1)

Artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som ändrar en stödordning genom att minska kretsen av mottagare av dessa stöd, i princip omfattas av den anmälningsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse.

2)

Artikel 58.1 i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 [FEUF] ska tolkas så, att stöd som beviljats innan nämnda förordning trädde i kraft, på grundval av en sådan stödordning som den som är aktuell i de nationella målen, kan undantas, i enlighet med samma förordning, från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 FEUF.

3)

Artikel 44.3 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att en stödordning, såsom den som är i fråga i de nationella målen, för vilken beloppet för återbetalning av energiskatt uttryckligen fastställs i en beräkningsformel som föreskrivs i den nationella lagstiftning genom vilken denna ordning införs, är förenlig med nämnda artikel.

1)

Artiklarna 63 och 65 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett bolag med hemvist i landet till en pensionsfond med hemvist i landet för det första är föremål för en källskatt vilken i sin helhet kan avräknas från den inkomstskatt för juridiska personer som ska betalas av en sådan fond och vilken kan ge upphov till en återbetalning, när den skatt som har innehållits som källskatt överstiger den inkomstskatt för juridiska personer som fonden ska betala, och för det andra inte innebär en höjning av den vinst på vilken inkomstskatt för juridiska personer beräknas eller endast innebär en förhållandevis liten höjning av denna vinst på grund av avsättningar för pensionsåtaganden, medan utdelningar till en pensionsfond utan hemvist i landet är föremål för en källskatt vilken utgör en slutgiltig skatt för en sådan fond, när pensionsfonden utan hemvist i landet använder erhållna utdelningar för att täcka pensioner som den måste betala i framtiden, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Artikel 64.1 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett bolag med hemvist i landet till en pensionsfond med hemvist i landet för det första är föremål för en källskatt vilken i sin helhet kan avräknas från den inkomstskatt för juridiska personer som ska betalas av denna fond och vilken kan ge upphov till en återbetalning, när den skatt som har innehållits som källskatt överstiger den inkomstskatt för juridiska personer som fonden ska betala, och för det andra inte innebär en höjning av den vinst på vilken inkomstskatt för juridiska personer beräknas eller endast innebär en förhållandevis liten höjning av denna vinst på grund av avsättningar för pensionsåtaganden, medan utdelningar till en pensionsfond utan hemvist i landet är föremål för en källskatt vilken utgör en slutgiltig skatt för en sådan fond, inte kan anses utgöra en restriktion som var i kraft den 31 december 1993 vid tillämpning av artikel 64.1 FEUF.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Aanbestedingskalender BV, Negometrix BV, CTM Solution BV, Stillpoint Applications BV och Huisinga Beheer BV ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)

Konungariket Nederländerna ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Artikel 148.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom 3.3.1 § Lietuvos Respublikos Ūkio subjektų, perkančių-parduodančių žalią pieną ir prekiaujančių pieno gaminiais, nesąžiningų veiksmų draudimo įstatymas Nr. XII-1907 (Republiken Litauens lag nr XII-1907 om förbud mot att litauiska aktörer tillämpar otillbörliga metoder vid köp och försäljning av obehandlad mjölk och saluföring av mjölkprodukter) av den 25 juni 2015, i dess lydelse enligt lagen av den 22 december 2015, enligt vilken det – i syfte att motverka otillbörliga handelsmetoder – är förbjudet för köpare av obehandlad mjölk att betala olika inköpspriser till producenter som anses tillhöra samma grupp med hänsyn till den kvantitet obehandlad mjölk som säljs per dag, att sammansättningen och kvaliteten på den obehandlade mjölken är densamma, samt att den obehandlade mjölken levereras på samma sätt, i den mån nämnda lagstiftning är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

2)

Artikel 148.4 i förordning nr 1308/2013, i dess lydelse enligt förordning 2017/2393, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom 3.3.3 § och 5 § Republiken Litauens lag nr XII-1907 om förbud mot att litauiska aktörer tillämpar otillbörliga metoder vid köp och försäljning av obehandlad mjölk och saluföring av mjölkprodukter av den 25 juni 2015, i dess lydelse enligt lagen av den 22 december 2015, enligt vilken det – i syfte att motverka otillbörliga handelsmetoder – är förbjudet för köpare av obehandlad mjölk att utan grund sänka det pris som det överenskommits om med en producent och enligt vilken varje sänkning av priset med mer än 3 procent kräver ett godkännande av den behöriga nationella myndigheten.

1)

Artikel 21.3 i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär beskattning av energiprodukter som förbrukas vid värmekraftverket i den anläggning där de har framställts under förutsättning att denna förbrukning syftar till att framställa energiprodukter genom att generera den värmeenergi som är nödvändig för den tekniska processen för framställning av nämnda produkter. Denna tolkning påverkar i princip inte tillämpningen av artikel 14.1 a i direktivet på den del av energiprodukterna som förbrukas för att framställa elektricitet.

2)

Artikel 2.3 i direktiv 2003/96 och proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som, i avsaknad av en ansökan till de behöriga skattemyndigheterna om klassificering avseende punktskatt på energiprodukter vilkas skattenivå inte fastställts i detta direktiv, innebär att punktskattesatsen för dieselbrännolja ska tillämpas, och att denna skattesats ska fortsätta att tillämpas, trots att ett klassificeringsbeslut har erhållits i ett senare skede i vilket dessa produkter likställts med eldningsolja.

1)

Icke-diskrimineringsprincipen, såsom den föreskrivs i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning om införande av skatter på produktion och lagring av kärnbränsle och kärnavfall, såsom de skatter som är i fråga i de nationella målen, vilka endast påförs företag som producerar el och därvid använder kärnenergi, när de skatternas huvudsakliga syfte inte är att skydda miljön, utan att öka intäkterna från elsektorn.

2)

Artikel 3.2 i direktiv 2009/72 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, när miljöskyddssyftet och särdragen hos de miljöskatter som föreskrivs i lagstiftningen inte kommer till uttryck i den bindande delen av denna lagstiftning.

1)

Artikel 191.2 FEUF och artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är i fråga i de nationella målen, som inte utgör ett incitament för en effektiv användning av vattnet, som inte fastställer några mekanismer för bevarande och skydd av de allmänna vattenresurserna, vars procentsats inte har något samband med risken för att de allmänna vattenresurserna skadas och som endast och uteslutande beror på vattenkraftproducenternas kapacitet att generera intäkter.

2)

Icke-diskrimineringsprincipen, såsom den föreskrivs i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en avgift, såsom den avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion som är i fråga i de nationella målen, som endast påförs vattenkraftproducenter som bedriver verksamhet inom avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region.

3)

Artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att avgiften för användning av inlandsvatten för elproduktion, som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, inte påförs vattenkraftproducenter som är verksamma inom avrinningsområden som är belägna i en enda autonom region och inte påförs producenter av el från andra källor än vatten, inte innebär att den utgör statligt stöd, i den mening som avses i denna bestämmelse, till förmån för dessa producenter, eftersom dessa, med hänsyn till den relevanta referensramen och det mål som eftersträvas med denna avgift, inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för vattenkraftproducenter som är verksamma inom avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region och som påförs denna avgift, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

1)

Begreppet ”förändrad status” i den mening som avses i artikel 12.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution, ska tolkas så, att det omfattar en sådan transaktion som den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken ett institut, under året, upphör att stå under den nationella resolutionsmyndighetens tillsyn till följd av en gränsöverskridande fusion, varigenom institutet tas över av moderbolaget genom absorption, och att denna transaktion därför saknar betydelse för institutets skyldighet att betala hela det ordinarie bidrag som ska betalas för det aktuella bidragsåret.

2)

Artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där den gränsöverskridande fusionen sker genom att ett institut i en medlemsstat övertas av moderbolaget, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption och den efterföljande upplösningen av det överlåtande institutet sker under år 2015, trots att varken den nationella resolutionsmyndigheten eller den nationella fonden vid den tidpunkten ännu inte hade inrättats formellt av den förstnämnda medlemsstaten och bidragen ännu inte hade fastställts.

3)

Artikel 104 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 ska tolkas så, att ett institut i en medlemsstat som har övertagits av ett moderbolag, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption vid en tidpunkt som föregår inrättandet av ett extraordinärt bidrag av den nationella resolutionsmyndigheten i den förstnämnda medlemsstaten, inte är skyldigt att betala det bidraget.

1)

Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF genom att inte ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa domen av den 3 juli 2008, kommissionen/Irland (C-215/06, EU:C:2008:380).

2)

Irland ska till Europeiska kommissionen betala ett schablonbelopp på 5 000 000 euro.

3)

Irland ska till kommissionen betala ett löpande vite på 15 000 euro för varje dag från och med den dag då förevarande dom meddelas till och med den dag då domen av den 3 juli 2008, kommissionen/Irland (C-215/06, EU:C:2008:380) följs.

4)

Irland ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att genomföra åtgärder för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen i samband med ett projekt på den ort där den behöriga regionala förvaltningsmyndigheten har sitt säte, och inte på den kommunala enhet som platsen för detta projekt lyder under, om de konkreta formerna för genomförandet inte säkerställer ett effektivt iakttagande av den berörda allmänhetens rättigheter, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

2)

Artiklarna 9 och 11 i direktiv 2011/92 ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet och som ger medlemmarna av den berörda allmänheten en frist för att väcka talan som börjar löpa från och med offentliggörandet, på internet, av ett tillstånd för ett projekt, när dessa medlemmarav den berörda allmänheten tidigare inte har haft en adekvat möjlighet att informera sig om tillståndsförfarandet i enlighet med artikel 6.2 i direktivet.

1)

Den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 8 mars 2018 i målet Rose Vision/kommissionen (T-45/13 RENV och T-587/15, ej publicerad, EU:T:2018:124), upphävs i den del som tribunalen slog fast, i punkt 160 i den domen, att klaganden inte med stöd av artikel 340 första stycket FEUF kunde anses ha lidit en inomobligatorisk skada som en följd av åsidosättandet av punkt 11.22 punkt 1 i de allmänna villkoren som utgjorde en del av de avtal som ingåtts mellan Rose Vision SL och Europeiska kommissionen inom ramen för sjunde ramprogrammet som antagits genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1982/2006/EG av den 18 december 2006 om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013).

2)

Överklagandet ogillas i övrigt.

3)

Det konstateras att Europeiska kommissionen har åsidosatt de bidragsavtal som avser projektet FutureNEM såvitt avser sekretess för finansiella revisionen 11-INFS-025.

4)

Rose Vision SL ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen och som hänför sig till förfarandet i första instans och till målet om överklagande.

1)

Artikel 3 led 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer ska tolkas så, att en situation där en resande stiger ombord på ett tåg till vilket det är fritt tillträde i syfte att göra en resa utan att ha en biljett omfattas av begreppet ”transportavtal” i den mening som avses i denna bestämmelse.

2)

Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den utgör hinder dels för att en nationell domstol, som konstaterar att en straffklausul i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskälig, ändrar den straffavgift som konsumenten ska erlägga enligt detta avtalsvillkor, dels för att en nationell domstol ersätter detta avtalsvillkor med en bestämmelse i nationell rätt av utfyllnadskaraktär, med undantag för det fall att avtalet i fråga inte kan bestå om det oskäliga villkoret upphävs och en ogiltigförklaring av avtalen i sin helhet utsätter konsumenten för mycket negativa konsekvenser.

1)

Artiklarna 1.1, 3.1, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, vilken tillåter, som säkerhet för betalning av den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, att det i detta avtal föreskrivs en skyldighet för låntagaren att ställa ut en egen växel in blanco, och vilken kräver, för att utställandet av en sådan växel ska vara giltigt, att en växelöverenskommelse först ingås i vilken det anges hur växeln får kompletteras, dock under förutsättning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att denna klausul och denna överenskommelse uppfyller kraven i artiklarna 3 och 5 i detta direktiv samt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.

2)

Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att när en nationell domstol, under sådana omständigheter som dem i de nationella målen, hyser allvarliga tvivel om huruvida ett betalningskrav är välgrundat, då kravet grundar sig på en egen växel som utgör säkerhet för den fordran som följer av ett konsumentkreditavtal, och denna växel ursprungligen utställts in blanco av utställaren och senare kompletterats av betalningsmottagaren, ska denna domstol ex officio pröva om de villkor som parterna kommit överens om är oskäliga och kan i detta avseende kräva att näringsidkaren företer det skriftliga innehållet i dessa villkor, så att nämnda domstol kan säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt dessa direktiv iakttas.

1)

Unionsrätten och, i synnerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG ska tolkas så, att de inte utgör hinder för ett nationellt förfarande enligt vilket den behöriga myndigheten har befogenhet att ex officio ta initiativ till att anpassa giltighetstiden för ett parallellhandelstillstånd till den giltighetstid som gäller ett förnyat produktgodkännande för referensprodukten.

2)

Förordning nr 1107/2009 och, i synnerhet, artikel 52 häri ska tolkas så, att anpassningen av ett parallellhandelstillstånds giltighetstid inte är en automatisk följd av beslutet att förnya produktgodkännandet för referensprodukten utan kräver att ett beslut fattas i detta avseende.

Förordning nr 1107/2009 ska tolkas så, att det, när det rör sig om en anpassning av giltighetstiden för ett parallellhandelstillstånd till den giltighetstid som gäller för det förnyade produktgodkännandet för referensprodukten, krävs att de villkor som föreskrivs i artikel 52.1–52.3 i förordning nr 1107/2009 – vilka måste vara uppfyllda för att erhålla tillståndet – ska vara uppfyllda. Det ankommer på den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten att kontrollera att så verkligen är fallet.

Artikel 52.3 a i förordning nr 1107/2009 ska tolkas så, att den omfattar en situation där det växtskyddsmedel som godkänts av ursprungsmedlemsstaten är tillverkat av ett bolag A medan det växtskyddsmedel som är referensprodukt är tillverkat av ett bolag B, med godkännande av bolag A, enligt samma tillverkningsprocess men på en annan tillverkningsort än den tidigare produkten, under förutsättning att detta godkännande har motsvarande varaktighet som ett licensavtal.

3)

Artikel 52.2–52.4 i förordning nr 1107/2009 ska tolkas så, att det åligger innehavaren av parallellhandelstillståndet att framställa en ny fullständig ansökan och där bifoga den information som avses i artikel 52.4 för att visa att de aktuella produkterna fortfarande är ”identiska” i den mening som avses i artikel 52.3. Detta påverkar inte den behöriga myndighetens möjlighet att begära att den importerade produktens ursprungsmedlemsstat lämnar den information som behövs för att bedöma huruvida produkterna är identiska. Vid bestridande av beslutet att bevilja parallellhandelstillstånd är det de nationella bestämmelserna i den berörda medlemsstaten som är tillämpliga i fråga om bevisbördan, under förutsättning att de iakttar likvärdighetsprincipen och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Outsource Professional Services Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Flatworld Solutions Pvt Ltd och som hänför sig till målet om överklagande.

3)

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ska bära sina rättegångskostnader som hänför sig till målet om överklagande.

1)

Artikel 4 led 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska tolkas på så sätt att ett betalningsföreläggande av det slag som är aktuellt i det nationella målet, som inte är verkställbart, faller utanför begreppet ”officiell handling” i den mening som avses i den bestämmelsen.

2)

Artikel 5 a i förordning nr 655/2014 ska tolkas på så sätt att ett pågående förfarande om betalningsföreläggande, som det som är aktuellt i det nationella målet, kan anses utgöra ett ”förfarande … för prövning av ärendet i sak” i den mening som avses i den bestämmelsen.

3)

Artikel 45 i förordning nr 655/2014 ska tolkas på så sätt att rättsferier inte omfattas av begreppet ”exceptionella omständigheter” i den mening som avses i den bestämmelsen.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Silec Cable SAS och General Cable Corp. ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas då det är uppenbart ogrundat.

2)

Fred Olsen SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

1)

Är det förenligt med unionsrätten, och särskilt artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG (1) av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, med beaktande av syftet att skydda konsumenter och användare och den praxis från unionsdomstolarna som utvecklar detta skydd, att Tribunal Supremo i sina domar nr 44 till 49 av den 23 januari 2019, med avseende på ett oskäligt villkor i ett avtal om hypotekslån som ingåtts med en konsument som inte varit föremål för förhandling, enligt vilket alla kostnader i samband med upprättandet av ett hypotekslån ska betalas av låntagaren, som ett otvetydigt kriterium fastställer att de olika belopp som det oskäliga och ogiltigförklarade villkoret omfattar ska fördelas mellan den bank som beviljat lånet och konsumenten i egenskap av låntagare, i syfte att begränsa återbetalningen av de belopp som på felaktiga grunder har betalats enligt nationell lagstiftning?

Är det förenligt med unionsrätten, och särskilt artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG, av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, med beaktande av syftet att skydda konsumenter och användare och den praxis från unionsdomstolarna som utvecklar detta skydd, att Tribunal Supremo gör en kompletterande tolkning av ett villkor som är ogiltigt på grund av att det är oskäligt, när upphävandet av detta villkor och dess verkningar inte påverkar hypotekslånets bestånd?

2)

Dessutom önskas svar på följande fråga, som ställs mot bakgrund av artikel 394 i Ley de Enjuiciamiento Civil (civilprocesslagen) som fastställer att den förlorande parten ska betala den vinnande partens rättegångskostnader: När ett oskäligt villkor om kostnader ogiltigförklaras men följderna av denna ogiltigförklaring begränsar sig till att nämnda kostnader fördelas mellan parterna, kan det då anses strida mot unionsrättens effektivitetsprincip och principen om att ogiltiga villkor inte är bindande att talan anses endast delvis vinna bifall i domen, och kan detta förstås så, att det har en omvänd avskräckande effekt som lämnar konsumenters och användares legitima intressen oskyddade?

—

fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG och enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG genom att inte korrekt ha införlivat:

—

förplikta Konungariket Belgien att ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Är det ett krav enligt artikel 13.3 i förordning nr 1215/2012 (1) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) att den rättsliga grund som den skadelidande åberopar för att väcka talan mot försäkringstagaren/den försäkrade rör en försäkringstvist?

2)

Om tolkningsfråga a) ska bevaras jakande, är det tillräckligt för att fastställa att den skadelidandes talan rör en försäkringstvist, att den talan som den skadelidande avser att väcka mot försäkringstagaren/den försäkrade bygger på samma faktiska omständigheter, och har väckts inom ramen för samma process, som den direkta talan som har väckts mot försäkringsgivaren?

3)

Om tolkningsfråga a) ska besvaras nekande, räcker det att det enligt den lag som ska tillämpas på den direkta talan mot försäkringsgivaren är tillåtet att talan mot den försäkrade prövas i samma rättegång?

4)

Omfattar begreppet ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 13.2 en person som har fötts till följd av metoder för assisterad befruktning, när denna person avser att väcka talan och gör gällande att metoderna för den assisterade befruktningen som användes vid denna persons tillkomst hade utförts vårdslöst?

—

upphäva tribunalens dom i mål T-308/18,

—

slutligt avgöra saken i målet under överklagande,

—

förplikta sökanden i mål T-308/18 att ersätta de kostnader som uppkommit för rådet i första instans och inom ramen för förevarande förfarande.

1)

Artikel 1 i kommissionens beslut (C(2017) 900 final) av den 8 februari 2017 angående ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (ärende AT.40018 – Återvinning av blybatterier för bilar) ogiltigförklaras i den del det avser tiden från den 10 februari 2010 till den 10 januari 2011, och från den 4 april 2011 till den 7 mars 2012, såvitt avser Campine NV och Campine Recycling NV.

2)

Artikel 2 i beslut C(2017) 900 final ogiltigförklaras i den del det fastställer att Campine och Campine Recycling ska påföras ett bötesbelopp om 8 158 000 euro.

3)

Det bötesbelopp som Campine och Campine Recycling ska påföras enligt artikel 2 i beslut C(2017) 900 final fastställs till 4 275 648 euro.

4)

Talan ogillas i övrigt.

5)

Campine och Campine Recycling ska bära två tredjedelar av sina rättegångskostnader.

6)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av de kostnader som uppkommit för Campine och Campine Recycling.

1)

Det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 14 februari 2017 (ärende R 2125/2016-1) ogiltigförklaras i den mån överklagandenämnden i det beslutet biföll talan om ogiltigförklaring för ”fåglar, reptiler och amfibier” i klass 31 samt för ”veterinärmedicinska och terapeutiska produkter och beredningar samt desinficerande och hygieniska produkter och beredningar för terrarier” i klass 5.

2)

Aviário Tropical, SA:s överklagande av det beslut som meddelades av annulleringsenheten vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 15 juli 2013 (nr 6029C) ogillas till den del överklagandet syftar till ogiltigförklaring av varumärket TROPICAL för ”produkter och beredningar för uppfödning [av] fåglar, reptiler och amfibier” i klass 31 samt för ”veterinärmedicinska och terapeutiska produkter och beredningar samt desinficerande och hygieniska produkter och beredningar för terrarier” i klass 5.

3)

Överklagandet ogillas i övrigt.

4)

Tadeusz Ogrodnik ska ersätta hälften av EUIPO:s rättegångskostnader och bära hälften av sina egna rättegångskostnader.

5)

EUIPO ska ersätta hälften av Tadeusz Ogrodniks rättegångskostnader och bära hälften av sina egna rättegångskostnader

1)

Talan ogillas.

2)

Luigi Bruno ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Talan ogillas.

2)

Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Talan ogillas.

2)

Neoperl AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Rezon OOD ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det beslut som andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) fattade den 30 november 2018 (ärende R 876/2018-2) ogiltigförklaras.

2)

Jumbo Africa, SL:s överklagande till EUIPO ogillas.

3)

EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Société des produits Nestlé SA i förfarandet vid tribunalen.

4)

Jumbo Africa ska ersätta nödvändiga kostnader som Société des produits Nestlé haft för förfarandet vid överklagandenämnden vid EUIPO

5)

Överklagandet ogillas i övrigt.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), och

—

förplikta kommissionen att ersätta sökandenas kostnader.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och/eller gjorde uppenbart oriktiga bedömningar och underlät att lämna tillräcklig motivering när den fastställde referenssystemet i det angripna beslutet.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och/eller gjorde uppenbart oriktiga bedömningar och underlät att lämna tillräcklig motivering i och med att den i det angripna beslutet felaktigt betraktade Group Financing Exemption som ett undantag från det som normalt gäller inom referenssystemet.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och/eller gjorde uppenbart oriktiga bedömningar, i och med att den i det angripna beslutet fann att Group Financing Exemption diskriminerar mellan ekonomiska aktörer.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och/eller gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i det angripna beslutet, i och med att den drog slutsatsen att Group Financing Exemption inte motiveras av referenssystemets art och struktur.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 angående det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), i den del det rör sökandena eller någon av dem, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen tillämpade felaktigt artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha beaktat Förenade kungarikets ordning för bolagsbeskattning och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (controlled foreign companies, CFC) i sig.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som ett slags undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: De 75 procent som undantas enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i nämnda kapitel 9 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

7.

Sjunde grunden: Kommissionens beslut strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om förbud mot diskriminering och om likabehandling.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164, (1) vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att de (sökandena) hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 20 december 2018, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 11.2 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna och av artikel 7.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna.

2.

Andra grunden: Unionen har gjort en obehörig vinst

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 angående det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), i den del det rör sökandena eller någon av dem, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen tillämpade felaktigt artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha beaktat Förenade kungarikets ordning för bolagsbeskattning och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (controlled foreign companies, CFC) i sig.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som ett slags undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: De 75 procent som undantas enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i nämnda kapitel 9 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

7.

Sjunde grunden: Kommissionens beslut strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om förbud mot diskriminering och om likabehandling.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164, (1) vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 angående det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen tillämpade felaktigt artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha beaktat Förenade kungarikets ordning för bolagsbeskattning och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (controlled foreign companies, CFC) i sig.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som ett slags undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: Det ”fullständiga” undantaget enligt section 371IB i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: De 75 procent som undantas enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

6.

Sjätte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i nämnda kapitel 9 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

7.

Sjunde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

8.

Åttonde grunden: Kommissionens beslut strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om förbud mot diskriminering och om likabehandling.

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164, (1) vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

10.

Tionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att de (sökandena) hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande CFC Group Financing Exemption till den del det rör sökandena eller någon av sökandena, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha valt Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning, och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (Controlled Foreign Companies (CFC)).

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som en form av undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: Det ”fullständiga” undantaget enligt section 371IB i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Det 75-procentiga undantaget enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

6.

Sjätte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

7.

Sjunde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

8.

Åttonde grunden: Kommissionens beslut strider mot den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot diskriminering och den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling.

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1), vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

10.

Tionde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att sökandena hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande CFC Group Financing Exemption (GFE), till den del det rör sökandena eller någon av sökandena, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha valt Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning, och inte endast ordningen för kontrollerade utländska bolag (Controlled Foreign Companies (CFC))

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som en form av undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: Det 75-procentiga undantaget enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats

7.

Sjunde grunden: Kommissionens beslut strider mot den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot diskriminering och den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1), vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att sökandena hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen tillämpade felaktigt artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha beaktat Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (controlled foreign companies, CFC) i sig.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som ett slags undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: De 75 procent som undantas enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i nämnda kapitel 9 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

7.

Sjunde grunden: Kommissionens beslut strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om icke- diskriminering och likabehandling.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164, (1) vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att sökandena hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1295 av den 1 augusti 2019 om ändring av genomförandeförordning (EU) 2018/1469 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Ryska federationen och Ukraina till följd av en partiell interimsöversyn i enlighet med artikel 11.3 i förordning (EU) 2016/1036,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen åsidosatte artiklarna 2.3 första stycket, 2.4 första stycket, 2.6 första meningen och 9.4 i förordning (EU) 2016/1036 (”grundförordningen”) (1) och artiklarna 2.2.2 första meningen och 9.3 i WTO:s antidumpningsavtal genom att i dumpningsmarginalberäkningen inkludera försäljningsutgifter, allmänna och administrativa (”SG&A”) utgifter, för sökandenas försäljning till deras närstående inhemska säljare.

2.

Den andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktigt bedömning genom att från sökandenas exportpris dra av ett belopp motsvarande SG&A-utgifterna för den närstående säljaren och en icke-närstående importörs nominella vinst såsom en justering enligt artikel 2.10 i och 2.10 första stycket i grundförordningen.

3.

Tredje grunden: Kommissionen åsidosatte artikel 11.9 i grundförordningen och gjorde en rättsstridig beräkning av sökandenas dumpningsmarginal genom att använda en annan metod för att fastställa normalvärdet och sökandenas exportpris jämfört till den metod som tillämpades i den tidigare undersökningen som ledde till att den granskade åtgärden infördes.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte sökandens rätt till försvar genom att den andra tilläggsinformationen, som erhölls samma dag som den omtvistade förordningen offentliggjordes, innehåller nya faktiska omständigheter beträffande vilka sökandena inte fick möjlighet att yttra sig.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C(2019) 2526 final av den 2 april 2019 om det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket har genomfört rörande CFC Group Financing Exemption, till den del det rör sökandena eller någon av sökandena, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha valt Förenade kungarikets ordning för företagsbeskattning, och inte endast ordningen för kontrollerade utländska bolag (Controlled Foreign Companies (CFC))

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF och/eller en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som en form av undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: Det 75-procentiga undantaget enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Undantaget avseende ”matched interest” (motsvarande ränta) enligt section 371IE i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur

6.

Sjätte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i kapitel 9 i del 9A i Förenade kungarikets Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

7.

Sjunde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats

8.

Åttonde grunden: Kommissionens beslut strider mot den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot diskriminering och den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling.

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164 (1), vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 2 april 2019 angående det statliga stöd SA.44896 som Förenade kungariket genomfört rörande undantag från skatt för koncernintern finansiering i samband med bestämmelserna om kontrollerade utländska bolag (CFC Group Financing Exemption), i den del det avser sökandena eller någon av dem, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen tillämpade felaktigt artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering när den valde referensramen för analysen av skatteordningen. Kommissionen borde som referensram ha beaktat Förenade kungarikets ordning för bolagsbeskattning och inte endast ordningen för de kontrollerade utländska bolagen (controlled foreign companies, CFC) i sig.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF och/eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller värdering i och med att den använde en felaktig metod vid analysen av CFC-ordningen. I skälen 124–126 i det angripna beslutet behandlade kommissionen felaktigt bestämmelserna i kapitel 9 i del 9A i Taxation (international and other provisions) Act 2010 (2010 års lag om (internationell och annan) beskattning) som ett slags undantag från den allmänna skattskyldighet som föreskrivs i kapitel 5 i samma del.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF när den i skälen 127–151 i det angripna beslutet fann att selektivitetskriteriet var uppfyllt i och med att företag som rättsligt och faktiskt sett befann sig i jämförbara situationer behandlades olika.

4.

Fjärde grunden: De 75 procent som undantas enligt section 371ID i Taxation (International and Other Provisions) Act 2010 motiveras av skattesystemets art och struktur.

5.

Femte grunden: Att beskatta CFC-bolag som uppfyller villkoren för undantag i nämnda kapitel 9 som en grupp strider mot sökandenas etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning eller värdering i samband med undantaget på 75 procent och frågan om en fast sats.

7.

Sjunde grunden: Kommissionens beslut strider mot de allmänna unionsrättsliga principerna om förbud mot diskriminering och om likabehandling.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa eller otillbörligt förlita sig på rådets direktiv (EU) 2016/1164, (1) vilket inte var tillämpligt i tiden (ratione temporis).

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i samband med att den tillämpade artikel 107.1 FEUF genom att i skäl 176 i det angripna beslutet finna att det finns en grupp av förmånstagare (däribland sökandena) och att de (sökandena) hade mottagit stöd som skulle återkrävas enligt artikel 2.1 i det angripna beslutet.

—

ändra det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1688 av den 8 oktober 2019 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import på import av blandningar av karbamid och ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland, Trinidad och Tobago och Amerikas förenta stater, såvitt den avser sökanden;

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 37.1 i förordning (EU) 2018/625.

—

Åsidosättande av principerna om likabehandling och god förvaltning.

—

Åsidosättande av artikel 94.1 i förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1382 (1), i den mån som den är tillämplig på sökanden,

—

förordna att rättsverkningarna av den angripna förordningen ska bestå fram till dess att svaranden har vidtagit de åtgärder som krävs för att iaktta tribunalens dom, i enlighet med artikel 264.2 FEUF, och

—

förplikta svaranden att ersätta de rättegångskostnader som sökanden har haft.

1.

Första grunden: Svaranden saknade behörighet och åsidosatte artikel 1.1 i förordning (EU) 2015/477 (”förordningen om samtidig tillämpning”) (2) och artikel 9.5 i förordning (EU) 2016/1036 (”den grundläggande antidumpningsförordningen”) (3), genom att införa olika nivåer på antidumpningstullarna, beroende på om kvoterna inom ramen för skyddsåtgärderna har överskridits eller ej.

2.

Andra grunden: Svaranden gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 1.1 i förordningen om samtidig tillämpning och artikel 9.5 i den grundläggande antidumpningsförordningen genom att ändra antidumpningsåtgärderna först efter det att kvoterna inom ramen för skyddsåtgärderna har överskridits.

—

i första hand ändra det överklagade beslutet och avslå invändningen,

—

i andra hand ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta kostnaderna för förfarandet i andra överklagandenämnden samt rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 42.2 i rådets förordning (EU) nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

ogiltigförklara det angripna beslutet, i vilket kommissionen förklarade sig inte ha några invändningar mot ”Ändring av bestämmelserna om ersättning för tillgängliggörande av tillräckliga resurser. Införande av miljökrav”, statligt stöd SA.53821 (2019/N), och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av sökandens processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF. Sökanden har nämligen inte beretts tillfälle att inom ramen för ett formellt granskningsförfarande – som inte inletts i förvarande fall – inkomma med sina synpunkter angående avsikten att utöka antalet aktörer på kapacitetsmarknaden, genom att i begreppet ”ny kapacitet”, utöver de nya produktionsenheter som redan tilldelats nödvändiga tillstånd för etablering och drift av anläggningar, även inkludera de nya produktionsenheter för vilka de administrativa förfarandena för utfärdande av de aktuella tillstånden först nyligen har inletts.

2.

Andra grunden: Beslutet har fattats på grundval av en bristfällig undersökning samt är bristfälligt motiverat.

—

ogiltigförklara det angripna beslutet, i vilket kommissionen förklarade sig inte ha några invändningar mot ”Ändring av bestämmelserna om ersättning för tillgängliggörande av tillräckliga resurser. Införande av miljökrav”, statligt stöd SA.53821 (2019/N), och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Sökanden hänvisar i detta avseende till vissa aspekter och verkningar av att kapacitetsmarknaden utvidgas till nya icke tillåtna produktionsenheter, som kommissionen inte har bedömt i vederbörlig ordning, och påpekar att andra aspekter i denna lag har ändrats som kommissionen emellertid antingen har låtit bli att granska eller har felbedömt.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 15 oktober 2019 om minskning av värdet på kontraktet CARDS/2008/166-429 från 1 199 125 euro till 0 (noll) euro och om återkrav av samtliga betalningar, som totalt uppgår till 1 197 055,86 euro, som gjorts enligt det kontraktet,

—

förplikta kommissionen att återbetala samtliga belopp som den eventuellt återkrävt på grundval av det angripna beslutet, jämte dröjsmålsränta enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar, uppräknad med 7 procentenheter,

—

förplikta kommissionen att betala den sista fakturan som utfärdats av sökanden, som uppgår till 437 649,39 euro, jämte dröjsmålsränta enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar, uppräknad med 7 procentenheter samt att frisläppa bankgarantin, som uppgår till belopp på …, och betala ersättning för den ekonomiska skada som sökanden vållats till följd av det sena frisläppandet av garantin,

—

förplikta kommissionen att betala den symboliska summan av 1 euro i skadestånd (sökanden förbehåller sig rätten att ändra detta belopp under målets handläggning), och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser att kommissionen inte hade befogenhet att anta det angripna beslutet, att beslutet saknar rättslig grund och att kommissionen åsidosatte principen om berättigade förväntningar. Sökanden gör i det avseendet gällande att kommissionen inte hade befogenhet att anta det angripna beslutet, vilket utgör en exekutionstitel för att återkräva den fordran som den påstår sig ha mot sökanden, i avsaknad av en skiljeklausul enligt vilken unionsdomstolen ska ha behörighet att avgöra avtalstvister mellan kommissionen och sökanden.

2.

Andra grunden avser att den påstådda fordringen är preskriberad och, i alla händelser, att kommissionen åsidosatte skyldigheten att iaktta en rimlig frist, artikel 73a.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s.1) (nedan kallad 2002 års budgetförordning), rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad stadgan) och de grundläggande friheterna (nedan kallad EKMR). Enligt sökanden är den fordran som kommissionen påstår sig ha mot sökanden preskriberad, eftersom den frist på fem år som föreskrivs i artikel 73a i 2002 års budgetförordning har löpt ut. Artikel 85b.4 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budgetförordning (EGT L 357, 2002, s.1) (nedan kallad 2002 års genomförandeförordning), som rör förutsättningarna för preskriptionsavbrott, är dessutom verkningslös. Sökanden anser i vart fall att även om preskriptionsavbrottet var rättsenligt, ska den tid som kommissionen tog på sig för att anta det angripna beslutet och den debetnota som fogats till det anses vara uppenbart orimliga och strida mot artikel 41 i stadgan samt artikel 6.1 i EKMR (eftersom den bestämmelsen slår fast en grundläggande rättighet som också är en allmän rättsprincip).

3.

Tredje grunden avser att kommissionen åsidosatte den dom som meddelades av Tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) den 5 oktober 2017 och principen om att förvaltningsrättsliga förfaranden ska vila i avvaktan på utgången av det straffrättsliga förfarandet. Sökanden gör gällande att kommissionen är bunden av den belgiska brottmålsdomstolens dom av den 5 oktober 2017 varigenom åtalet ogillades i avsaknad av bevis som kunde styrka de åtalade gärningarna. Kommissionen förde dessutom talan om enskilt anspråk i brottmålet och hade beslutat att avvakta utgången i det målet innan den antog återkravsbeslutet. Kommissionen är således bunden av utgången i nämnda mål och av domskälen i domen, även om domen i brottmålet inte har rättskraft i förhållande till kommissionen.

4.

Fjärde grunden avser att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i det angripna beslutet. I det avseendet gör sökanden gällande att de påtalade oegentligheterna inte har uppenbart stöd i bevisning och att det är uppenbart att det inte förekommit några oegentligheter, än mindre allvarliga sådana. Kommissionen lade två OLAF-rapporter till grund för det angripna beslutet. Det finns dock inget stöd i bevisning för de anmärkningar som läggs sökanden till last.

5.

Femte grunden avser att kommissionen åsidosatte instruktionerna till anbudsgivarna och artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Sökanden anser att ingen av de anmärkningar som läggs sökanden till last avser att sökanden skulle ha erhållit konfidentiell information, ingått ett olagligt avtal med en konkurrent, påverkat utvärderingskommittén eller den upphandlande myndigheten i samband med granskningen, klargörandet eller jämförelsen av anbuden. Enligt sökanden är följaktligen varken villkoren i artikel 103 i 2002 års budgetförordning eller villkoren i artikel 13 a i instruktionerna till anbudsgivarna uppfyllda.

6.

Sjätte grunden avser att kommissionen åsidosatte rätten till försvar, eftersom kommissionen inte gav sökanden möjlighet att yttra sig.

7.

Sjunde grunden avser att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltning, principen om att avtal ska fullgöras i god tro och principen om förbud mot så kallat rättsmissbruk. Sökanden gör i det avseendet gällande att kommissionen varken agerade med aktsamhet eller opartiskt.

8.

Åttonde grunden avser en invändning om rättsstridighet mot artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Sökanden gör gällande att den artikeln strider mot den allmänna principen om förbud mot obehörig vinst. Enligt artikel 103 i 2002 års budgetförordning har en institution nämligen rätt att återkräva samtliga belopp som betalats under hela fullgörelseperioden, även om kontraktet har fullgjorts fullt ut av entreprenören. Artikel 103 i 2002 års budgetförordning innebär att institutionen således kan dra nytta av alla tjänster som tillhandahålls av entreprenören utan att behöva betala entreprenören. Enligt sökanden ska artikel 103 förklaras vara rättsstridig, eftersom den ger institutionen rätt att utan motivering öka sina tillgångar till nackdel för entreprenörens tillgångar.

9.

Nionde grunden, som åberopas i andra hand, avser att kommissionen åsidosatte artikel 103 i 2002 års budgetförordning och proportionalitetsprincipen. Enligt sökanden ska institutionens bedömning ske i enlighet med artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Detta innebär att kommissionen inte kan tillämpa flera sanktioner, eftersom artikel 103 innehåller en förteckning över sanktioner som inte är kumulativ. Dessutom ska kommissionens bedömning ske i enlighet med proportionalitetsprincipen, eftersom institutionen måste se till att dess beslut står i proportion till allvaret i den aktuella oegentligheten. Denna skyldighet att iaktta proportionalitetsprincipen är ett uttryck för principen om att avtal ska fullgöras i god tro. Så har dock inte varit fallet här.

—

slå fast att talan kan tas upp till prövning och bifalla den,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 15 oktober 2019, i vilket det fastställdes att värdet på kontraktet TACIS/2006/101-510 skulle sättas ned från 4 410 000 euro till 0 (noll) euro och att samtliga betalningar (det rör sig om ett belopp på 4 241 507 euro) som verkställts avseende kontraktet skulle återkrävas,

—

fastställa att samtliga belopp som eventuellt har återkrävts av kommissionen på grundval av detta beslut ska återbetalas, jämte dröjsmålsränta enligt Europeiska centralbankens referensränta plus sju procentenheter,

—

fastställa att ett symboliskt belopp på en euro ska betalas i skadestånd och ränta, med förbehåll för ändringar, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökanden gör i första hand gällande att kommissionen inte är behörig att anta det angripna beslutet, att det angripna beslutet inte har något rättsligt stöd och att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Sökanden gör i detta hänseende gällande att kommissionen inte var behörig att anta det angripna beslutet, vilket utgör en exekutionstitel för att driva in den fordran som kommissionen påstår att den innehar gentemot sökanden, eftersom det inte finns någon skiljedomsklausul som ger unionsdomstolarna behörighet att pröva avtalstvister som anhängiggjorts vid dem.

2.

Andra grunden: Den påstådda fordringen är preskriberad. Följande har under alla omständigheter åsidosatts: den rimliga tidsfristen, artikel 73a.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1 (nedan kallad 2002-års budgetförordning), rätten till god förvaltningssed såsom fastställs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Sökanden anser att den fordran som kommissionen påstår sig inneha gentemot sökanden är preskriberad, eftersom fristen på fem år som fastställs i artikel 73a i 2002-års budgetförordning har löpt ut. Artikel 85b.4 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1) (nedan kallad 2002-års genomförandeförordning), som avser skälen till avbrott i preskriptionsfristen är för övrigt inte av betydelse. Fristen för att anta det angripna beslutet och den debetnota som bifogats därtill är under alla omständigheter – även om avbrottet i preskriptionsfristen är giltig – uppenbart oriktiga och åsidosätter artikel 41 i stadgan för de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europakonventionen (i den mån det däri uppställs en grundläggande rättighet som även utgör en allmän rättsprincip).

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av den dom som meddelades av Förstainstansdomstolen i Bryssel (Belgien) den 5 oktober 2017 och principen om att ”förvaltningsrättsliga förfaranden ska vila i avvaktan på utgången av det straffrättsliga förfarandet”. Sökanden gör gällande att kommissionen är skyldig att rätta sig efter domen av den 5 oktober 2017 som meddelades av den belgiska brottmålsdomstolen, vilken fastställde att åtalet skulle avvisas, då det inte fanns någon bevisning för att styrka anklagelserna. Kommissionen som valde att invänta att förfarandet i Belgien avslutades innan den antog återkravsbeslutet – och som för övrigt var målsäganden vid brottmålsdomstolen – är bunden av utgången av det förfarandet och den nationella domstolens konstateranden även om den dom som meddelades av den belgiska domstolen inte har någon rättskraft i förhållande till kommissionen.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning i det angripna beslutet. Sökanden anser i detta hänseende att det är uppenbart att gärningarna inte har styrkts och att det är uppenbart att det inte föreligger några oegentligheter och i än mindre grad allvarliga sådana. Det angripna beslutet grundas på två rapporter från Olaf. De invändningar som svaranden har gjort gällande har således inte styrkts.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av instruktionerna till anbudsgivarna och artikel 103 i 2002-års budgetförordning. Sökanden anser att ingen av de invändningar som svaranden har gjort gällande gentemot sökanden avser att sökanden har erhållit konfidentiella uppgifter, har ingått ett olagligt avtal med en konkurrent eller har påverkat bedömningskommittén eller den upphandlande myndigheten vid bedömningen, förtydligandet, utvärderingen eller jämförelsen av anbuden. Härav följer att varken villkoren i artikel 103 i 2002-års budgetförordning eller villkoren i artikel 13 a i instruktionerna till anbudsgivarna är uppfyllda.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, eftersom sökandens rätt att bli hörd har åsidosatts.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed, principen att avtal ska fullgöras i enlighet med tro och heder och principen om förbud mot rättsmissbruk. Sökanden gör i detta hänseende gällande att kommissionen varken har agerat med aktsamhet eller opartiskt.

8.

Åttonde grunden: En invändning om att artikel 103 i 2002-års budgetförordning är rättsstridig, eftersom denna artikel åsidosätter den allmänna principen om förbud mot obehörig vinst. Artikel 103 i 2002-års budgetförordning ger nämligen institutionen möjlighet att återkräva samtliga belopp som utbetalats under hela den tidsperiod då avtalet har fullgjorts även om avtalsparten har fullgjort avtalet. Artikel 103 i 2002-års budgetförordning innebär att institutionen således kan komma i åtnjutande av alla de tjänster som avtalsparten har tillhandahållit utan att avtalsparten har rätt till någon ersättning. Artikel 103 bör förklaras vara rättsstridig, eftersom den tillåter institutionen att utan någon motivering öka sina tillgångar till förfång för avtalsparten.

9.

Nionde grunden: Sökanden gör i andra hand gällande att artikel 103 i 2002-års budgetförordning och proportionalitetsprincipen har åsidosatts. Sökanden anser att institutionens bedömning ska ske i enlighet med artikel 103 i 2002-års budgetförordning. Den bör dessutom ske med iakttagande av proportionalitetsprincipen då institutionen bör försäkra sig om att beslutet är proportionerligt i förhållande till hur allvarlig den aktuella oegentligheten är. Kravet på proportionalitet är ett uttryck för principen om tro och heder som gör sig gällande vid avtalsfullgörelse. Detta har emellertid inte varit fallet här.

—

ogiltigförklara svarandens beslut av den 14 november 2019, genom vilket Anglo Austrian AAB Bank AG:s tillstånd som kreditinstitut återkallades,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, och

—

med hänsyn till omständigheterna handlägga målet med förtur med stöd av artikel 67.2 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Svaranden har åsidosatt artikel 14.5 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013, (1) genom att ha tillämpat den nationella rätt som enligt artikel 4.3 i denna förordning är tillämplig på återkallande av tillstånd felaktigt.

2.

Svaranden har åsidosatt proportionalitetsprincipen, då den genom att återkalla tillståndet har tillgripit den yttersta åtgärd (ultima ratio) den förfogar över i sin tillsyn.

3.

Svaranden har åsidosatt Anglo Austrian AAB Bank AG:s rätt till ett effektivt rättsmedel, genom att inte vilandeförklara verkställigheten av beslutet.

4.

Svaranden har åsidosatt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 31 och 32 i förordning (EU) nr 1024/2013, 70 § punkt 4 Bankwesengesetz (banklagen) och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, genom att inte iaktta de processuella rättigheter som Anglo Austrian AAB Bank AG har enligt dessa bestämmelser.

5.

Svaranden har åsidosatt Belegging-Maatschappij ”Far-East” BV:s rätt till egendom, genom att ha återkallat tillståndet för Anglo Austrian AAB Bank Ag och därigenom förstört det ekonomiska värdet på Belegging-Maatschappij ”Far-East” BV:s andelar i Anglo Austrian AAB Bank AG.