Europeiska unionens domstols senaste offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning

(2020/C 222/01)

Senaste offentliggörandet

EUT C 215, 29.6.2020

Senaste listan över offentliggöranden

EUT C 209, 22.6.2020

EUT C 201, 15.6.2020

EUT C 191, 8.6.2020

EUT C 175, 25.5.2020

EUT C 162, 11.5.2020

EUT C 161, 11.5.2020

Dessa texter är tillgängliga på

EUR-Lex: http://eur-lex.europa.eu

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Tribunal de grande instance de Bobigny, Cour de cassation – Frankrike) – Caisse de retraite du personnel navigant professionnel de l'aéronautique civile (CRPNPAC) mot Vueling Airlines SA (C-370/17), Vueling Airlines SA mot Jean-Luc Poignant (C-37/18)

(Förenade målen C-370/17 och C-37/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Migrerande arbetstagare - Social trygghet - Förordning (EEG) nr 1408/71 - Tillämplig lagstiftning - Artikel 14 led 1 a - Utstationerade arbetstagare - Artikel 14 led 2 a i - Person som normalt är verksam i två eller flera medlemsstater och som arbetar vid en filial eller fast representation som företaget har i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte - Förordning (EEG) nr 574/72 - Artikel 11.1 a - Artikel 12a.1a - E 101-intyg - Bindande verkan - Intyg som erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt - Behörigheten för värdmedlemsstatens domstolar att fastställa att det föreligger bedrägeri och att bortse från intyget - Artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71 - Samarbete mellan behöriga institutioner - Brottsmålsdoms rättskraft i tvistemål - Unionsrättens företräde)

(2020/C 222/02)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Tribunal de grande instance de Bobigny, Cour de cassation

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Caisse de retraite du personnel navigant professionnel de l'aéronautique civile (CRPNPAC) C-370/17), Vueling Airlines SA (C-37/18)

Motparter: Vueling Airlines SA (C-370/17, Jean-Luc Poignant (C-37/18)

Domslut

1)

Artikel 11.1 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 avril 2005, ska tolkas så, att en medlemsstats domstolar, i en situation där de har att pröva en talan mot en arbetsgivare angående omständigheter som kan visa att E 101-intyg, som utfärdats med stöd av artikel 14 led 1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 har erhållits eller använts på ett bedrägligt sätt, med avseende på arbetstagare som utför sitt arbete i denna medlemsstat, inte får fastställa att det föreligger ett bedrägeri och bortse från dessa intyg förrän efter det att de har förvissat sig om att — det förfarande som föreskrivs i artikel 84a.3 i denna förordning har inletts utan dröjsmål och den behöriga institutionen i den utfärdande medlemsstaten har getts möjlighet att pröva huruvida det funnits fog för att utfärda de nämnda intygen mot bakgrund av de konkreta uppgifter som den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten har lämnat och som tyder på att dessa intyg har erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt, och — den behöriga institutionen i den utfärdande medlemsstaten inte har gjort en sådan omprövning och har underlåtit att inom rimlig tid ta ställning till dessa uppgifter, i förekommande fall genom att ogiltigförklara eller dra tillbaka de aktuella intygen.

2)

Artikel 11.1 i förordning nr 574/72, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 647/2005, och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de utgör hinder för att en tvistemålsdomstol i värdmedlemsstaten – i en situation där en arbetsgivare i denna medlemsstat har dömts för brott genom en dom i brottmål som grundas på ett slutgiltigt fastställande av bedrägeri som gjorts i strid med unionsrätten och där tvistemålsdomstolen är skyldig att iaktta principen i nationell rätt enligt vilken domstolar är bundna av rättskraften hos en brottmålsdom när de dömer i tvistemål – enbart på grund av denna brottmålsdom förpliktar nämnda arbetsgivare att betala skadestånd till arbetstagarna eller ett pensionsorgan i samma medlemsstat, vilka har lidit skada till följd av detta bedrägeri.

---

(1)  EUT C 283, 28.8.2017

EUT C 112, 26.3.2018.)

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 2 april 2020 – Europeiska kommissionen mot Republiken Polen, kommissionen mot Ungern, kommissionen mot Republiken Tjeckien

(Förenade målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17) (1)

(Fördragsbrott - Beslut (EU) 2015/1523 och (EU) 2015/1601 - Artikel 5.2 och 5.4-5.11 i respektive beslut - Provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Republiken Italien och Republiken Grekland - Nödsituation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer till vissa medlemsstater - Omplacering av sådana medborgare till andra medlemsstater - Omplaceringsförfarande - Skyldighet för medlemsstater att med jämna mellanrum, och minst var tredje månad, ange hur många sökande som snabbt kan omplaceras på deras territorium - Efterföljande skyldigheter att genomföra effektiv omplacering - Medlemsstaternas intressen av nationell säkerhet och allmän ordning - En medlemsstats möjlighet att åberopa artikel 72 FEUF som grund för att underlåta att tillämpa tvingande unionsakter)

(2020/C 222/03)

Rättegångsspråk: tjeckiska, ungerska och polska

Parter

(Mål C-715/17)

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: Z. Malůšková, A. Stobiecka-Kuik, G. Wils och A. Tokár)

Svarande: Republiken Polen (ombud: E. Borawska-Kędzierska och B. Majczyna)

Parter som intervenerat till stöd för Republiken Polen: Republiken Tjeckien (ombud: M. Smolek, J. Vláčil, J. Pavliš och A. Brabcová, agents), Ungern, (ombud: M.Z. Fehér)

(Mål C-718/17)

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: Z. Malůšková, A. Stobiecka-Kuik, G. Wils och A. Tokár)

Svarande: Ungern (ombud: M.Z. Fehér och G. Koós)

Parter som intervenerat till stöd för Ungern: Republiken Tjeckien (ombud: M. Smolek, J. Vláčil, J. Pavliš och A. Brabcová), Republiken Polen (ombud: E. Borawska-Kędzierska och B. Majczyna)

(Mål C-719/17)

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: Z. Malůšková, A. Stobiecka-Kuik, G. Wils och A. Tokár)

Svarande: Republiken Tjeckien (ombud: M. Smolek, J. Vláčil, J. Pavliš och A. Brabcová)

Parter som har intervenerat till stöd för Republiken Tjeckien: Ungern (ombud: M.Z. Fehér), Republiken Polen (ombud: E. Borawska-Kędzierska och B. Majczyna)

Domslut

1)	Målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17 förenas med avseende på domen.

2)

Republiken Polen sedan den 16 mars 2016 har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.2 i rådets beslut (EU) 2015/1523 av den 14 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland och enligt artikel 5.2 i rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland samt, som en följd härav, sina efterföljande skyldigheter avseende omplacering enligt artikel 5.4-5.11 i respektive beslut, genom att inte regelbundet, och minst var tredje månad, ange det rimliga antal sökande av internationellt skydd som snabbt kan omplaceras på landets territorium.

3)

Ungern har sedan den 25 december 2015 underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.2 i beslut 2015/1601, samt, som en följd härav, sina efterföljande skyldigheter avseende omplacering enligt artikel 5.4-5.11 i nämnda beslut, genom att inte regelbundet, och minst var tredje månad, ange det rimliga antal sökande av internationellt skydd som snabbt kan omplaceras på landets territorium.

4)

Republiken Tjeckien har sedan den 13 augusti 2016 underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.2 i beslut 2015/1523 och enligt artikel 5.2 i beslut 2015/1601, samt, som en följd härav, sina efterföljande skyldigheter avseende omplacering enligt artikel 5.4-5.11 i respektive beslut, genom att inte regelbundet, och minst var tredje månad, ange det rimliga antal sökande av internationellt skydd som snabbt kan omplaceras på landets territorium,

5)	Republiken Polen ska bära sina rättegångskostnader i målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17 samt ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i mål C-715/17.

6)	Ungern ska bära sina rättegångskostnader i målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17 samt ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i mål C-718/17.

7)	Republiken Tjeckien ska bära sina rättegångskostnader i målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17 samt ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i mål C-719/17.

---

(1)  EUT C 112 av den 26.03.2018.

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 19 mars 2020 (begäran om förhandsavgörande från Juzgado Contencioso-Administrativo no 8 de Madrid, Juzgado Contencioso-Administrativo no 14 de Madrid- Spanien) – Domingo Sánchez Ruiz (C-103/18), Berta Fernández Álvarez m.fl. (C-429/18) mot Comunidad de Madrid (Servicio Madrileño de Salud)

(Förenade målen C-103/18 och C-429/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Socialpolitik - Direktiv 1999/70/EG - Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEPA - Klausul 5 - Begreppet ”på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden” - Arbetsgivaren har inte respekterat den lagstadgade fristen för att definitivt besätta den tjänst som den tillfälligt anställda arbetstagaren tillfälligt innehar - Anställningsförhållandet har varje år underförstått förlängts - En tillfälligt anställd arbetstagare har innehaft samma tjänst inom ramen för två på varandra följande utnämningar - Begreppet ”objektiva grunder för att förnya på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden” - Iakttagande av rekryteringsgrunder som föreskrivs i nationell lagstiftning - Konkret undersökning vilken visar att successiva förnyelser av visstidsanställningsförhållanden syftar till att täcka arbetsgivarens varaktiga behov av personal - Åtgärd för att förhindra och i förekommande fall beivra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden - Urvalsförfaranden som syftar till att definitivt besätta tjänster som innehas tillfälligt av tillfälligt anställda - Omvandling av ställning som tillfälligt anställd till ”icke-fast tillsvidareanställda” - Arbetstagaren beviljas en ersättning motsvarande den som betalas ut vid olaglig uppsägning - Huruvida ramavtalet är tillämpligt på visstidsarbete trots att arbetstagaren har samtyckt till successiva förnyelser av visstidsanställningskontrakt - Klausul 5 punkt 1 - Nationella domstolar är inte skyldiga att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som inte är förenliga)

(2020/C 222/04)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado Contencioso-Administrativo no 8 de Madrid, Juzgado Contencioso-Administrativo no 14 de Madrid

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Domingo Sánchez Ruiz (C-103/18), Berta Fernández Álvarez m.fl. (C-429/18)

Motpart: Comunidad de Madrid (Servicio Madrileño de Salud)

Domslut

1.

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter inte från begreppet ”på varandra följande visstidsanställningar”, i den mening som avses i denna bestämmelse, får undanta en situation där en arbetstagare som anställts på grundval av ett visstidsanställningsförhållande, det vill säga till dess att den lediga tjänst som arbetstagarens innehar tillsätts med en fast anställd person, inom ramen för flera utnämningar har innehaft samma tjänst utan uppehåll under flera år och genomgående och kontinuerligt har utfört samma uppgifter, varvid denna arbetstagare bestående innehav av denna lediga tjänst är en följd av att arbetsgivaren har åsidosatt sin lagstadgade skyldighet att inom en viss frist organisera ett urvalsförfarande i syfte att besätta nämnda lediga tjänst med en fast anställd, så att arbetstagarens anställningsavtal underförstått har förlängts varje år.

2.

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning och rättspraxis enligt vilken en successiv förlängning av visstidsanställningar ska anses motiverad på ”objektiva grunder”, i den mening som avses i punkt 1 a i denna klausul, endast av det skälet att en sådan förnyelse uppfyller de rekryteringskrav som anges i denna lagstiftning, nämligen att förnyelsen motiveras av behov, situationer som ställer krav på skyndsamhet eller för att genomföra tillfälliga, konjunkturbetingade eller extraordinära program, eftersom sådan nationell lagstiftning och rättspraxis inte hindrar den berörda arbetsgivaren från att i praktiken bemöta konstanta och varaktiga behov av personal med sådana förnyelser.

3.

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att, i enlighet med samtliga tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, bedöma huruvida anordnandet av urvalsförfaranden som syftar till att definitivt tillsätta tjänster som tillfälligt innehas av arbetstagare som är anställda inom ramen för visstidsanställningsförhållanden, omvandling av dessa arbetstagares ställning till ”icke-fast tillsvidareanställda” och beviljande av en ersättning som motsvarar den som utbetalas vid olaglig uppsägning till nämnda arbetstagare ska anses utgöra åtgärder som är lämpliga för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden eller likvärdiga lagliga åtgärder i den mening som avses i denna bestämmelse.

4.

Klausul 2, klausul 3 punkt 1 och klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att för det fall en offentlig arbetsgivare missbrukar på varandra följande visstidsanställningsförhållanden, innebär inte den omständigheten att den berörda arbetstagaren har samtyckt till att ingå och/eller förnya dessa anställningsförhållanden att arbetsgivaren inte har gjort sig skyldig till missbruk, med följden att detta ramavtal inte är tillämpligt på denna arbetstagares situation.

5.

Unionsrätten ska tolkas så, att en nationell domstol vid vilken en tvist mellan en arbetstagare och dess offentliga arbetsgivare har anhängiggjorts inte är skyldig att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som inte är förenliga med klausul 5 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70.Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter inte från begreppet ”på varandra följande visstidsanställningar”, i den mening som avses i denna bestämmelse, får undanta en situation där en arbetstagare som anställts på grundval av ett visstidsanställningsförhållande, det vill säga till dess att den lediga tjänst som arbetstagarens innehar tillsätts med en fast anställd person, inom ramen för flera utnämningar har innehaft samma tjänst utan uppehåll under flera år och genomgående och kontinuerligt har utfört samma uppgifter, varvid denna arbetstagare bestående innehav av denna lediga tjänst är en följd av att arbetsgivaren har åsidosatt sin lagstadgade skyldighet att inom en viss frist organisera ett urvalsförfarande i syfte att besätta nämnda lediga tjänst med en fast anställd, så att arbetstagarens anställningsavtal underförstått har förlängts varje år.

---

(1)  EUT C 161, 07.05.2018

EUT C 373, 15.10.2018

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 2 april 2020 (Kúria – Ungern) – Gazdasági Versenyhivatal mot Budapest Bank Nyrt. m.fl.

(Mål C-228/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Artikel 101.1 FEUF - Kortbetalningssystem - Avtal mellan banker som fastställer nivån för mellanbanksavgifterna - Avtal som är konkurrensbegränsande genom såväl sitt syfte som genom sitt resultat - Begreppet konkurrensbegränsning ”genom syfte”)

(2020/C 222/05)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Kúria

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Gazdasági Versenyhivatal

Motparter: Budapest Bank Nyrt., ING Bank NV Magyarországi Fióktelepe, OTP Bank Nyrt., Kereskedelmi és Hitelbank Zrt., Magyar Külkereskedelmi Bank Zrt., ERSTE Bank Hungary Nyrt., Visa Europe Ltd, MasterCard Europe SA

Domslut

1)	Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att ett och samma konkurrensbegränsande beteende anses ha både till syfte och till resultat att begränsa konkurrensen i den mening som avses i den bestämmelsen.

2)

Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett avtal mellan banker som fastställer ett och samma belopp för den mellanbanksavgift som vid en kortbetalningstransaktion tillfaller de utgivande bankerna för de kort som erbjuds av de bolag som tillhandahåller kortbetalningstjänster på den nationella marknaden i fråga, inte kan kvalificeras som ett avtal som har ”till syfte” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen i den mening som avses i den bestämmelsen, förutom om avtalet med hänsyn till dess ordalydelse, mål och sammanhang kan anses vara tillräckligt skadligt för konkurrensen för att det ska ges en sådan kvalificering, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

---

(1)  EUT C 231, 2.7.2018.)

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 19 mars 2020 (begäran om förhandsavgörande från Sofiyski gradski sad – Bulgarien) – Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo mot BP, AB, PB, ”Тrast B” ООD, ”Agro In 2001” EOOD, ”ACounT Service 2009” EOOD, ”Invest Management” OOD, ”Estate” OOD, ”Bromak” OOD, ”Bromak Finance” EAD, ”Viva Telekom Bulgaria” EOOD, ”Balgarska Telekomunikationna Kompania” AD, ”Hedge Investment Bulgaria” AD, ”Kemira” OOD, ”Dunarit” AD, ”Technologichen Zentar-Institut Po Mikroelektronika” AD, ”Еvrobild 2003” EOOD, ”Тechnotel Invest” AD, ”Ken Trade” EAD, ”Konsult Av” EOOD, Louvrier Investments Company 33 SA, EFV International Financial Ventures Ltd, Interv Investment SARL, LIC Telecommunications SARL, V Telecom Investment SCA, V2 Investment SARL, Empreno Ventures Ltd

(Mål C-234/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Straffrättsligt samarbete - Förfarande för förverkande av olagligt förvärvade tillgångar utan att det föreligger någon fällande brottmålsdom - Direktiv 2014/42/EU - Tillämpningsområde - Rambeslut 2005/212/RIF)

(2020/C 222/06)

Rättegångsspråk: bulgariska

Hänskjutande domstol

Sofiyski gradski sad

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo

Svarande: BP, AB, PB, ”Тrast B” ООD, ”Agro In 2001” EOOD, ”ACounT Service 2009” EOOD, ”Invest Management” OOD, ”Estate” OOD, ”Bromak” OOD, ”Bromak Finance” EAD, ”Viva Telekom Bulgaria” EOOD, ”Balgarska Telekomunikationna Kompania” AD, ”Hedge Investment Bulgaria” AD, ”Kemira” OOD, ”Dunarit” AD, ”Technologichen Zentar-Institut Po Mikroelektronika” AD, ”Еvrobild 2003” EOOD, ”Тechnotel Invest” AD, ”Ken Trade” EAD, ”Konsult Av” EOOD, Louvrier Investments Company 33 SA, EFV International Financial Ventures Ltd, Interv Investment SARL, LIC Telecommunications SARL, V Telecom Investment SCA, V2 Investment SARL, Empreno Ventures Ltd,

Ytterligare deltagare i rättegången: Corporate Commercial Bank, i likvidation

Domslut

Rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott ska tolkas så, att det inte utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken en nationell domstol beslutar om förverkande av olagligen förvärvad egendom efter genomförandet av ett förfarande enligt vilket det varken krävs att det föreligger ett konstaterat brott eller, än mindre, att de misstänkta gärningsmännen dömts till ansvar för brottet.

---

(1)  EUT C 240, 09.07.2018)

Domstolens dom (första avdelningen) av den 19 mars 2020 (begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság – Ungern) – PG mot Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

(Mål C-406/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Gemensam politik avseende asyl och subsidiärt skydd - Gemensamma förfaranden för beviljande av internationellt skydd - Direktiv 2013/32/EU - Artikel 46.3 - Full omprövning och prövning av det aktuella behovet - Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Rätt till ett effektivt rättsmedel - Förstainstansdomstolens befogenheter och skyldigheter - Ingen befogenhet att ändra beslut som fattats av behöriga myndigheter i fråga om internationellt skydd - Nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att meddela ett avgörande inom 60 dagar)

(2020/C 222/07)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: PG

Svarande: Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

Domslut

1)

Artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som endast ger domstolarna befogenhet att upphäva beslut från behöriga myndigheter i frågor om internationellt skydd, men inte att ändra dem. Om ärendet återförvisas till den behöriga administrativa myndigheten, så ska emellertid ett nytt beslut fattas inom en kort tidsfrist, och detta beslut måste vara förenligt med den bedömning som gjorts i domen om ogiltigförklaring. När en nationell domstol, efter full omprövning och en prövning av det aktuella behovet, vad avser såväl de faktiska som de rättsliga omständigheter som anförts av den som ansökt om internationellt skydd, har funnit att den berörda sökanden, enligt de kriterier som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, ska beviljas sådant skydd på den grund som han eller hon åberopat till stöd för sin ansökan, men den administrativa myndigheten därefter antar ett motsatt beslut, utan att anföra att nya omständigheter har uppkommit som motiverar en ny bedömning av sökandens behov av internationellt skydd, så måste nämnda domstol, när den nationella rätten inte ger den några verktyg för att se till att dess avgöranden följs, ändra det beslut som inte följer dess tidigare dom och ersätta detta beträffande ansökan om internationellt skydd med dess eget beslut, och om nödvändigt underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som förbjuder den att göra detta.

2)

Artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd måste meddela ett avgörande inom 60 dagar, under förutsättning att domstolen inom en sådan frist kan säkerställa att de materiella bestämmelser och de processuella garantier som sökanden har enligt unionsrätten blir verkningsfulla. I annat fall är nämnda domstol skyldig att underlåta att tillämpa den nationella lagstiftning som fastställer fristen för att meddela dom och, efter utgången av denna frist, meddela sin dom så skyndsamt som möjligt.

---

(1)  EUT C 311, 03.09.2018)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad – Bulgarien) – ”GVC Services (Bulgaria)” EOOD mot Direktor na Direktsia ”Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika” – Sofia

(Mål C-458/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater - Direktiv 2011/96/EU - Artikel 2 a i och iii, samt del A ab och del B sista strecksatsen i bilaga I till direktivet - Begreppen ”bolag som bildats enligt brittisk rätt” och ”corporation tax i Förenade kungariket” - Bolag som är registrerade i Gibraltar och som är skyldiga att betala bolagsskatt där)

(2020/C 222/08)

Rättegångsspråk: bulgariska

Hänskjutande domstol

Administrativen sad Sofia-grad

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande:”GVC Services (Bulgaria)” EOOD

Motpart: Direktor na Direktsia ”Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika” – Sofia

Domslut

Artikel 2 a i och iii i rådets direktiv 2011/96/EU av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater, jämförd med del A ab och del B sista strecksatsen i bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att begreppen ”bolag som bildats enligt brittisk rätt” och ”corporation tax i Förenade kungariket” i dessa bestämmelser inte omfattar bolag som bildats i Gibraltar och som är skyldiga att betala bolagsskatt där.

---

(1)  EUT C 341, 24.9.2018.)

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Tribunalul Specializat Cluj – Rumänien) – AU mot Reliantco Investments LTD, Reliantco Investments LTD Limassol Sucursala Bucureşti

(Mål C-500/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Marknader för finansiella instrument - Direktiv 2004/39/EG - Begreppen ”icke-professionell kund” och ”konsument” - Villkor för att kunna åberopa ställning som konsument - Fastställande av domstols behörighet att pröva talan)

(2020/C 222/09)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Tribunalul Specializat Cluj

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: AU

Svarande: Reliantco Investments LTD, Reliantco Investments LTD Limassol Sucursala Bucureşti

Domslut

1)

Artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en fysisk person, som i enlighet med ett avtal såsom ett CFD-kontrakt som vederbörande ingått med ett finansbolag, utför finansiella transaktioner via detta bolag kan anses vara ”konsument” i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida avtalet inte omfattas av personens affärs- eller yrkesverksamhet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Vid denna bedömning saknar den omständigheten att personen har genomfört ett stort antal transaktioner under en relativt kort tidsperiod eller har investerat betydande belopp genom dessa transaktioner i sig i princip betydelse, och den omständigheten att personen i fråga är en ”icke-professionell kund” i den mening som avses i artikel 4.1 led 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39 av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, saknar även den i sig i princip betydelse.

2)

Förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan som en konsument väckt gentemot en näringsidkare på grundval av utomobligatoriskt skadeståndsansvar, vid fastställandet av domstols behörighet, omfattas av kapitel II avsnitt 4 i den förordningen, såvida denna talan har ett oupplösligt samband med ett avtal som faktiskt har ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

---

(1)  EUT C 381, 22.10.2018

Domstolens dom (första avdelningen) av den 19 mars 2020 (begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság – Ungern) – LH mot Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

(Mål C-564/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Asylpolitik - Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd - Direktiv 2013/32/EU - Ansökan om internationellt skydd - Artikel 33.2 - Grunder för att avvisa ansökan - Nationell lagstiftning enligt vilken ansökan ska avvisas om sökanden anlänt till den berörda medlemsstaten via ett land i vilket denne inte är utsatt för förföljelse eller allvarlig skada, eller om det landet ger tillräckligt skydd - Artikel 46 - Rätt till ett effektivt rättsmedel - Domstolsprövning av administrativa beslut rörande huruvida ansökningar om internationellt skydd kan tas upp till prövning - Åttadagarsfrist för att meddela ett avgörande - Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna)

(2020/C 222/10)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: LH

Svarande: Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

Domslut

1)

Artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på grund av att sökanden anlänt till den berörda medlemsstaten via en stat där denne inte utsätts för förföljelse eller riskerar att utsättas för allvarlig skada, eller i vilken en adekvat skyddsnivå garanteras.

2)

Artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut att avvisa en ansökan om internationellt skydd måste döma i saken inom åtta dagar, när den domstolen inte inom en sådan frist kan säkerställa att de materiella bestämmelser och de processuella garantier som sökanden tillerkänns enligt unionsrätten blir verkningsfulla.

---

(1)  EUT C 436, 03.12.2018)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof – Tyskland) – Coty Germany GmbH mot Amazon Services Sàrl, Amazon FC Graben GmbH, Amazon Europé Core Sàrl, Amazon EU Sàrl

(Mål C-567/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - EU-varumärke - Förordning (EG) nr 207/2009 - Artikel 9 - Förordning (EU) 2017/1001 - Artikel 9 - Rättigheter som är knutna till varumärket - Användning - Lagring av varor i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem - Lagring i syfte att expediera varor som gör intrång i en varumärkesrätt, vilka säljs på en marknadsplats på internet)

(2020/C 222/11)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesgerichtshof

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Coty Germany GmbH

Motpart: Amazon Services Europé Sàrl, Amazon FC Graben GmbH, Amazon Europé Core Sàrl, Amazon EU Sàrl

Domslut

Artikel 9.2 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-varumärken] och av artikel 9.3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken ska tolkas så, att en person som för tredje mans räkning lagrar varor som gör intrång i en varumärkesrätt, utan att ha kännedom om detta intrång, inte ska anses inneha dessa varor i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem i den mening som avses i dessa bestämmelser, om denna person inte själv eftersträvar dessa syften.

---

(1)  EUT C 427, 26.11.2018.

Domstolens dom (tionde avdelningen) av den 19 mars 2020 – ClientEarth mot Europeiska kommissionen

(Mål C-612/18 P) (1)

(Överklagande - Tillgång till institutionernas handlingar - Förordning (EG) nr 1049/2001 - Artikel 4.1 a tredje strecksatsen och 4.6 - Undantag från rätten att få tillgång handlingar - Skydd för det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser - Handlingar som har upprättats av Europeiska kommissionens rättstjänst och som rör systemet för tvistlösning mellan investerare och stater och det rättsskipningssystem för investeringar som finns i Europeiska unionens handelsavtal - Delvist avslag på ansökan om tillgång till handlingar)

(2020/C 222/12)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: ClientEarth (ombud: O.W. Brouwer och E.M. Raedts, advocaten, och N. Frey, solicitor)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen (ombud: J. Baquero Cruz, F. Clotuche-Duvieusart och C. Ehrbar)

Domslut

1)	Överklagandet ogillas.

2)	ClientEarth ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

---

(1)  EUT C 93, 11.3.2019)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen – Sverige) – Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå u.p.a. (Stim), Svenska artisters och musikers intresseorganisation ek. för. (SAMI) mot Fleetmanager Sweden AB, Nordisk Biluthyrning AB

(Mål C-753/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Immaterialrätt - Upphovsrätt och närstående rättigheter - Direktiv 2001/29/EG - Artikel 3.1 - Direktiv 2006/115/EG - Artikel 8.2 - Begreppen ”överföring till allmänheten” respektive ”återgivning för allmänheten” - Bolag som hyr ut bilar som är standardutrustade med radiomottagare)

(2020/C 222/13)

Rättegångsspråk: svenska

Hänskjutande domstol

Högsta domstolen

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå u.p.a. (Stim), Svenska artisters och musikers intresseorganisation ek. för. (SAMI)

Svarande: Fleetmanager Sweden AB, Nordisk Biluthyrning AB

Domslut

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter ska tolkas så, att uthyrning av bilar utrustade med radiomottagare inte utgör överföring till allmänheten respektive återgivning för allmänheten, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

---

(1)  EUT C 65, 18.2.2019)

Domstolens dom (sjunde avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Landgericht Koblenz – Tyskland) – Stadtwerke Neuwied GmbH mot RI

(Mål C-765/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Direktiv 2003/55/EG - Gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas - Konsumentskydd - Artikel 3.3 och punkt b i bilaga A - Klara och begripliga allmänna avtalsvillkor - Skyldighet att i god tid och direkt informera konsumenten om en prishöjning)

(2020/C 222/14)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landgericht Koblenz

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Stadtwerke Neuwied GmbH

Svarande: RI

Domslut

Artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG, jämförd med punkterna b och c i bilaga A till samma direktiv, ska tolkas så, att när prisändringar, som inte personligen meddelats kunderna, görs av en anvisad gasleverantör i det enda syftet att, utan vinstsyfte, övervältra de ökade kostnaderna för inköp av naturgas, så utgör denne leverantörs iakttagande av de skyldigheter i fråga om öppenhet och information som avses i dessa bestämmelser inte ett villkor för att dessa prisändringar ska kunna anses giltiga. Detta dock under förutsättning att kunderna till en sådan leverantör när som helst kan säga upp avtalet och förfogar över lämpliga rättsmedel för att de ska kunna begära ersättning för den skada som de eventuellt har lidit på grund av de inte personligen underrättats om dessa taxeändringar.

---

(1)  EUT C 112, 25.03.2019.

Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Conseil supérieur de la Sécurité sociale – Luxemburg) – Caisse pour l'avenir des enfants mot FV och GW

(Mål C-802/18) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Artikel 45 FUEF - Social trygghet för migrerande arbetstagare - Förordning (EG) nr 883/2004 - Artikel 1 i - Fri rörlighet för arbetstagare - Likabehandling - Sociala förmåner - Direktiv 2004/38/EG - Artikel 2.2 - Förordning (EU) nr 492/2011 - Artikel 7.2 - Familjebidrag - Begreppet ”familjemedlemmar” - Barn till make/maka till arbetstagare som inte är bosatt i landet omfattas inte - Skillnad i behandling av barn till make/maka till arbetstagare som är bosatt i landet - Motivering)

(2020/C 222/15)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Conseil supérieur de la Sécurité sociale

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Caisse pour l'avenir des enfants

Motparter: FV och GW

Domslut

1)

Artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen ska tolkas så, att ett familjebidrag som är knutet till att en gränsarbetare utövar avlönad verksamhet i en medlemsstat utgör en social förmån i den mening som avses i dessa bestämmelser.

2)

Artiklarna 1 i och 67 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, jämförda med artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 och artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat enligt vilka gränsarbetare endast kan erhålla familjebidrag, som är knutet till att de utövar avlönad verksamhet i denna medlemsstat, för sina egna barn, och inte för deras makes eller makas barn som de saknar släktskap med men försörjer, när alla barn som är bosatta i nämnda medlemsstat har rätt till detta bidrag.

---

(1)  EUT C 82, 04.03.2019.

Domstolens dom (tionde avdelningen) av den 19 mars 2020 (begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Contencioso Administrativo no 2 de A Coruña – Spanien) – Compañía de Tranvías de La Coruña, SA mot Ayuntamiento de A Coruña

(Mål C-45/19) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Förordning (EG) nr 1370/2007 - Kollektivtrafik på järnväg och väg - Artikel 8 - Övergångsbestämmelser - Artikel 8.3 - Tidpunkt då avtal om allmän trafik upphör att gälla - Beräkning av avtalens längsta löptid, vilken bestämts till 30 år - Fastställande av den dag från vilken den längsta löptiden på 30 år ska räknas)

(2020/C 222/16)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de lo Contencioso Administrativo no 2 de A Coruña

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Compañía de Tranvías de La Coruña, SA

Motpart: Ayuntamiento de A Coruña

Domslut

Artikel 8.3 andra stycket andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 ska tolkas så, att den längsta löptid på 30 år som föreskrivs i denna bestämmelse, för de avtal som avses i artikel 8.3 första stycket b i förordningen, ska räknas från den dag då denna förordning trädde i kraft.

---

(1)  EUT C 155, 06.05.2019

Domstolens dom (första avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Milano – Italien) – Condominio di Milano, via Meda/Eurothermo SpA

(Mål C-329/19) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Konsumentskydd - Direktiv 93/13/EEG - Oskäliga villkor i konsumentavtal - Artikel 1.1 - Artikel 2 b - Begreppet konsument - Samägd fastighet)

(2020/C 222/17)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale di Milano

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Condominio di Milano, via Meda

Svarande: Eurothermo SpA

Domslut

Artiklarna 1.1 och 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell rättspraxis, enligt vilken den lagstiftning som är avsedd att införliva direktivet med nationell rätt tolkas på så sätt att de bestämmelser om skydd för konsumenter som den lagstiftningen innehåller även ska tillämpas på ett avtal som ingåtts av ett rättssubjekt, såsom en condomino enligt italiensk rätt, med en näringsidkare, trots att ett sådant rättssubjekt inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

---

(1)  EUT C 288, 26.8.2019

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 2 april 2020 (begäran om förhandsavgörande från Vrhovni sud – Kroatien) – brottmål mot I.N.

(Mål C-897/19 PPU) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Brådskande mål om förhandsavgörande - EES-avtalet - Icke-diskriminering - Artikel 36 - Frihet att tillhandahålla tjänster - Tillämpningsområde - Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket - Avtal om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge - Utlämning av en isländsk medborgare till ett tredjeland - Skydd mot utlämning av en medlemsstats medborgare - Motsvarande skydd föreligger inte för medborgare i en annan stat - Isländsk medborgare som beviljats asyl enligt nationell rätt innan vederbörande förvärvade isländskt medborgarskap - Inskränkning av den fria rörligheten - Rättfärdigandegrund som avser att förhindra att personer som har begått brott undgår straff - Proportionalitet - Kontroll av de garantier som föreskrivs i artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna)

(2020/C 222/18)

Rättegångsspråk: kroatiska

Hänskjutande domstol

Vrhovni sud

Part i brottmålet vid den nationella domstolen

I.N.

ytterligare deltagare i rättegången: Ruska Federacija

Domslut

Unionsrätten, i synnerhet artikel 36 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, av den 2 maj 1992, och artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så att när en medlemsstat – där en medborgare i en Eftastat, som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och med vilken unionen ingått ett avtal om överlämnande, befinner sig – tar emot en begäran om utlämning som framställs av ett tredjeland enligt den europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957, och när nämnde medborgare innan han förvärvade medborgarskap i denna Eftastat, beviljats asyl i samma stat, just på grund av den lagföring som inletts mot honom i den stat som framställt begäran om utlämning, ankommer det på den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten att pröva att utlämningen inte kränker de rättigheter som avses i nämnda artikel 19.2 i stadgan. Det förhållandet att den berörda personen beviljats asyl utgör en särskilt allvarlig uppgift vid denna prövning. Innan den anmodade medlemsstaten beslutar om verkställighet av begäran om utlämning är nämnda stat under alla förhållanden skyldig att informera den aktuella Eftastaten och – i förekommande fall – på begäran av denna stat överlämna dess medborgare i enlighet med bestämmelserna i avtalet om överlämnande, under förutsättning att nämnda Eftastat enligt nationell rätt är behörig att lagföra personen för de gärningar som begåtts utanför dess territorium.

---

(1)  EUT C 45, 10.2.2020.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Bundesfinanzhof (Tyskland) den 23 mars 2020 – Finanzamt Kiel mot Norddeutsche Gesellschaft für Diakonie mbH

(Mål C-141/20)

(2020/C 222/19)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesfinanzhof

Parter i det nationella målet

Klagande: Finanzamt Kiel

Motpart: Norddeutsche Gesellschaft für Diakonie mbH

Tolkningsfrågor

1)

Ska artikel 4.4 andra stycket i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG (1) av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (direktiv 77/388/EEG), jämförd med artikel 21.1 a och 21.3 i samma direktiv, tolkas på så sätt att de tillåter att en medlemsstat utser en medlem (Organträger [det dominerande bolaget]) i en mervärdesskattegrupp (Organkreis) i stället för mervärdesskattegruppen till skattskyldig person?

2)	Om fråga 1 besvaras nekande: Kan artikel 4.4 andra stycket i direktiv 77/388/EEG, jämförd med artikel 21.1 a och 21.3 i samma direktiv, åberopas i detta avseende?

3)

Ska ett strikt eller ett generöst kriterium tillämpas vid den bedömning som enligt punkt 46 i EU-domstolens dom av den 16 juli 2015 i målen C-108/14 och C-109/14, Larentia + Minerva (2) (EU:C:2015:496, punkterna 44 och 45) ska företas för att avgöra huruvida kravet på finansiell integrering i 2 § stycke 2 led 2 första meningen Umsatzsteuergesetz (mervärdesskattelagen) utgör en tillåten åtgärd som är ägnad att uppnå målen att förebygga förfaranden och beteenden som innebär missbruk eller att bekämpa skatteflykt och skatteundandragande?

4)

Ska artikel 4.1 och 4.4 första stycket i direktiv 77/388/EEG tolkas på så sätt att den tillåter att en medlemsstat bestämmer att en person typiskt sett ska anses såsom icke självständig i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 77/388/EEG, om denna person är integrerad i finansiellt, ekonomiskt och organisatoriskt hänseende i en annan näringsidkares (ett dominerande bolags) rörelse på ett sådant sätt att det dominerande bolaget kan genomdriva sin vilja gentemot personen och därigenom förhindra avvikande viljeyttringar från denna person?

---

(1)  Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdeskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).

(2)  Domstolens dom av den 16 juli 2015 (C-108/14 och C-109/14, EU:C:2015:496).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Rechtbank Rotterdam (Nederländerna) den 24 mars 2020 – Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. mot Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport

(Mål C-160/20)

(2020/C 222/20)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Rechtbank Rotterdam

Parter i det nationella målet

Klagande: Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

Motpart: Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport

Ytterligare deltagare: Vereniging Nederlandse Sigaretten- en Kerftakfabrikanten (VSK)

Tolkningsfrågor

1)	Är utarbetandet av den mätmetod som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 (1) på grundval av ISO-standarder som inte är fritt tillgängliga förenlig med artikel 297.1 FEUF (och förordning (EU) nr 216/2013 (2)) och med den öppenhetsprincip som ligger till grund för dessa bestämmelser?

2)

Ska ISO-standarderna 4387, 10315, 8454 och 8243, som artikel 4.1 i direktiv 2014/40 hänvisar till, tolkas och tillämpas så, att inom ramen för tolkningen och tillämpningen av artikel 4.1 i direktivet ska utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid inte bara mätas (och verifieras) enligt den föreskrivna metoden, utan får eller ska dessa utsläpp även mätas (och verifieras) på ett annat sätt och med en annan intensitet?

3)

a) Strider artikel 4.1 i direktiv 2014/40 mot principerna i detta direktiv, samt mot artikel 4.2 samma direktiv och artikel 5.3 i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll, på grund av att tobaksindustrin har medverkat i fastställandet av de ISO-standarder som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40? b) Strider artikel 4.1 i direktiv 2014/40 mot principerna för detta direktiv, mot artikel 114.3 FEUF, mot räckvidden för WHO:s ramkonvention om tobakskontroll och mot artiklarna 24 och 35 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, på grund av att den föreskrivna mätmetoden inte mäter utsläppen från filtercigaretter vid avsedd användning, eftersom mätmetoden inte tar hänsyn till effekten av ventilationshål i filtren som vid avsedd användning till största delen omsluts av rökarens läppar och fingrar?

4)

a) Vilken alternativ mätmetod (och verifieringsmetod) kan eller ska användas om domstolen — besvarar fråga 1 nekande? — besvarar fråga 2 jakande? — besvarar fråga 3a och/eller fråga 3b jakande? b) För det fall domstolen inte kan besvara fråga 4a, rör det sig vid en tillfälligavsaknad av en mätmetod om en sådan situation som avses i artikel 24.3 i direktiv 2014/40?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (EUT L 127, 2014, s. 1).

(2)  Rådets förordning (EU) nr 216/2013 av den 7 mars 2013 om elektroniskt offentliggörande av Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 69, 2013, s. 1).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Administratīvā apgabaltiesa (Lettland) den 14 april 2020 — SIA SS mot Valsts ieņēmumu dienests.

(Mål C-175/20)

(2020/C 222/21)

Rättegångsspråk: lettiska

Hänskjutande domstol

Administratīvā apgabaltiesa

Parter i det nationella målet

Klagande: SIA SS

Motpart: Valsts ieņēmumu dienests

Tolkningsfrågor

1)

Ska kraven i den allmänna dataskyddsförordningen (1) tolkas så att en begäran om information som har utfärdats av skattemyndigheten, som den i förevarande mål, genom vilken det begärs att information ska lämnas som innehåller en stor mängd personuppgifter, ska uppfylla kraven i den allmänna dataskyddsförordningen (bland annat i artikel 5.1)?

2)	Ska kraven i den allmänna dataskyddsförordningen tolkas så att skattemyndigheten får frångå bestämmelserna i artikel 5.1 i förordningen, även om skattemyndigheten inte har någon sådan befogenhet enligt den gällande lagstiftningen i Republiken Lettland?

3)

Vid tolkningen av kraven i den allmänna dataskyddsförordningen, kan det då anses finnas ett berättigat mål som motiverar en skyldighet, som ålagts genom en begäran om information som den i förevarande mål, att tillhandahålla samtliga begärda uppgifter avseende en icke-avgränsad mängd och tidsperiod, utan att ange något slutdatum för verkställandet av denna begäran om information?

4)

Vid tolkningen av kraven i den allmänna dataskyddsförordningen, kan det då anses finnas ett berättigat mål som motiverar en skyldighet, som ålagts genom en begäran om information som den i förevarande mål, att tillhandahålla samtliga begärda uppgifter, även om det i begäran om information inte anges (eller det anges på ett ofullständigt sätt) vilket syftet är med utlämnandet av informationen?

5)

Vid tolkningen av kraven i den allmänna dataskyddsförordningen, kan det då anses finnas ett berättigat mål som motiverar en skyldighet, som ålagts genom en begäran om information som den i förevarande mål, att tillhandahålla samtliga begärda uppgifter, även om det i praktiken avser absolut alla berörda personer som har annonserat under rubriken ”Personbilar” i en portal?

6)	Vilka kriterier ska tillämpas för att pröva huruvida skattemyndigheten, som handlar som personuppgiftsansvarig, i vederbörlig ordning förvissar sig om att behandlingen av personuppgifter (vilken även innefattar inhämtandet av informationen) uppfyller kraven i den allmänna dataskyddsförordningen?

7)	Vilka kriterier ska tillämpas för att pröva huruvida en begäran om information som den i förevarande mål är vederbörligen motiverad och läggs fram i ett enskilt fall?

8)	Vilka kriterier ska tillämpas för att pröva huruvida behandlingen av personuppgifter görs i den utsträckning det är nödvändigt och på ett sätt som är förenligt med kraven i den allmänna dataskyddsförordningen?

9)	Vilka kriterier ska tillämpas för att pröva huruvida skattemyndigheten, som handlar som personuppgiftsansvarig, förvissar sig om att behandlingen av personuppgifter uppfyller kraven i artikel 5.1 i den allmänna dataskyddsförordningen (ansvarsskyldighet)?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1)

Begäran om förhandsavgörande framställd av Nejvyšší soud České republiky (Republiken Tjeckien) den 24 april 2020 – VYSOČINA WIND a.s. mot Česká republika – Ministerstvo životního prostředí

(Mål C-181/20)

(2020/C 222/22)

Rättegångsspråk: tjeckiska

Hänskjutande domstol

Nejvyšší soud České republiky

Parter i det nationella målet

Klagande: VYSOČINA WIND a.s

Motpart: Česká republika – Ministerstvo životního prostředí

Tolkningsfrågor

1)

Ska artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU (1) av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE) tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att ålägga användarna av solcellspaneler som släppts ut på marknaden före den 1 januari 2013, och inte producenterna, skyldigheten att finansiera kostnaderna för insamling, behandling, återvinning och miljövänligt bortskaffande av WEEE från sådana sollcellspaneler?

2)

Om den första frågan besvaras jakande, är det då, vid bedömningen av villkoren för en medlemsstats ansvar för skada som har vållats en enskild på grund av en överträdelse av unionsrätten, av betydelse att medlemsstaten själv har fastställt villkoren för finansieringen av avfall från solcellspaneler redan innan antagandet av ett direktiv, varigenom solcellspaneler upptogs i tillämpningsområdet för unionslagstiftningen och producenterna ålades att bära de kostnader som därmed uppkom, även med avseende på de paneler som släppts ut på marknaden före utgången av fristen för införlivande av direktivet (och själva antagandet av bestämmelserna på unionsrättslig nivå), såsom är fallet i målet vid den nationella domstolen?

---

(1)  EUT L 197, 2012, s. 38.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Slovakien) den 29 april 2020 – HYDINA SK s.r.o. mot Finančné riaditeľstvo Slovenskej republiky

(Mål C-186/20)

(2020/C 222/23)

Rättegångsspråk: slovakiska

Hänskjutande domstol

Najvyšší súd Slovenskej republiky

Parter i det nationella målet

Sökande: HYDINA SK s.r.o.

Svarande: Finančné riaditeľstvo Slovenskej republiky

Tolkningsfrågor

1)

Ska bestämmelsen i skäl 25 i rådets förordning (EU) nr 904/2010 (1) av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri, i vilken det anges att ”[d]e tidsfrister som föreskrivs i denna förordning för lämnande av information ska uppfattas som maximiperioder som inte får överskridas,”, tolkas så, att det rör sig om tidsfrister som inte får överskridas och att ett överskridande av dessa frister leder till att avbrottet i skattekontrollen är rättsstridigt?

2)

Medför underlåtenheten att iaktta tidsfristerna för genomförandet av det internationella informationsutbytet som föreskrivs i rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri verkningar (påföljder) för den tillfrågade myndigheten och den begärande myndigheten?

3)	Kan ett internationellt informationsutbyte som överskrider de tidsfrister som föreskrivs i rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri anses utgöra ett rättsstridigt intrång i den skattskyldiges rättigheter?

---

(1)  EUT L 268, 2010, s. 1.

Tribunalens beslut av den 14 maj 2020 – Bernis m.fl. mot SRB

(Mål T-282/18) (1)

(Talan om ogiltigförklaring - Ekonomisk och monetär union - Bankunion - Enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag - Artikel 18.1 i förordning (EU) nr 806/2014 - Rekonstruktionsmekanism som är tillämplig på en enhet som fallerar eller sannolikt kommer att fallera - Moderbolag och dotterbolag - Uttalande från ECB om att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera - SRB:s beslut att inte vidta resolutionsåtgärder - Allmänintresse saknas - Likvidation i enlighet med nationell rätt - Aktieägare - Villkoret direkt berörd ej uppfyllt)

(2020/C 222/24)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Ernests Bernis (Jurmala, Lettland), Oļegs Fiļs (Jurmala), OF Holding SIA (Riga, Lettland), Cassandra Holding Company SIA (Jurmala) (ombud: advokaten O. Behrends)

Svarande: Gemensamma resolutionsnämnden (ombud: J. De Carpentier, M. Meijer Timmerman Thijssen, A. Valavanidou, H. Ehlers och E. Muratori, biträdda av advokaten A. Rivas och B. Heenan, solicitor)

Part som har intervenerat till stöd för svaranden: Europeiska centralbanken (ombud: G. Marafioti, E. Koupepidou och J. Rodríguez Cárcamo)

Saken

Talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 23 februari 2018 varigenom nämnden beslutat att inte anta resolutionsordningar gentemot ABLV Bank AS och dess dotterbolag, ABLV Bank Luxembourg SA, med tillämpning av artikel 18.1 i rådets Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

Avgörande

1)	Talan avvisas.

2)	Ernests Bernis och Oļegs Fiļs, OF Holding SIA och Cassandra Holding Company SIA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppstått för Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) och Europeiska centralbanken (ECB).

---

(1)  EUT C 259, den 23.7.2018)

Tribunalens beslut av den 6 maj 2020 – Sabo m.fl. mot parlamentet och rådet

(Mål T-141/19) (1)

(Talan om ogiltigförklaring - Miljö - Energi - Direktiv (EU) 2018/200 - Inkludering av energi från skogsbiomassa bland förnybara energikällor - Villkoret personligen berörd ej uppfyllt - Avvisning)

(2020/C 222/25)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Peter Sabo (Tulčik, Slovakien) och 9 andra sökande vilkas namn anges i en bilaga till beslutet (ombud: R. Smith, A. Dews, C. Day, solicitors, D. Wolfe, QC, P. Lockley och B. Mitchell, barristers)

Svarande: Europaparlamentet (ombud: I. McDowell, C. Ionescu Dima och A. Tamás), Europeiska unionens råd (ombud: A. Lo Monaco och R. Meyer)

Saken

Talan väckt med stöd av artikel 263 FEUF om delvis ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82), i den del som den inkluderar energi från skogsbiomassa bland förnybara energikällor.

Avgörande

1)	Talan avvisas.

2)	Anledning saknas att pröva de interventionsansökningar som ingetts av kommissionen, U. S. Industrial Pellet Association, Stichting Dutch Biomass Certification och Stichting RBCN (Rotterdam Biomass Commodities Network).

3)	Peter Sabo och de andra sökande vilkas namn anges i en bilaga ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har haft.

4)	Kommissionen, U. S. Industrial Pellet Association, Stichting Dutch Biomass Certification och Stichting RBCN (Rotterdam Biomass Commodities Network) ska bära sina respektive rättegångskostnader med anledning av interventionsansökningarna.

---

(1)  EUT C 148, 29.4.2019.

Tribunalens beslut av den 13 mars 2020 – Aurora/CPVO – SESVanderhave (M 02205)

(Mål T-278/19) (1)

(Talan om ogiltigförklaring - Växtförädlarrätt - Ogiltighetsförfarande - Sockerbetssort M 02205 - Beslut att hänskjuta ärendet till den behöriga avdelningen inom CPVO för vidare behandling - Artikel 72 i förordning (EG) nr 2100/94 - Berättigat intresse av att få saken prövad saknas - Behörighet att ändra - Uppenbart att överklagandet delvis inte kan tas upp till prövning och delvis helt saknar rättslig grund)

(2020/C 222/26)

Rättegångsspråk: engelska

Rättegångsdeltagare

Klagande: Aurora Srl (Padova, Italien) (ombud: advokaten L.-B. Buchman)

Motpart: Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO) (ombud: M. Ekvad, F. Mattina, M. Garcia Monco-Fuente och A. Weitz)

Motpart vid överklagandenämnden, tillika intervenient vid tribunalen: SESVanderhave NV (Tienen, Belgien) (ombud: advokaten P. de Jong)

Saken

Överklagande av det beslut som meddelades av CPVO:s överklagandenämnd den 27 februari 2019 (ärende A 10/2013 RENV) om ett ogiltighetsförfarande mellan Aurora och SESVanderhave.

Avgörande

1)	Överklagandet ogillas.

2)	Aurora Srl, gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO) och SESVanderhave NV ska bära sina rättegångskostnader.

---

(1)  EUT C 213, 24.6.2019.

Tribunalens beslut av den 13 maj 2020 – Lucaccioni mot kommissionen

(Mål T-308/19) (1)

(Talan om ogiltigförklaring och skadestånd - Personalmål - Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas - Förberedande rättsakt - Klagomål har inte anförts - Talan som delvis uppenbart ska avvisas, delvis ska avvisas)

(2020/C 222/27)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Arnaldo Lucaccioni (San Benedetto del Tronto, Italien) (ombud: advokaten E. Bonanni)

Svarande: Europeiska kommissionen (ombud: T. Bohr och L. Vernier, biträdda av advokaten A. Dal Ferro)

Saken

Talan grundad på artikel 270 FEUF med yrkande om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 11 januari 2019 att inrätta en ny läkarkommitté inom ramen för en begäran om erkännande av sökandens förvärrade yrkessjukdom, dels ersättning för de skador sökanden påstår sig ha lidit.

Avgörande

1)	Det är uppenbart att talan delvis ska avvisas, delvis ska avvisas.

2)	Arnaldo Lucaccioni ska ersätta rättegångskostnaderna.

---

(1)  EUT C 230, 8.7.2019

Talan väckt den 6 maj 2020 – HB mot EIB

(Mål T-757/19)

(2020/C 222/28)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: HB (ombud: advokaten C. Bernard-Glanz)

Svarande: Europeiska investeringsbanken (EIB)

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara beslutet av den 20 juni 2019 om avslag på sökandens klagomål om mobbning,

—	förplikta svaranden att utge 100 000 EUR i skadestånd för ideell skada jämte lagstadgad ränta från den dag då dom meddelas,

—	förplikta svaranden att utge 50 000 EUR i skadestånd för förlust av möjlighet jämte lagstadgad ränta från den dag då dom meddelas fram till den dag då hela beloppet har erlagts, och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

1.

Första grunden: Sökanden hävdar att rätten till opartisk, rättvis och omsorgsfull behandling samt motiveringsskyldigheten har åsidosatts i den mån (i) den utredningskommitté som utredde hennes påståenden om trakasserier och mobbning (a) brast i sin skyldighet att ge ärendet en opartisk, rättvis och omsorgsfull behandling, genom att den gav uttryck för, eller gav intryck av att hysa, en välvillig inställning till de påstådda förövarna och genom att misstolka eller bortse från fakta och bevis, och (b) underlät att ange skäl, och (ii) det omtvistade beslutet är behäftat med samma fel på grund av att EIB:s ordförande godkände utredningskommitténs rapport.

2.

Andra grunden: Sökanden hävdar ett det har gjorts en oriktig bedömning och att det föreligger ett åsidosättande av EIB:s Code of Conduct and Dignity at Work Policy, i den mån (i) mobbarnas agerande gentemot sökanden skedde i form av muntliga och skriftliga utsagor, var olämpligt, omfattade en lång tidsperiod och skedde vid upprepade tillfällen, och var förringande, (ii) utredningskommittén gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosatte sin Staff Code of Conduct and Dignity at Work Policy genom att inte klassificera de omtvistade handlingarna som psykisk mobbning, både individuellt och gemensamt, och (iii) EIB:s ordförande genom att godkänna utredningskommitténs rapport felaktigt slog fast att sökanden inte hade blivit utsatt för någon mobbning.

3.

Tredje grunden: Sökanden hävdar att det föreligger ett åsidosättande av rätten att yttra sig och rätten till konfidentiell behandling, i den mån (i) sökanden inte bereddes tillfälle att yttra sig om (a) innehållet i de påstådda mobbarnas och vittnenas utsagor inför utredningskommittén eller (b) de övriga handlingar som utredningskommittén hänvisade till i sin rapport för att lämna rekommendationer till bankens ordförande, och (ii) utredningskommittén antog sina slutsatser och lät utomstående ta del av dessa innan den gav sökanden möjlighet att yttra sig om dessa, det vill säga innan den enligt vad som påståtts slutförde sin rapport, och (iii) det omtvistade beslutet är behäftat med samma fel på grund av att EIB:s ordförande godkände utredningskommitténs rapport. Till stöd för skadeståndsyrkandet anför sökanden följande: — Hon har lidit ideell skada som inte kan gottgöras genom att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras. — Genom att avslå hennes begäran om förlikning fråntog svaranden henne orättmätigt möjligheten att lösa tvisten i godo och undvika en process vid tribunalen.

Talan väckt den 16 april 2020 – Republiken Grekland mot Europeiska kommissionen

(Mål T-217/10)

(2020/C 222/29)

Rättegångsspråk: grekiska

Parter

Sökande: Republiken Grekland (ombud: E. Tsaoui, A. Vasilipoulou och E. Krompa)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara det angripna beslutet (1) i den del det utesluter vissa av Republiken Greklands kostnader från finansiering av Europeiska unionen, uppgående till ett bruttobelopp på 9 657 608,85 euro, vilket motsvarar 9 590 402,53 euro netto, belopp som betalats ut och deklarerats inom ramen för Ejflu avseende åtgärderna 123A, 125A, 321 och 322 i programmet för landsbygdsutveckling för perioden 2007-2013 och åtgärderna 4.2, 4.3 och 7.2 och 7.4 i programmet för landsbygdsutveckling för perioden 2014-2020, för räkenskapsåren 2011-2018, och

—	förplikta svaranden att ersätta Republiken Greklands rättegångskostnader.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden sju grunder.

1.

Första grunden: Det angripna beslutet antogs på grundval av en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 34.7 i förordning (EU) nr 908/2014, (2) eftersom de finansiella korrigeringarna saknar rättslig grund så snart kommissionen gått utöver gränserna för sin behörighet att göra utvärderingar. Beslutet är dessutom bristfälligt motiverat.

2.

Andra grunden: Det saknas lagstöd för en korrigering avseende kostnader som mer än 24 månader före det att konstaterandet av oegentligheter kommunicerades. Artikel 52.4 i förordning (EU) nr 1306/2013 (3) har åsidosatts och kommissionen överskred sin behörighet i tiden (ratione temporis) när den beslutade om de omtvistade korrigeringarna.

3.	Tredje grunden, som bland annat avser korrigeringen avseende åtgärderna 125A och 123A: Åsidosättande av principerna om ne bis in idem, rättssäkerhet, god förvaltningssed, medlemsstaternas berättigade förväntningar och proportionalitet.

4.

Fjärde grunden, som bland annat avser åtgärd 125A: Åsidosättande av artikel 24.2 b i förordning (EU) nr 65/2011, (4) artikel 43 i förordning (EG) nr 1974/2006 och bestämmelserna i det program för landsbygdsutveckling som kommissionen godkänt för perioden 2007-2013. Vidare bristande motivering vad gäller den rättsliga grunden för korrigeringen, samt bristande lagstöd och bristande motivering liksom ett faktiskt fel vad gäller den finansiella schablonkorrigering som gjorts och procenttalet för denna (10 procent).

5.

Femte grunden, som bland annat avser åtgärd 125A: Det angripna beslutet antogs i strid med artikel 52 i förordning (EU) nr 1306/2013, artikel 34 i förordning (EU) nr 908/2014 och i riktlinjerna C(2015) 3675 av den 8 juni 2015, samt mot rätten att yttra sig i förväg, rätten till försvar och principerna om berättigade förväntningar och proportionalitet. Vidare är beslutet bristfälligt motiverat och innehåller ett faktiskt fel.

6.	Sjätte grunden, som bland annat avser korrigeringarna av åtgärderna 321 och 322: Åsidosättande av artikel 24.2 b i förordning (EU) nr 65/2011 och riktlinjerna C(2015) 3675 av den 8 juni 2015, faktiskt fel, avsaknad av motivering och åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

7.

Sjunde grunden, som bland annat avser korrigeringen av åtgärd 123A: Denna korrigering strider mot artikel 24.1 och 24.2 i förordning (EU) nr 65/2011, artikel 52 i förordning nr 1306/2013 och artikel 34 i förordning nr 908/2014, på grund av ett faktiskt fel samt bristande motivering. Vidare har Republiken Greklands rätt att yttra sig och rätt till försvar åsidosatts, liksom proportionalitetsprincipen.

---

(1)  Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2020/201 av den 12 februari 2020 om undantagande från unionsfinansiering av vissa utgifter som betalats av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) [delgivet med nr C(2020) 541] (EUT L 42, 2020, s. 17).

(2)  Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 av den 6 augusti 2014 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 med beaktande av utbetalande organ och andra organ, ekonomisk förvaltning, räkenskapsavslutning, regler om kontroller, värdepapper och öppenhet (EUT L 255, 2014, s. 59).

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549).

(4)  Kommissionens förordning (EU) nr 65/2011 av den 27 januari 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 vad gäller kontroller och tvärvillkor i samband med stöd för landsbygdsutveckling (EUT L 25, 2011, s. 8).

Talan väckt den 4 maj 2020 – JP mot kommissionen

(Mål T-247/20)

(2020/C 222/30)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: JP (ombud: advokaterna S. Rodrigues och A. Champetier)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara kommissionens beslut C(2020) 1195 final av den 24 februari 2020 att avslå sökandens bekräftande ansökan om tillgång till handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001 – GESTDEM 2019/5349-5399, och

—	förplikta svaranden att betala en euro såsom symbolisk ersättning för den ideella skada som sökanden åsamkats, samt att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.

1.	Första grunden: Åsidosättande av artiklarna 4.1 b och 17 i förordning (EG) nr 1049/2001, angående skydd för den enskildes privatliv och integritet.

2.	Andra grunden: Åsidosättande av artikel 4.3 i förordning (EG) nr 1049/2001, angående skydd för institutionens beslutsförande.

3.	Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 4.6 i förordning (EG) nr 1049/2001, angående tillgång till en del av handlingar, och av proportionalitetsprincipen.

4.	Fjärde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning.

Talan väckt den 4 maj 2020 – Klymenko mot rådet

(Mål T-258/20)

(2020/C 222/31)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Oleksandr Viktorovytj Klymenko (Moskva, Ryssland) (ombud: advokaten M. Phelippeau)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	fastställa att Oleksandr Viktorovytj Klymenko har talerätt

och med avseende på sökanden,

—	ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina,

—	ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina,

—	och förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med artiklarna 87 och 91 i tribunalens rättegångsregler.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.

1.

Första grunden avser de angripna rättsakternas bristande motivering. Sökanden hävdar att rådet inte har uppfyllt motiveringsskyldigheten för de angripna rättsakterna. Det gäller såväl frågan huruvida åtgärden är berättigad som rätten till försvar liksom rätten till ett effektivt domstolsskydd och de kontroller som gjorts därav.

2.

Den andra grunden avser oriktig bedömning av fallet och maktmissbruk. Sökanden hävdar att rådet, med hänsyn till de uppgifter som det hade mottagit, inte hade någon annan möjlighet än att konstatera att de uppgifter om faktiska omständigheter som förelåg inte räckte som grund för ett straffrättsligt förfarande. Sökanden åberopar även ett stort antal åsidosättanden av sökandens grundläggande rättigheter som rådet inte fäst något avseende vid.

3.	Den tredje grunden avser åsidosättandet av grundläggande rättigheter. Sökanden hävdar att principen om rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, liksom principen om parternas likställdhet i processen, inte iakttogs när dessa rättsakter antogs.

4.	Fjärde grunden avser avsaknaden av rättslig grund. Artikel 29 i fördraget om Europeiska unionen kan inte godtas som rättslig grund för den restriktiva åtgärden mot sökanden.

5.	Femte grunden avser åsidosättande av den grundläggande rätten till respekt för egendom.

Överklagande ingett den 6 maj 2020 – Rochem Group mot EUIPO – Rochem Marine (ROCHEM)

(Mål T-261/20)

(2020/C 222/32)

Överklagandet är avfattat på engelska

Parter

Klagande: Rochem Group AG (Zug, Schweiz) (ombud: advokaten K. Guridi Sedlak)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: Rochem Marine Srl (Genua, Italien)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Klaganden

Omtvistat varumärke: Internationell registrering som designerar Europeiska unionen av figurmärket ROCHEM – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen nr 1 151 485

Förfarande vid EUIPO: Ogiltighetsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av första överklagandenämnden vid EUIPO den 2 mars 2020 i ärende R 1547/2019-1

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—	förplikta EUIPO att fatta ett nytt beslut om att avslå den ansökan om ogiltighetsförklaring som getts in avseende den internationella varumärkesregistreringen nr 1 151 485, även för klasserna 11 och 40,

—	förplikta EUIPO och intervenienten, för det fall att motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd skulle uppträda framför tribunalen, att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader.

Grunder

—	Åsidosättande av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Åsidosättande av artikel 64.2 och 64.3 jämförd med artikel 198 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 6 maj 2020 – Rochem Group mot EUIPO – Rochem Marine (ROCHEM)

(Mål T-262/20)

(2020/C 222/33)

Överklagandet är avfattat på engelska

Parter

Klagande: Rochem Group AG (Zug, Schweiz) (ombud: advokaten K. Guridi Sedlak)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: Rochem Marine Srl (Genua, Italien)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Klaganden

Omtvistat varumärke: Internationell registrering som designerar Europeiska unionen av ordmärket ROCHEM – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen nr 1 151 545

Förfarande vid EUIPO: Ogiltighetsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av första överklagandenämnden vid EUIPO den 2 mars 2020 i ärende R 1546/2019-1

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—	förplikta EUIPO att fatta ett nytt beslut om att avslå den ansökan om ogiltighetsförklaring som getts in avseende den internationella varumärkesregistreringen nr 1 151 545, även för klasserna 11 och 40,

—	förplikta EUIPO och intervenienten, för det fall att motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd skulle uppträda framför tribunalen, att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader.

Grunder

—	Åsidosättande av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Åsidosättande av artikel 64.2 och 64.3 jämförd med artikel 198 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Talan väckt den 5 maj 2020 – Arbuzov mot rådet

(Mål T-267/20)

(2020/C 222/34)

Rättegångsspråk: tjeckiska

Parter

Sökande: Sergej Arbuzov (Kiev, Ukraina) (ombud: advokaten M. Mleziva)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara dels rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (1), dels rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (2), i den mån beslutet och förordningen är tillämpliga på sökanden,

—	förklara att Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och förplikta det att ersätta de sökandens rättegångskostnader i förfarandet.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning — Sökanden har till stöd för sin talan bland annat gjort gällande att Europeiska unionens råd inte agerade med vederbörlig omsorg när det antog rådets beslut (Gusp) 2019/354 av den 4 mars 2019 (3), eftersom rådet före antagandet av det angripna beslutet inte prövade sökandens argument och de bevis som sökanden åberopade till stöd för talan, utan rådet förlitade sig främst på den korta sammanfattningen av Ukrainas åklagarmyndighet och begärde inte någon ytterligare information om den pågående utredningen i Ukraina.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till egendom — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att de restriktiva åtgärder som har vidtagits mot honom är oproportionerliga, går utöver vad som är nödvändigt och utgör ett intrång i garantier enligt internationell rätt om skydd av sökandens rätt till egendom.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter som garanteras genom konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att hans rätt till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen, liksom hans rätt till försvar och hans rätt till skydd av privat egendom åsidosattes vid antagandet av de restriktiva åtgärderna mot honom.

---

(1)  EUT L 71, 2020, s. 10.

(2)  EUT L 71, 2020, s. 1.

(3)  Rådets beslut (Gusp) 2019/354 av den 4 mars 2019 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 64, 2019, s. 7).

Talan väckt den 5 maj 2020 – Pšonka mot rådet

(Mål T-268/20)

(2020/C 222/35)

Rättegångsspråk: tjeckiska

Parter

Sökande: Artem Viktorovyč Pšonka (Kramatorsk, Ukraina) (ombud: advokaten M. Mleziva)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara dels rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (1), dels rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (2), i den mån beslutet och förordningen är tillämpliga på sökanden,

—	förklara att Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och förplikta det att ersätta de sökandens rättegångskostnader i förfarandet.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning — Sökanden har till stöd för sin talan bland annat gjort gällande att Europeiska unionens råd inte agerade med vederbörlig omsorg när det antog det angripna beslutet, eftersom rådet före antagandet av detta beslut inte prövade sökandens argument och de bevis som sökanden åberopade till stöd för talan, utan rådet förlitade sig främst på den korta sammanfattningen av Ukrainas åklagarmyndighet och begärde inte någon ytterligare information om den pågående utredningen i Ukraina.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till egendom — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att de restriktiva åtgärder som har vidtagits mot honom är oproportionerliga, går utöver vad som är nödvändigt och utgör ett intrång i garantier enligt internationell rätt om skydd av sökandens rätt till egendom.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter som garanteras genom konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att hans rätt till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen, liksom hans rätt till försvar och hans rätt till skydd av privat egendom åsidosattes vid antagandet av de restriktiva åtgärderna mot honom.

---

(1)  EUT L 71, 2020, s. 10.

(2)  EUT L 71, 2020, s. 1.

Talan väckt den 5 maj 2020 – Pšonka mot rådet

(Mål T-269/20)

(2020/C 222/36)

Rättegångsspråk: tjeckiska

Parter

Sökande: Viktor Pavlovyč Pšonka (Kiev, Ukraina) (ombud: advokaten M. Mleziva)r

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara dels rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (1), dels rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (2), i den mån beslutet och förordningen är tillämpliga på sökanden,

—	förklara att Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och förplikta det att ersätta de sökandens rättegångskostnader i förfarandet.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning — Sökanden har till stöd för sin talan bland annat gjort gällande att Europeiska unionens råd inte agerade med vederbörlig omsorg när det antog det angripna beslutet, eftersom rådet före antagandet av det beslutet inte prövade sökandens argument och de bevis som sökanden åberopade till stöd för talan, utan rådet förlitade sig främst på den korta sammanfattningen av Ukrainas åklagarmyndighet och begärde inte någon ytterligare information om den pågående utredningen i Ukraina.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till egendom — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att de restriktiva åtgärder som har vidtagits mot honom är oproportionerliga, går utöver vad som är nödvändigt och utgör ett intrång i garantier enligt internationell rätt om skydd av sökandens rätt till egendom.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter som garanteras genom konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — Sökanden har i detta sammanhang hävdat att hans rätt till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen, liksom hans rätt till försvar och hans rätt till skydd av privat egendom åsidosattes vid antagandet av de restriktiva åtgärderna mot honom.

---

(1)  EUT L 71, 2020, s. 10.

(2)  EUT L 71, 2020, s. 1.

Talan väckt den 11 maj 2020 – Zhejiang Hangtong Machinery Manufacture och Ningbo Hi-Tech Zone Tongcheng Auto Parts mot kommissionen

(Mål T-278/20)

(2020/C 222/37)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Zhejiang Hangtong Machinery Manufacture Co. Ltd (Taizhou, Kina) och Ningbo Hi-Tech Zone Tongcheng Auto Parts Co. Ltd (Ningbo, Kina) (ombud: advokaterna K. Adamantopoulos och P. Billiet)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara den angripna förordningen i den mån sökandena berörs, och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökandena yrkar att kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/353 av den 3 mars 2020 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av stålhjul med ursprung i Folkrepubliken Kina (1) ska ogiltigförklaras.

Till stöd för sin talan åberopar sökandena tre grunder.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara rättsliga fel och en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och har använt ett cirkelresonemang genom att (1) fastställa att sökandena fortlöpande vägrat att samarbeta med kommissionen och, av det skälet, med stöd av artikel 17.4 i grundförordningen (2), (2) fastställa att sökandena begärt en individuell dumpningsmarginal istället för att behandlas som exporterande tillverkare i urvalet enligt artikel 17.1 i grundförordningen, och på så sätt även åsidosatt artikel 6 i grundförordningen, och genom att (3) ålägga sökandena den högsta övriga antidumpningstull som är avsedd för parter som inte samarbetar eller som inte har gett sig till känna, och på så sätt också åsidosatt artiklarna 2, 3 och 9.4 i grundförordningen och principerna om skydd för berättigade förväntningar, god förvaltningssed, icke-diskriminering och proportionalitet.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara rättsliga fel och en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, åsidosatt principen om god förvaltning samt gett en otillfredsställande, felaktig och motstridig motivering genom att (1) använda begreppet ”tillgängliga uppgifter” på sökandena, och genom att (2) inte beakta sökandenas (a) normalvärde och (b) exportpris eller alternativa metoder för att fastställa sökandenas exportpris för beräkningen av deras dumpningsmarginal, i strid med artiklarna 2.6a, 2.8, 2.10 och 2.11, 3, 6, 9.4, 18.1 och 18.3 i grundförordningen samt artiklarna 2, 3, 6.6 och 6.8 och bilaga II.3 till i WTO:s antidumpningsavtal.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har åsidosatt sökandenas rätt till försvar genom att (1) vägra att beräkna och lämna ut deras normalvärde i strid med artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen samt artikel 12.2 i WTO:s antidumpningsavtal, och genom att (2) inte lämna ut de uppgifter som den använt för att beräkna sökandenas dumpnings- och skademarginaler.

---

(1)  EUT L 65, 2020, s. 9.

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21).

Talan väckt den 12 maj 2020 – CWS Powder Coatings mot kommissionen

(Mål T-279/20)

(2020/C 222/38)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: CWS Powder Coatings GmbH (Düren, Tyskland) (ombud: advokaterna R. van der Hout, C. Wagner och V. Lemonnier)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/217 (1) i den del som rör klassificering och märkning av titandioxid, och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden nio grunder.

1.	Första grunden: Kommissionen åsidosatte artikel 53c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 (2) genom att anta en rättsakt för olika regleringsområden.

2.	Andra grunden: Klassificeringen av titandioxid i den angripna förordningen strider mot klassificeringsvillkoren enligt artiklarna 53a, 37.5 och 3.1 jämförda med punkt 3.6.2.2 i bilaga I till förordning nr 1272/2008.

3.	Tredje grunden: Ändringen av bilaga II till förordning nr 1272/2008 om flytande blandningar som innehåller titandioxid kunde inte grundas på artikel 53.1 jämförd med artikel 53a i denna förordning.

4.	Fjärde grunden: Ändringen av bilaga II till förordning nr 1272/2008 om fasta blandningar som innehåller titandioxid kunde inte grundas på artikel 53.1 jämförd med artikel 53a i denna förordning.

5.	Femte grunden: Kommissionen åsidosatte sin skyldighet att göra en konsekvensbedömning innan den antog den angripna förordningen.

6.	Sjätte grunden: Den angripna förordningen strider mot proportionalitetsprincipen eftersom klassificeringen av vissa titandioxidpartiklar och fastställandet av märkningsskyldigheter inte är lämpliga för att uppnå målet (hälsoskydd) som kan uppnås med mindre ingripande åtgärder.

7.	Sjunde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till flera uppenbara felbedömningar när den antog den angripna förordningen.

8.	Åttonde grunden: Kommissionen överskred sin tilldelade behörighet genom att anta den angripna förordningen.

9.

Nionde grunden: För det fall tribunalen bedömer att kommissionen, i samband med antagandet av den angripna förordningen, själv kunde fastställa klassificeringsvillkoren och föremålet för en klassificering, eller att det var omöjligt att göra en konsekvensbedömning eller proportionell tillämpning, strider artiklarna 37.5, 53.1 och 53a i förordning nr 1272/2008 mot artikel 290.1 och 290.2 FEUF. I detta fall strider det nämligen mot artikel 290 FEUF att åberopa den rättsakt (förordning nr 1272/2008) som ligger till grund för den angripna förordningen.

---

(1)  Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/217 av den 4 oktober 2019 om ändring, för anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar och rättelse av den förordningen (EUT L 44, 2020, s. 1).

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 2008, s. 1).

Överklagande ingett den 13 maj 2020 – Klaus Berthold mot EUIPO — Thomann (HB Harley Benton)

(Mål T-284/20)

(2020/C 222/39)

Överklagandet är avfattat på tyska

Parter

Klagande: Klaus Berthold Besitzgesellschaft GmbH & Co. KG (Thalhausen, Tyskland) (ombud: advokatenE. Strauß)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Motpart vid överklagandenämnden: Thomann GmbH (Burgebrach, Tyskland)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Motparten vid överklagandenämnden

Omtvistat varumärke: Internationell registrering som designerar Europeiska unionen av figurmärket HB Harley Benton – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen nr 1 380 752

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av fjärde överklagandenämnden vid EUIPO den 11 mars 2020 i ärende R 1359/2019-4

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet och bifalla invändningen mot8 registreringen av internationell registrering nr 1 380 752 i Europeiska unionen för varor i klass 25,

—	förordna att EUIPO ska avslå ansökan om registrering av internationell registrering nr 1 380 752 i Europeiska unionen för varor i klass 25,

—	förplikta motparten vid överklagandenämnden att ersätta kostnaderna för förfarandet vid EUIPO och, om det är lämpligt, förplikta EUIPO att ersätta kostnaderna i förvarande mål.

Grunder

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 15 maj 2020 – MCM Products mot EUIPO – The Nomad Company (NOMAD)

(Mål T-285/20)

(2020/C 222/40)

Överklagandet är avfattat på tyska

Parter

Klagande: MCM Products AG (Zürich, Schweiz) (ombud: advokaten S. Eichhammer)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: The Nomad Company BV (Zevenaar, Nederländerna)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Motparten vid överklagandenämnden

Omtvistat varumärke: EU-ordmärket ”NOMAD” – EU-varumärke nr 1 742 089

Förfarande vid EUIPO: Ogiltighetsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av fjärde överklagandenämnden vid EUIPO den 13 mars 2020 i ärende R 854/2019-4

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet i den del det avser klassificering av de berörda varorna i klass 18, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder

—	Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 15 maj 2020 – Capella mot EUIPO – Cobi.bike (GOBI)

(Mål T-286/20)

(2020/C 222/41)

Överklagandet är avfattat på: tyska

Parter

Klagande: Capella EOOD (Sofia, Bulgarien) (ombud: advokaten R. Klenke)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: Cobi.bike GmbH (Frankfurt am Main, Tyskland)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Varumärkessökande: Klaganden

Omtvistat varumärke: Ansökan om registrering som EU-varumärke av kännetecknet GOBI – Registreringsansökan nr 17 168 089

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av andra överklagandenämnden vid EUIPO den 14 februari 2020 i ärende R 1685/2019-2

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 15 maj 2020 – Eggy Food mot EUIPO (EGGY FOOD)

(Mål T-287/20)

(2020/C 222/42)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Eggy Food GmbH & Co. KG (Osnabrück, Tyskland) (ombud: advokaterna J. Eberhardt och R. Böhm)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Omtvistat varumärke: EU-figurmärket ”EGGY FOOD” – Registreringsansökan nr 1 795 2953

Överklagat beslut: Beslut meddelat av femte överklagandenämnden vid EUIPO den 9 mars 2020 i ärende R 1316/2019-5

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—	besluta att registreringsansökan nr 1 795 2953 ska offentliggöras, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder

—	Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001,

—	Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001,

—	Åsidosättande av artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Talan väckt den 13 maj 2020 – Brillux och Daw mot kommissionen

(Mål T-288/20)

(2020/C 222/43)

Rättegångsspråk: Tyska

Parter

Sökande: Brillux GmbH & Co. KG (Münster, Tyskland) och Daw SE (Ober-Ramstadt, Tyskland) (ombud: advokaterna R. van der Hout, C. Wagner och V. Lemonnier)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/217 (1) i den del som den avser klassificering och märkning av titandioxid, och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena nio grunder som i huvudsak är identiska eller jämförliga med dem som åberopats i mål T-279/20, CWS Powder Coatings mot kommissionen.

---

(1)  Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/217 av den 4 oktober 2019 om ändring, för anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar och rättelse av den förordningen (EUT L 44, 18.2.2020, s. 1).

Överklagande ingett den 14 maj 2020 – Ceramica Flaminia mot EUIPO –Ceramica Cielo (goclean)

(Mål T-290/20)

(2020/C 222/44)

Överklagandet är avfattat på italienska

Parter

Klagande: Ceramica Flaminia SpA (Civita Castellana, Italien) (ombud: advokaterna A. Improda och R. Arista)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: Ceramica Cielo SpA (Fabrica di Roma, Italien)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Klaganden

Omtvistat varumärke: EU-figurmärket goclean – EU-varumärke nr 13 270 046

Förfarande vid EUIPO: Ogiltighetsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av andra överklagandenämnden vid EUIPO den 16 mars 2020 i ärende R 991/2018-2

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara och ändra det överklagade beslutet, och

följaktligen

—	fastställa att EU-varumärke nr 13 270 046 är giltigt med avseende på alla eller en del av varorna i klass 11, och

—	förplikta EUIPO och/eller Ceramica Cielo SpA att ersätta kostnaderna för förevarande förfarande och för de föregående förfarandena vid annulleringsenheten och överklagandenämnden.

Grunder

—	Åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Tolkningen av begreppet särskiljningsförmåga enligt artikel 7.1 b i i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Grundlös kvalificering av varumärket som en slogan.

—	Åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 95.1 jämförd med artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—	Åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 7.3 och artikel 59.1 och 59.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Talan väckt den 14 maj 2020 – Janukovytj mot rådet

(Mål T-291/20)

(2020/C 222/45)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Viktor Fedorovytj Janukovytj (Rostov-na-Donu, Ryssland) (ombud: M. Anderson, solicitor)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2020/373 (1) i den mån det avser sökanden,

—	ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2020/370 (2) i den mån det avser sökanden, och

—	förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden sju grunder.

1.	Första grunden: Sökanden uppfyller inte de angivna kriterierna för att tas upp i förteckningen beträffande den relevanta tiden.

2.

Andra grunden: Rådet gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den lät de omtvistade åtgärderna omfatta sökanden. Rådet underlät att säkerställa att det förelåg ett tillräckligt faktiskt underlag för att ta upp sökanden och kontrollerade inte att de ukrainska myndigheternas beslut, vilka rådet förlitade sig på, fattades under iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

3.

Tredje grunden: Rådet preciserade inte de faktiska, specifika skälen för varför sökanden togs upp i förteckningen. Rådet angav inte heller varför det anser att de beslut av de ukrainska myndigheterna som det förlitat sig på har fattats under iakttagande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.

4.

Fjärde grunden: Sökandens rätt till försvar har åsidosatts, och/eller han har nekats ett effektivt rättsmedel. Rådet underlät att höra sökanden innan det på nytt tog upp honom på förteckningen, tillhandahöll inte sökanden allt det underlag som den grundade sig på och gav inte sökanden rimliga möjligheter att rätta fel eller lägga fram information. Sökanden har inte i något skede fått ta del av någon seriös, trovärdig eller konkret bevisning och skäl som motiverar restriktiva åtgärder, och det finns inga indikationer på att rådet i tillbörlig mån beaktade sökandens yttrande inte den fattade sitt beslut.

5.	Femte grunden: Rådet saknade korrekt rättslig grund för den åttonde ändringsakten.

6.	Sjätte grunden: Rådet gjorde sig skyldigt till maktmissbruk.

7.

Sjunde grunden: Sökandens rätt till egendom enligt artikel 17.1 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts, eftersom de restriktiva åtgärderna utgör en omotiverad och oproportionerlig inskränkning av den rätten, då bland annat i) det inte påståtts att några medel som sökanden påstås ha förskingrat har förts ut från Ukraina, och ii) det varken är nödvändigt eller lämpligt att frysa alla sökandens tillgångar, eftersom de ukrainska myndigheterna nu har preciserat värdet av de förluster beträffande vilka talan nu påstås föras i brottmål mot sökanden.

---

(1)  Rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 10).

(2)  Rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 1).

Talan väckt den 14 maj 2020 – Yanukovych mot rådet

(Mål T-292/20)

(2020/C 222/46)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Oleksandr Viktorovych Yanukovych (Oleksandr Viktorovytj Janukovytj) (Sankt Petersburg, Ryssland) (ombud: M. Anderson, Solicitor)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2020/373 (1), i den del det avser sökanden,

—	ogiltigförklara rådets förordning (EU) 2020/370 (2), i den del den avser sökanden,

—	förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden åberopar sju grunder till stöd för sin talan.

1.	Sökanden uppfyller inte de angivna kriterierna för att vara upptagen i förteckningen vid den relevanta tidpunkten.

2.

Rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att låta sökanden omfattas av de omtvistade åtgärderna. Rådet underlät att se till att det fanns tillräckligt underlag för att peka ut sökanden och underlät att kontrollera huruvida de beslut från ukrainska myndigheter som legat till grund för dess bedömning hade antagits med iakttagande av sökandens rätt till försvar och rätt till effektivt domstolsskydd.

3.

Rådet underlät att ange de verkliga och specifika skäl som motiverade att sökanden fördes in i förteckningen. Rådet underlät också att ange skälen till varför det ansåg att de beslut från ukrainska myndigheter som legat till grund för dess bedömning hade antagits med iakttagande av sökandens rätt till försvar och sökandens rätt till effektivt domstolsskydd.

4.

Sökandens rätt till försvar har kränkts och/eller han har nekats effektivt domstolsskydd. Rådet beredde inte sökanden tillfälle att yttra sig innan han på nytt fördes in i förteckningen, underlät att förse sökanden med det underlag som det stödde sig på och underlät att ge sökanden en reell och skälig möjlighet att rätta till oriktigheter och lägga fram uppgifter. Sökanden har inte i något skede försetts med vägande, tillförlitlig och konkret bevisning som motiverar att han åläggs restriktiva åtgärder och det finns inte någon uppgift om att rådet tagit sökandens yttrande i beaktande innan den fattade sitt beslut.

5.	Rådet saknade rättslig grund för de åttonde ändringsakterna.

6.	Rådet har gjort sig skyldig till maktmissbruk.

7.

Sökandens rätt till egendom enligt artikel 17.1 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har kränkts. De restriktiva åtgärderna utgör en omotiverad och oproportionerlig inskränkning av denna rättighet av följande skäl: (i) Det görs inte gällande att de medel som sökanden påstås ha förskingrat har förts ut ur Ukraina och (ii) det är varken nödvändigt eller lämpligt att frysa samtliga sökandens tillgångar eftersom ukrainska myndigheter nu beloppsmässigt har bestämt värdet av de förlorade medel som påstås ligga till grund för de brottmål som pågår mot sökanden.

---

(1)  Rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 10).

(2)  Rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 1).

Talan väckt den 18 maj 2020 – Ruiz-Ruiz mot kommissionen

(Mål T-293/20)

(2020/C 222/47)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Vanesa Ruiz-Ruiz (Alkmaar, Nederländerna) (ombud: advokaten M. Velardo)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara beslutet av den 23 maj 2019 att utesluta sökanden från uttagningsprovet EPSO/AD/371/19 på grund av otillräcklig yrkeserfarenhet,

—	ogiltigförklara beslutet av den 20 september 2019 att avslå begäran om omprövning av uteslutandet från uttagningsprovet EPSO/AD/371/19,

—	ogiltigförklara beslutet av den 7 februari 2020 att avslå det klagomål som sökanden framfört med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

1.

Första grunden: Uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av meddelandet om uttagningsprov — Trots de två interna åtgärder för förnyad prövning som genomförts (begäran om omprövning av uttagningskommittén och klagomål med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna), är det fortfarande inte klarlagt vilket specifikt krav på yrkeserfarenhet som sökanden inte uppfyller.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av likhetsprincipen. — Uttagningskommittén har en skyldighet att säkerställa att dess utvärdering av samtliga sökande sker likvärdigt och objektivt och att utvärderingskriterierna är enhetliga och tillämpas på ett konsekvent sätt på alla sökande. Uttagningskommittén har dock avvikit från meddelandet om uttagningsprov och inte säkerställt en objektiv och opartisk utvärdering av de specifika villkoren, som skett utanför ramen för de specifika bestämmelser som reglerar uttagningsprovet.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den därmed förbundna principen om likhet mellan parterna i processen (artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna). — Uttagningskommittén har motiverat det angripna beslutet om att avslå sökandens begäran om omprövning synnerligen kortfattat. Utöver påståenden av allmän art och uppgifter om att urvalskriterier fastställts – dock utan precisering av innehållet i dessa – har det inte lämnats någon närmare förklaring som gör att sökande kan förstå skälen för det beslut som fattats rörande henne. Enligt sökanden kan man av detta dra slutsatsen att ingen omprövning skett, vilket strider mot hennes rätt till försvar och mot själva meddelandet om uttagningsprov, som föreskriver en rätt till omprövning som ett medel till skydd för sökanden. — Likaså saknas motivering i tillsättningsmyndighetens beslut av den 20 september 2019. Inte heller där preciseras de ytterligare kriterier som uttagningskommittén fastställt utöver vad som anges i meddelandet om uttagningsprov. Där nämns inte heller något om sökandens konkreta yrkeserfarenhet, detta trots att denna beskrivs korrekt i ansökan till uttagningsprovet. Tvärtom gjorde tillsättningsmyndigheten – som inte grundade sig på fullständiga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna, eftersom den endast beaktade det ursprungliga beslutet av den 23 maj 2019 – ingen som helst analys eller utvärdering beträffande omprövningen.