Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 554:e plenarsession, 16.9.2020–18.9.2020

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den digitala inre marknaden – utvecklingstendenser och möjligheter för små och medelstora företag

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/01)

Föredragande:

Pedro ALMEIDA FREIRE

Beslut av EESK:s plenarförsamling	30.3.2017
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	4.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	220/0/0

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK fäster särskild uppmärksamhet vid den digitala teknikens inverkan på europeiska små och medelstora företag. De 25 miljoner små och medelstora företagen utgör nämligen stommen i EU:s ekonomi. De har runt 100 miljoner anställda, står för mer än hälften av EU:s BNP och spelar en viktig roll när det gäller att skapa mervärde inom alla ekonomiska sektorer.

1.2

Under de utfrågningar som EESK hållit i ett antal länder, som valts ut på grundval av 2019 års index för digital ekonomi och digitalt samhälle (Desi) (Belgien, Tyskland, Portugal och Rumänien), konstaterade kommittén att många europeiska små och medelstora företag, framför allt mikroföretag och småföretag (93 % av företagen i Europa) dröjt med att införa digitala lösningar. De företag som hade tagit steget informerade kommittén om att de stött på många svårigheter i samband med introduceringen av lösningarna.

1.3

EESK rekommenderar att alla tänkbara åtgärder vidtas för att avlägsna det första hindret, som är avsaknaden av tillräcklig bredbandstäckning.

1.4

Vi kunde konstatera att de små och medelstora företagen har ett stort behov av utbildning i digital teknik, på områden som cybersäkerhet, artificiell intelligens eller blockkedjeteknik, som snarast måste tillgodoses. I detta avseende rekommenderar kommittén att obligatoriska kurser i digital teknik tillhandahålls inom ramen för skolundervisningen och att utbildning i dessa verktyg erbjuds små och medelstora företag. Dessutom bör man i större utsträckning stödja och främja anpassad fortbildning till ett överkomligt pris för egenföretagare, för dem som driver och små och medelstora företag och för deras anställda.

1.5

EESK efterlyser en lämplig samordning på skatteområdet på nationell nivå, detta eftersom bristen på samordning på detta område medför kostnader, som i hälften av länderna där det hölls utfrågningar proportionellt sett är högre för små och medelstora företag än för stora företag och försvårar gränsöverskridande verksamhet. Det är nämligen mycket viktigt att rättvis konkurrens säkerställs mellan små och medelstora företag och stora företag för att den inre marknaden ska fungera väl.

1.6

Kommittén vill att skillnader i lagstiftning och överdrivna regler, normer och märkningar undanröjs, eftersom dessa utgör betydande hinder för de små och medelstora företagens digitala och gränsöverskridande utveckling, på grund av kostnader för efterlevnad, löner och extern expertis som hämmar deras tillväxt.

1.7

EESK anser att de små och medelstora företagens tillgång till finansiering bör prioriteras i syfte att stödja de investeringar som dessa företag gör för att anpassa sig till den digitala omvandlingen i samhället, handeln och konsumtionsmönstren och till internationaliseringen av handeln. Vi noterar att nätverket Entreprise Europe Network inte är tillräckligt känt eller utnyttjat av de små och medelstora företagen i EU och av de digitala innovationsknutpunkter som finansieras av EU. En förstärkning av dialogen och samarbetet mellan Entreprise Europe Network och de små och medelstora företagens organisationer skulle förbättra systemets effektivitet.

2. Den digitala teknikens inverkan på små och medelstora företag

2.1

I samband med offentliggörandet av 2020 års index för digital ekonomi och digitalt samhälle den 11 juni 2020 framhöll Europeiska kommissionens verkställande vice ordförande, Margrethe Vestager, att ”[c]ovid-19-krisen har visat hur viktigt det är för medborgare och företag att vara uppkopplade och kunna interagera med varandra på nätet” (1).

2.2

Thierry Breton, kommissionsledamot med ansvar för den inre marknaden, påpekade att de uppgifter som offentliggjorts (Desi) (2)”visar att näringslivet nu mer än någonsin använder digitala lösningar. Vi måste se till att detta gäller även för små och medelstora företag och att de mest avancerade digitala teknikerna sätts in i hela ekonomin”.

2.3

Även EESK fäster särskild uppmärksamhet vid den digitala teknikens inverkan på små och medelstora företag. De 25 miljoner små och medelstora företagen utgör nämligen stommen i EU:s ekonomi. De har runt 100 miljoner anställda, står för mer än hälften av EU:s BNP och spelar en viktig roll när det gäller att skapa mervärde inom alla ekonomiska sektorer (3).

2.4

De små och medelstora företagen är djupt rotade i EU:s ekonomi och samhälle och högst olikartade när man ser till affärsmodell, storlek, ålder och företagarprofil, och de anställer kvinnor och män med olika typer av begåvning. Det rör sig om bland annat fria yrkesutövare, fastän de reglerade fria yrken som omfattas av bestämmelser som är specifika för det egna verksamhetsområdet (läkemedel, rättsväsendet …) inte i sig ingår i definitionen av små och medelstora företag, mikroföretag, medelstora industriföretag, traditionella hantverksföretag och högteknologiska uppstartsföretag.

2.5

Kommittén, som är medveten om den digitala teknikens inverkan på små och medelstora företag, instämmer i kommissionens analys och håller med om att de tre pelare som kommissionens SMF-strategi för ett hållbart och digitalt EU (4) bygger på (kapacitetsuppbyggnad och stöd i omställningen till hållbarhet och digitalisering, minskad regelbörda, förbättrat marknadstillträde samt förbättrad tillgång till finansiering) är områden som bör prioriteras. EESK betonar att de små och medelstora företagen behöver omedelbart ekonomiskt stöd eftersom de drabbats mycket hårt av de ekonomiska effekterna av covid-19-pandemin och deras anställda därför i högre grad riskerar att förlora sina jobb.

EESK beklagar i detta sammanhang att återhämtningsplanen för Europa, som ska avhjälpa den ekonomiska och sociala skada som förorsakats av covid-19-pandemin och som antogs vid det extra mötet i Europeiska rådet den 17–21 juli 2020, begränsas till 750 miljarder euro och att de 27 medlemsstaterna har sänkt ambitionsnivån, framför allt på det digitala området, för att få stöd från de s.k. sparsamma länderna. Detta kommer nämligen att få konsekvenser för det ekonomiska stödet till digitaliseringen av de små och medelstora företagen.

2.6

EESK framhåller att pelarna i kommissionens SMF-strategi för ett hållbart och digitalt EU motsvarar de förväntningar som företrädare för små och medelstora företag gett uttryckt för i de utfrågningar som EESK hållit i fyra av de länder som valts ut på grundval av Desi 2019 (Belgien, Tyskland, Portugal och Rumänien) för att utvärdera den digitala teknikens inverkan på små och medelstora företag. På grund av coronavirusutbrottet och kravet på att stanna hemma har inga fler utfrågningar kunnat genomföras. Kommittén kunde därmed inte genomföra utfrågningarna i Estland och i Irland, två länder som valts ut för sina höga placeringar i Desi 2019.

3. Allmänna kommentarer

3.1

För små och medelstora företag (hantverkare, detaljhandlare, fria yrkesutövare, tjänsteleverantörer osv.) är digital teknik en tillväxtfaktor. Mer än hälften av Europas detaljhandelsförsäljning påverkas av internet. Det rör sig i detta fall om försäljning både på nätet och i butik, efter det att sökningar gjorts på nätet (vilket kallas ”ROPO”, som står för ”Research Online, Purchase Offline”) (5).

3.2

Framväxten av webbplatser, sociala nätverk, digital marknadsföring och programvara för kundhantering främjar utvecklingen av digitaliserade små och medelstora företag. Programvarupaket och program för dataanalys bidrar även till att optimera affärsprocesserna. I detta sammanhang konstaterar EESK att användarna, däribland de som driver små och medelstora företag, bör ges möjlighet att genom utbildningsprogram träna sig i användningen av dessa verktyg.

3.3

Digital teknik kan också orsaka störningar och betydande omvälvningar. Disruptiv innovation, eller ”omvälvande” innovation, är en process genom vilken en marknad förändras till följd av digitala utmaningar. Processen innebär att marknaden öppnas upp för så många som möjligt och att nya aktörer kan lägga beslag på en del av (eller ”dirigera om”) omsättningen inom de traditionella värdekedjorna.

3.4

Förtroendet och närheten mellan små och medelstora företag och deras kunder kan skapa intrycket att de små och medelstora företagens verksamhet inte berörs av den digitala teknikens intrång. Av erfarenhet vet vi dock att den nära relationen med kunderna inte kan garanteras. I själva verket drar sig konsumenterna sällan från att nyttja andra erbjudanden om de visar sig vara mer praktiska och fördelaktiga (6).

3.5

Inom den digitala ekonomin har konsumenternas rättsliga skydd ingen inverkan på deras beteende. Att ett onlineerbjudande ger ett rättsligt skydd som säkrar konsumenternas intressen, men är mindre bekvämt, har ingen inverkan på beteendet hos konsumenter som är vana vid elektroniska, tillgängliga och användarvänliga tjänster (7).

3.6

Den positiva, och ibland överdrivna, diskursen kring digitala omvälvningar kretsar ofta kring stora företag som har tillräckliga resurser för att kunna investera i forskning, innovation och marknadsföring. Man bortser i detta fall dock från att digitala omvälvningar exempelvis kan påverka bl.a. utövare av vissa fria yrken, som till sin natur är högst fragmenterade och ofta saknar budget för forskning och innovation. De har inte själva möjlighet att utveckla digitala lösningar utan måste använda sig av lösningar som finns tillgängliga på marknaden, och är därför mer sårbara när det gäller digitaliseringen av deras verksamhet.

3.7

Den digitala världen krossar också vissa illusioner hos små och medelstora företag. Att företagen tillhandahåller småskaliga tjänster i ett begränsat geografiskt område där även utvecklingspotentialen är begränsad kan skapa en illusion av att de inte påverkas av de förändringar som den digitala tidsåldern medför. Verkligheten visar dock på motsatsen. Hotell- och restaurangbranschens utbud tycks exempelvis svårt att flytta. Bokningsplattformarna har emellertid lyckats lägga beslag på en så pass stor del av värdet att företrädarna för hotell- och restaurangbranschen menar att de borde ha föregripit detta genom att upprätta en egen plattform för att behålla kontrollen över bokningarna i stället för att bli så beroende av dessa aktörer utanför branschen (8).

3.8

Digitala omvälvningar medför dessutom en omfördelning av arbetet. Några exempel från de fria yrkena: I redovisningsyrket förs räkenskapsdata, vilket är ett högst manuellt arbete, allt oftare in av kunderna själva, och detta minskar revisorernas arbete och vinstmarginaler, samtidigt som det växer fram konkurrenter som erbjuder redovisningstjänster på nätet.

3.9

Inom exempelvis notarieyrket är de risker som följer av omfördelningen av arbetet mindre, men vissa uppgifter kan utföras av andra. Det finns bland annat uppstartsföretag som kan upprätta juridiskt giltiga testamenten för 70 euro (9).

3.10

Den medicinska sektorn påverkas också av en omfördelning av arbetet. Det finns numera webbplatser som erbjuder tidsbokning online eller telemedicin, för att nå ut till områden med sämre utbud.

3.11

Vidare händer det att kommersiella delningsplattformar saknar kännedom om de krav som fastställs i europeisk och nationell lagstiftning. Det kan till exempel gälla skyldigheten att registrera företag, försäkrings-, hälso- och säkerhetskrav samt krav på skydd av arbetstagare och konsumentskydd.

3.12

Mot bakgrund av alla dessa ekonomiska, sociala och samhälleliga omvälvningar bör de digitala utmaningarna utgöra ett stående punkt på dagordningen för den sociala dialogen.

3.13

De små och medelstora företagen utgör en heterogen kategori av ekonomiska aktörer, från bagare och apotekare till de fria yrkesutövarna. Politiska åtgärder för kapacitetsuppbyggnad och stöd till de små och medelstora företagens digitalisering måste därför vara inkluderande och lättillgängliga, utan att medföra orimliga ytterligare kostnader, och utan att företagens huvudsakliga verksamhet bromsas av att de måste anpassa sig till kraven.

3.14

De små och medelstora företagens behov är dock inte begränsade till smart och inkluderande lagstiftning. De har även behov av kompetensutveckling och fortbildning, inom ramen för en ny företagsvision. För små och medelstora företag är den digitala omställningen nämligen också en fråga om organisation och företagskultur. För många som driver små och medelstora företag utgör digitaliseringen dock inte en strategi för verksamheten. Den digitala omställningen handlar inte bara om digitala verktyg och processer, utan är ett nytt sätt att skapa värde, där företag anpassar sina affärsmodeller till den digitala miljön, en process där initiativet vilar på företagsledningen.

3.15

Små och medelstora företag stöter dessutom på många hinder när det gäller tillgång till finansiering, utbildning till ett överkomligt pris och stöd till internationalisering. Många företag känner inte till nätverket Entreprise Europe Network, som, med fokus på innovation i och internationalisering av företag, bistår de små och medelstora företagen med information, rådgivning kring EU-lagstiftning och handledning. De digitala innovationsknutpunkter som finansieras av EU (t.ex. de europeiska digitala innovationsknutpunkter som förvaltas av Innoviris i Bryssel (10)) bidrar också till att stödja digitaliseringen av de små och medelstora företagen genom kurser och finansiella medel och till att utveckla en digital företagskultur. En förstärkning av dialogen, analysen av de små och medelstora företagens behov och samarbetet mellan Entreprise Europe Network och de små och medelstora företagens organisationer skulle dock förbättra systemets effektivitet.

4. Särskilda kommentarer

4.1

Detta yttrande bygger delvis på slutsatserna från de utfrågningar som hölls mellan juli 2019 och det första kvartalet 2020, med bland annat arbetsmarknadens parter, sammanslutningar av små och medelstora företag, konsumentorganisationer och offentliga myndigheter i fyra medlemsstater: Tyskland, Belgien, Portugal och Rumänien. Estland och Irland hade också valts ut, men där kunde utfrågningarna inte genomföras på grund av coronaviruskrisen.

4.2

Syftet med utfrågningarna i dessa länder var att stödja och, genom att samla in erfarenheter från fältet, bidra med underlag till EU:s åtgärder och politik med avseende på de små och medelstora företagens integrering av digital teknik.

4.3

För att bedöma den digitala teknikens inverkan på små och medelstora företag har EESK gjort följande val bland de fem Desi-indikatorerna (11):

—	Företagens integrering av digital teknik i handeln, som inbegriper tre för EESK relevanta indikatorer: andelen små och medelstora företag med nätförsäljning, små och medelstora företags omsättning av e-handel och andelen små och medelstora företag med gränsöverskridande nätförsäljning (e-handel).

4.4

Av de länder som EESK valt ut på grundval av den ovannämnda indikatorn i Desi 2019 ligger Irland och Estland i täten när det gäller e-handel och integrering av digital teknik i handeln, följt av Belgien, som också befinner sig över genomsnittet.

4.5

Tyskland ligger i linje med genomsnittet, medan Portugal befinner sig under genomsnittet. Rumänien befinner sig i botten.

4.6

Under de flesta av utfrågningarna (Belgien, Tyskland och Portugal) framkom det att bredbandstäckningen varierar: i stadsområdena är täckningen god, till skillnad från i landsbygdsområdena och de mer perifera områdena. 4G saknas till och med i vissa områden (Portugal). För att forma EU:s och de små och medelstora företagens digitala framtid krävs dock storskaliga digitala lösningar och driftskompatibilitet mellan viktiga digitala infrastruktursystem. EESK noterar att konnektiviteten utgör en viktig hörnsten i de små och medelstora företagens digitala omvandling.

4.7

Behovet av utbildning i digital teknik lyftes fram av samtliga deltagare i utfrågningarna. Bristen på utbildning och yrkesutbildning i digital teknik är stor, vilket gör det svårt för små och medelstora företag att rekrytera personal med kompetens på området (Portugal och Rumänien). Det är viktigt för de små och medelstora företagen att deras anställda snarast utbildas i digital teknik, så att de kan öka sin kompetens och hålla sig uppdaterade på områden som cybersäkerhet, artificiell intelligens eller blockkedjeteknik (Belgien). För närvarande finns det en i allmänhet ytlig kännedom om digitala verktyg som företagen inte kommer att klara sig på särskilt länge (Tyskland).

Arbetstagarna behöver också digitala färdigheter för att behålla sina arbeten och lyckas på den alltmer digitala och snabbt föränderliga arbetsmarknaden (Tyskland). Digitaliseringen gör också att vissa arbetstagare inom sektorer med en hög grad av automatisering är rädda för att förlora sina arbeten (Tyskland).

4.8

De små och medelstora företagen är inte tillräckligt utrustade och utbildade för att hantera riskerna med skadlig it-verksamhet (Belgien och Tyskland). En del traditionella små och medelstora företag ställer sig därför tveksamma till att utveckla en verksamhet på nätet (Portugal). De som valt att digitalisera har bland annat svårt att utnyttja de stora databaser som finns tillgängliga för större företag och är tveksamma till användningen av avancerade verktyg och tillämpningar som bygger på artificiell intelligens (AI), vilket gör det svårare för dem att konkurrera med stora företag (Tyskland). Samtidigt är små och medelstora företag i alla sektorer högst utsatta för cyberhot och måste ofta vända sig till externa experter, vilket medför ytterligare kostnader.

4.9

Bristen på samordning på skatteområdet på nationell nivå medför kostnader, som i hälften av länderna där det hölls utfrågningar (Belgien och Portugal) proportionellt sett är högre för små och medelstora företag än för stora företag och försvårar gränsöverskridande verksamhet.

4.10

Skillnader i lagstiftning och överdrivna regler, normer och märkningar utgör också hinder för de små och medelstora företagens digitala och gränsöverskridande utveckling (Belgien och Portugal), på grund av kostnader för efterlevnad och löner. För vissa små och medelstora företag är detta ett så pass stort problem att de överväger att flytta sin verksamhet (Belgien). Exempelvis har ikraftträdandet av den allmänna förordningen om skydd av personuppgifter lett till att små och medelstora företag tvingats sätta in personal för att ta fram interna förfaranden för hantering av personuppgifter, för att informera sina kunder osv. I vissa fall har företagen varit tvungna att anlita externa konsulter, i stället för att fokusera på affärsutvecklingen, vilket medfört kostnader och bromsat deras huvudsakliga verksamhet (Belgien).

4.11

De små och medelstora företagens digitala utveckling kan också försvåras av den nationella lagstiftarens passivitet, då utbildning i digital teknik och stöd till små och medelstora företag i deras digitala utveckling inte behandlas som strategiska prioriteringar (Rumänien).

4.12

Med tanke på de ekonomiska, sociala och samhälleliga risker som följer av den digitala revolutionen anser de parter som hörts i samtliga utvalda länder att det är ytterst viktigt att arbetsmarknadens parter samt företrädare för små och medelstora företag deltar i utarbetandet av lagstiftning som rör dem och den sociala dialogen.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Pressmeddelande från kommissionen, 11 juni 2020, Bryssel.

(2) Index för digital ekonomi och digitalt samhälle (Desi).

(3) COM(2020) 103 final.

(4) Se fotnot 3.

(5) Forrester, ”European Cross-Channel Retail Sales Forecast, 2015 to 2020”

https://www.forrester.com/report/European+CrossChannel+Retail+Sales+Forecast+2015+To+2020/-/E-RES115375.

(6) Dvd-uthyrningsbutikerna, som lidit förluster till följd av framväxten av beställvideotjänster och ökade nedladdningar, vittnar om denna sårbarhet. Framväxten av aktörer som exempelvis Amazon, som till samma pris erbjuder tillförlitlig och snabb hemleverans utifrån en katalog, har gjort att många konsumenter nu föredrar näthandel – även om de på fritiden fortfarande strosar runt i bokaffärer.

(7) ”Le numérique déroutant”. Studie av BPI France Le Lab, 19 februari 2015.

(8) Studie av BPI France Le Lab, se ovan.

(9) https://testamento.fr/fr/.

(10) Programmet för ett digitalt Europa för perioden 2021–2027.

(11) Konnektivitet, humankapital, användning av internet, integrering av digital teknik och digitala offentliga tjänster.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Effektiva och samordnade EU-åtgärder för att bekämpa skattebedrägeri, skatteflykt, penningtvätt och skatteparadis

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/02)

Föredragande:

Javier DOZ ORRIT

Beslut av plenarförsamlingen	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsession	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/2/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Trots ansträngningar från EU:s och många regeringars sida, ikraftträdandet av viktiga EU-direktiv (direktivet om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism – penningtvättsdirektivet – och direktivet mot skatteflykt) (1) och OECD:s program mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS) är omfattningen av skattebedrägeri, skatteundandragande, penningtvätt och skatteflykt fortfarande mycket stor när det gäller EU-medlemsstaternas offentliga finanser.

1.2

EESK föreslår att det tas initiativ till en europeisk pakt för att på ett effektivt sätt bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande, skatteflykt och penningtvätt. Kommittén uppmanar Europeiska kommissionen att lägga fram ett politiskt initiativ som gör de nationella regeringarna och EU:s övriga institutioner delaktiga i arbetet för att uppnå detta mål, främja den enhällighet som krävs för detta och låta det civila samhället medverka. Samarbetet mellan medlemsstaterna bör vara paktens viktigaste pelare.

1.3

Kommittén uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att anslå nödvändiga finansiella och mänskliga resurser för en effektiv tillämpning av den befintliga EU-lagstiftningen och att de enas om en kompromiss för att anta alla nya rättsliga och administrativa åtgärder som krävs för att på ett effektivt sätt bekämpa brott och skadliga metoder på skatteområdet, penningtvätt och skatteparadisens verksamhet. En förutsättning för att uppnå detta är en fortlöpande utvärdering av resultaten av varje åtgärds tillämpning.

1.4

EESK anser att det är absolut nödvändigt att medlemsstaterna når en kompromiss för att sätta stopp för illojal och skadlig skattekonkurrens. EESK erinrar dessutom om ståndpunkterna i sitt yttrande ”Beskattning – omröstning med kvalificerad majoritet” (2), där EESK förklarar att det är nödvändigt att främja en diskussion om en gradvis övergång från enhällighetsbeslut till beslut med kvalificerad majoritet i skattefrågor.

1.5

Det civila samhällets aktiva deltagande är grundläggande för att skapa en medvetenhet bland allmänheten så att den ställer sig negativ till brott och dåliga metoder och positiv till rättvis beskattning. Civilsamhällets samarbete kommer att bidra till att pakten kan uppnås och genomföras. Det är mycket viktigt att företagare och deras organisationer deltar om den ska bli framgångsrik. Det måste säkerställas att de lagstiftningsåtgärder som antas inte får otillbörliga konsekvenser för företag som uppfyller sina skattskyldigheter genom att de åläggs en alltför tung administrativ börda. Genom ett snabbt och effektivt agerande mot skattebrott och dåliga metoder får man in de ytterligare offentliga finansiella resurser som krävs för att bidra till att finansiera planerna för återhämtning från pandemin, den gröna och digitala omställningen av ekonomin och uppbyggandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

1.6

Digitaliseringen av ekonomin kommer att medföra nya utmaningar för skattemyndigheterna eftersom nya metoder för aggressiv skatteplanering eller ekonomisk brottslighet kan uppstå, liksom skadliga metoder. Med digitaliseringen av ekonomin följer emellertid även nya möjligheter för skattemyndigheterna att bekämpa dessa metoder, tack vare ett mer effektivt administrativt samarbete och uppgiftsutbyte.

1.7

För att göra bekämpningen av dessa brott och skadliga metoder mer framgångsrik är det nödvändigt att förstärka det politiska, administrativa, polisiära och rättsliga samarbetet, såväl direkt mellan medlemsstaterna som mellan dessa och EU, stärka de rättsliga grunderna för samarbetet och anslå tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser till finansunderrättelseenheterna, skattemyndigheterna, de europeiska tillsynsstrukturerna och andra berörda aktörer i denna kamp.

1.8

För att åtgärderna ska bli mer effektiva krävs en gemensam syn på dessa brott och skadliga metoder, kopplingarna mellan dem och sambandet med ekonomisk och finansiell brottslighet och politisk korruption samt i fråga om den centrala roll som skatteparadisen spelar i och med att de underlättar och döljer sådana företeelser. Att undanröja skatteparadisens brottsliga verksamhet bör vara ett prioriterat mål för EU.

1.9

Denna politiska strategi är nödvändig under alla omständigheter, men med tanke på den situation som har uppstått till följd av covid-19-pandemin anser EESK att det är absolut nödvändigt att detta blir en prioriterad politisk och etisk fråga för unionen, de nationella regeringarna och det europeiska civilsamhället. När det behövs så stora offentliga finansiella resurser för att hantera pandemins hälsomässiga, ekonomiska och sociala konsekvenser är det oacceptabelt att en avsevärd del av dessa resurser avleds på ett olagligt sätt för ett fåtal aktörers privata vinning, vilket direkt skadar det stora flertalet arbetstagare, företagare, egenföretagare, vårdbehövande personer och pensionärer som fullgör sina skattemässiga skyldigheter.

1.10

EESK stöder den nya handlingsplan för en övergripande EU-politik för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism (3) som kommissionen lade fram den 7 maj 2020. EESK anser att det är nödvändigt att den snabbt genomförs i praktiken. Kommittén stöder de föreslagna åtgärderna för att säkerställa ett effektivt genomförande av den nuvarande rättsliga ramen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, fastställandet av en enhetlig EU-ram, inrättandet av ett europeiskt tillsynsorgan och de övriga delarna av planen. EU och dess medlemsstater bör inta gemensamma ståndpunkter i internationella forum, såsom arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF, inom OECD), G20 och FN. EESK ställer sig bakom kommissionens kriterium om att man i de åtgärder som vidtas bör ta hänsyn till EU:s lagstiftning om skydd av personuppgifter och EU-domstolens rättspraxis samt se till att åtgärderna innebär att den extra administrativa och finansiella bördan för medlemsstaterna och ansvariga enheter blir så liten som möjligt.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att utvärdera den befintliga förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner och att undersöka möjligheten att fastställa ytterligare kriterier för att säkerställa att alla skatteparadis står med på förteckningen. Kommittén önskar också att lämpliga åtgärder införs så att företag och privatpersoner inte kan göra omotiverade överföringar via sina finansinstitut.

1.12

EESK välkomnar införandet av skatteindikatorer i den europeiska planeringsterminen, uppmanar medlemsstaterna att följa de landsspecifika rekommendationerna i detta avseende och föreslår att kommissionen i planeringsterminen även inför ett förfarande för utvärdering av huruvida skattesystemen är effektiva, rättvisa, tillräckliga samt huruvida de fungerar korrekt.

1.13

EESK vill se att EU-direktiven även omfattar konstverk och andra tillgångar av stort värde, särskilt tillgångar som deponeras i frihamnar och tullager, och en gradvis utfasning av de system för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare som inrättats i vissa medlemsstater, samt att man säkerställer transparens vad gäller innehavaraktier.

1.14

Kommittén anser att bestämmelserna om ett centralt och offentligt register över verkliga huvudmän för företag och truster i det femte direktivet mot penningtvätt bör tillämpas på skatteundandragande. Kommittén begär även att lämpliga förfaranden inrättas för att göra det lättare för små och medelstora företag att uppfylla kraven för dessa register.

1.15

EESK stöder en global lösning för beskattning av företag med en betydande digital närvaro inom ramen för OECD:s arbete, men om ingen lösning nås före utgången av 2020 bör EU återuppta sitt initiativ om beskattning av de stora digitala företagen.

1.16

Kommittén anser att direktivet mot skatteflykt bör ändras för att inbegripa bestämmelser om skattemässig behandling av jurisdiktioner med låga skatter och om repatriering av vinstutdelning eller kapitalinkomster som inte har beskattats i utlandet.

1.17

Det är nödvändigt att stödja de nationella finansunderrättelseenheterna både ekonomiskt och tekniskt, samt att främja ett nära samarbete mellan dessa och mellan skattemyndigheterna såväl som mellan de nationella polisväsendena och Europol för att avslöja skatte- och finansbrott.

1.18

EESK uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning av den roll som skalbolag spelar i skattebedrägerier, skatteundandragande, skatteflykt och penningtvätt, och att den mot bakgrund av sina slutsatser ändrar direktivet mot skatteflykt, kapitalkravsdirektivet och penningtvättsdirektivet för att förhindra att brott begås och skadliga metoder underlättas via dessa direktiv.

1.19

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka konceptet med en effektiv minimibeskattning på företagsvinster och dess eventuella tillämpning.

1.20

EESK föreslår att ett kapitel med klausuler mot skattebrott, penningtvätt och aggressiv skatteplanering samt om samarbete mellan skatteförvaltningar i enlighet med WTO:s principer och normer infogas i EU:s handelsavtal och ekonomiska avtal.

2. Bakgrund

2.1

Omfattningen av skattebedrägerier, skatteundandragande och skatteflykt är mycket stor i makroekonomiska termer, såväl i Europa som i resten av världen. Dessa brott har en tydlig transnationell dimension. Skatteparadisen spelar en avgörande roll för dessa typer av verksamhet, eftersom de tar emot och kanaliserar kapital från stora företag och privatpersoners förmögenheter, som har tillämpat skatteundandragande eller skatteflykt, tillsammans med kapital som härrör från politisk korruption och organisationer inom den kriminella ekonomin.

2.2

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av skatteparadis. De kännetecknas dock av frånvaro av eller mycket låg beskattning, samtidigt som det normalt sett är svårt att få insyn i kunder och kapitalflöden. Skatteparadisen identifieras via förteckningar där deras bristande samarbetsvilja påvisas av att de vägrar att lämna ut information till skattemyndigheterna och samarbeta med rättsväsendet. De erkända förteckningarna är OECD:s förteckningar (4) och EU:s två förteckningar över penningtvätt och finansiering av terrorism samt skatteundandragande och skatteflykt (5). I sin monografi om finanser och utveckling (F&D) uppskattar Internationella valutafonden (IMF) att de privata förmögenheterna i finansiella offshorecentrum uppgår till 7–8,7 biljoner US-dollar (6) (8–10 % av den globala bruttonationalprodukten).

2.3

IMF uppskattar att skatteundandragande kostar regeringarna omkring 3 biljoner US-dollar per år (7). Europaparlamentet uppskattar att skatteundandragandet inom EU uppgår till 825 miljarder euro (8) och att underskottet i uppbörden av mervärdesskatt uppgår till omkring 147 miljarder euro per år, varav 50 miljarder euro härrör från gränsöverskridande karusellbedrägerier (9).

2.4

Skatteflykt innebär inte alltid att lagens bokstav överträds, men strider däremot mot lagens anda. Skatteparadisen tar emot omkring 600 miljarder US-dollar per år till följd av skatteflykt på bolagsskatteområdet (10). EU:s förluster uppgår till mellan 160 och 190 miljarder euro per år (11). Skatteflykt via sex EU-medlemsstater leder till en förlust av 42,8 miljarder euro i skatteintäkter i de övriga 22 medlemsstaterna (12). I ”F&D” bekräftar IMF att 40 % av de globala utländska direktinvesteringarna, omkring 15 biljoner US-dollar, dirigeras till skalbolag (utan ekonomisk verksamhet). Ofta sker detta i form av holdingbolag som omfattar dotterbolag som bedriver verksamhet. Merparten av dessa är baserade i fem europeiska länder (13).

2.5

Enligt FN står penningtvätt för 2–5 % av den globala bruttonationalprodukten (14). Den senaste tidens fall, såsom Danske Bank (där den första uppskattningen låg på omkring 200 miljarder euro) (15) och Swedbank (37 miljarder euro) (16), visar på bristerna i åtgärderna för att bekämpa penningtvätt, trots direktiven och tillsynsmyndigheternas arbete.

2.6

Förutom finanssektorn finns det andra kanaler för penningtvätt: konstmarknader och marknader för diamanter och ädelmetaller, frihamnar, tullager och särskilda ekonomiska zoner etc. Den snabba tekniska utvecklingen öppnar nya vägar via virtuella tillgångar och blockkedjor. Detsamma kan sägas om skatteundandragande och skatteflykt: vinstutdelningar och kuponger för cum-ex-transaktioner (55,2 miljarder euro), aggressiv skatteplanering, hemliga överenskommelser mellan stater och multinationella företag som betydligt minskar deras skattskyldigheter, system för medborgarskap och uppehållstillstånd för utländska medborgare i utbyte mot investeringar. Näthandeln, plattformsekonomin och den digitala ekonomin ger å sin sida upphov till nya risker genom att skattebrott och skatteflykt underlättas, samtidigt som de skapar nya möjligheter för spårning och kontroll.

2.7

Junckerkommissionen arbetade intensivt för att motverka skattebrott och skatteflykt: 26 lagstiftningsinitiativ och 57 andra initiativ av olika typer. När det gäller penningtvätt och finansiering av terrorism är två direktiv särskilt nämnvärda, nämligen det fjärde och det femte penningtvättsdirektivet (2015 och 2018). Införlivandet av det femte direktivet slutfördes i januari 2020 och medför förbättringar när det gäller identifiering av huvudmän, informationsutbyte och samarbete mellan finansunderrättelseenheter, ett utvidgat tillämpningsområde för skattskyldiga enheter och kontroll av virtuella valutor. De praktiska resultaten är dock inte tillfredsställande. Många brister och luckor kvarstår, även om kommissionen agerar mycket aktivt inom ramen för sina begränsade befogenheter (utvärdering från 2019) (17). Revisionsrätten inledde nyss en revision för att utvärdera hur effektiv kampen mot penningtvätt är inom banksektorn (18), och kommissionen har väckt talan mot tre medlemsstater vid EU-domstolen på grund av deras otillfredsställande genomförande av det fjärde penningtvättsdirektivet (19).

2.8

Kommissionen lade den 7 maj 2020 fram en ny handlingsplan för en övergripande EU-politik för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism (20) och en delegerad förordning (21) med en förteckning över länder och jurisdiktioner som inte samarbetar i detta syfte. Planen utgår från bedömningen av skillnaderna i genomförandet av det befintliga regelverket och ”de allvarliga brister i kontrollen av regelefterlevnaden” som konstaterats, syftar till ”nolltolerans inom Europeiska unionen när det gäller olagliga pengar” och består av sex pelare:

—	Säkerställa en effektiv tillämpning av det nuvarande regelverket, till att börja med genom ett fullständigt införlivande av penningtvättsdirektiven.

—	Fastställa ett enhetligt regelverk genom ett ändrat direktiv och en förordning.

—	Fastställa förfaranden och skapa ett tillsynsorgan på EU-nivå genom ett lagstiftningsförslag.

—	Inrätta en mekanism för stöd och samordning för finansunderrättelseenheter och koppla samman de nationella centrala bankkontoregistren.

—	Tillämpa de straffrättsliga bestämmelserna och stärka informationsutbytet.

—	Stärka den internationella dimensionen av EU:s regelverk.

Fyra lagstiftningsförslag kommer att läggas fram under första kvartalet 2021 för att utveckla dessa pelare.

2.9

Det andra område som kommissionen har arbetat mycket aktivt med är skatteflykt, i samband med initiativen om beskattning av den digitala ekonomin och en gemensam bolagsskattebas. Syftet med kommissionens strategi är att uppnå ”effektiv beskattning”, där de multinationella företagen betalar skatt på den plats där värdet genereras, i linje med OECD:s handlingsplan mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster, särskilt genom att begränsa urholkningen av skattebasen för företag via avdrag för ränta, royalties och andra finansiella förmåner. Den viktigaste lagstiftningen i detta sammanhang är direktivet mot skatteflykt (2016), som ändrades 2017 för att inbegripa hybrida missmatchningar (Atad 2) (22). Det är fortfarande alltför tidigt för att utvärdera resultaten. Kommissionen har även lagstiftat för att underlätta tvistlösning i händelse av dubbelbeskattning (23). En ny förordning om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen offentliggjordes 2018 (24).

2.10

Europeiska kommissionen har beaktat skatteflykt i sina lagstiftningsinitiativ om beskattning av den digitala ekonomin och bolagsskattebasen. Under 2018 lade kommissionen fram två förslag till direktiv om bolagsbeskattning av en betydande digital närvaro och om beskattning av stora digitala företags inkomster. Under 2016 lade den fram två andra förslag om en gemensam bolagsskattebas och en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Den sistnämnda bolagsskattebasen är mycket viktig för att bekämpa skatteflykt. De samtida konversationer som fördes inom ramen för OECD och motståndet från några medlemsstaters sida har fördröjt antagandet av dessa direktiv. Kommissionen lade därför fram ett meddelande (2019) där den föreslår att diskussioner ska inledas om beslutsfattande med kvalificerad majoritet på beskattningsområdet.

2.11

Samarbetet mellan skattemyndigheterna och andra institutioner i medlemsstaterna via automatiskt utbyte av skatteupplysningar (25) och insyn är av grundläggande vikt. Hela sex direktiv om administrativt samarbete har antagits. Från det första direktivet, 2011/16/EU (26), till det senaste, (EU) 2018/822 (27), har skyldigheten att lämna ut uppgifter utvidgats till att omfatta uppgifter om verkliga innehavare av konton, finansiella tillgångar och transaktioner, och till alla produkter, inbegripet försäkringar och utdelningar. Framsteg har gjorts vad gäller kraven på automatiskt utbyte av upplysningar om skatteöverenskommelser (avgöranden i skattefrågor) och finansiella upplysningar om stora företag land för land (landsrapporter eller landsspecifik rapportering (28)). Användningen av finansiell information och andra uppgifter för att lagföra brott regleras genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1153 (29).

2.12

Junckerkommissionen tog itu med vissa medlemsstaters hemliga överenskommelser med multinationella företag, enligt vilka de nästan inte betalar någon skatt alls i dessa länder. Den lyckades också införa skatteindikatorer i den europeiska planeringsterminen. De senaste landsspecifika rekommendationerna visar att vissa medlemsstater inte tillämpar lagstiftningen på ett tillfredsställande sätt när det gäller aggressiv skatteplanering och att identifiera verkliga huvudmän. Samarbetet mellan medlemsstaterna kan förbättras avsevärt. Trots vissa framsteg har förekomsten av skattebedrägeri, penningtvätt och skatteflykt inte minskat generellt sett. Tvärtom, i några fall har de till och med ökat, bland annat vad gäller kapitalflödena till skalbolag.

2.13

EESK har under de senaste fem åren antagit 25 yttranden om dessa frågor. Kommittén har i allmänhet gett sitt stöd åt de åtgärder som föreslagits av kommissionen. I vissa fall har kommitténs krav gått längre än förslagen, i linje med Europaparlamentets ståndpunkt.

3. Allmänna kommentarer och rekommendationer

3.1

Coronapandemin har gett upphov till den allvarligaste krisen sedan andra världskriget, och måste därför stå i centrum för alla ekonomiska och sociala överväganden och förslag. När det gäller ämnet för detta yttrande är det uppenbart att en drastisk minskning av den ekonomiska omfattningen av skattebrott och skatteflykt skulle ge medlemsstaterna, och även EU i sig, en del av de ekonomiska resurser som krävs för att hantera de hälsomässiga, ekonomiska och sociala följderna av pandemin. EESK anser att det nu mer än någonsin är en oundviklig politisk och moralisk nödvändighet att EU-institutionerna, de nationella regeringarna och det civila samhället vidtar alla åtgärder som krävs för att kontinuerligt och effektivt bekämpa skattebrott och skatteflykt. Det är dessutom en brådskande fråga.

3.2

Det huvudsakliga syftet med detta yttrande är att utifrån en helhetssyn och enligt de åsikter som EESK har uttryckt i sina tidigare yttranden utforma förslag för att mer effektivt bekämpa dessa brott. Det är viktigt att beakta förhållandet mellan de olika typerna av skattebrott, och förhållandet mellan dessa och skatteflykt via gemensamma kanaler som sammanstrålar i skatteparadisen.

3.3

EESK välkomnar kommissionens och Europaparlamentets vilja att främja initiativ mot skattebrott, skatteundandragande och illojal skattekonkurrens, och beklagar att några av de viktigaste initiativen, exempelvis om bolagsskatt, momsbedrägeri och aggressiv skatteplanering, har blockerats eller riskerar att urvattnas av några medlemsstater, och även på grund av det bristande samarbetet mellan dem.

3.4

EESK föreslår att det tas initiativ till en europeisk pakt för att på ett effektivt sätt bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande, skatteflykt och penningtvätt. Kommittén uppmanar Europeiska kommissionen att lägga fram ett politiskt initiativ som gör de nationella regeringarna och övriga europeiska institutioner delaktiga i genomförandet av denna pakt. Samarbete mellan medlemsstaterna bör vara en av pelarna i pakten.

3.5

För paktens effektiva genomförande bör EU och dess medlemsstater få ytterligare resurser för att skapa tillväxt och på så vis finansiera planerna för återhämtning från den kris som pandemin har gett upphov till, den gröna och digitala omställningen av deras ekonomier och för att bygga upp en stabil europeisk pelare för sociala rättigheter. Med respekt för medlemsstaternas suveränitet på beskattningsområdet uppmanar kommittén de politiskt ansvariga i EU och de nationella regeringarna att de, med den ansvarskänsla och generositet som de dystra tider vi lever i kräver, enas om innehållet i den pakt som EESK föreslår. Enligt EESK:s åsikt bör ett samförstånd för att uppnå en europeisk pakt mot skattebrott, skatteflykt samt penningtvätt och finansiering av terrorism grundas på

a)	ett åtagande från medlemsstaternas och EU-institutionernas sida att vidta alla ytterligare nödvändiga rättsliga och administrativa åtgärder för att på ett effektivt sätt bekämpa dessa brott och skadliga metoder,

b)	en starkare politisk vilja till samarbete mellan medlemsstaterna, och mellan dem och EU-institutionerna, som leder till inrättandet av effektiva förfaranden för administrativt, polisiärt och rättsligt samarbete för att uppnå paktens mål,

c)	ett åtagande från medlemsstaternas sida för att sätta stopp för illojal skattekonkurrens och häva dödläget för de direktiv som har en anknytning till paktens mål, och

d)	att civilsamhällets organisationer görs delaktiga i pakten.

3.6

Det är av grundläggande vikt att civilsamhällesorganisationernas deltar i denna överenskommelse och i insatserna för att skapa ett starkt socialt medvetande om skattefrågor. Det är mycket viktigt för EU:s invånare att det finns tillräckliga resurser för offentliga tjänster av god kvalitet – i dag särskilt när det gäller hälsa och forskning – och tillräckliga system för socialt skydd. De företag som uppfyller sina skattskyldigheter, vilket är en majoritet av dem, vill se ett slut på det skatteundandragande och den skatteflykt som vissa företag sysslar med och som skapar illojal konkurrens mellan dem.

3.7

EESK instämmer i Europaparlamentets åsikt att ”(…) rättvis beskattning och en beslutsam kamp mot skattebedrägeri, skatteundandragande, aggressiv skatteplanering och penningtvätt spelar en viktig roll för att skapa ett rättvist samhälle och en stark ekonomi, samtidigt som det sociala kontraktet och rättsstatsprincipen skyddas” (30). Kommittén är därför oroad över det stora skattegap som dessa brott och skadliga metoder skapar i skatteintäkterna och över den senaste utvecklingen vad gäller beskattning, som har inneburit att skatteincidensen har flyttats till arbetsinkomsterna, och från den finansiella sektorn till den reala ekonomin, där skattetrycket är större på små och medelstora företag än på multinationella företag.

3.8

Införandet av skatteindikatorer i den europeiska planeringsterminen har varit ett framsteg. Resultatutvärderingen visar emellertid att finansunderrättelseenheterna, det automatiska informationsutbytet och samarbetet mellan skattemyndigheterna inte är tillfredsställande i vissa EU-medlemsstater, såväl vad gäller penningtvätt som skatteundandragande och skatteflykt. EESK föreslår att kommissionen ger skatteindikatorerna i den europeiska planeringsterminen samma ställning som andra indikatorer och att ett förfarande införs för utvärdering av huruvida skattesystemen är effektiva, rättvisa, tillräckliga samt huruvida de fungerar korrekt.

3.9

EESK stöder den nya handlingsplanen för en övergripande EU-politik för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism och anser att den bör genomföras utan dröjsmål. Kommittén stöder inrättandet av ett europeiskt tillsynsorgan, som i största möjliga utsträckning ska förstärka samarbetet mellan skattemyndigheterna och finansunderrättelseenheterna i medlemsstaterna och ha vissa direkta befogenheter för att kontrollera och utreda berörda enheter inom alla områden och tillräckliga mänskliga och tekniska resurser för att anpassa sig till den kontinuerliga utvecklingen av brotten. Kommittén uppmanar kommissionen att, som den lämpligaste formen för detta, undersöka möjligheterna att inrätta ett EU-organ i syfte att bekämpa skattebrott samt ekonomisk och finansiell brottslighet och penningtvätt och att övervaka efterlevnaden av lagstiftningen och de administrativa åtgärdernas effektivitet. Kommittén anser att det är nödvändigt att EU agerar samfällt i internationella forum såsom FATF (OECD), G20 och FN. Kommittén anser att kommissionen bör hjälpa medlemsstaterna att inrätta utbildningsmekanismer, såsom den europeiska skatteakademi som föreslås i yttrandet om Fiscalisprogrammet (10/2018) (31).

3.10

Den rättsliga ramen för bekämpning av penningtvätt bör möjliggöra tillgång till information om kontoinnehavare samt huvudmän för företag och truster, med respekt för dataskyddsbestämmelserna och EU-domstolens rättspraxis i fråga. Man måste säkerställa skydd för yrkesverksamma som är skyldiga att anmäla om de upptäcker misstänkta penningtvättsmetoder. EESK välkomnar att ett nytt skyddssystem för uppgiftslämnare föreslås i handlingsplanen och begär att förslaget inte skjuts upp till december 2021. Kommittén ställer sig bakom kommissionens kriterium att de åtgärder som vidtas måste innebära att den extra administrativa och finansiella bördan för medlemsstaterna och ansvariga enheter blir så liten som möjligt.

3.11

Kontrollåtgärderna gentemot tredje parter i det femte penningtvättsdirektivet kommer endast att vara effektiva om det finns en realistisk förteckning över högriskländer. EESK förespråkar en transparent och tydlig metod och kortare utvärderingsperioder. EESK anser att den nya förteckningen, som endast innehåller 20 länder och territorier, bör antas utan dröjsmål och med några fler länder, exempelvis de länder där de senaste skandalerna har inträffat. Kommittén beklagar att vissa EU-länder har satt upp hinder för tillgång till information om transaktioner till skatteparadis.

3.12

Ekofins förteckning över skatteparadis (från 2017) vad gäller skatteundandragande och skatteflykt uppdaterades i februari i år. Till skillnad från andra förteckningar har Ekofins förteckning fördelen att den inte bara omfattar de länder som inte tillåter automatiskt informationsutbyte, utan även de länder som erbjuder speciella skatteregler till företagen. Det är diskutabelt att EU:s förteckning inte omfattar skatteparadis inom unionen. I de landsspecifika rekommendationerna inom ramen för den europeiska planeringsterminen har kommissionen dock pekat ut vissa medlemsstater som undergräver andra EU-länders skattebaser. Även om risken att tas upp på den svarta listan har en avskräckande effekt ryktesmässigt sett är sanktionerna inte tillräckligt effektiva.

3.13

För att jurisdiktionerna på förteckningen ska påbörja de reformer som krävs föreslår EESK att förordningen ändras efter nästa utvärdering, så att det införs ett förbud mot finansiella transaktioner med EU för de jurisdiktioner som inte har genomfört reformer. Åtgärderna måste även omfatta företag som undviker att betala skatt. En effektiv åtgärd, som redan har införts av några medlemsstater, skulle vara att inte bevilja offentligt stöd med koppling till covid-19 till företag som genomför ej motiverade transaktioner med jurisdiktionerna på förteckningen. EESK begär dessutom att man undersöker om det är lämpligt att undanta sådana företag från offentliga upphandlingar.

3.14

Multinationella företag är verksamma globalt och har en gemensam ledning, men skattereglerna antas på nationell nivå, utan hänsyn till företagens kopplingar till andra länders system, eller till och med i direkt skattekonkurrens med dem. Vissa jurisdiktioner godkänner skattesystem som undergräver skattebaserna i andra länder. Detta, i kombination med en generell minskning av räntorna, har skapat en skattedumpning för att locka till sig utländska direktinvesteringar och har gett upphov till luckor och skillnader mellan lagstiftningarna. Många multinationella företag omstrukturerar sin verksamhet i syfte att kraftigt minska skatten. I detta sammanhang använder de sig av vissa interna transaktioner för att på ett konstgjort sätt överföra en stor del av utgifterna till territorier med medelhög eller hög skatt, medan vinsterna deklareras i jurisdiktioner med låg eller ingen skatt, där de ingår hemliga skatteöverenskommelser (avgöranden i skattefrågor) med regeringarna. Det är särskilt lätt för stora företag i den digitala ekonomin att överföra vinster under dessa förhållanden. EESK förväntar sig att denna situation kommer att förändras i och med tillämpningen av BEPS-reglerna och direktiven mot skatteflykt. Det är fortfarande för tidigt att utvärdera resultaten. För att reglerna ska vara effektiva är det absolut nödvändigt att medlemsstaterna samarbetar, vilket är huvudmålet för den europeiska pakten.

3.15

EU är ett område som är sårbart för skatteflykt (32). Rörligheten för kapital, tillgångar och personer på den inre marknaden rimmar illa med avsaknaden av samordning av skattepolitiken. Efter krisen 2008 koncentrerades utvecklingen av den ekonomiska styrningen på utgiftskontroll. Situationen har förändrats under de senaste åren, men den skattepolitiska samordningen är fortfarande bristfällig. Införandet av skatteindikatorer i den europeiska planeringsterminen är ett framsteg, som har visat att vissa medlemsstaters beskattningssystem är skadliga.

3.16

År 2009 inledde G20 en samarbetsprocess för att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt. OECD antog en ny global standard för informationsutbyte, den gemensamma rapporteringsstandarden, som grundar sig på automatiskt informationsutbyte. De flesta av jurisdiktionerna i det internationella samfundet har förbundit sig att tillämpa standarden sedan januari 2018. En allmän utvärdering av hur standarden har följts kommer att genomföras.

3.17

I EU regleras det automatiska informationsutbytet av direktivet om administrativt samarbete, som har ändrats flera gånger för att anpassa det till den gemensamma rapporteringsstandarden. Direktivet har ändrats för att utvidga kravet på automatiskt informationsutbyte till att även omfatta fysiska och juridiska personer och de huvudsakliga inkomstkällorna, men har luckor som måste rättas till. Avsaknad av uppgifter om verkliga innehavare av tillgångar och fonder, dolda mellanhänder (vissa truster, bulvanföretag, stiftelser etc.) är problem som fortfarande måste lösas, vilket tydliggjordes av skandalen med Panamadokumenten. Ett annat problem som kräver en lösning är att anonyma innehavaraktier, utan offentligt känd innehavare, fortfarande är tillåtna i vissa länder. Tillämpningsområdet för direktivet om administrativt samarbete bör utvidgas till att omfatta konstverk och andra tillgångar av högt värde som finns i frihamnar och tullager. Det är även nödvändigt att lösa problemen med de system för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare som 19 medlemsstater erbjuder och som i många fall används för skattebrott.

3.18

OECD:s handlingsplan mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS) är ett globalt initiativ för att bekämpa urholkning av skattebasen och överföring av vinster. Rapporterna om genomförandet av var och en av handlingsplanens 15 åtgärdspunkter har olika juridisk karaktär. Några av åtgärderna utgörs av bästa praxis, medan andra motsvarar minimistandarder, vilket innebär att det är obligatoriskt för staterna att inbegripa dem i sin bolagsrätt. Vissa grundläggande frågor, såsom beskattning av den digitaliserade ekonomin eller fördelningen av beskattningsrätten mellan länderna, måste fortfarande lösas på global nivå. Några länder och organisationer i det civila samhället har kritiserat BEPS-processen och har begärt att reformen av skattesystemet på internationell nivå överlåts till FN:s expertkommitté för beskattningsfrågor. EESK anser att OECD bör slutföra sitt arbete och samarbeta med FN:s kommitté, så att de kan utbyta information och enas om gemensamma slutsatser.

3.19

Direktiven mot skatteflykt utgör hörnstenarna i EU:s strategi mot skatteflykt. De garanterar att medlemsstaterna genomför BEPS-rapporterna på ett samordnat sätt och förstärker rapporteringens rättsliga värde, eftersom efterlevnaden kontrolleras av EU-domstolen. I vissa fall går direktivens regler mot missbruk längre än BEPS, exempelvis när det gäller utflyttningsskatt, regler om utländska kontrollerade bolag, regler för att motverka hybrida missmatchningar och beträffande införandet av en allmän bestämmelse mot missbruk. Bestämmelserna om investeringar togs dock inte med till följd av motståndet från några länder, trots att kommissionen och en majoritet av medlemsstaterna förespråkade detta.

3.20

Kommissionens undersökningar av de hemliga skatteöverenskommelser som ingåtts mellan några stora multinationella företag och regeringarna i vissa EU-medlemsstater visade hur stor betydelse de processer som underlättar skatteflykt har: skattesatser på 0,05–2 % på vinster som överförts från andra europeiska länder. Som en reaktion på detta ändrade EU direktivet om administrativt samarbete och det är nu obligatoriskt för medlemsstaterna att automatiskt informera om gränsöverskridande avgöranden i skattefrågor som de undertecknar.

3.21

Till följd av en senare reform av direktivet om administrativt samarbete utvidgades det automatiska utbytet av grundläggande information för stora företag (33) till en uppdelning per land (landsrapporter (34)), i enlighet med bestämmelserna i åtgärdspunkt 13 i BEPS. Denna information är dock fortfarande inte allmänt tillgänglig. Kommissionen har föreslagit en ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (35) om årsbokslut för att göra det möjligt att offentliggöra landsrapporterna. EESK anser att åtminstone företag som får statligt stöd borde inbegripas.

3.22

Ett viktigt förslag om bolagsbeskattning som kommissionen har lagt fram är det om harmonisering av bolagsskattebasen. I sin första fas – en gemensam bolagsskattebas – beräknas skattebasen enligt gemensamma bestämmelser. I den andra fasen – en gemensam konsoliderad bolagsskattebas – konsolideras vinster och förluster som de olika dotterbolagen till ett företag eller en multinationell grupp har haft i varje medlemsstat för hela EU. Det nettoflöde som blir resultatet fördelas mellan de olika länder där företaget är verksamt och beskattas i varje land enligt en förutbestämd formel. Det finns en förhoppning om att denna konsolidering ska undanröja en stor del av den aggressiva skatteplaneringen. EESK håller med om att beskattningen bör grundas på en viktad formel som beaktar var företaget har sin försäljning, sina anställda och sina tillgångar. Värdet av immateriella rättigheter, data och andra immateriella tillgångar måste bedömas noggrant.

3.23

Enligt kommissionen och OECD har gällande skattebestämmelser inte räckt till för att fånga in inkomster från de nya affärsmodellerna i den digitala ekonomin, vilket i olika situationer och länder har lett till att digitala företag underbeskattas jämfört med traditionella företag. Kommissionen antog i mars 2018 två förslag till direktiv om beskattning av den digitala ekonomin (36), i linje med OECD:s arbete på detta område som ska avslutas 2020. Det ena förslaget är en provisorisk lösning och det andra utgör den slutliga lösningen. Enligt den provisoriska lösningen fastställs en skatt på 3 % på de stora företagens försäljning av digitala tjänster (inte på vinsten eller där värdet skapas). Förslaget är blockerat i rådet. Kommissionen förespråkar nu en global lösning inom ramen för OECD:s arbete, men om ingen lösning nås före utgången av 2020 kommer den att återuppta sitt initiativ om beskattning av de stora digitala företagen.

3.24

Såväl kommissionen som EESK (37) har förklarat att det är nödvändigt att inleda en diskussion om de nödvändiga villkoren för en gradvis övergång från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet i skattefrågor. Tidsfristerna för att genomföra denna förändring kan vara kortare eller längre, beroende på hur känslig den skattefråga som man vill ta itu med är för medlemsstaterna.

3.25

EESK anser att de enorma utmaningar som covid-19-krisen har medfört för EU och alla dess medlemsstater innebär att ingen som helst släpphänthet kan tillåtas i fråga om dessa brott, som undergräver den ekonomiska tillväxten och de offentliga finanserna. EESK anser också att det är nödvändigt att förstärka samarbetet och solidariteten mellan medlemsstaterna, EU-institutionerna och de olika delarna av det europeiska civilsamhället.

4. Särskilda kommentarer och rekommendationer

4.1

EESK rekommenderar att lösningen i det femte penningtvättsdirektivet, dvs. att medlemsstaterna är skyldiga att inrätta ett centraliserat och offentligt register över verkliga huvudmän för företag och truster, utvidgas till att även omfatta skatteflyktsområdet. Dessutom bör ett lämpligt förfarande inrättas som gör det möjligt att fastställa vem som är ett företags verkliga ägare om företaget är registrerat utanför EU. Alla register bör fungera på ett lämpligt och proportionellt sätt för att underlätta företagens arbete med att efterleva kraven, inte minst små och medelstora företag, som bör få tillgång till stödtjänster.

4.2

Kravet på information om de verkliga huvudmännen för alla företag och truster bör utvidgas till att även omfatta information om innehavare av innehavaraktier. EESK uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att fastställa ett förfarande som möjliggör detta eller, i fall det inte går, att förbjuda dem i EU.

4.3

De luckor som fortfarande finns i direktivet om administrativt samarbete måste åtgärdas för att utvidga det automatiska informationsutbytet till att även omfatta konstverk och andra tillgångar av högt värde i frihamnar, tullager och särskilda ekonomiska zoner.

4.4

Medlemsstaterna bör uppmanas att gradvis fasa ut system för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare, som underlättar skattebrott. Detta är Europaparlamentets och EESK:s ståndpunkt i dess yttrande SOC/618 (38). Medan systemen fortfarande finns kvar bör nödvändiga kontrollåtgärder införas för att säkerställa att investerarna uppfyller sina skattskyldigheter.

4.5

Det är nödvändigt att införa åtgärder som överenskommits inom OECD och i den integrerade ramen för tekniskt bistånd när det gäller fördelning av skatteinkomster till marknader i jurisdiktioner som Indien och Kina. Direktivet mot skatteflykt bör förstärkas för att införa bestämmelser om skattebehandling av jurisdiktioner med låg skatt, särskilt vad gäller repatriering av vinstutdelning eller kapitalinkomster från dotterbolag i utlandet, om dessa inte har betalat åtminstone en minimal skatt i utlandet.

4.6

I enligt med uppmaningarna i Europaparlamentets resolution från mars 2019 (39) ber EESK kommissionen och medlemsstaterna att undersöka konceptet med en effektiv minimibeskattning på företagsvinster och dess eventuella tillämpning.

4.7

Det är nödvändigt att utöka samarbetet mellan medlemsstaternas tillsynsorgan och skattemyndigheter, särskilt när det gäller skattebrott och penningtvätt, och att främja ett förstärkt samarbete mellan Europol och de nationella polisväsendena.

4.8

De nationella finansunderrättelseenheterna bör stödjas såväl finansiellt som tekniskt så att de kan fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt.

4.9

De enorma kapitalbelopp som flödar via skalbolag i EU kräver ett beslutsamt agerande från de ansvariga politikernas sida. EESK uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning om kopplingarna mellan skalbolag och skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt (efter att ha tillämpat det första och det andra direktivet mot skatteflykt) samt penningtvätt. Mot bakgrund av de slutsatser som dras bör alla nödvändiga åtgärder införas för att förhindra att sådana brott och skadliga metoder förekommer via denna typ av företag. Direktivet mot skatteflykt, kapitalkravsdirektivet och penningtvättsdirektivet bör ändras vid behov.

4.10

EESK föreslår att ett skattekapitel med resultaten från OECD:s program mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster, liksom klausuler om bekämpning av skattebedrägeri, skatteundandragande, aggressiv skatteplanering och penningtvätt samt om samarbete mellan skatteförvaltningar, infogas i EU:s kommande handelsavtal, investeringsavtal, eller ekonomiska partnerskapsavtal eller i samband med översyner av gällande avtal, i enlighet med WTO:s principer och normer.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Penningtvättsdirektivet går även under den engelska akronymen AMLD och direktivet mot skatteflykt under den engelska akronymen Atad.

(2) EUT C 353, 18.10.2019, s. 90.

(3) C(2020) 2800 final.

(4) I FATF:s förteckning över högriskjurisdiktioner finns endast två stater (Nordkorea och Iran). I FATF:s förteckning över jurisdiktioner som omfattas av ökad övervakning finns 18 länder. Båda uppdaterades den 21 februari 2020.

(5) I förteckningen i kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/855av den 7 maj 2020 (EUT L 195, 19.6.2020, s. 1) anges 20 högriskterritorier för penningtvätt och finansiering av terrorism. Den reviderade förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner i fråga om skatteundandragande och skatteflykt innehåller tolv länder, och tjugo andra övervakas.

(6) Lipton, D., ”Shining a Light”, s. 4; och Shaxson, N.: ”Tackling Tax Havens”, s. 7, som citerar Zucman G (2017). IMF, ”F&D”, september 2019.

(7) Bhatt, G.: ”Editor’s Letter”, IMF. Ibidem s. 2.

(8) Europaparlamentets resolution av den 26 mars 2019 om ekonomisk brottslighet, skatteundandragande och skatteflykt, punkt 24.

(9) Europaparlamentet, ibidem, punkterna 142 och 143.

(10) Shaxson, N., ”Tackling Tax Havens”. IMF, ibidem s. 7.

(11) Europaparlamentet, ibidem, punkt 19.

(12) Europaparlamentet, ibidem, punkt 328.

(13) Damgaard, J., Elkjaer, T. Johannesen, N. ”The Rise of Phantom Investments”, s. 11–13. IMF, ”F&D”, september 2019.

(14) FN: UNODC ”Money Laundering and Globalization”.

(15) Europaparlamentet, ibidem, punkterna 236 och 237.

(16) Europaparlamentet, ibidem, punkt 235. Financial Times, den 23 mars 2020.

(17) COM(2019) 360 final, 370 final, 371 final och 372 final av den 24 juli 2019. Rapporten om bedömningen av nyligen uppdagade fall av misstänkt penningtvätt i kreditinstitut i EU (COM(2019) 373 final) är av särskilt intresse i detta sammanhang.

(18) Den 11 juni 2020: https://www.eca.europa.eu/en/Pages/DocItem.aspx?did=53979.

(19) Den 2 juli 2020: https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/IP_20_1228.

(20) C(2020) 2800.

(21) Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/855 av den 7 maj 2020.

(22) Rådets direktiv (EU) 2016/1164 (Atad) (EUT L 193, 19.7.2016, s. 1) trädde i kraft den 1 januari 2020 i de medlemsstater som inte hade egen lagstiftning (2024 för resten av medlemsstaterna). Rådet direktiv (EU) 2017/952 (Atad 2) (EUT L 144, 7.6.2017, s. 1) träder i kraft den 1 januari 2022.

(23) Rådets direktiv (EU) 2017/1852 (EUT L 265, 14.10.2017, s. 1).

(24) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1672 (EUT L 284, 12.11.2018, s. 6).

(25) Detta system kallas även AEOI, efter engelskans ”Automatic exchange of information”.

(26) Rådets direktiv 2011/16/EU (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1).

(27) Rådets direktiv (EU) 2018/822 (EUT L 139, 5.6.2018, s. 1).

(28) På engelska: ”Country by country reporting” – CBCR.

(29) EUT L 186, 11.7.2019, s. 122.

(30) Europaparlamentet, ibidem, punkt 328.

(31) EESK:s yttrande ”Fiscalis 2021–2027” (EUT C 62, 15.2.2019, s. 118).

(32) Cobham A. och Garcia-Bernardo J., ”Time for the EU to close its own tax havens”, Tax Justice Network, 4 april 2020.

(33) Där företaget har sina anställda och sin försäljning, deklarerar vinst och betalar skatt.

(34) På engelska: ”Country by country reporting” – CBCR.

(35) EUT L 182, 29.6.2013, s. 19.

(36) COM(2018) 147 final, Förslag till rådets direktiv om fastställande av regler med avseende på bolagsbeskattning av en betydande digital närvaro, och COM(2018) 148 final, Förslag till rådets direktiv om ett gemensamt system för skatt på inkomster från tillhandahållande av vissa digitala tjänster.

(37) COM(2019) 8 final, Mot ett mer effektivt och demokratiskt beslutsfattande inom EU:s skattepolitik.

(38) EESK:s yttrande ”System för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare i Europeiska unionen”, SOC/618 (EUT C 47, 11.2.2020, s. 81).

(39) Europaparlamentet, ibidem, punkterna 78–85.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rättsstatsprincipen och dess inverkan på den ekonomiska tillväxten

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/03)

Föredragande:

Jukka AHTELA

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
Ansvarig sektion	Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/2/1

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Rättsstatsprincipen har på senaste tiden utsatts för tryck både inom och utanför EU. Denna utveckling är oroande eftersom den kan undergräva respekten för de grundläggande rättigheterna, liksom de andra värden som anges i artikel 2 i EU-fördraget.

1.2

En försvagning av rättsstatsprincipen kommer att påverka samhällets funktion, de grundläggande rättigheterna, det civila samhället och ekonomin. Frågan är därför vad denna typ av tillbakagång skulle kunna leda till för EU och den europeiska ekonomiska och sociala modellen.

1.3

För att fungera väl måste den inre marknaden förlita sig på en öppen och stabil rättslig ram som även omfattar verkställandet av gemensamma regler, eftersom nationella domstolar måste lita på att domstolarna i andra medlemsstater är lika angelägna om att upprätthålla de värden som EU bygger på.

1.4

Maktfördelningen, och i synnerhet ett oberoende rättsväsende som har befogenhet att granska regeringens beteende, är avgörande för investeringar och ekonomisk tillväxt.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att mäta rättsstatsprincipens ekonomiska inverkan. Detta inbegriper utveckling av ett stabilt mätsystem som tar tydlig hänsyn till både den materiella delen av rättsstatsprincipen och den processuella delen.

1.6

Många länder har lagar som är helt förenliga med rättsstatsprincipen, men som tillämpas på ett bristfälligt sätt. Det är därför viktigt att fokusera på ett korrekt genomförande.

1.7

EESK välkomnar kommissionens och andra institutioners ansträngningar för att utveckla lämpliga verktyg för att försvara EU:s värden och främja en rättsstatskultur. EESK anser dock att de befintliga verktygens ändamålsenlighet, såsom artikel 7 i EU-fördraget och ramen för rättsstatsprincipen och överträdelseförfarandet, den årliga resultattavlan för rättskipningen i EU och den nya rättsstatsmekanismen, fortfarande kan förbättras och bör kompletteras med åtgärder som är fokuserade på rättsstatsprincipen, men i högre grad inriktas på ekonomiska aspekter.

1.8

I den europeiska planeringsterminen bör kommissionen i högre grad framhäva rättsstatsprincipens relevans som en av de viktigaste faktorer som ligger till grund för en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi. EESK rekommenderar att nationella uppföljande granskningsförfaranden skapas som inbegriper företrädare från det civila samhället och arbetsmarknadens parter och att det samlade deltagandet från civilsamhällesorganisationer och arbetsmarknadens parter ökar under hela planeringsterminen.

1.9

EU:s årliga granskning av rättsstatsprincipen bör göras så öppen som möjligt för det civila samhället. Kommissionens slutsatser och rekommendationer bör diskuteras offentligt på både nationell och europeisk nivå och följas upp med särskilda åtgärder för att hantera incidenter och negativa trender, även för ekonomin. Det civila samhället, inbegripet arbetsmarknadens parter, bör involveras närmare och även delta i uppföljningen. EESK har föreslagit ett årligt forum för det civila samhällets organisationer, som skulle bidra till granskningscykeln med sin mångsidiga representation.

1.10

Det civila samhällets organisationer och medierna spelar en avgörande roll i länder där regeringarna rör sig bort från rättsstatsprincipen. De möjliggör kontroller och motvikter som håller regeringarna ansvariga. EESK efterlyser ökat finansiellt och materiellt stöd till organisationer som arbetar med att försvara och främja rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna.

1.11

EU-medlemskapet är mycket värdefullt för alla medlemmar så länge sanktioner tillämpas för bristande efterlevnad av de grundläggande reglerna. Om inga sanktioner tillämpas minskar medlemskapets värde för alla medlemmar som följer reglerna.

1.12

Allmänheten i många medlemsstater tycks sakna medvetenhet om rättsstatsprincipens avgörande betydelse, både som ett grundläggande värde och som ett medel för ekonomisk tillväxt. EESK efterlyser därför en permanent upplysningsstrategi för att uppmärksamma EU-medborgarna på exakt hur avgörande rättsstatsprincipen är.

2. Inledning

2.1

Rättsstatsprincipen är ett av de värden som Europeiska unionen bygger på (artikel 2 i EU-fördraget) och en förutsättning för att uppnå de andra värden som unionen vill främja (1).

2.2

Rättsstatsprincipen har dock på senaste tiden utsatts för tryck både inom och utanför unionen. Denna utveckling är oroande eftersom den kan innebära mindre respekt för de andra värden som anges i artikel 2.

2.3

Detta tryck påverkar rättsväsendets funktion och förtroendet för det. Det civila samhället påverkas ytterligare av hotet om att rättsväsendet ska förlora sin roll som ett skydd och en väktare av de grundläggande rättigheterna.

2.4

Såsom EESK noterade i sitt yttrande (2) garanterar ”[r]espekten för rättsstatsprincipen […] också rättssäkerhet och lika villkor för företagens initiativförmåga, innovation, investeringar och sund konkurrens inom den inre marknaden till förmån för konsumenter och medborgare”.

2.5

Frågan är därför vad denna typ av tillbakagång skulle kunna leda till för den europeiska ekonomiska och sociala modellen. En försvagning av rättsstatsprincipen kan påverka samhällets funktion, de grundläggande rättigheterna, det civila samhället och ekonomin.

2.6

Hoten mot rättsstatsprincipen och den övergripande försämringen av de grundläggande rättigheterna kan, om de inte stoppas, sannolikt påverka det ömsesidiga förtroende som ligger till grund för den inre marknaden, och därmed påverka den ekonomiska tillväxten i EU.

2.7

I meddelandet (3)”Att stärka rättsstatsprincipen inom unionen” hänvisar kommissionen till OECD:s arbete om betydelsen av rättsstatsprincipen för utvecklingen och det övergripande företags- och investeringsklimatet. I detta sammanhang har EESK också betonat behovet av att ta större hänsyn till de ekonomiska aspekterna av rättsstatsprincipen.

2.8

Bristande respekt för rättsstatsprincipen hämmar en balanserad ekonomisk och social utveckling i enlighet med målen för hållbar utveckling samt strävan mot unionens övergripande mål ”att främja freden, sina värden och folkens välfärd” (artikel 3 i EU-fördraget). Att främja rättsstatsprincipen är ett av delmålen i mål 16 för hållbar utveckling.

2.9

Vid hanteringen av brister i tillämpningen av rättsstatsprincipen i EU har inverkan på den ekonomiska tillväxten fått mindre uppmärksamhet. Forskningen fokuserar på inverkan av statliga och offentliga styrelseformer i allmänhet på den ekonomiska tillväxten, särskilt i utvecklingsländer. Detta yttrande är därför inriktat på rättsstatsprincipens ekonomiska inverkan i EU.

2.10

Syftet med detta yttrande är att hjälpa de berörda parterna att förstå att de europeiska värden som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget inte bara har ett inneboende värde utan också ett ekonomiskt värde.

3. Definition av rättsstatsprincipen

3.1

På europeisk nivå är rättsstatsprincipen en väletablerad princip som fastställs i fördragen och bygger på rättspraxis från Europeiska unionens domstol, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europarådet samt på Venedigkommissionens relevanta arbete. Enligt rättsstatsprincipen ska all offentlig makt utövas inom de ramar som anges i lagstiftning, i enlighet med värden som demokrati och grundläggande rättigheter samt under överinseende av oberoende och opartiska domstolar (4).

3.2

Genom att specificera de enskilda delarna av rättsstatsprincipen kan de materiella delarna skiljas från de processuella delarna. Den mest grundläggande och centrala delen av rättsstatsprincipen är likhet inför lagen, dvs. uppfattningen att lagen behandlar alla på samma sätt, och avser innehållet i lagen.

3.3

Processuell likhet inför lagen är en nödvändig förutsättning för att uppnå en hög rättsstatsnivå. Det är dock inte tillräckligt, eftersom både materiell och processuell likhet krävs. Ett antal processuella delar behövs för att säkerställa att lagens bokstavliga innebörd genomförs. Maktfördelningen är avgörande eftersom den bidrar till att säkerställa att även regeringen fortsätter att hålla sig inom lagens ramar. Rättsväsendet kommer endast att kunna kontrollera den verkställande makten om både domare och åklagare är oberoende av de två andra delarna av statsmakten.

3.4

Dessutom måste ett antal miniminormer för brottsbekämpning säkerställas: Alla måste åtnjuta grundläggande rättigheter, ha rätt till en rättvis rättegång osv. Slutligen måste brottsbekämpningen vara opartisk, vilket innebär att ingen får diskrimineras och att rättsväsendet ska vara fritt från korruption (5). Enligt artikel 2 i EU-fördraget går rättsstatsprincipen och demokratin hand i hand som grundläggande värden.

4. Varför rättsstatsprincipen gynnar en hållbar ekonomisk tillväxt

4.1

Hållbar ekonomisk tillväxt anses vara en av de viktigaste indikatorerna på en ekonomis hälsa. En ökande ekonomisk tillväxt hänger samman med ett lands och dess befolknings ökande välstånd. En marknadsekonomi kan inte heller fungera utan grundläggande regler och förfaranden, inbegripet regler om privat ägande och frivillig överföring av äganderätt (dvs. avtalsrätt). Mer allmänt kan en marknadsekonomi endast blomstra på grundval av stabila och förutsägbara regler, vilket har visats genom den inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen (EMU) som den europeiska ekonomins motorer.

4.2

Ekonomisk tillväxt innebär att fler varor och tjänster blir tillgängliga per capita över tiden. Det enda sättet att uppnå detta är att öka produktiviteten. Detta förutsätter i sin tur investeringar i både kapital och utbildning (även kallat humankapital). För att upprätta en koppling mellan rättsstatsprincipen och den ekonomiska tillväxten måste vi därför fråga oss hur rättsstatsprincipen kan påverka den allmänna investeringsviljan.

4.3

Investeringar, särskilt långsiktiga sådana, kommer endast att göras om potentiella investerare förväntar sig att investeringsklimatet förblir förutsägbart och gynnsamt under många år. Rättsstatsprincipen spelar en avgörande roll för en regerings förmåga att erbjuda ett sådant stabilt klimat.

4.4

En verkställande makt som inte begränsas av de andra två delarna av statsmakten – den lagstiftande och den dömande – skulle kunna ge potentiella investerare många löften om deras frihet att fastställa priser efter eget behag, inte beskattas högt (eller över huvud taget), överföra vinster tillbaka till sitt ursprungsland osv.

4.5

En oinskränkt regering kan dock inte ge bindande löften, dvs. ingå trovärdiga åtaganden. Maktfördelningen, och i synnerhet ett oberoende rättsväsende som har befogenhet att granska regeringens beteende och upprätthålla privata avtal, är avgörande för investeringar och ekonomisk tillväxt.

4.6

Liksom rättsväsendets oberoende är dess opartiskhet också avgörande. Om domare kan mutas, dvs. inte är opartiska, döms mål till förmån för den part som kan (och/eller vill) betala den högre mutan, i stället för att bygga på rättsstatsprincipen. Korruption är därför oförenligt med rättsstatsprincipen.

4.7

Om domare diskriminerar vissa grupper tillämpas lagen inte lika. Alla typer av partiskhet gör den rättsliga miljön mindre säker, vilket inte bara förväntas leda till lägre övergripande investeringsnivåer utan även till färre transaktioner. Partiska domstolar kommer därför att bromsa den ekonomiska tillväxten.

4.8

Domstolarnas tillgänglighet är en annan viktig faktor. Om det tar flera år att nå ett domstolsbeslut kan detta få en rad negativa effekter på ekonomin: Avtalsparter som bryter mot avtal kan använda domstolen strategiskt om det är allmänt känt att ett domstolsbeslut kommer att ta lång tid. Försenad rättvisa – oavsett om det innebär försenat beslutsfattande eller sent genomförande – gör det mindre attraktivt att sluta avtal, vilket leder till färre transaktioner och exakt samma effekter som de som orsakas av avsaknaden av ett oberoende rättsväsende, såsom beskrivs ovan.

5. Hur man mäter rättsstatsprincipen

5.1

För att fastställa rättsstatsprincipens effekter på den ekonomiska tillväxten måste den först vara mätbar. Detta är dock inte lätt eftersom det är ett flerdimensionellt begrepp och olika svåra normeringsbeslut måste fattas, såsom huruvida alla dimensioner bör ges samma vikt.

5.2

Några av de tidiga mätningarna drevs av tillgängliga uppgifter snarare än teoretiskt härledda antaganden. Även om det finns en mycket stark korrelation mellan de materiella och de processuella aspekterna av rättsstatsprincipen (6) ingår den materiella delen, dvs. likhet inför lagen, inte i de flesta mer kända rättsstatsindikatorerna. Kommissionen bör därför utveckla ett stabilt mätsystem som tar tydlig hänsyn till både den materiella delen av rättsstatsprincipen och den processuella delen.

5.3

En annan viktig fråga när det gäller mätning är frågan om huruvida lagbestämmelser eller deras faktiska genomförande mäts. Många länder har lagar som är helt förenliga med rättsstatsprincipen, men som tillämpas på ett bristfälligt sätt. Det är därför viktigt att fokusera på genomförandet.

5.4

Frågan om hur man bäst kan använda tillgängliga mått är också viktig. Å ena sidan kan aggregerade mått vara användbara för att få ett första intryck av vad som händer i ett visst land. Å andra sidan är aggregerade mått inte särskilt användbara om praktiska råd söks, dvs. analyser som kan ha direkta politiska konsekvenser.

5.5

Trots svårigheterna rekommenderar EESK att kommissionen undersöker möjligheten att mäta rättsstatsprincipens ekonomiska inverkan både i medlemsstaterna och i kandidatländerna, och eventuellt koppla detta till granskningen av rättsstatsprincipen.

6. Vad säger de befintliga uppgifterna?

6.1

Transnationella studier som analyserar rättsstatsprincipens effekter på den ekonomiska tillväxten har visat att länder som i högre grad iakttar rättsstatsprincipen i genomsnitt växer snabbare än länder som iakttar den i lägre grad (7). Detta innebär inte att enskilda länder som inte iakttar rättsstatsprincipen inte kan uppnå hög ekonomisk tillväxt. Dessa kallas ”avvikelser” av ekonomer. Sådana fall är möjliga och förekommer, men kommer inte att förekomma ofta.

6.2

När rättsstatsprincipens effekter på den ekonomiska tillväxten uppskattas måste de respektive inkomstnivåerna också beaktas. Under i övrigt lika förhållanden tenderar länder som redan har en hög inkomstnivå per capita att få det svårare att uppnå en hög tillväxttakt än länder som börjar från en lägre nivå. Detta är en indikation på den så kallade konvergenseffekten.

6.3

Aggregerade mått för rättsstatsprincipen är inte särskilt användbara för att identifiera särskilda överföringskanaler genom vilka den kan påverka den ekonomiska tillväxten. Därför ligger fokus i detta avsnitt på ett begränsat antal av rättsstatsprincipens grundläggande delar.

6.4

Det har redan visats ovan att ett oberoende rättsväsende verkar vara avgörande för att säkerställa att regeringarna håller sig inom de konstitutionellt fastställda ramarna.

6.5

En separat analys av effekterna av rättsliga och faktiska indikatorer på rättsväsendets oberoende visar att lagbestämmelser inte påverkar den ekonomiska tillväxten. De faktiska bestämmelserna är däremot starkt kopplade till snabbare ekonomisk tillväxt (8). Att förbättra rättsväsendets faktiska oberoende ger en ekonomisk utbetalning: Länder som har gjort det har fått en extra utdelning, nämligen snabbare tillväxt (9).

6.6

Det har visats att rättsväsendets oberoende och dess ansvarsskyldighet kompletterar varandra snarare än konkurrerar (10). Ett antal rättsliga garantier, såsom rätten till biträde, begränsar domarnas utrymme för fri bedömning. Det kan därför tolkas som att de säkerställer rättsväsendets ansvarsskyldighet. Intressant nog har det visats att vissa sådana garantier inte bara främjar den rättsväsendets ansvarsskyldighet och därmed rättsstatsprincipen, utan även den ekonomiska tillväxten. Detta är fallet när det gäller skyndsamheten beträffande domstolsavgöranden, med skriftliga – i motsats till muntliga – förfaranden och med rätt till biträde (11).

6.7

Korruption är inte bara ett brott, utan även oförenligt med rättsstatsprincipen. Det är dock svårt att mäta korruption. Eftersom betalaren och mottagaren av mutan vanligtvis inte har något incitament att berätta att en muta förekommit är objektiva uppgifter omöjliga att samla in. Merparten av litteraturen har förlitat sig på så kallade uppfattningar av korruptionsgraden, dvs. subjektiva bedömningar av hur utbredd korruptionen är i ett visst land eller i en viss offentlig tjänst.

6.8

Även om det fortfarande är svårt att visa att korruption är skadligt för den ekonomiska tillväxten finns det i dag en rad studier som pekar i den riktningen. Till exempel har det visats att det minskar investeringarna (12). Korruption har också andra snedvridande effekter. Till exempel skulle det kunna leda till ökade militärbudgetar (13). Det påverkar också de offentliga utgifternas struktur, där fokus flyttas från viktiga offentliga tjänster såsom hälsa och utbildning till mindre produktiva verksamheter (14). OECD sammanfattar en färsk studie enligt följande: Det är tydligt att korruption har en direkt inverkan på ett projekts kostnad för både den privata och den offentliga sektorn. Till dess indirekta effekter hör bland annat att det skadar offentliga inrättningar, minskar medborgarnas förtroende för sin regering och därmed minskar incitamenten för innovation, och ökar den sociala ojämlikheten. Men de ökar också kostnaderna för affärsverksamhet, som en skatt på ekonomisk verksamhet, som sedan överförs till projektets slutliga användare eller konsumenter (15).

6.9

Åklagare som är både oberoende och ansvarsskyldiga bidrar till en hög rättsstatsnivå eftersom brott lagförs oberoende av politiska påtryckningar, den brottsmisstänktas identitet och andra liknande faktorer. Ett samband har konstaterats mellan åklagare som är faktiskt oberoende och lägre korruptionsnivåer (16). Med tanke på att korruption skadar tillväxten kan detta därför tolkas som indirekta bevis på att oberoende åklagare – som en del av rättsstatsprincipen – bidrar till ekonomisk tillväxt.

6.10

Låt oss slutligen titta på rättsväsendets effektivitet, och samtidigt komma ihåg det ofta citerade talesättet att försenad rättvisa är förnekad rättvisa. En av de mest imponerande studierna på detta område är inriktad på Indien (17). Skillnader i förseningar i domstolsväsendet kopplas till mätningar av produktionen inom jordbruket, industrin och tjänstesektorn. Det visar att rättsliga förseningar har en negativ inverkan på produktionstillväxten i alla tre sektorer av ekonomin.

7. Möjliga politiska konsekvenser

Befintliga EU-verktyg

7.1

EESK har efterlyst att de verktyg som står till EU:s förfogande ska förbättras för att motverka en tillbakagång med avseende på grundläggande EU-värden (18). EESK välkomnar kommissionens och andra institutioners ansträngningar för att utveckla lämpliga verktyg för att försvara EU:s värden och främja en rättsstatskultur. EESK anser dock att de befintliga verktygen, såsom artikel 7 i EU-fördraget och ramen för rättsstatsprincipen, överträdelseförfarandet, den årliga resultattavlan för rättskipningen i EU och den nya rättsstatsmekanismen, fortfarande kan förbättras och bör kompletteras med åtgärder som fokuseras på rättsstatsprincipen, men i högre grad inriktas på ekonomiska aspekter.

7.2

I den europeiska planeringsterminen beaktade kommissionen rättsstatsprincipens relevans för företagsklimatet i sin strävan att främja tillväxtskapande strukturreformer på områden såsom effektiva rättssystem och korruptionsbekämpning. För närvarande härrör bidragen till resultattavlan för rättskipningen i EU främst från dem som tillhandahåller rättsliga tjänster, så som justitieministerier, domarsammanslutningar, domarråd etc. Konstigt nog saknas de som efterfrågar rättsliga tjänster, trots att de kan ge värdefulla förslag om hur man kan förbättra de olika rättssystemen. Det civila samhällets organisationer samt arbetsmarknadens parter skulle kunna spela en viktig roll för att förmedla information. EESK uppmanar med kraft kommissionen att i högre grad framhäva rättsstatsprincipens relevans som en av de viktigaste faktorer som ligger till grund för en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi. Rättsstatsindikatorer bör införlivas på ett mer synligt sätt och omfatta frågor såsom rättssäkerhet och tillgång till rättsmedel för företag och arbetstagare. Insatser bör göras för att förbättra uppföljningsförfarandet i syfte att förbättra genomförandet av rekommendationerna. EESK rekommenderar att nationella uppföljande granskningsförfaranden skapas som inbegriper företrädare från det civila samhället och arbetsmarknadens parter, och att det samlade deltagandet från civilsamhällesorganisationer och arbetsmarknadens parter ökar under hela planeringsterminen.

7.3

EU:s årliga granskning av rättsstatsprincipen bör göras så öppen som möjligt för att säkerställa att kommissionens slutsatser och rekommendationer diskuteras offentligt på både nationell och europeisk nivå, och följs upp med särskilda åtgärder för att hantera incidenter och negativa trender. Kommissionen bör öka deltagandet av det civila samhällets organisationer eftersom det ofta är de som drabbas först när rättsstatsprincipen hotas, och därför kan fungera som ett brandlarm (19). Kommissionen bör också vidta åtgärder när det gäller repressalier mot det civila samhällets organisationer på grund av deltagande i processen. EESK har föreslagit ett årligt forum för det civila samhällets organisationer, som skulle bidra till granskningscykeln. Kommittén är redo att bidra till denna process och säkerställa en bred representation av det civila samhällets organisationer, inbegripet de som företräder socioekonomiska intressen, såsom arbetsmarknadens parter.

7.4

EESK har redan välkomnat kommissionens förslag att skydda unionens budget vid generella brister när det gäller rättsstatsprincipen i medlemsstaterna. EESK gav i detta avseende sitt stöd till förslaget om att villkora medlemsstaternas mottagande av EU-medel med respekt för rättsstatsprincipen, och ansåg att detta villkor skulle kunna utvidgas till de övriga principer som hänger samman med rättsstaten och ingår i EU-fördragen (20).

Eventuella ytterligare politiska åtgärder

7.5

Eftersom en hög rättsstatsnivå är ett grundläggande värde för EU och dessutom har positiva effekter för den ekonomiska tillväxten är det av yttersta vikt att EU vidtar åtgärder för att skydda rättsstatsprincipen.

7.6

Europeiska unionens domstol har på senare tid utfärdat ett antal viktiga beslut till försvar för rättsväsendets oberoende. Utöver de rättsliga skäl som domstolen har anfört finns det även ekonomiska skäl till varför EU-institutionernas åtgärder är motiverade. För att fungera väl måste den inre marknaden förlita sig på en öppen och stabil rättslig ram som även omfattar verkställandet av gemensamma regler, eftersom nationella domstolar måste lita på att domstolarna i andra medlemsstater är lika angelägna om att upprätthålla de värden som EU bygger på.

7.7

Konceptet med ett gemensamt europeiskt rättsligt område är viktigt för näringslivet eftersom det gör det möjligt att tillämpa domstolsbeslut som fattats i en medlemsstat i en annan medlemsstat. För att projektet ska lyckas är det avgörande att alla domstolar inom Europeiska unionen är oberoende. Om detta inte längre kan garanteras kommer det gemensamma europeiska rättsliga området inte bara att förbli ofullständigt utan också krympa. Kommissionen måste säkerställa att principen om rättsväsendets oberoende upprätthålls i alla medlemsstater för att idén om ett gemensamt europeiskt rättsligt område och fri rörlighet för domstolsbeslut ska kunna förverkligas.

7.8

Alla nationalstater vill vara tillförlitliga och investeringsvänliga och erbjuda potentiella investerare trovärdiga åtaganden. EU-medlemskapet ger alla medlemsstater tydliga fördelar eftersom det gör det möjligt för dem, oavsett deras ekonomiska eller politiska historia, att göra åtaganden som är mer trovärdiga. I det avseendet kan ett EU-medlemskap vara mycket värdefullt för alla medlemmar så länge sanktioner tillämpas för bristande efterlevnad av de grundläggande reglerna. Utan sanktioner kommer medlemskapets värde att minska för alla medlemmar som följer reglerna.

7.9

Med andra ord skapar de medlemsstater som inte följer reglerna negativa externa effekter för de medlemsstater som följer reglerna. Detta beror på att varje gång en medlemsstats regering inte håller de löften som den gav genom att ansluta sig till EU och en sådan bristande efterlevnad förblir ostraffad blir EU-rättens trovärdighet lidande i alla medlemsstater. Därför skulle värdet av att vara en EU-medlemsstat minska, eftersom det med tiden inte längre skulle vara en signal om trovärdighet. Det är därför helt motiverat att insistera på efterlevnad av EU:s grundläggande värden.

7.10

Många beslut är direkt relevanta för alla medborgare i EU:s medlemsstater. Om rösträtten för medlemsstater som styrs av potentiella envåldshärskare, som systematiskt bryter mot rättsstatsprincipen, inte upphävs kommer dessa potentiella envåldshärskare att tillåtas delta i beslutsfattande som direkt påverkar alla EU-medborgare. Detta har träffande kallats för Europas ”andra demokratiska underskott” (21).

7.11

Med andra ord är en annan motivering till EU:s ingripande de negativa externa effekter som skapas av potentiella enväldiga regeringar som inte bara sträcker sig utanför nationalstatens gränser, utan påverkar varje medborgare i EU:s medlemsstater. Sammanfattningsvis är ingripanden i syfte att upprätthålla eller återupprätta respekten för rättsstatsprincipen helt motiverade.

7.12

Ett sätt att stödja och främja rättsstatsprincipen är att stödja det civila samhällets organisationer och medierna. Medborgarnas möjlighet att bilda föreningar, träffas och uttrycka sig fritt, samt mediefrihet, är viktiga inslag i rättsstatsprincipen som en del av kontrollerna och motvikterna för att hålla regeringarna ansvariga. Ett krympande offentligt rum påverkar också företagens och arbetstagarnas förmåga att etablera sig, fritt bilda föreningar och åstadkomma innovation. Det civila samhällets organisationer är också en viktig ekonomisk aktör som bidrar till nästan en tredjedel av sysselsättningen i EU (22) och tillhandahåller tjänster som är grundläggande för den ekonomiska tillväxten, t.ex. inom utbildning, hälsa och socialt skydd. EESK upprepar sin uppmaning om aktivt EU-stöd till arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer i EU, och i synnerhet utveckling av en EU-fond som ger ekonomiskt stöd till tvister som rör kränkningar av demokratin, rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna och som riktar sig till det civila samhällets organisationer (23).

7.13

Det finns många skäl till varför rättsstatsprincipen bör försvaras, både inom medlemsstaterna och av EU-institutionerna. Det verkar som om allmänheten i många medlemsstater behöver bli mer medvetna om rättsstatsprincipens avgörande betydelse som både ett grundläggande värde och en väsentlig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Ett indirekt sätt att försvara rättsstatsprincipen skulle därför kunna vara att öka medvetenheten om exakt hur avgörande den är bland allmänheten i de olika medlemsstaterna. EESK har redan efterlyst en upplysningskampanj i form av en genomtänkt kommunikationsstrategi (24). EU måste investera i informationskampanjer för att främja rättsstatsprincipen och omedelbart vidta åtgärder för att stödja fria medier.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Ståndpunkten delas av kommissionen och anges uttryckligen i dess ram för rättsstatsprincipen (IP/14/237).

(2) EUT C 62, 15.2.2019, s. 173.

(3) COM(2019) 343 final.

(4) Den akademiska litteraturen skiljer ofta mellan ”tjocka” och ”tunna” sorter. Møller, J. (2018), ”The advantages of a thin view” i ”Handbook on the Rule of Law”, Edward Elgar Publishing, s. 21–33 och Bedner, A. (2018) ”The promise of a thick view” i ”Handbook on the Rule of Law”, Edward Elgar Publishing, s. 34-47.

(5) Voigt, S. (2012), ”How to measure the rule of law”, Kyklos, 65(2), s. 262–284.

(6) Gutmann, J., & Voigt, S. (2018), ”The rule of law: Measurement and deep roots”, European Journal of Political Economy, 54, s. 68–82.

(7) Detta orsakssamband är en av de centrala punkterna i en underdisciplin som kallas institutionalism. Ett avancerat läroboksexempel är Acemoglu, D. (2008) ”Introduction to Modern Economic Growth”, Princeton University Press. En lärobok som riktar sig till oinsatta är Voigt, S. (2019) ”Institutional Economics – An Introduction”, Cambridge University Press.

(8) Feld, L. P. & Voigt, S. (2003), ”Economic growth and judicial independence: cross-country evidence using a new set of indicators”, European Journal of Political Economy, 19(3), s. 497–527.

(9) Voigt, S., Gutmann, J. & Feld, L. P. (2015), ”Economic growth and judicial independence, a dozen years on: Cross-country evidence using an updated set of indicators”, European Journal of Political Economy, 38, s. 197–211.

(10) Voigt, S. (2008), ”The economic effects of judicial accountability: cross-country evidence”, European Journal of Law and Economics, 25(2), s. 95–123.

(11) Hayo, B. & Voigt, S. (2014), ”The relevance of judicial procedure for economic growth”, CESifo Economic Studies, 60(3), s. 490–524.

(12) Mauro, P. (1995), ”Corruption and growth”, The Quarterly Journal of Economics, 110(3), s. 681–712.

(13) Gupta, S., De Mello, L. & Sharan, R. (2001), ”Corruption and military spending”, European Journal of Political Economy, 17(4), s. 749–777.

(14) Mauro, P. (1998), ”Corruption and the composition of government expenditure”, Journal of Public Economics, 69(2), s. 263–279.

(15) Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (2015), ”Consequences of Corruption at the Sector Level and Implications for Economic Growth and Development”, Paris: OECD Publishing.

(16) Van Aaken, A., Feld, L. P. & Voigt, S. (2010), ”Do independent prosecutors deter political corruption? An empirical evaluation across seventy-eight countries”, American Law and Economics Review, 12(1), s. 204–244.

(17) Chemin, Matthieu (2009), ”Do judiciaries matter for development? Evidence from India”, Journal of Comparative Economics, 37, s. 230–250.

(18) EUT C 282, 20.8.2019, s. 39.

(19) Jämförelsen mellan patrullerande poliser och brandlarm som övervakningsagenter föreslogs av McCubbins, M. D. & Schwartz, T. (1984), ”Congressional oversight overlooked: Police patrols versus fire alarms”, American journal of political science, s. 165–179.

(20) EUT C 440, 6.12.2018, s. 106.

(21) Kelemen, R. D. (2017), ”Europe's other democratic deficit: National authoritarianism in Europe's Democratic Union”, Government and Opposition, 52(2), s. 211–238.

(22) Arbetsdokument nr 13/2016, ”The Size and Scope of the European Third Sector”, s. 8.

(23) EUT C 62, 15.2.2019, s. 178.

(24) EUT C 282, 20.8.2019, s. 39, rekommendation 1.11.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Skyddet av ensamkommande barn i Europa

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/04)

Föredragande

Özlem YILDIRIM (FR–II)

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	9.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/1/5

1. Rekommendationer och kommentarer

1.1

EESK rekommenderar än en gång att principen om barnets bästa ska ha företräde framför all annan nationell och internationell rätt.

1.2

EESK uppmanar EU att ta fram en enhetlig och harmoniserad strategi för att skydda ensamkommande barn i Europa.

1.3

EESK uttrycker stor oro när det gäller situationen för de ensamkommande barnen, som tillhör de mest sårbara personerna i samband med migration och således löper hög risk för att drabbas av kränkningar av de grundläggande rättigheterna.

1.4

EESK uppmanar på nytt medlemsstaterna att se till att barn i en irreguljär situation betraktas och skyddas som barn, först och främst, enligt de nationella systemen för skydd av barn.

1.5

EESK uppmanar medlemsstaterna att förhindra alla former av våld mot migrerande barn genom att skapa säkra, lagliga och reguljära migrationsvägar.

1.6

EESK påminner på nytt (1) om det absoluta förbudet mot att frihetsberöva barn, oavsett deras administrativa förhållanden. Kommittén fördömer uttryckligen denna praxis och påminner om att den strider mot den internationella konventionen om barnets rättigheter.

1.7

I syfte att effektivt skydda de ensamkommande barnen uppmanar EESK medlemsstaterna att avsätta de resurser som krävs för offentliga tjänster och att tillhandahålla anpassade tjänster, bland annat med hjälp av specialiserad utbildning och förstärkning av kapaciteten när det gäller personer som arbetar med skydd av barn.

1.8

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta ett direktiv om skydd av ensamkommande barn som tar tillvara barnets bästa.

1.9

EESK påminner om att varje ensamkommande barn så snart som möjligt och tills barnet blir myndigt bör bistås av en särskilt förordnad förmyndare som ska informeras om alla beslut som fattas rörande barnet och bistå det under hela processen. Denna förmyndare måste alltid kunna agera i barnets intresse och ska inte befinna sig i en intressekonflikt med de nationella systemen för skydd av barn.

1.10

EESK påminner om att en ung person som presenterar sig som underårig i enlighet med principen om ”omyndighetspresumtion” bör betraktas som sådan tills det att en dom som vunnit laga kraft meddelas.

1.11

EESK uppmanar medlemsstaterna att utvärdera om en person är minderårig med stöd av en rad indicier, i första hand den berörda personens redogörelser, de folkbokföringshandlingar som har lämnats, de intervjuer som genomförts med den berörda personen av behöriga yrkespersoner och, vid behov, kontroll av folkbokföringshandlingarnas giltighet.

1.12

I och med att skelettundersökningar inte är verkligt tillförlitliga efterlyser EESK helt enkelt ett stopp för dessa undersökningar. EESK anser inte att frånvaron av tillförlitliga kontrollmetoder motiverar användning av metoder som man vet är osäkra.

1.13

Mot bakgrund av hur svårt det vore att behandla samtliga frågor och principer med anknytning till ensamkommande barn i detta yttrande föreslår EESK att en rad uppföljningsstudier med inriktning på specifika delfrågor genomförs.

2. Bakgrund

2.1

Ett ensamkommande barn (eller ”underårig utan medföljande vuxen”) är ”en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år” som antingen ”anländer till en medlemsstats territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten ansvarar för honom eller henne, så länge vederbörande inte faktiskt tas om hand av en sådan person” eller ”lämnas ensam utan medföljande vuxen efter det att han eller hon rest in på en medlemsstats territorium” (2).

2.2

Ensamkommande barn finns i alla EU-medlemsstater, men 2019 registrerades 60 % av alla ensamkommande barn i fyra länder (Grekland, Tyskland, Belgien och Nederländerna). År 2019 betraktades 13 800 av de asylsökande som begärde internationellt skydd i Europeiska unionens 27 medlemsstater som ensamkommande barn. På EU-nivå utgör de ensamkommande barnen 7 % av samtliga asylsökande yngre än 18 år. De flesta var pojkar (85 %). Två tredjedelar var 16–17 år gamla (dvs. 9 200 personer), de i åldern 14–15 år motsvarade 22 % av de ensamkommande barnen (3 100 personer) och de yngre än 14 år 11 % (1 500 personer) (3).

2.3

Migrerande barn tillhör en av de mest utsatta grupperna i våra samhällen. Utöver att de separerats från sina föräldrar, vilket i sig försätter dem i en mycket osäker och farlig situation, har ensamkommande barn mycket ofta haft en lång, kaotisk och traumatiserande migrationsresa som kantas av våld. De fortsätter att utsättas för många faror och är särskilt sårbara för kriminella nätverk som ägnar sig åt bland annat handel med barn för sexuella ändamål och barnarbete.

2.4

EESK rekommenderar än en gång att principen om barnets bästa ska ha företräde framför all annan nationell och internationell rätt (4).

2.5

Kommittén fastslår även att de mångfacetterade och komplicerade situationer som de ensamkommande barnen ställs inför kräver sektorsövergripande strategier (juridiska, psykologiska, medicinska och sociala) som är omfattande och holistiska.

2.6

FN:s konvention om barnets rättigheter (1989) utgör den allmänna ramen för skydd av barn i Europa. Varken det instrumentet, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950) eller den europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter (1996) innehåller dock särskilda bestämmelser som är direkt tillämpliga på ensamkommande barn.

2.7

Det var först den 26 juni 1997 som Europarådet antog det första rättsliga instrumentet som specifikt behandlade frågan om ensamkommande migrerande barn. Denna resolution är dock ett icke-bindande instrument. I vissa EU-texter hänvisas det visserligen till ensamkommande barn, exempelvis återvändandedirektivet eller direktiv 2003/9/EG (5), men inget specifikt instrument på EU-nivå har tagits fram.

2.8

I avsaknad av en tydlig rättslig ram står medlemsstaterna således inför stora svårigheter i fråga om att hantera frågeställningarna kring ensamkommande barn på ett samordnat och konsekvent sätt. Därför måste slutsatsen bli att ensamkommande barns situation i medlemsstaterna kännetecknas av stora skillnader mellan de lagar som definierar hur de ska behandlas och de förfaranden som de ska omfattas av (fastställande av ålder, förmyndare, rättigheter etc.).

2.9

Medlemsstaterna måste därför stärka den gällande rättsliga ramen för ensamkommande barn. EESK uppmanar kommissionen att utarbeta ett direktiv om skydd av ensamkommande barn som tar tillvara barnets bästa. Det är än mer uppenbart att så är nödvändigt om man betänker att många ensamkommande barns bedrövliga situation har kritiserats i hela Europa av organisationer för skydd av barns rättigheter.

3. Allmänna kommentarer

3.1

3.2

Enligt konventionen om barnets rättigheter måste medlemsstaterna behandla papperslösa barn på samma sätt som ”alla” andra barn, utan åtskillnad (6). EESK konstaterar att det i praktiken finns en motsättning mellan de nationella regelverken för invandringskontroll och för skydd av barn. EESK uppmanar på nytt medlemsstaterna att se till att barn i en irreguljär situation betraktas och skyddas som barn, först och främst, enligt de nationella systemen för skydd av barn (7).

3.3

EESK uppmanar medlemsstaterna att förhindra alla former av våld mot migrerande barn genom att skapa säkra, lagliga och reguljära migrationsvägar samt smidiga, snabba och effektiva förfaranden, i synnerhet när det gäller familjeåterförening, höjda kvoter för vidarebosättning och utfärdande av humanitära visum, vilket kommer att stärka garantierna för barnen och deras familjemedlemmar.

3.4

EESK uppmanar medlemsstaterna att införa specifika och effektiva förfaranden för att reglera vistelsen i syfte att få till stånd en hållbar lösning för de ensamkommande barnen, som garanterar att deras intressen kommer i första hand.

3.5

EESK påminner om det absoluta förbudet mot att frihetsberöva barn, oavsett deras administrativa förhållanden. Kommittén fördömer uttryckligen denna praxis och påminner om att den fullkomligt strider mot konventionen om barnets rättigheter (artikel 3). EESK konstaterar (8) nämligen att frihetsberövande kan medföra mycket allvarliga konsekvenser för barns hälsa och utveckling, oavsett hur länge frihetsberövandet varar. Frihetsberövande strider alltid mot barnets bästa (9).

3.6

EESK uppmanar medlemsstaterna att anta nationell lagstiftning som förbjuder frihetsberövande och främjar utveckling av alternativ som är anpassade utifrån hur ensamkommande barns särskilda sårbarhet – t.ex. placering i familjehem och placering på anläggningar för självständigt boende under tillsyn.

3.7

EESK påminner om vikten av att garantera respekt för barns rätt att vara delaktiga i beslut som berör dem.

3.8

EESK rekommenderar att medlemsstaterna fastställer rättsliga garantier för att ensamkommande barn ska ha tillgång till förfaranden för internationellt skydd och garantier för att information som är anpassad utifrån deras ålder tillhandahålls. För att åstadkomma detta förefaller det lämpligt att skapa specialiserade asylenheter när det gäller bistånd till migrerande barn och tillhandahållande av information som är anpassad för barn, på deras modersmål, bland annat genom att integrera aspekter med anknytning till kön och den transkulturella dimensionen i dessa nationella system.

3.9

I syfte att skydda ensamkommande barn mot alla former av utnyttjande uppmanar EESK medlemsstaterna att betrakta barn som utnyttjats och utsatts för våld som offer för människohandel och bevilja dem uppehållstillstånd. EESK framhåller även hur brådskande beslut som rör ensamkommande barn är.

3.10

Ensamkommande barn bör aldrig utsättas för straffrättsliga förfaranden av anledningar som enbart rör deras invandringsstatus eller om deras deltagande i kriminella verksamheter har sin grund i utnyttjandet av dem.

3.11

I syfte att effektivt skydda de ensamkommande barnen uppmanar EESK medlemsstaterna och EU att avsätta de resurser som krävs för offentliga tjänster och att tillhandahålla anpassade tjänster, bland annat med hjälp av specialiserad utbildning och förstärkning av kapaciteten när det gäller personer som arbetar med skydd av barn. Denna utbildning bör införas på europeisk nivå.

3.12

Skyddet av ensamkommande barn upphör inte vid de europeiska gränserna. EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att prioritera de ensamkommande barnens behov och rättigheter i yttre instrument och åtgärder, i synnerhet när man upprättar samarbetsavtal eller samarbetsprogram.

3.13

EESK påminner om att alla ensamkommande barn så snart som möjligt och tills barnet blir myndigt bör bistås av en särskilt förordnad förmyndare som ska informeras om alla beslut som fattas rörande barnet och bistå det under hela processen. Denna förmyndare måste alltid kunna agera i barnets intresse och ska inte befinna sig i en intressekonflikt med de nationella systemen för skydd av barn.

3.14

I EU:s lagstiftning konstateras vikten av legalt förmyndarskap, men såsom EESK redan har påpekat definieras inte de skyldigheter som en förmyndare har. Förmyndaren bör vara ett ”kvalificerat ombud” som har erfarenhet av att arbeta med underåriga och kunskaper om den nationella utlänningsrätten och lagstiftningen om skydd av barn och som har befogenhet att företräda barnet i alla beslutsprocesser (10), förutsatt att barnet ger sitt samtycke (11). Förfarandet för att utse förmyndare i Belgien skulle kunna fungera som inspirationskälla (12).

3.15

EESK påminner om att ensamkommande barn utöver juridiskt bistånd bör ha tillgång till socialt skydd och en struktur för mottagande och provisoriskt anständigt boende. Mottagandet bör anpassas utifrån deras sårbarhet, och det bör tillhandahållas stöd av yrkespersoner som är specialiserade på barn och unga, möjlighet till medicinska och psykologiska undersökningar samt tillgång till hälso- och sjukvård.

3.16

Ensamkommande barn bör även ha tillgång till utbildning med hänsyn till den underårigas, och eventuellt förmyndarens, val. Vidare skulle programmen Erasmus och Erasmus+ även kunna främja deltagande av ensamkommande barn och före detta ensamkommande barn som nu är myndiga.

3.17

EESK framhåller vikten av att informera varje barn, utifrån ålder, om de rättigheter som det åtnjuter i enlighet med FN:s konvention, och att på så vis göra det möjligt även för underåriga som saknar lämpligt förmyndarskap att begära skydd.

4. Särskilda kommentarer

4.1

I artikel 1 i konventionen om barnets rättigheter definieras barn som varje människa under 18 års ålder. Barns särskilda rättsliga ställning garanterar dem en uppsättning rättigheter som konventionsstaterna måste säkerställa. Detta skydd hänger samman med att personen är underårig, vilket i praktiken och i alla medlemsstater föranleder frågan om hur ålder ska fastställas.

4.2

EESK påminner om att en ung person som presenterar sig som underårig i enlighet med principen om ”omyndighetspresumtion” bör betraktas som sådan tills en dom som vunnit laga kraft meddelas. Personen bör då omedelbart föras i säkerhet under förhållanden som är värdiga och förenliga med hans eller hennes särskilda sårbarhet.

4.3

EESK påminner även om att giltighetspresumtion bör tillämpas när det gäller de utländska folkbokföringshandlingar som den unga personen lägger fram för att bevisa att han eller hon är underårig, och att dessa handlingar bör vara de första faktorer som tas i beaktande när underårighet fastställs. Enbart ett formellt bestridande av giltigheten hos folkbokföringshandlingen bör göra det möjligt att bryta denna giltighetspresumtion.

4.4

EESK påminner om att följande anges i artikel 8 i konventionen om barnets rättigheter: ”Om ett barn olagligt berövas en del av eller hela sin identitet, ska konventionsstaterna ge lämpligt stöd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet” (13).

4.5

Förfarandet för att kontrollera migrantens ålder bör dock i princip enbart tillgripas om han eller hon inte innehar några officiella administrativa handlingar som styrker åldern eller i händelse av allvarliga tvivel (14).

4.6

EESK konstaterar än en gång att det inte finns någon samstämmighet mellan medlemsstaterna när det gäller metoder för att bedöma ensamkommande barns ålder, och att ingen av metoderna har visat sig vara tillförlitlig.

4.7

EESK uppmanar medlemsstaterna att utvärdera om en person är minderårig med stöd av en rad indicier, i första hand den berörda personens redogörelser, de folkbokföringshandlingar som har lämnats, de intervjuer som genomförts med den berörda personen och, vid behov, kontroll av folkbokföringshandlingarnas giltighet, och betonar att medicinsk expertis när det gäller ålder enbart får tillgripas i händelse av ihållande tvivel och som sista utväg.

4.8

Med hänsyn till de ensamkommande barnens särskilda sårbarhet erinrar EESK om att principen att hellre fria än fälla bör tillämpas när det gäller de ensamkommande barnen.

4.9

EESK påminner om att expertutlåtanden på grundval av skelettundersökningar, vilket genomförs i många medlemsstater, är mycket ifrågasatta med avseende på vetenskaplig tillförlitlighet av internationella institutioner och sakkunniga (15), och att detta även kritiseras på grund av bristande respekt för barnets privatliv, potentiella hälsorisker (i samband med röntgen) samt möjliga felaktigheter.

4.10

I och med att dessa tester inte är verkligt tillförlitliga uppmanar EESK medlemsstaterna att helt sluta att genomföra dem. EESK anser inte att frånvaron av tillförlitliga kontrollmetoder motiverar användning av metoder som man vet är osäkra.

4.11

EESK uppmanar medlemsstaterna att skydda de ensamkommande barnen genom att ge dem tid och verkliga sätt att fastställa identiteten med hjälp av exempelvis diplomatiskt samarbete (med förbehåll för att den unga personen samtycker och att hon eller han inte försätts i fara) och att tillhandahålla prima facie-bevisning, exempelvis rapporter med psykosocial expertis, för att fastställa att personen är underårig.

4.12

EESK föreslår att åldersbedömning ska ske som sista utväg, i avsaknad av skriftliga bevis och i händelse av allvarliga tvivel rörande den underårigas ålder, med hjälp av en tvärvetenskaplig strategi som genomförs av oberoende yrkespersoner med lämplig expertis och kunskaper om individens kulturella och etniska ursprung. De förfaranden som tillämpas i Storbritannien skulle kunna tjäna som inspirationskälla.

4.13

EESK uppmanar medlemsstaterna att införa en övervakningskommission på europeisk nivå i syfte att föreslå en holistisk åldersbedömning som är densamma i medlemsstaterna och övervaka protokoll och förfaranden när det gäller åldersbedömningar.

4.14

För att undvika ineffektivitet måste de slutsatser som varje förfarande leder till absolut vara motiverade och kunna bli föremål för effektiva och skyndsamma rättsmedel som hindrar verkställighet och kan överklagas.

5. Särskilda kommentarer rörande covid-19

5.1

Covid-19-pandemin förstärker ofrånkomligen riskerna för ensamkommande barn, vilkas hälsotillstånd ofta redan är försvaga, på grund av en omöjlighet att respektera nedstängningsåtgärder, otillräcklig tillgång till mat, sanitet och vatten, brist på anpassad information om personliga skyddsåtgärder och försiktighetsåtgärder som bör vidtas, samt svårt att få tillgång till hälso- och sjukvård.

5.2

EESK uppmanar samtliga EU-institutioner att vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de rättigheter som alla barn garanteras i internationella texter respekteras under hälsokrisen i samband med covid-19 och att de skyddas på ett lämpligt sätt med tanke på den hotande ekonomiska krisen.

5.3

EESK välkomnar den senaste vidarebosättningen av ensamkommande barn från Grekland till Luxemburg, Portugal, Frankrike, Finland och Tyskland, och uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att prioritera och omedelbart vidarebosätta dem som lever under ovärdiga förhållanden, i synnerhet i Grekland (16).

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om upphävande av rambeslut 2004/68/RIF” (EUT C 48, 15.2.2011, s. 138).

(2) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 (EUT L 337, 20.12.2011, s. 9).

(3) https://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/10774034/3-28042020-AP-EN.pdf/03c694ba-9a9b-1a50-c9f4-29db665221a8.

(4) Se i detta avseende bland annat FN:s konvention om barnets rättigheter, den europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter och EESK:s yttrande ”Internationellt skydd av ensamkommande barn” av den 15 oktober 2014 (EUT C 12, 15.1.2015, s. 69).

(5) Direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 (EUT L 348, 24.12.2008, s. 98), kallat ”återvändandedirektivet”: ”Innan ett beslut fattas om att utfärda ett beslut om återvändande beträffande ett ensamkommande barn, ska stöd av lämpliga organ som inte är verkställande myndighet beviljas med vederbörlig hänsyn till barnets bästa.” I rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 (EUT L 31, 6.2.2003, s. 18) definieras centrala begrepp, bland annat underåriga utan medföljande vuxen.

(6) Artikel 2 i konventionen om barnets rättigheter.

(7) EESK:s yttrande ”Internationellt skydd av ensamkommande barn” (EUT C 12, 15.1.2015, s. 69).

(8) Se A study of immigration detention practices and the use of alternatives to immigration detention of children, PACE Committee on Migration, Refugees and Displaced Persons, 2017.

(9) Det europeiska nätverket för barnombudsmän (Enoc), Position Statement on Ending detention of children for immigration purposes, antaget vid Enocs 23:e sammanträde, 27 september 2019.

(10) Se La protection des mineurs migrants non accompagnés en Europe (skydd av ensamkommande barn i Europa), Nisrine Eba Nguema, 2015: https://doi.org/10.4000/revdh.1147

(11) 1996 års Haagkonvention.

(12) Belgien har infört ett mycket snabbt system för att utse förmyndare. Alla ensamkommande barn får en förmyndare som kan vara en privatperson (som utses efter ett urvalsförfarande och efter att ha genomgått en utbildning) som ska bistå dem i alla deras förfaranden. Se https://justice.belgium.be/fr/themes_et_dossiers/enfants_et_jeunes/mineurs_etrangers_non_accompagne. Förmyndarens uppgifter definieras på följande sätt: ”I egenskap av rättslig företrädare som ansvarar för att säkerställa den underåriges allmänna välbefinnande ska förmyndaren fungera som ’den röda tråden’ som ser till att han eller hon utvecklar de färdigheter som krävs för ett aktivt deltagande i samhället”: https://justice.belgium.be/fr/themes_et_dossiers/enfants_et_jeunes/mineurs_etrangers_non_accompagne/tuteur/missions_du_tuteur.

(13) Se även artikel 24 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 och artikel 7 i konventionen om barnets rättigheter.

(14) Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (juli 2010) och Europarådets parlamentariska församling (15 april 2011) har klargjort att åldersbedömning enbart bör tillgripas i händelse av tvivel,

(15) Den vetenskapliga tillförlitligheten har bland annat ifrågasatts av Europaparlamentet (resolution av den 12 september) och i rekommendationerna från kommittén för barnets rättigheter av den 12 juni 2009. Ordre des médecins (den belgiska läkarsammanslutningen) (yttrande av den 20 februari 2010) och Académie nationale de médecine (den nationella medicinska akademin i Frankrike) underkänner dessa testers tillförlitlighet. Défenseur des Droits (rättighetsförsvararen i Frankrike) fördömer användningen av skelettundersökningar (26 februari 2016). Se även rapporten från plattformen Mineur en exil (den belgiska plattformen för underåriga i exil), L’estimation de l’âge des MENA en question: problématique, analyse et recommandations (åldersbedömning av ensamkommande barn: problem, analys och rekommendationer), september 2017.

(16) Se https://www.unhcr.org/news/press/2020/4/5e9707ed4/un-agencies-welcome-first-relocation-unaccompanied-children-greece.html och https://www.eepa.be/?p=3856

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/30

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Offentlig upphandling som ett verktyg för att skapa värde och värdighet i arbetet med lokalvårdstjänster

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/05)

Föredragande:	Diego DUTTO
Medföredragande:	Nicola KONSTANTINOU

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarigt organ	Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI)
Antagande av CCMI	2.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	192/7/18

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaterna måste ta fram nödvändiga stödinstrument för att främja användningen av strategisk offentlig upphandling och därmed en systematisk användning av hållbara, tydliga, ambitiösa och verkställbara strategiska kriterier i syfte att säkerställa högre sociala normer och kvalitetsnormer vid offentlig upphandling.

1.2

För att säkerställa att tonvikten läggs på städtjänsternas kvalitet och inte på priset måste öppenhetsprincipen respekteras av såväl kund som uppdragstagare. Kontraktsspecifikationer måste definieras och specificeras, inbegripet frekvens, tidsåtgång, arbetsmiljö och kostnader för städningen (1). Att tillämpningen av dessa kriterier bedöms under hela avtalsperioden är avgörande för att kvaliteten på de städtjänster som tillhandahålls ska kunna utvärderas.

1.3

Arbetsmarknadens parter bör delta i utbildningen och professionaliseringen av offentliga upphandlare i enlighet med kommissionens rekommendation av den 3 oktober 2017 (2).

1.4

Kommissionen och medlemsstaterna bör ta initiativ till att bekämpa odeklarerat arbete och ytterligare förbättra anställningsvillkoren inom städbranschen. Stärkt reglering och starkare mekanismer för kontroll av efterlevnaden, såsom lönekriterier och sektorsvisa kollektiva förhandlingar, kan bidra till rättvis konkurrens, högre sociala normer och sysselsättning av god kvalitet.

1.5

EESK uppmanar kommissionen, Europaparlamentet, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att i samband med all offentlig upphandling se till att städningen utförs dagtid när så är möjligt.

1.6

Rättvis konkurrens kan säkerställas genom att man lägger tonvikt vid kvalitetsaspekter och respekterar EU-domstolens rättspraxis och nationella bestämmelser angående möjligheten att låta respekten för kollektivavtal bli ett villkor för tilldelning av offentliga kontrakt. Medlemsstaterna bör tillsammans med arbetsmarknadens parter och i enlighet med nationell praxis främja kollektivavtalens täckning inom den nationella städbranschen på sektorsnivå och se till att dessa avtal följs.

1.7

Sektorns arbetskraft utgörs främst av kvinnor och tredjelandsmedborgare. De kan därför komma att påverkas mer direkt av offentliga förvaltningars upphandlingsmetoder. EESK anser därför att det utöver kollektivavtal bör tas fram ytterligare skyddsåtgärder för att upprätthålla principerna om icke-diskriminering och likabehandling av arbetstagare. EESK föreslår att man inför ytterligare punkter i tilldelningskriterierna för upphandlingar som belönar olika former av integrerande åtgärder såsom riktade utbildningskurser, familjestöd, t.ex. hjälp med att ta hand om barn efter skoldagens slut, och andra former av välfärdsåtgärder med socialt innehåll från företagens sida.

1.8

EESK rekommenderar att man i samband med översynen av EU:s upphandlingsdirektiv från 2014 bryter ut kostnaderna för obligatorisk säkerhet och utbildning och redovisar dem vid sidan av den konkurrensbaserade prissättningen som en självständig och verifierbar faktor i specificeringen av de kostnader som ingår i anbudet.

1.9

EESK rekommenderar att hållbarhetsvillkor, arbetstagarrättigheter och allmänt tillämpliga kollektivavtal respekteras (genom att den upphandlande myndigheten, huvudentreprenören och de ansvariga underleverantörerna var och en hålls ansvarig inför sin direkta avtalspartner) genom hela underleverantörskedjan och under kontraktens hela löptid.

1.10

EESK uppmanar medlemsstaterna att, om de inte redan gör det, ägna särskild uppmärksamhet åt och på ett ändamålsenligt sätt kontrollera efterlevnaden av alla lagstadgade och avtalsmässiga skyldigheter och arbetsmiljönormer i fråga om sociala samt miljö- och hållbarhetsmässiga aspekter under genomförandefasen för offentliga upphandlingar inom städbranschen.

1.11

Angående de skyldigheter som åligger medlemsstaterna, de upphandlande myndigheterna och kommissionen, och som fastställs i artiklarna 83–85 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (3), uppmanar EESK samtliga dessa offentliga organ att utan ytterligare dröjsmål tillhandahålla uppgifterna i fråga och särskilt se till att tilldelningskriterierna och deras relativa viktning för städkontrakt anges. Kommissionen uppmanas att ge ekonomiskt stöd till de uppföljningsprojekt som arbetsmarknadens parter inom sektorn driver samt till forskning om offentlig upphandling av lokalvårdstjänster.

1.12

Kommissionen bör stärka arbetsmarknadsparternas rättsliga struktur och förhandlingskapacitet på nationell nivå, bland annat genom att anslå medel till kapacitetsuppbyggnad, särskilt i länder i sydöstra, centrala och östra Europa (4).

1.13

I samband med översynen av EU-direktiven om offentlig upphandling från 2014 rekommenderar EESK att man i direktiven bör uppmana eller kräva att medlemsstaterna i fråga om arbetsintensiva tjänster såsom städtjänster ska åläggas att inte använda lägsta pris-kriteriet vid tilldelning av kontrakt, att de ska fastställa ett tak på 30 % för poängsättningen av priset jämfört med de poäng som tillmäts kvaliteten, samt att de genom särskilda sociala klausuler ska säkerställa stabila anställningsvillkor för personal som anställs inom ramen för kontraktet, dock i enlighet med ”TUPE”-direktivet (2001/23/EG (5)) och tolkningen i EU:s rättspraxis, företagets arbetsregler samt i överensstämmelse med kollektivavtal.

1.14

EESK uppmanar de upphandlande myndigheterna att använda sina egna kostnadsberäkningar för städtjänster genom att konsultera specialiserade sektorsverktyg såsom handboken ”Att välja bästa värde” och nationella exempel för att på lämpligt sätt bedöma sektorns marknad och att avsätta en del av dessa tjänster för reserverade kontrakt i enlighet med artikel 20 i direktiv 2014/24/EU, så som det införlivats av medlemsstaterna i deras egen lagstiftning om offentlig upphandling.

1.15

Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att inleda en ackrediteringsprocess eller införa ett kvalifikationssystem för entreprenörer som önskar komma i fråga för kontrakt om offentliga städtjänster. Denna process bör övervakas av en utvärderingskommitté bestående av ett antal olika intressenter, däribland fackföreningar och en branschföreträdare.

1.16

Eftersom covid-19 fortfarande utgör en risk är det nödvändigt att arbetstagare och allmänheten skyddas mot risken att smittas av covid-19 eller andra liknande sjukdomar. EESK rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta bindande protokoll om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen med hjälp av arbetsmarknadens parter.

1.17

EESK uppmanar vidare medlemsstaterna att vidta åtgärder och föra diskussioner med arbetsmarknadens parter om praktiska tillfälliga lösningar för en snabb återgång till rättvisa och kvalitetsinriktade upphandlingsmetoder.

1.18

Mot bakgrund av covid-19-krisen rekommenderar EESK medlemsstaterna att främja utbildning och professionalisering av städpersonal. Ekonomiska resurser bör ställas till förfogande så att offentliga myndigheter och företag som söker offentliga kontrakt kan investera i utbildning och kompetens. Anställda som arbetar med städ- och hygientjänster bör uppmuntras att skaffa sig yrkeskvalifikationer, vilket skapar förutsättningar för bättre arbetstillfällen för utsatta personer.

1.19

EESK förespråkar att EU-institutionerna, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna antar en övergripande strategi för upphandling av städtjänster. En sådan strategi går inte ut på att ställa miljö- och arbetsvillkor mot varandra, utan på att främja social sammanhållning, arbetsrättsliga normer, jämställdhet och de miljömål som föreslås i kommissionens gröna giv.

2. Allmänna kommentarer

2.1

Huvudsyftet med detta yttrande är att lägga fram rekommendationer för användningen av offentlig upphandling med målet att främja sysselsättning av god kvalitet och värdighet i arbetet inom lokalvårdstjänstesektorn.

2.2

Många av dessa rekommendationer är generella och kan tillämpas inom alla sektorer av ekonomin. Detta gäller särskilt arbetsintensiva tjänstesektorer som privata säkerhetstjänster och restaurangbranschen.

3. Bakgrund och sammanhang

3.1

Varje år lägger mer än 250 000 offentliga myndigheter i EU ca 14 % av BNP (ca 2 biljoner euro per år) på att köpa in tjänster, byggentreprenader och varor (6). Städtjänster och liknande utgör huvuddelen av den offentliga upphandlingen. Under 2017 upphandlades tjänster till ett värde av 250 miljarder euro (7).

3.2

Offentlig upphandling kan stödja investeringar i den reala ekonomin, säkerställa och skapa arbetstillfällen av god kvalitet och främja inkludering och bättre villkor för personer med funktionsnedsättning eller missgynnade personer samt migrerande arbetstagare (8). Den kan också stimulera efterfrågan på innovativa produkter, understödja industripolitiska mål och främja övergången till en resurs- och energieffektiv cirkulär ekonomi (9).

3.3

Med hänvisning till EU:s upphandlingsdirektiv 2014/24/EU bör kriterierna för ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” omfatta samtliga de strategiska kriterier som togs upp i punkt 3.2 ovan. Eftersom reglerna fortfarande är vaga är det fortfarande så att de flesta offentliga kontrakt fortsätter att tilldelas den anbudsgivare som erbjuder lägst pris, ibland till och med till ett onormalt lågt anbud (10).

3.4

Direktiven om offentlig upphandling utnyttjas inte till sin fulla potential och tillämpningen varierar mellan medlemsstaterna. Följaktligen måste en offentlig myndighet besluta om sina prioriteringar (11).

3.5

Detta är i första hand en politisk och i andra hand en teknisk fråga. Beslutet om vilka tjänster som ska upphandlas och vilka tilldelningskriterier som ska tillämpas och med vilken relativ viktning sker inom ramen för det politiska beslutsfattandet. Sådana beslut fastlägger ramen och de grundläggande parametrarna för tilldelningsförfarandet. Om hänsyn inte tas till arbetstagarnas rättigheter och till miljömässiga och sociala rättigheter skapas ojämlika konkurrensvillkor.

4. Covid-19-krisen, städbranschen och offentlig upphandling

4.1

Covid-19-pandemin har tydliggjort det fundamentala värdet av lokalvårdarnas arbete som en gemensam kollektiv nyttighet. De företag som kontrakteras måste uppfylla krav i fråga om kvalifikationer, effektivitet och specialisering. I sitt gemensamma uttalande av den 22 april 2020 framhåller arbetsmarknadens parter inom den europeiska städbranschen, EFCI och UNI Europa, den avgörande roll som städbranschen och dess anställda spelar när det gäller att förhindra spridningen av viruset (12).

4.2

År 2018 fanns det 4,11 miljoner lokalvårdare i EU som arbetade i 283 506 företag. Den ekonomiska omsättningen har stadigt ökat sedan mitten av 2010-talet. Samtidigt uppgick omsättningen per företag 2017 till 393 000 euro. Enligt EFCI uppgick den genomsnittliga omsättningen per anställd till nästan 30 000 euro. Omsättningen per anställd uppgår till 27 400 euro och arbetstagarna har en årlig genomsnittlig lön på 12 200 euro. En stor del av den europeiska städbranschens arbetsstyrka arbetar deltid. Inom en arbetsintensiv sektor som denna överstiger företagens marginaler dessutom inte heller 3 %. Extra kostnader har uppstått för de kontraktsslutande företagen till följd av covid-19-pandemin på grund av behovet att skydda både kundernas och de anställdas intressen. Andelen deltidsanställda, kvinnor och invandrade arbetstagare är särskild hög. Andelen kvinnor bland de anställda är alltid över 50 % (utom i Danmark), med toppar på över 80 % i Litauen, Luxemburg, Portugal och Storbritannien (13). I hela EU är 30 % av lokalvårdarna invandrare (60 % i Belgien).

4.3

Trösklarna för tillträde till marknaden för lokalvårdstjänster är låga eller obefintliga. Städtjänster är arbetsintensiva; nästan 80 % av företagens intäkter går till att täcka arbetskostnaderna och marginalerna för städföretagen är mycket snäva. När kunderna, såväl offentliga som privata, ska fatta beslut om upphandling av städtjänster pressas priserna, vilket underminerar sociala standarder och städarbetets värdighet.

4.4

Under och efter covid-19-krisen kan värde garanteras och höga standarder för sysselsättning av god kvalitet uppnås i arbetet med lokalvårdstjänster endast om arbetstagarna är tillräckligt kvalificerade och har rätt teknisk utrustning och om arbetsgivarnas och arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter är klart definierade. Detta skulle kunna innebära att offentliga myndigheter måste betala ett högre pris för städtjänster. På grund av att verksamheten avbröts under covid-19-krisen ställdes många leverantörer av företagstjänster inför allvarliga kassaflödesproblem och tvingades hantera ökade kostnader för att vidta de hälso- och säkerhetsåtgärder som krävdes för att skydda både arbetstagare och kunder. Dessa finansiella problem förvärras av dålig kontraktspraxis från offentliga och privata upphandlare. För att hjälpa företagen att fortsätta att säkerställa sina lokalvårdares hälsa och säkerhet samt upprätthålla och höja kvaliteten på sina anställningsvillkor uppmanar EESK offentliga och privata upphandlare att snabbt återgå till effektiv offentlig upphandling, rättvis upphandlingspraxis och ökad hänsyn till kvalitetskriterier (14). Lokalvårdare arbetar ofta under farliga och riskfyllda förhållanden, där deras hälsa kan utsättas för fara (15). Vissa arbetstagare föredrar att arbeta deltid, men andra vill arbeta fler timmar eller heltid. Det kan dock ibland vara svårt för arbetsgivare att erbjuda heltidsanställningar. Dessutom tillhandahålls städtjänster ofta av arbetstagare som arbetar ensamma nattetid, trots arbetsmarknadsparternas åtagande om att städarbetet ska ske dagtid. Orsaken till detta är ofta en begäran från kunden. Sådana anställningsformer bidrar till att lokalvårdarnas arbete förblir osynligt (16) och undervärderat och inte röner erkännande (17). Tyvärr förekommer det fortfarande nolltimmesavtal i vissa medlemsstater. Offentliga myndigheter har ett ansvar i detta sammanhang, då de fortfarande förvaltar avtalet, övervakar det och bedömer kvaliteten. Målet bör vara att förbättra arbetstagarnas möjligheter att arbeta dagtid, i ett enda skift och med heltidsanställning så att deras livskvalitet förbättras.

4.5

Att använda det lägsta priset som det enda tilldelningskriteriet vid offentlig upphandling underminerar möjligheterna att tillhandahålla kvalitetstjänster och bidrar till försämrade arbetsförhållanden, lägre kvalitet på tjänsterna och ”fuskjobb” (18). Eftersom städning är en heterogen uppgift och inte lätt att kvantifiera är det svårt att bedöma kvaliteten såväl under processen som efteråt. Därför är det viktigt att basera kvaliteten på resultatet och hela livscykeln snarare än på processen.

4.6

Uttrycket ”lägsta pris” har tagits bort från texten i direktiv 2014/24/EU, men tilldelning som baseras på ”enbart priset” är tillåtet (artikel 67.2 sista stycket). Detta innebär att vissa upphandlande myndigheter fortsätter att tilldela kontrakt till det lägsta anbudet och ibland t.o.m. till ”onormalt låga anbud”. Länder som vill använda kriteriet ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” för arbetsintensiva tjänster måste gå ett steg längre genom att styra förvaltningarna mot en ändamålsenlig användning av detta kriterium genom att fastställa ett tak för prisets viktning och använda formler som inte ökar prisskillnaderna mellan anbud. Därför krävs särskild utbildning för att upphandlingstjänstemän ska bli mer professionella. Vid nästa översyn av direktiven bör dessutom tvingande regler införas vad gäller a) identifiering av eventuella onormalt låga anbud genom att man fastställer att en skillnad på 20 % jämfört med det näst lägsta anbudet automatiskt ska innebära en skyldighet att kontrollera anbudet, b) noggrann kontroll av huruvida anbudsgivaren har objektiva och trovärdiga skäl för sitt låga anbud och c) diskvalificering av sådana anbud om anbudsgivaren inte har presenterat några sådana skäl.

4.7

Krisen utgör således en möjlighet för städföretag och deras arbetstagare att lyfta fram städarbetets värde och fundamentala betydelse gentemot kunderna och allmänheten. Med handboken ”Att välja bästa värde” (19), som togs fram 2017 av arbetsmarknadens parter inom städbranschen i EU, kan offentliga och privata organisationer som tilldelar kontrakt för städtjänster styras i riktning mot kontrakt som erbjuder det bästa värdet. Liknande verktyg har utvecklats av vissa arbetsmarknadsparter på nationell nivå.

4.8

Digitaliseringen skapar möjligheter och utmaningar för lågutbildade arbetstagare inom denna sektor, och arbetsmarknadens parter inom EU anser att teknik kan användas för att främja erkännandet av städarbetets värde, städtjänsternas relevans i allmänhet och skapa extra värde för upphandlare av städtjänster (20). EFCI:s projekt SK-Clean kommer att kartlägga sektorns föränderliga behov av kompetens och bli ett verktyg för att verka för en ökad professionalisering av lokalvårdare (21).

4.9

I den nya situation som uppstått till följd av covid-19-nödläget måste behöriga myndigheter säkerställa att information sprids om hur personlig skyddsutrustning ska användas och att lämplig personlig skyddsutrustning tillhandahålls för att skydda arbetstagare och enskilda personer. Företagen behöver finansiellt stöd för att täcka de stigande extrakostnaderna för organisatoriska åtgärder, riskbedömning och analys samt distribution av personlig skyddsutrustning till sina anställda (22). Samtidigt är de investeringar som görs av de företag som ingår kontrakt en grundförutsättning för att företagen ska kunna erbjuda sina kunder innovativa och mer ändamålsenliga städlösningar som bygger på kemisk och biologisk forskning.

5. Offentlig upphandling och den gröna given

5.1

Enligt den gröna given kan offentlig upphandling användas för att minska koldioxidutsläppen, men då krävs en övergripande strategi.

5.2

Städsektorn kan bidra till en grön omställning och en cirkulär ekonomi genom miljömärkning av rengöringsmedel, tvål, toalettpapper och pappershanddukar samt god sopsortering. Detta är också syftet med miljömärkningen av städtjänster (23) och rengöringsmedel (24), även om deras effektivitet i praktiken inte är uppenbar. Om användning av miljövänliga produkter och förfaranden inte accepteras av kunden skulle det kanske leda till kostnadsökningar som skulle öka trycket på alla kostnadselement. Detta skulle också kunna leda till försämrade sociala villkor, arbetsvillkor och arbetsmiljöförhållanden. Dessutom skulle allt detta också kunna leda till att möjligheterna för små och medelstora företag att delta i upphandlingsförfaranden begränsas ännu mer (25). Därför behövs en övergripande strategi för offentlig upphandling.

5.3

Forskning tyder på att miljökriterierna är för svaga för att verkligen ge leverantörerna incitament att genomföra förändringar (26). Privata uppdragstagare som är miljömedvetna hindras från att utnyttja sin fulla potential om upphandlande myndigheter inte vill betala merkostnaderna. Därför krävs en högre grad av professionalisering hos upphandlarna.

6. Sociala och kvalitetsmässiga hänsyn vid offentlig upphandling

6.1

I artikel 18.2 i direktiv 2014/24/EU anges det att medlemsstaterna bör ”vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga X”.

6.2

I kommissionens handledning ”Socialt ansvarsfull upphandling” från oktober 2010 anges ett antal sociala hänsyn för upphandlande myndigheter såsom förbud mot barn- och tvångsarbete, krav på hälsa och säkerhet, krav på social trygghet och mer allmänt anständiga arbetsförhållanden (27). Det handlar således om lagstadgade skyldigheter som måste respekteras, oavsett om de nämns i klausulerna om fullgörande av kontraktet eller inte.

6.3

Enligt skäl 98 i direktiv 2014/24/EU kan villkoren för fullgörande av kontraktet även syfta till att underlätta genomförandet av åtgärder för att främja jämställdhet i arbetslivet och en balans mellan arbete och privatliv.

6.4

För att undvika att arbetskostnader används som den huvudsakliga konkurrensfaktorn bland anbudsgivarna måste alla anbudsgivare (inklusive underleverantörer) respektera lokala miniminormer, fastställda enligt lag eller bindande och allmänt tillämpliga kollektivavtal, för arbetskostnader samt standardklausuler i offentliga kontrakt. Genom bindande och allmänt tillämpliga sektorsvisa kollektivavtal kan man säkerställa att lika villkor skapas.

6.5

Även om verktyg såsom handboken ”Att välja bästa värde” kan lindra fattigdom bland förvärvsarbetande och bidra till social sammanhållning i EU:s medlemsstater stärker de varken arbetsmarknadens parter på sektorsnivå eller deras förmåga att upprätta bindande sektorsvisa system för kollektiva förhandlingar. Medlemsstaterna, som har behörighet på detta område, kommer att behöva skärpa bestämmelserna om tillämpning av kollektiva förhandlingar vid offentlig upphandling.

6.6

Offentliga institutioner som förskolor, skolor, vårdhem och sjukhus har blivit varumärken och konkurrerar med andra institutioner om kunderna. I denna konkurrens betraktas renlighet och städkvalitet som en särskiljande faktor som direkt bidrar till användartillfredsställelse och konkurrenskraft.

6.7

Bristen på kvalitativa och sociala hänsyn vid offentlig upphandling har också negativa konsekvenser för arbetskraftsomsättningen, som är en förlust för alla parter – arbetsgivare, kunder och arbetstagare (28).

6.8

Främjande av utbildning och fortbildning på arbetsplatsen säkerställer en högre kvalitet och arbetstagarnas rättigheter vid offentlig upphandling. Yrkesutbildning, certifiering och ett officiellt erkännande av kvalifikationer bidrar till att stärka sektorns anseende. Om betydelsen av dessa faktorer beaktades under anbudsförfarandet skulle de värdesättas högre och det skulle öppna för en bättre insikt om de kostnader de medför för företagen, något som måste avspeglas på ett lämpligt sätt i både priser och löner. Ansvaret för att utbilda arbetstagarna ligger hos städföretagen. Genom att acceptera det lägsta budet bäddar man för risken att företagen inte kommer att ha råd att investera i utbildning och säkerhet (eller i maskiner, innovation och därtill hörande utbildning) som går längre än de lagstadgade minimikraven.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) http://www.europeancleaningjournal.com/magazine/articles/latest-news/managing-quality-in-german-contract-cleaning.

(2) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32017H1805&from=SV. Kommissionens rekommendation (EU) 2017/1805 (EUT L 259, 7.10.2017, s. 28).

(3) EUT L 94, 28.3.2014, s. 65.

(4) https://www.eurofound.europa.eu/publications/report/2019/representativeness-of-the-european-social-partner-organisations-industrial-cleaning-sector#tab-01

(5) Rådets direktiv 2001/23/EG (EGT L 82, 22.3.2001, s. 16).

(6) https://ec.europa.eu/growth/single-market/public-procurement_sv.

(7) https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2018/631048/IPOL_STU(2018)631048_EN.pdf, s. 14.

(8) https://ec.europa.eu/info/policies/public-procurement/support-tools-public-buyers/social-procurement_sv.

(9) Kommission tillhandahåller en rad stödverktyg för offentliga inköpare, inte bara angående socialt ansvarsfull upphandling, och samtliga dessa aspekter bör beaktas: https://ec.europa.eu/info/policies/public-procurement/support-tools-public-buyers_sv.

(10) Detta behandlas i artikel 69 i 2014 års EU-direktiv om offentlig upphandling.

(11) Jeremy Prassl, The Future of EU Labour Law.

(12) Gemensamt uttalande om covid-19:s inverkan på lokalvårdssektorn och de åtgärder som krävs för att skydda den, https://www.uni-europa.org/2020/04/22/joint-statement-on-the-covid-19-impact-to-the-industrial-cleaning-and-facility-services-sector-and-the-necessary-measures-to-protect-it/.

(13) Eurofund (2019) Representativeness Study for the Industrial Cleaning Sector, s. 19: https://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef19012en.pdf.

(14) http://servicealliance.eu/wp-content/uploads/2020/05/EBSA-Statement_Contracting-recommendations-during-COVID_13-5-2020.pdf

(15) Bergfeld, Mark (2020), The Insanity of Making Sick People work, Jacobin Magazine: https://jacobinmag.com/2020/03/coronavirus-workers-rights-health-care-cleaners-gig-economy.

(16) Bergfeld, Mark och Ylitalo, Jaana – Putting Europe’s invisible precariat in the spotlight, Social Europe, 18 april 2019, https://www.socialeurope.eu/europes-invisible-precariat.

(17) When Creativity Meets Value Creation. A Case Study on Daytime Cleaning: Volym VIII: Ergonomics and Human Factors in Manufacturing, Agriculture, Building and Construction, Sustainable Development and Mining.

(18) Evidence from Public Administration Review, vol. 79, nr 2, s. 193–202.

(19) http://www.cleaningbestvalue.eu/.

(20) Se EFCI: https://www.efci.eu/wp-content/uploads/2019/02/Digital-transition-in-cleaning-industry-in-FR.pdf https://www.efci.eu/wp-content/uploads/2019/10/2019-10-29_Joint-statement-on-digitalisation-EFCI-UNI-Europa-29.10.2019.pdf och https://www.efci.eu/wp-content/uploads/2019/10/2019-10-29_Joint-statement-on-digitalisation-EFCI-UNI-Europa-29.10.2019.pdf.

(21) SK-Clean Project.

(22) UNI-CoeSS uttalande: https://www.uni-europa.org/2020/05/08/private-secruity-joint-declaration-ensuring-business-continuity-and-protection-of-workers-in-the-covid-19-pandemic/.

(23) https://ec.europa.eu/environment/ecolabel/documents/Cleaning_Services_Factsheet_Final.pdf och http://www.ecolabelindex.com/ecolabel/cleaning-industry-management-standard-cims.

(24) http://www.ecolabelindex.com/ecolabels/?st=category,cleaning.

(25) Sofia Lundberg och Per-Olov Marklund (2016) Influence of Green Public Procurement on Bids and Prices, https://www.nhh.no/globalassets/departments/business-and-management-science/seminars/2016-spring/120516.pdf.

(26) Sofia Lundberg och Per-Olov Marklund (2016) Influence of Green Public Procurement on Bids and Prices, https://www.nhh.no/globalassets/departments/business-and-management-science/seminars/2016-spring/120516.pdf.

(27) Socialt ansvarsfull upphandling, s. 47.

(28) Market Exposure and the Labour Process: The Contradictory Dynamics in Managing Subcontracted Services Work.

BILAGA

Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Punkt 1.10

Stryk punkten:

EESK uppmanar medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt och på ett ändamålsenligt sätt kontrollera efterlevnaden av alla lagstadgade och avtalsmässiga skyldigheter och arbetsmiljönormer i fråga om sociala samt miljö- och hållbarhetsmässiga aspekter när offentliga upphandlingar inom städbranschen genomförs.

Resultat av omröstningen:

Röster för:	61
Röster emot:	105
Nedlagda röster:	9

Punkt 2.1

Ändra enligt följande:

Resultat av omröstningen:

Röster för:	61
Röster emot:	107
Nedlagda röster:	9

Punkt 4.3

Ändra enligt följande:

Resultat av omröstningen:

Röster för:	61
Röster emot:	108
Nedlagda röster:	8

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/37

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Digital utvinning i Europa: nya lösningar för hållbar produktion av råvaror

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/06)

Föredragande:	Marian KRZAKLEWSKI
Medföredragande:	Hilde VAN LAERE

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen Yttrande på eget initiativ
Ansvarigt organ	CCMI
Antagande av sektionen	2.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	213/0/4

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Digitaliseringen av EU:s råvarusektor är en unik möjlighet att öka de europeiska industriella leveranskedjornas motståndskraft, förbättra mineralsektorns miljöprestanda, öka öppenheten och utvidga dialogen med människor och samhällen som påverkas av gruvdriften.

1.2

Gruvföretag som har inlett den digitala omvandlingen har upplevt förbättringar när det gäller säkerhet, hållbarhet, produktivitet och marginaler. Men kombinationen av förbättrad konnektivitet, mobilitet, maskininlärning och autonoma verksamheter väcker etiska, sociala och regleringsmässiga frågor som bör behandlas i förväg av beslutsfattarna.

1.3

EESK erkänner att den digitala omvandlingen av gruvsektorn kräver en ambitiös insats för att anta rättsliga och regleringsmässiga förändringar, och att sådana ansträngningar bör göras inom ramen för överstatliga organisationer/på internationell rättslig nivå.

1.4

Kommittén framhåller vikten av att ha en global, övergripande nätstruktur för mineralinformation som stöd till den digitala omvandlingen och ett välgrundat beslutsfattande på EU-nivå. Vi erkänner det gemensamma forskningscentrumets (JRC) ansträngningar för att upprätta och underhålla ett europeiskt informationssystem för råvaror.

1.5

EESK anser att den digitala omvandlingen av EU:s råvarusektor bör åtföljas av dataskyddsåtgärder och erkänner behovet av strikt genomdrivna system för att skydda känsliga uppgifter.

1.6

Kommittén rekommenderar att man tar fram en färdplan för EU-lagstiftning för att ta itu med de utmaningar som den digitala omvandlingen av råvarusektorn ger upphov till och behandla sådana ämnen som it-säkerhet, artificiell intelligens, automatisering, flernivåstyre och gruvdrift i havet och rymden.

1.7

Vi rekommenderar att EU-standarder för insamling av uppgifter om mineralresurser fastställs och antas, och uppmanar medlemsstaterna att regelbundet samla in omfattande och verifierade uppgifter om utvinning, bearbetning och återvinning av råvaror och dela dem med JRC. Detta är viktigt för att bidra till genomförandet av EU:s handlingsplan för den cirkulära ekonomin.

1.8

EESK rekommenderar att lämpliga sociala stödåtgärder införs för att minimera de negativa effekter som den digitala omvandlingen kommer att få på arbetskraften inom gruvdriften och för att hjälpa gruvsamhällen att ställa om sina ekonomier för att förhindra att befintlig social ojämlikhet mellan enskilda personer och befolkningsgrupper fördjupas.

1.9

Kommittén rekommenderar att man utvecklar och stöder en EU-baserad molninfrastruktur för att öka säkerhetsnivån för 5G-tillämpningar, molntjänster och industriplattformar för sakernas internet.

1.10

EESK anser att digitaliseringen av mineralråvaruindustrin är avgörande för att man ska kunna ta itu med den ekonomiska kris som orsakas av covid-19-pandemin och främja genomförandet av den europeiska gröna given och EU:s återhämtningsplan. I detta sammanhang är det av största vikt att stimulera investeringar i digitalisering av utvinning och bearbetning av primära (gruvdrift) och sekundära (återvinning) mineralråvaror.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att se till att arbetsmarknadens parter i utvinningssektorn involveras och konsulteras av EU-institutionerna i beslutsprocessen och om alla EU-initiativ som påverkar mineralråvarusektorn.

2. Inledning

2.1

EU står inför tekniska, samhälleliga och miljömässiga utmaningar vad gäller den råvaruförsörjning som ligger till grund för dess industriella verksamhet och livskvaliteten för dess befolkning. EU står för mindre än 5 % av världens produktion av mineralråvaror (1), och EU:s industri står för ungefär 20 % av den globala förbrukningen av mineralråvaror (2). EU:s importberoende är särskilt stort för sällsynta metaller och ämnen som krävs för högteknologiska tillämpningar och för den övergång till grön energi som beskrivs i den europeiska gröna given (COM(2019) 640). Detta motiverar det råvaruinitiativ som lanserades av kommissionen 2008 (KOM(2008) 699) och de ansträngningar som kommissionen därefter gjort för att bedöma riskerna på försörjningssidan och för att förteckna råvaror av avgörande betydelse (den senaste förteckningen offentliggjordes 2017 (3); den uppdaterade förteckningen ingår i kommissionens meddelande om råvaror av avgörande betydelse (4).

2.2

Tekniska framsteg som främjar en effektiv användning av material och resurser och driver på mot avfallsminskning och materialåtervinning, i linje med EU:s handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM(2015) 614, nyligen uppdaterad genom COM(2020) 98), är i hög grad otillräckliga för att svara mot samhällets behov och den globala befolkningstillväxten. Under dessa omständigheter kommer primära råvaror (5) att fortsätta att spela en viktig roll i ekonomin.

2.3

Samtidigt ökar allmänhetens motstånd mot gruvprojekt i många EU-länder, och industrins ansträngningar för att minska sitt miljöavtryck har inte ändrat dess (dåliga) rykte. Negativ miljöpåverkan, brist på öppenhet och dialog samt brister i fördelningen av ekonomiska fördelar på lokal nivå är företeelser som ofta kopplas till gruvindustrin (6).

2.4

På senare tid har den ökande resursnationalismen i råvaruproducerande länder och covid-19-pandemin skakat om EU-industrins beroende av globala försörjningskedjor. EU:s regeringar och många industriproducenter har insett att beroendet av import av råvaror skulle kunna förstöra EU:s tillverkningsindustri (det finns cirka 350 000 arbetstillfällen inom EU:s råvarusektor, men mer än 30 miljoner arbetstillfällen i tillverkningsindustrin i senare led som är beroende av tillförlitlig och obehindrad tillgång till mineralråvaror (7)).

2.5

Framsteg inom teknik och kommunikation har drivit på integrationen av digital teknik i alla affärsområden, vilket i grunden förändrat de sätt på vilka företag verkar och levererar värde till kunderna. Detta är en unik möjlighet för EU:s gruvsektor – gruvföretag som utnyttjar digitala verktyg kan nå nya prestandanivåer i hela värdekedjan, med långvariga positiva effekter på de socioekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna.

2.6

Digitaliseringen av EU:s råvarusektor är en unik möjlighet att öka leveranskedjornas motståndskraft, ta itu med radikalt olika insatsekonomier och främja sektorns operativa, sociala och miljömässiga spetskompetens genom att främja begreppet ”digital gruva”.

3. Allmänna kommentarer

3.1

Med digitalisering av råvaruproduktionen avses användning av informationsteknik för att förbättra insamlingen, organisationen och kommunikationen av uppgifter i syfte att förbättra produktionsanläggningarnas prestanda när det gäller tekniska, miljömässiga och samhälleliga indikatorer.

3.2

Digital teknik utnyttjar all tillgänglig kunskap och möjliggör kontinuerliga förbättringar samt innovationer för viktiga förändringar. En korrekt förståelse av samspelet i alla produktionssteg, inom och mellan värdekedjor och arbetsstyrkor möjliggör bland annat resurseffektiv produktion, kontroll och underhåll av utrustning, övervakning av hälsovillkor och riskförebyggande åtgärder samt katastrofberedskap och katastrofrespons.

3.3

Den digitala omvandlingen identifieras i det prioriterade området ”teknik för produktion av primär- och sekundärråvaror” i det europeiska innovationspartnerskapet om råvaror (COM(2014) 297), i linje med kommissionens meddelande om en ny industristrategi för EU. Råvaror definieras som ett av de viktigaste elementen för att möjliggöra ett globalt konkurrenskraftigt, grönt och digitalt Europa.

3.4

EESK uppskattar Europeiska innovationsrådets och Europeiska institutet för innovation och tekniks uppgift, som handlar om att EU-institutionerna främjar produktion av nya tjänster och produkter. En betydande del av dessa bygger på initiativ som inbegriper råvaror och som också samverkar med andra mål, såsom energi- och rörlighetsomställningen, avancerad tillverkning, säkerhet, livsmedel och hälsa. De rör också och i synnerhet den digitala utvecklingen av tekniska lösningar.

3.5

EESK stöder EU:s forskningsgrupps arbete för att skapa en certifieringsmetod för råvaror. Denna kommer att vara en drivkraft för hållbar utvinning av mineraler och metaller, som behövs för att underbygga Europas övergång till ren energi.

3.6

Att identifiera möjligheter som skapas genom den digitala omvandlingen för EU:s gruvsektor är en viktig del av den inriktning på en digital strategi som EESK rekommenderar. De identifierade möjligheterna bör bedömas med avseende på sitt potentiella värde för organisationer och samhället samt sin genomförbarhet.

3.7 Sociala hänsyn

3.7.1

Den digitala omvandlingen påverkar redan de traditionella rollerna inom gruvarbetskraften, bland annat genom att det växer fram funktioner såsom nya teknikspecialister, dataanalytiker och dataforskare, stordataspecialister, specialister på artificiell intelligens och maskininlärning samt systemingenjörer. Som en följd av detta förväntas rutinmässiga uppgifter som utförs av exempelvis anläggningsoperatörer, förvaltnings- och organisationsanalytiker samt utvinningsarbetare minska (8).

3.7.2

På grund av digitaliseringen av sektorn och dess omvandling måste de anställda genomgå lämplig utbildning för att kunna möta utmaningarna inom industri 4.0 och framtida tekniska förändringar.

3.7.3

Förändringar i arbetskraftens beskaffenhet och sammansättning parallellt med genomförandet av den modell med ”arbete var som helst och när som helst” som möjliggörs av den digitala omvandlingen kommer att få betydande konsekvenser för de traditionella gruvsamhällena i Europa. Detta kräver en proaktiv strategi som bygger på inkluderande social dialog för att hjälpa samhällen att förstå sin underliggande kapacitet och stödja omställningen av deras ekonomier till nya områden.

3.7.4

EESK anser att kommissionen, mot bakgrund av de utmaningar som digitaliseringen av gruvsektorn innebär och de hot mot sektorn som orsakas av covid-19, bör stödja de nuvarande kraven från arbetsmarknadens parter inom gruvsektorn på europeisk nivå genom den befintliga branschvisa sociala dialogen inom utvinningsindustrin.

3.7.5

3.7.6

EESK anser därför att det är nödvändigt att kommissionen, tillsammans med arbetsmarknadens parter i den branschvisa dialogkommittén, så snart som möjligt på europeisk och nationell nivå inrättar ett nätverk av branschvisa råd för kompetens och sysselsättning inom utvinningsindustrin.

4. Banbrytande koncept och lösningar för hållbar prospektering, utvinning och/eller bearbetning

—

Banbrytande koncept och lösningar för att prospektera, utvinna och återvinna mineralråvaror är nödvändiga för att stärka Europas ställning på den globala arenan. Nya strategier och ny teknik förväntas underlätta Europas tillgång till hållbart producerade råvaror och samtidigt öka samhällets förtroende för rena och säkra utvinnings- och bearbetningsmetoder.

—

Kunskapen om geologiska resurser, mineralfyndigheter och hur de utnyttjas är disparat och varierande, och komplexiteten vad gäller materialkretslopp, politik, marknadstrender, tekniska trender, miljöfrågor och samhällspåverkan gör att det krävs en kombination av många expertområden för att fördelarna med digitaliseringen ska kunna utnyttjas.

4.1 Metoder och verktyg för mineralinformation

4.1.1 Upprättande av en europeisk informationscentral för geovetenskap

4.1.1.1

Tillgång och tillträde till samt återvinning av mineraler, metaller, energi och andra underjordiska resurser är mer än någonsin en avgörande fråga i det moderna samhället. Europaparlamentet och kommissionen behöver tillgång till relevanta uppgifter om underjordiska områden. Tillgången behövs också för flera EU-initiativ inom olika politikområden, t.ex. råvaruinitiativet (9), grundvattendirektivet (10) och direktivet om avskiljning och lagring av koldioxid (11).

4.1.1.2

Kommissionens gemensamma forskningscentrum håller för närvarande på att utveckla ett informationssystem för råvaror som omfattar ekonomiska, socioekonomiska och miljömässiga dimensioner – RMIS 2.0 (12). Den information som tillhandahålls är dock ofullständig och täcker inte alla EU:s 27 medlemsstater på samma detaljnivå.

4.1.1.3

I dag är uppgifterna endast delvis tillgängliga och oftast inte harmoniserade och därför inte jämförbara mellan länder. Uppgiftsformaten behöver standardiseras och algoritmer som kan fungera som en brygga mellan olika uppgiftssystem behöver utvecklas.

4.1.1.4

EESK anser att det är av yttersta vikt att en omfattande nätstruktur för mineralinformation med hjälp av harmoniserade tillförlitliga uppgifter integreras i det gemensamma forskningscentrumets informationssystem för råvaror. Detta skulle ge kommissionen och medlemsstaterna tillgång till information och kunskap för att stödja en hållbar användning av EU:s underjordiska resurser i syfte att hantera Europas utmaningar.

4.1.1.5

EESK uppmanar eftertryckligen alla EU-medlemsstater att samla in och dela data om råvaruinformation för att regelbundet mata in dem i det gemensamma forskningscentrumets informationssystem för råvaror. För att förhindra missvisande uppgifter och felaktigheter anser EESK att de uppgifter som lämnas till det gemensamma forskningscentrumet bör granskas med avseende på korrekthet innan de förs in i informationssystemet. Det gemensamma forskningscentrumet bör finansieras för att underhålla och regelbundet uppdatera informationssystemet.

4.1.2 Processimulering

4.1.2.1

Både utsläpp, återvinning och skydd av vattenresurser osv. kan simuleras. Simuleringarna kan omfatta flera parallella simuleringar med hjälp av olika antaganden om gränsförhållanden och utgångspunkter för att ge sannolikhetsuppskattningar av olika resultat som kan användas för kontroll och för att stödja beslutsfattande.

4.1.2.2

Utvecklingen av beräkningsteknik för processimulering och tillgången till stordata (mycket stora datauppsättningar med en förmåga att samla in, bevara, hantera och bearbeta data inom en acceptabel tid som vanliga programvaruverktyg saknar) har ökat precisionen i simuleringar av orsakssamband mellan kontrollerade indata och motsvarande utdata. Processimuleringar kan visa sig särskilt relevanta i miljö- och säkerhetsbedömningar och skulle kunna underlätta transparens och dialog i tillståndsprocesser.

4.1.3 Fjärranalys

4.1.3.1

Användningen av fjärravlästa data som gjorts tillgängliga genom till exempel Copernicusprogrammet, som omfattar rumslig dataanalys och integrering med programvara för geografiska informationssystem (GIS), kan ge värdefulla bidrag till avancerade simuleringar och skapandet av ”digitala tvillingar”, som möjliggör snabba reaktioner på förändringar och tillförlitligt beslutsfattande. Kombinationen av fjärravlästa data och fältdata som samlas in av sensorer och drönare blir allt vanligare inom gruvsektorn. Land- och undervattensundersökningar med hjälp av drönare för uppskattning av lager och avfallsdumpar görs rutinmässigt i många gruvverksamheter.

4.1.3.2

Integreringen av fjärravlästa data och fältdata (från lokala sensorer) i GIS-programvara kan användas för att övervaka grundvattennivåer, rörelser i landmassan, ytvattenföroreningar och många andra miljödata i realtid. Om dessa data offentliggörs och skyddas mot manipulation (t.ex. med hjälp av sådan teknik som blockkedjor) skulle de kunna öka förtroendet för gruvsektorn och underlätta dialog med berörda parter. De sedan länge etablerade metoderna för hantering av data och information i utvecklade länder med en stark gruvsektor, t.ex. i Kanada och Sydafrika, skulle kunna övervägas och tjäna som exempel.

4.1.4 Virtuell verklighet

4.1.4.1

Virtuell verklighet börjar användas rutinmässigt av många företag i tolkningen av 3D-modeller av deras gruvor. Vad som kan bli ännu viktigare i framtiden är förstärkt verklighet, som gör att geologer eller ingenjörer på plats i en gruva kan använda en apparat för där modellen läggs ovanpå det som de ser av geologin eller själva gruvan. Detta är ett avancerat och kraftfullt sätt att validera modeller och kontrollera hur utvecklingen av en gruva framskrider.

4.1.4.2

Virtuell verklighet används i allt större utsträckning av universitet och utbildningscentrum för att studenter och praktikanter ska få uppleva ”verkliga” gruvmiljöer. En av de främsta fördelarna med tekniken är möjligheten att genomföra simuleringar i utbildningssyfte för att underlätta inlärningen av praktiska kunskaper på sådana områden som insatser vid olyckor.

5. Den ”smarta gruvan”

—	Digitalisering är en katalysator som bidrar till att göra gruvdriften ”smartare” genom att utnyttja digitala verktyg och processer som förser verksamheten med instrument och gör den sammankopplad och intelligent.

—	Genom digital omvandling kommer gruvorna att utformas på ett annat sätt för automatisering, med metoder som är skräddarsydda för fyndigheterna och minskade variationer i utförandet på grund av automatiseringen.

—

Den digitala omvandlingen kommer att bidra till att reducera dödsfallen och skadorna från gruvmiljöer till noll. Den kan komma att leda till en avgörande förändring av kapitalintensiteten och driftskostnaderna, ge tillgång till resurser från fyndigheter som tidigare inte kunnat utvinnas och generera ett mindre miljöavtryck genom selektiv gruvdrift.

5.1 Förutsägelser för smart gruvdrift

5.1.1

Med förutsägelser menas bland annat prognoser för miljöparametrar i de omgivningar där gruvarbetare arbetar, med särskild tonvikt på risker. Effektiva prognossystem som redan används av gruvindustrin inkluderar förebyggande underhåll, för att prioritera förebyggande åtgärder framför reparationer, genom att samla in uppgifter om maskinanvändning och processparametrar.

5.1.2

Prognoser kan spela en viktig roll för gruvdriftens säkerhet. Insamling och integrering av fältdata och utrustningsdata kan ge en korrekt bild av verksamhetens miljö för granskning med processanalysverktyg. Detta skulle innebära en relevant förbättring av arbetsvillkoren, särskilt i underjordiska gruvor. EESK anser att digitaliseringen på ett effektivt sätt kan bidra till gruvdriftens säkerhet och att en smart gruva bör inbegripa prognossystem.

5.2 Sakernas internet

5.2.1

Utvecklingen av standarder och byggstenar för en plattform för ett industriellt sakernas internet för gruvindustrin skulle kunna stärka förbindelsen mellan it-system och fysiska system i EU:s gruvor, i syfte att förbättra beslutsprocesserna.

5.2.2

Plattformen för ett industriellt sakernas internet bör behandla hälso- och säkerhetsaspekter, miljöprestanda, resurseffektivitet och realtidssamordning av verksamheten. Utformningen och främjandet av en EU-plattform för ett industriellt sakernas internet för gruvsektorn bör prioriteras.

5.2.3

För att undvika it-säkerhetsrisker föreslår EESK att byggstenarna i plattformen utformas för lokala sakernas intranät, som är kopplade antingen genom fysisk dataöverföring eller genom säkra brandväggar till internet.

5.3 Blockkedjeteknik Transparens i leveranskedjorna

5.3.1

Blockkedjor är en innovativ lösning som förhindrar datamanipulation. Att använda blockkedjor i leveranskedjorna för mineralråvaror kan förbättra öppenheten och spårbarheten i leveranskedjorna samt minska de administrativa kostnaderna. EESK påpekar att blockkedjeteknik underlättar efterlevnaden av EU:s förordning om ansvarsfull anskaffning av mineral (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 av den 17 maj 2017 (13)).

5.3.2

Andra tillämpningar av blockkedjeteknik omfattar insamling och spridning av miljödata. Genom att öka förtroendet för uppgifterna kan blockkedjorna underlätta det utåtriktade arbetet och engagemanget i gruvsamhällenas närhet.

5.4 5G-nätverk och molntjänster

5.4.1

Molnlagring av rådata håller snabbt på att bli opraktiskt (och är i själva verket onödigt) i takt med att datavolymen ökar till terabyte och ännu mer. I dag begränsar hastigheten på dataöverföringen dess användbarhet. Upprättandet av 5G-nät kommer dock att ändra detta genom att möjliggöra snabb överföring, bearbetning och kostnadseffektiv lagring och hämtning av stordata.

5.4.2

Användning av molnlagring innebär en allvarlig risk: om ett gruvföretag använder en kommersiell molnlagringstjänst är säkerhetsnivån helt och hållet beroende av företagets förtroende för tjänsteleverantören. Många leverantörer använder molnservrar utanför EU, vilket kan äventyra systemsäkerheten. EESK anser att antagandet av 5G i EU bör åtföljas av incitament för att utöka utbudet av EU-baserade molnleverantörer.

5.5 It-säkerhet

5.5.1

EESK stöder strikt tillämpade system där man ser till att känsliga uppgifter stannar inom säkerhetsgränserna. It-säkerheten kan förbättras avsevärt genom att gruvsystemen inte ansluts till internet. All smarta teknik kan användas i den ”smarta gruvan” – inklusive ett sakernas intranät – men inte göras tillgängliga utifrån. Allt som måste anslutas till huvudkontoret eller omvärlden bör överföras säkert från gruvnätverket till en separat server som är ansluten till världen utanför.

5.6 Artificiell intelligens

5.6.1

Artificiell intelligens omfattar en rad olika teknikformer, däribland så kallade djupinlärningssystem. Hittills finns en nischad tillämpning av artificiell intelligens inom sådana områden som bildbehandling (t.ex. för mineralprospektering) och neurala nätverkssystem för mineralidentifiering och klassificering. Andra praktiska tillämpningar i gruvsektorn är analyser och algoritmer för maskininlärning som används i processimuleringar och prognossystem.

5.7 Integrerad automatisering

5.7.1

Tekniken för förarlösa fordon utvecklas snabbt av aktörer som inte har någon koppling till gruvbranschen (såsom Tesla och Google). Eftersom gruvor är kontrollerade miljöer kan tekniken ändå snabbt börja användas i gruvor när nya funktioner introduceras. Andra former av automatisering kan också införas snabbt, men oftast i form av fjärr- och människostyrda (och datorstödda) funktioner snarare än helt autonoma sådana. På grund av ansvarshänsyn (och eventuella bestämmelser) är det tveksamt om en fullständig automatisering av alla gruvprocesser kommer att vara ekonomiskt bärkraftig på kort eller medellång sikt.

6. Uppbyggnad av hållbara och ansvarsfulla strategiska partnerskap med tredjeländer

—	EU:s kriticitetsbedömning visar att en större diversifiering av importen av råvaror av avgörande betydelse från tredjeländer har stor betydelse.

—	Det finns ett behov av förbättrad strategisk ekonomisk diplomati på EU-nivå för att diversifiera tillgången till resurser på grundval av hållbara råvarukällor.

6.1 Forskning och innovation

6.1.1

EU:s ramprogram för forskning och innovation främjar redan internationellt samarbete med tredjeländer i inbjudningar att lämna in förslag som är kopplade till mineralråvaror. En mer normativ strategi för ytterligare samarbete med resursrika och tekniskt avancerade länder (såsom Australien, Kanada, Japan, Sydafrika och Förenta staterna) om den digitala omvandlingen av gruvdrift är dock avgörande för att bygga upp förbindelser som skulle gynna EU:s ekonomiska diplomati. EESK rekommenderar att en sådan normativ strategi antas i det kommande ramprogrammet Horisont.

6.1.2

Utbildning bör också användas som ett instrument för att stödja EU:s ekonomiska diplomati i råmaterialfrågor. Internationellt erkända utbildningsprogram som utarbetats i Europa och som innehåller banbrytande och innovativ utbildning inriktad på ämnen som rör digitalisering av gruvor skulle kunna bli ett ändamålsenligt instrument för EU:s ekonomiska diplomati.

7. Nya områden

7.1 Återvinning av metaller och mineraler från tillgångar i havet

7.1.1

Det finns mycket forskning om tekniska lösningar för utvinning och bearbetning av mineraler och metaller från resurser i havet, inklusive saltlake från havsvatten, och/eller från havsbottnen. EESK anser att utvinningen av mineraler och metaller från havet bör genomgå en strikt bedömning med avseende på sin miljöpåverkan.

7.2 Utnyttjande av rymdens resurser

7.2.1

Europeiska rymdorganisationen planerar att senast 2025 påbörja utvinning av resurser som kan främja månvistelser och forskning. Potentiella månresurser omfattar bearbetningsbara material såsom flyktiga ämnen och mineraler (för konstruktion, strålning och mikrometeoroidskydd) samt geologiska strukturer såsom lavarör, som tillsammans skulle kunna göra det möjligt att bo på månen.

7.2.2

Gruvdrift i rymden väcker rättsliga frågor som det för närvarande inte finns några tydliga svar på, eftersom den knappa internationella lagstiftningen om verksamhet i yttre rymden släpar efter jämfört med de tekniska framsteg som driver på rymdindustrin. EESK anser att EU bör fylla denna lucka och inta en ledande roll när det gäller att fastställa ett stabilt och internationellt accepterat regelverk som säkerställer ett rättvist, säkert, ansvarsfullt och hållbart utnyttjande av rymden.

8. Efter covid-19-krisen

8.1

Den globala covid-19-pandemin belyser vikten av en digital omvandling. I dessa tider av ökad instabilitet och oförutsägbarhet har gruvdriften i hela världen varit tvungen att hantera hotet om totala nedstängningar eller minskad arbetskraft, en risk som fortsätter att öka i takt med att coronaviruset sprids.

8.2

EESK anser att kommissionen, med tanke på de utmaningar som digitaliseringen innebär och de hot mot mineralråvaruindustrin som orsakas av covid-19-pandemin, bör främja övergripande dialog mellan arbetsmarknadens parter genom den mekanism för branschvis dialog mellan arbetsmarknadens parter som redan finns (inom utvinningsindustrin).

8.3

En fråga som kommer att vara viktig framöver är hur gruvföretagen använder och engagerar sig i digital teknik – en fråga som har kommit att sammanflätas med hur många företag som behöver hantera pandemin. Hela arbetsstyrkor tvingas arbeta digitalt och ta del av ny teknik, samtidigt som beslut om social distansering innebär att fjärrövervakning av verksamheter är mer nödvändig än någonsin.

8.4

EU och medlemsstaterna måste aktivt stödja den digitala omvandlingen av EU:s gruvsektor. Detta är ett avgörande steg för att öka motståndskraften inom EU:s industri och värdekedjan för råvaror. Gruvor som använder digital teknik, inklusive integrerad automatisering, kognitiva nätverk och användning av realtidsanalyser, är mer effektiva, rena och säkra. I ”smarta gruvor” är det lättare att uppnå minskade miljöavtryck och säkrare miljöer, och detta är avgörande för företag som vill erhålla social acceptans i Europa.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Jordbruksmineraler (t.ex. kaliumkarbonat) och energimineraler (t.ex. uran och kol) ingår inte i denna bedömning.

(2) Mer information finns i Eunomia, 2015. Study on the Competitiveness of the EU Primary and Secondary Mineral Raw Materials Sectors (finns på http://www.euromines.org/files/news/ec-report-study-competitiveness-eu-primary-and-secondary-mineral-raw-materials-sectors/study-competitiveness-eu-primary-and-secondary-mrms-april2015.pdf) och 2018 EU Raw Materials Scoreboard, offentliggjord av kommissionen (finns på https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/117c8d9b-e3d3-11e8-b690-01aa75ed71a1).

(3) COM(2017) 490 final.

(4) COM(2020) 474.

(5) Primära råvaror avser material (mineraler/metaller) som utvinns ur marken och bearbetas. Sekundära råvaror avser material som erhålls genom återvinningsprocesser.

(6) Gruvindustrin har dock stöd av gruvsamhällen och gruvregioner runtom i Europa.

(7) Mer information om råvarors mervärde och arbetstillfällen finns i ”Raw materials scoreboard 2018” (finns på LÄNK).

(8) McKinsey Global Institute, 2018. Skill Shift, Automation and the Future of the Workforce. Discussion Paper. McKinsey Global Institute, McKinsey & Company, 2018. https://www.mckinsey.com/featured-insights/future-of-work/skill-shift-automation-and-the-future-of-the-workforce (åtkomst den 3 juni 2019).

(9) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Råvaruinitiativet: att uppfylla våra kritiska behov av tillväxt och arbetstillfällen i Europa {SEK(2008) 2741}/KOM(2008) 699 slutlig.

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/118/EG av den 12 december 2006 om skydd för grundvatten mot föroreningar och försämring (EUT L 372, 27.12.2006, s. 19).

(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och 2008/1/EG samt förordning (EG) nr 1013/2006 (EUT L 140, 5.6.2009, s. 114).

(12) Se https://rmis.jrc.ec.europa.eu/.

(13) EUT L 130, 19.5.2017, s. 1.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/44

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Mot ett strukturerat ungdomsengagemang för klimat och hållbarhet i EU:s beslutsprocess

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/07)

Föredragande:

Cillian LOHAN (IE–III)

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	8.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/0/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Den generationsöverskridande aspekten på politik och genomförandemekanismer på området klimat och hållbar utveckling måste återspeglas i ett starkt och meningsfullt ungdomsengagemang på alla stadier i EU:s beslutsprocesser, från utarbetandet av lagstiftningsförslag och initiativ till genomförande, övervakning och uppföljning.

1.2

Om målen för hållbar utveckling ska kunna genomföras genom den europeiska gröna given krävs ett nytt angreppssätt, med en mer inkluderande modell för flerpartsstyre som går långt utöver ad hoc-möten och samråd och där ungdomars engagemang står i centrum.

1.3

EESK föreslår att kommittén, i samarbete med kommissionen och Europaparlamentet, ska stå värd för rundabordssamtal om klimat och hållbarhet för ungdomar.

1.4

Kommittén föreslår också att en ungdomsdelegat ska inkluderas i EU:s officiella delegation till partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (COP). Dessutom föreslår EESK att en ungdomsdelegat ska ingå som en extra medlem i den EESK-delegation som har observatörsstatus vid sådana evenemang.

1.5

Genom att lyssna på ungdomsrepresentanter på ett proaktivt sätt och genom att fortsätta att bjuda in dem som talare vid EESK:s evenemang kommer EESK att arbeta för att stärka ungdomars och ungdomsorganisationers röster och på ett välavvägt sätt inkludera deras synpunkter i yttranden som rör klimat och hållbarhet. Kommittén kommer också att begära att ungdomsrepresentanter får samma möjligheter att höras i de andra EU-institutionerna, till exempel Europaparlamentet.

2. Inledning

2.1

Antagandet av Agenda 2030 för hållbar utveckling och de 17 målen för hållbar utveckling (1) utgör en vändpunkt för det internationella samfundets arbete med globala frågor, genom att på ett integrerat sätt sammanföra ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensioner. Agenda 2030 är ett projekt som ställer människan i centrum och vars utformning bygger på att ingen ska lämnas på efterkälken, och rättvisa mellan generationerna är ett begrepp som är intimt förknippat med hållbarhet. De yngre generationerna bör inte ensamma tvingas hantera konsekvenserna av ohållbar politik som de själva inte har utformat.

2.2

Världen står i dag inför ett klimatnödläge. Regeringarnas svar på klimatkrisen har hittills varit otillräckligt, och världen är inte på rätt väg för att uppnå målen i Parisavtalet eller målen för hållbar utveckling. Det civila samhället har kraftfullt efterlyst mer ambitiösa och omgående klimatåtgärder. Det mest dramatiska uttrycket för detta är ungdomsklimatstrejkerna.

2.3

Första halvåret 2020 har präglats av den globala covid-19-pandemin. Åtgärder i en aldrig tidigare skådad skala har satts in för att bekämpa viruset, och dessa kommer att få en varaktig inverkan på de ekonomiska prognoserna på kort och medellång sikt. Utformningen av de finansiella åtgärdspaketen kan inte ignoreras. När dagens ungdomar träder in på arbetsmarknaden kommer de fortsatt att känna av de ekonomiska konsekvenserna av covid-19. Dessutom kommer covid-19 även att fortsätta att påverka deras psykiska hälsa, utbildning och allmänna samhällsdeltagande. I detta sammanhang är det ännu viktigare att man tillämpar principerna om hållbar utveckling, som handlar om att balansera ekonomiska, samhälleliga och miljömässiga behov.

2.4

Det finansiella stöd som utlovats för den ekonomiska återhämtningen kommer att bli till en belastning för framtida generationer. Resurser och möjligheter bör fördelas mellan generationerna på ett rättvist sätt. Det stöd som ges till olika sektorer i planer för perioden efter covid-19 bör utformas på ett sätt som tar hänsyn till ungdomars klimatkrav och deras rätt till en hälsosammare och mer hållbar framtid.

2.5

EU:s återhämtningsplan (2), som presenterats av kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, återspeglar behovet av att säkerställa att den ekonomiska återhämtningen bygger på principerna i EU:s gröna giv och ger resultat för både klimatet och hållbarheten. Återhämtningsplanen har potential att bli ett stimulanspaket som leder till grundläggande förändringar.

2.6

David Boyd, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och miljö, uppmanade i mitten av april länder att inte använda covid-19-pandemin som en ursäkt för att försvaga miljöskyddet och miljötillsynen. Hans uttalande gjordes efter att flera regeringar meddelat att de planerar att sänka miljöstandarderna eller minska omfattningen på andra relaterade åtgärder såsom övervakning och tillsyn i fråga om miljökrav (3).

2.7

Med tanke på den globala miljökrisen, som var ett faktum redan före covid-19, är dessa åtgärder både irrationella och oansvariga och äventyrar sårbara och marginaliserade personers rättigheter. Sådana politiska beslut kommer sannolikt att påskynda miljöförstöringen och inverka negativt på många olika mänskliga rättigheter, inbegripet rätten till liv, hälsa, vatten, kultur och livsmedel samt rätten att leva i en hälsosam miljö. Covid-19 har visat hur viktigt det är att ha en säker, ren och hållbar naturlig miljö.

2.8

Eftersom målen för hållbar utveckling nu ska genomföras genom den europeiska gröna given bör detta i princip öppna debatten om ett paradigmskifte i riktning mot en mer deltagarbaserad modell för flerpartsstyre på området hållbar utveckling. Unga människor bör delta i denna nya styrningsmodell och ges möjlighet att delta i beslutsfattandet på EU-nivå på ett strukturerat och formaliserat sätt som omfattar mer än enbart samråd och ad hoc-möten.

2.9

Ungdomsorganisationer spelar en viktig roll i detta sammanhang, eftersom de representerar miljontals unga människors intressen, i Europa och resten av världen, genom sina breda nätverk. De är viktiga aktörer för att säkerställa att ungdomar inte bara är närvarande i institutioner utan också kan bidra till beslutsprocessen på ett meningsfullt sätt.

2.10

Ungdomsorganisationer kan också spela många andra roller. Ungdomsarbete och icke-formellt lärande har en positiv inverkan på hållbar utveckling, eftersom de syftar till att ge ungdomar en känsla av egenmakt som gör att de aktivt bidrar till vårt samhälle. Ungdomsorganisationer kan också hjälpa ungdomar att göra sin röst hörd, så att de gemensamt kan verka för hållbar utveckling på lokal, nationell, regional och global nivå och se till att regeringar och institutioner uppfyller sina åtaganden.

2.11

Högkvalitativa mekanismer för ungdomars deltagande och representation gör det möjligt att inrätta ett partnerskap mellan beslutsfattare, ungdomar och ungdomsorganisationer för att utforma beslut som påverkar ungdomars liv. Det är viktigt att ta tillfället i akt att även säkerställa stabiliteten och motståndskraften hos våra demokratier, som är beroende av att alla samhällsgrupper deltar i beslutsprocesser.

2.12

All politik måste utformas på ett sätt som tar hänsyn till konsekvenserna för dagens och morgondagens ungdomar och deras perspektiv. Ungdomars roll är särskilt viktig när det gäller sociala aspekter och framtidssäkring av politiken, för allt ifrån investeringar i klimatförändringar till livsmedelspolitiken från jord till bord.

2.13

I detta yttrande undersöks möjligheterna till ett formellt samarbete med ungdomar på institutionell nivå. Byggstenar tillhandahålls för en ny, strukturerad strategi för ungdomsengagemang på EU-nivå. Yttrandet innehåller också förslag på hur EESK bättre kan integrera ungdomar i sina arbetsprocesser, så att de får en chans att framföra sitt budskap och så att EESK:s budskap i sin tur kan bli mer rättvist för alla generationer.

3. Kopplingen mellan klimatförändringarna och behovet av ungdomsengagemang

3.1

Unga har rätt att göra sin röst hörd i frågor som rör dem. I FN:s agenda 2030 för hållbar utveckling, där ungdomar kallas ”kritiska förändringsagenter”, slås det fast att de har rätt att delta, i enlighet med målen för hållbar utveckling.

3.2

Ingen annan fråga har mobiliserat fler ungdomar över hela världen på senare år än klimatförändringarna. Unga i åldern 15–24 år utgör 16 % av världens befolkning och kommer att uppgå till 1,3 miljarder människor 2030. De miljö- och klimatbeslut som fattas av dagens politiker kommer att ha en inverkan på kommande generationer. Denna princip brukar kallas ”rättvisa mellan generationerna”.

3.3

Ungdomar har den energi, kreativitet och motivation som krävs för att utmana dagens ohållbara modeller. Samhällsförändringar som leds av ungdomar överskrider gränserna mellan generationer, kulturer och länder. Ungdomar är mindre bundna av ideologiska och institutionella strukturer och har visat att de kan tänka på nya sätt och ta fram innovativa lösningar för samhället som helhet.

3.4

Eftersom klimatförändringarna hotar våra grundläggande behov, som tak över huvudet, livsmedel och vatten, betraktas de som det största globala hotet mot människors hälsa under 2000-talet. Barn och ungdomar är några av de mest utsatta när det gäller klimatförändringarnas effekter, och Världshälsoorganisationen uppskattar att mer än 80 % av de sjukdomar, skador och dödsfall som orsakas av klimatförändringarna kommer att drabba barn. Barn är också mer sårbara när det gäller klimatförändringarnas indirekta effekter, såsom livsmedelsbrist, konflikter mellan olika grupper, ekonomiska störningar och migration. Covid-19-pandemin har också visat tydligt att barn, på grund av sitt beroende av andra, är en extra sårbar grupp.

3.5

Klimatförändringarna har också psykosociala konsekvenser, inte bara för dem som själva upplever deras effekter på ett direkt sätt. Även vetskapen om andras upplevelser och medvetenheten om framtida hot får följder. Det finns tydliga belägg för att klimatförändringarna orsakar omfattande känslomässiga reaktioner, även i höginkomstländer som ännu inte drabbats av deras direkta effekter. Undersökningar har visat att många ungdomar upplever rädsla, sorg, ilska och maktlöshet.

3.6

Dessutom förstör klimatkrisen våra ekonomiska och sociala stödstrukturer. Ungdomar tvingas hantera allvarliga ekonomiska, sociala, kulturella, politiska och miljömässiga problem som ärvts från tidigare generationer. De påverkas också i oproportionerligt stor utsträckning av ekonomiska kriser och påföljande åtstramningsåtgärder. De mest missgynnade ungdomarna upplever otrygghet och långvarig fattigdom. De upplever också andra hinder, såsom svåra levnadsvillkor och svårigheter att få ett jobb på grund av sin socioekonomiska bakgrund, sexuella läggning, könsidentitet och könsuttryck, etnicitet eller ras, migrationsstatus, funktionsnedsättning med mera.

4. Lärdomar från befintliga strukturer och processer

4.1

Under de senaste 18 månaderna har vi sett barn och ungdomar från hela världen protestera och kräva förändring. Vissa inspireras av välkända aktivister på global eller nationell nivå, andra inspireras av varandra och några kan inte längre tolerera det fortsatta stödet för ett samhälle som strävar efter tillväxt till varje pris eller användning av offentliga medel för att stödja ohållbara metoder, till exempel subventioner till fossila bränslen och andra skadliga subventioner. Sedan rörelsen Skolstrejk för klimatet såg dagens ljus i augusti 2018 har 13 miljoner personer i 228 länder deltagit i klimatstrejker (4).

Ungdomsengagemang på nationell nivå

4.2

Vissa EU-länder har sedan dess inrättat mekanismer för att inkludera ungdomsrepresentanter i beslutsfattandet på klimatområdet. Det danska ungdomsklimatrådet (Ungeklimarådet) är en oberoende, ungdomsledd organisation som fungerar som rådgivare till klimatministern. Rådet samlar in synpunkter från ungdomar över hela landet och lämnar konkreta politiska förslag till ministern. Förslagen beaktas i de politiska processerna och ger på så sätt ungdomar en möjlighet att direkt påverka klimatpolitikens utformning. Det finns också lokala ungdomsklimatråd i vissa städer i Danmark (5).

4.3

Många unga entreprenörer tar hänsyn till sin verksamhets ekologiska och sociala aspekter från första början. Affärsmetoder som syftar till att minska miljöpåverkan bör stödjas på nationell nivå, till exempel genom skattebefrielser, och uppmuntras som positiva trender som mobiliserar unga entreprenörers energi för att skapa hållbara affärsmodeller.

4.4

Initiativ som de gröna studentparlamenten i Ungern, som lägger fram förslag om miljöfrågor för stadsförvaltningar, är viktiga eftersom de inte bara utbildar utan även ger skolor en möjlighet att stärka kopplingarna till städernas invånare och mellan skolor och föräldrar.

Ungdomsengagemang på europeisk nivå

4.5

EU:s ungdomsdialog är en deltagarbaserad process på EU-nivå där ungdomar ges möjlighet att samarbeta med beslutsfattare i ett visst ämne genom att lägga fram sina idéer och förslag om ungdomspolitiska frågor i EU. Dialogen stöder genomförandet av EU:s ungdomsstrategi för perioden 2019–2027 och är organiserad i en arbetscykel på 18 månader.

4.6

Europarådets råd för ungdomsfrågor är den icke-statliga partnern i den samförvaltningsstruktur som fastställer standarder och arbetsprioriteringar för Europarådets ungdomssektor och lämnar rekommendationer för framtida prioriteringar, program och budgetar. Det består av 30 företrädare från icke-statliga ungdomsorganisationer och nätverk i Europa och har som huvuduppgift är att ge ministerkommittén råd i alla frågor som rör ungdomar. Det verkar för samförvaltning i beslutsprocesser på alla nivåer som god praxis för ungdomars deltagande, demokrati och inkludering.

Ungdomsengagemang på FN-nivå

4.7

På FN-nivå finns gruppen UN MGCY (Major Group for Children and Youth), som bemyndigats av FN:s generalförsamling att fungera som en officiell, formell och egenorganiserad mekanism för ungdomars meningsfulla deltagande i FN. UN MGCY har arbets- och samordningsstrukturer som ansvarar för olika aspekter av gruppens arbete samt flera formella befattningar.

4.8

När det gäller klimatförändringar är Youngo den officiella ungdomssektionen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC). Youngo består av organisationer och individer som identifierar sig som unga. Det är inte en organisation utan snarare en enhetlig, öppen, formell mekanism som låter grupper och enskilda personer bidra till UNFCCC:s processer på ett frekvent, formaliserat, demokratiskt och inkluderande sätt.

4.9

Vid klimattoppmötet för ungdomar, som hölls i New York den 21 september, konstaterades att det behövs ett större ungdomsdeltagande. Sedan toppmötet har över 50 länder ställt sig bakom Kwon-Gesh-åtagandet, genom vilket ungdomar uppmanas att hålla sina regeringar och ledare ansvariga.

4.10

FN:s ungdomsstrategi 2030 syftar till att tillgodose ungdomars behov, öka deras handlingskraft och främja deras rättigheter samt säkerställa deras engagemang och deltagande i genomförandet, översynen och uppföljningen av Agenda 2030 för hållbar utveckling liksom av andra relevanta globala agendor och ramar.

Lärdomar från andra plattformar

4.11

Den flerpartsplattform för målen för hållbar utveckling som inrättades av kommissionen 2017, och som EESK deltog aktivt i, hade en viktig roll. Där fanns emellertid också mycket utrymme för förbättringar i fråga om finansieringen av arbetet, mötesfrekvensen, egenansvaret för fastställandet av agendan, möjligheter till utvidgad debatt och ökat engagemang hos medlemmarna samt underlättande av mer regelbundna, transparenta och tillgängliga offentliga samråd.

4.12

Den europeiska plattformen för berörda aktörer inom den cirkulära ekonomin, som drivs gemensamt av EESK och kommissionen, är en plats där en bred grupp intressenter kan utbyta god praxis och idéer och skapa värdefulla nätverk. De berörda aktörernas egenansvar för plattformen är den viktigaste skillnaden jämfört med flerpartsplattformen för målen för hållbar utveckling, och är en god praxis som bör följas vid inrättandet av andra strukturerade mekanismer för ökat engagemang.

5. En vision om ett meningsfullt ungdomsengagemang

Principer

5.1

Det står klart att ungdomsorganisationer inte är ute efter att skapa nya engagemangsmekanismer för processer som de överhuvudtaget inte ser som meningsfulla. Klimatkrisen har djupare rötter, och om man ska kunna föreslå lösningar på den måste man ställa grundläggande frågor om vilket samhälle vi vill ha i framtiden och vilket slags ekonomi vi vill skapa för att upprätthålla vårt klimatneutrala samhälle. ”Om målet är att ändra det underliggande systemet, inte klimatet, kan det bli nödvändigt att göra mer än att bara utbilda ungdomar om klimatförändringar och uppmuntra ungdomsaktivism. I stället kan det vara dags att erkänna de många aspekterna, formerna, utrymmena och uttrycken för ungdomars missnöje” (6). Därför bör ungdomsengagemang underlättas även när det gäller övergripande frågor som är nära kopplade till en ändamålsenlig klimatpolitik, till exempel monetära frågor.

5.2

För att engagemanget ska vara meningsfullt bör ungdomar inkluderas i hela den institutionella processen, det vill säga förberedelser, genomförande, uppföljning och utvärdering av initiativ och politiska processer. Många samrådskanaler har redan en fast ram och leder till maktobalanser. Det är viktigt att unga människor har makten över sitt eget engagemang och kan utforma agendan tillsammans med institutionella aktörer.

5.3

Som utgångspunkt skulle det vara fördelaktigt att identifiera hinder för ungdomars deltagande. Dessa kan vara av rättslig eller administrativ natur eller bero på bristande medvetenhet eller bristande tillgång till information om mekanismer för ungdomars deltagande och representation. Man bör också ta itu med de sociala, ekonomiska och kulturella hinder som står i vägen för ungdomars deltagande. Den roll som informella sociala och kulturella konversationer och informationsutbyten spelar bör inte underskattas, till exempel inom kamratgrupper eller inom familjer. Det bör stå helt klart att deltagandet är öppet för alla.

5.4

Självklart krävs det resurser om man ska kunna ge stöd för att utveckla nödvändiga kunskaper och färdigheter och säkerställa lika möjligheter till meningsfullt deltagande. Ungdomar som deltar i mekanismer för ungdomars deltagande och representation måste också ha tillgång till resurser. Regeringar och relevanta institutioner bör tillhandahålla tillräckliga, strukturella, tillförlitliga och hållbara resurser samt nödvändigt politiskt stöd till ungdomsorganisationer så att de kan engagera sig i mekanismer för ungdomars deltagande och representation.

5.5

Ungdomsklimatrörelsen och aktivisterna inom denna har rätt att göra sina röster hörda i de beslutsprocesser som kommer att påverka deras liv. Detta är också en central del av klimaträttvisans generationsöverskridande aspekt.

5.6

EU måste även i fortsättningen gå i täten för ett innovativt samarbete med olika intressenter. Eftersom EESK är den institution som företräder det civila samhället är kommittén en naturlig plats och partner för ett strukturerat engagemang.

Ett konkret förslag

5.7

På europeisk nivå har EESK upprepade gånger förklarat (7) att det civila samhället måste delta på ett strukturerat sätt. Det civila samhället bör ges ett tydligt mandat för att delta i utvecklingen, genomförandet och övervakningen av politik och strategier som syftar till att uppnå klimatneutralitet. EU har just nu en chans att skapa engagemangsmekanismer via en europeisk klimatpakt. Mekanismen för ungdomsengagemang för klimat och hållbarhet bör vara en del av denna pakt och understödjas av ungdomsorganisationer.

5.8

EU:s beslutsfattare bör skapa ett utrymme för regelbunden och meningsfull dialog med ungdomar om politiska förslag och strategier på området klimat och hållbarhet. Det bör hållas rundabordssamtal om klimat och hållbarhet för ungdomar två gånger om året i Bryssel, under ledning av kommissionens förste verkställande vice ordförande.

5.9

EESK bör stå värd för rundabordssamtalen, tillsammans med kommissionen och Europaparlamentet.

5.10

Ungdomarnas bidrag till rundabordssamtalen bör sammanställas och formellt lämnas till Europaparlamentet och kommissionen, varefter båda dessa institutioner bör lämna ett skriftligt svar där det anges vilka förslag som kan – och inte kan – genomföras och varför. Rundabordssamtalen får inte bli en plats för rena diskussioner som inte leder till några åtgärder. I stället måste de möjliggöra ett meningsfullt engagemang och meningsfulla svar från beslutfattare.

5.11

Utöver kommissionen och Europaparlamentet skulle de relevanta ordförandeskapen också kunna bjudas in. Det skulle ge ungdomar möjlighet till dialog med Europeiska unionens råd. Rundabordssamtalen skulle kunna schemaläggas så att de överensstämmer med ordförandeskapens rotation, så att ungdomar kan få en verklig inverkan på ordförandeskapets agenda.

5.12

För att skapa en kommunikationskanal med ungdomar bör det upprättas en sändlista på temat ”ungdomsdialog om klimat och hållbarhet”. Den bör förvaltas av dem som anordnar rundabordssamtalen, på ett liknande sätt som med FN:s ungdomssektioner. Sändlistan skulle stå öppen för alla unga klimataktörer och underlätta god kommunikation och informationsutbyte mellan gruppens medlemmar och med institutionerna.

5.13

EU:s beslutsfattare bör säkerställa att ungdomsorganisationerna kan delta på ett högkvalitativt sätt i utvecklingen, genomförandet och uppföljningen av olika mekanismer för strukturerat ungdomsengagemang för klimat och hållbarhet inom EU:s beslutsprocesser. Det kommer att bidra till ett engagemang som främjar ungdomars kreativitet och idéer, samtidigt som man ser till att dessa idéer omvandlas till politik.

6. Ett praktiskt genomförande av visionen av alla EU-institutioner

EU-institutionerna

6.1

Dussintals hängivna ungdomsdelegater från hela världen deltar i de årliga klimatkonferenserna. Där ger de rekommendationer, manar på delegater, kontrollerar framsteg, organiserar och deltar i sidoevenemang och bygger upp sina nätverk. Genom att lägga till en ungdomsdelegat i EU:s klimatdelegation till partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar skulle man kunna visa att EU-institutionerna menar allvar när det gäller att samarbeta med ungdomar på ett meningsfullt sätt.

6.2

Århuskonventionen, som EU är part till, bör verkställas fullt ut. Ungdomar och ungdomsorganisationer bör ges möjligheter och tillgång till rättslig prövning inför Europeiska unionens domstol i syfte att skydda deras rätt att få miljöinformation från offentliga myndigheter och rätten att delta i beslutsfattandet på miljöområdet (8).

6.3

Ungdomar och ungdomsorganisationer bör involveras i EU:s fortsatta svar på covid-19-krisen och arbeta för en djupgående förändring i våra sociala, ekonomiska och politiska system, med principerna om hållbar utveckling som ledstjärna. Det måste säkerställas att det åtgärdspaket på över 500 miljarder euro som tillkännagavs i april 2020 genomförs på ett sätt som präglas av hänsyn till dessa principer. Detta är en möjlighet att åtgärda systemiska ojämlikheter och överge ohållbar praxis som bara inträffar en gång per generation.

6.4

Det är viktigt att ungdomsorganisationer får tillgång till kapacitetsbyggande insatser som hjälper dem att hitta rätt väg i rättsliga och administrativa förfaranden. Att tillhandahålla kapacitetsuppbyggnad och politiskt och finansiellt stöd samt underlätta nätverkande och kontakter kommer att öka ungdomars egenmakt och göra det lättare för dem att engagera sig i beslutsprocesser.

EESK

6.5

EESK bör föregå med gott exempel genom att inkludera EU:s ungdomsdelegat med observatörsstatus i sin delegation till partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Ungdomsdelegaten skulle delta i EESK:s bilaterala möten och sidoevenemang. Han eller hon skulle kunna kommunicera om processen och resultaten med ungdomsorganisationer och nätverk, inklusive nätverket för rundabordssamtalen om klimat och hållbarhet för ungdomar. Delegaten skulle också få stöd från EESK:s sekretariat för dessa uppdrag.

6.6

EESK skulle kunna åta sig att samarbeta med en ungdomsrepresentant i samband med alla sina yttranden som rör klimat och hållbarhet. Denna person skulle informera föredraganden om ungdomars åsikter och skulle vid behov uppmanas att inkomma med synpunkter vid utfrågningar, studiegruppsmöten eller sektionssammanträden. Ungdomsrepresentanten skulle kunna väljas ut av EESK:s föredragande på grundval av en rekommendation från organisatörerna för ungdomsdialogen om klimat och hållbarhet. Denna roll kan beskrivas som ett informellt arrangemang som påminner om en skuggföredragande.

6.7

EESK har redan börjat ge ungdomsrepresentanter möjlighet att regelbundet tala vid offentliga evenemang där klimat och hållbarhet tas upp. Under nästa mandatperiod bör denna praxis utvidgas till att omfatta alla offentliga evenemang som rör framtidsinriktade frågor och som skulle gynnas av ungdomars bidrag.

6.8

Det europeiska klimattoppmötet för unga som EESK står värd för tillsammans med Europaparlamentet skulle kunna göras till ett årligt evenemang. Där skulle ungdomar kunna få en chans att göra sina röster hörda, bidra till kapacitetsuppbyggnad och egenmakt för ungdomar och bygga förbindelser mellan EU-institutionerna, vilket är av avgörande betydelse om ungdomar ska kunna delta i EU:s beslutsprocess på ett meningsfullt, strukturerat och varaktigt sätt.

6.9

EESK uppmanar Europaparlamentet att inrätta en formell process för samråd med ungdomsrepresentanter som kan användas när parlamentet utarbetar ståndpunkter om politiska förslag som rör klimat och hållbarhet.

6.10

EESK skulle kunna framtidssäkra sin sammansättning och säkerställa en tillräcklig representation av ungdomsorganisationer vid EESK samt säkerställa att erfarenheter och kunskap delas med medlemsorganisationernas ungdomsavdelningar. Många av EESK:s medlemsorganisationer har ungdomsavdelningar, och fler ledamöter bör aktivt uppmuntras att samarbeta med potentiella framtida ledamöter från sådana avdelningar inom sina organisationer. EESK fortsätter att använda det utmärkta evenemanget ”Ditt Europa, din mening” för att säkerställa ungdomars engagemang, och trots att det skjutits upp i år på grund av covid-19 kommer det att fortsätta nästa år med fokus på klimat och hållbarhet.

7. Att välja en positiv vision för framtiden

7.1

De värsta konsekvenserna av klimatkrisen ligger fortfarande ett antal år bort för de flesta européer. Covid-19-pandemin är ett praktiskt exempel på vad som kan hända när man inte lyssnar på forskare och experter. Den har också visat att det kan vara ändamålsenligt att skapa en politik baserad på korrekt vetenskap för att hantera en kris. Denna lärdom måste tillämpas på klimatkrisen. Vi har fortfarande tid att avvärja några av de värsta konsekvenserna och förbereda oss på resten.

7.2

Återhämtningen från pandemins ekonomiska effekter måste utformas och genomföras på ett sätt som sätter klimatåtgärder och hållbarhetsåtaganden i första rummet. FN:s Agenda 2030 och Parisavtalet utgör ryggraden i det internationella multilaterala arbetet på detta område, och den europeiska gröna given måste stärkas om vi ska kunna skapa ett hållbart, koldioxidneutralt samhälle som tar hänsyn till kommande generationer.

7.3

Under den nedstängning som pandemin lett till har det visat sig att ungdomsrörelsen är mycket flexibel. Deltagarna har mobiliserat sig på nätet för att sprida sitt budskap på innovativa sätt, med allt från politiska krav till humor. Detta innovativa och ambitiösa sätt att forma vår framtid måste erkännas och inkluderas.

7.4

Vi har sett glimtar av en positiv framtid mitt i de i övrigt fruktansvärda effekterna av covid-19. Vi har insett att de lägst avlönade arbetstagarna är samhällsnödvändiga. Vår arbetskraft är mer flexibel än någon hade kunnat tro. Kontakten med familjemedlemmar och närsamhället har varit oerhört givande och värdefullt. Vi har fått en ny förståelse för naturens betydelse för vår hälsa och vårt välmående. Nu har vi chansen att ta fasta på de positiva lärdomar vi dragit och använda dem som grundstenar när vi skapar vårt nya normaltillstånd.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) FN:s mål för hållbar utveckling.

(2) Europeiska kommissionen: EU vid ett vägskäl – bygga upp och bygga nytt för nästa generation COM(2020) 456 final och det åtföljande dokumentet EU-budgeten som motor i den europeiska återhämtningsplanen.

(3) https://news.un.org/en/story/2020/04/1061772

(4) Källa: Fridays for Future: Strike Statistics.

(5) Källa: FN:s ungdomsråd för klimatet.

(6) Källa: Ecology and Society: Exploring youth activism on climate change: dutiful, disruptive, and dangerous dissent.

(7) Referens: EESK:s yttrande om att främja icke-statliga aktörers klimatåtgärder: en EU-ram för att uppmuntra till fler och bättre åtgärder (EUT C 227, 28.6.2018, s. 35) och EESK:s pågående yttrande om Europeiska klimatpakten (EUT C 364, 28.10.2020, s. 67).

(8) EESK:s yttrande om tillgång till rättslig prövning på nationell nivå i samband med åtgärder för genomförande av EU:s miljölagstiftning (EUT C 129, 11.4.2018, s. 65).

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/51

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mot en EU-strategi för hållbar konsumtion

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/08)

Föredragande:

Peter SCHMIDT

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	8.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	212/2/5

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Covid-19-pandemin har avslöjat leveranskedjornas skörhet. Att återuppbygga ekonomin efter krisen innebär en möjlighet att ompröva vårt samhälle och utveckla en ny välståndsmodell. Det är inte längre ett val, utan en nödvändighet, att flytta prioriteringarna mot mer hållbara produktions-, distributions- och konsumtionssätt samt att göra samtliga aktörer i leveranskedjorna mer motståndskraftiga mot kriser. Motståndskraften hos jordbrukare som odlar vår mat, eller arbetstagare som producerar våra kläder, är lika viktig som motståndskraften hos importföretag, tillverkare, grossister, små och medelstora företag och detaljhandelskedjor i Europa.

1.2

EESK efterlyser en heltäckande EU-strategi för hållbar konsumtion. Det mest hållbara valet bör vara det enklaste valet för medborgarna. Detta kräver en systemförändring av hur vi producerar och konsumerar. Framför allt måste producenternas ansvar (1) att ta itu med ohållbar konsumtion tillmätas större betydelse. Eftersom marknaderna inte automatiskt kommer att leverera hållbara resultat, behövs en strategi för att skapa regelverk och strategisk riktning både för den privata sektorn (bl.a. genom cirkulära och hållbara affärsmodeller) och för de offentliga myndigheterna (t.ex. genom offentlig upphandling).

1.3

För att uppnå en välbehövlig politisk samstämmighet för hållbar utveckling måste den sociala dimensionen till fullo integreras i strategin tillsammans med de ekonomiska och miljömässiga dimensionerna. EU har alltför länge koncentrerat sig på marknadsbaserade lösningar och försummat medborgar- och arbetstagardimensionen. Förbättring av arbetsvillkor, minimilöner, socialt skydd, investeringar i offentliga tjänster, inkluderande styrning, rättvis beskattning etc. bör inkluderas som hållbarhetskriterier. Detta skulle bidra till att göra våra produktions- och konsumtionssystem rättvisare och mer hållbara på lång sikt. Det skulle också bidra till genomförandet av FN:s Agenda 2030.

1.4

I en EU-strategi för hållbar konsumtion bör man särskilt uppmärksamma effekterna för utsatta befolkningsgrupper och låginkomsthushåll, som har drabbats – och kommer att fortsätta att drabbas – särskilt hårt av den rådande krisen, samtidigt som man också beaktar effekterna för utsatta aktörer i leveranskedjorna, bl.a. jordbrukare och arbetstagare. Hållbara produkter och tjänster bör göras tillgängliga och ekonomiskt överkomliga för alla.

1.5

På kort och medellång sikt bör alla relevanta politiska verktyg (t.ex. offentlig upphandling, märkning och beskattning) samordnas bättre och styras mot denna vision. Ett mer harmoniserat tillvägagångssätt är nödvändigt för att komma till rätta med den nuvarande fragmenteringen av EU:s politik och silotänkandet.

1.6

—	Införa produktnormer och förbud som främjar hållbarhet, dvs. sådana som främjar produktens livslängd och hållbarhet.

—	Förbjuda otillbörliga handelsmetoder.

—	Förbättra konkurrensreglerna för kollektiva initiativ som främjar hållbarhet i leveranskedjorna.

—	Göra sociala klausuler och miljöklausuler i handelsavtal verkställbara.

—	Förbättra företagens ansvarsskyldighet och öka företagens medvetenhet om miljöaspekter (t.ex. Emas) och sociala aspekter.

—	Införa skatteväxlingar från arbete till resursanvändning.

—	Främja rättvis och miljöanpassad offentlig upphandling, med obligatoriska minimikriterier.

—	Förbättra öppenheten genom att införa obligatoriska märkningsregler om ursprung, hållbarhet och den sociala dimensionen.

—	Uppmuntra nedifrån-och-upp-initiativ och pilotinsatser.

—	Ta itu med reklam och marknadsföring.

—	Främja utbildning om hållbar konsumtion.

2. Inledning

2.1

Covid-19-pandemin har avslöjat leveranskedjornas skörhet och behovet av en snabb omvandling av hela systemet. Underinvesteringar inom hälso- och sjukvårds- samt omsorgssektorerna, alltför stort beroende av globala leveranskedjor och ekonomiska system som är beroende av linjära produktions- och konsumtionsprocesser som är oförenliga med planetens gränser har äventyrat myndigheternas förmåga att vidta snabba och beslutsamma åtgärder för att skydda folkhälsan. Det är inte längre ett val, utan en nödvändighet, att flytta prioriteringarna mot mer hållbara produktions-, distributions- och konsumtionssätt samt att göra samtliga aktörer i leveranskedjorna mer motståndskraftiga mot kriser (2). Pandemin har gjort att socialt skydd, offentliga tjänster, lågutbildade arbetstagare, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt arbetsförhållanden har hamnat i centrum i både media och den politiska debatten.

2.2

EU har till fullo åtagit sig att genomföra FN:s Agenda 2030 och dess 17 mål för hållbar utveckling. Att genomföra mål 12 om hållbar konsumtion och produktion i Europa (3) är dock fortfarande en utmaning, trots att det är avgörande för att förverkliga Agenda 2030 som helhet. Faktum är att de sätt på vilka de flesta konsumerar i dag – stora volymer i hög takt, linjärt och med betydande slöseri (”slit och släng”) – inte är hållbara. Dessutom har medborgarna i första hand tilldelats rollen som enskilda konsumenter, så att man har gett människorna ansvaret för sina val utan att ge dem tillgängliga eller ekonomiskt överkomliga alternativ.

2.3

EESK har tidigare uppmanat EU att föreslå en ny vision om välstånd för människor och planeten på grundval av principerna om miljöhållbarhet, rätten till ett anständigt liv och skydd av sociala värden (4). En systeminriktad EU-strategi för hållbar konsumtion är en av de väsentliga byggstenarna i EESK:s strategiska vision om en hållbar välfärdsekonomi där ingen hamnar på efterkälken.

2.4

Den politiska dynamiken är god för att EU ska kunna ta beslutsamma steg mot denna vision. Den europeiska gröna – och sociala – given har en enorm potential att återuppbygga ekonomin efter covid-19 krisen på en mer hållbar grund, bidra till skapandet av en ny välståndsmodell och säkerställa en rättvis omställning (5).

2.5

Framför allt innehåller den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin en särskild åtgärd för att ge konsumenterna inflytande i den gröna omställningen och flera initiativ som kan bidra till att tydliggöra regleringsmyndigheters och företags ansvar. Handlingsplanen bör utvidga tillämpningsområdet för 2018 års ”nya giv för konsumenterna”, som främst fokuserade på skydd och tillsyn snarare än inflytande. Det är också extra viktigt att genomföra från jord till bord-strategin och strategin för biologisk mångfald, eftersom covid-19-krisen har gjort det mer brådskande än någonsin att öka motståndskraften och hållbarheten i de europeiska och globala livsmedelssystemen. Det kommande åttonde miljöhandlingsprogrammet bör innebära en möjlighet att ta upp hållbar konsumtion på ett mer beslutsamt sätt.

2.6

Detta yttrande kommer att bidra till diskussionerna om återhämtningen efter covid-19 genom att tillhandahålla konkreta rekommendationer för en heltäckande EU-strategi för hållbar konsumtion, som en del av den europeiska gröna given och som ett komplement till den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin.

3. Utmaningar – analys av den nuvarande situationen

3.1

Europa lever fortfarande långt ifrån inom planetens gränser. Olika studier som använder olika metoder för att bedöma EU:s konsumtionsmönster kommer fram till samma slutsats (6), inklusive en ny rapport från Europeiska miljöbyrån (EEA) och den schweiziska federala miljöbyrån (FOEN) (7).

3.2

Konsumtion av produkter och tjänster är en direkt och indirekt drivkraft för tryck såsom ändrad markanvändning, utsläpp och utsläpp av giftiga kemikalier i miljön, vilket i sin tur genererar en rad miljöpåverkningar, inklusive klimatförändringar, sötvattenutarmning och föroreningar, samt förlust av biologisk mångfald. Detta ”ekologiska fotavtryck” av konsumtion är stort i Europa; faktiskt är det ett av de största i världen. Data tyder på att vi skulle behöva nästan tre jordklot för att upprätthålla den globala ekonomin om alla på planeten konsumerade som den genomsnittliga europén (8) (9).

3.3

För att upprätthålla sina höga konsumtionsnivåer är Europa beroende av resurser som utvinns på annat håll. Europa förlägger därmed alltmer av sitt tryck på viktiga miljöfrågor till andra delar av världen (10). Sammantaget är denna modell inte längre kompatibel med en säker och hållbar framtid (11).

3.4

Även om det inte kan anses vara hållbart att exportera EU:s miljöavtryck genom handel, måste man också erkänna att handel med EU spelar en viktig roll i den socioekonomiska utvecklingen i många länder, särskilt de minst utvecklade länderna. I själva verket främjar EU aktivt handel som ett verktyg för att främja hållbarhet globalt och inom handelspartnerländerna. Principerna om rättvisa, cirkularitet och mer hållbar konsumtion måste därför noggrant anpassas till handeln, vilket skapar möjligheter för både EU och dess handelspartner (12).

3.5

De nuvarande europeiska konsumtionsmönstren väcker också flera frågor om social rättvisa. Medan delar av Europa har några av de största materiella fotavtrycken i världen (13), har andra regioner i Europa inte råd med en levnadsstandard som generellt anses vara acceptabel. Nivån av materiell fattigdom varierar enormt inom EU, liksom nivån på den ekonomiska belastningen (14). Konsumtionen är därmed nära kopplad till politiska agendor om t.ex. näring, fattigdom och ojämlikhet (15). Mer hållbar konsumtion i Europa som helhet kan medföra en ökning av resursanvändningen för vissa och en minskning av resursanvändningen för andra – totalt sett en bättre balans beträffande tillgång till resurser och stärkt resursrättvisa (16).

3.6

Ohållbar konsumtion drivs av ett komplext samspel mellan en rad olika faktorer. Den dominerande affärsmodellen är linjär, och de flesta företags tillväxt bygger fortfarande på att fler köper mer saker. Många konsumentprodukters faktiska livslängd minskar (17), medan det (ofta avsiktligt) blir allt svårare att reparera dem (18). Alternativ till den linjära ekonomiska slit-och-släng-modellen, t.ex. de som bygger på materialcirkularitet, underhåll eller delning, skulle kunna bidra till att minska den totala materialförbrukningen men förblir marginella och kan ofta inte konkurrera med linjära lösningar under nuvarande förhållanden (19). I själva verket säljs ofta sekundära (återanvända/återtillverkade/återvunna) produkter utöver primära (nya) produkter, vilket resulterar i miljöpåverkan från både den primära och den sekundära produktionen (20). Att främja cirkularitet utan att främja bredare systemförändringar i produktion (i synnerhet produktdesign), konsumtion och avfallsförebyggande skulle därför bara åtgärda en del av problemet. Konsumenterna bör ha en verklig ”rätt till reparation”.

3.7

Priset är en av de viktigaste faktorerna och drivkrafterna för efterfrågan (21), och så länge priset på produkter och tjänster inte bättre återspeglar de verkliga kostnaderna bakom dem kommer en övergripande övergång till hållbara konsumtionsmönster inte att vara möjlig. De ekonomiska kostnaderna för miljömässiga och sociala externa effekter av produktion och konsumtion bärs för närvarande vanligtvis av skattebetalare och kommande generationer, inte av de företag som marknadsför produkterna och tjänsterna i fråga. Produkter och tjänster som erbjuder alternativa lösningar med lägre påverkan är fortfarande ofta dyrare och svårare att komma åt, trots den bevisade inverkan av mindre negativa externa effekter genom mer hållbara konsumtionsalternativ, såsom ekologiska och rättvisemärkta produkter (22).

3.8

Samtidigt ägnas större uppmärksamhet åt redovisningsmetoder som avspeglar de verkliga kostnaderna, och det har gjorts många studier sedan ekonomen A.C. Pigou myntade begreppet ”externalitetskostnad” (23). Kommissionen offentliggjorde 2008 en strategi för att internalisera externa kostnader (24), där beskattning, vägtullar (eller användaravgifter) och, på vissa villkor, handel med utsläppsrätter, identifierades som de främsta ekonomiska styrmedlen för att internalisera externa kostnader. Den långsiktiga tendensen i Europa är emellertid att intäkterna från ”miljöskatter” som andel av de totala skatteintäkterna minskar (25).

3.9

En annan utmaning är den för närvarande dominerande tolkningen av konkurrenslagstiftningen, med en mycket snäv föreställning om konsumentvälfärd, som prioriterar billiga hyllpriser för konsumenten framför produkternas hållbarhet och hur de har producerats. År 2013 beslutade den nederländska konkurrensmyndigheten (ACM) i fallet ”energiöverenskommelsen” att en flerpartsenergiöverenskommelse för hållbar tillväxt med arbetsgivare, fackföreningar, miljöorganisationer och andra för energibesparing, främjande av energi från förnybara källor och skapande av arbetstillfällen inte var i linje med konkurrenslagstiftningens krav. År 2014 fann ACM i fallet ”morgondagens kyckling” att ett flerpartsavtal om att öka kycklingarnas välfärd, såsom mindre antibiotika och mer utrymme samt ytterligare miljöåtgärder, begränsade konkurrensen.

3.10

I kommissionens riktlinjer om artikel 101.3 anges att syftet med artikel 101 är att skydda konkurrensen ”som ett sätt att främja konsumenternas välfärd och garantera en effektiv resursfördelning”, utan att man anger huruvida eller hur icke-ekonomiska överväganden kan beaktas. Många aktörer vill stärka sina hållbarhetsprojekt men investeringarna är för stora för att de ska kunna stå för dem själva. Riktlinjerna för konkurrenslagstiftningen bör ge aktörerna mer tydlighet om hur de kan delta i hållbarhetssamarbete.

3.11

En nyligen genomförd studie av Fairtrade Foundation visar att ett oklart juridiskt landskap kring potentiellt samarbete när det gäller låga priser fritt gård begränsar framstegen mot att arbeta tillsammans för att säkra löner och inkomster som man kan leva på längs leveranskedjorna. I rapporten konstateras att ytterligare tydlighet från konkurrensmyndigheterna om hur ett samarbete före det konkurrensutsatta stadiet när det gäller låga priser fritt gård skulle bedömas enligt konkurrenslagstiftningen skulle bidra stort till framsteg (26).

3.12

Ett hinder för en samstämmig syn på hållbar konsumtion är den nuvarande fragmenteringen av EU:s politik. När det gäller genomförandet av EU:s direktiv om offentlig upphandling från 2014 (27) arbetar till exempel flera av kommissionens generaldirektorat vart och ett för sig för att tillhandahålla vägledande dokument till upphandlande myndigheter (handboken ”Att köpa grönt” från GD Miljö (28), ”Socialt ansvarsfull upphandling” under ledning av GD GROW (29) – som håller på att uppdateras), medan det finns ett separat kommissionstillkännagivande ”Vägledning om innovationsupphandling” (30). Detta kan vara mycket förvirrande för upphandlande myndigheter i EU som vill inta en helhetssyn på hållbar upphandling, såsom fastställs i hållbarhetsmål 12.3.

4. Vision – mot en heltäckande EU-strategi för hållbar konsumtion

4.1

Strategier om hållbarheten hos produktionsprocesser (t.ex. ekodesign), produkter och tjänster samt om material som blir avfall har länge varit en hörnsten i EU:s politik och det finns en relativt väletablerad politisk ram. Detta tillvägagångssätt räcker emellertid inte längre för att åstadkomma förändringar av den omfattning som krävs under den tid som står till förfogande – mer uppmärksamhet måste ägnas åt konsumtionens roll för att uppnå hållbar utveckling.

4.2

EU-strategier om konsumtion har hittills varit inriktade på medborgarnas roll som konsumenter och på att använda informationsbaserade politiska verktyg för att försöka påverka konsumenternas beteende. Viktiga exempel är miljömärkning av produkter, upplysningskampanjer och frivilliga kriterier för miljöanpassad offentlig upphandling.

4.3

Dessa politiska verktyg har haft en begränsad effekt på ohållbar konsumtion. Det finns faktiskt föga bevis för att förbättrad information om produkternas miljöprestanda, till exempel miljömärkning, resulterar i verkliga förändringar i köpbeteendet, än mindre i den omfattning som krävs. Detta beror på olika rekyleffekter, undermedvetna rutiner och vanor (31). Våra val som konsumenter (i hushållet, i den privata sektorn eller i den offentliga sektorn) grundar sig fortfarande till stor del på pris och bekvämlighet (32). Det är emellertid viktigt att lyfta fram att ansvaret för sådana val i det befintliga systemet inte ligger hos konsumenterna, utan snarare hos producenterna (33). Det är den kapitalistiska logiken och maktobalansen i leveranskedjan som leder till en ”kapplöpning mot botten” där pris prioriteras framför hållbarhet.

4.4

Det är också problematiskt att hålla medborgarna ansvariga för att göra konsumtionen mer hållbar samtidigt som de flesta produkter och tjänster inte avslöjar sina verkliga kostnader och marknadens och samhällets hävstänger fortsätter att uppmuntra ökad materialförbrukning. Den privata och den offentliga sektorns ansvar att ta itu med ohållbar konsumtion måste tillmätas större betydelse, och man måste använda verktyg för att – på ett balanserat och transparent sätt – säkerställa att det hälsosammare, mer hållbara och säkrare valet är det enklare och ekonomiskt mer överkomliga valet för medborgarna. Kommissionen bör fortsätta att stödja civilsamhällesledda EU-omfattande kampanjer för hållbar konsumtion som inte bara fokuserar på konsumenternas enskilda beslut.

4.5

En orsak till varför EU:s politik hittills har sett som den gör är balansen av politiskt ansvar mellan EU och dess medlemsstater. Politiska verktyg som kan användas för att försöka reglera efterfrågan, såsom skatter, faller till stor del under medlemsstaternas befogenhet. EU har emellertid en central roll när det gäller att se till att Europa lever inom planetens gränser och har flera sätt att agera mot ohållbar konsumtion. Vissa medlemsstater skulle också kunna dra nytta av ytterligare vägledning (en verktygslåda) från EU.

4.6

Enskilda tillvägagångssätt, t.ex. rättvisa eller cirkulära, är viktiga men inte tillräckliga för att uppnå hållbarhet. Dessutom finns det en risk för att utarbetandet av politiska svar på ohållbar konsumtion oberoende av varandra kan skapa oförutsedda problem längre fram. Det krävs ett heltäckande och samordnat tillvägagångssätt som återspeglar komplexiteten i den aktuella frågan och ger ett sammanhängande bidrag från olika politikområden, från forsknings-, innovations-, sektors- och industripolitik till utbildning, välfärd, handel och sysselsättning (34). I synnerhet måste en EU-strategi komplettera – inte äventyra – ambitiösa regleringsåtgärder där sådana är nödvändiga.

4.7

En strategi för hållbar konsumtion på EU-nivå bör ge medlemsstaterna och den privata sektorn en ambitiös ram för att hantera både hushållens och den offentliga sektorns konsumtion. Marknaderna kommer inte att leverera hållbara resultat automatiskt. Det behövs en strategi för att skapa ett regelverk och en strategisk riktning som bidrar till ambitiösa pionjärinitiativ för både produkter och tjänster (eftersom tjänsteekonomin inte nödvändigtvis är hållbar).

4.8

En EU-strategi skulle också vara förenlig med de europeiska konsumenternas önskemål om att EU ska säkerställa strukturella förändringar och skapandet av ny infrastruktur som gör att konsumenterna kan anta en mer hållbar livsstil (35).

4.9

Att integrera konsumtionens roll på EU-nivå kan också bidra till att undvika rekyleffekter och andra oförutsedda effekter av reviderad och/eller ny politik samt stödja en långsiktigare kulturförändring i hur vi ser på begreppet tillräcklighet och konsumtionens roll för att uppnå Agenda 2030.

4.10

En EU-strategi för hållbar konsumtion bör innehålla mål för en absolut minskning av den europeiska konsumtionens materiella fotavtryck. Mål på EU-nivå kan ge riktning, fart och samstämmighet både för andra styrningsnivåer och för privata och offentliga innovatörer för att bidra till att genomföra välfärdsekonomin (36).

4.11

Vidare är rättviseaspekten av resursanvändning avgörande och har länge förbisetts i EU:s politik (37). En strategi för hållbar konsumtion måste vara en människocentrerad strategi som syftar till att göra hållbara konsumentval tillgängliga, ekonomiskt överkomliga och tilltalande för alla. I strategin bör man särskilt uppmärksamma effekterna för utsatta befolkningsgrupper och låginkomsthushåll. Högspenderande sociala grupper bör också beaktas på lämpligt sätt.

4.12

Arbetstagare och jordbrukare har en nyckelroll när det handlar om att främja hållbar konsumtion eftersom de är både konsumenter i slutet av kedjan och producenter i början av leveranskedjan. Det är därför mycket viktigt att en hållbar konsumtionspolitik omfattar en balanserad metod för att dela värde inom och längs hela värdekedjan, t.ex. att främja en lön som man kan leva på för arbetstagare och inkomster som man kan leva på för jordbrukare, både i EU och i det globala syd, snarare än att uteslutande satsa på att erhålla kortsiktiga billiga priser för konsumenterna. Arbetstagare, fackföreningar, lantbruksorganisationer och civilsamhällesorganisationer kan också ha en nyckelroll att spela när det gäller att övervaka efterlevnaden av standarderna för hållbarhet och mänskliga rättigheter i globala värdekedjor.

4.13

Detaljhandeln kan också spela en viktig roll för att främja hållbar konsumtion genom att puffa konsumenterna i riktning mot hälsosammare och mer hållbara val. Inom denna sektor är affärsmodellen med konsumentkooperativ särskilt värd att uppmärksamma på grund av dess specifika entreprenörsform, som sätter konsumenten som medlem i centrum för affärsstrukturen och den demokratiska styrningsstrukturen.

4.14

En EU-strategi bör omfatta initiativ för att säkerställa transparenta och tillförlitliga informationsflöden för att stödja hållbar konsumtion och utnyttja de möjligheter som skapas av nya och framväxande digitala lösningar. Detta kan också stödja företag som är villiga att förnya sig men som för närvarande saknar parametrar och data som möjliggör en tillförlitlig bedömning av de ekologiska och sociala effekterna av den dagliga konsumtionen. Små och medelstora företag, uppstartsföretag och kooperativ, som är väsentliga innovatörer och pilotplattformar, står särskilt inför denna utmaning. I synnerhet har EU också en viktig roll när det gäller att harmonisera och kontrollera miljöpåståenden på den inre marknaden. Den stora volymen av sådana påståenden, med olika grader av bevis som stöd, skapar för närvarande förvirring och undergräver möjligtvis konsumenternas förtroende för legitimiteten i dessa påståenden. EESK välkomnar därför kommissionens ambition att i samband med genomförandet av den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin lägga fram ett lagstiftningsförslag som syftar till att säkerställa att företag styrker sina miljöpåståenden.

4.15

En strategi på EU-nivå för hållbar konsumtion bör bejaka och främja synergier med andra politikområden. Till exempel härrör 45 % av Europas totala koldioxidutsläpp från de sätt på vilka vi tillverkar och använder produkter och producerar livsmedel (38). Livsmedelssystemen kan bli drivkraften bakom återställning och förbättrad motståndskraft om livsmedel odlas, bearbetas och konsumeras på ett annat sätt. Detta innebär med största sannolikhet att boskapen måste utfodras på ett sätt som lämpar sig för arten och att konsumenterna måste äta en balanserad kost med mindre kött, vilket medför både klimat- och hälsovinster (39). Konsumtion och efterfrågan spelar en avgörande roll i vår förmåga att minska utsläppen av växthusgaser. På liknande sätt är den största utmaningen för att hantera förlusten av biologisk mångfald och förstöringen av ekosystem i Europa vår livsstil, som överskrider planetens gränser (40). EESK upprepar även sitt krav på att naturens rättigheter ska erkännas, för att de ska väga lika tungt som enskilda personers och företags rättigheter (41).

5. Från vision till genomförande – möjligheter att agera på EU- och medlemsstatsnivå

5.1

I samband med återhämtningen efter covid uppmanar EESK kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna att samarbeta nära med EESK för att utveckla ett betydande och samordnat program för integrerad politik som ska hjälpa Europa till en ”bättre återuppbyggnad” och skapa förutsättningar för en heltäckande EU-strategi för hållbar konsumtion. Gröna återhämtningsplaner bör rivstarta den nödvändiga systemförändringen när det gäller rörlighet, näring, bostäder, fritid, energisystem och produktgrupper med stor inverkan (42), med beaktande av effekterna av EU:s konsumtion både i EU och i det globala syd. Följande förslag läggs fram som utgångspunkt för detta arbete.

5.2 Lagstiftnings- eller regleringsinstrument

5.2.1

Införa produktnormer (reglering) och produktförbud som främjar hållbarhet, dvs. sådana som främjar produktens livslängd. EESK var en föregångare och efterlyste ett totalförbud mot planerad föråldring redan i sitt yttrande från 2013 (43) om produkters livslängd och konsumentupplysning, och i senare yttranden. Kommittén betonade att man bör skapa ett system som garanterar en viss minimilivslängd för de produkter som köps. En ny rapport som utarbetats av Europaparlamentets IMCO-utskott går i samma riktning (44). I detta sammanhang bör man också titta på följderna av den ökande e-handeln, t.ex. under covidkrisen.

5.2.2

Förbjuda otillbörliga handelsmetoder, inte bara i livsmedelskedjorna, såsom har gjorts genom det nya direktivet mot otillbörliga handelsmetoder i livsmedelskedjorna (45), utan även i andra sektorer såsom textilbranschen, där otillbörliga handelsmetoder är mycket utbredda, vilket har förvärrats av covid-19-krisen (46). EESK efterlyser ett balanserat genomförande av direktivet mot otillbörliga handelsmetoder för att undvika att man skyddar stora märkestillverkare som missbrukar sin förhandlingsstyrka för att skapa stora vinstmarginaler.

5.2.3

Konkurrenslagstiftning. Tillåta kollektiva förhandlingar mellan leverantörer och köpare om priset (och leveransvillkoren) för nödvändiga varor, särskilt vid de gränssnitt som uppvisar stora skillnader i koncentrationsnivåerna för på varandra följande länkar i värdekedjan (t.ex. fragmenterade leverantörer gentemot koncentrerade köpare). Vid kommissionens pågående översyn av riktlinjerna för horisontella samarbetsavtal bör man återinföra ett avsnitt om sektorsavtal för hållbarhet enligt modellen i avsnittet om miljöavtal i de tidigare riktlinjerna från 2001 (47) och anpassa dem till det nuvarande sammanhanget, bl.a. genom att man beaktar den europeiska gröna given, Parisavtalet och hållbarhetsmål 12.

5.2.4

Handelsregler. Göra de sociala klausulerna och miljöklausulerna i handelsavtal verkställbara, med sanktioner (såsom riktade höjda tullar för strategiska sektorer, med undantag för sektorer där införande av tullar kan leda till ökad fattigdom i de minst utvecklade länderna) vid bristande efterlevnad.

5.2.5

Företagens ansvarsskyldighet. Obligatorisk aktsamhetsplikt för köpare längs hela leveranskedjan (skapar en skyldighet) för hållbara leveranskedjor som en del av att säkerställa företagens ansvarsskyldighet. I stället för att använda en checklista bör företag granska sina inköpsrutiner, enligt OECD:s råd (48), och vara bundna av strängare lagar om lobbykontroll. Åtgärder bör vidtas mot grönmålning.

5.2.6

Obligatorisk användning av ett standardverktyg för att spåra information om de transaktioner som utförs längs värdekedjan – vem, när, var, under vilka sociala och miljömässiga förhållanden (ger de tekniska medlen för att fullgöra skyldigheten). Det civila samhället och fackföreningarna bör involveras i utvecklingen och övervakningen av miljöstandarder och sociala standarder.

5.3 Ekonomiska och finansiella instrument

5.3.1

Skatteväxling från arbete till resursanvändning. Använda den pågående översynen av momsförordningen för att ge tydliga kriterier för hur medlemsstaterna kan införa reducerade momssatser för hållbart producerade produkter och för tjänster som kan minska de negativa effekterna av konsumtion, såsom reparations- eller delningstjänster. Främja åtgärder för att förhindra skattekonkurrens och en ”kapplöpning mot botten” mellan medlemsstaterna samt rättvisare beskattning av de mest lönsamma sektorerna och kapital.

5.3.2

Principen om att förorenaren betalar. Kommissionen har börjat ta strategin för att internalisera externa effekter på mer allvar, t.ex. genom att erkänna att förnybar energi missgynnas så länge de externa kostnaderna för fossila resurser inte till fullo återspeglas i marknadspriset eller att försöka genomföra principen om att förorenaren betalar i transportsektorn. Det bör emellertid erkännas att dessa tillvägagångssätt förenar den ekologiska och den ekonomiska dimensionen av hållbarhet, men de införlivar inte den sociala dimensionen (49).

5.3.3

Rättvis och miljöanpassad offentlig upphandling (MOU). I hållbarhetsmål 12.7 nämns vikten av att ta fram handlingsplaner för hållbar offentlig upphandling. I olika nationella åtgärder beträffande FN:s vägledande principer för planer för mänskliga rättigheter hänvisas till offentlig upphandling, och det finns flera exempel på god praxis på nationell nivå. Till exempel har Danmark i sina offentliga kök ställt om till en hög nivå av ekologiska produkter, där budgetbegränsningar beaktas. Iclei främjar för närvarande ett initiativ där man verkar för obligatorisk, progressiv hållbar livsmedelsupphandling i alla europeiska skolor och förskolor. I den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin har kommissionen tillkännagivit att offentliga köpare kommer att uppmuntras att delta i det kommande initiativet ”offentliga inköpare för klimat och miljö”, som kommer att sammanföra köpare som har åtagit sig att genomföra MOU. EESK uppmanar kommissionen att inkludera bredare hållbarhetskriterier, såsom sociala överväganden och överväganden med koppling till rättvis handel. EESK stöder också kommissionens planer på att föreslå obligatoriska minimikriterier och mål för MOU i sektorsspecifik lagstiftning och fasa in obligatorisk rapportering för att övervaka användningen av MOU.

5.3.4

Strategier för utvecklingssamarbete som stöder småskaligt jordbruk, små och medelstora företag och konsumentkooperativ.

5.4 Frivilliga eller informationsbaserade instrument

5.4.1

Produktmärkning kan bidra till att höja vissa företags hållbarhetsinsatser, men märkning bör aldrig användas som en ursäkt för att inte reglera beteenden och metoder som inte är acceptabla. Till exempel är ett av de alternativ som kommissionen överväger som en uppföljning till meddelandet ”Intensifiera EU:s insatser för att skydda och återställa världens skogar” att införa en märkning för produkter som inte orsakar avskogning. Detta skulle emellertid kunna leda till uppfattningen att EU faktiskt tolererar icke skogsvänliga produkter på EU-marknaden, vilket skulle vara högst förvirrande. EESK uppmanar kommissionen att vidareutveckla befintliga märkningar för högt ställda miljökrav som täcker hela livscykeln, såsom EU:s miljömärke, och utvidga dem till att omfatta den sociala dimensionen. I synnerhet skulle genomförandet av ett tydligt märkningssystem för ursprung och produktionsmedel underlätta konsumenternas val (50).

5.4.2

Nedifrån-och-upp-initiativ och flernivåstyre. Att decentralisera åtgärderna på lokal nivå genom betrodda aktörer, såsom stadsförvaltningar och föreningar, är ett effektivt sätt att utforma lokala åtgärder, närma sig medborgarna och engagera dem på ett meningsfullt sätt. Det finns ett växande antal lokala myndigheter som har seriösa hållbarhetsstrategier, som kommissionen ger incitament till genom utmärkelser som Europas miljöhuvudstad, överenskommelsen om gröna städer eller EU-städer för rättvis och etisk handel. Dessa mönster och tendenser kommer sannolikt att påverkas av de nuvarande insatserna mot covid-19-krisen. Pilotinsatser i verkliga situationer kan vara mycket viktiga för att bidra till utformningen och genomförandet av EU:s strategi för hållbar konsumtion och bör därför stödjas.

5.4.3

Reklam och marknadsföring. Reklamens och marknadsföringens roll bör också tas upp med syftet att minska dess starka inriktning på konsumtion och fokusera på produkthållbarhet och nya användningsmöjligheter, samtidigt som man förbjuder vilseledande reklam.

5.4.4

Utbildning. Man bör lägga fram förslag för att från tidig ålder integrera utbildning om hållbar konsumtion i skolornas läroplaner och uppmuntra utbildningsinitiativ av den privata sektorn (t.ex. av konsumentkooperativ) för att främja medborgarnas engagemang och en kulturförändring.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Producenterna är ansvariga inom alla sektorer, men jordbrukarnas särskilda situation måste erkännas.

(2) EESK:s resolution om återhämtningen efter covid

(3) Eurostat, Sustainable development in the EU, 2020.

(4) EUT C 106, 31.3.2020, s. 1.

(5) EUT C 47, 11.2.2020, s. 30.

(6) Europeiska miljöbyrån, The European environment – state and outlook 2020.

(7) Europeiska miljöbyrån.

(8) Global Footprint Network.

(9) Vandermaesen, T. et al. (2019) EU overshoot day – Living beyond nature's limits. WWF.

(10) The European environment – state and outlook 2020.

(11) Steffen, W. et al., 2015.

(12) Kettunen, M., Gionfra, S. och Monteville, M. (2019). EU circular economy and trade, Institutet för europeisk miljöpolitik, Bryssel/London

(13) Europeiska miljöbyrån.

(14) Eurostat.

(15) Unece (2018).

(16) Rijnhout L., Stoczkiewicz M., Bolger M. (2018). Necessities for a Resource Efficient Europe.

(17) Europeiska miljöbyrån (2018) Waste prevention in Europe.

(18) Europeiska miljökontoret (2019) Cool products don't cost the earth.

(19) OECD (2019).

(20) Zink, T. och Geyer, R. (2017).

(21) Eurobarometer, Food safety in the EU, juni 2019.

(22) The external costs of banana production.

(23) Pigou, A. C. (1920). The Economics of Welfare.

(24) Kommissionen, En strategi för att internalisera externa kostnader, COM(2008) 435 final.

(25) Eurostat.

(26) Competition Policy and Sustainability: A study of industry attitudes towards multi-stakeholder collaboration in the UK grocery sector – Fairtrade Foundation. London, Förenade kungariket; april 2019.

(27) Direktiv 2014/24/EU

(28) Kommissionens handbok ”Att köpa grönt!”

(29) Kommissionen, ”Socialt ansvarsfull upphandling”

(30) Kommissionens tillkännagivande – Vägledning om innovationsupphandling (2018)

(31) Det vill säga konkreta beteendeförändringar, i motsats till människors uttalade vilja att förändra beteendet (forskning om det sistnämnda har summerats av LE Europe et al. (2018)

(32) LE Europe, VVA Europe, Ipsos, ConPolicy och Trinomics (2018).

(33) Se fotnot 1.

(34) Europeiska miljöbyrån.

(35) BEUC (2020).

(36) EUT C 106, 31.3.2020, s. 1.

(37) Rijnhout, Stoczkiewicz, Bolger (2018).

(38) Ellen MacArthur Foundation (2019).

(39) EUT C 190, 5.6.2019, s. 9.

(40) Gerritsen, E. och Underwood, E. (2019) What the Green Deal means for Europe's biodiversity. Allen, B. och Charveriat, C. (2018)

A meaty challenge. Institutet för europeisk miljöpolitik, Bryssel.

(41) EUT C 81, 2.3.2018, s. 22.

(42) Institutet för europeisk miljöpolitik och FEPS.

(43) EUT C 67, 6.3.2014, s. 23.

(44) IMCO-rapporten

(45) EUT C 440, 6.12.2018, s. 165.

(46) Rapporter från OECD, det civila samhället och fackföreningar

(47) EGT C 3, 6.1.2001, s. 2.

(48) OECD Due Diligence Guidance for Responsible Supply Chains in the Garment and Footwear Sector.

(49) EUT C 47, 11.2.2020, s. 30.

(50) EUT C 190, 5.6.2019, s. 9.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/60

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om En integrerad strategi för EU:s landsbygdsområden, med särskild tonvikt på de sårbara regionerna

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/09)

Föredragande:	Josep PUXEU ROCAMORA
Medföredragande:	Dilyana SLAVOVA

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	31.8.2020
Antagande vid plenarsessionen	17.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	212/0/4

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EU:s politik bör främja en harmonisk utveckling i hela unionen och lägga särskild tonvikt på landsbygdsområden, industriregioner som genomgår en omställning samt regioner med allvarliga och permanenta nackdelar, såsom ö- och bergsregionerna och de arktiska regionerna. Denna övergripande princip bör ligga till grund för alla EU:s åtgärder, och den är en del av Europa 2020-strategin (1) som utformades utifrån övertygelsen att territoriell sammankoppling är en förutsättning för en inkluderande ekonomisk tillväxt.

1.2

EESK ställer sig förbehållslöst bakom de nio mål som kommissionen föreslår för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) för perioden 2021–2027: att garantera lantbrukarna en skälig inkomst, öka konkurrenskraften, omfördela makten i livsmedelskedjan, motverka klimatförändringen och klimatanpassa jordbruket, vårda miljön, bevara landskap och biologisk mångfald, stödja generationsskiften, bidra till en levande landsbygd samt skydda folkhälsan och livsmedlens kvalitet. Genom den gemensamma jordbrukspolitiken måste man även se till att jordbruksproduktionen upprätthålls i sårbara områden.

1.3

EESK ställer sig till fullo bakom den europeiska gröna given, som ska stimulera en effektiv resursanvändning, återställa den biologiska mångfalden och minska föroreningarna. Av samma skäl framhärdar EESK i att miljöförstöringen tar sig två uttryck som är lika skadliga: dels att luften, vattnet och marken utsätts för alltför stort tryck när den ekonomiska verksamheten koncentreras till tätortsområden, dels att stora områden överges vilket gör att den biologiska mångfalden och landskapsmångfalden obönhörligen går förlorade när de inte varsamt tas om hand och på så vis bevaras och berikas.

1.4

EU bör tillhandahålla en avgörande del av de medel som krävs och se till att användningen av dem ligger i linje med bästa tillgängliga praxis. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste agera i nära samverkan med den regionala politiken och sammanhållningspolitiken för att en balanserad territoriell utveckling ska införas såsom något som ska tas i beaktande och vara en förutsättning vid alla politiska beslut som kan få konsekvenser på lokal nivå. En helhetsstrategi för dessa territorier kräver omfattande budgetanslag och att institutionernas arbete inte sker isolerat, och lösningen på detta är samordning, integrering och anpassning av politiken.

1.5

Centraliseringen av de sociala och yrkesmässiga utvecklingsmöjligheterna till städerna tenderar på landsbygden att leda till att de mest sårbara delarna av befolkningen åsidosätts. EESK erkänner regionernas innovationspotential och behovet av att förstärka de lokala starka sidorna, minska skillnaderna i utvecklingsnivå och stimulera konkurrenskraften. Det är därför absolut nödvändigt att man skapar ekosystem som stöder innovation, främjar en diversifiering av ekonomin och gör att territorierna kan fortsätta att vara levande, kreativa och smarta, och att de har beredskapskapacitet och ger människor möjlighet att välja var de vill bo och arbeta under anständiga villkor, vare sig det är i tätortsområden eller på landsbygden.

1.6

Den ökande förekomsten av epidemiutbrott är ytterligare ett argument som talar för en mer balanserad territoriell utveckling. Den snabba smittspridning som följer av den oundvikliga trängseln i storstadsområdenas kollektivtrafik i rusningstid, och som tragiskt åskådliggjorts av covid-19-pandemin, gör att man på högre nivå bör överväga hur vi vill att våra samhällen ska se ut och vilken omställning som måste genomföras för att detta ska kunna bli verklighet. Landsbygdsområdenas större motståndskraft bör då fungera som inspirationskälla och inte på något sätt användas för att rättfärdiga den bristande tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster som de i dag lider av.

1.7

Nedstängningen ledde till en explosionsartad ökning av distansarbete, och genom återhämtningsplanerna efter covid-19 öppnas en möjlighet att befästa ett paradigmskifte, som inte är utopiskt, i och med att digitala arbetstillfällen med högt mervärde kan flyttas till landsbygds- och bergsområden.

1.8

Om kommittén vill följa med i denna process och föregå med gott exempel bör den genomgående anta ett helhetsperspektiv i alla sina kommande yttranden om territoriell politik och stads- och landsbygdspolitik. Därför bör en administrativ ad hoc-struktur inrättas med en jämlik sammansättning av medlemmar från ECO- och NAT-sektionerna.

2. Inledning

2.1

Den ekonomiska, sociala, miljömässiga och territoriella sammanhållningen har varit en av de viktigaste hörnstenarna i bygget av EU-projektet. Trots tidigare och nuvarande ansträngningar för att skapa territoriell sammanhållning, och trots de framgångar som i detta avseende har uppnåtts i olika etapper och vid olika tidpunkter, är sanningen den att det i dag råder obalans mellan de europeiska territorierna på olika nivåer och av mycket olika slag. I landsbygdsområdena i Bulgarien, Rumänien, Spanien, Ungern och Polen finns till exempel i dag många betydande obalanser vad gäller inkomster, kommunikation, hälso- och sjukvård, tillgång till tjänster osv.

2.2

Fakta visar att de europeiska territorierna inte utvecklas på samma sätt. Sida vid sida med områden som kännetecknas av ekonomisk tillväxt, social sammanhållning och hållbar miljö finns andra områden som hotas av stagnation, avfolkning och ökenspridning. Obalanserna ser vi inte bara mellan Nuts 3-regionerna (2) – de finns också mellan olika områden inom en och samma region.

2.3

Klimatförändringarna, de tekniska, rättsliga och institutionella förändringarna, natur- och industrikatastrofer eller epidemier får särskilt stora konsekvenser i landsbygdsområdena. Trots att de mindre gynnade och mellanliggande områdena under den senaste krisen har uppvisat en större motståndskraft är det städerna som är närmast att uppnå de mål som fastställs i Europa 2020-strategin i fråga om sysselsättning, utbildning och minskad fattigdom.

2.4

De avlägsna landsbygdsområdena, bergsområdena, randområdena, de yttersta randområdena och de arktiska regionerna är mest sårbara. Dessa områden har egenskaper som objektivt sett är begränsande: de saknar kritisk massa (demografisk eller ekonomisk), de är svårtillgängliga, osv. Samtidigt, ur omvänt perspektiv, ökar trängseln i tätortsområdena och trycket på naturresurserna (luft, vatten, mark).

2.5

Landsbygdens viktiga roll för hela unionen beror inte bara på dess kvantitativa dimension (där bor 55 % av befolkningen, där produceras runt 45 % av bruttoförädlingsvärdet och där skapas 50 % av sysselsättningen), utan även på dess koppling till varje lands kultur och identitet. Syftet med detta yttrande är att lägga grunden till en helhetsstrategi som gör att vi kan börja röra oss mot en mer balanserad territoriell utveckling.

3. Förslag till åtgärder

3.1

Ett territoriellt kontrakt mellan städerna och deras vidsträckta kringliggande områden är den bästa, om inte enda, möjligheten att uppnå en harmonisk ekonomisk utveckling och samtidigt undvika de två problemen trängsel och avfolkning. Även om de politiska initiativen initialt kommer från de regionala myndigheterna måste besluten alltid antas nedifrån, med permanenta strukturer för deltagande som involverar alla offentliga och privata aktörer samt aktörer från det organiserade civila samhället i området. En viktig aspekt som kan avhjälpa asymmetrierna är att utformningen och genomförandet sker gemensamt. EESK efterlyser finansiella medel för ett pilotprogram för att experimentera med lösningar som är avpassade till varje territoriums särdrag.

3.2

För att försöka påverka landsbygdsområdena i EU, med särskild tonvikt på de sårbara regionerna, måste åtgärder vidtas med inriktning på följande fem dimensioner:

—	Den spatiala dimensionen, genom främjandet av en balanserad utveckling med effektivare flöden mellan landsbygden och tätorterna i varje region.

—	Den ekonomiska dimensionen, genom främjandet av decentralisering och diversifiering som bakomliggande drivkrafter till utjämningen av inkomstskillnaderna.

—	Den sociala dimensionen, genom säkerställandet av tillgång till de mest grundläggande tjänsterna såsom utbildning, hälso- och sjukvård, transporter, kultur m.m.

—	Den miljömässiga dimensionen, genom att ha agroekologin (3) som mål och framhålla värdet av att EU skyddar den biologiska mångfalden.

—	Den institutionella dimensionen, genom skapandet av ett stödjande ekosystem som underlättar framsteg inom de andra dimensionerna.

3.3

Riskhantering, osäkerhetsscenarier, utformningen av beredskapsplaner, mekanismer för beaktande av motstridiga intressen samt fastställandet av synergieffekter mellan de globala och lokala visionerna måste beaktas. Alla dessa mekanismer är oumbärliga i utformningen och styrningen av en strategi som syftar till att minska den territoriella sårbarheten.

3.4

En gemensam strategisk ram säkerställer samordningen mellan de olika ESI-fondernas åtgärder (4). På regional och lokal nivå kan insatser med hjälp av integrerade territoriella investeringar från flera fonder anpassas till varje specifika områdes egenskaper och utgå från lokala särdrag för att utnyttja synergieffekterna mellan olika sektorer, såsom bevarande av den biologiska mångfalden, förvaltning av marken (i första hand jordbruk och skogsskötsel) samt turism.

3.5

Vi föreslår att medlemsstaterna och regionerna ska få mer flexibilitet när det gäller de politiska alternativen så att de kan anpassa politiken och inrikta den på sina särskilda behov, och detta gäller även åtgärdernas utformning och genomförande.

3.6

Vi föreslår att en övergripande strategi införs, vilket kräver att det politiska arbetet och institutionernas arbete inte sker isolerat, och lösningen på detta är institutionell samordning, integrering och anpassning. Naturligtvis måste man vid utformningen av strategierna och insatserna ta hänsyn till de möjligheter som erbjuds i den befintliga institutionella miljön, där bland annat Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling kan nämnas som ram på global nivå. Vad gäller ramen på europeisk nivå kan bland annat följande nämnas:

—	Den europeiska gröna given, som innehåller ett antal strategier som kommer att fungera som referenser under de kommande åren, varav några (från jord till bord-strategin, strategin för biologisk mångfald) kommer att ha stor inverkan på landsbygden.

—	Den fleråriga budgetramen för perioden 2021–2027 och Next Generation EU, som kommer att sätta gränserna för den tillgängliga budgeten.

—	EU:s åtagande att göra framsteg för att uppnå koldioxidneutralitet under 2000-talets andra hälft.

—	Den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin.

—	Strategierna för smart specialisering, sammanhållningspolitiken, den digitala inre marknaden osv.

3.7

Historiskt sett har landsbygdens resursförsörjning varit ”cirkulär”, men detta bör inte hindra att nya, ekonomiskt och miljömässigt sett mer hållbara, energimodeller tas fram och att en cirkulär ekonomi främjas i landsbygdsområdena. EESK stöder också korta distributionskedjor och ökad handel mellan städer och landsbygd.

3.8

Historiskt sett har jordbruket gjort det möjligt att integrera utsatta personer som haft svårt att hitta arbete, särskilt dem som haft extra behov i fråga om boende och personlig omsorg. Denna roll kan för närvarande spelas av sociala gårdar.

3.9

Digitaliseringen kommer att medföra nya möjligheter till sysselsättning och företagande. Förbättrade kommunikationsmöjligheter på landsbygden måste vara knutna till territoriet, inte bara till befolkningen, och man bör utnyttja initiativ som bygger på satellitteknik och på utbyggnaden av konnektivitetsnät på lokal nivå så att de kan tillämpas i merparten av tätorterna på landsbygden samt för att se till att man kan dra nytta av den nya teknikens potential på platser där jordbruk bedrivs. Digitaliseringen skapar förväntningar hos unga och kan bryta avfolkningstrenden.

3.10

EESK erkänner att EU:s åtgärder för smarta byar är ett instrument som gör det möjligt att utbyta innovativa sätt att skapa mer levande, hållbara och lockande landsbygdsområden och utforska hur regionala utvecklingsprogram, EU:s sammanhållningspolitik och andra finansieringsinstrument skulle kunna utnyttjas bättre.

3.11

EESK erkänner att lokala aktionsgrupper och deras nätverk spelar en viktig roll när det gäller att stimulera landsbygdsutvecklingen i alla delar av EU, skapa nya styrningsmekanismer, diversifiera landsbygdsområdenas ekonomier, bevara det historiska arvet och kulturarvet samt stödja entreprenörskap.

3.12

Områdenas utveckling måste utvärderas och övervakas, och därför måste indikatorer inrättas för vart och ett av de fastställda områdena som gör det möjligt att fatta framtidsinriktade beslut.

3.13

De olika politiska åtgärder som vidtas i området måste anpassas till målet att kombinera platser med olika användningspotential – och alltid med hänsyn till aktörerna på platsen – och de måste tillämpas på rätt nivå, det vill säga i regioner under Nuts 3-nivån, för att på så vis ta hänsyn till lokala särdrag. Följande åtgärder skulle kunna övervägas:

—	Inrättandet av territoriella kontrakt, genom vilka offentliga och privata åtaganden ska fastställas och mekanismer för interinstitutionellt samarbete tas fram.

—	Fastställandet av innovationspotential samt fokus på de lokala starka sidorna.

—	Främjandet av smarta territorier, för vilka ett system för nätverksarbete bör inrättas för att öka den ekonomiska och politiska effektiviteten.

—	Främjandet av ett organ som fungerar som katalysator och sammanför de civilsamhällesorganisationer som är verksamma på området territoriell utveckling.

—	Utarbetandet av insatser som motverkar avfolkning och främjar en verklig förändring av de territoriella befolkningsmönstren.

—	Ökad livskvalitet inom områden som är relevanta för unga (utbildning, fritid).

3.14

För att vända den nuvarande demografiska utvecklingen måste alla unga på landsbygden själva fatta beslutet att inte flytta in till städerna. Den faktor som mest påverkar detta beslut, även om den inte är den enda, är möjligheten att få en anställning med anständig lön och framtidsutsikter. Om man, via massmedier och audiovisuella produktioner med offentligt stöd, ger en lockande och intressant bild av ungdomars liv på landsbygden, skulle det bidra till att befästa den stolthet de rättmätigen känner över sitt ursprung.

3.15

För kvinnor gäller detta dubbelt upp. Kvinnor på landsbygden bidrar på ett oerhört omfattande sätt till jordbruksnäringen och annan näringsverksamhet, och detta bidrag måste få det erkännande och tillskrivas det värde det förtjänar, först och främst genom en strikt tillämpning av principen om lika lön, och i förekommande fall genom tillgång till medägande av jordbruk.

3.16

I landsbygdsområdena finns alla möjliga sorters företag, även om de som är inriktade på bearbetning av jordbruksprodukter utmärker sig. När den nödvändiga infrastrukturen för telekommunikation, transporter, energi etc. är lättillgänglig är landsbygden ofta det mest lönsamma alternativet när man beslutar var nya företagsprojekt ska förläggas. Tillräckligt stora skatteincitament kan vara den faktor som får vågskålen att väga över.

3.17

I de flesta byar är jordbrukskooperativen den största typen av företag, som utöver den direkta produktionsverksamheten kan ha avdelningar för lagerhållning eller krediter. Kooperativens sociala karaktär gör att de alltid bör åtnjuta en särskild skattemässig behandling, samt stödjas på olika sätt av de offentliga förvaltningarna.

3.18

Jordbruket är ofta den hörnsten i den lokala ekonomin som gör att andra sektorer kan utvecklas, såsom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin och turismen. Om mark överges blir emellertid konsekvensen att de landskap och miljötjänster som en aktiv förvaltning av territoriet ger upphov till går förlorade. Jordbruket och skogsbruket bidrar till att befolkningen stannar kvar, motverkar erosion, minskar antalet skogsbränder och deras utbredning samt motverkar ökenspridning. Det är viktigt att man genom den gemensamma jordbrukspolitiken ser till att jordbruksproduktionen upprätthålls i sårbara områden.

3.19

I bergstrakterna innebär den utbredda boskapsuppfödningen att sådan marginaljord som inte har något värde ur jordbrukssynpunkt kan utnyttjas. Betesdrift som sköts på rätt sätt har många fördelar: miljömässiga (den biologiska mångfalden ökar), kulturella (det materiella och immateriella arvet bevaras) och landskapsrelaterade (ytor öppnas upp för turism). Den förebygger också naturliga faror såsom skogsbränder, jordskred och översvämningar. Boskapsskötseln i bergstrakterna är dock alltmer hotad eftersom lönsamheten hos kött- och mejeriprodukter är oerhört låg, vilket gör särskilda stödåtgärder helt oumbärliga. Att stora rovdjur (vargar och björnar) kommer tillbaka ökar produktionskostnaderna ännu mer. Samexistens är bara möjlig i vissa områden, efter noggrant övervägande och under förutsättning att det tillhandahålls tillräckliga och omedelbart tillgängliga ersättningar.

4. Uppföljning och utvärdering

4.1

En ingående vägledning måste tas fram för de åtgärder som ska vidtas. De territoriella kontrakten måste fastställa konkreta, påtagliga och granskningsbara mål, samt tidsramen för deras genomförande. Man måste följa den positiva utvecklingen mycket noga med hjälp av några viktiga kriterier, bland annat – men inte uteslutande – följande:

4.1.1

Rörande befolkningsdynamiken:

—	En kvalitativ och kvantitativ analys av in- och utflyttningen.

—	En analys av ålderspyramiden på olika territoriella nivåer.

4.1.2

Rörande livskvalitet:

—	Tillgång till livsmedel: bevarande och utveckling av lokala butiker och effektiva distributionskanaler för att säkerställa ständig tillgång för alla medborgare till livsmedel av hög kvalitet och för att undvika så kallade ”livsmedelsöknar”.

—	Tillgång till finansiella medel: utökade öppettider för banker eller andra kontor som tillhandahåller banktjänster samt tillgång till bankomater.

—	Tillgång till utbildning: minskad restid till närmaste lärosäte för grundskole- och gymnasieutbildning.

—	Tillgång till hälso- och sjukvård: minskad restid till närmaste akutmottagning och sjukhus.

—	Användning av telematik för hemtjänst och hälso- och sjukvård.

—	Utökad tillgång till kommunikationsmedel: telefon och bredband.

—	Bevarande av det historiska arvet och naturarvet (skyddade områden) och ökad tillgång till kultur.

4.1.3

Rörande tillgängliga budgetmedel:

—	Ökade löpande budgetanslag till de lokala enheterna: euro per invånare, euro per kvadratkilometer.

—	Ökade budgetanslag till offentlig-privata partnerskap och vid behov mellanliggande förvaltningar.

—	Villkor för bidrag att det finns en bevisad nytta för samhället.

4.1.4

Rörande inkomster:

—	En gradvis minskning av skillnaderna mellan landsbygden och tätortsområden, inte bara sett till den totala inkomsten utan även inkomst per arbetad timme.

—	Införlivande av köns- och åldersrelaterade perspektiv.

4.1.5

Rörande sysselsättning:

—	Minskad arbetslöshet, särskilt bland unga.

—	Ökad sysselsättningsgrad, särskilt bland kvinnor.

—	Införande av incitament för skapande av sysselsättning i kommuner med låg befolkningstäthet.

—	Skapande av arbetstillfällen med flexibla eller alternativa arbetstider.

—	Skapande av arbetstillfällen som underlättar social integration.

4.1.6

Rörande offentliga anställningar:

—	Att tjänster inom områdena hälso- och sjukvård, utbildning, allmän ordning, tillgång till rättslig prövning osv. finns kvar i hela området och når ut till fler genom mobila tjänster.

—	Territoriell decentralisering av offentliga organ, myndigheter och anställningar.

—	Incitament för tjänstemän att tillsammans med sina familjer bosätta sig på den plats där de arbetar och på så vis minska den dagliga pendlingen.

4.1.7

Rörande offentliga investeringar:

—	Ökade totala offentliga investeringar per invånare och per kvadratkilometer.

—	Bättre tillgång till transportinfrastruktur som är tillgänglig på ett effektivt sätt: det genomsnittliga avståndet från tätorterna till motorvägspåfarter och motorvägsavfarter och till järnvägsstationer.

—	Ökad användning av järnväg och intermodala strategier.

4.1.8

Rörande privata investeringar:

—	Ökade totala privata investeringar per invånare och per kvadratkilometer.

—	Skatteincitament eller andra typer av incitament för investeringar i kommuner med låg befolkningstäthet.

—	Förmånlig skattemässig behandling av tillhandahållandet av passagerartransporttjänster på landsbygden.

Bryssel den 17 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) COM(2010) 2020 final.

(2) Av franskans ”nomenclature des unités territoriales statistiques”, nomenklatur för statistiska territoriella enheter.

(3) ”Enligt EESK är agroekologin det mål som den europeiska jordbruksproduktionen, som är starkt beroende av bevarandet av naturresurser för att kunna utvecklas, bör röra sig mot” (EUT C 353, 18.10.2019, s. 65).

(4) De europeiska struktur- och investeringsfonderna.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/66

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s handelspolitiks förenlighet med den europeiska gröna given

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/10)

Föredragande:

John BRYAN

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	8.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/1/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar den europeiska gröna given, i synnerhet strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald, som är ambitiösa och kommer att ha stor inverkan på EU:s jordbrukssektor och jordbruksbaserade livsmedelssektor och spela en central roll i framtida handelsavtal.

1.2

EESK anser att EU måste reagera på covid-19-krisen med ett brådskande genomförande av den europeiska återhämtningsplanen, för att så snart som möjligt få igång EU:s ekonomi igen och se till att den fungerar fullt ut, med beaktande av hälso- och miljöriskerna. Den gröna given bör vara en integrerad del av återhämtningen.

1.3

I och med att världsekonomin står inför en aldrig tidigare skådad recessionsutmaning på grund av covid-19-krisen har en rättvis och regelbaserad handel med lika villkor aldrig varit viktigare för att driva på den ekonomiska återhämtningen. En välfungerande öppen inre marknad i EU och internationell handel är avgörande. EESK anser att EU inte kan tillåta att dess handelspolitik hamnar i en försvarsposition.

1.4

Grundläggande lärdomar som EU måste dra av covid-19-krisen är följande:

1)	Konceptet för ett samlat hälsoperspektiv (”One Health”), livsmedelstryggheten och livsmedelssuveräniteten har avgörande betydelse för Europa.

2)	Det behövs en stark gemensam jordbrukspolitik och en hållbar och motståndskraftig leveranskedja för livsmedel och viktiga hälsorelaterade produkter.

3)	EU behöver en stark, välfinansierad budget med egna medel för att hantera kriser.

4)	Handeln och skyddet av EU:s inre marknad har stor betydelse för att förhindra åternationalisering och en upprepning av händelser såsom brexit.

1.5

EESK anser att effekterna av den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald på EU:s handelsavtal, jordbrukssektor och jordbruksbaserade livsmedelssektor måste utvärderas fullt ut genom en detaljerad konsekvensbedömning.

1.6

Det är allmänt erkänt att handeln med jordbruksprodukter spelar en central roll för att förverkliga de flesta, om inte alla, mål för hållbar utveckling och att WTO spelar en viktig roll när det gäller att uppnå målen för hållbar utveckling, och att detta skulle vara betydligt svårare utan en effektiv multilateral handelsmekanism.

1.7

EESK föreslår att alla framtida EU-handelsavtal ska införliva den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald som globala standarder för hållbarhet, men inser att det är ytterst utmanande att införliva och genomföra målen för hållbar utveckling och högre standarder i multilaterala handelsavtal. Större framsteg när det gäller målen för hållbar utveckling och grundläggande miljömässiga och sociala standarder verkar vara möjliga i bilaterala handelsavtal på kortare sikt.

1.8

EU måste garantera att handelsavtal inte externaliserar problemet och ökar avskogningen i andra länder.

1.9

EESK anser att det är av yttersta vikt att livskraften och konkurrenskraften i EU:s jordbrukssektor och jordbruksbaserade livsmedelssektor inte urholkas genom att det införs högre kostnader och standarder genom den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald som konkurrenterna inte är villiga att anta och genomföra.

1.10

EESK anser att det behövs mycket större samstämmighet och samordning mellan och inom EU:s politikområden, såsom den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald, den gemensamma jordbrukspolitiken, handelspolitiken och socialpolitiken.

1.11

Jordbruket har, i enlighet med EU:s familjejordbruksmodell, en avgörande roll i genomförandet av den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald, och det är viktigt med en tillräcklig budget inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att täcka de ytterligare kraven på jordbrukare.

1.12

När det gäller omställning av mark till ekologisk produktion måste effekterna av den resulterande nedgången i produktion bedömas. Forskningen måste intensifieras för att bättre definiera begreppet ”ekologiskt” och bedöma det verkliga nettobidraget av ekologiskt jordbruk till global hållbarhet, inbegripet biologisk mångfald.

1.13

Alla EU:s handelsavtal måste respektera EU:s sanitära och fytosanitära bestämmelser och följa försiktighetsprincipen.

2. Bakgrund

Den europeiska gröna given

2.1

Den europeiska gröna given (1) är ett ambitiöst meddelande och åtagande om att ta itu med klimat- och miljöutmaningar.

2.2

Den gröna given är en ny tillväxtstrategi som ska ställa om EU till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det år 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten har frikopplats från resursförbrukningen.

2.3

Den gröna given syftar till att skydda, bevara och förbättra EU:s naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande från miljörelaterade risker och effekter. Denna omställning måste vara rättvis och inkluderande. Den måste sätta människorna i första rummet och uppmärksamma regioner, industrier och arbetstagare.

2.4

Kommissionen har framhållit att den gröna given är en integrerad del av kommissionens strategi för handelspolitiken för att genomföra FN:s Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling (2).

2.5

Huvudmålen i den europeiska gröna given illustreras i figuren (3) nedan:

Strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald

2.6

Inom ramen för den gröna given är syftet med från jord till bord-strategin (4) att göra EU:s livsmedelssystem till en global standard för hållbarhet.

2.7

EU:s strategi för biologisk mångfald (5) syftar till att motverka förlust av biologisk mångfald och återställa naturen.

2.8

Några av de viktigaste målen i strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald är följande:

—	Minska användningen av kemiska bekämpningsmedel med 50 % fram till 2030.

—	Minska förlusten av näringsämnen med 50 % och användningen av gödselmedel med 20 % fram till 2030.

—	Minska försäljningen av antimikrobiella medel för produktionsdjur med 50 % fram till 2030.

—	Se över och förbättra djurskyddslagstiftningen på grundval av vetenskapliga rön.

—	Öka det ekologiska jordbruket till 25 % av EU:s landareal senast 2030.

—	Förtydliga konkurrensreglerna för kollektiva initiativ för att stärka jordbrukarnas ställning i leveranskedjan.

—	Utveckla en miljöbaserad modell som belönar jordbrukare för koldioxidbindning genom den gemensamma jordbrukspolitiken eller marknaden.

—	Plantera tre miljarder träd senast 2030.

—	Vända minskningen av pollinatörer.

—	Återställa 25 000 km av EU:s vattendrag till ett fritt flöde.

—	Skydda 30 % av EU:s land- och havsområden.

—	Stimulera hållbar livsmedelskonsumtion och främja ekonomiskt överkomliga hälsosamma livsmedel för alla.

2.9

Sammanfattningsvis syftar strategierna till att säkerställa ekonomiskt överkomliga och hållbara livsmedel för EU-medborgarna, bekämpa klimatförändringar, skydda miljön och bevara den biologiska mångfalden.

2.10

EESK välkomnar den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald samt de fastställda målen (6).

EU:s handelspolitik

2.11

I kommissionsordförandens uppdragsbeskrivning till kommissionsledamoten med ansvar för handel, Phil Hogan, från december 2019 är lika villkor för alla det viktigaste budskapet när det gäller EU:s handelspolitik och Europas plats i centrum för det regelbaserade multilaterala systemet (7). Ordföranden fastställer att kommissionsledamoten med ansvar för handel ska se till att målen för hållbar utveckling uppnås genom att kräva att varje nytt handelsavtal omfattar ett särskilt kapitel om hållbar utveckling.

2.12

EU förklarar att unionen kommer att stödja den globala omställningen till hållbara jordbruksbaserade livsmedelssystem, i enlighet med målen i från jord till bord-strategin och målen för hållbar utveckling. Genom sin externa politik, bland annat handelspolitiken, kommer EU att fortsätta att eftersträva bildandet av gröna allianser om hållbara livsmedelssystem med alla sina partner i bilaterala, regionala och multilaterala forum. Unionen kommer att säkerställa ett fullständigt genomförande och verkställande av bestämmelserna om handel och hållbar utveckling i alla handelsavtal, inbegripet genom EU:s ansvariga för efterlevnaden av handelsavtal.

3. Viktiga diskussionsområden

Handelns betydelse och värde

3.1

EU är den största ekonomin i världen, med en BNP per capita på 25 000 euro för unionens 450 miljoner konsumenter (8). EU är också världens största handelsblock och den främsta handelspartnern för 80 länder.

3.2

Handel och investeringar är av yttersta vikt för EU. I meddelandet ”Handel för alla” betonas att över 36 miljoner arbetstillfällen i EU, dvs. en sjundedel, är beroende av export utanför EU och att 90 % av den globala ekonomiska tillväxten under de kommande 15 åren förväntas ske utanför Europa.

3.3

Intern och extern handel på EU:s inre marknad och under en fri, rättvis och regelbaserad politik på världsmarknaden är av avgörande betydelse för EU och dess 450 miljoner medborgare (9). EU:s varuhandel med resten av världen var värd 3 936 miljarder euro 2018.

3.4

Statistiken över EU:s handel med jordbruksbaserade livsmedel (10) visar att 2019 var ett rekordår. Exportvärdet för jordbruksbaserade livsmedel uppgick till totalt 151,2 miljarder euro, medan importen uppgick till 119,3 miljarder euro, vilket innebar att det totala värdet av handeln för året uppgick till 270,5 miljarder euro. Handelsöverskottet ökade med 10,9 miljarder euro från 2018 och nådde ett rekord på 31,9 miljarder euro. Livsmedelsindustrin spelar en viktig roll inom handel och export.

3.5

EESK har tidigare framhållit betydelsen av handeln med jordbruksprodukter för jordbrukets och landsbygdsekonomins framtida utveckling i EU mot bakgrund av den globala livsmedelstryggheten (11).

3.6

EESK har antagit ett yttrande om jordbrukets roll i de multilaterala, bilaterala och regionala handelsförhandlingarna mot bakgrund av WTO:s ministerkonferens i Nairobi (12). I yttrandet konstateras att WTO fortsätter att vara ett livskraftigt och effektivt forum för handelsförhandlingar, särskilt när det gäller jordbruksprodukter.

3.7

Att WTO misslyckats med att främja multilateral handel och krisen i tvistlösningsmekanismen utgör allvarliga hot mot multilateralism och regelbaserad handel.

3.8

Detta bör dock inte minska rollen för ett väl fungerande WTO inom ramen för den globala handeln och vikten av ett regelbaserat multilateralt system, som främjas av EU.

3.9

I EESK:s yttrande ”Reform av Världshandelsorganisationen för att anpassa den till utvecklingen inom internationell handel” är kommittén övertygad inte bara om att brådskande reformer bör genomföras så snart som möjligt, särskilt när det gäller hur tvistlösningsorganets överprövningsorgan fungerar, utan också om att WTO-medlemmarna bör åta sig mer ambitiösa och systemiska förändringar. Dessa förslag som EESK stöder omfattar i huvudsak tre områden: arbetsnormer och anständigt arbete, klimatmål och uppnående av FN:s 2030-mål för hållbar utveckling (13).

3.10

EESK anser att EU inte kan tillåta att dess handelspolitik hamnar i en försvarsposition. Handelns betydelse och värde har aldrig varit större än i samband med covid-19-krisen och satsningen på ekonomisk återhämtning i EU och världen.

3.11

EESK anser att EU måste anta en ambitiös strategi för att driva på och underlätta ekonomisk återhämtning genom den gröna given och den europeiska återhämtningsplanen.

3.12

Den gröna given måste med framgång skapa balans mellan bevarandet av en stark handel och skyddet av arbetstillfällen och miljön, samtidigt som den europeiska konkurrenskraften upprätthålls. Strategin kan inte heller leda till en konkurrensfördel för import från länder utanför EU till EU-marknaden, inbegripet ekologiska produkter från länder utanför EU som importeras till EU och som måste produceras i enlighet med samma EU-bestämmelser som gäller för EU-producenter (14). Det torde vara nödvändigt att införa ett EU-system för spårbarhet och certifiering av ekologisk kvalitet och att separat, i läsbar storlek, märka de produkter som produceras i EU som ”ekologiskt producerad i EU” och de produkter som produceras utanför EU som ”ekologiskt producerad utanför EU”. I stället för att som i dag ha ett enda nationellt ackrediteringsorgan i form av en offentlig myndighet torde det också finnas behov av ett oberoende och dynamiskt ackrediteringssystem på EU-nivå för att med avseende på handel och verksamhet inom den ekologiska sektorn specifikt behandla frågor som rör ackreditering av kontrollorgan och förebyggande av bedrägerier med ekologiska produkter.

3.13

Det är av största vikt att EU:s inre marknad fungerar effektivt och korrekt. EESK anser bestämt att det inte får förekomma någon åternationalisering av EU-marknaderna.

3.14

EESK erkänner vikten och värdet av regelbaserad handel som bedrivs på lika villkor och det stora bidrag som den kommer att ge till den ekonomiska återhämtningen efter covid-19.

Handel och hållbar utveckling

3.15

Hållbar utveckling betyder att man tillgodoser dagens behov samtidigt som man ser till att framtida generationer kan tillgodose sina behov. I FN:s Agenda 2030 fastställs 17 huvudmål för hållbar utveckling och 169 delmål.

3.16

Strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald sträcker sig mycket längre än målen för hållbar utveckling, och fastställer en helt ny uppsättning kriterier med målet att skapa en ny global standard för hållbarhet.

3.17

Enligt EU-rätten måste all relevant EU-politik, inbegripet handelspolitiken och konkurrenspolitiken, främja hållbar utveckling. EU:s handelspolitik syftar till att säkerställa att den ekonomiska utvecklingen går hand i hand med social rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, höga arbetsnormer och höga miljöstandarder, samtidigt som EU:s fytosanitära bestämmelser skyddas och försiktighetsprincipen följs.

3.18

EESK har under årens lopp utarbetat flera yttranden om olika aspekter av handel och hållbar utveckling, inbegripet ett yttrande om kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s frihandelsavtal (15) och ett yttrande om den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling (16).

3.19

I det första yttrandet uppmanar EESK kommissionen att vara mer ambitiös när det gäller att stärka den faktiska efterlevnaden av åtagandena i kapitlen om handel och hållbar utveckling och betonar den snäva synen på handel och hållbar utveckling när det gäller konsumentintressen. Kommittén belyser också finansierings- och resursfrågorna kring arbetet i de inhemska rådgivande grupperna och användningen av sanktioner.

3.20

I det andra yttrandet anser EESK att målen för hållbar utveckling, tillsammans med Parisavtalet, kommer att förändra den globala handelsagendan i grunden, särskilt när det gäller handeln med industrivaror och jordbruksprodukter. EESK påpekar dock att målen för hållbar utveckling inte är rättsligt bindande och att det saknas en tvistlösningsmekanism. I yttrandet understryks den centrala roll som ansvarsfullt företagande spelar i arbetet för att uppnå målen för hållbar utveckling och betonas att den privata sektorns inverkan kommer att vara avgörande. Dessutom efterlyses en fullständig konsekvensbedömning av hur genomförandet av hållbarhetsmålen och Parisavtalet sannolikt kommer att påverka EU:s handels- och konkurrenspolitik, inklusive jordbruket.

3.21

Det är allmänt erkänt att handeln med jordbruksprodukter spelar en central roll för att förverkliga de flesta, om inte alla, mål för hållbar utveckling och att WTO spelar en viktig roll när det gäller att uppnå detta, och att detta skulle vara betydligt svårare utan en effektiv multilateral handelsmekanism (17).

3.22

När det gäller den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald, EU:s handelspolitik och hållbar utveckling uppstår bland annat följande viktiga frågor: Hur realistiskt är det att EU kan fastställa och genomföra en ny uppsättning högre standarder som går längre än målen för hållbar utveckling? Kan EU förmå sina handelspartner att ställa sig bakom ett genomförande av kapitlen om handel och hållbar utveckling? Kan EU gå ytterligare ett steg och förmå sina handelspartner och även EU:s medlemsstater att ställa sig bakom en ännu högre nivå av hållbar utveckling genom den gröna given? Hur långt kommer EU att driva på målen för hållbar utveckling och/eller strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald i framtida handelsförhandlingar? Vilka kostnader kommer den gröna given att medföra för europeiska jordbrukare och jordbrukssektorn? Vilken inverkan kommer det att få på EU:s konkurrenskraft inom handelsområdet?

3.23

EESK anser att EU bör genomföra lagstiftning som innehåller krav på tillbörlig aktsamhet för företag längs hela deras leveranskedjor för att kartlägga, förebygga och begränsa miljömässiga och sociala risker samt kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Efterlevnad

3.24

EU måste stärka sitt fokus på efterlevnad och genomförande av målen för hållbar utveckling och standarder i frihandelsavtal. Det är mycket viktigt med korrekt och strikt övervakning, genomförande och efterlevnad av alla aspekter av handelsavtal, då de blir alltmer detaljerade och inkluderande, i synnerhet då de utvidgas till sådana områden inom hållbar utveckling som miljö och klimatförändringar som inte kan mätas i ekonomiska termer. Den senaste tekniken, exempelvis den som finns tillgänglig för gemensamma forskningscentrumet (JRC) (18), bör användas för att övervaka viktiga frågor såsom avskogning.

3.25

Övervaknings- och efterlevnadsförfarandena måste vara tydliga, snabba, effektiva och ekonomiskt transparenta. Kostnaderna måste fördelas rättvist, med beaktande av vad som är ekonomiskt rimligt för småbrukare.

Transport och energi

3.26

Den gröna given behöver ett mycket större fokus på transport- och energipolitik. Transporterna står för 24 % av de globala koldioxidutsläppen (och förväntas öka till 40 % av de totala utsläppen senast 2030 (19)). Den ökade energianvändningen kommer också att underkastas intensiv granskning, liksom behovet av starkare incitament för förnybar energi.

Den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald

3.27

Den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald måste ge starkt stöd till de europeiska jordbrukarnas och jordbrukssektorns ekonomiska hållbarhet och förbättra marknadernas funktion och samtidigt bidra till en ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbarare jordbruks- och livsmedelssektor. Detta är i linje med EESK:s vision för ”den hållbara ekonomi vi behöver” (20).

3.28

I EESK:s yttrande om en heltäckande livsmedelspolitik i EU (21) efterlyses en hållbarare livsmedelspolitik, med målet att tillhandahålla hälsosam kost från hållbara livsmedelssystem, koppla samman jordbruk med nutritions- och ekosystemtjänster och säkerställa leveranskedjor som värnar folkhälsan för alla delar av det europeiska samhället.

3.29

Från jord till bord-strategin återspeglar många av idéerna i dessa yttranden och EESK har bidragit till att skapa drivkraften för detta.

3.30

När det gäller det särskilda förslaget om att minska användningen av bekämpningsmedel måste jordbrukarna kunna ersätta dessa produkter med säkra och hållbara alternativ som både skyddar avkastningen och skyddar mot eventuella hot mot livsmedelstryggheten. Forskning och innovation som bygger på en stabil vetenskaplig grund är avgörande för att man ska kunna genomföra hållbara alternativa lösningar för att bekämpa skadegörare.

3.31

Minskad användning av gödselmedel måste baseras på en stabil vetenskaplig grund för planer när det gäller hantering av näringsämnen, jordmånsundersökning, tillgodoseende av grödans näringsbehov, precisionsapplicering och upprätthållande av näringsbalansen i marken.

3.32

Att minska användningen av antimikrobiella medel är av yttersta vikt för människors hälsa och säkerhet (One Health (22)-modellen).

3.33

Att förbättra djurens hälsa och välbefinnande är ett viktigt och önskvärt mål, men tyvärr belönas det inte alltid på marknaden och kostnaderna tjänas sällan in igen. Den gemensamma jordbrukspolitiken har en mycket stark policy som garanterar att europeiska djur föds upp i enlighet med de högsta standarderna för spårbarhet, djurhälsa och djurskydd samt miljöstandarderna i världen. När det gäller internationell handel bör ömsesidighet beträffande djurskyddsnormer vara ett av de viktigaste kraven i handelsavtal med tredjeländer.

3.34

I samband med de minskningsmål som anges i från jord till bord-strategin när det gäller antimikrobiella medel, bekämpningsmedel och gödselmedel måste man, med hjälp av riktmärkning, beakta de framsteg som redan gjorts i många medlemsstater under de senaste åren.

3.35

När det gäller omställning av mer mark till ekologisk produktion måste effekterna av den resulterande nedgången i produktion bedömas. Forskningen måste intensifieras för att bättre definiera begreppet ”ekologiskt” och bedöma det verkliga nettobidraget av ”ekologiskt jordbruk” till global hållbarhet. Produktionskostnaderna kan dessutom vara högre för ekologiskt jordbruk, vilket återigen kanske inte återspeglas på detaljhandelsnivå. Detta kan göra det ekologiska jordbruket, som har högre kostnader, ohållbart. EU måste också bedöma marknadspåverkan när det gäller prispremier/lönsamhet för en fyrfaldig ökning av den ekologiska produktionen.

Den gemensamma jordbrukspolitiken och den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald

3.36

Den nuvarande processen för att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken inleddes 2018 med lagstiftningsförslag i juni 2018 (23). I den nya gemensamma jordbrukspolitiken sätts högre ambitioner, särskilt när det gäller miljö och klimatförändringar.

3.37

I förslagen till den nya gemensamma jordbrukspolitiken fastställs följande särskilda mål:

—	Stödja jordbruksinkomster som det går att leva på och jordbrukets motståndskraft i hela EU för att förbättra livsmedelstryggheten.

—	Öka marknadsorienteringen och konkurrenskraften, med ett större fokus på forskning, teknik och digitalisering.

—	Förbättra jordbrukarnas ställning i värdekedjan.

—	Bidra till begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt till hållbar energi.

—	Främja hållbar utveckling och effektiv förvaltning av naturresurser som vatten, mark och luft.

—	Bidra till att skydda den biologiska mångfalden, stärka ekosystemtjänster samt bevara livsmiljöer och landskap.

—	Locka unga jordbrukare och underlätta affärsutveckling i landsbygdsområden.

—	Främja sysselsättning, tillväxt, social delaktighet och lokal utveckling i landsbygdsområden, inbegripet bioekonomin och hållbart skogsbruk.

—	Se till att EU:s jordbruk bättre tillgodoser samhällets krav på livsmedel och hälsa, inbegripet säkra, näringsrika och hållbara livsmedel samt djurskydd.

3.38

Det är ett särskilt krav inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken att direktstöd ska kopplas till strängare miljö- och klimatkrav. Medlemsstaterna måste erbjuda miljösystem för att hjälpa jordbrukare att göra mer än vad som krävs enligt de obligatoriska kraven.

3.39

I förslagen till den nya gemensamma jordbrukspolitiken anges att minst 30 % av varje nationellt anslag till landsbygdsutveckling ska avsättas för miljö- och klimatåtgärder. 40 % av den gemensamma jordbrukspolitikens totala budget väntas bidra till klimatåtgärder (24).

3.40

Enligt den gemensamma jordbrukspolitiken är medlemsstaterna skyldiga att utarbeta strategiska planer som anger hur man ska uppnå de särskilda målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Medlemsstaterna kommer att fastställa mål för vad de vill uppnå under programperioden med hjälp av gemensamt definierade resultatindikatorer.

3.41

Under de senaste två åren har EU-institutionerna redan gjort betydande framsteg när det gäller förslagen för den gemensamma jordbrukspolitiken, och det är mycket viktigt att förslagen i den gröna given inte motverkar dessa framsteg. Det kommer att bli svårt att anpassa de strategiska planerna inom den gemensamma jordbrukspolitiken till EU:s gröna giv, men det måste göras.

EU:s marknadsriktning och ett rimligt pris

3.42

I den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald klargörs mycket tydligt att den genomsnittliga jordbrukaren i EU för närvarande tjänar omkring hälften av vad den genomsnittliga arbetstagaren tjänar i ekonomin som helhet.

3.43

För att få en hållbar inkomst är det viktigt att europeiska jordbrukare får ett rimligt pris för livsmedel från marknaden, ett pris som överstiger produktionskostnaderna. Från jord till bord-strategin måste sända en signal till marknaden om att de europeiska jordbrukarnas höga standarder för livsmedelsproduktion har betydelse och att de måste få betalt för det arbete som dessa medför. Från jord till bord-strategin måste uppnå detta genom initiativ för att förbjuda otillbörliga handelsmetoder (25), undvika försäljning under självkostnadspris och säkerställa att marknadspriset fördelas rättvist över hela leveranskedjan.

Budget

3.44

Förslagen till den fleråriga budgetramen, inbegripet en minskning av den gemensamma jordbrukspolitikens budget med 9 % i reala termer, är inte förenliga med ambitionerna i den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald.

3.45

Om strategiernas mål ska kunna uppnås, får den gemensamma jordbrukspolitikens budget inte minskas. Budgeten måste ökas för att ta hänsyn till de ytterligare kraven på jordbrukarna och till inflationen samt skydda jordbrukarnas grundstöd och gårdssystemen inom ramen för landsbygdsprogrammet.

3.46

Man måste kompensera varje minskning av jordbrukarnas avkastning och inkomst som härrör från genomförandet av denna strategi.

3.47

EESK upprepar sitt stöd för att EU:s budget bör ökas för att tillhandahålla tillräcklig finansiering för den gemensamma jordbrukspolitiken och de nya politiska mål och utmaningar som identifierats (26).

Vetenskaplig grund

3.48

Klimatåtgärder måste baseras på noggranna mätningar av verksamheten på gårdsnivå. Det sätt som metan redovisas på återspeglar för närvarande inte den aktuella forskningen (27), och jordbrukarna premieras inte för den koldioxid som binds i deras betesmarker och buskvallar. Dessa frågor måste tas upp i strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald, för att säkerställa att alla utsläpp som släpps ut och binds av sektorn redovisas rättvist och korrekt.

Rättvis omställning

3.49

En rättvis omställning för alla är av yttersta vikt för den nya gröna politiken. Kostnaderna för att genomföra en ny politik måste bäras av alla, från jordbrukare och bearbetare till detaljhandlare och konsumenter. Vi måste befästa konceptet att inte låta någon hamna på efterkälken (28) och skydda de mest sårbara mot de oavsiktliga konsekvenserna av den nya politiken.

Säkerställande av likvärdiga standarder

3.50

WTO:s SPS-avtal från 1995 omfattar tillämpningen av bestämmelserna om livsmedelssäkerhet, djurhälsa och växtskydd. Artikel 5.7 tar upp försiktighetsprincipen, som numera finns inskriven i Lissabonfördraget. Alla försök att ändra denna princip annat än på multilateral nivå skulle få långtgående konsekvenser för den globala handelsordningen och för avtalets fortsatta trovärdighet. (29)

3.51

EU måste insistera på mycket strängare likvärdiga sociala, miljömässiga, djurskyddsmässiga och fytosanitära standarder i tredjeländer som exporterar till EU, liknande dem som krävs av europeiska jordbrukare. Undermåliga importer till EU får inte ersätta europeiska produkter av hög standard, som produceras i enlighet med de strängare strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald. EU får inte heller externalisera sin ambition att uppnå klimatmålen genom koldioxidläckage.

3.52

EU måste också undvika eventuella frestelser att göra stora eftergifter på jordbruksområdet som skulle undergräva den inhemska produktionen. EU måste också avskaffa dubbla måttstockar inom jordbruket, framför allt i samband med SPS- och TBT-avtalen, i partnerländerna.

Arbetskraft

3.53

Forskning visar att frihandelsavtal är ett lämpligt instrument för att förbättra arbetssituationen i partnerländer (30). ILO konstaterade 2016 i en studie om arbetsrättsliga bestämmelser i 76 av mer än 260 frihandelsavtal att kombinationen av tekniskt samarbete, kontrollmekanismer och det civila samhällets deltagande har bidragit till att förbättra situationen beträffande arbetstagarnas rättigheter i olika sektorer.

Konsekvensbedömning

3.54

God lagstiftning är lagstiftning som granskas ordentligt innan den införs. Alla åtgärder som föreslås som en del av den gröna givens strategier från jord till bord och för biologisk mångfald måste inbegripa en detaljerad konsekvensutredning, inklusive riktmärkning, innan politiska beslut eller regleringsbeslut fattas.

Skogsbruk och avskogning

3.55

Att utvidga skogsbruksområdet inom EU är ett positivt steg som kommer att ha en mycket gynnsam inverkan på klimatförändringarna. Detta måste förenas med stark finansiering så att jordbrukarna inte förlorar någon inkomst med tanke på investeringens tidslängd.

3.56

I enlighet med uppnåendet av målen i den gröna given och från jord till bord-strategin måste EU:s handelspolitik utformas med strikt hänsyn till att EU:s import inte får öka avskogningen i handelspartnerländer utanför EU. Detta problem ser vi exempelvis när det gäller import av nötkött och soja från Mercosur-länder (Brasilien), nöt- och fårkött från Australien och palmolja från Indonesien.

3.57

EESK uppmanar kommissionen att bättre informera och öka medvetenheten bland de europeiska konsumenterna om utmaningarna med avskogning genom att förbättra miljömärkningen av produkter och genom att inrätta ett europeiskt observatorium för avskogning och en mekanism för tidig varning.

3.58

EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med lokalbefolkningen stödja återbeskogning av avskogade områden och beskogning, särskilt i Latinamerika, Afrika söder om Sahara och tillväxtländer. Kommissionen måste också införa ekonomiskt och tekniskt stöd till tredjeländer (inklusive statliga och icke-statliga aktörer), särskilt för att bevara ”urgamla” skogsekosystem.

3.59

EESK uppmanar kommissionen att förbättra kvaliteten på och trovärdigheten hos märkningarna för ”noll importerad avskogning” genom att uppmuntra en konvergens mellan verktyg och utvidgning av befintliga certifieringar, använda kartläggning av markanvändning per fjärranalys, stödja producenterna i genomförandet och stärka kontrollerna längs hela leveranskedjorna.

4. Effekter av covid-19

4.1

Coronakrisen blottlägger vår sårbarhet för globaliserade produktionskedjor och internationell just-in-time-handel, som hindrar oss från att tillgå viktiga varor, inbegripet munskydd, nödvändiga läkemedel osv, när en plötslig kris inträffar. Liknande kriser kommer att inträffa igen. Att omlokalisera verksamhet inom industri, jordbruk och tjänster bör göra det möjligt att skapa större autonomi gentemot internationella marknader, återta kontrollen över produktionsmetoder och påbörja en miljömässig och social omställning av verksamheten.

4.2

Pandemin har påmint oss om vårt starka förhållande till naturen och behovet av att skydda den biologiska mångfalden och förhindra avskogning.

4.3

Effekterna av den pågående covid-19-krisen på världsekonomin är så allvarliga att Internationella valutafonden (IMF) har varnat för att världen står inför sin värsta konjunkturnedgång sedan den stora depressionen på 1930-talet.

4.4

IMF räknar med att världens BNP kommer att minska med 3 % under 2020, medan andra parter uppskattar att den globala nedgången kommer att ligga på mellan 2,3 % och 4,8 % och innebära en förlust på mellan 2 och 4 biljoner US-dollar. Enligt IMF:s beräkningar kommer USA:s ekonomi att krympa med 5,9 % och euroområdets med 7,5 % under 2020 (31). EU:s BNP för andra kvartalet 2020 minskade med 15 % och ekonomin i sin helhet förväntas krympa med 7 % under 2020 (32).

4.5

En av de största följdverkningarna av den stora depressionen på 1930-talet var bristen på livsmedelstrygghet och livsmedelssuveränitet, som ledde till livsmedelsbrist och hungersnöd i vissa EU-länder och amerikanska delstater, vilket i sin tur ledde till civil oro och utveckling av extremistiska politiska grupper.

4.6

En viktig lärdom av covid-19-krisen är vikten av livsmedelstrygghet och livsmedelssuveränitet för EU, vilket återigen understryker den avgörande betydelsen av en välfinansierad gemensam jordbrukspolitik för EU.

4.7

Covid-19-krisen bör stärka den gemensamma jordbrukspolitikens betydelse för EU (33) och de ursprungliga politiska målen för den gemensamma jordbrukspolitiken enligt artikel 39 i EUF-fördraget. Det handlar framför allt om att

—	tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket,

—	tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.

4.8

Vikten av ett kraftfullt ekonomiskt svar från EU på covid-19-krisen kan inte betonas nog. Kommissionens svar i fråga om jordbruket har hittills varit en besvikelse med akuta marknadsåtgärder som omfattar finansiering på enbart 78 miljoner euro.

4.9

När det gäller att blåsa nytt liv i den europeiska ekonomin efter covid-19-krisen har EU lanserat återhämtningsplanen Next Generation EU, som omfattar ytterligare 750 miljarder euro och tillsammans med EU:s budget för 2021–2027 kommer att uppgå till 1,85 biljoner euro.

4.10

Vikten av ett kraftfullt ekonomiskt svar från EU på covid-19-krisen kan inte betonas nog. Kommissionens svar måste bidra till att återställa och stärka ekonomin, livsmedelstryggheten, hållbara leveranskedjor, tillhandahållandet och – kopplat till en One Health-modell – tillgängligheten av medicintekniska produkter samt jordbruket och den jordbruksbaserade livsmedelssektorn liksom skyddet av miljön.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) COM(2019) 640 final.

(2) Målen för hållbar utveckling.

(3) COM(2019) 640 final – figur 1.

(4) Från jord till bord-strategin.

(5) Strategin för biologisk mångfald.

(6) Se EESK:s yttranden ”Från jord till bord: en strategi för hållbara livsmedel” och ”EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030” om strategierna från jord till bord och för biologisk mångfald (se s. 51 och 259 i detta nummer av EUT).

(7) Se uppdragsbeskrivningen.

(8) https://ec.europa.eu/trade/policy/eu-position-in-world-trade/

(9) Eurostat.

(10) https://ec.europa.eu/info/news/2019-record-year-eu-agri-food-trade-2020-mar-27_en#moreinfo

(11) EESK:s yttrande ”Betydelsen av handeln med jordbruksprodukter för jordbrukets och landsbygdsekonomins framtida utveckling i EU mot bakgrund av den globala livsmedelstryggheten” (EUT C 13, 15.1.2016, s. 97).

(12) EESK:s yttrande ”Jordbrukets roll i de multilaterala, bilaterala och regionala handelsförhandlingarna mot bakgrund av WTO:s ministerkonferens i Nairobi” (EUT C 173, 31.5.2017, s. 20).

(13) https://www.eesc.europa.eu/sv/node/63550.

(14) Se EU:s lagstiftning för den ekologiska sektorn: https://ec.europa.eu/info/food-farming-fisheries/farming/organic-farming/legislation_sv

(15) EESK:s yttrande ”Kapitel om handel och hållbar utveckling i EU:s frihandelsavtal” (EUT C 227, 28.6.2018, s. 27).

(16) EESK:s yttrande ”Den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling” (EUT C 129, 11.4.2018, s. 27).

(17) Se fotnot 12.

(18) https://ec.europa.eu/info/departments/joint-research-centre_sv.

(19) EESK:s yttrande ”EU:s handels- och investeringspolitiks roll för att förbättra EU:s ekonomiska resultat” (EUT C 47, 11.2.2020, s. 38) – särskilt kapitel 5 som handlar om handel och hållbar utveckling, med fokus på målen för hållbar utveckling och Parisavtalet.

(20) EESK:s yttrande ”Den hållbara ekonomi vi behöver” (EUT C 106, 31.3.2020, s. 1).

(21) EESK:s yttrande ”Det civila samhällets bidrag till utvecklingen av en heltäckande livsmedelspolitik i EU” (EUT C 129, 11.4.2018, s. 18).

(22) https://onehealthejp.eu/about/

(23) https://ec.europa.eu/commission/sites/beta-political/files/budget-may2018-modernising-cap_sv.pdf.

(24) https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/IP_18_3985

(25) EESK:s yttrande ”Förbättra livsmedelskedjans funktionssätt” (EUT C 440, 6.12.2018, s. 165).

(26) https://www.eesc.europa.eu/sv/our-work/opinions-information-reports/opinions/cap-legislative-proposals.

(27) Allen, M.R., Shine, K.P., Fuglestvedt, J.S., Millar, R.J., Cain, M., Frame, D.J. och Macey, A.H., (2018) ”A solution to the misrepresentations of CO2-equivalent emissions of short-lived climate pollutants under ambitious mitigation”. npj Climate and Atmospheric Science, 1(1), s. 16.

(28) EESK:s yttrande ”Att inte låta någon hamna på efterkälken” (EUT C 47, 11.2.2020, s. 30).

(29) Se fotnot 12.

(30) Innovation in the social pillars of sustainable development av dr Evita Schmieg (Stiftung Wissenschaft und Politik – SWP).

(31) https://blogs.imf.org/2020/04/14/the-great-lockdown-worst-economic-downturn-since-the-great-depression/

(32) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:52020DC0456

(33) EESK:s yttrande om lagstiftningsförslag avseende den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT C 62, 15.2.2019, s. 214).

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/77

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Energi: kvinnor som jämställda aktörer på 2000-talet

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/11)

Föredragande:	Laure BATUT
Medföredragande:	Evangelia KEKELEKI

Beslut av plenarförsamlingen	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	23.7.2020
Antagande vid plenarsession	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	208/4/2

1. Slutsatser och rekommendationer

EESK rekommenderar kommissionen att uppmuntra alla beslutande myndigheter att göra följande:

1.1	Skapa de förutsättningar som krävs för att alla ska få tillgång till energi samt minska energifattigdomen och samla in kvalitativa data uppdelade på kön med lämpliga indikatorer.

1.2	Stärka den befintliga jämställdhetslagstiftningen, såväl på europeisk som på nationell nivå, och se till att den efterlevs.

1.3	Tillhandahålla en målinriktad politik för jämställdhet inom yrkena på energiområdet eftersom ”Women’s talents matter!”.

1.4	Skapa lika villkor för utbildningar som rör yrken på energiområdet i medlemsstaterna och på europeisk nivå – Inrätta en europeisk högskola för naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

1.4.1

Uppmana medlemsstaterna att utveckla ”Little Polytechnic Schools” för små barn så att de kan bekanta sig med naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

1.5	Skapa lika villkor på arbetsmarknaden inom energisektorn genom att göra följande:

1.5.1

Ta fram könsuppdelade uppgifter för alla delar av sektorn, inklusive förnybara energikällor och energifattigdomen. Fundera på vilka möjligheter som står till buds för kvinnor, men undvika att energiomställningen och den digitala omvandlingen blir karriärfällor och lönefällor för kvinnor.

1.5.2

Införa bindande åtgärder om öppenhet när det gäller löner och ersättningar, eftersom det är en förutsättning för verkligt jämställda löner på alla nivåer.

1.5.3

Kräva en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser.

1.6	Utveckla den sociala dialogen och kollektivavtal i hela EU rörande jämställdhet i företag inom energisektorn.

1.7	Verka för att ändra kvinnors egen inställning med hjälp av förebilder och skapa ett europeiskt nätverk av europeiska team.

1.8	Ändra mäns inställning och utbildningen för företagsledningar.

2. Inledning: energisektorn och kvinnorna

2.1

Jämställdhet är ett av EU:s grundvärden, en grundläggande rättighet och en princip i den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Jämställdhet ingår också i FN:s mål för hållbar utveckling. I artikel 8 i EUF-fördraget fastställs att detta är en övergripande princip som ska integreras i alla politikområden.

2.2

I år, 2020, firar vi Pekingdeklarationens (1) 25-årsjubileum, och EU strävar efter att utrota ojämlikhet och främja jämställdhet genom en ny strategi. På senare tid har många texter skrivits om detta ämne. EESK vill varken duplicera eller parafrasera dessa men stöder slutsatserna i dem, till exempel dem som har utarbetats för Europaparlamentet på begäran av FEMM-utskottet och som handlar om kvinnors roll i energiomställningen (2), eller slutsatserna i kommissionens meddelande som offentliggjordes för en kort tid sedan om jämställdhetsstrategin för 2020–2025 (3) (COM(2020) 152 final) samt slutsatserna i de studier som genomförts av Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) (4).

2.3

Kommissionen anser att”inom näringslivet, politiken och samhället som helhet kan vi bara uppnå vår fulla potential om vi använder oss av all vår talang och mångfald. Jämställdhet mellan kvinnor och män leder till fler arbetstillfällen och högre produktivitet – en potential som behöver förverkligas i takt med att vi omfamnar grön och digital omställning och hanterar våra demografiska utmaningar”.

Alla de utmaningar som är aktuella inom energisektorn återfinns i detta citat: potential och produktivitet, anställbarhet och därmed kvalifikationer och balans mellan privat- och yrkesliv, jämställdhet, demografi och den gröna och digitala omställningens krävande karaktär.

2.4

Sysselsättningsgraden bland kvinnor var, innan vi drabbades av coronakrisen och dess följder, högre än den någonsin varit i EU, men många kvinnor stöter fortfarande på hinder för att komma in och hålla sig kvar på arbetsmarknaden. I alla branscher frågar man sig nu var kvinnorna finns, vilket är bättre än den tidigare attityden, som ofta kunde summeras i ett sarkastiskt ”Vadå kvinnor?”. Det betyder emellertid inte att det inte längre finns någon klyfta mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Liksom i många sektorer med viss teknisk inriktning tenderar energisektorns rörelse mot jämställdhet att vara långsam: i Europa är i genomsnitt så lite som 22 % av de anställda inom denna sektor kvinnor. Så är till exempel fallet i Kroatien (5). När det gäller förnybar energi bör man även samla in data uppdelade efter kön.

2.5

Energisektorn är en stor del av ekonomin som rör råvaror, färdiga produkter och tjänster och omfattar gruvdrift, produktion, marknadsföring, transport och distribution, diplomati, fysisk och geopolitisk säkerhet och inbegriper användning av kol, trä, olja, gas samt kärn-, vind-, sol- och vattenkraft osv. för att ge medborgare, konsumenter och företag tillgång till el, uppvärmning och egna transportmedel. Denna sektor har det särdrag att den fungerar som en viktig hävstång för andra sektorer i ekonomin. Därför behövs alla talangfulla individer inom denna sektor.

2.6

Energisektorn är genomgående en mycket stereotyp sektor när det gäller kön. Män innehar höga positioner, vilket skapar en stor yrkesmässig obalans mellan män och kvinnor. Det gäller både den privata och den offentliga energisektorn. Det saknas också en verklig vilja att skapa en jämn könsfördelning i hela värdekedjan (6).

2.7

Antalet kvinnor i ledarpositioner inom energisektorn är mycket lågt. År 2012 visade en studie som genomförts av EIGE att i Tyskland, Spanien och Sverige hade 64 % av de 295 företagen inom denna sektor inga kvinnliga chefer. Situationen var bättre i sektorerna för förnybar energi och olja, och aningen bättre i Norden. Men i samtliga medlemsstater saknas det kvinnliga chefer inom de tekniska branscherna på energiområdet. År 2019 var ojämställdheten i denna sektor fortfarande ett problem (51,9 indexpoäng (7)), även om nästan alla medlemsstater har gjort framsteg på senare år enligt EIGE.

3. Allmänna kommentarer: ett behov av att minska gapet

3.1

För att påskynda förändringen krävs det åtgärder på flera plan samtidigt och ansträngningar för att åtgärda de samverkande klyftor som uppstått.

3.2 Klyftan i fråga om tillgång till energi

3.2.1

Det har konstaterats att omvandlingen av energisystemet inte är en rent teknisk fråga, utan att den också har en viktig social dimension. Med tanke på detta är det viktigt att man säkerställer alla har tillgång till energi. I EU finns det fortfarande hushåll som har svårt att få tillgång till energi (8), antingen på grund av sin placering i förhållande till nätet eller på grund av fattigdom. De kvinnor som ansvarar för hushållet är de som först blir lidande och måste ofta göra ett svårt val för sig själva och sina barn: att antingen äta eller hålla sig varma (på engelska kallas detta problem ibland ”heat or eat”). Energipolitiken tar ingen hänsyn till problemen med ansvarsfördelningen i hushållen. Därför bör energifattigdom undersökas ur ett könsperspektiv (9). Den bristande tillgången till energi gör att de inte heller kan få tillgång till digital teknik, vilket komplicerar deras liv avsevärt och isolerar dem socialt, arbetsmässigt, utbildningsmässigt och kulturmässigt. Ovanpå den bristande tillgången till energi tillkommer därmed även den digitala klyftan, som dessutom i vissa fall förvärras av åldersklyftan. Alla aspekter bör erkännas, och särskild hänsyn bör tas till det mest utsatta könet.

3.2.2

Insamling av kvalitativa data om hushållens energianvändning skulle ge en mer exakt bild av deras fattigdom, som kräver en övergripande strategi för att åtgärdas. Utöver rabatterade energipriser kan energifattigdomen bekämpas genom stadspolitik, bostadspolitik, tillgången till arbete, lönenivåer och företagens sätt att sälja till slutanvändarna. Enligt OECD-studier anser kvinnliga konsumenter att hållbar utveckling är viktig. På grund av sitt ansvar i hemmen och deras utbildande och medvetandegörande roll i fråga om rationell energianvändning och återvinning är de centrala aktörer när det gäller att förändra beteendemönster (10).

3.3 Den politiska klyftan

3.3.1

Den europeiska energipolitiken bygger på följande fem nära sammanhängande dimensioner:

—	Försörjningstrygghet.

—	En helt integrerad marknad.

—	Energieffektivitet för att minska efterfrågan.

—	Utfasning av fossila bränslen ur ekonomin.

—	Forskning och innovation för konkurrenskraft.

För att lyckas har kommissionen för avsikt att

—	underlätta förändring genom att skapa säkra förutsättningar för övergångarna,

—	främja rörlighet,

—	främja skapandet av arbetstillfällen,

—	höja kvaliteten på data,

—	höja kompetensen.

3.3.2

Kvinnornas ställning betraktas aldrig som ett problem i sig, även om de befinner sig i underläge inom energisektorn och alltid är de första som får gå när gäller uppsägningar i händelse av kris, oavsett krisens karaktär. Den politiska klyftan kan inte minskas utan specifika åtgärder inriktade på kvinnor på samtliga åtgärdsområden, inte minst med tanke på att detta är en del av FN:s mål för hållbar utveckling (11).

3.3.3

EESK betonar att det finns grundläggande problem i politiken för energisektorn, eftersom man från första början underlåtit att ta hänsyn till könsaspekten. EESK vill gärna se att metoden”Define, Plan, Act, Check” (Definiera, planera, agera, kontrollera) som tagits fram av EIGE i institutets publikation ”Gender and energy (12)” får en bred spridning i form av ett incitament för medlemsländernas regeringar, i ledarskapsutbildningar inom energisektorn och i företagen i denna sektor.

3.3.4

Liksom EIGE anser EESK att könsaspekten kan integreras i alla faser i politiken på energiområdet. Efter en analys av situationen, samråd med berörda parter och en granskning av budgeten bör genomförandefasen inledas med medvetandehöjande insatser och kapacitetsuppbyggnad, inklusive kompetensutveckling. Med hjälp av en ”genusverktygslåda”, dvs. en utbildningsmodul om energi (finansierad genom FP7), har man kunnat visa på betydelsen av kön inom energisektorn och hur denna fråga kan inverka på forskningen på detta område (13). När politiken och programmen har genomförts bör de utvärderas. Kommittén välkomnar den vilja att röra sig i denna riktning som framhölls av kommissionen i dess senaste meddelande om jämställdhet.

3.4 Klyftorna på arbetsmarknaden

3.4.1 Sysselsättning

3.4.1.1

Det franska energiföretaget EDF (Éléctricité de France) konstaterar med stolthet att 25 % av deras anställda och 27 % av ledningen är kvinnor. Fransk lagstiftning innehåller emellertid ett krav på 40 % kvinnor. Företaget har dock inlett en digital kampanj för att hitta idéer för hur man kan diskutera, vägleda, övertyga, främja och ”göra branschen mer kvinnoorienterad” (14). I dagsläget är det ofta kvinnorna själva som mobiliserar sig för att göra sina röster hörda. Till exempel gav år 2018 57 föreningar från den spanska energisektorn ut ett gemensamt manifest ”En Energia NO sin Mujeres” (15) för att slå fast att det är dags att kvinnliga experter får ta plats i det offentliga rummet för att skapa en mer hållbar och rättvis energiomställning. Kommissionen betonar att ”främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män är något som EU arbetar med på alla områden” och därmed också något som åligger alla medlemsstater, med tanke på att de i genomsnitt bara får 67,4 poäng av 100 på jämställdhetsindexet. I Österrike har energidistributionsföretag också utvecklat program som ska locka kvinnor, ofta i samarbete med gymnasier och universitet (16).

3.4.1.2

Inom kärnkraftssektorn uppfattas utestängning av kvinnor ha en viss legitimitet, ”med tanke på att det fortfarande finns få kvinnor i de vetenskapliga och tekniska yrkena i sektorn”. Andelen kvinnor vid franska kommissionen för atomenergi och alternativ energi (CEA) ökar långsamt: år 2018 var 33,8 % av alla anställda kvinnor, jämfört med 30 % 2008, 30,3 % av ledningen (26,5 % av de vetenskapliga cheferna) och 39,4 % av övrig personal.

3.4.1.3

Kvinnor är fortfarande underrepresenterade inom olje- och gasindustrin, där de utgör endast 20 % av de anställda, 17 % av cheferna och 1 % av de verkställande direktörerna i företagen (17). Sakta men säkert börjar de ses som ”outnyttjade resurser”. Mångfald skulle i framtiden kunna bli en källa till kreativitet inom de tekniska yrkena och en lösning på generationsklyftan och den demografiska klyftan. Seglivade stereotyper måste överges, till fördel för en balansering av arbetsmarknaden. Kvinnor behöver fortfarande göra ansträngningar, främst genom att delta i tekniska utbildningar.

3.4.1.4

Kvinnorna i energisektorn har, i likhet med övriga arbetstagare, varierande status. De tjänar även mindre än män och avskedas lättare. I EU missgynnas de fortfarande av att samhället fortfarande förlitar sig på att kvinnor på sin fritid ska ta på sig ansvaret att vårda sociala relationer och ta hand om andra (t.ex. ansvara för omsorgen om barn och äldre).

3.4.2 Kvalifikationer

3.4.2.1

Det finns fortfarande en territoriell faktor och ett socialt tryck i EU som står i vägen för flickors tillgång till högre utbildning. I landsbygdsområden i Sydeuropa anser vissa befolkningslager fortfarande att en flickas plats är i hemmet. På grund av sina bristfälliga digitala kunskaper har de mycket svårt att ta sig in i yrken på energiområdet, vilket innebär en kompetensförlust för samhället i stort.

3.4.2.2

Allt börjar med utbildning och kvalifikationer. Enligt EIGE finns det fortfarande en övergripande segregering mellan manliga och kvinnliga studerande. Pojkar är mer benägna att söka sig till naturvetenskapliga ämnen, och flickor som tar examen i naturvetenskapliga ämnen arbetar några år senare inte i tekniska yrken. När de börjar arbeta hos ett företag kan det vara problematiskt: ”Jag behandlades som alla andra under mina tekniska studier men allt förändrades när jag började arbeta. Anläggningen hade inte byggts med hänsyn till att en kvinna en dag skulle komma att arbeta där. Det fanns varken strålskyddsdräkter eller omklädningsrum för kvinnor” (18). På detta sätt beskriver en person sin situation vid ett kärnkraftverk i början av sin karriär. Det är många som bär på liknande erfarenheter. Trots att kroatiska kvinnor 2017 tog 60 % av alla magisterexamina och 55 % av alla doktorsexamina, upplevde de fortfarande glastakseffekterna när de arbetade inom energisektorn, där andelen kvinnor bland cheferna låg kvar på 13–16 %, och 19 % i börsnoterade företag.

3.4.2.3

I Frankrike är mindre än 30 % av de studerande på ingenjörsutbildningarna kvinnor, och det förefaller svårt att uppnå en jämn könsfördelning inom IEG (19). Under 2017 fanns det endast 14 % kvinnor i den rent tekniska delen av denna bransch, medan de utgör majoriteten i sektorns kommersiella och tjänsteinriktade delar. Vilket mervärde skapar kvinnor? Att vara sociala, medkännande, kunna sortera papper och hämta kaffe? Eller att vara tekniker, ingenjörer eller forskare? Kvinnor behöver få verklig tillgång till lika villkor för att ta sig in i energisektorn och ett erkännande av sin förmåga för att hålla sig kvar där och göra karriär. I Spanien har man vidtagit åtgärder för att öka andelen kvinnor, men trots detta kan man konstatera att vissa kvinnor ändå inte visar intresse för de tekniska sektorerna (20). Stereotyper enligt vilka matematik och fysik är för pojkar måste bekämpas genom att ändra upplägget på studierna och lärarnas inställning samt utbilda föräldrarna så snart barnen börjar i grundskolan så att man ändrar kvinnors inställning till sig själva. Det finns inspirerande exempel: Projektet ”Little Polytechnic for Children” i Polen anordnar workshoppar för barn (flickor och pojkar) i grundskolans lägre klasser där de får bekanta sig med de tekniska ämnena, för att förebygga rädslan för vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

3.5 Karriär och lön

3.5.1

I dessa krävande yrken är det inte alltid lätt för kvinnor att uppnå en tillfredsställande balans mellan familj och yrkesliv. Eftersom det saknas förebilder ger de ibland upp självmant. Kvinnorna behöver solidariska kvinnliga faddrar och mentorer, exceptionella kvinnor som visar dem vägen och som visar att de tror på dem. EESK anser att de utbildningar som riktar sig till personalansvariga vid företag inom denna bransch bör lära dessa att bli mer medvetna och uppfinningsrika när det gäller att hantera jobb och karriärer för alla, både män och kvinnor, så att yrkesval som nu ses som exceptionella i stället börjar betraktas som normala. År 2019 inrättade kvinnor i Kroatien ett nätverk för att hjälpa varandra att utveckla sina karriärer inom energisektorn. De hämtade inspiration från Cigre, ett globalt samarbetsnätverk (21). Kommittén anser att införande av kvotering för att skapa jämställdhet i bolagsstyrelser skulle ge en nödvändig signal.

3.5.2

När kvinnor försöker göra karriär i yrken med koppling till naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik inom energisektorn stöter de fortfarande på alltför många interna hinder på sina företag, både i offentlig och privat sektor. Kommissionen har uttalat en önskan om att alla ska vara ”fria att följa den väg de valt i livet”, med full jämställdhet. Kommissionen måste tillhandahålla ytterligare resurser för kvinnor i en sektor där fysisk styrka inte längre är det viktigaste, men där denna fortfarande anses vara avgörande för en persons färdigheter. Jämställdhet bör kunna mätas med kvalitativa indikatorer på tillgängliga karriärmöjligheter och de lönenivåer som tillämpas för personer med samma kvalifikationer och i samma lönegrad. Dessa bör inkludera både grundlön och lönepåslag. På denna punkt stöder EESK fullt ut målen för den internationella koalitionen för lika lön (Equal Pay International Coalition) (22). EESK rekommenderar att bindande åtgärder införs för att öka öppenheten i fråga om löner, eftersom det är en förutsättning för verkligt jämställda löner.

3.6 Den nationella och europeiska sociala dialogens roll

EESK anser att de avtal som ingåtts bör inkluderas i styrningen av branscher och företag.

3.6.1 Kollektivavtal

Den sociala dialogens roll är av avgörande betydelse när det gäller att skapa lämpliga arbetsvillkor och säkerställa kvinnors säkerhet och anställningstrygghet inom energisektorn. El- och gassektorerna i Frankrike har tecknat ett branschavtal med fackföreningarna för en period av fyra år som rör alla områden där man kan jobba för ökad jämställdhet i yrkeslivet (23). CEA har ett företagsavtal. Det är mycket viktigt att sådana åtgärder, som godkänts av arbetsmarknadens parter, ingår i kollektivavtal i samtliga medlemsstater, så att de blir fullt ut rättsligt tillämpliga.

3.6.2 Företagens sociala ansvar – icke-bindande lagstiftning

Företaget Électricité de France tecknade 2018 ett avtal om företagets sociala ansvar med sina fackföreningar. Detta syftar till att säkerställa en jämn könsfördelning på alla företagsnivåer och ska främja kvinnliga ledare i nyckelpositioner. Avtalet bygger på en idé om att göra tekniska yrken mer attraktiva för unga kvinnor och på respekt för garantin om att företaget ska ge män och kvinnor lika möjligheter under hela deras yrkesliv. Det är visserligen ett välmenande åtagande, men det är inte bindande i lagligt hänseende. Det kräver ständig vaksamhet, särskilt från kvinnors sida, för att avtalet ska tillämpas och för att kontrollera att det överensstämmer med lagstiftningen, vilket förblir nödvändigt.

4. Är energiomställningen en möjlighet eller en risk för kvinnor?

4.1

Utvecklingen mot en koldioxidfri ekonomi medför ändringar i produktionsmetoder, i riktning mot mindre enheter, korta leveranskedjor, en ny balans mellan fossil energi och kärnkraft samt förnybar energi. Smarta byggnader som kan lagra energi och smarta nät, med mera, utnyttjar banbrytande teknik och informationsteknik samt artificiell intelligens. Under perioden före covid-19, då oljepriserna var höga, tenderade företag med kvinnor i ledningen att investera i förnybar energi och ta hänsyn till miljöhot (24). Antalet kvinnor som var verksamma inom denna sektor ökade, även om andelen kvinnor inom tekniksektorn fortfarande var låg (28 % enligt Internationella byrån för förnybar energi, Irena). När energimarknaderna nu destabiliseras på grund av värdeminskningen på kolbaserad energi riskerar denna trend att påverkas.

4.2

I dessa nya, ”lättare” energiaktiviteter finns det ett stort behov av mångfald, innovativa färdigheter och profiler som i så stor utsträckning som möjligt representerar hela samhället. Kommittén medger att det är nödvändigt att samhället tar kontroll över övergångarna, där energiomställningen får sin kraft från den digitala omvandlingen. De bär båda på möjligheter till, men framför allt också förlust av, arbetstillfällen och omstruktureringar (25). Och för detta måste det finnas kvinnor, men det finns ännu inte så många av dem på detta område.

4.3

De viktigaste karriärsprofilerna har ännu inte dragits upp för sektorn för förnyelsebar energi. Kommittén vill varna för två frestelser:

1)	Att skapa omvänd ojämlikhet, med fler kvinnor än män inom sektorn för förnybar energi.

2)	Att använda energiomställningen och den digitala omvandlingen för att skapa låglönefällor i en alltför kvinnodominerad sektor och karriärfällor för kvinnor som inte längre skulle se några språngbrädor till karriärer inom de traditionella energisektorerna.

Kommittén vädjar återigen om att branschernas och företagens överenskommelser om jämställdhet ska ingå i den verkställbara avtalsrätten.

5. Särskilda kommentarer

5.1

Att förverkliga sin potential är en individuell och kollektiv utmaning i ett åldrande europeiskt samhälle som är utsatt för stark konkurrens från talanger i andra kommersiella stormakter. Män och kvinnor måste kombinera mycket olika färdigheter i ett mer horisontellt energisammanhang där plattformar och nätverk används. Ledningsmetoderna förändras till följd av detta. Men den digitala analfabetismen kvarstår, och det krävs en kraftansträngning för att utrota den i hela unionen. Dagens arbete utförs inom ramen för redan fastställda rättigheter. Det måste ge resultat snabbt, eftersom Women's talents matter!

5.2

Var ska man förverkliga sig?”Kvinnor skulle utvidga poolen av tillgängliga färdigheter” och ”mångfald är en viktig del av konkurrenskraften” (26). Har artificiell intelligens och användningen av stordata ett kön? Detta område är till stor del ännu öppet. Vi vet ännu inte vilka dess tillämpningar kommer att bli, och detta är ett oerhört viktigt område om EU ska kunna behålla sin internationella konkurrenskraft, både för kvinnor och för män. Man bör utbilda kvinnor och uppmuntra dem att delta i denna sektor, genom att bland flickor på högstadiet och gymnasiet samt på arbetsplatser främja de yrken inom energisektorn där dessa nya metoder tillämpas.

5.3

Ge kvinnor den energi och de resurser som krävs för att vara beslutsfattare. Inom både större och mindre företag ställs allt större krav på etik. Även i detta syfte vänder man sig gärna till kvinnor, eftersom de strukturer som utvecklas och är inriktade på decentraliserade system för energiproduktion, tenderar att öka jämställdheten i beslutsfattandet. Här erkänns det att kvinnor har andra drivkrafter än män och att icke-teknisk kompetens har ett värde för ett företags verksamhet. För EESK kan detta erkännande vara positivt, men det kan också vara en fälla som främjar status quo. Kvinnor måste vara på sin vakt. I samtliga fall är jämlikhet en rättighet som måste avspeglas i kvinnors karriär och lön, oberoende av krissituationer eller demografiska problem.

5.4 Inrätta en europeisk högskola för naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik på grundval av Brygge-modellen, men med rörliga kvoter

EESK uppmanar kommissionen med kraft att så snart som möjligt inrätta en högskola för högre studier inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik i Bryssel (27), som vid öppnandet skulle ha en intagningskvot på 80 % kvinnliga studerande för energirelaterade studier och eftersträva jämlikhet inom några år. EESK föreslår att idén ska läggas fram för rådet så snart som möjligt i stället för att invänta en lika envis grupp som den som utgjordes av Salvador de Madariaga, Winston Churchill, Paul-Henri Spaak och Alcide De Gasperi, som grundade Europeiska högskolan i Brygge.

5.4.1

Liksom i fallet med högskolan i Brygge skulle medlemsstaterna göra det första urvalet av studerande och erbjuda dem finansiering i form av stipendier. Rådet skulle emellertid kunna tillhandahålla en driftsbudget för denna utbildningsinstitution för spetskompetens. Utbildningarna bör nästan uteslutande vara inriktade på inlärning av de kunskaper och det kunnande som kännetecknar verksamhet med koppling till naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik, med kurser för tillämpad vetenskap och möjlighet till tvärvetenskapliga kurser, däribland en kurs om energi.

Denna ledande högskola skulle skapa en europeisk bild av ”könsneutral” spetskompetens inom yrkena på energiområdet, ett europeiskt mervärde för samtliga nationella högskolor, och på så sätt bli en förebild och en viktig hävstång för en ökad andel kvinnor inom yrkena på energiområdet och föra samman alla slags talanger.

5.4.2

I likhet med Europeiska högskolan, som har en avdelning i Brygge och en i Natolin (Polen), bör denna högskola ha flera avdelningar på olika håll i EU och arbeta i ett nätverk med de strukturer som redan finns på europeisk nivå, såsom vetenskapsklustren, till exempel den icke-statliga organisationen Euro-case (28), som samlar de nationella akademierna för ingenjörsvetenskap, tillämpad vetenskap och teknik i 21 europeiska länder, eller EIT InnoEnergy (29), Europeiska institutet för innovation och teknik, som deltar i programmet Horisont 2020 och har i uppgift att främja innovation, entreprenörskap och utbildning inom energiomställning och hållbar energi. Här deltar akademiker, entreprenörer och forskningsinstitut (30) i hela värdekedjan.

5.4.3

I kombination med EU:s portal för öppna data (31), som är gratis och kan återanvändas, skulle EU ha tillgång till ett kraftfullt verktyg som skulle omfatta både kvinnor och män och erbjuda olika språngbrädor in i industrier och forskningscentrum. Alla skolor med spetskompetens ger mervärde åt de regioner där de är belägna. Ett europeiskt mervärde skulle ge ännu större effekter.

5.5 Utveckla europeiska energiteam

Det finns redan föreningar (32) som arbetar aktivt för att förändra unga kvinnors inställning, så att de själva ska ta initiativ till att arbeta inom energisektorn. Kvinnliga chefer inom sektorn går samman och anordnar aktiviteter bland kvinnliga gymnasie- och universitetsstuderande för att presentera sina yrken och berätta om de yrken som finns inom energisektorn. I Polen har initiativet ”Girl at the Polytechnic” (33) gett mycket goda resultat. Målet var att uppmuntra kvinnor att studera på tekniska högskolor och att krossa stereotyperna med hjälp av olika åtgärder, bland annat öppet hus-dagar i dessa skolor. EESK anser att det är viktigt att sätta denna strategi i system, genom direkt utbyte på europeisk nivå genom europeiska energiteam. När euron infördes gav sig team av frivilliga, i alla medlemsstater, ut för att prata med medborgarna och förklara vilka förändringar övergången till den gemensamma valutan skulle medföra. Projektet organiserades av kommissionens lokala representationer.

5.5.1

Dessa europeiska energiteam skulle på samma sätt kunna diskutera med de kvinnliga studerande och förklara för dem hur forskning, teknik, distribution, transeuropeiska nät, prissättning, regleringssystem och energimarknader fungerar och vilka olika roller som de själva skulle kunna ta på sig på dessa områden.

5.5.2

I dessa team, som skulle ha i uppgift att få kvinnliga studerande på högstadiet, gymnasiet och universitetet att upptäcka och fatta intresse för yrken som ingenjör och tekniker, bör det ingå kvinnor som är förebilder och som visar att dessa (s.k. manliga yrken) även står öppna för flickor.

5.5.3

I näringslivet skulle dessa team kunna dela med sig av god praxis och främja språngbrädor och utbyten med andra nätverk och föreningar i unionen. Männen skulle också engagera sig, i synnerhet som mentorer och faddrar, men kvinnor skulle ha större inflytande som förebilder. Ett europeiskt kvinnonätverk skulle kunna inrättas, som en del av ett europeiskt projekt som skulle tilldelas medel och fungera som en förbindelselänk till den europeiska högskolan för naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

5.6

Inom EU:s institutioner och organ är det nödvändigt att förstärka den utveckling som redan är i gång genom att öka kvinnors deltagande till dess att man har uppnått en jämn könsfördelning bland energitillsynsmyndigheterna (34).

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) https://beijing20.unwomen.org/en/about

(2) ”Women, Gender Equality and the Energy Transition in the EU”, en studie beställd av FEMM-utskottet (maj 2019) https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2019/608867/IPOL_STU(2019)608867_EN.pdf.

(3) COM(2020) 152 final, 5.3.2020, ”En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025”.

(4) EIGE, Europeiska jämställdhetsinstitutet, Vilnius, ”Gender and Energy”.

(5) Kroatiska byrån för statistik, energisektorn (utom oljeindustrin). https://www.dzs.hr/Hrv_Eng/publication/2019/09-02-01_12_2019.htm.

(6) FN:s mål för hållbar utveckling, nr 5, 7 och 8; Joy Clancy, universitetet i Twente, ”Give women a chance: engendering the energy supply chain”.

(7) Europeiska jämställdhetsinstitutet, Gender Equality Index (EU:s jämställdhetsindex).

(8) EUT C 341, 21.11.2013, s. 21

(9) EESK:s yttrande TEN/707 (se sidan 93 i detta nummer av EUT).

(10) Se EESK:s informationsrapport ”Utvärdering av den europeiska energiunionen – energiomställningens sociala och samhälleliga dimension”, föredragande: Christophe Quarez, juli 2020.

(11) http://www.unido.org/fileadmin/user_media_upgrade/What_we_do/Topics/Women_and_Youth/Guide_on_Gender_Mainstreaming_ ECC.pdf.

(12) Se s. 10 (2016). Finns på Gender Mainstreaming Platform > Policy Areas > Energy http://eurogender.eige.europa.eu.

(13) http://www.yellowwindow.be/genderinresearch/down-loads/YW2009_GenderToolKit_field4_Energy_001.pdf

(14) https://www.edfpulseandyou.fr/autres-themes/industrie-feminin/

(15) #EnEnergiaNoSinMujeres, manifest undertecknat av 57 föreningar i Spanien.

(16) Se ”Chancengleichheit zwischen Frauen and Männern in der Energiebranche”, studie som utförts av ÖGUT (österrikiska sällskapet för miljö och teknik) för det österrikiska förbundsministeriet för jord- och skogsbruk, miljö samt vattenförvaltning, oktober 2016.

(17) Världskongressen om olja i Istanbul 2017, uppgifter från Boston consulting group (BCG).

(18) https://www.iaea.org/newscenter/news/women-in-the-nuclear-field-share-their-stories-at-international-womens-day-event

(19) IEG: el- och gassektorerna.

(20) Initiativet ”Steel women”.

(21) https://www.cigre.org/GB/community/women-in-engineering

(22) https://www.ilo.org/global/topics/equality-and-discrimination/epic/lang--en/index.htm (EUT C 110, 22.3.2019, s. 26, EUT C 262, 25.7.2018, s. 101).

(23) https://sgeieg.fr/actualites/accord-relatif-a-egalite-professionnelle-entre-les-femmes-et-les-hommes-2019-2023

(24) https://escholarship.org/

(25) Dessa rader skrivna mitt under coronakrisen kommer kanske inte att vara relevanta när krisen är över.

(26) Cercle InterElles.

(27) Vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Se ”Energie, l’Europe en réseaux” av Michel Derdevet, högskolelektor vid Institut d'études politiques de Paris.

(28) Euro-Case, European Council of Applied Sciences, Technologies and Engineering www.euro-case.org; https://www.euro-case.org/about-us/mission-and-governance/.

(29) EIT-InnoEnergy, innoenergy.com.

(30) Se ”Energie, l’Europe en réseaux” av Michel Derdevet, högskolelektor vid Institut d'études politiques de Paris, generalsekreterare för Enedis (2013–2019) och ledamot i dess styrelse.

(31) data.europa.eu: EU:s portal för öppna data.

(32) Énergies de femmes pour EDF; women4energy.eu (innoenergy/EIT, under ledning av Steinbeis 2i GmbH); ellesbougent.com; http://www.interelles.com/colloques-interelles/actes-complets-du-colloque-2019: konferens på temat ”L’IA a-t-elle un sexe?”. [Har AI ett kön?]

(33) Programmet inleddes 2007; andelen flickor på de tekniska högskolorna har ökat från 30,6 % till 36 %. http://www.dziewczynynapolitechniki.pl/pdfy/raport-kobiety-na-politechnikach2019.pdf.

(34) EESK:s yttrande ”Jämställdhetsstrategin” (SOC/633), föredragande: Giulia Barbucci; medföredragande: Indre Vareikyté, juli 2020 (EUT C 364, 28.10.2020, s. 77)..

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/85

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mellan ett transeuropeiskt supernät och lokala energiöar – rätt blandning av decentraliserade lösningar och centraliserade strukturer för en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar energiomställning

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/12)

Föredragande:	Lutz RIBBE
Medföredragande:	Thomas KATTNIG

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	3.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	254
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/2/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Frågan om hur centraliserat eller decentraliserat EU:s framtida energisystem kommer att vara har politiskt inte klargjorts. Varken kommissionen eller medlemsstaterna har gjort några tydliga uttalanden i detta avseende. Det är enda som står klart är att det först med framväxten av förnybar energi över huvud taget blivit möjligt med decentraliserade strukturer.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har i många yttranden betonat vikten av att erkänna att energiomställningen inte bara är en teknisk fråga utan en i grunden social och politisk utmaning. Det deltagande av arbetstagare, fackföreningar och konsumenter i denna energiomställning som utlovas från politiskt håll måste säkerställas och det efterfrågas starkt av EESK. Även här lämnar kommissionen och medlemsstaterna dock fler frågor öppna än de besvarar. Dessutom kommer de energipolitiska initiativ som nu inleds snarare att förhindra än att uppmuntra ett brett medborgardeltagande.

1.3

Kommittén är övertygad om att det framtida europeiska energisystemet kommer att rymma både centraliserade och decentraliserade inslag. Detta får dock inte leda till godtycklighet. Det behövs en tydlig vision om huruvida man i första hand ska eftersträva decentralisering eller centralisering. I den europeiska energiomställningen behövs det nämligen framför allt investeringssäkerhet – för både offentliga och privata aktörer. Detta kan endast uppnås genom tydliga principbeslut.

1.4

I ett decentraliserat energisystem är systemkostnaderna ungefär lika höga som i ett centraliserat system. Kostnaderna är dock kopplade till olika systemkomponenter: i ett centraliserat system främst till de stora anläggningarna och överföringsnäten, i ett decentraliserat system, utöver de mindre produktionsanläggningarna, framför allt till flexibilitetsalternativen, som också finns hos konsumenterna. Dessutom spelar distributionsnäten en större roll, i synnerhet smarta nät, som är en förutsättning för smarta marknader och därmed också för ett systemvänligt beteende hos de enskilda aktörerna. Denna tekniska utveckling möjliggör större autonomi och självreglerande decentraliserade nätenheter.

1.5

Detta går hand i hand med skillnader i hur värdeskapandet fördelas och därmed också med olika ekonomi- och socialpolitiska konsekvenser. I ett centraliserat system är värdeskapandet vanligen koncentrerat till några få aktörer. I ett decentraliserat system kan konsumenter delta i värdeskapandet som aktiva kunder, medborgarenergigemenskaper, jordbrukare, små och medelstora företag och kommunala företag.

1.6

Frågan om det nya energisystemets inriktning är därför mycket mer än bara en teknisk fråga, snarare en ytterst politisk fråga: I en ”rättvis och korrekt omställning” handlar det om vem som kan (och bör) spela vilken roll och därmed – i klartext – också om vem som i framtiden kan och får tjäna pengar på energi och vem som således kan delta ekonomiskt i energiomställningen. Denna fråga kommer också att avgöra i vilken utsträckning energiomställningen kommer att stimulera innovation.

1.7

Viktiga upplysningar om vilken väg utvecklingen egentligen bör gå finns i paketet om ren energi. Där talar man om en energiunion som (bl.a.) ska minska energiimporten och ”med medborgarna som centrum på en marknad, där de aktivt tar ett eget ansvar för energiomställningen och drar nytta av den nya tekniken för att sänka energikostnaderna” och blir aktiva producenter och marknadsaktörer.

1.8

Kommissionen och nästan alla medlemsstater har enligt EESK:s mening under de senaste fem åren dock misslyckats med att skapa verklig klarhet om framtida strukturer och ansvarsfördelning.

1.9

Även rådet har hittills i mycket liten utsträckning bidragit till en tillräckligt tydlig energipolitik. I detta sammanhang beklagar EESK att det tyska rådsordförandeskapet ensidigt satsar på teknik (såsom ”havsbaserad vindkraft” eller ”vätgas från förnybara energikällor”) men helt bortser från de därmed sammanhängande viktiga strukturella frågorna. EESK vill tydligt betona att man måste inse konsekvenserna av dessa teknikpreferenser: t.ex. att marknaden koncentreras till ett fåtal aktörer och att massiva investeringar måste ske i transportkapacitet, dvs. i naturliga monopol.

1.10

För att nya marknadsaktörer ska kunna delta fullt ut måste de ha tillträde till alla relevanta elmarknader, i synnerhet flexibilitetsmarknaderna. I nästan alla medlemsstater är detta inte fallet. Medlemsstaterna uppmanas därför med eftertryck att anpassa sina regelverk så att grundtankarna i paketet om ren energi får fullt genomslag och lika möjligheter skapas. Då kan också regionala marknader tack vare digitaliseringen uppnå högeffektiva lösningar och, om de är smart sammankopplade, bidra till en stabil och resilient försörjningstrygghet.

1.11

När det gäller de ekonomi- och socialpolitiska konsekvenserna upprepar EESK sin ståndpunkt att decentraliserade energisystem kan skapa viktiga impulser för regional utveckling och ge upphov till nya, högkvalitativa och kvalificerade arbetstillfällen i regionerna (1).

1.12

Problemen med sårbara konsumenter och energifattigdom tas visserligen delvis upp på politiskt håll, men det läggs inte fram några lösningsalternativ och problemet kopplas inte heller till utformningen av framtidens energisystem. EESK uppmanar kommissionen att föreslå att man på europeisk nivå inför gemensamma kriterier för en definition av begreppet energifattigdom och gemensamma indikatorer för att förbättra mätningen av fenomenet. Medlemsstaterna måste ta fram fler statistiska verktyg som gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt fokusera på de sårbara hushållen. Samtidigt måste man se till att låginkomsthushåll har möjlighet att vidta energieffektivitetsåtgärder för att också minska sin energiförbrukning.

1.13

Den grundläggande frågan är om elnätet som kritisk infrastruktur och naturligt monopol och för att uppnå en hållbar försörjningstrygghet inte hör hemma i den offentliga sektorn, särskilt som det skapats och utvidgas med hjälp av omfattande offentliga medel. Denna fråga bör klargöras ytterligare i ett EESK-yttrande.

1.14

I återhämtningsplanen och den fleråriga budgetramen för 2021–2028 investeras nu hundratals miljarder euro i energiinfrastruktur och energiteknik. Man måste se till att dessa investeringar verkligen används för en energiomställning där medborgarna står i centrum och inte som hittills aktörerna i det fossila energisystemet. EESK uppmanar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att i dialog med det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna så snart som möjligt i en bred och strukturerad dialog skapa klarhet om de frågor som tas upp i detta yttrande på eget initiativ.

2. Bakgrund till detta yttrande på eget initiativ

2.1

Europa befinner sig mitt i den svåra omställningsprocessen till klimatneutralitet, som ska vara uppnådd 2050. Detta kräver en genomgripande omvandling av energisystemet. Det kommer bl.a. att handla om grundläggande tekniska förändringar, men även om strukturella frågor inom produktion, handel och försäljning samt samhällspolitiska förändringsprocesser. Det har dock inte slutgiltigt klargjorts exakt hur förändringarna ska se ut och hur långt de ska gå. Det är mycket viktigt att inse att energiomställningen inte bara är en teknisk fråga utan i grunden en social utmaning. Arbetstagarnas, fackföreningarnas och konsumenternas delaktighet i denna energiomställning måste säkerställas.

2.2

Under de senaste åren har kommissionen avgett en mängd politiska avsiktsförklaringar och antagit nya regler. EESK har alltid lämnat synpunkter på och i de flesta fall välkomnat och stött dessa. Samtidigt har kommittén emellertid kritiserat många av dessa uttalanden för att vara för vaga och oprecisa.

2.3

Det står klart att det först med framväxten av förnybar energi blivit möjligt att över huvud taget föra en debatt i frågan om centraliserade eller decentraliserade strukturer på energiområdet. Förnybara energikällor (sol, vind och biomassa) är decentraliserade och allmänt tillgängliga, och investeringarna är relativt små, medan kärn- eller kolkraftverk är stora centraliserade strukturer.

2.4

Det råder ingen klarhet om hur man ska hantera förnybar energi. Framför allt är det fortfarande oklart om kommissionen strävar efter att integrera förnybar energi i det befintliga systemet eller efter att ändra marknadens utformning.

2.5

EESK har påpekat att det enligt dess mening inte främst kan handla om att ”integrera” förnybar energi i det befintliga elförsörjningssystemet och att kommittén anser att en ”grundläggande förändring” handlar om mycket mer än att bara koppla samman de nationella systemen till ett europeiskt nät och avsevärt höja andelen förnybar energi. Detta innebär också att de nuvarande konventionella energikällorna (inklusive naturgas) endast kommer att spela en överbryggande roll.

2.6

Ett helt nytt energisystem omfattar ett betydligt bredare spann av aktörer. Framför allt blir distributionsnäten mycket viktigare och dessa måste under alla omständigheter bli ”smarta nät”: information om den rådande nätsituationen måste göras tillgänglig för marknadsaktörerna på ett tillförlitligt och tydligt samt tidsmässigt, och i förekommande fall lokalt, ytterst precist sätt. Smarta nät är ur detta perspektiv en förutsättning för smarta marknader som skapar ändamålsenliga incitament till ett systemvänligt beteende.

2.7

I sitt paket om energiunionen talar kommissionen om en ny roll för den hittills ”passiva” konsumenten: ”Men viktigast av allt är vår vision av en energiunion med medborgarna som centrum på en marknad, där de aktivt tar ett eget ansvar för energiomställningen och drar nytta av den nya tekniken för att sänka energikostnaderna, samtidigt som utsatta konsumenter också får skydd” (2).

2.8

Vad detta innebär rent konkret lämnas dock öppet. Detta beror också på att ingen åtskillnad görs mellan industriella och kommersiella konsumenter och hushåll, och i det senare fallet inte heller mellan privata konsumenter som har det socialt och därmed också tekniskt bättre ställt och mindre välutrustade hushåll. Åtminstone kan följande utläsas: Konsumenterna ska i framtiden inte längre vara bara (betalande) mottagare av energi. De ska inte heller bara kunna byta leverantör enklare och/eller reagera mer flexibelt på marknadssignaler. De ska ha tillträde till alla relevanta elmarknader. Begrepp såsom ”aktiv” kund, egenproducenter, medborgarenergigemenskaper och ”gemenskaper för förnybar energi” har myntats, och dessa nya aktörer har tilldelats vissa rättigheter, dock utan att man därmed klargjort hur de faktiskt ska delta på marknaden, dvs. hur öppen och liberal marknaden verkligen ska bli och hur man ska hantera de konsumenter som inte har de ekonomiska medel eller de rättsliga möjligheter som krävs för att kunna delta på marknaden (se punkt 5.6).

2.9

Likaså tar man visserligen upp problemen med sårbara konsumenter och energifattigdom, men man lägger inte fram några verkliga lösningsalternativ. EESK uppmanar dessutom kommissionen att föreslå att man på europeisk nivå inför gemensamma kriterier för en definition av energifattigdom och gemensamma indikatorer, som en första åtgärd för att förbättra kartläggningen av fenomenet. För att kunna anpassa definitionen till olika nationella förhållanden måste medlemsstaterna ta fram fler statistiska verktyg som gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt fokusera på de sårbara hushållen.

2.10

Kommissionen har enligt EESK:s mening under de senaste fem åren alltså skapat mycket lite klarhet om framtida strukturer och ansvarsfördelning. Framför allt har emellertid medlemsstaterna mycket långsamt, eller inte alls, anpassat sitt regelverk. I många medlemsstater har konsumenterna, men även småföretag och medborgarenergigemenskaper, fortfarande inte tillträde till elmarknaderna.

2.11

Då kommissionen med den gröna given emellertid har satt frågan om ”klimatneutralitet” högst upp på dagordningen och med återhämtningsplanen kommer att investera hundratals miljarder euro i återuppbyggnaden av ekonomin och i att skapa och bevara högkvalitativa arbetstillfällen i Europa, är det enligt EESK absolut nödvändigt att utan dröjsmål (!) inom ramen för en bred samhällsdebatt och politisk debatt klargöra frågan om hur många ”centraliserade strukturer” som är nödvändiga och i vilken utsträckning decentraliserade strukturer verkar vara möjliga och ändamålsenliga. Detta yttrande på eget initiativ ska ge uppslag till detta.

2.12

Av covid-19-krisen kan man dra lärdomen att det krävs lämpliga snabba insatser innan ett problem eskalerar. Kommissionen uppskattar att det krävs ytterligare investeringar på upp till 260 miljarder euro per år bara för att uppnå de nuvarande klimat- och energimålen till 2030. Detta kommer inte att kunna ske utan en massiv ökning av de offentliga investeringarna i utveckling av förnybar energi, lagring, värmerenovering, kollektivtrafik, forskning och utveckling osv. och inte heller utan en socialt rättvis utformning. Covid-19-krisen pekar ut nya vägar i detta sammanhang. Det tillfälliga upphävandet av de europeiska skuld- och underskottsreglerna måste också gälla för hanteringen av klimatkrisen. Medlen måste dock användas på ett sådant sätt att man också uppnår målet att sätta medborgarna i centrum för energiomställningen och på så sätt också skapa impulser för de regionala ekonomierna.

2.13

För att undvika felaktiga och dåliga investeringar måste man undanröja de oklarheter och inkonsekvenser som finns kring de väsentliga strukturerna i det nya energisystemet, marknadsarkitekturen, marknadsrollerna och marknadsreglerna, och framför allt utan dröjsmål undanröja de sociala konsekvenserna för arbetstagare och konsumenter. En rättvis fördelning av investeringsbördan spelar en central roll i detta sammanhang, liksom en rättvis fördelning av eventuella vinster.

3. Vikten av en tydlig preferens för eller mot decentralisering för investeringssäkerhet

3.1

Det nya energisystemet kommer sannolikt att ha både centraliserade och decentraliserade inslag, och inte bara för att ett inslag inte alltid otvetydigt kan kategoriseras som centraliserat eller decentraliserat. Det är till exempel oklart om en vindkraftspark på land med en installerad kapacitet på mer än 30 megawatt fortfarande kan betraktas som ”decentraliserad”. Trots det är frågan om huruvida det nya energisystemet ska utformas på grundval av principerna om decentralisering snarare än på grundval av principerna om centralisering mycket viktig för en effektiv omvandling av energisystemet.

3.2

Beroende på hur man besvarar den fråga som tas upp i punkt 3.1 måste nämligen olika investeringsbeslut prioriteras och genomföras av såväl offentliga myndigheter som privata långivare och investerare. Risken för ”strandade investeringar” kan enbart förebyggas om de politiska beslutsfattarna tidigt och otvetydigt fattar ett principbeslut om huruvida energiomställningen i första hand ska ha en centraliserad eller en decentraliserad inriktning.

3.3

Grundtanken bakom det hittills centraliserade energisystemet är att det inte får uppstå några flaskhalsar vid transport av el och att alla marknadsaktörer ska kunna agera som om transporter inom systemet är möjliga utan begränsningar. Detta innebär att överföringssystemen spelar en avgörande roll för systemet. Utöver idén om en europeisk ”kopparplåt”, dvs. ett alleuropeiskt elnät utan fysikaliska begränsningar, finns det till och med en idé om att koppla det sammanlänkade europeiska nätet till de syd- eller ostasiatiska näten.

3.4

Den grundläggande frågan är om elnätet, denna kritiska infrastruktur, i egenskap av naturligt monopol och för att uppnå en hållbar försörjningstrygghet inte hör hemma i den offentliga sektorn, särskilt som det skapats och utvidgas med hjälp av omfattande offentliga medel. Denna fråga bör klargöras ytterligare i ett EESK-yttrande.

3.5

I ett centraliserat system bör produktionsplatsen och platsen för flexibilitetsalternativen därför sakna betydelse för vad som faktiskt sker på marknaden. Varken produktions- eller konsumtionsplatsen bör under alla omständigheter dikteras av transportinfrastrukturen. Transportinfrastrukturen följer snarare strukturen och produktions- eller konsumtionsplatserna.

3.6

Med ett decentraliserat energisystem avses däremot ett system där produktionen (och lagringen) av den ström som används för el-, värme- och mobilitetstillämpningar ligger så nära konsumtionen som möjligt. Detta möjliggörs genom förnybara energikällor. Detta innebär att transporterna av el till stor del minimeras – detta är inbyggt i systemet – och därmed också lägre transportförluster. Volatiliteten vid produktion av el från förnybara energikällor innebär nya utmaningar för elnäten. Till följd av decentraliseringen får distributionsnäten därmed spela en allt viktigare roll för att upprätthålla stabiliteten och försörjningstryggheten.

3.7

I ett decentraliserat system betraktas överbelastning i nätinfrastrukturen i princip inte som ett problem vars lösning måste prioriteras. Ett decentraliserat system bygger i stället på lokala flexibilitetsalternativ som bidrar till att direkt utjämna fluktuationer i produktionen. Till dessa flexibilitetsalternativ hör utöver lagring och belastningsskifte från tidpunkter med hög till tidpunkter med låg förbrukning även produktion av värme genom el samt e-mobilitet. Sektorsintegration spelar en mycket större roll i ett decentraliserat system än i ett centraliserat system. Dessutom kommer s.k. flexibilitetsmarknader att spela en mycket viktigare roll än i ett centraliserat elsystem.

3.8

I ett decentraliserat energisystem är oberoendet av nätinfrastrukturen större, vilket enligt undersökningar också leder till större resiliens mot attacker utifrån, såsom it-brottslighet – åtminstone i den mån ö-drift uppnås. Ökade investeringar i distributionsnäten säkerställer därmed en stabil försörjning och större resiliens mot it-brottslighet.

3.9

Den europeiska energipolitiken måste därför svara på följande frågor:

—

Bör investerarna utgå från att det nya energisystemet är uppbyggt nedifrån och upp? Det vill säga att lokala elöverskott och lokala brister i första hand utjämnas med hjälp av lokala flexibilitetsalternativ. Enbart om detta inte är ekonomiskt eller tekniskt möjligt transporteras el också över längre sträckor.

—

Eller bör investerarna utgå från en uppbyggnad uppifrån och ned? Detta innebär att utbyggnaden av överföringsnäten är en prioritering. Så gott som varje producerad kilowattimme måste enligt denna modell kunna transporteras. Om fluktuationer över huvud taget måste utjämnas, avgör nätinfrastrukturen därmed platsen för flexibilitetsalternativen. I grunden innebär detta en fortsättning på den nuvarande nätutbyggnadspolitiken samtidigt som fossil- och kärnkraftverk ersätts med så stora alternativa produktionsparker som möjligt (t.ex. Desertec, vindkraftsparker till havs, mycket stora vindkraftsparker på land).

Det är bråttom att dessa frågor klargörs, för båda tillvägagångssätten kräver omfattande investeringsvolymer, dock på olika områden: I ett centraliserat system går pengarna framför allt till överföringsnäten, i ett decentraliserat system snarare till mindre och spridda flexibilitetsalternativ.

3.10

I frågorna i punkt 3.9 tas implicit den nya energimarknadens struktur och utformning upp. Detta erkänns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 (3) om den inre marknaden för el. I förordningen fattas dock inget beslut i detta avseende, utan frågan överlåts åt medlemsstaterna.

Det är mycket tveksamt om detta är tillräckligt för en ändamålsenlig europeisk energiomställning. I många medlemsstater är den rättsliga ramen hittills nämligen inte otvetydigt förenlig med de mål som ligger till grund för paketet om ren energi.

3.11

Bakom de frågor som tas upp i punkt 3.9 finns det en ytterst politisk fråga: Det handlar om vem som i framtiden kan och får tjäna pengar i det nya energisystemet och vem som således kan delta ekonomiskt i energiomställningen. Till exempel satsar det tyska rådsordförandeskapet ensidigt på teknik (nämligen havsbaserad vindkraft och vätgas från förnybara energikällor). Man tänker inte på att dessa teknikformer kommer att leda till att produktionen på marknaden koncentreras till ett fåtal aktörer, kommer att kräva massiva investeringar i transportkapacitet, dvs. i naturliga monopol, och eventuellt också kommer att vidmakthålla eller till och med öka Europas energiberoende. Frågan om hur medborgarna kan sättas i centrum för energipolitiken står däremot inte på dagordningen.

4. Beslutskriterier för eller mot centralisering eller decentralisering

4.1

Det som framförs i punkt 3.10 är av central betydelse för det samhällspolitiska beslutsfattandet. Det framförs dock inte öppet och ärligt i den politiska debatten, utan får ständigt stå tillbaka för förment ”rationella” argument:

4.1.1

Energiomställningen förutsätter att de stora energibolagen ändrar sin affärsmodell. Uppenbarligen tycker dock många energibolag att det är enklare att ersätta sina gamla (centraliserade) stora kraftverk med anläggningar för förnybar energi som dock är lika centraliserade och ibland knappt har lägre kapacitet. Då kan även de tillhörande distributionsstrukturerna bibehållas. En decentralisering skulle däremot medföra många radikala förändringar, vilket gör att de stora energibolagen, till skillnad från små och medelstora företag och kommunala elverk, har mycket svårare för det.

4.1.2

Detsamma gäller för systemansvariga för överföringssystemen: De har inget intresse av att transportera mindre el kors och tvärs genom Europa. I slutändan är det ju så de tjänar pengar.

Kostnadsargumentet

4.2

Hur man kan uppnå största möjliga försörjningstrygghet till lägsta möjliga kostnad betraktas med rätta som ett väsentligt kriterium. Det går att plausibelt sluta sig till och i modelleringar visa att transportkostnaderna är högre i ett centraliserat system än i ett decentraliserat system. Däremot är kostnaderna för produktion, lagring och belastningsskifte och omdirigering lägre i ett centraliserat system än i ett decentraliserat system.

4.3

Dessa kostnadsskillnader har jämförts med varandra i en rad undersökningar. De ger dock inga entydiga resultat, eftersom skillnaderna mellan kostnadsfördelarna i ett decentraliserat system och i ett centraliserat system inte är särskilt stora och i detalj till stor del beror på de underliggande antagandena. Det erinras om att EU:s gemensamma forskningscentrum redan 2016 slog fast att ca 80 % av européerna skulle kunna försörja sig själva billigare med egenproducerad solcellsel än med el från nätet. Sedan dess har solcellspriserna fortsatt att sjunka kraftigt.

4.4

Genom att enbart titta på systemkostnaderna kan man alltså inte avgöra principfrågan om huruvida investeringar i första hand bör göras i projekt för ett centraliserat eller för ett decentraliserat energisystem och vilka riktlinjer som därmed bör fastställas i regelverket.

4.5

Frågan är därför vilka alternativa kriterier, utöver det att enbart beakta kostnadsbesparingarna, som kan användas för att fatta det ur investerarnas synvinkel nödvändiga principbeslutet om en i första hand decentraliserad eller centraliserad inriktning på det nya energisystemet.

Ett annat värdeskapande …

4.6

Värdeskapandet är strukturellt annorlunda: I ett centraliserat system kommer värdet snarare större anläggningar och naturliga monopol till godo. I ett decentraliserat system tillfaller det snarare mindre anläggningar och framför allt flexibilitetsalternativ som ofta används i ett decentraliserat system, t.ex. batterilagring, värmepumpar, minikraftvärmeverk och elbilar med dubbelriktad laddning (”vehicle-to-grid”). Flexibilitetsalternativ kommer således mycket ofta att finnas i hushåll. Även elproduktionsanläggningarna ägs och drivs ofta av privatpersoner, jordbrukare, nystartade små och medelstora företag, energikooperativ, kommunala företag, kommunala elverk osv. I ett decentraliserat energisystem är det alltså andra aktörer som har del i värdeskapandet än i ett centraliserat system: aktiva konsumenter spelar här en mycket större roll.

4.7

Ett decentraliserat energisystem är knappast tänkbart utan ett sådant brett samhällsdeltagande. En aktivare roll för konsumenten, inklusive prosumenten, är därför kännetecknande för ett decentraliserat system och är även logisk med hänsyn till behovet av att skapa acceptans och stärka den regionala ekonomin.

4.8

Eftersom kommissionen vill skapa en energiunion med medborgarna i centrum och eftersom den vill att nya arbetstillfällen ska skapas på regional nivå och att energiomställningen ska skapa ekonomiska impulser i många regioner i Europa, måste den satsa på ett decentraliserat energisystem. Detta är också viktigt för hanteringen av covid-19-krisen.

5. Ekonomi- och socialpolitiska konsekvenser av frågan om centralisering kontra decentralisering

5.1

När det gäller värdeskapandet innebär ett decentraliserat system att konsumenten går från att vara betalare till att bli en aktör som deltar i värdeskapandet i energiekonomin, dvs. tjänar eller sparar pengar, vilket gör att frågan i punkt 3.11 om vem som i framtiden får tjäna pengar med energi måste diskuteras öppet och ärligt.

Med den bredare tolkningen av prosumtion utvidgas i paketet om ren energi både begreppet och definitionen av prosumtion: Hädanefter kan inte bara konsumenter med egen mark och egna fastigheter bli prosumenter. Prosumtion blir t.ex. också en fråga för hyresgäster eller boende i flerfamiljshus samt för försörjning av enskilda byggnader och kvarter, inklusive företagsparker eller industriområden. Just i dessa fall är det absolut nödvändigt med en smart sammankoppling av de enskilda produktions- och lagringskapaciteterna och de enskilda konsumenterna i ett virtuellt kraftverk eller via ett smart mikronät. Detta innebär att kraven på de lokala och regionala systemansvariga för distributionssystem ständigt ökar.

5.2

Prosumenten blir en integrerad del av energisystemet enbart om han eller hon faktiskt har tillträde till alla relevanta elmarknader. Aktiva konsumenter måste kunna ställa den flexibilitet som de vinner tack vare batterilagring, laststyrning, elbilar, värmepumpar osv. till systemets förfogande. Detta förutsätter särskilt utformade marknader, som ännu inte finns i de flesta medlemsstater.

5.3

En energiomställning som leder till ett decentraliserat energisystem betecknas ofta inte bara som en ekologisk omvandling utan som en socialekologisk omvandling. En decentraliserad energiomställning går nämligen hand i hand med viktiga impulser för den lokala och regionala ekonomin, sysselsättning i små och medelstora företag och en förstärkning av den lokala köpkraften. Desto mer talande är det att många medlemsstater i sina energisystem håller fast vid strukturer som förhindrar dessa positiva effekter. Samtidigt måste man se till att de arbetstillfällen som skapas är av hög kvalitet med en hög nivå av socialt skydd.

5.4

För att dessa impulser faktiskt ska komma alla människor i de berörda regionerna och inte bara de resursstarka till godo bör man prioritera projekt som leder till energikonsumentgemenskaper där människor med föga kapital, inkomster eller egendom kan delta (se även EESK:s yttrande TEN/660 (4)). Det finns redan idéer för detta. Genomförandet av dem måste dock främjas mycket mer beslutsamt i medlemsstaterna än hittills. Detta är mycket brådskande eftersom decentralisering inte får leda till ett tudelat energisamhälle. I den mån som personer med låga inkomster och föga resurser ges tillgång till energikonsumentgemenskaper, bl.a. genom direkt stöd, kan deltagandet utgöra ett ändamålsenligt medel mot energifattigdom, eftersom bördan för dem som hittills har drabbats av höga energikostnader kommer att minska märkbart tack vare de snabbt sjunkande kostnaderna för förnybar energi.

5.5

Sårbara konsumenter och energifattigdom är ett allvarligt problem som sannolikt inte kommer att kunna lösas i grunden i vare sig ett centraliserat eller decentraliserat energisystem. Mot bakgrund av de allt lägre kostnaderna för anläggningar för förnybar energi och ellagring kan det dock i högre grad mildras i ett decentraliserat system än i ett centraliserat system. Användningen av förnybar energi och lagring inom ramen för kvarterslösningar kan nämligen leda till en varaktig minskning av energiräkningarna och befria konsumenterna från det prismässiga beroendet av energibolag och även nätoperatörer. Detta förutsätter dock en aktiv politik som stöder utveckling av lämpliga koncept. Samtidigt måste man se till att låginkomsthushåll har möjlighet att vidta energieffektivitetsåtgärder för att också minska sin energiförbrukning.

5.6

Dessutom får utökade möjligheter till deltagande inte tas som förevändning för att urholka konsumenternas rättigheter. De måste stärkas och vid behov anpassas till nya affärsmodeller.

5.7

Slutligen bör konsumtionscentrumen – storstäderna och de stora industriella elkonsumenterna – beaktas. För att de ska kunna försörjas på ett tryggt och billigt sätt bör de tillsammans med sina omedelbara omgivningar samlas i energiregioner. Detsamma gäller för energiöar. Energiregionerna kommer att ta formen av koncentriska cirklar runt konsumtionscentrumen. För att ett omgivande område ska utnyttja alla möjligheter att använda förnybar energi behövs det riktade incitament. De kan till exempel bestå i sänkta nätavgifter som blir tillämpliga när energiregionen försörjer sig själv. En positiv följd av denna systemarkitektur är att regionala ekonomiska strukturer förstärks, en aspekt som kan vara särskilt betydelsefull för den ekonomiska ordningen efter covid-19.

6. Framtidens energisystem

6.1

Det nya energisystemet bör inte längre gå ”uppifrån och ned” (från stora kraftverk till konsumenter) utan utformas (”nerifrån och upp”) som ett nätverk av många produktions- och försörjningsöar av förnybar el och värme (byggnadsenergi), där el- och värmedistributionen samt belastningsstyrningen (inklusive lagring) spelar en framträdande roll.

6.2

På så sätt kan en tillräcklig och trygg försörjning uppnås för alla regioner i Europa (5). När det gäller den nya bredd av aktörer som önskas kommer detta därför att innebära att det vid sidan av de etablerade (gross)handelsstrukturerna uppstår helt nya decentraliserade försäljningsformer och energiförvaltningssystem.

6.3

Innovationskliv på it-området, produktionsområdet och på lagringsteknikområdet inom distributionssystem och inom byggnadsteknik har i dag gett upphov till många sådana ”produktions- och försörjningsöar”, som för några få år sedan framstod som otänkbara. Privatpersoner, företag, sammanslutningar (t.ex. energikooperativ) eller kommuner (kommunala elverk) har skapat sig vissa självförsörjande eller delvis självförsörjande lösningar, vilket gör att de i mycket mindre utsträckning är hänvisade till traditionella försörjningsvägar och handelsflöden. Det är viktigt att se denna parallellitet mellan tekniska och sociala utvecklingstendenser. Båda pekar i samma riktning, nämligen mot mer självständighet och mot självreglerande och mer decentraliserade nätenheter.

6.4

Ökad lokal produktion och direktförsäljning välkomnas därför också eftersom de gör det möjligt att minska nätförlusterna. Tysklands federala tillsynsmyndighet Bundesnetzagentur beskriver det på följande sätt (6): ”Det är uppenbart att energiförsörjningssystemets omstrukturering lyckas bäst genom ett nära samarbete mellan alla aktörer. (…) Vi bör välkomna metoder som maximerar energiförbrukningen vid källan (…) eftersom nätförlusterna på så sätt kan minimeras”.

6.5

Kommissionen måste därför utforma handelssystemet utifrån den energiinfrastruktur som önskas och inte försöka göra de nödvändiga ändringarna av energiinfrastrukturen kompatibla med det nuvarande handelssystemet.

6.6

Hänsyn bör dock även tas till erfarenheterna från många länder där vissa marknadsaktörer, exempelvis strategiska investerare, har valt ut de mest lukrativa marknadssegmenten enbart för att maximera sin vinst, samtidigt som de vägrar att investera i försörjningstrygghet, innovation och underhåll utan överlåter dessa kostnader på sina kunder.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Se bl.a. EUT C 367, 10.10.2018, s. 1.

(2) COM(2015) 80 final, 25.2.2015, s. 2.

(3) EUT L 158, 14.6.2019, s. 54.

(4) EUT C 367, 10.10.2018, s. 1.

(5) Se EUT C 82, 3.3.2016, s. 13, EUT C 82, 3.3.2016, s. 22.

(6) ”„Smart Grid” und ”Smart Market” – Eckpunktepapier der Bundesnetzagentur zu den Aspekten des sich verändernden Energieversorgungssystems”, december 2011, s. 42.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/93

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Allmän tillgång till bostäder som är anständiga, hållbara och prismässigt överkomliga på lång sikt

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/13)

Föredragande:	Raymond HENCKS
Medföredragande:	András EDELÉNYI

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	3.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/1/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Den hälsomässiga, ekonomiska och sociala kris som covid-19-utbrottet förorsakat har blottlagt hur allvarligt problemet med prismässigt överkomliga bostäder, som medlemsstaterna brottats med i många år (1), är för i synnerhet hemlösa, hushåll som lever i trångboddhet, boende i arbetarkvarter, säsongsarbetare och invandrade arbetstagare, vars boendeförhållanden haft en direkt inverkan på infektionstakten i samhället. Även om bostadspolitiken hör till medlemsstaternas befogenheter gör bristen på anständiga och prismässigt överkomliga bostäder i Europeiska unionen (EU) att det krävs en europeisk handlingsplan för bostäder, med en uppsättning åtgärder som är enhetlig och tydlig för EU:s medborgare, för att hjälpa EU:s medlemsstater, regioner och städer att på ett hållbart sätt stimulera utbudet av subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder och effektivt bekämpa hemlösheten.

1.2

EU bör först och främst fastslå en faktisk och allmän rätt till bostad, bland annat genom att anta sektorsspecifik lagstiftning, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, för att fastställa principer och villkor för tillhandahållande, beställning och finansiering av prismässigt överkomliga och anständiga bostäder, i enlighet med artikel 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder i detta sammanhang kommissionens initiativ om att koppla den europeiska pelaren för sociala rättigheter till den europeiska planeringsterminen, vilket för bostadspolitiken bör innebära en bättre övervakning av reformen av subventionerat boende, bostädernas tillgänglighet och prismässiga överkomlighet samt bostadsbidragens effektivitet. Kommittén understryker att samråd måste hållas med företrädare för det organiserade civila samhället innan landsspecifika rekommendationer på området bostadspolitik antas inom ramen för den europeiska planeringsterminen. EESK efterlyser större flexibilitet i fråga om långsiktiga investeringar i social infrastruktur, och anser att dessa bör undantas från de offentliga räkenskaperna vid beräkningen av det offentliga underskottet.

1.4

Genom att inrätta en europeisk fond för investeringar i prismässigt överkomliga, anständiga och adekvata bostäder, till stöd för uppförande och underhåll av billiga bostäder, skulle EU kunna göra sina insatser och åtgärder tydligare och enhetligare för EU:s medborgare, särskilt i fråga om den framtida byggnadsplanen inom den gröna given och den framtida handlingsplanen inom den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

1.5

Utifrån den rapport som medlemsstaterna under 2020 ska lämna in till Europeiska systemrisknämnden (ESRB) om åtgärder mot potentiellt övervärderade fastighetspriser och åtgärder som vidtagits som svar på ESRB:s rekommendationer, eller förklaringar till varför inga sådana åtgärder vidtagits, är det viktigt att mycket tidigt upptäcka eventuella sårbarheter som skulle kunna leda till finansiella, ekonomiska och sociala kriser och att avhjälpa dessa.

1.6

Kommissionen bör, med avseende på målgruppen för subventionerat boende, så snart som möjligt se över beslutet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och klargöra att bostadspolitiken inte enbart får begränsas till målet att hjälpa personer som befinner sig nära fattigdomsgränsen, utan måste garantera att alla medborgare, framför allt hemlösa, unga par, ensamstående föräldrar och flerbarnsfamiljer, arbetstagare och medelklassen i stort, som drabbats hårt av den europeiska bostadskrisen, har tillgång till bostäder som är anständiga, tillgängliga och prismässigt överkomliga på lång sikt. Mot denna bakgrund bör kommissionen föreslå en gemensam definition av alltför höga boendekostnader och en harmoniserad metod för att bedöma dessa. Kommissionen bör också överväga lagstiftning mot spekulation på tomma bostäder och byggtomter och ett regelverk för omvandlingen av prismässigt överkomliga bostäder till turistinkvartering för korttidsuthyrning.

1.7

Slutligen uppmanar EESK kommissionen att årligen anordna ett europeiskt toppmöte kring prismässigt överkomliga bostäder, där man samlar alla berörda parter för att utifrån en årlig rapport om bostadsförhållandena i EU utvärdera genomförandet och övervakningen av den europeiska handlingsplanen för prismässigt överkomliga bostäder.

2. Allmänna kommentarer

2.1

Även om tillgången till bostadsstöd är förankrad i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och tillgången till subventionerade bostäder och bostadsstöd av god kvalitet behandlas i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, erkänns rätten till en anständig bostad inte till den grad i EU:s texter att det får någon större verkan i praktiken. Detta framgår av den kraftiga ökningen av antalet människor som är hemlösa eller bor i undermåliga bostäder och av antalet hushåll som betalar alltför höga boendekostnader. I praktiken åtnjuter EU:s medborgare ingen faktisk rätt till en anständig och prismässigt överkomlig bostad. Denna rätt begränsar sig till bostadsstöd, subventionerade bostäder eller tillfälliga nödbostäder när detta anses nödvändigt i enlighet med medlemsstaternas lagstiftning och praxis och med förbehåll för att det finns lämpliga bostäder att tillgå.

2.2

Bostadsmarknaden har inte förmåga att tillgodose det totala behovet av bostäder. Att bostadsfastigheterna blir allt dyrare har lett till ökad ojämlikhet i hela Europa. Fler och fler hushåll spenderar mer än 40 % av sin budget på boendet, vilket utgör en alltför hög boendekostnad. Närmare bestämt spenderar 11 % av EU-medborgarna mer än 40 % av sin disponibla inkomst (efter bostadsbidrag) på boendet, samtidigt som en av tjugo EU-medborgare bor i en trångbodd bostad som inte uppfyller grundläggande behov (2).

2.3

De ekonomiska och demografiska strukturerna samt prisnivåerna varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Dessutom finns det en betydande prisskillnad mellan huvudstäder, andra städer och övriga områden.

2.4

Efterfrågan på bostäder i många europeiska storstäder, storstadsområden och förortsområden ökar kraftigt som en följd av att människor flyttar för att hitta arbete. Samtidigt begränsas bostadsutbudet av markbrist, ökande bygg- och förtätningskostnader och investerares spekulation. Mark är en bristvara och konkurrensen ökar mellan olika användningsområden, såsom bostäder, offentlig infrastruktur, jordbruk, skogsbruk, kommersiella och industriella ändamål, transport, biologisk mångfald, bevattningsområden och fritidsverksamhet, så till den grad att markpriset ofta är den bostadskomponent som är minst överkomlig. De ökade bostadspriserna i och omkring storstäderna har lett till ökad utestängning från bostadsmarknaden, ökad hemlöshet och sämre boendeförhållanden och drabbar nu även unga människor, ensamstående föräldrar och flerbarnsfamiljer, arbetstagare och medelklassen i stort, som tvingas lämna de europeiska storstäderna på grund av alltför höga boendekostnader för att i stället flytta till landsbygden.

Denna utflyttning leder i sin tur till att boendekostnaderna i landsbygdsområden stiger, i varierande grad, vilket bland annat resulterar i social segregation, framväxt av sovstäder, tilltagande rörlighet, landskapsförändringar, markexploatering samt ökad infrastruktur och ökade kostnader för samhället.

2.5

Medlemsstaterna har stor handlingsfrihet när det gäller att definiera, organisera och finansiera sociala tjänster av allmänt intresse, inklusive bostäder. Denna befogenhet befriar dem dock inte från att efterleva unionens värden (människans värdighet, jämlikhet, icke-diskriminering, mänskliga rättigheter osv.) och unionsreglerna om bostäder, särskilt i protokoll 26 om tjänster av allmänt intresse, som fogats till EUF-fördraget, där medlemsstaterna uppmanas att säkerställa ”en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter”. Kommissionen, som är fördragens väktare, har därför en viktig roll att spela och uppmanas att ingripa när medlemsstaterna inte fullgör sina skyldigheter.

Inom ramen för reglerna om statligt stöd begränsar dock kommissionen avsevärt medlemsstaternas befogenheter genom att fastställa att subventionerade bostäder endast ska tillhandahållas de hushåll som har det sämst ställt, trots att bostadskrisen påverkar en mycket större andel av befolkningen. Likaså får en offentlig myndighet endast sälja byggtomter inom ramen för ett program för att uppföra prismässigt överkomliga bostäder till marknadspris, och först efter det att detta pris har fastställts genom ett invecklat förfarande.

2.6

Vidare innebär den avsevärda minskningen av medlemsstaternas offentliga investeringar i subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder, som följer av affärsbankernas minskade finansiering av sådana investeringar, av den ekonomiska och budgetrelaterade krisen och av stabilitets- och tillväxtpakten, att det inte är möjligt att möta den växande efterfrågan med ett bostadsutbud som kompletterar marknadens, särskilt som det i vissa medlemsstater blir allt vanligare att privatisera det befintliga beståndet av subventionerade bostäder.

2.7

Internetplattformar har bidragit till spänningarna på de lokala bostadsmarknaderna. Den internationella migrationen har koncentrerat efterfrågan och globala plattformar har växt fram för turistboenden, vilket i de mest attraktiva storstäderna har lett till att prismässigt överkomliga bostäder har tagits bort från marknaden i och med att bostadsutbudet har omvandlats till inkvartering för korttidsuthyrning. Till detta kommer strategier från internationella kapitalbolag (pensionsfonder, försäkringsbolag, riskkapitalfonder osv.) som, med tanke på den mycket låga nivån på den ekonomiska avkastningen (räntor, utdelningar, osv.), gör stora investeringar i fastigheter, vilket får priserna att ytterligare skjuta i höjden.

2.8

I sina rekommendationer av den 31 oktober 2016 (3) konstaterar Europeiska systemrisknämnden (ESRB) att tidigare finanskriser har visat att en ohållbar utveckling på fastighetsmarknaden kan få stora konsekvenser för det finansiella systemets stabilitet och ekonomin som helhet. Under 2019 utfärdade ESRB varningar till nio medlemsstater om sårbarheter på medellång sikt inom bostadssektorn.

2.9

Covid-19-pandemin har lamslagit bostadsmarknaden. Efter hälsokrisen finns det en risk för allvarliga konsekvenser för bostadssektorn. På utbudssidan riskerar stödet till hushåll samt myndigheters och andra offentliga organs investeringar i subventionerade bostäder att minska avsevärt till följd av de ekonomiska och sociala kostnaderna för hanteringen av pandemins effekter, som i allra högsta grad kommer att belasta framtida offentliga budgetar. På efterfrågesidan kommer antalet hushåll som inte längre har den inkomst som krävs för att skaffa sig en bostad på bostadsmarknaden att öka proportionellt i takt med att arbetslösheten och antalet osäkra anställningar tilltar.

2.10

Byggnadsplanen inom den gröna given och den europeiska pelaren för sociala rättigheter bör, med respekt för medlemsstaternas politik och praxis, ses som en möjlighet att göra EU:s bostadspolitik konkret och tydlig, bland annat genom att EU:s samtliga finansinstitut (ECB, EIB och EIF) och InvestEU uppmanas att sätta fart på de offentliga investeringarna och avsevärt öka de förmånliga långfristiga lånen och garantierna till investerare och byggsektorn, till förmån för slutkonsumenten.

3. Alltför höga boendekostnader

3.1

Det råder inga tvivel om att många hushåll betalar alltför höga kostnader för sitt boende, som utgör deras största konsumtionsutgift och en orimlig börda, på bekostnad av andra grundläggande behov. Detta gör att många EU-medborgare löper stor risk för överskuldsättning, förlust av social ställning eller social utestängning (4).

3.2

På EU-nivå saknas en samsyn när det gäller definitionen av alltför höga boendekostnader och dess olika komponenter. Enligt Eurostat är boendekostnader som överstiger 40 % av den disponibla inkomsten att anse som alltför höga. Kommissionen sätter i flera dokument i stället denna gräns vid en tredjedel av den disponibla inkomsten. Till följd av hälsokrisen tvingas låginkomsthushåll dessutom att ta till sina reserver för att betala hyran, vilket gör att de löper ännu större risk för överskuldsättning.

3.3

På EU-nivå diskuteras också definitionen av alltför höga boendekostnader ofta ur ett metodologiskt perspektiv, då inte alla nationella statistikbyråer använder samma bedömningsmetoder. När man tar fram gemensamma principer är det oerhört viktigt att ta hänsyn till den socioekonomiska verkligheten.

3.4

De alltför höga boendekostnaderna är inte längre ett problem bara för de hushåll som har det sämst ställt och befinner sig nära fattigdomsgränsen, utan även för de hushåll vars inkomst är för hög för att de ska kunna dra nytta av subventionerat boende men för låg för att de ska kunna skaffa en lämplig bostad på den privata marknadens villkor. Många människor har inte längre råd med ett anständigt boende i en stad eller förort nära arbetsplatsen. Dessa människor tvingas i stället flytta till områden långt från arbetsplatsen. Även om de kan dra nytta av lägre boendekostnader utanför storstadsområdena ställs de där inför andra kostnader, mobilitetsproblem, miljökrav och andra begränsningar. Att medelklassen utestängs från innerstäderna leder till funktionella obalanser som medför en ökad efterfrågan på bostäder, högre hyror och mer föroreningar till följd av resorna mellan hemmet och arbetsplatsen.

3.5

Medlemsstaternas bostadspolitik får därför inte enbart begränsas till målet att hjälpa sårbara personer att ”få tak över huvudet”, utan måste sörja för att bostäderna är lämpade för en familjs situation och främja en boendemiljö av hög kvalitet, särskilt genom att förbättra den befintliga boendemiljön, dvs. se till att alla medborgare har tillgång till bostäder som är anständiga och prismässigt överkomliga där det finns ett behov, såväl kvantitativt som kvalitativt.

4. Subventionerade bostäder

4.1

Med tanke på medlemsstaternas skilda strategier och synsätt finns det ingen europeisk modell för subventionerat boende. Man kan dock se vissa gemensamma tendenser hos de flesta medlemsstater, nämligen en decentralisering till regionala och lokala myndigheter, ett fokus på de mest sårbara samhällsgrupperna, en minskning av de offentliga investeringarna i subventionerade bostäder och en värdeökning på det befintliga bostadsbeståndet genom utförsäljning av subventionerade hyresbostäder, som i vissa fall beror på att de allmännyttiga hyresvärdarna inte längre kan garantera att normer uppfylls och att renoveringar utförs.

4.2

I EU handlar subventionerade eller billiga bostäder om att förverkliga rätten till bostad och garantera tillgång till en anständig bostad till ett överkomligt pris eller en överkomlig hyra för alla personer som behöver en. På så vis fullgör medlemsstaterna och EU de skyldigheter som följer av de många konventioner, förklaringar, stadgor och fördrag som ingåtts på både europeisk och internationell nivå.

4.3

I sitt beslut i egenskap av europeisk konkurrensmyndighet är kommissionen mycket restriktiv i sin syn på subventionerat boende. Kommissionen slår fast att subventionerade bostäder som omfattas av undantaget från kravet på anmälan av statligt stöd uteslutande ska förbehållas ”missgynnade medborgare eller socialt utsatta grupper, som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor” (5). Denna restriktiva definition av subventionerat boende är i dag inte längre i samklang med den europeiska bostadskrisens omfattning eller de skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som medlemsstaterna ålägger allmännyttiga hyresvärdar, där allt från ”boende först” för hemlösa till prismässigt överkomliga eller intermediära bostäder för medelklassen i europeiska storstäder omfattas.

4.4

I ett meddelande från 2006 (6) placerar kommissionen subventionerade bostäder i kategorin sociala tjänster av allmänt intresse, som omfattas av subsidiaritetsprincipen. Hur dessa ska definieras, organiseras och finansieras lämnas (i princip) åt medlemsstaterna.

4.5

Denna frihet förutsätter dock att medlemsstaterna tar hänsyn till rättspraxis från Europeiska unionens domstol, enligt vilken nästan alla tjänster på det sociala området (med undantag från solidaritetsbaserade socialförsäkringssystem) kan betraktas som näringsverksamhet.

4.6

Eftersom det inte finns någon särskild rättslig ram för subventionerat boende är de unionsbestämmelser som rör tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, särskilt artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll 26 till Lissabonfördraget, tillämpliga på subventionerat boende.

4.7

Av detta följer att unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom fördragens tillämpningsområde, ska sörja för att subventionerade bostäder tillhandahålls på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella villkor, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter.

4.8

Betydande europeiska medel för medfinansiering av uppförande eller energirenovering av subventionerade bostäder och bostäder anpassade till marginaliserade samhällsgrupper finns att tillgå för aktörer som tillhandahåller subventionerade bostäder, i synnerhet genom EU-fonderna (7), EIB, Europarådets utvecklingsbank, andra Junckerplanen för strategiska investeringar samt den investeringsfond som ska inrättas inom ramen för den europeiska gröna given och återhämtningsplanen Next Generation EU, närmare bestämt Fonden för en rättvis omställning, React-EU och InvestEU.

Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska investeringsfonden (EIF) beviljar på så sätt långfristiga lån till stöd för tillhandahållare av subventionerade bostäder, offentlig-privata partnerskap, aggregationsstrukturer, förmedlande banker och projektföretag. I vissa fall krävs stöd från Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) vid högre risktagande. Dessa långsiktiga investeringar i social infrastruktur bör synliggöras för EU-medborgarna.

4.9

Förslaget till byggnadsplan inom den gröna given och målet att lansera en energirenoveringsvåg för byggnader, framförallt subventionerade och privata bostäder, måste åtföljas av en särskild investeringsfond och stöd till struktureringen av lokala energirenoveringssektorer, som kan skapa lokala arbetstillfällen och stordriftsfördelar, i likhet med projektet ”EnergieSprong”, som medfinansieras av EU.

4.10

Medlemsstaterna främjar hållbart boende på en rad olika sätt, bland annat genom byggandet av billiga bostäder och genom individuellt stöd för att hushållen ska kunna bygga upp det startkapital som krävs för att beviljas bolån och för att minska de månatliga återbetalningarna av bolån, stöd för att hjälpa dem som har det sämst ställt att hyra lämpliga och anständiga bostäder eller stöd för att genomföra en hållbar energirenovering av bostadshus och främja användningen av förnybar energi. Dessa stimulansåtgärder och finanspolitiska åtgärder samordnas dock inte av medlemsstaterna och främjar inte alltid social mångfald i boendemiljön. Dessutom bör varje medlemsstat ha en oberoende tjänst som tillhandhåller så mycket information och råd som möjligt om alla typer av bostadsstöd som är avsedda för enskilda personer och statligt stöd till offentliga och privata byggherrar i samband med uppförande av subventionerade bostäder.

4.11

Dessa initiativ och stöd har dock inte kunnat lösa bristen på anständiga och prismässigt överkomliga bostäder. Därför anser EESK att kommissionen bör lägga fram en europeisk handlingsplan för anständiga och prismässigt överkomliga bostäder, som ett led i genomförandet av den 19:e principen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter och den framtida byggnadsplanen inom den gröna given.

5. En europeisk handlingsplan för anständiga och prismässigt överkomliga bostäder: en långsiktig investering för ett EU närmare medborgarna och den lokala nivån

5.1

Även om bostadspolitiken hör till medlemsstaternas befogenheter gör bristen på lämpliga bostäder i EU att det krävs en europeisk handlingsplan för anständiga och prismässigt överkomliga bostäder, med en sammanhängande och tydlig uppsättning åtgärder för att hjälpa EU:s medlemsstater, regioner och städer att på ett hållbart sätt stimulera utbudet av subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder på de berörda lokala bostadsmarknaderna och samtidigt förbättra deras energiprestanda.

5.2

På EU-nivå finns ingen allmän definition av en faktisk rätt till bostad. Personer eller familjer som upplever särskilda svårigheter är endast berättigade till offentligt stöd för att skaffa eller behålla ett anständigt boende. Så länge det inte finns ett tillräckligt stort bostadsutbud förblir dessutom rätten till bostad, även om den vore bindande, teoretisk. EESK uppmanar därför till att en faktiskt rätt till bostad fastställs i unionslagstiftningen.

5.3

Kommissionen måste se till en sådan rätt åtföljs av en proaktiv politik till stöd för de långsiktiga investeringar som krävs för att ta fram ett offentligt program för utbudet av subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder, som bygger på en allmän regel om social mångfald och miniminormer för kvalitet. EESK uppmanar Europaparlamentet och rådet att anta sektorsspecifik lagstiftning, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, för att fastställa principer och villkor för tillhandahållande, beställning och finansiering av prismässigt överkomliga bostäder, i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget.

5.4

Kommissionen bör, med avseende på den målgrupp som har rätt till subventionerat boende, se över beslutet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och klargöra att bostadspolitiken inte enbart får begränsas till målet att hjälpa personer som befinner sig nära fattigdomsgränsen, utan måste garantera att alla medborgare, inbegripet hemlösa och de som drabbats av den europeiska bristen på lämpliga bostäder, har tillgång till bostäder som är anständiga, tillgängliga och prismässigt överkomliga på lång sikt. Det bör också införas bestämmelser för att reglera spekulation på tomma bostäder och byggtomter och ett regelverk för bruket att låta hyresbostäder stå tomma, genom att man åtskiljer ägandet av en bostad och dess användning, som är en kollektiv nyttighet av allmänt intresse och bör kunna omfattas av ett särskilt regelverk för att göras mer tillgänglig.

5.5

Kommissionen bör också föreslå en gemensam definition av prismässigt överkomliga bostäder och alltför höga boendekostnader samt en harmoniserad metod för att bedöma dessa kostnader.

5.6

Utifrån den rapport som medlemsstaterna under 2020 ska lämna in till Europeiska systemrisknämnden (ESRB) om åtgärder mot potentiellt övervärderade fastighetspriser och åtgärder som vidtagits som svar på ESRB:s rekommendationer, eller förklaringar till varför inga sådana åtgärder vidtagits, är det viktigt att mycket tidigt upptäcka eventuella sårbarheter som skulle kunna leda till finansiella kriser. EESK räknar med att dessa rapporter kommer att behöva ändras och kompletteras under 2021 genom ytterligare en rapport, där man redogör för eventuella konsekvenser av covid-19-krisen.

5.7

EESK stöder i detta sammanhang kommissionens initiativ om att koppla den europeiska pelaren för sociala rättigheter till den europeiska planeringsterminen, vilket för bostadspolitiken bör innebära en bättre övervakning av reformen av subventionerat boende, bostädernas tillgänglighet och prismässiga överkomlighet samt bostadsbidragens effektivitet. Kommittén understryker dock att samråd måste hållas med företrädare för det organiserade civila samhället innan landsspecifika rekommendationer på området bostadspolitik antas inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

5.8

Förslaget till revidering av den europeiska sammanhållningspolitiken för perioden 2021–2027, som för närvarande diskuteras i rådet och Europaparlamentet, syftar till att öka budgeten för subventionerade bostäder från 2,2 miljarder euro till 4 miljarder euro. EESK efterlyser större flexibilitet i fråga om långsiktiga investeringar i social infrastruktur, och anser att dessa bör undantas från de offentliga räkenskaperna vid beräkningen av det offentliga underskottet. EU kan inte uppmana medlemsstaterna att säkerställa den nödvändiga nivån av återinvesteringar i den sociala infrastrukturen och samtidigt sätta begränsningar för dessa investeringar inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten.

5.9

Genom att inrätta en europeisk fond för investeringar i prismässigt överkomliga bostäder, till stöd för uppförande och underhåll av bostäder, skulle EU kunna göra sina insatser och åtgärder tydligare och enhetligare för EU:s medborgare, särskilt i fråga om den framtida byggnadsplanen inom den gröna given och den framtida handlingsplanen inom den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

5.10

EESK uppmanar kommissionen att årligen anordna ett europeiskt toppmöte kring prismässigt överkomliga bostäder, där man samlar alla berörda parter för att utifrån en årlig rapport om bostadsförhållandena i EU utvärdera genomförandet och övervakningen av den europeiska handlingsplanen för prismässigt överkomliga bostäder.

5.11

EESK noterar slutligen att begreppet ”subventionerat boende” ofta är förknippat med fördomar, om det inte kopplas till uppnåendet av allmännyttiga mål om social blandning, mångfald och delaktighet. Här är det viktigt att lyfta fram vad investeringar i subventionerade bostäder betyder för skapandet av arbetstillfällen och den gröna omställningen.

Bryssel den 16 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Se Housing Europes rapport ”State of Housing in the EU 2019”.

(2) Eurostat: ”Housing cost”, mars 2017.

(3) ESRB/2016/14.

(4) Eurostat (”Housing cost”, mars 2017).

(5) Kommissionens beslut av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i EUF-fördraget på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(6) COM(2006) 177 final ”Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram – Sociala tjänster av allmänt intresse i Europeiska unionen”.

(7) Eruf, ESF och Interreg.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/99

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Framtiden för EU:s lufttransporter under och efter coronakrisen

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/14)

Föredragande:

Thomas KROPP

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	3.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	217/1/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Luftfarten är en av de sektorer som har drabbats hårdast av coronakrisen. Bara mellan mars 2020 och maj 2020 krympte marknaden för passagerartrafik med 90 %, vilket fått svåra ekonomiska konsekvenser för alla berörda aktörer i luftfartens värdekedja och deras anställda.

Luftfarten spelar en avgörande roll för handeln och turismen, liksom för förbindelserna inom Europa och med länder utanför EU. Turismsektorn, som bidrar avsevärt till många länders BNP, har lidit enorma förluster. Dessa förluster påverkar EU-länderna, men har ännu större inverkan på utvecklingsländerna, där sektorn står för en betydande del av BNP. I dessa länder riskerar nedstängningen av turistverksamheten att omintetgöra viktiga humanitära framsteg (studie från Institut der deutschen Wirtschaft, augusti 2015: Entwicklungsfaktor Tourismus. Enbart tyska turister spenderade 13,5 miljarder euro på turistmål i utvecklingsländer. Detta motsvarar 5 % av de totala intäkterna från turism i dessa länder och bidrar till skapandet av 78 000 lokala arbetstillfällen.).

EESK uppmanar kommissionen att främja turism som en av hörnstenarna i sitt utvecklingssamarbete.

1.2

EU:s medlemsstater är beredda att bistå alla ekonomiska sektorer i återhämtningsprocessen. På grund av den världsomspännande recessionen, som saknar tidigare motstycke, och osäkerheten kring hur länge pandemin kommer att vara är det dock osannolikt att den globala ekonomiska aktiviteten kommer att återgå till de nivåer som rådde före coronakrisen inom den närmaste framtiden. EESK uppmanar därför kommissionen att utarbeta en övergripande färdplan för återhämtningen inom hela den europeiska luftfartssektorn. En sådan handlingsplan bör omfatta särskilda resurser till stöd för samtliga undersektorer och deras arbetsstyrka.

1.3

Alla berörda aktörer och arbetsmarknadens parter är i behov av en stabil planeringsförmåga. I samband med coronakrisen måste en tydlig åtskillnad göras mellan luftfartssektorns återhämtning på kort sikt och säkrandet av sektorns internationella konkurrenskraft och lika konkurrensvillkor på medellång till lång sikt.

Att bevara arbetstillfällen av hög kvalitet och lämpliga arbetsvillkor är i detta sammanhang avgörande för att behålla den kvalificerade arbetskraft som krävs för att säkra en hållbar konkurrenskraft. Fortsatt rekrytering och utbildning av kvalificerad arbetskraft inom luftfartens värdekedja är därför en förutsättning för den europeiska luftfartens återhämtning.

1.4

På kort sikt bör kommissionen prioritera att återupprätta passagerarnas förtroende för luftfarten. Coronakrisen har skapat marknadsförhållanden som i de flesta relevanta förordningar inte kunnat förutses. Passagerare måste få en försäkran om de villkor som gäller för återbetalning av förbetalda biljetter i händelse av inställda resor under krisen. Kommissionen bör också främja förståelsen för att flygresor är säkra, genom att uppmuntra till internationella avtal om lämpliga sanitära standarder.

Under denna kritiska återhämtningsfas bör kommissionen också säkerställa en stabil planeringsförmåga genom att införa ett moratorium för ändringar av regelverket som skulle hindra en effektiv återhämtning.

EESK uppmanar kommissionen att sträva efter och upprätthålla en god balans mellan de återhämtningsåtgärder som krävs för att övervinna coronakrisen och de begärda ändringarna av de finansiella bestämmelserna som följer av den europeiska gröna given. Kommittén uppmanar eftertryckligen kommissionen att inte införa ytterligare ekonomiska bördor och/eller regelbördor för sektorn, särskilt inte under återhämtningsfasen då hela sektorn är mycket ekonomiskt försvagad. Detta inbegriper, men är inte begränsat till, en förlängning av undantaget från ”använd-eller-förlora-det”-regeln om fördelning av ankomst- och avgångstider för vintern 2020–2021.

1.5

På medellång sikt bör kommissionen se över EU:s luftfartsstrategi (som antogs 2015) för att säkerställa lika villkor efter coronakrisen, på grundval av en bedömning av luftfartssystemets extraordinära sårbarhet, de ändrade parametrarna och den förändrade marknadsdynamiken.

1.6

EESK rekommenderar kommissionen att överväga en omförhandling av bilaterala luftfartsavtal med länder utanför EU för att förhindra snedvridande effekter av statligt stöd, miljösystem såsom EU:s system för handel med utsläppsrätter och sociala obalanser, på grundval av lika konkurrensvillkor, i syfte att säkra en fortsatt hållbar marknadstillväxt.

1.7

När den europeiska luftfartssektorn återigen är stabil förväntar sig EESK att kommissionen åtar sig att driva en hållbar luftfartspolitik som frigör den europeiska luftfartssektorns potential.

1.8

EESK uppmanar med kraft kommissionen att säkra den europeiska konkurrenskraften genom att påskynda de nödvändiga regleringsåtgärderna för att fullt ut genomföra det gemensamma europeiska luftrummet efter årtionden av onödiga tvister mellan medlemsstaterna och EU, och därmed uppnå en EU-omfattande minskning av koldioxidutsläppen på upp till 10 %.

1.9

EESK stöder den gröna given som är ett åtgärdspaket av avgörande betydelse, som i slutändan syftar till att minska alla sektorers, inbegripet luftfartens, klimatpåverkan. Kommittén förväntar sig att ytterligare EU-medel anslås till forskning och utveckling, i syftet att främja miljövänliga produkter, tjänster, metoder och teknik, utan att undergräva den europeiska konkurrenskraften. Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vid tillhandahållande av ekonomiskt stöd från medlemsstaterna inrikta politiken på att främja globalt tillämpliga standarder för hållbarhet, inbegripet ytterligare miljöåtgärder.

1.10

EESK skulle vilja få en försäkran om att arbetsmarknadens parter som använder sig av social dialog fortsatt kommer att kunna delta i utarbetandet och genomförandet av de nödvändiga regleringsåtgärderna, och upprepar att kommittén står beredd att fullt ut stödja kommissionen i dess arbete för att främja en snabb återhämtning inom Europas luftfartssektor.

2. Bakgrund

2.1

EU:s luftfartssektor sysselsätter direkt mellan 1,4 (1) och 2 (2) miljoner människor och svarar för mellan 4,8 och 5,8 miljoner arbetstillfällen. Luftfartens direkta bidrag till EU:s BNP uppgår till 110 miljarder euro, medan det sammanlagda bidraget, turismen inbegripen, uppgår till 510 miljarder euro på grund av multiplikatoreffekten.

Luftfartens avgörande roll – inte bara som sektor utan som katalysator för ekonomiskt välstånd, anställningstrygghet och turism – har hittills i hög grad underskattats.

I vissa medlemsstater står turismen för upp till 25 % av BNP. Ett snabbt återupptagande av lufttrafiken – med iakttagande av relevanta sanitära åtgärder – är därför av yttersta vikt för att bevara turismen som ovärderlig inkomstkälla.

Globalt sett främjar den europeiska luftfarten även handel och turism i länder som är i trängande behov av ekonomiskt stöd och politisk integrering i världssamfundet. Avsaknaden av internationella flygresor under coronakrisen har lett till att i synnerhet utvecklingsländer ekonomiskt sett blivit ännu svagare.

2.2

Även om luftfarten har drabbats av kriser tidigare (t.ex. terrorattackerna och stängningen av luftrummet 2001, sars- och ebolautbrotten, den globala finanskrisen 2008 och stängningen av det europeiska luftrummet till följd av spridningen av vulkanisk aska 2010) är den nuvarande krisen av aldrig tidigare skådat slag. Enligt uppdaterade beräkningar kommer sektorn inte att ha återhämtat sig innan 2024. (3) Varken EU-institutionerna eller internationella organ har kunnat samordna regleringsåtgärder för att fastställa internationella standarder. Den internationella luftfarten kräver dock enhetliga och vetenskapsbaserade globala standarder för att uppnå samma hållbara och motståndskraftiga servicenivåer som före krisen.

Även om den allmänna och politiska uppmärksamheten under krisen har riktats mot flygbolagen omfattar luftfartssektorn även andra viktiga aktörer, såsom flygplatser, leverantörer av flygtrafiktjänster, marktjänster och andra tjänsteleverantörer. Lösningar måste utarbetas med hänsyn till luftfartens hela värdekedja.

3. Allmänna kommentarer om det nuvarande läget i krisen

3.1 Hälsoaspekter

Hur allvarlig och varaktig coronakrisen kommer att bli beror på de behöriga myndigheternas förmåga att begränsa spridningen av ett hittills okänt virus. Flera studier visar att lufttransporter hör till de säkraste transportsätten. Riktlinjer för samordnade hygienprotokoll och mellan medlemsstaterna samordnade hälso- och hygienåtgärder har utarbetats på europeisk nivå av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa) och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) och på global nivå av Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao). Flygbolag och flygplatser har fört ett nära samarbete med kommissionen och Icao.

3.2 Brist på likviditet

Under andra kvartalet 2020 minskade flygbolagens intäkter med i genomsnitt 79 %. Även när flexibla kostnader dras av innebär detta en förlust på cirka 60 miljarder US-dollar för flygbolagen under denna period. Återbetalningarna av förhandssålda biljetter var en viktig orsak till likviditetsproblemet (beräkningarna ser annorlunda ut för lågprisbolagen, som har lägre driftskostnader men är mer beroende av förhandssålda biljetter).

Även konsumenterna drabbas dock av coronakrisen. I flera medlemsstater har konsumenter som begärt återbetalning av förbetalda biljetter, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 261/2004 (4), inlett rättsliga processer. Det är viktigt att man inom en rimlig tidsram hittar en öppen och realistisk lösning på dessa och andra fordringar.

När coronakrisen är över kommer luftfartssektorn följaktligen att vara kraftigt skuldsatt (även om regeringar globalt sett hittills har tillhandahållit statligt stöd till ett värde av omkring 123 miljarder US-dollar för att hålla flygbolagen i drift, har endast 11 miljarder US-dollar tillhandahållits som eget kapital, medan de återstående beloppen är skulder som flygbolagen måste betala tillbaka). Dessutom varierar det statliga stöd som beviljats europeiska flygbolag avsevärt i fråga om form och omfattning mellan medlemsstaterna.

Flera internationella flygbolag har ansökt om konkurs (t.ex. Avianca, Latam och South African Airways).

Vissa betalningar till leverantörer av flygtrafiktjänster har skjutits upp. Detta minskar trycket på flygbolagens likviditet, men skapar ett betydande intäktsgap för leverantörerna. Det krävs att man hittar en lösning som gör det möjligt för leverantörerna av flygtrafiktjänster att fortsätta att tillhandahålla viktiga tjänster på ett hållbart sätt, och som inte innebär ökade kostnader för flygbolagen vid en senare tidpunkt, när de är på väg att återhämta sig. Även flygplatser och fraktverksamhet, liksom marktjänster, catering och andra tjänsteleverantörer, har drabbats hårt av krisen och kan därmed också behöva ytterligare stöd.

3.3 En samordnad strategi för att garantera återhämtning på kort sikt

I ett meddelande om transportsektorn rekommenderar kommissionen följande:

—	En övergripande strategi för återhämtning från 2020 och framåt.

—	En gemensam strategi för att gradvis och på ett samordnat sätt återupprätta den fria rörligheten och lätta på restriktionerna vid EU:s inre gränser.

—	En ram för att stödja ett gradvist återupprättande av transporter, samtidigt som säkerheten för passagerare och personal säkerställs.

—	Att resevouchrar görs till ett attraktivt alternativ till kontant återbetalning för konsumenter.

—	Kriterier för att på ett säkert sätt gradvis återuppta turistverksamheten och för att utforma hälsoprotokoll för besöksanläggningar, till exempel hotell.

Dessa rekommendationer är inte bindande, men de beskriver i vilken utsträckning medlemsstaterna skulle dra fördel av att anpassa sina respektive åtgärder.

Under våren 2020 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om en tillfällig ram för statligt stöd. Ramen gör det möjligt för medlemsstaterna att kompensera företag för extraordinära ekonomiska förluster, bevara arbetstillfällen och upprätthålla sysselsättningsnivåerna. Kommissionen har även infört tillfälliga undantag vad gäller både fördelningen av ankomst- och avgångstider (5) och licenser för marktjänster. Det är viktigt och brådskande att bedöma huruvida en ytterligare förlängning av dessa åtgärder skulle bidra till en stabilare planeringsförmåga för de berörda företagen och, om så är fallet, att vidta de nödvändiga regleringsåtgärderna så snart som möjligt.

Kommittén är djupt bekymrad över att EU:s medlemsstater har misslyckats med att anta enhetliga och vetenskapsbaserade strategier för reserestriktioner. Trots upprepade uppmaningar från industrin om en vetenskapligt baserad, harmoniserad och samordnad strategi för nya restriktioner har olika nationella strategier utvecklats. En del av dessa ensidiga nationella åtgärder står i strid med råd från experter och skadar konsumenternas förtroende ytterligare. Vi uppmanar kommissionen att se till att Europas flygtrafik kan återupptas på ett säkert och öppet sätt. Medlemsstaterna bör sträva efter att harmonisera det gradvisa öppnandet av sina gränser, i enlighet med kommissionens rekommendationer.

4. Särskilda kommentarer om krav för en hållbar återhämtning

4.1 Krisen som en möjlighet att omvärdera luftfartens strategiska betydelse för Europa (6)

Coronakrisen har förändrat förhållandet mellan aktörerna i luftfartens värdekedja. Med tanke på marknadens nya storlek och struktur måste aktörerna inom luftfarten vara delaktiga i utformningen av mekanismer som är ändamålsenliga för flygresemarknaden efter coronakrisen.

Kommissionen kommer dessutom att behöva ompröva sin allmänna politik för statligt stöd mot bakgrund av de föränderliga geopolitiska förhållandena. Internationella nav i EU:s närområde, såsom Istanbul, London-Heathrow och i Gulfstaterna, skulle kunna omleda flygtrafiken och undergräva EU:s konnektivitet i avsaknad av en konsekvent och kraftfull europeisk luftfartspolitik som syftar till att främja EU:s konkurrenskraft och lika konkurrensvillkor och samtidigt bevara arbetstillfällen av hög kvalitet i Europa. Det kommer också att vara nödvändigt att konsekvent utvärdera nivån av statligt stöd som beviljas i länder utanför EU (stöd som kan ges i form av lån, lönesubventioner, lånegarantier, finansiering med eget kapital, bolagsskatter, finansiering av rutter eller kapitaltillskott). Det kommer dessutom att krävas en strikt tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 (7) för att förhindra att länder utanför EU gör fientliga uppköp av och investeringar i EU-baserade flygbolag och därigenom se till att den europeiska ekonomin kan förbli internationellt konkurrenskraftig i fråga om kvalitet och pris, med tillit till den konnektivitet som tillhandahålls av Europas luftfartssektor (t.ex. har det lilla grekiska flygbolaget Astra förhandlat med kinesiska investerare).

4.2 Upprätthållande av konkurrenskraften

4.2.1

På grund av de strukturella effekter på marknaden som följer av krisens omfattning kommer luftfartssektorn inte att kunna återgå till det normalläge som rådde före coronakrisen (scenarierna varierar mellan en återhämtning senast 2022 respektive 2025). För att upprätthålla en stabil planeringsförmåga för berörda aktörer och konsumenter bör EU:s luftfartsavtal med länder utanför unionen användas som en plattform för att gemensamt övervaka nivån av statligt stöd som beviljas under coronakrisen, i syfte att kartlägga och åtgärda snedvridande trender. Marknadstillträde bör vara en viktig faktor när det gäller att fastställa nivån på det statliga stödet i detta sammanhang. Om ett land utanför EU vägrar att ta itu med frågan om stöd bör motåtgärder vidtas. Olika miljömässiga och sociala standarder för lufttrafikföretag från EU och länder utanför EU måste behandlas i dessa luftfartsavtal.

4.2.2

Överkapacitet på marknaden, i kombination med en förutsebar minskning av köpkraften under den kommande globala recessionen, kan till och med komma att kräva tillfälliga eller strukturella ändringar av luftfartsavtalen, i syfte att säkerställa ömsesidighet under återhämtningsperioden.

4.2.3

Kommissionen skulle kunna, och bör, inleda ensidiga förfaranden mot länder utanför EU och deras lufttrafikföretag om lösningar inte kan nås genom förhandlingar (i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/712 (8)).

4.2.4

En fråga som är särskilt känslig är motsättningen mellan likviditetsbegränsningarna hos passagerare som kräver återbetalning av förbetalda biljetter och hos flygbolagen, av vilka många skulle behöva ansöka om konkurs om alla återbetalningar faktiskt utfördes. Den kommande översynen av förordning (EG) nr 261/2004 bör ha som mål att förtydliga reglerna, i syfte att nå fram till en lösning som både passagerare och flygbolag vinner på (där flera möjligheter skulle kunna tas under övervägande, t.ex. en tidsbegränsad voucher där staten står som garant. Om flygbolaget skulle ansöka om konkurs innan voucherns giltighetstid går ut, eller om flygbolaget inte skulle kunna erbjuda flygningen, får passageraren pengarna återbetalade och flygbolaget får ytterligare tid på sig att använda sina kassareserver).

4.2.5

EESK anser att den nuvarande situationen inom sektorn är så pass kritisk att lagstiftningsinitiativ som tar uppmärksamhet från stabiliseringen av en globalt konkurrenskraftig luftfartssektor i EU bör skjutas upp till dess återhämtningsfasen är över.

I detta sammanhang framhåller kommittén återigen de prioriteringar som kommissionen bör sträva efter att fullfölja i syfte att återupprätta och upprätthålla den europeiska konkurrenskraften och samtidigt säkerställa den nödvändiga nivån av socialt skydd (9).

4.3 Social dialog är en viktig pelare för återhämtning

Den rådande krisen har väckt allvarliga farhågor inom hela luftfartens ekosystem och hos dess anställda, oberoende av effektiviteten hos de tjänster som erbjuds. Det är av största vikt att hitta en lämplig balans mellan företagsrelaterade och sociala överväganden för att se till att hållbara arbetstillfällen av hög kvalitet skapas i framtiden.

Detta är inte bara en fråga om politik och principer, utan en fråga som måste ägnas omgående uppmärksamhet: marknadsmetoder som ”flyg-på-begäran”, falskt egenföretagande, brist på socialt skydd i samband med anbudsinfordringar och/eller partiell nedläggning av verksamhet eller uppsägning av anställda för att de sedan ska kunna återanställas med betydligt lägre löner är oacceptabla. (10)

Social dialog kommer också att krävas i samband den oundvikliga omstruktureringen inom de flesta företag och bör därför främjas på europeisk och nationell nivå såväl som företagsnivå. Detta utesluter inte att EU-institutionerna och medlemsstaterna måste ta sitt ansvar på det sociala området.

4.4 Säkerställande av hållbarheten i luftfartens ekosystem

4.4.1

EESK noterar den överenskommelse som omfattar hela den globala luftfartssektorn om åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen på både global nivå (11) och EU-nivå (12). Alla ytterligare EU-åtgärder måste därför ses i ett konkurrenssammanhang. Att flygtrafiken styrs om från flygbolag i EU till deras konkurrenter utanför EU har exempelvis ingen positiv inverkan på hållbarheten.

Vi anser att hållbarheten måste utvärderas med hänsyn till den nya situationen efter coronakrisen. Det behövs en bedömning av hur åtgärder påverkar de EU-baserade flygbolagens förmåga att på ett hållbart sätt återhämta sig från coronakrisen och förbli konkurrenskraftiga.

EESK understryker att luftfartssektorn, i likhet med alla andra sektorer, bör sträva efter att uppnå de långsiktiga målen i den gröna given. Kommittén uppmanar kommissionen att samordna sina åtgärder på global nivå, särskilt inom Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao). Kommittén förespråkar ytterligare utbyggnad av ett europeiskt järnvägsnät för höghastighetståg, med direkta förbindelser till navflygplatser.

EESK ställer sig positiv till att EU:s återhämtningsplan omfattar investeringar i framtidsorienterade sektorer. Kommittén anser att detta bör inbegripa strategiska investeringar i den senaste driftskompatibla tekniken för alla berörda aktörer inom luftfarten. Marknader för hållbart flygbränsle, hållbar teknik och marknader för data bör främjas aktivt. Fossilfria flytande bränslen har stor potential när det gäller att uppnå en koldioxidsnål luftfart. Det krävs fortfarande betydande forskning och utveckling för att till rimliga priser kunna tillhandahålla sådana bränslen.

Vi noterar med tillfredsställelse de olika finansieringsinitiativen för sådana alternativa bränslen (power-to-x, syntetiskt bränsle) inom ramen för EU:s nuvarande finansieringsinstrument för forskning (Horisont 2020) och uppmanar kommissionen att intensifiera sina insatser inom nästa ramprogram för forskning och innovation (bland annat finansieringsinstrumentet Horisont Europa).

4.4.2

Kommittén understryker dock att finansieringen av ny teknik och åtgärder för att stärka hållbarheten, motståndskraften och skalbarheten inom luftfartens ekosystem bör integreras i en övergripande färdplan för luftfarten, som bör genomföras med syftet att tillhandahålla nödvändigt stöd för återhämtningen av den europeiska luftfartens värdekedja.

Bryssel den 16 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Steer Davies Gleave, Study on employment and working conditions in air transport and airports, slutrapport 2015.

(2) Aviation: Benefits Beyond Borders, rapport framtagen av Oxford Economics för ATAG, april 2014.

(3) Se https://staging.corporatetravelcommunity.com/european-capacity-may-have-grown-in-jun-2020-but-a-european-aviation-body-warns-that-the-recovery-in-passenger-traffic-is-proceeding-at-a-slower-pace-than-it-had-projected/

(4) EUT L 46, 17.2.2004, s. 1.

(5) EESK:s yttrande TEN/711 ”Fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser” (ännu ej offentliggjort i EUT).

(6) EUT C 13, 15.1.2016, s. 169.

(7) EUT L 293, 31.10.2008, s. 3.

(8) EUT L 123, 10.5.2019, s. 4.

(9) EUT C 13, 15.1.2016, s. 110.

(10) Se fotnot 8.

(11) Corsia (system för kompensation för och minskning av koldioxidutsläpp från internationell luftfart).

(12) EUT C 133, 9.5.2013, s. 30.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/105

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – EU och Afrika: att förverkliga ett jämlikt partnerskap för utveckling på grundval av hållbarhet och gemensamma värden

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/15)

Föredragande:

Dimitris DIMITRIADIS (EL-I)

Dilyana SLAVOVA (BG-III)

Thomas WAGNSONNER (AT-II)

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Yttre förbindelser
Antagande av sektionen	24.2.2020
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/1/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

I en snabbt föränderlig värld med betydande problem men även nya möjligheter har EU en skyldighet: att använda sitt multikulturella, institutionella och socioekonomiska arv för att möjliggöra global hållbar utveckling. De utmaningar som utvecklingsländerna i Afrika står inför är mycket komplexa och måste hanteras på ett varsamt och flerdimensionellt sätt. Det räcker inte med välmenande råd, utan betydande finansiella medel från EU och dess medlemsstater är också nödvändiga för att investera i Afrika i syfte att uppnå målen för hållbar utveckling. Detta måste vara huvudsyftet med EU:s internationella partnerskap, och respekten för de universella mänskliga rättigheterna, som är grundläggande gemensamma värden, måste utgöra grunden för allt politiskt engagemang inom ett jämlikt partnerskap för utveckling med Afrika.

1.2

I linje med EU:s nya samförstånd om utveckling förespråkar EESK att man främjar ett anständigt liv och goda framtidsutsikter, skapar en medelklass och stöder jämlika partnerskap genom att stärka hållbara socialliberala demokratiska strukturer i Afrika i enlighet med de universella mänskliga rättigheterna (1), inbegripet de grundläggande arbetstagarrättigheterna (Internationella arbetsorganisationens (ILO) deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, som omfattar de grundläggande arbetsnormerna, och trepartsdeklaration om principer som rör multinationella företag och socialpolitik), näringsfriheten och rätten till en hälsosam miljö, samt målen för hållbar utveckling. EESK välkomnar det gemensamma meddelandet ”Mot en övergripande strategi för Afrika” (2) och strävar efter att bidra till att förbättra EU:s nya övergripande strategi för Afrika.

1.3

I dagsläget finns både avgörande utmaningar och lovande utsikter för utvecklingssamarbetet mellan EU och Afrika. Afrika omfattar flera av världens 20 snabbast växande ekonomier. År 2035 kommer kontinenten att ha den största potentiella arbetskraften. Ett handels- och investeringspartnerskap på hög nivå baserat på universella mänskliga rättigheter och hållbarhet är nödvändigt för båda sidor. I stället för att utvecklingsmedel används till gränssäkerhet måste utveckling ligga i fokus.

1.4

EESK välkomnar det kontinentala frihandelsområdet i Afrika, eftersom det stärker handeln inom kontinenten, minskar beroendet och leder bort från en strategi som enbart bygger på export till andra världsdelar. Det skulle kunna bli ett viktigt första steg mot ett frihandelsområde mellan EU och Afrika. EESK upprepar den viktiga uppgift som det organiserade civila samhället har i avtalet efter Cotonouavtalet.

1.5

Långsiktiga investeringar i infrastruktur inom Afrika för att främja regionala värdekedjor och en hållbar lokal ekonomi är ekonomiskt rimliga och ekologiskt hållbara och skapar produktionskapacitet, med lokala arbetstillfällen av god kvalitet. En strategi som enbart är inriktad på export till andra världsdelar är ohållbar. Det interkontinentala ekonomiska samarbetet bör i synnerhet gynna lokal produktion i Afrika, vars huvudsektorer bör vara hållbart jordbruk, energi och den cirkulära ekonomin, samt traditionella sektorer med anknytning till råvaror och byggindustri, som fortfarande behöver reformeras i linje med målen för hållbar utveckling. Offentliga medel kommer inte nödvändigtvis att användas för privata investeringar i Afrika, på bekostnad av konventionellt utvecklingssamarbete. Därför är det absolut nödvändigt med system för övervakning, kontroll och utvärdering som i hög grad involverar det organiserade civila samhället.

1.6

Det civila samhället, sociala partnerskap, sociala marknadsekonomier och välfärdsstatssystem bör vara framgångsrika modeller för att stödja hållbar utveckling i Afrika, men bör anpassas till den lokala kulturen och de socioekonomiska förhållandena. I prioriteringarna för stödet till afrikanska länder bör man inte bara beakta handel och investeringar, utan även och i synnerhet skattepolitik, migration, utveckling, miljö, utbildning, hälsa och arbets- och levnadsvillkor. Detta är ännu viktigare mot bakgrund av den rådande covid-19-krisen (coronakrisen), som Afrika kommer att drabbas hårt av.

1.7

Infrastruktur för kvalitetssäkring bör byggas upp för att afrikanska varor ska kunna uppfylla normerna på målmarknaderna. Man bör se till att lagstiftning som uppfyller målen för hållbar utveckling respekteras. System för tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter, inklusive EU:s regler, skulle också vara till stor hjälp (3).

1.8

Erasmus+ bör utvidgas för att stärka samarbetet mellan EU och Afrika. Partnerskapet för utveckling mellan EU och Afrika måste ge starkare stöd till upprättandet av lokala offentliga utbildningssystem, från småbarnspedagogik till universitetsnivå och yrkesutbildningar, inbegripet lärlingsutbildningar och system för livslångt lärande. En ”kompetensflykt” från Afrika till EU bör undvikas. Särskilt jämställdhetsintegrering och kvinnors egenmakt spelar en central roll när det gäller att uppnå hållbar utveckling.

1.9

Kvinnors egenmakt i Afrika är en prioritering för EESK, som uppmanar institutioner och det civila samhället att på de olika sociala och ekonomiska nivåerna aktivt och kontinuerligt arbeta för fullständig jämställdhet mellan könen.

1.10

Att vända migrationen är i många avseenden en avgörande fråga. Endast ekonomisk, miljömässig och social utveckling kan motverka orsakerna till ofrivillig migration.

1.11

Ett internationellt finansieringsbolag för den afrikanska diasporan (African Diaspora Finance Corporation), som styrs av afrikanska organ och används för afrikanska behov, skulle kunna vara en utmärkt plattform för att kanalisera investeringar. Det skulle också kunna vara ett alternativ för EU-investerare.

1.12

Under det senaste årtiondet har det skett en kraftig tillväxt i Afrika, vilket lett till prognosen att kontinentens energibehov kommer att fördubblas fram till 2050, samtidigt som fattigdomen förblir hög. Detta skulle innebära att miljömässiga och socioekonomiska hållbarhetsproblem kvarstår eller till och med förvärras.

1.13

Möjligheter skulle dock kunna uppstå: i) afrikanska länder kan spela en viktig roll i omvandlingen av solenergi till el med hjälp av solcellsteknik, vilket även skulle kunna leda till storskalig produktion av syntetiska bränslen, och ii) särskilda möjligheter för gemensamma projekt, affärsverksamhet och politik skulle kunna skapa en ny socioekologisk syn på marknadsekonomin.

1.14

Jordbruks- och livsmedelsindustrin i Afrika bör stödjas för att förbättra odlingen, minska skördeförlusterna och förbättra kvalitetsnormerna. Andra mål inom den jordbruksbaserade livsmedelssektorn är att utveckla nya marknadsförings- och produktionsmetoder, främja kooperativ självorganisering bland jordbrukare och livsmedelstrygghet samt öka handeln längs hela värdekedjan. EESK motsätter sig särskilt ”markrofferi” i Afrika.

1.15

Berörda parter i EU och Afrika bör tillsammans genomföra den gröna given i syfte att rädda planeten och skapa ett anständigt liv för alla. Genom det organiserade civila samhällets institutionaliserade deltagande skulle vi enkelt kunna utöva självreflektion och undvika tidigare misstag med nya medel. Hållbar utveckling kan endast uppnås i ett land om den har sina rötter i och drivs inifrån landet.

1.16

Att anta en strategi baserad på universella mänskliga rättigheter, utveckla strukturer för demokratisk styrning, förbättra den ekonomiska och finansiella styrningen genom en öppen förvaltning av de offentliga finanserna och skapa ett trovärdigt system för att bekämpa korruption baserat på ett oberoende rättsväsende bidrar till skapandet av starka, självständiga och stabila affärs- och utvecklingspartner.

2. Bakgrund till och huvudsakliga punkter i yttrandet

2.1

EU-27 är Afrikas största handels- och investeringspartner. EESK välkomnar det gemensamma meddelandet ”Mot en övergripande strategi för Afrika” (4), där man föreslår partnerskap för grön omställning och tillgång till energi, digital omvandling, hållbar tillväxt och sysselsättning samt fred och goda styrelseformer.

2.2

Femtiotvå afrikanska länder har något slags handelsavtal med EU. EU har associeringsavtal med fyra nordafrikanska länder och förhandlingar om djupgående och omfattande frihandelsområden pågår med Marocko och Tunisien. EU har förhandlat fram fem avtal om ekonomiskt partnerskap med regionala afrikanska organisationer. Dessa bygger på Cotonouavtalet och dess mål att förbättra handelsförbindelserna mellan EU och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) så att de överensstämmer med WTO:s regler.

2.3

EESK upprepar sin hållning: kommittén vill säkerställa ett anständigt liv och goda framtidsutsikter för alla, skapa en medelklass (med hänsyn till korrelationen mellan migration och inkomst) och stödja jämlika partnerskap genom att stärka hållbara socialliberala demokratiska strukturer. Befintliga lokala traditioner och bästa praxis bör dock respekteras. EESK har förespråkat en utvecklingspolitik som skapar goda framtidsutsikter, strukturer och ekonomiska möjligheter för alla i Afrika.

2.4

Investeringarna från länder utanför Afrika ökar stadigt. Till exempel investerar Kina inom ramen för sitt forum för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) och sitt Belt and Road-initiativ. Andra, mindre omfattande initiativ är Förenta staternas Africa Partnership Station och toppmötet mellan Ryssland och Afrika 2019.

2.5

Universella mänskliga rättigheter, inbegripet grundläggande arbetstagarrättigheter, näringsfriheten, rätten till en hälsosam miljö och rättsstatsprincipen är grundläggande gemensamma värden. Tillsammans med målen för hållbar utveckling utgör de en internationellt överenskommen minimistandard för utvecklingsprogram och grunden för ett jämlikt partnerskap för utveckling.

2.6

Dessa värden ligger i linje med EU:s nya samförstånd om utveckling, som också syftar till att beakta hur annan politik påverkar utvecklingen genom konsekvent politik för utveckling.

2.7

I detta yttrande identifieras avgörande aspekter av ett seriöst jämlikt partnerskap för utveckling och analyseras den nuvarande situationen och utmaningarna med avseende på förbindelserna mellan EU och Afrika.

3. Aktuella utmaningar

Ett anständigt liv, ekologiskt ansvarstagande och goda framtidsutsikter är avgörande för vår överlevnad. Vi måste ta itu med klimatförändringarna och tänka mer ansvarsfullt och samverkande. Den traditionella inriktningen på industripolitik och tillväxt är en föråldrad utvecklingsmodell som kommer att förstöra planeten och medföra enorma samhällskostnader. I synnerhet i Afrika behöver människor inte bara lyftas ur extrem fattigdom utan bör även kunna delta aktivt i samhället (boende, mat, hälsa, utbildning). I Världsekonomiskt forums globala riskrapport 2017 framhölls problemet med världsomspännande ojämlikhet som den största orsaken till risker kopplade till den senaste tidens politiska utmaningar. När det råder brist på möjligheter påverkas kvinnor och utsatta grupper ännu mer och utesluts från samhällsdeltagande.

3.1 Ekonomiska aspekter

3.1.1

Flera av världens 20 snabbast växande ekonomier finns i Afrika, och 2035 kommer kontinenten att ha den största potentiella arbetskraften. Här växer framtidens globala marknader, kunder och anställda fram. Därför kan de flesta av de nuvarande globala utmaningarna endast hanteras tillsammans med starka afrikanska partner. Det behövs ett jämlikt handels- och investeringspartnerskap baserat på universella mänskliga rättigheter och hållbarhet. Det krävs 600 miljarder euro per år för att uppnå målen för hållbar utveckling i Afrika (5). EESK erkänner därför det stora behovet av privata investeringar.

3.1.2

Handelspolitiken bör beakta principen om konsekvent politik för utveckling, särskilt när det gäller tullar, upphandlingar och skatter, ta hänsyn till befintliga asymmetrier, särskilt när det gäller avtal om ekonomiskt partnerskap (6), stödja regional integration, innehålla avsnitt om hållbarhet som är bindande och kopplade till påföljder och ändra investeringsskyddet så att alla universella mänskliga rättigheter respekteras.

3.1.3

EESK välkomnar det kontinentala frihandelsområdet i Afrika, eftersom det stärker handeln inom kontinenten, minskar beroendet och leder bort från en strategi som enbart bygger på export till andra världsdelar. Kommittén förespråkar ett frihandelsområde mellan EU och Afrikanska unionen inom ramen för ett enda avtal, som kommer att behöva ta hänsyn till de enskilda afrikanska staternas mångfald och ekonomiska styrkor.

3.1.4

I allt högre grad används medel som traditionellt har öronmärkts för utveckling för att stimulera privata investeringar, vilket inte får ske på bekostnad av det traditionella utvecklingssamarbetet. Så kallade gröna obligationer, som är särskilt inriktade på hållbara projekt, kan vara ett bra sätt att kanalisera privata investeringar i Afrika. Det är viktigt att alla investeringar, både offentliga och privata, övervakas, kontrolleras och utvärderas med deltagande av organisationer i det civila samhället, för att se till att de används för att uppnå målen för hållbar utveckling och utvecklingsmålen och att de är förenliga med de universella mänskliga rättigheterna. Samtidigt har EESK noterat att EU:s utvecklingsmedel har använts för att lindra dåliga arbetsförhållanden i Afrika (7).

3.1.5

Jordbruket är en viktig ekonomisk sektor i Afrika (över 60 % av Afrikas invånare arbetar inom jordbruket, oftast i små självhushållningsjordbruk). I industrialiserade och framväxande ekonomier pågår en kapplöpning om att säkra jordbruksmark i Afrika (8). Bristen på officiella och korrekta register underlättar markrofferi och hindrar unga afrikaner från att få tillträde till jordbruksmark. De flesta landbaserade investeringarna världen över, inbegripet storskaliga EU-investeringar, görs i Afrika. Utvecklingsexperter varnar för att upp till fyra miljoner kvadratkilometer jordbruksmark i Guineasavannen håller på att bli föremål för internationella (inklusive europeiska) jordbruksintressen (9). Den globala livsmedelsproduktionen måste öka med 70 % fram till 2050 (10), vilket kommer att kräva en ökning med 97 % i utvecklingsländerna, samtidigt som jordbruksmark i allt högre grad används för att producera miljövänliga bränslen och ingredienser till den kemiska industrin. Livsmedelstrygghet är ännu viktigare på grund av covid-19-pandemins konsekvenser.

3.2 Sociala aspekter

3.2.1

Civilsamhälle, sociala partnerskap och social marknadsekonomi är koncept som har fungerat mycket bra i Europa.

3.2.2

Europeiska investeringsbankens (EIB) projekt tycks förverkliga bredare hållbarhetsmål och använda en bättre utvecklingsstrategi. Europaparlamentet, kommissionen och det civila samhällets organisationer har dock uttryckt oro över EIB:s verksamhet. De har betonat behovet av att EIB förbättrar den tillbörliga aktsamheten i fråga om mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Detta är av yttersta vikt om EIB ska kunna erbjuda trovärdigt stöd (11).

3.2.3

Bestämmelser som gör det möjligt för européer att bestrida lagar som är förenliga med målen för hållbar utveckling skadar EU:s trovärdighet:

—	Anständigt arbete inbegriper en lön som går att leva på. Att bestrida detta ligger inte i linje med den utvecklingsstrategi som vi måste anta (t.ex. målet Veolia mot Egypten).

—	EU:s investeringar bör skyddas, men arbetsrätten, miljön och konsumentskyddet måste säkras.

3.2.4

Vårt partnerskap för utveckling måste i högre grad stödja upprättandet av lokala offentliga utbildningssystem, från småbarnspedagogik till universitetsnivå. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt yrkesutbildning, inbegripet lärlingsutbildningar och system för livslångt lärande. Erfarenheter från EU kan vara användbara när det gäller att utveckla utbildningssystem i Afrika.

3.2.5

Handelskostnaderna i Afrika är ofta mycket höga och många länder uppfyller ännu inte internationella kvalitets-, säkerhets- och miljönormer. Infrastruktur för kvalitetssäkring bör byggas upp som stöd för att afrikanska varor ska kunna uppfylla normerna på målmarknaderna, även i Afrika. Stödet till afrikanska länder bör i synnerhet inriktas på miljö-, hälso- och arbetsvillkor samt skyddsstrukturer.

3.2.6

De europeiska välfärdsstatssystemen har utvecklats framgångsrikt på grundval av solidaritet och med utgångspunkt i grundläggande värden som delas av alla större politiska rörelser. Socialförsäkringssystem, kooperativa modeller och offentliga tjänster har gjort det möjligt för människor att uppnå välstånd och kanalisera marknadskrafter inte bara för att minska fattigdomen och stimulera ekonomisk tillväxt utan också för att främja deltagandedemokratier.

3.2.7

Detta är ännu viktigare med tanke på utmaningarna med covid-19-krisen, som Afrika kommer att drabbas hårt av. Enligt uppgifter från FN bär Afrika 24 % av den globala sjukdomsbördan – där malaria är särskilt problematisk – men har endast 3 % av världens hälso- och sjukvårdspersonal. Det är ett välkänt faktum att länder som utbildar hälso- och sjukvårdspersonal drabbas av ekonomiska förluster när dessa utbildade personer emigrerar till industriländer (12).

3.2.8

Endast ekonomisk, miljömässig och social utveckling kan motverka orsakerna till ofrivillig migration. Vi måste inkludera universella mänskliga rättigheter i vår politik för att främja den typ av samhällen i Afrika som många afrikanska emigranter söker i EU på grund av brist på framtidsutsikter i hemlandet.

3.2.9

Att vända migrationen är en avgörande fråga. EESK vill t.ex. framhålla rapporter (13) om kompetensflykt från Tunisien, där beslutsfattare måste hantera det faktum att omkring en tredjedel av it-experterna – utbildade med hjälp av EU-medel – emigrerar för att arbeta i EU.

3.3 Hållbarhetsaspekter

3.3.1

Den afrikanska ekonomin har vuxit kraftigt under det senaste årtiondet och levnadsvillkoren har förbättrats betydligt, men fattigdomen har förblivit hög. Med tanke på den begränsade ekonomiska diversifieringen, den bestående ojämlikheten, den höga arbetslösheten och miljöförstöringen måste kontinenten fortfarande slå in på vägen mot en hållbar utveckling som kan skapa ett anständigt liv för alla.

3.3.2

Efterfrågan på energi i Afrika förväntas fördubblas fram till 2050. Dessa ökade behov bör tillgodoses genom en ökad användning av förnybar energi. För att begränsa klimatförändringarna är det avgörande att genomföra energiomställningen från fossila bränslen till förnybara energikällor. Afrikanska länder kan ha en viktig uppgift i omvandlingen av solenergi till el med hjälp av solcellsteknik. Utöver att tillhandahålla el för lokal användning kan stora solcellsparker också leda till produktion av e-bränslen (14). Lokalbefolkningen bör kunna ta del av vinsterna. Metanol och andra syntetiska bränslen kan vara alternativ till fossila bränslen för luftfarten, men skulle också kunna förlänga användningen av förbränningsmotorer i vägtransportfordon.

4. Politiska rekommendationer

4.1 Allmänna aspekter

4.1.1

Ett rättvist och jämlikt utvecklingsförhållande med de afrikanska staterna bör främja anständiga arbetsförhållanden och upprätthålla offentliga tjänster. I synnerhet måste handelspolitiken se till att de universella mänskliga rättigheterna, miljön och rätten till ett anständigt liv respekteras till fullo. Den måste också ta hänsyn till behoven i mindre utvecklade länder. Ett avtal för tiden efter Cotonouavtalet kommer att innebära stora möjligheter enbart om det skapar arbetstillfällen av god kvalitet, främjar hållbar tillväxt och säkerställer det organiserade civila samhällets delaktighet. Framstående experter på utvecklingspolitik hävdar att demokratisk regionalism bör vägleda EU:s utvecklingspolitik, särskilt i Afrika och de afrikanska samhällena, på grund av de särskilda lokala förhållandena (15).

4.1.2

Moderna och progressiva partnerskap bör återspegla efterfrågan på en ny form av samarbete mellan industriländer och utvecklingsländer. För att etablera dessa reformpartnerskap krävs i synnerhet en bättre allmän miljö för den privata sektorns verksamhet och skapandet av fler arbetstillfällen av god kvalitet som ger en tillräcklig inkomst, så att Afrikas unga befolkning kan få ett anständigt liv. Detta är nödvändigt för att begränsa unga människors vilja att emigrera från den afrikanska kontinenten för att söka en bättre framtid (16). I detta avseende framhåller EESK sina kontakter i Tunisien och sitt stöd till Tunisiens demokratisering. I det djupgående och omfattande frihandelsavtal som är under förhandling måste man överväga att bevara det som har uppnåtts genom att se till att den tunisiska ekonomin kommer att kunna ge befolkningen möjligheter och framtidsutsikter.

4.1.3

För att stärka och stödja nödvändiga reformer i Afrika skulle man kunna inrätta en tankesmedja med fokus på det civila samhällets engagemang, genomtänkta ekonomiska och strukturella reformer samt målen för hållbar utveckling. Den skulle kunna främja utvecklingen av kunskap och kompetens i Afrika och underlätta utbytet mellan det civila samhället i Afrika och Europa.

4.2 Ekonomisk utveckling

4.2.1

Med avseende på den europeiska gröna given bör innovation och en socioekologisk omställning vara drivkrafterna för ekonomisk utveckling. Fokus måste ligga på att fördela välstånd rättvist och att skapa välfärdsstatsstrukturer. I prioriteringarna bör man inte bara beakta handel och investeringar, utan också internationellt samarbete i andra frågor, t.ex. skattepolitik, migration, utveckling, miljö, utbildning samt arbets-, levnads- och hälsovillkor (särskilt efter covid-19). Det organiserade civila samhällets deltagande är avgörande i detta avseende.

4.2.2

Långsiktiga investeringar behöver göras i infrastruktur inom Afrika (i stället för infrastruktur för att underlätta export till andra kontinenter) för att främja regionala värdekedjor och en hållbar lokal ekonomi. Detta är ekonomiskt rimligt och ekologiskt hållbart och skapar produktionskapacitet, med lokala arbetstillfällen av god kvalitet. Det paradigm som bygger på export till andra världsdelar är fortfarande starkt i Afrika, eftersom råvaror har strategisk betydelse för stora ekonomier (även EU och dess medlemsstater). EU:s investeringar måste få en annan inriktning som bygger på ett verkligt jämlikt partnerskap för att se till att alla gynnas och i synnerhet för att främja hållbar utveckling i Afrika.

4.2.3

Ett internationellt finansieringsbolag för den afrikanska diasporan (African Diaspora Finance Corporation) skulle kunna samordna användningen av den afrikanska diasporans resurser för inkluderande utveckling och investeringar i socialt ansvarsfulla satsningar och program (17) i Afrika. Ett sådant finansieringsbolag, styrt av afrikanska organ, skulle kunna vara en utmärkt plattform för att kanalisera investeringar för afrikanska behov, och ett alternativ för EU-investerare. De investeringar som krävs för att uppnå målen för hållbar utveckling i Afrika överstiger avsevärt de afrikanska migranternas uppskattade årliga besparingar. Därför bör fler former av (affärsmässigt) samarbete utvecklas med hjälp av diasporaorganisationer.

4.2.4

Utöver att exportera råvaror som bearbetas på annat håll bör de afrikanska länderna uppmuntras och få stöd till att bygga upp hållbara inhemska industrier så att vinsterna från bearbetningen av råvaror stannar kvar i landet. Intäkterna från utvinningssektorn bör investeras i infrastruktur och sociala tjänster och därmed faktiskt gynna befolkningen.

4.2.5

Att stärka den allmänna säkerheten för att bekämpa terrorism måste förbli en prioritering. Gränssäkerhet och tillhandahållande av vapen måste dock hanteras mycket försiktigt. I stället för att utvecklingsmedel används till att stoppa ofrivillig migration och beväpna säkerhetsstyrkor måste utveckling ligga i fokus. Det ökande inslaget av ”säkerhetisering” i utvecklingspolitiken förvärrar eventuellt de bakomliggande orsakerna till migration.

4.2.6

EESK efterlyser EU-regler om tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter (18). Kommittén har tidigare efterlyst en bindande tillämpning av tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter från EU:s sida, särskilt i EU:s internationella värdekedjor (19). På grundval av befintliga åtgärder och EESK:s idéer (t.ex. ett värderingsorgan) skulle ett bindande system för tillbörlig aktsamhet i hög grad bidra till hållbar utveckling, särskilt i Afrika, och stärka EU:s insatser för att skapa ett jämlikt partnerskap för utveckling.

4.2.7

Fördelarna med utveckling av små och medelstora företag och samarbete mellan små och medelstora företag i Afrika och EU kan knappast överskattas. Multinationella företag kan för det mesta hantera de risker som är förknippade med affärssatsningar i Afrika. Små och medelstora företag behöver tillförlitliga strukturer och institutionellt stöd för att deras potential ska kunna utnyttjas i ett jämlikt partnerskap för utveckling. De flesta arbetstillfällena i Afrika finns i små och medelstora företag. Finansiella tjänster, särskilt på kooperativ basis, måste förbättras och (där de saknas) utvecklas för att tillgodose de små och medelstora företagens behov, t.ex. lån, lån i lokal valuta och riskhantering.

4.2.8

Bristen på kvalificerad personal är ett stort hinder för företag i afrikanska länder. Att främja yrkesutbildning är därför en fråga av högsta prioritet.

4.2.9

”Eftersom frågor som rör beskattning har samband med målen för hållbar utveckling bör företagen vederbörligen betala skatt på den plats där vinsterna uppstår genom mervärde (t.ex. produktion, utvinning av råvaror)” (20). Denna princip är av grundläggande betydelse för ett jämlikt partnerskap för utveckling. EESK har också förespråkat konsekvensbedömningar av bilaterala dubbelbeskattningsavtal som genomförs av EU, om det finns en risk för att EU:s utvecklingspolitik motverkas (21).

Utöver privata investeringar spelar skatteintäkter också en viktig roll i finansieringen av hållbar utveckling. De afrikanska länderna går miste om skatteintäkter som är dubbelt så höga som det belopp som de får i utvecklingsfinansiering varje år. Åtgärder mot skatteflykt och för att utrota korruption samt kampanjer för ökade inhemska intäkter i afrikanska länder är nödvändiga, i kombination med utbildning för tjänstemän vid skattemyndigheter, revisionsmyndigheter och finansministerier. Skatteparadis, både i afrikanska stater och i EU, hindrar hållbar utveckling.

4.2.10

Infrastruktur behövs för att hjälpa företag att hitta finansierings- och stödmekanismer och etablera kontakter på plats. Företagen måste också få rådgivning på projektplaneringsstadiet.

4.2.11

Jordbruks- och livsmedelsindustrin i afrikanska länder bör stödjas så att förfarandena för att förbättra odlingen utvecklas, skördeförlusterna minskas, avskogningen hejdas och kvalitetsnormerna förbättras. Dessutom bör den jordbruksbaserade livsmedelssektorn utveckla nya marknadsföringsmetoder samt moderna jordbruks- och bearbetningsmetoder, främja självorganisering bland jordbrukare, särskilt i kooperativ, och öka handeln längs hela värdekedjan.

4.3 Socialpolitik

4.3.1

Det har varit fördelaktigt för EU att inkludera det civila samhället, såsom sociala partnerskap på butiks- och sektorsnivå, i de europeiska staternas institutionella struktur. Det organiserade civila samhället bör i hög grad delta i det jämlika partnerskapet för utveckling, eftersom detta kommer att skapa stabila strukturer för all EU-verksamhet, särskilt för företag. På detta sätt fokuseras våra insatser inte bara på vinster, utan även på hållbar utveckling i Afrika, för att skapa långsiktiga partnerskap baserade på förtroende och jämlikhet.

4.3.2

Erasmus+ bör utvidgas för att stärka samarbetet mellan EU och afrikanska stater. Högskoleutbildade afrikaners yrkeskompetens och kunskap måste stödja den hållbara utvecklingen i deras ursprungsländer. En ”kompetensflykt” från Afrika till EU bör undvikas. Utbildning är en viktig språngbräda för att förbättra villkoren för i synnerhet kvinnor och utsatta grupper, och vårt stöd bör riktas i enlighet med detta.

4.3.3

Covid-19 gör utmaningarna ännu större. Många hälso- och sjukvårdssystem är för närvarande överbelastade. Vi måste ge ännu mer stöd till de afrikanska staterna så att de kan bygga upp starka hälso- och sjukvårdssystem som är redo för utmaningar som covid-19 på biomedicinsk och socialmedicinsk nivå. Dålig ekonomi, bristande styrning, dålig tillgänglighet eller brist på utbildad personal får inte stå i vägen för en bra hälso- och sjukvård. Välfungerande välfärdsstater i Europa har i hög grad visat sitt värde inför den rådande utmaningen och skulle kunna användas som en förebild för att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen särskilt i Afrika.

4.3.4

Afrikanska diasporaorganisationer i EU måste involveras i upprättandet av ett jämlikt partnerskap mellan EU och de afrikanska staterna. De kan erbjuda finansiering och sakkunskap och klargöra att en strategi baserad på universella mänskliga rättigheter kommer att stärka de afrikanska strukturer som krävs för stabil affärsverksamhet, socialt engagemang och en hälsosam miljö. De vet hur de universella mänskliga rättigheterna tillämpas inom EU, har kunskap om hur det är att verka inom EU:s ramar och skulle kunna fungera som en bro för EU-verksamhet i sina ursprungsländer.

4.4 Hållbar utveckling

4.4.1

Hållbar utveckling kan endast uppnås i ett land om den har sina rötter i och drivs inifrån landet. Afrikas egen utvecklingskapacitet måste stödjas så att reformer inleds, alla får anständiga framtidsutsikter och både privata och offentliga investeringar på kontinenten kan löna sig.

4.4.2

Afrika behöver en ny strategi för industripolitik som organiseras sektor för sektor och samordnas internationellt för att skapa större marknader och starkare incitament för hållbara industrier, särskilt sådana som inte är beroende av fossila bränslen (22).

4.4.3

När det gäller e-bränsleproduktion med hjälp av solcellsteknik spelar placeringen stor roll för den ekonomiska effektiviteten (23), och ekvatorns ”solbälte” verkar vara det perfekta området (24). Denna sektor kan också ha en positiv inverkan på den ekonomiska utvecklingen i afrikanska länder och eventuellt ge dem möjlighet att delta i internationella energiprojekt. Utvecklingsbistånd inom denna sektor skulle inte bara kunna ha en positiv inverkan på mottagarländerna, utan även på energikonsumenterna i utvecklade länder (25).

4.4.4

Målen för hållbar utveckling möjliggör ett förhållande mellan EU och dess afrikanska partner som bygger på universella mänskliga rättigheter och där de samarbetar i enlighet med den gröna given för att rädda planeten och skapa ett anständigt liv för alla. Genom det organiserade civila samhällets institutionaliserade deltagande skulle vi enkelt kunna utöva självreflektion och undvika tidigare misstag med nya medel.

4.4.5

Alla berörda parter, inbegripet arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, måste verka för projekt, affärsverksamhet och politik som skapar en ny socioekologisk syn på marknadsekonomin. Utöver de ekonomiska aspekterna måste man lägga större tonvikt vid grundläggande sociala och biofysiska frågor (såsom klimatförändringarna). Således måste man vid sidan av rent ekonomiska indikatorer även beakta indikatorer som tar hänsyn till helhetsaspekter av välbefinnande för alla i förhållande till hållbar utveckling (26) i ett jämlikt partnerskap för utveckling.

4.4.6

Många jordbruksinvesteringar har en tvivelaktig inverkan på samhällena. Det kommer regelbundet rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna och om investerare, även europeiska, som bryter avtal om att bygga infrastruktur eller skapa arbetstillfällen för lokalsamhällena. EESK motsätter sig särskilt ”markrofferi” i Afrika. Konsekvensbedömningarna, som genomförs med deltagande av det organiserade civila samhället, måste vara strängare och få konsekvenser för investerare som inte respekterar de universella mänskliga rättigheterna och målen för hållbar utveckling. En möjlighet är att stödja upprättandet av fastighetsregister och att organisera bofasta jordbrukare så att de skapar kooperativa företag som är starkare på de internationella marknaderna. Detta kommer att hjälpa EU och Afrika att uppnå sina gemensamma mål, eftersom det skapar strukturer som möjliggör lika villkor med de afrikanska partnerna och stärker dem i förhållande till andra stora ekonomiska aktörer.

4.5 Samarbete och förstärkning av det civila samhället i afrikanska stater på grundval av de universella mänskliga rättigheterna och målen för hållbar utveckling – EU:s väg mot framgång för ett jämlikt partnerskap för utveckling

4.5.1

4.5.2

EU:s löften måste ge konkreta resultat. Endast genom att respektera de universella mänskliga rättigheterna och uppnå målen för hållbar utveckling kommer vi att kunna bryta beroendet på olika områden och bli jämlika utvecklingspartner.

Bryssel den 16 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Såsom föreskrivs i FN:s nio grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter.

(2) JOIN(2020) 4 final.

(3) Europaparlamentets studie ”Access to legal remedies for victims of corporate human rights abuses in third countries”, Bryssel (2019).

(4) JOIN(2020) 4 final.

(5) Tyska utvecklingsministeriet, ”Afrika und Europa – Neue Partnerschaft für Entwicklung, Frieden und Zukunft” (2017).

(6) Österreichische Forschungsstiftung für Internationale Entwicklung, ”The Economic and social effects of the Economic Partnership Agreements on selected African Countries” (2018). Det konstateras att avtal om ekonomiskt partnerskap har negativa effekter på Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas), att tullsänkningar kan kosta miljarder för våra partnerländer och att offentliga intäkter för hållbar utveckling går förlorade (EUT C 97, 24.3. 2020, s. 18), punkt 5.5.

(7) Baserat på en muntlig rapport från EESK-ledamoten Jaroslaw Mulewicz efter ett besök under ett EESK-uppdrag i Bole Lemi Industrial Park i Etiopien, där asiatiska textilföretag är baserade. EU:s förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika måste dock främja hållbara och godtagbara anställningsvillkor (vilket den hittills har gjort med blandade resultat).

(8) Umweltbundesamt, ”Globale Landflächen und Biomasse” (2013).

(9) Gebauer, Trojanow, ”Hilfe? Hilfe! – Wege aus der globalen Krise” (2018).

(10) Se fotnot 8.

(11) Europaparlamentets resolution av den 17 januari 2019 2018/2151(INI), arbetsdokument från kommissionens avdelningar SWD(2019) 333 final.

(12) Kingsley Ighobor i Africa Renewal, december 2016–mars 2017, ”Diagnosing Africa's Medical brain drain”.

(13) Muntlig rapport från Kais Sellami, vd för Discovery Informatique vid Euromed-konferensen i Barcelona i oktober 2019.

(14) COM(2018) 773 final – ”En ren jord åt alla – En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi”.

(15) T.ex. Werner Raza, direktör för Österreichische Forschungsstiftung für Internationale Entwicklung, vid konferensen ”A good life for all needs a different Globalisation”, mars 2020, Wien.

(16) Studier visar att minimilöner på en viss nivå minskar migrationstrycket, t.ex. Clemens ”Does Development Reduce Migration?” (2014).

(17) GK Partners, ”Strategic, Business and Operational Framework for an African Diaspora Finance Corporation” (2019).

(18) EUT C 47, 11.2.2020, s. 38, punkt 1.5.3.

(19) EUT C 47, 11.2.2020, s. 38 och EUT C 97, 24.3.2020, s. 9.

(20) EUT C 81, 2.3.2018, s. 29, punkt 1.9.

(21) Ibid., punkt 1.7.

(22) Victor, Geels, Sharpe, ”Accelerating the Transitions” (2019).

(23) Scheelhaase, Janina et al., ”Transportation Research Procedia” 43 (2019) s. 21–30.

(24) Prognos, ”Importance of liquid energy sources for the energy transition” (2018).

(25) Radermacher F.-J., ”Die internationale Energie- und Klimakrise überwinden” (2019).

(26) Stiglitz, Joseph, Sen, Amartya, Fitoussi, Jean, ”Report of the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress” (CMEPSP) (2009).

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/114

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Det civila samhällets bidrag till den gröna agendan och en hållbar utveckling på västra Balkan som ett led i processen för anslutning till EU

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/16)

Föredragande:	Dragica MARTINOVIĆ DŽAMONJA
Medföredragande:	Pierre Jean COULON

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Yttre förbindelser (REX)
Antagande av sektionen	24.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/1/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har stött och fortsätter att starkt förespråka en utvidgning av EU till de sex länderna på västra Balkan (1), förutsatt att de uppfyller de nödvändiga kriterierna för medlemskap.

1.2

I detta avseende välkomnar EESK kommissionens åtgärder när det gäller den reviderade metoden, som gör det möjligt att inleda anslutningsförhandlingar med Nordmakedonien och Albanien, och dess ansträngningar för att göra processen mer dynamisk och förutsägbar. EESK efterlyser dock en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer.

1.3

EESK anser att återhämtningen från covid-19-krisen bör stödja grön politik och att den gröna omställningen måste vara en integrerad del av en heltäckande och framåtblickande återhämtningsplan på västra Balkan (2). I detta syfte välkomnar EESK kommissionens tillkännagivande om ett stödpaket för västra Balkans återhämtning.

1.4

EESK anser att västra Balkan bör anpassa sig till och inkluderas i viktig europeisk politik och viktiga europeiska initiativ, vilket, på grund av regionens geografiska läge, särskilt är fallet när det gäller den europeiska gröna given.

1.5

Med tanke på de betydande investeringar och lagstiftningsanpassningar som krävs är EESK av den bestämda åsikten att arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer har en särskilt viktig roll att spela i omställningen till ett grönare och mer hållbart samhälle, särskilt när det gäller de specifika politiska sammanhangen på västra Balkan.

1.6

EESK upprepar vikten av att garantera föreningsfrihet och säkerställa ett gynnsamt offentligt rum samt behovet av att förbättra stödet för att bygga upp civilsamhällesorganisationernas kapacitet för en stark och ändamålsenlig civil dialog.

1.7

EESK erinrar om att västra Balkan är mycket känsligt för klimatförändringarnas effekter, som skadar både människors hälsa och ekonomin, och att det krävs brådskande åtgärder för att förbättra livskvaliteten för medborgarna, särskilt barn och ungdomar, genom en rättvis omställning till en grönare modell med beaktande av principen om att ingen ska hamna på efterkälken.

1.8

EESK vill gärna se att de framtida åtgärderna för ett grönare västra Balkan anpassas till regionens särskilda utmaningar och behov, inbegripet ett lämpligt regelverk, gränsöverskridande verksamhet, innovativa tekniska lösningar, lokalt producerad och förbrukad energi och energieffektivitet, hållbara stadstransporter, väg- och järnvägsnät, offentligt och privat engagemang, IKT och utbyggnad av snabbt internet, åtgärder beträffande jordbruk och livsmedel osv.

1.9

EESK anser att utmaningarna när det gäller minskade koldioxidutsläpp, rening av luft, vatten och mark, konnektivitet och klimatförändringar på västra Balkan kan omvandlas till möjligheter genom investeringar i forskning och innovation, inlärning och antagande av alternativa strategier, cirkulär ekonomi, avfallshantering, grönare energi- och konnektivitetslösningar samt aktiva åtgärder för att skydda regionens rika biologiska mångfald.

1.10

EESK betonar vikten av att utveckla gröna färdigheter inom aktiva nationella och regionala utbildnings- och kompetensstrategier, med särskilt fokus på jämställdhet, i samarbete med berörda aktörer och inom ramen för en ändamålsenlig social dialog.

1.11

EESK betonar att god samhällsstyrning och demokratiska institutioner, rättsstatsprincipen, framgångsrika insatser mot korruption, kampen mot organiserad brottslighet, respekt för de mänskliga rättigheterna och säkerhet måste tillämpas ordentligt på västra Balkan. Eftersom miljöanpassningen av ekonomin kräver betydande investeringar är det mycket viktigt att komma ihåg att rättsstatsprincipen är en nyckelfaktor för att säkerställa ett ändamålsenligt företagsklimat och locka till sig privata och utländska direktinvesteringar.

2. Västra Balkans integration med EU

2.1

EESK har uttryckt sitt starka stöd för en utvidgning av EU till de sex länderna på västra Balkan, förutsatt att de uppfyller de nödvändiga kriterierna för medlemskap. Kommittén har skapat ett mycket starkt nätverk med arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer i regionen, och är fast besluten att göra deras röst hörd.

2.2

EESK välkomnar den solidaritet gentemot länderna på västra Balkan som de europeiska ledarna uttryckte vid toppmötet i Zagreb den 6 maj 2020, men erinrar om sitt bidrag (3), där kommittén betonar att det i framtiden behövs större engagemang för utvidgningen och beklagar att det civila samhällets betydelse inte erkänns i tillräcklig utsträckning.

2.3

EESK välkomnar meddelandet ”Förbättra anslutningsprocessen – Ett trovärdigt EU-perspektiv för västra Balkan” (4), som innehåller ett förslag till en reviderad metod för kandidatländerna och syftar till att skapa en mer trovärdig process för att driva på utvidgningen, men noterar att arbetsmarknadsparternas och civilsamhällesorganisationernas roll tyvärr inte ges tillräckligt erkännande.

2.4

EESK uppmanar kommissionen att stärka det civila samhällets roll i övervakningen av regeringarnas åtgärder för att uppfylla de nödvändiga anslutningskriterierna, särskilt när det gäller de grundläggande principerna och klustret ”Den gröna agendan och hållbar konnektivitet”.

2.5

EESK stöder kommissionens stödpaket till västra Balkan för att bidra till regionens insatser mot konsekvenserna av covid-19-utbrottet, såsom beskrivs i meddelandet om EU:s globala svar på covid-19-pandemin (5) och meddelandet om stöd till västra Balkan vid hanteringen av covid-19 och återhämtningen efter pandemin (6).

2.6

Samtidigt som EESK stärker sina åtaganden gentemot regionen, vad gäller både krishanteringen och den framtida ekonomiska planen och investeringsplanen för västra Balkan, efterlyser kommittén strängare krav på reformer och anser att EU:s engagemang i större utsträckning bör villkoras med demokratiska reformer och respekt för grundläggande europeiska värden såsom rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter.

2.7

EESK upprepar sin övertygelse om att arbetsmarknadens parter och andra civilsamhällesorganisationer, både på EU-nivå och på nationell nivå, måste involveras på ett meningsfullt sätt i hela processen för västra Balkans EU-integration. Deras kapacitet måste stärkas genom tekniskt och ekonomiskt stöd, bättre tillgång till europeiska finansieringskällor och fullt deltagande i anslutningsförhandlingarna (7).

3. Den gröna given – en viktig del av västra Balkans EU-integration

3.1

EESK anser att västra Balkan bör fortsätta att anpassa sig till EU:s riktlinjer, mål och värden, och att EU bör sträva efter att inkludera västra Balkan i sina initiativ. Det gäller särskilt den europeiska gröna given, som måste omfatta västra Balkan på grund av regionens geografiska läge i hjärtat av den europeiska kontinenten, omgiven av EU på alla sidor. Det är därför inte förvånande att man i meddelandet om den gröna given av den 11 december 2019 aviserar en särskild ”grön agenda för västra Balkan” (8) inom ramen för den ekonomiska plan och investeringsplan för västra Balkan som ska läggas fram i slutet av 2020.

3.2

EESK anser att den gröna agendan för västra Balkan på ett effektivt sätt bör stärka och uppmuntra till regionalt samarbete, särskilt i energi- och transportsektorerna. Aktivt deltagande och aktiv medverkan av arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer i befintliga regionala gemenskaper, fördrag och initiativ för samarbete behövs för att förbättra välbefinnandet och hälsan för invånarna i regionen, samtidigt som man frigör potentialen för den gröna, koldioxidsnåla och cirkulära ekonomin på västra Balkan. Den gröna agendan för västra Balkan bör bemöta dessa problem genom fem tematiska pelare: 1) minskade koldioxidutsläpp, 2) cirkulär ekonomi, 3) biologisk mångfald, 4) föroreningar och 5) åtgärder beträffande jordbruk och livsmedel.

3.3

EESK delar uppfattningen att covid-19-krisen har en oerhört stor inverkan på medborgare och företag, vilket kräver en omprövning av de politiska målen. EESK anser emellertid att den gröna omställningen måste vara en integrerad del av en heltäckande återhämtningsplan, som bör vara framåtblickande och inbegripa storskaliga offentliga och privata investeringar i transport- och energiförbindelser, energibesparingar på efterfrågesidan och grönare teknik såsom solenergi, vindkraft, ren vätgas, batterier och koldioxidavskiljning som gör det möjligt att undvika eller minimera påverkan på naturmiljön och människan.

3.4

EESK noterar att det tyvärr förekommer vissa oroande analyser och trender i regionen som påkallar brådskande åtgärder. Ekonomierna på västra Balkan är fortfarande mycket beroende av fasta fossila bränslen och har hög energiintensitet. Regionen påverkas i hög grad av klimatförändringarna (torka och översvämningar), och temperaturen förväntas stiga med upp till 4 oC fram till slutet av århundradet (9). De flesta vägtransporter utförs i äldre, mindre bränsleeffektiva fordon. Några av städerna i regionen ligger högst upp i europeiska rangordningar när det gäller förorening med PM2,5- och PM10-partiklar (Sarajevo, Pristina, Skopje och Belgrad).

3.5

EESK erinrar emellertid om att regionen har en betydande potential när det gäller förnybar energi (vattenkraft, vindkraft och solenergi) samt en betydande potential i fråga om naturresurser och en enastående biologisk mångfald. De utmaningar som regionen står inför när det gäller minskade koldioxidutsläpp, rening av luft, vatten och mark, konnektivitet och klimatförändringar kan omvandlas till möjligheter genom forskning och innovation, antagande av alternativa strategier, cirkulär ekonomi, avfallshantering, grönare energi, energieffektivitet och konnektivitetslösningar.

3.6

EESK påminner om att EU vid toppmötet om västra Balkan i Poznań (10) bekräftade sitt engagemang för miljö och klimat och stödde det gemensamma uttalandet om omställningen till ren energi på västra Balkan av den 21 februari 2019.

3.7

Omställningen från fossilbränslebaserade till gröna ekonomier inbegriper även sammankoppling när det gäller allt från energi-, transport- och distributionsinfrastruktur till den digitala agendan. För att lyckas med omställningen till en grön ekonomi måste näringslivet betraktas som en del av lösningen. Med rätt ram och stöd kommer omställningen till koldioxidneutralitet att modernisera industrin och skapa både nya arbetstillfällen av hög kvalitet och fler sysselsättningsmöjligheter. Det är mycket viktigt att arbetsmarknadens parter, näringslivet och andra civilsamhällesorganisationer på västra Balkan deltar i utformningen och genomförandet av åtgärder för att främja en smart, intelligent, cirkulär och koldioxidsnål ekonomi. I processen är socialpolitik och social dialog en grundläggande garanti för ett sammanhållet samhälle där man strävar efter att skapa arbete för alla och minska ojämlikhet och utestängning.

3.8

EESK betonar att arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer måste delta fullt ut i att göra hållbar utveckling till ett prioriterat politiskt mål och främja gröna investeringar i regionen. Den akademiska världen, arbetsgivarna och arbetstagarna, sociala katalysatorer såsom entreprenörer, medierna och religiösa och andra ledare över nationsgränserna är viktiga aktörer som kan främja en inkluderande och hållbar utveckling. Bland annat forskarsamfund, kulturella grupper, industrikluster och konsumentorganisationer har omfattande sakkunskaper som kan stödja detta viktiga val för regionen och göra det till rätt val för ekonomin och samhället.

3.9

Gröna färdigheter måste utvecklas inom aktiva nationella och regionala utbildnings- och kompetensstrategier i samarbete med berörda aktörer och inom ramen för en ändamålsenlig social dialog, med deltagande av studerande, lärare och föräldrar för en koldioxidsnål, resurseffektiv och grönare ekonomi. Eftersom omställningen till en cirkulär ekonomi betraktas som ett strategiskt mål för västra Balkan, bör främjandet av gröna färdigheter anpassas till de nationella tillväxtstrategierna för att se till att utbildningsinitiativen uppfyller nationella strategiska mål och stöds med tillräcklig finansiering. EESK anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kvinnors deltagande i utarbetandet av nya politiska åtgärder för utbildning (kompetensutveckling och omskolning) och deras genomförande, för att säkerställa bättre jämställdhet och en rättvisare omställning till en grönare ekonomi.

3.10

För att ta itu med arbetslöshet och kompetensglapp bör bättre kompetensprognoser införas, för att säkerställa att de studerandes och arbetskraftens färdigheter motsvarar dem som behövs på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen bör också stärkas, och då i synnerhet arbetsplatsförlagt lärande och system där yrkesutbildning varvas med praktik, som redan har lett till minskad arbetslöshet bland ungdomar i vissa EU-medlemsstater. För att uppnå dessa mål bör ett aktivt deltagande av företag och deras näringslivsorganisationer, såsom handelskammare, eftersträvas och främjas.

3.11

I samband med omställningen till en koldioxidsnål ekonomi stöder EESK principen att ingen ska hamna på efterkälken. Särskild hänsyn bör tas till medborgarna, och särskilt utsatta grupper, genom att man ser till att energin är ekonomiskt överkomlig och tillgänglig och att de kan få stöd för energieffektivitetsåtgärder. Regioner som är beroende av kol måste stödjas i sin rättvisa omställning så att de kan ta fram medverkanspräglade omstruktureringsplaner med ett nedifrån och upp-perspektiv för att minska antalet förlorade arbetstillfällen. Konsumenterna måste få information och vägledning och involveras i att acceptera och omsätta ansvarsfulla attityder i praktiken, vilket kommer att bidra till att mildra klimatförändringarnas effekter.

3.12

EESK erkänner regionens geopolitiska och geoekonomiska betydelse för EU, och efterlyser vaksamhet när det gäller investeringar från tredjeländer som ofta tar mindre hänsyn till hållbarhetsmål. EESK uppmanar myndigheterna och det civila samhället i regionen att främja och öka medvetenheten om EU:s positiva engagemang och ekonomiska stöd när det gäller införandet av grönare teknik.

3.13

EESK efterlyser en förhandsbedömning av finansiering av hållbar utvecklingsrelaterad verksamhet på västra Balkan och tillämpning av villkorlighetsprincipen när det gäller projekts hållbarhet.

4. Klimatförändringarna och västra Balkan

4.1

EESK erinrar om att västra Balkan är mycket känsligt för klimatförändringarnas effekter och har drabbats av mycket skadliga översvämningar och perioder av torka på senare år. I regionala samarbetsrådets studie (11) om klimatförändringar konstaterades att temperaturen redan har ökat med 1,2 oC, och att den beräknas öka ytterligare med 1,7–4,0 oC fram till slutet av århundradet. Dessutom är problemen med luftföroreningar väldokumenterade, med skador för människors hälsa och ekonomin.

Klimatförändringarna inverkar negativt på livets grundläggande basbehov (boende, mat och vatten), och barn och ungdomar hör till de mest sårbara för direkta och indirekta konsekvenser av klimatförändringarna, vilket har understrukits av covid-19-pandemin (12).

4.2

EESK erkänner betydelsen av de åtaganden som länderna på västra Balkan har gjort inom ramen för Parisavtalet om klimatförändringar från 2015 (13) om att minska växthusgasutsläppen och höja ambitionsnivån i sina nationellt fastställda bidrag över tid, i enlighet med de senaste vetenskapliga rönen. Utöver regeringarna spelar andra intressenter, såsom företag, städer och icke-statliga organisationer, en avgörande roll i Parisavtalets genomförande.

4.3

EESK erkänner även ländernas åtaganden inom ramen för FN:s mål för hållbar utveckling fram till 2030, som fungerar som en plan för att ta itu med utmaningar på området hållbar utveckling, däribland fattigdom, ojämlikhet, klimatförändringar, miljöförstöring, fred och rättvisa. Det är också av yttersta vikt att den nya utvecklingsmodellen stöds av medborgarna, företagen och finanssektorn i varje land och internationellt.

4.4

Kommittén är medveten om att förhandlingarna om miljö och klimatförändringar utgör ett av de mest utmanande förhandlingskapitlen, särskilt för investeringstunga direktiv såsom direktiven om vatten, avfall, industriutsläpp och utsläppshandel. EESK anser dock att klimatförändringarna kräver radikala och omvälvande åtgärder som inte bara förutsätter politisk och lagstiftningsmässig anpassning, utan även ett ekonomiskt paradigmskifte och en omställning till ett koldioxidneutralt, klimatresilient och resurseffektivt samhälle. På så sätt är klimatstrategier eller strategier för att minska koldioxidutsläppen på lokal och nationell nivå i själva verket strategier för ny tillväxt.

4.5

EESK inser att framtagandet av en klimatstrategi kräver djupgående reformer och en omfattande omvandling av alla sektorer, och uppmanar därför länderna på västra Balkan att utarbeta och genomföra sina strategier i enlighet med EU:s regelverk samt att samordna arbetet med att ta fram långsiktiga utvecklingsstrategier för låga växthusgasutsläpp fram till 2050 som parter i UNFCCC, med aktivt deltagande och ökad medverkan av alla berörda parter, inbegripet civilsamhällesorganisationer.

4.6

Alla länder utom Bosnien och Hercegovina har inrättat högnivåorgan för att samordna arbetet mot klimatförändringarna i syfte att integrera klimatåtgärder i andra politikområden – i synnerhet ekonomisk utveckling, energi, transporter och jordbruk – med målet att beakta alla berörda parters farhågor och synpunkter när strategiska och politiska dokument och lagstiftning utarbetas. EESK rekommenderar att företrädare för det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadens parter ska ingå i alla dessa redan från början av reglerings- och/eller lagstiftningssamråden. EESK rekommenderar att man utvecklar en mekanism som gör det möjligt att ta itu med alla farhågor i god tid och på ett öppet och deltagarbaserat sätt.

4.7

Med tanke på att industrin kommer att behöva stå för merparten av kostnaderna för anpassningen till direktivet om EU:s utsläppshandelssystem, rekommenderar EESK att det civila samhället, industrin och näringslivsorganisationerna görs särskild delaktiga i upplysnings- och kapacitetsuppbyggnadsverksamheten beträffande detta direktiv. Det kommer att krävas stora investeringar på västra Balkan, särskilt i de länder som har stora industrisektorer, eftersom de inte har tillräcklig kapacitet för att hantera direktivets konsekvenser, som inte bara är investeringsrelaterade utan också kräver förändringar av lagstiftning, förvaltning, övervakning och rapportering samt kontroll och ackreditering av utsläpp.

5. Energi på västra Balkan

5.1

EESK stöder energiunionen och ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030, som syftar till att uppnå målen i Parisavtalet. Länderna på västra Balkan är skyldiga att anpassa sig till denna politik, men de bör involveras mer aktivt och delta i energiunionen redan på ett tidigt skede i diskussionerna.

5.2

EESK stöder det gemensamma uttalande från 2019 om omställningen till ren energi på västra Balkan som antogs av energi- och miljöministrarna på västra Balkan när det gäller principerna för hållbar vattenkraftsutveckling på västra Balkan (14), och erinrar om att civilsamhällesorganisationernas bidrag och starka engagemang var avgörande för antagandet av principerna. EESK anser att detta visserligen är bra första steg, men att mer måste göras.

5.3

I linje med detta rekommenderar EESK att arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer från västra Balkan ska ges möjlighet att spela en aktiv och konkret roll, inbegripet att lägga fram förslag, i arbetet inom EU:s observationsgrupp för energifattigdom.

5.4

EESK anser att insatserna för att uppnå målen i Parisavtalet och skapa en hållbar tillväxt i allmänhet måste understödjas av moderna och ändamålsenliga lämpliga åtgärder för regionen. Det inbegriper utveckling av en modern och framåtblickande infrastruktur, införande av lämpliga lagar och regelverk samt införande av ny teknik och motsvarande affärsmodeller för en ”grön och inkluderande” utveckling av regionens ekonomier. I konkreta termer kommer detta att innebära uppförandet av ”smarta” nät för överföring och distribution av el för att hantera den ständigt ökande andelen intermittent förnybar energi i elproduktionsmixen. På samma sätt gynnar utvecklingen av intradags-, balans- och lagringsmarknader utvecklingen av marknadsdrivna lösningar för resurser som ska fördelas på lämpligt sätt i den redan föränderliga energimixen från fossila bränslen till renare energi.

5.5

EESK anser att ett robust, modernt och insynsvänligt regelverk är avgörande för energimarknadens utveckling och för att attrahera de nya investeringar som krävs för att ny infrastruktur och kapacitet ska kunna finansieras. Energigemenskapens (15) roll och införlivandet och genomförandet av EU:s regelverk är en nödvändig förutsättning för detta. Likaså kan gränsöverskridande verksamhet såsom elhandel skapa stor effektivitet och stora besparingar när det gäller energi och kostnader, under förutsättning att alla marknadsaktörer följer liknande regler om miljökrav och koldioxidprissättning. Därför är rollen för energigemenskapens tillsynsnämnd mycket viktig och kommer att behöva stärkas, med beaktande av att hållbara val kräver välfungerande gränsöverskridande marknader. EU bör stödja energigemenskapens sekretariat när det gäller att hjälpa regeringarna i regionen att utarbeta gedigna integrerade nationella energi- och klimatplaner på grundval av regionens mål för 2030. De nationella energi- och klimatplanerna bör återspegla den ambition som krävs för att skapa en koldioxidsnål ekonomi, med beaktande av miljöskyddsåtgärder. De bör innehålla strategier och åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från alla viktiga utsläppssektorer för att uppnå målen för år 2030 och deras bidrag enligt Parisavtalet samt en ambition om att bli en koldioxidneutral ekonomi senast år 2050.

5.6

EESK efterlyser en tillfredsställande andel budgetanslag för en grön omställning i instrumentet för stöd inför anslutningen. Kommittén beklagar den låga forsknings-, utvecklings- och innovationsintensiteten på västra Balkan och uppmanar länderna till bättre deltagande i de tillgängliga EU-programmen, däribland Horisont Europa, eftersom sådana investeringar är avgörande för utvecklingen av ny teknik för en effektiv grön omställning.

5.7

Eftersom innovation spelar en avgörande roll i det föränderliga energilandskapet rekommenderar EESK att man på västra Balkan allvarligt överväger att använda sig av decentraliserad energi, dvs. energi som produceras och förbrukas lokalt. Eftersom regionen har omfattande bergsområden är det varken enkelt eller kostnadseffektivt att stödja en större utbyggnad av hög- och mellanspänningsnät. De nuvarande tekniska lösningarna för decentraliserad energi är betydligt mognare, och det är även ekonomiskt sunt. EU:s nuvarande erfarenheter och unionens stödjande rättsliga ram och regelverk för prosumenter och energisamhällen kan ligga till grund för denna nya strategi. Sådana affärsmodeller kan erbjuda lämpligare lösningar som beaktar lokala behov och särdrag, där lokala aktörer kan vara direkt involverade i hållbara lösningar och därmed utöva egenansvar för omställningen till en hållbar utveckling.

5.8

Dessutom anser EESK att det finns stora möjligheter till energieffektivitet på västra Balkan. Renoveringen av byggnadsbeståndet, både offentliga och privata byggnader, samt industriell och annan verksamhet kommer att leda till omfattande energi- och kostnadsbesparingar samtidigt som man tar itu med det viktiga problemet med energifattigdom. Energibesparingar är också en viktig del av affärsmodellen och den sociala modellen för lokal energi, eftersom värmeåtervinning för bruk i industrianläggningar och/eller bostäder är ett gångbart alternativ på lokal eller regional nivå. Distributionsförlusterna är också stora i de flesta länder i regionen, varför betydande investeringar behövs på detta område. Även här skulle därför EU-finansiering och internationell finansiering kunna vara avgörande för att utveckla en effektiv, lokal produktion och konsumtion av energi med låg miljöpåverkan. Med tanke på de begränsade medel som står till buds i länderna i regionen kommer sådan finansiering att vara nödvändig, givet investeringarnas inledande kapitalintensitet och deras relativt långa avskrivningsperiod. Europeiska teknikformer är tekniskt och ekonomiskt mogna och är därför lämpliga för regionen. EESK uppmanar EU och berörda finansieringsorgan att stärka sitt engagemang för lokala och regionala energieffektivitetsprojekt.

5.9

EESK anser att energigemenskapen, som syftar till att utvidga EU:s energi-, klimat- och miljöregelverk till utvidgnings- och grannskapsländerna, bör integreras ytterligare och nära i energiunionsprojektet, i synnerhet vad gäller ovannämnda prioriterade åtgärder. Det civila samhällets organisationer bör systematiskt involveras och ta del i energigemenskapens sammanträden.

6. Konnektivitet på västra Balkan

Transporter

6.1

EESK ger sitt fulla stöd till utvecklingen av moderna och framtidssäkrade transportnät i regionen för att förbättra den gränsöverskridande handeln och rörligheten. Med tanke på behovet av drastiska förbättringar av de befintliga stads- och vägnäten, och i synnerhet av de föråldrade järnvägsnäten, på västra Balkan, bör all nybyggnation från första början stödja e-mobilitet eller ren vätgas men även där så är lämpligt gasdrivna fordon. På så sätt skulle infrastrukturen vara giltig och relevant under flera årtionden, samtidigt som luftkvaliteten skulle förbättras och bränsleimporten minska.

6.2

Oavsett vilka av de möjliga hållbara lösningarna som väljs (t.ex. e-mobilitet, biobränsle eller ren vätgas) gäller att EU och europeiska företag och experter kan bidra till att de införs på ett smidigt sätt i regionen. EESK uppmanar länderna på västra Balkan att samarbeta aktivt med offentliga och privata aktörer från EU och att vidta kraftfulla åtgärder för att utveckla sina transportnät. EESK rekommenderar också att hänsyn tas till exempel på bästa praxis från EU, exempelvis planer för hållbar rörlighet i städer. Dessa initiativ skulle kunna genomföras genom transportgemenskapen, en organisation som fortfarande inte är särskilt aktiv.

IKT

6.3

Datanät och IKT håller på att bli ryggraden i ekonomisk, industriell och social verksamhet. Dessutom finns det en direkt och central koppling mellan IKT och snabbt internet och hållbar utveckling, detta på grund av att automatiseringen underlättar effektiva val som kan stödjas av smarta nätverk, till exempel sakernas internet, smarta städer och byar, smarta mätare, uppkopplade fordon osv. Det krävs en viss skala för att finansiera sådana nätverk och teknikformer, som för närvarande är kostsamma, men som kan revolutionera regionens ekonomier. Därför uppmanar EESK EU att tillhandahålla riktad finansiering för detta, men även länderna på västra Balkan att tillsammans ta fram en regional översiktsplan för utbyggnad av snabbt internet, vilket skulle ge möjlighet att förhandla fram gemensamma avtal och uppnå bättre villkor genom kollektiva förhandlingar och större skala.

7. Naturresurser, biologisk mångfald och åtgärder beträffande jordbruk och livsmedel på västra Balkan – möjligheter till tillväxt

7.1

Västra Balkan har en rik biologisk mångfald och orörda livsmiljöer, med en hög grad av beskogning, som har utsatts för en rad hot, däribland en utbredning av bebyggelsen i stads- och kustområden, gruvdrift, dåligt reglerad utveckling av mindre vattenkraftverk som byggts utan omfattande analys av inverkan på den biologiska mångfalden samt oreglerad jakt och skogsavverkning. Regeringarna har vidtagit en rad åtgärder för att skydda arter och livsmiljöer, och har ökat andelen skyddade områden.

7.2

EESK rekommenderar att de bräckliga ekonomierna på västra Balkan utforskar möjligheterna att bli mer resurseffektiva och röra sig mot en cirkulär ekonomi, utveckla och verka för mekanismer för långvarigt skydd av hotade landskap och livsmiljöer (inklusive floder) med ett högt bevarandevärde och socialt värde samt övergå ny grön teknik. Regionens rika biologiska mångfald och orörda livsmiljöer bär på en omfattande ekonomisk potential i form av ekoturism och landsbygdsturism, men kapaciteten och efterlevnaden måste förbättras. I allmänhet är resurseffektiviteten mycket låg, samtidigt som resursproduktiviteten är fem gånger lägre än EU-genomsnittet, med undermåliga återvinningsmetoder och bristfällig avfallshantering. För att förbättra situationen krävs en omställning till en cirkulär ekonomi samt utveckling och användning av ny grön teknik i regionen.

7.3

EESK rekommenderar att länderna fullt ut följer principerna i EU:s nyligen föreslagna strategi för biologisk mångfald (16), med särskild tonvikt på att utöka de skyddade områdena och strängt skydda och återställa förstörda livsmiljöer. Följaktligen förespråkas starkt en översyn av de nationella strategierna och handlingsplanerna för biologisk mångfald så snart som möjligt eller, som ett minimum, inlämnade av nationella åtaganden för de viktigaste målen.

7.4

Klimatförändringarna påverkar också livsmedelsproduktionen och värdekedjorna och orsakar betydande skador och produktionsförluster inom sektorerna för grödor, boskap, fiske och skogsbruk. EU:s nyligen föreslagna från jord till bord-strategi (17) bör fungera som vägledning för utvecklingen av regionala och nationella jordbruksstrategier som omfattar minskad användning av bekämpningsmedel, gödselmedel och antibiotika i syfte att producera hållbara livsmedel och garantera jordbrukarna rimliga inkomster tack vare rimliga priser, samtidigt som miljöskadliga subventioner fasas ut.

8. Övergripande villkor för en framgångsrik omställning till hållbarhet på västra Balkan

8.1

EESK påminner om att en framgångsrik omställning till ett grönare västra Balkan inte kan ske utan de nödvändiga förutsättningarna, först och främst stabila och insynsvänliga nationella politiska ramar och politisk vilja. Rättsstatsprincipen i klustret ”Grundläggande principer”, enligt definitionen i den reviderade anslutningsmetoden, är ett av de centrala värden som EU grundas på, och det är rätt att låta denna bestämma utvidgningsprocessens takt. Brister i denna skapar en ogynnsam miljö för förändring, investeringar och den så nödvändiga omställningen till mer hållbara samhällen.

8.2

EESK uppmanar därför de nationella myndigheterna i regionen att vidta brådskande, djupgående och meningsfulla åtgärder för att säkerställa att de offentliga förvaltningarna är effektiva och öppna, bekämpa och utrota korruption, säkerställa ett helt oberoende rättsväsende, skapa ett förutsägbart och attraktivt företagsklimat och lika villkor (dvs. en insynsvänlig marknad, tydlig lagstiftning och öppna samråd med alla berörda parter), främja innovation och konkurrenskraft samt stärka arbetsmarknadsparternas och civilsamhällesorganisationernas deltagande. Detta är det enda sätter att uppnå påtagliga och långsiktiga resultat.

8.3

Det organiserade civila samhället i alla dess beståndsdelar, arbetsmarknadens parter och andra organisationer spelar en central och aktiv roll i strävan efter hållbar utveckling på västra Balkan. Tack vare sin koppling till samhället kan de skapa ett starkt stöd bland allmänheten och legitimitet för detta politiska mål. Det organiserade civila samhället kommer att vara avgörande för att främja hållbar utveckling som ett ”aktivt samhällspolitiskt val”, det vill säga ett val som välkomnas och stöds över alla politiska och sociala skiljelinjer.

8.4

EESK påminner myndigheterna på västra Balkan om vikten av att garantera föreningsfrihet och säkerställa ett gynnsamt offentligt rum för en stark och ändamålsenlig civil dialog. Kommittén uppmanar alla regeringar på västra Balkan att anta nationella strategier för en gynnsam miljö och kapacitetsuppbyggnad för arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer samt medföljande handlingsplaner.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo (denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244(1999) och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring), Montenegro, Nordmakedonien och Serbien.

(2) COM(2020) 315 final (den 29 april 2020), meddelandet ”Stöd till västra Balkan vid hanteringen av covid-19 och återhämtningen efter pandemin”.

(3) EESK:s bidrag till toppmötet mellan EU och västra Balkan den 6 maj 2020 (den 28 april 2020).

https://www.eesc.europa.eu/sv/news-media/presentations/eescs-external-relation-section-contribution-eu-western-balkans-summit-6-may-2020

(4) COM(2020) 57 final (den 5 februari 2020), ”Förbättra anslutningsprocessen – Ett trovärdigt EU-perspektiv för västra Balkan”.

(5) JOIN(2020) 11 final (den 8 april 2020), ”Meddelande om EU:s globala svar på covid-19-pandemin”.

(6) COM(2020) 315 final (den 29 april 2020), meddelandet ”Stöd till västra Balkan vid hanteringen av covid-19 och återhämtningen efter pandemin”.

(7) EUT C 262, 25.7.2018, s. 15.

(8) COM(2019) 640 final (den 11 december 2019), bilaga till ”Den europeiska gröna given”.

(9) https://www.rcc.int/pubs/62

(10) En del av sexpartsinitiativet för västra Balkan (även kallat Berlinprocessen), som lanserades 2014 och syftar till att hjälpa de sex avtalsslutande parterna i energigemenskapen i sydöstra Europa – Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo*, Nordmakedonien, Montenegro och Serbien – att stärka det regionala samarbetet och driva på hållbar tillväxt och sysselsättning.

(11) https://www.rcc.int/pubs/62

(12) Världshälsoorganisationen beräknar att barn kommer att drabbas av mer än 80 % av alla sjukdomar, skador och dödsfall till följd av klimatförändringarna.

(13) Kosovo är inte part i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och har därför inte några nationellt fastställda bidrag. Landet har emellertid antagit strategin för klimatförändringar.

(14) Vattenkraft som en av flera förnybara energikällor, återställande av befintliga strukturer som en prioritet, ett begränsat antal ytterligare stora vattenkraftkällor, förnybara energikällors integration i energinätet och en regional elmarknad, integrerad förvaltning av vattenresurser, hänsyn till förändringarnas effekter, hänsyn till vattenkraftsutvecklingens miljöpåverkan samt gränsöverskridande överväganden och hållbarhetsprinciper vid vattenkraftsplanering.

(15) Energigemenskapen, som har verkat sedan 2006 (uppdraget förlängdes 2016), syftar till att sprida reglerna och principerna för EU:s inre energimarknad mellan sina medlemmar: EU, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien, Kosovo, Montenegro, Serbien, Moldavien och Ukraina. Armenien, Georgien, Norge och Turkiet är associerade medlemmar. Huvudkontoret finns i Wien. https://www.energy-community.org/

(16) EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, COM(2020) 380 final (den 20 maj 2020).

(17) Från jord till bord-strategin, COM(2020) 381 final.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/122

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Koldioxidmarknader: framväxt, strukturering och utmaningar för den europeiska industrin

(yttrande på eget initiativ)

(2020/C 429/17)

Föredragande:

Emmanuelle BUTAUD-STUBBS

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Yttre förbindelser
Antagande av sektionen	24.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	220/0/1

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 En ny giv för koldioxidmarknader

1.1.1

Det finns ett flertal koldioxidmarknader i världen, och EU:s utsläppshandelssystem är inte isolerat från dessa. Dessa koldioxidmarknader är olika stora och omfattas av olika regler, men de har även vissa gemensamma inslag, exempelvis marknadsmekanismer för att mäta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser och för att fastställa priser per ton.

1.1.2

Europeiska kommissionen bör övervaka dessa lokala koldioxidmarknader för att identifiera bästa praxis som skulle kunna vara till nytta vid översynen av EU:s utsläppshandelssystem och energidirektivet. Denna kunskap om och förståelse av andra koldioxidmarknader är också av stor vikt för att man ska kunna kalibrera mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna. Denna bör tillämpas på olika sätt för länder med respektive utan koldioxidmarknader.

1.1.3

Den pågående covid-19-pandemin kan inte tillåtas sakta ner arbetet mot klimatförändringarna, vare sig på europeisk eller internationell nivå. Det innebär att den europeiska gröna given bör genomföras enligt den planerade tidsplanen. Minsta försening innebär att vi får svårare att uppnå målet om koldioxidneutralitet senast 2050. Det är också av yttersta vikt att alla återhämtningspaket anpassas till EU:s klimatmål och harmoniseras med målet för den europeiska gröna given.

1.1.4

EESK anser att antagandet av artikel 6 i Parisavtalet är en utmärkt möjlighet att stärka klimatåtgärderna för perioden efter 2020. Därför uppmanar EESK kommissionen att se till att erhålla ett tydligt mandat från medlemsstaterna för att nå fram till den nödvändiga kompromiss som krävs för antagandet av riktlinjer rörande artikel 6 vid den 26:e partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (COP26) 2021.

1.2 Reglering av handel mellan koldioxidmarknader

1.2.1

Det råder olika prisnivåer på koldioxid på olika koldioxidmarknader i olika jurisdiktioner. För närvarande varierar priset från 1 till över 30 US-dollar per koldioxidekvivalent. Dessa skillnader bör beaktas inom ramen för de bilaterala handelsflödena mellan var och en av dessa koldioxidmarknader med hjälp av särskilda mekanismer (kompensation, justeringar osv.) för de mest energiintensiva och handelsexponerade sektorerna (stål, cement m.fl.).

1.2.2

EU bör prioritera denna fråga om asymmetriska prisnivåer på koldioxid. Det finns olika sätt att minska asymmetrin och skydda den europeiska industrins konkurrenskraft, såsom gratis tilldelning, sammankoppling av olika utsläppshandelssystem och koldioxidjustering vid gränserna.

1.2.3

EESK stöder den gröna given och uppmanar kommissionen att lägga fram de olika förslagen som planerat under de kommande månaderna, inbegripet förslaget om en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna. En sådan mekanism skulle eventuellt kunna skapa lika villkor för de mest koldioxidintensiva sektorerna i EU, i förhållande till deras konkurrenter från marknader i tredjeländer som saknar en ambitiös klimatpolitik. Hur effektiv den blir kommer emellertid till stor del att bero på de genomförandeåtgärder som föreslås, vilka EESK ivrigt ser fram emot att få ta del av.

1.2.4

Under kommissionens innevarande mandatperiod är mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna en prioriterad fråga ur lagstiftningshänseende, och EESK har redan bidragit till denna reflektion i syfte att skapa ett verktyg som är förenligt med WTO:s regler, effektivt när det gäller att bekämpa klimatförändringarna och användbart när det gäller att göra EU:s industri konkurrenskraftig (1). Målet är också att förebygga utjämningsåtgärder från tredjeländers sida genom ett samrådsförfarande som kommer att inbegripa en dialog om metoden för att mäta och jämföra koldioxidutsläpp och bästa tillgängliga teknik.

1.2.5

I alla händelser bör sådana klimatåtgärder vara en del av en global övergripande strategi som omfattar industriåtgärder, tillgång till finansiering och investeringar, standardiseringsarbete, FoU-program och utbildningspolicyer för att underlätta omställningen till ren teknik i EU.

1.2.6

Utfasningen av de mest snedvridande subventionerna för fossila bränslen i EU bör genomföras på ett lämpligt sätt på medlemsstatsnivå, varvid hänsyn bör tas till behovet av att använda en del av intäkterna från försäljning av utsläppsrätter för att säkerställa en rättvis omställning för kolberoende regioner. En sådan strategi kommer att understödja ett mer kraftfullt åtagande från EU:s sida i den framväxande plurilaterala WTO-förhandlingen om minskade subventioner för fossila bränslen.

2. Framväxten av ett flertal koldioxidmarknader i världen och deras egenskaper

2.1 Definitioner

2.1.1

Koldioxidprissättning är ett av de viktigaste politiska verktygen för att minska växthusgasutsläppen. Världsbanken definierar koldioxidprissättning som ”ett instrument som återspeglar växthusgasutsläppens externa kostnader – det vill säga de kostnader som allmänheten står för, såsom skador på grödor, hälso- och sjukvårdskostnader orsakade av värmeböljor och torka och förlust av egendom på grund av översvämningar och stigande havsnivåer – och kopplar dem till sina källor genom ett pris, vanligtvis i form av ett pris på den utsläppta koldioxiden”.

2.1.2

Koldioxidprissättning kan utformas på olika sätt när den omsätts till politiska åtgärder: en koldioxidskatt eller en koldioxidmarknad. En av de vanligaste formerna är ett utsläppshandelssystem. OECD förklarar detta på följande sätt: ”Utsläppshandelssystem bidrar till att skapa ekonomisk effektivitet genom att underlätta utsläppsminskningar där det är billigast att uppnå dem. Förorenare för vilka det skulle vara dyrt att minska utsläppen tillåts köpa utsläppsrätter från förorenare som kan göra minskningar till en lägre kostnad. På en ’perfekt’ fungerande marknad skulle kostnaderna för att minska en ytterligare utsläppsenhet jämnas ut, och den totala kostnaden för att nå ett visst miljömål skulle minimeras.”

2.1.3

Det finns två huvudsakliga typer av handelssystem: system med utsläppstak där utsläppsrätter antingen säljs på auktion eller tilldelas gratis i enlighet med särskilda kriterier (cap-and-trade) och system med referensnivåer och krediter där det inte finns något utsläppstak men där förorenare som minskar sina utsläpp mer än de annars är skyldiga att göra tilldelas ”krediter” som de kan sälja till andra (baseline-and-credit).

2.2 Helhetsöversikt

2.2.1

För närvarande finns det 21 utsläppshandelssystem på fyra kontinenter som omfattar 29 jurisdiktioner. Dessa system drivs på överstatlig, nationell och subnationell (delstat, provins eller stad) nivå. De jurisdiktioner som tillämpar utsläppshandel står för 42 % av den globala bruttonationalprodukten (BNP). Av de globala växthusgasutsläppen omfattas 9 % av utsläppshandelssystem, och nästan en sjättedel av världens befolkning lever på platser där utsläppshandelssystem används. Ytterligare 24 system håller för närvarande på att utvecklas eller övervägs (2).

2.2.2

De befintliga utsläppshandelssystemen är följande:

—	På överstatlig nivå: EU:s utsläppshandelssystem, som omfattar EU-medlemsstaterna plus Island, Liechtenstein och Norge.

—	På nationell nivå: Kazakstan, Mexiko, Nya Zeeland, Sydkorea, Schweiz.

—	På provins- eller delstatsnivå: Kalifornien, Connecticut, Delaware, Fujian, Guangdong, Hubei, Maine, Maryland, Massachusetts, New Hampshire, New Jersey, New York, Nova Scotia, Quebec, Rhode Island, Vermont.

—	På stadsnivå: Peking, Chongqing, Saitama, Shanghai, Shenzhen, Tianjin, Tokyo.

2.2.3

EU:s utsläppshandelssystem är det största och äldsta av dessa system. Det omfattar omkring 45 % av EU:s utsläpp och lanserades 2005. Det följs, både i fråga om storlek och lanseringsdatum, av Kaliforniens och Sydkoreas system.

2.3 Gemensamma och specifika egenskaper hos koldioxidmarknaderna

2.3.1 Gemensamma egenskaper

2.3.1.1

Trots att inget utsläppshandelssystem är helt identiskt med ett annat är vissa egenskaper och val i fråga om utformningen gemensamma för flera system, eller åtminstone återkommande i de flesta fall.

—	Sektorer som omfattas: de flesta utsläppshandelssystem omfattar energi- och industrisektorerna, som i de flesta länder står för en betydande del av de nationella växthusgasutsläppen.

—	Tilldelningsregler: i de flesta system delas tilldelningen av utsläppsrätter upp i gratis tilldelning och auktionering.

—	Regler om koldioxidläckage och konkurrens: i de flesta system tilldelas utsläppsrätter gratis till aktörer som omfattas av skyldigheter i sektorer där det bedöms finnas en risk för koldioxidläckage, som ett sätt att bevara deras konkurrenskraft.

2.3.2 Specifika egenskaper

2.3.2.1

Icke desto mindre tenderar det att finnas skillnader mellan olika utsläppshandelssystem, särskilt när det gäller vissa specifika aspekter av utformningen:

—	Sektorer som omfattas: De olika systemen omfattar olika sektorer. Vissa utsläppshandelssystem omfattar till exempel bara energisektorn, medan andra inte bara omfattar energi- och industrisektorerna utan även andra sektorer såsom avfall, transporter, inrikesflyg, byggnader och skogsbruk.

—	Bestämmelser om marknadsstabilitet: i flera utsläppshandelssystem ingår bestämmelser om marknadsstabilitet, som kan utgöras av minimi- och maximipriser eller reserver av utsläppsrätter.

—	Flexibilitetsbestämmelser: förekomsten av och regler för flexibilitetsbestämmelser i fråga om exempelvis lagring, lån och användning av internationella krediter skiljer sig åt mellan de olika systemen.

—	Koldioxidpris: I ett utsläppshandelssystem är koldioxidpriset inte fast (med undantag för särskilda prisregleringar såsom minimi- och maximipriser) utan bestäms av marknadens balans och dynamik. Priserna i olika system varierar därför från några euro till över 30 euro per ton.

—	Minskning av utsläppstak: den årliga minskningen av utsläppstaken ser olika ut i olika system och återspeglar landets ambition när det gäller att uppnå sitt långsiktiga mål om utsläppsminskning.

—	Regler om koldioxidläckage och konkurrens: de specifika reglerna om koldioxidläckage och om de sektorer som omfattas av dessa regler skiljer sig åt mellan de olika systemen.

—

Användningen av intäkter: Intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter kan användas på olika sätt. I vissa system används de för specifika ändamål, exempelvis för att stödja FoU, kompensera enheter som omfattas av systemet och så vidare, medan de i andra system blir en del av den offentliga budgeten. I EU bör medlemsstaterna använda minst 50 % av auktionsintäkterna för klimat- och energirelaterade ändamål.

2.4 EU:s utsläppshandelssystem i korthet – den första och största koldioxidmarknaden

2.4.1

EU:s utsläppshandelssystem är det första och största systemet som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter för att minska växthusgasutsläppen (3). Det har inrättats och utökats i tre på varandra följande faser: fas 1 (2005–2007), fas II (2008–2012, anpassad till Kyotoprotokollets första åtagandeperiod) och fas III (2013–2020, anpassad till Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod) (4).

2.4.2

Den kommande fas IV kommer att inledas 2021 och löpa fram till 2030. EU:s utsläppshandelssystem omfattar omkring 11 000 kraftverk, tillverkningsanläggningar och andra stationära anläggningar samt luftfartsverksamheter i 30 länder: EU:s 27 medlemsstater plus Island, Liechtenstein och Norge. Sammanlagt omfattas omkring 45 % av de totala växthusgasutsläppen i EU av EU:s utsläppshandelssystem (5).

2.4.3

I EU:s ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030, som antogs i oktober 2014, återbekräftas EU:s strategi för minskade koldioxidutsläpp och förlängs unionens mål för minskade koldioxidutsläpp till perioden efter 2020, inbegripet målet att minska växthusgasutsläppen med minst 40 % (jämfört med 1990 års nivåer) senast 2030.

2.4.4

EU:s utsläppshandelssystem ska bidra till uppnåendet av de ovannämnda utsläppsminskningarna fram till 2030 genom att minska utsläppen med 43 % (jämfört med 2005) i de sektorer som omfattas av systemet (6). Fas IV för EU:s utsläppshandelssystem kommer att pågå från 2021 till 2030. Under denna fas ska takten på utsläppsminskningarna öka, mer målinriktade regler om koldioxidläckage fastställas och koldioxidsnål innovation och modernisering av energisektorn finansieras (7). Kommissionen införde nya regler för att reformera EU:s utsläppshandelssystem inför fas IV och – viktigast av allt – för att anpassa minskningen av utsläppstaken till utsläppsminskningsmålet för 2030.

2.5 Kompletterande åtgärder inom ramen för en övergripande klimatpolitik för EU

2.5.1

EU:s utsläppshandelssystem är inte den enda EU-omfattande strategin som har lanserats för att uppnå unionens klimat- och energimål för 2020. I EU:s klimat- och energipaket för 2020 fastställdes tre mål som skulle uppnås senast 2020:

—	20 % minskning av EU:s växthusgasutsläpp jämfört med 1990 års nivåer.

—	20 % förnybar energi i EU:s energimix.

—	20 % förbättring av energieffektiviteten.

2.5.2

EU:s utsläppshandelssystem var avsett att vara det huvudsakliga politiska instrumentet för att minska koldioxidutsläppen i den europeiska ekonomin och uppnå det första målet, medan direktivet om förnybar energi och energieffektivitetsdirektivet genomfördes för att uppnå det andra och tredje målet.

2.5.3

Ett antal medlemsstater har också genomfört kompletterande och överlappande politiska åtgärder på nationell nivå, främst i form av minimipriser och utfasning av kol. För att garantera lagstiftningens effektivitet är det viktigt att undvika de negativa effekterna av kompletterande och överlappande åtgärder.

2.5.4

Genomförandet av kompletterande och överlappande åtgärder skulle kunna få stor inverkan på EU:s koldioxidmarknads funktion. En omfattande minskning av utsläppen till följd av sådana åtgärder skulle leda till minskad efterfrågan på utsläppsrätter, vilket skulle snedvrida marknadsbalansen.

2.5.5

Detta kan till viss del motverkas av den reserv för marknadsstabilitet som sedan januari 2019 upptar överflödiga utsläppsrätter på marknaden. Under åren 2019–2023 kommer 24 % av överskottet att överföras till reserven. Denna andel kommer att minska till 12 % från 2024, och från 2023 kommer de utsläppsrätter i reserven som överstiger det totala antalet utsläppsrätter som auktionerats ut under det föregående året inte längre att vara giltiga. Icke desto mindre är det oerhört viktigt att större insyn och jämförbarhet säkerställs när det gäller åtgärder som överlappar EU:s utsläppshandelssystem, liksom att de negativa effekterna minimeras i de fall de befinnas vara omfattande.

2.5.6

EU bör fästa större uppmärksamhet vid frågan om subventioner för fossila bränslen som beviljas på nationell och regional nivå, med tanke på att dessa kan uppgå till så mycket som 300 miljarder euro per år. Det är en tredjedel av de totala investeringarna för den gröna given och leder till ett mer aktivt åtagande från EU:s sida i den begynnande förhandlingen i WTO om en global utfasning av subventioner till fossila bränslen.

2.5.7

EESK konstaterar även att förnybar energi är ett bra instrument för regional utveckling (biomassa, vindkraft, solkraft osv.). Huvudproblemet är hur man ska kombinera de båda strategierna, det vill säga en gradvis utfasning av subventioner för energi från fossila bränslen (kol och olja) och en infasning av incitament för förnybar energi.

3. Utmaningar och möjligheter för framtidens koldioxidmarknader

3.1

Covid-19 och dess inverkan på klimatpolitiken

3.1.1

I EU ledde åtgärderna för att begränsa coronavirusets framfart till en minskning av koldioxidutsläppen med 58 % varje dag. (8) Om dessa åtgärder varar i 45 dagar i de flesta medlemsstater kan utsläpp av 45 megaton koldioxid undvikas 2020, vilket motsvarar 5 % av EU:s årliga utsläpp. När det gäller väg- och lufttransporter är de dagliga utsläppen tio gånger mindre än normalt, och inom energisektorn uppgår minskningen till 40 %.

3.1.2

De aktuella utsläppsminskningarna förväntas bli tillfälliga, och EU kommer snart att stå inför samma utmaningar som vanligt när det gäller att minska sina koldioxidutsläpp. (9) Det innebär att den europeiska gröna given bör genomföras enligt den planerade tidsplanen. Minsta försening innebär att vi får svårare att uppnå målet om koldioxidneutralitet senast 2050.

3.1.3

Marknadsinstrument för att minska växthusgasutsläppen har visat sig kunna stå emot effekterna av covid-19 väl. Priset på utsläppsrätter har minskat, vilket återspeglar en förväntad lägre efterfrågan och på kortare sikt innebär lättnader för företag som påverkats. Marknadsstabiliseringsåtgärder som är inbyggda i de flesta befintliga utsläppshandelssystemen säkerställer att de sänkta koldioxidpriserna inte faller under en viss nivå och att denna situation inte varar på medellång till lång sikt. Det måste säkerställas att dessa åtgärder kan stå emot effekterna av covid-19. Detta är oerhört viktigt för att garantera en långsiktig förutsebarhet i fråga om koldioxidpriset. Lagstiftare har också kunnat erbjuda flexibilitet när det gäller tidsfristerna för efterlevnad och de lagstadgade kraven under denna mycket omvälvande period.

3.2

Antagande av gemensamma regler för att frigöra koldioxidmarknadernas potential (artikel 6 i Parisavtalet)

3.2.1

Parisavtalet, som antogs i december 2015, lade grunden för klimatåtgärder som sträcker sig till den andra halvan av århundradet, om inte betydligt längre. Enligt Parisavtalet ska de deltagande länderna lämna in nationellt fastställda bidrag där de beskriver hur de bidrar till avtalets övergripande mål. De nationellt fastställda bidragen tenderar att se relativt olika ut, men de omfattar vanligtvis ett utsläppsminskningsmål för de kommande tio åren.

3.2.2

Artikel 6 i Parisavtalet syftar till att inrätta en ram inom vilken länderna kan samarbeta för att genomföra sina nationellt fastställda bidrag, bland annat genom marknadsbaserade metoder. Artikeln innebär därmed att det är möjligt att inrätta en ram för en internationell koldioxidmarknad inom ramen för Parisavtalet. Dessutom kan den vara en viktig drivkraft för införande och utvidgning av politik för koldioxidprissättning och utsläppshandelssystem. Genom artikel 6 kommer länder som har ett utsläppshandelssystem att kunna länka sitt system till ett annat utsläppshandelssystem och använda denna sammanlänkning för att uppnå sitt nationellt fastställda bidrag. Länder kommer också att kunna få internationella krediter som kan användas för att uppnå målen för sin inhemska politik genom en internationell marknadsram. Vid COP24 som hölls 2018 och COP25 som hölls 2019 lyckades man inte anta några riktlinjer för genomförandet av artikel 6 på grund av vissa parters kraftigt avvikande meningar. Vid COP26 kommer antagandet av riktlinjer för artikel 6 att diskuteras, och det är oerhört viktigt att denna process slutförs utan ytterligare förseningar.

3.3

Framförhandling av ett ambitiöst och balanserat bilateralt avtal mellan EU-27 och de brittiska koldioxidmarknaderna

3.3.1

I kommissionen råder samstämmighet om att Förenade kungariket skulle vara en fantastisk partner i klimatfrågor, men det finns också en känsla av att avtalet, om det ska fungera i längden, måste innehålla tydliga klimatbestämmelser om hanteringen av brittiska åtgärder som skiljer sig från EU-reglerna.

3.3.2

EU:s ståndpunkt bygger på följande fyra grundtankar:

—	Parisavtalet bör vara en grundläggande del av frihandelsavtalet. Det innebär att en av parterna tillfälligt skulle kunna upphäva fördragets bestämmelser om den andra parten bryter mot en sådan bestämmelse.

—	Båda parter bör återbekräfta sitt åtagande om att uppnå klimatneutralitet senast 2050: Förenade kungariket har redan lagstiftat om detta internt, men vi anser att en bestämmelse i det framtida avtalet mellan EU och Förenade kungariket skulle stärka detta åtagande.

—	En klausul om lika villkor och bevarande av skyddsnivån: Detta är en oerhört viktig fråga för EU. Om vi vill att detta partnerskap ska hålla i längden måste vi se till att framtida brittiska administrationer inte sänker våra aktuella höga standarder i kampen mot klimatförändringarna.

—

Inrättande av ett brittiskt system för koldioxidprissättning: Förenade kungariket har beslutat sig för att lämna EU:s utsläppshandelssystem. År 2019 var Förenade kungarikets andel av de totala utsläppsrätterna i EU:s utsläppshandelssystem 7 %, och i vissa sektorer, såsom luftfarten, uppgick landets andel till 19 %. Det är därför av avgörande betydelse att Förenade kungariket bygger upp en egen marknad, med beaktande av förenligheten med EU:s system. Den 1 juni lade Förenade kungariket fram ett förslag om att inrätta ett inhemskt utsläppshandelssystem. EU är berett att överväga ett avtal om en sammankoppling av Förenade kungarikets framtida utsläppshandelssystem och EU:s utsläppshandelssystem, under förutsättning att en sådan sammankoppling inte skadar integriteten hos EU:s utsläppshandelssystem.

3.4

Lärdomar från det övergripande avtalet om ekonomi och handel (Ceta) och möjligheter till bilateralt klimatsamarbete

3.4.1

Artikel 24.4 i Ceta innehåller en bestämmelse som kopplar samman handel och miljö, där Kanada och EU båda återbekräftar sitt åtagande om att genomföra multilaterala avtal i vilka de är en part. Denna bestämmelse skulle kunna ligga till grund för diskussioner mellan Kanada och EU om upprättande av multilaterala miljöavtal på områden där de två parterna har samma mål. Eventuellt skulle Kanada och EU också kunna utveckla eller leda nya kooperativa klimatinitiativ inom ramen för Parisavtalet.

3.4.2

Enligt artikel 22.3 i Ceta ska Kanada och EU samarbeta på handelsområdet för att främja hållbar utveckling. I arbetsplanen för artikel 24 ingår samarbete om de effekter som handel och investeringar har på miljöpolitiken och hänsyn till handelsrelaterade aspekter på klimatstrategin, såsom koldioxidmarknader och överföring och utveckling av ren teknik. Artikel 24.12 innehåller en förteckning över tio exempel på områden för möjligt samarbete i miljöfrågor mellan parterna, och det finns de som skulle vilja använda Ceta som en plattform för att ”multilateralisera” utvecklingen av den nationella politiken.

3.4.3

Koldioxidjustering vid gränserna är ett område där EU och Kanada eventuellt skulle kunna samarbeta om ”handelsrelaterade aspekter av den nuvarande och framtida internationella klimatförändringsstrategin”. Detta samarbete skulle exempelvis kunna bestå av informationsutbyte och överenskommelser om bästa praxis på områden såsom beräkning av koldioxidavtrycket för de varor man handlar med eller tillnärmning av metoder för att ta itu med konkurrenskraft och koldioxidläckage inom utsläppsintensiva handelsexponerade sektorer som för närvarande omfattas av nationella utsläppshandelssystem i både Kanada och EU.

3.4.4

Med stöd från de påverkade branscherna, till exempel för cement och aluminium, skulle det också kunna uppstå realistiska möjligheter till gemensamma pilotprojekt för EU och Kanada inom olika sektorer om utformningen av utsläppshandelssystem och metoder för att bevara konkurrenskraften och undvika koldioxidläckage (t.ex. gemensamma riktmärken och metoder för att beräkna gratis tilldelning, gemensam koldioxidjustering vid gränserna osv.).

3.5

Lärdomar från utvidgningen av antalet omfattade sektorer: transporter och bränsle

3.5.1

När EU överväger framtida ändringar av sitt utsläppshandelssystem bör stor hänsyn tas till utformningen av marknader och erfarenheter av driften av nordamerikanska subnationella utsläppshandelssystem. Ett särskilt område där EU kan dra värdefulla lärdomar är Kaliforniens och Quebecs utvidgning av utsläppshandelssystemens omfattning till att också inkludera transport- och bränslesektorerna. Sedan 2015 har distributörer av drivmedel, naturgas och andra bränslen i Kalifornien och Quebec haft efterlevnadsskyldigheter inom ramen för det gemensamma Western Climate Initiative (WCI), ett system med utsläppstak och handel med utsläppsrätter. Enheter i denna sektor tilldelas inte gratis utsläppsrätter utan måste i stället köpa utsläppsrätter vid kvartalsvisa statligt organiserade auktioner eller på den privata andrahandsmarknaden.

3.5.2

Ett annat område i USA som är värt att följa är Transportation Climate Initiative (10) (TCI), ett regionalt samarbete mellan tolv amerikanska delstater i nordöst, den mellanatlantiska regionen och District of Columbia. Initiativet syftar till att förbättra transporter, utveckla ekonomin för ren energi och minska transportsektorns koldioxidutsläpp. Det bygger på regionens ledande roll när det gäller att minska energisektorns växthusgasutsläpp genom ett regionalt system med utsläppstak och handel med utsläppsrätter – Regional Greenhouse Gas Initiative (RGGI) – som togs i bruk 2009. I de jurisdiktioner som omfattas av TCI kommer en tredjedel av alla växthusgasutsläpp från transportsektorn, och de deltagande delstaterna arbetar under 2020 för att ta fram en metod med samverkansstyrda ”modellbestämmelser” som ska innehålla rekommendationer för utformning av program för utsläppshandelssystem för att ta itu med utsläppen från denna sektor, som för närvarande inte omfattas och håller på att öka. Avsikten är att inledande efterlevnadsperioder för nya eller utökade program för utsläppshandelssystem ska kunna påbörjas så tidigt som 2022.

3.5.3

De klimatmässiga och ekonomiska fördelarna med en utvidgning av utsläppshandelssystem till att omfatta fler sektorer är tydliga: ju större och bredare marknaden är, desto fler marknadsaktörer, utsläppsminskningsmöjligheter, tekniska innovationer och effektivitetsförbättringar uppkommer. Det leder i sin tur till lägre kostnader för program och för tonvisa minskningar och en utökad portfölj av utsläppsminskningar, ren finansiering och investeringar.

4. Utmaningar för EU:s klimat- och industripolitik

4.1 En lyckad översyn av utsläppshandelssystemet

4.1.1

EU:s ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030, som antogs i oktober 2014, innehåller följande mål:

—	Minska växthusgasutsläppen med minst 40 % (jämfört med 1990 års nivåer).

—	Uppnå en andel förnybar energi på minst 27 %.

—	Förbättra energieffektiviteten med minst 27 %.

4.1.2

Som en del av den europeiska gröna given, som presenterades i december 2019, planerar kommissionen att utöka EU:s mål för 2030, inbegripet för EU:s utsläppshandelssystem. Målet är att höja det övergripande minskningsmålet på 40 % till 50 eller 55 % för att EU ska kunna uppnå koldioxidneutralitet senast 2050. Den heltäckande och detaljerade planen för att höja målen för 2030 förväntas läggas fram i oktober 2020, och specifika förslag för översyner av relevanta lagstiftningsåtgärder kommer att läggas fram i juni 2021. Dessa förslag kommer att omfatta en översyn av EU:s utsläppshandelsdirektiv, eventuellt kombinerat med översynen av reserven för marknadsstabilitet.

4.1.3

Det innebär att målen för 2030 för EU:s utsläppshandelssystem och systemets regler kommer att bli föremål för en grundlig översyn under de närmaste åren. Vid denna översyn är det mycket viktigt att man noggrant undersöker de centrala egenskaperna hos EU:s utsläppshandelssystem och hur de påverkar den europeiska industrin.

4.2 Utformningen och genomförandet av en EU-mekanism för koldioxidjustering vid gränserna

4.2.1

Idén om en koldioxidskatt vid EU:s gränser fanns på Ursula von der Leyens dagordning redan när hon kandiderade till posten som Europeiska kommissionens ordförande. Sedan hon utnämndes till ordförande har denna idé om koldioxidjusteringsmekanismer för EU som skulle kunna utformas på flera sätt – skatter, spegling mellan utsläppshandelssystem eller standarder – varit en prioriterad fråga för kommissionen.

4.2.2

GD Skatter och tullar lanserade ett samråd online i mars 2020 för att samla in synpunkter från alla intressenter. Resultaten av detta samråd och av diskussioner med sakkunniga från medlemsstaterna kommer att vara till nytta vid utarbetandet av ett lagstiftningsförslag våren 2021. De framtida koldioxidåtgärderna bör vara förenliga med WTO:s regler och EU:s övriga internationella skyldigheter. Det innebär i princip att de måste vara icke-diskriminerande och proportionerliga enligt rättspraxis.

4.3

EESK råder kommissionen att fördjupa sin diskussion om detta och andra politiska alternativ, som till exempel ett reformerat utsläppshandelssystem, koldioxidjustering vid gränserna och momssatser anpassade efter koldioxidintensitet, och att jämföra dem vad gäller

—	den effekt de får på koldioxid- och investeringsläckage i en framtida situation med högre priser och mindre tillgång till utsläppsrätter i EU,

—	rättssäkerhet när det gäller efterlevnaden av WTO:s regler,

—	acceptans från handelspartnernas sida,

—	teknisk genomförbarhet, särskilt med tanke på de befintliga internationellt vedertagna normerna för redovisning och mätning och tillförlitliga och erkända databaser (11).

4.4 Fördelar med en koldioxidjusteringsmekanism för EU

4.4.1

En sådan mekanism kommer att skydda EU:s energiintensiva företag (t.ex. inom stål- och cementbranscherna) från billigare import från tredjeländer som saknar eller har en svagare klimatpolitik (ingen koldioxidmarknad, ingen koldioxidprissättning). Justeringen skulle återskapa lika villkor mellan företag i EU och i tredjeländer och skulle exempelvis kunna utformas som en avgift på importerade varor, baserad på genomsnittliga priser inom EU:s utsläppshandelssystem. Sådana mekanismer kommer att hjälpa till att förebygga koldioxidläckage och en kapplöpning mot botten för energiintensiva industrier, samtidigt som de skulle skydda EU-industriers konkurrenskraft och göra billiga koldioxidintensiva importerade varor mindre konkurrenskraftiga.

4.4.2

Eftersom EU står för 10 % av de globala växthusgasutsläppen skulle en sådan mekanism också kunna skicka en positiv signal till likasinnade länder som bedriver handel med EU (Kanada, Förenade kungariket och Schweiz), vilka kommer att dra nytta av ett slags ömsesidigt erkännande av sina egna utsläppshandelssystem. Deras inhemska företag kommer inte heller att behöva betala någon avgift på sina exporter till EU-27.

4.4.3

På så sätt kommer EU att säkerställa att unionens inre och yttre åtaganden överensstämmer och förbättra sin klimatpolitik genom översynen av energidirektivet, så att man kan hantera utmaningen i fråga om att minska växthusgasutsläppen med 50–55 % jämfört med 1990 års nivåer senast 2030 och uppnå koldioxidneutralitet senast 2050.

4.4.4

Dessa potentiella koldioxidåtgärder vid gränserna skulle kunna vara ett alternativ till de nuvarande åtgärder mot koldioxidläckage som ingår i EU:s utsläppshandelssystem (gratis tilldelning av koldioxidkvoter som beviljas efter en fördjupad analys av utsläppsprofilen, bästa tillgängliga teknologi osv.). En diskussion pågår om huruvida en koldioxidåtgärd vid gränserna skulle ersätta eller användas tillsammans med befintliga konkurrenskraftsåtgärder i olika sektorer och/eller i samma sektor. Det är också viktigt att förstå vilka följder detta skulle kunna få för import och export av el i sammanlänkade system.

4.5 Nackdelar med en koldioxidjusteringsmekanism för EU

4.5.1

Tillämpning av koldioxidåtgärder vid gränserna skulle kunna leda till motåtgärder från tredjeländer som förser EU med råvaror, såsom USA, Kina och Indien. Det skulle skapa nya handelshinder i ett sammanhang där minskningen av världshandeln på grund av covid-19 kommer att bli enorm – mellan 18 och 32 % enligt en nyligen utkommen WTO-publikation.

4.5.2

Koldioxidjustering vid gränserna skulle också kunna undergräva UNFCCC:s multilaterala tillvägagångssätt och skulle kunna ses som ett avvisande av internationellt samarbete till förmån för mer unilaterala metoder.

4.5.3

Kostnaden för vissa importerade råvaror från tredjeländer med svag klimatpolitik kommer att bli dyrare för köparna i EU. Det betyder att vissa stora europeiska tillverkningsföretag (inom fordons- och byggindustrin) som bearbetar dessa råvaror skulle kunna bli mindre konkurrenskraftiga i prishänseende, samtidigt som EU:s export av de färdiga varorna skulle kunna påverkas.

4.5.4

De sektorer som omfattas av koldioxidjustering vid gränserna skulle eventuellt skilja sig från tillämpningsområdet för befintliga konkurrenskraftsåtgärder: den möjliga omfattningen för koldioxidåtgärder vid gränserna skulle kunna begränsas till sektorer som cement och stål, där risken för koldioxidläckage är störst, medan åtgärderna mot koldioxidläckage omfattar fler sektorer (t.ex. kemikalier och färgning och beredning av textil).

4.6 Ett sektorsuppdelat tillvägagångssätt

4.6.1

EU:s stålsektor utsätts för omfattande global konkurrens från ståltillverkare i Kina, Turkiet, Algeriet och Iran som inte har utsläppshandelssystem som omfattar denna sektor och redan exporterar 30 miljoner ton stål till EU: Föreningen för europeiska stålproducenter (Eurofer) stöder införandet av en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna av miljömässiga, ekonomiska och rättsliga skäl och anser att det är en grundförutsättning för att man ska kunna undvika koldioxidläckage. Denna mekanism skulle omfatta färdiga stålprodukter och halvfabrikat av stål och baseras på ett lämpligt redovisningssystem för att mäta produkternas koldioxidavtryck genom ett antal ”ekvivalensavtal” med tredjeländer och under en övergångsperiod samexistera med den kostnadsfria tilldelningen av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem.

4.6.2

Den europeiska cementbranschen (Cembureau) välkomnar idén om en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna med tanke på den stora risken för koldioxidläckage i en EU-industri med små marginaler. Denna sektor, som för närvarande befinner sig i en långsiktig investeringscykel för att uppnå målet om klimatneutralitet senast 2050, fastställer flera villkor, såsom en insynsvänlig metod, efterlevnad av WTO:s regler, bred täckning av alla de sektorer som omfattas av utsläppshandelssystemet och samexistens med gratis tilldelning av utsläppsrätter fram till 2030.

4.7 Dialog med tredjeländer

4.7.1

EESK anser att en dialog bör inledas med tredjeländer för att diskutera innehållet i koldioxidåtgärder vid gränserna och hur dessa skulle påverka deras export till EU. Denna dialog bör inte utformas på samma sätt med länder som har en ambitiös klimatpolitik (t.ex. Kanada) som med länder som inte har en sådan ambitiös klimatpolitik (USA, Kina, Ryssland).

4.7.2

Vi vet exempelvis att USA:s administration följer utvecklingen när det gäller diskussionerna om en EU-mekanism för koldioxidjustering vid gränserna mycket nära. Under WTO:s utvärdering av EU:s handelspolitik uttryckte vissa tjänstemän från USA redan sin oro för sådana eventuella EU-åtgärder.

4.8 Slutmålet: global koldioxidprissättning

4.8.1

EESK betonar behovet av att kombinera och harmonisera de olika verktygen som står till buds för att bekämpa klimatkrisen. Relevanta internationella organisationer och företag anser att signalen om koldioxidprissättning är viktig för att man ska kunna göra effektiva framsteg i kampen mot klimatförändringarna och skapa ett attraktivt klimat för investeringar i det långa loppet för att påskynda offentliga och privata aktörers (industri, transporter, bostäder, jordbruk osv.) ekologiska omställning. Med tanke på detta efterfrågar EESK en harmonisering av metoder mellan olika jurisdiktioner, med det slutliga målet att skapa en jämförbar prissignal i olika jurisdiktioner.

4.8.2

Under övergångsperioden före antagandet av en jämförbar prissignal och en gemensamt överenskommen metod för att mäta koldioxidavtryck bör den regionala koldioxidprissättningen mellan likasinnade länder (EU-27, Förenade kungariket, Schweiz, Latinamerika, den amerikanska mellanvästern, Sydostasien m.fl.) gradvis harmoniseras. Inrättandet av sådana regionala koldioxidmarknader kommer att leda till gemensamma koldioxidmarknadsinfrastrukturer (ett slags inre marknad för koldioxid), samtidigt som vissa koldioxidspecifika mekanismer skulle kunna inrättas för tredjeländer.

4.8.3

För att undvika ett koldioxidhandelskrig mellan länder och regionala tullunioner krävs dock ett WTO-undantag där reglerna för dessa mekanismer för koldioxidjustering vid gränserna (koldioxidskatt, spegling mellan utsläppshandelssystem och standarder) fastställs, och som tillämpas i enlighet med två centrala WTO-principer: proportionalitet och icke-diskriminering.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 353, 18.10.2019, s. 59.

(2) https://icapcarbonaction.com/en/?option=com_attach&task=download&id=677.

(3) IETA: ”10 years of Emissions Trading in Europe: towards a new beginning?”, maj 2015, http://www.ieta.org/resources/EU/EUETS%20Paper%20May_FINAL.pdf.

(4) Se fotnot 3.

(5) Se fotnot 3.

(6) Se fotnot 3.

(7) Europeiska kommissionen (Klimatpolitik): Översyn inför fas 4 (2021–2030), hämtat i mars 2018, https://ec.europa.eu/clima/policies/ets/revision_sv.

(8) Sia Partners: CO2 emissions in the EU, den 1 april 2020.

(9) Carbon Brief: https://www.carbonbrief.org/analysis-what-impact-will-the-coronavirus-pandemic-have-on-atmospheric-co2, den 7 maj 2020.

(10) https://www.transportationandclimate.org/content/about-us.

(11) Se fotnot 1.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/131

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Att stärka icke-vinstdrivande sociala företag som en grundpelare för ett socialt rättvist Europa

(förberedande yttrande)

(2020/C 429/18)

Föredragande:

Krzysztof BALON

Remiss	Tyska rådsordförandeskapet, 18.2.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	4.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	211/3/5

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Med tanke på den roll som icke-vinstdrivande sociala företag spelar för att förverkliga Europeiska unionens (EU) sociala dimension och genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter, även och framför allt i krissituationer, efterlyser Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ett förstärkt och riktat stöd till särskilt de sociala företag och andra organisationer inom den sociala ekonomin som fullt ut återinvesterar eventuella vinster i arbetet för det allmänna bästa eller i de allmännyttiga ändamål som anges i stadgarna. Dessutom bör de synliggöras bättre i hela Europa.

1.2

Många medlemsstaters rättssystem har redan bestämmelser som definierar ställningen som icke-vinstdrivande, och denna kan tillämpas även på sociala företag. EESK vill därför uppmuntra övriga medlemsstater att införa likartade bestämmelser i sin nationella lagstiftning.

1.3

Dessutom bör ett protokoll om de många olika företagsformerna, där icke-vinstdrivande sociala företag definieras separat, fogas till EUF-fördraget, i likhet med protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse. EESK uppmanar också medlemsstaterna att beakta denna ändring när de ser över fördraget i framtiden.

1.4

Icke-vinstdrivande sociala företag och liknande icke-vinstdrivande organisationer bör stärkas genom att man i lagstiftningen om offentlig upphandling inför en särskild bestämmelse om hänsyn till dem framför offentliga eller kommersiella aktörer vid tillhandahållandet av sociala tjänster av allmänt intresse. Här bör man vid offentliga upphandlingar framför allt beakta de icke-vinstdrivande sociala företagens särskilda verksamhetsområden inom tillhandahållande av sociala tjänster såsom inom omsorg och inom hälso- och sjukvård.

1.5

EESK förespråkar också en möjlighet till riktat stöd till enbart icke-vinstdrivande organisationer, utan att EU:s regler om statligt stöd åsidosätts.

1.6

Det nuvarande tröskelvärdet i förordningen om stöd av mindre betydelse till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse på 500 000 euro under tre beskattningsår bör höjas avsevärt, till cirka 800 000 euro per beskattningsår.

1.7

EESK anser att ett generellt undantag bör införas för användning av EU-medel med nationell medfinansiering. Här bör man, i likhet med vad som gäller för fullt ut EU-förvaltade program, utgå från att reglerna om statligt stöd inte behöver tillämpas vid nationell medfinansiering.

1.8

Stöd till icke-vinstdrivande organisationer inom den sociala ekonomin bör också tas upp i den sociala resultattavlan i anslutning till den europeiska planeringsterminen.

1.9

Icke-vinstdrivande företag inom den sociala ekonomin har inte bara en hållbar affärsmodell, utan skapar och bevarar också arbetstillfällen av god kvalitet, främjar lika möjligheter, även för personer med funktionsnedsättning och andra socialt utsatta grupper, sörjer för en hög nivå av social delaktighet och rättvisa samt främjar den digitala och gröna omställningen. Den sociala ekonomin är således en strategisk bundsförvant för att stärka EU:s sociala dimension. Därför bör den sociala ekonomins verksamhet särskilt främjas genom EU:s fonder och i synnerhet bli ett separat, specifikt mål för ESF+-stöd.

1.10

EESK är redo att axla en impulsgivande och samordnande roll i diskussionerna om de icke-vinstdrivande sociala företagens roll i genomförandet av återhämtningsfonden efter coronakrisen och inom ramen för 2021 års handlingsplan för den sociala ekonomin samt om den omarbetning av den rättsliga och finanspolitiska ramen som krävs för detta.

2. Inledning

2.1

Den 18 februari 2020 bad Förbundsrepubliken Tysklands federala regering EESK att utarbeta ett yttrande med titeln ”Att stärka icke-vinstdrivande företag som en grundpelare för ett socialt rättvist Europa”, inom ramen för förberedelserna inför det tyska EU-ordförandeskapet under andra halvåret 2020. Den tyska regeringen betonade i samband med detta betydelsen av det allmänna bästa som ett gemensamt europeiskt värde, även inom ekonomisk verksamhet, och den starka innovationskraften hos företag inom den sociala ekonomin som åtagit sig att verka för det allmänna bästa, med särskild tonvikt på tillhandahållandet av sociala tjänster.

2.2

Den sociala ekonomin består av en mängd olika företag och organisationer, däribland kooperativ, ömsesidiga bolag, föreningar, stiftelser och sociala företag – vid sidan av andra rättsliga former som är specifika för varje medlemsstat – vilka förenas av gemensamma värden och principer (1). Den sociala ekonomin i Europa har också visat sig vara mycket betydelsefull och systemviktig i tider av ekonomisk och social kris. Den bidrar till att skapa, stärka och på ett hållbart sätt säkerställa social sammanhållning. I synnerhet har modellen med icke-vinstdrivande tillhandahållande av sociala tjänster där sociala mål ges absolut företräde visat sig vara ytterst flexibel, medborgarnära, innovativ, hållbar, demokratiskt legitim och effektiv. Icke-vinstdrivande sociala företag spelar också en avgörande roll när det handlar om att skapa lika möjligheter för alla, oberoende av ålder, kön och ursprung. De tillgodoser dem av samhällets sociala behov som inte redan täcks av offentliga sociala tjänster. Redan i ett tidigare yttrande har EESK påpekat att verksamheten i den sociala ekonomins företag tjänar allmänintresset och inte syftar till att maximera vinsterna. Den sociala ekonomin skapar på så sätt arbetstillfällen av god kvalitet inom socialt ansvarsfulla företag (2) inom bl.a. hälso- och sjukvård, omsorg och barnomsorg.

2.3

Med tanke på att den sociala ekonomin är så diversifierad i Europa finns det ingen rättsligt bindande EU-omfattande definition av ”socialt företag”. EESK:s definition av sociala företag utgår från särdrag såsom att företagen

—	primärt har sociala ändamål och inga vinständamål och är av samhällsnyttig karaktär i allmänhetens eller medlemmarnas intresse,

—	företrädesvis är icke-vinstdrivande, och överskottet återinvesteras i huvudsak i verksamheten och går inte till privata aktieinnehavare eller ägare,

—	har en mångfald av rättsliga former och affärsmodeller, t.ex. kooperativ, ömsesidiga bolag, frivilligorganisationer, stiftelser samt vinstdrivande eller icke-vinstdrivande företag; de är ofta hybrider av flera rättsliga former och ändrar i vissa fall form efter behov,

—	är ekonomiska aktörer som producerar varor och tjänster (ofta allmännyttiga), i många fall med starka inslag av social innovation,

—	är självständiga enheter med en hög grad av delaktighet och medbestämmande (personal, användare och medlemmar), styrning och demokrati (antingen representativ eller öppen),

—	ofta är födda ur eller associerade till en civilsamhällesorganisation (3).

2.4

Det finns inte heller någon rättsligt bindande EU-omfattande definition av ”icke-vinstdrivande”. Såsom EESK har påpekat i ett tidigare yttrande är det snarare så att EU-lagstiftningen knappt tar hänsyn till den sociala ekonomins särdrag – särskilt inte det annorlunda förhållningssättet till vinster. Artikel 54 i EUF-fördraget har hittills tolkats som om det skulle råda ett motsatsförhållande mellan enheter som ekonomiskt sett är ideella (icke-vinstdrivande) och bolag som bedriver en ekonomisk verksamhet med vinstsyfte. Denna andra kategori omfattar följaktligen, utan att det görs någon åtskillnad mellan dem och oberoende av deras rättsliga form, alla företag som kan göra vinst, oavsett om de delar ut den eller inte (4). Många medlemsstaters rättssystem har dock bestämmelser som definierar ställningen som icke-vinstdrivande, och denna kan tillämpas även på sociala företag. Man bör därför skilja mellan tre typer av ekonomiskt aktiva aktörer: rent vinstdrivande företag, företag inom den sociala ekonomin med begränsat vinstsyfte, som tas upp i EESK:s yttrande INT/871 (5), och rent icke-vinstdrivande sociala företag. De sistnämnda är målgruppen för detta yttrande.

2.5

Mot bakgrund av dessa nationella bestämmelser kan de sociala företag anses vara icke-vinstdrivande sociala företag som har de särdrag som anges i punkt 2.4 och dessutom, i enlighet med nationell lagstiftning, är skyldiga att återinvestera eventuella vinster fullt ut i arbetet för det allmänna bästa eller i de allmännyttiga ändamål som anges i stadgarna.

2.6

Redan i ett tidigare yttrande har EESK beklagat sig över att Europeiska unionens domstols rättspraxis och kommissionens beslutspraxis inte i tillräcklig grad beaktar företag som i de respektive nationella lagstiftningarna betecknas som ”icke-vinstdrivande” eller som, oberoende av en sådan beteckning, uppfyller ovannämnda kriterier. EESK anser därför att ett protokoll om de många olika företagsformerna, där icke-vinstdrivande sociala företag och sociala företag med begränsat vinstsyfte definieras separat, bör fogas till EUF-fördraget, i likhet med protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse, och uppmanar medlemsstaterna att beakta denna ändring när de ser över fördraget i framtiden (6).

3. Icke-vinstdrivande sociala företag som tillhandahåller sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster av allmänt intresse i samband med genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter

3.1

EESK har redan i ett tidigare yttrande betonat att den europeiska pelaren för sociala rättigheter inte kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt utan deltagande av företagen inom den sociala ekonomin, och att dessa i sig har en naturlig tendens att uppfylla pelarens mål såsom främjande av trygg och anpassningsbar anställning, dialog mellan arbetsmarknadsparterna och arbetstagarnas delaktighet samt en säker, hälsosam och välanpassad arbetsmiljö och att erbjuda innovativa svar på vissa grundläggande sociala behov (7). Dessa icke-vinstdrivande organisationer bör synliggöras bättre i hela Europa. Innovation måste främjas och tillgången till finansiering underlättas så att de kan fortsätta såväl sin dagliga verksamhet som arbetet i krissituationer. Det bör ske ett utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna.

3.2

Beroende på hur den sociala modellen utformats i EU:s medlemsstater är det nationalstatens ansvar att se till att medborgarna kan dra nytta av heltäckande och ändamålsenliga sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster av allmänt intresse som är allmänt tillgängliga, prismässigt överkomliga och av hög kvalitet. EESK har tidigare påpekat att tjänster av allmänt intresse utgör absolut nödvändiga delar av systemet för social rättvisa och att det existerar en rätt till tillgång till ”väsentliga tjänster” av god kvalitet, inklusive sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster, i enlighet med beskrivningen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter (8).

3.3

I vissa länder tillhandahålls dessa tjänster företrädesvis av icke-vinstdrivande initiativ, inrättningar och tjänsteleverantörer och inte av staten, på så sätt att staten garanterar ramvillkoren för tillhandahållandet av tjänsterna, användarna väljer tjänsteleverantörerna och socialförsäkringsorganen finansierar tjänsterna. Vid tillhandahållandet av tjänster måste man därmed utgå från mottagarnas intressen och inbjuda dem att delta. Detta på samma gång användarorienterade och konkurrensutsatta sätt att tillhandahålla tjänster genom icke-vinstdrivande sociala företag skulle kunna ligga till grund för en diskussion om en alleuropeisk modell och stärkas i förhållande till t.ex. upphandlingsförfarandena, där användarna berövas sin valfrihet.

3.4

EESK förespråkar en möjlighet till riktat stöd eller stöd som uteslutande riktar sig till icke-vinstdrivande organisationer, utan att EU:s regler om statligt stöd för den skull riskerar att åsidosättas. Detta är viktigare än någonsin i krissituationer, eftersom icke-vinstdrivande organisationer saknar reserver. Just i krissituationer är dock sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster väsentliga, och man måste därför sörja för att deras höga kvalitet upprätthålls.

3.5

I detta syfte, och mer allmänt för att stärka den icke-vinstdrivande sociala ekonomin när det gäller tillhandahållandet av sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster av allmänt intresse, behövs det grundläggande ändringar av den EU-rättsliga ramen, särskilt följande:

3.5.1

Genom att det i lagstiftningen om offentlig upphandling införs ett företräde för icke-vinstdrivande aktörer framför offentliga eller kommersiella aktörer.

3.5.2

Genom att avsevärt höja tröskelvärdet från nuvarande 500 000 euro under tre beskattningsår till cirka 800 000 euro per beskattningsår i förordningen om stöd av mindre betydelse till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. En sådan höjning skulle öka förordningens tillämplighet och därmed stärka dess verkan, samtidigt som faran för en faktisk gränsöverskridande snedvridning av konkurrensen förblir begränsad.

3.5.3

Genom ett generellt undantag vid användning av EU-medel med nationell medfinansiering. Såsom vid fullt ut EU-förvaltade program bör man utgå från att reglerna om statligt stöd inte behöver tillämpas vid nationell medfinansiering. Här bör medlemsstaternas myndigheter i vissa fall, på ett rättsligt bindande sätt och med skydd för berättigade förväntningar hos mottagaren av det statliga stödet, kunna besluta att det inte är frågan om statligt stöd. Kommissionen och Europeiska unionens domstol bör här ha befogenhet att kontrollera missbruk.

4. Den finanspolitiska ramen för icke-vinstdrivande sociala företags verksamhet

4.1

EESK har flera gånger uppmanat kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna inrätta ett gynnsamt och hållbart ekosystem för den sociala ekonomin (9). I en förbättrad finansieringsram för icke-vinstdrivande sociala företags verksamhet ingår bland annat tillräckliga medfinansieringssatser, administrativa förenklingar såsom behovsbaserade indikatorer samt användning och erkännande av schablonbelopp.

4.2

Stöd från EU-fonder, inklusive Europeiska socialfonden+ (ESF+), är särskilt viktigt för icke-vinstdrivande sociala företag som tillhandahåller sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster:

4.2.1

Redan i sitt yttrande om förslaget till förordning om ESF+ (10) framhöll kommittén, med tanke på den sociala ekonomins växande roll i EU:s sociala dimension, att stödet till verksamhet inom den sociala ekonomin bör bli ett separat, specifikt mål i ESF+ (11).

4.2.2

EESK har också uppmärksammat de ofta otillräckliga ekonomiska resurserna hos icke-vinstdrivande sociala företag, och har i detta sammanhang redan uppmanat till att bidrag in natura och finansiella bidrag ska behandlas på samma sätt i samband med tillhandahållandet av egna medel till verksamhet som stöds med ESF+-medel (12).

4.2.3

Till de icke-vinstdrivande sociala företagen hör även mindre, lokala organisationer, t.ex. sådana som växt fram ur självhjälpsgrupper. EESK har redan förespråkat att en lämplig andel av ESF+-medlen ska öronmärkas för sådana organisationer (13). Riktat stöd till volontärarbete i samband med tillhandahållande av sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster bör också vara möjligt.

5. Handlingsplan för den sociala ekonomin: icke-vinstdrivande sociala företag som viktiga aktörer i återhämtningsfonden efter coronakrisen

5.1

Coronakrisen visar att nationella åtgärder endast är verksamma om de genomförs på ett samordnat sätt. Såsom redan påpekats i EESK:s ståndpunktsdokument ECO/515 om förordningen om investeringsinitiativet mot coronaeffekter får man, vid sidan av de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen och de små och medelstora företagen, inte förbise de icke-vinstdrivande sociala företagen och organisationerna i det civila samhället, utan man bör stärka stödet till dem. De icke-vinstdrivande sociala företagen och organisationerna i det civila samhället har ytterst ringa reserver att tillgå i krissituationer. Just under en pågående kris är de dock väsentliga för att fungerande (hälso- och sjukvårds)system ska upprätthållas. EESK anser därför att dessa uppgifter och organisationer bör ges mer stöd, inte bara för hanteringen av den akuta krisen utan också för det sedvanliga genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter, den gemensamma social- och hälsopolitiken, Europeiska socialfonden (ESF) och den sociala resultattavlan i anslutning till den europeiska planeringsterminen (14).

5.2

EESK stöder kommissionens ståndpunkt i skrivelsen av den 24 april 2020 (15) från Nicolas Schmit, kommissionsledamot med ansvar för sysselsättning och sociala rättigheter, till medlemsstaternas regeringar, om att den sociala ekonomin bör stödjas just i dessa kristider. Organisationer inom den sociala ekonomin bidrar enligt kommissionen i praktiken redan på flera olika sätt till att dämpa effekterna av krisen: I samarbetet med de offentliga myndigheterna och som ett komplement till dessas åtgärder tillhandhåller de en bred uppsättning sociala tjänster, särskilt för de svagaste i samhället. De är också viktiga arbetsgivare för utsatta grupper och spelar en avgörande roll för arbetsmarknadsintegrationen och tillhandahållandet av färdigheter.

5.3

Icke-vinstdrivande organisationer inom den sociala ekonomin och andra ideella organisationer bör skapa bättre nätverk när det gäller kommunikation, politik och operativ verksamhet. EU och medlemsstaterna bör stödja detta genom att kontinuerligt främja ett regelbundet gränsöverskridande samarbete och bättre koppla samman civilskydd, räddningstjänst, sociala tjänster och hälso- och sjukvård. Återinförandet av stängda gränser och rent nationella strategier under coronakrisen är kontraproduktivt och inte förenligt med EU:s mål och värden.

5.4

Organisationer inom den sociala ekonomin och i synnerhet icke-vinstdrivande sociala företag i Europa ger genom sin inkluderande karaktär och sitt mål om att stödja dem som har det sämst ställt ett särskilt bidrag till arbetet med att hjälpa migranter. Såsom redan framhållits i EESK:s yttrande INT/785 bör organisationer inom den sociala ekonomin ges ett större erkännande även i detta sammanhang (16).

5.5

Med hänvisning till sitt yttrande om den sociala ekonomins yttre dimension (17) upprepar EESK att kommissionen inte har tagit med den sociala ekonomin i sitt förslag till nytt samförstånd om utveckling. Särskilt i den icke-vinstdrivande sociala ekonomin finns det en särskild potential att med utgångspunkt i självhjälp och det organiserade civila samhället utveckla en varaktig effekt ”nedifrån och upp” för att lösa sociala och miljörelaterade problem. En stark, icke-vinstdrivande social ekonomi i Europa står beredd att bidra med sina erfarenheter som bästa praxis. Den fastställda icke-vinstdrivande inriktningen i form av en fullständig återinvestering av vinster i de sociala företagens mål kan förhindra att offentliga medel privatiseras och att vinsten maximeras ohämmat även utanför Europa, om rätt statliga och demokratiskt legitimerade kontrollmekanismer finns på plats.

5.6

Det behövs ett brett samförstånd i samhället mellan arbetsgivare, arbetstagare och andra organisationer i det civila samhället om den roll som ska spelas av de icke-vinstdrivande sociala företagen och de civilsamhällesorganisationer som bär upp dem i genomförandet av återhämtningsfonden efter coronakrisen och inom ramen för 2021 års handlingsplan för den sociala ekonomin samt om den omarbetning av den rättsliga och finanspolitiska ramen som krävs i detta sammanhang. EESK är redo att spela en impulsgivande och samordnande roll i denna process.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 282, 20.8.2019, s. 1.

(2) EUT C 240, 16.7.2019, s. 20.

(3) EUT C 24, 28.1.2012, s. 1.

(4) Se fotnot 1.

(5) Se fotnot 1.

(6) Se fotnot 1.

(7) Se fotnot 1.

(8) EUT C 282, 20.8.2019, s. 7.

(9) EUT C 13, 15.1.2016, s. 152, EUT C 62, 15.2.2019, s. 165.

(10) COM(2018) 382 final.

(11) EUT C 62, 15.2.2019, s. 165.

(12) Se fotnot 11.

(13) Se fotnot 11.

(14) EESK:s ståndpunktsdokument ECO/515, punkt 1.11.

(15) https://twitter.com/NicolasSchmitEU/status/1254685369070530560.

(16) EUT C 283, 10.8.2018, s. 1.

(17) EUT C 345, 13.10.2017, s. 58.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/136

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Krav på tillbörlig aktsamhet

(förberedande yttrande)

(2020/C 429/19)

Föredragande:	Thomas WAGNSONNER
Medföredragande:	Emmanuelle BUTAUD-STUBBS

Remiss	Europaparlamentets skrivelse, 15.9.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	4.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/1/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) framhåller att det är dags för kommissionen att agera och föreslå lagstiftning för medlemsstaterna och Europaparlamentet om krav på tillbörlig aktsamhet som fastställer ansvar på grundval av gällande normer och utgör ett tydligt och säkert regelverk för europeiska företag.

1.2

1.3

Det materiella tillämpningsområdet för lagstiftningsinitiativet – antingen ett direktiv eller en förordning, med respektive för- och nackdelar – bör omfatta en bred definition av mänskliga rättigheter och miljörättigheter, inbegripet arbetstagares och fackförbunds rättigheter, och garantera att den senaste utvecklingen i fråga om mänskliga rättigheter innefattas.

1.4

Krav på tillbörlig aktsamhet måste, framför allt i fråga om globala värdekedjor, vara vägledande för förvaltningsbeslut som syftar till företag som är hållbara ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv. Under alla omständigheter bör miljökonsekvenser anses ha stor betydelse för ett hållbart företagande och prioriteras högt i de globala värdekedjorna.

1.5

Lagstiftningsinitiativet bör omfatta alla företag på ett sektorsövergripande sätt, med proportionella krav för små och medelstora företag som bildas eller är verksamma i EU, för att undvika orättvis konkurrens och ojämlika konkurrensvillkor, samt den offentliga sektorn. Det bör omfatta krav på att företag ska uppfylla höga standarder med avseende på ansvarsfullt företagande, men även ligga till grund för lämpliga åtgärder med avseende på respektive risk för brott mot de mänskliga rättigheterna.

1.6

Följande aspekter bör inkluderas i den obligatoriska tillbörliga aktsamheten i fråga om mänskliga rättigheter:

—	En sammanhängande ram för tillbörlig aktsamhet baserad på de instrument som för närvarande gäller för företag som är verksamma på den inre marknaden, vilket även omfattar företag från tredjeländer som säljer en betydande mängd varor och tjänster.

—

En ansvarsskyldighet som innebär effektiva rättsmedel för personer som påverkas av försumligt beteende. En specifik ram för ansvarsskyldighet, inbegripet straffrättslig ansvarsskyldighet, måste införas för fall där det förekommer brott mot mänskliga rättigheter och överträdelser av sociala och miljömässiga standarder eller negativa konsekvenser av företags verksamhet. Detta gäller även företagens leverans- och underleverantörskedjor.

1.7

För att undvika rättsosäkerhet måste man i lagstiftningsinitiativet mycket tydligt föreskriva vilka individuella åtgärder som måste vidtas av företag genom hela processen för tillbörlig aktsamhet för att bedöma risker vad gäller de mänskliga rättigheterna, detta i samstämmighet med annan bindande EU-lagstiftning, inklusive översynen – som kan komma att anpassas – av direktivet om utomfinansiella krav på redovisning.

—

En tydligt definierad riskanalys (identifiering och bedömning av företagsverksamhets – potentiella – negativa konsekvenser när det gäller de mänskliga rättigheterna och miljön, konkretiserat i ett formellt och utförligt dokument som är tillgängligt, transparent och sakligt och som syftar till att kartlägga riskerna på grundval av en tydlig och transparent metod för utvärdering och rangordning av risker), inklusive ett framförhandlat förfarande för tidig varning och skydd av visselblåsare.

—	Uppföljande åtgärder (definiera internt företagsansvar, få ett slut på och förebygga negativa effekter).

—	Spårning av effektiviteten hos de åtgärder som vidtas baserat på OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer.

—	Kommunikation (adekvata rapporter om hanteringen av företagsverksamhets – potentiella – negativa konsekvenser) med respekt för legitima affärshemligheter och transparens.

—	De fackförbund som är representerade i företaget bör involveras i enlighet med den nationella ram som gäller för den sociala dialogen.

1.8

Offer vars rättigheter kränks och deras företrädare, exempelvis fackförbund och människorättsaktivister, måste ha tillgång till effektiva rättsmedel mot negativa konsekvenser som de har drabbats av.

1.9

Det måste säkerställas att offer för företagsrelaterade brott mot de mänskliga rättigheterna och deras företrädare, inklusive fackförbund och människorättsaktivister, garanteras tillgång till rättvisa förfaranden, domstolar och myndigheter, vilket också är en människorättslig fråga. När det råder oklarhet om huruvida ansvaret potentiellt ligger hos moderbolaget, ett av dess dotterbolag eller en av dess leverantörer som det finns etablerade affärsförbindelser med bör det finnas ett enda behörigt forum som tillämpar rättvisa förfaranden. Bryssel I-förordningen bör därför modifieras och möjliggöra ett förfarande i Europa när det handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna.

1.10

En obligatorisk ram för tillbörlig aktsamhet bör införas genom en avtalad standard vars efterlevnad säkerställs genom proportionella, ändamålsenliga och avskräckande sanktioner. Ansvarsskyldigheten bör baseras på en kränkning av en redan definierad uppsättning mänskliga rättigheter. Som i alla system för ansvarsskyldighet måste ett uppenbart orsakssamband etableras mellan ett fel eller ett misslyckande med att förebygga och en viss skada. Vid relativt atypiska orsaker finns således inget risksamband.

1.11

Baserat på de lärdomar som har dragits av den franska lagstiftningen om tillbörlig aktsamhet måste följande kvalitetsstandarder garanteras i ett bindande lagstiftningsinitiativ för att europeiska företag ska kunna uppfylla denna roll:

—	Tydliga definitioner och ett begripligt språk.

—	Rättssäkerhet och genomförbarhet, särskilt avseende gällande lag, och proportionella redovisningskrav med respekt för legitima affärshemligheter.

1.12

Utveckling av innovativ informationsteknik (t.ex. blockkedjeteknik), som gör att alla data kan spåras, bör uppmuntras för hanteringen av globala leveranskedjor för att minimera den administrativa bördan och kostnaderna och undvika redundans. Det skapar säkerhet och garanterar spårbarhet.

2. Huvudsakliga delar och bakgrund

2.1

Europaparlamentet har bett EESK att avge ett yttrande om det lagstiftningsinitiativ som tillkännagetts på EU-nivå om tillbörlig aktsamhet och företagens ansvar. EESK kommer därför att behandla förslag om det möjliga innehållet och definitionerna i en sådan lagstiftningsakt baserat på sitt arbete på områdena ”tillbörlig aktsamhet” respektive ”företag och mänskliga rättigheter”, samt på kunskaperna och expertisen hos sina medlemmar, särskilt de som kommer från länder med en ambitiös lagstiftning.

2.2

Kommittén har varit aktiv i arbetet med frågor kring tillbörlig aktsamhet i de globala värdekedjorna (1). Brott mot och kränkningar av mänskliga rättigheter (2), inbegripet arbetstagares rättigheter (3) och miljörättigheter, förekommer fortfarande i de globala värdekedjorna, men i många fall skulle detta kunna undvikas genom tillbörlig aktsamhet och genom att staterna och deras förvaltning uppfyller sina internationella åtaganden, särskilt på områdena arbetsrätt och mänskliga rättigheter. Offren för sådana kränkningar saknar ofta rättsliga möjligheter att hävda sina rättigheter.

2.3

Ett antal frivilliga ramar har utarbetats för att företag ska kunna tillämpa tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter i sin affärsverksamhet. Det sker vanligen i form av strategier för företagens sociala ansvar.

2.4

Särskilt betydelsefulla bland dessa instrument är Förenta nationernas vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, FN:s Global Compact, ISO 26000 om företagens samhällsansvar, samt de riktlinjer som har utarbetats av OECD (OECD:s riktlinjer för multinationella företag). I dessa föreslås bland annat att kontrakt med affärspartner i den globala värdekedjan bör utformas på ett sådant sätt att affärsförbindelser struktureras så att de skyddar de mänskliga rättigheterna. Sådana frivilliga instrument visar att det är möjligt att hantera risker och genomföra standarder för brott mot de mänskliga rättigheterna i den globala värdekedjan. Utifrån dessa kan potentiellt obligatoriska åtgärder utvecklas.

2.5

Frivilliga åtgärder har inte alltid kunnat förhindra allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna och de erbjuder inte heller företagen rättssäkerhet i affärsförbindelser utomlands. Detta leder till ett lapptäcke av åtgärder som inte ger rättssäkerhet och juridisk förutsebarhet.

2.6

För att avhjälpa detta har vissa EU-medlemsstater antagit lagstiftning som ökar företagens ansvarsskyldighet och innebär fastare ramar för tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter, vilket kan ge värdefulla erfarenheter. Liknande lagstiftning diskuteras för närvarande i ett antal europeiska länder. Förenade kungariket har antagit en klausul om insyn i leveranskedjorna inom ramen för sin lag om modernt slaveri. För att bekämpa barnarbete har Nederländerna antagit lagen om tillbörlig aktsamhet i fråga om barnarbete, som gäller företag som är etablerade i Nederländerna och som tillhandahåller varor och tjänster på den nederländska marknaden.

2.7

På EU-nivå finns det lagstiftning om tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter. EU:s förordning om konfliktmineraler, direktivet om icke-finansiell rapportering och timmerförordningen är exempel där den tillbörliga aktsamheten i fråga om mänskliga rättigheter har förstärkts. Brott mot de mänskliga rättigheterna i den globala värdekedjan hanteras indirekt genom förvaltningsrätt, civilrätt eller straffrätt. De berör internationell privaträtt, internationell processrätt och internationell straffrätt (bolagsrätt), som i viss utsträckning har harmoniserats inom EU (dvs. Bryssel I- och Rom II-förordningarna).

2.8

Arbete pågår på internationell nivå. En arbetsgrupp vid FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève har förhandlat om ett juridiskt bindande instrument om företag och mänskliga rättigheter (FN-fördrag), vilket varit föremål för ett yttrande från EESK (4) där kommittén instämde med Europaparlamentet (5) om vad ett sådant fördrag måste innehålla, vilket närmare bestämt är följande:

—	Fördraget bygger på den ram som FN:s vägledande principer utgör.

—	Obligatoriska skyldigheter definieras vad gäller tillbörlig aktsamhet för transnationella bolag och andra företag, inbegripet deras dotterbolag.

—	Staters skyldigheter när det gäller extraterritoriella mänskliga rättigheter erkänns och lagstiftningsåtgärder antas i detta syfte.

—	Straffrättsligt ansvar erkänns för juridiska personer.

—	Mekanismer införs för samordning av och samarbete mellan stater när det gäller utredning, åtal och genomförande av gränsöverskridande ärenden.

—	Internationella rättsliga och icke-rättsliga mekanismer inrättas för tillsyn och efterlevnad.

2.9

Aspekter av tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter har varit föremål för ett antal studier som utförts av EU:s institutioner och byråer, däribland byrån för grundläggande rättigheter (FRA) (6) och Europaparlamentet.

2.10

Nyligen presenterades en analys av kraven på tillbörlig aktsamhet i leveranskedjor i en studie som beställts av GD Rättsliga frågor (7). I studien, som omfattar en undersökning bland intressenter, redogör man för regelverket, bedömer olika politiska alternativ och visar att det är nödvändigt att arbeta med omfattande, bindande åtgärder när det gäller tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter.

2.11

Av de över 600 deltagarna i undersökningen uppgav majoriteten att ”obligatorisk tillbörlig aktsamhet som rättslig standard för försiktighet kan ge potentiella fördelar för affärsverksamhet i samband med harmonisering, rättssäkerhet, lika villkor och en ökad hävstångseffekt i deras affärsförbindelser i hela leveranskedjan genom en icke förhandlingsbar standard”. Man föredrog en allmän sektorsövergripande förordning, eftersom många företag är verksamma i flera sektorer, som eventuellt skulle kunna omfatta alla företag baserat på FN:s vägledande principer, och en standard för försiktighet, i stället för ett förfarandemässigt krav.

2.12

I studien anges också att ”för närvarande uppger bara drygt en tredjedel av de företag som har svarat att de genomför tillbörlig aktsamhet som tar hänsyn till alla mänskliga rättigheter och miljökonsekvenser”. Dessutom ”inkluderar de flesta företag som har svarat och som genomför tillbörlig aktsamhet endast leverantörer i första skiktet” (8). Vid presentationen av studiens resultat framhöll kommissionsledamoten med ansvar för rättsliga frågor, Didier Reynders, att detta visar att frivilliga åtgärder för att hantera kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt skador på företagsklimatet och miljön inte har fört med sig de nödvändiga beteendeförändringarna, trots att det ges incitament genom redovisning (9).

3. Allmänna kommentarer

3.1

Frivilliga åtgärder kan inte förhindra alla kränkningar av rättigheter. Bindande åtgärder och lämpliga påföljder kan säkerställa att en rättslig minimistandard efterlevs, även av de företag som inte tar sitt moraliska ansvar på lika stort allvar som de som genomför högt ställda normer för mänskliga rättigheter. Bindande bestämmelser bör utformas i samklang med befintliga system för tillbörlig aktsamhet, exempelvis FN:s vägledande principer, i syfte att förenkla genomförandet och undvika redundans.

3.2

Negativa konsekvenser eller brott mot de mänskliga rättigheterna och sociala och miljörelaterade standarder kan vara ett resultat av företagets egen verksamhet, verksamheten i företagets dotterbolag eller i företag som företaget kontrollerar, samt av företagets affärsförbindelser, dvs. dess leverans- och underleverantörskedja. Därför konstateras i FN:s vägledande principer, OECD:s riktlinjer och ILO:s trepartsförklaring att den tillbörliga aktsamheten också bör omfatta företagens affärsförbindelser, inbegripet leverans- och underleverantörskedjorna. Baserat på dessa ramar bör kraven på tillbörlig aktsamhet därför helst omfatta all verksamhet i företagen, oavsett deras storlek, inbegripet deras egen verksamhet, deras dotterbolags och kontrollerade företags verksamhet samt deras affärsförbindelser, inbegripet hela leverans- och underleverantörskedjorna samt franchise- och avtalsförvaltning. De bör omfatta verksamhet, faktiska och potentiella konsekvenser och överträdelser både inom och utanför EU. I praktiken är det dock svårt att definiera tillämpningsområdet för tillbörlig aktsamhet. Ett av kriterierna, som har valts ut i den franska lagen nr 2017-399 av den 27 mars 2017, är exempelvis att det ska finnas en etablerad affärsförbindelse med en enhet i leveranskedjan som medför en viss grad av kontroll. Den franska författningsdomstolen har i en annan dom definierat vad som menas med etablerad affärsförbindelse. Det betyder en regelbunden, stabil och kontinuerlig förbindelse som generellt utvecklas med leverantörer och underleverantörer i det första ledet. Det skulle naturligtvis vara mer ambitiöst att inkludera alla enheter utan undantag, men vi måste ta hänsyn till den komplexitet som ett stort antal leverantörer (upp till 100 000 för ett multinationellt företag) innebär och samtidigt ge företag incitament att genomföra effektiv tillbörlig aktsamhet för hela värde-/leveranskedjan.

3.3

Utveckling av innovativ informationsteknik (t.ex. blockkedjeteknik), som gör att alla data kan spåras, bör uppmuntras för användning i hanteringen av globala leveranskedjor för att minimera den administrativa bördan och kostnaderna och undvika redundans mellan olika interna strukturer. Det skapar säkerhet och garanterar spårbarhet.

3.4

EESK upprepar (10): ”När EU:s medlemsstater enskilt börjat föreskriva striktare obligatoriska ramar för tillbörlig aktsamhet kommer detta att leda till en obalans mellan sådana standarder inom EU. Företag i EU-medlemsstater som har striktare krav på tillbörlig aktsamhet får inte konkurreras ut av dem som inte har lika strikta krav. EESK noterar att företagen ska ha lika villkor och rättssäkerhet, samt ett tydligt ansvar”.

3.5

Det obalanserade och fragmenterade antagandet av frivilliga system skapar orättvis konkurrens på EU-nivå eftersom det inte finns ett enda system, utan ett lapptäcke av nationella lagar som skiljer sig från varandra samtidigt som de strävar mot samma globala mål. Utanför EU finns det mycket lite lagstiftning om tillbörlig aktsamhet, vilket är olyckligt när det gäller vissa viktiga handelspartner, exempelvis USA och Kina. När ett obligatoriskt EU-lagstiftningsinitiativ genomförs, som omfattar företag från tredjeländer som tillhandahåller varor och tjänster i EU, måste företag från dessa andra marknader följa standarderna för att få vara verksamma på vår inre marknad. För en rättvis konkurrens är FN-fördraget också mycket viktigt för att skapa mer lika villkor utanför EU:s jurisdiktion. Den nuvarande EU-ramen ger utrymme för olika metoder och standarder, som är ojämlika när det gäller mänskliga rättigheter samt miljönormer och sociala normer. Ett lagstiftningsinitiativ från EU bör vara både ambitiöst och pragmatiskt och göras redo att genomföra den internationella standard som avtalas i FN (11) för att skapa mer jämlika konkurrensvillkor internationellt. Med tanke på EU:s roll i försvaret av de mänskliga rättigheterna kan goda resultat avseende tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter hos många, särskilt stora, europeiska företag göra dem till pionjärer när det gäller ansvaret för att skydda de mänskliga rättigheterna i den globala värdekedjan.

3.6

För att europeiska företag ska kunna fullgöra denna roll måste följande kvalitetsstandarder garanteras i en bindande EU-lagstiftningsakt:

—	Tydliga definitioner och ett begripligt språk.

—	Rättssäkerhet och genomförbarhet.

3.7

Genom det inflytande som EU:s inre marknad har på världshandeln skulle ett europeiskt lagstiftningsinitiativ skapa rättvisare konkurrensvillkor om det fastställs ett krav på att inte bara europeiska företag ska uppfylla tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter, utan även företag från tredjeländer som tillhandahåller varor och tjänster på den inre marknaden. Detta krav på lika villkor för EU-företag som är etablerade i EU och företag från tredjeländer som säljer varor och tjänster och investerar på den inre marknaden måste stå i centrum för alla nya EU-lagstiftningsinitiativ, annars kommer EU-företag att drabbas av en konkurrensnackdel. Om vi tittar på praktiska exempel i de ovan nämnda förordningarna om timmer och konfliktmineraler ser vi att det är möjligt att utnyttja den inre marknaden även för internationella leverantörer.

3.8

Tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter har blivit en fråga för den inre marknaden. När olika medlemsstater föreskriver olika rättsliga påföljder för företags beteende är en fragmenterad, delvis sektorsinriktad lagstiftning på EU-nivå inte tillräcklig. Tillbörlig aktsamhet kan ha olika juridiska verkningar beroende på det specifika nationella och rättsliga sammanhanget. Inom ramen för detta yttrande avser tillbörlig aktsamhet en katalog av skyldigheter som ett företag måste fullgöra för att förhindra, mildra och redogöra för konsekvenser avseende de mänskliga rättigheterna (inbegripet de centrala ILO-konventionerna) och miljön i dess verksamhet och globala värdekedja. Det måste vidare garanteras att lika villkor gäller för alla inblandade företag. På internationell nivå, särskilt när det gäller det bindande FN-fördraget om företag och mänskliga rättigheter, beklagar EESK frånvaron av en dynamik för lagstiftning om tillbörlig aktsamhet och anser att det för att höja standarderna är bra att börja med att inkludera företag i tredjeländer som investerar och säljer i EU i tillämpningsområdet för ett framtida EU-lagstiftningsinitiativ.

3.9

EESK framhåller att det är dags för kommissionen att agera och föreslå ett bindande lagstiftningsinitiativ om tillbörlig aktsamhet för medlemsstaterna och Europaparlamentet som klargör ansvarsfördelningen på grundval av gällande normer och skapar ett tydligt regelverk för europeiska företag.

3.10

Ett sådant lagstiftningsinitiativ skulle behöva utgå från en helhetssyn, som också är juridiskt robust och otvetydig, på intressenterna i ett företag (12). Aktieägarna är kärnan i en grupp intressenter, som ofta ådrar sig ekonomiska förluster när företag har kopplingar till brott mot de mänskliga rättigheterna och deras anseende skadas. Utöver aktieägarna har även anställda, deras representanter på butiks- och sektorsnivå och personer som påverkas av de handlingar som utförs på företagsnivå, antingen genom att de bor i närheten eller genom att de exponeras för konsekvenserna och ofta är organiserade i civilsamhällesorganisationer, intresse av att affärsverksamheten förvaltas ansvarsfullt, med tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter. Alla intressentgrupper bör beaktas inom ett lagstiftningsinitiativ för tillbörlig aktsamhet i enlighet med deras respektive intressen.

3.11

Av detta följer att offer vars rättigheter kränks och deras företrädare, exempelvis fackförbund och människorättsaktivister, måste ha tillgång till effektiva rättsmedel mot de negativa konsekvenser som de har drabbats av. Effektiva rättsmedel innebär att de måste kunna få full ersättning för den skada som de har lidit.

3.12

Det bör också påpekas att förhandlingarna om ett FN-fördrag har resulterat i potentiella bestämmelser om straffrättsligt ansvar för de allvarligaste handlingarna, exempelvis krigsbrott eller olagliga avrättningar. Därför måste ett europeiskt lagstiftningsinitiativ om tillbörlig aktsamhet kunna införliva sådana straffrättsliga frågor inom sina ramar.

3.13

När det gäller obligatorisk tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter bör därmed följande övervägas:

—	En sammanhängande ram för tillbörlig aktsamhet som är baserad på aktuella instrument som gäller för företag som är verksamma på den inre marknaden.

—	En ansvarsskyldighet som innebär effektiva rättsmedel för personer som påverkas av försumligt beteende.

—	En specifik ram för ansvarsskyldighet, inklusive – när så är lämpligt beroende på rättssystemet och kränkningen – straffrättsligt ansvar.

3.14

Det inbördes förhållandet mellan ramen för tillbörlig aktsamhet och frågor om civilrättslig (och potentiellt straffrättslig) ansvarsskyldighet är uppenbart. Stränga förfaranden för tillbörlig aktsamhet och information gör det möjligt för företag att visa att de inte är ansvariga för ett specifikt brott mot de mänskliga rättigheterna. Företag som tillämpar tillbörlig aktsamhet måste gynnas av dessa ansträngningar. Detta får inte tolkas som allmän ansvarsfrihet. Denna fråga berörs i kommentarerna till princip 17 i FN:s vägledande principer: ”Att genomföra tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter bör hjälpa företag att hantera risken för rättsliga anspråk mot dem genom att visa att de har vidtagit alla skäliga åtgärder för att undvika att bli inblandade i ett påstått brott mot de mänskliga rättigheterna. Företag som genomför sådan tillbörlig aktsamhet bör inte anta att detta i sig automatiskt och fullt ut kommer att befria dem från ansvar för att ha orsakat eller bidragit till brott mot de mänskliga rättigheterna.”

3.15

Ett lagstiftningsinitiativ måste omfatta tillbörlig aktsamhet men också garantera att det på ett tillfredsställande och sammanhängande sätt tas med i beräkningen i frågor som rör ansvarsskyldighet inom ramen för FN:s vägledande principer som särskilt kommer att omfatta enheter som ett företag har en direkt koppling till i sin verksamhet, sina produkter eller tjänster genom etablerade affärsförbindelser.

3.16

Det kan också vara en idealisk strategi för att inkludera sammanfallande ansvarsskyldighet, utan att godtyckligt deklarera trösklar för små och medelstora företag. De befintliga ramarna för tillbörlig aktsamhet, exempelvis FN:s vägledande principer och OECD:s riktlinjer för multinationella företag gäller för alla företag, av goda skäl – de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. Människorättsexponeringen i värdekedjorna varierar kraftigt beroende på sektorernas storlek, intäkter och särdrag – att begränsa ansvarsskyldigheten för vissa storlekar, dotterbolag och leverantörer kan skapa problem eftersom den globala värdekedjan skulle anpassas efter gällande trösklar. Det är ett faktum att dessa företag, som redan är djupt påverkade av covid-19-krisen, har mindre adekvata resurser för att utföra den nödvändiga uppgiften. En rimlig tillbörlig aktsamhet innebär att man säkerställer respekt för mänskliga rättigheter och ersättning till direkt berörda personer, men undviker att i den allvarligaste ekonomiska krisen lägga en oproportionellt stor logistisk, ekonomisk och mänsklig börda på små och medelstora företag. Att klargöra hur kraven på tillbörlig aktsamhet interagerar med en potentiell ansvarsskyldighet kan vara ett praktiskt sätt att ta hänsyn till europeiska små och medelstora företags särdrag.

3.17

Lagstiftningsinitiativet bör på ett sektorsövergripande sätt omfatta alla företag – så som föreskrivs i FN:s vägledande principer – som är etablerade eller verksamma i EU, för att undvika orättvis konkurrens och ojämlika konkurrensvillkor, samt den offentliga sektorn. Det bör omfatta krav på att företag uppfyller höga standarder av ansvarsfullt företagande, men även förslag på lämpliga åtgärder i linje med respektive risk för brott mot de mänskliga rättigheterna. Effektiva mekanismer för tillbörlig aktsamhet måste införas av företag för att identifiera, förhindra och mildra brott mot de mänskliga rättigheterna och negativa sociala och miljömässiga konsekvenser, som omfattar deras verksamhet och affärsförbindelser, inbegripet deras leverans- och underleverantörskedjor med tydliga kopplingar i en affärsförbindelse i väl definierade globala värdekedjor.

3.18

Lagstiftningsinitiativets materiella tillämpningsområde bör omfatta en bred definition av mänskliga rättigheter och miljörättigheter, inbegripet arbetstagares och fackförbunds rättigheter, och garantera att den senaste utvecklingen i fråga mänskliga rättigheter innefattas (t.ex. principen om icke-diskriminering). Det bör bygga på instrument som det internationella regelverket för mänskliga rättigheter och ILO-konventionen samt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den europeiska sociala stadgan. ILO:s trepartsförklaring om principer för multinationella företag och socialpolitik inbegriper även en heltäckande förteckning över rättigheter som avser multinationella företag och arbete, vilken även uttryckligen innehåller konventionerna och rekommendationerna på arbetsmiljöområdet, och bör beaktas. När det gäller miljörättigheter måste Parisavtalet beaktas med begränsningen att detta internationella fördrag har undertecknats av regeringar och inte av företag, vilket betyder att de förstnämnda måste respektera sina åtaganden och de sistnämnda måste bidra till att de realiseras. Det bör bygga vidare på EU-fördragen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna samt på nationella instrument på området för mänskliga rättigheter. Inte under några omständigheter bör skyddsnivån för mänskliga rättigheter vara lägre än den som fastställs enligt befintlig lagstiftning på internationell, europeisk eller nationell nivå.

3.19

Skyldigheterna som rör tillbörlig aktsamhet bör omfatta faktiska och potentiella konsekvenser. De bör också omfatta sociala och miljömässiga konsekvenser, även på grundval av målen för hållbar utveckling, samt korruptionsbekämpning, bolagsstyrning och rättvis beskattning. Miljökonsekvenserna bör anses ha största betydelse för ett hållbart företagande. Enligt FN:s vägledande principer, OECD:s riktlinjer och definitionerna i ILO:s trepartsförklaring bör företag tillämpa tillbörlig aktsamhet för att ”identifiera, förebygga, mildra och redovisa hur de hanterar sin faktiska eller potentiella negativa inverkan. På grundval av dessa instrument bör obligatorisk tillbörlig aktsamhet, samtidigt som legitima intressen avseende affärshemligheter skyddas och faktiska och potentiella negativa konsekvenser bedöms och identifieras, inbegripa att man agerar utifrån resultaten för att sätta stopp för och förebygga negativa konsekvenser, följa upp genomförandet och resultaten och informera om hur konsekvenserna har hanterats”. Lagstiftningsinitiativet bör utformas i samklang med befintliga system för tillbörlig aktsamhet, exempelvis de vägledande principerna för företag och mänskliga rättigheter, i syfte att underlätta genomförandet och undvika redundans.

3.20

Lagstiftningsinitiativet måste tydligt föreskriva vilka enskilda åtgärder som måste vidtas av företag i hela processen för tillbörlig aktsamhet för att bedöma risken för de mänskliga rättigheterna i samklang med annan bindande EU-lagstiftning, exempelvis översynen av direktivet om icke-finansiell rapportering (13), som kan behöva justeras i enlighet med detta i framtiden. Det bör innehålla följande åtgärder:

—	En tydligt definierad riskanalys (identifiering och bedömning av – potentiella – negativa konsekvenser av företagsverksamhet för de mänskliga rättigheterna och miljön) inklusive en mekanism för tidig varning.

—	Uppföljande åtgärder (definiera internt företagsansvar, få ett slut på och förebygga negativa effekter).

—	Spårning av effektiviteten hos de åtgärder som vidtas baserat på OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer.

—	Kommunikation (rapporter om hanteringen av – potentiellt – negativa konsekvenser av företags verksamhet) med respekt för legitima affärshemligheter.

—	De fackförbund som är representerade i företaget bör involveras i enlighet med den sociala dialogen.

3.21

Medlemsstaterna bör säkerställa att en eller flera nationella offentliga myndigheter (t.ex. arbets-, hälso- och säkerhetsinspektioner) har ansvaret för att övervaka fullgörandet av företags skyldigheter. Myndigheten bör ha de nödvändiga resurserna och sakkunskaperna för att utföra kontroller dels på eget initiativ, dels på grundval av riskbedömningar, information från visselblåsare och klagomål. Den bör ha ett nära samarbete med och säkerställa aktivt deltagande av arbetsmarknadens parter. Korrekt utrustade OECD-kontaktpunkter bör också spela en roll.

3.22

I de internationella instrumenten erkänns den nödvändiga roll som bör spelas av meningsfulla samråd med representanter för civilsamhället, samt fackförbund, arbetstagare och deras behöriga företrädare på respektive nivå i den sociala dialogen (butiks- och sektorsnivå och nationell, europeisk och internationell nivå) i utformningen och genomförandet av företags initiativ för tillbörlig aktsamhet. Därför bör ett lagstiftningsinitiativ garantera detta deltagande i de respektive bestämmelserna om tillbörlig aktsamhet.

3.23

I de befintliga system som ett obligatoriskt lagstiftningsinitiativ kan baseras på utesluter inte genomförandet och driften av ett system för tillbörlig aktsamhet i sig alltid ansvarsskyldighet, eftersom skador uppstår till följd av brott mot de mänskliga rättigheterna, inte brister i den tillbörliga aktsamheten. När förebyggandet misslyckas behöver offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ändå åtminstone effektiva rättsmedel som garanterar fullständig ersättning för de skador som har uppstått. Ett system för tillbörlig aktsamhet illustrerar det arbete som har utförts för att förhindra skador.

4. Särskilda kommentarer

4.1

Företag som är verksamma över gränserna inom och utanför EU måste förvaltas på ett hållbart sätt: ekonomiskt, socialt och miljömässigt, med utsikter till lokalisering, varutillverkning och tjänster i Europa. I lagstiftningsinitiativet bör man också kräva att företag införlivar principer och hänsyn som rör ansvarsfullt och hållbart företagande i sina affärsförbindelser i globala värdekedjor. Lagstiftningsinitiativet bör inriktas på att inrätta en ram som ska inbegripa en effektiv och bindande dialog med viktiga aktörer i ett företag, helst på nivån för de styrelser som ansvarar för tillsyn och rådgivning.

4.2

Med tanke på de utmaningar och hinder som offren ofta möter när det gäller tillgång till rättslig prövning i tredjeländer där europeiska företag bedriver verksamhet bör möjligheten till rättslig prövning i den medlemsstat där bolaget är etablerat (eller där det bedriver affärsverksamhet) säkerställas. Det bör därför vara möjligt att lägga fram anspråk mot företag som är etablerade eller bedriver verksamhet i eller på annat sätt har en koppling till en medlemsstat i denna medlemsstats jurisdiktion. Denna möjlighet har redan förutsetts i den franska lagen om företags aktsamhetsplikt av den 27 mars 2017, men pågående mål visar att de nationella domstolarnas jurisdiktion ännu inte omfattar klagomål som rör ett dotterbolag utomlands.

4.3

De europeiska domstolarnas behörighet begränsar sig normalt sett till europeiska svarande. Detta innebär att talan kan väckas i en europeisk domstol mot ett företag som är baserat i Europa, men att talan, i normalfallet, inte kan väckas mot dess dotterbolag som är baserade i landet där skadan uppstod. Avståndet är ännu längre mellan leverantörerna och mellanhänderna i distributionskedjan och det berörda europeiska företaget. Det måste säkerställas att offer för företagsrelaterade brott mot de mänskliga rättigheterna och deras företrädare, inklusive fackförbund och människorättsaktivister, garanteras tillgång till rättvisa förfaranden, domstolar och myndigheter, vilket också är en människorättslig fråga. När det råder oklarhet om huruvida ansvaret potentiellt ligger hos moderbolaget, ett av dess dotterbolag eller en av dess leverantörer bör det finnas ett enda behörigt forum som tillämpar rättvisa förfaranden. Bryssel I-förordningen bör därför modifieras och möjliggöra ett förfarande i Europa när brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts.

4.4

En annan fråga som har diskuterats på FN-nivå är gällande lag. Enligt artikel 7 i Rom II-förordningen finns det olika lagar som gäller vid miljöskada. Kommer detta även att vara fallet för mänskliga rättigheter om vi ska säkerställa samma nivå på rättigheter vid brott mot de mänskliga rättigheterna som vid miljöskador? Denna fråga debatteras för närvarande mellan jurister, och EESK kommer i princip att förespråka en sådan anpassning utan att föregripa alla juridiska konsekvenser.

4.5

En specifik ram för ansvarsskyldighet, inbegripet – i förekommande fall, beroende på rättssystemet och kränkningen – straffrättslig ansvarsskyldighet, måste införas för fall där det förekommer brott mot mänskliga rättigheter och överträdelser av sociala och miljömässiga standarder eller negativa konsekvenser av företags verksamhet. Detta gäller även företagens leverans- och underleverantörskedjor. Straffrättslig ansvarsskyldighet för de grövsta internationella brotten har inkluderats i utkastet till FN-fördrag. I sitt yttrande om FN-fördraget har EESK redan noterat att en sådan ansvarsskyldighet också bör omfatta fall av grov försumlighet (14).

4.6

EESK har också redan uttryckt sina synpunkter i frågan om bevisbörda och respektive bevisstandard: I EESK:s yttrande (15) föreslås det att ”(…) Detta skulle åtminstone innebära att sökande i mål rörande kränkningar av de mänskliga rättigheterna enbart ska bevisa förekomsten av en definitiv koppling mellan den som begått kränkningen (t.ex. en leverantör eller ett dotterbolag) och (det mottagande) bolaget eller moderbolaget, som i sin tur på ett trovärdigt sätt ska förklara att kränkningen låg utom dess kontroll”.

4.7

Företag bör inte utsättas för oseriösa yrkanden eller absolut ansvarsskyldighet, eftersom de kan hänvisa till sina processer för tillbörlig aktsamhet för att visa sitt engagemang och sina åtgärder för att mildra och förhindra de skadliga konsekvenserna. När ett företag varken har orsakat eller bidragit till en skada, och inte heller skulle ha kunnat känna till den trots att det har tillämpat relevant tillbörlig aktsamhet, kan ingen ansvarsskyldighet utkrävas. I en process för tillbörlig aktsamhet bör man ta itu med det ofta uppmärksammade problemet med frihet från personligt ansvar, som uppstår eftersom offren ofta inte har resurser eller möjlighet att redogöra för den specifika ansvarskedjan inom en global värdekedja.

4.8

Åtgärder för att underlätta tillgången till rättslig prövning för offer bör inkludera lämpliga stödsystem. Interimsförfaranden bör göra det möjligt att avbryta verksamhet som kränker mänskliga rättigheter och innebär överträdelser av sociala och miljömässiga standarder. EESK har redan noterat vikten av vittnen och den roll som spelas av visselblåsare, samt nödvändigheten i att stödja icke-statliga organisationer som arbetar på det här området om de har ett legitimt intresse, baserat på etablerade juridiska principer för att väcka talan och samla in bevis. I Frankrike har ett fåtal formella meddelanden riktade till företag på initiativ av icke-statliga organisationer och på grundval av den franska tillbörliga aktsamheten visat på svårigheterna när det gäller att tillämpa lagen (exempelvis gällande lag).

4.9

En obligatorisk ram för tillbörlig aktsamhet bör verkställas genom en avtalad standard vars efterlevnad säkerställs genom proportionella, ändamålsenliga och avskräckande sanktioner. Ansvarsskyldigheten bör baseras på en kränkning av en redan definierad uppsättning mänskliga rättigheter. Som i alla system för ansvarsskyldighet måste ett uppenbart orsakssamband etableras mellan ett fel eller ett misslyckande med att förebygga och en viss skada. Vid icke omedelbara, avlägsna orsaker finns således inget risksamband.

4.10

Påföljderna bör innefatta utestängning från offentlig upphandling och offentlig finansiering, samt ekonomiska sanktioner i proportion till företagens omsättning och avhjälpande. Det bör ge incitament till företag att fullgöra skyldigheterna och förhindra negativa konsekvenser av deras verksamhet. Det bör vidare bidra till uppåtgående konvergens för strategin i fråga om mänskliga rättigheter, inbegripet arbetstagares och fackförbunds rättigheter. Medlemsstaterna bör införa positiva incitament för att främja en ambitiös strategi bland företagen i riktning mot hållbar ekonomisk verksamhet, även i deras leverans- och underleverantörskedjor.

4.11

Ett lagstiftningsinitiativ bör innehålla en klausul om bevarande av skyddsnivån, en mest gynnad-klausul samt en översynsklausul som bygger på bidrag från experter, för vilka dataskyddslagstiftningen skulle kunna tjäna som exempel. Kraven i ett nytt EU-lagstiftningsinitiativ bör också gälla för befintliga frivilliga verktyg för tillbörlig aktsamhet, vilka bör anpassas vid behov.

4.12

Kommissionen bör aktivt främja sin strategi för tillbörlig aktsamhet på internationell nivå, det vill säga i FN-fördragsprocessen, i alla relevanta internationella organisationer för att stimulera andra jurisdiktioner att följa samma väg.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 303, 19.8.2016, s. 17; EUT C 97, 24.3.2020, s. 9, och EESK:s yttrande ”Hållbara leveranskedjor och anständigt arbete inom internationell handel” (se sidan 197 i detta nummer av EUT).

(2) Enligt det internationella regelverket för mänskliga rättigheter, de nio centrala människorättsinstrumenten som gäller Europa och EU, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, den europeiska sociala stadgan och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

(3) Enligt de grundläggande arbetsnormerna och särskilt ILO:s trepartsförklaring om principer för multinationella företag och socialpolitik.

(4) EUT C 97, 24.3.2020, s. 9.

(5) Europaparlamentets resolution 2018/2763(RSP).

(6) FRA-studie, ”Improving access to remedy in the area of business and human rights at the EU level” (Wien 2017).

(7) https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/8ba0a8fd-4c83-11ea-b8b7-01aa75ed71a1/language-en

(8) ”Study on due diligence requirements through the supply chain”, Europeiska kommissionen, januari 2020, s. 16.

(9) Anförande av kommissionsledamot Didier Reynders under RBC:s webbseminarium om tillbörlig aktsamhet, 30 april 2020.

(10) Se fotnot 4.

(11) FN-fördraget ”Företag och mänskliga rättigheter”.

(12) https://s3.amazonaws.com/brt.org/BRT-StatementonthePurposeofaCorporationOctober2020.pdf

(13) EUT L 330, 15.11.2014, s. 1.

(14) Se fotnot 4.

(15) Se fotnot 4.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/145

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Översyn av EU:s territoriella agenda, Leipzigstadgan och EU-agendan för städer

(förberedande yttrande på begäran av det tyska ordförandeskapet)

(2020/C 429/20)

Föredragande:	Petr ZAHRADNÍK
Medföredragande:	Roman HAKEN

Remiss	18.2.2020 – skrivelse från Peter ALTMAIER, Tysklands förbundsminister för ekonomi och energi
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/0/4

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK rekommenderar att de nya omständigheter och parametrar som har uppstått sedan den nuvarande Leipzigstadgan trädde i kraft (se punkt 2.2) integreras fullt ut i innehållet i den nya stadgan, så att den på det funktionella planet är kompatibel med EU:s framtida fleråriga budgetram och dess kopplingar till den europeiska planeringsterminen. Den bör också ta hänsyn till effekterna och konsekvenserna av covid-19-pandemin avseende den ekonomiska, sociala, miljömässiga och territoriella utvecklingen i medlemsstaterna och EU som helhet.

1.2

EESK uppmärksammar den förväntade ökningen av störningar och risker (bl.a. ekonomi-, hälso-, miljö- och it-relaterade) och föreslår att behovet av att systematiskt iaktta motståndskraft i den nya Leipzigstadgan om hållbara städer i Europa uttryckligen lyfts fram.

1.3

EESK välkomnar texten i EU:s territoriella agenda 2030 och stöder dess grundläggande pelare som bygger på rättvisa, miljöhänsyn och behovet av att ta hänsyn till den territoriella dimensionen inom alla relevanta områden i den offentliga förvaltningen.

1.4

Samtidigt välkomnar EESK möjligheten att delta i genomförandet av den territoriella agendan 2030.

1.5

Kommittén är medveten om det stora handlingsutrymme som finns för att använda ett integrerat tillvägagångssätt för territoriell utveckling och stadsutveckling, liksom de fördelar som en sådan strategi ger i form av synergieffekter, kostnadsbesparingar och funktionell sammankoppling av innehållet i de projekt som tilldelas stöd.

1.6

EESK påpekar att handlingsutrymmet för det integrerade tillvägagångssättet även innebär en möjlighet att kombinera offentliga och privata finansiella resurser för att öka kapaciteten och dela riskerna till förmån för den territoriella utvecklingen och stadsutvecklingen, under förutsättning att detta sker med demokratisk kontroll, transparent styrning och ansvarsskyldighet.

1.7

EESK stöder helhjärtat en balans mellan olika typer av territorier vid användning av instrument för territoriell utveckling och stadsutveckling. EESK rekommenderar att man använder de lämpligaste stödinstrumenten för de berörda territorierna, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras. Det skulle leda till att symptomen på fattigdom, eftersläpning och isolering elimineras i de regioner som befinner sig i riskzonen.

1.8

EESK understryker att nya modeller för och aspekter av utvecklingen av tätorter och storstadsområden är viktiga nyckelfaktorer för att förbättra EU:s globala konkurrenskraft genom deras öppenhet, och att det finns behov av att stå emot vissa spridningseffekter som följer av globaliseringen.

1.9

Vi är dock också väl medvetna om hur viktigt det är att skydda och stödja perifera och avlägsna områden, huvudsakligen på landsbygden, för att bidra till att inkludera dem i en modern och hållbar regional utveckling.

1.10

Vid beaktande av de interna och externa faktorerna är det inte möjligt att hantera städers och regioners hållbarhet och motståndskraft separat. EESK rekommenderar därför att man i så stor utsträckning som möjligt samordnar agendan för städer och politiken för territoriell sammanhållning. Det kan säkerställas genom funktionella partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden och genom integrerade projekt som syftar till att stärka hållbarheten och motståndskraften i lokala ekonomiska, sociala och miljömässiga system i städer, deras funktionella områden och landsbygdsområden runt städer.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att vid utarbetandet och utvärderingen av utvecklingsplaner på stads- och regionnivå stödja utbyte av erfarenheter som gradvis kan leda till rekommendationer om metoder för att beakta framväxande risker och motståndskraft.

1.12

Å ena sidan konstaterar EESK att storstäder och tätbebyggelse, med tanke på den ekonomiska öppenheten och globaliseringen och tack vare koncentrationen av resurser och diversifieringen av ekonomisk verksamhet, har gynnsamma förutsättningar att bli tillväxtpoler för den nationella ekonomin som helhet och kontaktpunkter för denna. Å andra sidan är kommittén till fullo medveten om behovet av en mer balanserad utveckling av hela den nationella ekonomin, inklusive landsbygden och perifera områden.

1.13

EESK insisterar på en mer balanserad representation som är förenlig med principen om partnerskap när det gäller stadsutveckling och regional utveckling. Programmet Leader/LLU är ett bra exempel på hur man kan skapa en rättvis representation. Där föreskrivs att högst 50 % av medlemmarna i ett partnerskap får komma från offentliga förvaltningar. För att uppnå ett ändamålsenligt samarbete mellan offentlig och privat sektor rekommenderar EESK att målgrupperna (invånare i städer och landsbygdsområden, lokala icke-statliga organisationer och arbetsmarknadsparter) involveras i mycket större utsträckning.

1.14

EESK konstaterar att det integrerade territoriella tillvägagångssättet i praktiken främst tillämpas på landsbygden (Leader/LLU) och när det gäller funktionella stadsområden och storstadsområden.

1.15

Även om ett (sektorsöverskridande) partnerskap garanteras i sammansättningen av ledningsorgan och rådgivande organ, har privata aktörer (vare sig det rör sig om lokala företag, icke-statliga organisationer eller berörda lokala aktionsgrupper och sammanslutningar) i praktiken en betydligt svagare position i samband med integrerade territoriella investeringar. I framtiden bör denna brist åtgärdas, eftersom den gör att samhället inte kan få en balanserad syn på sina utvecklingsbehov.

2. Bakgrund

2.1

Leipzigstadgan är ett dokument som har utarbetats av EU:s medlemsstater och som syftar till att skapa respekt för gemensamma principer och strategier för en politik för hållbar stadsutveckling. Den innehåller tre pelare:

—	Införlivande av idéerna om hållbar stadsutveckling i nationell, regional och lokal utvecklingspolitik.

—	Användning av integrerade instrument för stadsutveckling (t.ex. LLU-U) och motsvarande offentlig förvaltning, samt en förvaltning i enlighet med principen om flernivåstyrning.

—	Säkerställande av en balans med andra sorters territoriella strukturer, samtidigt som den polycentriska stadsstrukturen respekteras.

2.2

EESK ställer sig bakom både andan och resonemanget i Leipzigstadgan, men anser att innehållet måste anpassas till de nya omständigheter som uppstått sedan stadgan antogs i maj 2007. Framför allt följande viktiga förändringar har ägt rum sedan dess:

—	Enorma tekniska framsteg och ökad innovationspotential i form av digitalisering, smart mobilitet och andra smarta lösningar som medför många utvecklingsmöjligheter (t.ex. optimerad resursanvändning), men också strategiska risker (följder för sysselsättningen, sårbara it-system osv.).

—	Effekterna av ”ekonomin 4.0” och ”samhället 4.0”, som innebär ett nytt sätt att organisera ekonomisk verksamhet, med cirkulär ekonomi och delningsekonomi, vars utlösande utvecklingsfaktorer och effekter är särskilt koncentrerade i stadsområden.

—	Omvandlingen av den sociala strukturen till följd av migration, demografiska effekter och förändrade livsstilar.

—	De möjligheter och utmaningar som den europeiska gröna givens mål och åtgärder för med sig.

—	Nya finansieringssätt och finansieringsmodeller för stadsutveckling, som bygger på delad användning av resurser – både privata och offentliga – och delade intressen.

—	Nya faktorer med koppling till tätbebyggda områdens och storstadsområdens större öppenhet utåt, som har att göra med deras roll inom ramen för global konkurrenskraft och deras behov av att utveckla motståndskraft mot globaliseringens spridningseffekter.

—	Det ständiga behovet av att öka befolkningens deltagande i planeringen och genomförandet av utvecklingsprojekt för städer och omgivande landsbygd.

2.3

EU:s territoriella agenda 2030 är ett mellanstatligt dokument som tagits fram av EU:s medlemsstater i samarbete med partner från andra länder, institutioner och organisationer inom unionen samt europeiska intressegrupper. Den har som mål att säkerställa att behovet av en hållbar framtid inte bara knyts till förstärkning av territoriell sammanhållning, vilket är ett mål som fastställs i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, utan också till alla territorier och deras invånare.

2.3.1

Med detta i åtanke innehåller den territoriella agendan 2030 krav på att den territoriella dimensionen stärks inom all politik och på alla förvaltningsnivåer. Den innehåller tre pelare:

—

Dess första huvudmål är ett rättvist Europa som erbjuder framtidsutsikter för alla typer av territorier och deras invånare. Syftet är att belysa hur den territoriella dimensionen och fysisk planering kan bidra till integration och sammankoppling av politiska prioriteringar, såsom ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, den europeiska pelaren för sociala rättigheter, ett Europa närmare medborgarna, en mer inkluderande, hållbar och integrerad utveckling av platser och territorier, en rättvis omställning samt territoriell integration i Europa.

—

Det andra målet är ett grönt Europa som skyddar vår gemensamma miljö och ligger till grund för en omställning av samhället. Det handlar om att belysa hur den territoriella dimensionen och fysisk planering kan bidra till uppnåendet av politiska prioriteringar, såsom FN:s mål för hållbar utveckling, den europeiska gröna given, Parisavtalet och Europas omställning till en cirkulär ekonomi.

—

Det tredje målet för den territoriella agendan 2030 är att ge den fysiska planeringen en strategisk inriktning. I agendan efterlyses en förstärkning av den territoriella dimensionen på alla politikområden och på alla förvaltningsnivåer. I detta sammanhang berörs även EESK, som uppmanas att informera sina ledamöter om sina prioriteringar och att uppmuntra dem att samarbeta vid genomförandet. Det rör sig särskilt om att framhålla vikten av den roll som partner i det civila samhället spelar när det gäller att säkerställa en hållbar framtid för alla territorier och stärka den lokalt ledda utvecklingen, liksom vikten av alla andra instrument som underlättar integrerad territoriell utveckling och samarbete. Dessutom uppmanas EESK:s ledamöter att försvara prioriteringarna i den territoriella agendan vid politiska debatter på europeisk nivå.

2.4

EESK välkomnar innehållet i den viktiga territoriella agendan 2030. Kommittén uppskattar de ansträngningar som gjorts sedan 2011 för att uppdatera och fördjupa den territoriella agendans innehåll:

—	EESK stöder särskilt det övergripande målet för den territoriella agendan, som handlar om att skapa en hållbar framtid för alla typer av territorier och alla deras invånare i Europa.

—	Kommittén ställer sig bakom målen och prioriteringarna för den territoriella agendan 2030 och uppskattar de ansträngningar som gjorts till förmån för territorierna och deras invånare.

—

EESK välkomnar den tonvikt som läggs på att uppnå prioriteringar såsom a) ett balanserat Europa, som inte lämnar någon plats eller medborgare på efterkälken, b) funktionella regioner som binder ihop stads- och landsbygdsområden, c) integration av vardags- och arbetsliv över nationsgränser, d) en hälsosam miljö och anständiga levnadsvillkor, e) en cirkulär ekonomi samt f) hållbar digital och fysisk konnektivitet.

—	Kommittén anser att det civila samhället måste ta del i arbetet för att uppnå territoriella mål såsom ett rättvist och grönt Europa, och samtycker till att ta på sig rollen som en av huvudaktörerna i denna process.

—	EESK uppskattar att alla kommitténs medlemmar har möjlighet att delta i arbetet med att utveckla och genomföra den territoriella agendan 2030 via webbplatsen www.territorialagenda.eu.

2.5

EESK välkomnar processen för att stödja inrättandet av unionens nya agenda för städer efter undertecknandet av Amsterdampakten. Denna agenda, som har logiska kopplingar till programmen Urbact och Urban, har stor potential när det gäller att fastställa framtida prioriteringar för stadsutveckling och visa på god praxis som kommer att kunna tillämpas inom unionen.

2.6

Samtliga teman som prioriteras i agendan för städer är relevanta för det civila samhällets organisationer, men de omfattar ett större område än vad som traditionellt förknippas med det civila samhället. Icke-statliga organisationer, sociala företag och kooperativ utvecklar ständigt en allt större kapacitet och inför nya ekonomiska eller organisatoriska modeller för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse. Offentliga myndigheter måste bli medvetna om hur de uppfattas av grupper och organisationer som är verksamma i stadsområden. EESK noterar att det vore lika värdefullt att involvera nationella eller regionala nätverk eller lokala organisationer med stor erfarenhet inom ett visst område som att ha tillgång till europeiska nätverk.

2.7

För att kunna genomföra EU-agendan för städer på ett ändamålsenligt sätt är det under alla omständigheter nödvändigt att göra följande:

a)	Beakta de berörda partnernas grundläggande behov och fokusera på att bygga upp deras kapacitet (främst när det gäller horisontella partnerskap på stadsnivå). EESK rekommenderar att man för detta ändamål använder de europeiska fonder som är avsedda för tekniskt bistånd.

Utarbeta metodologiska rekommendationer om principer för motsvarande partnerskap på stadsnivå. Det är viktigt att förfoga över metoder för övervakning och utvärdering av EU-agendan för städer, inbegripet indikatorer som gör det möjligt att mäta uppnådda förändringar. Det är nödvändigt att partnerna, bland annat civilsamhällesorganisationer, deltar i denna utvärdering och övervakning.

2.8

EESK konstaterar en viss uppdelning mellan den territoriella agendan och agendan för städer å ena sidan och territoriell sammanhållning å andra sidan. EESK noterar att territoriell sammanhållning är en del av EUF-fördraget och därmed av den gemensamma lagstiftningen sedan 2009. Emellertid omfattas varken agendan för städer eller den territoriella agendan av fördraget, och det är medlemsstaterna som har behörighet att genomföra dessa agendor, som fortsatt styrs genom ett mellanstatligt avtal.

2.9

Eftersom det rör sig om en viktig del av den regionala utveckling som genomförs inom ramen för unionen, stöder EESK också utarbetandet och genomförandet av deltagarbaserade strategier för makroregional utveckling, som både sammanför medlemsstater och regioner som ingår i EU och stater och regioner utanför EU.

2.10

Trots att den territoriella agendan och EU-agendan för städer utarbetades före den nuvarande fleråriga budgetramen är det mycket viktigt att man inom budgetramens framtida inriktning tar hänsyn till dessa i tillräcklig utsträckning samt att de tilldelas tillräckliga resurser. Den rådande covid-19-pandemin kommer förmodligen att få stora följder för EU:s framtida fleråriga budgetram.

2.11

Med tanke på pandemins konsekvenser kommer det framöver att bli nödvändigt att utöver utvecklingsdimensionen i den territoriella agendan och agendan för städer även inkludera förmågan att stå emot risker som är svåra att förutse, i form av externa asymmetriska chocker med stor inverkan på utvecklingens hållbarhet.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Hållbarhet och motståndskraft

3.1.1

EESK betonar att Europa för närvarande står inför utmaningar kopplade till klimatförändringarnas effekter, resursanvändning och behovet av att minska miljörisker för befolkningens hälsa och välbefinnande. Trots att ett ständigt ökande antal kommuner och lokalsamhällen experimenterar med olika strategier för hållbar rörlighet, byggnation, produktion och konsumtion, kommer en bredare tillämpning av dessa i praktiken att kräva ett betydligt större deltagande från hela samhället, inklusive företag, icke-statliga organisationer och medborgare, under hela omställningsprocessen.

3.1.2

EESK anser att lokala myndigheter, tack vare sin förmåga att hitta integrerade lokala lösningar, kan använda ekonomiska resurser på ett ändamålsenligt sätt för att hantera den nuvarande covid-19-pandemins hälsorelaterade och ekonomiska effekter, inte bara för att stärka hälsorelaterad och social infrastruktur och hjälpa ekonomin att återhämta sig, men också för att stödja omställningen till mer hållbara och motståndskraftiga modeller för ekonomisk utveckling.

3.1.3

EESK konstaterar att europeiska städer traditionellt sett har tagit tillgången till varor och tjänster från områden utanför unionen för given. De har också tagit för givet att helt integrerade ekonomiska system gör det möjligt att hantera eventuella störningar. Men som den nuvarande covid-19-pandemin tydligt har visat medför det stora ömsesidiga beroendet en risk för kaskadeffekter.

3.1.4

EESK betonar därför behovet av att upprätta ömsesidigt gynnsamma partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden, i syfte att öka hållbarheten och motståndskraften hos lokala ekonomiska, sociala och miljömässiga system. Denna typ av partnerskap kan bli en pelare i den territoriella sammanhållningen i framtiden.

3.1.5

EESK rekommenderar därför att städerna i den nya Leipzigstadgan uppmanas att

a)	utveckla kapacitet att föregripa de risker och möjligheter till omställning som klimatförändringarna för med sig, effekterna av den fjärde industriella revolutionen och konsekvenserna av nya hälsohot samt andra relevanta risker, sett i ljuset av Sendai-ramverket för katastrofriskreducering,

aktivt utveckla och stödja partnerskap mellan lokala aktörer i stads- och landsbygdsområden (inklusive lokalsamhällen och lokala aktionsgrupper) för att förebygga strategiska risker och utnyttja möjligheter till omställning genom integrerade projekt på viktiga områden av gemensamt intresse (hälso- och sjukvård, livsmedels- och vattenförsörjning, transport, cirkulär ekonomi osv.),

utvärdera effekterna av framtida planer, program och projekt för utveckling vad gäller hållbarhet och motståndskraft i det lokala miljömässiga, ekonomiska och sociala systemet (inklusive konsekvenser för utsatta befolkningsgrupper och arbetsmarknaden) och optimera dessa utifrån de erfarenheter som man samlar på sig med tiden,

d)	dela lärdomar och innovativa lösningar för att stärka hållbarhet och motståndskraft genom europeiska nätverk och territoriella samarbetsprogram.

3.1.6

Samtidigt erkänner EESK att principen om att bygga upp motståndskraft är relativt ny. EESK rekommenderar därför att man startar ett paneuropeiskt erfarenhetsutbyte, som också inkluderar forskare och specialister på området, samt genomför initiativ som främjar god praxis inom detta område.

3.2 Integration

3.2.1

EESK betonar att potentialen för att genomföra integrerade projekt inom ramen för sammanhållningspolitiken fortfarande är enorm på unionsnivå. Unionens integrerade strategi för resursanvändning måste vara inriktad på tvärvetenskap och fokusera på horisontella teman (med andra ord, vi måste komma till rätta med den extrema utbredningen av en silomentalitet och ett konstgjort sektoriellt synsätt som i praktiken förhindrar genomförandet av verkligt integrerade lösningar).

3.2.2

Kommittén är medveten om att en integrerad strategi kräver en helt ny ståndpunkt när det gäller förvaltningen av understödda projekt. Denna strategi bygger på projektens logiska och funktionella sammankoppling och ömsesidiga beroende, där stödkällorna inte bara kommer från olika program inom ramen för EU:s budget, utan också har olika former (bidrag, finansiella instrument). Idealt kompletteras dessa också av privata källor. För detta tillvägagångssätt är det viktigt att säkerställa tematisk konsekvens i innehållet och mycket viktigt att bedöma de verkliga effekterna.

3.2.3

EESK rekommenderar att det integrerade territoriella tillvägagångssättet beaktas i alla partnerskapsavtal. Dessutom måste det vara helt sammankopplat och förenligt med principen om tematisk koncentration, och det kan inte godtas att det betraktas som en rest av tematisk koncentration.

3.2.4

EESK tillägger att ett hypotestest har visat att det integrerade tillvägagångssättet skapar 40 % större värde (i enlighet med resultatindikatorerna) jämfört med ett scenario där enskilda projekt isoleras. Ur makroekonomisk synvinkel är dessa förändringar ganska försumbara när det gäller stöd till investeringar i den privata sektorn (med tanke på den mycket lilla andelen investeringar som gjorts på detta sätt jämfört med de totala privata investeringarna). När det gäller offentliga investeringar så är deras inverkan å andra sidan betydande, särskilt tack vare samordningen av deras genomförande och användning.

3.2.5

EESK noterar att integration inte bara bör handla om innehållet och temana. För olika typer av integrerade projekt är olika territorier och typer av territorier också lämpliga, vilket innebär att det är mycket viktigt att tillämpa subsidiaritetsprincipen och att korrekt koppla teman till behov. I detta sammanhang nämns oftast följande typer av territorier: storstadsområden, (del)regioner, missgynnade stadsområden och tätbebyggelse.

3.2.6

EESK konstaterar att projekt kopplade till främjande av konkurrenskraft och spetskompetens, där utvecklingspolernas funktion genomförs, huvudsakligen är anpassade till storstadsområden och tätorter, medan projekt som syftar till att stödja prioritering av konvergens är mycket viktiga för (del)regioner och missgynnade stadsområden. Integration kan också ha som syfte att skapa konvergens i fråga om resurser, vilket är möjligt både inom ramen för ett operativt program för sammanhållningspolitik och mellan operativa program, mellan fonderna och i programmen för den fleråriga budgetramen. EESK anser att mobilisering av privata finansiella resurser för att öka tillgänglig offentlig finansiering, och på så sätt öka kapaciteten och fördela riskerna, också är ett möjligt alternativ för en integrerad strategi.

3.2.7

EESK anser att de största fördelarna med det integrerade territoriella tillvägagångssättet är att uppnå stordriftsfördelar, med tanke på att kostnaden för att genomföra dessa projekt avsevärt minskas, och synergieffekter mellan de positiva effekterna av utvecklingen, som kan beaktas som den mest positiva fördelen. De största hindren kan sammanfattas på följande sätt: ihållande misstro, komplexitet i förvaltningen och genomförandet, och framför allt, ovilja att delegera ansvar till lägre nivåer i förvaltningsstrukturen.

3.3 Balans

3.3.1

Ju mer utvecklingen av storstäder och tätbebyggelse uppnås på bekostnad av andra typer av territorier inom ett givet land, desto större är risken för framtida strukturella misslyckanden, som kommer att kosta mycket att ställa till rätta. Denna uppfattning gäller också för en balanserad utveckling i de olika EU-länderna och motiverar legitimiteten i att upprätthålla en stark sammanhållningspolitik i unionen i framtiden.

3.3.2

De viktigaste regionala utvecklingsstödsinstrumenten bör också respektera denna förutsättning, och specifika projekt inom integrerade territoriella investeringar och LLU-U bör ta hänsyn till detta bredare sammanhang, eftersom det annars föreligger en ökad risk för att skapa inre periferier (”ingenmansland”) som inte stöds tillräckligt av territoriell utvecklingspolitik, och vars framtida utveckling därför är mycket hämmad. Logiskt sett är det de stora projekten och investeringsprojekten som dominerar inom integrerade territoriella investeringar, medan de som faller under LLU-U är av mindre ekonomisk storlek och, oftare, inte är relaterade till investeringar, samtidigt som de skapar stort mervärde.

3.3.3

Det skapar också utrymme för ömsesidig förenlighet mellan integrerade territoriella investeringar och LLU, baserat på respekt för subsidiaritetsprincipen. När det gäller integrerade territoriella investeringar bör de inte bara omfatta det berörda storstadsområdet eller den berörda tätbebyggelsen, utan också de landsbygdsområden eller de territorier i mindre städer som de hänför sig till. Å andra sidan är lokalt ledd utveckling ett rationellt tillämpbart instrument, som inte bara tjänar till att stödja lokala initiativ på landsbygden, utan också till att lösa problem i samhällen i tätbebyggelse och i stadsdelar i storstäder.

3.3.4

Väsentliga egenskaper hos LLU-U (1):

—	Lokala tvärsektoriella partnerskap såsom lokala aktionsgrupper på landsbygden, deltagande från olika sektorer (företag, ideell sektor, offentliga förvaltningar och/eller specialinstitutioner som skolor, institut, myndigheter, banker).

—	Gemensam utvecklingsstrategi (territoriellt integrerad, sektorsövergripande, fokuserad på ett eller flera teman, baserat på stadens specifika behov och möjligheter, utformad i enlighet med den nuvarande strategin för stadsutveckling och finansierad av olika offentliga och privata resurser).

—	Nedifrån och upp-strategi, där initiativet startar direkt från den berörda orten, med bevisat deltagande från partner och allmänheten.

—	Samordnade åtgärder (planering och användning av offentliga och privata resurser, gemensamma projekt), möjlighet till multilateral integration (på territoriell, tidsmässig, materiell, finansiell och institutionell nivå).

—	Partnerskapsbaserat och decentraliserat beslutsfattande om finansiering av lokala enskilda projekt genom organen för det lokala tvärsektoriella partnerskapet.

—	Betoning på innovativa lösningar, det vill säga aktiviteter som inom ett givet territorium är nya och stimulerar utveckling (inte bara aktiviteter som var vanliga förr).

—	Samarbete i nätverk, särskilt mellan lokala tvärsektoriella partnerskap i medlemsstaterna och/eller mellan lokala tvärsektoriella partnerskap inom Europeiska unionen.

3.3.5

Kommittén är medveten om att vissa typer av territorier inom EU på grund av de strukturella och tekniska förändringarna befinner sig i en situation där de, åtminstone på kort sikt, inte kan hantera situationen på egen hand (t.ex. regioner där man hittills haft intensiv kolbrytning eller regioner som är beroende av tung industri i nedgång), och att det finns tecken på marknadsmisslyckanden. Instrument för regional utveckling bör hjälpa dessa regioner att hitta en livskraftig strategisk utgångspunkt i form av funktionell diversifiering av ekonomisk verksamhet och tillhandahålla de finansiella resurser som krävs för denna utveckling.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Institutionella aspekter

4.1.1

Kommittén är medveten om att det finns en viss dualitet i EU:s institutionella förankring, nämligen mellan territoriell utveckling och agendan för stadsutveckling, å ena sidan, och territoriell sammanhållning, å andra sidan. Ur ett helhetsperspektiv kan stadsutveckling anses utgöra en del av den territoriella utvecklingen i vidare bemärkelse, men med avseende på befogenheter är stadsutveckling förenad med viss autonomi med tanke på att den enbart omfattas av medlemsstaternas behörighet och således är föremål för mellanstatlig styrning. Den territoriella sammanhållningen har däremot varit en del av unionens lagstiftning sedan 2009. Såsom kan konstateras föreligger en stor innehållsmässig överlappning mellan de två delarna.

4.1.2

Ovannämnda dualism, som det t.ex. hänvisas till i Bukarestdeklarationen från 2019, utgör ännu inte ett stort problem, med tanke på att agendan för städer är helt och hållet integrerad i sammanhållningspolitiken. Flernivåstyret bidrar likaså till att lösa problemet (se nedan). Den nya Leipzigstadgan bör dock göra det möjligt att i så stor utsträckning som möjligt frångå denna dualism och skapa en så stark förbindelse som möjligt mellan den territoriella agendan och agendan för städer.

4.2 Innehållsliga aspekter

4.2.1

EESK förväntar sig att den stora betydelsen och mervärdet av den nya Leipzigstadgan kommer att bestå i att hänsyn till fullo tas till nya faktorer och omständigheter som styr den territoriella utvecklingen och stadsutvecklingen (se punkt 2.2), i att principen om motståndskraft införlivas fullt ut i utarbetandet av det nya dokumentet och i de övertygande åtgärder som däri kommer att föreslås för att hantera effekterna av covid-19-pandemin, vilka kan vara av strukturell och långvarig karaktär.

4.2.2

Bland de viktiga sakfrågorna återfinns även lämplig infrastruktur för förebyggande, stöd och utveckling som bygger på aktuella tekniska möjligheter och säkerställer en balanserad territoriell utveckling, genom vilken vissa kvalitativa skillnader när det gäller levnadsstandard mellan storstadsområden och avlägsna landsbygdsområden minskar.

4.3 Ekonomiska aspekter

4.3.1

I syfte att säkerställa optimal territoriell utveckling och stadsutveckling är det nödvändigt att ta fram stabila finansieringsmöjligheter, som kan tillgodose verkliga behov, i form av en framtida flerårig budgetram för EU där balanserad territoriell utveckling som är dynamisk, hållbar och integrerad är en av de främsta prioriteringarna. Å andra sidan tycks det även i fråga om territoriell utveckling vara lämpligt att öka användningen av moderna finansieringsinstrument, dvs. instrument som tar hänsyn till resultat, där effekterna är mätbara och där vissa har utformats med lönsamhet som grund.

4.3.2

Vad gäller användningen av privata initiativ och med hänsyn dels till ansvaret för utvecklingen av territorierna där vi arbetar och lever, dels till de begränsade offentliga medlen, bör möjligheten att uppbåda privata medel för att stärka finansieringen optimeras, under förutsättning att detta sker under strikt demokratisk kontroll och styrning.

4.4 Flernivåstyre

4.4.1

När det gäller modern territoriell utveckling och stadsutveckling är flernivåstyre, som strikt respekterar principen om subsidiaritet, en nödvändighet och grundförutsättning. Det är bara en fråga om att skapa lämpliga institutionella förutsättningar för att det ska fungera väl. Med detta menar vi i första hand verkliga befogenheter, rätt förutsättningar för administration och förfaranden samt en tillräcklig finansiell grund.

4.4.2

Partnerskapet, oavsett om det är vertikalt eller horisontellt, utgör den främsta principen för att garantera moderna offentliga tjänster. EESK föreslår att man granskar olika modeller för offentligt-privat samarbete som iakttar bästa praxis vad gäller demokratisk ansvarsskyldighet och kontroll i styrningen av stadsprojekt, såväl som olika sociala företag och EU-program som bygger på partnerskap, t.ex. det tidigare initiativet Equal (2), vilka utgör andra exempel på sådant samarbete. Det är upp till den offentliga förvaltningen på olika nivåer, särskilt i städerna, att sammanföra de relevanta partnerna i gemensamma projekt och att utnyttja finansieringen effektivt.

4.4.3

Flernivåstyret kan utvecklas och genomföras på ett ändamålsenligt sätt med hjälp av projekt som har integrerats mellan tätorter och deras funktionella områden på landsbygden. Lokala aktionsgrupper i landsbygdsområdena och nyskapade sektorsövergripande stadspartnerskap kan likaså bidra till att dessa projekt blir framgångsrika.

4.4.4

Samtidigt förutsätter modern territoriell utveckling och stadsutveckling inte bara att samtliga delar av den offentliga sektorn (stat, regioner och kommuner) samordnar sig utan även att arbetsmarknadens parter och civilsamhället (enskilda personer, bransch- och näringslivsorganisationer, fackföreningar, ideella aktörer som är aktiva på lokal nivå etc.) deltar på ett ändamålsenligt sätt.

4.4.5

EESK anser att temat rörande stadssamhällen och medborgardeltagande borde ha utvecklats mer i stadgan. Städerna behöver en fungerande mekanism för att stärka medborgare och medborgargrupper så att de i praktiken kan bli stabila partner i diskussionerna och i genomförandet av både utvecklingsprioriteringar i städerna och agendan för städer. Det är bara starka lokalsamhällen med gott självförtroende och högt socialt kapital som kommer att kunna hantera de utmaningar som väntar. Därför är det nödvändigt att offentliga förvaltningar tar fram utbildningsmoduler som syftar till att visa hur man kan skapa och stärka samarbetspartnerskap i kommunerna. Kommittén är beredd att vidareutveckla denna idé.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) I detta yttrande använder EESK LLU-U som en term för lokalt ledd utveckling i stadsområden. På så sätt försöker vi bättre beskriva olika resurser och villkor för lokal landsbygds- och stadsutveckling. För närvarande används vanligtvis LLU för landsbygdsområden, som en uppgradering av programmet Leader, men inte så mycket för stadsutveckling.

(2) http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=uriserv:c10237.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/153

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den roll som EU:s struktur- och sammanhållningspolitik spelar när det gäller att driva på omvandlingen av ekonomin på ett innovativt och smart sätt

(förberedande yttrande)

(2020/C 429/21)

Föredragande:

Gonçalo LOBO XAVIER

Remiss	Den 18 februari 2020, skrivelse från Peter Altmaier, Tysklands förbundsminister för ekonomi och energi
Rättslig grund	Artikel 304 i EUF-fördraget
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	217/0/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att se sammanhållningspolitiken som ett grundläggande verktyg för att hantera de enorma utmaningar som orsakats av coronaviruspandemin. Åtgärder måste vidtas skyndsamt, och de ekonomiska medel som ska hjälpa och stödja medlemsstaterna måste användas i enlighet med aktuella kriterier men även med mod. Europa behöver nu mer än någonsin hitta ett differentierat sätt att tackla en gemensam utmaning.

1.2

På grund av coronakrisens effekter måste kraftfulla och tydliga åtgärder vidtas för att bygga upp Europas ekonomi igen. Konsekvenserna för folkhälsan, ekonomin, samhället och politiken är svåra att mäta, och effekterna lär se olika ut i olika medlemsstater. EESK håller med om att dessa nya omständigheter måste stå i fokus för det tyska ordförandeskapets prioriteringar, och vill se åtgärder för att skydda sysselsättningen och de sociala rättigheterna i unionen.

1.3

I en återhämtningsplan för Europa anser EESK att konsekvenserna av denna kris måste beaktas, nämligen Europas beroende av andra ekonomiska områden när det gäller vissa varor och tjänster. Det står klart att Europa måste fundera över sin handelspolitik, främja innovation och utnyttja sin strategi för smart specialisering på grundval av regioner och en sektorsspecifik industristrategi. Sammanhållningspolitiken var tidigare avgörande för att skapa de rätta förutsättningarna för industri, FoU och infrastruktur i syfte att utveckla lösningar. EESK anser att det i dagens situation behövs en ännu starkare politik för att få industrier att flytta tillbaka till Europa. Vi måste återindustrialisera, och nu är rätt tidpunkt att göra det.

1.4

Enligt EESK måste digitalisering av tjänster fortsätta att vara en prioritet i alla medlemsstater. Krisen har visat att det behövs enklare, mer omfattande tjänster för att stödja alla européer, särskilt dem som behöver extra stöd. Det står klart för EESK att de olika medlemsstaterna har olika perspektiv och olika utmaningar när det gäller digitalisering. Den befintliga infrastrukturen är otillräcklig, och mer investeringar på dessa områden måste prioriteras. Medlemsstaterna bör uppmuntras att investera i bättre infrastruktur för att på så sätt skapa förutsättningar för nya företag och nya tjänster. Finansieringsinstrumenten måste vara kreativa och enkla för att detta ska bli verklighet.

1.5

EESK instämmer i att det fortfarande behövs investeringar i fullständiga bredbandssystem så att ett modernt jordbruk och turistnäringen kan utvecklas i landsbygdsområden. De sammanhållningspolitiska instrumenten har inte tillgodosett detta behov, åtminstone har medlemsstaterna inte uppmärksammat de befintliga möjligheterna i finansieringsprogrammen. För att möjliggöra en ”ny form av jordbruk”, ny näringsverksamhet inom turism och nya ”industrier” bör medlemsstaternas regeringar uppmuntras att investera i infrastruktur för bredband.

1.6

EESK är av den fasta övertygelsen att elektronisk affärsverksamhet är grundläggande för det ”nya normala” till följd av covid-19:s inverkan på samhället och ekonomin. Det kommer att bli nödvändigt att ge både företag och konsumenter olika alternativ. Även små och medelstora företag kan dra nytta av denna nya strategi, så strukturfonderna måste användas för att hjälpa företag att utforska nya marknader och nya möjligheter. EESK uppmanar kommissionen att vara flexibel vid hanteringen av dessa utmaningar, som kan utgöra en möjlighet för företag att ”gå över till nätet” genom partnerskap och smarta investeringar så att de kan konkurrera inte bara på den inre marknaden utan även globalt. Det behövs definitivt hållbarare leveranskedjenät så att företag och konsumenter kan interagera bättre.

1.7

EESK anser att det finns ett brådskande behov av att skydda små och medelstora företag och deras hållbarhet. Därför måste de EU:s vanliga, befintliga verktyg, som Europeiska socialfonden, utnyttjas på ett mycket kreativt, men enkelt, sätt. Det råder inga tvivel om att denna kris kommer att få konsekvenser för sysselsättningen, och det lär bli svårt för Europa att återhämta sig utan en bra strategi för utbildning och för att få ut människor på arbetsmarknaden igen. Även av detta skäl måste man i beslutsprocessen om hur finansieringsinstrumenten ska användas ta hänsyn till att små och medelstora företag fortfarande måste ta sig igenom en stor mängd byråkrati för att få tillgång till dessa program. EESK vill se åtgärder för att lätta på denna börda så att små och medelstora företag kan komma längre på detta område.

1.7.1

Det är av yttersta vikt att se till att små och medelstora företag får tillgång till gynnsamma långsiktiga kreditvillkor så att de kan få hjälp under denna svåra period, och Sammanhållningsfonden bör utnyttjas för att skapa ett finansieringsinstrument för snabba och verkningsfulla insatser.

1.7.2

I samma anda vill EESK rikta uppmärksamhet på behovet av att stärka och skapa de rätta förutsättningarna för att utveckla offentliga investeringar i, och mekanismer för, system för livslångt lärande, så att människor kan anpassa sin kompetens till marknadens behov just nu, men även för att förbereda för att förse framtida generationer med nya färdigheter.

1.8

EESK håller även med om att programmet för den gröna given måste få stöd, och uppmanar kommissionen att förtydliga för medlemsstaterna till exempel hur de 40 miljarderna euro i Fonden för en rättvis omställning kan användas för att minska koldioxidutsläppen i ekonomin. Detta är ett exempel på en bra idé och goda intentioner som bör främjas bland medlemsstaterna, men det är fortfarande inte särskilt klart hur det ska genomföras.

1.9

EESK välkomnar React-EU-programmet, där 55 miljarder euro ska investeras till stöd för sammanhållningspolitiken, men uppmanar kommissionen att utan dröjsmål informera medlemsstaterna om och förtydliga villkoren och fördelningskriterierna med tanke på att dessa medel måste tilldelas före slutet av 2022. React-EU-medlen ska fördelas mellan medlemsstaterna efter deras relativa välstånd och efter hur stor effekt den rådande krisen har haft på deras ekonomier och samhällen, till exempel på ungdomsarbetslösheten. För att resultat ska uppnås behövs det dock mer utförlig information. För tillfället är det genomförandet som måste säkerställas snarare än en viss finansieringssumma. Europa behöver ett flexibelt, snabbt och enkelt program med enklare förfaranden som kan förenkla tillgången till finansiering oavsett ett företags storlek, ursprung eller sektor i de fall då sysselsättning och mervärde är huvudsaken.

1.10

EESK föreslår att man säkerställer samråd med och omfattande deltagande av det civila samhällets organisationer när den regionala politiken ska utformas så att man kan dra nytta av den verkliga och relevanta kunskap som de berörda parterna har och som därför kan leda till ett bättre genomförande av strategin. Nu är rätt tid att göra arbetsmarknadens parter delaktiga i utarbetandet och genomförandet av politiken för att trygga en partnerskapsstrategi som kan göra verklig skillnad.

2. Allmänna kommentarer

2.1

Det tyska ordförandeskapet för Europeiska unionen kommer att äga rum under mycket speciella omständigheter och kommer att vara en stor utmaning för det europeiska projektet. Många av ordförandeskapets mål kan komma att ses över på grund av coronasituationen, som kommer att påverka människornas, företagens och industrins utveckling och sätta Europas motståndskraft efter pandemin på prov.

2.2

Även om prioriteringar alltid kan ändras, kan vissa huvuddrag förbli desamma trots det rådande läget. Digitalisering, budgetrisker och en smart och tillväxtorienterad ekonomi är utmaningar som redan låg på bordet.

2.3

Digitaliseringen kommer att stå i rampljuset tillsammans med datapolitik, artificiell intelligens och en digital inre marknad. Öppenheten på den inre marknaden måste garanteras även i fortsättningen, en ambition som kan förstås i ljuset av debatten om Europas återhämtningsplan. Den digitala inre marknaden kommer att vidareutvecklas för att förbättra Europas konkurrenskraft. EU verkar för interoperabilitet, standardisering och teknik med öppen källkod.

2.4

Nuläget medför också en risk för att ekonomiska och sociala skillnader, däribland regionala och territoriella skillnader, mellan och inom medlemsstaterna ökar. Förändringar i efterfrågan och näringslivets förmåga att återhämta sig kommer att påverka regioner och områden i medlemsstaterna asymmetriskt på grund av deras specialisering inom olika sektorer. Tjänster som kräver direktkontakt med konsumenterna förväntas dock påverkas negativt, främst genom minskad omsättning och sysselsättning i små och medelstora företag.

2.5 Återindustrialisering i landsbygdsområden

2.5.1

Medlemsstater med betydande finanspolitiskt utrymme har råd att ge företag och hushåll mer stöd under en längre tid. De har också bättre möjligheter att absorbera de högre offentliga underskotten och skulderna, mot bakgrund av behovet att skyndsamt säkerställa hälso- och sjukvård av hög kvalitet och långsiktig social välfärd för de drabbade. Mer generellt kommer medlemsstaterna att ha olika förmåga att finansiera de investeringar som krävs för att starta om sina ekonomier och för att finansiera den gröna och digitala omställningen. Dessa skillnader kan leda till att den inre marknaden snedvrids och till ökade skillnader i levnadsstandard.

2.6

Jean-Claude Juncker sade: ”Det finns inte tillräckligt mycket Europa i unionen. Och det finns inte tillräckligt mycket union i unionen.” Den rådande krisen har återigen tydligt visat att när det verkligen gäller får var och en kämpa för sig själv. De tillfälliga exportförbuden för vissa medlemsstaters skyddade varor, och de stängda gränserna som vi nu ser, är mycket nationella reaktioner på en kris som är global. Detta är oroväckande. Sammanhållningspolitiken skulle kunna motverka dessa effekter.

3. Sammanhållningspolitiken som Europas fördel för att stärka den inre marknaden

3.1

Den inre marknaden är central i det europeiska projektet. En effektiv inre marknad bör göra det möjligt för EU-medborgare att få tillgång till ett bredare utbud av varor och tjänster och bättre sysselsättningsmöjligheter. Den inre marknaden bör uppmuntra handel och konkurrens, vilket är grundläggande för att EU ska klara av den gröna och digitala omställningen. En lämplig och väl avvägd sammanhållningspolitik är grundläggande för att den inre marknaden ska kunna fullbordas.

3.2

Trots att det finns många olikheter mellan medlemsstaterna är sammanhållningspolitiken fortfarande en viktig mekanism för att balansera utvecklingen, skapa möjligheter och höja standarderna. Det är viktigt att komma ihåg att sammanhållningspolitiken bygger på europeisk solidaritet och inverkar på alla medlemsstater, både de som tar emot medel och de som är så kallade nettobetalare.

3.3

Det är även viktigt att särskilda åtgärder vidtas för att tackla en utmaning som har olika konsekvenser i olika medlemsstater. Europa behöver nu mer än någonsin hitta ett differentierat sätt att tackla en gemensam utmaning. Medlemsstaterna behöver således olika mycket stöd, och det är den främsta fördelen med en ändamålsenlig sammanhållningspolitik: smarta och ändamålsenliga åtgärder mot olika konsekvenser, som de som uppstått i samband med covid-19-krisen.

3.4

EESK anser att ett det behövs en väl samordnad europeisk industripolitik, med beaktande både av de aktuella utmaningarna med covid-19 och situationen efter covid-19 och av digitaliserings- och hållbarhetsaspekterna.

3.4.1

Viktiga industrier och sektorer måste identifieras och stödjas, i fråga om allt från mänskliga resurser till forskning, så att vi får en europeisk industripolitik som skyddar dessa strategiska sektorer från marknaden och säkerställer försörjningstryggheten för viktiga varor, såsom respiratorer, masker och andra produkter i en pandemisk situation.

3.4.2

Europa måste finansiera verksamhet som uppfyller två kriterier: dels återställande av strategisk produktion för att göra Europa oberoende, särskilt när det gäller hälsoskydd och hälsoinsatser, vilket ger goda arbetstillfällen, dels fokus på hållbara investeringar som är socialt ansvarsfulla och miljövänliga. Små och medelstora företag, precis som stora företag och sociala företag, skulle kunna spela en avgörande roll i omstruktureringen av det europeiska produktionssystemet.

3.5

Små och medelstora företag och det civila samhällets organisationer bör stå i centrum för den uppmärksamhet som riktas mot motståndskraft och återhämtning. Sammanhållningsprogrammen bör struktureras om så att de blir mycket enklare och mer verkningsfulla, för att medelstora och små stödmottagare verkligen ska kunna dra nytta av dem.

3.6

Turism och kultur är två viktiga områden som pandemin slagit hårt mot. EU:s medel bör inriktas på att fastställa verktyg som kan stötta företag verksamma inom turism och kultur genom innovation, digital omvandling och samarbete mellan sektorerna.

4. Sammanhållningspolitiken och situationen efter covid-19

4.1

De ovanliga omständigheterna på grund av covid-19-krisen sätter sammanhållningspolitiken på hårt prov. Mer än någonsin måste medlemsstaternas återhämtningsplaner avspegla den territoriella sammanhållningens värden, som digitalisering, kampen mot klimatförändringarna och social delaktighet. En systematisk och stark återhämtningsplan för Europa och alla EU-medlemsstater är i allra högsta grad beroende av denna politik, oavsett ett lands storlek eller andra särdrag.

4.2

En av de mest avgörande aspekterna i återhämtningsstrategin är den finansiella ramen för sammanhållningspolitiken. Pandemin har mer än någon gång tidigare blottlagt, och till och med förvärrat, klyftorna såväl mellan medborgare som mellan medlemsstater. Alla exponeras för viruset på samma sätt, men de specifika sätt som medborgarna, samhällena och medlemsstaterna hanterar det på varierar. Den svaga finansiella situation som vi lär få se efter denna kris kommer att få dramatiska effekter för vissa länder och delar av samhället, och detta måste hållas i åtanke när EU vidtar åtgärder.

4.3

Samarbete är a och o för att uppnå resultat. Nu är inte rätt tid att kritisera tidigare insatser. I stället är det läge att titta på situationen här och nu och fokusera på framtiden, med överenskomna huvudmål som kan bestå trots de svåra omständigheterna.

4.4

De skador som covid-19-krisen åsamkat det europeiska projektet och världen kommer att förvärra den skada som åsamkats av Förenade kungarikets utträde ur EU. Detta skulle kunna innebära att skillnaderna mellan EU-länderna när det gäller ekonomisk utveckling, sociala garantier och välståndsnivåer ökar när pandemin är över.

4.5

Det finns inte en enda lösning på krisen, men en lämplig och väl avvägd sammanhållningspolitik har tidigare varit det som har använts för att motverka skillnader och skapa solidaritet mellan alla medlemsstater.

4.6

Europas återhämtning bör vila på solidaritetsprincipen, men tidigare misstag måste fortfarande rättas till. Medlemsstater med alltför stora statsskulder måste få hjälp att påskynda en hållbar återhämtning, men detta stöd måste bestå både av en kraftfull politik och av väl avvägda insatser med utgångspunkt i de landsspecifika rekommendationerna i den europeiska planeringsterminen. Nu måste vi agera modigt och inte tänka på att samla politiska poäng på nationell nivå.

4.7

Den gröna given är fortfarande aktuell, och EESK anser att huvudmålen i den är avgörande för att Europa ska inta en ledande ställning vad gäller många aspekter i den globala utmaningen.

4.8

I detta sammanhang välkomnar EESK varmt och stöder fullt ut kommissionens förslag: Next Generation EU-planen, där React-EU ingår, och EU:s övergripande budget för 2021–2027. Eftersom React-EU fortsätter och utökar insatserna mot krisen och reparationsåtgärderna inom den nya sammanhållningspolitiken, rekommenderar EESK starkt att alla eventuella administrativa hinder och bördor avlägsnas, för både de nationella och de europeiska offentliga myndigheterna, så att insatserna kan inriktas på att hantera problemen med epidemin.

4.9

EESK är därför av den fasta övertygelsen att React-EU kommer att mobilisera investeringar och tidigarelägga det ekonomiska stödet under de första avgörande åren av återhämtning, genom att extra resurser tillförs realekonomin. Bevarande av arbetstillfällen, skapande av nya arbetstillfällen – särskilt för unga människor – och investeringsstöd till små och medelstora företag är viktiga delar som måste få stöd genom extra medel från React-EU.

4.10

I investeringsprioriteringarna efter covid-19 måste man beakta att pandemin har slagit oproportionerligt hårt mot vissa delar av befolkningen, särskilt äldre, personer med funktionsnedsättning, migranter och flyktingar samt romer. Det är ytterst viktigt att hjälpa dessa befolkningsgrupper att återfå stabilitet och se till att de inte hamnar på efterkälken i återhämtningen från den efterföljande krisen, såsom skedde efter Europas senaste finanskris.

5. Den europeiska planeringsterminen och de landsspecifika rekommendationerna

5.1

Inom den europeiska planeringsterminen måste man fortfarande möta många utmaningar som – i och med den rådande krisen – har blivit ännu viktigare att ta itu med. Några av de utmaningar som måste åtgärdas är bristen på ansvar för de reformer som föreslås och ett långsammare genomförande av de landsspecifika rekommendationerna.

5.2

Det är därför av största vikt att det organiserade civila samhället är delaktigt i den europeiska planeringsterminen, eftersom berörda parters medansvar för reformer förbättrar genomförandet av dem och bidrar till goda resultat.

5.3

I detta sammanhang kommer den europeiska planeringsterminen att få en allt viktigare roll i övervakningen och utvärderingen av insatserna inom ramen för Next Generation EU, och EESK anser därför att näringslivets, arbetsmarknadens och det civila samhällets organisationer bör ses som viktiga aktörer i denna process.

5.4

Det civila samhällets partner, lokala aktörer och föreningar måste, tillsammans med Europaparlamentet, vara delaktiga i alla beslut om vart återhämtningsmedlen ska gå, liksom i efterhandskontrollen av att pengarna har använts väl i enlighet med europeiska allmänhetens intressen. Obligatorisk delaktighet är av yttersta vikt för att medlen ska nå ut till projekt som kan återställa den europeiska ekonomin och hjälpa den att återhämta sig.

6. Ändamålsenliga sammanhållningspolitiska instrument

6.1

Sammanhållningspolitiken är en modern, ändamålsenlig och flexibel EU-investeringspolitik. Tack vare den fleråriga planeringen kan den å ena sidan användas för att ta itu med utmaningar på lång sikt. Å andra sidan kan den vara ytterst flexibel i krishanteringssituationer, som den vi har nu med covid-19, då snabba ändringar i systemet för att genomföra politiken innebär att stöd på (som utgångspunkt) åtta miljarder euro kan fördelas till medlemsstaterna.

6.1.1

Sammanhållningspolitiken har stor inverkan på medlemsstaternas ekonomier. BNP i EU-13 förväntas vara ca 3 % högre i slutet av genomförandeperioden tack vare de sammanhållningspolitiska insatserna under perioden 2014–2020. Inverkan på de mindre utvecklade regionerna i EU är också betydande. Vid programperiodens slut förväntas till exempel BNP i vissa mindre utvecklade regioner i Ungern vara mer än 8 % högre än den skulle ha varit utan sammanhållningspolitik.

6.1.2

Redan efter den ekonomiska och finansiella krisen har EU-medel spelat en stabiliserande roll när det gäller att säkerställa en högre nivå av offentliga investeringar inom många politikområden, från stora infrastrukturprojekt till finansiering för små och medelstora företag och utbildning för arbetstagare och arbetslösa.

6.1.3

Under 2021–2027 kommer sammanhållningspolitiken att fortsätta stödja alla regioner i alla medlemsstater och finansiera många olika investeringar som kommer att hjälpa EU:s regioner att klara de dubbla omställningar som tekniska förändringar och klimatmål medför på ett bra sätt, bland annat genom helt nya initiativ som Fonden för en rättvis omställning.

6.2

Förslaget till framtida sammanhållningspolitik bygger på tre huvudprinciper:

6.2.1

En politik för alla regioner: Tre fjärdedelar av de sammanhållningspolitiska investeringarna ska gå till de minst utvecklade regionerna, men det finns fortfarande bestämmelser för de regioner som går igenom en industriell omställning och för EU:s yttersta randområden. Dessutom har det gränsöverskridande arbetet utökats och den roll som spelas av städer, storstadsområden och lokala initiativ har stärkts med en ny prioritering som handlar om att föra ”Europa närmare medborgarna”. Trots att EU:s budget sammantaget minskas bör resurser även i fortsättningen riktas till de fattigaste medlemsstaterna och regionerna. I kommissionens förslag är denna inriktning ännu mer uttalad än för innevarande period, och de fattigaste medlemsstaterna får även fortsättningsvis mycket mer än de som är mer utvecklade. Stödet går faktiskt dit där det behövs som mest: 62 % av resurserna för målet om sysselsättning och tillväxt har öronmärkts för mindre utvecklade regioner (2014–2020 var den andelen 52 %). Trots budgetbegränsningarna har det gått att säkerställa ökade anslag i reala termer för de mindre utvecklade regionerna (+8 %) och regionerna i omställning (+17 %), mätt utifrån 2018 års priser. Det är detta som är grundtanken i sammanhållningspolitiken: att omsätta solidaritetsprincipen i praktiken.

6.2.2

En modernare politik: Tre fjärdedelar av investeringarna är öronmärkta för att förbereda regionerna för de dubbla omställningarna till dels en digital, modern ekonomi, dels en klimatneutral, cirkulär ekonomi – de främsta utmaningar som vårt samhälle står inför under det kommande årtiondet. Detta nödvändiga fokus förmedlas genom flera åtgärder för att förbättra investeringarnas kvalitet och effekt: t.ex. har man infört ”nödvändiga villkor” som är anpassade till investeringen för att se till att det finns förutsättningar för goda resultat.

6.2.3

En enklare och mer dynamisk politik: 80 administrativa förenklingar har föreslagits, för att rationalisera reglerna om allt från hur programmen ska vara uppbyggda till revision och ersättningsförfaranden och säkerställa tydliga och enkla regler för sju EU-fonder som genomförs genom delad förvaltning enligt ett gemensamt regelverk. Detta gemensamma regelverk kommer att underlätta för både programansvariga och stödmottagare och underlätta synergier mellan de sju fonderna och även med andra instrument i EU:s budget, som den gemensamma jordbrukspolitiken, innovationsprogrammet Horisont Europa, EU:s instrument för rörlighet i utbildningssyfte (Erasmus+) och Life, programmet för miljö och klimatpolitik.

6.3

Tillsammans med fortsatt uppbyggnad av den administrativa kapaciteten kommer allt detta att ge de nya programmen en snabbare och bättre start.

6.4

Kort sagt kommer den nya sammanhållningspolitiken att vara mer målinriktad och ge mer europeiskt mervärde, så det handlar inte endast om storlek utan även om resultat.

6.5

Samtidigt kommer det att krävas större insatser av de lokala myndigheterna vad gäller ökat ansvar vid genomförandet av EU-finansierade projekt. Det innebär att nivån på den nationella medfinansieringen återgår till samma nivåer som före krisen. Att medfinansieringssatsen minskas skulle kunna ses som en potentiell källa till spänning i de offentliga budgetarna, men det bör även ses som en möjlighet till bättre projekt och till en starkare känsla av ansvar och ansvarsskyldighet. Detsamma gäller för den tidigare nämnda förstärkta tematiska inriktningen på viktiga politiska mål som motsvarar de europeiska prioriteringarna och utmaningarna, som ett smart och grönt Europa.

6.6

En viktig förutsättning för ovanstående är att Europa tar itu med den brist på verkningsfull kommunikation om sammanhållningspolitiken som alltför ofta råder när det gäller projekt som finansieras genom denna politik. Kommittén är visserligen medveten om kommissionens olika gällande kommunikationsriktlinjer, men det tydligt att de är långt ifrån tillräckliga. Ofta finns det liten eller ingen kännedom om att vissa projekt har genomförts och/eller om att det faktiskt är EU som finansierar dem. Detta leder till att sammanhållningspolitiken knappt, om ens alls, uppmärksammas.

6.7

EESK uppmanar kommissionen att fortsätta se över de nuvarande kraven på publicitet och att uppgradera dem betydligt, med fullt beaktande av de moderna digitala kommunikationskanaler som är helt och hållet införlivade i den digitala agendan. Bästa praxis-projekt bör i högre grad användas som konkreta exempel för att uppmuntra en ökad och mer verkningsfull användning av medlen.

6.8

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta en strategisk kommunikationsplan i samarbete med alla berörda parter, även organisationer i det civila samhället, lokala aktörer och allmänheten. Det är i dag viktigare än någonsin att medlemsstaterna och stödmottagarna säkerställer bättre information om och enklare tillgång till bästa praxis.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/159

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rimliga minimilöner i Europa

(förberedande yttrande på begäran av Europaparlamentet/rådet)

(2020/C 429/22)

Föredragande:

Stefano MALLIA och Oliver RÖPKE

Remiss	Europaparlamentet, 30.1.2020
Rättslig grund	Artikel 304 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	9.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	209/0/8

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Covid-19-pandemin har slagit hårt mot Europa. Europeiska unionen och dess medlemsstater står inför en ekonomisk nedgång av historiska mått med dramatiska konsekvenser för människor och företag. Samordnade och beslutsamma politiska åtgärder på kort och medellång sikt behövs för att värna sysselsättningen och inkomsterna och för att säkerställa en snabb och hållbar återstart av den ekonomiska verksamheten, konkurrenskraft och en välfungerande social och ekonomisk modell. Goda arbetstillfällen med skäliga löner – bl.a. rimliga minimilöner i hela Europa – måste vara en del av lösningen. Även ekonomiska faktorer, såsom produktivitet och företagens hållbarhet, måste beaktas. En ändamålsenlig civil dialog är avgörande för att säkerställa ett framgångsrikt resultat och bibehålla medborgarnas förtroende. Det är också viktigt med en stark och ändamålsenlig social dialog samt starka och ändamålsenliga kollektiva förhandlingar för att hantera ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade utmaningar och trygga återhämtningen.

1.2

Detta förberedande yttrande har begärts av Europaparlamentet med hänsyn till ett kommande kommissionsinitiativ om skäliga minimilöner. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa i EESK stöder ståndpunkten att alla arbetstagare i EU bör skyddas genom skäliga minimilöner som möjliggör en skälig levnadsstandard oavsett var de arbetar. Det är en grundläggande rättighet. Arbetsgivargruppen anser att minimilöner är en fråga för den nationella nivån och bör fastställas i enlighet med respektive nationella systems särdrag.

1.3

Det finns stora skillnader mellan nivåerna på den lagstadgade minimilönen i medlemsstaterna, vilket återspeglar de olika nivåerna av ekonomisk och social utveckling, och i vissa medlemsstater är nivån betydligt lägre än lönetröskeln för ”fattigdomsrisk”. EESK har tidigare förklarat sin åsikt att det krävs ytterligare insatser i fråga om lönekonvergens och införandet av minimilöner i medlemsstaterna och samtidigt betonat att de nationella arbetsmarknadsparternas befogenhet och oberoende när det gäller lönesättningsförfarandena måste respekteras fullt ut, i enlighet med nationell praxis (1). Dessa insatser bör även syfta till att stärka de kollektiva förhandlingarna, vilket också skulle bidra till skäligare löner i allmänhet.

1.4

Löner, däribland minimilöner, är en viktig aspekt av Europeiska unionens modell med en social marknadsekonomi. Att säkerställa anständiga minimilöner i alla medlemsstater skulle bidra till att uppnå många EU-mål, däribland uppåtgående lönekonvergens, att förbättra den sociala och ekonomiska sammanhållningen, att undanröja lönegapet mellan könen, att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i allmänhet och att sörja för lika villkor på den inre marknaden. Lönerna utgör betalning för utfört arbete och är en av de faktorer som säkerställer ömsesidiga fördelar för företag och arbetstagare. De är kopplade till den ekonomiska situationen i ett land, en region eller en sektor. Förändringar kan påverka sysselsättning, konkurrenskraft och makroekonomisk efterfrågan.

1.5

Minimilöner bör vara skäliga i förhållande till lönefördelningen i de olika länderna och ligga på en nivå som är tillräcklig i realprishänseende, så att de medger en skälig levnadsstandard, samtidigt som de säkerställer hållbarheten hos de företag som tillhandahåller goda arbetstillfällen.

1.6

Kommittén är fortsatt oroad över att generell fattigdom och fattigdom bland förvärvsarbetande fortfarande är ett stort problem i många medlemsstater. Det behövs en heltäckande strategi på EU- och medlemsstatsnivå för att ta itu med dessa problem, bland annat stöd till ändamålsenliga system för aktiv integration, tillsammans med viktiga och stödjande sociala tjänster. Det krävs också välfungerande arbetsmarknader, offentliga arbetsförmedlingar och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kommittén har också föreslagit att man gradvis ska närma sig gemensamma miniminormer för arbetslöshetsförsäkring i medlemsstaterna (2). EESK har tidigare efterlyst en bindande EU-ram för en anständig minimiinkomst (3). Medan Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa stödde yttrandet, delade Arbetsgivargruppen inte yttrandets vision om ett bindande instrument för en minimiinkomst på EU-nivå.

1.7

Kommissionen har meddelat sin avsikt att föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU har en skälig minimilön. För Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa är detta kommissionsinitiativ en viktig del av genomförandet av princip 6 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Kommissionen har klargjort att avsikten inte är att införa en gemensam ”europeisk minimilön”, att direkt harmonisera nivån på minimilönerna inom EU eller att införa lagstadgade minimilöner i medlemsstater där de kollektiva förhandlingarna har stor täckning och där lönerna uteslutande sätts genom kollektivavtal. Den har även framhållit att den fullt ut kommer att respektera nationella befogenheter, nationella traditioner och särdragen i varje land samt arbetsmarknadsparternas avtalsfrihet och oberoende och att en eventuell åtgärd inte kommer att undergräva välfungerande system för kollektiva förhandlingar.

1.8

I samrådsdokumentet till de europeiska arbetsmarknadsparterna från den andra samrådsfasen om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner har kommissionen uppgett att den anser att det finns utrymme för lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder på EU-nivå enligt artikel 153.1 b i EUF-fördraget, inom gränserna för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och de gränser som fastställs i artikel 153.5 i EUF-fördraget. Kommissionen hänvisar till ett direktiv och en rekommendation som de rättsliga instrument som övervägs. Det råder dock oenighet inom EESK om huruvida ett EU-lagstiftningsförslag enligt artikel 153, särskilt ett direktiv, vore lagenligt. EESK konstaterar också att de europeiska arbetsmarknadsparterna har möjlighet att förhandla och ingå avtal enligt artikel 155 i EUF-fördraget.

1.9

Därför erkänner EESK att det finns farhågor beträffande eventuella EU-insatser på detta område. Bland de största farhågorna är att EU inte har någon befogenhet att agera när det gäller ”löneförhållanden”, inklusive lönenivåer, och att sådana insatser skulle kunna påverka arbetsmarknadsparternas oberoende och undergräva system för kollektiva förhandlingar, särskilt i medlemsstater där den lägsta minimilönen sätts genom kollektivavtal. Det råder dessutom oenighet när det gäller mervärdet av EU-insatser, även inom kommittén själv: medan en majoritet av EESK:s ledamöter anser att sådana insatser kan ge mervärde, är andra av annan åsikt.

1.10

Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att det krävs insatser eftersom det finns arbetstagare i EU, särskilt utsatta arbetstagare, som inte omfattas av lagstadgade minimilöner och/eller situationer där nivån på minimilönen inte är tillräcklig för att säkerställa en skälig levnadsstandard. Det skulle därför vara fördelaktigt att komma överens om gemensamma EU-trösklar för att fastställa vad ”en skälig levnadsstandard” innebär. Arbetsgivargruppen anser att frågan om trösklar inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande lönenivåer.

1.11

EESK underskattar inte komplexiteten i de berörda frågorna. Det är viktigt att en eventuell EU-insats bygger på en noggrann analys och förståelse av situationen och känsliga frågor i medlemsstaterna, och till fullo respekterar arbetsmarknadsparternas roll och oberoende liksom de olika modellerna för arbetsmarknadsrelationer. Det är också mycket viktigt att ett eventuellt EU-initiativ slår vakt om de modeller som används i de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna inte anser att lagstadgade minimilöner behövs.

1.12

I enlighet med det val som gjorts på nationell nivå är det arbetsmarknadsparterna, med full respekt för deras oberoende och på den nivå de väljer, som är bäst lämpade att fastställa löner. När det gäller system för att fastställa lagstadgade minimilöner är det viktigt med lämpliga samråd i god tid med arbetsmarknadsparterna, för att säkerställa att båda sidors behov beaktas. EESK beklagar att arbetsmarknadsparterna i vissa medlemsstater inte är tillräckligt delaktiga eller rådfrågade i systemen för att fastställa lagstadgade minimilöner eller justeringsmekanismerna. EESK välkomnar kommissionens erkännande av att det finns utrymme för EU-insatser för att främja betydelsen av kollektiva förhandlingar till stöd för minimilönernas tillräcklighet och täckning. Åtgärder till stöd för kollektiva förhandlingar kan ingå i EU:s insatser för minimilöner, samtidigt som man respekterar de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer. Detta ligger i linje med tidigare EESK-rekommendationer där man efterlyst en förstärkning av de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen och stöd för kapacitetsuppbyggnad hos arbetsmarknadsparterna. Offentliga upphandlingskontrakt skulle också kunna användas som ett kompletterande sätt att stödja kollektiva förhandlingar i hela EU.

2. Bakgrund och sammanhang

2.1

Europaparlamentet har begärt detta förberedande yttrande mot bakgrund av kommissionens kommande lagstiftningsinitiativ om skäliga minimilöner. Det tyska ordförandeskapet, som inleds i juli 2020, har också uppgett att minimilöner kommer att höra till dess prioriteringar. EESK välkomnar tillfället att ytterligare bidra till diskussionen om vilka åtgärder som kan vidtas på europeisk nivå, med hänsyn tagen till de olika situationerna i medlemsstaterna och fördelningen av befogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.

2.2

Covid-19-pandemin är den allvarligaste hälsokris, sociala kris och ekonomiska kris som denna generation ställts inför. Utöver de omedelbara nödåtgärder som vidtagits behövs storskaliga, samordnade och beslutsamma politiska åtgärder på kort och medellång sikt för att undvika långvariga negativa effekter på samhället, ekonomin och arbetslivet.

2.3

EU och dess medlemsstater står inför en ekonomisk nedgång av historiska mått. Enligt kommissionens ekonomiska vårprognos kan EU:s totala BNP krympa med 7,5 % 2020 och växa med ca 6 % 2021, dock med stora skillnader mellan medlemsstaterna (4). Företagen, särskilt små och medelstora företag och mikroföretag, står inför aldrig tidigare skådade ekonomiska konsekvenser och svåra beslut för sin överlevnad, inte minst frågan om de ska behålla eller säga upp personal. Flera ekonomiska sektorer har drabbats hårt av nedstängningsåtgärderna, och många företag fruktar en överhängande konkurs, till exempel inom tjänste-, hotell-, restaurang- och catering- samt kultursektorerna.

2.4

De offentliga tjänsterna har drabbats hårt, särskilt hälso- och sjukvården och de sociala trygghetssystemen, som är under press för att hjälpa de behövande. Utan starka offentliga insatser och stödåtgärder kan covid-19 även leda till ökad arbetslöshet, undersysselsättning och fattigdom. Mer en fjärdedel av de svarande i en Eurofound-undersökning om covid-19 uppgav att de hade förlorat sitt arbete antingen tillfälligt (23 %) eller permanent (5 %) (5). Kommissionen beräknar (6) att arbetslösheten i EU kan stiga från 6,7 % till 9 % 2020 innan den sjunker till ca 8 % 2021, återigen med skillnader mellan medlemsstaterna.

2.5

Covid-19-krisen har också tydligt illustrerat den särskilda sårbarheten bland egenföretagare och arbetstagare med atypiska eller osäkra anställningar, som alltför ofta utestängs från de sociala skyddsnät som skulle mildra deras förlorade inkomst eller anställning. Arbetstagare inom samhällsviktiga tjänster har blivit offentligt hyllade för sitt samhällsbidrag, som ofta skett under stort personligt risktagande. Deras anställningar inom t.ex. hälso- och sjukvård, sociala tjänster, detaljhandels- och leveranstjänster samt städtjänster har varit viktiga för hela samhället, men undervärderas ofta och måste värdesättas mer.

2.6

Kvinnor, migrerande arbetstagare och personer från etniska minoriteter – som är överrepresenterade inom vissa av dessa samhällsviktiga sektorer – behöver mer uppmärksamhet för att se till att de får fullständiga arbetstagarrättigheter och kan också behöva bättre skydd genom de sociala skyddsnäten. Unga under 25 år har drabbats särskilt hårt av förlorade arbetstillfällen (inklusive lärlingssystem) och avbrott i utbildningen. De har nu ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden, precis som andra utsatta grupper, såsom personer med funktionsnedsättning eller andra som utsätts för diskriminering, som redan var missgynnade när det gäller tillträdet till arbetsmarknaden.

2.7

Europa har inte råd med ytterligare ett förlorat årtionde. Fokus på kort sikt måste vara att skydda företag och arbetstillfällen. Vi måste dra lärdom av insatserna mot 2008 års ekonomiska och finansiella kris, som fick djupgående och långvariga konsekvenser för EU och dess medborgare. Åtgärder måste vidtas för att värna sysselsättningen och inkomsterna och för att möjliggöra en säker och snabb återstart av den ekonomiska verksamheten, i syfte att trygga hållbar tillväxt, en stabilare återhämtning, konkurrenskraft och en mer rättvis, produktiv och välfungerande social och ekonomisk modell. Civil dialog och faktisk medverkan av alla berörda parter är avgörande för att säkerställa ett verkningsfullt svar på covid-19 och bibehålla medborgarnas förtroende.

2.8

En del av lösningen måste vara att skapa goda arbetstillfällen och skäliga löner – däribland minimilöner – som gör att alla arbetstagare kan ha en skälig levnadsstandard och som tar hänsyn till ekonomiska faktorer, bl.a. produktivitet. Kollektiva förhandlingar och social dialog spelar en viktig roll i denna strävan och måste stärkas och/eller stödjas på alla nivåer, i enlighet med de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer.

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter och det förnyade åtagandet om skäliga löner och kollektiva förhandlingar i EU

2.9

Genom proklamationen av den europeiska pelaren för sociala rättigheter (den sociala pelaren) under toppmötet i Göteborg i november 2017 bekräftade Europaparlamentet, rådet och kommissionen sitt åtagande att verka för ett rättvisare och mer jämlikt Europa. Pelaren bör tjäna som en kompass för förnyad uppåtgående konvergens mot bättre arbets- och levnadsvillkor och som en vägledning för reformer av arbetsmarknaderna och socialpolitiken.

2.10

EESK har konsekvent framhållit behovet av konkreta åtgärder för att förverkliga pelarens principer. Utöver ökad konkurrenskraft och produktivitet bör i enlighet med princip 6 i pelaren ett centralt fokus för konvergensen vara att främja tillräckliga minimilöner som ger arbetstagare och deras familjer en skälig levnadsstandard med hänsyn till nationella ekonomiska och sociala förhållanden och som fastställs på ett öppet och förutsägbart sätt i enlighet med nationell praxis och med respekt för arbetsmarknadsparternas oberoende (7).

3. Allmänna kommentarer

3.1 Allmänna överväganden

3.1.1

I sina politiska riktlinjer för Europeiska kommissionen 2019–2024 (8) förklarade ordförande Ursula von der Leyen sin avsikt att ”föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön”. Den 14 januari 2020 inledde kommissionen den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna enligt artikel 154 i EUF-fördraget om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner. I den andra fasen av samrådet, som offentliggjordes den 3 juni, beskriver kommissionen behovet av EU-insatser och tydliggör sitt mål att arbeta vidare med ett möjligt rättsligt instrument, dvs. ett direktiv eller en rekommendation.

3.1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har tidigare förklarat sin åsikt att det krävs ytterligare insatser i fråga om lönekonvergens och införandet av minimilöner i medlemsstaterna och samtidigt betonat att de nationella arbetsmarknadsparternas befogenhet och oberoende när det gäller lönesättningsförfarandena måste respekteras fullt ut, i enlighet med nationell praxis (9). Målet bör vara att se till att minimilönerna i alla EU:s medlemsstater ger alla arbetstagare en skälig levnadsstandard, samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer. Det skulle bidra till EU:s mål om bättre arbets- och levnadsvillkor för medborgarna och kommissionens vision om ”en ambitiösare union”.

3.1.3

EESK har också uttryckt sin oro över den sociala dialogens bristfälliga täckning i vissa medlemsstater och har därför uppgett att social dialog och kollektiva förhandlingar måste främjas på alla lämpliga nivåer, i enlighet med de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer.

3.2 Det bredare sammanhanget

3.2.1

Bredare viktiga överväganden inverkar på den uppåtgående ekonomiska och sociala konvergensen och kampen mot fattigdom, t.ex. avseende hur väl arbetsmarknaderna fungerar, hur de offentliga arbetsförmedlingarna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken fungerar samt hur systemen för beskattning, social trygghet (inbegripet arbetslöshetsförmåner), välfärd och utbildning samt den inre marknaden fungerar.

3.2.2

Lönerna är kopplade till den ekonomiska situationen i ett land, en region eller en sektor. Förändringar kan påverka sysselsättning, konkurrenskraft och makroekonomisk efterfrågan. Produktivitet är en viktig faktor för arbetsmarknadens funktion och sysselsättningsutsikterna, särskilt för lågkvalificerade arbetstagare och nykomlingar på arbetsmarknaden, liksom karriärmöjligheterna för dem med minimilön. Alla arbetstagare bör dra nytta av produktivitetsutveckling och tillväxt, även de med lägst löner. Samtidigt är ökad produktivitet, när de sammanlagda kostnaderna för att anställa någon ökar, också mycket viktigt för att säkerställa EU-ekonomins konkurrenskraft. Skatter och lönebikostnader, t.ex. arbetsgivares och arbetstagares socialförsäkringsavgifter, kan ibland leda till stora skillnader mellan brutto- och nettolönen och även påverka såväl arbetstagarens nettolön som arbetsgivarens kostnader.

3.2.3

Minimilöner har också en spridningseffekt på hela lönestrukturen. Procentandelen arbetstagare med minimilön, tendenserna inom löneutveckling, prisnivåer och köpkraft samt nivån på minimilönerna i förhållande till den övergripande lönefördelningen i landet är ytterligare viktiga faktorer som bör beaktas. Minimilöner bör vara skäliga i förhållande till lönefördelningen i de olika länderna och ligga på en nivå som är tillräcklig i realprishänseende, så att de medger en skälig levnadsstandard, samtidigt som de säkerställer hållbarheten hos de företag som tillhandahåller goda arbetstillfällen. Sedan 2010 har de nationella bruttominimilönerna i EU, uttryckt som köpkraftsstandard, konvergerat uppåt, i takt med att framför allt länderna i Central- och Östeuropa konvergerat mot EU-genomsnittet (10). Skillnaderna är dock fortfarande mycket stora och konvergensförloppet har avtagit de senaste åren (11).

3.3 Behovet av rimliga minimilöner i Europa

3.3.1

Rätten till skäliga och rättvisa arbetsvillkor och löner är en grundläggande rättighet som fastställs i internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter. Löner, däribland minimilöner, är en viktig aspekt av Europeiska unionens modell med en social marknadsekonomi. Lönerna utgör betalning för utfört arbete, är en av de faktorer som säkerställer ömsesidiga fördelar för företag och arbetstagare inom ramen för välfungerande arbetsmarknader och är ofta en central beståndsdel i kollektiva förhandlingar.

3.3.2

Minimilöner har även andra funktioner, t.ex. att skydda arbetstagare mot oproportionerligt låg betalning och fattigdom bland förvärvsarbetande (12). Trots att goda arbetstillfällen fortfarande är den bästa vägen ut ur fattigdom, är en anställning i dagsläget inte en automatisk garanti mot att vara fattig, särskilt inte för dem som inte arbetar heltid. I EU tjänar omkring var tionde arbetstagare ”omkring” eller mindre än den nationella lagstadgade minimilönen (13). År 2018 var en av tio anställda som var 18 år eller äldre i riskzonen för fattigdom, och arbetstagarna i åtta medlemsstater tjänade mindre i reala termer än de gjorde i början av krisen 2008. Under de senaste tio åren har dessutom andelen anställda som riskerar fattigdom ökat i de flesta medlemsstaterna, även om den i vissa medlemsstater har varit densamma eller minskat. I vissa länder är den nuvarande lägsta minimilönen inte tillräcklig för att arbetstagarna ska kunna ta sig ur fattigdom enbart genom förvärvsarbete (14).

3.3.3

Det råder konsensus om att Europeiska unionen och medlemsstaterna måste göra mer för att bekämpa fattigdomen, även bland förvärvsarbetande. I samrådsdokumenten om skäliga minimilöner erkänner kommissionen att rimliga minimilöner kan spela en viktig roll för att minska fattigdomen bland arbetande fattiga. EESK anser att det ändamålsenligaste sättet att minska fattigdomen bland förvärvsarbetande är rimliga minimilöner och en individinriktad, integrerad politik för aktiv integration, som främjar tillgång till en tillräcklig minimiinkomst, arbetsförmedling och goda arbetstillfällen samt till viktiga och stödjande sociala tjänster, i enlighet med kommissionens rekommendation från 2008.

3.3.4

Det finns många orsaker till fattigdom bland förvärvsarbetande, och Eurofound (15) har dragit slutsatsen att trots att en tillräcklig minimilön är grundläggande i alla modeller för socialt skydd för arbetande fattiga är kopplingen mellan minimilöner och fattigdom bland förvärvsarbetande komplex. En viktig faktor att beakta är hushållets sammansättning: en minimilön kan i vissa länder räcka för att skydda en ensamstående vuxen från fattigdomsrisk, men räcker ofta inte för att försörja mer än en person om det inte finns någon mer inkomsttagare i hushållet.

3.3.5

Levnadskostnaderna kan också vara en central faktor som tvingar in hushåll i fattigdom och bör beaktas, i förekommande fall på nationell nivå, när man bedömer om minimilönerna är tillräckliga. Arbetsrelaterade förmåner, sociala förmåner, sociala transfereringar och familjeförmåner kan också spela en viktig roll för att lindra eller förebygga fattigdom bland förvärvsarbetande, beroende på hushållets sammansättning.

3.3.6

Många regeringar har också valt att sänka inkomstskatten och socialförsäkringsavgifterna som ett sätt att höja nettolönerna för arbetstagare med lagstadgad minimilön och andra låginkomsttagare. Detta kan dock få mer omfattande politiska konsekvenser, bland annat försvagade offentliga hälso- och välfärdssystem och offentliga tjänster generellt. Utöver dessa direkta åtgärder tar Eurofound i sin rapport även upp indirekta åtgärder för att bekämpa fattigdom bland förvärvsarbetande (16), men effekterna av dessa är svårbedömda och det behövs en mer specifik utvärdering.

3.3.7

Beträffande frågan om fattigdomsbekämpning på ett bredare plan har EESK tidigare efterlyst en bindande EU-ram för en anständig minimiinkomst, som gör det möjligt att sprida och stödja systemen för minimiinkomst i medlemsstaterna och göra dem ”anständiga” (tillräckliga), som ett första betydelsefullt svar på EU-nivå på det allvarliga och ihållande problemet med fattigdom i EU (17). Medan Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa stödde yttrandet, delade Arbetsgivargruppen inte yttrandets vision om ett bindande instrument för en minimiinkomst på EU-nivå, utan föredrog i stället den öppna samordningsmetoden (18). Kommittén har också föreslagit att man gradvis ska närma sig gemensamma miniminormer för arbetslöshetsförsäkring i medlemsstaterna, för att tillhandahålla tillräckliga skyddsnät för arbetstagare som förlorar sitt arbete och som skydd mot fattigdom (19). Det skulle också fungera som en automatisk stabilisator och främja uppåtgående konvergens i EU.

3.3.8

Det krävs även en övergripande strategi, som bland annat också omfattar ändamålsenliga system för minimiinkomster, lämpliga socialförsäkringsreformer och ökade investeringar i offentliga tjänster. För att lyfta ut människor ur fattigdom är det synnerligen lämpligt att fortsätta diskussionerna om hur man kan uppnå gränsen för fattigdomsrisk på EU-nivå (indikatorn för fattigdomsrisk på EU-nivå (20)), i kombination med nationella referensbudgetar för att beräkna kostnaderna för nödvändiga varor och tjänster (inbegripet de olika metoder som används). Dessa bör beakta faktorer för social omfördelning, beskattning och levnadsstandard i varje EU-medlemsstat (21) och bidra till att kontextualisera gränsen för fattigdomsrisk i förhållande till den flerdimensionella fattigdomssituationen.

3.3.9

I nästan alla medlemsstater är kvinnorna överrepresenterade bland löntagare med minimilön (22). Det finns bevis för att rimliga minimilöner också kan ha en positiv effekt på lönegapet mellan kvinnor och män i den lägre delen av löneskalan, om de åtföljs av politiska åtgärder mot strukturella jämställdhetsbrister på arbetsmarknaderna och i samhället. På liknande sätt skulle även andra missgynnade grupper, såsom migrerande arbetstagare, personer med funktionsnedsättning och etniska minoriteter, dra stor nytta av rimliga minimilöner. För att öka sysselsättningsgraden hos arbetstagare med funktionsnedsättning bör dessutom de behöriga offentliga myndigheterna bevilja arbetsgivare lönesubventioner eller skattelättnader för att täcka merkostnader kopplade till deras anställning.

3.3.10

När det gäller frågan om rimliga löner i Europa vill EESK slutligen även framhålla att välfungerande system för kollektiva förhandlingar, särskilt branschvisa sådana, spelar en viktig roll för att lägga grunden till skäliga och tillräckliga löner i hela lönesystemet, inbegripet lagstadgade minimilöner där sådana förekommer. Dessa behövs också för att främja en uppåtgående lönekonvergens mellan och inom länder, liksom för att säkerställa jämvikten mellan sociala och ekonomiska hänsyn.

3.4 Behovet av och genomförbarheten hos åtgärder på EU-nivå

3.4.1

I den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna beskrev kommissionen olika sätt på vilka EU-insatser skulle kunna ge mervärde: bidra till att säkerställa skäliga minimilöner, hjälpa medlemsstaterna att uppnå uppåtgående konvergens i fråga om arbetsvillkor, säkerställa lika villkor på den inre marknaden och öka låginkomsttagares köpkraft.

3.4.2

I den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna har kommissionen tydliggjort målen för EU:s insatser och de politiska målen för ett eventuellt initiativ (23). Enligt kommissionen skulle de allmänna målen för ett sådant initiativ vara att se till att alla arbetstagare i EU skyddas genom en skälig minimilön, som möjliggör en skälig levnadsstandard oavsett var de arbetar, och att minimilöner fastställs på tillräckliga nivåer, samtidigt som de säkerställer tillgång till sysselsättning och tar hänsyn till effekterna på skapandet av arbetstillfällen och konkurrenskraften. En majoritet inom EESK välkomnar de mål som kommissionen har fastställt och anser att de bör eftersträvas genom EU-insatser för skäliga minimilöner. En minoritet anser dock att EU-insatser beträffande några av dessa mål inte skulle vara lämpliga.

3.4.3

Kommissionen har betonat att dess avsikt inte är att införa en gemensam ”europeisk minimilön” eller att direkt harmonisera nivån på minimilönerna inom EU, och har framhållit att den fullt ut kommer att respektera de nationella befogenheterna, de nationella traditionerna och särdragen i varje land samt arbetsmarknadsparternas avtalsfrihet.

3.4.4

Merparten av medlemsstaterna har visserligen en lagstadgad eller nationell minimilön, men det finns stora skillnader i nivåerna på den lagstadgade/nationella minimilönen mellan medlemsstaterna, vilket återspeglar de olika nivåerna av ekonomisk och social utveckling. I januari 2020 låg de lagstadgade minimilönerna i medlemsstaterna på mellan 312 och 2 142 euro i månaden. Minimilönerna ligger vanligen under 600 euro i månaden i de östra delarna av EU och över 1 500 euro i de nordvästra delarna (24). I samrådsdokumentet från den andra samrådsfasen noterar kommissionen att minimilönernas tillräcklighet har förbättrats i de flesta medlemsstaterna (25). Emellertid kvarstår skillnader, och i många medlemsstater ligger den lagstadgade minimilönen vid eller under 50 % av bruttomedianlönen för heltidsarbetande (26) och är betydligt lägre än lönetröskeln för fattigdomsrisk på 60 % av medianlönen, vilket innebär att den inte i sig kan lyfta arbetstagarna ur fattigdom.

3.4.5

Minimilöner bör säkerställa en skälig levnadsstandard. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att nivån på minimilönerna fortfarande inte är tillräcklig i flera medlemsstater och att den lagstadgade nettominimilön som används som referens måste fastställas avsevärt över fattigdomsgränsen – som i EU-sammanhang fastställs med hjälp av indikatorn för fattigdomsrisk på 60 % av hushållens nationella disponibla medianinkomst per konsumtionsenhet efter sociala transfereringar – och vara skälig i förhållande till de allmänna lönerna på arbetsmarknaden. Ett sådant riktmärke skulle säkerställa tillräckliga förmånsnivåer och förhindra att arbetstagare tvingas in i osäkra anställningar med negativa villkor som är kopplade till minimiinkomstsystem. Att höja låglönesegmentet genom att röra sig mot fattigdomssäkrade minimilöner skulle också bredda skattebasen för regeringarna, vilket skulle stödja finansieringen av tillräckliga sociala trygghetssystem. Arbetsgivargruppen anser dock att frågan inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande löneförhållanden och särskilt lönenivåer i enlighet med EU-domstolens avgöranden. Enligt förespråkarna för den senare uppfattningen kan man på sin höjd diskutera och utbyta synpunkter genom den öppna samordningsmetoden eller den europeiska planeringsterminen när det gäller hur man kan säkerställa tillräckliga förmånsnivåer och system för tillräckliga minimiinkomster, och hur detta, vid sidan av sysselsättning, kan stödja finansieringen av tillräckliga sociala trygghetssystem.

3.4.6

EESK erkänner de olika farhågorna beträffande eventuella EU-insatser på detta område. I synnerhet råder starkt delade meningar om EU:s befogenheter. Vissa menar att eftersom artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utesluter ”löneförhållanden” från EU:s lagstiftningsbefogenheter, finns det inget utrymme för insatser på EU-nivå. Andra, däribland kommissionen, anser däremot att det går att agera på EU-nivå och att artikel 153.5 inte förhindrar detta.

3.4.7

Det finns också farhågor, särskilt i medlemsstater där lägstalönerna enbart eller huvudsakligen fastställs i kollektiva förhandlingar, för att sådana insatser skulle påverka arbetsmarknadsparternas oberoende. Det är därför mycket viktigt att ett eventuellt EU-initiativ slår vakt om de modeller som används i de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna inte anser att lagstadgade minimilöner behövs. Likaså bör åtgärder för att främja kollektiva förhandlingar, särskilt branschvisa sådana, fullt ut respektera de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer och inte sträva efter en universallösning.

3.4.8

En annan källa till oro är att en EU-politik för lagstadgade minimilöner skulle kunna ha negativa effekter på sysselsättningen, särskilt för ungdomar och lågkvalificerade arbetstagare, och skulle kunna förvärra den bristande efterlevnaden, vilket också skulle kunna knuffa många låginkomsttagare mot den informella ekonomin (27). Detta kan dock motverkas om nivån på minimilönen fastställs på ett lämpligt sätt, dvs. så att den stöder arbetstagarnas inkomster utan att undergräva sysselsättningen, görs beroende av landspecifika faktorer, såsom arbetsgivarnas reaktioner, graden av konkurrens på produkt- och arbetsmarknaderna och interaktionen med andra politiska åtgärder, särskilt skatter och förmåner (28). Det finns konkreta exempel på medlemsstater där införandet av minimilöner inte har påverkat skapandet av arbetstillfällen negativt och där t.o.m. avsevärda ökningar av minimilönen har haft positiva makroekonomiska effekter, bl.a. en ökad sysselsättningstillväxt (29).

3.4.9

EESK inser till fullo komplexiteten i de frågor som ingår i denna debatt och erkänner att minimilöner inte är universallösningen på alla problem. En gemensam EU-strategi med tydliga politiska mål som medlemsstaterna ska uppnå på olika sätt och med garanterad medverkan av arbetsmarknadens parter inom ramen för välfungerande system för kollektiva förhandlingar skulle dock kunna säkerställa arbetstagarnas rätt till en skälig lön och föreningsfrihet och tillgodose arbetsgivarnas behov vad gäller produktivitet och konkurrenskraft. I kombination med bredare åtgärder skulle den även kunna bidra till uppåtgående konvergens och sociala framsteg i hela EU, genom att inkomst- och löneskillnaderna mellan medlemsstaterna minskar, att fattigdomen bland förvärvsarbetande minskar och att lika villkor uppnås på den inre marknaden.

3.4.10

Ett eventuellt EU-initiativ på området skäliga minimilöner som omfattar aspekter för att främja och stödja välfungerande kollektiva förhandlingar för lönesättning måste utformas på grundval av en noggrann analys och förståelse av situationen i medlemsstaterna, och till fullo respektera arbetsmarknadsparternas roll och oberoende liksom de olika modellerna för arbetsmarknadsrelationer.

4. Mot ett europeiskt lagstiftningsinitiativ för lagstadgade minimilöner, inklusive stöd till och främjande av arbetsmarknadsparternas medverkan

4.1 Begreppet minimilön

4.1.1

Löner påverkas av många olika faktorer, såsom sektor och bransch och deras utsatthet för global konkurrens, levnadskostnader, tillgång och efterfrågan på marknaden, produktivitet, lönefördelning, lönenivåer i kollektivavtal, individuell kompetens och prestation samt beaktande av hur arbetet utförs och värderas. Lönen är en ersättning för det arbete som utförs i enlighet med gällande lagstiftning, kollektivavtal och praxis. Den sammanlagda lönen kan anses omfatta olika inslag, beroende på hur detta fastställs i medlemsstaterna, regionerna eller olika kollektivavtal.

4.1.2

ILO definierar minimilön som den lägsta lön som en arbetsgivare måste ge en arbetstagare för det arbete som utförts under en viss period, vilken inte kan sänkas genom kollektivavtal eller individuella avtal (30). Enligt ILO:s konvention (nr 131) om fastställande av minimilöner (31) ska man vid fastställandet av skäliga minimilöner beakta arbetstagarnas och deras familjers behov, inbegripet den allmänna lönenivån i landet och levnadskostnaderna, samt ekonomiska faktorer såsom produktivitet och sysselsättning. I konventionen föreskrivs också att ingående samråd med arbetsmarknadsparterna ska garanteras när minimilönerna fastställs. De tio EU-medlemsstater (32) som har ratificerat konventionen har alla ett system för lagstadgade minimilöner.

4.1.3

Hur ändamålsenliga lagstadgade minimilöner är beror på många faktorer, som spelar in olika mycket beroende på det nationella sammanhanget, såsom i vilken grad arbetstagarna omfattas, huruvida de fastställs och justeras på en tillräcklig nivå som täcker arbetstagarnas och deras familjers behov, samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer såsom produktivitet, och huruvida arbetsgivarna följer regelverket kring minimilöner (33). Det beror också på om arbetsmarknadsparternas medverkan understöds och om det finns ett effektivt system för kollektiva förhandlingar som kompletterar fastställandet av den lagstadgade minimilönen. EU:s insatser bör stödja nödvändiga förbättringar på bland annat dessa områden.

4.1.4

I de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna ansvarar för att fastställa lägstalöner varierar andelen arbetstagare som formellt inte omfattas av sådana avtal från 2 % i Österrike till ca 10 % i Sverige, Finland och Italien och ca 20 % i Danmark. När det gäller Sverige och Danmark bör man hålla i åtanke att majoriteten av de arbetstagare som inte formellt omfattas av minimilöner antingen är välavlönade tjänstemän som tjänar långt över kollektivavtalade lägstalöner, eller arbetande studenter eller andra unga arbetstagare som håller på att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna tillämpar i praktiken också ofta sektorbaserade minimilöner på arbetstagare som inte formellt omfattas av minimilöner, utan att vara skyldiga att göra det. I Italien är dock de som inte omfattas antingen informella arbetstagare eller självständiga arbetstagare som arbetar på individuellt fastställda villkor för tillfälligt arbete, särskilt unga arbetstagare.

4.1.5

Kommissionen, rådet och de europeiska arbetsmarknadsparterna har alla understrukit vikten av att främja den sociala dialogen och respektera arbetsmarknadsparternas oberoende, och även uppmanat medlemsstaterna att stödja en förbättrad och välfungerande nationell social dialog (34). Det är viktigt att ett eventuellt initiativ om minimilöner inte undergräver systemet för kollektiva förhandlingar i någon medlemsstat, t.ex. genom att försvaga arbetsmarknadsparternas kontroll över lönerna.

4.2 Nationella system och institutioner för lönesättning i Europeiska unionen

4.2.1

Systemen för fastställande av minimilöner och arbetsmarknadsparternas roll och kapacitet varierar avsevärt från en medlemsstat till en annan, beroende på skillnader i de nationella traditionerna samt olika ekonomiska och sociala faktorer och landets politiska och konstitutionella ramar.

4.2.2

Några medlemsstater har valt en lagstadgad minimilön där lönerna minst måste motsvara en lägstanivå som fastställs i lag. I dessa länder kan det även finnas (högre) branschspecifika eller branschövergripande minimilöner som fastställs av arbetsmarknadsparterna. I andra länder utan en lagstadgad lägstanivå fastställs lönerna uteslutande eller huvudsakligen av arbetsmarknadsparterna i kollektivavtal på riks-, bransch- och/eller företagsnivå.

4.2.3

I medlemsstater med lagstadgade minimilöner tenderar de flesta arbetstagare att omfattas, men undantag kan medges för vissa kategorier, vilket innebär att dessa arbetstagares löner är lägre än den lagstadgade minimilönen. Dessutom förekommer specialnivåer för vissa grupper av arbetstagare i elva medlemsstater (35). Dessa nivåer gäller främst för yngre eller mindre erfarna anställda och/eller lärlingar, men de kan även gälla för icke yrkesutbildade arbetare och personer med funktionsnedsättning, för att nämna några exempel. Vissa länder har också högre nivåer som grundas på de anställdas kompetens (36). Såsom kommissionen uppger kan luckor i täckningen få negativa konsekvenser för dessa arbetstagare och för ekonomin som helhet. Följderna av dessa undantag och även av en bredare täckning av arbetstagare måste bedömas för att förstå de olika nationella tillvägagångssätten och de möjliga skälen till undantagen samt följderna.

4.2.4

I länder utan lagstadgade minimilöner gäller minimilöner endast för arbetstagare som omfattas av kollektivavtal. Även om de kollektiva förhandlingarnas täckning är mycket hög (över 80 %) i de flesta av dessa länder, lämnas i vissa fall en del arbetstagare utanför (37).

4.2.5

Tillräcklighet är en central faktor för att avgöra om lagstadgade minimilöner är ”skäliga” och om de ger arbetstagare och deras familjer en skälig levnadsstandard. Deras nivå i förhållande till den övergripande lönefördelningen i landet bör också beaktas. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att det vore gynnsamt med gemensamma EU-kriterier för de minimitrösklar som krävs för en ”skälig levnadsstandard”. Det finns olika möjligheter att fastställa sådana trösklar, såsom att använda en referenskorg med varor som tillhandahåller mer än bara uppehälle och/eller att fastställa dessa trösklar i förhållande till en procentandel av medianlönen för heltidsarbetande eller bruttogenomsnittslönen för heltidsarbetande. Det är motiverat med ytterligare diskussioner om var dessa trösklar ska ligga och hur de successivt kan uppnås. Arbetsgivargruppen anser att frågan om trösklar inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande lönenivåer i enlighet med EU-domstolens avgöranden (38). Det är viktigt att se till att man vid granskningen av lagstadgade minimilöner beaktar deras tillräcklighet och hur ofta de ses över, och att det finns ett tydligt förfarande där arbetsmarknadsparterna deltar fullt ut.

4.2.6

Enligt Europeiska kommittén för sociala rättigheter vid Europarådet omfattar begreppet ”skälig levnadsstandard” mer än de materiella basbehoven såsom mat, kläder och boende, och innefattar även de resurser som krävs för att delta i kultur, utbildning och sociala aktiviteter. Kommittén konstaterade nyligen i sina slutsatser (39) att nivåerna på minimilönerna i olika medlemsstater inte var tillräckliga för att garantera arbetstagarna och deras familjer en skälig levnadsstandard.

4.2.7

Flera medlemsstater tillåter för närvarande att arbetsgivarna gör avdrag från den lagstadgade minimilönen (t.ex. för skador eller inköp av utrustning) eller låter extrabetalningar (t.ex. övertidsersättning eller bonus) ingå i beräkningen av lönen. Europeiska kommittén för sociala rättigheter och andra övervakningsorgan på FN- och ILO-nivå har fastslagit att detta i vissa medlemsstater inte var förenligt med arbetstagarnas rätt till en skälig lön.

4.3 Arbetsmarknadsparternas roll i system för fastställande av lagstadgade minimilöner

4.3.1

Arbetsmarknadsparternas delaktighet i systemen för fastställande av lagstadgade minimilöner varierar mycket. I vissa länder har regeringen tyvärr fattat ensidiga beslut om minimilöner, utan tillräckligt deltagande av eller samråd med arbetsmarknadsparterna.

4.3.2

Mekanismer som medger lämpliga samråd i god tid med arbetsmarknadsparterna bidrar till att se till att olika ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade situationer tas i beaktande. De kan också bidra till överenskommelser mellan de berörda nationella myndigheterna och arbetsmarknadsparterna och ett balanserat resultat där både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov beaktas.

4.3.3

Transparenta, tydliga och stabila kriterier för justeringar av lagstadgade minimilöner, för att se till att de är tillräckliga samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer, bidrar till att förbättra förståelsen av dem och deras förutsägbarhet för arbetsgivare, arbetstagare och deras företrädare. Tyvärr saknas detta i vissa medlemsstater.

4.3.4

Arbetsmarknadsparterna bör på lämpligt sätt, och i enlighet med båda parters behov, vara delaktiga i samråden om lagstadgade minimilöner, bland annat vid fastställandet av lämpliga kriterier för att avgöra vilken nivå som är tillräcklig och vid bedömningen av eventuella justeringar. Dessutom kan stöd från EU och medlemsstaterna för kapacitetsuppbyggnad hos de nationella arbetsmarknadsparterna hjälpa dem att delta i kollektiva förhandlingar, bland annat löneförhandlingar i förekommande fall, och i diskussioner om lagstadgade minimilöner.

4.4 De kollektiva förhandlingarnas roll vid fastställandet av minimilöner

4.4.1

Löner som förhandlas fram av arbetsmarknadsparterna grundas på ett balanserat avtal mellan parterna, vilket är viktigt för att se till att lönerna är rättvisa för båda sidor. Fem av de sex länder där lägstalönerna fastställs i branschvisa kollektiva förhandlingar återfinns också bland de länder där flest arbetstagare omfattas av kollektiva förhandlingar.

4.4.2

EESK välkomnar signalerna om att ett eventuellt kommissionsinitiativ inte skulle syfta till att införa lagstadgade minimilöner i länder där kollektiva förhandlingar har stor täckning och där lönesättningen uteslutande sker genom dessa (40). Detta uttalande återspeglar det faktum att i enlighet med det val som gjorts på nationell nivå är det arbetsmarknadsparterna, med full respekt för deras oberoende och på den nivå de väljer, som är bäst lämpade att utforma och genomföra politiken och mekanismerna för lönesättning.

4.4.3

Kollektiva förhandlingar spelar också en central roll vid fastställandet av lönenivåer i många länder som har en lagstadgad minimilön. De avtal som förhandlas fram där ger ofta högre löner än de löner som regeringen fastställt.

4.5 Behovet av att stödja och främja kollektiva förhandlingar i medlemsstaterna

4.5.1

Effekten av och omfattningen på lagstadgade minimilöner beror på hur de samverkar med annan politik och arbetsmarknadsinstitutionerna. En sådan samverkan är mellan minimilöner och kollektiva förhandlingar. De kollektiva förhandlingarnas relativa styrka i de olika länderna är en av de viktigaste faktorerna för förekomsten av kedjereaktioner och hur stora dessa blir (41).

4.5.2

Där systemen för kollektiva förhandlingar fungerar väl stöder dessa högre sysselsättning och lägre arbetslöshet för alla arbetstagare. Samordning mellan förhandlande enheter hjälper arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till konjunkturläget och löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften (42).

4.5.3

Rätten till föreningsfrihet, organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten är grundläggande rättigheter som fastställs i internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter. Alla medlemsstater har ratificerat ILO:s konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten och konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Nivån på de kollektiva förhandlingarna och deras täckning varierar betydligt mellan medlemsstaterna, från endast 7 % i Litauen till 98 % i Österrike. Sedan 2000 har de kollektiva förhandlingarnas täckning minskat i 22 medlemsstater och enligt uppskattningar är det nu minst 3,3 miljoner färre arbetstagare som täcks av kollektivavtal.

4.5.4

Enligt en OECD-rapport står de kollektiva förhandlingarna inför såväl gamla utmaningar (såsom minskad täckning och minskad facklig anslutning) som nya, såsom en ökad andel arbetstagare med atypiskt arbete (t.ex. tidsbegränsad deltidsanställning och egenföretagande) som kanske inte har tillgång till kollektiva förhandlingar (43). De kollektiva förhandlingarnas täckning har minskat i nästan alla medlemsstater sedan den ekonomiska och sociala krisens början (44) eftersom den gav upphov till förändringar i löneförhandlingssystemen i många länder och ledde till att den pågående tendensen till decentralisering fortsatte i andra länder. Detta berodde på olika nationella förhållanden och i vissa fall på EU-insatser som ett villkor för ekonomisk undsättning.

4.5.5

EESK har ofta pekat på de utmaningar som de nya och flexibla arbetsformerna innebär, särskilt att många arbetstagare kan hamna utanför strukturerna för kollektiva förhandlingar och facklig representation. Kommittén har även understrukit behovet av att stärka den sociala dialogens och de kollektiva förhandlingarnas roll, bland annat genom EU-stöd till kapacitetsuppbyggnad, gynnsamma och stödjande nationella ramar, säkerställande av båda arbetsmarknadsparters organisatoriska styrka samt upprätthållande av välfungerande system för kollektiva förhandlingar (45).

4.5.6

Föreningsfriheten och organisationsrätten måste också respekteras och främjas. Det är viktigt med diskussioner på nationell nivå och EU-nivå om hur man kan se till att arbetstagare har tillgång till facklig representation och kan utöva den kollektiva organisationsrätten och rätten till kollektiva åtgärder.

4.5.7

EESK välkomnar kommissionens erkännande av att det finns utrymme för EU-insatser för att främja betydelsen av kollektiva förhandlingar till stöd för minimilönernas tillräcklighet och täckning. Åtgärder till stöd för kollektiva förhandlingar kan ingå i EU:s insatser för minimilöner, samtidigt som man respekterar de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer. Detta ligger i linje med tidigare EESK-rekommendationer där man efterlyst en förstärkning av de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen.

5. Synpunkter från berörda parter: virtuella landsbesök och offentlig hearing

5.1 Översikt/bakgrund till besöken

5.1.1

Vid utarbetandet av yttrandet var det viktigt för EESK att inhämta synpunkter från berörda parter på nationell och europeisk nivå. För att uppnå detta planerades flera landsbesök samt en offentlig hearing med aktörer på EU-nivå. För landsbesöken valdes fem medlemsstater (Polen, Rumänien, Spanien, Sverige och Tyskland) ut på grundval av de kriterier för institutioner som fastställer minimilöner i EU:s medlemsstater som kommissionen fastställt i den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna. Diskussioner planerades med företrädare för regeringar, nationella lönesättningsorgan, nationella arbetsmarknadsparter och organisationer för fattigdomsbekämpning. På grund av covid-19-pandemin kunde besöken inte äga rum och ersattes med ett halvstrukturerat frågeformulär samt uppföljande videokonferenser med berörda parter.

5.2 Sammanfattning av videokonferenserna

5.2.1

Den största oron beträffande och motståndet mot ett EU-lagstiftningsinitiativ om minimilöner uttrycktes av de svenska företrädarna, där det rådde allmän enighet om att EU inte har befogenhet att vidta åtgärder avseende löner. Den gemensamma oron hos de svenska arbetsmarknadsparterna är att ett EU-initiativ bl.a. skulle påverka nationella löneförhandlingstraditioner och inkräkta på arbetsmarknadsparternas oberoende. De föreslog i stället icke-bindande initiativ för att främja social dialog och kollektiva förhandlingar, samtidigt som de betonade att nationella system är ett resultat av en utveckling som pågått i årtionden och inte kan överföras från ett land till ett annat. I Sverige är de kollektiva förhandlingarnas täckning 90 %, och mindre än 1 % av arbetstagarna tjänar mindre än 60 % av medianlönen (46). Den svenska regeringsföreträdaren stödde arbetsmarknadsparternas ståndpunkter och ansåg att EU har en viktig uppgift när det gäller att bidra till ökad sysselsättning och förbättrad social utveckling. Att ta itu med de sociala utmaningarna är viktigt för sammanhållningen i unionen och för den inre marknaden. De ansåg dock inte att ett rättsligt bindande initiativ, däribland ett direktiv, är den rätta vägen framåt, och anförde att ett EU-initiativ inte får leda till ett krav på medlemsstaterna att införa allmängiltiga kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner.

5.2.2

Fackföreningar och civilsamhällesorganisationer i de andra fyra länderna ställde sig bakom insatser på EU-nivå, och vissa nämnde t.o.m. att det kunde ta formen av ett ramdirektiv. Argumenten till stöd för ett sådant initiativ omfattar möjligheten att samordna internationell lönepolitik, bekämpa social dumpning, främja lönekonvergens, minska fattigdomen bland förvärvsarbetande, erbjuda skydd för arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal, undvika utnyttjande av utsatta grupper av arbetstagare, såsom migranter, och bidra till att minska lönegapet mellan könen. Vissa företrädare hänvisade också till möjligheten till gemensamma EU-kriterier för minimitrösklar för tillräckliga minimilöner, genom att t.ex. använda en referenskorg med varor och viktiga tjänster som alla behöver. Flera företrädare nämnde också att ett EU-initiativ om minimilöner borde åtföljas av andra åtgärder, i synnerhet ett direktiv om tillräcklig minimiinkomst och ett initiativ för att stärka den sociala dialogens roll och fackföreningarnas representation.

5.2.3

Arbetsgivarorganisationerna i tre länder (47) uttryckte oro över eller motsatte sig bindande åtgärder. Några uppgav uttryckligen att EU enligt artikel 153 i EUF-fördraget inte har någon befogenhet beträffande löner, och att diskussionen borde inriktas på hur den europeiska planeringsterminen kan förstärkas. Arbetsgivarorganisationerna motsatte sig ett rättsligt initiativ på grund av att det skulle kunna inkräkta på nationella lönesättningssystem och inverka negativt på konkurrenskraften i medlemsstaterna och sysselsättningen, liksom på arbetslösas arbetsmarknadsintegration. De påpekade också att diskussioner om minimilön inte kan isoleras från bredare frågor som påverkar arbetsmarknaden, däribland de sociala trygghetssystemen. I vissa länder uttryckte arbetsgivarföreträdarna oro över lagstadgade minimilöneökningar på grundval av regeringens politiska beslut att höja minimilönerna utan att beakta ekonomiska faktorer. I ett land nämndes också att landsspecifika rekommendationer hade pekat på de negativa konsekvenserna av minimilöneökningar på konkurrenskraften. I ett land nämndes en icke-bindande rekommendation som ett möjligt instrument, och det konstaterades att en förstärkning av kollektiva förhandlingar är en fråga för den nationella nivån och att EU:s stöd behövs för det, särskilt när det gäller kapacitetsuppbyggnad hos arbetsmarknadsparterna.

5.2.4

Regeringsföreträdarna uttryckte inte en lika direkt ståndpunkt som arbetsmarknadsparterna och civilsamhällesorganisationerna gjorde. Medan vissa välkomnade främjandet av ett raminitiativ utan närmare precisering (Tyskland), stödde andra ett ramdirektiv (Spanien). När det gäller kommande steg bekräftade de tyska företrädarna att det tyska ordförandeskapet är angeläget om att stödja den pågående processen under andra halvåret 2020.

5.3 Offentlig hearing

5.3.1

En offentlig hearing anordnades online den 25 juni med deltagande av kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning och sociala rättigheter, Nicolas Schmit, Europaparlamentets föredragande om ”Minskad ojämlikhet med särskilt fokus på fattigdom bland förvärvsarbetande” och samordnarna för sysselsättning och sociala frågor för grupperna EPP och S&D, EFS och BusinessEurope samt Social Platform. Kommissionen upprepade sin avsikt att lägga fram ett rättsligt instrument om skäliga minimilöner i Europa, vilket skulle respektera arbetsmarknadsparternas oberoende, respektera de nationella systemen för kollektiva förhandlingar och inte påverka välfungerande system för kollektiva förhandlingar. Kommissionsledamoten medgav också att frågan om skäliga minimilöner är svår och kontroversiell. Det rådde politisk enighet mellan de tre Europaparlamentsledamöterna om att det krävs EU-insatser för att verka för att se till att arbetstagarna i Europa har en skälig levnadsstandard och ta itu med fattigdom bland förvärvsarbetande. De europeiska arbetsmarknadsparterna höll på att besvara den andra fasen av kommissionens samråd, men det är uppenbart att de har olika uppfattningar om behovet och genomförbarheten av EU-insatser och deras rättsliga grund. Social Platform betonade vikten av att ha både tillräckliga minimiinkomster och minimilöner och att minimilönen måste vara högre än minimiinkomsten.

6. Utrymme för insatser på EU-nivå

6.1 EU:s regelverk

6.1.1

EESK noterar att det finns ett stort antal instrument på europeisk och internationell nivå som förankrar och stöder begreppet ”skäliga” löner som ger arbetstagare och deras familjer en ”skälig levnadsstandard” (48). EESK noterar att det föreslås att ett EU-lagstiftningsinitiativ om ”skäliga minimilöner” ska läggas fram inom ramen för avdelningen om socialpolitik i EUF-fördraget. Det bör kopplas till unionens mål enligt artikel 3 i EU-fördraget: att främja en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, folkens välfärd och en hållbar utveckling i Europa.

6.1.2

Kommittén erkänner även att rättsläget beträffande ett EU-initiativ om minimilöner är mycket komplicerat. EU kan anta rättsliga instrument om arbetsvillkor på grundval av artiklarna 151 och 153.1 b i EUF-fördraget. I fördraget fastställs att bestämmelserna i artikel 153 inte ska tillämpas på ”löneförhållanden”. Å andra sidan finns det EU-rättspraxis och befintliga direktiv där lönefrågan har behandlats som ett centralt arbetsvillkor. Det finns tydligt motstridiga åsikter i denna fråga och EESK konstaterar att kommissionens tillvägagångssätt måste vara balanserat och försiktigt.

6.1.3

De europeiska arbetsmarknadsparterna har också befogenhet att ingå avtal enligt artikel 155 i avdelningen om socialpolitik i EUF-fördraget.

6.2 Ett möjligt EU-lagstiftningsinitiativ om skäliga minimilöner: direktiv eller rådsrekommendation

6.2.1

I fråga om minimilöner ligger ansvaret för att fullgöra åtagandena i den europeiska pelaren för sociala rättigheter främst hos de enskilda medlemsstaterna. Kommissionen har fastställt ett behov av och möjligheter till EU-insatser för skäliga minimilöner. Medan en majoritet av EESK:s ledamöter anser att sådana insatser kan ge mervärde, är andra av annan åsikt. I varje åtgärd som vidtas på EU-nivå måste man fullt ut respektera arbetsmarknadsparternas oberoende och fördelningen av befogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.

6.2.2

I samrådsdokumentet från den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna uppger kommissionen att de EU-instrument som övervägs är ett direktiv eller en rådsrekommendation. Det råder oenighet inom EESK om huruvida ett EU-lagstiftningsinitiativ enligt artikel 153, särskilt ett direktiv, vore lagenligt, eftersom det i artikel 153.5 i EUF-fördraget fastställs att artikelns bestämmelser inte ska tillämpas på löneförhållanden. Efter samrådet med arbetsmarknadsparterna och i avsaknad av en förhandling mellan arbetsmarknadsparterna bör syftet – oavsett vilket instrument kommissionen överväger att använda för ett initiativ om skäliga minimilöner – vara att se till att de lagstadgade minimilönerna, där sådana finns, är skäliga i förhållande till lönefördelningen i landet och säkerställer respekten för arbetstagarnas rätt till en skälig lön och således möjliggör åtminstone en skälig levnadsstandard för arbetstagarna och deras familjer. Man bör också beakta viktiga ekonomiska aspekter, såsom produktivitet.

6.2.3

Enligt kommissionen är både lagstiftningsinstrument och andra instrument möjliga. Den anger att ett direktiv på området ”arbetsvillkor” skulle låta medlemsstaterna bestämma hur de ska genomföra minimikraven och de förfarandemässiga skyldigheter som ska fullgöras. Kommissionen uppger också att om en rådsrekommendation föreslås, skulle genomförandet kunna övervakas genom en särskild ram för riktmärkning inom den europeiska planeringsterminen. Inom denna skulle bland annat principer för mekanismer för ändamålsenliga system för fastställande av lagstadgade löner, arbetsmarknadsparternas medverkan och tillräcklighet kunna diskuteras och övervakas.

6.3 Offentlig upphandling

6.3.1

Offentlig upphandling är ett sätt för offentliga institutioner på EU-nivå och nationell nivå att främja rimliga löner, skäliga arbetsvillkor och kollektiva förhandlingar, samtidigt som man eftersträvar ekonomiska mål, mål som rör tillhandahållande av tjänster av god kvalitet och mål av allmänt intresse. Detta är möjligt i enlighet med ILO:s konvention (nr 94) angående arbetsklausuler (offentliga kontrakt), genom bättre användning av sociala kriterier i befintlig EU-lagstiftning om offentlig upphandling.

6.3.2

Att införa klausuler om kollektiva förhandlingar i EU:s regler om offentlig upphandling, som kräver respekt för rätten till kollektiva förhandlingar och kollektivavtal som ett villkor för tilldelning av alla offentliga kontrakt, skulle kunna vara ett effektivt kompletterande sätt att stödja kollektiva förhandlingar i hela EU.

6.4 Bättre datainsamling

6.4.1

Det finns många områden där EU kan hjälpa medlemsstaterna genom att samla in data och bidra till att, i samråd med arbetsmarknadsparterna, ta fram indikatorer och efterlevnadsverktyg beträffande utvecklingen av lagstadgade minimilöner.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 125, 21.4.2017, s. 10.

(2) EUT C 97, 24.3.2020, s. 32.

(3) EUT C 190, 5.6.2019, s. 1.

(4) Ekonomisk vårprognos 2020: En djup och ojämn ekonomisk nedgång, och en osäker återhämtning.

(5) Eurofound (2020), Leva, arbeta och covid-19: Första resultaten – april 2020, Dublin.

(6) Se fotnot 5.

(7) Princip 6 – den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

(8) En ambitiösare union, Politiska riktlinjer för nästa Europeiska kommission, 2019–2024.

(9) Se fotnot 1.

(10) Eurofound: Minimum wages in 2019 – Annual review (2019).

(11) B. Galgóczi och J. Drahokoupil, Galgóczi, Condemned to be left behind? Can Central and Eastern Europe emerge from its low-wage model?, ETUI, 2017.

(12) Arbetstagare som får minimilöner kan dock, beroende på exempelvis hushållets sammansättning, fortfarande behöva förmåner från andra sociala trygghetssystem, arbetsrelaterade förmåner och/eller skattelättnader eller skatteavdrag för att uppnå en godtagbar levnadsstandard.

(13) Eurofound (2019) Minimum wage in 2019 – Annual review.

(14) Statutory Minimum Wages in the EU: Institutional Settings and Macroeconomic Implications, IZA Policy Paper nr 124, februari 2017.

(15) Eurofound (2017), In work poverty in the EU.

(16) I rapporten identifieras fem kategorier av indirekta åtgärder som kan bidra till att motverka fattigdom bland förvärvsarbetande: tillhandahållande av ekonomiskt överkomlig barnomsorg; flexibla arbetstidsarrangemang; karriärfrämjande eller kompetenshöjande åtgärder; åtgärder som bidrar till en högre levnadsstandard för lågavlönade; åtgärder som skapar inkluderande arbetsmiljöer för att förbättra möjligheterna för migranter, personer med funktionsnedsättning eller andra grupper av missgynnade arbetstagare (se s. 41).

(17) EUT C 190, 5.6.2019, s. 1. (Yttrandet vann inte Arbetsgivargruppens bifall, se det motyttrande som bifogas EESK:s yttrande.)

(18) Se motyttrandet i bilagan till EESK:s yttrande (EUT C 190, 5.6.2019, s. 1).

(19) Se fotnot 2.

(20) Fastställd till 60 % av den nationella disponibla medianinkomsten per konsumtionsenhet efter sociala transfereringar.

(21) Detta ligger i linje med EESK:s yttrande ”För ett europeiskt ramdirektiv om en minimiinkomst” (EUT C 190, 5.6.2019, s. 1) från 2019. Se fotnot 13.

(22) Eurofound (2019), Minimum wages in 2019: Annual review.

(23) Andra fasen av samråd med arbetsmarknadens parter enligt artikel 154 i EUF-fördraget om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner.

(24) Disparities in minimum wages across Europe, Eurostat 03/02/2020 https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/-/DDN-20200203-2

(25) Kommissionens samrådsdokument från den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna.

(26) Information från den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna (s. 2), där man hänvisar till Eurostats undersökning av inkomststruktur och EU-Silc-undersökningen (fotnoterna 6 och 7).

(27) Eurofound (2019) Upward convergence in employment and socioeconomic factors.

(28) Good Jobs for All in a Changing World of Work, The OECD Jobs Strategy.

(29) Dube, The impact of minimum wages – review of the international evidence, 2019, London: HM Treasury: https://www.gov.uk/government/publications/impacts-of-minimum-wages-review-of-the-international-evidence; A.oGodøy, M.oReich, Minimum Wage Effects in Low-Wage Areas, IRLE Working Paper 106-19, juni 2019.

(30) ILO:s expertkommitté om tillämpningen av konventioner och rekommendationer (2014): General Survey on Minimum Wage Systems, punkt 68.

(31) Konvention (nr 131) om fastställande av minimilöner, 1970, https://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_ILO_CODE:C131.

(32) Bulgarien, Frankrike, Lettland, Litauen, Malta, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Slovenien och Spanien.

(33) ILO Minimum Wage Policy Guide.

(34) Se rådets slutsatser ”Nystart för en livaktig social dialog”, http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-10449-2016-INIT/sv/pdf, och fyrpartsuttalandet från rådets ordförandeskap, kommissionen och arbetsmarknadsparterna, https://ec.europa.eu/social/main.jsp?langId=en&catId=89&newsId=2562.

(35) Belgien, Frankrike, Irland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Ungern.

(36) Se fotnot 22.

(37) Se fotnot 22.

(38) EU-domstolen, mål C-268/06 Impact.

(39) https://www.coe.int/en/web/european-social-charter/-/protection-of-workers-rights-in-europe-shortcomings-found-but-also-positive-developments-in-certain-areas.

(40) https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/fs_20_51

(41) Grimshaw, D., Bosch, G. och Rubery, J. (2013), ”Minimum wages and collective bargaining: what types of pay bargaining can foster positive pay equity outcomes?”, British Journal of Industrial Relations, D OI 10.1111 / bji r.12021.

(42) OECD: Negotiating our way up: Collective bargaining in a changing world of work.

(43) Se ovan.

(44) Eurofound: Developments in collectively agreed pay 2000–2017 – Bilaga 1 https://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef18049en.pdf.

(45) EUT C 303, 19.8.2016, s. 54, EUT C 434, 15.12.2017, s. 30, EUT C 13, 15.1.2016, s. 161, EUT C 125, 21.4.2017, s. 10.

(46) Enligt det skriftliga bidraget från civilsamhällesorganisationen mot fattigdom EAPN SE är det viktigt att EU verkar för inrättandet av ett system för reglering av minimilöner i alla medlemsstater, men det är också viktigt att respektera de länder som har ett system för kollektiva förhandlingar för att reglera minimilöner.

(47) Den spanska arbetsgivarorganisationen CEOE kunde inte delta i landssamtalet men uttryckte samma åsikter i sitt skriftliga bidrag.

(48) 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, http://aei.pitt.edu/4629/1/4629.pdf; artikel 23.3 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, https://www.regeringen.se/4a9fab/globalassets/regeringen/bilder/kulturdepartementet/demokrati-och-mr/mr-sidorna/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter.pdf; artikel 7 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, https://www.regeringen.se/4a9fab/globalassets/regeringen/bilder/kulturdepartementet/demokrati-och-mr/mr-sidorna/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter.pdf; artikel 4.1 i Europarådets europeiska sociala stadga från 1961; FN:s mål för hållbar utveckling, särskilt mål 1, mål 8 och mål 10; ILO:s konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön från 1949; artikel 4.5 i den europeiska sociala stadgan; ILO:s konvention (nr 173) om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens från 1992; artikel 25 i den reviderade europeiska sociala stadgan från 1996, https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/rms/090000168007cf93.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/173

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rättvist arbete i plattformsekonomin

(förberedande yttrande på begäran av det tyska ordförandeskapet)

(2020/C 429/23)

Föredragande:

Carlos Manuel TRINDADE

Begäran från det tyska rådsordförandeskapet	Skrivelse av den 18.2.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Ansvarig sektion	Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	09.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	182/23/8

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anger att syftet med detta yttrande, som utarbetats på begäran av det tyska ordförandeskapet, är att tillhandahålla en referens till den övergripande ramen för detta ämne och anta ett helhetsperspektiv i syfte att säkerställa anständiga arbetsvillkor i plattformsekonomin.

1.2

Kommittén rekommenderar att frågor som rör arbete via digitala plattformar bör behandlas och besvaras med beaktande av framför allt målen för hållbar utveckling, den digitala agendan och den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

1.3

EESK noterar att plattformsekonomin fortfarande har liten betydelse, även om den innebär en tillväxtpotential.

1.4

Kommittén noterar att plattformarna ”har en i allmänhet positiv inverkan på ekonomin” (1) och bidrar till att skapa arbetstillfällen och innovation, flexibilitet och oberoende för arbetstagare, samt säkerställer (ofta extra) inkomster för arbetstagare och ger utsatta människor tillgång till sysselsättning.

1.5

EESK konstaterar att det finns risker som inte får underskattas: i) för arbetstagarna: att de förnekas grundläggande rättigheter, bland annat rätten att organisera sig och den kollektiva förhandlingsrätten; otrygga anställningar; låga löner; ett allt högre arbetstryck; en ytterst stor fragmentering av arbetet globalt sett; att arbetstagarna inte omfattas av sociala trygghetssystem; ii) för samhället: ökad risk för konkurrens som bygger på att man underskrider sociala normer, vilket även får negativa följder både för arbetsgivarna, som drabbas av ett ohållbart konkurrenstryck, och för medlemsstaterna, som går miste om skatteintäkter och sociala avgifter.

1.6

Kommittén är medveten om diskussionen kring de plattformsrelaterade begreppen, i synnerhet när det handlar om synen på plattformarna som ”arbetsgivare” snarare än ”mellanhänder mellan tillgång och efterfrågan” samt ”arbetstagare” och ”egenföretagare”, eftersom detta får konsekvenser för deras rättigheter.

1.7

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta för att klargöra dessa begrepp, med tanke på konsekvenserna när det gäller arbetslagstiftningens tillämplighet och en stor uppsättning rättigheter som avser arbetarskydd.

1.8

EESK rekommenderar att EU och medlemsstaterna rör sig mot enhetliga begrepp för att åstadkomma anständiga arbetsvillkor i plattformsekonomin. Kommissionen och medlemsstaterna bör därför anamma följande som måttstock: i) ekonomiskt beroende och underordnad ställning, eftersom arbetstagare vars försörjning främst beror på den betalning som de får för detta arbete är anställda, inte egenföretagare, ii) tillämpningen av principen om att en arbetstagare är att betrakta som anställd tills motsatsen bevisats måste studeras ordentligt i alla sina dimensioner, iii) de algoritmer som används av plattformarna bör också betraktas på samma sätt som muntliga eller skriftliga instruktioner vid konventionellt arbete.

1.9

Med tanke på medlemsstaternas suveränitet i sociala frågor rekommenderar kommittén att riktlinjer utarbetas för att klargöra anställningsstatus på plattformarna. EESK anser man i plattformsekonomin bör vidta åtgärder för att se till att alla arbetstagare har tillgång till en uppsättning rättigheter och till skydd, oavsett anställningsstatus eller typ av avtal, och på så sätt se till att vissa operatörer inte kan skaffa sig en konkurrensfördel genom att inte fullgöra sina skyldigheter eller ta sitt ansvar.

1.10

EESK rekommenderar att man klargör ansvarsområdena för alla berörda parter i frågor som hälsa och säkerhet, dataskydd, försäkringar och rättsligt ansvar, i syfte att utvärdera, anpassa och harmonisera befintliga bestämmelser.

1.11

EESK betonar att social dialog och kollektiva förhandlingar måste spela en nyckelroll på alla relevanta nivåer, med full respekt för arbetsmarknadsparternas oberoende, för att säkerställa arbete av hög kvalitet i plattformsekonomin.

1.12

Kommittén föreslår att uppförandekoder utarbetas i samarbete med plattformar, arbetstagare och konsumenter, i vilka de bästa principerna och riktlinjerna sammanställs i fråga om löner, arbetsvillkor och tjänsternas kvalitet.

1.13

EESK uppmanar kommissionen att beakta rekommendationerna om beskattning i plattformsekonomin från det europeiska forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete.

1.14

Kommittén hänvisar till sin tidigare rekommendation om att ”kommissionen, OECD och ILO tillsammans med arbetsmarknadens parter på alla lämpliga nivåer och organisationer i det bredare civila samhället ska utarbeta lämpliga bestämmelser för anständiga arbetsvillkor och det skydd som krävs” (2). EESK hoppas i detta sammanhang att detta gemensamma arbete kan leda till en ILO-konvention om plattformar.

1.15

EESK anser att det krävs steg för att se till att plattformarna tillhandahåller information som möjliggör insyn och förutsägbarhet för alla berörda parter. Plattformarna bör därför registreras i varje medlemsstat och en databas inrättas i EU i syfte att övervaka plattformsekonomins utveckling.

1.16

EESK stöder det arbete som kommissionen har utfört i sin studie av plattformsekonomin. Det finns dock en allvarlig lucka i fråga om konsekvent och systematisk information i enskilda länder och i EU. EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att gemensamt arbeta för att förbättra den statistiskt underbyggda informationen.

2. Bakgrund

2.1

Syftet med detta yttrande är att besvara de frågor som lyfts av det tyska arbetsmarknadsministeriet om arbete via digitala plattformar, identifiera de viktigaste utmaningarna och möjligheterna samt diskutera plattformsarbetarnas status, politiska verktyg för att förbättra arbetstagarnas arbetsvillkor och bästa regleringspraxis.

2.2

Bland de utvecklingstendenser på senare tid som gett upphov till de digitala plattformarna finner vi sådana nya innovationer som internet – en avgörande innovation; storskaliga databaser (stordata) som gör det möjligt att behandla kolossala mängder data; mobila enheter som ger konsumenter, arbetstagare och tjänsteleverantörer tillgång till mobilt internet när som helst och var som helst (3).

2.3

Frågor om arbete via digitala plattformar bör behandlas och besvaras framför allt mot bakgrund av målen för hållbar utveckling, den digitala agendan och den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

2.4

EESK hänvisar till ett antal tidigare yttranden (4) om den digitala omvandlingen av ekonomin och framväxten av nya arbetsformer.

2.5

Plattformarnas komplexitet, bristen på standardiserad terminologi och avsaknaden av statistiska uppgifter gör det svårt att uppskatta deras omfattning och tillväxt. Enligt OECD (5) visar de flesta studier att arbete via digitala plattformar sysselsätter mellan 0,5 % och 3 % av den totala arbetskraften. I en grupp med 16 europeiska länder har bara 1,4 % av befolkningen mellan 16 och 74 år plattformsarbete som sin huvudsakliga sysselsättning (från 0,6 % i Finland till 2,7 % i Nederländerna) (6). Ungefär 11 % av de vuxna har någon gång utfört arbete via digitala plattformar (7).

2.6

Det råder osäkerhet om den framtida tillväxten i arbetet via digitala plattformar (8), eftersom denna tillväxt beror på den tekniska utvecklingen, nya affärsmodeller, dataskydd och konsumentpolitik. Vissa författare har räknat ut att värdet av plattformarnas transaktioner och intäkter praktiskt taget trefaldigats mellan 2013 och 2015 (9). EESK anser att det bör finnas ett register över plattformar, framför allt när det gäller de ekonomiska, arbetsrättsliga och sociala aspekterna. Detta skulle göra det möjligt att bättre förstå situationen.

2.7

Det utmärkande draget för arbete via digitala plattformar är att det handlar om ett förhållande mellan plattform, arbetstagare och användare. Förmedlingen sker i stor utsträckning med hjälp av teknik och algoritmer, är ofta icke-transparent och påverkar arbetsvillkoren genom att den påverkar hur arbetet fördelas och organiseras och hur arbetstagarna utvärderas. Denna ”förmedlingens svarta låda” är ett utmärkande drag för arbete via digitala plattformar (10).

2.8

Enligt Eurofound (11) är arbete via digitala plattformar en anställningsform där man använder en onlineplattform för att ge organisationer eller enskilda personer tillgång till andra organisationer eller enskilda personer för att lösa problem eller tillhandahålla tjänster i utbyte mot betalning. De främsta kännetecknen på arbete via digitala plattformar är följande:

—	Avlönat arbete organiseras genom en digital plattform.

—	Tre parter är inblandade: den digitala plattformen, kunden och arbetstagaren.

—	Syftet är att utföra specifika uppgifter eller lösa specifika problem.

—	Arbetet läggs ut på entreprenad eller utförs via underleverantörer.

—	Jobben delas upp i arbetsuppgifter.

—	Tjänster tillhandahålls på begäran.

2.9

Arbetstagarnas status är en av de viktigaste aspekterna av arbete via digitala plattformar. Plattformar framställer sig i allmänhet som mellanhänder mellan tillgång och efterfrågan och följaktligen inte som arbetsgivare, eftersom det inte föreligger någon underordnad ställning. I denna situation anses arbetstagare vara ”egenföretagare” snarare än ”anställda”, vilket innebär att man inte behöver tillämpa lagstiftning om anställning (inklusive hälsa och säkerhet), socialt skydd och beskattning. Kommittén anser att det finns verkliga egenföretagare men menar ändå att EU och medlemsstaterna ordentligt och i alla dess dimensioner bör studera tillämpningen av principen om att en plattformsarbetare ska antas vara en anställd tills motsatsen bevisats. Detta skulle säkerställa intressena för de arbetstagare som har plattformarna som sin främsta inkomstkälla. EESK anser dock att verkliga egenföretagare även i fortsättningen bör ha rätt till denna status om de uttryckligen önskar detta.

2.10

EESK noterar den stora bredden och mångfalden av plattformar. Kriterierna för vilka olika typer av plattformar som ska grupperas tillsammans är typen av uppgift (högre eller lägre kompetenskrav), på vilket utrymme eller vilken fysisk plats tjänsten tillhandahålls (online eller offline) och vem som beslutar om urvalsprocessen (plattformen, arbetstagaren eller kunden). Vissa överväger ytterligare kriterier, såsom skillnader i fördelningen av arbete och arbetstagarnas oberoende (12).

2.11

ILO (13) anser att plattformar ger upphov till specifika regleringsproblem och nämner ett antal problemområden, bland annat att arbetstagarna har låga löner (i många fall lägre än minimilönen), att de inte omfattas av socialförsäkring (vilket är fallet med 91 % av arbetstagarna på plattformen Amazon Mechanical Turk), att de nekas arbete (detta har drabbat nio av tio arbetstagare), att de i strid med flera ILO-konventioner om skydd av löner får provision på arbetet, att de inte är fackanslutna och att det inte sker några kollektiva förhandlingar.

2.12

Det finns jämställdhets- och åldersaspekter på arbete via digitala plattformar. Generellt sett dominerar männen i tjänster som rör utveckling av programvara och tillhandahållande av transporttjänster, kvinnor i översättningsrelaterade uppgifter och platsbaserade tjänster. Ungdomar är relativt överrepresenterade på plattformarna, särskilt i fall där mer än 50 % av deras inkomst härrör från plattformarna eller där de arbetar på dem i mer än 20 timmar per vecka. Under vissa omständigheter börjar äldre personer delta i plattformsarbete. EESK anser att det behövs ytterligare forskning för att bättre förstå situationen och fastställa lämplig offentlig politik.

3. Utmaningar, möjligheter och risker i plattformsekonomierna

3.1

Plattformarna har ”en i allmänhet positiv inverkan på ekonomin” (14) och bidrar till att skapa arbetstillfällen och innovation, flexibilitet och oberoende för arbetstagare, samt säkerställer (ofta extra) inkomster för arbetstagare, sänker hindren för inträde på arbetsmarknaden och ger utsatta människor tillgång till sysselsättning (15). Kommissionen noterar att ”delningsekonomin skapar nya arbetstillfällen, som ger inkomster även om man inte är i ett traditionellt anställningsförhållande, och möjliggör mer flexibla arbetsformer. Det betyder att även personer för vilka en traditionell anställningsform kanske inte är möjlig eller lämplig kan arbeta” (16). Trots dessa nya möjligheter anser EESK dock att det fortfarande behövs ytterligare studier om plattformsekonomins makroekonomiska effekter.

3.2

Det finns dock risker för arbetstagarna – utom för dem som är högkvalificerade – som inte får underskattas, såsom att de förnekas grundläggande rättigheter (bland annat rätten att organisera sig och den kollektiva förhandlingsrätten); otrygga anställningar; låga löner, vilket förvärras av överkvalificering; ett allt högre arbetstryck; en ytterst stor fragmentering av arbetet globalt sett; att arbetstagarna inte omfattas av sociala trygghetssystem.

3.3

En studie från EU-Osha (17) visar att arbete via digitala plattformar medför ökade både fysiska och sociala risker, i synnerhet otrygga anställningsförhållanden och exponering för olika risker (trafikolyckor, kemiska faror osv.) och risker som är specifika för digital verksamhet (nätmobbning, problem till följd av dålig kroppshållning, visuell trötthet och stress som orsakas av en rad olika faktorer). EESK rekommenderar att man klargör ansvarsområdena för alla berörda parter i frågor som hälsa och säkerhet, dataskydd, försäkringar och rättsligt ansvar, i syfte att utvärdera, anpassa och harmonisera befintliga bestämmelser.

3.4

Samhället är också i fara. Som EESK tidigare har uppgett pekar kommissionen på ”att detta kan leda till en situation med ökad konkurrens som bygger på att man underskrider sociala normer, vilket även får negativa följder både för arbetsgivarna som drabbas av ett ohållbart konkurrenstryck och för medlemsstaterna som går miste om skatteintäkter och sociala avgifter” (18).

3.5

Även konsumenterna löper risk när det gäller kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls eftersom de, vid olycksfall eller problem med tjänsten, har svårt att ta reda på vem som är ansvarig. EESK anser att bättre rättsligt skydd för arbetstagarna medför höjd kvalitet för konsumenterna.

3.6

EESK anser att den senaste tidens debatt om utmaningarna för plattformsarbetare är viktig och innovativ (19), i synnerhet genom att det utvecklats en modell för analys som omfattar tre huvuddimensioner: arbete, sysselsättning och sociala förbindelser. De största utmaningarna för plattformar är följande:

3.6.1

Inom dimensionen ”arbete”: ledning, övervakning, utvärdering (via algoritm) och oberoende vid fördelning av arbete och fysisk miljö, framför allt för plattformar med lågkvalificerat, lokalt eller kundbestämt arbete.

3.6.2

Inom dimensionen ”sysselsättning”: status – möjligtvis den största utmaningen – samt fastställande av arbetsgivare och avtal, särskilt för plattformar med lågkvalificerat arbete och låg grad av oberoende. Andra utmaningar är, även om de är gemensamma för alla atypiska arbetsformer, socialt skydd, villkor i fråga om hälsa och skydd på arbetsplatsen, inkomster och arbetstider.

3.6.3

Inom dimensionen ”sociala förbindelser”: representation, även om detta är gemensamt för alla atypiska arbetsformer. Flexibilitet och fragmentering gör det mycket svårt att identifiera, organisera och representera dem som arbetar på atypiska sätt. Dessutom är arbete via digitala plattformar av naturliga skäl ensamt, geografiskt utspritt och till stor del anonymt, samtidigt som det har en hög omsättning av arbetstagare som konkurrerar med varandra och är aktiva på andra plattformar. Som regel tar plattformarna inte på sig rollen som arbetsgivare och de tillhör inte några arbetsgivarorganisationer, vilket innebär att deras arbetstagare, fackföreningarna och de politiska befattningshavarna står utan förhandlingspartner.

3.6.4

Negativt socialt beteende och diskriminerande behandling är också allvarliga utmaningar på plattformar för lågkvalificerat arbete, eftersom arbetstagarna i allmänhet är unga och kommer från missgynnade minoriteter. Användning av algoritmer och situationer där kunderna påverkar fördelningen och utförandet av arbetet stärker skadligt beteende och diskriminering.

3.6.5

Den allt viktigare frågan om dataskydd, i fråga om äganderätt till och användning av data, är en stor och särskild utmaning för plattformsarbetare och konsumenter.

4. Arbetstagarnas status i plattformsekonomin

4.1

För att göra det lättare för plattformsekonomins system att fungera korrekt och smidigt anser EESK att det krävs ansträngningar på EU- och medlemsstatsnivå för att klargöra och röra sig mot en reglering av plattformsarbetarnas status och för att se till att plattformarna tillhandahåller information som säkerställer insyn, förutsägbarhet och rättvis behandling för alla berörda parter.

4.2

Med tanke på medlemsstaternas suveränitet i sociala frågor, men också behovet av att upprätthålla principen om harmonisering i utvecklingen, rekommenderar EESK att det utarbetas riktlinjer där anställningsförhållandena på plattformar fastställs i syfte att ge arbetstagarna tillgång till rättigheter och skydd.

4.3

En europeisk enkät (20) visar att när arbetstagarna tillfrågades om sitt anställningsförhållande svarade 68,1 % att de var anställda och 7,6 % att de var egenföretagare. Majoriteten av de tillfrågade såg sig själva alltså som anställda, oavsett hur dessa plattformar klassificerade dem.

4.4

Kommissionen tar upp frågan om status (21) med tanke på att en åtskillnad mellan anställda och egenföretagare kan göras enligt följande tre kriterier: att det föreligger underordnad ställning, arbetets art och att det föreligger ersättning. Dessa kriterier har fastställts för att tillämpa begreppet arbetstagare i EU, men i meddelandet läggs det till att medlemsstaternas domstolar, inom sitt nationella behörighetsområde, tenderar att tillämpa samma uppsättning kriterier.

4.5

EESK har utarbetat ett yttrande och hävdat att man ”med respekt för de nationella befogenheterna, [bör] fastställa en rättslig ram för arbetstagare med detaljerade rättigheter för anställda: en skälig lön och rätten att delta i kollektiva förhandlingar, skydd mot godtycklig behandling, rätten att logga ut för att se till att arbetstiden framför datorn håller sig inom acceptabla gränser, etc.” (22).

4.6

När det gäller definitionen av begreppet arbetstagare har europeisk rättspraxis inriktats på om det föreligger underordnad ställning, tjänstens ekonomiska och verkliga karaktär och om det föreligger ersättning (23).

4.7

EESK framhåller vikten av två domar från Europeiska unionens domstol. I en av dessa gör man ett viktigt undantag i tillämpningen av europeisk konkurrenslagstiftning (C-67/96, Albany) genom att fastställa att kollektivavtal för anställda inte omfattas av konkurrenslagstiftningen när konkurrensprincipen strider mot socialpolitiken. I en annan dom (C-413/13, FNV Kunsten Informatie) bekräftas att den europeiska konkurrenslagstiftningen är förenlig med kollektivavtal om egenföretagarna utgör ”falska egenföretagare”. Detta har särskild betydelse för arbete via digitala plattformar, där falska egenföretagare som utför plattformsarbete ska behandlas som om de vore arbetstagare (24).

4.8

I vissa medlemsstater, t.ex. Italien och Frankrike, finns det också redan rättspraxis där man följer denna riktlinje från Europeiska unionens domstol (25).

4.9

Många plattformsarbetare tillhör inte några sociala trygghetssystem eller har inte ordentliga villkor i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, trots att dessa rättigheter anses vara grundläggande och är förankrade i nationell lagstiftning, i fördragen, i EU-lagstiftningen och i ILO:s internationella standarder (26). Den rådande pandemin har tydligt visat på vikten av sociala trygghetssystem i demokratiska samhällen, eftersom dessa system har fungerat som inkomststöd för en stor del av befolkningen och eftersom de som inte omfattas av sådana system samtidigt har sett sin sårbarhet öka i fråga om socialt skydd och hälsoskydd.

5. Politiska verktyg för att förbättra arbetsvillkoren på digitala plattformar

5.1

EESK noterar den senaste tidens debatt om de många olika nationella instrument som finns för att bemöta de utmaningar som sådana plattformar ger upphov till (27). En grupp verktyg är av mer administrativ och ”hårdare” karaktär (lagstiftning, domstolar och arbetsinspektioner), medan den andra är ”mjukare” (kollektivavtal (28), åtgärder från plattformarnas sida och åtgärder från arbetstagarnas sida).

5.1.1

Lagstiftning beskrivs som ovanlig och mindre inriktad på att förbättra arbetsvillkoren eller det sociala skyddet än på att lösa konkurrensproblem, även om det sociala skyddet har utvidgats till att omfatta egenföretagare i många länder. När det gäller domstolar råder det osäkerhet om hur man ska lösa konflikter om status, och även om vissa länder har försökt stärka inspektionernas arbete har det uppstått svårigheter med många (online)plattformar när det gäller rapporteringen. EESK anser att lagstiftningen om plattformarna bör var inriktad på de mest relevanta problemen i fråga om ekonomiska, arbetsrättsliga och sociala bestämmelser.

5.1.2

De kollektiva förhandlingarna är mycket begränsade (konkurrenslagstiftningen försvårar kollektiva förhandlingar mellan ”egenföretagare” och plattformar) men förekommer i vissa länder (inom transporter och distribution). Plattformarnas åtgärder handlar framför allt om att de bemöter kritiken mot deras metoder, ansluter sig till arbetsgivarorganisationer, reglerar sig själva, undertecknar uppförandekoder eller upphör med sin verksamhet. Arbetstagarna vidtar olika slags åtgärder, bl.a. protestaktioner och strejker, inte bara på ”on-location skilled platforms”, utan även på andra typer av plattformar, t.ex. i fallet med ett projekt som 2016 inleddes av IG Metall, tillsammans med svenska och österrikiska fackföreningar, och gav upphov till Frankfurtförklaringen (Fair Crowd Work, 2016).

5.1.3

EESK anser att det är viktigt att man i plattformsekonomin främjar uppförandekoder som utarbetats i samarbete med plattformar, arbetstagare och konsumenter.

5.2

EESK noterar att detta breda spektrum av medel som används för att förankra och upprätthålla anständiga arbetsvillkor på plattformar ännu inte har medfört att man lyckats hitta en lämplig lösning. De flesta initiativ har genomförts på nationell nivå: Man uppmärksammar förändringar, antingen i antagandet av specifik lagstiftning eller inom ramen för arbetslagstiftningen, i vissa fall genom att införa en kategori som faller mellan arbete i underordnad ställning (anställd arbetstagare) och verksamhet som egenföretagare (egenföretagare (29)). EESK anser att denna lösning är otillräcklig.

5.3

Hur ofta arbetsinspektioner och domstolar anlitas varierar från en medlemsstat till en annan. Anlitande av domstolar har lett till skiftande domar, där man i vissa fall har beslutat att det i arbetsförhållandet föreligger underordnad ställning, medan beslutet i andra fall varit att plattformsarbetare utgör egenföretagare.

5.4

EU och medlemsstaterna måste anamma begreppet ekonomiskt beroende och underordnad ställning som sin måttstock. Plattformsarbetare vars försörjning främst beror på den betalning som de får för detta arbete och som arbetar i underordnad ställning är anställda, inte egenföretagare. I analogi med detta bör de algoritmer som används av plattformarna också betraktas på samma sätt som muntliga eller skriftliga instruktioner vid konventionellt arbete. EESK har redan avgett ett yttrande till stöd för dessa idéer (30).

5.5

Arbetsinspektionerna bör förstärkas för att kunna ägna särskild uppmärksamhet åt plattformsarbetare, så att de inte längre saknar skydd. och stoppa plattformar som ägnar sig åt illojal konkurrens gentemot andra företag (31).

5.6

EESK anser att arbetstagarna måste omfattas av sociala trygghetssystem och korrekta villkor i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. EU-institutionerna hävdar att alla arbetstagare måste ha tillgång till social trygghet, oavsett vilken typ av avtal de har. I flera länder har särskilda system inrättats för egenföretagare som återspeglar de särskilda villkor som de arbetar under.

5.7

I rapporten från den globala kommissionen om framtidens arbete (32) föreslås att det ska inrättas ett internationellt styrningssystem för plattformar (33). I detta avseende har EESK tidigare rekommenderat att ”[Europeiska] kommissionen, OECD och ILO tillsammans med arbetsmarknadens parter på alla lämpliga nivåer och organisationer i det bredare civila samhället ska utarbeta lämpliga bestämmelser för anständiga arbetsvillkor och det skydd som krävs” (34).

5.8

När det gäller beskattning anser EESK att alla aktörer i den digitala ekonomin bör betala skatt. Här stöder EESK rekommendationerna från det europeiska forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete (35) om att EU bör införa ett bindande rättsligt instrument för att ålägga plattformarna att rapportera alla transaktioner till skattemyndigheterna i de länder där de är verksamma, tillhandahålla de behöriga skattemyndigheterna de uppgifter som krävs för att säkerställa efterlevnad av skattelagstiftningen, informera de anställda om deras förmåner och skyldigheter i skattehänseende och skydda arbetstagare från att felaktigt klassificeras som egenföretagare.

6. Bästa praxis för reglering av plattformsarbete

6.1

I linje med internationella studier (36) anser EESK att kommissionen och medlemsstaterna måste säkerställa lämplig politik för arbetsmarknadsreglering, social dialog och kollektiva förhandlingar samt kompetens.

6.1.1

När det gäller regleringen av arbetsmarknaden måste man vidta åtgärder för att se till att alla arbetstagare, i enlighet med nationella system och nationell praxis, har tillgång till en uppsättning rättigheter och till skydd, oavsett anställningsstatus eller typ av avtal, och på så sätt se till att vissa operatörer inte kan skaffa sig en konkurrensfördel genom att inte fullgöra sina skyldigheter eller ta sitt ansvar.

6.1.1.1

Gråzonen mellan egenföretagande och anställning måste begränsas till ett minimum, genom att dessa definitioner i möjligaste mån standardiseras och förtydligas och osäkerheten för arbetstagare och arbetsgivare minskas.

6.1.1.2

Falskt egenföretagande måste motverkas genom att man förstärker inspektionskapaciteten, minskar incitamenten för företag att göra ”falska” klassificeringar av anställningsförhållandet och utdömer betydande påföljder för sådana felaktiga klassificeringar.

6.1.1.3

På internationell nivå bör kommissionen, OECD och ILO inleda en gemensam arbetsprocess, som eventuellt kan utmynna i en ILO-konvention om plattformar.

6.1.2

Maktobalansen mellan plattformar och arbetstagare måste hanteras genom social dialog och kollektiva förhandlingar. Otillbörlig marknadspraxis måste motverkas, och löner, information, rättigheter, skyldigheter och ansvarsområden måste bli mer transparenta.

6.1.2.1

Den sociala dialogen måste intensifieras på EU- och medlemsstatsnivå, på samma sätt som de kollektiva förhandlingarna inom medlemsstaterna, för att – när så är lämpligt tillsammans med lagstiftning – bidra till bättre arbetsvillkor.

6.1.2.2

Rollen för arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer är avgörande för att intresserepresentationen ska omsättas i praktiken inom ramen för den europeiska sociala modellen.

6.1.3

Uppförandekoder måste utarbetas i samarbete med plattformar, arbetstagare och konsumenter, i vilka de bästa principerna och riktlinjerna sammanställs i fråga om löner, arbetsvillkor och tjänsternas kvalitet.

6.1.4

Medlemsstaterna måste tillhandahålla utbildning och karriärmöjligheter för arbetstagarna, eftersom de i allmänhet tillhör missgynnade grupper, oavsett om de är migranter eller inte, med problem på utbildningsområdet.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 303, 19.8.2016, s. 54.

(2) EUT C 125, 21.4.2017, s. 10, punkt 3.9.

(3) C. Degryse, ”Digitalisation of the economy and its impact on work markets”, arbetsdokument 2016.02, s. 7.

(4) EUT C 303, 19.8.2016, s. 54, EUT C 283, 10.8.2018, s. 39, EUT C 81, 2.3.2018, s. 145, EUT C 125, 21.4.2017, s. 10, EUT C 237, 6.7.2018, s. 1, och EUT C 75, 10.3.2017, s. 33.

(5) OECD, ”Employment Outlook 2019”, s. 55.

(6) Z. Kilhoffer m.fl., ”Study to gather evidence on the working conditions of platform workers”, december 2019, s. 45.

(7) Idem, s. 47.

(8) Z. Kilhoffer, a.a., s. 48.

(9) 2015 års siffror på 28,1 miljarder euro respektive 3,6 miljarder euro, vilket citeras av Z. Kilhoffer, a.a., s. 48.

(10) Z. Kilhoffer, a.a., s. 15.

(11) Eurofound 2018, ”Employment and working conditions of selected types of platform work”, s. 9.

(12) Ibid, s. 15.

(13) ILO, ”Policy responses to new forms of work. International governance of digital labour platforms”, april 2019.

(14) Se fotnot 1.

(15) Se fotnot 1.

(16) Kommissionens meddelande ”Europeisk agenda för delningsekonomin”, COM(2016) 356 final.

(17) EU-Osha 2017, ”Protecting Workers in the Online Platform Economy. An overview of regulatory and policy developments in the EU”.

(18) EUT C 283, 10.8.2018, s. 39, punkt 3.4.

(19) Z. Kilhoffer, a.a., s. 48–98.

(20) COLLEEM (Collaborative Economy and Employment). Se Europeiska kommissionen, ”Platform Workers in Europe”, 2018, s. 4.

(21) Europeiska kommissionen, ”Europeisk agenda för delningsekonomin”, 2016, s. 11–13.

(22) EUT C 75, 10.3.2017, s. 33, punkt 4.4.2.

(23) Z. Kilhoffer, a.a., s. 227.

(24) Z. Kilhoffer, a.a., s. 85.

(25) Avgörande av Högsta domstolen nr 1663/2020 (Italien) och 17-20.079 av den 28 november 2018 (Frankrike).

(26) Inbegripet konvention nr 102 från 1952, med dess senare ändringar.

(27) Z. Kilhoffer, a.a., s. 125–176.

(28) Även om vissa författare betraktar kollektivavtal som ”mjuka” är det ett faktum att dessa i många medlemsstater har laga kraft och är ett ”hårt” instrument.

(29) Z. Kilhoffer, a.a., s. 107.

(30) EUT C 75, 10.3.2017, s. 34, punkt 1.4, och EUT C 283, 10.8.2018, s. 39, punkt 5.1.2.

(31) Z. Kilhoffer, a.a., s. 227.

(32) ILO, a.a.

(33) ILO:s globala kommission om framtidens arbete, ”Work for a Brighter Future”, Genève, 2019.

(34) EUT C 125, 21.4.2017, s. 10, punkt 3.9.

(35) EUT C 458, 19.12.2014, s. 43.

(36) OECD, ”Employment Outlook 2019”, s. 32–36.

BILAGA 1

DIGITALA PLATTFORMAR: PRAXIS

Denna lilla kartläggning är avsedd att bidra till att identifiera god praxis beträffande digitala plattformar. Den främsta källan är följande publikation från Europeiska fackföreningsinstitutet (ETUI): Isabelle Daugareilh m.fl., ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, ETUI, 2019 (1).

	LAND	PRAXIS
1	Tyskland	Ett ombudsmannakontor inrättades 2017 av IG Metall, den tyska crowdsourcingföreningen och åtta digitala plattformar, för att genomföra uppförandekoden för crowdsourcingarbete (2).
2	Österrike	Ett kollektivavtal har godkänts (2019) som omfattar ett företag för måltidsdistribution och dess anställda (bud), och gäller sedan januari 2020. Anställningsstatus framgår ej (3).
3	Belgien	Det finns en kommitté (”Commission administrative de règlement de la relation de travail”) som fattar beslut om hur anställningsförhållanden ska klassificeras (4).
4	Danmark	Ett kollektivavtal ingicks i juli 2018 mellan Hilfr (en DP för städtjänster) och en fackförening. Arbetstagarna börjar som egenföretagare men får ett anställningsavtal efter 100 arbetstimmar (5).
5	Spanien	Anställda vid Deliveroo DP inrättade (2017) en plattform på webbplatsen Ridersxderechos för att försvara sina intressen. År 2017 lanserade UGT portalen Turespuestasindical (6).
6	Spanien	År 2018 undertecknades det branschövergripande avtalet för Katalonien för 2018–2020 mellan arbetsgivarorganisationer (Fomento del Trabajo, PIMEC och Fepime) och fackföreningar (CC.OO. och UGT). Avtalet innehåller ett avsnitt om arbete via digitala plattformar (7).
7	Frankrike	Arbetstagare på plattformar för livsmedelsdistribution har inrättat fackföreningar (t.ex. i Bordeaux) (8).
8	Italien	En särskild lag om arbete via digitala plattformar i regionen Lazio antogs 2019. I lagen definieras digitala arbetstagare och fastställs tillämpliga rättigheter (9).
9	Italien	Nationellt kollektivavtal för logistiksektorn 2018: En kategori som s.k. rider införs, som beskrivs som en underordnad ställning, en anställning. Samma sak gäller kollektivavtalet med Laconsegna (digital plattform för leverans av måltider). Dessa avtal är godkända av fackföreningarna (10).
10	Italien	Stadgan om de digitala arbetstagarnas grundläggande rättigheter (Bolognastadgan), som undertecknades 2018 av Bolognas kommunfullmäktige och två plattformar (Sgnam och MyMenu). Denna reglerar inte arbetstagarnas anställningsstatus (11).
11	Portugal	I anställningslagen fastställs kriterier för förmodan om ett anställningsavtal. I lagstiftningen om digitala transportplattformar (den s.k. Uber-lagen) hänvisas uttryckligen till anställningslagen när det gäller den rättsliga koppling som fastställts mellan förare och plattform (12).
12	Schweiz	Ett kollektivavtal som omfattar cykelkurirer, som undertecknades i februari 2019 av en fackförening och en arbetsgivarorganisation (13).
13	Europeiska arbetsmarknadsparter	Europeiska arbetsmarknadsparternas fristående ramavtal om digitalisering – juni 2020 (14).
DP = digital plattform

(1) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, redigerat av Isabelle Daugareilh, Christophe Degryse och Philippe Pochet, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 57.

(2) ILO, ”Policy responses to new forms of work. International governance of digital labour platforms”, april 2019, s. 6–7.

(3) Eurofound, se initiativ för plattformsekonomin: https://www.eurofound.europa.eu/data/platform-economy/initiatives.

(4) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 46; se portalen: https://commissionrelationstravail.belgium.be/fr/.

(5) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 42; se också https://www.equaltimes.org/in-denmark-a-historic-collective?lang=en#.XsjN8DpKhPa.

(6) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 102–103; se https://twitter.com/ridersxderechos och https://www.ugt.es/turespuestasindicales.

(7) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 104–105.

(8) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 57.

(9) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 68. Lagen förefaller inte reglera arbetstagarnas status (anställd/egenföretagare).

(10) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 71–72.

(11) ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 72.

(12) Portugal: Lag 45/2018 av den 10 augusti 2018.

(13) (ETUI, 2019, arbetsdokument 2019.10, ”The platform economy and Social law: Key issues in comparative perspective”, s. 111–112.

(14) Europeiska arbetsmarknadsparternas fristående ramavtal om digitalisering.

BILAGA 2

Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 2.9

Ändra enligt följande:

2.9

Arbetstagarnas status är en av de viktigaste aspekterna av arbete via digitala plattformar. Plattformar framställer sig i allmänhet som mellanhänder mellan tillgång och efterfrågan och följaktligen inte som arbetsgivare, eftersom det inte föreligger någon underordnad ställning. I denna situation anses arbetstagare vara ”egenföretagare” snarare än ”anställda”, vilket innebär att man inte behöver tillämpa lagstiftning om anställning (inklusive hälsa och säkerhet), socialt skydd och beskattning. Kommittén anser att det finns verkliga egenföretagare men menar ändå att EU och medlemsstaterna ordentligt och i alla dess dimensioner med hänsyn till de grundläggande skillnaderna mellan anställda och egenföretagare (arbetets art, att det föreligger underordnad ställning och ersättning) bör studera tillämpningen av principen om att en plattformsarbetare ska antas vara en anställd tills motsatsen bevisats. Detta skulle säkerställa intressena för de arbetstagare som har plattformarna som sin främsta inkomstkälla. EESK anser dock att verkliga egenföretagare även i fortsättningen bör ha rätt till denna status om de uttryckligen önskar detta.

Motivering

Enligt Europeiska kommissionen är arbetstagarstatus en kontroversiell fråga och en av de mest relevanta ur ett politiskt perspektiv när den främsta varan som handlas via plattformen är arbetskraft. Kommissionen tar upp frågan om status med tanke på att en åtskillnad mellan anställda och egenföretagare kan göras enligt följande tre kriterier: att det föreligger underordnad ställning, arbetets art och att det föreligger ersättning. Dessa kriterier har fastställts för att tillämpa begreppet arbetstagare i EU, men i kommissionens meddelande ”Europeisk agenda för delningsekonomin” läggs det till att medlemsstaternas domstolar, inom sitt nationella behörighetsområde, tenderar att tillämpa samma uppsättning kriterier. Med dessa kriterier behövs det inga ytterligare bestämmelser om arbetstagarstatus på EU-nivå. På nationell nivå har olika initiativ tagits, i vissa fall genom att man infört idén om en mellankategori mellan arbete i underordnad ställning och egenföretagande.

När det gäller arbetstagarstatus är det också viktigt att notera att det i det nyligen ingångna fristående ramavtalet om digitalisering mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna anges att det omfattar alla arbetstagare och arbetsgivare i den offentliga och privata sektorn, även verksamhet där onlineplattformar används där det finns ett anställningsförhållande, enligt den nationella definitionen.

Resultat av omröstningen

Röster för	65
Röster emot	99
Nedlagda röster	13

Punkt 5.4

Ändra enligt följande:

5.4

När de tillämpar de allmänna kriterierna för arbetstagarstatus (underordnad ställning, arbetets art och ersättning) bör EU och medlemsstaterna måste anamma begreppet ekonomiskt beroende och underordnad ställning som en av de främsta måttstockarna sin måttstock för att säkerställa rättvisa arbetsvillkor för plattformsarbetare . Plattformsarbetare vars försörjning främst beror på den betalning som de får för detta arbete och som arbetar i underordnad ställning är anställda, inte egenföretagare. I analogi med detta kan bör de algoritmer som används av plattformarna också betraktas på samma sätt som muntliga eller skriftliga instruktioner vid konventionellt arbete. EESK har redan avgett ett yttrande till stöd för dessa idéer.

Motivering

Resultat av omröstningen

Röster för	64
Röster emot	98
Nedlagda röster	14

Punkt 5.8

Ändra enligt följande:

5.8

EESK anser att man i de nationella skattesystemen bör beakta delningsekonomin och de digitala plattformarna som fenomen och att man i denna sektor bör respektera de principer som kännetecknar ett rättvist skattesystem, dvs. samstämmighet, förutsägbarhet och neutralitet, och samtidigt säkerställa samhällsintresset av att alla berörda aktörer fullgör sina skyldigheter på skatteområdet (1). När det gäller beskattning anser EESK att alla aktörer i den digitala ekonomin bör betala skatt. Här stöder EESK rekommendationerna från det europeiska forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete (2) om att EU bör införa ett bindande rättsligt instrument för att ålägga plattformarna att rapportera alla transaktioner till skattemyndigheterna i de länder där de är verksamma, tillhandahålla de behöriga skattemyndigheterna de uppgifter som krävs för att säkerställa efterlevnad av skattelagstiftningen, informera de anställda om deras förmåner och skyldigheter i skattehänseende och skydda arbetstagare från att felaktigt klassificeras som egenföretagare.

Motivering

EESK har nyligen antagit ett yttrande om beskattning av delningsekonomin (yttrandet ECO/500 ”Beskattning av delningsekonomin – rapporteringskrav”). Det vore lämpligare att hänvisa till denna överenskomna text.

Resultat av omröstningen

Röster för	64
Röster emot	97
Nedlagda röster	14

Punkt 1.8

Ändra enligt följande:

1.8

EESK rekommenderar att EU och medlemsstaterna rör sig mot enhetliga begrepp för att åstadkomma anständiga arbetsvillkor i plattformsekonomin. För att säkerställa rättvisa arbetsvillkor, särskilt för de arbetstagare som för sin försörjning i huvudsak är beroende av den lön som de erhåller från detta arbete, bör k Kommissionen och medlemsstaterna bör därför, när de tillämpar de allmänna kriterierna för arbetstagares status (underordning, arbetets art och ersättning), anamma följande som måttstockar: i) ekonomiskt beroende och underordnad ställning, eftersom arbetstagare vars försörjning främst beror på den betalning som de får för detta arbete är anställda, inte egenföretagare, ii) tillämpningen av principen om att en arbetstagare är att betrakta som anställd tills motsatsen bevisats bör måste studeras ordentligt i alla sina dimensioner, med avseende på de grundläggande skillnader som särskiljer anställda från egenföretagare (arbetets art, att det föreligger underordnad ställning och ersättning, iii) de algoritmer som används av plattformarna kan bör också betraktas som bindande på samma sätt som muntliga eller skriftliga instruktioner vid konventionellt arbete.

Motivering

Resultat av omröstningen

Röster för	63
Röster emot	99
Nedlagda röster	15

Punkt 1.13

Ändra enligt följande:

1.13

Motivering

Resultat av omröstningen

Röster för	62
Röster emot	99
Nedlagda röster	15

(1) Se yttrandet ECO/500 ”Beskattning av delningsekonomin – rapporteringskrav”, antaget i juli 2020 (EUT C 364, 28.10.2020, s. 62).

(2) EUT C 458, 19.12.2014, s. 43.

(3) Se fotnot 1.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/187

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Digitalisering och hållbarhet – status quo och behovet av åtgärder ur det civila samhällets perspektiv

(förberedande yttrande)

(2020/C 429/24)

Föredragande:	Peter SCHMIDT (DE-II)
Medföredragande:	István KOMORÓCZKI (HU-I)

Remiss	Tyska rådsordförandeskapet, 7.4.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	31.8.2020
Antagande vid plenarsessionen	17.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/2/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK efterlyser politiska åtgärder som ytterligare befäster en digital ekonomi som bygger på våra samhällsvärden, för att på så sätt se till att den digitala välfärdsekonomin är så inkluderande som möjligt, så att den gynnar både arbetstagare, konsumenter, små och medelstora företag, stora företag och ideella ekonomiska aktörer, särskilt i landsbygdsområden. Sådana politiska åtgärder inbegriper att

—	utveckla finanspolitiska åtgärder för att se till att digitala företag betalar sin skäliga andel av skatterna,

—	bygga vidare på den allmänna dataskyddsförordningen för att utarbeta särlagstiftning om dataskydd på arbetsplatsen, på sociala medier och inom e-handel,

—	anpassa den gällande konkurrens- och monopollagstiftningen för att reglera marknaderna för digitala plattformar,

—	främja programvara och tillämpningar med öppen källkod,

—	inta förhållningssättet ”offentliga medel – offentliga data”, så att offentligt finansierade forskningsdata är allmänt tillgängliga,

—	utveckla en strategisk EU-politik för dataförvaltning, inbegripet ny lagstiftning om ”offentliga dataförvaltare”.

1.2

EESK uppmanar de nationella och lokala myndigheterna att stödja kooperativa delningsplattformar. Kommittén efterlyser också transparenta, rättvisa och gröna IKT-produktionskedjor, ambitiösa energinormer och en utvidgning av EU:s ekodesigndirektiv, och uppmanar kommissionen att

—	anpassa EU-lagstiftningen för att göra e-handeln mer hållbar och utveckla en ansvarsfull politik för förpackning, leveranser och retur av paket,

—	skydda små aktörer på marknaden mot monopolistiska plattformar,

—	utarbeta en heltäckande uppsättning kriterier och indikatorer för hållbara programvaruprodukter och ett digitalt produktpass,

—	förbättra den allmänna dataskyddsförordningen när det gäller tillräckliga data och datakoppling,

—	införa begränsningar för onlinereklam för att skapa reklamfria utrymmen.

1.3

Covid-19-pandemin ledde till en plötslig och betydande minskning av transporter, produktion och konsumtion. Den ökade användningen av IKT mildrade energiintensiva arbetsmetoder och livsstilar. EESK efterlyser lämpliga politiska åtgärder för att bidra till att befästa dessa positiva aspekter efter pandemin. Detta ger naturligtvis upphov till bredare frågor om energieffektiviteten hos ”molnet” och de datacentraler som ligger till grund för det. Det handlar till exempel om att

—	upprätta ett EU-register över datacentraler (som omfattar energieffektivitet, livscykel, byggnadsmaterial osv.) och ett ”top runner”-system för att se till att de mest energieffektiva datacentralerna blir normen,

—	kräva att nya datacentraler drivs med 100 % förnybar energi,

—	använda artificiell intelligens (AI) för att stödja klimat- och energiomställningen,

—	föreslå åtgärder för hållbara AI-lösningar.

1.4

EESK erkänner den centrala betydelsen av att utveckla hållbara smarta städer, inklusive innovativa strategier för integrerad mobilitet, energi och turism.

2. Bakgrund och grunder

2.1

Detta yttrande begärdes av det tyska rådsordförandeskapet och syftar till att undersöka de två globala megatrenderna digitalisering och hållbarhet ur det europeiska organiserade civila samhällets perspektiv. EESK välkomnar detta tillvägagångssätt för att anpassa den gröna och den digitala omställningen till varandra, eftersom denna anpassning är avgörande för Europas framtida välstånd och motståndskraft.

2.2

EU har till fullo ställt sig bakom FN:s Agenda 2030 (1) och dess 17 mål för hållbar utveckling och agerar inom ramen för internationella klimatavtal såsom Parisavtalet (2). För att garantera ett korrekt genomförande måste EU utveckla och slutföra en övergripande strategi för hållbar utveckling.

2.3

EESK välkomnar den europeiska gröna – och sociala – given (3) och dess fond för en rättvis omställning, eftersom de bör ge upphov till de storskaliga investeringar som krävs för en rättvis omställning till en klimatneutral ekonomi. EESK anser att den europeiska plattformen för berörda aktörer inom den cirkulära ekonomin (4) är avgörande för att uppnå målen i den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin (5) och ser fram emot att fortsätta detta samarbete. EESK betonar att EU måste se till att digitaliseringen bidrar till genomförandet av den gröna given.

2.4

EESK välkomnar EU:s återhämtnings- och återuppbyggnadspaket Next Generation EU (6), som syftar till att stödja dem som ekonomiskt sett drabbats hårdast av covid-19-krisen.

2.5

Covid-19-pandemin ger tillfälle att reflektera över hur vi kan omforma och förnya vår ekonomi så att den blir mer miljömässigt och socialt hållbar. Krisen bör inte avleda EU från dess miljö- och hållbarhetsmål.

2.6

EESK har tidigare efterlyst en hållbar och inkluderande välfärdsekonomi (7) som fungerar för både människorna och planeten, liksom att digitalisering används på lämpligt sätt för att uppnå detta mål.

2.7

EESK anser att en systeminriktad EU-strategi för hållbar konsumtion (8) är en av de väsentliga byggstenarna i EESK:s strategiska vision om en hållbar välfärdsekonomi där ingen hamnar på efterkälken.

2.8

EESK har förespråkat en europeisk väg mot en digital framtid (9), som bygger på europeiska sociala värden och etiska normer, för att se till att vi utnyttjar de digitala möjligheterna för ekonomin, samtidigt som vi skyddar vår integritet och vårt självbestämmande och respekterar planetens begränsningar.

2.9

I kommissionens nyligen framlagda vitbok om AI (10) föreslås en strategi för att säkerställa spridningen av AI inom EU, och EESK stöder kommissionens ambitioner att göra EU till en internationell ledare inom forskning om och utveckling av AI och därmed förbättra Europas globala konkurrenskraft (11). EESK skulle samtidigt vilja se att AI-strategin integreras bättre i EU:s nuvarande hållbarhetsstrategier.

2.10

EESK uppmanar alla berörda parter att beakta digitaliseringens effekter för olika sektorer och för målen för hållbar utveckling när det gäller grundläggande infrastruktur, egenmakt och omvandling.

3. Mot en socialt, miljömässigt och ekonomiskt sund digitalisering

3.1

Under det avbrott som covid-19 inneburit har vi haft tid att reflektera och tydligt insett att en hållbar digital revolution innebär anpassning till mänskliga faktorer och bevarande av icke-digitala lösningar, med en noggrann bedömning av riskerna och med särskild tonvikt på motståndskraft. Att ta itu med den digitala klyftan både mellan och inom länder i hela världen kommer att vara en viktig prioritering, med särskilt fokus på medlemsstaterna, och med ett öga på utvidgningen. För att ta itu med den digitala klyftan inom medlemsstaterna krävs offentliga och privata investeringar. Pandemin har belyst både möjligheterna och nackdelarna med digital kommunikation, särskilt för dem som bor på landsbygden.

3.2

Detta yttrande kommer att inriktas på hållbarhetsmålen 8 (anständiga arbetsvillkor), 12 (konsumtion och produktion) och 13 (klimatåtgärder) (12) och kommer därför att starkt koppla samman faktorer för miljömässig och social hållbarhet. Att anpassa dessa frågor till varandra är nyckeln till en form av digitalisering som fungerar för oss alla. Andra särskilda fokusområden är digital utbildning (hållbarhetsmål 4), smarta städer (mål 11) och e-hälsa (mål 3), och vi rekommenderar att EESK tittar närmare på dessa områden ur det civila samhällets perspektiv i sitt framtida arbete.

3.3

Pandemin har omvandlat många av våra dagliga rutiner till en storskalig fältstudie av digitalt genomförande: Regeringarna stängde tillfälligt skolor och bad elever, studerande och lärare att arbeta på nätet, och arbetsgivarna var tvungna att snabbt ompröva sin inställning till distansarbete. I takt med att vi långsamt tar oss ut ur nedstängningen måste vi reflektera över hur mycket digitalisering som är önskvärt och lämpligt, och hur vi samtidigt kan upprätthålla rättvisa inom och mellan generationerna anpassad till målen för hållbar utveckling.

EESK uppmanar alla berörda parter att beakta effekterna av detta oväntade ”digitala steg framåt” mot bakgrund av digitaliseringens följande tre dimensioner: grundläggande infrastruktur, egenmakt och omvandling. För att illustrera detta ger vi exemplet med våra utbildnings- och arbetsmiljöer, men vi rekommenderar att det används heuristiskt på andra områden för att fånga dessa dimensioner med deras respektive fördelar och risker.

3.3.1 Grundläggande digital infrastruktur

Även om vi tar för givet att internet ger en nära på universell tillgång till kunskap för många av oss i Europa, måste vi fortsätta att arbeta för att förbättra onlinetjänsternas kvalitet, säkerhet, tillförlitlighet, inkludering och tillgänglighet. När vi går in i en tidsålder som i allt högre grad domineras av AI är det mycket viktigt att analysera de vetenskapliga, samhälleliga och pedagogiska erfarenheterna och resultaten av denna oväntade situation, och ta del av Unescos nyligen framlagda rapport om AI (13). Vi är redan medvetna om att det finns betydande sociala orättvisor när det gäller detta, bland annat brist på elektronisk utrustning, utbildning och konnektivitet.

I enlighet med försiktighetsprincipen kan potentiella negativa faktorer inbegripa ökad skärmtid, exponering för apparater i allmänhet, kroppsställning, strålning, oro över effekterna av 5G på vår hälsa, ”falska nyheter”, internetbedrägerier, nätmobbning och övervakningsfrågor – det vore på sin plats att undersöka alla dessa faktorer ingående.

3.3.2 Digitalisering som ett verktyg för egenmakt

En positiv effekt är att vi alla fått upp ögonen för digitaliseringens potential som ett verktyg för egenmakt i vardagen. Till exempel är information lättillgänglig, vilket möjliggör oberoende, livslångt lärande och flexibelt arbete. Den mångsidiga och rika miljön omfattar ljud, video, text, animationer, virtuella utbildningsmiljöer, livechattar, förstärkt verklighet och virtuell verklighet inom ett brett spektrum av ämnen, allt efter vårt schema och våra behov, oavsett om vi är elever, studerande eller anställda eller helt enkelt vill förvärva nya kunskaper eller färdigheter.

Internet fungerar också som en katalysator för rörelser i det civila samhället, och har i synnerhet varit ett kraftfullt sätt att mobilisera människor för politiska åtgärder eller miljöåtgärder, t.ex. Fridays for Future. Även de senaste årens demonstrationer i Hongkong har på ett spektakulärt sätt gett uttryck för detta.

Samtidigt förstår vi att användningen av ”högteknologisk” digitalisering inte nödvändigtvis resulterar i ökad hållbarhet – t.ex. tenderar ursprungsbefolkningar eller grupper av äldre personer med ”lågteknologiska” tillvägagångssätt att ha mer hållbara, icke-digitala lösningar.

3.3.3 Digitalisering som ett verktyg för omvandling

Erfarenheterna från denna ”globala labb”-erfarenhet utgör ett utmärkt tillfälle att dra slutsatser om hur detta kommer att påverka den framtida utvecklingen, t.ex. den idealiska blandningen av skräddarsydd distansutbildning och utbildning på plats. Världens mest framstående institutioner erbjuder redan storskaliga öppna nätbaserade kurser (mooc) genom samarbeten såsom Coursera, som erbjuder alla att ta del av några av fördelarna med ett drömuniversitet.

De miljömässiga och sociala konsekvenserna är slående. Affärsresorna har blivit betydligt färre, vilket har lett till en minskning av luft- och miljöföroreningarna i allmänhet, mindre buller och en minskning av människors stress, och det är troligt att vissa av dessa nya mönster kommer att finnas kvar även efter återhämtningen. Många har tillbringat mer tid i hemmet/med familjen och upptäckt lokala leverantörer såsom gårdsbutiker, även om det också uppenbart har varit mycket påfrestande för vissa.

När det gäller infrastruktur utgör detta ett ypperligt tillfälle att ta upp och analysera samhällsengagemangs- och kostnadseffektivitetsfrågor.

3.4 Hållbarhetsmål 8: Anständiga arbetsvillkor och välfärdsekonomin

Digitaliseringen medför stora möjligheter för välfärdsekonomin. Fördelarna är dock ojämnt fördelade, vilket innebär att en allt större andel av kapitalet och tillgångarna riskerar att ackumuleras i händerna på ett fåtal aktörer. De flesta digitala plattformar och programvaruföretag finns i USA och Asien (14). De europeiska små och medelstora företagen är beroende av deras tjänster, och med t.ex. Fulfilment By Amazon förlorar de en del av sina försäljningsintäkter på grund av avgiftsbetalningar. För att motverka denna oligopolistiska tendens måste vi bygga upp en inkluderande välfärdsekonomi i Europa. EESK stöder utvecklingen av finanspolitiska åtgärder som syftar till att digitala företag ska betala sin skäliga andel av skatterna (15).

3.4.1 Digitaliseringen och dess effekter på sysselsättningen

Digitaliseringen i arbetsmiljön erbjuder många möjligheter till en önskvärd rationalisering av arbetet (16), t.ex. genom att använda ”cobots” (17), men den medför också vissa risker om vi inte integrerar den fullt ut i våra europeiska sociala värden och etiska normer med hjälp av en ”human-in-command”-strategi. Särskilda utmaningar i detta sammanhang är följande:

—

Ett skifte i förhållandet mellan arbetstillfällen och intäkter i de nya affärssegmenten, med digitala företag som genererar mer försäljning med färre arbetstillfällen. I de flesta vetenskapliga studier utgår man från att digitaliseringens nettoeffekter på arbetsmarknaden kommer att leda till ökad arbetslöshet (18), (19), (20), (21) , (22), (23).

—

Otryggare anställningar, där färre personer torde ha ett tillfredsställande och välbetalt arbete, samtidigt som allt fler kan behöva hålla till godo med osäkra anställningsvillkor i den så kallade gigekonomin, som kännetecknas av deltids-, korttids- eller nolltimmesavtal (24), (25), (26), (27), (28).

—	En polarisering av inkomsterna, eftersom den andel av bruttonationalprodukten (BNP) som lönerna står för sjunker, medan andelen investeringsinkomster (29) ökar (30), (31), (32). Denna polarisering av inkomsterna kan leda till att köpkraften minskar (33), (34), (35).

—

En tendens till utkontraktering av arbete och arbetskontroll. Den upplevda vinsten i fråga om självständighet när man arbetar hemifrån bör inte ske på bekostnad av de anställdas intressen (t.ex. en säker arbetsplats, stabila arbetsvillkor, rätten att koppla ned och dataskydd på arbetsplatsen). EESK efterlyser därför en strikt tolkning av EU:s allmänna dataskyddsförordning och föreslår att man inför särlagstiftning om dataskydd på arbetsplatsen.

—

En riktad användning av AI för att förbättra arbetsmarknadens funktion, t.ex. genom att förutse kompetensbehov eller effekter på arbetstider och arbetsvillkor, i syfte att uppnå en välfärdsekonomi. (Detta kan omfatta överväganden om införandet av en medborgarlön, en minskning av antalet timmar för heltidsarbete eller avgifter för lågbetalda arbetstillfällen.)

3.4.2 Makt genom ackumulering av data

Framväxten av de ”digitala jättarna” med monopolisering och oligopolisering har snedvridit konkurrensen. Dessutom får koncentrationen av information och kunskap konsekvenser för den politiska suveräniteten och det personliga självbestämmandet, eftersom stora delar av internettrafiken (t.ex. personuppgifter och marknadsrelaterade data, nyheter och offentliga debatter) ligger i händerna på ett fåtal globala it-företag (från länder utanför EU). EESK uppmanar kommissionen att anpassa den gällande konkurrens- och monopollagstiftningen för att reglera marknaderna för digitala plattformar (36). Kommittén konstaterar också hur viktigt det är att skydda medborgarnas rättigheter när det gäller den allmänna dataskyddsförordningen och att öppet diskutera och debattera den exploaterande aspekten av övervakningskapitalismen.

Vidare agerar plattformar såsom Amazon i allt större utsträckning som marknadsaktörer på sina egna marknader, samtidigt som de kontrollerar den ekonomiska infrastruktur (dvs. handelsplattformen, distributionskanalerna och annonseringen) där tusentals konkurrerande säljare erbjuder sina produkter. Amazon använder dessa data från tredjepartssäljare för att marknadsföra sina egna produkter och därmed missgynna sina konkurrenter (37). Genom en översyn av EU:s konkurrenslagstiftning i linje med den indiska förordningen om utländska direktinvesteringar (38) skulle man kunna identifiera och bestraffa sådant missbruk.

Att se till att nya marknader för digitala plattformar (39) är neutrala är avgörande för att säkerställa rättvisa villkor för alla marknadsaktörer. EESK föreslår bestämmelser om ”naturliga monopol” i den digitala ekonomin för att se till att de styrs av det civila samhället eller offentliga myndigheter (40). Detta omfattar interoperabilitet mellan konkurrerande plattformar för att säkerställa konkurrens på den digitala marknaden, t.ex. med lagstiftning om obligatoriska, på förhand fastställda gränssnitt för informationsutbyte.

3.4.3 Dataförvaltning: mot en strategisk EU-politik för dataförvaltning

EESK uppmanar kommissionen och EU:s medlemsstater att främja programvara och tillämpningar med öppen källkod som verktyg för att uppmuntra affärsmodeller och tillämpningar som möjliggör öppen tillgång och rättvis fördelning av nyttan.

Dessutom förespråkar EESK förhållningssättet ”offentliga medel – offentliga data”, som skulle kräva att offentligt finansierade forsknings- och utvecklingsprojekt gör data tillgängliga t.ex. i enlighet med creative commons-licenser eller offentliga upphovsrättslicenser.

Vidare föreslår EESK att man utvecklar en strategisk EU-politik för dataförvaltning för att uppnå balans mellan att göra data så öppna som möjligt och samtidigt se till att offentliga ekonomiska aktörer och små och medelstora företag inte förlorar sin kärnverksamhet till stora internet- och dataföretag. Tidigare tjänade rena ”öppna data” enbart de stora internetföretagens intressen. EESK efterlyser inrättandet av ”offentliga dataförvaltare” som ska fungera som mellanhänder mellan aktörer som genererar data och/eller avser att använda data. Olika dataförvaltare skulle kunna upprättas för mobilitetsrelaterade data, stadsrelaterade data osv. Ny lagstiftning, inklusive beslut om åtkomst till och fördelning av nyttan av produkter och tjänster, behövs för att skapa offentliga uppdrag för att statliga organisationer eller civilsamhällesorganisationer ska kunna hysa sådana dataförvaltare. Data som är relevanta för offentliga tjänster bör balansera entreprenörernas innovationer, den offentliga suveräniteten, rätten till allmän tillgång och medborgarnas välfärd. Framöver är det mycket viktigt att vidareutveckla blockkedjetekniken och säkerställa transparens i algoritmerna.

3.5 Hållbarhetsmål 12: Hållbar konsumtion och produktion

Eftersom digitala appar har stor potential att främja hållbar konsumtion (41) uppmanar EESK de nationella och lokala myndigheterna att stödja kooperativa delningsplattformar och e-handelsplattformar som erbjuder hållbara produkter (42). Ett nytt smart och hållbart system för märkning av hållbara livsmedel, såsom EESK nyligen har föreslagit, skulle ge heltäckande information om produkterna (43) för att främja hållbara konsumentval och leda till hälsosammare kostvanor (44).

För att göra e-handeln mer hållbar föreslår EESK att EU-lagstiftningen ska främja god praxis för att minska antalet returnerade paket (t.ex. genom att begränsa fria returer) (45), göra det förbjudet att förstöra returnerade paket, kombinera leveranser och öka leveransfordonens utnyttjandegrad.

60 % av all datatrafik är videoströmning. Som de frivilliga begränsningarna under covid-19 har visat är alternativ med låg upplösning allmänt accepterade och mer hållbara och bör därför uppmuntras.

3.5.1 Hållbar IKT

Vid tillverkning av IKT-maskinvara bör man tillämpa normer för cirkulär ekonomi. Det inbegriper frågor om utvinning av sällsynta jordartsmetaller och andra material samt tillverkning av utrustning, som ofta sker under dåliga arbets- och miljövillkor (i t.ex. Kina och andra länder i det globala syd).

EESK efterlyser större transparens i IKT-produktionskedjorna. Vi behöver en utvidgning av EU:s ekodesigndirektiv (46) så att det omfattar heltäckande produktionsstandarder, inklusive i) hållbara material (återvunna och förnybara resurser), ii) utformning av maskinvara (maximera livslängden – utrustning måste vara modulär och reparerbar), iii) programvaruuppdateringar som gäller fram till slutet av en produkts fysiska livstid, iv) förlängda garantiperioder, v) återanvändning av utrustning som fungerar och ökad materialåtervinning, vi) ambitiösa energinormer, inklusive en dynamisk ”top runner”-reglering, där den mest energieffektiva produkten blir miniminormen, vii) hållbarhetsnormer för utveckling av programvara och appar, som uppmuntrar utvecklare att utforma programvara på ett sådant sätt att datatrafiken och utnyttjandet av maskinvaran är så låga som möjligt under användning. EESK välkomnar ”Karlskrona Manifesto for Sustainability Design” och uppmanar kommissionen att ta fram heltäckande kriterier för hållbara programvaruprodukter (47), (48).

3.5.2 Transparenta produktkedjor

Digitaliseringen måste främja transparens och ansvar längs produktkedjorna. EESK välkomnar det förslag från den gröna given som den tyska regeringen upprepade i sin nyligen framlagda digitala politiska agenda för miljön om att införa ett ”digitalt produktpass” med information om material och produktionsnormer för att identifiera hållbarhetsbrister i produktionen i linje med EU:s strategi för företagens sociala ansvar (49), inklusive arbetsnormer.

3.5.3 Stärkta kooperativa plattformar

EESK uppmanar kommissionen och EU:s medlemsstater att främja utvecklingen av kooperativa internetplattformar, som fungerar som neutrala förmedlare för att bättre fördela nyttan mellan producenterna/tjänsteleverantörerna och inkludera medborgarna/konsumenterna i styrningen, beslutsfattandet och fördelningen av nyttan.

Till exempel tillhandahåller den kooperativt drivna sammanslutningen CoopCycle plattformsprogramvaran för cykelleveranskooperativ i nio europeiska städer. I uthyrningsplattformen Fairbnb ingår städer och regioner som berörda parter. Genom att donera 50 % av sina intäkter till lokalsamhällesprojekt bidrar den till en ny syn på europeisk turism som gynnar både resenärer och värdar.

EESK efterlyser politiskt stöd för att hjälpa sådana plattformar att expandera över hela Europa. Upphandlingsreglerna bör anpassas så att de lokala myndigheterna kan ge dem förmånsbehandling.

3.5.4 Reklam och konsumtion på nätet

EESK ser med oro på den ökande tendensen med e-handelsplattformar som främjar ohållbara konsumtionsformer. Spårning av beslut om köp på nätet och personanpassning av annonser främjar en ohållbar masskonsumtion. EESK anser att användningen av data för tredjepartsändamål inte beaktas i tillräcklig utsträckning i den allmänna dataskyddsförordningen och uppmanar kommissionen att stärka denna lagstiftning beträffande principerna om tillräckliga data (dataminimering) och datakoppling.

EESK efterlyser också begränsningar av onlinereklam. I många medlemsstater är reklam förbjuden på offentliga platser såsom skolor. EESK skulle stödja reklamfria utrymmen på internet, särskilt i sökmotorer och sociala medier. EESK noterar att ungefär hälften av alla globala onlinereklamintäkter (över 300 miljarder US-dollar per år (50)) går till två amerikanska företag: Google och Facebook.

EESK välkomnar initiativ såsom ”Green Consumption Assistant”, som bygger på AI och för närvarande utvecklas av Einstein Centre Digital Future och Ecosia.org med syftet att främja sökmotorer som hjälper konsumenterna att köpa mer hållbara produkter och tjänster.

3.6 Hållbarhetsmål 13: Klimatåtgärder

3.6.1 Digitalisering för miljöskydd och klimatförändringar

EESK välkomnar digitala lösningar som möjliggör miljöskydd och hållbarhetsomställningar inom transporter, energisystem, byggnader, jordbruk och andra sektorer. Till exempel konstaterades i en schweizisk studie att IKT skulle kunna spara upp till 6,99 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2e) per år, med ett eget koldioxidavtryck på 2,69 miljoner ton CO2e per år (51). I andra studier har man visat på ännu större potential (52). Kommittén noterar dock att den allmänna digitaliseringen av ekonomin och samhället hittills inte har bidragit till att minska efterfrågan på energi och koldioxidutsläppen (53). För att kunna utnyttja den potential IKT har när det gäller att bidra till klimat- och miljöskydd krävs därför stödjande åtgärder, till exempel för att mildra rekyl- och induktionseffekter.

3.6.2 Serverparkers energiförbrukning

”Molnet” består av fysiska datacentraler som är resursintensiva att bygga och energiintensiva att driva. EESK uppmanar kommissionen att samarbeta med EU:s medlemsstater för att upprätta ett EU-register över datacentraler som ska omfatta energieffektivitet, livscykel och byggnadsmaterial. Dessutom skulle EESK välkomna kommissionslagstiftning om att integrera datacentraler i bostäder i städer eller handelszoner för att på bästa sätt utnyttja spillvärme.

EESK rekommenderar att man inrättar ett ”top runner”-system där de mest energieffektiva datacentralerna blir normen. EESK skulle välkomna en överenskommelse mellan medlemsstaterna om att ge i uppdrag att bygga nya datacentraler med 100 % förnybar energi.

EESK rekommenderar att AI används för att stödja det offentliga klimatskyddet och energiomställningen.

—	Såsom föreslås i vitboken om AI bör kommissionen föreslå åtgärder för hur medlemsstaterna kan främja hållbara AI-lösningar.

—	AI-styrda självkörande fordon skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser för transporter i städer genom algoritmer för trafikoptimering/sparsam körning eller samåkningstjänster med flottor av helt elektriska självkörande fordon.

—	AI kan öka förutsägbarheten i efterfrågan och tillgång på förnybar energi i ett decentraliserat nät eller förbättra energilagringen, effektiviteten och laststyrningen.

3.7 Smarta städer och andra exempel

EESK välkomnar tekniken för smarta städers molnbaserade tillämpningar som hanterar data i realtid för att möjliggöra bättre beslut, t.ex. rationaliserad avfallsinsamling, minskade trafikstörningar, bättre luftkvalitet och förbättrad energidistribution (med system för 100 % förnybar energi, nätförvaltning samt växlande utbud och efterfrågan på el).

3.7.1

Ett centralt område är mobilitet, inklusive konceptet mobilitet som tjänst, som fungerar som en katalysator för bättre användning av offentliga utrymmen, data och infrastruktur för att minska koldioxidutsläppen genom att offentliga och privata transporter integreras. Multimodala transporter, inklusive lånecyklar, bildelning, kollektivtrafik, taxi och andra transportsätt, kan göra kollektivtrafik och delade transporter mycket mer attraktiva och minska beroendet av bilar. Nedan ges tre tongivande exempel från medlemsstaterna:

—	Amsterdam delar trafikdata med berörda parter för att göra det möjligt att ta fram kartappar som är integrerade med kollektivtrafiken.

—	Barcelonas berömda tunnelbanelinje 9 kommer att vara 47,8 km lång, med förarlösa tåg till flygplatsen och järnvägsstationerna.

—	Köpenhamns innovativa smarta cykelsystem används för att övervaka och hantera luftkvalitet och trafikstörningar.

3.7.2

EESK välkomnar Barcelonas smarta och hållbara politik samt EU-projekt för smarta städer såsom följande:

—	Inom ramen för REMOURBAN-projektet (54) kommer man att testa en rad tekniska innovationer och affärsmodeller för stadsrenovering, med deltagande av Valladolid (Spanien) och eventuellt Seraing (Belgien) och Miskolc (Ungern).

—	Turiststäder såsom Valencia (Spanien), Dresden (Tyskland) och Antalya (Turkiet) är ”fyrarna” i EU-projektet för smarta städer MAtchUP (55).

3.7.3

Hållbar turism är avgörande för återhämtningen efter covid-19. Vi bör bygga vidare på EESK:s senaste yttranden i denna fråga (56). I synnerhet bör vi uppmuntra föroreningsfria transportsätt såsom cyklar och kollektiva transporter, utveckla alltmer bränsleeffektiva flygmotorer och främja renovering av logianläggningar med miljömärkescertifiering.

3.7.4

EESK välkomnar hållbara metoder för digitalisering av jordbruket och hänvisar till sitt aktuella yttrande om kommissionens från jord till bord-strategi (57). Kommitténs ambition är att se till att även små och medelstora jordbruksföretag drar nytta av digitala lösningar inför den nödvändiga agroekologiska omställningen om de så önskar, och under förutsättning att dessa är ekonomiskt bärkraftiga och jordbrukarna själva har kontroll över dem. Det finns mängder av innovativa tekniska tillämpningar, varav många är uppenbart fördelaktiga när samhället går mot en mer hållbar livsmedelsproduktion (t.ex. drönare för övervakning av grödor och djur, robotar för sådd, ogräsrensning, skörd eller mjölkning och möjligheten till ”vertikala gårdar” i städer med mycket lägre vattenförbrukning och lokal försörjning). I detta sammanhang uppmuntrar vi till medansvar, system för delade data (58) och andra innovativa modeller.

Att hantera den digitala revolutionen inom jordbruket innebär komplexa utmaningar och vi noterar vikten av initiativ såsom FAIRshare (59) för att främja användningen av digitala verktyg för att optimera jordbruksmetoderna. Att bygga upp färdigheter och förtroende och samtidigt ta itu med den särskilda digitala klyftan på landsbygden är extra viktigt i detta sammanhang.

3.7.5

E-hälsa är av central betydelse för ett välgrundat, evidensbaserat beslutsfattande, insyn i vårdprocesser, felminskning, förbättrad diagnostisk noggrannhet och kostnadseffektivitet, kortare väntetider och mindre avfall. Åtgärderna mot pandemin såsom social distansering och karantän har snabbt lett till en betydligt större medvetenhet om e-hälsans potential.

Bryssel den 17 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) https://www.un.org/sustainabledevelopment/development-agenda/

(2) https://unfccc.int/process-and-meetings/the-paris-agreement/the-paris-agreement

(3) https://ec.europa.eu/transparency/regdoc/rep/1/2019/SV/COM-2019-640-F1-SV-MAIN-PART-1.PDF

(4) ECESP, https://circulareconomy.europa.eu/platform/en

(5) CEAP, https://ec.europa.eu/environment/circular-economy/

(6) https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/factsheet_1_en.pdf

(7) EESK:s yttrande ”Den hållbara ekonomi vi behöver” (EUT C 106, 31.3.2020, s. 1).

(8) EESK:s yttrande ”Mot en EU-strategi för hållbar konsumtion” (se sidan 51 i detta nummer av EUT).

(9) EESK:s yttrande ”Att forma EU:s digitala framtid” (ännu inte offentliggjort i EUT).

(10) Vitbok om artificiell intelligens – en EU-strategi för spetskompetens och förtroende, https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/commission-white-paper-artificial-intelligence-feb2020_sv.pdf.

(11) Konkurrenskraft bör i detta sammanhang inte bara definieras efter kvantitet utan också efter kvalitet, för att skapa balans mellan ekonomiskt välstånd, miljöaspekter och social inkludering.

(12) Dessa är de mål för hållbar utveckling som det oftast hänvisas till enligt World Business Council for Sustainable Developments 7:e årliga granskning av företagens rapportering om och offentliggörande av miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade frågor, 2019.

(13) Unesco, ”Steering AI and advanced ICTs for knowledge societies: a Rights, Openness, Access, and Multi-stakeholder Perspective”.

(14) Till exempel Google/Alphabet, Apple, Facebook, Amazon och Microsoft i USA samt Alibaba och Tencent i Kina.

(15) Till exempel den skatt på digitala tjänster som införts i Frankrike. Den uppfattades dock som diskriminerande mot företag från länder utanför EU.

(16) Rationalisering genom robotisering, automatisering, AI, förbättrad arbetseffektivitet och sektorsspecifika förändringar.

(17) En cobot är en samarbetande robot som kan arbeta tillsammans med människor genom att ta över repetitiva, icke önskvärda eller farliga uppgifter och genom att skapa nya uppgifter som är mer givande.

(18) Muro/Maxim/Whiton, ”Automation and Artificial Intelligence: How machines are affecting people and places”, 2019.

(19) Frey/Osborne, ”The future of employment: How susceptible are Jobs to Computerisation?”, 2013. Författarna går inte i detalj in på hur snabbt denna process skulle kunna gå, utan talar i stället relativt vagt om ett till två årtionden.

(20) Ziehran/Gregory/Arntz, ”The risk of automation for jobs in OECD countries: a comparative analysis”, OECD Social, Employment and Migration, 2016.

(21) International Federation of Robotics, ”The Impact of Robots on Productivity, Employment and Jobs”, 2017.

(22) Ziehran/Gregory/Arntz, ”Racing With or Against the Machine?”, 2016.

(23) Världsekonomiskt forum, ”The Future of Jobs Report”, 2018.

(24) Muntaner, ”Digital Platforms, Gig Economy, Precarious Employment, and the Invisible Hand of Social Class”, 2018.

(25) För de olika typerna av crowdwork-plattformar, se Howcroft/Bergvall-Kåreborn, ”A Typology of Crowdwork Platforms”, 2019.

(26) Uws et al., ”Crowd work in Europe: Preliminary results from a survey in the UK, Sweden, Germany, Austria and the Netherlands”, 2016.

(27) Berg, ”Income security in the on-demand economy: Findings and policy lessons from a survey of crowdworkers”, 2015.

(28) Bartmann, ”The Return of the Servant”, 2016.

(29) Inklusive aktieägarvärden och utdelningar från digitala plattformar, företag som visar vägen när det gäller AI, robotisering osv.

(30) Stockhammer, ”Determinants of the Wage Share”, 2017.

(31) Hudson, ”The Road to Debt Deflation, Debt Peonage, and Neofeudalism”, 2017.

(32) Lange/Santarius, ”Smart Green World? Making Digitalisation Work for Sustainability”, 2020.

(33) Jfr Staab, ”The consumption dilemma of digital capitalism”, 2017.

(34) Summers, ”Larry Summers at IMF Economic Forum”, 2013.

(35) Teulings/Baldwin, ”Secular Stagnation: Facts, Causes and Cures”, 2014.

(36) Till exempel sökmotorer eller sakernas internet, e-handelsplattformar och plattformar för sociala medier.

(37) Feiner, ”Amazon admits to Congress that it uses ’aggregated’ data from third-party sellers to come up with its own products”, 2019.

(38) Enligt paragraf 5.2.15.2.4. v i den indiska förordningen om utländska direktinvesteringar får en enhet som har en kapitalandel i en e-marknadsplatsenhet inte sälja sina produkter på den plattform som drivs av denna marknadsplatsenhet.

(39) Särskilt de som är verksamma inom kollektiva nyttigheter (hälsa, mobilitet, stad).

(40) T.ex. en offentlig sökmotor, en GAIA-X-molnserver eller plattformar för sociala medier som styrs av det civila samhället.

(41) Till exempel utbyte av köp (och erfarenheter) mellan konsumenter, byteshandel med begagnade varor, digitala former av ”prosumtion”, lokala digitala plattformar för att främja lokala företag och, där så är lämpligt, korta leveranskedjor.

(42) Till exempel ”La ruche qui dit oui”, en belgisk plattform med ekologiska och säsongsbundna produkter.

(43) Till exempel information om produktion, miljöpåverkan, sammansättning, användning, reparerbarhet och användbarhet för varje produkt.

(44) EESK:s yttrande ”Att främja hälsosamma och hållbara kostvanor i EU” (EUT C 190, 5.6.2019, s. 9).

(45) Det bör noteras att i genomsnitt vart åttonde paket som köpts på nätet returneras. https://www.salecycle.com/blog/featured/ecommerce-returns-2018-stats-trends/.

(46) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (EUT L 285, 31.10.2009, s. 10).

(47) C. Becker et al. (2015), ”Sustainability Design and Software: The Karlskrona Manifesto”, i IEEE/ACM 37th IEEE International Conference on Software Engineering, s. 467–476, doi: 10.1109/ICSE.2015.179.

(48) Se även Kern et al. (2018), ”Sustainable software products – Towards assessment criteria for resource and energy efficiency”, Future Generation Computer Systems, vol. 86, s. 199–210, doi: 10.1016/j.future.2018.02.044.

(49) En förnyad EU-strategi 2011–2014 för företagens sociala ansvar, COM(2011) 681 final.

(50) Emarketer.com

(51) Hilty & Bieser (2017), ”Opportunities and risks of digitalisation for climate protection in Switzerland”.

(52) Till exempel GESI/Accenture (2015), ”SMARTer2030. ICT Solutions for 21st Century Challenges”.

(53) Lange & Santarius (2020), ”Smart Green World. Making Digitalization Work for Sustainability”; Lange, Pohl & Santarius (2020), ”Digitalization and Energy Consumption. Does ICT Reduce Energy Demand?”.

(54) http://www.remourban.eu/

(55) https://www.matchup-project.eu/

(56) EESK:s yttranden ”Internationell handel och turism – en global agenda för hållbar utveckling” (EUT C 14, 15.1.2020, s. 40) och ”Turism och transport under 2020 och framåt” (se sidan 219 i detta nummer av EUT).

(57) EESK:s yttrande ”Från jord till bord: en strategi för hållbara livsmedel”, 2020 (se sidan 268 i detta nummer av EUT).

(58) Till exempel JoinData, en oberoende dataplattform för jordbrukare (join-data.nl).

(59) https://www.h2020fairshare.eu/

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/197

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hållbara leveranskedjor och anständiga arbetsvillkor inom internationell handel

(förberedande yttrande)

(2020/C 429/25)

Föredragande:

Tanja BUZEK (DE-II)

Remiss	Tyska rådsordförandeskapet, 18.2.2020
Rättslig grund	Artikel 32.1 i arbetsordningen
	Förberedande yttrande
Ansvarig sektion	Yttre förbindelser
Antagande av sektionen	24.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/2/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Globala leveranskedjor är centrala för ekonomiska verksamheter över hela världen och i den globala handeln mellan företag som i allt större utsträckning verkar över gränser. Multinationella företag är de globala leveranskedjornas främsta drivkrafter och små och medelstora företag utgör viktiga delar av dem. Globala leveranskedjor är komplexa, diversifierade och fragmenterade, med alla de möjligheter och risker som detta innebär. Trots ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen och entreprenörskap är de omstridda eftersom det finns tecken som tyder på att vissa leveranskedjor har negativ inverkan på både arbetsvillkor och hållbarhet (1).

1.2

Covid-19-krisen har avslöjat en oroväckande skörhet och betydande risker med anknytning till mycket fragmenterade och odiversifierade leveranskedjor. Den har blottat arbetstagarnas sårbarhet genom att visa på de kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den negativa sociala, hälso- och säkerhetsmässiga påverkan som affärsverksamhet i dagens leveranskedjor har runt om i världen.

1.3

Covid-19-pandemin lär oss att de globala leveranskedjorna behöver bli mer motståndskraftiga, diversifierade och ansvarsfulla. Handeln måste spela en viktig roll för att främja en hållbar ekonomisk återhämtning som gör det möjligt för företag att återuppbygga och omorganisera sina brutna värdekedjor. Det behövs dock starkare instrument för att en socialt och miljömässigt ansvarsfull affärs-, handels- och investeringsagenda ska leda till resultat.

1.4

EESK uppmanar EU att samla in fler uppgifter om sårbara leveranskedjor, särskilt med avseende på riskerna för avbrott i den ekonomiska verksamheten och för att upptäcka kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi understryker även hur brådskande det är att på global nivå bedöma hur internationella arbetsnormer hanterar brister i fråga om anständiga arbetsvillkor inom globala leveranskedjor och att åtgärda identifierade brister i styrningen.

1.5

Covid-19-krisen lär oss också någonting om politik och genuina investeringar i hållbarhet. Det behövs ambitiösa åtgärder för att säkerställa att de globala leveranskedjorna bidrar till en rättvisare ekonomisk och social modell som bygger på hållbarhet och anständiga arbetsvillkor. Åtgärderna måste vara förenliga med internationella och europeiska principer, särskilt dem som omfattas av Parisavtalet, målen för hållbar utveckling, Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande konventioner, den europeiska gröna given och den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Dessa principer måste utgöra centrala delar i de globala, europeiska och nationella åtgärderna mot covid-19-krisen.

1.6

I FN:s agenda 2030 erkänns handel både som en drivkraft för ekonomisk tillväxt för alla och för fattigdomsminskning och som en bidragande faktor till främjandet av hållbar utveckling. Med de begränsningar av den globala handeln och investeringarna i globala leveranskedjor som covidkrisen har lett till och takten i fattigdomsminskningen, som började avta redan före krisen, finns det ett akut behov av att intensifiera reformerna, öka investeringarna, främja hållbar handel och globala leveranskedjor och ytterligare integrera utvecklingsländerna i en öppen global ekonomi, för en hållbar tillväxt för alla.

1.7

De mänskliga rättigheterna, hållbarhet och företagens sociala ansvar har blivit allt viktigare för näringslivet. Många företag tillämpar aktivt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter och andra relevanta statligt stödda instrument, särskilt organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) riktlinjer för multinationella företag och ILO:s deklaration om multinationella företag. Dessa frivilliga åtgärder har lett till vissa positiva förändringar i deras beteende med ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, men det krävs förbättringar.

1.8

Det är mycket viktigt att EU och dess medlemsstater agerar konsekvent på nationell, europeisk och internationell nivå, genom att samordna initiativ och täppa till luckor som upptäcks. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) uppmanar kommissionen att i samförstånd med Europaparlamentet och rådet utarbeta en europeisk handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, anständiga arbetsvillkor och hållbarhet i globala leveranskedjor, baserad på dialog mellan arbetsmarknadens parter och en flerpartsstrategi.

1.9

Handlingsplanen måste vara ambitiös, omfattande och övergripande för att kunna fungera som ett ändamålsenligt verktyg i olika situationer inom de globala leveranskedjorna. Dess huvudsakliga mål bör vara att främja ansvarsfullt företagande, säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna och EU:s sociala och miljömässiga mål i affärsverksamhet och leveranskedjor, stödja stora, små och medelstora företag när det gäller att anta strategier för ansvarsfullt företagande och säkerställa lika villkor för företag.

1.10

Som en allmän ram för både politiska initiativ och lagstiftningsinitiativ bör handlingsplanen erkänna de väsentliga, olika och kompletterande roller som innehas av de olika aktörerna på området, i synnerhet EU-institutionerna, medlemsstaterna, internationella organ, företag, arbetsmarknadens parter och berörda parter.

1.11

Målen i handlingsplanen bör genomföras i nationella handlingsplaner, och man bör kräva att de uppfyller miniminormerna för tillämpningen av FN:s vägledande principer.

1.12

Ibland behövs ambitiösa unilaterala åtgärder för att uppnå multilaterala framsteg. EESK anser att EU har en unik möjlighet att ta ledningen i arbetet med tillbörlig aktsamhet, särskilt med tanke på europeiska företags globala ledarskap. EESK uppmanar EU och dess medlemsstater att säkerställa mer ändamålsenliga och bindande internationella instrument, och bekräftar på nytt sitt stöd för ett bindande FN-fördrag om företagen och de mänskliga rättigheterna (2) samt efterlyser en ILO-konvention om anständiga arbetsvillkor i leveranskedjor (3).

1.13

EESK lovordar kommissionen för att ha följt EESK:s uppmaning om att EU-lagstiftning om tillbörlig aktsamhet (4) bör stå i centrum för handlingsplanen. För att lika villkor ska skapas för europeiska företag bör ett bindande sektorsövergripande lagstiftningsinitiativ om tillbörlig aktsamhet i fråga om de mänskliga rättigheterna och ansvarsfullt företagande omfatta alla företag som är etablerade eller verksamma i EU samt den offentliga sektorn, och vara avpassat till små och medelstora företags särskilda behov och begränsningar.

1.14

Det kommer att vara avgörande inte bara för att kräva att företag inrättar ändamålsenliga mekanismer för tillbörlig aktsamhet som ett förebyggande tillvägagångssätt utan också för att säkerställa ändamålsenliga rättsmedel och tillgång till rättslig prövning samt faktisk kontroll av efterlevnaden, bland annat genom offentlig övervakning, kontroller och påföljder. En uppföljning av de enskilda delarna, däribland företagens ansvar, kommer att ske i form av ett särskilt EESK-yttrande (5).

1.15

Arbetstagare och fackföreningar måste ingå i lösningen. Den tillbörliga aktsamheten bör uttryckligen omfatta fackföreningars och arbetstagares rättigheter, särskilt rätten till kollektiva förhandlingar och åtgärder, rättvisa arbetsvillkor och skälig ersättning, information och samråd samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Dessa grundläggande mänskliga rättigheter utgör en viktig del av de anständiga arbetsvillkoren.

1.16

Sociala dialoger på europeisk sektorsövergripande och sektoriell nivå samt på nationell nivå bör bidra till genomförandet av handlingsplanen, inbegripet gemensamma initiativ och projekt, riktlinjer, kapacitetsuppbyggnad, avtal, stöd till företag när det gäller att fullgöra skyldigheter i fråga om tillbörlig aktsamhet och till fackföreningar i samband med diskussioner och förhandlingar med företagsledningar.

1.17

För att dess övergripande och konsekventa strategi ska leda till resultat bör handlingsplanen också omfatta en ambitiös översyn av direktivet om icke-finansiell rapportering så att det omfattar alla företag, tar hänsyn till små och medelstora företags särskilda behov och begränsningar och innehåller specifika nyckelutförandeindikatorer och mål. Den bör också innehålla lagstiftningsåtgärder om att företagsstyrelser ska ha en skyldighet att på EU-nivå verka i alla berörda parters intresse och om att företagens verksamhet ska bidra till att sociala och miljömässiga mål uppnås.

1.18

Inom ramen för det nya återhämtningsinstrumentet Next Generation EU och annan EU-finansiering föreslår EESK att särskilda villkor och incitament kopplas till respekten för de mänskliga rättigheterna, anständiga arbetsvillkor och hållbarhetsmål i företagens verksamhet och leveranskedjor.

1.19

Medlemsstaterna bör se till att den sociala klausulen i direktiven om offentlig upphandling tillämpas och efterlevs fullt ut. Med nya förslag från kommissionen bör man se till att offentliga upphandlingsförfaranden faktiskt stöder och främjar tillbörlig aktsamhet i fråga om de mänskliga rättigheterna och ansvarsfullt företagande i företagens verksamhet och leveranskedjor, inbegripet anständiga arbetsvillkor.

1.20

Handlingsplanen bör även omfatta andra åtgärder än lagstiftning, bland annat initiativ för att öka medvetenheten hos konsumenter, investerare och andra berörda parter, incitament för ansvarsfulla företag som går längre än vad lagstiftningen kräver samt särskilt stöd till små och medelstora företag för att de ska införa strategier för tillbörlig aktsamhet.

1.21

De mål i handlingsplanen som rör handel bör återspeglas i den nya översynen av EU:s handelsstrategi. Handelsavtal och internationella investeringsavtal kan främja och säkerställa en mer enhetlig tillämpning av standarder av både investerare och regeringar. Utländska investerare bör ha en skyldighet att tillämpa tillbörlig aktsamhet innan de får dra nytta av ett internationellt investeringsavtal. Frihandelsavtal måste främja bästa praxis för hur miljömässiga och sociala kriterier ska inkluderas i offentlig upphandling och inte på något sätt begränsa tillämpningen av dem.

1.22

Den nya ansvariga för verkställighet av handelsavtal måste få starkare instrument för att se till att åtagandena om handel och hållbar utveckling efterlevs. En omorganiserad expertpanel bör ha möjlighet att utlösa en fördragsstadgad mellanstatlig tvistlösningsmekanism, med möjlighet till ekonomiska påföljder eller sanktioner och gottgörelse för den förfördelade parten (6). Arbetet med att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i kapitlen om handel och hållbar utveckling bör kompletteras med ett oberoende arbetsmarknadssekretariat och en mekanism för kollektiva klagomål (7). De inhemska rådgivargruppernas rekommendationer måste spela en mycket större roll vid utredningar av överträdelser av bestämmelser om handel och hållbar utveckling. Det behövs nya synsätt på arbetsmarknadskonflikter och man bör överväga rättsmedel mot företag som inte följer reglerna och ett system, liknande det för EU:s antidumpningsåtgärder, som täcker social dumpning.

1.23

Möjligheterna att säkra ratificeringar av ILO-konventioner är som störst under avtalsförhandlingarna och innan ett avtal ingås. Detta bör därför också synas i det undertecknade avtalet. Klausulen om ”väsentliga delar” bör utvidgas till att omfatta grundläggande och aktuella ILO-konventioner som ratificerats av alla EU-medlemsstater, och ILO bör involveras i övervakningen av tillämpningen av dessa konventioner i frihandelsavtal (8). EESK föreslår att man kopplar tullsänkningar till en faktisk tillämpning av bestämmelserna om handel och hållbar utveckling.

2. Bakgrund

2.1

Det tyska EU-ordförandeskapet har uppmanat EESK att i detta förberedande yttrande lägga fram en rad initiativ för att förbättra hållbarheten och säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna och anständiga arbetsvillkor i globala leveranskedjor. Ordförandeskapet har tillhandahållit en detaljerad lista med frågor enligt följande:

—	Hur kan man utforma och genomföra en europeisk handlingsplan för att en övergripande och ambitiös strategi för anständiga arbetsvillkor i globala leveranskedjor ska ge resultat? Man bör särskilt utforska den roll den sociala dialogen och det civila samhället spelar och stödet till dessa.

—	Vilka bör de centrala inslagen vara i en EU-förordning om tillbörlig aktsamhet och hur kan man stärka tillgången till ändamålsenliga rättsmedel vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna i de globala leveranskedjorna?

—	Hur kan man skapa lika villkor för europeiska företag, med hänsyn till deras utmaningar och fördelar, och stärka de globala leveranskedjornas motståndskraft mot kriser, såsom covid-19-pandemin?

—	Hur kan man främja ett gemensamt genomförande av målen för hållbar utveckling och FN:s vägledande principer, bland annat med hjälp av miniminormer i medlemsstaternas nationella handlingsplaner?

—	Hur kan man stärka främjandet av anständiga arbetsvillkor i hållbara leveranskedjor inom handelspolitiken? Man bör särskilt utforska möjligheterna att bättre kontrollera efterlevnaden av kapitlen om hållbarhet i frihandelsavtal.

2.2

EESK har redan lämnat flera relevanta bidrag i dessa frågor. Under 2016 uppmanade kommittén kommissionen att anta ”en omfattande och ambitiös strategi så att all dess inre (tillgång till EU:s offentliga upphandling, märkning etc.) och yttre (handel, utveckling, grannskapspolitik etc.) politik främjar arbete på skäliga villkor i globala leveranskedjor”. Kommittén rekommenderade att åtgärderna skulle ”omfatta både lagstiftnings- och icke-lagstiftningsåtgärder, bästa metoder, ekonomiska incitament, tillgång till utbildning och kapacitetsuppbyggnad för social dialog och fackföreningarna” (9).

2.3

Under 2018 uppmanade EESK kommissionen ”att vara mer ambitiös i sitt tillvägagångssätt, särskilt när det gäller att stärka de faktiska möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av åtagandena i kapitlen om handel och hållbar utveckling” (10) och betonade vikten av att grundläggande ILO-konventioner ratificeras innan ett handelsavtal ingås. När det gäller att stärka de arbetsrättsliga bestämmelserna rekommenderade kommittén att man särskilt skulle undersöka möjligheten att inrätta ett oberoende arbetsmarknadssekretariat och en mekanism för kollektiva klagomål.

2.4

Under 2019 uppmanade EESK EU-institutionerna att stödja det pågående arbetet med ett bindande FN-fördrag och att delta i förhandlingarna och ställde sig bakom det nödvändiga innehållet i ett bindande fördrag (11).

2.5

Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor bad nyligen EESK om ett yttrande om ”tillbörlig aktsamhet och företagens ansvar” (12). Europaparlamentet har i flera resolutioner efterlyst bindande lagstiftning om tillbörlig aktsamhet och andra initiativ för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i företagens verksamhet och i de globala leveranskedjorna.

2.6

Rådet har betonat vikten av faktisk tillgång till rättslig prövning för offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna vid tillämpning av tillbörlig aktsamhet, och erkänt att det är ”absolut nödvändigt för hållbar utveckling och uppnåendet av målen för hållbar utveckling” att företagen iakttar de mänskliga rättigheterna (13). Det drog slutsatsen att ”ansvarsfull affärsverksamhet” i slutändan kan ”skapa en konkurrensfördel” (14).

2.7

När generaldirektoratet för rättsliga frågor och konsumentfrågor presenterat studien åtog sig kommissionsledamot Didier Reynders i april 2020 att lägga fram ett bindande sektorsövergripande rättsligt initiativ om tillbörlig aktsamhet i fråga om de mänskliga rättigheterna och ansvarsfullt företagande, som skulle omfatta företagens leveranskedjor, inbegripet ansvar och sanktioner, och bygga på en bred definition av de mänskliga rättigheterna, inbegripet arbetstagares och fackföreningars rättigheter (15).

3. Globala leveranskedjor: status quo och effekterna av covid-19-krisen

3.1

Verksamheten i de globala leveranskedjorna spelar en viktig roll i ekonomiska verksamheter över hela världen och i den globala handeln. Multinationella företag och deras leveranskedjor sysselsätter hundratals miljoner arbetstagare och dessa nätverk står för 80 % av den globala handeln (16). Enligt uppgifter från ILO från 2013 var 453 miljoner arbetstillfällen, det vill säga mer än en femtedel av alla arbetstillfällen, kopplade till globala leveranskedjor, vilket innebär att de ökat med 53 % under det föregående årtiondet (17). Digital teknik, miljöstyrning, samhällsstyrning och hållbarhetstrender kommer att få många olika effekter under det ”omvandlingens årtionde” som väntar den internationella produktionen (18).

3.2

”Internationell handel är en motor för ekonomisk tillväxt för alla och fattigdomsminskning, och bidrar till att främja hållbar utveckling (19)”. Med tanke på de begränsningar för den globala handeln och investeringarna i globala leveranskedjor som covid-krisen gett upphov till och den redan före krisen avtagande takten i fattigdomsminskningen, finns det ett akut behov av att intensifiera reformerna, öka investeringarna och främja hållbar handel och globala leveranskedjor. Internationella organisationer och organ har lagt fram ytterligare belägg för den viktiga rollen i fattigdomsminskningen. Utvecklingsbanker har betonat handelns avgörande roll och att en fortsatt integrering av utvecklingsländerna i en öppen global ekonomi kommer att vara mycket viktigt för att uppnå målet att utrota extrem fattigdom senast 2030. Till exempel kan utveckling av landsbygdsmarknader och rättvis integrering av dem i globala marknader bli en allt viktigare inkomstkälla för de fattiga på landsbygden. Ytterligare belägg visar betydelsen av anständiga och produktiva arbetstillfällen, hållbara företag och ekonomisk omvandling för fattigdomsminskning.

3.3

Globala leveranskedjor är komplexa, diversifierade och fragmenterade – vissa multinationella företag har över 100 000 direktleverantörer. Globala leveranskedjor bär på möjligheter och risker. De har bidragit till ekonomisk tillväxt, jobbskapande och entreprenörskap och kan bidra till en övergång från den informella till den formella ekonomin (20), vilket är gynnsamt för utvecklingsländer. När en allt större del av den globala handeln och de globala investeringarna sker genom globala leveranskedjor samt genom utkontraktering och genom att ledande företag samordnar den globala produktionen över gränserna, får affärsverksamhet betydande social påverkan (21).

3.4

Längden på leveranskedjorna och varaktigheten i relationen med leverantörerna är mångfasetterade affärsval, som baseras på vilka affärsförbindelser som är mest intressanta, närheten till konsumentmarknader, logistik, kompetens osv. Systematisk användning av underleverantörer är dock också en bieffekt av konkurrensen och de ekonomiska drivkrafterna i en affärsmodell där de globala leveranskedjorna alltför ofta upprättas där kostnaderna är som lägst. Dessutom innebär denna strävan efter effektivitet beträffande arbetskostnaderna för företagen inte nödvändigtvis fördelar för ekonomier, arbetstagare, berörda parter och samhället i stort.

3.5

Den nuvarande ramen för affärsverksamhet och de mänskliga rättigheterna består främst av icke-bindande instrument. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inbegripet arbetstagarnas och fackföreningarnas rättigheter, förekommer fortfarande i företagens verksamhet, även i multinationella företags verksamhet och i deras leverans- och underleverantörskedjor. Det är dessutom svårt att spåra den negativa påverkan. Särskilda ansvarsramar för underleverantörskedjor finns redan i EU-lagstiftningen och har införts till exempel inom offentlig upphandling, utstationering av arbetstagare och migrationslagstiftning.

3.6

Covid-19-krisen har avslöjat en oroväckande skörhet och betydande risker med anknytning till mycket fragmenterade och odiversifierade leveranskedjor och blottat sårbarheten hos de arbetstagare som håller dem i drift. Storskaliga störningar har visat att de globala leveranskedjornas tillförlitlighet och motståndskraft behöver stärkas, särskilt i nyckelregioner och nyckelsektorer, både på EU:s inre marknad och tillsammans med regeringar i tredjeländer.

3.7

EESK föreslår att fler uppgifter om sårbara leveranskedjor samlas in eller behandlas, både med avseende på riskerna för avbrott i den ekonomiska verksamheten och för att upptäcka kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den årliga rapporten om genomförandet av frihandelsavtalen skulle kunna fungera som plattform för regelbunden information.

3.8

FN:s generalsekreterare António Guterres har talat om covid-19-pandemin som en folkhälsokris som förvandlats till en ekonomisk och social kris samt ”en mänsklig kris som snabbt håller på att bli en människorättskris” (22). ”Det civila samhället har blottlagt många regeringars misslyckande med att skydda sina medborgare och många företags misslyckande med att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med FN:s vägledande principer. Arbetstagare tvingas rutinmässigt att arbeta utan tillräcklig utrustning som skyddar mot sjukdomen, nekas betald sjukledighet när de blir sjuka eller behöver självisolera sig och sägs upp utan förvarning eller ersättning” (23). Risker har bland annat belysts när det gäller förekomsten av tvångsarbete i företag som är verksamma i leveranskedjor för tillverkning av handskar och annan personlig skyddsutrustning som köpts i Europa och i Förenta staterna (24).

3.9

FN:s arbetsgrupp för företag och mänskliga rättigheter har i ett viktigt uttalande erkänt behovet av att sätta hållbarheten och människan i centrum för kampen mot covid-19. ”Den får inte leda till lägre standarder eller ens användas som förevändning av regeringar och näringslivsaktörer för att kringgå internationella åtaganden om mänskliga rättigheter”. Verkliga framsteg i tillämpningen av FN:s vägledande principer kommer att ”förbereda oss bättre för nästa kris, inte minst när vi tillsammans riktar blickarna på klimatkrisen och andra människorättsutmaningar som härrör från orättvisor och växande ojämlikheter” (25).

3.10

EESK har begärt att återupprättandet av handelsflödena ska bygga på starka åtaganden om sociala och arbetsrättsliga normer och en faktisk kontroll av deras efterlevnad. Störningarna i leveranser och produktion har visat hur viktigt det är att arbetsmiljöåtgärder vidtas och faktiskt efterlevs samt att arbetstagarna hålls säkra och friska så att de kan förse världen med varor och tjänster. Ratificering, tillämpning och kontroll av efterlevnaden av ILO:s grundläggande konventioner om föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar är en bra början för att säkerställa säkra och anständiga arbetsvillkor, tillsammans med alla grundläggande och aktuella ILO-konventioner (26).

4. Utgångspunkt: De främsta nuvarande internationella instrumenten och definitionerna

4.1

Det finns flera internationella instrument som rör transnationella leveranskedjor. De innehåller definitioner av ansvarsfullt företagande, mekanismer för tillbörlig aktsamhet och företagens skyldigheter när det gäller deras leveranskedjor samt staternas roller, skyldigheter och åtaganden för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna, inbegripet ändamålsenliga förebyggande åtgärder, kontroller, rättsmedel och påföljder.

4.2

17 mål för hållbar utveckling utgör kärnan i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling. De globala leveranskedjornas organisation och den privata sektorns roll är centrala för att främja och uppnå dessa mål, bland annat mål 8 om hållbar ekonomisk tillväxt och produktiv sysselsättning, mål 9 om att bygga inkluderande och hållbara industrier, mål 10 om minskade ojämlikheter, mål 12 om att säkerställa hållbar produktion och konsumtion samt mål 17 om stärkta partnerskap för hållbar utveckling. Mål 9 och 12 är särskilt inriktade på leveranskedjor och mål 17 på företags beteende.

4.3

I FN:s vägledande principer från 2011 betonas ”staternas skyldighet att skydda befolkningen mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna inom det egna territoriet och/eller den egna jurisdiktionen” och ”vara tydliga med att de förväntar sig att alla företag som är etablerade inom det egna territoriet och/eller den egna jurisdiktionen respekterar de mänskliga rättigheterna i all verksamhet”. Företagens ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna innebär att de ska ”undvika att orsaka eller bidra till en negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna genom sin egen verksamhet” och ”försöka förhindra eller begränsa en negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna som genom affärsförbindelserna står i direkt samband med företagets verksamhet, produkter eller tjänster, även om de inte själva har bidragit till denna negativa påverkan”. ”Företagen bör ha riktlinjer och processer”, inklusive ”en process för att genomföra en konsekvensanalys (due diligence) när det gäller de mänskliga rättigheterna för att identifiera, förhindra, begränsa och redogöra för hur de åtgärdar en påverkan på de mänskliga rättigheterna”, samt aktivt verka för ”att gottgöra en negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna som de orsakar eller bidrar till”. Enligt kommentarerna till de vägledande principerna när det gäller fall där en negativ påverkan har inträffat som företaget inte har orsakat eller bidragit till, men som genom en affärsförbindelse är direkt kopplad till dess verksamhet, produkter eller tjänster ”kräver ansvaret att respektera de mänskliga rättigheterna inte att företaget på egen hand måste gottgöra kränkningen, men de kan ta på sig en roll i detta” (27). Enligt kommentarerna till de vägledande principerna bör företag som genomför en konsekvensanalys dessutom ”inte ta för givet att de därmed, enbart på grund av detta, automatiskt och helt och hållet befrias från ansvar för att ha orsakat eller bidragit till kränkningar av de mänskliga rättigheterna” (28). Den offentliga upphandlingens roll när det gäller att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och möjligheten till ett ansvarsfullt avslutande av affärsförbindelser som en sista utväg betonas i de vägledande principerna som centrala i hanteringen av leveranskedjan.

4.4

Leveranskedjor och anständiga arbetsvillkor, inklusive medlemsstaternas och företagens ansvar, behandlas i flera ILO-instrument och ILO-initiativ. ILO:s koncept anständiga arbetsvillkor omfattar följande fyra strategiska mål:

—	Främja nya arbetstillfällen, kompetensutveckling och hållbara försörjningsmöjligheter.

—	Garantera rättigheter i arbetslivet, i synnerhet för missgynnade och fattiga arbetstagare.

—	Utvidga det sociala skyddet för män och kvinnor i syfte att säkerställa tillräcklig ersättning i händelse av förlorade eller minskade inkomster, och tillgång till adekvat hälso- och sjukvård.

—	Främja social dialog genom att involvera starka och oberoende arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.

4.5

ILO:s resolution från 2016 om anständiga arbetsvillkor i globala leveranskedjor berör regeringarnas roll när det gäller att kräva att företag ska tillämpa förfaranden för tillbörlig aktsamhet i sina leveranskedjor, säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna och främja ansvarsfullt företagande, bland annat genom strategierna för offentlig upphandling.

4.6

På grundval av FN:s vägledande principer och deras förfarande för tillbörlig aktsamhet klargörs i trepartsdeklarationen om principer som rör multinationella företag och socialpolitik att man i förfarandet för tillbörlig aktsamhet bör ta hänsyn till den centrala roll som föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar samt förhållandet mellan arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen spelar som en pågående process.

4.7

OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som är bindande för OECD:s medlemsländer, innehåller detaljerade riktlinjer för ansvarsfullt företagande och rekommendationer om riskbaserad tillbörlig aktsamhet. De innehåller också krav på att staterna inrättar nationella kontaktpunkter som ska verka för att riktlinjerna efterlevs, bland annat genom medvetandehöjande åtgärder och genom att ta klagomål vid överträdelser. EESK har tidigare uppmanat medlemsstaterna att se till att de nationella kontaktpunkterna är ”oberoende och organiserade på ett sätt som involverar arbetsmarknadens parter i egenskap av medlemmar i de nationella kontaktpunkterna eller de nationella kontaktpunkternas övervakningskommitté. De bör ges lämplig utbildning, personal och finansiering” (29). Inom ramen för sina leveranskedjor bör företagen ”försöka förhindra eller begränsa en negativ påverkan när de inte har bidragit till den, när den trots det är direkt kopplad till företagets verksamhet, produkter eller tjänster genom en affärsförbindelse. Avsikten är inte att lägga över ansvaret från den verksamhet som orsakar den negativa påverkan på företaget som den har en affärsförbindelse med” (30). ”Om företaget kommer fram till att det löper risk att orsaka en negativ påverkan i leverantörskedjan bör det vidta nödvändiga åtgärder för att upphöra med verksamheten som orsakar denna. Om företaget kommer fram till att det löper risk att bidra till en negativ påverkan bör det vidta nödvändiga åtgärder för att upphöra med verksamheten som bidrar till denna eller förhindra den och använda sitt inflytande till att begränsa den negativa påverkan i största möjliga utsträckning” (31). Detta påverkar under alla omständigheter inte sådant ansvar som EU eller staterna fastställt att företag har för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och annan negativ påverkan i sin verksamhet och i sina leverantörs- och underleverantörskedjor, inbegripet för överträdelser av skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet.

5. Att skapa lika villkor för europeiska företag

5.1

Många företag har åtagit sig och är engagerade i enskilda initiativ som har lett till beteendeförändringar med ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i den egna affärsverksamheten. Bland de sektorsspecifika initiativen kan följande nämnas: amfori, Together for Sustainability, Chemie3 och Bettercoal. Europeiska företag har gott anseende utanför Europa när det gäller åtaganden och insatser för hållbar utveckling genom sin lokala närvaro. Dessa frivilliga åtgärder har dock inte lett till de fullständiga beteendeförändringar som krävs (32).

5.2

I en nyligen genomförd studie (33) från generaldirektoratet för rättsliga frågor presenteras en ändamålsenlig och heltäckande analys av status quo. Endast drygt en tredjedel av de företag som svarat anger att de har gjort åtaganden om tillbörlig aktsamhet när det gäller de mänskliga rättigheterna och miljöpåverkan, varav de flesta endast gäller primära leverantörer. I studien betonas behovet av en europeisk sektorsövergripande bindande lagstiftning om tillbörlig aktsamhet när det gäller de mänskliga rättigheterna och ansvarsfullt företagande. Den nuvarande krisen har till och med stärkt stödet för åtgärder.

5.3

Med tanke på att europeiska företag har viktiga erfarenheter av att genomföra ändamålsenliga och ambitiösa strategier för tillbörlig aktsamhet, ofta på grundval av avtal som ingåtts med fackföreningar, skulle de mycket riktigt gynnas av att det skapades lika villkor och rättvis konkurrens, på grundval av gemensamma minimistandarder som även är tillämpliga på företag som är etablerade i tredjeländer och verksamma i EU. ”EU-varumärkets” goda anseende i fråga om att göra affärer är också baserat på de höga standarderna i EU:s regelverk.

5.4

Flera EU-lagar är relevanta för hanteringen av leveranskedjor och respekten för de mänskliga rättigheterna och anständiga arbetsvillkor, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU (34) om icke-finansiell rapportering, som berör rapportering från större företag av allmänt intresse om deras verksamhets påverkan och risker samt deras eventuella strategier för att minska dessa, inbegripet förfaranden för tillbörlig aktsamhet. När det gäller specifika sektorer har krav på tillbörlig aktsamhet för företagens leveranskedjor fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 (35) (timmerförordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning 2017/821 (36) (konfliktmineralförordningen).

5.5

Tillbörlig aktsamhet har också nyligen införts i olika nationella lagar, inte minst i den franska lagen om företags skyldighet att vara vaksamma (37). Denna lag utgör en ambitiös nationell rättslig ram med krav på att större företag fastställer, offentliggör och tillämpar en vaksamhetsplan för att identifiera och förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna och negativ miljöpåverkan i sin egen verksamhet, i verksamheten i de företag som de direkt eller indirekt kontrollerar och i verksamheten hos underleverantörer och leverantörer med vilka de har en ”etablerad affärsförbindelse”. Lagen omfattar en ram för ansvar genom vilken företag hålls ansvariga för sådana överträdelser av deras skyldighet att tillämpa tillbörlig aktsamhet som leder till skada eller kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

5.6

Den nuvarande fragmenterade rättsliga ramen påverkar företagen negativt, eftersom den innebär att företagen måste följa olika regelverk. Företagen tvingas utstå illojal konkurrens, rättsosäkerhet och administrativa kostnader, vilket bör undvikas. Ett växande antal företag och investerare efterlyser därför bindande instrument för tillbörlig aktsamhet (38).

5.7

Status quo belönar dessutom inte ansvarsfulla företag, eftersom det saknas gemensamma minimikrav, jämförbara förfaranden, lämpliga incitament från offentliga myndigheter, faktisk kontroll av efterlevnaden av befintliga regler och medvetenhet bland investerare, berörda parter och konsumenter.

6. En europeisk handlingsplan för de mänskliga rättigheterna och anständiga arbetsvillkor i globala leveranskedjor

6.1 Upprättande av ett ändamålsenligt regelverk

6.1.1

Anständiga arbetsvillkor och respekt för de mänskliga rättigheterna och hållbarhet i globala värde- och leveranskedjor står högt upp på globala, europeiska och nationella institutioners politiska dagordning och blir allt viktigare för näringslivet. För att uppnå dessa mål och främja globala och europeiska sociala och miljömässiga mål, rättvis konkurrens mellan ekonomiska aktörer och för att stödja europeisk ekonomisk verksamhet krävs dock skyndsamt ett mer ändamålsenligt och konsekvent regelverk.

6.1.2

På grundval av initiativ som redan tagits av många europeiska företag och som bekräftar deras globala ledarskap på området är det av yttersta vikt att man utvecklar en ambitiös, övergripande och heltäckande strategi som på ett ändamålsenligt sätt kopplar samman initiativ och täpper till identifierade luckor. ”Frivilliga och bindande åtgärder utesluter inte varandra, utan måste komplettera varandra” (39).

6.1.3

En europeisk handlingsplan bör utformas som en allmän ram för lagstiftningsinitiativ och andra initiativ som rör de mänskliga rättigheterna, anständiga arbetsvillkor och hållbarhet i företagens verksamhet och leveranskedjor. Den bör erkänna de väsentliga, olika och kompletterande roller som innehas av de olika aktörerna på området, i synnerhet av EU-institutionerna, medlemsstaterna, internationella organ, företag, arbetsmarknadens parter och berörda parter. Handlingsplanen bör utarbetas på grundval av social dialog och en flerpartsstrategi, och för att den ska bli framgångsrik måste alla aktörer vara fullt delaktiga i att uppnå dess mål.

6.1.4

Huvudmålen bör vara att främja ansvarsfullt företagande, säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna och EU:s sociala och miljömässiga mål i affärsverksamhet och leveranskedjor, stödja stora, små och medelstora företag när det gäller att anta strategier för ansvarsfullt företagande och säkerställa lika villkor för företag. En förebyggande strategi för bindande tillbörlig aktsamhet bör leda till färre kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Om alla företag måste följa samma grundläggande regler blir förfarandena också jämförbara för konsumenterna.

6.1.5

De mänskliga rättigheterna bör definieras på ett brett sätt som omfattar arbetstagares och fackföreningars rättigheter, och som bygger på en rad internationella instrument (40), särskilt ILO:s konventioner. Dessa rättigheter omfattar bland annat föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar och åtgärder, rätten till information, samråd och medverkan, anständiga arbetsvillkor, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, rättvisa löner och socialförsäkringsskydd. För att bekämpa barnarbete och tvångsarbete måste kommissionens nolltolerans för barnarbete följas av ändamålsenliga och ambitiösa åtgärder. Handlingsplanen bör också omfatta ansvarsfullt företagande i bredare bemärkelse, särskilt vad gäller social och miljömässig påverkan, företagsstyrning, korruptionsbekämpning, rättvis skattepolitik och skattetransparens. För att ta konkreta steg i riktning mot hållbara leveranskedjor är det viktigt att genomföra konkreta åtgärder på lokal nivå, där företagen åläggs att utvärdera den lokala lagstiftningen och de lokala avtalen när de är verksamma utanför EU. Om betydelsen av statlig kontroll av efterlevnaden av arbetsmarknadsreglerna, särskilt genom inspektioner, erkänns måste myndigheter på nationell och lokal nivå ta sitt fulla ansvar (41).

6.1.6

Samordning mellan EU-nivå och nationell nivå är avgörande. Nationella handlingsplaner som ska utarbetas i samarbete med nationella arbetsmarknadsparter och det civila samhället bör vara nära kopplade till de nationella handlingsplanerna för tillämpningen av FN:s vägledande principer och erkänna den roll som OECD:s riktlinjer och nationella kontaktpunkter spelar. De nationella kontaktpunkterna bör vara ”oberoende och organiserade på ett sätt som involverar arbetsmarknadens parter i egenskap av medlemmar i de nationella kontaktpunkterna eller de nationella kontaktpunkternas övervakningskommitté. De bör ges lämplig utbildning, personal och finansiering” (42). Den europeiska handlingsplanen skulle också kunna innehålla miniminormer på olika områden för att säkerställa fullständig och faktisk nationell tillämpning av de relevanta internationella instrumenten. På kommissionsnivå krävs samstämmighet och samordning mellan de olika politikområdena och generaldirektoraten, särskilt dem som ansvarar för rättsliga frågor, finans, handel och sysselsättning, och Europeiska utrikestjänsten.

6.2 Upprättande av en bindande europeisk lagstiftning om tillbörlig aktsamhet

6.2.1

Kommittén gläder sig över att kommissionen följt dess rekommendation (43) om att föreslå EU-lagstiftning på detta område och anser att ett bindande sektorsövergripande lagstiftningsinitiativ om tillbörlig aktsamhet på människorättsområdet och om ansvarsfullt företagande bör ställas i centrum för en europeisk handlingsplan, med beaktande av resultaten av den studie som beställts av generaldirektoratet för rättsliga frågor och i linje med kommissionsledamot Didier Reynders åtagande.

6.2.2

För att undvika illojal konkurrens och ojämna konkurrensvillkor bör lagstiftningsinitiativet omfatta alla företag som är etablerade eller verksamma i EU och deras verksamhet, inbegripet hela deras leverans- och underleverantörskedjor, samt den offentliga sektorn, och vara avpassat till små och medelstora företags särskilda behov och begränsningar. Detta ligger i linje med ambitionen i FN:s vägledande principer att omfatta ”alla företag, oavsett storlek, bransch, i vilken miljö verksamheten bedrivs, ägarförhållande och struktur” (44). Företagen bör följa höga standarder för ansvarsfullt företagande som omfattar de mänskliga rättigheterna, miljömässig och social påverkan, företagsstyrning, korruptionsbekämpning och rättvis beskattning.

6.2.3

På grundval av de främsta stegen i förfaranden för tillbörlig aktsamhet, som identifieras i relevanta instrument från FN, ILO och OECD, bör företag åläggas att kartlägga och bedöma faktisk och potentiellt negativ påverkan, agera utifrån resultaten (upphöra med verksamhet som har negativ påverkan), utarbeta och genomföra en plan för tillbörlig aktsamhet för att förhindra eventuella risker och negativ påverkan, inrätta en mekanism för tidig varning, på ett ändamålsenligt och öppet sätt kontrollera och övervaka genomförandet av planerna för tillbörlig aktsamhet samt rapportera om genomförandet. Det förfarande för tillbörlig aktsamhet genom vilket företagen fullgör sina skyldigheter bör stå i proportion till hur allvarlig den potentiella påverkan är och i vilken miljö verksamheten bedrivs.

6.2.4

Det rättsliga instrumentet bör bygga på en förebyggande strategi, men samtidigt säkerställa ändamålsenliga rättsmedel och tillgång till rättslig prövning för offer och deras ombud, inbegripet fackföreningar och människorättsförsvarare. Det är mycket viktigt med offentlig övervakning av företagens skyldigheter och rättsliga konsekvenser om skyldigheterna inte fullgörs. En uppföljning av de enskilda delarna, däribland företagens ansvar, kommer att ske i form av ett särskilt EESK-yttrande (45). EU-initiativ på detta område får dock inte inverka negativt på eller begränsa mekanismer för solidariskt ansvar eller andra ramar för ansvar på internationell, europeisk eller nationell nivå.

6.3 Arbetsmarknadsparternas och det civila samhällets nyckelroller

6.3.1

Den sociala dialogen bör spela en central roll när det gäller tillbörlig aktsamhet och ansvarsfullt företagande, genom att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i företagens verksamheter och leverans- och underleverantörskedjor. Alla handlingsplaner och lagstiftningsinitiativ bör baseras på värdet av social dialog och kollektiva förhandlingar och säkerställa respekten för arbetstagarnas rätt till information och samråd. Dessa faktorer behandlas tyvärr inte i studien från generaldirektoratet för rättsliga frågor.

6.3.2

Företag och fackföreningar kan på relevant nivå förhandla om avtal för att fastställa den konkreta tillämpningen av skyldigheterna i direktivet. Detta visar den goda praxis som flera befintliga avtal om förfaranden för tillbörlig aktsamhet har lett till och det positiva bidrag de har lämnat. Arbetstagarrepresentanter bör dessutom informeras och rådfrågas om utformningen och tillämpningen av planen för tillbörlig aktsamhet.

6.3.3

Den sociala dialogen på europeisk sektorsövergripande och sektoriell nivå bör bidra till att åstadkomma förbättringar på dessa områden genom att inkludera gemensamma initiativ och projekt, riktlinjer, kapacitetsuppbyggnad och avtal.

6.3.4

Tidigare erfarenheter har visat hur initiativ baserade på social dialog kan leda till viktiga framsteg när det gäller anständiga arbetsvillkor i globala leveranskedjor. I maj 2013 undertecknades exempelvis ett avtal om brand- och byggnadssäkerhet i Bangladesh som ett rättsligt bindande avtal mellan över 200 mestadels europeiska klädmärken och återförsäljare och två globala fackföreningar, IndustriALL och UNI Global Union, samt flera lokala fackföreningar och vittnen.

6.3.5

Handlingsplanen bör även innehålla åtgärder för att öka medvetenheten bland konsumenter och investerare om betydelsen av företagens sociala och miljömässiga påverkan, främja instrument som gör det möjligt att jämföra företagens prestanda och bättre identifiera dem som lägger fram ändamålsenliga strategier för ansvarsfullt företagande. Alla initiativ bör baseras på deltagande av berörda parter, bland annat arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer, som kan fungera som informationsspridare och bidra till att öka medvetenheten om positivt och negativt uppförande.

6.4 Åtgärder som komplement till en europeisk handlingsplan

6.4.1

Översyn av direktivet om icke-finansiell rapportering. Stöd till en ambitiös översyn för att inkludera alla företag i det personliga tillämpningsområdet och ta hänsyn till små och medelstora företags särskilda behov och begränsningar. Det materiella tillämpningsområdet bör definieras bättre för att den icke-finansiella rapporteringen ska vara omfattande, jämförbar och ändamålsenlig. Med tanke på att rapporteringen är en viktig del av mekanismerna för tillbörlig aktsamhet bör den vara förenlig med det rättsliga initiativet i fråga och omfatta specifika nyckelutförandeindikatorer och mål (t.ex. på grundval av Parisavtalet och målen för hållbar utveckling), samt baseras på FN:s vägledande principer och andra relevanta internationella instrument.

6.4.2

Styrelsens uppgifter, hållbar företagsstyrning och bolagsrätt. Stöd till lagstiftningsåtgärder om att chefer ska ha en skyldighet att på EU-nivå verka i alla företagens berörda parters intresse och om att företagens verksamhet ska bidra till att sociala och miljömässiga mål uppnås. Andra lagstiftningsåtgärder och icke-lagstiftningsåtgärder bör också identifieras för att främja mer hållbar, framåtblickande och långsiktigt inriktad företagsstyrning och bolagsrätt.

6.4.3

Offentlig finansiering och offentligt stöd. Förslag på särskilda villkor och positiva incitament med koppling till respekten för de mänskliga rättigheterna, anständiga arbetsvillkor och hållbarhetsmål i företagens verksamheter och leveranskedjor för tillgång till finansiella medel och stöd från EU eller offentligt håll, särskilt inom ramen för de ekonomiska återhämtningsplanerna efter covid-19 på EU-nivå och nationell nivå.

6.4.4

Offentlig upphandling. Säkerställa att medlemsstaterna fullt ut tillämpar och kontrollerar efterlevnaden av den sociala klausulen i direktiven om offentlig upphandling och lägga fram förslag till förfaranden för offentlig upphandling för att på ett ändamålsenligt sätt stödja och främja de mänskliga rättigheterna, tillbörlig aktsamhet och ansvarsfullt företagande i affärsverksamhet och leveranskedjor, inbegripet anständiga arbetsvillkor. Detta skulle bland annat kunna uppnås genom en översyn av direktiven om offentlig upphandling, kapacitetsuppbyggnad för upphandlande myndigheter och utbyte av bästa praxis, inbegripet främjande av bästa praxis genom frihandelsavtal.

6.4.5

Incitament. Förslag på initiativ för att erbjuda stöd till företag som går längre än vad lagstiftningen kräver vad gäller ansvarsfullt företagande och positiv miljömässig och social påverkan. Dessa skulle exempelvis kunna omfatta stöd till utveckling av särskilda strategier och instrument, främjande av nätverk av hållbara företag och kapacitetsuppbyggnad för initiativ från arbetsmarknadens parter.

6.4.6

Samverkan med den internationella handels- och investeringsagendan. Utländska investerare bör ha en skyldighet att tillämpa tillbörlig aktsamhet innan de får dra nytta av ett internationellt investeringsavtal. På samma sätt bör parterna i ett frihandelsavtal säkerställa att företag som har sitt säte på deras territorier uppfyller kraven på tillbörlig aktsamhet. Exempelvis Kanada har stärkt sin strategi för företagens sociala ansvar genom att inrikta sig på hur kanadensiska företag uppför sig utomlands och har skapat ett rådgivande flerpartsorgan. I april 2019 utsågs den första kanadensiska ombudsmannen för ansvarsfulla företag. Ombudsmannen har i uppgift att se över och rapportera offentligt påtalade kränkningar av de mänskliga rättigheterna till följd av kanadensiska företags verksamhet inom gruv-, olje-, gas- och konfektionssektorerna utomlands och utfärdar även rekommendationer om handelsåtgärder för företag (46).

6.4.7

Handlingsplanen bör utformas med hänsyn till ett bredare spektrum av faktorer, framför allt skattetransparens, inbegripet landsspecifik rapportering och rättvist skattebeteende, hållbara finanser och skyldigheter för investerare. Konfliktmineralförordningen och timmerförordningen skulle kunna utvärderas i syfte att avgöra om de behöver ses över eller förstärkas.

7. Handel för anständiga arbetsvillkor och faktisk kontroll av efterlevnad

7.1

Handeln utgör en viktig, genomgripande del av genomförandet av målen i en europeisk handlingsplan, genom att koppla handlingsplanen till tredjeländer och det multilaterala perspektivet. Det är mycket angeläget att detta återspeglas i den nya översynen av EU:s handelsstrategi. EU har det största handelsnätverket i världen, vilket ger bilaterala handelsavtal en särskilt viktig hävstångseffekt som måste användas på ett ändamålsenligt sätt innan avtalen ingås och under hela genomförandet och kontrollen av efterlevnaden.

7.2

Förhandlingarna mellan EU och Vietnam har visat vilka framsteg EU kan göra när det gäller att förbättra arbetsvillkor i samarbete med ett partnerland. I vissa partnerländer kan vi dock fortfarande, åratal efter det att frihandelsavtal ingåtts, inte konstatera några framsteg när det gäller efterlevnaden av åtagandena om handel och hållbar utveckling. Det ser vi framför allt i den arbetsrättsliga tvisten mellan EU och Sydkorea, som varat i åratal och handlar om att grundläggande och aktuella ILO-konventioner inte har ratificerats. Detta visar att möjligheterna att säkra ratificeringar av grundläggande ILO-konventioner är som störst under avtalsförhandlingarna och innan ett avtal ingås. Detta bör därför också synas i det undertecknade avtalet.

7.3

Handel är inte drivkraften i klimatpolitiken, men kan bli en viktig möjliggörande faktor. Att göra Parisavtalet till en väsentlig del i alla framtida övergripande handelsavtal, vilket innebär att handelsavtal som inte följer Parisavtalet tillfälligt upphävs, är en positiv åtgärd som bör utvidgas till att även omfatta grundläggande och aktuella ILO-konventioner som har ratificerats av alla EU-medlemsstater. Som det erkända organet på internationell nivå bör ILO involveras i övervakningen av tillämpningen av ILO:s konventioner i frihandelsavtal (47).

7.4

EESK har tidigare rekommenderat dels att det bör finnas en särskild klausul för att främja målen för hållbar utveckling i alla framtida mandat i fråga om kapitel om handel och hållbar utveckling, dels att det för reformen av WTO bör fastställas regler som säkerställer att länder respekterar och genomför målen för hållbar utveckling. I detta sammanhang bör EU och dess medlemsstater använda sitt inflytande och sitt påverkansarbete i de olika WTO-kommittéerna, särskilt dem som täcker nya områden, såsom handel och anständiga arbetsvillkor.

7.5

Kapitlen om handel och hållbar utveckling är en allt viktigare del i alla nya EU-frihandelsavtal, men för att fullgöra åtagandena måste fokus nu läggas på den faktiska kontrollen av och möjligheterna till kontroll av efterlevnaden, inte minst för att säkerställa lika villkor för EU-företag utomlands. De inhemska rådgivargruppernas rekommendationer måste spela en betydligt starkare roll vid utredning av överträdelser av bestämmelser om handel och hållbar utveckling.

7.6

EESK uppmuntrar också kommissionen att undersöka nya strategier för att lösa arbetsrättsliga tvister som skulle göra det möjligt för en särskild internationell panel för tvistlösning att vidta åtgärder mot verksamheter som inte följer reglerna. För EU:s antidumpningsåtgärder finns det redan ett smidigt förfarande, och detta skulle kunna användas även vid social dumpning. I linje med förslagen i ett icke-officiellt dokument från Frankrike och Nederländerna (48) föreslår EESK att man generellt sett kopplar en faktisk tillämpning av bestämmelserna om handel och hållbar utveckling till ett successivt genomförande av tullsänkningar.

7.7

EESK efterlyser en översyn av den nuvarande mekanismen för expertpaneler för handel och hållbar utveckling, så att inte bara handelsjurister utan även experter på arbetsrätt, klimat och de mänskliga rättigheterna skulle kunna undersöka klagomål inom ramen för kapitlen om handel och hållbar utveckling. Om sådana paneler konstaterar överträdelser, bör en fördragsstadgad mellanstatlig tvistlösningsmekanism utlösas, med möjligheter till ekonomiska påföljder eller sanktioner och gottgörelse för den förfördelade parten (49). I detta avseende har EESK också föreslagit ett oberoende arbetsmarknadssekretariat och en mekanism för kollektiva klagomål (50).

7.8

Den nya ansvariga för kontrollen av efterlevnaden av handelsavtal måste inta en ledande roll i kontrollen av efterlevnaden av åtaganden, ”särskilt de som rör kapitlen om handel och hållbar utveckling samt sociala och miljömässiga frågor som uppstår i samband med andra kapitel i handels- och investeringsavtal”, och måste ”snabbt och effektivt” inleda ”utredningar som stöds med tillräckliga resurser, och inbegripa en tydlig roll för erkända intressenter, både för att lämna in klagomål och för att delta i eventuella efterföljande offentliga utfrågningar” (51).

7.9

Företagen har en viktig uppgift när det gäller att säkerställa efterlevnad av arbetstagarrättigheter och sociala rättigheter, stödja och genomföra lagar som skyddar arbetstagarnas rättigheter och komma överens med fackföreningar om anständiga normer, både i den direkta verksamheten och i leveranskedjorna. EESK har uppmanat kommissionen att utarbeta klausuler om företagens sociala ansvar med fasta åtaganden och i linje med FN:s och OECD:s instrument (52). Sådana klausuler skulle säkerställa att handelsavtalen stöder god företagspraxis och förhindra social dumpning och underminerande av sociala standarder.

7.10

Handelsavtal och internationella investeringsavtal har en särskilt viktig hävstångseffekt för en enhetlig tillämpning av dessa standarder av både investerare och regeringar. En färsk OECD-rapport (53) innehåller en förteckning över flera befintliga och framväxande initiativ på nationell och regional nivå. Denna mångfald av regelverk är en utmaning eftersom vissa är övergripande medan andra är specifika för en viss fråga. Regelverken påverkar företagen på olika sätt på grund av olika trösklar och omfattning. Även OECD-länderna har olika rapporteringsstandarder. Det finns tydliga argument för lika villkor: uppåtgående konvergens mellan alla tillämpliga standarder skulle säkerställa rättssäkerhet och rättvis konkurrens för alla.

8. Överbrygga styrningsklyftorna: vikten av EU:s globala ledarskap

8.1

En europeisk standard för tillbörlig aktsamhet är ett oumbärligt steg för att säkerställa respekten för och kontrollen av efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och anständiga arbetsvillkor i leveranskedjor. En sådan standard skulle bidra till genomförandet av FN:s vägledande principer, ILO:s trepartsförklaring och OECD:s riktlinjer. Den skulle också komplettera de nationella initiativ som tagits för att uppnå målen för hållbar utveckling, särskilt när det gäller att utrota barnarbete och tvångsarbete.

8.2

Den skulle dessutom bidra till att skapa mer tillförlitliga, hållbara och välskötta leveranskedjor, vilket skulle öka motståndskraften och förvaltningseffektiviteten i kristider. Detta skulle vara särskilt viktigt för exempelvis hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

8.3

EU:s åtgärder behöver kompletteras med förbättringar av den internationella normativa ramen för att global politisk samstämmighet ska uppnås. Ibland behövs ambitiösa unilaterala åtgärder för att uppnå multilaterala framsteg. EESK anser att EU har unik möjlighet att leda arbetet med tillbörlig aktsamhet, särskilt med tanke på europeiska företags globala ledarskap.

8.4

EESK uppmanar EU och dess medlemsstater att göra verkliga framsteg mot mer ändamålsenliga och bindande instrument på internationell nivå samt mot förnyade initiativ för att främja en faktisk tillämpning av de befintliga instrumenten och ramarna. Dessa måste omfatta stöd till ett bindande FN-fördrag om företag och mänskliga rättigheter (54) och en uppmaning om att fastställa en ILO-konvention om anständiga arbetsvillkor i leveranskedjor (55), i linje med diskussionen vid 2016 års Internationella arbetskonferens och på grundval av grundläggande och aktuella ILO-konventioner och ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet. EESK ser ett brådskande behov av en global undersökning för att analysera hur internationella arbetsnormer hanterar brister i fråga om anständiga arbetsvillkor och av att åtgärda eventuella identifierade brister.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) ILO, ”Decent Work in Global Supply Chains”, Rapport IV, 2016.

(2) EUT C 97, 24.3.2020, s. 9.

(3) EUT C 303, 19.8.2016, s. 17.

(4) EUT C 47, 11.2.2020.

(5) EESK:s yttrande ”Krav på tillbörlig aktsamhet” (förberedande yttrande – rådet/Europaparlamentet) (INT/911, september 2020), (se sidan 136 i detta nummer av EUT).

(6) Se fotnot 3.

(7) EUT C 227, 28.6.2018, s. 27.

(8) EESK:s yttrande ”Genomförandet av frihandelsavtalen 1 januari 2018–31 december 2018” (REX/525, juli 2020), (EUT C 364, 28.10.2020, s. 160).

(9) Se fotnot 3.

(10) Se fotnot 7.

(11) Se fotnot 2.

(12) Se fotnot 5.

(13) Rådets slutsatser (10254/16) av den 20 juni 2016 om företag och mänskliga rättigheter.

(14) Rådets slutsatser (8833/16) av den 12 maj 2016 om EU och ansvarsfulla globala värdekedjor.

(15) Anförande av kommissionsledamot Didier Reynders under det webbseminarium om tillbörlig aktsamhet som anordnades av Europaparlamentets arbetsgrupp för ansvarsfullt företagande den 29 april 2020.

(16) UNCTAD, ”World Investment Report” (2013).

(17) ILO ”World Employment and Social Outlook” (WESO) rapport från 2015.

(18) UNCTAD, ”World Investment Report” (2020).

(19) Agenda 2030 för hållbar utveckling, punkt 68.

(20) Se fotnot 1.

(21) Se fotnot 3.

(22) António Guterres, ”COVID-19 and Human Rights We are all in this together”, april 2020.

(23) ”What are the avenues for corporate liability for COVID-19-related human rights abuses?”, Business & Human Rights Resource Centre, 16 juni 2020.

(24) ”Malaysia medical glove manufacturers see surge in orders due to covid-19 amid forced labour concerns”, Business & Human Rights Resource Centre.

(25) Uttalande av FN:s arbetsgrupp för företag och mänskliga rättigheter, ”Ensuring that business respects human rights during the COVID-19 crisis and beyond: The relevance of the UN Guiding Principles on Business and Human Rights”.

(26) Se fotnot 6.

(27) FN:s vägledande princip 22, kommentar.

(28) FN:s vägledande princip 17, kommentar.

(29) Se fotnot 7.

(30) OECD:s riktlinjer, del II, punkt A.12.

(31) OECD:s riktlinjer, del II, kommentarerna 18 och 19.

(32) Se fotnot 15.

(33) ”Study on due diligence requirements through the supply chain”, 2020.

(34) EUT L 330, 15.11.2014, s. 1.

(35) EUT L 295, 12.11.2010, s. 23.

(36) EUT L 130, 19.5.2017, s. 1.

(37) Fransk lag 2017-399 av den 27 mars 2017 om tillbörlig aktsamhet för moderbolag och upphandlande företag.

(38) ”Call of investors representing USD 1.3 trillion” och ”List of public business statements & endorsements”, Business & Human Rights Resource Centre, 2019.

(39) Se fotnot 4.

(40) Bland annat det internationella regelverket för mänskliga rättigheter, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den europeiska sociala stadgan. Definitionen bör också bygga på EU-fördragen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt på nationella instrument och nationell lagstiftning på de mänskliga rättigheternas område.

(41) Se fotnot 7.

(42) Se fotnot 7.

(43) Se fotnot 4.

(44) FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, punkt 14.

(45) Se fotnot 5.

(46) Se fotnot 4.

(47) Se fotnot 8.

(48) ”Non-paper from the Netherlands and France on trade social economic effects and sustainable development”, maj 2020.

(49) EESK:s yttrande ”En brådskande fråga för tiden efter covid-19: utformningen av en ny multilateral matris” (yttrande på eget initiativ) (REX/529, juli 2020) (EUT C 364, 28.10.2020, s. 53).

(50) Se fotnot 7.

(51) Se fotnot 7.

(52) Se fotnot 7.

(53) Rapport från OECD, 2020.

(54) Se fotnot 2.

(55) Se fotnot 3.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 554:e plenarsession, 16.9.2020–18.9.2020

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/210

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En SMF-strategi för ett hållbart och digitalt EU

[COM(2020) 103 final]

(2020/C 429/26)

Föredragande:	Milena ANGELOVA
Medföredragande:	Panagiotis GKOFAS

Remiss	Europeiska kommissionen, 22.4.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	22.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	219/0/0

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar den mycket efterlängtade och nödvändiga SMF-strategin. Kommittén uppskattar att strategin är övergripande och systematisk och välkomnar att den kartlägger befintliga verktyg, instrument och åtgärder som har visat sig vara användbara och ytterligare förbättrar och positionerar dem som en del av en gemensam, väl samordnad ram. EESK uppmanar kommissionen att genomföra strategin genom att anta ett enhetligt, integrerat och övergripande tillvägagångssätt som sätter små och medelstora företag (SMF) i centrum för alla viktiga politiska beslut, såsom den gröna given och industristrategin samt när EU-budgeten utformas och den europeiska återhämtningsplanen stärks.

1.2

Kommittén är fast besluten att bidra till att strategin genomförs snabbt för de små och medelstora företagen och förespråkar tillämpning av flernivåstyre. På EU-nivå måste en generaldirektoratsövergripande SMF-arbetsgrupp se till att

—	principen ”tänk småskaligt först” tillämpas på alla politikområden som påverkar små och medelstora företag, särskilt den europeiska återhämtningsplanen, InvestEU-programmet, instrumentet för solvensstöd och investeringsplanen för den gröna given,

—	”nästa generations SMF-strategi” och småföretagsakten genomförs ordentligt, vilket måste utvärderas inom ramen för den europeiska planeringsterminen och den resultattavla för små och medelstora företag som har skapats,

—

medlemsstaterna är fast beslutna att genomföra SMF-strategin, eftersom många EU-politiska åtgärder har misslyckats på grund av negativa reaktioner, passivitet eller kringgående, inklusive överreglering, på nationell nivå; här måste särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnors ställning inom näringslivet,

—	organisationer som företräder små och medelstora företag och arbetsmarknadens parter har en central och större roll och kan lämna konstruktiva bidrag, eftersom detta i viss mån saknas i kommissionens nuvarande förslag,

—

konceptet ekosystem som prioriterade finansieringsområden införs först efter noggranna samråd med de organisationer som företräder små och medelstora företag på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå för att garantera att det korrekt återspeglar den faktiska situationen för små och medelstora företag, eftersom det förefaller vara ett alltför djärvt steg.

1.3

EESK noterar att förslaget offentliggjordes före covid-19-utbrottet, men uppmanar kommissionen att utarbeta en ”nästa generations SMF-strategi”, i vilken stödåtgärderna för små och medelstora företag i den europeiska återhämtningsplanen måste inventeras, för att hjälpa dem att mildra de negativa effekterna av nedstängningsåtgärderna, åtgärderna för social distansering och hälsoskyddsåtgärderna på deras verksamhet och återhämta sig snabbt. EESK välkomnar inrättandet av ett instrument för återhämtning och resiliens som är kopplat till EU:s budget, men skulle vilja se en verklig garanti för att det kommer att nå alla små och medelstora företag som behöver det genom tillhandahållande av skräddarsydda stödåtgärder. Detta kräver en mer heltäckande politisk översyn och mer exakta och specifika förslag om hur man kan främja digitalisering, innovation och hållbarhet i små och medelstora företag.

1.4

”Nästa generations SMF-strategi” kommer att behöva en stark ram för genomförande och politisk samstämmighet. EESK föreslår att kommissionen, rådet, Europaparlamentet, de rådgivande organen och EU-byråerna enas om en flerårig färdplan för genomförandet, med specifika milstolpsindikatorer och en tidsplan för handlingsmålen på kort, medellång och lång sikt.

1.5

EESK uppmanar till att ge SMF-organisationerna större egenansvar i samband med genomförandet av SMF-strategin, bland annat genom att avsätta ett EU-program som tillhandahåller SMF-organisationerna och arbetsmarknadens parter kapacitetsuppbyggnad och stöd för gemensamma åtgärder så att de kan fungera som en enda kontaktpunkt för information och tekniskt stöd, genom att göra dem nära delaktiga i att utse och skugga SMF-företrädarna och genom att införa ett övervakningssystem för att mäta företrädarnas ändamålsenlighet. För att Enterprise Europe Network (EEN) ska kunna spela en större roll när det gäller att ge råd till små och medelstora företag, i enlighet med kommissionens planer – särskilt när det gäller den hållbara omställningen – måste nätverket reformeras i grunden, eftersom det i de flesta medlemsstater inte når fram till små och medelstora företag och definitivt inte till hantverksföretag. EESK anser att framstegen i genomförandet och strategins ändamålsenlighet regelbundet måste övervakas, bedömas och granskas av ett särskilt utsett oberoende EU-observatorium i syfte att snabbt utarbeta och föreslå korrigerande åtgärder när så krävs.

2. Allmänna kommentarer och en framåtblickande strategi

2.1

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att starkt överväga att utvidga tillämpningsområdet för – och säkerställa det faktiska genomförandet av – åtgärderna för att främja små och medelstora företags konkurrenskraft och innovationsförmåga och för att hjälpa dem att förbättra sin multifaktorproduktivitet samt stödja deras normala affärsverksamhet. EESK erkänner vikten av innovation och digitalisering, men påpekar att det stora flertalet små och medelstora företag i EU verkligen behöver stöd för att modernisera sin teknik, hantera personalfrågor och förbättra företagets resultat.

2.2

EESK uppskattar stort kommissionens avsikt att genomföra åtgärder som är inriktade på de särskilda behoven hos alla undergrupper av små och medelstora företag, t.ex. värdegenererande företag, mikroföretag, små företag, offentliga företag, familjeföretag och traditionella företag samt företag som är verksamma i avlägsna områden, egenföretagare och hantverksföretag, liksom små och medelstora företag inom den sociala ekonomin, eftersom det är en viktig framgångsfaktor att noga tillgodose deras specifika behov.

2.3

Alla komponenter som är inriktade på små och medelstora företag inom den europeiska återhämtningsfonden, såsom det nya solvensinstrumentet, måste systematiskt övervakas för att säkerställa deras förmåga att ge små och medelstora företag nödvändigt stöd.

2.4

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta en realistisk flerårig färdplan för genomförandet, med en tydlig beskrivning av lämpliga resurser och åtgärder, samråd och gemensamma åtgärder med arbetsmarknadens parter, en oberoende lägesrapport samt övervaknings- och konsekvensbedömningsmekanismer. För att den digitala omvandlingen ska lyckas är det avgörande att de ambitiösa förslagen för programmen för ett digitalt Europa och Horisont Europa i nästa fleråriga budgetram inriktas bättre på små och medelstora företag och ger en rättvisare geografisk spridning. EESK betonar vikten av att effektivt kanalisera finansiering och stödåtgärder för små och medelstora företag till mikroföretag, inklusive traditionella företag.

3. Första pelaren

3.1

EESK lovordar erkännandet av behovet att skräddarsy stödåtgärderna för små och medelstora företag för att hjälpa dem att blomstra på ett klimatneutralt, resurseffektivt, digitalt kompetent och smidigt sätt. Hållbarhetsrådgivare och digitala volontärer kan hjälpa små och medelstora företag att bli väl förtrogna med digital teknik, uppdatera sin teknik, förbereda sig för en framgångsrik omställning till hållbarhet och identifiera resurseffektiva, klimatneutrala lösningar. Deras roll och ansvarsområden måste underlättas och stärkas av SMF-organisationer på EU-nivå samt nationell och regional nivå.

3.2

EESK uppskattar den särskilda roll som arbetsmarknadens parter förväntas spela och hoppas att partnerskapsprincipen kommer att stärkas ytterligare och att medlemsstaterna kommer att tillämpa den mer effektivt. SMF-organisationer på EU-nivå, nationell nivå och lokal nivå har en viktig roll att spela för att hjälpa små och medelstora företag att bli medvetna om och sätta sig in i de politiska stödåtgärderna för små och medelstora företag, särskilt de små och medelstora företag – som utgör den stora majoriteten – som är traditionella företag och/eller mikroföretag och/eller är verksamma i avlägsna områden och landsbygdsområden och som måste hålla jämna steg med den snabba digitala revolutionen. EESK är redo att ge sitt stöd till att dessa organisationer och arbetsmarknadens parter ingår i ett nätverk för insamling och utbyte av bästa praxis och idéer för stödåtgärder och särskild social förlikning inom ramen för den sociala dialogen.

3.3

EESK välkomnar det breda utbudet av mekanismer för att underlätta små och medelstora företags omställning till hållbarhet/cirkularitet och deras respektive efterlevnad av lagstiftningen. Kommittén betonar vikten av att snabbt genomföra handlingsplanen för den cirkulära ekonomin samt införa ett ambitiöst lägstapris för koldioxid och mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna. EESK understryker förmågan hos mekanismen för en rättvis omställning att stödja den nya ekonomins uppgång och rekommenderar, där så är nödvändigt, att sociala åtgärder och stödåtgärder vidtas för att förhindra att krisen och omställningen till en cirkulär ekonomi med låga koldioxidutsläpp skadar de svagaste, inbegripet stöd till den privata sektorn, när negativa effekter uppstår, och i synnerhet för små och medelstora företag. För att uppmuntra små och medelstora företag att bli grönare måste deras potential för banbrytande och disruptiva innovationer stimuleras för att främja den gröna omställningen. Med rätt icke-finansiellt stöd och lagstiftningsstöd kommer små och medelstora företag att kunna utnyttja innovativa och hållbara metoder snabbare än större företag.

3.4

En ändamålsenlig politik för immateriella rättigheter är avgörande för att innovativa företag, särskilt små och medelstora företag och nystartade företag, ska bli framgångsrika. Immateriella rättigheter, inbegripet patent, varumärken, upphovsrätt och andra kunskapsbaserade tillgångar, måste bli en integrerad del av många små och medelstora företags affärsstrategier. Företagen behöver en stabil och tillförlitlig ram för immateriella rättigheter som passar den digitala tidsåldern. EU:s gemensamma patentsystem bör snabbt tas i drift för att skapa rättssäkerhet och ge små och medelstora företag möjlighet att utveckla och skydda sina uppfinningar till en rimlig kostnad och med minskade administrativa bördor. En samarbetsstrategi mellan kommissionen, medlemsstaterna och Europeiska patentverket (EPO) för att utvidga patentansökningstjänsterna, inbegripet ekonomiskt stöd, för att förbättra små och medelstora företags tillgång till rättslig prövning i händelse av patentintrång, särskilt genom ett försäkringssystem ”före händelsen”, och för att omforma processen för överklagande hos EPO, skulle vara avgörande för att ytterligare stärka utvecklingen och skyddet av små och medelstora företags know-how.

3.5

Entreprenörskap är drivkraften bakom små och medelstora företag. EESK uppmanar kommissionen att koncentrera sig mer på att främja, förbättra och odla entreprenörsinitiativ, företagaranda och en välgrundad strategi för risktagande, samt att ge en mer positiv bild av entreprenörer i ekonomiska svårigheter. Hur viktigt det än är, räcker det inte att bara fokusera på entreprenörsutbildning på alla utbildningsnivåer, utan samhällets syn på entreprenörernas roll måste förbättras, bl.a. genom att man främjar goda exempel och visar upp förebilder. Kompetenshöjning och utbildning av entreprenörer bör främjas. Strategin skulle kunna innehålla åtgärder för att ytterligare förbättra arbetskraftens rörlighet inom EU och från tredjeländer, och utforska instrument utöver det förenklade EU-viseringssystemet. Kommissionen måste, tillsammans med medlemsstaterna, förse små och medelstora företag med infrastruktur för innovation, dvs. laboratorier, IKT-anläggningar, kontorsbyggnader samt juridiskt och immaterialrättsligt stöd, vilket på lämpliga nivåer avsevärt skulle sänka tröskeln för nystartade företag och öppna upp för deltidsföretagare. Kommissionen skulle också kunna ge statliga organ incitament att tillhandahålla miljöer där små och medelstora företag kan testa sina prototyper och därigenom underlätta finansieringen av innovativa små och medelstora företag genom att minska den tekniska risken för investerare. Det är också avgörande att utveckla en ändamålsenlig kompetensinventering genom att påverka skolornas läroplaner.

3.6

Mänskliga resurser är en avgörande faktor för konkurrenskraften, särskilt för små och medelstora företag, som vanligtvis har färre organisatoriska, ledningsmässiga och finansiella verktyg för att locka, motivera och behålla kvalificerad personal. EESK betonar därför vikten av att hjälpa små och medelstora företag att rekrytera erfaren och kvalificerad personal, även med finansiella medel, och förväntar sig att detta kommer att vara en central del av den särskilda SMF-komponenten i den framtida pakten för kompetens. EESK stöder att ansvaret för kompetensutveckling/omskolning av arbetskraften delas med regeringar, arbetsgivare, regioner och individer. Yrkesutbildning måste bli ett förstklassigt alternativ, tillsammans med främjande av högre utbildning för att stödja övergången på arbetsmarknaden. Det är viktigt att läroplanerna är inriktade på läranderesultaten, eftersom detta kommer att bidra till att främja snabba och ändamålsenliga övergångar.

3.7

Att förbättra de små och medelstora företagens digitala kapacitet är avgörande. Här måste man börja med de minst förberedda grupperna av små och medelstora företag, t.ex. mikroföretag och mycket traditionella företag med begränsad eller ingen erfarenhet av digitalisering. De måste vara målen för digitala snabbkurser som riktar sig till både entreprenörer och anställda i små och medelstora företag, och deras behov måste tillgodoses ytterligare i utformningen av de digitala innovationsknutpunkterna, så att de kan uppgradera och förbättra sina yrkesfärdigheter och bli kompetenta användare av teknik. De digitala innovationsknutpunkterna bör vara lämpligt utrustade för att hjälpa små och medelstora företag att genomföra riskbedömningar och bör effektivt skydda data. EESK stöder den tillkännagivna EU-strategin för data, som syftar till att göra data mer allmänt tillgängliga och möjliggöra dataflöden mellan företag och myndigheter. Den fria rörligheten för data måste säkerställas. Utbyte av data mellan företag bör uppmuntras för att förbättra samarbetet inom värdekedjorna och skapa möjligheter att öka vår ekonomis ekonomiska makt genom att förbättra tillgången på och tillgängligheten till information (från regeringen eller värdekedjan) om datadelning och portabilitet.

3.8

Bredbandsnätet i EU – som en nödvändig förutsättning för digitalisering – måste utvidgas på ett heltäckande sätt så att företagen kan bli mer digitaliserade och inget företag lämnas på efterkälken. Eftersom EU fortfarande uppnår alltför begränsade framsteg beträffande detta, särskilt i landsbygdsområden där många små och medelstora företag finns, bör alla andra EU-omfattande initiativ ta hänsyn till detta från grunden och vidta åtgärder där.

3.9

EESK efterlyser riktade stödåtgärder som är fokuserade på digitalisering och förbättrad konnektivitet inom sektorer såsom hälsa, utbildning, offentlig förvaltning, livsmedel och jordbruk, tillverkning och transport. Den digitala omställningen bör bygga på öppenhet (dvs. icke-beroende), enkelhet, intelligens, automatisering, förtroende och säkerhet när vi strävar efter att skapa nya affärsmodeller, processer, programvaror och system. Det är kärnan i EU:s ledarskap på klimatområdet och den ekonomiska återhämtningen. EU bör påskynda investeringarna i energieffektivitet, transport, koldioxidsnåla byggnader och industriprocesser, där digitaliseringen har en viktig roll att spela.

3.10

EESK rekommenderar att man påskyndar utbyggnaden av allmänt tillgängliga och säkra nät med hög kapacitet, stimulerar privata investeringar och ökar finansieringen för landsbygdsområden och glesbefolkade områden. Planerade spektrumtilldelningar som kan ha försenats på grund av covid-19-krisen bör också påskyndas så snart den normala verksamheten återupptas. Vid den tidpunkten bör myndigheterna också prioritera ytterligare nya spektrumtilldelningar – både licensundantagna och licensierade – för att göra trådlös konnektivitet mer robust.

4. Andra pelaren

4.1

EESK välkomnar den särskilda uppmärksamhet som ägnas åt de små och medelstora företagen och en strikt tillämpning av principerna ”endast en gång” och ”digitalt som standard”. EESK uppmanar kommissionen att även genomföra den nya strategin på grundval av principen ”att handla till förmån för små och medelstora företag”, och varnar för att eventuella förseningar i genomförandet av stödåtgärderna för små och medelstora företag skulle vara kontraproduktiva. Trots allt står små och medelstora företag för närvarande inför fler utmaningar än någonsin tidigare: de negativa effekterna av covid-19-utbrottet, hård konkurrens, brist på kvalificerad arbetskraft, nya former av arbete och konsumtion, ett allt mer komplext och omfattande informationsflöde, begränsade innovationsresurser, en konstant nedgradering av entreprenörernas roll, instabila finansmarknader, svårigheter att få tillgång till finansiering, ett stort beroende av den yttre miljön och begränsad förhandlingsstyrka. När det gäller bedömningen av effekterna av ”överreglering” på små och medelstora företag upprepar EESK sin åsikt att mål för minskad regelbörda bör grundas på ett grundligt test för små och medelstora företag, solida konsekvensbedömningar och en heltäckande utvärdering, som omfattar dialog med det civila samhället och intressenterna. Den befintliga skyddsnivån för medborgare, konsumenter, arbetstagare, investerare och miljön i medlemsstaterna får inte ifrågasättas när EU-lagstiftningen genomförs.

4.2

Frågan om sena betalningar fortsätter att kräva noggrant övervägande, och den planerade översynen av direktivet om sena betalningar är ett viktigt steg som i hög grad bör omfatta samråd med SMF-intressenter. Det kan vara lämpligt att ingripa på kulturell nivå för att främja ett gott beteende. I detta avseende skulle en särskild åtgärd för att stödja denna process kunna vara att skapa ett verktyg, till exempel en webbplats, där företag uppmanas att åta sig att följa vissa principer när det gäller betalningar i tid. För att skydda små och medelstora företag från större företags överlägsna förhandlingsposition föreslår EESK att kommissionen utvidgar och stärker sina bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder mellan företag samt mellan plattformar och företag, utvidgar dem till alla sektorer, eventuellt som en del av EU:s konkurrenslagstiftning, med möjlighet för små och medelstora företag att lämna in konfidentiella klagomål till en central myndighet, som när det gäller EU skulle kunna vara GD Konkurrens.

4.3

Precis som i tidigare yttranden uttrycker EESK tvivel om SMF-företrädarnätverkets faktiska nytta, eftersom det inte är fullt fungerande i alla medlemsstater, och dess förmåga att leverera verkligt mervärde. Kommittén rekommenderar att SMF-organisationernas roll stärks, snarare än att en ny roll skapas i form av en EU-företrädare för små och medelstora företag, vilket inte kommer att ge någon som helst garanti för SMF-vänliga bestämmelser. EESK föreslår att den nationella SMF-företrädaren utses efter överenskommelse med de nationella SMF-organisationerna, som måste vara i ständig kontakt med företrädaren och regelbundet hålla den ansvarig. Genomförandet av ”nästa generations SMF-strategi” och småföretagsakten måste inkluderas i den europeiska planeringsterminen och den resultattavla för små och medelstora företag som har skapats.

4.4

Regulatoriska sandlådor har visat sig vara ett användbart verktyg, och EESK anser att de bör användas i större utsträckning när bestämmelser införs för små och medelstora företag, och främjas bättre bland nationella lagstiftare. Kommissionen bör klargöra hur, var och varför dessa regulatoriska sandlådor kommer att tillämpas. Det finns fortfarande ett tydligt behov av att förbättra SMF-testet i konsekvensbedömningen för att säkerställa att all föreslagen lagstiftning är SMF-vänlig. Kommissionens nya plattform ”Fit for Future” bör i hög grad fokusera på att kontrollera potentiella bördor som skulle kunna skapa hinder för socioekonomisk förnyelse. EU bör också inrätta regulatoriska sandlådor på EU-nivå i syfte att stärka den inre marknaden och säkerställa att den främjar harmonisering, samt utan dröjsmål ge innovatörer rättslig säkerhet för innovativa lösningar i hela Europa. EU har fler nystartade företag och innovativa små och medelstora företag än USA och Kina, men flera studier visar att dessa företag föredrar att införa sina innovativa lösningar utanför Europa. Det finns många anledningar till detta, bland annat bristen på ekonomiska incitament i Europa och den fragmenterade inre marknaden. Därav vikten av att införa regulatoriska sandlådor: dessa skulle uppmuntra företag att stanna i Europa och förhoppningsvis bidra till att skapa europeiska mästare på längre sikt.

4.5

Att göra upphandlingar mer lättillgängliga och SMF-vänliga förhindrar gränsöverskridande brottslighet och marknadsmissbruk. Att uppmuntra små och medelstora företag att delta mer aktivt i solidariska, strategiska och grundläggande sektorer, såsom varor/tjänster inom hälsa och säkerhet, luftfart och försvar, är ett ändamålsenligt sätt att bättre integrera dem i värdekedjorna och skulle säkerligen välkomnas i ett öppet handelssystem som bekämpar ökande protektionism. Dessutom har covid-19-utbrottet visat hur viktigt det är att ha diversifierade leveranskedjor, men även att ha dem på plats/i närområdet, och det är viktigt att hjälpa små och medelstora företag att hitta sin plats i denna process. Krisen har också gett många exempel på hur sårbar den inre marknaden fortfarande är. Det behövs en handlingsplan för att säkerställa att varje sektor fungerar smidigt, vilket är avgörande för små och medelstora företag, samt för att uppmuntra små och medelstora företag att aktivt expandera till yttre marknader.

4.6

Kommissionen måste vara mer ambitiös i sina ansträngningar för att öppna upp offentlig upphandling för små och medelstora företag genom att i samarbete med leverantörer av offentliga tjänster sträva efter att göra offentlig upphandling mer transparent och säkerställa att offentliga kontrakt överensstämmer med EU:s inremarknadsregler. EESK föreslår att man framför allt gör detta genom att

—	öka och fortlöpande övervaka andelen små och medelstora företag som deltar,

—	förenkla de administrativa förfarandena och tillhandahålla bättre offentliga och digitala tjänster,

—	utse en gemensam kontaktpunkt i varje medlemsstat där klagomål om eller problem med offentlig upphandling kan registreras och övervakas,

—	förbättra tillgången till processer för att överklaga resultatet av anbudsförfarandena.

4.7

På samma sätt måste EU fortsätta sina ansträngningar för ökad insyn och närmare samarbete med EU:s industri som helhet under utredningar beträffande handelspolitiska skyddsinstrument och fortsätta att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till dessa instrument.

4.8

Kommittén är bekymrad över de svårigheter som detaljhandeln upplever, särskilt under nedstängningen på grund av covid-19, och efterlyser särskilda stöd- och främjandeåtgärder.

4.9

Den gemensamma digitala ingången, som är kopplad till gemensamma kontaktpunkter i medlemsstaterna, kommer att ge information och stöd till små och medelstora företag, med nationella och regionala SMF-organisationer som hjälper dem att identifiera och känna igen de lösningar som passar dem bäst.

4.10

Att underlätta företagsöverlåtelser är ytterst viktigt, eftersom det ytterligare kommer att motivera en hel generation att fortsätta att driva familjeföretagen och kommer att göra det lättare att överlåta äganderätten i fall där ägaren/ägarna saknar den kompetens och de resurser och idéer som krävs för att fortsätta driva verksamheten. Arbetstagarnas uppköp av företag genom bildande av kooperativ och andra former av personalägande kan också undersökas i sådana fall. Det är också ytterst viktigt att identifiera de två olika typerna av företagsöverlåtelse för att förstå hur den specifika lagstiftningen påverkar respektive typ. En åtskillnad måste göras mellan ”företagsöverlåtelser inom familjen” och ”externa företagsöverlåtelser”, där var och en ges en separat definition. Den rättsliga ramen måste vara mer flexibel för att göra det lättare att köpa ett befintligt företag, något som i dag är förenat med stora risker, betydande kostnader och komplicerade förfaranden. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt gränsöverskridande överlåtelser av små och medelstora företag för att ta itu med de höga kostnaderna i samband med dessa transaktioner och de kraftigt varierande bestämmelserna i medlemsstaterna. Utöver frågan om överlåtelser rekommenderar EESK att man inrättar ett ”europeiskt företag 2.0” för små och medelstora företag i form av ett förnyat privat Europabolag (Societas Privata Europaea (SPE)) för att göra det lättare för små och medelstora företag att expandera över gränserna och utvidga verksamheten.

4.11

För att ge små och medelstora företag möjlighet att dra nytta av handelsavtalens fördelar anser EESK att kapitel om små och medelstora företag bör införas som standard i EU:s framtida bilaterala handelsförhandlingar med tredjeländer och att SMF-kommittéer bör inrättas för att inleda initiativ för att utbyta information om frihandelsavtal och tekniska standarder med små och medelstora företag och för att övervaka små och medelstora företags användning av frihandelsavtal i både EU och övriga länder som är part i avtalet. EEN-nätverket bör, som ett verktyg för att stödja internationaliseringen av små och medelstora företag, förbättras, liksom samarbetet och synergierna med nationella tjänsteleverantörer och sektorsspecifika och nationella SMF-sammanslutningar.

4.12

Kommissionen bör fortsätta att undersöka möjligheten att använda en europeisk bolagsrättsform utformad för små och medelstora företag, med inspiration i det arbete som gjorts med förslaget om ett privat Europabolag. I sin SMF-strategi planerar kommissionen att bedöma behovet av ytterligare bolagsrättsliga åtgärder för att göra det lättare för små och medelstora företag att expandera över gränserna. Ett specifikt förslag för att ta itu med sådana mål är inrättandet av en europeisk bolagsrättsform som utformats för små och medelstora företag (se ovan). Endast 2 % av de europeiska små och medelstora företagen investerar utomlands genom att etablera filialer där, på grund av språkliga, administrativa och rättsliga skillnader mellan medlemsstaterna, vilket gör det svårt att skapa dotterbolag utomlands. Därför bör man överväga behovet av en rättslig mekanism som gör att företag bättre kan hantera sin expansion inom EU.

4.13

Med tanke på att främjandet av handel huvudsakligen är de nationella regeringarnas befogenhet är ett framgångsrikt genomförande av frihandelsavtal i slutändan beroende av de enskilda medlemsstaternas kapacitet, förmåga och vilja att främja ett visst EU-handelsavtal inom det nationella näringslivet. EESK uppmanar de 27 medlemsstaterna och kommissionen att frivilligt, och i enlighet med sina respektive befogenheter, åta sig att genomföra särskilda åtgärder och aktiviteter på hemmaplan, genom europeiska handlingsplaner för genomförandet, för att på nivån under EU-nivån komplettera de ”externa” färdplaner för genomförandet som upprättats vid sidan av EU:s frihandelsavtal. Sådana handlingsplaner bör ytterligare bidra till en ändamålsenlig övervakning av det faktiska införlivandet av de framförhandlade frihandelsavtalsåtagandena i respektive tredjeland, samtidigt som de möjliggör övervakning och riktmärkning av särskilda åtgärder som vidtas av myndigheterna och näringslivet på nationell och regional nivå.

5. Tredje pelaren

5.1

EESK upprepar sitt förslag om att medlemsstaterna ska uppmuntras att skapa och utveckla ett nätverk av ”finansombudsmän” som samordnas av EU. Med stöd av den föreslagna arbetsgruppen för små och medelstora företags likviditet bör detta nätverk använda lämpliga metoder för att övervaka genomförandet av kommissionens nya åtgärder som är inriktade på kortfristig likviditet hos mikroföretag, som har föreslagits på EU- och medlemsstatsnivå. Utöver att hjälpa små och medelstora företag att dagligen få tillgång till medel kan nätverket också hjälpa kommissionen att samla in och analysera kvalitativa uppgifter för att lära sig hur mellanliggande banker använder finansiella instrument för att nå de små och medelstora företag som är i störst behov av finansiella resurser och varför krediter inte beviljas dem, i enlighet med principerna för återkoppling från banker. Nätverket bör också lösa mer övergripande tvister mellan små och medelstora företag och banker, andra leverantörer av finansiella tjänster och likviditetsleverantörer.

5.2

Kommittén är nöjd med de särskilda insatserna för att diversifiera finansieringskällorna för små och medelstora företag genom att främja finansiering med eget kapital och användningen av tillväxtmarknader för små och medelstora företag och genom att hitta alternativa noteringsmöjligheter för dem. EESK ber kommissionen att, med aktivt stöd av SMF-organisationer, överväga att införa särskilda åtgärder för att utbilda chefer om de fördelar och möjligheter som de olika finansieringsalternativen erbjuder och hjälpa dem att välja det som bäst motsvarar deras behov, samt att främja ytterligare skräddarsydda lösningar som tillhandahålls av experter.

5.3

I linje med tidigare ståndpunkter som antagits i syfte att uppmuntra och stimulera kvinnligt företagande ställer sig kommittén särskilt positiv till kommissionens förslag att lansera ett genussmart finansieringsinitiativ för att stimulera finansiering av kvinnoledda företag och fonder samt stärka kvinnligt företagande. En större och starkare närvaro av kvinnor, även inom näringslivet, är mycket riktigt en nödvändig förutsättning för att förverkliga ett Europa för framtiden.

5.4

EESK välkomnar utvecklingen av en offentlig-privat fond som är inriktad på börsintroduktion, och stöder till fullo skapandet av ytterligare finansieringsinstrument för eget kapital, kapital likställt med eget kapital, riskkapital och riskdelning för små och medelstora företag. EESK anser att det är särskilt viktigt att främja dessa och säkerställa deras tillgänglighet särskilt för innovativa små företag och medelstora börsnoterade företag.

5.5

EESK erkänner att börsnotering medför möjligheter för små och medelstora företag, men noterar även att det inte passar alla företag på grund av den därmed förknippade administrativa bördan och kostnaderna. Användningen av aktier utan rösträtt skulle kunna vara ett bra sätt att uppmuntra små och medelstora företag, särskilt familjeägda företag, att få tillgång till kapital utan att förlora kontrollen över sin verksamhet. Att behandla finansiering med eget kapital på samma sätt som lånefinansiering är en annan utmaning.

5.6

Medan det är logiskt att fokus för nästa EU-budget kommer att ligga på att mobilisera investeringsmedel, bör värdet av att finansiera EU-omfattande kapacitetsuppbyggnadsverksamhet och gemensamma åtgärder för små och medelstora företag inte underskattas; det är dessutom av särskild betydelse i den rådande situationen. EU:s budget är särskilt viktig för kompetensutvecklingsåtgärder, internationalisering, främjande av den cirkulära ekonomin, entreprenörskap, stöd till företag i svårigheter och tillgång till offentliga tjänster. Sådana initiativ kan ge en enorm avkastning på investeringarna för EU:s skattebetalare och de enskilda små och medelstora företag som gynnas direkt, så de bör också noga tas med i den reviderade fleråriga budgetramen.

5.7

När det gäller små och medelstora företags användning av kryptotillgångar och digitala värdebärare uppmanar EESK kommissionen att, i samarbete med organisationer som företräder små och medelstora företag, nära övervaka denna användning, eftersom kryptotillgångar har unika egenskaper som skiljer dem från traditionella finansiella tillgångar och därmed innebär nya utmaningar för företag (inbegripet små och medelstora företag), särskilt vad gäller säkerhet och interna kontroller. Små och medelstora företag måste därför först förstå riskerna och fördelarna med kryptotillgångar och utforma en effektiv kontrollmiljö där säkerheten kan garanteras. Att kryptotillgångar i hög grad är oreglerade innebär dessutom att små och medelstora företag riskerar att bli föremål för bedrägeriutredningar om deras investerare inger klagomål mot dem.

6. Genomförande och engagemang från medlemsstaterna

6.1

Medlemsstaternas fulla stöd och engagemang är en viktig framgångsfaktor för ett snabbt genomförande av strategins åtgärder. EESK anser att en fullständig tillämpning av partnerskapsprincipen genom ett nära samarbete med ambassadörerna för strategiskt företagande – vars arbete bör ge mervärde – för att genomföra dessa åtgärder kommer att ge konkreta resultat. EESK betonar återigen vikten av att i denna process även involvera organisationer som företräder små och medelstora företag på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå, eftersom de är den direkta kontakten med näringslivet.

6.2

EESK förstår kommissionens skäl för att inte ändra definitionen av ett litet eller medelstort företag, även om det finns olika åsikter om i vilken utsträckning den är ändamålsenlig, och välkomnar åtagandet att bedöma och rapportera om de specifika frågor som tagits upp i samrådsprocessen. Under tiden uppmanar EESK, i linje med sina tidigare yttranden, kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att vara flexibla när de väljer genomförandemetod.

7. Små och medelstora företag kämpar på och blomstrar under covid-19-krisen

7.1

De tragiska och allt värre effekterna av covid-19 på de ekonomiska systemen har slagit hårdast mot små och medelstora företag, särskilt mikroföretag. Denna enorma negativa inverkan hotar i grunden de små och medelstora företagens systemroll i ekonomin och har visat att det är viktigt att till fullo och systematiskt inkludera arbetsmarknadens parter och berörda organisationer i det civila samhället i alla skeden av beslutsfattandet och i inrättandet av rescEU-nätverket för kunskap och utbildning, inom ramen för EU:s nuvarande civilskyddsmekanism, som EESK redan föreslagit.

7.2

Kommittén står öppen för ytterligare diskussioner om den nya strategi som kommissionen föreslår för att främja stöd till ekosystem snarare än till företag utifrån deras storlek. Kommittén noterar att kommissionen för närvarande erkänner 14 ekosystem och skulle vilja understryka behovet av ändamålsenlig kommunikation och styrning, så att alla berörda parters röster inom dessa ekosystem hörs och ett aktivt deltagande av organisationer som företräder små och medelstora företag på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå säkerställs.

7.3

Prioriterade kortsiktiga nödåtgärder, som är avgörande för små och medelstora företag, särskilt mikroföretag, bör syfta till att tillhandahålla likviditet på ett öppet sätt och i god tid, med en skälig ränta, med hjälp av finansiella mellanhänder och utan omotiverade hinder eller orimliga administrativa bankbördor. Samtidigt förtjänar små och medelstora företag som konstaterar att deras affärsmodell har blivit föråldrad hjälp med att avveckla företaget på ett ordnat sätt och med att starta ett nytt företag.

7.4

Stödåtgärderna på EU-nivå måste faktiskt nå små och medelstora företag så snabbt som möjligt, och deras genomförande bedömas och övervakas noga på EU- och medlemsstatsnivå på grundval av en lämplig gemensam återkopplingsmekanism, där SMF-organisationerna, de finansiella mellanhänderna och bank- och kreditgarantisektorerna kan dela med sig av sina uppgifter. Syftet är att förhindra att omotiverade förseningar införs och godtyckliga, diskretionära beslut fattas som svar på de akuta likviditetsbehoven inom hantverksindustrin och hos små och medelstora företag, vilket kan bli följden av att nationella kreditsystem och finansiella mellanhänder genomför sådana åtgärder på olika sätt.

7.5

Det är avgörande att ett harmoniserat och snabbt EU-system för likviditetsrespons utformas och görs fullt funktionsdugligt, med fokus på mikro- och småföretag. EESK föreslår att kommissionen inrättar en permanent EU-arbetsgrupp med framstående experter om mikro- och småföretags likviditet med målet att underlätta små och medelstora företags likviditetsflöden på grundval av analyser av oberoende uppgifter som tillhandahålls regelbundet, och att få en bättre förståelse av hur man kan övervinna befintliga hinder för små och medelstora företags likviditet. Ekonomiska och finansiella data och praxis kan regelbundet bedömas av det oberoende observatoriet för små och medelstora företag.

7.6

EESK uppmanar kommissionen att överväga att ändra bilaga III till momsdirektivet för att ge medlemsstaterna frihet att tillfälligt sänka momssatserna för vissa av de värst drabbade sektorerna, såsom turistsektorn och den närliggande hotell- och restaurangsektorn, egenföretagarna, hantverksindustrin osv. EESK stöder sådana åtgärder på villkor att de inte leder till illojal konkurrens, och anser att detta kommer att uppnås på grund av åtgärdens tillfälliga karaktär.

7.7

Särskilda stödåtgärder behövs för att hjälpa arbetstagare att återgå till arbetet, särskilt de som arbetar för små och medelstora företag. Dessa åtgärder inbegriper ett ”gult pass”, stöd för att göra det möjligt att inleda mindre lokala offentliga arbeten omedelbart, information och råd till människor om hur de ska bete sig och göra för att uppfylla hygien- samt hälso- och säkerhetsåtgärderna för att ytterligare minska risken för att smittas med covid-19 samt en covid-19-riskbedömning, som ska utföras av nationella och externa arbetsmiljöorgan för att säkerställa att sådana åtgärder genomförs på rätt sätt och därmed minska de sammanhängande bördorna och kostnaderna. Det är mycket viktigt att tillhandahålla den personliga skyddsutrustning som krävs för att anställda ska kunna återgå till arbetet och öka produktionskapaciteten hos SMF-producenter som tillverkar denna utrustning genom att göra direktinvesteringar och tillhandahålla tekniskt stöd, samt genom att anta relevanta harmoniserade standarder. SMF-organisationer har en viktig stödjande roll att spela genom att utbyta protokoll och praxis mellan sina medlemmar för att underlätta återhämtningen och minska den tid som krävs för att återgå till arbetet.

7.8

En annan begäran från EU:s arbetsmarknadsparter uppfylldes i den nyligen genomförda ändringen av den tillfälliga ramen för statliga stödåtgärder för små och medelstora företag. Även om hänsyn har tagits i ramen till de särskilda förmåner som företag fått under covid-19-krisen, såsom skatteuppskov och lån, har den allmänna regeln om stöd av mindre betydelse lämnats oförändrad. Avlägsna områden, landsbygdsområden och öar drar traditionellt sett nytta av transportsubventioner som lätt kan stå för merparten av beloppet av stöd av mindre betydelse. I efterdyningarna av covid-19-krisen kommer sådana regioner att endast ha ett fåtal, om ens några, turister och de kommer att behöva utnyttja den återställda varuhandeln för att återhämta sig.

7.9

En faktisk återhämtning kommer att kräva en enorm mängd offentliga och privata investeringar för att finansiera den gröna och digitala omställningen, ge företag möjlighet att förbli konkurrenskraftiga och se till att nya företag kan bildas. Små och medelstora företag har dock svårt att anpassa sig till förändringar och komplicerade bestämmelser under omställningen. För att möjliggöra sådana extraordinära investeringar måste EU utöka sina befintliga finansieringsinstrument (den fleråriga budgetramen, InvestEU, Sammanhållningsfonden och strukturfonderna, Horisont Europa, ett digitalt Europa osv., ekonomiskt stöd från EIB-gruppen och införandet av ESM), säkerställa deras långsiktiga flexibilitet och inrätta en permanent återhämtningsfond för att hjälpa medlemsstaterna att möta de kommande utmaningarna. För att stödja små och medelstora företag i ekonomiska svårigheter i hela Europa är det av yttersta vikt att medlemsstaterna fullt ut genomför insolvensdirektivet när det gäller ramar för förebyggande omstrukturering samt tillhandahåller professionellt stöd till små och medelstora företag så att de kan genomföra en livskraftig vändning eller få en andra chans.

7.10

EESK efterlyser ett EU-program som ger SMF-organisationer kapacitetsuppbyggnad och stöd för gemensamma åtgärder så att de kan fungera som en gemensam kontaktpunkt för information och tekniskt stöd, vilket det kommer att finnas ett brådskande behov av efter exitfasen. Det är lika viktigt att EU finansierar fritt tillgängliga flerspråkiga databaser med produktgruppers livscykelanalyser så att små och medelstora företag, som inte kan generera dessa uppgifter direkt, kan tillverka på ett grönare sätt.

7.11

Redan före krisen var SMF-organisationer involverade i att utveckla och tillhandahålla olika tjänster för att hjälpa små och medelstora företag i ekonomiska svårigheter, däribland initiativet Early Warning Europe. Sådant stöd kommer att efterfrågas ännu mer under de kommande månaderna och åren. Genomförandet av de verktyg för tidig varning som fastställs i insolvensdirektivet måste påskyndas för att garantera tillgången till ändamålsenligt stöd för företag i svårigheter.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/219

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Turism och transport under 2020 och framåt

[COM(2020) 550 final]

(2020/C 429/27)

Föredragande:

Panagiotis GKOFAS

Remiss	Kommissionen, 17.6.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av sektionen	4.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	217/2/0

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK anser att Europeiska kommissionens meddelande COM(2020) 550 final bör användas som ett strategiskt politiskt verktyg för att ompröva EU:s hållbarhetsmodell för turism och transport. Kommittén efterlyser ett omfattande åtgärdspaket med riktlinjer och rekommendationer som syftar till följande:

1)	Att återupprätta den obegränsade fria rörligheten på ett säkert sätt, samordnat öppna upp de inre gränserna och avskaffa kontrollerna där.

Att anta ett gemensamt politiskt ramavtal för alla EU:s medlemsstater som åtföljs av en säker återställning av transporter och förbindelser.

—	Att tjänster fortsatt kan tillhandahållas på ett säkert sätt inom matturismen och besöksnäringen.

—	Att genom avtal hitta en balans mellan EU:s medlemsstater när det gäller säker och gemensam förvaltning av beslut och politik om gränser och transport. Så länge covid-19-kontroller utförs kommer det att finnas tillräckligt med personal för att omedelbart hantera människor i direkttrafik.

—	Att säkerställa finansiering för utbildning av dem som arbetar inom hotell- och restaurangbranschen, på cateringfirmor och museer, inom den nautiska turismen etc., så att arbetstagarna kan vidta förebyggande covid-19-åtgärder på ett korrekt sätt.

3)	Att se till att hälsa och säkerhet är högsta prioritet i varje sammanhang, vid resande eller i övrigt, eftersom det är det enda sättet att återställa förtroendet för människors rörlighet.

Att anta ett nytt folkhälsoformulär för passagerare på EU-nivå, eftersom ett sådant system skulle kunna medföra ytterligare mervärde på EU-nivå på ett antal områden:

—

Övervakning på EU-nivå: om alla medlemsstater kom överens om att dela information, både från det nya folkhälsoformuläret för passagerare och om laboratorieresultaten för resenärer, skulle vi kunna nå stordriftsfördelar vad gäller testresurser (1). Om alla EU-länder kom överens om att använda denna teknik (såsom Belgien och Tyskland gjort hittills) och samma nya standardiserade folkhälsoformulär för passagerare skulle tillförlitliga beräkningar och uppskattningar på stadsnivå kunna göras, som underlag för politiken på både nationell nivå och EU-nivå. En sådan insats skulle symbolisera EU:s roll, nämligen att vi genom innovation och samarbete kan uppnå våra gemensamma mål: folkhälsa och ekonomisk verksamhet i kristid.

—

Covid-19-pass: en av de mest utmanande uppgifterna som vi fått erfara under turistsäsongen har varit att bekräfta PCR-testernas giltighet. Om alla medlemsstater beslutar att anta samma plattform för folkhälsoformulär för passagerare skulle alla ackrediterade laboratorier kunna kommunicera resultaten genom plattformen i sig, och därmed skapa ett covid-19-pass för alla resenärer som skulle vara tillförlitligt och säkerställa minimal risk i samband med resande.

Att upprätta en gemensam strategisk EU-plan för att hjälpa medlemsstaterna att genomföra ekonomiska åtgärder och stödåtgärder för små och medelstora företag inom turistnäringen, restauranger, hotell, resebyråer, turistguider etc.

—	Att hantera bristen på likviditet, framför allt genom direktfinansiering till mikroföretag, återupprätta företagsförtroendet och organisera resevouchrar.

—	Att alla medlemsstater får omedelbar tillgång till och beviljas lån, under överinseende av ECB och EU, med garantier från EU och medlemsstaterna.

—	Att omedelbart inrätta en europeisk mekanism för övervakning av genomförandet av stödåtgärder för små och medelstora företag och arbetstagare, särskilt vad gäller likviditet, lån och insyn i stödåtgärderna.

Att stärka och utvidga SURE-instrumentet som omfattar arbetstagares arbetslöshetsersättning och lönekompensation för små och medelstora företag. Små och medelstora företag bör befrias från att betala en del av sina lönekostnader och vara skyldiga att integrera sin arbetskraft i nationella system som stöds av SURE.

7)	Att organisationer för små och medelstora företag rådfrågas på lämpligt sätt av europeiska och nationella institutioner som är behöriga att verkställa SURE-instrumentet.

Att SURE-instrumentet fullt ut täcker lönerna och de sociala avgifterna för arbetstagare som på grund av pandemin har förlorat sina jobb inom turism- och transportsektorn och som tidigare har arbetat t.ex. på cateringfirmor, hotell, flygbolag, kryssningsfartyg, turistbussföretag eller flygplatser, i hamnterminaler, inom den nautiska turismen eller som turistguider, till åtminstone den 30 juni 2021.

Att införa skattelättnader med ett moratorium för skattskyldighet, ett tillfälligt finanspolitiskt stimulanspaket inom turism och transport för alla små och medelstora turistföretag för perioden 2020–2024. EESK anser att man inom ramen för ett harmoniserat system för mervärdesskatt på EU-nivå bör tillämpa reducerad mervärdesskatt inom verksamheter som omfattar hotell, restauranger, resetjänster, nautisk turism (uthyrning av fritidsbåtar, marinor), bussföretag, turistguider etc. Sådana åtgärder bör dock vara förenade med villkor om att arbetstagarnas rättigheter skyddas och garantier ges om att inga uppsägningar kommer att ske. Dessutom bör allt finansiellt stöd såsom statligt stöd, lån eller skattebefrielser endast beviljas företag som

—	tryggar sysselsättning/skapar anständiga arbetstillfällen och respekterar arbetstagarnas rättigheter,

—	inte är registrerade i skatteparadis och alltid har betalat sin skäliga andel av skatter och sociala avgifter.

10)	Att reglera delningsekonomin inom turismen, särskilt när det gäller turistguidesektorn. Medlemsstaternas regeringar uppmanas att reglera delningsekonomin inom turistguidesektorn och att tillämpa lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som utformats för att säkerställa lika villkor.

11)

Att alla stödprogram av likviditets-, penning- eller skattepolitisk karaktär för hotell, restauranger, turistguider, bussbolag, resebyråer, verksamheter inom den nautiska turismen etc. samt egenföretagare finns kvar i åtminstone tio månader efter det att livet återgått till det normala, i överensstämmelse med World Travel and Tourism Council.

1.2

Eftersom Eurogruppens, Europeiska rådets och ECB:s penning- och skattepolitik inte överförs symmetriskt till alla medlemsstater, särskilt inte till de mest sårbara och de som drabbats hårdast, måste kommissionen ta sitt ansvar som fördragens väktare och skydda den inre marknadens symmetriska återhämtning på följande sätt:

a)	Genom att utfärda riktlinjer till regeringar och banker om hur de kan stödja turist- och besöksnäringen och ge lämpligt stöd (t.ex. genom en gemensam arbetsgrupp för varje land, bestående av tjänstemän från kommissionen och EESK).

Genom att se till att den politik som fått stöd från Europeiska rådet genomförs på ett vederbörligt sätt genom en ”uthängningspolitik”. Kommissionen måste lyfta fram och kartlägga tvivelaktiga bankmetoder och regeringsbeslut i ett tidigare led än de landsspecifika rekommendationerna, och både utanför den europeiska planeringsterminen och procykliskt i relation till den.

c)	Ett ”gentlemens agreement” om flygbolag som förhandlats fram och övervakas av kommissionen, behöriga nationella myndigheter, representativa näringslivs- och arbetsmarknadparter samt organisationer som företräder konsumenter och passagerare behövs snarast för att förhindra rovgirighet.

Åtgärder för skattelättnader för små och medelstora företag inom turismsektorn, med ett moratorium för skatteskyldigheter och tillfälligt upphävande av förfallna skatteskulder som uppkommit under perioden fram till och med den 31 december 2020, samt införande av tillräckliga amorteringsfrister från och med den 1 april 2021.

1.3

Eftersom det saknades uppgifter om turistföretagens utveckling och tillstånd tog EESK fram ett onlinefrågeformulär för att bättre kunna bedöma förslagen i detta yttrande. Fler än 170 organisationer från hela EU, som tillsammans företräder runt 3 500 000 medlemmar inom turistnäringen, inbegripet restauranger och besöksnäringen, hotell och inkvarteringstjänster, turistbyråer, fritidssektorn, den nautiska turismen, turistguider, transporttjänster osv., besvarade frågeformuläret. De viktigaste uppgifterna som framkom av frågeformuläret är följande:

—	88 % av organisationerna uppgav att de påverkats mycket negativt av den kris som pandemin föranlett.

—	81 % av organisationerna menade att krisen kommer att få långsiktiga konsekvenser för den sektor de företräder.

—	Nästan 55 % av organisationerna uppgav att det är osannolikt att den sektor de företräder kommer att överleva 2021 (45 % osannolikt och 10 % mycket osannolikt).

—	77 % av organisationerna svarade att sysselsättningsnivån i den sektor de företräder minskat under 2020.

—	90 % av organisationerna uppgav att omsättningen minskat under 2020 (med mer än 70 % för 49 % av de svarande).

—	51 % av organisationerna räknar med att krisen är över efter 2021.

—	73 % av organisationerna uppgav att den sektor de företräder kommer att behöva mer än ett år för att återställa sina ekonomiska resultat och sitt förtroende för den inre marknaden och de internationella turistflödena.

—	Organisationerna anser att de politiska prioriteringarna för turistnäringen, på nationell och europeisk nivå, bör vara följande: ett vaccin mot covid-19 (66 % av de svarande), direkt finansiering/finansiella stödsystem (63 %), hälsoprotokoll (56 %) och skatteuppskov (45 %).

1.4

Det finns ett brådskande behov av en intensiv social dialog och en omfattande politisk agenda för att förhandla fram uppdaterade industriavtal för turism- och transportsektorerna som omfattar små och medelstora företag och organisationer som företräder små och medelstora företag, vilka har drabbats hårdast av covid-19.

2. Allmänna kommentarer

2.1

Covid-19-utbrottet har lamslagit turismsektorn. Det har lett till att människor på resande fot inte kunnat ta sig hem och att ekonomier som är starkt beroende av turism lidit förödande konsekvenser.

2.2

EU:s turismsektor sysselsätter omkring 22,6 miljoner människor. (2) Det motsvarar 11,2 % av all sysselsättning i EU. Sektorn stod för 9,5 % av EU:s BNP 2019, och 2018 fanns det 600 154 turistanläggningar i EU-27. Efterfrågan på övernattningsmöjligheter i turistlogi ligger på omkring 1 326 049 994 nätter. För många av EU:s medlemsstater, regioner och städer är turismen en viktig byggsten i den ekonomiska och samhälleliga strukturen. Dessutom ger den också välbehövliga arbetstillfällen och inkomster, ofta i regioner utan andra sysselsättningsmöjligheter och med arbetstillfällen för lågutbildade arbetstagare. (3)

2.3

EU:s turistnäring, som sysselsätter omkring 13 miljoner människor (4), beräknas förlora omkring 1 miljard euro i intäkter varje månad till följd av covid-19-utbrottet.

2.4

Vid många populära turistmål har hotell övergivits och restauranger, barer, turistattraktioner, småbåtshamnar, museer och centrum stängt igen. Situationen är särskilt svår i flera EU-länder som är viktiga turistmål, såsom Italien, Grekland, Portugal, Malta, Cypern, Spanien och Frankrike. Italien riskerar att förlora omkring 60 % av sina turister i år. Enligt World Travel and Tourism Council kan marknaden för resor och turism förlora 75 miljoner arbetstillfällen globalt och 6,4 miljoner arbetstillfällen i EU under 2020. (5)

2.5

Den internationella lufttransportorganisationen (Iata) menar att den globala flygsektorn kan förlora över 252 miljarder US-dollar (228 miljarder euro) under 2020. Den 30 juni hade två miljoner passagerarflygningar ställts in. I Frankrike låg hotellens beläggningsgrad på 3,3 % den 17 mars (vilket kan jämföras med 65,3 % den 26 februari). Fram till den 30 maj hade restauranger och barer stängt i nästan alla EU:s medlemsstater, med undantag för Sverige. Tusentals arbetstagare har sagts upp från hotell, restauranger, barer och småbåtshamnar, permanent eller tillfälligt. De europeiska järnvägarna förlorade 90 % av sina passagerare när krisen var som svårast och efterfrågan är fortfarande låg.

2.6

Man bör notera inverkan på angränsande sektorer med anknytning till turism, såsom produktion av utrustning för fritidsindustrin (t.ex. båtbyggnad). Dessa industrier bör stödjas genom främjande av turism och utveckling av internationella handelsmöjligheter.

2.7

Den europeiska turismen är ett ekosystem som omfattar en rad verksamheter såsom resor, transport, logi, mat, rekreation på land och vatten, kultur och natur. Direkt och indirekt bidrar den med närmare 10 % av EU:s BNP och har gjort unionen till världens ledande turistdestination, med 563 miljoner internationella besök och 30 % av världens intäkter under 2018 (källa: Europeiska kommissionen). Med 30 % av de internationella besöken under 2018 är EU den främsta turistdestinationen i världen (källa: Europeiska kommissionen). Sammansättningen av dessa internationella flöden skulle kunna användas som underlag för att utforma en lämplig strategi och agenda för unionen på kort, medellång och lång sikt.

3. FÖRSTA PELAREN: Hållbarhet inom turism och transport

3.1

EESK anser att detta meddelande bör utgöra det första steget i nästa generation EU-politik och EU-program för hållbar turism. Inom ramen för den nya politiken bör hänsyn tas till små och medelstora företags och arbetstagares behov och de situationer de befinner sig i, i syfte att återupprätta förtroendet hos allmänheten i egenskap av turister och konsumenter. Politiken bör försvara rätten till och standarder för hälsa och säkerhet och säkerställa företagens hållbarhet och likviditet i samband med en förnyad europeisk strategi för små och medelstora företag för 2030 och i enlighet med principerna i småföretagsakten.

3.2

EESK anser att det inte är realistiskt att anta en strategi som bygger på att vi ska återgå till det normala för att ta itu med den allvarligaste krisen som någonsin drabbat EU:s turism- och transportsektorer. Kommittén efterlyser en fullständig översyn av denna politik, i syfte att återupprätta företagens och arbetstagarnas förtroende och stabilitet, genom att anta en ny europeisk solidaritetspakt för hållbar turism senast 2030.

3.3

EESK anser att vi nu har möjlighet att säkra en rättvis återhämtning och snabbt återuppbygga våra ekonomier för att göra dem grönare, rättvisare och mer motståndskraftiga mot framtida chocker. Den roll som EU:s integrationsplan spelar i den europeiska modellen för hållbar utveckling av turism och transport måste ses över och alla åtgärder som innebär en risk för ytterligare fragmentering och orättvisa villkor/metoder på den inre marknaden måste undvikas.

3.4

För att få till stånd en rättvis och hållbar återuppbyggnad av turismsektorn krävs följande:

1)	Att de europeiska målen för 2050 om koldioxidneutralitet beaktas, i överensstämmelse med målen i Parisavtalet (Europeiska rådets slutsatser av den 12 december 2019).

2)	För att bidra till att dessa mål uppnås menar EESK att det är nödvändigt att först ta itu med frågan om transportsätt genom att uppmuntra till långsam och icke-förorenande rörlighet, med exempelvis cykel och järnvägstransporter.

3)	När det gäller turistlogi rekommenderar kommittén att renovering uppmuntras och att EU:s miljömärke används för sådan logi. Dessa anläggningar måste uppmuntras att redovisa sin energikonsumtion och sina koldioxidavtryck.

4)	För att minska koldioxidutsläppen inom turismen stöder EESK starkt användningen av lokala livsmedel och andra förbrukningsvaror som kan återvinnas.

5)	För att överbrygga de befintliga luckorna vad gäller information och uppgifter om internationella turistflöden till EU som turistmål föreslår EESK att en oberoende observationsgrupp för hållbar turism inrättas.

3.5

Ansvariga aktörer inom turistnäringen måste åta sig att redovisa de koldioxidavtryck som den vistelse och de aktiviteter som erbjuds orsakar.

3.6

EU:s återhämtningsplan och nationella återhämtningsplaner bör tillhandahålla tillräcklig finansiering för den miljömässiga och digitala omställningen av turistnäringen och dess infrastruktur genom investeringar som syftar till att göra turismen mer attraktiv för konsumenterna och som ger verkliga fördelar för turistföretagen.

3.7

Kommittén anser att rättvis turism bygger på socialt ansvarstagande företagsverksamhet som tillhandahåller arbetstillfällen av god kvalitet. Detta kräver att en icke-säsongsbaserad turism utvecklas, där hållbara jobb kan garanteras. För detta ändamål måste kommissionen stödja initiativ och projekt som uppfyller dessa kriterier. Europeiska studier bör genomföras med avseende på den ohållbara turismens sociala och miljömässiga kostnader.

3.8

De turismsektorer som erbjuder något annat än massturism (t.ex. friluftsturism och nautisk turism) ökar i popularitet bland kunderna i samband med reglerna för social distansering. Dessa kundtrender gör det möjligt att påskynda återhämtningen för den bredare europeiska turistnäringen och för sysselsättningen. Dessa sektorer bör stödjas, särskilt i de fall då verksamheten kan ske i en regional, inhemsk eller europeisk miljö. Inom den nautiska turismen erbjuds olika möjligheter runtom i Europa i form av öar, floder, kanaler, sjöar och kustområden.

3.9

Kommittén anser att en reducerad mervärdesskatt bör gälla för hotell, restauranger, resetjänster, verksamheter inom den nautiska turismen (båtuthyrning, småbåtshamnar), bussbolag, turistguider osv., inom ramen för ett harmoniserat mervärdesskattesystem för EU. Detta bör inbegripa snabba ändringar i momsdirektivet, där så är nödvändigt, för att säkerställa att alla sektorer inom turistnäringen behandlas lika.

3.10

Busstransportsektorn, som omfattar många små och medelstora företag, har drabbats hårt av pandemin. För många bussföretag har omsättningen minskat till 0–10 % av beloppet för samma period förra året. EU har nu möjlighet att hjälpa denna sektor genom att arbeta vidare med de förslag som lagts fram, vilket inbegriper harmoniserad lagstiftning för lågutsläppszoner i EU och en enda kontaktpunkt för återbetalning av mervärdesskatt.

3.11

I detta sammanhang måste åtgärder vidtas för att hjälpa den internationella, kontinentala och nationella turismen på fötter igen, vilket breda sektorer av EU:s ekonomi har intresse av. Med hjälp av järnvägarna kan vi utveckla resmål som inte betjänas på lämpligt sätt av luftfarten, öppna nya rutter och främja nya värdekedjor. För de europeiska järnvägarna är det ett tillfälle att tillgodose den växande efterfrågan hos klimatmedvetna turister på marknaden. Järnvägsåret bör vara ett tillfälle att skapa medvetenhet bland allmänheten om hållbar turism och de nya turistrutter som EU-medborgare kan upptäcka tack vare järnvägsförbindelserna. Mot bakgrund av detta bör Europaåret för järnvägen även bli ett tillfälle att öka synligheten för och främja allmänhetens medvetenhet om historiska och natursköna tågrutter i hela Europa (6).

3.12

Av flera skäl har ett stort antal unga européer aldrig eller sällan rest inom Europa. Även om det redan finns utbildningsutbytesprogram, har EU precis tagit ett verktyg i bruk som ska ge alla europeiska medborgare möjligheten att få en reseupplevelse. Syftet är att stärka unga människors band till den europeiska identiteten, öka deras medvetenhet om unionens grundläggande värden och bekanta dem med ett hållbart och rent transportslag. DiscoverEU är ett EU-initiativ som ger människor möjlighet att upptäcka Europa genom lärorika upplevelser. Genom resor som huvudsakligen sker på järnväg (vissa undantag har gjorts för att personer som bor på öar eller i avlägsna områden ska kunna delta) kan unga européer upptäcka Europa och dess städer (7).

4. ANDRA PELAREN: Likviditet, sysselsättningens återhämtning och återupprättande av företagsförtroendet

4.1

Det är viktigt att stödja de europeiska turistföretagen, särskilt mikroföretagen och de små företagen, så att de kan återhämta sig och har likviditet på kort, medellång och lång sikt. Detta bör delvis göras genom att en EU-arbetsgrupp för likviditet omedelbart upprättas. Arbetsgruppen bör kunna mäta de relevanta åtgärdernas ändamålsenlighet, dels genom att säkerställa insyn när det gäller omotiverade avslag på kreditansökningar, förseningar och onödiga byråkratiska bördor, dels genom att vidta lämpliga åtgärder för rättelse i fråga om de europeiska investeringsfonderna, nya insolvensförfaranden och de nationella ombudsmännen.

4.2

När det gäller turistguider måste EU se till att det råder likvärdiga förutsättningar, lika villkor och rättvis konkurrens på turistmarknaden mellan guidekåren och olagligt verksamma organisatörer av guidade turer och ”guider”. EESK uppmanar kommissionen att i egenskap av fördragens väktare se till att EU:s delningsekonomi (8) utvecklas på ett balanserat sätt i medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets briefing av den 16 november 2016 där den europeiska agendan för delningsekonomin för turistguidetjänster introducerades.

4.3

Bank-, likviditets- och finanspolitiken har inte hanterats på ett lämpligt sätt. Vissa banker (exempelvis i Grekland) har valt att använda kvantitativa lättnader (transaktioner från ECB inom stödprogrammet föranlett av pandemin, PEPP) för att befästa sin position och inte för att stödja den verkliga marknaden. Dessa banker erbjuder lån till bärkraftiga och opåverkade företag (t.ex. stormarknader) och tar inte risken att låna ut pengar till sårbara sektorer, såsom turist- och tjänstesektorerna. Restauranger, kaféer, hotell och bussbolag m.fl. finns inte längre med på bankernas förteckning över låntagare. Bankerna begär garantier för sina lån som dessa företag inte kan ge, inte ens de som bankerna skulle kunna låna ut till. Räntan är högre än 4,5 %, trots alla garantier och subventioner från ECB.

4.4

För att stödja sysselsättningen inom EU:s turistnäring krävs en harmoniserad och avancerad strategi som är förankrad hos de nationella arbetsmarknadsparterna och bygger på konsoliderad praxis. För att förhindra arbetslöshet och förlust av utbildade arbetstagare måste de ansvariga myndigheterna och arbetsmarknadens parter komma överens om kortsiktiga arbetsåtgärder på nationell nivå. Vi bör också ta hänsyn till att det finns en risk för att de flesta restauranger, pubar, barer och kaféer i stora städer, där offentliga och privata arbetsplatser nu tillämpar åtgärder för arbete hemifrån, kan komma att stänga igen. För att förhindra permanenta nedläggningar i stadskärnor och omgivande områden krävs politiska åtgärder och sysselsättningsåtgärder. Vidare får hemmakontor (eller distansarbete) inte bli ett substitut för den europeiska arbetskraftens höga rörlighet på lång sikt. Färre europeiska konferenser, mässor, kongresser och affärsresor skulle leda till enorma förluster i fråga om arbetstillfällen, små och medelstora företag, sakkunskap, kreativitet och innovationspartnerskap i Europa och till mer nationella sätt att tänka.

4.5

Stöd bör tillhandahållas för anordnande av mässor, vilka är av stor betydelse för turistnäringen och angränsande sektorer och även i sig utgör en viktig källa till turism, resande och arbetstillfällen. Riktlinjer bör införas så att mässor kan anordnas på ett säkert sätt och få finansiering från EU och medlemsstaterna.

4.6

Turismsektorn, att hantera förväntningar: Alla tillgängliga uppgifter tyder på att denna säsong har gått förlorad. De inresande turisterna kommer inte tillnärmelsevis att väga upp för sektorns driftskostnader. Alla företag kommer att lida stora förluster, vilket kommer att äventyra deras bärkraft. Eurogruppens trippelpaket (SURE med 100 miljarder, EIB med 200 miljarder och ESM med 250 miljarder euro) räcker inte och/eller regeringarna hanterar transmissionen av politiken på fel sätt. I exempelvis Grekland har regeringen valt att inte utnyttja ESM, och de två andra instrumenten släpar efter – antingen är de inte tillräckligt målinriktade, eller så räcker inte pengarna, eller så saknas tillräcklig stimulans.

4.7

En omfattande marknadsförings- och informationskampanj bör främja den europeiska turistnäringen både inom och utanför EU för att stödja sektorns återhämtning. Ett Europaår för hållbar turism 2021 eller 2022 skulle skapa en EU-omfattande ram och göra det möjligt att inleda aktiviteter i hela EU.

5. TREDJE PELAREN: Uppgifts- och kunskapsnätverk och beredskap, hälsa och säkerhet, riskreducering och beredskap

5.1

Efter covid-19-pandemin och de lärdomar som dragits av medlemsstater som stött på svårigheter med att samordna gränsöverskridande och gemensamma insatser anser EESK att en mer ändamålsenlig och samordnad strategi behövs inom turism- och transportsektorerna. En sådan strategi skulle kunna bygga på pilotutbildningsprogram för ändamålsenliga gemensamma beredskapsinsatser, som utnyttjar europeiska kunskapsnätverk som är öppna för arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället. Programmen skulle kunna anordnas årligen fram till 2024.

5.2

EESK anser att det är nödvändigt att se till att nationella plattformar för riskreducering inom EU:s civilskyddsmekanism i FN:s Sendai-ramverk omgående blir mer ändamålsenliga. Kommittén ber därför kommissionen och medlemsstaterna (nationell samordningsplan för katastrofhjälp), näringslivets och arbetsmarknadens parter och vetenskapliga organ att, i syfte att förbereda EU:s insatser, inkludera turism- och rörlighetssektorn i gemensamma pilotprojekt under och efter covid-19-krisen samt i det europeiska utbildningsnätverket.

5.3

För att det ska finnas europeiska, harmoniserade och aktuella uppgifter om turism, transporter, flaskhalsar på marknaden och bästa praxis uppmanar EESK kommissionen att upprätta särskilda program och regionala pilotprojekt i partnerskap med arbetsmarknadens parter på nationell och europeisk nivå samt akademiska och oberoende forskningsnätverk, och därigenom samla forsknings- och utbildningsresurser. För att bättre samordna nylanseringen av EU som ett internationellt turistmål på global nivå och locka utländska direktinvesteringar uppmanar EESK dessutom kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att främja särskilda program och gemensamma pilotinitiativ.

5.4

Gränsöverskridande resvägar för turism och fritidsaktiviteter kan spela en viktig roll för att återskapa förbindelser mellan regioner och medlemsstater och samtidigt skapa möjligheter att utveckla turismen i mindre utvecklade regioner. I likhet med EuroVelo-nätverket bör detta utvidgas med stöd av EU-medel till andra sektorer och främjas på bred front bland konsumenterna (t.ex. sjöturistrutter).

6. FEMTE PELAREN: Styrning och resurser: en ny generation av politik för hållbar turism och transportpolitik

6.1

EESK välkomnar det brådskande och nödvändiga meddelandet om europeisk turism och transport under 2020 och framåt (9). De lärdomar som dragits bör få EU institutionerna och medlemsstaterna att ompröva den nuvarande turism- och transportpolitiken på grundval av nya delade befogenheter som på frivillig basis stärker samarbetet mellan intresserade regeringar och myndigheter på olika nivåer. Detta skulle kunna genomföras med aktivt deltagande av europeiska och nationella arbetsmarknadsparter och rådgivande organ och genom att man lanserar ett Europaår för hållbar turism.

6.2

Kommittén understryker det brådskande behovet av en ändamålsenlig EU-politik på medellång till lång sikt för att återupprätta enskilda personers och hela samhällets tro på möjligheten att resa säkert inom EU. Denna politik måste även omfatta andra ekosystem inom EU-turismen, såsom logi, mat, hälsa och säkerhet, handel, telekommunikation och jordbruk. EU:s turism och transport är ett av de ekosystem som drabbats hårdast av covid-19.

6.3

I syfte att återställa förtroendet för, ge nytt liv åt och öka turismen stöder EESK användningen av ett internt europeiskt ”hälsopass” (liknande folkhälsoformuläret för passagerare med qr-koder) med en interoperabel flerspråkig hälso- och sjukvårdsplattform för EU. Människor skulle kunna använda qr-koden för att få tillgång till information och hälso- och sjukvårdstjänster i det land de besöker och till hälso- och sjukvårdssystem och sociala trygghetssystem i nödsituationer.

6.4

Folkhälsoformuläret för passagerare, som syftar till testning och datadelning på EU-nivå, infördes i Grekland för att ta emot besökare från Europeiska unionen och ytterligare ett antal länder, som en strategi för att göra en avvägning mellan folkhälsan, den epidemiologiska övervakningen och de socioekonomiska fördelar som följer av ett flöde av resande. Folkhälsoformuläret bygger på följande två pelare:

Effektiv, datadriven övervakning: testning är den viktigaste komponenten när strategier sätts in för att mildra en global pandemi. Testning är ett värdefullt verktyg och det är av yttersta vikt att det används på ett ändamålsenligt sätt i syfte att samla in data, förutsäga utbrott och utforma harmoniserade strategier av allmänt intresse.

2.	Verksam spårning: omedelbar kommunikation med bekräftade positiva fall och kontaktspårning är ett av de få verksamma alternativen till nedstängning.

6.5

Kommittén uppmanar alla berörda europeiska och nationella institutioner att utforma en flerårig handlingsplan för EU så snart den mest akuta fasen är över. Handlingsplanen måste innebära en total omprövning av hur EU:s turism- och transportpolitik utformas och underlätta samordningen av turism på den inre marknaden samt av internationella turistflöden från hela världen.

6.6

Med dessa två pelare i åtanke utarbetades en online-version av folkhälsoformuläret för passagerare, som tillsammans med AI-verktyget EVA möjliggör

a)	riktad testning baserad på resenärens bakgrund (land och region där personen är bosatt, besökta länder, personens ålder och kön) för att använda testresurserna så ändamålsenligt som möjligt, och

b)	snabb spårning baserad på den kontaktinformation, information om resmål etc. som användaren själv uppger.

6.7

EESK välkomnar och ger sitt fulla stöd till de förslag som läggs fram i meddelandet och det medellånga till långa perspektiv som kommissionen valt att tillämpa inom ramen för planen Next Generation EU och EU:s övergripande budget för 2021–2027, som kommer att kräva lämpliga budgetåtgärder. Dessa åtgärder bör särskilt fokusera på genomförandet av nästa generation politik och program för hållbar turism, inbegripet nationella affärsplaner för turistnäringen inriktade på små och medelstora företags, representativa organisationers och arbetsmarknadsparters kapacitetsuppbyggnad, samtidigt som tillräcklig hänsyn tas till andra EU-prioriteringar som inte nödvändigtvis är kopplade till pandemin.

6.8

Rovgirighet bland flygbolag: Såväl fritids- som affärsresenärer förlorar pengar när flygbolagen bokar flygningar som ställs in strax efter att de betalats. Flygbolagen bestämmer i stunden huruvida de ska behålla eller ställa in rutter, flygningar och ankomst- och avgångstider, utan någon som helst förvarning till sina kunder. Kunderna trasslar in sig i de snåriga systemen för resevouchrar och ombokningar. Återbetalningar tar alldeles för lång tid och står för mindre än 20 % av den totala volymen inställda/bokade resor. De dränerar kunder och företag på värdefull likviditet.

6.9

EESK noterar med oro den sköra balansen mellan konsumenträttigheter och flygbolagens likviditetsproblem som följer av att flygningar ställts in på grund av covid-19. Kommittén uppmanar flygbolag, passagerare och europeiska och nationella myndigheter att hitta lämpliga lösningar för covid-19-krisens övergångsfas när det gäller olika alternativ och återbetalningstidsfrister. Kommittén motsätter sig det faktum att flygbolag i strid mot reglerna ibland endast erbjuder resevouchrar eller ombokning. Kommittén uppmanar flygbolagen att följa EU-lagstiftningen om passagerares rättigheter (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 (10)), inbegripet rätten till full återbetalning då flygbolaget ställer in ett flyg.

6.10

En harmoniserad strategi vad gäller vouchrar och återbetalning behövs för hela turismsektorn, inbegripet enskilda turismverksamheter som för närvarande inte omfattas och där hanteringen skiljer sig åt mellan sektorer och medlemsstater.

6.11

Inom turismsektorn krävs en intensiv social dialog för att upprätta starka kollektivavtal som omfattar samtliga arbetstagare, särskilt under och efter covid-19-krisen. Detsamma gäller transportsektorn. Detta är det bästa sättet att effektivt skydda arbetstagare inom sektorerna och skapa harmoni på arbetsmarknaden, för att på så vis hjälpa riskutsatta företag. Alla berörda parter måste göra sitt yttersta för att stärka den sociala dialogen och kollektivförhandlingarna på samtliga nivåer inom sektorn.

6.12

Mervärdespolitik måste samordnas på kommissionsnivå med nationella program för turismens återhämtning för att den europeiska turismsektorn ska kunna byggas upp på nytt. Detta arbete bör självklart kopplas till samordningen av nationella krisprogram och återuppbyggnaden av flyg-, sjö- och busstransporter, som har drabbats hårt i många EU-länder (Polen, Italien, Spanien m.fl.).

6.13

En intensiv dialog behövs mellan arbetsmarknadens parter, inklusive organisationer för små och medelstora företag, i syfte att förhandla fram uppdaterade kollektivavtal för turism- och transportsektorn. Sådana avtal kommer att skapa harmoni på arbetsmarknaden och, tack vare överenskomna lösningar, vara det effektivaste sättet att skydda arbetstagare och därmed hjälpa såväl riskutsatta företag som hela sektorn.

6.14

För att turistnäringen ska kunna starta upp på nytt och växa behövs en övergripande strategi för kompetens och kvalifikationer – vilka inte alltid är harmoniserade mellan länderna och där ömsesidigt erkännande saknas (t.ex. intyg för skeppare på mindre fartyg i kommersiell sjötrafik).

6.15

De europeiska arbetsmarknadsparterna inom sektorerna för turisttjänster och transporter bör samordna sina insatser för att enas om sociala standarder för dessa sektorer.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) I Grekland genomförs 7 000 tester om dagen, och vi kan ringa in incidensen i de mest problematiska länderna på ett mycket tillförlitligt sätt.

(2) https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/RC-9-2020-0166_SV.html

(3) COM(2020) 550 final.

(4) https://appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=tour_cap_nuts2&lang=sv.

(5) EPRS_ATA(2020)649368_EN.

(6) TEN/710 – Europaåret för järnvägen (2021) (EUT C 364, 28.10.2020, s. 149).

(7) Se fotnot 6.

(8) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52016DC0356&from=SV

(9) COM(2020) 550 final.

(10) EUT L 46, 17.2.2004, s. 1.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/227

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Översyn av den ekonomiska styrningen – Rapport om tillämpningen av förordningarna (EU) nr 1173/2011, (EU) nr 1174/2011, (EU) nr 1175/2011, (EU) nr 1176/2011, (EU) nr 1177/2011, (EU) nr 472/2013 och (EU) nr 473/2013 och om ändamålsenligheten hos rådets direktiv 2011/85/EU

(COM(2020) 55 final)

(2020/C 429/28)

Föredragande:	Judith VORBACH
Medföredragande:	Tommaso DI FAZIO

Remiss	Europeiska kommissionen, 9.3.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/0/3

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar denna översyn eftersom en revidering av ramen för ekonomisk styrning är nödvändig. Vi genomlever ett historiskt skede i vilket det finns ett akut behov av att gjuta nytt liv i Europeiska unionens grundläggande värden och uppnå en verklig ekonomisk och social union för att skapa förutsättningar för en politisk union som bygger på demokrati och sammanhållning. EU måste visa att den är en gemenskap som bygger på solidaritet och som främjar människornas välbefinnande, i enlighet med fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) (1), (2). Covid-19-krisen är en massiv chock som kräver maximal finansiell styrka. För att begränsa de ekonomiska och sociala konsekvenserna av denna pandemi och för att kunna fördela bördan av skadeutfallet på ett rättvist sätt inom och mellan medlemsstaterna måste målsättningen vara densamma för alla. Viktiga kortsiktiga åtgärder har redan vidtagits, t.ex. aktiveringen av budgetramverkets allmänna undantagsklausul. I stället för att alltför snabbt ”återgå till det normala” rekommenderar EESK en ”sväng” mot en reviderad ram för den ekonomiska styrningen i enlighet med detta yttrande.

1.2

För att denna andra femårsöversyn av de specifika åtgärder som införts sedan finanskrisen, även kallade ”sexpacket” och ”tvåpacket”, ska kunna bli genomgripande måste den enligt EESK:s mening också omfatta samtliga de bestämmelser som införts sedan 2010 och som syftar till att säkerställa genomförandet och en närmare samordning av, samt ökad samstämmighet mellan, medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik. Kommittén anser också att den avgörande frågan om hur den ekonomiska styrningen ska utformas bör diskuteras vid den kommande konferensen om Europas framtid. I ett sådant sammanhang får det inte vara tabu att anpassa bestämmelserna om ekonomisk styrning i EUF-fördraget till de ekonomiska realiteter som för närvarande råder inom EU. Trots en mycket expansiv penningpolitik står vi nu exempelvis inför hotet om deflation.

1.3

En ordentlig översyn av den ekonomiska styrningen förutsätter en omfattande översyn av målen för den ekonomiska politiken. EESK förespråkar en välståndsinriktad ekonomisk styrning där människors sociala och ekonomiska välbefinnande prioriteras så att ingen hamnar på efterkälken. Därför efterlyser kommittén en balanserad ekonomisk politik som betonar vikten av och fäster lika stort avseende vid en rad viktiga politiska mål, såsom hållbar tillväxt för alla, full sysselsättning och anständigt arbete, rättvis fördelning av materiellt välstånd, folkhälsa och livskvalitet, miljömässig hållbarhet, stabilitet på finansmarknaderna, prisstabilitet, välavvägda handelsförbindelser, en konkurrenskraftig social marknadsekonomi och stabila offentliga finanser. Inom den ekonomiska cykeln är livskraftiga offentliga och privata investeringar både grunden för och resultatet av en stabil ekonomisk miljö.

1.4

Stabila offentliga finanser skapar ekonomisk motståndskraft och förtroende och ligger i varje medlemsstats eget intresse. De är dock beroende av många parametrar och kan i många fall inte styras på nationell nivå. Åtgärder för att minska de offentliga utgifterna får, i synnerhet om de är dåligt utformade, sannolikt negativa effekter på andra viktiga politiska mål på kort till medellång sikt och kan påverka andra medlemsstater negativt. De nuvarande finanspolitiska reglerna och de landspecifika rekommendationerna har lett till begränsningar av de statliga utgifterna och offentliga investeringarna, särskilt i hälso- och sjukvårdssystemen, vilket har lett till att den ekonomiska krisen dragit ut på tiden och till betydande vedermödor för många medborgare. Att reglerna tillämpas på detta sätt har visat sig få delvis procyklisk verkan. I tider av nedgång har de till och med ytterligare försvagat ekonomierna, vilket återigen har satt press på de offentliga finanserna. En ekonomisk styrning baserad på solidaritet bör genomföras på ett sådant sätt att medlemsstaterna inte straffas, utan får möjlighet att stärka sin motståndskraft mot kriser och skapa tillväxt och offentliga finanser som är hållbara och inkluderande.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att börja arbeta på en reformering av EU:s ekonomiska styrning så att man undviker asymmetriska effekter i medlemsstaterna, särskilt i krissituationer, och ser till att ingen hamnar på efterkälken. Det krävs beslutsamma åtgärder för att stimulera den ekonomiska återhämtningen genom att tillämpa den gyllene regeln samt aktivera och samordna omfattande investeringsplaner. Som svar på covid-19-krisen måste en extraordinär kontracyklisk politik fastställas på både EU-nivå och nationell nivå. EESK rekommenderar kraftfullt att man tar itu med krisen utifrån en solidarisk grundval, så som kommittén anger i sin resolution från juni 2020 (3). Det behövs EU-investeringar i grundläggande och prioriterade sektorer såsom materiell och immateriell infrastruktur (med fokus på hälso- och sjukvård), utbildning på alla nivåer (särskilt yrkesutbildning och livslångt lärande), ekologisk återhämtning och energi samt forskning (särskilt för att lösa klimat- och hälsokriser och skapa rättvisa förutsättningar för internationell konkurrens). Det bästa sättet att gå vidare vore att revidera och återställa balansen i ramen för den ekonomiska styrningen på följande sätt:

1.6

Göra de offentliga finanserna hållbara på lång sikt och undanröja makroekonomiska obalanser genom att

—	erkänna att ekonomiska svårigheter gör det extremt svårt att genomföra budgetkonsolidering och bedriva kontracyklisk finanspolitik,

—	stödja hållbar tillväxt och därigenom göra det möjligt att stärka de offentliga finanserna,

—	prioritera hållbar tillväxt för alla och samtidigt vara medveten om finanspolitiska multiplikatorer,

—	säkerställa tillräckliga intäkter och en rättvis fördelning av skattebördan genom att bekämpa aggressiv skatteplanering och skattebedrägerier,

—	tillämpa symmetriska indikatorer som visar såväl överskott som underskott,

—	fästa större vikt vid sysselsättning och social utveckling inom förfarandet vid makroekonomiska obalanser eller den europeiska planeringsterminen, där en integrerad resultattavla med en uppsättning indikatorer som representerar viktiga ekonomiska mål bör övervägas.

1.7

Se till att finanspolitiken slår vakt om hållbarheten och samtidigt möjliggör en stabilisering på kort sikt genom att

—	kraftigt minska påverkan från ekonomiskt och tekniskt tvivelaktiga indikatorer,

—	fästa större vikt vid att öka intäkterna,

—	genomföra ytterligare analyser i händelse av betydande avvikelser i stället för att hota de berörda medlemsstaterna med ekonomiska sanktioner.

1.8

Åstadkomma viktiga reformer och stimulera hållbara investeringar genom att

—	tillämpa den gyllene regeln och säkerställa de offentliga tillgångar som krävs för att trygga framtida produktivitet och välstånd,

—	genomföra en strategisk investeringsplan,

—	villkora offentligt stöd till hållbara och sociala kriterier.

1.9

Lägga fram en ram för ekonomisk styrning baserad på solidaritet med ansvar, genom att

—	utveckla lösningar tillsammans med de drabbade länderna, på lika villkor, i händelse av betydande avvikelser genom att rikta in sig på hållbar tillväxt för alla,

—	basera den ekonomiska styrningen på en balanserad teknisk bedömning samt på en mer demokratisk beslutsprocess genom att stärka Europaparlamentets roll,

—	involvera arbetsmarknadens parter och det civila samhället i större utsträckning, så att alla intressen jämkas samman,

—	införa obligatoriskt samråd med EESK såsom varande det EU-organ som är behörigt att förmedla det civila samhällets synpunkter till EU:s beslutsfattare.

1.10

Skapa en balanserad ekonomisk styrning genom att fördjupa Ekonomiska och monetära unionen (EMU) genom att

—	stärka dess finansiella, ekonomiska, sociala och politiska pelare på ett balanserat sätt,

—	införa en stabiliseringsfunktion i syfte att föra en gemensam kontracyklisk politik,

—	bekämpa de katastrofala följderna av covid-19-krisen på ett solidariskt sätt,

—	utfärda ett långfristigt gemensamt skuldinstrument parat med åtgärder för att fördela skattebördan rättvist,

—	fördjupa bankunionen och kapitalmarknadsunionen för att ytterligare konsolidera den inre marknaden genom att införa en ändamålsenlig reglering.

2. Bakgrund

2.1

Efter finanskrisen 2008 skärptes stabilitets- och tillväxtpakten genom 2011 års paket med sex lagstiftningsakter om ekonomisk styrning, det så kallade sexpacket. Den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten stipulerar att länder som avviker från sitt medelfristiga budgetmål ska förbättra sina respektive strukturella budgetlägen med minst 0,5 % av BNP per år. Ett riktmärke för utgifter fastställdes också. För länder med skuldnivåer på över 60 % av BNP stipuleras också en skuldminskning med cirka en tjugondel per år, med utsikter till tillämpning av förfarandet vid alltför stora underskott inom den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten vid bristande efterlevnad. Ett förfarande infördes också för att åtgärda makroekonomiska obalanser. Bristande efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpaktens eller sexpackets regler var i allmänhet förknippad med risk för stränga påföljder (4). En närmare övervakning av budgetpolitiken och makroekonomiska indikatorer ingick i den europeiska planeringsterminen, vilket innebar att en tidsplan infördes. Bestämmelserna i 2013 års så kallade tvåpack skapade en ram för länder som hade eller hade haft ekonomiska svårigheter. I tvåpacket föreskrevs också att en särskild EU-översyn av euroländernas budgetförslag skulle göras innan de antogs av de nationella parlamenten.

2.2

Kommissionen ser för närvarande över ramen för ekonomisk styrning, särskilt reglerna i sexpacket och tvåpacket. Den noterade redan före covid-19-krisen att miljön hade förändrats, med hänvisning till lägre potentiell tillväxt, lägre räntesatser och inflation samt de svårigheter som är förknippade med ökade klimathänsyn och en anpassning till digitaliseringen och en åldrande befolkning. Kommissionen har dragit positiva slutsatser om förfarandet vid alltför stora underskott, eftersom alla medlemsstater hade iakttagit underskottskriteriet på 3 % av BNP, samtidigt som man noterade att den förebyggande komponenten i stabilitets- och tillväxtpakten inte hade fått genomslag, eftersom vissa länder fortfarande drogs med underskott utan tillräcklig säkerhetsmarginal i förhållande till underskottskriteriet. Skuldkvoterna har överlag sjunkit i euroområdet, men skillnaderna mellan länderna har ökat.

3. Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar denna föreskrivna femårsöversyn av ramen för ekonomisk styrning. Den sammanfaller nu med den största krisen i fredstid på hundra år. Denna översyn måste återspegla konsekvenserna av denna chock och tillhandahålla rättvisa lösningar för en styrningsram som återställer tillväxt och välstånd för alla medlemsstater. Detta kan endast uppnås om de alla fast och fullt stöder en verklig ekonomisk och social union, som utgör grunden för en politisk union som bygger på demokrati, sammanhållning, ömsesidigt bistånd, solidaritet och ansvar. Kommissionens meddelande är dock ofullständigt eftersom det främst är inriktat på att utvärdera resultaten av sexpackets och tvåpackets regler utan att i samma mån beakta övriga godkända åtgärder för att främja samordningen av den ekonomiska politiken. Kommittén anser att den avgörande frågan om hur den ekonomiska styrningen ska moderniseras bör diskuteras vid konferensen om Europas framtid. Att anpassa bestämmelserna om ekonomisk styrning i EUF-fördraget får inte vara tabu. Eftersom frågorna för den offentliga debatten (se avsnitt 4) är formulerade på ett sätt som begränsar möjligheterna att få en övergripande överblick, framför vi våra allmänna reflektioner i detta avsnitt.

3.2

EESK förespråkar en välståndsinriktad ekonomisk styrning där människors sociala och ekonomiska välbefinnande prioriteras så att ingen hamnar på efterkälken. Därför efterlyser kommittén en balanserad ekonomisk politik som betonar vikten av och fäster lika stor avseende vid en rad viktiga politiska mål på det ekonomiska och sociala området som i hög grad hänger ihop: hållbar tillväxt för alla, full sysselsättning och anständigt arbete, rättvis fördelning av materiellt välstånd, folkhälsa och livskvalitet, miljömässig hållbarhet, stabilitet på finansmarknaderna, prisstabilitet, välavvägda handelsförbindelser, en konkurrenskraftig social marknadsekonomi (5) och stabila offentliga finanser. Dessa mål överensstämmer både med målen i artikel 3 i EU-fördraget och med FN:s nuvarande mål för hållbar utveckling.

3.3

I termer av politiska åtgärder handlar detta för det första om att uppnå hållbar tillväxt för alla genom att öka efterfrågan, och därmed produktionen, genom hållbar konsumtion och produktiva investeringar, för det andra om att ta itu med sociala orättvisor genom en hög nivå av socialt skydd, högkvalitativa arbetstillfällen och löner som det går att leva på inom medlemsstaterna och EU som helhet, för det tredje om att hantera klimat- och hälsokriser genom att främja offentliga och privata investeringar i digital teknik, hälso- och sjukvård, energibesparande åtgärder, infrastruktur, utbildning, forskning och utveckling. Stabila offentliga finanser och förmåga att få fart i efterfrågan under konjunkturnedgångar är ett egenintresse för varje medlemsstat. Målen för den ekonomiska politiken är dock starkt sammanlänkade, och många parametrar kan inte styras på nationell nivå. En ekonomisk styrning baserad på solidaritet bör hjälpa medlemsstaterna att uppnå hållbar tillväxt för alla och bli motståndskraftiga mot kriser.

3.4

EESK beklagar att den ekonomiska styrning som hittills har tillämpats främst har varit inriktad på att uppnå stabila offentliga finanser genom att minska medlemsstaternas underskott och skuldsättning. EESK konstaterar att förfarandet vid makroekonomiska obalanser och den europeiska planeringsterminen kan ha spelat en roll för de landspecifika rekommendationer som lagts fram och som syftar till att främja strukturreformer. För att kunna genomföra en balanserad ekonomisk politik är det viktigt att dessa verktyg också är inriktade på de centrala ekonomiska och samhälleliga mål (se punkt 3.2) och spelar en mer framträdande och ändamålsenlig roll i alla styrningsreformer. I översikten om hållbar tillväxt behandlas miljö, produktivitet, stabilitet och rättvisa. Likväl kvarstår obalansen i förfarandena: Översikten om hållbar tillväxt är en icke-bindande process som bygger på principen om uthängning (”naming and shaming”), medan det i stabilitets- och tillväxtpakten föreskrivs ett förfarande med tydligt fastställda tidsfrister och särskilda sanktioner (se punkt 4.7.1).

3.5

Ekonomier, där man i den nationella finanspolitiken erkänner behovet av att under perioder av tillväxt bygga upp vinstreserver, och samtidigt säkerställa de investeringar som krävs för framtida välstånd, kan bättre stå emot de negativa effekterna av en ekonomisk nedgång. En dåligt utformad och genomförd budgetbalans – särskilt vid en tidpunkt då länderna befinner sig i en tidig återhämtningsfas – begränsar på ett farligt sätt det finanspolitiska handlingsutrymmet, och om den genomförs på ett icke samordnat sätt inom euroområdet leder det också till en betydande minskning av efterfrågan i andra medlemsstater. Anpassning via nationell finanspolitik är särskilt viktigt i euroområdet, med tanke på att nationell penning-, ränte- och valutapolitik inte är ett alternativ på medlemsstatsnivå. Vissa finansiella konsolideringsåtgärder som vidtogs samtidigt över hela EU drog ut på den ekonomiska och finansiella krisen fram till 2014, och åtstramningarna under nedgången innebar stora svårigheter för många vanliga människor. Även om de sociala indikatorerna i euroområdet överlag har förbättrats från 2014 fram till 2020 har de legat kvar under de nivåer som rådde före krisen i ett antal länder. De offentliga investeringarna minskade också från 3,7 % av BNP 2009 till 2,7 % av BNP 2017. Detta har dessutom inverkat negativt på tillväxten i BNP och därmed även på den offentliga skuldkvoten. Kommissionen måste ta större hänsyn till de alltmer negativa effekterna av avmattningen i tillväxten. Vi vill fästa uppmärksamheten på våra tidigare rekommendationer (6) – som ännu inte har anammats av kommissionen – om en översyn av reglerna.

3.6

För närvarande och med stor sannolikhet även i den närmsta framtiden innebär ett värnande om prisstabilitet att man undviker deflation snarare än inflation. Penningpolitiken är avgörande för stabiliteten i de offentliga budgetarna och ekonomin som helhet. ECB:s givna roll som långivare i sista hand måste konsolideras så att länderna inte enbart behöver förlita sig på refinansiering genom finansmarknaderna. Mot bakgrund av covid-19-krisen välkomnar EESK ECB:s åtgärder för att hålla spreaden på obligationsmarknaden under kontroll. Inför en ekonomisk nödsituation måste ECB vara beredd att utöka de kvantitativa lättnaderna. En balanserad ekonomisk politik skulle dock vara betjänt av att ha både ett inflationsmål och ett mål för inkluderande och hållbar tillväxt kopplade till den monetära politiken.

3.7

Som svar på covid-19-krisen måste en avgörande och extraordinär gemensam kontracyklisk politisk strategi intas för att förebygga massarbetslöshet och tillhandahålla tjänster av allmänt intresse och offentlig infrastruktur med mer resurser och personal, där så behövs, särskilt i de sociala trygghetssystemen samt hälso- och sjukvårdssystemen. Eftersom erfarenheterna från finanskrisen 2008 och pandemikrisen 2020 tvingar oss att dra slutsatsen att lika kritiska situationer mycket väl kan uppstå i framtiden måste EMU fördjupas (se punkt 4.6). EESK bekräftar att EU, inför vilken kris det än kan röra sig om, måste visa att unionen inte bara är en gemenskap av ekonomiska intressen utan även – och framför allt – en gemenskap grundad på solidaritet (7). EU:s politik måste styras av denna princip samt av principen om att främja det europeiska folkets välfärd, i enlighet med fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) (8).

3.8

EESK välkomnar aktiveringen av det finanspolitiska ramverkets allmänna undantagsklausul, som lyckligtvis har införts som en möjlighet för samtliga EU:s medlemsstater som en del av sexpacket. Frågan är hur snabbt krav kommer att ställas på en återgång till ”normala” finanspolitiska regler. EESK varnar för att ”återgå till det normala” alltför snabbt, eftersom det skulle kunna leda till en ny recession. I stället för en ”återgång” rekommenderar EESK en ”sväng” mot en reviderad ram för ekonomisk styrning i enlighet med vad som anges nedan.

4. Särskilda kommentarer om de frågor som tagits upp i kommissionens offentliga samråd

Som framgår av punkt 3.1 ovan påpekar EESK att frågorna för den offentliga debatten är formulerade på ett sätt som begränsar möjligheterna att få en övergripande överblick. De särskilda svaren nedan bör ses mot bakgrund av de allmänna synpunkter som EESK framfört om ramen för ekonomisk styrning i avsnitt 3.

4.1 Förbättra ramen för att säkerställa hållbara offentliga finanser på lång sikt och undanröja makroekonomiska obalanser

4.1.1

Kommissionen fortsätter att förespråka en ändamålsenlig förebyggande del och ett snabbt genomförande av de finanspolitiska rekommendationerna utan komma med lösningar på de svårigheter som några medlemsstater står inför och utan att ta itu med effekterna på andra viktiga ekonomiska mål. Det har visat sig vara mycket svårt att nå skuldriktmärket, särskilt i högt skuldsatta länder med låg tillväxt, låg inflation och höga finansieringskostnader. Att minska de löpande utgifterna och de offentliga investeringarna för att uppfylla det medelfristiga målet går hand i hand med betydande återverkningar i form av minskade utgifter på det sociala området, lägre sysselsättning och sämre ekonomisk tillväxt. Den nuvarande ekonomiska krisen är dock en väckarklocka för att skapa utrymme för kontracyklisk finanspolitik.

4.1.2

EESK poängterar att hållbar finansiering inte kan säkerställas genom skärpta förfaranden; det är förändrade ekonomiska perspektiv som måste till. EU:s ram för styrning spelar en avgörande roll för att dels skapa förutsättningar för medlemsstaterna att göra framsteg i arbetet med att stärka sina offentliga finanser, dels att stödja dem i arbetet med att skapa långsiktig balans mellan offentliga utgifter och inkomster. För det första måste den vara inriktad på hållbar tillväxt för alla och ta hänsyn till finanspolitiska multiplikatorer. När BNP tappar fart kan en finanspolitisk stimulansåtgärd påskynda inkomsterna och minska skuldkvoten. Ökad tillväxt skapar utrymme för mer investeringar och tillräcklig finansiering inom den sociala pelaren och stimulerar därmed efterfrågan. I detta sammanhang skulle det också kunna vara till hjälp att ytterligare analysera i vilken utsträckning förbättringar av finanspolitiska indikatorer beror på ramen för ekonomisk styrning eller en gynnsam ekonomisk utveckling.

4.1.3

För det andra behöver större vikt fästas vid att öka intäkterna än vid att dra ner på utgifterna. Trycket att minska skatterna på rörliga produktionsfaktorer, tillsammans med aggressiv skatteflykt och skattebedrägerier, begränsar utformningen av inkomstsidan och snedvrider konkurrensen. Utöver detta skapar det dock också ett tryck att skära ned utgifterna inom det sociala området, utbildningssektorn samt hälso- och sjukvårdssektorn, vilket ofta ses som det enklaste sättet att minska skulderna på kort sikt. För att trygga en hållbar offentlig budget på ett rättvist sätt måste denna brist motverkas genom en samordnad skattepolitik. Åtgärder mot skattebedrägerier bidrar i hög grad till att minska trycket på de offentliga budgetarna. Ändå uppskattas förlusterna enbart på grund av momsundandragande och momsflykt uppgå till 147 miljarder euro (9) årligen, medan summan av underskotten i alla EU:s medlemsstater uppgick till 114 miljarder euro 2018.

4.1.4

För det tredje bör, vad gäller den ekonomiska styrningen, överskott och underskott tillmätas samma betydelse. Detta är det enda sättet att korrigera obalanser mellan länder. EESK välkomnar kommissionens argument att en ökad harmonisering av både underskott och överskott i bytesbalansen i länderna i euroområdet skulle bidra till att främja uppåtgående konvergens och få en positiv inverkan på den nominella tillväxten. Vissa länder borde ha minskat överskottet i sin bytesbalans med hjälp av en mer expansiv politik syftande till att stimulera den inhemska efterfrågan, men har inte gjort det. Och andra länder med strukturella obalanser på grund av låg produktivitet och konkurrenskraft borde ha ökat både investeringarna i utbildning och satsningarna på forskning och utveckling samt uppgraderat produktiva verksamheter. Begränsade ekonomiska resurser har dock inte möjliggjort detta.

4.1.5

Utvidgningen av förfarandet vid makroekonomiska obalanser till att omfatta anpassningar i fråga om sysselsättning och social utveckling är en välkommen åtgärd. Oavsett användningsområdet för förfarandet vid makroekonomiska obalanser har övervakningen fortsatt att vara inriktad på aspekter som kommissionen anser vara av betydelse för den makroekonomiska stabiliteten, såsom produktivitet och konkurrenskraft. Detta perspektiv är alltför snävt, eftersom obalanser på det sociala området också utgör en risk för den makroekonomiska stabiliteten. Hög arbetslöshet har exempelvis en negativ inverkan på den ekonomiska efterfrågan, det finansiella systemet (osäkra fordringar) och statsbudgetarna. Mer uppmärksamhet bör i synnerhet ägnas åt frågan om löneökningar som sedan 2010 släpar efter arbetsproduktiviteten i 15 medlemsstater. Miljöfaktorerna tas inte upp, trots att klimatkrisen skulle kunna ha en avsevärd negativ inverkan på den makroekonomiska hållbarheten.

4.2 En ansvarsfull finanspolitik för att slå vakt om den långsiktiga hållbarheten och samtidigt möjliggöra en stabilisering på kort sikt

4.2.1

Avsikten med att omforma stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del var att säkerställa att de automatiska stabilisatorerna skulle kunna träda i kraft under svåra perioder. Denna avsikt är välkommen, men icke desto mindre har den procykliska finanspolitiken fortsatt. Huvudorsakerna är de ekonomiska svårigheter som många medlemsstater har dragits med under lång tid, något som har försvårat en kontracyklisk finanspolitik. En annan orsak är de allvarliga problem som är kopplade till indikatorerna, såsom osäkerhet om hur produktionsgapet ska definieras och olika beräkningsmetoder för att uppskatta potentiell BNP i de olika länderna. De komplexa förfarandena för att beräkna strukturella saldon innebär att resultaten gång på gång blir föremål för betydande korrigeringar (10). BNP är dock i sig själv också ett resultat av statistiska uppskattningar som är föremål för fel och betydande retroaktiva revideringar. Dessutom finns det inget sätt att direkt påverka dessa indikatorers värde genom politiska åtgärder. EESK rekommenderar starkt att deras betydande inflytande på utvecklingen av den nuvarande ekonomiska politiken minskas och, i synnerhet, att man frångår begreppet ”strukturella saldon”.

4.2.2

Som ett alternativ skulle en indikator som fångar upp förhållandet mellan utgiftsutvecklingen och inkomstutvecklingen på medellång sikt kunna vara mer relevant. Exempelvis kan ökningen av de nominella utgifterna anpassas till tillväxttakten på medellång sikt för den potentiella produktionen plus ECB:s inflationsmål, med korrigeringar för diskretionära åtgärder på inkomstsidan. Men oavsett hur de finanspolitiska reglerna utformas kan de alltid framkalla ogynnsamma scenarier. Avvikelser bör därför inte utlösa automatiska åtgärder, utan leda till en mer detaljerad teknisk analys som tar hänsyn till alla viktiga mål för den ekonomiska politiken och en beslutsprocess där relevanta aktörer deltar (se punkt 4.4). När allt kommer omkring orsakas underskotten av en mängd olika faktorer. Landsspecifika omständigheter, det allmänna ekonomiska läget och det komplexa samspelet mellan olika mål för den ekonomiska politiken måste beaktas.

4.3 Incitament för viktiga reformer och investeringar för att ta itu med ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar samtidigt som skyddsåtgärder mot hållbarhetsrisker vidmakthålls

4.3.1

Även med klausuler om investeringar och strukturreformer i stabilitets- och tillväxtpakten har det inte varit möjligt att hindra de offentliga investeringarna från att minska under konsolideringsfaserna. Även om det är klokt att göra reglerna för genomförandet av de finanspolitiska reglerna mer flexibla har det visat sig vara otillräckligt. EESK rekommenderar därför att man tillämpar den gyllene regeln för offentliga investeringar för att trygga produktiviteten och den sociala och ekologiska basen för framtida generationers välbefinnande. Detta innebär att man från beräkningen av relevanta underskottsindikatorer tar bort nettoinvesteringar för framtiden. Det är obegripligt varför offentliga investeringar inte skrivs av under en specificerad tidsperiod som definieras av tillgångens brukbara livstid, som man gör vid privata investeringar.

4.3.2

Offentliga tillgångar behövs för att trygga välstånd och på lång sikt generera framtida inkomster och konkurrenskraft. Detta gäller särskilt genomförandet av den gröna given och säkerställandet av en modern infrastruktur på områdena hälso- och sjukvård, utbildning och teknik. Eftersom detta också säkerställer ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet för kommande generationer, som också kommer att dra nytta av potentiell avkastning, bör dessa generationer förväntas bidra till finansieringen av sådana investeringar. Makroekonomiska obalanser kan också minskas genom viktiga investeringar för framtiden. Offentliga investeringar är dessutom ett viktigt sätt att främja en kontracyklisk men tillväxtvänlig politik, samtidigt som incitament till ökad efterfrågan främjar en hållbar tillväxt på kort sikt.

4.3.3

EESK rekommenderar också att man utarbetar en gemensam strategisk investeringsplan, vars tillämpningsområde bör omfatta allt från att ta itu med klimatkrisen till att utveckla tekniksektorerna och stödja strukturomvandlingen i de traditionella industrisektorerna och moderniseringen av sociala tjänster. Kommittén välkomnar den aviserade förstärkningen av InvestEU, inrättandet av en strategisk investeringsfacilitet och ett solvensinstrument samt det planerade instrumentet för återhämtning och den i april 2020 överenskomna finansieringen från EIB. Som alltid måste offentligt stöd och offentliga garantier vara transparenta och utvärderas med iakttagande av sociala, miljömässiga och finanspolitiska hänsyn.

4.4 En enklare och öppnare EU-ram som är inriktad på övervakning av medlemsstater med mer trängande utmaningar och säkerställer att en dialog av hög kvalitet förs

4.4.1

Det komplexa regelsystemet återspeglar svårigheterna med att täcka in utvecklingstendenser av mycket olika slag genom enhetliga regler . Som ett alternativ rekommenderar EESK en tydlig uppsättning indikatorer, och en detaljerad analys i händelse av betydande avvikelser från dessa, som omfattar alla medlemsstater, vad gäller såväl överskott som underskott. Finansiella sanktioner är meningslösa, särskilt som en del av förfaranden vid alltför stora underskott. Skadat anseende kan ytterligare äventyra kreditvärdighet och konkurrenskraft. Sanktioner förstärker dessutom centrifugalkrafterna och det kommer inte att vara möjligt att fördjupa EMU utan solidaritet. Ekonomisk styrning bör genomföras på ett sådant sätt att medlemsstaterna inte straffas, utan får möjlighet att skapa offentliga finanser som är hållbara.

4.4.2

I stället för att diskutera olika former av incitament måste den ekonomiska styrningen baseras på en balanserad teknisk bedömning som beaktar alla viktiga mål för den ekonomiska politiken såväl som på en omfattande demokratisk och transparent beslutsprocess. Europaparlamentet bör ges en mycket mer framträdande roll i de pågående besluten inom ramen för den ekonomiska styrningen. Eftersom många aspekter av stabilitets- och tillväxtpakten endast berör euroområdet kan en särskild EMU-gruppering vara ansvarig för detta i Europaparlamentet. Eurogruppens beslut bör bli mer transparenta.

4.4.3

EESK framhåller också behovet av att i högre grad involvera det civila samhället i det ekonomiska beslutsfattandet på EU-nivå och betonar därför också vikten av social dialog. På så sätt kan en balanserad ekonomisk politik fastställas, som jämkar samman samtliga intressen och bättre beaktar de grundläggande behoven. Med tanke på EESK:s position på det ekonomiska och sociala området anser vi oss vara rätt EU-organ att bidra till en sådan nedifrån och upp-strategi. EESK nämns dock inte alls i avdelning VIII om den ekonomiska och monetära politiken i EUF-fördraget och inte heller i bestämmelserna om ekonomisk dialog i sexpacket och tvåpacket. Detta förbigående bör ställas till rätta i eventuella framtida ändringar av bestämmelserna om ekonomisk styrning i EUF-fördraget, sexpacket och tvåpacket.

4.4.4

Vid betydande avvikelser från indikatorer som representerar målen för den ekonomiska politiken bör en mer detaljerad analys göras och en diskussion föras på lika villkor med den berörda medlemsstaten om orsakerna till obalanserna och om införandet av positiva incitament. Det viktigaste kriteriet i rekommendationerna måste vara att främja inkluderande och hållbar tillväxt. Att ta itu med avvikelser från exempelvis underskottskriterierna genom att till exempel föreslå en grön industripolitik ligger i ett lands eget intresse och gör att sanktioner blir förlegade.

4.5 De nationella finanspolitiska ramarna och deras samspel med EU:s finanspolitiska ram

4.5.1

Finanspaktens budgetregler och de skuldbromsar som är förankrade i vissa länders grundlagar är mindre flexibla än den ekonomiska styrningen på EU-nivå. Detta kan leda till inte bara komplexitet och diskrepanser, utan även till en kontraproduktiv efterlevnad av de finanspolitiska reglerna. På medlemsstatsnivå bör budgetbalans vara en del av en välståndsinriktad ekonomisk politik.

4.6 Beakta euroområdesdimensionen och agendan för ett fördjupat EMU

4.6.1

EESK delar helt kommissionens uppfattning att den ekonomiska styrningen skulle bli mer ändamålsenlig genom en fördjupning av EMU. EESK rekommenderar att man stärker såväl den monetära och finansiella pelaren som de ekonomiska, sociala och politiska pelarna på ett balanserat sätt (11). Generellt sett behövs det en plan för en fördjupning av euroområdet, som går utöver de gränser som fastställs i Maastrichtfördraget. Insatserna måste omedelbart inriktas på de viktigaste målen för den ekonomiska politiken, som ska vara inriktad på välfärd. De medlemsstater som ännu inte har anslutit sig till euroområdet måste ansluta sig, och de bör göra det så snart som möjligt. Mot bakgrund av den aktuella utvecklingen måste särskilt målet om ekonomisk återhämtning ges högsta prioritet.

4.6.2

EESK noterar att kommissionen upprepade gånger nämner att så länge det inte finns någon central finanspolitisk befogenhet med stabiliseringsinslag, är möjligheterna att styra den finanspolitiska inriktningen begränsade. EESK har tidigare betonat att ökad finanspolitisk kapacitet är avgörande för en god förvaltning av EMU. En gemensam kontracyklisk ekonomisk politik behövs för att stödja den kontracykliska politiken på nationell nivå. En stabiliseringsfunktion måste införas, men dess stöd måste knytas till villkor som är i linje med målen för hållbar utveckling och den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Om Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) används för detta ändamål får dess inblandning inte vara förenad med villkor som skadar hållbar tillväxt för alla.

4.6.3

EESK ger sitt starka stöd till idén om att sätta fart på återhämtningen på grundval av solidaritet, i enlighet med sin resolution från juni 2020 (12). Ett instrument som stöds av gemensamma garantier från länderna i euroområdet skulle på lång sikt hjälpa till att minska budgetobalanser. En förutsättning för att ett sådant instrument ska kunna bli en säker tillgång och motståndskraftigt mot större kriser som påverkar hela euroområdet är dock att de offentliga intäkterna inte äventyras ytterligare av skatteundandragande. EESK rekommenderar därför att man genomför kompletterande åtgärder för att bekämpa aggressiv skatteplanering och skattebedrägerier. En säker tillgång bör utfärdas via en mekanism som står under demokratisk kontroll och vara inriktad på att stödja sociala framsteg och hållbarhet. Gemensamma statsobligationer skulle också minska finanssektorns bräcklighet.

4.6.4

Finansmarknaderna och de offentliga finanserna är intimt sammanlänkade. Finanskriser har visat att marknadsaktörer kan öka instabiliteten genom att höja lånekostnaderna för stater som har ekonomiska svårigheter. I en sådan ond cirkel (”doom loop”) kan regeringen behöva öka skulderna för att rekapitalisera banker, vilket leder till minskat förtroende för de offentliga finanserna och lägre värde på obligationerna, vilket återigen sätter press på bankerna. Att försöka avvärja dessa risker, främst genom restriktiva finanspolitiska regler, till och med ökar det skadliga trycket på de offentliga budgetarna. För att effektivt kunna minska riskerna på finansmarknaden är det nödvändigt att fördjupa även bankunionen och kapitalmarknadsunionen genom att prioritera effektiv reglering. När allt kommer omkring kommer den finanspolitiska stabiliteten att äventyras om inte systemrisker på finansmarknaden hålls under kontroll. Avslutningsvis måste eurons internationella roll förstärkas på grundval av ett stabilt, ekonomiskt starkt och socialt jämlikt EMU.

4.7 Samspelet mellan stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet vid makroekonomiska obalanser inom ramen för den europeiska planeringsterminen

4.7.1

Den allmänna avsikten är att både den europeiska planeringsterminen, tillsammans med översikten över hållbar tillväxt, och den ekonomiska styrningen ska bygga på målen för en välståndsinriktad ekonomisk politik. Den europeiska planeringsterminen bör därför inte bara ha en mer demokratisk strategi utan också bli mer bindande. En integrerad resultattavla med alla sociala, miljömässiga, ekonomiska och finanspolitiska mål skulle bidra till införandet av en balanserad strategi.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EESK:s yttrande ”Europeiska solidaritetsfondens framtid” (EUT C 181, 21.6.2012, s. 52).

(2) Fördraget om Europeiska unionen, artikel 3.1.

(3) Resolution om EESK:s förslag till återuppbyggnad och återhämtning efter covid-19-krisen (EUT C 311, 18.9.2020, s. 1).

(4) Hittills har detta förfarande aldrig använts, antingen för att kommissionen har nöjt sig med de reformer som medlemsstaterna har föreslagit eller för att man har ansett det vara politiskt ogenomförbart. (Se ”The European Semester for economic policy coordination: A reflection paper”, Europaparlamentet, oktober 2019, PE 624.440).

(5) Se hur konkurrenskraftsbegreppet beskrivs i EESK:s yttrande om ”Nationella konkurrenskraftsnämnder” (EUT C 177, 18.5.2016, s. 35).

(6) Se EESK:s yttranden ”Bedömning av den ekonomiska styrningen” (EUT C 268, 14.8.2015, s. 33) och ”Paketet om Ekonomiska och monetära unionen” (EUT C 262, 25.7.2018, s. 28).

(7) Se fotnot 1.

(8) Fördraget om Europeiska unionen, artikel 3.1.

(9) COM(2019) 8 final, s. 4.

(10) Den inneboende osäkerheten med uppskattade strukturella saldon framgår av Tysklands fall. I maj 2017 uppskattade kommissionen att saldot hade minskat med 0,25 % mellan 2016 och 2017. I maj 2018 reviderades dessa uppskattningar för att uppvisa en ökning om 0,35 % under denna period, vilket ledde till en justering av det strukturella saldot för det potentiella ekonomiska resultatet med 0,6 %. Detta är en mycket kraftig justering med tanke på att Tyskland är en relativt stabil ekonomi och att inga dramatiska händelser inträffade under 2017.

(11) EESK:s yttrande ”En ny vision för fullbordandet av Ekonomiska och monetära unionen” (EUT C 353, 18.10.2019, s. 32).

(12) Se fotnot 3.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/236

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden, Fonden för en rättvis omställning samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering

[COM(2020) 450 final – 2018/0196 (COD)]

och om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden

[COM(2020) 452 final – 2018/0197 (COD)]

(2020/C 429/29)

Föredragande:

Mihai IVAȘCU

Remiss	Europeiska unionens råd, 8.6.2020, 10.6.2020 Europaparlamentet, 17.6.2020
Rättslig grund	Artiklarna 177, 178 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18/09/2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	217/0/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Till följd av den aldrig tidigare skådade exogena symmetriska chock som covid-19-pandemin medfört tyder prognoserna på att arbetslösheten och fattigdomen kommer att öka dramatiskt, och att ett betydande antal företag kommer att gå i konkurs.

1.2

EESK stöder helhjärtat kommissionens initiativ att använda EU:s budget för att mobilisera investeringar och erbjuda ekonomiskt stöd under återhämtningen efter covid-19.

1.3

Covid-19-krisen har gett upphov till okoordinerade åtgärder från medlemsstaternas sida, beroende på den nationella och regionala kapaciteten. EESK anser att vissa ändringar av förordningen om gemensamma bestämmelser är absolut nödvändiga och välkomnar initiativet till ökad förenkling och flexibilitet när det gäller de sju fonderna med delad förvaltning.

1.4

EESK anser att den föreslagna flexibiliteten är rätt väg att gå i en komplicerad ekonomisk och social situation och att den ger medlemsstaterna möjlighet att använda tillgängliga medel där de är mest nödvändiga. Återhämtningen efter covid-19 borde baseras på hållbara principer och samverkan mellan åtgärder inom ramen för Eruf, sammanhållningsfonderna och andra EU-program.

1.5

Kommittén är däremot missnöjd med skillnaderna när det gäller hur olika medlemsstater inkluderar och engagerar arbetsmarknadens parter och organisationerna i det civila samhället i utarbetandet av partnerskapsavtalen och i inrättandet och genomförandet av programmen, och även inom övervakande kommittéer.

1.6

EESK anser att man bör rikta särskild uppmärksamhet mot regioner som allvarligt påverkats av covid-19-krisen och som har störst svårigheter att nå en hållbar ekonomisk återhämtning. Social integrering och minskning av skillnader mellan både medlemsstater och olika regioner är och bör vara högsta prioritet för sammanhållningsfonderna.

1.7

EESK håller med om att en mer flexibel tidsram är absolut nödvändig och stöder förslaget att överföringar kan göras i början av programperioden eller vid vilken annan tidpunkt som helst under genomförandefasen.

1.8

Genom att vidta tillfälliga åtgärder för att göra det möjligt att använda fonderna vid exceptionella omständigheter ökas dessutom tilltron och korrigeras obalanser i ekonomin. Den förväntat höga offentliga skulden kommer att få en stor inverkan på ekonomin om den inte hanteras effektivt med alla nödvändiga medel.

1.9

Kommittén anser att det är avgörande att EU-budgeten kan vara mer flexibel vid negativa chocker, särskilt chocker som inte har en ekonomisk orsak.

1.10

EESK anser att EU bör tillämpa strategier för att förbättra samarbetet över gränser i kristider. Bättre regelverk och utökat samarbete skulle möjliggöra samstämmiga och snabba europeiska åtgärder vid vilken typ av katastrof som helst.

2. Introduktion och lagstiftningsförslag

2.1

För över två år sedan lade kommissionen fram sitt förslag till förordning om gemensamma bestämmelser (1), som består av rättsliga normer för användning av sammanhållningspolitikens medel under perioden 2021–2027. Den föreslagna rättsliga ramen innebär mer förenkling, flexibilitet när det gäller hanteringen av nya behov och effektiv användning av finansiella instrument. En diskussion fördes om texten med medlemsstaterna och berörda parter.

2.2

Den föreslagna förordningen innehåller vissa bestämmelser som lämnar utrymme för användning av Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden, Fonden för en rättvis omställning och Europeiska havs- och fiskerifonden. Den ändrar också de finansiella reglerna för ovanstående fonder och även Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering. EESK välkomnar avsikten att förenkla de sju fonderna med delad förvaltning och göra dem mer flexibla.

2.3

Till följd av den aldrig tidigare skådade exogena symmetriska chocken från covid-19-pandemin har ett ökat tryck på den europeiska sjukvården direkt följts av allvarliga sociala och ekonomiska svårigheter. Prognoser tyder på att arbetslösheten och fattigdomen kommer att öka kraftigt, medan ett betydande antal företag kommer att gå i konkurs.

2.4

För den återstående budgetramen (till årets slut) har två lagstiftningsförslag omedelbart antagits som ett akut svar på pandemins potentiella effekter: två ändringar av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (2) av den 30 mars 2020 respektive den 23 april 2020 för att öka medlemsstaternas flexibilitet i deras försök att hantera covid-19 krisen genom förvaltningen av programmen.

2.5

De pågående diskussionerna om en hållbar exitstrategi är inriktade på två centrala faktorer: en europeisk återhämtningsfond och en kraftfull och förstärkt flerårig budgetram. Den föreslagna förordningen är inriktad på att stödja sammanhållningspolitikens investeringar på medellång och lång sikt.

2.6

EESK stöder helhjärtat kommissionens initiativ att använda EU:s budget för att mobilisera investeringar och erbjuda ekonomiskt stöd under återhämtningen efter covid-19 Detta bör främja mer omfattande planer för att öka konkurrenskraften och hållbarheten inom den europeiska ekonomin och genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

2.7

Den pågående covid-19-krisen har visat oss vikten av flexibilitet och snabba koordinerade åtgärder från medlemsstaternas och EU:s sida. Dessa lärdomar bör återspeglas i den nya rättsliga och budgetmässiga ramen, som bevisligen måste ha nödvändig flexibilitet och förmåga att hantera extraordinära omständigheter i framtiden.

3. Allmänna kommentarer

3.1

Covid-19-krisen har gett upphov till okoordinerade åtgärder från medlemsstaternas sida, beroende på den nationella och regionala kapaciteten. Detta kan leda till en asymmetrisk återhämtning och samtidigt bidra till ökade regionala skillnader och ojämlikhet, som i det långa loppet kan undergräva den inre marknaden och EU:s ekonomiska stabilitet. EESK anser att det är nödvändigt att agera omedelbart för att förebygga ytterligare fragmentering av den inre marknaden och att respektera fördragets mål om att främja konvergens och minska skillnader.

3.2

Den ekonomiska återhämtningen behöver stora offentliga investeringar, som kan förhindras av det betydande trycket på de offentliga finanserna, vilket förlänger nedgången. Vissa ändringar av förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser är därför absolut nödvändiga i nästa fleråriga budgetram.

3.3

Den europeiska planeringsterminen är nära länkad till sammanhållningspolitikens investeringar, som i sin tur är väl lämpade för att tillgodose behoven inom den europeiska planeringsterminen och aktivt bidra till den ekonomiska återhämtningen. EESK har upprepade gånger framhävt ”behovet av att inrätta en gemensam europeisk ram – i linje med partnerskapsavtalet inom ramen för EU:s strukturfonder – som garanterar ett starkt och meningsfullt deltagande av arbetsmarknadens parter och det civila samhället i stort i alla skeden av utformningen och genomförandet av den europeiska planeringsterminen” (3).

3.4

I artikel 6 i förordningen om gemensamma bestämmelser för de sju fonderna anges hur varje medlemsstat ska organisera partnerskap med behöriga regionala och lokala myndigheter, genom att inkludera åtminstone urbana och andra offentliga myndigheter, ekonomiska partner och arbetsmarknadsparter, samt berörda organ som företräder det civila samhället, miljöpartner och enheter för grundläggande rättigheter osv. Alla medlemsstater bör engagera dessa intressenter i utarbetandet av partnerskapsavtal och i att etablera och genomföra program, samt inom övervakande kommittéer.

3.4.1

Även om denna linje är tydlig är kommittén missnöjd med skillnaderna när det gäller hur olika medlemsstater inkluderar och engagerar arbetsmarknadsparter och det civila samhällets organisationer. EESK har redan påpekat att ”flera medlemsstater har inom ramen för de landsspecifika rekommendationerna för i år fått ta emot rekommendationer om att stärka den sociala dialogen. För att uppmuntra arbetsmarknadsparterna att delta bör det införas minimistandarder för nationella regeringars samråd med de nationella arbetsmarknadsparterna under olika etapper av den europeiska planeringsterminen” (4).

3.5

När det gäller nuvarande genomförandeperiod konstaterar EESK att mottagarna har vissa svårigheter att slutföra godkända program i tid. Flexibilitet är nyckeln till ett lyckat genomförande och en möjlig förlängning av genomförandeperioden, och gör det också möjligt att fasa ut insatser på ett lämpligt sätt.

3.6

EESK anser att den förslagna flexibiliteten är rätt väg att gå i en komplicerad ekonomisk och social situation, där exceptionella situationer kan förväntas under nästa genomförandeperiod. Det blir allt tydligare att covid-19-pandemin får långsiktiga ekonomiska effekter på medlemsstaterna, och den enda hållbara utvägen är skuldsättning. Därför är det ytterst värdefullt att omedelbart skapa ett ramverk för alla länder för att öka flexibiliteten i deras exitstrategi och använda tillgängliga medel där de behövs mest.

4. Särskilda kommentarer

4.1

EESK anser att man bör rikta särskild uppmärksamhet mot regioner som allvarligt påverkats av covid-19-krisen och som har störst svårigheter att nå en hållbar ekonomisk återhämtning.

4.2

Social inkludering och minskade klyftor mellan medlemsstater och olika regioner är och bör vara den högsta prioriteten för sammanhållningsfonder. Eftersom turismen och kultursektorn har blivit starkt påverkade av covid-19-krisen bör de få särskilt stöd. Samtidigt är den sociala inkluderingen inte begränsad till dessa sektorer och principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter bör vara grundläggande i alla strategier. EESK stöder därför skapandet av ett separat mål under politikområde 4 i Eruf.

4.3

EESK välkomnar avsikten att ge medlemsstaterna mer flexibilitet i fråga om att överföra vissa belopp mellan de olika EU-fonderna vid den tidpunkt de finner nödvändig. Den rättsliga ramen för sammanhållningspolitiken bör snabbt anpassas till den nya situationen för att göra det möjligt att enkelt anta och tillämpa specifikt utformade mekanismer. Flexibilitet och avvikelser från existerande regler kan vara av högsta vikt i ett svårt ekonomiskt och samhälleligt läge. EESK stöder därför ökade befogenheter för kommissionen att anta nödvändiga genomförandeakter.

4.4

De föreslagna ändringarna ger medlemsstaterna viss flexibilitet att begära överföringar mellan fonderna eller från fonderna till ett instrument, genom direkt eller indirekt förvaltning. EESK håller med om att en mer flexibel tidsram är absolut nödvändig och stöder förslaget att överföringar kan göras i början av programperioden eller vid vilken annan tidpunkt som helst under genomförandefasen.

4.5

Stabilitets- och tillväxtpakten stöder samordning mellan ekonomisk politik och en stabil offentlig ekonomi, vilket är avgörande för en hållbar ekonomisk återhämtning och tillväxt. EESK anser att tillfälliga åtgärder för att göra det möjligt att använda fonderna vid exceptionella omständigheter skulle öka tilltron och korrigera obalanser i ekonomin. Den förväntat höga offentliga skulden kommer att få en stor inverkan på ekonomin om den inte hanteras effektivt med alla nödvändiga medel.

4.6

EESK anser att det bör finnas tydliga mekanismer för komplementaritet mellan de olika europeiska finansieringsprogrammen. Med detta sagt så bör återhämtningen efter covid-19 följa hållbara principer och bygga på samverkan mellan åtgärder inom ramen för Eruf, sammanhållningsfonderna och andra EU-program.

4.7

EESK välkomnar tillägget av exceptionella och ovanliga omständigheter avseende åtgärder som har samband med sund ekonomisk styrning. I linje med behovet av mer flexibilitet vid exceptionella omständigheter, som covid-19-krisen, anser EESK att den föreslagna ändringen av rubriken till kapitel III i avdelning 2 är nödvändig.

4.8

EESK stöder till fullo det föreslagna infogandet av artikel 15a. Kommittén anser att det är avgörande att EU-budgeten kan vara mer flexibel vid svåra chocker, särskilt chocker som inte är av ekonomiskt ursprung. Flexibiliteten möjliggör dessutom den riktiga hållningen att mellanliggande betalningar undantagsvis kan ökas upp till 10 % över den tillämpliga medfinansieringsgraden, men inte över 100 %.

4.9

EESK anser att det är relevant att ta med en motivering av överföringar i artikel 8 d, eftersom det skulle ge bättre överblick och mer transparens.

4.10

Ändringen av skäl 71 säkerställer dessutom att de genomförandebefogenheter som avser de tillfälliga åtgärderna för användning av fonderna beviljas kommissionen utan kommittéförfarande. Ytterligare flexibilitet föreslås vid överföringar som alla medlemsstater kan begära, upp till 5 % av den totala tilldelningen från en fond till en annan fond. Ytterligare överföringar mellan Eruf, ESF+ och Sammanhållningsfonden på upp till 5 % kan begäras inom målet Investering för sysselsättning och tillväxt.

4.11

EESK håller med om att små och medelstora företag är viktiga för ekonomin och välkomnar den starkare fokuseringen på dem. Särskild uppmärksamhet bör dessutom ägnas åt små och medelstora företag som genererar tillväxt och högkvalitativa arbetstillfällen och är nödvändiga för att minska ojämlikheter och skillnader.

4.12

Covid-19-pandemin har visat att digital utbildning är förknippad med många utmaningar. Att enbart ge tillgång till IKT och digital utrustning till elever med utsatt bakgrund är inte tillräckligt. EESK rekommenderar att medlemsstaterna analyserar sätt att ge tillgång till digitala plattformar. Elever från missgynnade förhållanden och vissa äldre lärare har dessutom inte nödvändiga färdigheter för att arbeta med digitala verktyg och digitalt innehåll. EESK efterlyser därför ytterligare omedelbara investeringar i kompetensutveckling.

4.13

EESK stöder den föreslagna sänkta tröskeln från tio miljoner euro till fem miljoner euro för ett genomförande i etapper, förutsatt att övriga villkor i artikel 111 uppfylls.

4.14

Utöver mer medicinsk utrustning och medicinska förnödenheter rekommenderar EESK att EU tillämpar strategier för att förbättra samarbetet över gränserna i kristider. Katastrofer och naturkatastrofer stannar inte vid en statsgräns. Under pandemin har medlemsstaternas samordning och gemensamma insatser varit mycket begränsade, oorganiserade och styrts av inåtvända tendenser. Bättre regelverk och samarbete skulle avlägsna många av de första flaskhalsarna och möjliggöra samstämmiga och snabba europeiska åtgärder vid vilken typ av katastrof som helst.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) COM(2018) 375 final – 2018/0196 (COD).

(2) EUT L 347, 20.12.2013, s. 320.

(3) Se EESK:s yttrande på eget initiativ ”Den europeiska planeringsterminen och sammanhållningspolitiken – Mot en ny europeisk strategi efter 2020” (EUT C 353, 18.10.2019, s. 39).

(4) EUT C 47, 11.2.2020, s. 113.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/240

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om lånefaciliteten för den offentliga sektorn inom mekanismen för en rättvis omställning

[COM(2020) 453 final – 2020/0100 (COD)]

och om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Fonden för en rättvis omställning

[COM(2020) 460 final – 2020/0006 (COD)]

(2020/C 429/30)

Föredragande:

Petr ZAHRADNÍK

Remiss	Europeiska unionens råd, 8.6.2020, 10.6.2020 Europaparlamentet, 17.6.2020
Rättslig grund	Artiklarna 175.3 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av sektionen	20.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	219/0/1

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK uttrycker sitt starka stöd och sin uppskattning för en stor ökning av anslagen i Fonden för en rättvis omställning för att underlätta omställningen från en koldioxidintensiv ekonomi och ett koldioxidintensivt samhälle till en mer modern, hållbar och diversifierad ekonomi.

1.2

Kommittén är fast övertygad om att det är mycket viktigt inte bara med tillräckliga finansiella resurser av modernt slag som riktas in på tydligt definierade stödområden, utan även med en flexibel tolkning av reglerna för statligt stöd, för att uppnå bästa möjliga resultat i förfarandet för en rättvis omställning.

1.3

EESK uppskattar verkligen förslaget om en lånefacilitet för den offentliga sektorn och anser att det är innovativt, originellt och mycket efterfrågat av de offentliga organen på deras väg mot klimatomställningen.

1.4

EESK betonar att mekanismen för en rättvis omställning, efter de nya förslagen i anslutning till återhämtningsplanen och Next Generation EU, har en verklig chans att bli ett mycket viktigt verktyg för den framtida fleråriga budgetramen 2021–2027, med fördelar inte bara för den europeiska gröna given utan även för återhämtningen och återuppbyggnaden efter covid-19.

1.5

EESK uppmanar de berörda EU-institutionerna att i största möjliga utsträckning påskynda förberedelserna inför, samt godkännandet och genomförandet av, den justerade mekanismen för en rättvis omställning så att den snart kan fungera i praktiken. I detta läge är tiden en avgörande faktor.

1.6

EESK välkomnar den särskilda uppmärksamhet som lånefaciliteten för den offentliga sektorn ägnat mindre utvecklade regioner i den rättvisa omställningen.

1.7

Kommittén är övertygad om att den innovativa idé som lånefaciliteten för den offentliga sektorn baseras på också skulle kunna tjäna som inspiration för en liknande typ av finansiella produkter på medlemsstatsnivå.

1.8

EESK anser att urvalskriterierna för stödberättigande och de föreslagna investeringsområdena är mycket relevanta för en rättvis omställning.

1.9

Kommittén välkomnar och stöder också idén om ytterligare finansiering till förmån för InvestEU-programmet och dess särskilda program för en rättvis omställning, vilket ökar möjligheterna att använda finansieringsinstrument för en rättvis omställning.

2. Frågan och sammanhanget

2.1

Vid plenarsessionen i juni 2020 antog EESK yttrandet om Fonden för en rättvis omställning (1), som i många detaljer förklarar EESK:s ståndpunkt i fråga om den rättvisa omställningsprocessen och också innehåller en reflektion om tiden efter covid-19. Dess allmänna resultat, slutsatser och rekommendationer förblir givetvis giltiga.

2.2

I denna turbulenta tid lanserade kommissionen dock i slutet av maj sin återhämtningsplan, och alla tre pelarna i mekanismen för en rättvis omställning utgör en betydande del av Next Generation EU-programmet. I jämförelse med det ursprungliga förslaget från januari 2020 bör mekanismen för en rättvis omställning ha ett betydligt högre anslag och en betydligt större finansiell bas. Den uppsättning handlingar som nyligen föreslogs återspeglar en symbios och en möjlig samexistens mellan den europeiska gröna given och planen för återhämtning och resiliens efter covid-19.

2.3

Nu går den också under namnet ”plattformen för en rättvis omställning”, som ska ge tekniskt stöd och rådgivning så att offentliga och privata aktörer i kolregioner och andra koldioxidintensiva regioner får tillräcklig information om finansieringsmöjligheterna.

2.4

Den justerade mekanismen för en rättvis omställning skulle arbeta vidare med sina tre pelare, nämligen

—	Fonden för en rättvis omställning,

—	ett system för rättvis omställning inom InvestEU-programmet,

—	en lånefacilitet för den offentliga sektorn.

Covid-19-pandemin har dock visat att det finns skäl att fortsätta uppfylla rimliga mål inom den gröna given och stödja den ekonomiska omstruktureringen, särskilt i utsatta regioner och territorier. Det är därför som det föreslagits en kraftfull ökning av anslaget till och den finansiella basen för mekanismen för en rättvis omställning.

2.5

Till de viktigaste ändringarna i jämförelse med förslagen från januari 2020 hör följande:

—

En kraftig ökning av anslagen, främst i fråga om Fonden för en rättvis omställning. Det ursprungliga basanslaget föreslås öka från 7,5 miljarder euro till 40 miljarder euro (med ytterligare 2,5 miljarder euro inom den vanliga fleråriga budgetramen och ett nytt belopp på 30 miljarder euro inom Next Generation EU). Regeln att multiplicera den finansiella basen i Fonden för en rättvis omställning (från 1,5 till 3 gånger) genom överföringar från Eruf eller ESF+ berör endast källorna inom den fleråriga budgetramen för 2021–2027, inte dem i Next Generation EU-instrumentet.

—

Ökade källor till förmån för InvestEU – garantibeloppet kommer att fördubblas. Politikområdet hållbar infrastruktur får arbeta med 20 miljarder euro, forskning, innovation och digitalisering får 10 miljarder euro och samma belopp tilldelas små och medelstora företag, sociala investeringar och färdigheter får 3,6 miljarder euro och anslaget för det nyligen föreslagna politikområdet strategiska europeiska investeringar uppgår till 31 miljarder euro.

—	Lånefaciliteten för den offentliga sektorn får genom detta paket en rättslig bas för detta förslag och utgör en unik och innovativ kombination av praktiskt genomförande av finansieringsinstrument och subventioner.

2.6

De andra föreslagna delarna av kommissionens paket från januari 2020 förblir oförändrade och giltiga i sin helhet. Dessa är kopplade till de verksamheter och områden som får stöd (och också dem som inte kan få stöd), genomförandeprocesserna (flera alternativ för de operativa programmen), rollen för de territoriella planerna för en rättvis omställning som de främsta bakgrundsdokumenten avgörande för stödet samt typen av mottagare.

2.7

Förslagen i anslutning till den justerade mekanismen för en rättvis omställning bör bara uppfattas som en del i en omfattande och internt sammanhängande mosaik som utgörs av Next Generation EU-programpaketet samt justeringen av förslaget till flerårig budgetram för 2021–2027 för att öka EU:s finansiella (budgetära) bas och rikta in den på aktuella brådskande behov. De föreslagna finanspolitiska åtgärderna kompletterar också de krisåtgärder som redan har godkänts inom ramen för penning- och strukturpolitiken samt regelverken. De behöver också stödjas genom parallella insatser för förbättringar på bankunionens och kapitalmarknadsunionens områden.

2.8

Paketet för att inrätta ett återhämtningsinstrument och justera den fleråriga budgetramen för 2021–2027 till behoven efter covid-19 anses vara ett extraordinärt, men även nödvändigt och brådskande, steg i EU:s finansiering. EU:s budgetpolitik skulle under de rådande omständigheterna och reglerna helt enkelt inte ha varit tillräckligt flexibel och kapabel att vidta en åtgärd som på ett synligt sätt hade kunnat bidra till att lösa krisen. Förslaget kan dock tyckas vara mycket möjligt under den rådande politiska situationen.

3. Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar detta förslag eftersom det erkänner de strukturella reformerna och stödet för ekonomisk diversifiering som en väldigt viktig långsiktig prioritering för EU.

3.2

EESK undersöker justeringen av mekanismen för en rättvis omställning ur hela återhämtningsinstrumentets perspektiv och anser att det är ett rättvist, innovativt, inkluderande och effektivt verktyg för att stödja regionerna och territorierna i den gröna omställningen från kol- och koldioxidintensiva industrier till moderna och hållbara diversifierade ekonomiska aktiviteter. I kombination med den mest flexibla tolkningen av reglerna för statligt stöd skapar den nu en reell möjlighet att underlätta genomförandet av en rättvis omställning i dessa områden.

3.3

EESK stöder idén om att använda den ytterligare finansieringen inom Fonden för en rättvis omställning inom Next Generation EU (30 miljarder euro) i ett påskyndat förfarande för att bidra till att kraftfullt påskynda investeringar i grön omställning fram till senast 2024.

3.4

EESK uppmanar kommissionen att skapa den ram som behövs för att den utökade Fonden för en rättvis omställning ska vara klar redan i början av 2021, när vissa regioner kan komma att drabbas hårt av krisens konsekvenser i fråga om ekonomiska resultat samt sociala och miljömässiga villkor. Vid samma tillfälle uppmanar EESK medlemsstaterna att påskynda arbetet med de territoriella planerna för rättvis omställning, ett strategiskt planeringsdokument som är nödvändigt för att få tillgång till finansiering inom alla tre pelarna i mekanismen för en rättvis omställning.

3.5

EESK välkomnar också det ytterligare anslag till InvestEU-programmet som innebär fördelar för vissa regioner när det gäller att fånga upp deras behov av grön omställning. Kommittén välkomnar det faktum att stöd till investeringar i regioner som får stöd för en rättvis omställning inom ramen för programmet för en rättvis omställning kommer att möjliggöras genom alla InvestEU:s politikområden, beroende på de specifika investeringsbehov som fastställs av medlemsstaterna i deras territoriella planer för en rättvis omställning. EESK stöder också idén om att det nyligen föreslagna politikområdet strategiska europeiska investeringar deltar i de verksamheter som omfattas av mekanismen för en rättvis omställning.

3.6

Kommittén ställer sig positiv till att inkluderingen av InvestEU-projekt i den andra pelaren i mekanismen för en rättvis omställning riktas in på ekonomiskt livskraftiga, marknadstestade investeringar av aktörer inom privat och offentlig sektor genom en innovativ typ av finansiering.

3.7

EESK uttrycker sitt starka stöd och sin uppskattning för idén om en lånefacilitet för den offentliga sektorn, en mycket innovativ lösning för den offentliga sektorn som integrerar en gemensam produkt utvecklad av kommissionen och EIB, där avsikten är att kombinera en lånedel med ett bidrag. Denna kombination ska mobilisera så mycket som 30 miljarder euro i offentliga investeringar till förmån för energi- och transportinfrastruktur, fjärrvärmenät, kollektivtrafik, energieffektivitetsåtgärder, social infrastruktur och andra typer av projekt för att stödja berörda samhällen och regioner och förbättra deras välbefinnande och konkurrenskraft.

3.8

EESK understryker den innovativa och originella sidan hos lånefaciliteten för den offentliga sektorn, som på projektnivå stöder genomförandet av finansieringsinstrument genom ett kompletterande bidrag. EESK stöder idén om att detta instrument är ett komplement till Fonden för en rättvis omställning och till det övergripande finansieringsprogrammet InvestEU. Mot denna bakgrund verkar kravet rimligt att projekt som stöds inom ramen för lånefaciliteten för den offentliga sektorn inte ska kunna motta medel från andra EU-finansieringskällor.

3.9

EESK respekterar idén om att bidragsdelen förvaltas direkt av kommissionen och att den till slutet av 2024 kommer att omfördelas genom ett system av nationella anslag. I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att snabbt gå vidare med ansökningsomgångarna så snart ett antal territoriella planer för en rättvis omställning antagits, och uppmanar medlemsstaterna att nu börja utarbeta projekt. Detta skulle kunna leda till att de resurser som öronmärkts för medlemsstaterna genom dessa ansökningsomgångar uttöms senast i slutet av 2024.

3.10

Kommittén är väl medveten om hur exklusivt och originellt det innovativa instrumentet för lånefacilitet för den offentliga sektorn är för att stödja investeringar av offentliga organ som uppfyller de krav som klimatomställningen ställer och inte garanterar tillräckliga intäkter. Bidragsdelen är därför avgörande för den praktiska tillämpningen av de ekonomiska, sociala och miljömässiga projekt som inte är tillräckligt finansiellt bärkraftiga och därför inte kan finansieras enbart med hjälp av finansieringsinstrumenten.

3.11

EESK betonar den stora betydelsen av territoriella planer för en rättvis omställning, som är lika viktiga för alla de tre pelarna i mekanismen för en rättvis omställning. EESK instämmer i att endast medlemsstater med en redan godkänd plan för en rättvis omställning kan få tillgång till finansieringen. Dessa planer är mycket riktigt ett viktigt medel för att frammana engagemang från medlemsstaterna att göra framsteg i riktning mot en klimatneutral ekonomi.

3.12

EESK välkomnar idén om att projekt i mindre utvecklade regioner (t.ex. med en BNP per capita som understiger 75 % av EU-genomsnittet) får ett 5 procentenheter högre bidrag utöver lånet än projekt i andra territorier (upp till 20 % i stället för 15 %). Kommittén är dock bekymrad över att den faktiska bidragsnivån kan vara så låg som 5–7 % jämfört med den totala projektkostnaden. Detta kanske inte skapar tillräckliga incitament för de projekt som får finansiering.

3.13

EESK anser också att det för genomförandet av de resurser som föreslagits för faciliteten skulle kunna vara fördelaktigt att involvera andra finansieringspartner än EIB. Det skulle kunna öppna upp för finansinstitut som är baserade i medlemsstaterna att utveckla denna originella och innovativa typ av produkt och erbjuda den till relevanta klienter.

3.14

EESK anser att plattformen för en rättvis omställning är viktig, särskilt eftersom den erbjuder mottagarna lämplig och likvärdig information och tekniska tjänster som bidrar till att göra den tilldelade finansieringen effektiv. I detta sammanhang betonar EESK även betydelsen av det stöd som medlemsstater har tillgång till för att utveckla sina territoriella planer för en rättvis omställning genom de ansökningsomgångar och stöd som lanserats av kommissionen.

4. Särskilda kommentarer

4.1

EESK uppmanar kommissionen att närmare specificera omfattningen på systemet för en rättvis omställning inom det justerade InvestEU-programmet och i vilken mån projekt baserade på den gröna given inom politikområdet strategiska europeiska investeringar är stödberättigade.

4.2

När det gäller lånefaciliteten för den offentliga sektorn uttrycker EESK sin uppskattning för förslaget om att genom förmånliga lånevillkor stödja sådana offentliga investeringar som är inriktade på de territorier som drabbats hårdast av klimatomställningen och som ligger i linje med de territoriella planerna för en rättvis omställning.

4.3

EESK respekterar kraven om urvalskriterier för projekt och deras prioritering, och håller med om att dessa bör specificeras i detalj i ansökningsomgångarna på nationell nivå.

4.4

Kommittén rekommenderar att kommissionen definierar och mer exakt specificerar de områden där det finns synergier med de andra instrumenten i Next Generation EU för att stödja det integrerade tillvägagångssättet och, parallellt med detta, undanröja överlappningar.

4.5

Kommittén ställer sig mycket positiv till att de stödberättigade mottagarna utgörs av berörda aktörer från alla relevanta områden, t.ex. institutioner inom den offentliga sektorn (staten, regioner, städer och kommuner), företag, forskningsinstitutioner och universitet, skolor, utbildningsinstitutioner, arbetsmarknadsrådgivare och icke-statliga organisationer.

4.6

Kommittén uppmanar rådet och EU:s medlemsstater att så snart som möjligt slutföra allt det förberedande arbete som behövs för att genomföra mekanismen för en rättvis omställning. Kommissionen uppmanas att så snart som möjligt godkänna medlemsstaternas program inom mekanismen för en rättvis omställning genom ett påskyndat förfarande. Endast på så sätt kommer det att vara möjligt att minimera förseningarna i utbetalningen av medel och uppnå de positiva effekter som önskas på EU:s ekonomiska situation.

4.7

EESK betonar att den planerade överföringen från ESF+ till förmån för Fonden för en rättvis omställning inte får äventyra genomförandet av vanliga ESF+-projekt. Syftet är att skapa en tillräcklig finansiell bas för socialt inriktade projekt (omskolning, utbildning, yrkesutbildning etc.) inom Fonden för en rättvis omställning.

4.8

När det gäller lånefaciliteten för den offentliga sektorn anser EESK att det stora antalet området som ska stödjas är adekvat och uttrycker sin uppskattning för att faciliteten är förenlig med de andra pelarna inom mekanismen för en rättvis omställning samt vissa andra finansiella verktyg och instrument inom den fleråriga budgetramen.

Bryssel den 18 september 2020

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 311, 18.9.2020, s. 55

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/245

Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden+ (ESF+)

[COM(2020) 447 - 2018-206-COD]

(2020/C 429/31)

Huvudföredragande:	Krzysztof BALON
Medhuvudföredragande:	Carlos Manuel TRINDADE

Remiss	Europaparlamentet, 17.6.2020 Rådet, 9.6.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Presidiets beslut	9.6.2020
Ansvarig sektion	Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/0/6

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska unionens ekonomi, arbetsmarknad, sociala välfärd och hälso- och sjukvårdssystem har drabbats av en exempellös och djupgående chock på grund av covid-19-pandemin. Pandemin medför ett flertal enorma sociala utmaningar såsom en tilltagande ojämlikhet och snabbt ökande fattigdom till följd av förlorade arbetstillfällen, och bland sårbara grupper väntas den sociala utestängningen och utestängningen från arbetsmarknaden öka. Ett Europa som vill fortsätta att vara konkurrenskraftigt i den globala ekonomin och som vill slå vakt om, respektera och tillämpa principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter måste se till att anpassa sin ekonomiska och sociala politik, särskilt i kristider. För att hantera dessa utmaningar bör EU vidta lämpliga åtgärder, inte minst i fråga om den fleråriga budgetramen, inbegripet Europeiska socialfonden+ (ESF+).

1.2

Under återhämtningsfasen är det viktigt att säkerställa konsekvens i användningen av olika EU-medel för att undvika fragmentering i insatserna på nationell nivå. Därför stöder EESK helhjärtat att man tillåter att ESF+-verksamhet kan medfinansieras med hjälp av faciliteten för återhämtning och resiliens. Dessutom bör användningen av ESF+ för att finansiera verksamhet till stöd för den gröna och digitala omställningen inriktas på kompetenshöjning och omskolning, som ett komplement till andra EU-medel inom ramen för den fleråriga budgetramen och faciliteten för återhämtning och resiliens.

1.3

ESF+-förordningen saknar tillräckliga medel för att tillgodose den sociala sammanhållningspolitikens behov. Därför motsätter sig EESK kraftigt en minskning av den totala finansieringsramen för ESF+ för perioden 2021–2027. Den obligatoriska omfördelningen av medel från ESF+ och/eller Eruf till Fonden för en rättvis omställning bör avskaffas. Medfinansieringsgraden från den nuvarande fleråriga budgetramen bör bibehållas.

1.4

Kommittén upprepar sin begäran från sitt föregående yttrande om att 30 % av de totala resurserna till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning ska anslås till ESF+ och därutöver ska, inom ramen för ESF+, 30 % av medlen öronmärkas för social inkludering. Eftersom man i det ändrade förslaget föreskriver ett anslag på 5 % av medlen för att bekämpa barnfattigdom, är den här begäran det absoluta minimum som krävs. Samtidigt stöder EESK att man ökar minimianslaget för personer som varken arbetar eller studerar till 15 %. Man bör genom särskild finansiering ta hänsyn till den högre andelen kvinnor inom den här gruppen i vissa EU-regioner.

1.5

Med tanke på ESF+ roll i genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter uppmanar EESK med kraft kommissionen och medlemsstaterna att överväga en lämpligare övervakning av den sociala situationen inom ramen för den europeiska planeringsterminen genom att införliva en förteckning över överenskomna indikatorer som kan tillhandahålla tillförlitlig och lämplig information om den sociala utvecklingen i EU. EESK kommer att utarbeta ett eget förslag till en sådan förteckning inom en snar framtid.

1.6

EESK noterar den sociala ekonomins, inklusive tillhandahållare av sociala tjänster, betydelsefulla roll i EU:s sociala dimension och dess väsentliga roll i tider av kris och återhämtning, och upprepar sin begäran från det föregående yttrandet (1) om att stöd till verksamhet inom den sociala ekonomin, däribland till ideella organisationer som tillhandahåller stöd och tjänster till människor, bör bli ett separat, specifikt mål i ESF+.

1.7

När det gäller användningen av ESF+ för att medfinansiera sociala tjänster av allmänt intresse, bör det i förordningen fastställas att sådana tjänster måste uppfylla kriterierna om universell tillgång, hög kvalitet och överkomliga priser. I samband med att delen för hälsa tas bort från ESF+ måste man bättre fastställa till vilken målgrupp resurserna för stöd till hälso- och sjukvård – men också långvarig vård för utsatta personer – riktar sig. Därutöver måste familjer och informella omsorgsgivare fastställas som en tydlig målgrupp för ESF+ så att man säkerställer att de får fullt stöd för att hantera framtida chocker.

1.8

För att främja den europeiska solidariteten, som påverkats kraftigt av den pågående krisen, behövs en avsevärd ökning av anslaget för transnationella eller gränsöverskridande projekt, nätverk eller komponenter.

1.9

Även om ESF+ omfattar ett särskilt mål om integrationen av tredjelandsmedborgare rekommenderar EESK att det införs ett skäl där det klargörs att det ur EU-lagstiftningssynpunkt inte finns några begränsningar för flyktingars, asylsökandes och migranters (från tredjeländer) tillgång till aktiva åtgärder eller socialt stöd för att få tillgång till sådana åtgärder. EESK uppmanar också medlemsstaterna att avstå från att införa begränsningar som förvärrar migranternas sociala utestängning. Detta gäller även andra sårbara grupper, såsom etniska minoriteter.

1.10

Vidare är det viktigare än någonsin att fullt ut tillämpa partnerskapsprincipen för att involvera arbetsmarknadens parter och andra civilsamhällesorganisationer. En avgörande förutsättning för att uppnå detta är tillräcklig finansiering av kapacitetsuppbyggnad för arbetsmarknadens parter och andra civilsamhällesorganisationer, särskilt av deras nätverk och förbund.

2. Inledning

2.1

Den 30 maj 2018 antog Europeiska kommissionen sitt förslag till förordning om ESF+ (2) som speglade de extra utmaningar som EU står inför: bristande kompetens, otillfredsställande resultat i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och i utbildningssystemen, utmaningar till följd av ny teknik och nya arbetssätt, låg arbetskraftsrörlighet och social utestängning. Den 17 oktober 2018 antog EESK ett yttrande om förslaget, vars huvudinnehåll fortfarande är giltigt (3). I reaktion på de sociala och ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin antog kommissionen den 28 maj 2020 ett ändrat förslag till förordning om ESF+ (4) – som behandlas i detta yttrande som utarbetats på grundval av kommissionens remiss av den 28 maj och Europaparlamentets remiss av den 9 juni 2020.

2.2

EU:s ekonomi, arbetsmarknad, sociala välfärd och hälso- och sjukvårdssystem har drabbats av en exempellös och djupgående chock på grund av covid-19-pandemin. De direkta och indirekta konsekvenserna av covid-19-pandemin har orsakat omfattande skador i alla medlemsstater och kommer att fortsätta att göra det. De kommer inte bara att leda till en kraftigt minskad BNP på kort sikt, utan också – särskilt på medellång och lång sikt – en ökning av den sociala ojämlikheten, fattigdomen och arbetslösheten, även bland unga människor. Den främsta utmaningen kommer att vara den snabbt ökande fattigdomen som ett resultat av, bland annat, förlorade arbetstillfällen och den ”nya” sociala utestängningen och utestängningen från arbetsmarknaden av utsatta grupper, däribland personer med funktionsnedsättning, romer och migranter.

2.3

Å andra sidan har EU problem med att hantera utmaningar i anslutning till förväntad livslängd, vilket tragiskt framgår av de antal äldre personer som dör av covid-19 på vårdinrättningar i flera medlemsstater. Det är inte bara äldre som berörs av problemen, det leder också till en försvagad solidaritet mellan generationerna, vilket måste hanteras på ett beslutsamt sätt på EU-nivå och nationell nivå.

2.4

Vidare har den senaste och pågående utvecklingen förvärrat de strukturella utmaningarna till följd av globaliseringen av ekonomin, hanteringen av migrationsströmmar och det ökade säkerhetshotet, omställningen till ren energi, den tekniska utvecklingen, en åldrande arbetskraft samt de tilltagande skillnaderna mellan efterfrågan och tillgång på kompetens och arbetskraft inom samma sektorer och regioner, något som särskilt små och medelstora företag har fått erfara. Europeiska unionen måste vara beredd att hantera nuvarande och framtida utmaningar genom att investera i relevant kompetens för att stödja de gröna och digitala omställningarna, se till att tillväxten gynnar alla genom att förbättra sysselsättnings- och socialpolitiken, samtidigt som den ekonomiska och industriella hållbarheten beaktas. EESK välkomnar stödet från ESF+ för de åtgärder som krävs för att uppnå dessa mål, som beskrivs det nya skäl 14 i förslaget.

2.5

För att hantera dessa utmaningar bör EU vidta lämpliga åtgärder, inte minst genom att anpassa den fleråriga budgetramen – inbegripet Europeiska socialfonden (ESF+) – till de nya ramvillkoren.

2.6

Även i kristider bör alla intressenter på europeisk, nationell och regional nivå följa reglerna för god förvaltning och efterleva rättsstatsprincipen i planeringen, genomförandet och utvärderingen av ESF+-verksamhet. Kommissionen bör se till att ansökningar till ESF+ som lämnas in av arbetsmarknadens parter och civilsamhällesorganisationer får en rättvis bedömning utifrån transparenta kriterier. Vidare är det viktigare än någonsin att försvara och på rätt sätt tillämpa partnerskapsprincipen, baserat på uppförandekoden, för att involvera arbetsmarknadens parter och andra civilsamhällesorganisationer. En avgörande förutsättning för att uppnå detta är tillräcklig finansiering av kapacitetsuppbyggnad för arbetsmarknadens parter och andra civilsamhällesorganisationer, däribland av deras nätverk och förbund.

2.7

EESK beklagar djupt valet att inte gå vidare med samråd med externa berörda parter i denna ändrade version av förordningen. Argumentet om att det är brådskande är inte skäl nog för att inte respektera den grundläggande principen om samråd med berörda parter rörande ändringar av en så viktig förordning. EESK välkomnar dock upplysningen om att samråd skett med medlemsstaterna och Europaparlamentet, vilket förhoppningsvis kommer att leda till betydande förbättringar av vissa delar av förslaget.

3. Nyckelaspekter i Europeiska kommissionens ändrade förslag

3.1

Öka kraven på tematisk koncentration när det gäller ungdomssysselsättningen. Med tanke på faran med en extremt hög ungdomsarbetslöshet och en växande andel unga som varken arbetar eller studerar: Medlemsstater som har en andel unga som varken arbetar eller studerar (i åldersgruppen 15–29 år) över EU-genomsnittet bör avsätta minst 15 % av sina ESF+-medel inom ramen för delad förvaltning (i stället för de 10 % som angavs i kommissionens ursprungliga förslag) till riktade insatser och strukturreformer för att stödja unga.

3.2

Ta itu med barnfattigdom: kommissionen föreslår att ett skäl och en artikel införs om att medlemsstaterna ska avsätta minst 5 % av ESF+-medlen inom ramen för delad förvaltning för att ta hand om barn som lever i fattigdom.

3.3

Främja den gröna och digitala omställningen i överensstämmelse med EU:s industristrategi (5): utifrån antagandet om att ett ”nytt normalläge” kommer att uppstå efter covid-19-pandemin, kommer nya modeller kommer att uppstå i de europeiska industriekosystemen, inklusive nya lokala värdekedjor, som kommer att kräva nya färdigheter för nya typer av arbetstillfällen.

3.4

Medlemsstaterna ska strikt följa den övergripande jämställdhetsprincipen mot bakgrund av att de socioekonomiska effekterna av covid-19-pandemin har drabbat kvinnor i oproportionerligt hög grad.

3.5

Delen för hälsa tas bort från ESF+, men man behåller bestämmelser som syftar till att säkerställa synergieffekter och komplementaritet mellan åtgärderna när det gäller ESF+ och EU:s nya hälsoprogram, med tanke på att de både programmen måste samordnas. Europeiska kommissionen föreslår ett mycket förstärkt och fristående hälsoprogram (6).

3.6

Säkerställa att den rättsliga ramen för sammanhållningspolitiken tillhandahåller system som snabbt kan åberopas om exceptionella omständigheter skulle uppstå under nästa decennium: kommissionen föreslår tillfälliga åtgärder för användning av ESF+ som reaktion på exceptionella och ovanliga omständigheter, vilket omfattar undantag från vissa regler för att underlätta hanteringen av sådana omständigheter. Detta inbegriper, bland annat, att utvidga tillämpningsområdet för ESF+ så att det omfattar stöd till system för korttidsarbete som inte kombineras med aktiva åtgärder och tillgång till hälso- och sjukvård, även för människor som inte är omedelbart socioekonomiskt utsatta, samt att lätta på kraven på tematisk koncentration.

4. EESK:s förslag rörande det ändrade förslaget till förordning

4.1

Ett Europa som vill fortsätta att vara konkurrenskraftigt i den globala ekonomin och som vill slå vakt om, respektera och tillämpa principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter – särskilt högkvalitativa arbetstillfällen, utbildning av god kvalitet, bred och jämlik tillgång till hälso- och sjukvård samt sociala tjänster, social inkludering och aktivt deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättningar och andra utsatta grupper – måste se till att anpassa sin ekonomiska och sociala politik, särskilt i kristider.

4.2

I anslutning till detta måste finansieringen av EU:s sociala dimension hanteras på lämpligt sätt genom faciliteten för återhämtning och resiliens och EU:s budgetram för 2021–2027, inklusive ESF+. Därför stöder EESK helhjärtat att ESF+ kan medfinansieras med hjälp av faciliteten för återhämtning och resiliens.

4.3

Dessutom bör användningen av ESF+ för att finansiera verksamhet till stöd för den gröna och digitala omställningen inriktas på kompetenshöjning och omskolning, som ett komplement till andra EU-medel inom ramen för den fleråriga budgetramen och faciliteten för återhämtning och resiliens. Under återhämtningsfasen är det viktigt att säkerställa konsekvens i användningen av olika EU-medel för att undvika fragmentering i insatserna på nationell nivå.

4.4

EESK motsätter sig starkt minskningen av den totala finansieringsramen för ESF+ för perioden 2021–2027 från det tidigare planerade beloppet på omkring 101 miljarder euro (i löpande priser) till det nuvarande planerade beloppet på omkring 97 miljarder euro. Denna minskning kan inte motiveras av borttagandet av delen för hälsa (för vilken runt 413 miljoner euro tidigare hade öronmärkts).

4.5

ESF+ kan komma att minska betydligt till följd av bestämmelsen i artikel 21a i förordningen om gemensamma bestämmelser, enligt vilken medlemsstaterna åläggs att omfördela mellan 1,5 och 3 euro från ESF+ och/eller Eruf per 1 euro från Fonden för en rättvis omställning (upp till 20 % av respektive fond). Därför bör denna obligatoriska omfördelningsmekanism avskaffas.

4.6

De föreslagna sänkningarna av EU:s medfinansieringssatser är oacceptabla och svåra att hantera inom ramen för de befintliga finansieringsstrukturerna. Medlemsstaterna överlåter en stor del av medfinansieringen på projektansvariga. I stället för att mobilisera ytterligare nationella medel leder EU:s lägre medfinansieringsgrad till att de organisationer som ska genomföra projekten hamnar i ekonomiska svårigheter. Medfinansieringsgraden från den nuvarande finansieringsperioden bör därför bibehållas.

4.7

Med tanke på att ESF+ är det viktigaste finansieringsinstrumentet för genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter efterlyste EESK redan i sitt föregående yttrande (7) att 30 % av de totala resurserna till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning skulle anslås till ESF+ och, därutöver, skulle 30 % av de befintliga medlen inom ramen för ESF+ öronmärkas för social inkludering.

4.8

Dessutom menar EESK att omfattningen av de ekonomiska och sociala utmaningarna under den sociala krisen i kölvattnet av covid-19 kräver en garanti om att ESF+ används på ett balanserat sätt över hela Europa. Kommittén upprepar därför sin invändning mot avskaffandet av minimiandelen (för närvarande 23,1 %) sammanhållningspolitiska medel. Ytterligare stöd till de yttersta randområdena och glesbefolkade områden samt främjande av arbetskraftens rörlighet är ett av målen för ESF+ och det hänger även nära samman med sammanhållningspolitiken.

4.9

I det ändrade förslaget föreskrivs ett anslag på 25 % av medlen till social inkludering och 5 % för att hantera barnfattigdom, men vi menar att kravet på att 30 % avsätts till social inkludering är det absoluta minimum som krävs. Dessutom bör det, beroende på den aktuella situationen i ett visst område, vara möjligt att avsätta mer än 5 % av finansieringen för att bekämpa barnfattigdom (som en del av de 30 % som avsatts för social inkludering). I detta hänseende bör åtgärderna för att ta itu med barnfattigdomen genomföras i enlighet med kommissionens rekommendation 2013/112/EU av den 20 februari 2013, Bryta det sociala arvet – investera i barnens framtid (8) och även med hänsyn till förstudien om en barngaranti Feasibility Study for a Child Guarantee (Final Report) (9).

4.10

EESK stöder ökningen av minimianslaget för personer som varken studerar eller arbetar till 15 %. Vi stöder kommissionens insatser för att främja riktade åtgärder för att öka ungdomars deltagande på arbetsmarknaden, inklusive ungdomar med invandrarbakgrund. Dessa åtgärder bör syfta till att ge ungdomar lämpliga färdigheter för att förbättra deras anställbarhet och till att säkerställa socialt skydd och kollektivförhandlingarnas räckvidd. Här uppmärksammar kommittén den avsevärt högre andelen kvinnor som varken arbetar eller studerar i vissa EU-regioner, vilket man bör ta hänsyn till genom att avsätta en motsvarande högre andel av finansieringen specifikt för kvinnor och stödja innovativa åtgärder som förhandlas fram på företagsnivå och som syftar till att förbättra balansen mellan arbete och privatliv.

4.11

EESK stöder en tematisk koncentration eftersom det säkerställer att politiska prioriteringar på EU-nivå genomförs av alla medlemsstater. Vi förespråkar dock att man kombinerar tematisk koncentration med viss flexibilitet och självbestämmande för medlemsstaterna när det gäller anpassning av programfinansieringen så att man undviker att skapa en administrativ börda för programförvaltningen. Om detta däremot skulle leda till en sänkning av kraven på tematisk koncentration för social inkludering efterlyser EESK kompletterande åtgärder, till exempel att man tillåter medfinansieringsnivåer på upp till 100 % för åtgärder som rör dessa specifika mål.

4.12

Med tanke på att ESF+ är inriktad på att genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter bör man i ESF+-förordningen ta hänsyn till planer på att genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter på EU och nationell nivå – som de huvudsakliga vägledande dokument som partnerskapsöverenskommelser och operativa program bör anpassas efter – och dessa planer bör övervakas inom ramen för den europeiska planeringsterminen. EESK uppmanar därför med kraft kommissionen och medlemsstaterna att överväga en lämpligare övervakning av den sociala situationen inom ramen för den europeiska planeringsterminen genom att införliva en förteckning över överenskomna indikatorer som kan tillhandahålla tillförlitlig och lämplig information om den sociala utvecklingen i EU. EESK har redan yttrat sig i denna fråga (10) och efterfrågat nya sociala indikatorer inom ramen för den europeiska planeringsterminen för att övervaka genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter, samt landsspecifika rekommendationer på det sociala området, och kommittén kommer att utarbeta ett eget förslag till en sådan förteckning inom en snar framtid. I detta syfte bör kommissionen ta fram regler och förfaranden för att bekräfta sambandet mellan, å ena sidan, utkast till nationella dokument för planering av ESF+-utgifterna för perioden 2021–2027 och, å andra sidan, principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter (den politiska ramen för arbetsmarknaden och utbildning som framför allt fastställs i kapitel I och II, medan ramen för att bekämpa fattigdom och social uteslutning bör fastställas i kapitel III).

4.13

I ESF+ tas inte tillräcklig hänsyn till frågor med koppling till den övergångsfas vi befinner oss i, t.ex. behovet av överläggningar – inom ramen för den sociala dialogen och kollektivförhandlingar – om antagandet av strategier för att minska antalet arbetstimmar utan att sänka lönerna, bättre balans mellan arbete och familjeliv, främjande av frivilligt deltidsarbete, nya anställningsformer, särskilt inom silverekonomin samt den cirkulära och sociala ekonomin och, mer allmänt, en omfördelning av arbete som gör att alla kan arbeta och samtidigt ha ett meningsfullt och hälsosamt liv. ESF+ bör stödja arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället vid utarbetandet av dessa strategier, liksom i spridningen av god praxis, och samtidigt främja åtgärder för att förmå medlemsstaterna att genomföra dessa strategier. Ett annat område där ESF+ skulle kunna vara proaktiv och innovativ är stödet till socialt värdefullt arbete.

4.14

När det gäller användningen av ESF+ för att medfinansiera sociala tjänster av allmänt intresse, bör det i förordningen fastställas att sådana tjänster måste uppfylla principerna om solidaritet och transparens samt kriterierna om universell tillgång, hög kvalitet och överkomlighet, i enlighet med de normer som fastställs i den frivilliga europeiska kvalitetsramen för sociala tjänster (11).

4.15

I anslutning till att delen för hälsa tagits bort från ESF+ måste man bättre fastställa till vilken målgrupp resurserna för stöd till utsatta gruppers tillgång till hälso- och sjukvård riktar sig, så att man tydliggör att framför allt hemlösa, irreguljära migranter och andra personer som saknar sjukförsäkring samt personer med funktionsnedsättningar och utsatta äldre omfattas. Därutöver är det nödvändigt att klargöra att ESF+ också omfattar långvarig vård och omsorg för utsatta grupper, med hänsyn till att flera medlemsstater efter pandemin antagligen kommer att behöva ompröva, omorganisera och/eller utveckla sina långvariga vård- och omsorgstjänster.

4.16

Anhörigvårdare (mestadels kvinnor) står redan för 80 % av den långvariga vården och omsorgen i Europa och som en konsekvens av covid-19 blev de från en dag till en annan tvungna att ensamma ta hand om sina familjemedlemmar. Att förena arbete och familjeliv blev fullständigt omöjligt och de blev tvungna att tillhandahålla vård och rehabilitering som många av dem inte hade någon utbildning för och utan minsta chans till andrum under nedstängningen. Familjer och informella omsorgsgivare måste därför fastställas som en uttrycklig målgrupp för ESF+.

4.17

EESK noterar den sociala ekonomins, inklusive tillhandahållare av sociala tjänster, betydelsefulla roll i EU:s sociala dimension och dess väsentliga roll i tider av kris och återhämtning, och upprepar sin begäran om att stöd till verksamhet inom den sociala ekonomin bör bli ett separat, specifikt mål i ESF+. Den sociala ekonomin skapar högkvalitativa arbetstillfällen och främjar social inkludering, inte minst genom att den tillhandahåller sociala, hälso- och sjukvårds- samt utbildningstjänster av allmänt intresse, samtidigt som den bidrar till deltagardemokratins och civilsamhällets utveckling. Dessutom har sektorn för den sociala ekonomin samt icke-vinstdrivande organisationer som tillhandahåller stöd och tjänster till människor visat prov på stor uthållighet och bidragit stort till att lindra effekterna av covid-19-krisen. Detta bör leda till att man stärker de sociala icke-vinstdrivande aktörer som redan finns och främjar investeringar i nya aktörer, i syfte att inte bara säkerställa ekonomisk tillväxt utan även det allmänna bästa och välbefinnandet.

4.18

Den omfattande datainsamlingen, särskilt av personuppgifter, har orsakat stora problem vid genomförandet av projekten. Deltagare i ESF-projekt kommer ofta inte i fråga för finansiering om de inte lämnar in fullständiga uppgifter. Trots ansträngningar för att förenkla ESF har kommissionen inte ändrat sitt förslag om indikatorer i bilagorna I och II till ESF+-förordningen. EESK rekommenderar därför att man avstår från att samla in irrelevanta uppgifter och anpassar de nödvändiga indikatorerna till det särskilda programmet. Antalet indikatorer bör minskas ytterligare.

4.19

Flera länder införde någon form av begränsning för flyktingars, asylsökandes och andra migranters (från tredjeländer) tillgång till antingen aktiva åtgärder eller till socialt stöd. Även om ESF+ inbegriper ett särskilt mål om att integrera tredjelandsmedborgare uppmanar EESK därför kommissionen att införa ett nytt skäl för att klargöra att det ur EU-lagstiftningssynpunkt inte finns några begränsningar när det gäller tillgången till aktiva åtgärder eller till socialt stöd för att få tillgång till sådana åtgärder, även om medlemsstaterna kan begränsa tillgången genom sin nationella lagstiftning. EESK uppmanar också medlemsstaterna att avstå från att införa begränsningar som förvärrar migranternas sociala utestängning.

4.20

Med tanke på behovet av att främja den europeiska solidariteten, som har påverkats kraftigt av den pågående krisen, efterlyser EESK även en avsevärd ökning av anslaget för transnationella projekt, nätverk och komponenter. Detta är nödvändigt för att bygga upp gränsöverskridande nätverk för ömsesidigt stöd men också för att främja en känsla av europeisk identitet bland medborgare i olika medlemsstater och i större utsträckning synliggöra det ekonomiska stöd som EU erbjuder sina medborgare. Medfinansieringskraven för dessa transnationella nätverk och projekt måste vara mer flexibla med tanke på de negativa konsekvenser som covid-19 har haft på transnationellt samarbete och ekonomisk bärkraft.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) EUT C 62, 15.2.2019, s. 165.

(2) COM(2018) 382.

(3) Se fotnot 1.

(4) COM(2020) 447.

(5) COM(2020) 102.

(6) COM(2020) 405.

(7) Se fotnot 1.

(8) EUT L 59, 2013, s. 5.

(9) https://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=1428&langId=en.

(10) EUT C 14, 15.1.2020, s. 1.

(11) SPC/2010/10/8 final https://ec.europa.eu/social/BlobServlet?docId=6140&langId=en

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/251

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett program för unionens åtgärder på hälsoområdet för perioden 2021–2027 och om upphävande av förordning (EU) nr 282/2014 (programmet EU för hälsa)

(COM(2020) 405 final – 2020/0102 (COD))

(2020/C 429/32)

Huvudföredragande:	Antonello PEZZINI (IT–I)
Medhuvudföredragande:	Alain COHEUR (BE–III)

Remiss	Europaparlamentet, 17.6.2020 Rådet, 10.6.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Beslut av EESK:s plenarförsamling	9.6.2020
Ansvarig sektion	Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	218/0/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK understryker att coronapandemin mer än någonsin har visat på vikten av att stärka Europeiska unionens roll i hälsofrågor, dess insats-, förvaltnings- och samordningskapacitet och dess befogenheter genom en ”europeisk hälsounion” som ett svar på det som människor och aktörer i hälso- och sjukvårdssektorn, däribland medicinsk och paramedicinsk personal i första ledet, tvingats genomgå och för att motsvara deras förväntningar om en ändamålsenlig europeisk folkhälsopolitik, med beaktande av en samordning mellan den europeiska, den nationella och den regionala nivån genom ”flernivåstyre” (1).

1.2

EESK välkomnar kommissionens förslag till ”programmet EU för hälsa” från maj 2020, förslaget till återhämtningsplan ”Next Generation EU” och den fleråriga budgetramen 2021–2027, men beklagar de budgetnedskärningar som Europeiska rådet gjorde i juli 2020, samtidigt som folkhälsan på både kort och lång sikt står inför komplexa politiska, sociala, ekonomiska, digitala och miljömässiga utmaningar som kräver innovativa, övergripande och integrerade åtgärder och omfattande strategiska investeringar (på det sociala området och hälsoområdet).

1.2.1

EESK anser att ett ”Europa à la carte” (2) (även kallat ”Europa i flera hastigheter”) inte kan utgöra rätt väg när det gäller att rätt väg när det gäller att möta de aktuella utmaningar som sträcker sig över de nationella gränserna och inte ger möjlighet att verka för ett ambitiöst och solidariskt europeiskt integrationsprojekt som bygger på ”enhet i mångfalden” och vägleds av gemensamma samarbetsmål.

1.3

EESK uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att visa prov på politisk vilja att uppnå en ”hälsopakt för Europas framtid”, i enlighet med EU:s grundläggande värden, bl.a. den europeiska solidariteten, och med de åtaganden som gjorts på internationell nivå (målen för hållbar utveckling, främjande av de mänskliga rättigheterna och tillämpning av internationella konventioner) och europeisk nivå (det tyska rådsordförandeskapets prioriteringar och genomförande av den europeiska pelaren för sociala rättigheter).

1.4

EESK uppmanar Europaparlamentet att i sin egenskap av ”medlagstiftare” förhandla med rådet om en ökning av de finansiella medlen för hälsoprogrammet och andra instrument som kan användas i synergi på hälsoområdet (forskning, sammanhållning och gränsöverskridande samarbete) och om en särskild användning av den europeiska stabilitetsmekanismens medel för att ta sig ur åtstramningarna.

1.5

EESK insisterar på att man vid genomförandet av programmet ägnar särskild uppmärksamhet åt kampen mot social ojämlikhet i fråga om hälsa, åt tillgången till högkvalitativ hälso- och sjukvård, åt kontinuiteten i vården (även gränsöverskridande) under alla omständigheter, åt stödet till och konsolideringen av hälso- och sjukvårdssystem med allmän täckning och åt utvecklingen av flerdimensionella europeiska åtgärder i fråga om folkhälsa i enlighet med principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, däribland hälso- och sjukvård, inkludering av personer med funktionsnedsättning och långvarig vård och omsorg.

1.5.1

EESK anser i synnerhet att europeiska riktlinjer bör antas för att tillgodose behoven hos de mest sårbara bland oss, dvs. personer som lever under utsatta förhållanden, äldre personer och personer med funktionsnedsättning, framför allt dem som måste bo på stora boenden och som i hela Europa drabbats hårt av pandemin och dess konsekvenser.

1.5.2

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att stärka rättigheterna för äldre personer och personer med funktionsnedsättning och, i synnerhet, åt att fastställa en gemensam bedömningsram som omfattar personanpassad planering, preferens för vård i hemmet eller på små boenden, kvalitets- och tillgänglighetskriterier för särskilda boenden samt den långvariga vård och omsorg som de behöver. Den mycket höga dödligheten på många boenden för äldre personer och personer med funktionsnedsättning måste leda till att uppmärksamheten riktas på att förbättra förvaltningen av dessa, som ifrågasätts i många EU-länder. Generellt sett bör hela politiken för stöd till äldre ses över bland annat inom ramen för kommissionens arbete med konsekvenserna av de demografiska förändringarna i Europa. I likhet med vad som redan gjorts när det gäller särskilda bestämningsfaktorer för hälsa efterlyser EESK tydliga och innovativa riktlinjer som sätter människan och de mänskliga rättigheterna, för de äldre och de mest sårbara, i centrum för prioriteringarna.

1.6

En prioriterad fråga är enligt EESK en samstämmig europeisk styrning i hälsofrågor som också omfattar formerna för genomförandet av programmet för hälsa, med tillräckliga finansiella medel, och initiativ som förverkligar ”hälsans Europa”. Kommittén efterlyser en operativ strategi för ”hälsa inom alla politikområden”.

1.7

Med tanke på den akuta situationen, risken för att pandemier blossar upp igen och de inspirerande erfarenheterna från ”energins Europa” och systemen för försvar och civilskydd föreslår EESK att en europeisk mekanism för samordning och snabba insatser tas i bruk så fort som möjligt.

1.8

Det måste genast inrättas en arbetsgrupp av experter som samordnar kunskaper och resurser för att föra samman de bästa centrumen för virologi och epidemiologi och den bästa diagnostiska kompetensen.

1.9

Denna arbetsgrupp bör enligt EESK, också i samarbete med militära ”enheter för snabba krisinsatser”, göra en inventering av tillgängliga och lättfördelade resurser, däribland akutenheter, och sörja för användning av rörliga enheter. Den måste föra samman de bästa tillgängliga resurserna i form av artificiell intelligens och it-stöd för att utveckla simuleringar och utarbeta strategier.

1.9.1

Arbetsgruppen bör också fördjupa sig i frågor som rör hela hälso- och sjukvårdspersonalens hälsotillstånd, som är av grundläggande betydelse inte bara för rätten till hälsa utan även för effektiva insatser vid en eventuell ny kris. Arbetsgruppen skulle dessutom kunna lägga grunden för en europeisk specialisering på kris- och nödsituationsmedicin, såsom föreslås i kommissionsdokumentet.

1.9.2

Kostnadsbördan för denna grundläggande insats verkar vara mycket begränsad, eftersom de flesta av medlemmarna redan är anställda vid universitet, vid forskningsinstitutioner eller inom militär hälso- och sjukvård.

1.9.3

EESK anser att det är ytterst viktigt att denna arbetsgrupp genast kan påbörja sin verksamhet.

1.9.4

EESK beklagar att kommissionens auktoritativa röst har saknats under pandemin, som fortfarande pågår. Med stöd av europeiska experter på högsta nivå hade kommissionen kunnat sprida ljus över områden där hälsoåtgärder gäller och beträffande virusets konsekvenser för befolkningen, samt motbevisa ofta motstridiga teser om sjukdomens kännetecken och utveckling. Vid tidigare epidemier har EU-institutionerna reagerat med konkreta åtgärder, t.ex. inrättandet av generaldirektoratet för hälsa (GD SANTE) och inrättandet av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC). EESK anser att denna dynamik måste fortsätta.

1.10

EESK anser att hälsoprogrammet enbart kan ge konkreta resultat med en inkluderande strategi, som omfattar internationella organisationer (däribland Världshälsoorganisationen, med vilken samarbetet och synergierna bör fördjupas), FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (UNCRPD) och de aktörer inom hälso- och sjukvården som bäst känner till människornas vardag, och genom en regelbunden utvärdering av målen.

1.11

EESK understryker hälso- och sjukvårdspersonalens betydelse. Dessa personer arbetar inom en mycket känslig och svår sektor och kommittén anser att man bör ägna dem ständig uppmärksamhet för att förutse deras behov av utbildning, strukturer, skyddsutrustning samt ekonomiskt och socialt välbefinnande.

1.12

EESK stöder helhjärtat de europeiska offentlig-privata partnerskapen på hälsoområdet, i linje med det gemensamma initiativet IMI 2, och stöder de gemensamma insatserna för att stärka den tekniska och produktiva dimensionen i Europa genom ett starkare engagemang av vetenskaps- och hälsosamfunden i syfte att förverkliga ett verkligt europeiskt hälsoområde.

2. Att dra lärdom av den flerdimensionella kris som coronapandemin orsakat

2.1

Coronapandemin har visat hur sårbara hälso- och sjukvårdssystemen är i många länder i världen, även i EU:s medlemsstater, som känner av följderna av låga offentliga investeringar och den direkta tillämpningen av de krav som ställs inom ramen för den europeiska ekonomiska styrningen, som innebär att det åläggs budgetåtstramningar. Anslagen till hälso- och sjukvårdssystemen varierar därför avsevärt från en medlemsstat till en annan, liksom de belopp som varje medlemsstat avsatt för att bekämpa coronapandemin.

2.2

Europa står inför ett tredubbelt hot – okontrollerade pandemier, ökad social ojämlikhet i fråga om hälsa, otillräckliga ekonomipolitiska verktygslådor och geopolitiska ”svarta svanar” – som kan utgöra en kraftig påfrestning för medborgarnas hälsa och välbefinnande och kan kasta in den globala ekonomin i en varaktig depression och leda till krascher på och flykt från den finansiella marknaden.

2.3

Coronakrisen har än en gång satt fingret på vikten av att återställa balansen mellan mänsklig verksamhet och naturen. Det behövs inga fler bevis på den inverkan som miljön (med klimatförändringarna, luftkvaliteten, den biologiska mångfalden, livsmedelssystemen osv.) har på hälsan.

2.3.1

Det skulle vara mycket bra om kommissionen och Europaparlamentet, som är mycket engagerade i frågor som rör hållbar utveckling, miljö och biologisk mångfald, gjorde sina röster mer hörda och framför allt, med stöd av de mest framstående europeiska experterna, i dessa svåra tider gav EU-medborgarna vägledning och möjliga lösningar på vetenskaplig grund för att på ett säkrare sätt hantera den svåra hälsosituationen, som orsakar lidande och smärta.

2.4

De icke-överförbara sjukdomarna ökar i Europa, där de är den främsta orsaken till invaliditet och dödsfall: hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och luftvägssjukdomar står för 77 % av sjukdomsbördan och 86 % av alla förtida dödsfall. Många av dessa sjukdomstillstånd är följden av en kombination av olika faktorer, däribland miljöfaktorer.

2.5

Den gröna giv som kommissionen har lagt fram lägger grunden för en ny strategi för hållbar tillväxt för alla som syftar till att förbättra människors hälsa och livskvalitet, bevara naturen och inte lämna någon på efterkälken.

2.6

Gränsområdena lämpar sig särskilt väl för en EU-politik på hälsoområdet. I de flesta fall handlar det om geografiska områden som kännetecknas av hög rörlighet. Dessa var bland de första som drog nytta av avtal eller överenskommelser mellan grannländer för att förbättra tillgången till hälso- och sjukvård.

2.7

Ändå sveptes det gränsöverskridande samarbetet inom hälso- och sjukvårdssektorn, som inleddes för mer än 20 år sedan genom Interregprogrammen och bestod i samordning, uppbyggnad, organisation och ibland komplexa lösningar mellan de olika aktörerna, bort på bara några timmar när covid-19 kom och länderna ensidigt stängde sina gränser, utan hänsyn till förhållandena i gränsområdena och utan någon vilja att upprätthålla denna samarbetsanda.

3. Att stärka hälso- och sjukvårdssystemen och EU:s förmåga att agera

3.1

Covid-19-pandemin har haft och fortsätter att ha stor inverkan på global, europeisk och gränsöverskridande nivå, framför allt på medborgarna och på samhället, på de ekonomiska och sociala strukturerna och på vårdinrättningarna, och den visar att det finns ett tydligt behov av att stärka hälso- och sjukvårdssystemen och krishanteringssystemen.

3.2

Målen med EU:s hälso- och sjukvårdspolitik är att främja hälsa, skydda mot hälsofaror och samordna strategier mellan medlemsstaterna. Covid-19-pandemin har visat att samarbete och samordning mellan EU-länderna är absolut nödvändiga för att hantera kriser.

3.3

För att effektivt bekämpa eventuella nya gränsöverskridande hälsohot bör EU:s insatskapacitet vid krissituationer stärkas. I allmänhet inom ramen för genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter (framför allt princip 16) och med en utvidgning av EU:s befogenheter på hälsoområdet, bl.a. genom en revidering av de europeiska fördragen.

3.4

Fastän EU för närvarande endast har stödjande befogenheter på folkhälsoområdet, vilket utgör en begränsning för dess åtgärder, är unionen verksam på detta område genom sin politik på andra områden, framför allt inom ramen för samordningen av den ekonomiska politiken och den inre marknaden.

3.5

Inom ramen för ”Europas framtid” måste ett hälsans Europa vara en prioritering: programmet EU för hälsa är ett första steg i denna riktning.

3.6

I detta sammanhang har EU tagit ett antal initiativ som ska fullföljas och konsolideras. Två av dessa förtjänar ett särskilt omnämnande: de europeiska referensnätverken och de europeiska planerna.

3.7

Det europeiska referensnätverken har varit verksamma sedan 2017 och skapades för att sammanföra europeiska experter på sällsynta sjukdomar. Dessa ser till att det inte är så mycket patienterna som ska cirkulera som informationen, så att patienterna får bästa möjliga vård utan de besvär som en förflyttning av patienten medför. För närvarande är mer än 900 högspecialiserade vårdenheter involverade från mer än 300 sjukhus. Denna modell skulle också kunna användas för andra sjukdomstillstånd.

3.8

När det gäller styrning och verkningsmekanismer har EU fem myndigheter samt andra strukturer, såsom ”den europeiska sjukvårdsstyrkan” eller ”de vita hjälmarna”, för att kunna reagera snabbare på nödsituationer.

3.9

När det gäller hälsofrågor får de nationella regeringarna stöd från två särskilda myndigheter. Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (3) bedömer och kontrollerar de hot som nya sjukdomar utgör för att samordna insatserna mot dem. Samtidigt sköter Europeiska läkemedelsmyndigheten (4) den vetenskapliga bedömningen av kvaliteten på alla läkemedel i EU och av hur säkra och effektiva de är. Andra myndigheter sköter viktiga sidouppgifter.

3.10

Den rådande covid-19-krisen har visat att man nu mer än någonsin bör ge större prioritet åt att avsätta medel för hälsa i den fleråriga budgetramen.

3.11

Erfarenheterna av krisen har visat att det måste göras mer för att hälso- och sjukvårdssystemen ska bli redo att tillhandahålla toppmoderna tjänster, läkemedel, medicinsk teknik och medicinska produkter och vara förberedda på epidemier och andra oförutsebara kriser eller utmaningar.

3.12

Det finns behov av ett framtidssäkrat och kriståligt system för att säkerställa snabb tillgång till säkra, högkvalitativa och effektiva läkemedel under alla omständigheter, och man måste hantera brister på och importberoendet av läkemedel och aktiva farmaceutiska substanser på grund av att tillverkningen sker utanför EU. Man måste framför allt kunna stärka samarbetet och samordningen mellan tillsynsmyndigheterna i händelse av nya hälsohot.

3.13

Det är nödvändigt att investera i regionerna och stärka vården i regionerna och i hemmen för att vara människorna nära genom teknik för distansövervakning, telemedicin och applikationer, dvs. individanpassade medicintekniska produkter enligt principerna om en vård som är prediktiv, preventiv, personanpassad och participativ (4 P), samt investera i en förstärkning av den obligatoriska sjukförsäkringen, till en början på nationell nivå och sedan i en omfattande samordning på EU-nivå (5).

4. Att tilldela Europa medel som motsvarar dess ambitioner

4.1

Investeringarna i hälsa och de olika finansieringsprogrammen måste kopplas samman, med en övergripande strategi. Man måste ta hänsyn till sådana aspekter som rör såväl behandling som förebyggande och hälsofrämjande.

4.2

Inom Horisont Europa planeras dessutom en rad ”uppdrag”, en nyhet jämfört med tidigare, dvs. forskningspartnerskap som kännetecknas av ambitiösa mål och är inriktade på att lösa akuta problem, med effekter på medborgarnas vardagsliv.

4.3

Ett område som kommer att få stort utrymme i de europeiska finansieringsstrategierna är digitaliseringen av hälso- och sjukvårdssektorn. I detta sammanhang har det återigen inom Horisont Europa, inom ramen för klustret ”Hälsa”, avsatts drygt 1 miljard euro enbart för att utveckla informations- och kommunikationsteknologiska (IKT-) lösningar för förebyggande, diagnos, behandling och vård.

4.4

Inom Fonden för ett sammanlänkat Europa har cirka 80 miljoner euro avsatts för utveckling av system för e-hälsa och driftskompatibilitet mellan dem. Även inom det framtida programmet för ett digitalt Europa finns det planer på att ge stöd till skapandet och konsolideringen av ett gemensamt europeiskt hälsodataområde, som omfattar standardisering av typerna av delade data, en överenskommelse om gemensamma indikatorer och Eurostats aktiva deltagande i det sistnämnda.

4.5

EU:s instrument för krisstöd har stärkts för hälso- och sjukvårdssektorn. RescEU-reserven, som ingår i EU:s civilskyddsmekanism (6), fokuserar på snabba och direkta insatser mot hälsokrisen.

4.6

Inom ramen för Interregprogrammen för gränsöverskridande samarbete, som har en delegerad förvaltning, måste hälsa främjas som en prioriterad fråga.

5. Att komma med ambitiösa och gemensamma europeiska insatser i samband med återhämtningen

5.1

Europaparlamentet begärde i sin resolution av den 17 april 2020 (7) en särskild budget till stöd för de nationella hälso- och sjukvårdssystemen under krisen, med större investeringar för att göra det europeiska hälso- och sjukvårdssystemet mer motståndskraftigt och hjälpa länder som har det svårt, och efterlyste ett nytt fristående europeiskt hälsoprogram.

5.2

Kommittén har vid flera tillfällen uttalat sig om EU:s hälsopolitik (8). Redan den 17 mars 2020 efterlyste EESK och dess ledamöter större solidaritet och gemensamma insatser på EU-nivå för en effektiv hantering av pandemins konsekvenser.

5.3

På samma sätt som i fråga om återhämtningen måste de olika åtgärder som EU-institutionerna antar inom ramen för programmet EU för hälsa vara inkluderande och omfatta alla berörda parter inom hälso- och sjukvårdssektorn (sjuk- och försäkringskassor osv.).

6. Att genomföra ett integrerat och sektorsövergripande hälsoprogram

6.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ till samordnade och integrerade insatser som förvaltas på EU-nivå mot hälsokriser vid pandemier, vilket ger hälsopolitiken, nätverken för förebyggande och tidig fjärrdiagnos, förstärkningen av innovationen och hälsoforskningen samt utvecklingen av den digitala hälsotekniken en fullständigt europeisk dimension.

6.2

Kommittén understryker även behovet av bättre europeisk samordning när det gäller mål för icke-överförbara sjukdomar och kroniska funktionsnedsättande sjukdomstillstånd, och framhåller skyddet av svaga grupper och sådana aspekter som rör psykisk hälsa och kampen mot äldre personers autonomiförlust.

6.3

EESK understryker vikten av det ”One health”-koncept som antagits, i medvetenhet om att det rent generellt inte kan finnas ett svar som bara fokuserar på en enda sektor och där lösningen bara består i bättre behandlingar. Det är dock uppenbart att bristerna i folkhälsan måste hanteras med ett heltäckande och integrerat perspektiv.

6.4

Kommittén anser att samordningen är en avgörande aspekt och inte får betraktas som bara en av mer än 70 möjliga insatser med det eventuella inrättandet och driften av en ”mekanism för sektorsövergripande One health-samordning”. Enligt EESK måste denna aspekt prioriteras, eftersom förvaltningen av en mekanism för sektorsövergripande samordning utgör ett avgörande inslag i hanteringen av kriser.

6.5

Kommittén anser att det är viktigt att man genom den föreslagna metoden inte försummar sådana aspekter som rör balansen mellan människors och djurs hälsa (se möjliga djurreservoarers roll i överförbara sjukdomar) och ekosystemen (t.ex. hänsyn till effekterna av bortskaffande av känsligt avfall under en kris) och att man sätter skyddet av sårbara grupper i centrum för strategier för kristålighet.

6.6

Kommittén är dock bekymrad över att samordningen av denna strategi för skydd mot och förebyggande av allvarliga gränsöverskridande hälsohot och pandemier överlåts åt flera olika myndigheter (9) som alla har sin egen bakgrund, sitt eget uppdrag och sina egna befogenheter och som inte verkar kunna samordna sina åtgärder med varandra automatiskt och effektivt i händelse av mobilisering och akuta och integrerade insatser.

6.7

EESK understryker att myndigheterna bör agera samfällt, med en sektorsövergripande samordningsmekanism, och fungera som en drivkraft för EU:s förslag genom att samarbeta.

6.8

När det gäller myndigheternas styrning och roll måste man stärka handlingsförmågan hos kommissionens generaldirektorat för hälsa och livsmedelssäkerhet (GD SANTE), dess band till generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering (GD EMPL) och deras övergripande övervakning av hälsofrågor och sociala frågor i all EU-politik.

6.9

Kommittén är övertygad om att man bör vara väl medveten om att tre på varandra följande coronaepidemier i världen och den sista gången även i Europa har visat hur brister i tillhandahållandet av omedelbara och integrerade insatser, bristande kapacitet att hantera information, oförmåga och även bristande vilja att samordna insatserna, brist på resurser och i ännu högre grad brister när det gäller att mobilisera de resurser som skulle kunna finnas tillgängliga och förvalta dem på ett strategiskt sätt, har främjat framväxten av epidemier som hade kunnat få mindre effekter.

6.10

Kommittén understryker att det största problemet i insatserna mot covid i många länder i världen och åtminstone delvis även i Europa har varit att det inte funnits kapacitet att slå larm eller förmåga till integrerade insatser. Med tanke på behovet av brådskande åtgärder förvärrades situationen av avsaknaden av rättsliga befogenheter att snabbt genomföra övergångsbestämmelserna för nödsituationer. Man bör därför undersöka möjligheten att skapa en europeisk mekanism för tidig varning.

6.11

EESK insisterar på att hälsa måste undantas från alla gränsstängningar. ”Hälsan får inte känna några gränser”: Denna princip bör förankras i de europeiska fördragen. EESK rekommenderar i detta sammanhang att rörligheten för hälso- och sjukvårdspersonal och patienter säkerställs.

6.12

Revisionsrätten har vid upprepade tillfällen uttalat sig om behovet av att förbättra EU:s närvaro och åtgärder i fråga om hälso- och sjukvårdssystemen, för att föra dem närmare EU-medborgarna över gränserna och förbättra hälso- och sjukvården, särskilt för de mest sårbara och ekonomiskt svagaste personerna. EESK uppmanar också kommissionen att synliggöra de sociala värden som tydligt fastställs i fördragen och som konkret måste omsättas i en kultur och insatser för en europeisk hälsounion.

6.13

EESK stöder revisionsrätten, som vid upprepade tillfällen har uttalat sig om behovet av att förbättra EU:s åtgärder i fråga om hälsa, verka för konvergens mellan hälso- och sjukvårdssystemen över gränserna till förmån för EU-medborgarna och förbättra tillgången till hälso- och sjukvård, särskilt för de mest sårbara och ekonomiskt svagaste personerna.

7. Att anpassa de operativa, funktionella och strategiska åtgärderna

7.1

Det är visserligen förtjänstfullt att öka de mänskliga och ekonomiska resurserna, men med integrerade insatser och större samarbetsanda hade det – med befintliga resurser – kunnat finnas tillräckligt med utrustning och kompetens för att begränsa smitthärdarna.

7.2

Samordning och samarbete är därför avgörande för att hantera behoven vid en hälsokris, stödja den ekonomiska verksamheten och bana väg för återhämtningen.

7.3

EESK anser att man måste överväga att inom ramen för ECDC inrätta ett organ för analys, förebyggande och simulering av insatser som kan tillhandahålla grundläggande data för planeringen av strategierna och möjligheter att så snabbt som möjligt mobilisera de bästa tillgängliga resurserna.

7.4

Möjligheten att tillämpa de europeiska referensnätverkens erfarenheter (10) i andra sektorer har fördelen att man skapar konsortier som i frågor relevanta för krisen kan mobilisera toppkompetens i Europa och lägga grunden för synergier.

7.5

EESK anser dock att dessa erfarenheter är otillräckliga. Det verkliga problemet är nämligen vem som kan hålla i trådarna när arbetet i dessa nätverk samordnas och slutförs (dvs. skapa och förvalta nätverk av nätverk).

7.6

Det måste utarbetas europeiska kampanjer och planer, med större fokus på de mest utsatta grupperna. Dessa initiativ bör framför allt handla om att främja hälsosamma livsstilar, förebyggande arbete och hälsoscreening, att skapa integrerade möjligheter till vård och välbefinnande, att bekämpa sociala klyftor osv.

8. Att följa genomförandet av målen genom kontinuerlig övervakning och en inkluderande strategi

8.1

EESK framhåller behovet av att ägna särskild uppmärksamhet åt övervaknings- och kvalitetskontrollsindikatorer i fråga om programmets mål. Programmets allmänna ”makroindikatorer” är oumbärliga, men målet att främja och använda de europeiska resurserna i en kris/i kriser förutsätter ett flexibelt system som, för att reagera på oförutsedda och skiftande behov, kontinuerligt måste kunna producera tillfälliga ”mikroindikatorer” för att reagera på de kontinuerliga oförutsedda händelser som det är avsett för.

8.2

Enligt kommittén skulle det behöva skapas en pool av hälso- och sjukvårdspersonal i medlemsstaterna och av experter på olika områden, däribland åtminstone några med särskild kompetens i fråga om hantering av hälsokriser. Bland dessa bör några ha erfarenhet av integrerat arbete, som i forskarvärlden, civilskyddet och den militära hälso- och sjukvården i Europa.

8.3

EESK välkomnar kommissionens program, som visar på behovet av en mekanism för krisövervakning. Utöver de föreslagna åtgärderna, som är inriktade på produktion av utrustning och teknik, framhåller EESK i detta sammanhang vikten av att inrätta ett system för samordning, planering, övervakning och strategisk styrning för förebyggande och tidiga insatser.

8.4

Medan unionen på hälsoområdet har rollen att stödja medlemsstaterna spelar den en central roll på utbildningsområdet. Ur detta perspektiv bör man stärka den kontrollerande rollen i fråga om de olika organ som är verksamma inom utbildning på hälsoområdet (unionen måste särskilt spela en central roll när det gäller universitetssjukhus med hänsyn till att dess utbildningsrelaterade uppdrag även inbegriper hälsoområdet).

8.5

Kommittén ställer sig positiv till ett jämställt deltagande och till en jämn könsfördelning i beslutsfattandet: utöver lämpliga rättsliga ramar kan antagandet av en strategi för samhälls- och familjeintegration av genusaspekten bidra till en jämn könsfördelning i beslutsfattandet och i det politiska, ekonomiska och sociala livet.

8.6

Enligt kommittén bör unionen bedriva en kontinuerlig kvalitetsövervakning av dessa hälsoaspekter. Denna bör också inriktas på behovet av att medlemsstaterna säkerställer lämpliga hälsoinrättningar och strukturer för en utbildning i enlighet med gemenskapens krav.

8.7

EESK framhåller att de fördelar som digitaliseringen medför kan gynna lika tillgång till hälso- och sjukvård, förutsatt att ett antal villkor uppfylls:

—	Lika tillgång för alla geografiska områden.

—	Att den digitala klyftan minskas.

—	Att hela den digitala arkitekturen är driftskompatibel.

—	Att den allmänna förordningen om skydd av hälsodata efterlevs (11).

9. Att stödja hälso- och sjukvårdspersonalen

9.1

Kommittén är övertygad om att EU:s direkta närvaro i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal bör förstärkas, inte minst med tanke på att en förstärkning av systemen för civilskydd skapar ett behov av en ny yrkesroll, den som expert på krissamordning och övervakning av kriser. Denna yrkesroll bör finnas inom alla civilskyddets territoriella förgreningar.

9.2

Man skulle kunna tänka sig ett pilotprojekt för att tillsammans med europeiska universitet skapa en europeisk högskola.

9.3

Utöver utbildning erkänner EESK vikten av att EU verkar för att säkerställa anständiga arbetsvillkor för hälso- och sjukvårdspersonal, krisens ”hjältar”.

10. Att göra EU till en pionjär inom forskningen

10.1

När det gäller politiken för stöd till forskning om läkemedel som kan komma till nytta i en kris bör det understrykas att en del av denna, framför allt forskningen om sådana läkemedel som redan används under liknande förhållanden, avser läkemedel som är av föga intresse för marknaden eftersom de inte omfattas av patent. Därför bör också den oberoende forskningen stärkas, även i en så viktig fråga som vacciner, inte minst för att främja EU:s suveränitet inom teknik och produktion.

10.2

Av en mycket färsk studie framgår att de främsta universiteten har tappat mark i rangordningen i fråga om vetenskaplig produktion (2015–2019), men med en klart sämre trend i Europa (ett enda europeiskt universitet bland de 30 främsta), medan företag som specialiserat sig på tjänster med koppling till internet, teknik och dataanalys har fått allt större betydelse inom forskningen.

10.3

EESK anser att man bör framhålla mekanismerna för synergier mellan programmet EU för hälsa 2021–2027 och alla andra program och fonder med inriktning på forskning och teknisk innovation, på hälsoområdet, för att öka innovationen och antalet patent som kan komplettera och stödja en biomedicinsk produktion på hög nivå.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Regionkommittén, ”Stadga om flernivåstyre”.

(2) EUR-Lex.

(3) https://www.ecdc.europa.eu/en.

(4) https://www.ema.europa.eu/en.

(5) JO EUT C 434, 15.12.2017, s. 1.

(6) https://what-europe-does-for-me.eu/sv/portal/2/X07_26001.

(7) https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-9-2020-04-17-TOC_SV.html.

(8) Förordningen om investeringsinitiativet mot coronaeffekter, EESC-2020-01536-00-01-PAC-TRA (ECO/515, under utarbetande); EUT C 227, 28.6.2018, s. 11; EUT C 240, 16.7.2019, s. 10; EUT C 271, 19.9.2013, s. 122; EUT C 14, 15.1.2020, s. 52; EUT C 434, 15.12.2017, s. 1; EUT C 242, 23.7.2015, s. 48; EGT C 116, 20.4.2001, s. 75; EUT C 255, 22.9.2010, s. 76; EUT C 143, 22.5.2012, s. 102; EUT C 234, 30.9.2003, s. 36; EUT C 18, 19.1.2011, s. 74; EUT C 120, 20.5.2005, s. 54; EUT C 44, 15.2.2013, s. 36; EUT C 218, 11.9.2009, s. 91; EUT C 242, 23.7.2015, s. 48; EUT C 44, 11.2.2011, s. 10; EUT C 13, 15.1.2016, s. 14; EUT C 440, 6.12.2018, s. 150; EUT C 283, 10.8.2018, s. 28; EUT C 440, 6.12.2018, s. 57.

(9) Se punkt 2.6.

(10) EUT L 88, 4.4.2011, s. 45.

(11) Se fotnot 5.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/259

[COM(2020) 380 final]

(2020/C 429/33)

Föredragande:	Antonello PEZZINI (IT–I)
Medföredragande:	Lutz RIBBE (DE–III)

Remiss	Europeiska kommissionen, 17.6.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Presidiets beslut	21.1.2020
Ansvarig sektion	Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	31.8.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	209/5/4

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) gläder sig över de ansträngningar som kommissionen gjort för att utarbeta en strategi för biologisk mångfald för 2030 som ett led i den europeiska gröna given och den globala ram för biologisk mångfald som föreslagits inom ramen för konventionen om biologisk mångfald (CBD).

1.1.1

Kommittén beklagar emellertid att Europeiska revisionsrättens fortsatta rekommendationer om en snabbare tillämpning av politiken för biologisk mångfald inte har beaktats.

1.2

EESK anser att strategin för biologisk mångfald är rätt sätt att ställa den biologiska mångfalden i Europa i centrum för återhämtningen efter covid-19, till förmån för mänskligheten, klimatet och planeten.

1.3

I EU bör man kraftigt öka ansträngningarna för att skydda de återstående naturresurserna genom fortlöpande informations- och kommunikationsinsatser gentemot samhället och i synnerhet ungdomarna, med framhävande av skyddsåtgärdernas positiva aspekter.

1.4

För att uppnå detta mål anser EESK liksom kommissionen att man måste utöka de skyddade och framför allt de strikt skyddade områdenas storlek, och i möjligaste mån begränsa effekterna på jordbruket och skogsbruket, även om detta inte alls är tillräckligt för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.

1.5

Enligt EESK bör man därför kraftigt öka insatserna för att återställa livsmiljöer och motverka förlusten av arter, som framför allt beror på ett otillräckligt genomförande av den rättsliga ramen och på att det inte funnits tillräckliga finansiella medel för nödvändiga åtgärder.

1.6

EESK anser att man måste framhålla vikten av ekologisk konnektivitet och att man i detta sammanhang bör skapa ett transeuropeiskt nät för naturskydd för att på så sätt avhjälpa en metodologisk brist i habitatdirektivet.

1.7

EESK konstaterar att genomförandet av målen om återställande förutsätter nya och rättsligt bindande mål och tillräckliga och egna medel. Även de åtgärder som vidtas frivilligt måste dock uppmuntras.

1.8

EESK beklagar att det i den nya finansieringsplanen för 2021–2027 inte finns minsta tillstymmelse till åtgärder för en fullständig, verkningsfull och konsekvent integrering av biologisk mångfald och anser att detta är en oroväckande signal om att det fortfarande råder stor skillnad mellan ord och handling. Detta framgår också av de olika rapporter från Europeiska revisionsrätten som under de senaste två åren publicerats om den bristande förenligheten mellan strategierna på områdena jordbruk, klimat och biologisk mångfald.

1.9

EESK understryker att jordbrukarna och skogsägarna inte kan bära den ekonomiska kostnaden för skyddet av den biologiska mångfalden. Att tillhandahålla denna kollektiva nyttighet och detta kollektiva värde bör snarare kunna bli en intressant inkomstkälla för dem. Kommittén anser också att ett konkret fokus på denna fråga kan tas med i den nya planen för ekonomisk återhämtning genom investeringar som syftar till att genom personal och resurser skydda innehållet i strategin.

1.10

Enligt EESK är det mycket viktigt att vissa delar av de skyddade områdena omfattas av ett strikt skydd (med förvaltning utan ingrepp). Enbart på detta sätt kan rena (och inte ”förvaltade”) naturliga processer äga rum.

1.11

EESK noterar att målet om 10 % prioriterade områden inom jordbruket inte tas upp i det förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som för närvarande diskuteras, i vilket man nöjer sig med att nämna en ”minimiprocentsats” utan att ange någon konkret siffra. Kommittén rekommenderar att det eventuella mål som man beslutar om ska vara realistiskt och gemensamt.

1.12

EESK välkomnar varmt en förstärkning av den gröna infrastrukturen och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta och genomföra en konsekvent strategi för detta.

1.13

EU bör prioritera investeringar i de transeuropeiska nätverken för grön infrastruktur (TEN-G) och avsätta tillräckliga finansiella medel för detta, som medel för särskilda ändamål.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta en stark och övergripande strategi för skogarna och skogssektorn.

2. Bakgrund

2.1

Strategin för biologisk mångfald, i betydelsen mångfalden i livet på jorden – som omfattar ekosystem, bestånd, arter och genetiska resurser – är en förutsättning för ett hållbart välbefinnande och för människors välbefinnande. Den är en resurs i sig och erbjuder samhället en lång rad livsviktiga ekosystemtjänster, från livsmedels- och sötvattensförsörjning till pollinering och skydd mot översvämningar. Om man bortser från rent materiella överväganden finns det också etiska och moraliska skäl att skydda den biologiska mångfalden.

2.2

EU:s åtgärder på den biologiska mångfaldens område grundar sig på flera artiklar i EUF-fördraget:

—	Artikel 4.2 e, där det fastställs att EU och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter i miljöfrågor.

—	Artikel 11, där miljöskyddskraven införs.

—	Artikel 191, där EU:s åtgärder på miljöområdet regleras.

Dessutom är EU part i FN:s konvention om biologisk mångfald, som undertecknades i Rio de Janeiro 1992 (1).

2.3

När det gäller sekundärrätten har EU flera rättsakter som syftar till att skydda och på ett hållbart sätt förvalta naturliga livsmiljöer och hotade arter samt bidra till att integrera biologisk mångfald i EU:s politik och åtgärder.

2.4

Särskilt viktigt är Natura 2000-nätverket, ett system av naturskyddsområden över hela EU som inrättades genom habitatdirektivet (2) och som också omfattar de särskilda skyddsområden som inrättades genom fågeldirektivet (3), ramdirektivet om en marin strategi (4) och förordningen om invasiva främmande arter (5).

2.5

Trots de rättsliga instrument som finns och de många politiska utfästelser som gjorts om att stoppa förlusten av biologisk mångfald är denna allvarligt hotad:

—

Redan 1998 lades det fram en EU-strategi för biologisk mångfald, och 2001 åtog sig EU:s stats- och regeringschefer att inom ramen för Göteborgsstrategin senast 2010 stoppa förlusten av biologisk mångfald, som redan då hade börjat ”accelerera dramatiskt” i Europa, och inom samma tidsfrist återställa livsmiljöerna och de naturliga systemen.

—

År 2006 lade kommissionen fram en handlingsplan om biologisk mångfald (6) med 160 åtgärder för att uppnå det mål som fastställts för 2010. Detta mål uppnåddes dock inte, vilket berodde – och beror – på att det uppstått tydliga skillnader mellan ambitioner och verklighet, något som EESK upprepade gånger har kritiserat i flera yttranden.

—

Efter konventionen om biologisk mångfald, i vilken (artikel 13) behovet framhålls av att alltmer öka allmänhetens medvetenhet om fördelarna med att respektera den biologiska mångfalden, lade EU i maj 2011 fram en ny strategi för biologisk mångfald som innehöll åtgärder som i hög grad liknade dem som ingått i de föregående strategierna och i EU:s olika miljöhandlingsprogram som antagits dittills. Syftet med denna strategi var att sätta stopp för förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av ekosystemtjänster i EU inom den nya tidsfristen, fram till 2020.

—	År 2017 antog kommissionen en handlingsplan för att hjälpa medlemsstaterna att bevara arter och livsmiljöer: 15 insatser som skulle ha genomförts senast 2019 för att genomföra naturvårdsdirektiven.

2.6

Alla EU:s planer för biologisk mångfald har innehållit mycket ambitiösa mål som EESK alltid har ställt sig bakom. Resultaten har dock varit alltför blygsamma. Resultatet: nästan en fjärdedel av alla vilda djur- och växtarter i Europa är för närvarande utrotningshotade, vi ser en snabb minskning av antalet insekter och pollinatörer, och ekosystemens förutsättningar har i de flesta fall försämrats så till den grad att de inte längre till fullo kan tillhandahålla sina värdefulla tjänster. Dessa försämringar leder till enorma socioekonomiska förluster för EU-länderna.

2.7

De fem främsta orsakerna till förlusten av biologisk mångfald – förändringarna i användningen av mark och hav, överutnyttjandet av naturresurser, föroreningarna, klimatförändringarna och införandet och spridningen av invasiva främmande arter – har förvärrats ytterligare och tillintetgör i stor utsträckning de delvis positiva effekterna av de åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med problemet.

2.8

EU har ett stort ansvar, särskilt genom sin jordbruks- och fiskeripolitik, i vilken unionen fastställer den strategiska ramen och tillhandahåller miljarder euro. Fastän det i mer än 20 år gång på gång har påpekats och erkänts att dessa sektorer måste reformeras har det hittills nästan inte hänt någonting. EESK vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på Europeiska revisionsrättens olika rapporter (7), några av dem mycket färska, och noterar att dessa tyvärr nästan helt och hållet ignorerats i relevanta dokument från kommissionen, rådet och Europaparlamentet!

2.9

I en rapport från 2019 förklarade den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster att antalet arter håller på att minska allt fortare och att ekosystemens tillstånd globalt sett håller på att försämras. I rapporten klargörs dessutom med eftertryck att förlusten av biologisk mångfald varken kan minskas eller stoppas utan grundläggande och strukturella förändringar i samhället. Författarna till rapporten förväntar sig att den nödvändiga omställningen kommer att möta starkt motstånd från dem som vinner på status quo. Det är dock möjligt och nödvändigt att komma till rätta med denna situation, i allmänhetens intresse (8). En Eurobarometerundersökning som genomfördes i EU:s medlemsstater i december 2018 (med över 27 000 tillfrågade) visade att det finns en allt större medvetenhet bland EU:s medborgare om betydelsen och vikten av biologisk mångfald.

2.10

EU:s territoriella agenda bör innehålla en tydlig hänvisning till skyddet av den biologiska mångfalden, såsom för övrigt tas upp i det tyska ordförandeskapets program (9).

3. EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030

3.1

EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 innehåller i hög grad mål som också funnits med i de tidigare strategierna.

3.2

Den nya strategin kommer på rekommendation av rådet, som anser att EU och dess medlemsstater bör föregå med gott exempel och öka sina insatser för att motverka förlusten av biologisk mångfald och återställa ekosystemen. I december 2019 lade rådet fram strategiska riktlinjer för den biologiska mångfalden fram till 2030, i linje med den gröna given. Rådet underströk vikten av att snarast, på alla nivåer och i global skala, vidta åtgärder för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och åtog sig att

—	integrera biologisk mångfald i all relevant EU-politik, framför allt i den nya gemensamma jordbrukspolitiken,

—	avskaffa subventioner som är skadliga för den biologiska mångfalden,

—	förbättra översynen av genomförandet av och ansvarigheten för politik, åtgärder och åtaganden för natur och biologisk mångfald,

—	uppnå en fullständig, verkningsfull och konsekvent integrering av biologisk mångfald i utformningen och genomförandet av EU:s fleråriga budgetram 2021–2027,

—	påskynda omställningen till en resurseffektiv, säker, cirkulär och klimatneutral ekonomi där man skyddar och återställer biologisk mångfald och ekosystemtjänster,

—	göra inhemska och internationella finansiella flöden – framför allt inom offentlig upphandling – förenliga med den globala ramen för biologisk mångfald.

3.3

EESK har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om politiken för biologisk mångfald (10) och noterar återigen att det som saknas är den politiska viljan och inte de rättsliga grunderna. Det som rådet beslutade i december 2019 och som delvis återspeglas i strategin är nämligen inte något nytt, och det finns en risk för att detta återigen inte omsätts i praktiken.

3.4

EU:s nya strategi för biologisk mångfald syftar inte bara till att skydda och återställa naturen i Europa utan tar också mer beslutsamt än de tidigare strategierna itu med frågor som rör ekosystemtjänster. Den är också mycket tydligare i fråga om målen att återställa förlorade livsmiljöer och fastställer en linje för EU:s mål för biologisk mångfald för COP15, den avgörande partskonferensen för biologisk mångfald, som planeras äga rum under 2021.

3.5

I strategin för biologisk mångfald för 2030 fastställs tre mål för ett sammanhängande nätverk av skyddade områden:

—	Att rättsligt skydda minst 30 % av EU:s landyta och 30 % av havsområdet och integrera ekologiska korridorer som en del av ett verkligt transeuropeiskt naturnätverk.

—	Att låta en tredjedel av de ovannämnda områdena, dvs. 10 % av EU:s landyta och 10 % av havsområdet, omfattas av ett strikt skydd.

—	Att effektivt förvalta alla skyddade områden, genom att definiera tydliga bevarandemål och bevarandeåtgärder och övervaka dem på lämpligt sätt.

3.6

För att återställa förstörda och känsliga ekosystem (för vilka det ännu inte finns någon effektiv rättslig ram) och för att minska belastningen på den biologiska mångfalden planeras ett antal åtgärder som bland annat syftar till följande:

—	Ett förslag till en ny rättslig ram för återställande av naturen ska utarbetas.

—	Före 2030 ska betydelsefulla områden av skadade och kolrika ekosystem återställas, livsmiljöer och arter ska inte uppvisa någon försämring vad gäller bevarandetrender och bevarandestatus, och minst 30 % ska uppnå gynnsam bevarandestatus eller åtminstone uppvisa en positiv utveckling.

—	Tillbakagången av fåglar och insekter, särskilt pollinatörer, på jordbruksarealer ska stoppas och vändas.

—	Risken med och användningen av kemiska bekämpningsmedel ska minskas med 50 % och användningen av farligare bekämpningsmedel ska minskas med 50 %.

—	Minst 10 % av jordbruksarealen ska avsättas till ”områden med ekologiskt fokus” med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald.

—	På minst 25 % av jordbruksarealen ska ekologiskt jordbruk bedrivas och användningen av agroekologiska metoder förbättras avsevärt.

—	Minst tre miljarder nya träd ska planteras, med full respekt för ekologiska principer, och återstående urskogar och naturskogar ska skyddas.

—	Betydande framsteg ska göras när det gäller att sanera förorenad mark.

—	Minst 25 000 km fritt strömmande vattendrag ska återställas.

—	Antalet rödlistade arter som hotas av invasiva främmande arter ska minskas med 50 %. Näringsläckaget från gödselmedel ska minskas med minst 50 % och användningen av gödselmedel med minst 20 %.

—	Städer med minst 20 000 invånare ska ha en ambitiös stadsförgröningsplan.

—	Inga kemiska bekämpningsmedel ska användas i känsliga områden, såsom grönområdena i EU:s städer.

—	Negativa effekter på känsliga arter och livsmiljöer, också på grund av fiske och utvinningsverksamhet på havsbottnen, ska minskas väsentligt för att uppnå god miljöstatus.

—	Bifångster av skyddade arter ska undvikas eller minskas till en nivå som möjliggör populationernas fulla återhämtning och inte skadar bevarandestatusen.

3.7

Dessa mål ska bland annat uppnås genom att

—	möjliggöra transformativa förändringar och sätta i gång en ny process i syfte att förbättra styrningen av den biologiska mångfalden och se till att medlemsstaterna i sin nationella politik integrerar de åtaganden som utstakas i strategin,

—	öka ansträngningarna för att genomföra och tillämpa EU:s miljölagstiftning,

—	frigöra 20 miljarder euro per år för biologisk mångfald genom olika källor, inbegripet EU-medel och nationella och privata medel och integrera hänsyn till naturkapital och biologisk mångfald i affärsmetoder,

—	placera EU på en framträdande plats i världen för att hantera den globala krisen för den biologiska mångfalden, mobilisera alla verktyg för yttre åtgärder och internationella partnerskap för en ny ambitiös global FN-ram för biologisk mångfald,

—	stärka civilskyddet genom att fastställa en EU-politik för att förbättra möjligheterna till omedelbar reaktion vid skogsbränder i hela Europa,

—	skapa regionala team av brandmän i enskilda medlemsstater för att öka flexibiliteten i samband med insatser mot skogsbränder,

—	främja utbildningsinsatser för det civila samhället i alla medlemsstater, med hjälp av regionala baser och genom att skapa små team som gör det möjligt att reagera snabbt.

3.8

För att möjliggöra denna nödvändiga och djupgående förändring vill kommissionen skapa en ny europeisk ram för styrning av den biologiska mångfalden. Därför kommer det att inrättas en övervaknings- och översynsmekanism som bygger på en uppsättning tydliga överenskomna indikatorer. En bedömning av behovet av en rättsligt bindande styrningsmodell kommer att göras 2023.

3.9

Kommissionen sätter genomförandet och tillämpningen av EU:s miljölagstiftning i centrum för sin strategi. Å ena sidan planerar man att öka samarbetet med medlemsstaterna och med europeiska nätverk, inspektörer, poliskårer och åklagarmyndigheter och å andra sidan att stärka det civila samhällets roll.

3.10

Det som läggs fram är en strategi för EU, men kommissionen betonar att man även på bilateral och multilateral nivå kommer att ägna större uppmärksamhet åt skydd av biologisk mångfald och tillägger att unionen är beredd att vid den 15:e partskonferensen för konventionen om biologisk mångfald ta på sig en ledande roll i en koalition som drivs av stora ambitioner i fråga om biologisk mångfald.

3.11

I handlingsplanen för den nya strategin för 2030 fastställs ett fyrtiotal åtgärder som ska vidtas under den närmaste fyraårsperioden, i enlighet med den preliminära tidsplan som bifogas förslaget till den nya strategin.

4. Allmänna kommentarer

4.1

EESK gläder sig över de ansträngningar som Europeiska kommissionen gjort för att utarbeta en strategi för biologisk mångfald för 2030 som ett led i den europeiska gröna given och den globala ram för biologisk mångfald som föreslagits inom ramen för konventionen om biologisk mångfald (CBD).

4.2

Den aldrig tidigare skådade förlusten av biologisk mångfald och spridningen av förödande pandemier sänder ett tydligt budskap: det är dags att se över vårt förhållande till naturen. EESK anser att strategin för biologisk mångfald är rätt sätt att ställa den biologiska mångfalden i Europa i centrum för återhämtningen efter covid-19, till förmån för mänskligheten, klimatet och planeten. Förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen hänger samman och påverkar varandra. Det är viktigt att på ett konsekvent sätt skydda – och återställa – skogar, mark och våtmarker och att skapa grönytor i städerna för att uppnå en begränsning av klimatförändringarna före 2030.

4.3

I strategin för biologisk mångfald erkänns följande samband: Man bör i EU kraftigt öka ansträngningarna för att skydda de återstående naturresurserna, och för detta ändamål måste man a) utvidga de skyddade och framför allt de strikt skyddade områdena. Detta är dock ingalunda tillräckligt om man vill stoppa förlusten av biologisk mångfald (inte bara i fråga om antalet arter utan framför allt när det gäller storleken på populationerna i fråga, där det konstaterats dramatiska minskningar, vilket framgår av dödligheten hos insekter över stora områden). Detta är orsaken till att det också krävs b) kraftfulla insatser för att återställa livsmiljöer. EESK ställer sig uttryckligen bakom båda målen.

4.4

EESK håller med kommissionen om att förlusten av skyddade arter och livsmiljöer främst beror på ett otillräckligt genomförande av den rättsliga ramen och på att det inte funnits tillräckliga finansiella medel. Den nuvarande rättsliga ramen (framför allt fågeldirektivet och habitatdirektivet) är inriktad på hotade arter och livsmiljöer, men skyddet av den biologiska mångfalden går mycket längre än så, och dessa direktiv omfattar inte insekter eller pollinatörer och inte heller ”ekosystemtjänster” eller ”grön infrastruktur”.

4.5

EESK stöder därför kommissionens förslag om att överväga ytterligare rättsliga instrument om inte medlemsstaterna snabbt genomför de nya målen under de kommande åren. EESK betonar också att kvaliteten på skyddet och god praxis på medlemsstatsnivå, såsom frivilliga skyddsåtgärder, bör erkännas och uppmuntras.

4.6

Utöver de faktorer som redan nämnts noterar EESK att det finns andra faktorer som bidrar till nedgången, bland annat människors beteende.

4.7

EESK instämmer i kommissionens slutsats om att den fortsatt dramatiska förlusten av biologisk mångfald gör det nödvändigt att kraftigt utvidga nätet av skyddade områden. Framför allt har man hittills aldrig ägnat skyddet av de naturliga processerna den uppmärksamhet som krävs. Det nya målet om 10 % strikt skyddade områden kommer att leda till en förändring av denna situation. Dessa åtgärder skulle ha en positiv inverkan på klimatet, på skyddet av pollinatörer och insekter samt på vattenupptagningen i området. Genom att begära att det skapas ett transeuropeiskt nätverk för naturskydd försöker kommissionen avhjälpa en metodologisk brist i habitatdirektivet och understryker med rätta vikten av ekologisk konnektivitet. Härigenom återkommer kommissionen också till frågan om grön infrastruktur, en fråga som sedan kommissionens meddelande COM(2013) 249 final inte har följts upp med den beslutsamhet som krävs.

4.8

EESK konstaterar att genomförandet av målen om återställande förutsätter nya och rättsligt bindande mål. I strategin för biologisk mångfald för 2020 fastställs målet att återställa 15 % av de skadade ekosystemen. Uppfyllelsen av detta mål har varit fullständigt otillräcklig, framför allt eftersom det inte varit rättsligt bindande.

4.9

EESK gläder sig över att man i strategin på ett tydligare sätt tar upp frågan om de finansiella behoven. Det har länge varit känt att inte finns tillräckliga finansiella medel: hittills har endast 20 % av behoven hos naturskyddsområdena, även dem som ingår i Natura 2000 (11), täckts, och EESK:s finansiella beräkningar har alltid varit mycket högre än kommissionens.

4.10

Kommittén har dessutom, på samma sätt som Europeiska revisionsrätten, tydligt förespråkat en separat budgetpost, skild från jordbruksbudgeten.

4.11

I sitt yttrande påpekade revisionsrätten att det inte tydligt framgår hur stor del av utgifterna i den gemensamma jordbrukspolitiken som avser biologisk mångfald. Enligt kommissionen ska ungefär 8 % av EU:s budget ha använts till skydd för den biologiska mångfalden (86 miljarder euro under perioden 2014–2020). Revisionsrätten ställer sig kritisk till att det trots detta inte har kunnat uppmätas några positiva effekter.

4.12

Detta beror också på att programmen i den andra pelaren, som är särskilt effektiva när det gäller biologisk mångfald, inte bara tilldelas otillräckliga finansiella medel utan för det mesta också är utformade på ett sätt som är föga intressant för jordbrukarna i många medlemsstater.

I åratal har EESK också stött lösningar som till exempel skulle göra det lättare för jordbrukarna att anta åtgärder för att främja biologisk mångfald, bland annat tillräckliga incitament. EESK understryker att man också av jordbrukarna och skogsägarna måste kräva att de skyddar den biologiska mångfalden men att de inte kan bära den ekonomiska kostnaden för detta. Att tillhandahålla denna ”kollektiva nyttighet” bör snarare kunna bli en intressant inkomstkälla för dem.

4.13

Kommissionen nämner ett behov på 20 miljarder euro per år. Det faktum att man inte specificerar a) hur detta belopp på 20 miljarder euro har beräknats eller b) hur detta behov ska täckas, är en av de stora svagheterna i strategin för biologisk mångfald.

4.14

Denna summa återfinns inte i den nya fleråriga budgetramen, vilket är förvånande eftersom rådet i december 2019 efterlyste ”en fullständig, effektiv och konsekvent integration av biologisk mångfald […] i utformningen och genomförandet av den nya fleråriga budgetramen 2021–2027” (jämför punkt 3.2). EESK finner under alla omständigheter inga spår av detta och anser att detta är en oroväckande signal om att det än en gång är stor skillnad mellan ord och handling.

4.15

Kommittén ställer sig kritisk till att kommissionen i denna strategi för biologisk mångfald än en gång inte genomför rådets rekommendationer från december 2019 om ekonomiskt stöd till åtgärder för skydd av den biologiska mångfalden och inte föreslår några verksamma åtgärder för att avskaffa alla subventioner som är skadliga för den biologiska mångfalden. Inte heller när det gäller rådets begäran om en förbättrad översyn av genomförandet av och ansvarigheten för politiken, åtgärderna och åtagandena för naturskydd och bevarande av biologisk mångfald har kommissionen ännu föreslagit några lämpliga verktyg.

4.16

EESK ställer sig bakom kommissionens bedömning att metoderna för hållbar förvaltning, när det gäller en stor del av de skyddade områdena, är ett lämpligt sätt att bevara eller främja höga värden i fråga om biologisk mångfald. Enligt EESK är det dock mycket viktigt att en del av de skyddade områdena omfattas av ett strikt skydd, vilket är liktydigt med en förvaltning utan ingrepp. Detta är det enda sättet att effektivt skydda de naturliga processerna.

4.17

EESK gläder sig därför över att andelen strikt skyddade områden ska utökas markant och understryker att skyddet av de naturliga processerna är grundläggande för skyddet av den biologiska mångfalden, framför allt i en tid av dramatiska klimatförändringar. Det röner vår stora uppskattning att särskild tonvikt läggs vid ett strikt skydd (med förvaltning utan ingrepp) av urskogar och naturskogar. EESK understryker dock att det utan betydande ekonomisk kompensation kommer att bli svårt att på ett effektivt sätt skydda framför allt privat ägda urskogar och naturskogar. EESK betonar i detta sammanhang de lovvärda insatser som görs av icke-statliga miljöorganisationer, som vakar över miljön, och de kontinuerliga insatser som görs av brandmän som hjälper till att skydda områden som ofta kännetecknas av stor biologisk mångfald. För statligt ägda urskogar och naturskogar skulle EESK ha välkomnat en rekommendation om avverkningsstopp från kommissionens sida. De pågående tvisterna om skyddet av skogarna i olika EU-medlemsstater visar att också statligt ägda områden står under stor ekonomisk press.

4.18

EESK understryker att den gemensamma jordbrukspolitiken måste anpassas till de strategiska målen i fråga om biologisk mångfald (12), till den europeiska klimatlagen, till från jord till bord-strategin och till målen för den europeiska gröna given.

4.19

Kommittén är mycket kritisk till att varken det senaste förslaget till flerårig budgetram eller den europeiska återhämtningsplanen innehåller några ytterligare finansiella medel till skydd av den biologiska mångfalden.

4.20

EESK anser att det är viktigt att ha en stark och övergripande strategi för skogarna och skogssektorn. Detta är framför allt nödvändigt eftersom EU inte har någon gemensam skogspolitik som grundar sig i lagstiftning.

4.21

EESK noterar att målet om 10 % prioriterade områden inom jordbruket inte tas upp i det förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare som för närvarande diskuteras, i vilket man nöjer sig med att nämna en ”minimiprocentsats” utan att ange någon konkret siffra. Det är en ytterst negativ signal med tanke på att detta krav å ena sidan erkänns av kommissionen men å andra sidan inte beaktas i den samtidigt pågående reformprocessen.

4.22

EESK välkomnar varmt en förstärkning av den gröna infrastrukturen och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta och genomföra en konsekvent strategi för detta. EU bör prioritera investeringar i de transeuropeiska nätverken för grön infrastruktur (TEN-G) och avsätta tillräckliga finansiella medel för detta, som medel för särskilda ändamål.

4.23

Utöver de rättsligt bindande målen om återställande har man aviserat ett nytt lagstiftningsinitiativ om att de skyddade områdena ska utvidgas om inte medlemsstaterna följer kommissionens föreskrifter och rekommendationer. EESK anser att sådana regleringsåtgärder är mycket viktiga i de fall där medlemsstaterna inte gör en radikal helomvändning i fråga om skyddet av den biologiska mångfalden. Det lagstiftningsinitiativ som aviserats för 2024 bör alltså leda till att det utarbetas ett omfattande direktiv om biologisk mångfald, där också de andra brister som nämns i detta yttrande tas upp. Det bör också åtföljas av en konsekvensbedömning som gör det möjligt att bättre bedöma de kommersiella aspekterna.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Konventionen om biologisk mångfald.

(2) Rådets direktiv 92/43/EG (EUT L 206, 22.7.1992, s. 7).

(3) Rådets direktiv 79/409/EEG (”fågeldirektivet”) (EUT L 103, 25.4.1979, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (EUT L 20, 26.1.2010, s. 7).

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG (EUT L 164, 25.6.2008, s. 19).

(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 (EUT L 317, 4.11.2014, s. 35).

(6) COM(2006) 216 final.

(7) Se till exempel yttrande nr 7/2018 över kommissionens förslag till förordningar om den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden efter 2020 (EUT C 41, 1.2.2019, s. 1) och Särskild rapport 13/2020: Biologisk mångfald i odlingslandskapet: GJP:s bidrag har inte hejdat minskningen.

(8) IPBES, ”Summary for policymakers of the global assessment report on biodiversity and ecosystem services”, 2018.

(9) ”Leipzig Charter and the Urban Agenda for the EU”.

(10) EUT C 195, 18.8.2006, s. 96; EUT C 97, 28.4.2007, s. 6; EUT C 161, 13.7.2007, s. 48; EUT C 317, 23.12.2009, s. 75; EUT C 306, 16.12.2009, s. 42; EUT C 48, 15.2.2011, s. 150; EUT C 24, 28.1.2012, s. 111; EUT C 67, 6.3.2014, s. 153; EUT C 487, 28.12.2016, s. 14; EUT C 129, 11.4.2018, s. 90; EUT C 62, 15.2.2019, s. 226, och EUT C 47, 11.2.2020, s. 87.

(11) Se COM(2010) 548 final, s. 13.

(12) I november 2018 kritiserade Europeiska revisionsrätten starkt kommissionsledamot Phil Hogans förslag för jordbruksreformen efter 2020 och förklarade att de inte överensstämde med miljömålen.

BILAGA

Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 4.18

Ändra enligt följande:

EESK understryker att den gemensamma jordbrukspolitiken måste anpassas till de strategiska målen i fråga om biologisk mångfald, till den europeiska klimatlagen, till från jord till bord-strategin och till målen för den europeiska gröna given. Det är viktigt att genomförandet av strategin för biologisk mångfald inte äventyrar livsmedelstryggheten eller försörjningsmöjligheterna på landsbygden i EU.

Resultat av omröstningen:

Röster för:	59
Röster emot:	106
Nedlagda röster:	8

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/268

(COM(2020) 381 final)

(2020/C 429/34)

Föredragande:	Peter ScHMIDT (DE-II)
Medföredragande:	Jarmila DUBRAVSKÁ (SK-I)

Remiss	Kommissionen, 17.6.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	8.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	208/4/7

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Meddelandet ”Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem” syftar till att stärka livsmedelssystemens ekonomiska, miljömässiga och sociala hållbarhet. Covid-19-krisen har satt styrkan och motståndskraften hos det europeiska systemet för jordbruksbaserade livsmedel på prov. Testresultatet är positivt och har visat att livsmedelsförsörjningen är tryggad i EU, men också att tillhandahållandet av livsmedel ”från jord till bord” inte kan tas för givet. Man bör ta detta tillfälle i akt att förändra dynamiken i leveranskedjan och åstadkomma varaktiga förbättringar för producenter, förädlingsföretag och detaljhandlare.

1.2

Enligt EESK bör en heltäckande livsmedelspolitik för EU leda till i) ekonomisk, miljömässig och sociokulturell hållbarhet, ii) integration mellan sektorer, politikområden och styresnivåer, iii) inkluderande beslutsprocesser och iv) en kombination av obligatoriska åtgärder (regler och skatter) och incitament (prispåslag, tillgång till krediter, resurser och försäkringar) för att påskynda omställningen till hållbara livsmedelssystem. Den föreslagna strategin återspeglar inte dessa mål i tillräcklig utsträckning.

1.3

Den gemensamma jordbrukspolitikens budget får inte minskas eller ligga kvar på nuvarande nivå, utan bör i stället ökas, i linje med dessa mål. Nedskärningar i finansieringen av landsbygdsutveckling skulle kunna inverka negativt, med tanke på att den omfattar några av de mest relevanta verktygen för att stödja omställningen. De ytterligare 15 miljarder euro som föreslås inom ramen för paketet för återhämtning från covid-19 är välkomna och nödvändiga, men de kan inte ersätta långsiktiga åtaganden.

1.4

Godkännandet av strategiska planer inom den gemensamma jordbrukspolitiken bör villkoras med att medlemsstaterna antar omfattande planer för att omforma livsmedelsmiljön, där incitament för hälsosam och hållbar livsmedelsproduktion kopplas till skapandet av nya marknader för sådana produkter.

1.5

Rättvisa livsmedelspriser (som återspeglar den verkliga produktionskostnaden för miljön och samhället) är det enda sättet att uppnå hållbara livsmedelssystem på lång sikt. EU och medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att säkerställa att priserna fritt gård förblir högre än produktionskostnaderna och att hälsosamma kostvanor blir mer lättillgängliga. För att göra detta kommer det att bli nödvändigt att använda hela uppsättningen av verktyg för offentlig förvaltning, från stränga finanspolitiska åtgärder till informationsbaserade metoder för att synliggöra de verkliga kostnaderna.

1.6

Billig import innebär ofta höga sociala kostnader och miljökostnader i tredjeländer. Målen för strategin kan inte uppnås utan förändringar i EU:s handelspolitik. Kommittén uppmanar EU att garantera verklig ömsesidighet när det gäller standarder i förmånshandelsavtal.

1.7

I strategin omnämns inte hållbar markförvaltning och tillgång till mark. Det är en allvarlig försummelse, med tanke på att det är ett av de största hinder som står i vägen för att en ny generation av jordbrukare ska kunna ta vid. Utan denna föryngring kommer EU:s möjligheter till ett hållbart och produktivt jordbruk att gå förlorade.

1.8

En konsekvensbedömning bör göras för olika sätt att uppnå varje mål i strategin, med beaktande av läget i varje medlemsstat.

1.9

Möjligheten att inrätta ett europeiskt livsmedelspolitiskt råd, vilket förespråkats i tidigare yttranden från EESK, bör utforskas (inklusive dess ekonomiska bärkraft). Livsmedelspolitiska råd finns redan på lokal nivå, där de sammanför livsmedelssystemets många olika aktörer i ett specifikt område i syfte att lösa problem, återskapa städernas koppling till livsmedelsproduktionen i närområdet och säkerställa en effektiv styrning av den lokala och regionala livsmedelspolitiken.

2. Inledning

2.1

Europeiska kommissionens meddelande ”Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem” är en viktig del av den europeiska gröna given. Tanken är att den ska bidra till EU:s klimatstrategi, skydda miljön och bevara den biologiska mångfalden, säkerställa jordbrukarnas och fiskarnas ställning i värdekedjan, uppmuntra till en hållbar livsmedelskonsumtion samt främja ekonomiskt överkomliga och hälsosamma livsmedel för alla utan att äventyra livsmedlens säkerhet, kvalitet och överkomlighet. Det är den första EU-strategin som gör anspråk på att omfatta hela livsmedelskedjan.

2.2

På grund av covid-19-krisen är det nu mer brådskande än någonsin att göra livsmedelssystemen mer motståndskraftiga både på EU-nivå och globalt. Dessa kommer även att genomgå ytterligare prövningar i framtiden, på grund av allt ifrån klimatförändringar till nya sjukdomsutbrott och brist på arbetskraft (1). Krisen har fått oss att inse att vi inte kan ta tillhandahållandet av livsmedel ”från jord till bord” för givet och att aktörer och verksamheter inom jordbruket och hela livsmedelssystemet är sammanlänkade. Det innebär att det behövs både krisstöd och insatser som garanterar återhämtning och återuppbyggnad på längre sikt. Både i meddelandet om från jord till bord-strategin och i EU:s strategi för biologisk mångfald erkänns med rätta att vi måste bygga upp motståndskraften efter covid-19 genom att göra livsmedelssystemen mer ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbara. Det är nu av avgörande betydelse att dessa strategier omvandlas till meningsfulla och omgående åtgärder.

2.3

Över hela EU har jordbrukare redan vidtagit åtgärder för att öka hållbarheten och ytterligare förbättra standarderna. Jordbrukare och arbetstagare inom livsmedelssystemet (inom jordbruk, bearbetning och distribution) har befunnit sig i frontlinjen under covid-19-krisen och har säkerställt en oavbruten försörjning av livsmedel till alla EU-medborgare. De axlar systematiskt riskerna, men får bara behålla en liten del av det mervärde som skapas i livsmedelssystemet. Under alla omständigheter kommer jordbrukarna även i framtiden att förväntas göra mycket mer än hittills för att öka hållbarheten och motståndskraften. Med tanke på den svåra ekonomiska situation som det stora flertalet jordbrukare för närvarande befinner sig i kan sådana nödvändiga grundläggande förändringar bara äga rum om rätt politiska och ekonomiska incitament ges. EESK anser inte att förslagen till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är ändamålsenliga i detta avseende. Det är därför absolut nödvändigt att skapa väsentligt bättre förutsättningar för att livsmedel som produceras lokalt och på ett hållbart sätt i EU (2) ska vara konkurrenskraftiga i förhållande till importerade varor, samt inte bara att omställningens kostnader och fördelar fördelas rättvist (mellan olika sociala grupper, sektorer och regioner samt mellan nuvarande och framtida generationer) utan också att medlen används för att stödja hållbart jordbruk. Från jord till bord-strategin måste ses som en möjlighet att förändra dynamiken i leveranskedjan i grunden och åstadkomma varaktiga förbättringar i fråga om jordbrukarnas inkomster och försörjningsmöjligheter. Kommittén upprepar att den europeiska gröna given måste vara en grön och social giv i alla sina delar.

2.4

Vad gäller import av jordbruksråvaror och livsmedel skulle EESK ha förväntat sig att från jord till bord-strategin skulle ha omfattat ett lika tydligt uttalande som det som kommissionen gjorde när den tillkännagav en koldioxidjustering vid gränserna för industriprodukter, eftersom våra jordbrukare (och konsumenter) måste skyddas mot import som inte uppfyller EU:s hållbarhetskriterier. Detta gäller i ännu högre grad som det står klart att våra gällande standarder måste höjas. Här misslyckas dock från jord till bord-strategin fullständigt.

2.5

EESK välkomnar offentliggörandet av från jord till bord-strategin, som utgör en oerhört viktig möjlighet att uppnå de mål som beskrivs ovan. I detta yttrande identifierar kommittén vissa luckor i meddelandet om och handlingsplanen för från jord till bord-strategin (i förhållande till ambitionerna i den europeiska gröna given och kommitténs egna förslag till en heltäckande livsmedelspolitik (3)). Vägledning ges också för hur det fortsatta arbetet med från jord till bord-strategin kan utformas och hur den kan omsättas i en ändamålsenlig färdplan för omställning.

3. Grunden till en ändamålsenlig från jord till bord-strategi: styrning, ansvarsskyldighet, mål och resurser

3.1

Sedan 2016 har EESK efterlyst en heltäckande livsmedelspolitik för EU, med målet att tillhandahålla hälsosam kost från hållbara livsmedelssystem, koppla samman jordbruk med nutritions- och ekosystemtjänster och säkerställa leveranskedjor som värnar folkhälsan för alla delar av det europeiska samhället (4). En bred civilsamhälleskoalition har också bildats för att gemensamt utarbeta en detaljerad plan för en gemensam livsmedelspolitik för EU, i en treårig process under ledning av IPES-Food (5).

3.2

I linje med rekommendationerna i ovannämnda texter bör en heltäckande livsmedelspolitik för EU leda till i) ekonomisk, miljömässig och sociokulturell hållbarhet, ii) integration mellan sektorer, politikområden och styresnivåer, iii) inkluderande beslutsprocesser och iv) en kombination av obligatoriska åtgärder (regler och skatter) och incitament (prispåslag, tillgång till krediter, resurser och försäkringar) för att påskynda omställningen till hållbara livsmedelssystem. Den bör påskynda utvecklingen av en cirkulär ekonomi och minska livsmedelsbearbetnings- och detaljhandelssektorernas miljöpåverkan genom åtgärder på områdena transporter, förvaring, förpackning och matsvinn. Den bör också vara anpassad till den nya situationen efter covid-19, i synnerhet när det gäller att förbättra krishanteringen och se till att arbetsvillkoren i hela livsmedelskedjan är säkra och rättvisa.

3.3

I meddelandet om och handlingsplanen för från jord till bord-strategin identifieras visserligen många relevanta verktyg, men de saknar effektiva styrningsmekanismer. För det första måste åtgärderna delas in i grupper som alla omfattas av en uppsättning mål som är övergripande och målorienterade och som beskriver de livsmedelssystem som EU hoppas kunna bygga upp på medellång och lång sikt (6). I stället för att vara inriktade på specifika delar av livsmedelskedjan måste målen vara övergripande (7). Det är av stor vikt för att i) betona behovet av strategier som omfattar hela livsmedelskedjan och en rättvis kostnadsfördelning för att ta itu med utmaningarna inom jordbruket, ii) tillåta att olika lösningar prioriteras och undvika en strategi där man kan välja mellan många olika lösningar varav vissa är oförenliga, iii) säkerställa att alternativa åtgärder (med likvärdiga effekter) införs om de åtgärder som man ursprungligen planerat försenas eller slutar att fungera, iv) säkerställa att kvantitativa och kvalitativa mål åtföljs av alla de åtgärder som krävs för att uppnå dem (och att de därmed är genomförbara) och lägga till ytterligare delmål om det krävs för att det fastställda målet ska kunna uppnås samt v) tillhandahålla en gedigen grund för att säkerställa att olika politikområden (t.ex. den gemensamma jordbrukspolitiken, handel, miljö, hälsoutveckling samt livsmedelssäkerhet) är förenliga med från jord till bord-strategin.

3.4

För att vara ändamålsenlig måste från jord till bord-strategin åtföljas av en tydlig ram med mål, indikatorer och en robust övervakningsmekanism, dock utan att öka den administrativa bördan. EESK har redan rekommenderat att en EU-resultattavla för hållbara livsmedel ska tas fram. Det skulle göra det möjligt att ta itu med utmaningar inom livsmedelssystem genom en flerårig strategi och därigenom främja samordning av politiken på olika styresnivåer. Resultattavlan skulle omfatta indikatorer och sålunda uppmuntra till och utgöra ett verktyg för övervakning av uppnåendet av de fastställda målen (8).

3.5

En ändamålsenlig från jord till bord-strategi bör minska jordbrukets kostsamma externa effekter och säkerställa att alla jordbrukare får skälig ersättning från marknaderna. Den kommer därför att vara mycket kostnadseffektiv på längre sikt. Omställningen till hållbara och konkurrenskraftiga livsmedelssystem kräver dock omgående investeringar. I synnerhet krävs stora ansträngningar och kapitalinvesteringar för att uppnå de nivåer i fråga om klimat- och miljöåtgärder som fastställs i den europeiska gröna given och för att hjälpa jordbrukarna att införa hållbara metoder. Dessa mål kan inte uppnås om det uppstår störningar i de viktigaste finansieringsflödena. Nedskärningar i finansieringen av landsbygdsutveckling skulle kunna inverka negativt, med tanke på att den omfattar några av de mest relevanta verktygen för att stödja omställningen, vilket också konstateras i meddelandet om från jord till bord-strategin. Kommittén erinrar även om vikten av att öronmärka 10 miljarder euro för forskning om jordbruk, landsbygdsutveckling och bioekonomin, i enlighet med kommissionens förslag om den fleråriga budgetramen 2021–2027. De ytterligare 15 miljarder euro för landsbygdsutveckling och forskning om jordbruksbaserade livsmedel som föreslås i paketet för återhämtning från covid-19 är visserligen välkomna och nödvändiga, men de kan inte ersätta långsiktiga åtaganden.

3.6

Ett brett spektrum av intressenter i livsmedelssystemen har en roll att spela när det gäller att övervaka utvecklingen och genomförandet av från jord till bord-strategin. Samtidigt som ett förbättrat samarbete mellan befintliga organ bör prioriteras kommer det att krävas en särskild struktur för flerpartsstyrning. När man undersöker olika alternativ bör man säkerställa att den nya styrningsstrukturen i) tillämpar demokratiska och inkluderande strategier i linje med bästa praxis i nuvarande organ, i synnerhet flerpartsplattformen för målen för hållbar utveckling, ii) har ett tydligt mandat som inbegriper att ta hänsyn till hur väl sektorspolitik såsom den gemensamma jordbrukspolitiken samordnas med från jord till bord-strategin och iii) omfattar en stark och mångsidig representation av jordbruksgrupper, det civila samhället (inbegripet organisationer inom EU, nationella organisationer och gräsrotsorganisationer) och aktörer i leveranskedjan. En situation där jordbruksintressen enbart engagerar sig i den gemensamma jordbrukspolitiken och det civila samhället enbart engagerar sig i från jord till bord-strategin måste undvikas. Spänningar måste avhjälpas och samtliga aktörer måste komma överens om hur man ska genomföra omställningen.

3.7

Möjligheten att inrätta ett europeiskt livsmedelspolitiskt råd (9), vilket förespråkats i tidigare yttranden från EESK, bör utforskas (inklusive dess ekonomiska bärkraft). Ett europeiskt livsmedelspolitiskt råd bör rådfrågas om genomförandet av från jord till bord-strategin. Det bör inrättas så snart som möjligt. Livsmedelspolitiska råd finns redan på lokal nivå, där de sammanför livsmedelssystemets många olika aktörer i ett visst område i syfte att lösa problem, återskapa städernas koppling till livsmedelsproduktionen i närområdet och säkerställa en effektiv styrning av den lokala och regionala livsmedelspolitiken (10). Såsom covid-19-krisen har visat är motståndskraftiga leveranskedjor beroende av att det vidtas effektiva åtgärder på lokal nivå, där det civila samhället kan samarbeta med offentliga och kommersiella partner för att täppa till luckor i tillhandahållandet av livsmedel (11). Ett europeiskt livsmedelspolitiskt råd skulle påskynda samordningen av politiken på europeisk, nationell och lokal nivå (dvs. flernivåstyre). Det skulle sammanföra företrädare för lokala livsmedelspolitiska råd och intressenter från det civila samhället och hela leveranskedjan (inklusive jordbrukare, arbetstagare och konsumenter), fungera som en plattform där intressenter kan lära av varandra genom utbyte av god praxis, säkerställa att alla synpunkter från de olika sektorerna beaktas samt identifiera hinder som står i vägen för främjande av hållbara livsmedel på lokal nivå.

4. Viktiga områden där det krävs ytterligare åtgärder

4.1 Hälsosamma och hållbara kostvanor

4.1.1

Hälsosamma och hållbara kostvanor är en central del av en heltäckande livsmedelspolitik, eftersom vi har ett brådskande behov av att ge våra kostvanor en ny inriktning som gör att de förbättrar såväl ekosystemens välmående som allmänhetens hälsa och livskraften i landsbygdsområdena (12). I meddelandet om från jord till bord-strategin erkänns behovet av att säkerställa att hälsosamma och hållbara alternativ är de enklaste alternativen för konsumenterna (dvs. allmänt tillgängliga och överkomliga för alla). Där konstateras även att ”livsmedelsmiljöer” formar människors val.

4.1.2

Från jord till bord-strategin skulle kunna erbjuda en unik möjlighet att omforma livsmedelsmiljöer. Det förutsätter att ett antal olika politikområden samordnas när det gäller utbud och efterfrågan samt på europeisk, nationell och lokal nivå. Bland annat måste man i) ta itu med ohälsosam marknadsföring och reklam genom lagstiftningsåtgärder, ii) säkerställa lättanvänd, tillförlitlig och oberoende näringsinformation för konsumenterna, iii) införa prissättningsstrategier som stöder hälsosamma val, iv) stödja offentlig upphandling av hållbara livsmedel, v) främja en hälsosam sammansättning av produkter/ändra befintliga produkters sammansättning, vi) skapa hälsosamma detaljhandels-, restaurang-, stads- och skolmiljöer samt vii) satsa på konsumentupplysning. Dessa steg måste kompletteras med socialpolitik för att säkerställa att låginkomsttagare och missgynnade grupper lättare kan tillägna sig hälsosamma och hållbara kostvanor.

4.1.3

I meddelandet om och handlingsplanen för från jord till bord-strategin beskrivs emellertid inte några övergripande åtgärder på dessa politikområden. I stället förlitar man sig på uppförandekoder, åtaganden och andra självregleringsverktyg (13) som hittills visat sig vara ineffektiva. Kommissionens plan att utfärda rekommendationer till medlemsstaterna (inom ramen för de strategiska planerna inom den gemensamma jordbrukspolitiken) om hur målen för den gemensamma jordbrukspolitiken och från jord till bord-strategin, inklusive hälsomål, ska uppnås är välkommen. Åtgärder som rör kostvanor kan emellertid inte vara valfria. Godkännandet av strategiska planer inom den gemensamma jordbrukspolitiken bör villkoras med att medlemsstaterna antar omfattande planer för att omforma livsmedelsmiljön, där incitament för hälsosam och hållbar livsmedelsproduktion kopplas till skapandet av nya marknader för sådana produkter. Det skulle också vara i linje med kommissionens åtagande att främja produktion och konsumtion av ekologiska livsmedel.

4.1.4

När det gäller tillhandahållande av tillförlitlig näringsinformation och vägledning har EESK efterlyst utveckling av nya riktlinjer för hållbara kostvanor som tar hänsyn till kulturella och geografiska skillnader mellan och inom medlemsstaterna. Riktlinjer för hållbara kostvanor skulle bidra till att skapa en tydligare riktning för jordbruk, förädlingsföretag, återförsäljare och cateringsektorn. Systemet för jordbruksbaserade livsmedel skulle också gynnas av en ny ram för produktion, bearbetning, distribution och försäljning av hälsosammare och mer hållbara livsmedel till ett mer rättvist pris (14).

4.2 En rättvis livsmedelskedja med rättvisa priser

4.2.1

EESK har redan efterlyst ett förbud mot alla otillbörliga handelsmetoder (15). Livsmedelskedjan är särskilt sårbar för otillbörliga handelsmetoder på grund av de kraftiga obalanserna mellan små och stora aktörer och mellan producenter med långsiktiga åtaganden och mer flexibla handlare. Genom reglering och en rättslig ram med ändamålsenliga och robusta tillsynsmekanismer kan man effektivt få bukt med otillbörliga handelsmetoder på EU-nivå.

4.2.2

I meddelandet om från jord till bord-strategin erkänns med rätta det viktiga arbete som jordbrukarna och arbetstagarna i hela livsmedelskedjan utför (inbegripet de som arbetar under otrygga anställningsformer) och behovet av att säkerställa deras hälsa och säkerhet i linje med åtagandena inom ramen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Kommittén beklagar dock att detta inte åtföljs av konkreta steg i handlingsplanen. EESK beklagar även underlåtenheten att koppla rättvisa villkor till rättvisa livsmedelspriser, och anser att rättvisa livsmedelspriser (som återspeglar den verkliga produktionskostnaden för miljön och samhället) är det enda sättet att uppnå hållbara och rättvisa livsmedelssystem på lång sikt. För närvarande gör stora detaljhandelsföretag och multinationella förädlingsföretag de största vinsterna, samtidigt som priserna fritt gård är för låga för att garantera jordbrukarnas försörjning och anständiga arbetsvillkor, och ofta täcker de inte ens produktionskostnaderna. Andelen av värdet i EU:s livsmedelskedja som går till jordbrukare minskade från 31 % 1995 till 24 % 2005 (16) och har på senare tid uppskattats till omkring 21 % (17). Priserna fritt gården har också kunnat pressas genom en snäv tolkning av EU:s konkurrenslagstiftning, där konsumenternas bästa likställs med lägsta möjliga pris. Detta måste ändras, även i EU-fördragen.

4.2.3

Inom ramen för från jord till bord-strategin bör EU och medlemsstaterna vidta omfattande åtgärder för att säkerställa att priserna fritt gården förblir högre än produktionskostnaderna och att hälsosamma och hållbara kostvanor relativt sett blir mer överkomliga och tillgängliga. För att göra detta kommer det att bli nödvändigt att använda hela uppsättningen av verktyg för offentlig förvaltning, från stränga finanspolitiska åtgärder till informationsbaserade metoder för att synliggöra de verkliga kostnaderna, med utgångspunkt i de bästa framväxande metoderna för redovisning av de verkliga kostnaderna (18). EESK upprepar att det är viktigt att investera i utbildning om hållbara kostvanor från tidig ålder för att hjälpa unga att uppskatta värdet av livsmedel och rättvisa priser. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot utsatta grupper, särskilt äldre och låginkomsttagare. Nya former av märkning som visar hur stor andel av värdet som går till jordbrukare bör också undersökas. Alla steg som påverkar priserna bör följa en strikt turordning för att undvika snabba förändringar och åtföljas av övervakning av inverkan på låginkomstfamiljer (19) för att säkerställa att politiska åtgärder leder till att de får bättre – inte sämre – möjligheter till hälsosamma kostvanor.

4.2.4

Bondemarknader, andelsjordbruk, konsumentkooperativ och andra initiativ för korta leveranskedjor ger jordbrukarna en avgörande möjlighet att öka mervärdet och få rimlig ersättning, särskilt de som bedriver ekologiskt jordbruk eller använder andra miljövänliga metoder som inte omfattas av en märkning. Ofta är lokala och regionala myndigheter involverade genom att de upprättar lokala styrningssystem för livsmedel som samlar de olika berörda parterna och, i synnerhet, främjar användningen av lokala produkter i storkök. EESK beklagar att dess tidigare yttranden inte har följts upp av kommissionen i detta avseende.

4.2.5

Sådan omlokalisering främjar arbetstillfällen och lokal dynamik. Den ökar också motståndskraften, vilket framgår av hanteringen av covid-19 på alla nivåer i leveranskedjan (producenter, förädlingsföretag och detaljhandlare). Landsbygdsområden är exempel på platser där konsumentkooperativ vanligtvis är den sista kvarvarande aktören. För konsumenterna är korta leveranskedjor en källa till färska, högkvalitativa produkter som berikas av sin historia och de mänskliga förbindelserna i samband med dessa. De bidrar till att öka intresset för och utbilda människor om livsmedels värde och återskapar förtroendet för livsmedelssystemen (20). Solidaritetsbaserade kooperativa initiativ spelar också en viktig roll i utarbetandet av utbildningsmaterial för skolor och kraftfulla medvetandehöjande insatser för att motverka matsvinn och fetma, särskilt hos barn. I meddelandet om från jord till bord-strategin erkänns fördelarna med korta leveranskedjor. Det krävs emellertid konkreta åtgärder och finansiering (inbegripet i de strategiska planerna inom den gemensamma jordbrukspolitiken) för att vidareutveckla dessa leveranskedjor och undanröja alla hinder som står i vägen för att de ska blomstra i hela EU.

4.3 Förstärkning av från jord till bord-strategins externa dimension

4.3.1

Målen för från jord till bord-strategin kan inte uppnås utan förändringar i EU:s handelspolitik. Meddelandet om och handlingsplanen för från jord till bord-strategin innehåller viktiga steg för att stärka hållbarhetsbestämmelserna i EU:s bilaterala frihandelsavtal och tillsynen av dessa regler. Såsom de franska och nederländska myndigheterna påpekat (21) kan man emellertid göra mer för att säkerställa efterlevnad av internationella avtal och för att förenkla förfarandena för att anmäla och agera mot överträdelser av hållbarhetsåtaganden. Kommittén uppmanar också med kraft EU att se till att standarderna i förmånshandelsavtal är verkligt ömsesidiga, särskilt när det gäller välbefinnande, hållbarhet och spårbarhet från jord till bord, och att bygga vidare på och integrera det som har uppnåtts i vissa nyligen antagna bilaterala bestämmelser (22). En gränsskatt på koldioxid, i enlighet med uppdragsbeskrivningen för den tillträdande verkställande vice ordföranden med ansvar för den europeiska gröna given (23), är fortfarande nödvändig för att förhindra att EU:s jordbrukare och livsmedelsföretag konkurreras ut av import från länder som inte tar begränsning av klimatförändringarna på allvar. Tystnaden när det gäller en gränsskatt på koldioxid, koldioxidprissättning och övervakning av växthusgaser från import är därför beklaglig och undergräver allvarligt ambitionerna i från jord till bord-strategin och den gröna given.

4.3.2

I meddelandet om från jord till bord-strategin nämns varken den effekt som export från EU har på småskaliga producenter i utvecklingsländer eller hur de EU-baserade multinationella företagen bidrar till ohållbara metoder runtom i världen. Ny tillsynskapacitet måste först och främst inriktas på EU-baserade företag, som måste hållas ansvariga när det gäller att se till att deras leveranskedjor är fria från avskogning, markrofferi och kränkningar av rättigheter. EESK välkomnar därför det åtagande som Didier Reynders, kommissionsledamot med ansvar för rättsliga frågor, gjort om att införa bindande krav på tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter och miljö för företag i EU. Kommittén anser att ytterligare sektorsspecifika åtgärder bör övervägas inom ramen för från jord till bord-strategin. Såsom Europaparlamentet har påpekat (24) är det särskilt viktigt att skyldigheter vad gäller tillbörlig aktsamhet snarast införs för aktörer som deltar i leveranskedjor för råvaror förenade med skogsrelaterade risker (t.ex. nötkött, soja och palmolja).

4.3.3

Framför allt tas i från jord till bord-strategin inte hänsyn till de globala jordbruksmarknadernas cirkularitet och de ömsesidiga effekter som handelsvolymerna får på både import- och exportlandet. Den utgör en oerhört viktig möjlighet att återställa EU:s externa mål, i linje med ambitionerna i kommissionens meddelande ”Handel för alla” (25). Detta långsiktiga övervägande saknas i meddelandet om från jord till bord-strategin. Frihandelsavtal fortsätter att driva på ohållbar konsumtionstillväxt, med en enorm miljöpåverkan i tredjeländer – särskilt i fråga om avskogning (26). Det är nödvändigt att ifrågasätta den fortsatta utvidgningen av handelsvolymerna som slutmålet för EU:s politik (särskilt inom sektorer med stora växthusgasutsläpp och inom de strategiska sektorer som kräver många olika robusta leveranskedjor i kölvattnet av covid-19). Det är också viktigt att hitta nya sätt att höja standarderna, främja hållbara metoder och se till att småskaliga jordbrukare i EU och i utvecklingsländer kan utnyttja nya möjligheter till hållbar produktion. Dessa reflektioner bör äga rum i multilaterala forum såsom FN:s kommitté för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS) och Codex Alimentarius, i stället för att begränsas till bilaterala förhandlingar, där jordbrukarnas och det civila samhällets deltagande är begränsat, maktobalanserna är betydande och handelsliberalisering förblir slutmålet. Den planerade rättsliga ramen för hållbara livsmedelssystem kan utgöra en utgångspunkt. Först och främst måste det i denna fastställas en tydlig definition av hållbara livsmedelssystem, i linje med befintliga EU-definitioner av miljömässig hållbarhet (27).

4.4 Stöd till jordbrukare för omställning till motståndskraftiga, diversifierade, agroekologiska system

4.4.1

Meddelandet om från jord till bord-strategin och strategin för biologisk mångfald innehåller viktiga steg för återställning och skydd av mark och jordbruksekosystem, särskilt målen för jordbruksareal med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald (10 %) och jordbruksmark som brukas ekologiskt (25 %). Utgångsläget i olika medlemsstater bör dock beaktas. I meddelandet om från jord till bord-strategin omnämns inte hållbar markförvaltning och tillgång till mark. Det är en allvarlig försummelse, med tanke på att det är ett av de största hinder som står i vägen för att en ny generation av jordbrukare ska kunna ta vid. Utan denna föryngring kommer EU:s möjligheter till ett hållbart och produktivt jordbruk att gå förlorade. EESK har föreslagit en EU-ram för att skydda jordbruksmark som är värdefull för livsmedelsproduktion i medlemsstaterna (28). Dessa lovvärda initiativ kräver dock tillräckligt ekonomiskt stöd, vilket saknas i de nuvarande budgetförslagen. I meddelandet ges inte heller någon vägledning beträffande hur efterfrågan på ekologiska produkter bör ökas ytterligare. Målet för landskapselementen kommer att bli mycket kostsamt att uppnå för vissa jordbrukare. EESK efterlyser en konsekvensbedömning av genomförandet av detta mål.

4.4.2

EESK anser att agroekologin är det mål som den europeiska jordbruksproduktionen bör röra sig mot (29). Det kräver ett paradigmskifte som ökar diversifieringen på alla nivåer (arter, gårdar, landskap och försörjningssätt). Inom agroekologin som vetenskap, metod och social rörelse betraktas livsmedelssystemet utifrån ett övergripande perspektiv, i syfte att föra producenten närmare sin omgivning genom att bevara och till och med återupprätta komplexiteten och rikedomen i det ekologiska och sociala jordbrukssystemet. I meddelandet om från jord till bord-strategin behandlas dock fortfarande agroekologi som ett nischalternativ, som ska stödjas på samma sätt som andra alternativ genom forskningspolitik och miljösystem inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Man misslyckas således att identifiera behovet av att omgestalta jordbruket i hela EU och göra det mer diversifierat, trots att en sådan omställning krävs om man ska kunna uppnå de mål som fastställs i från jord till bord-strategin och strategin för biologisk mångfald (inklusive målen om att minska användningen av bekämpningsmedel, gödselmedel och antibiotika).

4.4.3

Utöver den ovan beskrivna utvecklingen av det ekologiska jordbruket insisterar EESK också på att man i högre grad bör undersöka och främja andra jordbruksmetoder som leder till ökad biologisk mångfald och minskad användning av insatsvaror. Detta kan också omfatta främjande av precisionsjordbruk, varvid man bör betänka de höga investeringskostnaderna. Enbart dessa kommer inte att kunna uppbringas av många små och medelstora jordbruksföretag. Resurs-, mark- och miljövänliga jordbruksmetoders potential kan förverkligas genom integrering av uppgifter om mark, gödselmedel, bekämpningsmedel och avkastning, vilket bland annat kräver bättre tillgång till uppgifter i nationella databaser, större rörlighet och större användarvänlighet. Användningen av informations- och kommunikationsteknik bör främjas.

4.4.4

Mot bakgrund av covid-19 är det mer brådskande än någonsin att djuruppfödningssektorn omstruktureras på ett sätt som gör den mindre sårbar och som minskar dess inverkan på arbetstagare, miljö och djurskydd. Från jord till bord-strategin kommer inte alls att kunna möta denna utmaning. Den borde utforma och inbegripa åtgärder för att minska beroendet av importerat proteinfoder och återintegrera boskap i blandade agroekologiska system. I Europa har man i åratal i politiska kretsar filosoferat om en ”europeisk proteinstrategi”, men ingenting har hänt. Även här innehåller från jord till bord-strategin alldeles för få och alldeles för icke-bindande formuleringar. Man underlåter helt att fundera på vad den ofta prisade principen om cirkulär ekonomi skulle innebära för det europeiska jordbruket. EESK undrar till exempel hur de enorma mängder foder som importeras från t.ex. Sydamerika, och som bidrar till den katastrofala avskogningen av regnskogen, är förenliga med principen om cirkularitet.

4.4.5

Meddelandet om från jord till bord-strategin innehåller inte tillräckligt detaljerad information om hur jordbrukarna kommer att få hjälp att ändra sina metoder. Medan omställningsbaserat stöd inom ramen för miljösystem skulle kräva betydande finansiering för att de nya ambitionerna ska kunna uppfyllas, är inkomststödfunktionen hos utbetalningarna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken av avgörande betydelse och kommer att förbli det i många år framöver, detta även om åtgärder vidtas för att säkerställa att livsmedelspriserna återspeglar de verkliga kostnaderna (se punkt 4.2). Rådgivningstjänster måste ges tillräckliga resurser för att kunna hjälpa jordbrukare som vill ställa om sin produktion på ett omfattande sätt. Om målen för den europeiska gröna given och från jord till bord-strategin ska kunna uppnås får den gemensamma jordbrukspolitikens budget inte minskas eller ligga kvar på nuvarande nivå. Den bör i stället ökas, i linje med dessa mål. Kostnaderna i samband med målen för den europeiska gröna given sträcker sig mycket längre än till den nuvarande programperioden. Det bör förtydligas vilka finansiella krav som kommer att ställas på framtida nationella budgetar för att åtgärderna i den europeiska gröna given ska kunna genomföras och för att målen/indikatorerna i den europeiska gröna given ska kunna uppnås.

4.4.6

I meddelandet om från jord till bord-strategin framhålls med rätta behovet av att ta hänsyn till medlemsstaternas olika utgångspunkter. Metoderna varierar stort när det gäller jordbruksintensiteten per hektar, djurtätheten per hektar, användningen av bekämpningsmedel, gödselmedel och antibiotika per hektar och per djur samt djurskydd. En konsekvensbedömning bör göras för varje mål i den europeiska gröna given och från jord till bord-strategin, med beaktande av de olika förhållandena i medlemsstaterna. EESK understryker dock även behovet av lika villkor mellan medlemsstaterna och efterlyser större klarhet om hur risken för avvikande standarder kommer att hanteras genom genomförandet av från jord till bord-strategin och de strategiska planerna inom den gemensamma jordbrukspolitiken, samt inom vilka tidsramar. Kommittén anser att skräddarsydda strategier bör tillämpas för omställningstakten, men inte för de slutmål som ska uppnås.

Bryssel den 16 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) ”COVID-19 and the crisis in food systems: Symptoms, causes, and potential solutions”. Kommuniké från IPES-Food, april 2020.

(2) ”För att en heltäckande europeisk livsmedelspolitik verkligen ska vara relevant för de europeiska konsumenterna är det […] viktigt att livsmedel som produceras på ett hållbart sätt i EU är konkurrenskraftiga. Detta innebär att den europeiska jordbruksbaserade livsmedelssektorn kan leverera livsmedel till konsumenter till priser som inkluderar extra kostnader för sådana kriterier som hållbarhet, djurskydd, livsmedelssäkerhet och näring, men också en rimlig avkastning för jordbrukarna, samtidigt som den behåller sin ställning som det alternativ som föredras av de allra flesta konsumenterna.” Yttrandet ”Det civila samhällets bidrag till utvecklingen av en heltäckande livsmedelspolitik i EU”, punkt 5.8 (EUT C 129, 11.4.2018, s. 18).

(3) EUT C 129, 11.4.2018, s. 18.

(4) Se fotnot 3.

(5) IPES-Food, ”Towards a Common Food Policy for the European Union”, Bryssel, IPES-Food, 2019.

(6) De särskilda mål som är relevanta för en heltäckande strategi och de slags åtgärder som krävs för att uppnå dem beskrivs nedan, med utgångspunkt i EESK:s yttranden.

(7) Ett undantag i från jord till bord-strategin är hänvisningen till att uppnå ”hälsosamma och hållbara kostvanor”. Detta mål är visserligen målorienterat, men man lämnar det upp till konsumenterna själva att åstadkomma detta, i stället för att betona behovet av att ta itu med denna fråga i hela livsmedelskedjan.

(8) Se fotnot 3.

(9) Detta nya organ skulle fungera som en plattform som drivs av befintliga institutioner.

(10) Processer för att återskapa kopplingen mellan städer och närbelägna livsmedelsproduktionsområden pågår på många platser (t.ex. Milano i Italien, Montpellier i Frankrike, Gent, Bryssel och Liège i Belgien samt Toronto i Kanada) och kommer sannolikt att påskyndas till följd av covid-19.

(11) ”COVID-19 and the crisis in food systems: Symptoms, causes, and potential solutions”. Kommuniké från IPES-Food, april 2020.

(12) EUT C 190, 5.6.2019, s. 9.

(13) I meddelandet om från jord till bord-strategin sägs det att kommissionen kommer att ”verka för att livsmedelsföretagen och livsmedelsorganisationerna ska åta sig att genomföra konkreta åtgärder för hälsa och hållbarhet”.

(14) Se fotnot 12.

(15) EUT C 440, 6.12.2018, s. 165.

(16) Europaparlamentets betänkande om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa, 2009/2237(INI), 2009, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=REPORT&reference=A7-2010-0225&language=SV.

(17) Europaparlamentet, parlamentsfrågor – svar från Phil Hogan på kommissionens vägnar, den 27 februari 2015, http://www.europarl.europa.eu/doceo/document/E-8-2015-000521-ASW_EN.html?redirect.

(18) http://www.fao.org/nr/sustainability/full-cost-accounting/

(19) Se fotnot 12.

(20) EUT C 353, 18.10.2019, s. 65.

(21) ”Non-paper from the Netherlands and France authorities on trade, social economic effects and sustainable development”.

(22) Exempelvis villkorades för första gången tullfritt tillträde till EU:s marknader för ägg med en anpassning till EU:s djurskyddsnormer för höns i frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur: https://www.theguardian.com/environment/2019/oct/02/eu-imposes-hen-welfare-standards-on-egg-imports-for-first-time

(23) https://ec.europa.eu/commission/sites/beta-political/files/mission-letter-frans-timmermans-2019_en.pdf?fbclid=IwAR3MP8zmxW1jBVJhtBUtP2PKkEct5ibFjKVJTCoaxgRX6thxcdsylXhTPIk

(24) Europaparlamentets resolution av den 11 september 2018 om transparent och ansvarsfull förvaltning av naturresurser i utvecklingsländer: skogarna 2018/2003(INI).

(25) https://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2016/january/tradoc_154142.pdf

(26) https://ec.europa.eu/environment/forests/impact_deforestation.htm

(27) Denna definition kan bygga på och anpassas till definitionen av miljömässig hållbarhet i kommissionens handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt.

(28) ”Markanvändning för hållbar livsmedelsproduktion och ekosystemtjänster” (EUT C 81, 2.3.2018, s. 72).

(29) Se fotnot 20.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/281

[COM(2020) 50 final]

(2020/C 429/37)

Föredragande:	Alberto MAZZOLA
Medföredragande:	Dumitru FORNEA

Remiss	Europeiska kommissionen, 9.3.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	3.9.2020
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	217/0/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar medlemsstaternas och Europeiska kommissionens initiativ att undersöka hur långt medlemsstaterna kommit i genomförandet av ett antal centrala åtgärder som rekommenderas i slutsatserna om EU:s verktygslåda av strategiska och tekniska åtgärder för en säker utbyggnad av 5G-ekosystemet.

1.2

EESK anser, mot bakgrund av de alltmer komplexa och de allt fler olika 5G-tillämpningar som finns (kommissionen har fastställt följande konnektivitetsmål för 2025: skolor, universitet, forskningscentrum, sjukhus, större leverantörer av allmännyttiga tjänster och starkt digitaliserade företag bör ha möjlighet till uppkoppling med ned- och uppladdningshastigheter på 1 Gbit/sekund; hushåll i städerna och på landsbygden bör ha möjlighet till uppkoppling med en nedladdningshastighet på minst 100 Mbit/sekund; stadsområden, huvudvägar och järnvägar bör ha oavbruten 5G-täckning), att denna undersökning av 5G-ekosystemet och av de åtgärder som kommissionen vidtar för att säkerställa cybersäkerheten i 5G-näten och en diversifierad 5G-värdekedja samt i fråga om teknisk standardisering och certifiering, utländska direktinvesteringar, handelspolitiska skyddsåtgärder och konkurrensregler, skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, upphandling och cyberdiplomati, bör avse geopolitisk säkerhet, säkerheten i infrastruktur och data samt hälsoskydd, även i den mening som avses i artikel 168.1 i EUF-fördraget.

1.3

Enligt EESK är det viktigt att det europeiska 5G-ekosystemet säkerställer integritet, sekretess, ledningsansvar och operativt ansvar, säkerhet, att det finns flera leverantörer som kan bytas ut, interoperabilitet mellan hårdvaru- och programvarukomponenter, gemensamma tekniska standarder, kontinuitet i tjänsterna, flödessäkerhet och skydd av data, täckning i alla, även glest befolkade, områden, tydlig kommunikation med användarna som aktiva aktörer på den digitala marknaden och proaktiv anslutning till ICNIRP-riktlinjerna för skydd av folkhälsan samtidigt som man i så hög grad som möjligt minskar strålningen. ICNIRP har därför uppdaterat den del av 1998 års riktlinjer som avser radiofrekventa elektromagnetiska fält. Detta dokument innehåller dessa reviderade riktlinjer, som skyddar människor mot exponering för elektromagnetiska fält från 100 kHz till 300GHz. Health Phys. 118(5):483–524; 2020- MARS 2020. ICNIRP (2020) har gjort ett antal ändringar för att se till att ny teknik såsom 5G inte kan vålla skada, oavsett vad vi tror i dag.

1.4

EESK anser att kommissionen strikt bör övervaka framstegen i utbyggnaden och den faktiska användningen av 5G och uppmanar medlemsstaterna att ytterligare påskynda processen och säkerställa ett ansvarsfullt genomförande med beaktande av alla säkerhets- och skyddsaspekter, även i fråga om 5G-teknikens inverkan på folkhälsan och på de levande ekosystemen, de sociala och ekonomiska effekterna och inverkan på konkurrens, utbildning samt garantin för att de grundläggande rättigheterna respekteras.

1.5

EESK anser att EU bör bli världsledande inom nästa generation av 5G-mobilteknik och ha en säker digital infrastruktur som ska ingå som en robust beståndsdel i en ny och modern europeisk industristrategi, genom en radikal förändring i den mobila konnektiviteten och med enorma dynamiska möjligheter att öka produktiviteten och främja ekonomin och tjänster till allmänheten.

1.6

Enligt EESK är det framför allt mycket viktigt att se till att det görs bedömningar av leverantörernas riskprofil och att tillämpa relevanta restriktioner på sådana leverantörer som anses utgöra hög risk – och utesluta dem om det krävs för att på ett effektivt sätt minska riskerna och fastställa ansvar – för centrala tillgångar som definieras som kritiska och känsliga i EU:s samordnade riskbedömning.

1.7

EESK anser att Europa på medellång sikt måste fokusera på oberoende och självförsörjning på detta område och förespråkar med eftertryck stöd till forskning och en rad europeiska företag. EESK anser att det är viktigt att öka EU:s resurser för digital forskning och innovation och att stödja operatörernas och leverantörernas investeringar i nya tekniska säkerhetsfunktioner, investeringar som bör kunna gå hand i hand med marknadens förmåga att känna igen och belöna alla initiativ som syftar till att öka säkerheten och resiliensen i systemen.

1.8

Det är viktigt att ge alla medlemsstater en säkerhetsgaranti, bland annat genom att upprätthålla forskningscentrum i flera områden i EU: EESK vidhåller också sitt förslag om att ha minst två leverantörer för varje land, varav minst en europeisk, som kan säkerställa den politiska säkerheten för data och respekten för hälsokraven.

1.9

Enligt EESK bör större vikt läggas vid verktygen för användare, allmänhet och relevanta civilsamhällesorganisationer eftersom verktygen är begränsade och ineffektiva, utöver den tonvikt som med rätta läggs vid rätt åtgärder när det gäller de nationella tillsynsmyndigheternas makt och telekomoperatörernas roll, i syfte att främja konsumenternas egenmakt, stärka deras kapacitet och göra dem till proaktiva aktörer på marknaden.

1.10

Kommissionen, Europaparlamentet, rådet och medlemsstaternas regeringar och parlament bör skapa en demokratisk ram för samråd, där man för allmänheten kan presentera de vetenskapliga och tekniska frågorna, de rättsliga garantierna och behöriga institutioners svar på frågor från det civila samhället.

1.11

EESK rekommenderar att den europeiska teknikdiplomatin stärks för att EU ska säkerställa mer balanserade och ömsesidiga villkor för handel och investeringar, särskilt när det gäller marknadstillträde, subventioner, offentlig upphandling, tekniköverföring, industriell äganderätt och sociala och miljömässiga normer.

2. Inledning

2.1

Säkerheten i 5G-näten är en fråga av strategisk betydelse för medborgare och företag, för hela den inre marknaden och för EU:s tekniska suveränitet. Redan 2013 lanserade kommissionen ett EU-flaggskeppsinitiativ och inrättade ett offentlig-privat partnerskap för 5G (5G PPP) för att påskynda forskning och innovation kring 5G-teknik.

2.2

Med globala intäkter som uppskattas nå över 100 miljarder euro 2025 är 5G en central faktor för att Europa ska kunna konkurrera på den globala marknaden, och cybersäkerheten är mycket viktig för att säkra EU:s strategiska oberoende.

2.3

5G-näten bygger på den nuvarande 4:e generationens (4G) nätteknik och på fiberoptisk infrastruktur, tillhandahåller ny tjänstekapacitet och håller på att bli den centrala infrastrukturen och den möjliggörande faktorn för en stor del av EU:s ekonomi, genom att de utgör stommen i en lång rad tjänster som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera och för upprätthållande och förvaltning av viktiga ekonomiska och sociala funktioner såsom energi, transporter, bank- och hälso- och sjukvårdstjänster samt jordbruks- och industrisystem för produktion, distribution och konsumtion.

2.4

Med tanke på 5G-nätens centrala roll när det gäller att genomföra den digitala omvandlingen av EU:s ekonomi och samhälle och med tanke på att den infrastruktur som ligger till grund för det digitala ekosystemet är sammanlänkad och gränsöverskridande och att hoten i fråga är gränsöverskridande, skulle eventuella betydande svaga punkter och/eller cybersäkerhetsincidenter som berör 5G-näten i en medlemsstat påverka unionen som helhet. Därför bör åtgärder vidtas som ska ligga till grund för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i 5G-näten.

2.5

Inom ramen för ett antal initiativ som började med meddelandet ”Konnektivitet för en konkurrenskraftig digital inre marknad – mot ett europeiskt gigabitsamhälle” (1), (2), och som även inbegrep en reform av regelverket för elektronisk kommunikation (3) och uppgifterna för organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) (4), prioriteringarna för informations- och kommunikationsteknisk standardisering på den digitala inre marknaden (5) samt åtgärder för att främja internetkonnektivitet i lokala samhällen (6) antog kommissionen 2016 ”5G för Europa: en handlingsplan” (7), om vilken EESK avgav ett positivt yttrande (8), för att stärka EU:s insatser för att bygga ut 5G-infrastruktur och 5G-tjänster på den digitala inre marknaden med en färdplan för offentliga och privata investeringar i 5G-infrastruktur i EU och ett mål om att lansera de kommersiella 5G-näten senast 2020.

2.6

Enligt definitionen i kommissionens rekommendation (9) avses med 5G-nät ”en uppsättning av alla relevanta nätinfrastrukturelement för mobil och trådlös kommunikationsteknik som används för konnektivitet och mervärdestjänster med avancerade prestanda, i form av t.ex. mycket höga datahastigheter och mycket hög datakapacitet, kommunikation med låg latens, ultrahög tillförlitlighet eller stöd till ett stort antal anslutna enheter”.

2.7

I rekommendationen specificeras det att kommissionen kommer att stödja genomförandet av en EU-strategi för cybersäkerhet med koppling till 5G och på begäran av medlemsstaterna kommer att verka för att säkerställa säkerheten i 5G-infrastrukturen och i försörjningskedjan, när så är lämpligt med hjälp av alla de instrument som den har till sitt förfogande:

—	Bestämmelser om telekommunikation, multimedia och cybersäkerhet.

—	Samordning av standardisering och certifiering på EU-nivå.

—	En ram för granskning av utländska direktinvesteringar för att skydda den europeiska 5G-försörjningskedjan.

—	Handelspolitiska skyddsinstrument.

—	Konkurrensregler.

—	Offentlig upphandling, med vederbörlig hänsyn till säkerhetsaspekterna.

—	EU:s finansieringsprogram, varvid stödmottagarna måste uppfylla relevanta säkerhetskrav.

2.8

I juli 2019 skickade medlemsstaterna in resultaten av sina nationella riskbedömningar till den samarbetsgrupp som inrättats i enlighet med NIS-direktivet (10) (och som består av företrädare för varje medlemsstat), kommissionen och Enisa, med information om de främsta aktiviteterna, hoten och svaga punkterna enligt ISO/IEC 27005-standarden inom 5G-infrastrukturen och de främsta riskscenarierna och beskrev de sätt på vilka fientliga aktörer skulle kunna utnyttja de svaga punkterna i en verksamhet: dessa nationella bedömningar låg sedan till grund för en samordnad bedömning och en gemensam ”verktygslåda” med riskbegränsande åtgärder som kan vidtas.

2.9

I oktober 2019 lade samarbetsgruppen för nät- och informationssäkerhet, med stöd från kommissionen och Enisa, fram en rapport om den bedömning som samordnats på EU-nivå om riskerna för cybersäkerheten i femte generationens (5G) nät, i vilken man identifierade flera viktiga utmaningar för säkerheten med koppling till viktiga tekniska innovationer i programvara, tillämpningar och tjänster och till leverantörernas roll i utbyggnaden och användningen av 5G-näten och graden av beroende av enskilda leverantörer:

—	Ökad exponering för attacker och ett ökat antal potentiella ingångar för attacker av fientliga aktörer.

—	Ökad känslighet till följd av nya egenskaper i 5G-nätens nya arkitektur och funktioner.

—	Risker med koppling till mobilnätsoperatörernas beroende av leverantörer, med en ökning av antalet angreppsvägar som kan utnyttjas av fientliga aktörer.

—	Vikten av enskilda leverantörers riskprofil i fråga om eventuell inblandning från länder utanför EU.

—	Ökade risker till följd av ett kraftigt beroende av leverantörerna i händelse av försörjningsavbrott som orsakas av spänningar i handeln eller andra faktorer.

—	Hot mot nätens tillgänglighet och integritet i fråga om säkerhet, sekretess och personlig integritet.

2.10

Alla dessa utmaningar skapar ett nytt säkerhetsparadigm som gör det nödvändigt att ompröva den nuvarande politik- och säkerhetsramen för sektorn och dess ekosystem och gör det nödvändigt för medlemsstaterna att vidta de riskbegränsande åtgärder som krävs.

2.11

Den 21 november 2019 offentliggjorde Enisa rapporten ”Threat landscape for 5G networks”, med en bedömning av hoten i samband med den femte generationens mobiltelefonnät och en komplettering av EU-medlemsstaternas rapport.

2.12

Den 29 januari 2020 offentliggjorde samarbetsgruppen för nät- och informationssäkerhet ”Cybersecurity of 5G networks – EU toolbox of risk mitigating measures” (11), som innehåller en gemensam uppsättning av åtgärder som kan vidtas för att minska de främsta cybersäkerhetsriskerna i 5G-näten och ge vägledning i valet av vilka åtgärder som bör prioriteras i de nationella och europeiska riskreduceringsplanerna. Samma dag antog kommissionen ett meddelande till stöd för den verktygslåda (12) som detta yttrande avser.

2.13

De främsta berörda aktörerna i 5G-nätens infrastruktur är följande:

—	Medborgare, konsumenter och slutanvändare av 5G.

—	Mobilnätsoperatörer: aktörer som tillhandahåller mobilnätstjänster åt användarna och förvaltar det egna nätet med hjälp från tredje part.

—

Leverantörer till mobilnätsoperatörer: aktörer som tillhandahåller tjänster eller infrastruktur för att mobilnätsoperatörerna ska kunna bygga och/eller förvalta sina nät. Till denna kategori hör tillverkare av telekommunikationsutrustning, andra leverantörer som utgör tredje part, såsom leverantörer av molninfrastruktur, systemintegratörer, säkerhets- och underhållsentreprenörer samt tillverkare av transmissionsutrustning.

—

Tillverkare av uppkopplade enheter och närstående tjänsteleverantörer: aktörer som tillhandahåller föremål eller tjänster som kommer att kopplas upp mot 5G-näten (t.ex. smarta telefoner, uppkopplade fordon och e-hälsa) och närstående tjänstekomponenter som finns på 5G-kontrollplanet såsom detta definieras i den tjänstebaserade arkitekturen eller Mobile Edge Computing.

—	Andra berörda aktörer, inbegripet tjänsteleverantörer och innehållsleverantörer.

Alla dessa berörda parter är viktiga för säkerheten, både när det gäller att bidra till cybersäkerheten i 5G-näten och som potentiella ingångar eller vektorer för attacker. Det är därför viktigt att bedöma de risker som är förknippade med deras plats i 5G-ekosystemet.

2.14

De främsta traditionella hotkategorierna är kopplade till risken för att sekretess, integritet och tillgänglighet äventyras. Närmare bestämt har det konstaterats ett antal hotbilder mot 5G-näten, framför allt följande:

—	Avbrott i det lokala eller globala 5G-nätet (tillgänglighet).

—	Spionage mot datatrafiken i 5G-nätinfrastrakturen (sekretess).

—	Ändring eller omdirigering av datatrafik i 5G-nätinfrastrukturen (integritet och/eller sekretess).

—	Förstöring eller ändring av annan infrastruktur eller digitala informationssystem genom 5G-näten (integritet och/eller tillgänglighet).

2.15

De hot som stater eller statsstödda aktörer utgör anses vara av största vikt eftersom de faktiskt utgör de mest allvarliga och sannolika fientliga aktörerna, eftersom de kan ha skäl, avsikter och framför allt förmåga att genomföra ihållande och sofistikerade angrepp mot säkerheten i 5G-näten.

Även om många av dessa svaga punkter inte är specifika för 5G-näten, är det sannolikt att de med 5G kommer att öka i antal och betydelse, eftersom tekniken är mer komplex och ekonomier och samhällen i framtiden i högre grad kommer att förlita sig på denna infrastruktur.

2.16

Eftersom 5G-näten i stor utsträckning kommer att vara baserade på programvara kan de främsta säkerhetsbristerna, till exempel sådana som beror på bristfälliga förfaranden för utveckling av programvara hos leverantörer av utrustning, göra det lättare för aktörer att medvetet lägga in avsiktliga bakdörrar i produkter och också göra dem svårare att upptäcka. Detta kan öka risken för att användningen av dem får särskilt allvarliga och omfattande negativa konsekvenser. Cybersäkerhetsfrågorna i 4G har ännu inte lösts helt, men 5G-problemen kan öka exponentiellt.

2.17

Det finns också svaga punkter i processen eller konfigurationen som bör beaktas, nämligen:

—	Brist på specialiserad och utbildad personal för skydd, övervakning och underhåll av 5G-näten.

—	Inadekvata interna säkerhetskontroller, otillräckliga övervakningsmetoder och säkerhetsförvaltningssystem och svaga punkter i riskhanteringsmetoderna.

—	Otillräckliga förfaranden för säkerhet eller driftsunderhåll, t.ex. uppdatering av programvara/förvaltning av programfixar i 5G-näten.

—	Bristande överensstämmelse med 3GPP-standarderna eller felaktig tillämpning av standarderna.

—	Brister i utformningen av näten eller i deras arkitektur, inbegripet avsaknad av effektiva nöd- och kontinuitetsmekanismer, otillräcklig eller felaktig konfiguration t.ex. i samband med virtualisering, administration eller rätt till åtkomst.

—	Bristfälliga kriterier för lokal åtkomst och fjärråtkomst till nätkomponenterna.

—	Otillräckliga säkerhetskrav på försörjningssidan: Denna svaga punkt kan ta sig uttryck i bristfälliga strategier för urval av leverantörer eller i att säkerheten inte prioriteras på samma sätt som andra aspekter.

2.18

De enskilda leverantörernas riskprofiler måste bedömas mot bakgrund av olika faktorer, framför allt följande: risken för att leverantören utsätts för inblandning från ett land utanför EU, något som underlättas av att det finns starka band mellan leverantören och ett tredjelands regering; tredjelandets lagstiftning, framför allt i de fall där det saknas rättsliga eller demokratiska kontroller och motvikter och där företagsfilialer som är verksamma i EU därför inte har incitament att följa EU-lagstiftningen, eller där det inte finns några avtal om säkerhet eller dataskydd mellan EU och tredjelandet i fråga; ägandestrukturen i leverantörsföretaget; tredjelandets förmåga att utöva påtryckningar, också i fråga om var utrustningen produceras; den allmänna kvaliteten på produkterna och leverantörens cybersäkerhetsförfaranden och produkter, inklusive graden av kontroll över den egna försörjningskedjan och huruvida säkerhetsförfarandena prioriteras på rätt sätt.

2.19

Medlemsstaterna har enats om att se till att det vidtas åtgärder för att på ett adekvat och proportionerligt sätt ta itu med de risker som redan identifierats och eventuella framtida risker. De har framför allt kommit överens om att se till att de är i stånd att på grundval av en riskbaserad strategi begränsa, förbjuda och/eller ålägga särskilda krav och villkor med avseende på tillhandahållande, distribution och användning av utrustning för 5G-nät.

2.20

Med tanke på detta bör medlemsstaterna göra följande:

—	Skärpa säkerhetskraven för mobilnätsoperatörerna och t.ex. införa strikta åtkomstkontroller, bestämmelser om säker användning och övervakning och restriktioner vid utkontraktering av särskilda funktioner.

—

Bedöma leverantörernas riskprofil på grundval av objektiva och tydliga kriterier. Därför bör man i enlighet med principerna om proportionalitet och rättslig säkerhet tillämpa relevanta restriktioner på sådana leverantörer som anses utgöra hög risk – och utesluta dem om det krävs för att på ett effektivt sätt minska riskerna – för centrala tillgångar som definieras som kritiska och känsliga i EU:s samordnade riskbedömning.

—	Anta globalt erkända och genomförda och samförståndsbaserade standarder och bästa praxis.

—	Se till att varje operatör har en lämplig strategi med flera leverantörer (”multi-vendor strategy”) för att undvika eller begränsa ett alltför stort beroende av en enda leverantör eller av leverantörer med en liknande riskprofil.

—

Strikt kontrollera åtkomst och säker förvaltning, drift och övervakning av nätet samt använda certifiering för komponenter och/eller förfaranden i 5G-nätet. Denna strategi måste bygga på en riskanalys utförd av medlemsstater och operatörer, så att valet av en strategi för flera leverantörer inte ökar risknivån för operatörens nät.

—	Se till att det råder lämplig balans mellan leverantörer på nationell nivå och undvika att bli beroende av leverantörer som anses utgöra hög risk, också genom att främja större interoperabilitet mellan olika former av utrustning.

—

Upprätthålla en diversifierad och hållbar 5G-försörjningskedja för att undvika långsiktiga beroendeförhållanden genom att till fullo utnyttja EU:s instrument för kontroll av utländska direktinvesteringar, handelspolitiska skyddsinstrument, konkurrenslagstiftning och EU:s lagstiftning om offentlig upphandling.

—

Stärka EU:s interna resurser i 5G-teknik och post-5G-teknik genom att utnyttja relevanta EU-program och EU-medel, främja samordningen mellan medlemsstaterna på standardiseringsområdet genom att stärka resurserna för testning och revision för att uppnå särskilda säkerhetmål, utveckla relevanta EU-certifieringssystem i den mening som avses i lagen om cybersäkerhet och främja interoperabilitet.

2.21

Som kommissionen vid upprepade tillfällen framhållit är och förblir den europeiska inre marknaden öppen för den som vill komma till Europa, förutsatt att man respekterar tydliga och stränga regler som bygger på objektiva kriterier.

2.22

Den 6 juni 2020 underströk rådet vikten av att stärka EU:s digitala suveränitet och det digitala samarbetet i EU och av att skapa synergier genom EU:s program, såsom Fonden för ett sammanlänkat Europa och programmet för ett digitalt Europa, med utveckling av digitala färdigheter och utveckling av dataekonomin, och vikten av artificiell intelligens och cybersäkerhet, där den digitala sektorn spelar en aktiv roll för att uppnå målen i den gröna given.

3. Kommissionens meddelande

3.1

Kommissionens svar på NIS-samarbetsgruppens verktygslåda för 5G-cybersäkerhet:

—	Kommissionen kommer på medlemsstaternas begäran att verka för att säkerställa säkerheten i 5G-infrastrukturen och i försörjningskedjan, när så är lämpligt med hjälp av alla de instrument som den har till sitt förfogande.

—	Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att se till att effektiva riskreduktionsstrategier genomförs och att ytterligare samordningsåtgärder vidtas på EU-nivå för en samordnad strategi i fråga om säkerheten i 5G-näten.

—

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att genomföra den uppsättning av åtgärder som rekommenderas i slutsatserna om EU:s verktygslåda och att utarbeta en gemensam rapport om genomförandet av dem, medan samarbetsgruppen för nät- och informationssäkerhet fortsätter att verka för att stödja genomförandet av verktygslådan.

—

Kommissionen planerar – inom sina behörighetsområden – åtgärder för att skydda cybersäkerheten i 5G-näten och en diversifierad 5G-värdekedja, teknisk standardisering, certifiering, utländska direktinvesteringar, handelspolitiska skyddsåtgärder och konkurrensregler, upphandling och cyberdiplomati samt egna relevanta program och medel – framför allt för forskning och innovation, sammanhållning och utveckling.

4. Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén är övertygad om att den nya 5G-tekniken kan förändra vårt sätt att interagera med världen och skapar möjligheter till nya tillämpningar, affärsmodeller, nya livsstilar, smarta fabriker, större produktivitet och nya tjänster av hög kvalitet för allmänheten samt att den kan öppna dörrar till banbrytande teknik såsom automatiserade bilar och avancerade produktions- och distributionssystem och dessutom möjliggör tusentals sammanlänkade enheter som torde bli en del av vår vardag som en del av sakernas internet. EESK förväntar sig dock att kommissionen gör mer omfattande effekt- och genomförbarhetsstudier och en kostnads- och nyttoanalys för 5G med en jämförelse med användningen av 4G-teknik eller fiberoptisk kommunikation. EESK anser att det är mycket viktigt att 5G är inriktat på att uppnå ett bättre cirkulärt resursutnyttjande och minska det stora energirelaterade koldioxidavtrycket. EESK framhåller vikten av att hantera strukturella sociala förändringar genom att underlätta en rättvis och smidig omställning och ta itu med kompetensunderskottet för att uppnå bättre avlönade, flexibla och högkvalificerade arbetstillfällen.

4.2

Det tredubbla hotet – okontrollerade pandemier, otillräckliga ekonomipolitiska verktygslådor och geopolitiska ”svarta svanar” – skulle kunna kasta in den globala ekonomin i en varaktig depression och leda till krascher på den finansiella marknaden och kapitalflykt, just i ett läge där alla delar av det europeiska samhället blir alltmer medvetna om att hållbar ekonomisk utveckling och den pågående digitala revolutionen – där 5G är ett av de främsta verktygen – förutsätter metoder där man samtidigt ger akt på frågor som teknisk suveränitet, produktivitetsvinster och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser med hjälp av en lämplig rättslig och ekonomisk ram.

4.3

EESK uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att fullborda den digitala inre marknaden, bland annat genom att utveckla resurser för att integrera och använda 5G-tjänster för att skydda och förbättra de europeiska industriernas konkurrenskraft. Kommittén uppmanar kommissionen att strikt övervaka framstegen i utbyggnaden och den faktiska användningen av 5G och uppmanar medlemsstaterna att ytterligare påskynda processen, med beaktande av alla säkerhets- och skyddsaspekter, även i fråga om 5G-teknikens inverkan på folkhälsan och på de levande ekosystemen, de sociala och ekonomiska effekterna och inverkan på konkurrens och utbildning, och säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna, såsom äganderätten och rätten till personlig integritet och skydd av personuppgifter.

4.4

4.5

Med tanke på att cybersäkerhet och nationell säkerhet är två oupplösligt förbundna aspekter anser EESK att alla beslut om en EU-medlemsstats nationella säkerhet måste fattas i ett EU-sammanhang och att de icke-tekniska bedömningarna bör göras på ett objektivt sätt på grundval av riskbedömningskriterier som fastställts på europeisk nivå och som är nödvändiga för att säkerställa ett harmoniserat och förutsägbart regelverk i hela Europa som säkerställer fullständig interoperabilitet.

4.6

EESK anser att informationens kvalitet och hur den kommuniceras – inramningseffekten (”framing effect”), den effekt som skapas av att något sätts i ett sammanhang eller framhävs (”salience”), har stor inverkan på mottagarnas beteende. Målet att främja konsumenternas egenmakt tar sig därför uttryck i att man identifierar instrument som syftar till att utbilda dem, stärka deras kapacitet och göra dem till aktiva aktörer på den digitala marknaden. EESK konstaterar att allmänheten måste erbjudas sådan aktuell och korrekt information om fördelarna och riskerna med 5G som det råder samförstånd om bland de flesta inom forskarvärlden och att man måste framhålla de aspekter som det inte råder fullt samförstånd om.

4.7

Kommittén är övertygad om att alla företag utan åtskillnad även i fortsättningen bör ha fritt tillträde till den europeiska digitala marknaden under förutsättning att de respekterar en europeisk ram av bestämmelser, standarder och fasta och tydliga bedömnings- och säkerhetskriterier där återupprättandet och återupplivandet av EU:s tekniska suveränitet sätts i centrum för den europeiska strategin.

4.8

Även om det bland de fem främsta leverantörerna av infrastruktur finns två europeiska, två kinesiska och en koreansk leverantör (13) finns det inget stort europeiskt företag bland de främsta tillverkarna av enheter och chippsatser för 5G. Kommittén är övertygad om att man måste se till att det finns flera olika leverantörer, varav minst en som ägs av ett europeiskt moderbolag, och en ram för interoperabilitet och full utbytbarhet mellan hårdvaru- och programvarukomponenterna, inte minst för att säkerställa EU:s fulla tekniska suveränitet inom ramen för ett starkt internationellt samarbete och full ömsesidighet i fråga om öppenhet, tillträde till och verksamhet på marknaderna. En sådan diversifiering kan tillämpas så länge tjänsternas interoperabilitet är möjlig och riskerna för cybersäkerheten inte ökar till följd av mångfalden.

4.9

EESK anser att Europa på medellång sikt måste fokusera på oberoende och självförsörjning på detta område och förespråkar med eftertryck stöd till forskning och en rad europeiska företag. EESK välkomnar det åtgärdspaket som medlemsstaterna enats om för att hantera de säkerhetsrisker i samband med införandet av 5G-teknik som redan har identifierats i den europeiska bedömningen. Kommittén anser dock att de strikta och säkra gränsvärden för exponering för elektromagnetiska fält som rekommenderats på EU-nivå och som grundar sig på aktuella uppgifter från Internationella kommissionen för skydd mot icke-joniserande strålning (ICNIRP), som erkänts av Världshälsoorganisationen (WHO), bör vara tillämpliga på alla 5G-frekvensbanden (14): ICNIRP:s gränsvärden bygger på försiktighetsprincipen eftersom de är 50 gånger lägre än de nivåer som påverkar allmänhetens hälsa och som fastställts på grundval av befintliga vetenskapliga bevis.

4.10

EESK noterar dock att ICNIRP inte erkänns av hela forskarsamfundet och att det finns vissa forskare som förespråkar betydligt striktare gränsvärden för befolkningens exponering i enlighet med ALARA-principen (”så låg som rimligen är möjligt”). Till de lösningar som kan föreslås som ett komplement till 5G-kommunikationsinfrastrukturen hör bland annat användning av fast datakommunikation genom befintlig teknik som inte bygger på radiovågor (Ethernetkablar, fiberoptik m.m.) i situationer där användningen inte är mobil (t.ex. i bankomater, bankterminaler, industrirobotar och fjärrstyrda robotar för medicinska ändamål) och i sektorer med massiv dataöverföring (leverantörer av digitala tjänster, bolag/företag m.m.); sakernas internet i fasta, icke-mobila anordningar (smarta hus, smarta städer, sensorer på utrustning för allmännyttiga tjänster m.m.).

4.11

4.12

Enligt EESK bör större vikt läggas vid verktygen för användare, allmänhet och relevanta civilsamhällesorganisationer, eftersom verktygen är begränsade och ineffektiva, utöver den tonvikt som med rätta läggs på rätt åtgärder när det gäller de nationella tillsynsmyndigheternas makt och telekomoperatörernas roll.

4.13

EESK har uppmärksammat (15) och är bekymrad över problemet med elektromagnetisk överkänslighet och har lyft fram sin oro. Det är uppmuntrande att konstatera att mer ingående forskning pågår för att förstå problemet och dess orsaker, och vi uppmanar kommissionen att fortsätta och uppdatera sitt arbete på detta område.

4.14

Enligt EESK är det mycket viktigt att leverantörerna av 5G-telekomtjänster och applikationer är trovärdiga eftersom förvaltningen av uppgifter online ligger till grund för tjänster med aggregerade data som samlas in och bearbetas av användarna genom tekniska, rättsliga och skattepolitiska mekanismer och kopplar samman föremål, maskiner och algoritmer.

4.15

EESK har föreslagit (16) att man rör sig bort från begreppet äganderätt till data i riktning mot en definition av datarättigheter för fysiska och juridiska personer. Konsumenterna bör ha kontroll över de data som produceras av uppkopplade enheter så att man säkerställer konsumenternas personliga integritet med åtkomst, interoperabilitet och dataöverföring och på samma gång lämpligt skydd och lämplig sekretess för data, rättvis konkurrens och ett större urval för konsumenterna.

4.16

Den allmänna dataskyddsförordningen bör utökas med tydliga tillämpningsriktlinjer så att en enhetlig tillämpning och en hög skyddsnivå för data och konsumenter uppnås med tanke på möjligheten att sammankoppla maskiner och föremål, och man bör se över bestämmelserna om civilrättsligt ansvar och produktförsäkringar för att anpassa dessa till en situation där besluten i allt större utsträckning fattas av programvaran i en helt säker miljö.

4.17

EESK anser att det är mycket viktigt att medlemsstaterna följer de strategiska och tekniska rekommendationerna i EU:s verktygslåda, så att man undviker en situation där det uppstår särskilda nationella strategier, med t.ex. ytterligare tester och certifieringar som skulle leda till en fragmentering av marknaden, förseningar i införandet av teknik och bristande överensstämmelse mellan marknaderna, med risk för att förtroendet för test- och certifieringssystemen undergrävs.

4.18

EESK anser att det är mycket viktigt att använda globala standarder, med ökat europeiskt stöd, och erkänd bästa praxis som det råder samförstånd om för att uppnå en effektiv hantering av hot, skapa stordriftsfördelar, undvika fragmentering och säkerställa de europeiska systemens interoperabilitet. Diskussionerna om tekniska standarder är ett nödvändigt förtydligande som kommer att göra det möjligt för företag att på nytt konkurrera och bedriva denna grundläggande verksamhet, som gör det möjligt att införa avancerad teknik såsom 5G och artificiell intelligens (AI) på alla marknader.

4.19

Enligt EESK är det framför allt viktigt att bedöma leverantörernas riskprofil och tillämpa relevanta restriktioner på sådana leverantörer som anses utgöra hög risk – och utesluta dem om det krävs för att på ett effektivt sätt minska riskerna – för centrala tillgångar som definieras som kritiska och känsliga i EU:s samordnade riskbedömning.

4.20

EESK anser att det är viktigt att öka operatörernas och leverantörernas investeringar i nya tekniska säkerhetsfunktioner, investeringar som bör kunna gå hand i hand med marknadens förmåga att känna igen och belöna alla initiativ som syftar till att öka säkerheten och resiliensen i systemen. Mer fokus på investeringar i säkerhet kan leda till att det uppstår nya marknadsfördelar.

4.21

EESK ställer sig helhjärtat bakom idén om gemensamma insatser till stöd för den industriella utvecklingen och utbyggnaden av 5G: bedömningar av potentiella marknadsmisslyckanden eller brister på marknaden utmed värdekedjan för 5G som motiverar riktade insatser inom ramen för nästa långtidsbudget eller ett eventuellt projekt av gemensamt europeiskt intresse om cybersäkerhet med koppling till 5G (”security and safety”).

4.22

EESK betonar att det, även om den digitala infrastrukturen har visat sig vara resilient och stabil under covid-19-krisen, krävs ytterligare investeringar i 5G-infrastruktur för att överbrygga den digitala klyfta som fortfarande finns och som kan begränsa allmänhetens tillgång till e-hälsa, e-lärande och distansarbete.

4.23

När det gäller teknikdiplomatin anser EESK att det är mycket viktigt att EU säkerställer mer balanserade och ömsesidiga villkor för handel och investeringar, särskilt när det gäller marknadstillträde, subventioner, offentlig upphandling, tekniköverföring, industriell äganderätt och sociala och miljömässiga normer, särskilt eftersom det finns ”systemrivaler som främjar alternativa styrelseformer”, och samtidigt uppmuntrar full konkurrens och teknisk innovation på marknaden.

4.24

EESK instämmer med eftertryck i att man bör upprätthålla en diversifierad och hållbar 5G-försörjningskedja för att undvika långsiktiga beroendeförhållanden, genom att kräva anlitande av flera utbytbara och interoperabla leverantörer, och ytterligare stärka 2021–2027 års budgetram med avseende på program och initiativ för kapacitetsuppbyggnad och EU:s tekniska suveränitet i fråga om 5G-teknik och post-5G-teknik.

4.25

Inom ramen för den återhämtningsplan för Europa som antogs den 27 maj 2020 kommer 2020 års index för digital ekonomi och digitalt samhälle (Desi) att ligga till grund för den landsspecifika analysen inför den europeiska planeringsterminens rekommendationer på det digitala området. Detta kommer att hjälpa medlemsstaterna att rikta in sig på och prioritera sina reform- och investeringsbehov och därigenom göra det lättare att få tillgång till faciliteten för återhämtning och resiliens till ett värde av 560 miljarder euro. Faciliteten kommer att ge medlemsstaterna de medel de behöver för att göra sina ekonomier mer resilienta och se till att investeringarna och reformerna främjar den gröna och digitala omställningen. Eftersom pandemin har haft en betydande inverkan på var och en av de fem Desi-dimensionerna, bör 2020 års slutsatser om 5G ses mot bakgrund av de många åtgärder som kommissionen och medlemsstaterna har vidtagit för att hantera krisen och stödja återhämtningen.

Bryssel den 16 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Artikel 168.1 i EUF-fördraget ”Unionens insatser, som ska komplettera den nationella politiken…”

(2) COM(2016) 587.

(3) COM(2016) 590.

(4) COM(2016) 591.

(5) COM(2016) 176.

(6) COM(2016) 589.

(7) COM(2016) 588.

(8) EUT C 125, 21.4.2017, s 74.

(9) Kommissionens rekommendation (EU) 2019/534 av den 26 mars 2019: ”It-säkerhet i 5G-nät” (EUT L 88, 29.3.2019, s. 42).

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (EUT L 194, 19.7.2016, s. 1).

(11) https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/news/cybersecurity-5 g-networks-eu-toolbox-risk-mitigating-measures

(12) https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/news/secure-5 g-deployment-eu-implementing-eu-toolbox-communication-commission

(13) De fem globala leverantörerna är för närvarande Ericsson, Nokia, Huawei, ZTE och Samsung.

(14) EP – E-003040/2019: Svar från Stella Kyriakides på kommissionens vägnar (17.1.2020).

(15) EUT C 242, 2.7.2015, s 31.

(16) EUT C 353, 18.10.2019, s 79.

11.12.2020

Europeiska unionens officiella tidning

C 429/290

[COM(2020) 66 final]

(2020/C 429/38)

Föredragande:

Antonio GARCÍA DEL RIEGO

Remiss	Europeiska kommissionen, 22.4.2020
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Beslut av kommitténs presidium	18.2.2020
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande av sektionen	23.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	216/0/2

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens förslag till en datastrategi där sektorsöverskridande datadelning fastställs som en prioritering och som syftar till att förbättra användningen och delningen av, åtkomsten till och styrningen av data med lagstiftningsåtgärder och sektorsspecifika åtgärder. En ambitiös datastrategi kan ta itu med det viktiga behovet att förbättra EU:s datakapacitet.

1.2

Kommittén stöder kommissionens förslag om att den övergripande utformningen av EU:s dataarkitektur ytterligare ska stödja enskilda personers rättigheter i fråga om hur deras data används och skyddas och deras kontroll över sina data, samt deras medvetenhet, och öka deras inflytande genom ”personliga dataområden” med tydligare skyddsåtgärder och en stärkning av enskilda personers rätt till dataportabilitet enligt artikel 20 i den allmänna dataskyddsförordningen (1).

1.3

Kommittén uppmanar kommissionen att anta en tydligare strategi för att utveckla sin dataram. Den bör utformas på ett sätt som kombinerar höga standarder för dataskydd, sektorsöverskridande och ansvarsfull datadelning, tydliga kriterier för sektorsspecifik styrning och datakvalitet och större datakontroll för enskilda personer. Kommittén föreslår också att strategins finansieringsmetod ska förtydligas mer och rekommenderar olika sätt att överbrygga kompetensklyftan.

1.4

Kommittén anser att utvecklingen av datadrivna plattformar i Europa bör spegla europeiska värden, bland annat genom att fokusera på individen. Kommittén anser att den nuvarande konsumentcentrerade synen bör utökas till en ”human-in-command”-syn med en etisk dimension när det gäller användningen av data.

1.5

Kommittén beklagar att den allmänna dataskyddsförordningen ännu inte efterlevs ordentligt två år efter att den trädde i kraft och att skillnader kvarstår. Kommissionen bör lösa dessa frågor, bland annat genom att motivera medlemsstaterna, för att säkerställa att alla individer i hela EU kan dra full nytta av sina rättigheter.

1.6

Kommittén anser att fullbordandet av den inre marknaden är en viktig prioritering för att gemensamma dataområden ska fungera.

1.7

Med tanke på hur känsliga de delade data är insisterar kommittén på behovet av att sörja för garantier för enskilda personers dataskydd genom samtyckes-, kontroll-, sanktions- och tillsynsmekanismer, och att säkerställa att data anonymiseras (och inte kan avanonymiseras).

1.8

Kommittén rekommenderar att kommissionen i strategin fastställer det alternativ som den rekommenderar för begreppet äganderätt till data. De pågående rättsliga debatterna skapar för närvarande osäkerhet för enskilda individer om vilka krav de kan ställa.

1.9

Kommittén förespråkar en starkare dialog med det civila samhället och påminner om behovet av att ge små och medelstora företag tydligare vägledning om datadelningsmekanismer, eftersom båda aspekterna kommer att vara viktiga för ett brett deltagande i dataområden.

1.10

Kommittén upprepar att en inre marknad för data bör säkerställa att personuppgifter inte omfattas av samma regler som varor och tjänster, dvs. att de inte gradvis betraktas som andra data än personuppgifter (2).

1.11

Kommissionen bör säkerställa att den rättsliga ramen möjliggör lika tillgång till data för alla företag, både små och stora, och tar itu med de dominerande plattformarnas marknadsinflytande. Sammantaget bör kommissionen lägga fram ett mycket tydligare och konkretare förslag avseende kontroller och styrning av dataområden, som också handlar om hur berörda aktörer delar data.

1.12

Kommittén understryker att det är nödvändigt att ta itu med inverkan av individualiserade produkter på enskilda personer (såsom diskriminering) och av datadelning på företag. Ramen bör upprätthålla höga säkerhetsstandarder och de immateriella rättigheterna. Härledda uppgifter bör skyddas och inte bli föremål för obligatorisk åtkomst och överföring.

1.13

Kommittén insisterar på att det finns ett akut behov av att förbättra digitala färdigheter och digital kompetens genom utbildning, bland annat genom att bygga vidare på ramen för digital kompetens och uppmuntra medlemsstaterna att förbättra det livslånga lärandet för de färdigheter som kommer att vara mest efterfrågade, på alla utbildningsnivåer (3). Detta kommer att säkerställa att enskilda personer blir mer datakunniga aktörer med större medvetenhet om och kontroll över sina egna data, stordatatillämpningar och datastyrning och att de förstår sin digitala miljö och dess risker (såsom individualisering) (4).

1.14

Kommittén uppmanar kommissionen att klargöra och stärka de behöriga myndigheternas, konsumentorganisationernas och de oberoende organens roll, som är relevant i styrningen av sektorspecifika initiativ och för att säkerställa att företagen följer kraven och att användarna erhåller vägledning, råd och utbildning.

2. Allmänna kommentarer: rätt strategi för data

2.1

EESK instämmer i kommissionens framhävande av data, som spelar en viktig roll i enskildas personers liv och för företagsverksamhet. Digitaliseringen och den tekniska utvecklingen har utökat användningsområdet för data och gjort att de genereras oftare, och har underlättat lagringen, behandlingen, analysen och överföringen av data. Datadrivna tjänster förbättrar kundernas bekvämlighet och tillgodoser deras förväntningar samt förbättrar befintliga industriprocesser.

2.2

Kommittén instämmer i att datadriven innovation är en avgörande drivkraft för Europas ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft, och att dess roll begränsas av EU:s bristande tillgång till industriella data och användardata. Kommittén stöder kommissionens förslag om hur detta ska åtgärdas och om att förbättra sektorsöverskridande dataanvändning, datadelning och dataåtkomst genom gemensamma dataområden, helt i linje med standarderna i den allmänna dataskyddsförordningen, med en gemensam uppsättning tekniska och rättsliga regler och standarder och genom kompletterande åtgärder.

2.3

Kommittén anser att datastrategin kommer att vara avgörande för att främja EU:s tekniska suveränitet för att garantera säker och trygg datadelning och dataåtkomst, för att stärka européernas kontroll över sina data och skapa fördelar för enskilda personer och företag.

2.4

Kommittén instämmer i att en sektorsspecifik strategi för dataåtkomst är den lämpligaste för att rikta in sig på specifika lösningar som kan ta itu med varje sektors särdrag och marknadsmisslyckanden, samtidigt som man säkerställer de starkaste skyddsåtgärderna för konsumentskydd (5).

2.5

Kommittén delar kommissionens oro över att EU:s förmåga att utnyttja och dela data begränsas av informationssystemens betydande interoperabilitetsproblem. Covid-19-krisen har visat på behovet av och användbarheten hos ett heltäckande dataekosystem, eftersom data inte är begränsade till specifika sektorers gränser, bl.a. för att utveckla lösningar som rör enskilda personers säkerhet (såsom geolokalisering och hälsodata) och undvika silor. Inom hälso- och sjukvården skulle forskarna kunna använda data av betydelse för folkhälsan som samlas in i olika sektorer för att skynda på utvecklingen av läkemedel och få en bättre förståelse av sjukdomar.

2.6

Kommittén instämmer i att datadriven innovation begränsas av en kompetensklyfta, bristen på datakunniga arbetstagare i EU och låg datakompetens. Kommittén välkomnar strategins mål att inrätta ett ”gemensamt europeiskt dataområde för kompetens” och den kommande uppdateringen av kommissionens handlingsplan för digital utbildning.

3. Att utveckla EU:s dataram: allmänna kommentarer

När det gäller vidareutvecklingen av EU:s dataram uppmärksammar EESK den nödvändiga frågan om etik. I studien ”Ethics of big data” (6), som beställdes av kommittén 2016, tas denna fråga upp, med beaktande av individens behov av integritet och självbestämmande, ur flera synvinklar: medvetenhet, kontroll, förtroende, äganderätt, övervakning och säkerhet, digital identitet, skräddarsydd verklighet, avanonymisering, den digitala klyftan samt integritet. Kommittén rekommenderar att dessa betraktas som vägledande principer för all politik.

3.1 Dataskyddsstandarder

3.1.1

EESK uppmanar kommissionen att betona att data bör förbli under individens kontroll, då datainsamling och datadelning får konsekvenser för integriteten och jämlikheten. Sektorsöverskridande dataanvändning låter företag underbygga och förbättra sina befintliga processer, tillhandahålla insikter på ett mer effektivt sätt och förse konsumenten med nya och individualiserade produkter och upplevelser. I synnerhet ger data på användarnivå insikter om personliga särdrag, behov och beteenden som inte fångas upp av anonymiserade data, med positiva spridningseffekter långt bortom den sektor där dessa data ursprungligen genererades. Inom exempelvis finanssektorn skulle sektorsöverskridande datadelning kunna förbättra riskanalysen och kassaflödesprognoserna, bidra till att upptäcka bedrägerier och förbättra enskilda personers förmåga att hantera överskuldsättning, samt främja finansiell inkludering och finansiell utbildning. Individualisering kan dock innebära risker för sårbara konsumenter, såsom diskriminering, missbruk och manipulation.

3.1.2

Kommissionen bör ta itu med det otillräckliga och fragmenterade genomförandet av den allmänna dataskyddsförordningen, olika rättsliga tolkningar och bristen på resurser hos dataskyddsmyndigheterna. Den allmänna dataskyddsförordningen, som utarbetades 2012, antogs 2016 och har tillämpats sedan 2018, är inte lämplig för att ta itu med den föreslagna ramen. Kommittén rekommenderar att kommissionen uppdaterar den allmänna dataskyddsförordningen på lämpligt sätt och genomför konsekvensbedömningar, eftersom den behöver fungera tillsammans med den nya strategin för gemensamma dataområden. EESK uppmanar även kommissionen att ta itu med begränsningarna beträffande dataportabilitetsrättigheterna i den allmänna dataskyddsförordningen. Dessa utvecklades när tjänster enbart byttes en gång, medan data i dag återanvänds flera gånger och är användbara i realtid.

3.1.3

Kommittén anser visserligen att de föreslagna verktygen kan hjälpa enskilda personer att fatta beslut om ”vad som görs med deras data” (7) för att minska den rättsliga osäkerheten, men kommissionen bör i strategin fastställa det alternativ som den rekommenderar för begreppet äganderätt till data, för att i allmänhet klargöra vem som äger data och till exempel vad de är och vad som händer med dessa data då de genereras av hushållsapparater på sakernas internet.

3.1.3.1

Det bör klargöras att det finns en skillnad mellan datarättigheter för enskilda personer och äganderätt till data.

3.1.4

Med tanke på att det är en form av betalning att tillhandahålla data för att erhålla kostnadsfria tjänster uppmanar kommittén kommissionen att ange vilken text eller vilka kriterier den hänvisar till när den åberopar ”allmänintresset” och att ange vad syftet är på detta område. Kommittén rekommenderar även att kommissionen tillhandahåller en definition av datadonation utan direkt belöning (eller ”dataaltruism”) och att den säkerställer lämpliga åtgärder för att förhindra att datainsamlare underlåter att fullgöra sina skyldigheter.

3.2 Ansvarsfull ram för datadelning

3.2.1

Kommissionen bör klargöra hur den avser att tillhandahålla vägledning till individer, så att de förstår hur ”personliga dataområden” fungerar. Utan denna medvetenhet kommer enskilda personers rätt att få tillträde till dessa områden att vara meningslös, och förslagets genomförande kommer att sakna effektivitet och undergräva de mål som strategin ska främja.

3.2.2

EU har erkänt behovet av en delningsrätt och inrättat praktiska mekanismer, särskilt sektorsinitiativ, såsom för leverantörer av databehandlingstjänster (FFDR (8)) och data på betalkonton (PSD2 (9)). Med undantag för ett fåtal särskilda fall saknar enskilda personer (dataanvändare, konsumenter, medborgare) färdigheter, kompetens och verktyg för att kräva åtkomst till eller enkelt och faktiskt dela sina personuppgifter och andra data.

3.2.3

För att förbättra portabiliteten med ”strängare krav på gränssnitt för dataåtkomst i realtid”, garantera personliga dataområden och säkerställa att leverantörer fungerar som ”neutrala förmedlare” (10) uppmärksammar kommittén kommissionen på användningen av olika exempel på säkra delningsmekanismer, såsom personliga digitala identifieringssystem som skulle kunna användas av privata och offentliga organisationer och utvidgas för påskyndad datadelning mellan sektorer. E-identifieringsappar inom finanssektorn, såsom Itsme (en mobil identitet för digitala transaktioner), utgör exempel på en framgångsrik och ömsesidigt fördelaktig användning, bland annat mellan banker och mobiloperatörer. De skapar ett betydande värde för företag (kostnadsbesparingar, ökad försäljning samt färre bedrägerier och identitetsstölder), erbjuder större urval, bevarar användarnas integritet, förbättrar konsumentförtroendet, förser enskilda personer med robusta åtgärder och verktyg för autentisering så att de kan hantera sina rättigheter och utöva kontroll, och möjliggör säkra, praktiska och tidseffektiva digitala processer såsom onboarding.

3.2.4

Kommittén hänvisar kommissionen till erfarenheterna från PSD2 (som gör det möjligt för tredjepartsleverantörer att använda bankernas konsumentdata, med konsumenternas samtycke, för innovationsändamål) och andra exempel på användning (såsom användningen av geolokaliseringsdata och transaktionsdata), som kan fungera som inspiration för den bredare ramen för datadelning. Dessa principer bör tillämpas på samma sätt i olika sektorer och med en liknande tidsram för att garantera lika villkor för olika marknadsdeltagare.

3.2.5

EU bör utgå från den allmänna dataskyddsförordningen för att möjliggöra sektorsöverskridande datadelning och reproducera sådana befintliga initiativ inom olika sektorer för att underlätta säker datadelning samt ge enskilda personer fördelar och företagen värde. Detta bör garantera slutanvändarna rätten att begära att deras lämnade (inmatade, t.ex. namn, adress) och observerade personuppgifter (t.ex. geolokalisering) ska överföras direkt från en datainnehavare till en annan, på ett standardiserat sätt med programmeringsgränssnitt i realtid (11). En person kan exempelvis begära att Spotify ger Deezer tillgång till de spellistor som personen har lyssnat på. Detta skulle skapa tillräcklig trygghet att säkerställa att integritetsprinciperna i den allmänna dataskyddsförordningen följs, ge användarna möjlighet att behålla full kontroll över processen och dra nytta av värdet på sina data, och göra rätten till portabilitet av personuppgifter verkligt effektiv, dynamisk, snabb och transparent, samtidigt som samma principer utvidgas till vissa andra data än personuppgifter.

3.2.6

Både företag och användare bör kunna dela sina egna data på ett säkert sätt, oberoende av vem som har samlat in dem samt välja och hantera vem de delar data med och hur delade data används.

3.2.7

Systemet för och funktionen hos de gemensamma dataområdena bör hålla samma kvalitet som ett offentligt register. Dataleverantörerna bör säkerställa helgjuten kvalitet hos dessa data själva och kontinuiteten i denna infrastruktur. Dessa ”dataförvaltare” bör inte skapa flaskhalsar för datadelningen, utan förbättra den. Detta är avgörande för en robust, helgjuten dataförvaltning och tillgången till data av hög kvalitet. Kommittén anser att datakvalitet borde betonas mer i strategin, och dessutom förtydligas. Utöver det rekommenderar EESK att en lägsta tröskel vad gäller skyldigheter fastställs för alla företag, oavsett storlek, för att säkerställa datakvaliteten samt enskilda personers rättigheter. Eftersom datakvalitet kan vara dyr och inte alla intressenter har tillgång till den teknik som krävs bör dessa tröskelkriterier vara realistiska för alla företag, i synnerhet små och medelstora företag: de kan ha svårt att uppfylla dessa kriterier på grund av begränsade resurser och bör ges stöd så att inga orimliga merkostnader åläggs dem (12).

3.2.8

Datadrivna plattformar är de högst värderade företagen på grund av deras strategiska betydelse på digitala marknader och oligopolistiska kontroll över specifika dataset. EU-företagens begränsade tillgång till data begränsar dock i vilken utsträckning de kan utnyttja data för att driva på innovationer. Det ”vinnaren tar allt”-fokus som kännetecknar de digitala marknaderna innebär att ett fåtal stora företag befinner sig vid korsningen mellan dataflödena online, vilket ger dem information som andra leverantörer inte har tillgång till. Även i de fall där datatillgångarna är mer allmänt fördelade är de sällan tillgängliga över industrigränserna, vilket minskar industrins och andra enheters möjligheter till sektorsöverskridande innovation. Eftersom inga plattformar är tvungna att sammanställa en datapool kan slutanvändarna inte kombinera och aggregera de data som de genererar mellan olika branscher. Kommittén uppmanar kommissionen att titta på hur företagsanvändare och enskilda personer kan förbättra sin datakontroll genom att ta sig an systemplattformar (teknikjättarna) som en prioriterad fråga. Kommittén föreslår också att man ska inrätta en EU-stödd plattform som centraliserar och aggregerar alla offentliga EU-data som finns tillgängliga på marknaden för företag som begär detta.

3.3 Styrning av dataområden

3.3.1

EESK föreslår följande kriterier för regleringen av sektorsvisa dataområden. För det första bör ingripanden i form av dataåtkomst syfta till att ta itu med marknadsmisslyckanden som leder till högre konsumentpriser, minskat konsumenturval och mindre innovation. För det andra måste dataåtkomsten främja utvecklingen av konsumentcentrerad innovation. För det tredje bör de aktörer som hanterar personuppgifter upprätthålla höga standarder för datasäkerhet. För det fjärde bör enskilda personer erbjudas tekniska lösningar för kontroll och hantering av personliga informationsflöden. För det femte bör enskilda personer kunna invända mot delningen av deras personuppgifter och ha tillgång till prövning när principerna inte efterlevs (kommittén stöder principen om ”human-in-command”).

3.3.2

Det är inte alla data som bör vara öppna eller göras offentliga. Olika regler bör gälla för B2B-, B2C-, B2G- eller Me2B-data. Härledda uppgifter bör skyddas, och det bör inte finnas något krav på att medge tillgång till och överföring av dem.

3.3.3

Datadelning mellan dataområden kommer att inbegripa blandade dataset (personuppgifter och andra data), t.ex. inom områdena för hälso- och sjukvård och finansiella tjänster. Insamling och användning av känsliga data och personuppgifter för övervaknings- eller lokaliseringsändamål bör kräva individuellt samtycke. Garantierna bör säkerställa att kombinationen av personuppgiftsposter (t.ex. finansiell information och hälsoinformation) inte leder till inlåsning, missbruk eller diskriminering, t.ex. vad gäller enskilda personers tillträde till arbetsmarknaden.

3.3.4

Intressenterna (företag och enskilda personer) saknar tillgång till och kunskap om mekanismer för identifiering, autentisering och auktorisering som möjliggör integritetsskyddande dataöverföring, särskilt inom hälso- och sjukvården, vilket hindrar datadelning. Kommittén rekommenderar att man använder sig av och inför ett gemensamt hälsodataset som liknar det europeiska enhetliga elektroniska rapporteringsformatet (Esef).

3.3.5

Det bör fastställas villkor för tillgången till data för forskning och utveckling som bedrivs av tredje part. Om till exempel forskare på hälso- och sjukvårdsområdet och kommunala enheter använder sig av kostnadsfria data bör detta regleras av den allmänna dataskyddsförordningen.

3.3.6

Kommittén betonar att de lika villkoren på den inre marknaden påverkas, då inte alla företag är digitaliserade (såsom inom traditionell industri och många av Europas små och medelstora företag) och inte alla företag får skörda frukterna av data. Frivillig datadelning är ett bra men otillräckligt verktyg för att säkerställa lika tillgång till data. Kommissionen bör ta itu med denna brist på balans mellan digitaliserade och icke-digitaliserade företag och mellan stora och små företag. Bra utgångspunkter är EU:s strategi för små och medelstora företag samt den industriella strategin.

3.3.7

Kommittén betonar att trots EU:s framsteg mot konvergens är dess digitala inre marknad fortfarande långt ifrån homogen. Reglerna är fortfarande splittrade. Detta gör det svårt och ineffektivt för företag att expandera och konkurrera med sina amerikanska och kinesiska motsvarigheter, som omfattas av ett verkligt gemensamt regelverk och köper ut sina EU-konkurrenter, såsom skett med Skype och Booking.com. Grundarna av EU:s uppstartsföretag omlokaliserar sig i slutändan till Förenta staterna eller andra mer företagsvänliga marknader för att dra nytta av större inre marknader och mer riskkapital. En gemensam infrastruktur som stöder dataområden bör, för att vara effektiv, även återspegla den inre marknadens flerspråkighet (13).

3.4 Finansiering

3.4.1

Strategin avsätter 4–6 miljarder euro i finansiering, där både EU:s medlemsstater och industrin förväntas saminvestera. Kommissionen bör klargöra hur den planerar att mobilisera medel samt fastställa tydliga kriterier för att säkerställa och utvärdera en rättvis tilldelning.

3.4.2

För att säkra tillräckliga privata investeringar och upprätthålla de befintliga tjänster som tillhandahålls många EU-företag anser kommittén att det är avgörande att man bevarar utländska leverantörers deltagande i projektet (i enlighet med EU:s regler). Offentlig finansiering genom exempelvis Horisont Europa och programmet för ett digitalt Europa är också avgörande. EU-budgeten kommer dock att bli föremål för budgetprioriteringar mot bakgrund av återhämtningen och har minskat jämfört med kommissionens första förslag som lades fram i maj. Samtidigt som de totala anslagen till Europas strategiskt viktiga digitala kapacitet har ökat jämfört med den tidigare fleråriga budgetramen har alltså budgeten för programmet för ett digitalt Europa minskat från 8,2 miljarder euro till 6,76 miljarder euro.

3.5 Överbrygga kompetensklyftan

3.5.1

Den ekonomiska krisen kan leda till förändringar i fråga om vilka arbeten som anses meningsfulla för samhället, men kommer sannolikt inte att minska behovet av tekniska färdigheter. Automatiseringen kan leda till att jobb och arbetsuppgifter omdefinieras (och kräver fler mjuka färdigheter), och kan snarare komma att leda till en massomfördelning av yrken än till massarbetslöshet (14).

3.5.2

För stordatajobb verkar följande färdigheter vara mest efterfrågade (15): analytiska färdigheter, datavisualisering, förtrogenhet med affärsområdet och stordataverktyg, programmering, problemlösning, SQL, datautvinning, förtrogenhet med teknik, offentliga moln och hybridmoln samt praktisk erfarenhet. Vissa av dessa kan läras ut i skolor, medan andra måste förvärvas och utvecklas under hela livet i en ”livslång och livsomfattande” strategi via kontinuerligt, icke-formellt och informellt lärande (16).

3.5.3

Utbildning är fortfarande en nationell befogenhet, så för att utnyttja denna möjlighet uppmanar kommittén kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att anta kraftfullare politiska åtgärder för att stärka den digitala kompetensen, åtgärda datakunskapsklyftan och dess koncentration för att ta itu med ojämlikhet i hela EU, och minska förlusten av know-how.

3.5.4

EU bör omforma utbildningsprogrammen på djupet. Alltför ofta är STEM-ämnena (17) inte tillräckligt integrerade i läroplanerna på olika utbildningsnivåer. Detta påverkar i synnerhet kvinnor, vilket kommissionen inte framhåller trots dess ordförandes rekommendationer om jämställdhet (18). På detta område anser kommittén att ramen för digital kompetens för medborgarna (19) är ett användbart verktyg som bör främjas och genomföras i större utsträckning. Vi uppmanar kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att proaktivt lansera och påskynda initiativ inom denna ram.

3.5.5

Kommittén föreslår att kommissionen stärker konsumentorganisationernas roll, som är relevant för tillhandahållandet av användarutbildning, utbildning och oberoende rådgivning om de verktyg som enskilda personer kan använda (exempelvis för att få information om användning och utbyte av data, vem som har deras data samt hur man överklagar och lämnar in ett klagomål). Initiativ såsom Finlands onlinekurs ”Elements of AI” (som nu finns tillgänglig för alla, kostnadsfritt och på samtliga EU-språk) skulle kunna utvidgas till olika utbildningsmoduler för att förbättra den digitala kompetensen.

Bryssel den 18 september 2020.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0066&from=SV, s. 20.

(2) EUT C 14, 15.1.2020, s. 122

(3) Se fotnot 2.

(4) Trots att användarna blir alltmer medvetna om sina rättigheter är det fortfarande svårt för dem att ta reda på hur deras data används och delas mellan organisationer: 81 % av alla européer upplever att de inte har någon eller bara delvis kontroll över det. Se Eurobarometer (juni 2019), https://ec.europa.eu/commfrontoffice/publicopinion/index.cfm/survey/getsurveydetail/instruments/special/surveyky/2222.

(5) Se https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0456&from=SV (s. 9 och 10).

(6) Se kommitténs studie ”The ethics of Big Data: Balancing economic benefits and ethical questions of Big Data in EU policy context” (2017).

(7) Verktyg för hantering av samtycke och appar för hantering av personuppgifter (även helt decentraliserade lösningar) är exempelvis rätt verktyg. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0066&from=SV, s. 10.

(8) Förordningen om fri rörlighet för data: https://ec.europa.eu/knowledge4policy/publication/regulation-free-flow-non-personal-data_en

(9) Andra betaltjänstdirektivet: https://ec.europa.eu/info/law/payment-services-psd-2-directive-eu-2015-2366_en

(10) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0066&from=SV, s. 20.

(11) EUT C 62, 15.2.2019, s. 238.

(12) Se fotnot 11.

(13) EUT C 75, 10.3.2017, s. 119

(14) För varje jobb som försvinner i framtiden på grund av digitaliseringen skulle 3,7 nya jobb kunna skapas. Se https://www.agoria.be/en/Agoria-Without-a-suitable-policy-there-will-be-584-000-unfilled-vacancies-in-2030. https://newsroom.ibm.com/2019-10-30-MIT-IBM-Watson-AI-Lab-Releases-Groundbreaking-Research-on-AI-and-the-Future-of-Work; se EESK:s yttrande TEN/705 (se sidan 77 i detta nummer av EUT), EUT C 13, 15.1.2016, s. 161.

(15) Utkarsh Singh, ”Top 10 In-Demand Big Data Skills To Land ’Big’ Data Jobs in 2020” (upGrad blog, 24 december 2019), https://www.upgrad.com/blog/big-data-skills/.

(16) Se fotnot 2.

(17) Naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

(18) EESK:s yttrande TEN/705 (se sidan 77 i detta nummer av EUT).

(19) EU Science Hub, ”DigComp: Digital Competence Framework for Citizens” (Europeiska kommissionen), https://ec.europa.eu/jrc/en/digcomp.

		ISSN 1977-1061
Europeiska unionens officiella tidning		C 429

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	63 årgången 11 december 2020

Innehållsförteckning		Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	YTTRANDEN
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 554:e plenarsession, 16.9.2020–18.9.2020
2020/C 429/01	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den digitala inre marknaden – utvecklingstendenser och möjligheter för små och medelstora företag (yttrande på eget initiativ)	1
2020/C 429/02	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Effektiva och samordnade EU-åtgärder för att bekämpa skattebedrägeri, skatteflykt, penningtvätt och skatteparadis (yttrande på eget initiativ)	6
2020/C 429/03	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rättsstatsprincipen och dess inverkan på den ekonomiska tillväxten (yttrande på eget initiativ)	16
2020/C 429/04	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Skyddet av ensamkommande barn i Europa (yttrande på eget initiativ)	24
2020/C 429/05	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Offentlig upphandling som ett verktyg för att skapa värde och värdighet i arbetet med lokalvårdstjänster (yttrande på eget initiativ)	30
2020/C 429/06	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Digital utvinning i Europa: nya lösningar för hållbar produktion av råvaror (yttrande på eget initiativ)	37
2020/C 429/07	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Mot ett strukturerat ungdomsengagemang för klimat och hållbarhet i EU:s beslutsprocess (yttrande på eget initiativ)	44
2020/C 429/08	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mot en EU-strategi för hållbar konsumtion (yttrande på eget initiativ)	51
2020/C 429/09	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om En integrerad strategi för EU:s landsbygdsområden, med särskild tonvikt på de sårbara regionerna (yttrande på eget initiativ)	60
2020/C 429/10	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s handelspolitiks förenlighet med den europeiska gröna given (yttrande på eget initiativ)	66
2020/C 429/11	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Energi: kvinnor som jämställda aktörer på 2000-talet (yttrande på eget initiativ)	77
2020/C 429/12	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mellan ett transeuropeiskt supernät och lokala energiöar – rätt blandning av decentraliserade lösningar och centraliserade strukturer för en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar energiomställning (yttrande på eget initiativ)	85
2020/C 429/13	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Allmän tillgång till bostäder som är anständiga, hållbara och prismässigt överkomliga på lång sikt (yttrande på eget initiativ)	93
2020/C 429/14	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Framtiden för EU:s lufttransporter under och efter coronakrisen (yttrande på eget initiativ)	99
2020/C 429/15	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – EU och Afrika: att förverkliga ett jämlikt partnerskap för utveckling på grundval av hållbarhet och gemensamma värden (yttrande på eget initiativ)	105
2020/C 429/16	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Det civila samhällets bidrag till den gröna agendan och en hållbar utveckling på västra Balkan som ett led i processen för anslutning till EU (yttrande på eget initiativ)	114
2020/C 429/17	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Koldioxidmarknader: framväxt, strukturering och utmaningar för den europeiska industrin (yttrande på eget initiativ)	122
2020/C 429/18	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Att stärka icke-vinstdrivande sociala företag som en grundpelare för ett socialt rättvist Europa (förberedande yttrande)	131
2020/C 429/19	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Krav på tillbörlig aktsamhet (förberedande yttrande)	136
2020/C 429/20	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Översyn av EU:s territoriella agenda, Leipzigstadgan och EU-agendan för städer (förberedande yttrande på begäran av det tyska ordförandeskapet)	145
2020/C 429/21	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den roll som EU:s struktur- och sammanhållningspolitik spelar när det gäller att driva på omvandlingen av ekonomin på ett innovativt och smart sätt (förberedande yttrande)	153
2020/C 429/22	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rimliga minimilöner i Europa (förberedande yttrande på begäran av Europaparlamentet/rådet)	159
2020/C 429/23	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rättvist arbete i plattformsekonomin (förberedande yttrande på begäran av det tyska ordförandeskapet)	173
2020/C 429/24	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Digitalisering och hållbarhet – status quo och behovet av åtgärder ur det civila samhällets perspektiv (förberedande yttrande)	187
2020/C 429/25	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hållbara leveranskedjor och anständiga arbetsvillkor inom internationell handel (förberedande yttrande)	197

	III Förberedande akter
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 554:e plenarsession, 16.9.2020–18.9.2020
2020/C 429/26	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En SMF-strategi för ett hållbart och digitalt EU [COM(2020) 103 final]	210
2020/C 429/27	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Turism och transport under 2020 och framåt [COM(2020) 550 final]	219
2020/C 429/28	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Översyn av den ekonomiska styrningen – Rapport om tillämpningen av förordningarna (EU) nr 1173/2011, (EU) nr 1174/2011, (EU) nr 1175/2011, (EU) nr 1176/2011, (EU) nr 1177/2011, (EU) nr 472/2013 och (EU) nr 473/2013 och om ändamålsenligheten hos rådets direktiv 2011/85/EU (COM(2020) 55 final)	227
2020/C 429/29	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden, Fonden för en rättvis omställning samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering [COM(2020) 450 final – 2018/0196 (COD)] och om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden [COM(2020) 452 final – 2018/0197 (COD)]	236
2020/C 429/30	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om lånefaciliteten för den offentliga sektorn inom mekanismen för en rättvis omställning [COM(2020) 453 final – 2020/0100 (COD)] och om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Fonden för en rättvis omställning [COM(2020) 460 final – 2020/0006 (COD)]	240
2020/C 429/31	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden+ (ESF+) [COM(2020) 447 - 2018-206-COD]	245
2020/C 429/32	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett program för unionens åtgärder på hälsoområdet för perioden 2021–2027 och om upphävande av förordning (EU) nr 282/2014 (programmet EU för hälsa) (COM(2020) 405 final – 2020/0102 (COD))	251
2020/C 429/33	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv [COM(2020) 380 final]	259
2020/C 429/34	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (COM(2020) 381 final)	268
2020/C 429/35	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets beslut 2003/17/EG vad gäller likvärdighet av fältbesiktningar i Ukraina av utsäde av stråsäd och om likvärdighet av stråsäd som produceras i Ukraina [COM(2020) 137 final – 2020/0053 (COD)]	276
2020/C 429/36	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/833 av den 20 maj 2019 om fastställande av bevarande- och tillämpningsföreskrifter som är tillämpliga i regleringsområdet för Fiskeriorganisationen för Nordatlantens västra del [COM(2020) 215 final – 2020/95(COD)]	279
2020/C 429/37	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Säker 5G-utbyggnad i EU – Genomförande av EU:s verktygslåda [COM(2020) 50 final]	281
2020/C 429/38	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén En EU-strategi för data [COM(2020) 66 final]	290
2020/C 429/39	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om bemyndigande för Frankrike att förhandla fram ett avtal som kompletterar Frankrikes befintliga bilaterala fördrag med Förenade kungariket om privata koncessionsinnehavares uppförande och drift av en fast förbindelse under Engelska kanalen [COM(2020) 622 final – 2020/0160 (COD)]	296
2020/C 429/40	Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av direktiv (EU) 2016/798 vad gäller tillämpningen av reglerna för järnvägssäkerhet och driftskompatibilitet på den fasta förbindelsen under Engelska kanalen [COM(2020) 623 final – 2020/0161 (COD)]	297

Remiss	Europeiska unionens råd, 17.4.2020 Europaparlamentet, 16.4.2020
Rättslig grund	Artikel 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	29.6.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	213/1/4

Remiss	Europaparlamentet, 17.6.2020 Rådet, 8.6.2020
Rättslig grund	Artiklarna 43.2 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	8.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	215/0/4

Remiss	Europaparlamentet, 14.9.2020 Rådet, 27.7.2020
Rättslig grund	Artiklarna 2.1 och 91.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	Enhällighet

Remiss	Europaparlamentet, 14.9.2020 Rådet, 4.8.2020
Rättslig grund	Artikel 91.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Antagande vid plenarsessionen	16.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	Enhällighet