål 203/80, Casati, ECLI:EU:C:1981:261, punkt 8.

(318)  Dom av den 23 november 1978 i mål 7/78, Thompson, ECLI:EU:C:1978:209, punkt 25.

(319)  Dom av den 23 februari 1995 i mål C-358/93, Bordessa m.fl., ECLI:EU:C:1995:54, punkterna 13–14.

(320)  Även om fördraget inte definierar termerna ”kapitalrörelser” och ”betalningar”, är det fast rättspraxis att rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (EGT L 178, 8.7.1988, s. 5), tillsammans med den nomenklatur som bifogas det, får användas för att definiera vad som utgör en kapitalrörelse (mål C-222/97, Trummer och Mayer [1999], ECLI:EU:C:1999:143, punkterna 20 och 21).

(321)  Dom av den 27 januari 2009 i mål C-318/07, Persche, ECLI:EU:C:2009:33, punkterna 25 och 30.

(322)  Se avsnitt 4.2.

(323)  Dom av den 29 oktober 2015 i mål C-583/14, Nagy, ECLI:EU:C:2015:737, punkt 23.

(324)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkt 39, och dom av den 8 juni 2017 i mål C-296/15, Medisanus, EU:C:2017:431.

(325)  Dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkterna 162–164.

(326)  Dom av den 1 juli 1969 i mål 24/68, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1969:29, punkt 7, dom av den 21 september 2000 i mål C-441/98 Michailidis, ECLI:EU:C:2000:479, punkt 15, dom av den 18 januari 2007 i mål C-313/05, Brzeziński, ECLI:EU:C:2007:33, punkt 22, dom 2 oktober 2014 i mål C-254/13, Orgacom, ECLI:EU:C:2014:2251, punkt 23, och dom av den 19 oktober 2017 i mål C-65/16, Istanbul Logistik, ECLI:EU:C:2017:770, punkt 39.

(327)  Dom av den 21 juli 2007 i mål C-173/05, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2007:362, punkt 42, dom av den 19 oktober 2017 i mål C-65/16, Istanbul Logistik, ECLI:EU:C:2017:770, punkt 40 och dom av den 6 december 2018 i mål C-305/17, FENS, ECLI:EU:C:2018:986, punkt 53.

(328)  Dom av den 11 juni 1992 i förenade mål C 149/91 och C 150/91, Sanders Adour och Guyomarc’h Orthez Nutrition animale, ECLI:EU:C:1992:261, punkt 17, dom av den 9 september 2004 i mål C 72/03, Carbonati Apuani, ECLI:EU:C:2004:506, punkt 31, dom av den 14 juni 2018 i mål C-39/17, Lubrizol, ECLI:EU:C:2018:438, punkt 26.

(329)  Dom av den 14 juni 2018 i mål C-39/17, Lubrizol, ECLI:EU:C:2018:438, punkt 25.

(330)  Dom av den 1 juli 1969 i mål 24/68, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1969:29, punkt 14, dom av den 21 september 2000 i mål C-441/98, Michailidis, ECLI:EU:C:2000:479, punkt 15, dom av den 18 januari 2007 i mål C-313/05, Brzeziński, ECLI:EU:C:2007:33, punkt 22, dom av den 2 oktober 2014 i mål C-254/13, Orgacom, ECLI:EU:C:2014:2251, punkt 23, och dom av den 19 oktober 2017 i mål C-65/16, Istanbul Logistik, ECLI:EU:C:2017:770, punkt 39.

(331)  Dom av den 2 oktober 2014 i mål C 254/13, Orgacom, ECLI:EU:C:2014:2251, punkt 29.

(332)  Dom av den 17 september 1997 i mål C-28/96, Fricarnes, ECLI:EU:C:1997:412, punkterna 24 och 25, och dom av den 1 mars 2018 i mål C-76/17, Petrotel-Lukoil and Georgescu, ECLI:EU:C:2018:139, punkt 24.

(333)  Dom av den 1 mars 2018 i mål C-76/17, Petrotel-Lukoil and Georgescu, ECLI:EU:C:2018:139, punkt 39.

(334)  Dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi, ECLI:EU:C:1974:40.

(335)  Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, Franzén, ECLI:EU:C:1997:504, punkt 35.

(336)  Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, Franzén, ECLI:EU:C:1997:504, punkt 36.

(337)  Dom av den 31 maj 2005 i mål C-438/02, Hanner, ECLI:EU:C:2005:332, punkt 35.

(338)  Dom av den 5 juni 2007 i mål C-170/04, Rosengren, ECLI:EU:C:2007:313, punkterna 21–22. Se även dom av den 4 oktober 2007 i mål C-186/05, kommissionen mot Sverige, ECLI:EU:C:2007:571.

(339)  Dom av den 26 april 2012 i mål C-456/10, ANETT, ECLI:EU:C:2012:241, punkt 21–23.

(340)  Dom av den 26 april 2012 i mål C-456/10, ANETT, ECLI:EU:C:2012:241, punkterna 25–31.

(341)  Dom av den 12 november 2015 i mål C-198/14, Visnapuu, ECLI:EU:C:2015:751, punkterna 90–91.

(342)  Dom av den 12 november 2015 i mål C-198/14, Visnapuu, ECLI:EU:C:2015:751, punkt 95.

(343)  Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1997:501, punkt 41, dom av den 23 oktober 1997 i mål C-158/94, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1997:500, punkt 33, och dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94 kommissionen mot Nederländerna, ECLI:EU:C:1997:499, punkt 24.

(344)  Dom av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:1986:229, punkt 19.

(345)  Dom av den 23 april 2002 i mål C-234/99, Nygård, ECLI:EU:C:2002:244, punkt 56, och dom av den 11 juli 1991 i mål 351/88, Laboratori Bruneau, ECLI:EU:C:1991:304, punkt 7.

(346)  Dom av den 7 maj 1985 i mål 18/84, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:1985:175.

(347)  Dom av den 20 mars 1990 i mål 21/88, Du Pont de Nemours Italiana Spa, ECLI:EU:C:1990:121, dom av den 11 juli 1991 i mål 351/88, Laboratori Bruneau Srl, ECLI:EU:C:1991:304, dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland, ECLI:EU:C:2000:467, punkt 78, och dom av den 19 september 2002 i mål C-114/00, Spanien mot kommissionen, ECLI:EU:C:2002:508, punkt 104.

(348)  Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, ECLI:EU:C:2001:160.

(349)  Dom av den 22 mars 1977 i mål 74/76, Ianelli, ECLI:EU:C:1977:51, punkt 17, och

(350)  dom av den 3 december 2014 i mål T-57/11 Castelnou Energía v Commission, ECLI:EU: T:2014:1021, punkt 196.

(351)  Dom av den 2 maj 2019 i mål C-598/17, A-Fonds, ECLI:EU:C:2019:352.

(352)  Se ovan, punkt 47. Se i detta avseende även dom av den 23 april 2002 i mål C 234/99, Nygård, ECLI:EU:C:2002:244, punkt 57.

(353)  Dom av den 11 juli 2019 i mål C-91/18, kommissionen mot Grekland, ECLI:EU:C:2019:600 punkt 52.

(354)  Dom av den 10 december 2007 i mål C-134/07, Piotr Kawala mot Gmina Miasta Jaworzna, ECLI:EU:C:2007:770.

(355)  Se till exempel dom av den 18 juni 2019 i mål C-591/17, Österrike mot Tyskland, ECLI:EU:C:2019:504, punkt 56 och citerad rättspraxis.

(356)  Dom av den 27 februari 2002 i mål C-302/00, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2002:123.

(357)  Dom av den 8 november 2007 i mål C-221/06, Stadtgemeinde Frohnleiten, ECLI:EU:C:2007:185, punkt 70.

(358)  Dom av den 14 april 2008 i mål C-167/05, kommissionen mot Sverige, ECLI:EU:C:2008:202.

(359)  Vid fullständig kompensation utgör denna avgift en avgift med verkan motsvarande en tull, vilket strider med artikel 28 och 30 i EUF-fördraget.

(360)  Dom av den 1 mars 2018 i mål C-76/17, Petrotel-Lukoil, ECLI:EU:C:2018:139, punkterna 22–25.

(361)  Dom av den 28 mars 1995 i mål C-324/93, The Queen mot Secretary of State for Home Department, ex parte Evans Medical och Macfarlan Smith, ECLI:EU:C:1995:84.

(362)  Dom av den 22 mars 1977 i mål 74/76, Iannelli mot Meroni, ECLI:EU:C:1977:51.

(363)  Dom av den 29 november 1978 i mål 83/78, Pigs Marketing Board mot Redmond, ECLI:EU:C:1978:214.

(364)  Ytterligare information i finns kommissionens meddelande: Handlingsplan för att stärka SOLVIT (COM(2017) 255 final) och kommissionens rekommendation om principerna för Solvit (C(2013) 5869).

(365)  Kommissionens rekommendation av den 7 december 2001 om principer för användning av ”SOLVIT” – problemlösningsnätverket för den inre marknaden (C(2001) 3901) (EGT L 331, 15.12.2001, s. 79).

(366)  Dom av den 10 september 2009 i mål C-457/07, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2009:531, punkt 55.

(367)  Mer information om överträdelseförfarandet och metoden för beräkning av ekonomiska sanktioner finns på https://ec.europa.eu/info/law/law-making-process/applying-eu-law/infringement-procedure_sv.

(368)  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten (KOM(2002) 141 slutlig). Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet. Uppdatering av klagandens ställning i ärenden om unionsrättens tillämpning (COM(2012) 154 final). Meddelande från kommissionen – EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning (C(2016) 8600) (EUT C 18, 19.1.2017, s. 10).

(369)  https://ec.europa.eu/assets/sg/report-a-breach/complaints_sv/. https://ec.europa.eu/info/about-european-commission/contact/problems-and-complaints/complaints-about-breaches-eu-law/how-make-complaint-eu-level_sv#lmna-ett-klagoml-p-ntet

(370)  Dom av den 27 november 1990 i mål 200/88, kommissionen mot Grekland, ECLI:EU:C:1990:346 och förstainstansrättens beslut av den 12 november 1996 i mål T-47/96, ECLI:EU:T:1996:164, punkt 42. Se även förstainstansrättens beslut av den 9 januari 2006 i mål T-177/05, Finland mot kommissionen, punkterna 37–40.

(371)  EUT L 241, 17.9.2015, s. 1.

(372)  Se artiklarna 5–6 i direktivet.

(373)  Dom av den 30 april 1996 i mål C-194/94, CIA Security, ECLI:EU:C:1996:172 och dom av den 26 september 2000 i mål C-443/98, Unilever, ECLI:EU:C:2000:496.

(374)  Dom av den 8 november 2007 i mål C-20/05, Schwibbert, ECLI:EU:C:2007:652 och dom av den 19 december 2019 i mål C-390/18, Airbnb Irland, ECLI:EU:C:2019:1112.

(375)  Rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna (EGT L 337, 12.12.1998, s. 8).

(376)  För ytterligare information, se https://ec.europa.eu/growth/single-market/barriers-to-trade/physical_en och arbetsdokument från kommissionens avdelningar (SWD(2019) 371 final).