1)

Artiklarna 3.2 och 4.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att under omständigheterna i det nationella målet innebär inte en konsuments undertecknande av ett avtal – som ingåtts med en näringsidkare och som anger att konsumenten genom undertecknandet godtar samtliga avtalsvillkor som näringsidkaren upprättat i förväg – en motbevisning av presumtionen att dessa avtalsvillkor inte har förhandlats.

2)

Artikel 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med bilagan till det direktivet, ska tolkas så, att en schablonklausul och en vitesklausul, såsom de i det nationella målet, som återfinns i ett konsumentavtal och som endast gäller till näringsidkarens fördel och som näringsidkaren upprättat i förväg, kan utgöra oskäliga avtalsvillkor som avses i punkterna d–f och i bilagan till detta direktiv, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

3)

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att nationella domstolar – för det fall en schablonklausul eller en vitesklausul i ett avtal om framtida köp som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare anses oskäliga – endast kan åtgärda dessa oskäliga avtalsvillkors ogiltighet genom att ersätta dem med sitt eget beslut om avtalet inte kan kvarstå för det fall dessa oskäliga avtalsvillkor tas bort och en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle utsätta konsumenten för särskilt skadliga konsekvenser.

1.

Ska 6 § punkt 1, 27 § punkt 1 Verordnung über die EG-Genehmigung für Kraftfahrzeuge und ihre Anhänger sowie für Systeme, Bauteile und selbstständige technische Einheiten für diese Fahrzeuge (1) (förordningen om EG-godkännande av motorfordon, nedan kallad EG-FGV) respektive artikel 18.1 och artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG (2) tolkas så, att tillverkaren har åsidosatt sin skyldighet att utfärda ett giltigt intyg enligt 6 § punkt 1 EG-FGV (respektive sin skyldighet att utfärda ett intyg om överensstämmelse enligt artikel 18.1 i direktiv 2007/46/EG) om denne har installerat en otillåten manipulationsanordning, i den mening som avses i artikel 5.2, artikel 3 punkt 10 i förordning (EG) nr 715/2007 (3), och utsläppandet på marknaden av ett sådant fordon strider mot förbudet att släppa ut ett fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse på marknaden enligt 27 §punkt 1 EG-FGV (respektive mot förbudet mot försäljning av fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse enligt artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG)?

För det fall att denna fråga ska besvaras jakande:

2.

Syftar artikel 5.2 i förordning (EG) nr 715/2007 även till att skydda slutkunden, närmare bestämt även just med avseende på dennes tillgångar och frihet att disponera över dessa? Hänför sig en slutkunds förvärv av ett fordon som släppts ut på marknaden utan ett giltigt intyg om överensstämmelse till det område av risker som dessa bestämmelser syftar till att avvärja?

—

inte villkoras av särskilda skäl i fråga om geografiska, tidsmässiga eller territoriella aspekter,

—

omfattas av en lagringsskyldighet för följande uppgifter i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet överföring av korta textmeddelanden, multimediemeddelanden eller liknande meddelanden samt samtal som inte besvaras eller når fram:

—

omfattas av en lagringsskyldighet för följande uppgifter i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga internetanslutningstjänster:

—

följande uppgifter inte får lagras:

—

lagringstiden för lokaliseringsuppgifter, det vill säga beteckningen på den cell som använts, är fyra veckor, samt för övriga uppgifter tio veckor,

—

ett effektivt skydd av lagrade uppgifter mot risker för missbruk och otillåten tillgång säkerställs, och

—

de lagrade uppgifterna endast får användas i syfte att bekämpa allvarliga brott eller avvärja ett konkret hot mot en persons liv och lem eller frihet eller statens eller en delstats fortlevnad, med undantag för den ip-adress som tilldelats en abonnent för internetanvändning, vilka får användas inom ramen för en förfrågan om inventariedata för att lagföra alla brott, avvärja risker för säkerhet och allmän ordning samt generellt sett för att fullgöra underrättelsetjänstens uppgifter?

—

inte villkoras av särskilda skäl i fråga om geografiska, tidsmässiga eller territoriella aspekter,

—

omfattas av en lagringsskyldighet för följande uppgifter i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet överföring av korta textmeddelanden, multimediemeddelanden eller liknande meddelanden samt samtal som inte besvaras eller når fram:

—

omfattas av en lagringsskyldighet för följande uppgifter i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga internetanslutningstjänster:

—

följande uppgifter inte får lagras:

—

lagringstiden för lokaliseringsuppgifter, det vill säga beteckningen på den cell som använts, är fyra veckor, samt för övriga uppgifter tio veckor,

—

ett effektivt skydd av lagrade uppgifter mot risker för missbruk och otillåten tillgång säkerställs, och

—

de lagrade uppgifterna endast får användas i syfte att bekämpa allvarliga brott eller avvärja ett konkret hot mot en persons liv och lem eller frihet eller statens eller en delstats fortlevnad, med undantag för den ip-adress som tilldelats en abonnent för internetanvändning, vilka får användas inom ramen för en förfrågan om inventariedata för att lagföra alla brott, avvärja risker för säkerhet och allmän ordning samt generellt sett för att fullgöra underrättelsetjänstens uppgifter?

1)

Har ett apotek, som levererar läkemedel till en lagstadgad sjukkassa, rätt att, på grund av att rabatt beviljas den sjukförsäkrade personen, sätta ned beskattningsunderlaget med stöd av EU-domstolens dom av den 24 oktober 1996 i målet Elida Gibbs Ltd., C-317/94 (EU:C:1996:400)?

2)

Om ovanstående fråga besvaras jakande: Strider det mot principerna om neutralitet och likabehandling på den inre marknaden att ett apotek inom det egna territoriet kan sätta ned beskattningsunderlaget, men detta inte är möjligt för ett apotek som från en annan medlemsstat företar gemenskapsinterna leveranser till den lagstadgade sjukkassan vilka är undantagna från mervärdesskatt?

1.

Ska artikel 21 i förordning (EU) nr 1215/2012 (1) tillämpas på ett anställningsförhållande där parterna visserligen har ingått ett anställningsavtal i Österrike avseende arbetsprestationer i Tyskland, men arbetstagaren trots att denne i flera månader har hållit sig redo i Österrike för att arbeta inte har utfört något arbete?

2.

Ska artikel 21 i förordning (EU) nr 1215/2012 tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 a ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen där denne hade hemvist under anställningsförhållandet eller när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)?

3.

Ska artikel 21 i förordning (EU) nr 1215/2012 tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 d ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen för den ort där lönen ska betalas eller skulle betalas när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)?

4.

Om den andra och den tredje frågan ska besvaras nekande:

5.

Ska artikel 7.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 tillämpas på ett anställningsförhållande där parterna visserligen har ingått ett anställningsavtal i Österrike avseende arbetsprestationer i Tyskland, men arbetstagaren, trots att denne i flera månader har hållit sig redo i Österrike för att arbeta, inte har utfört något arbete, för det fall att det är tillåtet att tillämpa en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 a ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen där denne hade hemvist under anställningsförhållandet eller när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan), eller för det fall att det är tillåtet att tillämpa en nationell bestämmelse såsom § 4 stycke 1 d ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen för den ort där lönen ska betalas eller skulle betalas när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)?

1.

Ska 6 § punkt 1, 27 § punkt 1 Verordnung über die EG-Genehmigung für Kraftfahrzeuge und ihre Anhänger sowie für Systeme, Bauteile und selbstständige technische Einheiten für diese Fahrzeuge (förordningen om EG-godkännande av motorfordon, nedan kallad EG-FGV (1)) respektive artikel 18.1 och artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG (2) tolkas så, att tillverkaren har åsidosatt sin skyldighet att utfärda ett giltigt intyg enligt 6 § punkt 1 EG-FGV (respektive sin skyldighet att utfärda ett intyg om överensstämmelse enligt artikel 18.1 i direktiv 2007/46/EG) om denne har installerat en otillåten manipulationsanordning, i den mening som avses i artikel 5.2, artikel 3 punkt 10 i förordning (EG) nr 715/2007 (3), och utsläppandet på marknaden av ett sådant fordon strider mot förbudet att släppa ut ett fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse på marknaden enligt 27 § punkt 1 EG-FGV (respektive mot förbudet mot försäljning av fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse enligt artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG)?

För det fall att denna fråga ska besvaras jakande:

2.

Syftar artikel 5.2 i förordning (EG) nr 715/2007 även till att skydda slutkunden och – vid vidareförsäljning på begagnatmarknaden – i synnerhet den efterföljande bilköparen, närmare bestämt även med avseende på dennes tillgångar och frihet att disponera över dessa? Hänför sig en bilköpares förvärv av ett begagnat fordon som släppts ut på marknaden utan ett giltigt intyg om överensstämmelse till det område av risker som dessa bestämmelser syftar till att avvärja?

3.

Ska 6, 27 §§ EG-FGV och artiklarna 18.1, 26.1, 46 i direktiv 2007/46/EG samt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 715/2007 tolkas så, att inget avdrag eller endast ett delvist (i förekommande fall: på vilket sätt och i vilken omfattning?) avdrag ska göras för den faktiska användningen av fordonet vid beräkningen av slutkundens skada vid en överträdelse av dessa bestämmelser, om slutkunden på grundval av denna överträdelse kan kräva och kräver att avtalet om fordonsköp ska hävas? Påverkar det tolkningen om överträdelsen ingår som ett led i vilseledande av de myndigheter som utfärdar godkännande och av slutkunden med avseende på att villkoren för godkännande är uppfyllda och att fordonet har alla nödvändiga tillstånd för obegränsad användning i vägtrafik, och överträdelsen och vilseledandet sker i syfte att minska kostnader och maximera vinster genom högre försäljningstal, samtidigt som en konkurrensfördel skaffas på bekostnad av ovetande kunder?

1.

Ska 6 § punkt 1, 27 § punkt 1 Verordnung über die EG-Genehmigung für Kraftfahrzeuge und ihre Anhänger sowie für Systeme, Bauteile und selbstständige technische Einheiten für diese Fahrzeuge (1) (förordningen om EG-godkännande av motorfordon, nedan kallad EG-FGV) respektive artikel 18.1, artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG (2) tolkas så, att tillverkaren har åsidosatt sin skyldighet att utfärda ett giltigt intyg enligt 6 § punkt 1 EG-FGV (respektive sin skyldighet att utfärda ett intyg om överensstämmelse enligt artikel 18.1 i direktiv 2007/46/EG) om denne har installerat en otillåten manipulationsanordning, i den mening som avses i artikel 5.2, artikel 3 punkt 10 i förordning (EG) nr 715/2007 (3), och utsläppandet på marknaden av ett sådant fordon strider mot förbudet att släppa ut ett fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse på marknaden enligt 27 § punkt 1 EG-FGV (respektive mot förbudet mot försäljning av fordon som saknar ett giltigt intyg om överensstämmelse enligt artikel 26.1 i direktiv 2007/46/EG)?

För det fall att denna fråga ska besvaras jakande:

2.

Syftar artikel 5.2 i förordning (EG) nr 715/2007 även till att skydda slutkunden, närmare bestämt även med avseende på dennes tillgångar och frihet att disponera över dessa? Hänför sig en slutkunds förvärv av ett fordon som släppts ut på marknaden utan ett giltigt intyg om överensstämmelse till det område av risker som dessa bestämmelser syftar till att avvärja?

3.

Ska 6, 27 §§ EG-FGV och artiklarna 18.1, 26.1, 46 i direktiv 2007/46/EG samt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 715/2007 tolkas, så att inget avdrag eller endast ett delvist (i förekommande fall: på vilket sätt och i vilken omfattning?) avdrag ska göras för den faktiska användningen av fordonet vid beräkningen av slutkundens skada vid en överträdelse mot dessa bestämmelser, om slutkunden på grundval av denna överträdelse kan kräva och kräver att avtalet om fordonsköp ska hävas? Påverkar det tolkningen om överträdelsen ingår som ett led i vilseledande av de myndigheter som utfärdar godkännande och av slutkunden med avseende på att villkoren för godkännande är uppfyllda och att fordonet har alla nödvändiga tillstånd för obegränsad användning i vägtrafik, och överträdelsen och vilseledandet sker i syfte att minska kostnader och maximera vinster genom högre försäljningstal, samtidigt som en konkurrensfördel skaffas på bekostnad av ovetande kunder?

1

Kan den omständigheten att personalen vid ett lufttrafikföretag utövar rätten att strejka, när strejken utlysts av en fackförening och gäller krav på bättre arbetsvillkor och inte har bestämts efter ett beslut av arbetsgivaren, utan av arbetstagarnas anspråk, betraktas som en ”extraordinär omständighet” i den mening som avses i artikel 5.3 i förordning nr 261/20[0]4 (1), eller tvärtom som en omständighet som ingår i lufttrafikföretagets normala verksamhet?

2

Har lufttrafikföretaget, under sådana omständigheter som dem som är aktuella i målet, en skyldighet att vidta en rättsenlig åtgärd, inbegripet när utövandet av strejkrätten har meddelats i förväg såsom lagen föreskriver, som exempelvis att underlätta flygningar med andra företag som inte påverkas av strejken?

3

Har det någon betydelse för frågan om huruvida en strejk som genomförs av kabinpersonalen vid ett lufttrafikföretag ska betraktas som en ”extraordinär omständighet” i den mening som avses i artikel 5.3 i förordning nr 261/20[0]4, i vilken form denna strejk avbryts, i synnerhet för det fall detta sker genom ömsesidiga eftergifter av parterna i konflikten?

—

fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF genom att inte vidta de åtgärder som krävs för att följa domen av den 12 april 2018 i mål C-110/17, kommissionen/Belgien,

—

förplikta Konungariket Belgien att betala vite till ett belopp på 22 076,55 euro för varje dag som domen i det ovannämnda målet C-110/17 inte följts, från och med den dag då domen i förevarande mål avkunnas till den dag då domen i det ovannämnda målet C-110/17 följs, vilket ska sättas in på det konto som kommissionen anger,

—

förplikta Konungariket Belgien att betala antingen ett minsta schablonbelopp på 2 029 000 euro eller, för det fall att nämnda minsta schablonbelopp överskrids, ett dagligt schablonbelopp på 4 905,90 euro från och med den dag så domen i det ovannämnda målet C-110/17 avkunnades till den dag då domen i förevarande mål avkunnas eller till den dag då domen i det ovannämnda målet C-110/17 följs, om det inträffar tidigare, vilket ska sättas in på det konto som kommissionen anger,

—

förplikta Konungariket Belgien att ersätta rättegångskostnaderna.

—

upphäva den överklagade domen i den del den avvisade talan,

—

fastställa att talan kan tas upp till prövning och återförvisa målet till tribunalen för att den ska avgöra målet i sak,

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna för förevarande förfarande och förfarandet vid tribunalen.

1.

Tribunalen tillämpade fel test för att avgöra huruvida Bolivarianska republiken Venezuela är direkt berörd av de omtvistade bestämmelserna. (1)

2.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bortse från vissa väsentliga omständigheter i fallet när den tillämpade villkoret direkt berörd, såsom det fastställts i domen Almaz-Antey.

3.

Tribunalen underlät att beakta de omtvistade bestämmelsernas faktiska följder för Bolivarianska republiken Venezuela.

—

upphäva det beslut som tribunalen meddelade den 10 oktober 2019, Aeris Invest/CRU, T-599/18, EU:T:2019:740, i den mån det däri fastställs att talan ska avvisas,

—

återförvisa målet till tribunalen så att den i enlighet med de frågor som ska avgöras av domstolen, kan bifalla denna parts yrkanden i första instans, och

—

låta frågan om rättegångskostnader anstå.

—

upphäva punkt 2 i domslutet i den dom som tribunalen (andra avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 24 september 2019 i mål T-105/07, HSBC Holdings plc m.fl. mot kommissionen,

—

ogiltigförklara artikel 1 b i kommissionens beslut C(2016) 8530 final av den 7 december 2016 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39914 – Euro Interest Rate Derivatives (EIRD)) (1) eller, alternativt, ogiltigförklara artikel 1 b i den del som avser HSBC:s deltagande i en enda och fortlöpande överträdelse efter den 19 mars 2007, samt

—

förplikta kommissionen att ersätta HSBC:s rättegångskostnader i mål T-105/17 och i förevarande mål om överklagande.

—

upphäva den dom som tribunalen (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 24 september 2019 i de förenade målen T-755/15 och T-759/15,

—

ogiltigförklarade det omtvistade beslutet av kommissionen (1) av den 22 oktober 2015 med stöd av artikel 263.4 FEUF, eller i andra hand och för det fall domstolen inte själv skulle kunna avgöra tvisten, återförvisa målet till tribunalen, och

—

med stöd av artiklarna 138.1, 184.1 och 2 i domstolens rättegångsregler förplikta kommissionen att ersätta de kostnader som uppkommit för Fiat Chrysler Europe i målet om överklagande och i första instans.

—

upphäva den överklagade domen,

—

avvisa den andra delen av den första grunden för ansökningen i första instans, som upprepades i den överklagade domen som ogrundad,

—

återförvisa målet till tribunalen, så att denna kan avgöra sökandens övriga grunder om överträdelse, och

—

förplikta sökanden att ersätta klagandens rättegångskostnader och kostnaderna för förevarande förfarande samt rättegångskostnaderna i första instans och för överklagandet.

—

upphäva den överklagade domen,

—

fastställa att den första och den andra grunden i ansökan i första instans inte kan ligga till grund för ett bifall av talan då de saknar stöd i lag,

—

återförvisa målet till tribunalen för prövning av den tredje och den fjärde grunden i ansökan i första instans,

—

fastställa att beslut om rättegångskostnader ska anstå till dess att tribunalen antar ett slutligt avgörande.

1)

Ska artikel 18 FEUF tolkas så att en medlemsstat i Europeiska unionen som ska avgöra en begäran om utlämning till ett tredjeland av en medborgare i en stat som inte är medlem i Europeiska unionen men som ingår i Schengenområdet är skyldig att informera sistnämnda stat, som den berörda personen är medborgare i, om nämnda begäran om utlämning?

2)

Om ovannämnda fråga ska besvaras jakande och den stat som ingår i Schengenområdet har begärt att den berörda personen ska överlämnas dit för att inleda ett sådant förfarande för vilket utlämningen begärs, önskas svar på om den berörda personen ska överlämnas till nämnda stat i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge.

—

fastställa att det inte har varit frågan om olagligt stöd, ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om statligt stöd SA.44896, i den mån det fastställs att det var frågan om olagligt statligt stöd, och undanröja skyldigheten för Förenade kungariket att återkräva det påstått olagliga stöd som sökandena har mottagit i detta sammanhang (artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet),

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, till den del det fastställs att Förenade kungariket ska återkräva det påstått statliga stödet från sökandena, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har missförstått sammanhanget, syftet med och funktionen hos Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag (CFC-reglerna), i fråga om behandlingen av vinster som inte är förenade med handel. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundar sig på en rad kumulativa och uppenbara fel. Kommissionen har i synnerhet gjort en uppenbart felaktig tolkning av hur Förenade kungariket skattelagstiftning fungerar i stort, syftet med CFC-reglerna, vad specifikt avser undantaget för finansiering av företagsgrupper, och av definitionen av kvalificerade låneförhållanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en felaktig tolkning av undantaget för finansering av företagsgrupper som en skattebefrielse och därmed en fördel. I fråga om finansiella vinster som inte är förenade med handel, är undantaget för finansiering av företagsgrupper en avgiftsbestämmelse och en del i avgränsningen av CFC-reglerna, och inte en selektiv fördel. Kommissionen har inte tillhandahållit någon kvantitativ analys som visar att det rör sig om en fördel, och i avsaknad av övertygande bevis för att åtgärden i fråga medför en fördel, kan det angripna beslutet inte bestå.

3.

Tredje grunden: Kommissionens val av referenssystem för bedömningen av CFC-reglernas verkningar var felaktigt och kommissionen har felaktigt ansett att CFC-reglerna utgjorde ett från den brittiska bolagsskatteordningen fristående regelverk. Kommissionen har missförstått syftet med CFC-reglerna samt underlåtit att beakta Förenade kungarikets utrymme för skönsmässig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort uppenbara fel i sin granskning av huruvida det förelåg statligt stöd och tillämpat fel tester i sin bedömning av frågan om jämförbarhet. Kommissionen har inte beaktat att risknivån för det brittiska skatteunderlaget skiljer sig åt beroende på om utlåning sker till en koncernenhet som är beskattningsbar i Förenade kungariket eller en koncernenhet som inte är beskattningsbar i Förenade kungariket, och dragit den irrationella slutsatsen att koncernintern utlåning är jämförbar med utlåning till tredje part.

5.

Femte grunden: Även under antagande att de aktuella CFC-åtgärderna prima facie ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, fastslogs felaktigt i det angripna beslutet att det saknades gångbara motiv som talade för att åtgärderna var förenliga med unionsrätten på området för statligt stöd. Dessutom är det ifrågasatta beslutet irrationellt och inkonsekvent, eftersom kommissionen korrekt har godtagit att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) är motiverat i de fall där det enda skälet till att en CFC-avgift kan tillämpas enligt det kontrafaktiska innehållet i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning skulle vara testet avseende ”kapital som har anknytning till Förenade kungariket”, på grundval av att det testet kan vara alltför svårt att använda i praktiken, men samtidigt, och utan att tillhandahålla tillräckliga skäl, hävdat att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning aldrig är motiverat i fall där testet avseende betydelsefulla funktioner som utförs av personer (SPF-testet) skulle leda till att en CFC-avgift tillämpas enligt kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning. SPF-testet är nämligen så svårt att tillämpa i praktiken, att kommissionen borde ha funnit att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning är berättigat även mot bakgrund av detta test och följaktligen slutit sig till att det inte är frågan om statligt stöd.

6.

Sjätte grunden: För det fall det angripna beslutet ska bestå kommer verkställigheten av det, genom återkrav av det påstått statliga stödet från sökandena, åsidosätta grundläggande principer i unionsrätten, inklusive etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, under påpekande att, i sökandenas fall, de utländska kontrollerade bolagen i fråga är belägna i andra medlemsstater.

7.

Sjunde grunden: Beslutet om återkrav i det angripna beslutet är ogrundat och strider mot grundläggande principer i unionsrätten.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till viktiga punkter i det angripna beslutet, såsom slutsatsen att CFC-avgiften i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning, kunde tillämpas utan svårighet och utan att en oproportionell börda uppstod med hjälp av SPF-testet.

9.

Nionde grunden: Det angripna beslutet åsidosätter även principen om god förvaltningssed, som innebar att kommissionen ska säkerställa insyn och förutsägbarhet i sina administrativa förfaranden samt meddela sina beslut inom en rimlig tid. Det är inte rimligt för kommissionen att vänta i mer än fyra år med sitt beslut om att inleda förfarandet i förevarande fall och meddela ett beslut i ärendet mer än sex år efter det att den omtvistade åtgärden trädde i kraft.

—

ogiltigförklara kommissionen beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört avseende ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1), till den del det fastställs att de påstådda stödåtgärderna utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att detta stöd ska återkrävas med ränta, inklusive från sökandena,

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2, 3 och 4 i det angripna beslutet till den del det fastställs att oförenligt stöd ska återkrävas med ränta, inklusive från sökandena, och

—

förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandenas rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Kommissionen har åsidosatt artikel 107.1 genom att fastställa att den påstådda stödåtgärden utgör en selektiv fördel:

2.

Andra grunden: Kommissionen har åsidosatt artikel 107.1 FEUF eftersom den inte har visat att den påstådda stödåtgärden kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och riskerade att snedvrida konkurrensen.

3.

Tredje grunden: Alternativt görs det gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 49 FEUF genom att kvalificera den påstådda stödåtgärden som ett med den gemensamma marknaden oförenligt statligt stöd som inte åsidosätter etableringsfriheten i artikel 49 FEUF.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har åsidosatt den grundläggande principen om likabehandling/icke-diskriminering, genom att

5.

Femte grunden: Alternativt görs det gällande att, även för det fall den påstådda stödåtgärden omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF, har kommissionen åsidosatt artikel 16.1 i rådets förordning (EU) 2015/1589, (2) genom att fastställa att summorna från de påstått oförenliga stödet ska krävas tillbaka från mottagarna av stödet ifråga, eftersom ett sådant återkrav åsidosätter grundläggande principer i unionsrätten, närmare bestämt principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF eller den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökandena gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

fastställa att det inte har varit frågan om olagligt stöd, ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om statligt stöd SA.44896, i den mån det fastställs att det var frågan om olagligt statligt stöd, och undanröja Förenade kungarikets skyldighet att återkräva det påstått olagliga stöd som sökanden har mottagit i detta sammanhang (artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet),

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, till den del det fastställs att Förenade kungariket ska återkräva det statliga stödet, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har missförstått sammanhanget, syftet med och funktionen hos Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag (CFC-reglerna), i fråga om behandlingen av vinster som inte är förenade med handel. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundar sig på en rad kumulativa och uppenbara fel. Kommissionen har i synnerhet gjort en uppenbart felaktig tolkning av hur Förenade kungariket skattelagstiftning fungerar i stort, syftet med CFC-reglerna, vad specifikt avser undantaget för finansiering av företagsgrupper, och av definitionen av kvalificerade låneförhållanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en felaktig tolkning av undantaget för finansering av företagsgrupper som en skattebefrielse och därmed en fördel. I fråga om finansiella vinster som inte är förenade med handel, är undantaget för finansiering av företagsgrupper en avgiftsbestämmelse och en del i avgränsningen av CFC-reglerna, och inte en selektiv fördel. Kommissionen har inte tillhandahållit någon kvantitativ analys som visar att det rör sig om en fördel, och i avsaknad av övertygande bevis för att åtgärden i fråga medför en fördel, kan det angripna beslutet inte bestå.

3.

Tredje grunden: Kommissionens val av referenssystem för bedömningen av CFC-reglernas verkningar var felaktigt och kommissionen har felaktigt ansett att CFC-reglerna utgjorde ett från den brittiska bolagsskatteordningen fristående regelverk. Kommissionen har missförstått syftet med CFC-reglerna samt underlåtit att beakta Förenade kungarikets utrymme för skönsmässig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort uppenbara fel i sin granskning av huruvida det förelåg statligt stöd och tillämpat fel tester i sin bedömning av frågan om jämförbarhet. Kommissionen har inte beaktat att risknivån för det brittiska skatteunderlaget skiljer sig åt beroende på om utlåning sker till en koncernenhet som är beskattningsbar i Förenade kungariket eller en koncernenhet som inte är beskattningsbar i Förenade kungariket, och dragit den irrationella slutsatsen att koncernintern utlåning är jämförbar med utlåning till tredje part.

5.

Femte grunden: Även under antagande att de aktuella CFC-åtgärderna prima facie ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, fastslogs felaktigt i det angripna beslutet att det saknades gångbara motiv som talade för att åtgärderna var förenliga med unionsrätten på området för statligt stöd. Dessutom är det ifrågasatta beslutet irrationellt och inkonsekvent, eftersom kommissionen korrekt har godtagit att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) är motiverat i de fall där det enda skälet till att en CFC-avgift kan tillämpas enligt det kontrafaktiska innehållet i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning skulle vara testet avseende ”kapital som har anknytning till Förenade kungariket”, på grundval av att det testet kan vara alltför svårt att använda i praktiken, men samtidigt, och utan att tillhandahålla tillräckliga skäl, hävdat att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning aldrig är motiverat i fall där testet avseende betydelsefulla funktioner som utförs av personer (SPF-testet) skulle leda till att en CFC-avgift tillämpas enligt kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning. SPF-testet är nämligen så svårt att tillämpa i praktiken, att kommissionen borde ha funnit att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning är berättigat även mot bakgrund av detta test och följaktligen slutit sig till att det inte är frågan om statligt stöd.

6.

Sjätte grunden: För det fall det angripna beslutet ska bestå kommer verkställigheten av det, genom återkrav av det påstått statliga stödet från sökanden, åsidosätta grundläggande principer i unionsrätten, inklusive etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, under påpekande att, i sökandens fall, de utländska kontrollerade bolagen i fråga är belägna i andra medlemsstater.

7.

Sjunde grunden: Beslutet om återkrav i det angripna beslutet är ogrundat och strider mot grundläggande principer i unionsrätten.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till viktiga punkter i det angripna beslutet, såsom slutsatsen att CFC-avgiften i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning, kunde tillämpas utan svårighet och utan att en oproportionell börda uppstod med hjälp av SPF-testet.

9.

Nionde grunden: Det angripna beslutet åsidosätter även principen om god förvaltningssed, som innebar att kommissionen ska säkerställa insyn och förutsägbarhet i sina administrativa förfaranden samt meddela sina beslut inom en rimlig tid. Det är inte rimligt för kommissionen att vänta i mer än fyra år med sitt beslut om att inleda förfarandet i förevarande fall och meddela ett beslut i ärendet mer än sex år efter det att den omtvistade åtgärden trädde i kraft.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF eller den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökandena gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kaptial i artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

fastställa att det inte har varit frågan om olagligt stöd, ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om statligt stöd SA.44896, i den mån det fastställs att det var frågan om olagligt statligt stöd samt undanröja Förenade kungarikets skyldighet att återkräva det påstått olagliga stöd som sökandena har mottagit i detta sammanhang (artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet),

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, till den del det fastställs att Förenade kungariket ska återkräva det statliga stödet, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har missförstått sammanhanget, syftet med och funktionen hos Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag (CFC-reglerna), i fråga om behandlingen av vinster som inte är förenade med handel. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundar sig på en rad kumulativa och uppenbara fel. Kommissionen har i synnerhet gjort en uppenbart felaktig tolkning av hur Förenade kungariket skattelagstiftning fungerar i stort, syftet med CFC-reglerna, vad specifikt avser undantaget för finansiering av företagsgrupper, och av definitionen av kvalificerade låneförhållanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en felaktig tolkning av undantaget för finansering av företagsgrupper som en skattebefrielse och därmed en fördel. I fråga om finansiella vinster som inte är förenade med handel, är undantaget för finansiering av företagsgrupper en avgiftsbestämmelse och en del i avgränsningen av CFC-reglerna, och inte en selektiv fördel. Kommissionen har inte tillhandahållit någon kvantitativ analys som visar att det rör sig om en fördel, och i avsaknad av övertygande bevis för att åtgärden i fråga medför en fördel, kan det angripna beslutet inte bestå.

3.

Tredje grunden: Kommissionens val av referenssystem för bedömningen av CFC-reglernas verkningar var felaktigt och kommissionen har felaktigt ansett att CFC-reglerna utgjorde ett från den brittiska bolagsskatteordningen fristående regelverk. Kommissionen har missförstått syftet med CFC-reglerna samt underlåtit att beakta Förenade kungarikets utrymme för skönsmässig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort uppenbara fel i sin granskning av huruvida det förelåg statligt stöd och tillämpat fel tester i sin bedömning av frågan om jämförbarhet. Kommissionen har inte beaktat att risknivån för det brittiska skatteunderlaget skiljer sig åt beroende på om utlåning sker till en koncernenhet som är beskattningsbar i Förenade kungariket eller en koncernenhet som inte är beskattningsbar i Förenade kungariket, och dragit den irrationella slutsatsen att koncernintern utlåning är jämförbar med utlåning till tredje part.

5.

Femte grunden: Även under antagande att de aktuella CFC-åtgärderna prima facie ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, fastslogs felaktigt i det angripna beslutet att det saknades gångbara motiv som talade för att åtgärderna var förenliga med unionsrätten på området för statligt stöd. Dessutom är det ifrågasatta beslutet irrationellt och inkonsekvent, eftersom kommissionen korrekt har godtagit att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) är motiverat i de fall där det enda skälet till att en CFC-avgift kan tillämpas enligt det kontrafaktiska innehållet i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning skulle vara testet avseende ”kapital som har anknytning till Förenade kungariket”, på grundval av att det testet kan vara alltför svårt att använda i praktiken, men samtidigt, och utan att tillhandahålla tillräckliga skäl, hävdat att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning aldrig är motiverat i fall där testet avseende betydelsefulla funktioner som utförs av personer (SPF-testet) skulle leda till att en CFC-avgift tillämpas enligt kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning. SPF-testet är nämligen så svårt att tillämpa i praktiken, att kommissionen borde ha funnit att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning är berättigat även mot bakgrund av detta test och följaktligen slutit sig till att det inte är frågan om statligt stöd.

6.

Sjätte grunden: För det fall det angripna beslutet ska bestå kommer verkställigheten av det, genom återkrav av det påstått statliga stödet från sökandena, åsidosätta grundläggande principer i unionsrätten, inklusive etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, under påpekande att, i sökandenas fall, de utländska kontrollerade bolagen i fråga är belägna i andra medlemsstater.

7.

Sjunde grunden: Beslutet om återkrav i det angripna beslutet är ogrundat och strider mot grundläggande principer i unionsrätten.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till viktiga punkter i det angripna beslutet, såsom slutsatsen att CFC-avgiften i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning, kunde tillämpas utan svårighet och utan att en oproportionell börda uppstod med hjälp av SPF-testet.

9.

Nionde grunden: Det angripna beslutet åsidosätter även principen om god förvaltningssed, som innebar att kommissionen ska säkerställa insyn och förutsägbarhet i sina administrativa förfaranden samt meddela sina beslut inom en rimlig tid. Det är inte rimligt för kommissionen att vänta i mer än fyra år med sitt beslut om att inleda förfarandet i förevarande fall och meddela ett beslut i ärendet mer än sex år efter det att den omtvistade åtgärden trädde i kraft.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 slutligt av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper, och

—

under alla omständigheter, förplikta kommissionen att ersätta sökandens kostnader till följd av detta förfarande.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att det relevanta referenssystemet är reglerna om utländska kontrollerade bolag i stället för Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning. Kommissionens slutsats att referenssystemet är Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag strider i synnerhet mot EU-domstolens rättspraxis. Kommissionen skulle i stället ha fastställt att det riktiga referenssystemet var Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning, i vilken reglerna om utländska kontrollerade bolag ingår som en inneboende och oskiljaktig del.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning med avseende på målsättningarna med referenssystemet.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning samt lämnat en bristfällig motivering genom att fastställa att undantaget för finansiering av företagsgrupper (Group Financing Exemption) utgör ett selektivt undantag från referenssystemet och, särskilt, att företag som mottar andra typer av finansiella vinster som inte är förenade med handel (non-trading finance profits) rättsligt och faktiskt sett befinner sig i en jämförbar situation med företag som mottar finansiella vinster som inte är förenade med handel som härrör från kvalificerade lån. Kommissionen fastställde felaktigt att finansiella vinster som inte är förenade med handel som härrör från lån till föregående led (upstream loans) och pengaboxar (moneyboxes) inte ger upphov till någon betydande och påtagligt större risk för konstlad överföring än kvalificerade lån. Kommissionen fokuserade dessutom felaktigt på lagstiftningstekniken för, snarare än på effekterna av, undantaget för finansiering av företagsgrupper.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning samt lämnat en bristfällig motivering genom att fastställa att undantaget för finansiering av företagsgrupper inte är befogat med hänsyn till arten och strukturen av skattebestämmelserna angående testet avseende ”personer som utför betydelsefulla funktioner” (significant people functions test). Särskilt fastställde kommissionen felaktigt att den administrativa bördan av att tillämpa testet avseende ”personer som utför betydelsefulla funktioner” inte motiverar undantaget för finansiering av företagsgrupper, och att undantaget för finansiering av företagsgrupper inte är befogat med hänsyn till kravet att iaktta friheterna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning med avseende på förekomsten av en fördel, som krävs enligt artikel 107 FEUF. Kommissionens bedömning baserar sig på grundlösa påståenden och den har inte rent faktiskt kunnat visa att det finns en fördel, i stället för att endast slå fast att det skulle kunna föreligga en fördel under vissa förhållanden.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till utländska gruppföretag i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet och den fria rörligheten för kapital. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 i den del det i beslutet slås fast att Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) utgör ett olagligt statligt stöd enligt artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

i tredje hand, ogiltigförklara artiklarna 2, 3 och 4 i kommissionens beslut (EU) 2019/1352, och

—

under alla omständigheter, förplikta Europeiska kommissionen att ersätta alla kostnader till följd av denna ansökan.

1.

Första grunden: Kommissionen använde sig av fel referenssystem när den genomförde sin selektivitetsanalys. Om skattebefrielsen för finansiering av företagsgrupper (den omtvistade åtgärden) prövas i förhållande till rätt referenssystem utgör den inte något undantag och är inte selektiv.

2.

Andra grunden: Kommissionen missförstod helt arten av den primära målsättningen med det valda referenssystem och beaktade inte detta systems samtliga målsättningar, vilket ledde till att den tillämpade ett bristfälligt och hypotetiskt referenssystem.

3.

Tredje grunden: Kommissionen kvalificerade den omtvistade åtgärdens funktion helt felaktigt, till synes på en felaktig lagstiftningsteknisk grund. Rätt förstådd utgör den omtvistade åtgärden inte något undantag från kommissionens valda referenssystem.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen fann felaktigt att den omtvistade åtgärden gjorde åtskillnad mellan företag som, mot bakgrund av målen för det valda referenssystemet, var jämförbara.

5.

Femte grunden: Kommissionen medgav inte att den omtvistade åtgärden inte utgör en selektiv fördel, eftersom den följer av de vägledande principerna och arten av kommissionens valda referenssystem och utgör en inneboende mekanism som är nödvändig för att systemet ska fungera och vara effektivt.

6.

Sjätte grunden: Kommissionens beslut överskrider kommissionens befogenhet inom området för statligt stöd, vilket strider mot Förenade kungarikets skatterättsliga suveränitet.

7.

Sjunde grunden: Kommissionens genomförande av undersökningen av den omtvistade åtgärden strider mot artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 6 i förordning (EU) 2015/1589, (1) samt mot skyldighet att iaktta god förvaltningssed enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

9.

Nionde grunden: Kommissionen medgav inte att Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 var fullt befogad och inte utgjorde en selektiv fördel.

10.

Tionde grunden: Det ska inte förordnas om återkrav, eftersom detta enligt mål C-196/04, Cadbury Schweppes, (2) skulle strida mot allmänna unionsrättsliga principer avseende den grundläggande etableringsfriheten.

11.

Elfte grunden: Det ska inte förordnas om återkrav, eftersom kommissionens riktlinjer om återkrav går utöver dess befogenhet och strider mot allmänna unionsrättsliga principer med avseende på återkrav av olagligt statligt stöd.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

fastställa att det inte har varit frågan om olagligt stöd, ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om statligt stöd SA.44896, i den mån det fastställs att det var frågan om olagligt statligt stöd, och undanröja skyldigheten för Förenade kungariket att återkräva det påstått olagliga stöd som sökanden har mottagit i detta sammanhang (artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet),

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, till den del det fastställs att Förenade kungariket ska återkräva det statliga stödet, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har missförstått sammanhanget, syftet med och funktionen hos Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag (CFC-reglerna), i fråga om behandlingen av vinster som inte är förenade med handel. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundar sig på en rad kumulativa och uppenbara fel. Kommissionen har i synnerhet gjort en uppenbart felaktig tolkning av hur Förenade kungariket skattelagstiftning fungerar i stort, syftet med CFC-reglerna, vad specifikt avser undantaget för finansiering av företagsgrupper, och av definitionen av kvalificerade låneförhållanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en felaktig tolkning av undantaget för finansering av företagsgrupper som en skattebefrielse och därmed en fördel. I fråga om finansiella vinster som inte är förenade med handel, är undantaget för finansiering av företagsgrupper en avgiftsbestämmelse och en del i avgränsningen av CFC-reglerna, och inte en selektiv fördel. Kommissionen har inte tillhandahållit någon kvantitativ analys som visar att det rör sig om en fördel, och i avsaknad av övertygande bevis för att åtgärden i fråga medför en fördel, kan det angripna beslutet inte bestå.

3.

Tredje grunden: Kommissionens val av referenssystem för bedömningen av CFC-reglernas verkningar var felaktigt och kommissionen har felaktigt ansett att CFC-reglerna utgjorde ett från den brittiska bolagsskatteordningen fristående regelverk. Kommissionen har missförstått syftet med CFC-reglerna samt underlåtit att beakta Förenade kungarikets utrymme för skönsmässig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort uppenbara fel i sin granskning av huruvida det förelåg statligt stöd och tillämpat fel tester i sin bedömning av frågan om jämförbarhet. Kommissionen har inte beaktat att risknivån för det brittiska skatteunderlaget skiljer sig åt beroende på om utlåning sker till en koncernenhet som är beskattningsbar i Förenade kungariket eller en koncernenhet som inte är beskattningsbar i Förenade kungariket, och dragit den irrationella slutsatsen att koncernintern utlåning är jämförbar med utlåning till tredje part.

5.

Femte grunden: Även under antagande att de aktuella CFC-åtgärderna prima facie ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, fastslogs felaktigt i det angripna beslutet att det saknades gångbara motiv som talade för att åtgärderna var förenliga med unionsrätten på området för statligt stöd. Dessutom är det ifrågasatta beslutet irrationellt och inkonsekvent, eftersom kommissionen korrekt har godtagit att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) är motiverat i de fall där det enda skälet till att en CFC-avgift kan tillämpas enligt det kontrafaktiska innehållet i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning skulle vara testet avseende ”kapital som har anknytning till Förenade kungariket”, på grundval av att det testet kan vara alltför svårt att använda i praktiken, men samtidigt, och utan att tillhandahålla tillräckliga skäl, hävdat att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning aldrig är motiverat i fall där testet avseende betydelsefulla funktioner som utförs av personer (SPF-testet) skulle leda till att en CFC-avgift tillämpas enligt kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning. SPF-testet är nämligen så svårt att tillämpa i praktiken, att kommissionen borde ha funnit att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning är berättigat även mot bakgrund av detta test och följaktligen slutit sig till att det inte är frågan om statligt stöd.

6.

Sjätte grunden: För det fall det angripna beslutet ska bestå kommer verkställigheten av det, genom återkrav av det påstått statliga stödet från sökanden, åsidosätta grundläggande principer i unionsrätten, inklusive etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, under påpekande att, i sökandens fall, de utländska kontrollerade bolagen i fråga är belägna i andra medlemsstater.

7.

Sjunde grunden: Beslutet om återkrav i det angripna beslutet är ogrundat och strider mot grundläggande principer i unionsrätten.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till viktiga punkter i det angripna beslutet, såsom slutsatsen att CFC-avgiften i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning, kunde tillämpas utan svårighet och utan att en oproportionell börda uppstod med hjälp av SPF-testet.

9.

Nionde grunden: Det angripna beslutet åsidosätter även principen om god förvaltningssed, som innebar att kommissionen ska säkerställa insyn och förutsägbarhet i sina administrativa förfaranden samt meddela sina beslut inom en rimlig tid. Det är inte rimligt för kommissionen att vänta i mer än fyra år med sitt beslut om att inleda förfarandet i förevarande fall och meddela ett beslut i ärendet mer än sex år efter det att den omtvistade åtgärden trädde i kraft.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att undantaget för finansiering av företagsgrupper (den omtvistade åtgärden) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörda parter, inom ramen för sin undersökning, möjlighet att inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökandena anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökandena gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av de kontrollerade utländska bolagen och deras utfärdande av lån till utländska gruppföretag i själva verket var ett uttryck för etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökandena anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökandena gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och den fria rörligheten för kapital i artikel 63 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2019/1352 av den 2 april 2019 avseende statligt stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande ett undantag för finansiering av företagsgrupper (EUT L 216, 2019, s. 1),

—

i andra hand, ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån den innebär ett åsidosättande av sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller en uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att reglerna om undantag för finansiering av företagsgrupper (”den omtvistade åtgärden”) gav upphov till en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning när den fastställde referenssystemet för bedömningen av om fördelen var selektiv.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning genom att inkorrekt eller ofullständigt identifiera samt missförstå de relevanta målsättningarna med det valda referenssystemet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att fastställa att den omtvistade åtgärden utgör ett undantag från det referenssystem kommissionen valt.

5.

Femte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och/eller uppenbart felaktig bedömning genom att felaktigt kvalificera den omtvistade åtgärden som selektiv prima facie, genom att inkorrekt fastställa att den lett till att företag som befinner sig i jämförbara faktiska och rättsliga situationer behandlas olika.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att beakta rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1) vid sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv, trots att detta direktiv inte trädde ikraft förrän efter det att den period under vilken kommissionen fastställt att den omtvistade åtgärden innebar statligt stöd hade löpt ut.

7.

Sjunde grunden: Det angripna beslutet innebar maktmissbruk från kommissionens sida i strid med Förenade kungarikets skattesuveränitet.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara felbedömningar genom att fastställa att det påstådda undantaget inte var motiverat i förhållande till beskattningen av finansiella vinster från kvalificerade låneförhållanden som inte var förenade med handel och som prima facie omfattas av Section 371EB (verksamheter i Förenade kungariket) i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning). Vad beträffar undantagen för ”kvalificerade medel” och ”matched interest”-vinster, är kommissionens beslut bristfälligt motiverat, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till motiveringen för eller bristen på motivering för dessa undantag.

9.

Nionde grunden: Kommissionen har handlat i strid med artikel 108.2 FEUF, artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) och principen om god förvaltningssed i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Konkret underlät kommissionen att i sitt beslut om att inleda förfarandet ange att den var skeptisk till motiveringen för det ”75-procentiga undantaget” enligt Section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 för att undvika de praktiska svårigheterna med att analysera kriteriet avseende betydelsefulla funktioner i relation till koncerninterna lån, såsom att ge intresserade parter en rimlig möjlighet att kommentera detta. Kommissionen beredde inte berörde parter att, inom ramen för sin undersökning, inkomma med synpunkter i detta avseende och i beslutet bortsåg kommissionen från sådana synpunkter som berörda parter faktiskt hade inkommit med i det avseendet. Det angripna beslutet är därför ogiltigt.

10.

Tionde grunden: Kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att, beskattning av brittiska företag för vinster från utländska dotterbolag ”till den sats som gäller för inhemska tillgångar och verksamheter” inte utgör en begränsning av etableringsfriheten och att den omtvistade åtgärden inte behövdes för att säkerställa efterlevnad av fördragets friheter.

Till stöd för sitt, i andra hand, framställda yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet, har sökanden anfört följande grund:

11.

Elfte grunden: Sökanden gör gällande att även om (vilket förnekas) den omtvistade åtgärden ska betraktas som en statlig stödordning, har kommissionen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett återkrav av stödet inte skulle strida mot grundläggande principer i unionsrätten och genom att förordna om återkrav oberoende av om bildandet av det kontrollerade utländska bolaget och dess utfärdande av lån till i landet icke hemmahörande företagsgrupper i själva verket var ett uttryck för etableringsfrihet. I det aktuella fallet strider ett återkrav mot sökandens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Med hänsyn till detta åsidosättande ska återkravet i artikel 2 i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

—

fastställa att det inte har varit frågan om olagligt stöd, ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om statligt stöd SA.44896, i den mån det fastställs att det var frågan om olagligt statligt stöd, och undanröja skyldigheten för Förenade kungariket att återkräva det påstått olagliga stöd som sökandena har mottagit i detta sammanhang (artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet),

—

i andra hand, ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, till den del det fastställs att Förenade kungariket ska återkräva det statliga stödet, och

—

i vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har missförstått sammanhanget, syftet med och funktionen hos Förenade kungarikets regler om utländska kontrollerade bolag (CFC-reglerna), i fråga om behandlingen av vinster som inte är förenade med handel. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundar sig på en rad kumulativa och uppenbara fel. Kommissionen har i synnerhet gjort en uppenbart felaktig tolkning av hur Förenade kungariket skattelagstiftning fungerar i stort, syftet med CFC-reglerna, vad specifikt avser undantaget för finansiering av företagsgrupper, och av definitionen av kvalificerade låneförhållanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en felaktig tolkning av undantaget för finansering av företagsgrupper som en skattebefrielse och därmed en fördel. I fråga om finansiella vinster som inte är förenade med handel, är undantaget för finansiering av företagsgrupper en avgiftsbestämmelse och en del i avgränsningen av CFC-reglerna, och inte en selektiv fördel. Kommissionen har inte tillhandahållit någon kvantitativ analys som visar att det rör sig om en fördel, och i avsaknad av övertygande bevis för att åtgärden i fråga medför en fördel, kan det angripna beslutet inte bestå.

3.

Tredje grunden: Kommissionens val av referenssystem för bedömningen av CFC-reglernas verkningar var felaktigt och kommissionen har felaktigt ansett att CFC-reglerna utgjorde ett från den brittiska bolagsskatteordningen fristående regelverk. Kommissionen har missförstått syftet med CFC-reglerna samt underlåtit att beakta Förenade kungarikets utrymme för skönsmässig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har gjort uppenbara fel i sin granskning av huruvida det förelåg statligt stöd och tillämpat fel tester i sin bedömning av frågan om jämförbarhet. Kommissionen har inte beaktat att risknivån för det brittiska skatteunderlaget skiljer sig åt beroende på om utlåning sker till en koncernenhet som är beskattningsbar i Förenade kungariket eller en koncernenhet som inte är beskattningsbar i Förenade kungariket, och dragit den irrationella slutsatsen att koncernintern utlåning är jämförbar med utlåning till tredje part.

5.

Femte grunden: Även under antagande att de aktuella CFC-åtgärderna prima facie ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, fastslogs felaktigt i det angripna beslutet att det saknades gångbara motiv som talade för att åtgärderna var förenliga med unionsrätten på området för statligt stöd. Dessutom är det ifrågasatta beslutet irrationellt och inkonsekvent, eftersom kommissionen korrekt har godtagit att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) är motiverat i de fall där det enda skälet till att en CFC-avgift kan tillämpas enligt det kontrafaktiska innehållet i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning skulle vara testet avseende ”kapital som har anknytning till Förenade kungariket”, på grundval av att det testet kan vara alltför svårt att använda i praktiken, men samtidigt, och utan att tillhandahålla tillräckliga skäl, hävdat att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning aldrig är motiverat i fall där testet avseende betydelsefulla funktioner som utförs av personer (SPF-testet) skulle leda till att en CFC-avgift tillämpas enligt kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning. SPF-testet är nämligen så svårt att tillämpa i praktiken, att kommissionen borde ha funnit att kapitel 9 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning är berättigat även mot bakgrund av detta test och följaktligen slutit sig till att det inte är frågan om statligt stöd.

6.

Sjätte grunden: För det fall det angripna beslutet ska bestå kommer verkställigheten av det, genom återkrav av det påstått statliga stödet från sökandena, åsidosätta grundläggande principer i unionsrätten, inklusive etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, under påpekande att, i sökandenas fall, de utländska kontrollerade bolagen i fråga är belägna i andra medlemsstater.

7.

Sjunde grunden: Beslutet om återkrav i det angripna beslutet är ogrundat och strider mot grundläggande principer i unionsrätten.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering till viktiga punkter i det angripna beslutet, såsom slutsatsen att CFC-avgiften i kapitel 5 i del 9A i 2010 års lag om (internationell och annan) beskattning, kunde tillämpas utan svårighet och utan att en oproportionell börda uppstod med hjälp av SPF-testet.

9.

Nionde grunden: Det angripna beslutet åsidosätter även principen om god förvaltningssed, som innebar att kommissionen ska säkerställa insyn och förutsägbarhet i sina administrativa förfaranden samt meddela sina beslut inom en rimlig tid. Det är inte rimligt för kommissionen att vänta i mer än fyra år med sitt beslut om att inleda förfarandet i förevarande fall och meddela ett beslut i ärendet mer än sex år efter det att den omtvistade åtgärden trädde i kraft.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 2 april 2019, till den del det rör sökanden,

—

i andra hand, förordna om att förluster, lättnader och undantag som var tillgängliga för sökanden vid den tidpunkt då vederbörande ansökte om undantaget för finansiering av företagsgrupper, eller som hade varit tillgängliga för sökanden vid den tidpunkten om vederbörande inte hade ansökt om undantaget för finansiering av företagsgrupper, ska beaktas vid fastställandet av det belopp som ska återbetalas, även om fristen för att göra gällande dessa förluster, lättnader och undantag nu har löpt ut enligt Förenade kungarikets lagstiftning, och oberoende om de är automatiska, och

—

i vilket fall som helst, förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden har inte kunnat styrka att undantaget för finansiering av företagsgrupper utgör en fördel. Sökanden gör gällande att svaranden inte har visat att det föreligger en fördel i varje enskilt fall där undantaget för finansiering av företagsgrupper har begärts.

2.

Andra grunden: Det förelåg ingen statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. Sökanden gör gällande att svaranden inte har lyckats styrka att en ansökan om undantag för finansiering av företagsgrupper med säkerhet har medfört en minskning av skyldigheten att betala bolagsskatt i Förenade kungariket.

3.

Tredje grunden: Undantaget för finansiering av företagsgrupper gynnar inte vissa företag eller tillverkningen av vissa varor. Kommissionen har felaktigt i) definierat referenssystemet alltför snävt som bestämmelserna i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 (2010 år lag om (internationell och annan) beskattning) i stället för som Förenade kungarikets bolagsskattelagstiftning som är vidare, ii) inte förstått att kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 inte är ett undantag från kapitel 5 däri, och iii) inte medgett att, även om kapitel 9 i del 9A i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 ska anses utgöra ett undantag från nämnda kapitel 5, det är motiverat med hänsyn till arten hos eller den allmänna systematiken i del 9A i denna lagstiftning

4.

Fjärde grunden: Undantaget för finansiering av företagsgrupper påverkar inte handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen har felaktigt slagit fast att undantaget för finansiering av företagsgrupper kan påverka multinationella koncerner i fråga om lokaliseringen av deras gruppfinansieringsfunktioner och sätet för deras huvudkontor i EU.

5.

Femte grunden: Undantaget för finansiering av företagsgrupper varken snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Kommissionen har inte visat att en ansökan om undantag för finansiering av företagsgrupper med säkerhet har medfört en minskning av skyldigheten att betala bolagsskatt i Förenade kungariket.