1.

Ska artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1) jämte artiklarna 3.1, 3.2 och 4 samt följande skäl i direktivet:

2.

Om svaret på den första frågan är att konsumentskyddet på grundval av direktiv 93/13 inte omfattar alla konsumenter utan enbart en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, kan då även en konsument som inte före avtalets ingående har läst igenom ett trettioårigt avtal om hypotekslån på 150 000 PLN indexerat mot utländsk valuta anses vara en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument? Kan en sådan konsument ges skydd enligt direktiv 93/13?

3.

För det fall den första frågan besvaras så, att konsumentskyddet enligt direktiv 93/13 inte omfattar alla konsumenter utan enbart en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, kan då en konsument som visserligen har läst utkastet till det trettioåriga avtalet om hypotekslån på 150 000 PLN indexerat mot utländsk valuta, men som inte till fullo har förstått avtalet, och trots detta inte försökt att förstå innebörden av avtalet innan det ingicks, och i synnerhet inte begärt att den andra avtalsparten (det vill säga banken) ska förklara innebörden av avtalet och vissa specifika villkor i avtalet, anses vara en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument? Kan en sådan konsument ges skydd enligt direktiv 93/13?

—

upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 25 mars 2020 i målet Necci/kommissionen, T-129/19,

—

återförvisa målet till Europeiska unionens tribunal för ny prövning, och

—

låta frågan om rättegångskostnader anstå.

1)

Mot bakgrund av artikel 3.1, 4.1. och artikel 5 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1) samt skälen i direktivet, i vilka det föreskrivs en skyldighet att avfatta ett avtal på ett klart och begripligt sätt och att tveksamheter ska tolkas till förmån för konsumenten, måste ett avtalsvillkor avseende fastställande av köp- och säljkursen för en utländsk valuta i ett låneavtal som är indexerat mot den utländska valutans växelkurs vara avfattat på ett entydigt sätt, det vill säga så att låntagaren/konsumenten själv kan fastställa denna växelkurs vid ett visst datum, eller är det, såsom anges i artikel 4.1 i direktivet, möjligt att mot bakgrund av avtalets art, det vill säga avtalets långa löptid (flera decennier) och den omständigheten att beloppet i utländsk valuta är föremål för ständiga förändringar (kan ändras när som helst), använda ett mer allmänt formulerat avtalsvillkor, nämligen ett villkor som hänvisar till marknadsvärdet på den utländska valutan på ett sätt som hindrar en betydande obalans mellan parterna vad gäller deras rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras jakande, är det mot bakgrund av artikel 5 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och skälen till detta, möjligt att tolka ett avtalsvillkor om långivarens (banken) fastställande av köp- och säljkursen för den utländska valutan på så sätt att tveksamheter i avtalet avgörs till konsumentens fördel och det antas att köp- och säljkursen för den utländska valutan inte fastställs på ett godtyckligt sätt utan på marknadsmässiga villkor, särskilt i en situation där båda parterna hade samma uppfattning angående avtalsvillkoren om fastställande av köp- och säljkurser för den utländska valutan eller där låntagaren/konsumenten inte var intresserad av det omtvistade avtalsvillkoret vid tidpunkten för avtalets ingående och under avtalets fullgörande, inbegripet då låntagaren inte tagit del av innehållet i avtalet i samband med dess ingående och under hela avtalstiden?

1)

Ska artikel 36.1, jämförd med punkt 12 under punkt A i bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring, (1) tolkas så, att skyldigheten att lämna däri angiven information även gäller gentemot den försäkrade när denne inte samtidigt är försäkringstagare och denne i egenskap av konsument ansluter sig till ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond, ingånget mellan försäkringsföretaget och försäkringstagaren, och i egenskap av faktisk investerare på så sätt att det är denne som betalar försäkringspremierna?

2)

Om den första frågan besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1, jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till direktiv 2002/83/EG, tolkas så, att – inom ramen för ett sådant rättsförhållande som det som anges i den första frågan – skyldigheten att lämna information om egenskaperna hos de tillgångar som är kopplade till kapitalförsäkringsfonden också innebär att konsumenten/den försäkrade ska informeras på ett uttömmande och begripligt sätt om alla de risker, inbegripet typ och omfattning, som det innebär att investera i en kapitalfond (exempelvis strukturerade obligationer eller derivat) eller om det, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, räcker att konsumenten/den försäkrade endast får grundläggande information om de huvudsakliga risker som är förenade med dylika investeringar?

3)

Ska artikel 36.1, jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till direktiv 2002/83/EG, tolkas så, att – inom ramen för ett sådant rättsförhållande som det som anges i den första och den andra frågan – det finns en skyldighet att informera den konsument som i egenskap av försäkrad ingår ett livförsäkringsavtal om alla investeringsrisker och därmed sammanhängande villkor i fonden, beträffande vilka den som emitterat de i kapitalförsäkringsfonden ingående värdepappren (strukturerade obligationer eller derivat) informerat försäkringsgivaren?

4)

Om föregående frågor besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1 i direktiv 2002/83/EG … tolkas så, att en konsument som i egenskap av försäkrad ingår ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond ska informeras om vilka slags tillgångar och risker som är förenade med investeringen i dessa tillgångar före avtalets ingående, inom ramen för ett separat förfarande före avtalsslutet, och således att nämnda bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse [som] artikel 13 punkt 4 i lagen av den 22 maj 2003 om försäkringsverksamhet, där det anges att det är tillräckligt att denna information lämnas ut för första gången i försäkringsavtalet och i samband med ingåendet av detsamma, och att tidpunkten för mottagandet av denna information inte kan anses klart och uttryckligen åtskild och avskild i förhållande till den tidpunkt då avtal ingås?

5)

Om den första, den andra och den tredje frågan besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1, jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till direktiv 2002/83/EG, tolkas så, att ett korrekt fullgörande av den däri angivna informationsskyldigheten ska anses utgöra en grundläggande del av ett avtal om grupplivförsäkring med en kapitalförsäkringsfond, och kan ett fastställande av att denna skyldighet inte fullgjorts på ett korrekt sätt således medföra att konsumenten/den försäkrade har – med anledning av att avtalet, eller förklaringen att ingå avtalet, eventuellt förklarats ogiltigt eller sakna verkan – rätt att yrka återbetalning av alla de försäkringspremier som betalats av konsumenten?

1.

Måste den nationella domstolen i ett brottmål som drivs för att skydda ett monopol pröva den påföljdsbestämmelse som denna domstol ska tillämpa, mot bakgrund av friheten att tillhandahålla tjänster om den redan tidigare har prövat monopolbestämmelsen i enlighet med Europeiska unionens domstols anvisningar och denna prövning har visat att monopolbestämmelsen är motiverad?

2.

Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande:

3.

Om den första frågan besvaras nekande:

1.

Ska artikel 3.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (1) tolkas så, att en ram för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till direktiv 2011/92/EU (2) (MKB-direktivet) redan har fastställts när en nationell förordning för att skydda natur och landskap föreskriver allmänna förbud med möjlighet till undantag samt tillståndskrav som inte har någon särskild koppling till projekten i bilagorna till MKB-direktivet?

2.

Ska artikel 3.2 a i direktiv 2001/42/EG tolkas så, att planer och program har utarbetats för jord- och skogsbruk, markanvändning et cetera om de har till syfte att fastställa en referensram just för en eller flera av dessa sektorer? Eller är det tillräckligt med en reglering av allmänna förbud eller tillståndskrav för att skydda natur och landskap, vilka ska prövas vid tillståndsförfarandet för ett stort antal projekt och användningar och indirekt (automatiskt) kan påverka en eller flera av dessa sektorer?

3.

Ska artikel 3.4 i direktiv 2001/42/EG tolkas så, att en ram för kommande tillstånd för projekt fastställs när en förordning som meddelats för att skydda natur och landskap föreskriver allmänna förbud med möjlighet till undantag samt tillståndskrav för ett stort antal beskrivna projekt och åtgärder inom bevarandeområdet, men konkreta projekt vid dess antagande varken kunde förutses eller var planerade och det således saknas en särskild koppling till konkreta projekt?

1)

Kan det avtal mellan en tillverkare och ett antal distributörer som är i fråga i förevarande mål (enligt vilket den distributör som först registrerar den potentiella transaktionen under en period på 6 – sex – månader räknat från denna registrering har företräde att avsluta försäljningsprocessen med den aktuella slutanvändaren, såvida slutanvändaren inte motsätter sig detta), i enlighet med en korrekt tolkning av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, anses utgöra ett avtal mellan företag som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF?

2)

Finns det i det avtal mellan en tillverkare och ett antal distributörer som är i fråga i förevarande mål, tolkat i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, några uppgifter som innebär att det kan fastställas att nämnda avtal inte är undantaget från det allmänna förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan?

3)

Kan det avtal mellan en tillverkare och ett antal distributörer som är i fråga i förevarande mål, tolkat i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, anses utgöra ett undantag? Gäller det undantag som tillåter ingående av vertikala avtal som begränsar den aktiva försäljningen inom det geografiska område eller till den kundgrupp som leverantören har reserverat exklusivt för sig själv eller som leverantören exklusivt har tilldelat en annan köpare, om denna begränsning inte begränsar försäljningen för köparens kunder och om leverantörens (klagandens) marknadsandel inte överstiger 30 procent, endast för exklusiva distributionssystem?

4)

Kan det avtal mellan en tillverkare och ett antal distributörer som är i fråga i förevarande mål, tolkat i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, anses utgöra ett förbjudet avtal endast på grundval av en enda ekonomisk aktörs rättsstridiga agerande? Finns det, under omständigheterna i förevarande mål, tolkade i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, något som tyder på att en enda ekonomisk aktör har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan?

5)

Finns det, mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, tolkade i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, något som tyder på att konkurrensen inom ramen för distributionssystemet minskat (snedvridits), att klaganden gynnats eller att konkurrensen påverkats negativt?

6)

Finns det, mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, tolkade i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och med beaktande av att distributionsnätets marknadsandel inte överstiger 30 procent (klaganden är en tillverkare och dennes marknadsandel inkluderar därför även distributörernas försäljningsvolymer), något som tyder på att konkurrensen inom eller utanför distributionssystemet påverkats negativt och att nämnda avtal omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan?

7)

Med beaktande av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 2 i kommissionens förordning nr 330/2010 av den 20 april 2010, (1) jämförd med artikel 4 b i samma förordning:

—

på principen om skydd för människors hälsa och miljön (artikel 13),

—

på principen om självförsörjning och närhet som fastställs i artikel 16.1, enligt vilken ”[medlemsstaterna, i samarbete med andra medlemsstater om det är nödvändigt eller tillrådligt, ska] vidta lämpliga åtgärder för att upprätta ett sammanhängande och ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall och anläggningar för återvinning av blandat kommunalt avfall som samlats in från privata hushåll, inbegripet när insamlingen även omfattar sådant avfall från andra producenter, med beaktande av bästa tillgängliga teknik”,

—

på principen i samma artikel 16.[1] andra stycket sista meningen, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna [även får] begränsa utgående transporter av avfall av de miljöskäl som anges i förordning (EG) nr 1013/2006”, (2)

—

på skäl 33 i samma direktiv 2008/98, enligt vilket ”[v]id tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 … om transport av avfall, ska blandat kommunalt avfall enligt artikel 3.5 i denna förordning anses vara blandat kommunalt avfall även då det har genomgått en avfallsbehandling som inte väsentligen har ändrat dess egenskaper”,

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen genom att den metod för att beräkna förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och den delegerade förordningen varken återspeglar institutens verkliga storlek eller deras verkliga riskprofil.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom att den mekanism för förhandsbidrag till SRF som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och den delegerade förordningen bygger på en bedömning som på ett konstlat sätt höjer riskprofilen för stora franska institut, såsom sökandena, och leder till att de måste betala förhandsbidrag som är oproportionerligt höga i förhållande till den verkliga risken i deras verksamheter.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, genom att den beräkning av förhandsbidragen som fastställts i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, den delegerade förordningen och genomförandeförordningen, dels inte kan förutses med tillräcklig precision, dels inte beaktar vilken situation och riskprofil som gäller för det enskilda institutet i förhållande till andra institut som betalar förhandsbidrag. Sökandena anser slutligen att kommissionen inte borde ansvara för att bestämma riskindikatorer inom ramen för den delegerade förordningen, eftersom dessa kriterier strukturerar och avgör hur förhandsbidragen ska bestämmas (artikel 290 FEUF).

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning genom att SRB vid beräkningen av riskvariabeln inte tagit hänsyn till samtliga riskkriterier som föreskrivs i den delegerade förordningen. Sökandena anser att det angripna beslutet dessutom inte innehåller tillräckligt klara och fullständiga detaljer för att sökandena ska kunna göra en egen beräkning av vilket förhandsbidrag de är skyldiga att betala, vilket även det innebär ett åsidosättande av artikel 296 FEUF.

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

enligt artikel 263 FEUF, ogiltigförklara beslut SRB/ES/2020/24 om beräkningen av vilka förhandsbidrag som ska betalas till den gemensamma resolutionsfonden för år 2020, i den del som rör sökandena,

—

enligt artikel 277 FEUF, förklara att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, genomförandeförordningen och den delegerade förordningen inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 e ii) i Europaparlamentets och rådets (EU) förordning nr 2017/1001.

—

delvis upphäva det överklagade beslutet i den del överklagandenämnden godtog invändningen avseende varor och tjänster i klasserna 29, 30, 35 och 43 samt slå fast att det inte finns någon risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 med avseende på samtliga omtvistade varor och tjänster, och

—

förplikta EUIPO och, i förekommande fall, motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 47.2 och 47.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 och regel 22.3 och 22.4 i kommissionens genomförandeförordning (EG) 2868/95.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

upphäva svarandens beslut av den 2 juli 2020 om omplacering av sökanden till europaparlamentets förbindelsekontor i Luxemburg till den 1 september 2020, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Bristande motivering

2.

Andra grunden: Proceduren enligt beslutet har inte beaktats

3.

Tredje grunden: Bristande omsorg. Omplaceringen till en annan tjänsteort strider mot arbetsgivarens omsorgsplikt, eftersom den skulle vara oförenlig med flera grundläggande rättigheter i Europeiska unionens stadga över de grundläggande rättigheterna. Det är främst följande rättigheter som åsidosatts:

4.

Fjärde grunden: Omplaceringen till en annan tjänsteort är oproportionerlig

5.

Femte grunden: Missbruk av befogenheten att företa skönsmässig bedömning

6.

Sjätte grunden: Skydd för berättigade förväntningar

7.

Sjunde grunden: Förverkande

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit vid invändningsenheten och vid överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

fastställa att talan kan prövas i sak,

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/611 av den 30 april 2020 om återinförande av den slutgiltiga antidumpningstull som genom förordning (EG) nr 91/2009 införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina vad gäller den import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (1), och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Förordning (EU) 2020/611 strider mot artiklarna 266 och 264 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd, genom att retroaktivt ”avhjälpa” ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift.

2.

Andra grunden: Förordning (EU) 2020/611 har ingen giltig rättslig grund, och den strider därför mot artikel 13.1 i förordning (EG) nr 1225/2009 (2), artiklarna 5.1 och 5.2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) och principen om god förvaltningssed.

3.

Tredje grunden: Förordning (EU) 2020/611 strider mot artiklarna 5.1 och 5.2 FEU därför att den förbjuder återbetalning och påbjuder uttag av återbetalade antidumpningstullar.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/776 av den 12 juni 2020 om införande av slutgiltiga utjämningstullar på import av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Folkrepubliken Kina och Egypten (1) och om ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/492 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Folkrepubliken Kina och Egypten, i den mån denna berör sökandena,

—

förplikta kommissionen, och eventuella intervenienter som kan komma att intervenera till stöd för kommissionen, att bära sina rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Kommissionens metod att beräkna sökandenas subventionsmarginal strider mot artiklarna 1.1, 5.1, 6, 12.1 c och 24.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1037 av den 8 juni 2016 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen. (2)

2.

Andra grunden: Kommissionens beslut att utjämna finansiella bidrag som beviljats av kinesiska offentliga organ strider mot artiklarna 2 a, 2 b, 3.1 a, 4.2 och 4.3 i förordning (EU) 2016/1037.

3.

Tredje grunden: Kommissionens beslut avseende bestämmelserna om mark till Jushi åsidosätter sökandenas rätt till försvar och strider mot artikel 30 i grundförordningen samt artiklarna 3.2 och 6 d i förordning (EU) 2016/1037.

4.

Fjärde grunden: Kommissionens beslut att utjämna rabattsystemet för importtull på Jushis importerade varor strider mot artiklarna 3.1 a ii, 3.2 och 5 i förordning (EU) 2016/1037.

5.

Femte grunden: Kommissionens beslut att utjämna den skattemässiga behandlingen av växelkursförluster strider mot artiklarna 3.2 och 4.2 c i förordning (EU) 2016/1037.

6.

Sjätte grunden: Kommissionens metod för att fastställa underskridandemarginalen när det gäller sökandena strider mot artiklarna 1.1, 2 d, 8.1, 8.2 och 8.5 i förordning (EU) 2016/1037.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna vid EUIPO:s överklagandenämnd.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning 2017/1001.

—

Sökanden yrkar att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens direktiv (EU) 2020/739 av den 3 juni 2020 om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/54/EG vad gäller införande av sars-CoV-2 i förteckningen över biologiska agens som är kända för att smitta människor och om ändring av kommissionens direktiv (EU) 2019/1833, vilket offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 4 juni 2020 (EUT L 175, 4.6.2020, s. 11).

1.

Första grunden: Åsidosättande av artiklarna 2 och 18 i direktiv 2000/54/EG och dess bilaga III.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter då det inte angetts några skäl för klassificeringen av den biologiska agensen SARA-CoV-2 i riskgrupp 3.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets (Generaldirektoratet för ekonomi – Direktoratet för ledamöternas ekonomiska och sociala rättigheter) beslut, som delgavs genom skrivelse av den 7 maj 2020 från Didier KLETHI, enligt vilket ersättningen till Oriol Junqueras i Vias, ledamot av Europaparlamentet, endast kan betalas ut för perioden den 25 september 2019 – den 2 januari 2020, i enlighet med artikel 10 i Europaparlamentets ledamotsstadga, och förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Domen av den 19 december 2019, Junqueras Vies (C-502/19, EU:C:2019:1115) har inte följts. I domen förklaras Oriol Junqueras vara ledamot av Europaparlamentet sedan den 13 juni 2019, varför den oförenlighetsgrund som anges i artikel 7.2 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet från år 1976 (EGT L 278, 1976, s. 5) inte föreligger.

2.

Andra grunden: Det är i förevarande fall nödvändigt att göra en icke-formalistisk tolkning av artikel 7.2 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet från år 1976, eftersom Europaparlamentets underlåtenhet att skydda Oriol Junqueras immunitet medfört att denne varit materiellt och fysiskt förhindrad, mot sin vilja, att avstå från uppdraget som ledamot av Congreso de los Diputados (deputeradekammaren, Spanien) och att fullt ut utöva sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet.

3.

Tredje grunden: Det är i förevarande fall nödvändigt att göra en materiell och icke-formell tolkning av artikel 7.2 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet från år 1976, eftersom de materiella villkoren för oförenlighetsgrunden inte är uppfyllda. Oriol Junqueras omfattades nämligen hela tiden av en suspension vad gäller utövandet av sitt uppdrag som ledamot av deputeradekammaren och en suspension av samtliga rättigheter och ersättningar som följde med det uppdraget, samt kvarhölls mot sin vilja i denna tjänst, varvid han var materiellt och fysiskt förhindrad, mot sin vilja, att avstå från detta uppdrag för att fullt ut utöva sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet.