—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om proteinbristen i EU: vilka lösningar finns det på detta långvariga problem? (1),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 september 2016 till Europaparlamentets och rådets förordning, den så kallade samlingsförordningen, om finansiella regler för unionens allmänna budget (COM(2016)0605) och om tillhörande ändringar med syftet att införa en begäran till kommissionen om att senast i slutet av 2018 offentliggöra en ”proteinplan” (2),

—

med beaktande av ”Europeiska förklaringen om soja”som Tyskland och Ungern lade fram vid rådets möte (jordbruk) den 12 juni 2017 och som sedan dess har undertecknats av fjorton medlemsstater (3),

—

med beaktande av rådets beslut 93/355/EEG av den 8 juni 1993 om ingåendet av en samförståndsförklaring mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Förenta staterna inom ramen för GATT om vissa oljeväxtfrön (4),

—

med beaktande av dokumentet Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, antaget av FN:s generalförsamling den 25 september 2015, särskilt målen för hållbar utveckling 2, 12 och 15,

—

med beaktande av beslutet som FN:s generalförsamling fattade vid sitt 68:e möte om att officiellt utlysa år 2016 till det internationella året för baljväxter, under överinseende av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) (5),

—

med beaktande av den studie som beställdes av Europaparlamentets utredningsavdelning B på begäran av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om proteingrödors roll för miljön inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken (6),

—

med beaktande av den utfrågning som anordnades i parlamentet om att förbättra tillgången på proteingrödor i Europa,

—

med beaktande av Donauförklaringen om soja av den 19 januari 2013,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0121/2018), och av följande skäl:

A.

Det råder ett stort underskott på vegetabiliskt protein i EU på grund av behoven i dess djurhållningssektor som är beroende av foderimport från tredje land, och situationen har tyvärr inte förbättrats i någon större utsträckning trots att det under mer än femton års tid har meddelats många avsikter och tagits många initiativ på detta område och trots användningen av biprodukter från biobränsleproduktion i djurfoder. Den nuvarande situationen i EU, som kännetecknas av import av vegetabiliskt protein (huvudsakligen soja) från Sydamerika, är ohållbar och visar att det måste vidtas kraftfullare åtgärder, i synnerhet för att göra denna import mer hållbar.

B.

Det är mycket viktigt att minska unionens enorma beroende av import av proteingrödor, vilka framför allt används som djurfoder. Utöver miljöpåverkan i de sojaproducerande regionerna, innebär den nuvarande situationen stora risker för i första hand EU:s djurhållningssektor, eftersom prisvolatiliteten har ökat kraftigt på de internationella marknaderna.

C.

Europaparlamentet har vid flera tillfällen uttalat sig om proteiner och behovet av en proteinplan för EU, men initiativen har inte fått någon konkret uppföljning som kan ändra situationen vad gäller EU:s beroende av andra för sin försörjning med vegetabiliska proteiner.

D.

Som en följd av BSE-krisen infördes med rätta ett europeiskt förbud mot användning av djurmjöl i djurfoder (7), men detta förbud har emellertid medfört att importen av soja från Latinamerika har ökat kraftigt.

E.

I EU används följaktligen enbart 3 procent av åkermarken till odling av proteingrödor, och mer än 75 procent av EU:s behov av vegetabiliska proteiner importeras, främst från Brasilien, Argentina och Förenta staterna.

F.

Djurhållningssektorn i unionen är extremt känslig för prissvängningar och konkurrenssnedvridning och är beroende av import av högkvalitativt vegetabiliskt protein till överkomliga priser, vilket är en stor utmaning för de europeiska jordbruken.

G.

Europeiska proteingrödor genererar oljehaltiga biprodukter som kan bidra till den cirkulära ekonomin och som är värdefulla som livsmedel eller som förnybar energi eller för framställning av gröna kemikalier. Samproduktion av proteiner och biprodukter gör det möjligt att minska importen av både genetiskt modifierade proteiner och biobränslen som bidrar till avskogning.

H.

Frågan om vegetabiliskt protein som används i djurfoder har alltför ofta enbart analyserats med utgångspunkt i proteinrika råvaror, tillsammans med EU:s underskott på vegetabiliskt protein och forskningen om råvaror som kan komplettera produktionsdjurens foder.

I.

Det måste ske en mer övergripande analys av frågan om vegetabiliskt protein i EU, i syfte att få fram en långsiktig strategi och så många handlingsalternativ som möjligt för att på ett effektivare sätt minska vårt beroende av importerat vegetabiliskt protein. En sådan strategi är ett redskap i övergången till mer hållbara jordbrukssystem och system för jordbruksbaserade livsmedel.

J.

I likhet med energi är protein en nödvändig och oundgänglig del av vår kost som kan tillföras i vegetabilisk eller animalisk form.

K.

Vegetabiliskt protein står i centrum för sådana utmaningar som livsmedelstrygghet och livsmedelssuveränitet (för livsmedel och foder), miljöskydd, den globala uppvärmningen och förnybar energi. Proteiner är livsnödvändiga och finns i alla livsmedel liksom i allt djurfoder.

L.

Den totala europeiska produktionen av proteinrika råvaror ökade från 24,2 till 36,3 miljoner ton (+50 procent mellan 1994 och 2014, men samtidigt ökade den sammanlagda konsumtionen från 39,7 till 57,1 miljoner ton (+44 procent). Det totala proteinunderskottet i EU (20,8 ton år 2014) ökar alltså. Världsmarknaden för vegetabiliskt protein, som är knuten till marknaden för soja och sojaskrå, har växt kraftigt de senaste 50 åren. Konsumtionen av dessa råvaror har exploderat i samtliga medlemsstater och sojakonsumtionen har gått från 2,42 miljoner ton 1960 till nästan 36 miljoner ton i dag. EU:s djurhållningssektor är kraftigt beroende av import av sojabönor och sojaskrå från tredjeländer, särskilt från Sydamerika. Efterfrågan på soja i EU tar en yta på nästan 15 miljoner hektar i anspråk, varav 13 miljoner hektar återfinns i Sydamerika.

M.

Odlingen av proteingrödor skapar ett betydande mervärde för miljön, som inte hotas av den därtill hörande användningen av växtskyddsprodukter.

N.

Kina har under de senaste åren intagit platsen som världens största sojaimportör och har inrättat en egen äkta och föga transparent strategi för säkring av sina leveranser, vid sidan av de traditionella marknadsmekanismerna. Strategin bygger på produktionsavtal med Brasilien, världens största sojaleverantör, och massiva investeringar, som sker på bekostnad av miljön, i produktions-, bearbetnings- (sönderdelnings-) och hamntransportinfrastruktur i detta land. Denna internationaliseringsstrategi som tillämpas av den kinesiska sektorn för jordbruksbaserade livsmedel skulle kunna påverka dagens leveranser av soja och oljeväxtfrön till EU, som också är en viktig kund för Brasilien, och äventyra stabiliteten på EU:s marknader.

O.

Merparten av den importerade sojan, särskilt från Amerika, kommer från genetiskt modifierad odling, en teknik som misstros av de europeiska konsumenterna. Intresset för lokala icke genetiskt modifierade produkter ökar liksom oron över det koldioxidavtryck som importen orsakar. I EU stöder många sojaproducenter och sojabearbetningsföretag, djurfoderproducenter liksom företrädare för livsmedelsbranschen (köttproducenter, mjölk- och äggproducenter och andra användare av sojabönor), handelskedjor och andra relevanta institutioner hållbara och certifierade system för produktion av icke genetiskt modifierad soja.

P.

I syfte att tillgodose EU:s livsmedelsbehov har det europeiska jordbruket förändrats i grunden, under inflytande av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det har blivit intensivare och marknaderna för jordbruksprodukter och råvaror har öppnats upp, vilket har ökat EU:s beroende av import av vegetabiliskt protein från Amerika. Globaliseringen har lett till att kostvanorna likriktats och till att jordbruksföretagen specialiserat sig, vilket har medfört att insatsvaror för proteinproduktionen – både kvävehaltigt konstgödsel och proteinrika råvaror för djurfoder – transporteras över långa avstånd, något som påverkar miljön och klimatet.

Q.

Produktionen av proteingrödor, i synnerhet soja, som importeras för produktion av djurfoder är en av de främsta orsakerna till den förändrade markanvändningen och en kraftigt bidragande orsak till den globala avskogningen i många regioner utanför EU. Ökad odling av proteiner i EU skulle kunna utgöra ett viktigt komplement till de åtgärder som vidtas för att skapa leveranskedjor för jordbruksråvaror som inte leder till avskogning. Att möta den globala utmaning som avskogning och skogsförstörelse medför har blivit allt viktigare mot bakgrund av Agenda 2030 för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar.

R.

Behovet av kväve för att ge näring till växter och producera vegetabiliskt protein, med undantag för baljväxter, täcks i dag i första hand av kvävehaltigt konstgödsel, som är dyrt och energislukande att producera, förorsakar både vatten- och luftföroreningar och har ett stort ekologiskt fotavtryck på grund av de stora mängder fossila bränslen som används i tillverkningsprocessen. Detta bidrar inte till målet att få till stånd en cirkulär ekonomi och att effektivisera användningen av våra resurser och avfallsflöden. Under dessa omständigheter måste man tänka om i proteinfrågan, hela vägen från produktion till konsumtion, vad gäller produktions- och miljöprestanda, på grundval av en mer tillfredsställande hantering av kvävecykeln, inbegripet genom användningen och utvecklingen av ekologiska kvävegödselmedel såsom återvunna näringsämnen från sådant bioavfall som stallgödsel.

S.

För att EU:s beroende av import av vegetabiliskt protein ska kunna minska går det inte att fokusera enbart på proteinrika grödor som tillgodoser idisslares och icke idisslares behov, utan det är nödvändigt att beakta även alla andra grödor (inklusive foderarealer och gräsbevuxen mark) som, trots att de är mindre proteinrika, odlas på stora arealer i hela EU. Det finns många fördelar med naturbete för idisslare, bl.a. minskar gårdarnas kostnader för insatsvaror.

T.

Produktionen av vegetabiliskt protein kommer inte att öka utan att det sker en förbättring av sådana grödors lönsamhet, och det krävs nu en strategisk, effektiv och ambitiös försörjningsplan för vegetabiliskt protein för att möjliggöra en hållbar utveckling av det europeiska jordbruket. För att genomföra en sådan plan måste flera av EU:s politikområden mobiliseras, i första hand den gemensamma jordbrukspolitiken.

U.

Under de senaste årtiondena har EU använt tre huvudsakliga åtgärder för att främja målet att uppnå oberoende i EU vad gäller proteinproduktion, nämligen frivilligt kopplat stöd till odling av proteingrödor och oljeväxter, EU:s politik för biobränsle och det tvärvillkor avseende 30 procent av direktstödet som infördes genom den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken för genomförandet av miljöanpassningsåtgärder, bland annat kravet att avsätta 5 procent av åkermarken till områden med ekologiskt fokus och beslutet att tillåta odling av kvävebindande växter och fånggrödor.

V.

Intresset bland jordbrukare för kvävebindande och proteinrika grödor har ökat kraftigt eftersom dessa grödor hjälper jordbrukarna att uppfylla miljöanpassningskraven, och detta intresse kommer att uppmuntra växtförädlarna att återuppta eller utöka sin verksamhet med dessa grödor.

W.

Under perioden 2000–2013 lyckades de åtgärder som införts genom den gemensamma jordbrukspolitiken inte i sig vända den nedåtgående trenden eller stagnationen inom proteinproduktionen i EU. Sedan 2013 har emellertid kombinationen av dessa stöd tillsammans med den miljöanpassningsåtgärd som tillåter odling av proteingrödor i områden med ekologiskt fokus lett till en kraftigt ökad produktion av proteingrödor i EU.

X.

Den politiska överenskommelse om den gemensamma jordbrukspolitiken som nåddes av Europaparlamentet, rådet och kommissionen 2013 föreskriver möjligheten att odla kvävebindande grödor i områden med ekologiskt fokus.

Y.

Forskningen har visat att fodertillverkare ofta tillför fodret mer protein än vad som anses vara nödvändigt, och effektivitetsvinster kan göras om man med större noggrannhet fastställer hur mycket protein som behövs för den djurart som fodret är avsett för.

Z.

Som en följd av den ringa odlingen av proteingrödor i EU minskar antalet forskningsprogram som är inriktade på vegetabiliskt protein, och det sker även en tillbakagång vad gäller utbildning, innovation och tillägnande av praktiska kunskaper i EU. Innovationen bör effektiviseras och politiken till stöd för forskning om proteiner stärkas, men för att detta ska fungera krävs det politiska åtaganden på medellång till lång sikt. Politiken till stöd för forskning om proteiner bör också inkludera lokalt anpassade inhemska baljväxter.

AA.

Växtförädlingsverksamhet kommer att spela en viktig roll för utvecklingen av nya proteingrödesorter som kan bidra till en större proteinproduktion i EU. Effektiv växtförädlingsverksamhet kräver en långsiktig forskningspolitik med tillräcklig finansiering och ett lämpligt regelverk som uppmuntrar innovation.

AB.

Kommissionen har redan finansierat, och håller på att finansiera, ett antal relevanta projekt, däribland de under rubriken SFS-44–2016 som omfattar ett gemensamt växtförädlingsprogram för att minska EU:s och Kinas beroende av proteinimport. Man bör säkerställa att resultaten av sådana projekt kommuniceras, sprids och används på lämpligt sätt så att framtida beslut på området bygger på fakta.

AC.

I reala termer har kostnaderna för soja i princip fördubblats sedan 2007.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 – Att leva gott inom planetens gränser (1),

—

med beaktande av artiklarna 191 och 192 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, om att bevara, skydda och förbättra människors hälsa och miljön,

—

med beaktande av Parisavtalet, beslut 1/CP.21 och den 21:a konferensen för parterna (COP21) i FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som ägde rum i Paris den 30 november–11 december 2015,

—

med beaktande av FN:s mål för hållbar utveckling och av deras sammankopplade och odelbara natur,

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport Environmental indicator report 2016 – In support to the monitoring of the 7th Environment Action Programme från december 2016,

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport Environmental indicator report 2017 – In support to the monitoring of the 7th Environment Action Programme från november 2017,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik: Gemensamma utmaningar och hur vi kan samarbeta för att nå bättre resultat (COM(2017)0063) av den 3 februari 2017, och de 28 tillhörande landrapporterna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Förverkliga fördelarna med EU:s miljöpolitik genom en regelbunden granskning av dess genomförande (COM(2016)0316) av den 27 maj 2016,

—

med beaktande av sin resolution av den 16 november 2017 om granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 juli 2015 om resurseffektivitet: på väg mot ett kretsloppssamhälle (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 2 februari 2016 om halvtidsöversynen av strategin för biologisk mångfald i EU (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 november 2017 om en handlingsplan för naturen, människorna och näringslivet (5),

—

med beaktande av sin rekommendation av den 4 april 2017 till rådet och kommissionen som uppföljning av undersökningen om utsläppsmätningar i bilindustrin (6),

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport SOER 2015 – Den europeiska miljön – tillstånd och framtidsutsikter 2015,

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport av den 19 maj 2015 om tillståndet för naturen i EU,

—

med beaktande av bedömningen av studien om genomförandet på EU-nivå från november 2017 Mid-term review of the implementation of the 7th Environment Action Programme (2014–2020) som genomfördes av Europaparlamentets utredningstjänst, inbegripet undersökningen i dess bilaga,

—

med beaktande av sin resolution av den 20 april 2012 om översynen av det sjätte miljöhandlingsprogrammet och fastställandet av prioriteringar för det sjunde miljöhandlingsprogrammet – en bättre miljö för ett bättre liv (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Nästa steg för en hållbar europeisk framtid (COM(2016)0739) av den 22 november 2016,

—

med beaktande av konventionen om biologisk mångfald,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Färdplan för ett resurseffektivt Europa (COM(2011)0571) av den 20 september 2011,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Framtiden för livsmedel och jordbruk (COM(2017)0713) av den 29 november 2017,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen och artikel 1.1 e och bilaga 3 i talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8–0059/2018), och av följande skäl:

A.

I det sjunde miljöhandlingsprogrammet fastställs rättsligt bindande mål på områdena miljö och klimatförändringar som ska uppnås fram till 2020. I samma program anges även en långsiktig vision för 2050.

B.

Det sjunde miljöhandlingsprogrammet innehåller ingen bestämmelse om halvtidsöversyn. Rapporten från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om genomförandet av det sjunde miljöhandlingsprogrammet är en möjlighet att bedöma miljöhandlingsprogrammets framsteg och lämna evidensbaserade rekommendationer för det fortsatta genomförandet av det nuvarande miljöhandlingsprogrammet och eventuella framtida miljöhandlingsprogram. Denna rapport bör gå längre än att ännu en gång konstatera välkända problem och i stället innehålla förslag till lösningar för att uppnå de mål som fastställs i det sjunde miljöhandlingsprogrammet.

C.

Kommissionen arbetar med en utvärderingsrapport, som främst kommer att handla om det sjunde miljöhandlingsprogrammets struktur och strategiska roll. Syftet med rapporten är framför allt att granska huruvida det överenskomna ramverket bidrar till att uppnå de nio prioriterade målen på ett intelligent sätt.

D.

EU har en sträng miljölagstiftning, men det svaga och ineffektiva genomförandet av den har länge varit ett problem. Dessa brister i genomförandet är ett hot mot hållbar utveckling, har negativ gränsöverskridande påverkan på miljön och människors hälsa och medför betydande socioekonomiska kostnader. Dessutom undergräver bristerna i genomförandet EU:s trovärdighet.

E.

Framstegen i riktning mot målen för 2020 har hittills varit blandade: Det är osannolikt att mål 1 (skydd av naturkapitalet) kommer att uppnås, men det är sannolikt att vissa av delmålen inom ramen för mål 2 (en koldioxidsnål ekonomi och resurseffektivitet) kommer att uppfyllas. Det är osäkert huruvida mål 3 (minskning av miljöbelastningar och risker för människors hälsa) kommer att uppfyllas.

F.

Den fortsatta underlåtenheten att genomföra lagstiftning och att låta specialkunskaper vara en naturlig del av beslutsfattandet inom områden såsom luftkvalitet, omgivningsbuller och exponering för kemikalier utgör en allvarlig hälsorisk och minskar EU-medborgarnas livskvalitet och livslängd.

G.

De senast publicerade uppgifterna från Europeiska miljöbyrån bekräftar de allmänna tendenser som beskrivs ovan för vart och ett av de tematiska målen, men visar även att framstegen nu går långsammare inom vissa områden. I vissa fall, t.ex. vad gäller utsläpp av växthusgaser och energieffektivitet, påverkar de nya tendenserna inte prognosen för uppnåendet av dessa delmål.

H.

Det är i dag osäkert huruvida målet för utsläpp av ammoniak kommer att uppnås och osannolikt att målet för markanvändning kommer att uppnås.

I.

Det råder stor osäkerhet om genomförandet på grund av en brist på indikatorer och befintliga indikatorers begränsningar. Kunskapsluckor fortsätter att utgöra ett hinder för framsteg på tre nivåer: riskförståelse, utarbetande av lämplig politik för riskhantering och riskminskning samt övervakning av politikens effektivitet.

J.

Kunskapen finns ofta, men används inte inom beslutsfattandet eller överförs inte till de parter som ansvarar för genomförandet. Detta beror ofta på en avsaknad av politisk vilja och konkurrerande intressen som inte uppfattas vara konsekventa med miljöhandlingsprogrammet eller miljöpolitiska mål i allmänhet. En fortsatt ekonomisk tillväxt är också beroende av en ren miljö.

K.

Synergieffekterna mellan EU:s politiska instrument på hög nivå och miljöhandlingsprogrammet måste förbättras i syfte att uppfylla målen för programmet.

L.

Finansieringen är otillräcklig på vissa nivåer för ett korrekt genomförande av det sjunde miljöhandlingsprogrammet. Finansieringen på EU-nivå har ibland inte gett de väntade resultaten och detta har i flera fall berott på felaktigt använda medel snarare än en brist på pengar.

M.

Tillämpningsområdet för det sjunde miljöhandlingsprogrammet är relevant för aktuella behov på det miljöpolitiska området, även om många intressenter rekommenderar att nya delmål läggs till för att öka programmets relevans i framtiden.

N.

Intressenter uttrycker även en preferens för ett mindre komplicerat, mer fokuserat miljöhandlingsprogram.

O.

Det finns ett allmänt stöd för ett åttonde miljöhandlingsprogram.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

—

med beaktande av artiklarna 11 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster) (2),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 26 april 2017 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (COM(2017)0253),

—

med beaktande av kommissionens förslag om gemenskapens tredje handlingsprogram på medellång sikt för lika möjligheter för kvinnor och män (1991-1995) (COM(90)0449),

—

med beaktande av resolution från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, av den 5 oktober 1995 om behandlingen av kvinno- och mansbilden i reklam och media (3),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 juni 2000På väg mot en gemenskapens ramstrategi för jämställdhet (2001–2005) (COM(2000)0335),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 9 juni 2008 om att eliminera könsstereotyperna i samhället,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 24 juni 2013 att främja kvinnornas roll som beslutsfattare inom medierna,

—

med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som antogs av rådet i mars 2011,

—

med beaktande av färdplanen för jämställdhet 2006–2010 av den 1 mars 2006 (COM(2006)0092),

—

med beaktande av strategin för jämställdhet 2010–2015 av den 21 september 2010 (COM(2010)0491),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 3 december 2015 om det strategiska engagemanget för jämställdhet 2016–2019 (SWD(2015)0278),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 juli 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 september 2008 om hur marknadsföring och reklam påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2013 om avskaffande av könsstereotyper i EU (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 april 2016 om jämställdhet mellan kvinnor och män och ökat inflytande för kvinnor i den digitala tidsåldern (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2016 om inrättande av gynnsamma arbetsmarknadsvillkor för balans mellan arbetsliv och privatliv (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 september 2016 om tillämpning av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (direktivet om likabehandling i arbetslivet) (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 juni 2017 om behovet av en EU-strategi för att sätta stopp för och förebygga pensionsklyftan mellan kvinnor och män (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2017 om arbetsvillkor och osäkra anställningar (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 oktober 2017 om kvinnors ekonomiska egenmakt i den privata och den offentliga sektorn i EU (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2017 om bekämpandet av sexuella trakasserier och övergrepp i EU (13),

—

med beaktande av Europarådets ministerkommittés rekommendation av den 10 juli 2013 om jämställdhet och medier,

—

med beaktande av Europarådets parlamentariska församlings rekommendation nr 1555 av den 24 april 2002 om bilden av kvinnor i medier,

—

med beaktande av Europarådets parlamentariska församlings rekommendation nr 1799 av den 26 juni 2007 om kvinnobilden i reklam,

—

med beaktande av Europarådets ministerkommittés rekommendation av den 27 september 2017 till medlemsstaterna om jämlikheten mellan kvinnor och män inom den audiovisuella sektorn,

—

med beaktande av studien från Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) Review of the implementation of the Beijing Platform for Action in the EU Member States: Women and the Media – Advancing gender equality in decision-making in media organisations,

—

med beaktande av Pekingdeklarationen och handlingsplanen från Peking och tillhörande bilagor, som antogs under den fjärde internationella kvinnokonferensen i september 1995,

—

med beaktande av Europarådets rapport från 2013 Media and the image of women (Bilden av kvinnor i medier),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A8-0031/2018), och av följande skäl:

A.

Jämställdhet är en av Europeiska unionens grundläggande principer enligt vad som fastslås i fördragen i artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det anges att unionen i all sin verksamhet ska syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och främja jämställdhet mellan dem. EU:s politik för att främja jämställdhet mellan könen har bidragit till ett bättre liv för många EU-medborgare.

B.

Medierna fungerar som den fjärde statsmakten, de har möjligheter att påverka och i slutändan forma den allmänna opinionen. Medierna är en av grundpelarna i demokratiska samhällen och har därför en skyldighet att garantera informationsfriheten, en mångfald av åsikter och mediepluralism, främja respekten för den mänskliga värdigheten och bekämpa alla former av diskriminering och ojämlikhet, bland annat genom att återge mångskiftande sociala förebilder. Därför bör medieorganisationerna sensibiliseras.

C.

Vid den fjärde internationella kvinnokonferensen i Peking 1995 erkändes att förhållandet mellan kvinnor och medier är viktigt när det gäller att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män, och i handlingsplanen från Peking infördes två strategiska mål om att

D.

Framställningen av kvinnor och män i medierna kan förmedla en ojämlik bild i olika sammanhang, bland annat i politiska, ekonomiska, sociala, akademiska, religiösa, kulturella och idrottsliga miljöer, med män som huvudsakligen förekommer i aktiva sociala roller och där kvinnor begränsas till mer passiva roller. Av alla de stereotyper som påverkar bilden av kvinnor och män dominerar sexualiseringen av kvinnokroppen, särskilt i s.k. sensationsjournalistik och reklam. Erotiseringen av våld och objektifieringen av kvinnor i medier har en negativ effekt på kampen mot att utrota våld mot kvinnor. Könsstereotyper hänger ofta samman med andra stereotyper som innefattar någon form av diskriminering.

E.

Medierna har en stor inverkan på kulturella könsnormer och hur samhällets könsuppfattning av både kvinnor och män bildas och utvecklas, och påverkar bl.a. publikens stereotypa kroppsbilder och bilden av manlighet och kvinnlighet. Framställningen av kvinnor i reklam och det sätt på vilket produkter riktar sig till potentiella konsumenter tenderar att upprätthålla traditionella könsroller. När medierna fortsätter med att presentera stereotypa framställningar av kvinnor och män, även av hbti-personer, uppfattar människor mycket ofta dessa beskrivningar som legitima, vilket gör det svårt eller omöjligt att ifrågasätta dem.

F.

I dagens samhällen spelar reklambranschen en viktig roll i medielandskapet eftersom den kommunicerar genom bilder och idéer som vädjar till våra känslor och kan därigenom forma våra värderingar, attityder och uppfattningar av världen. Genom att förmedla en snedvriden bild av könen kan reklam tillgripa sexism och kopiera diskriminerande praxis. En annons kan anses vara diskriminerande eller sexistisk om ett kön framställs på ett förnedrande och kränkande sätt eller som mindre kompetent, intelligent eller mindre viktig.

G.

Ny tekniker förändrar de traditionella företagsmodellerna. Den audiovisuella sektorn är en bransch av mycket stor betydelse med ett stort ekonomiskt värde, som ensamt direkt sysselsätter över en miljon människor i EU. För att kunna hantera nya onlinesystem för kommunikation och multimediasystem måste nödvändiga justeringar göras både när det gäller tillsyn av arrangemang på nationell nivå och initiativ som avser självreglering, utan att det påverkar resultaten av förhandlingarna om direktivet om audiovisuella medietjänster.

H.

För att skapa en fullständig och diversifierad bild av alla aspekter av den sociala verkligheten bör både kvinnors och mäns perspektiv beaktas i lika stor utsträckning. Det är viktigt att man inte förlorar kvinnors potential och färdigheter när man förmedlar information, fakta och åsikter om de utmaningar som kvinnor i medierna ställs inför, samtidigt som man är medveten om att kvinnor inte kan behandlas som en homogen grupp.

I.

Man måste få till stånd en ändring på att det fortsättningsvis visas negativa och förnedrande bilder av kvinnor i olika former av medier (elektroniska, tryckta samt i bild och ljudformat). Ojämlikhet mellan könen skapas och kopieras också genom det språk och de bilder som sprids via medierna. Barn konfronteras mycket tidigt med könsstereotyper genom de rollmodeller som förs fram i tv-serier, tv-program, debatter, spel, videospel och reklam. Könsrollerna formas främst i barndomen och tonåren och påverkar under hela livet. Utbildning och fortbildning inom medieområdet är ett kraftfullt verktyg för att bekämpa och eliminera stereotypa framställningar av könen, öka medvetenheten och främja jämställdheten.

J.

Andelen kvinnor bland personer med universitetsexamen i journalistik och information uppgick till 68% i EU:s 28 medlemsländer 2015 (14), samtidigt visar sysselsättningsuppgifterna för dessa länder under 2008–2015 att andelen kvinnor som arbetar i mediebranschen i genomsnitt stadigt har hållits kring 40 %.

K.

Andelen kvinnor i beslutsfattande ställning i medierna uppgick dessutom till endast 32 % i EU:s 28 länder 2015, vilket fortfarande inte utgör en balanserad könsfördelning (40–60 %), och andelen kvinnliga styrelseordföranden var endast 22 % (15).

L.

Löne- och pensionsskillnaderna mellan könen är ett ihållande problem i EU och problemet är uppenbart inom ekonomins olika sektorer, även i mediebranschen, där lönegapet mellan könen är 17 %.

M.

Kvinnor möter fortfarande glastak i mediesektorn och har eventuellt inte lika möjligheter till befordran eller avancemang i yrkeslivet på grund av en rad olika faktorer, bl.a. förfaranden i en organisationskultur som ofta inte är förenliga med balansen mellan arbetsliv och privatliv och en konkurrensutsatt miljö, som präglas av stress, inflexibla tidsfrister och långa arbetstider. På grund av en underrepresentation i chefstjänster har kvinnor även mindre beslutsbefogenhet när man sätter nyhetsagendan.

N.

Medieorganisationerna kan fastställa sina egna strategier för jämställdhet i medlemsstaterna, vilket leder till ett brett spektrum av praxis i EU: från mycket övergripande politiska ramar som omfattar medieinnehåll och en jämn representation av män och kvinnor i beslutsfattande organ, till en fullständig frånvaro av en sådan politik.

O.

Forskning visar att endast 4 % av nyhetstäckningen motverkar stereotypa bilder. Kvinnor utgör endast 24 % av de människor vi hör eller läser om i nyheterna (16). Endast kring 37 % av alla artiklar som publicerats av nyhetskällor både online och offline har skrivits av kvinnor, och situationen har inte visat några utsikter till förbättring under de senaste tio åren (17). Kvinnor ombeds oftast ge en allmän åsikt (41 %) eller berätta om en personlig erfarenhet (38 %) och citeras sällan i egenskap av experter (endast 17 % av artiklarna). Forskning har också visat att mindre än en femtedel av experterna eller kommentatorerna är kvinnor (18 %) (18).

P.

Kvinnor är oproportionerligt underrepresenterade i nyhets- och informationsmedierna och ännu mindre synliga inom sport, politik, ekonomi och finanser, trots den stora mängden medieföretag i medlemsstaterna. I fråga om historiskt medieinnehåll, såsom biografiska dokumentärer, saknas kvinnor nästan helt.

Q.

Kvinnors likvärdiga deltagande med män i innehållsrapportering och som informationskällor är avgörande inte bara av representationsskäl, utan också med tanke på lika möjligheter och ett fullständigt erkännande av kvinnors expertis och kunskap. På grund av ekonomiska skäl och arbetsvillkor, däribland otrygga anställningar och yrkeserfarenhet, i kombination med ett allt snabbare informationsutbyte och affärsmässiga skäl finns det hinder för att bedriva en ansvarsfull strategi för jämställdhet inom det europeiska medielandskapet.

R.

Det finns kvinnor som arbetar på högsta professionella nivå i mediebranschen, bland annat erkända filmproducenter, journalister och reportrar som, trots att det presterar lika bra som män, är mer utsatta för könsrelaterat våld och diskriminering på arbetsplatsen och ges kanske inte lika stor uppskattning som deras manliga motparter.

S.

Kvinnor som är engagerade i sociala medier utsätts för ökande nivåer av trakasserier. Dessa trakasserier kan komma att tysta kvinnors röster och försvaga deras medverkan i samhället. Globalt samlade uppgifter visar att hälften av de mediearbetande kvinnorna har utsatts för sexuella övergrepp, en fjärdedel har utsatts för fysiska våldshandlingar och tre fjärdedelar har erfarenheter av hotelser, hot eller övergrepp (19). Det finns en ökad oro över nätvåld mot kvinnor och flickor och det uppskattas att var tionde kvinna i EU har upplevt någon form av nätvåld efter att ha fyllt 15 år. Det saknas uppgifter och forskning om nätvåld mot kvinnor och flickor på EU-nivå. Psykiska och sexuella trakasserier är kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Medierna och nationella och internationella tillsynsmyndigheter bör fastställa regler, bland annat sanktioner som ska tillämpas av medieorganisationerna, för att ta itu med dessa frågor.

T.

I synnerhet kvinnliga undersökande journalister utsätts ofta för våld och dödliga angrepp, såsom framgår av fallen med Veronica Guerin och Daphne Caruana Galizia.

U.

Enligt en undersökning av det europeiska audiovisuella nätverket för kvinnor, European Women’s Audiovisual Network (EWA) (20), är endast en film av fem i de sju europeiska länderna i undersökningen regisserad av en kvinna och största delen av finansieringen går till filmer som inte regisseras av kvinnor, trots att ungefär hälften av alla personer som utexamineras från filmskolor är kvinnor.

V.

Medieföretagen måste införa system för självreglering och uppförandekoder med förfaranderegler och kriterier för yrket och mediebevakningen för att skydda och främja jämställdhet mellan könen. Dessa system för självreglering och uppförandekoder måste utarbetas i samråd med industrins fackföreningar, och följa en klar jämställdhetspolitik.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

—

med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av Pekingdeklarationen och handlingsprogrammet som godkändes av den fjärde internationella kvinnokonferensen 1995, och framför allt området ”Kvinnor och medier”,

—

med beaktande av slutdokumentet av den 16 december 2015 från högnivåmötet i FN:s generalförsamling om den övergripande översynen av genomförandet av resultatet från världstoppmötet om informationssamhället,

—

med beaktande av kommissionens strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2019,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 maj 2015En strategi för en inre digital marknad i Europa (COM(2015)0192) och halvtidsöversynen av dess genomförande En ansluten digital inre marknad för alla (COM(2017)0228),

—

med beaktande av den andra pelaren i kommissionens strategi för en inre digital marknad, där avsikten är att skapa goda förutsättningar och lika spelregler för digitala nät och innovativa tjänster samt en omgivning där dessa kan blomstra, samt av den tredje pelaren, med dess stöd till ett e-samhälle för alla, där invånarna har de rätta färdigheterna för att kunna ta vara på de möjligheter som erbjuds av internet och förbättrar sina chanser att få arbete,

—

med beaktande av ramen för Utbildning 2020,

—

med beaktande av kommissionens studie ICT for work: Digital skills in the workplace (IKT för arbete: digital kompetens på arbetsplatsen) och kommissionens meddelande av den 10 juni 2016En ny kompetensagenda för Europa Samarbete för att stärka humankapitalet, anställbarheten och konkurrenskraften (COM(2016)0381),

—

med beaktande av djupanalysen Empowering women on the Internet, som offentliggjordes av parlamentets generaldirektorat för EU-intern politik i oktober 2015 (1),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 1 oktober 2013Women active in the ICT sector,

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets (EIGE) studie av den 26 januari 2017Gender and Digital Agenda,

—

med beaktande av sin resolution av den 24 maj 2012 med rekommendationer till kommissionen om tillämpning av principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare för samma eller likvärdigt arbete (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2013 om avskaffande av könsstereotyper i EU (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 september 2013 om den digitala agendan för tillväxt, rörlighet och sysselsättning: dags att lägga in en högre växel (4), och framför allt den breda koalitionen för digital kompetens och digitala arbetstillfällen,

—

med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2015 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 april 2016 om jämställdhet mellan kvinnor och män och ökat inflytande för kvinnor i den digitala tidsåldern (6),

—

med beaktande av frågan till kommissionen om ökat inflytande för kvinnor och flickor med hjälp av den digitala sektorn (O-000004/2018 – B8-0010/2018),

—

med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Digitaliseringen har revolutionerat och i grunden förändrat människors tillgång till information och tillhandahållande av den, samt hur de kommunicerar, umgås, studerar och arbetar. Den har skapat nya möjligheter för deltagande i offentliga och politiska diskussioner, i utbildning och på arbetsmarknaden, den öppnar upp nya utsikter till ett självvalt liv och har en enorm ekonomisk potential både inom Europeiska unionen och utanför dess gränser. Digitaliseringen påverkar inte bara marknaderna, utan också hela samhället.

B.

Informationssamhället, som drivs av informations- och kommunikationsteknik (IKT), för med sig enorma möjligheter att skapa och fördela välstånd och kunskap.

C.

Över hela världen använder kvinnor, som en demografisk grupp, internet i mindre utsträckning än män. 68 % av alla män och 62 % av alla kvinnor använder datorer och internet regelbundet. 54 % av alla män och 48 % av alla kvinnor använder internet på mobila enheter. 33 % av alla män installerar själva programvara på enheterna, jämfört med endast 18 % av kvinnorna. 41 % av alla män använder internetradio och internet-tv, jämfört med 35 % av kvinnorna. 47 % av alla män använder banktjänster online, jämfört med 35 % av kvinnorna. 22 % av alla män säljer varor på nätet, jämfört med endast 17 % av kvinnorna. 47 % av alla män köper varor på nätet, jämfört med 13 % av kvinnorna.

D.

Digitala kommunikationsmodeller har bidragit till att skapa förutsättningar för ökad spridning av hatpropaganda och hot mot kvinnor, och 18 % av alla kvinnor i Europa har sedan tonåren utsatts för någon form av trakasserier på nätet. Antalet hot, däribland mordhot, mot kvinnor har ökat. Den sociala medvetenheten om digitala former av våld är fortfarande otillräcklig. Olika former av nätvåld beaktas ännu inte till fullo i den rättsliga ramen.

E.

Endast 2 % av alla kvinnor på arbetsmarknaden har tekniska, akademiska eller vetenskapliga yrken, jämfört med 5 % av männen. Endast 9 % av utvecklarna i Europa är kvinnor, endast 19 % av högre chefer i IKT- och kommunikationssektorerna är kvinnor (jämfört med 45 % i andra tjänstesektorer) och endast 19 % av företagarna i dessa sektorer är kvinnor (jämfört med 54 % i andra tjänstesektorer).

F.

Klyftan mellan könen är djup när det gäller tillgång till arbete och utbildning som rör informations- och kommunikationstekniken samt datorkunskaper.

G.

Sexism och könsstereotyper utgör ett allvarligt hinder för jämställdheten och ökar ytterligare könsskillnaderna inom den digitala sektorn, vilket gör det svårt för kvinnor att till fullo utveckla sin kapacitet som användare, innovatörer och skapare.

H.

Det är inte enbart yrken inom IKT-sektorn som i allt större utsträckning kräver en viss grad av digitala färdigheter och digital kompetens, och denna trend kommer sannolikt att förstärkas i framtiden, så att fler digitala färdigheter krävs för de flesta yrken och lediga platser.

I.

Med större digitala färdigheter och digital kompetens skapar man unika förutsättningar för att förbättra balansen mellan arbetsliv och privatliv genom att öka tillgången till utbildning och underlätta integrationen på arbetsmarknaden, inte bara för flickor och kvinnor utan också för personer med särskilda behov, såsom personer med funktionsnedsättning och människor som bor på landsbygden och i avlägsna områden långt ifrån tätbebyggda områden. Digitaliseringen av arbete kan medföra vissa problem som måste åtgärdas. Genom att få fler kvinnor att arbeta i IKT-sektorn, som är en av de mest välavlönade sektorerna, kan man bidra till att ge dem större ekonomiskt inflytande och självständighet, vilket leder till en minskning av det sammantagna lönegapet mellan kvinnor och män och en större ekonomisk självständighet för kvinnor. Endast omkring 16 % av de nära 8 miljoner som arbetar inom IKT i Europa är kvinnor.

J.

Digitaliseringen ger kvinnor nya möjligheter till företagande, bland annat genom småskaliga digitala företag som i många fall inte kräver något större startkapital, samt företag i den sociala ekonomin, som ökar den sociala delaktigheten. Kvinnligt digitalt företagande måste stödjas eftersom det är en av de snabbast växande och mest framgångsrika sektorerna i ekonomin som ger otaliga möjligheter till innovation och tillväxt, och kvinnor utgör endast 19 % av företagarna inom detta område.

K.

Om fler kvinnor kom in i IKT-sektorn skulle detta stimulera en marknad som räknar med att få brist på arbetskraft och där likvärdigt deltagande av kvinnor skulle höja EU:s BNP med omkring 9 miljarder euro per år. Kvinnor är fortfarande markant underrepresenterade inom studieprogram som leder till examen i IKT, där de utgör endast omkring 20 % av alla de som utexamineras inom detta område. Endast 3 % av alla universitetsutbildade kvinnor har en examen i IKT. Kvinnor har stora svårigheter att komma in i IKT-sektorn och stanna kvar där. Dagens mansdominerade arbetsmiljö inom IKT, med endast 30 % kvinnliga arbetstagare, bidrar till att många kvinnor väljer att lämna branschen bara några år efter avlagd universitetsexamen. Kvinnors deltagande på den digitala arbetsmarknaden sjunker med åldern: kvinnor under 30 år med en examen i IKT utgör 20 % av IKT-sektorn, jämfört med 15,4 % av kvinnor i åldern 31–45 år och 9 % av kvinnor äldre än 45 år.

L.

Enligt studien Women active in the ICT sector beräknar man att det 2020 kommer att fattas 900 000 arbetstagare inom IKT-sektorn i Europa. IKT-sektorn växer snabbt och skapar cirka 120 000 nya arbetstillfällen varje år.

M.

IKT-sektorn präglas av en särskilt hög grad av vertikal och horisontell segregering samt av en klyfta mellan kvinnors utbildningskvalifikationer och deras positioner i IKT-sektorn. Färre än 20 % av företagarna inom IKT är kvinnor. Flertalet kvinnor som arbetar med IKT (54 %) har lägre löner och mindre kvalificerade tjänster, och endast en liten minoritet av dem (8 %) har högkvalificerade programutvecklingstjänster. Kvinnorna är också underrepresenterade i beslutsfattandet inom denna bransch: endast 19,2 % av arbetstagarna i IKT har kvinnliga chefer, jämfört med 45,2 % av andra arbetstagare.

N.

Kvinnor som är 55 år och äldre löper särskilt stor risk att bli arbetslösa och inaktiva på arbetsmarknaden. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden i EU för kvinnor i åldern 55–64 år är endast 49 %, jämfört med 62 % för män. Bristande kunskaper om IKT och digitala färdigheter späder ytterligare på risken. Om man förbättrar och investerar i den digitala kompetensen för kvinnor över 55 år ökar deras sysselsättningsmöjligheter och de får ett visst skydd mot utestängning från arbetsmarknaden.

O.

Enligt uppgifter från Eurostat för 2014 går fler kvinnor (42,3 %) än män (33,6 %) vidare till högre studier, men det finns fler kvinnor i humaniora än inom vetenskapliga områden. Endast 9,6 % av kvinnliga studenter i eftergymnasial utbildning studerar IKT-relaterade utbildningar, jämfört med 30,6 % av männen. Kvinnor fortsätter att vara mycket underrepresenterade i initiativ som den europeiska kodveckan, IKT för bättre utbildning, Startup Europe Leaders Club och den breda koalitionen för digitala arbetstillfällen, som är avsedda att ytterligare främja e-utbildning och e-färdigheter.

P.

Det låga deltagandet från kvinnor och flickor i IKT-relaterad utbildning och senare i IKT-yrken beror på ett komplicerat samspel av könsstereotyper som inleds tidigt i livet och under skolgången och som fortsätter under yrkeslivet.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

—

med beaktande av artiklarna 3.5 och 21 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 208–211 och 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, som antogs vid högnivåmötet om biståndseffektivitet i Busan 2011 och förnyades vid högnivåmötet i Nairobi 2016,

—

med beaktande av FN:s tredje världskonferens för katastrofriskreducering, som hölls i Sendai (Japan) den 14–18 mars 2015,

—

med beaktande av FN:s resolution med titeln Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs vid FN:s toppmöte om hållbar utveckling i New York den 25 september 2015, och av de 17 mål för hållbar utveckling som ingår i den,

—

med beaktande av världstoppmötet om humanitära frågor som hölls den 23–24 maj 2016 i Istanbul, och överenskommelsen ”Grand Bargain”som nåddes av några av de största donatorerna och stödgivarna,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (1) som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och ändrades den 25 juni 2005 och den 22 juni 2010,

—

med beaktande av rådets beslut 2013/755/EU av den 25 november 2013 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska unionen (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1257/96 av den 20 juni 1996 om humanitärt bistånd (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 (4),

—

med beaktande av det interna avtalet mellan företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om finansiering av Europeiska unionens bistånd inom den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020 i enlighet med AVS–EU-partnerskapsavtalet och om tilldelning av ekonomiskt stöd till de utomeuropeiska länder och territorier på vilka den fjärde delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är tillämplig (nedan kallat det interna avtalet),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) 2015/322 av den 2 mars 2015 om genomförandet av elfte Europeiska utvecklingsfonden (5),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) 2015/323 av den 2 mars 2015 med budgetförordning för elfte Europeiska utvecklingsfonden (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 233/2014 av den 11 mars 2014 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete för perioden 2014–2020 (7),

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd 2007 (8),

—

med beaktande av det nya europeiska samförståndet om utveckling av den 7 juni 2017 (9),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 19 juni 2017 om EU:s samarbete med det civila samhället på området yttre förbindelser,

—

med beaktande av sin resolution av den 22 november 2016 om ökning av utvecklingssamarbetets effektivitet (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2016 om EU:s förvaltningsfond för Afrika: konsekvenser för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2016 om EU-rapporten om en konsekvent politik för utveckling 2015 (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 oktober 2013 om lokala myndigheter och det civila samhället: Europas engagemang till stöd för en hållbar utveckling (13),

—

med beaktande av Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 18/2014 om EuropeAids system för utvärdering och resultatinriktad övervakning,

—

med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet av den 15 december 2017Halvtidsöversyn av de externa finansieringsinstrumenten (COM(2017)0720), och tillhörande arbetsdokument, Evaluation of the Development Cooperation Instrument (SWD(2017)0600) och Evaluation of the 11th European Development Fund (SWD(2017)0601),

—

med beaktande av den externa utvärderingen av elfte Europeiska utvecklingsfonden (slutrapport juni 2017), som beställts av kommissionen från en grupp externa uppdragstagare,

—

med beaktande av den externa utvärderingen av instrumentet för utvecklingssamarbete (slutrapport juni 2017), som beställts av kommissionen från en grupp externa uppdragstagare,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 februari 2018 med titeln En ny och modern flerårig budgetram för ett EU som effektivt genomför sina prioriteringar efter 2020 (COM(2018)0098),

—

med beaktande av Coherence report - Insights from the External Evaluation of the External Financing Instruments (Samlad rapport: lärdomar av de externa utvärderingarna av de externa finansieringsinstrumenten, slutrapport juni 2017), som beställts av kommissionen från en grupp externa uppdragstagare,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen och artikel 1.1 e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från budgetutskottet (A8-0118/2018), och av följande skäl:

A.

Sedan antagandet av de externa finansieringsinstrumenten har de politiska ramarna internationellt och på EU-nivå förändrats avsevärt i och med antagandet av viktiga instrument såsom Agenda 2030 för hållbar utveckling, Parisavtalet om klimatförändringar, Addis Abeba-handlingsplanen, en handlingsplan för Sendairamen för katastrofriskreducering 2015–2030 och agendan för mänskligheten. EU har spelat en viktig roll i förhandlingarna om dessa instrument.

B.

Lissabonfördraget, Agenda 2030 för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling, tillsammans med det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, det nya europeiska samförståndet om utveckling samt Busan-principerna för effektivt utvecklingssamarbete bestämmer EU:s strategi för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Dessutom har rådet antagit en global strategi för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik som bland annat rör utvecklingssamarbete.

C.

Enligt artikel 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd ska det humanitära biståndet tillhandahållas i enlighet med de humanitära principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende samt vägledas av en behovsbaserad strategi. Det humanitära biståndet får inte vara ett krishanteringsverktyg.

D.

Utvecklingspolitiken bör komplettera EU:s utrikespolitik och migrationshantering samtidigt som det säkerställs att utvecklingsfinansiering endast används för utvecklingsrelaterade mål och syften och inte för att täcka utgifter med anknytning till uppnåendet av vissa mål som t.ex. politik för gränskontroll eller migrationsbekämpning.

E.

Huvudsyftet med instrumentet för utvecklingssamarbete är att minska och, på lång sikt, utrota fattigdomen i utvecklingsländer som inte gynnas av finansiering inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden (EUF), det europeiska grannskapsinstrumentet eller instrumentet för stöd inför anslutningen, att tillhandahålla tematiskt stöd till organisationer i det civila samhället och lokala myndigheter i partnerländer på området utvecklingsrelaterade globala allmänna nyttigheter och utmaningar, samt att stödja det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU. instrumentet för utvecklingssamarbete är det geografiska huvudinstrumentet på området utvecklingssamarbete i EU:s budget, med anslag på 19,6 miljarder EUR för perioden 2014–2020.

F.

Huvudsyftet med EUF är att minska och, på lång sikt, utrota fattigdomen i länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsregionen (AVS) och uppnå hållbar utveckling i de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT). EUF är EU:s främsta instrument för utvecklingssamarbete, med 30,5 miljarder EUR som anslagits till elfte EUF för perioden 2014–2020.

G.

Huvudsyftet med instrumentet för humanitärt bistånd är att tillhandahålla bistånd, hjälp och skydd till personer som drabbats av naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människan och liknande nödsituationer, och lägger fokus vid de mest sårbara offren oavsett nationalitet, religion, kön, ålder, etniskt ursprung eller politisk hemvist, och i enlighet med verkliga behov, internationella humanitära principer och det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd.

H.

Instrumentet för humanitärt bistånd sträcker sig längre än kärnuppgiften, vilken är livräddningsinsatser, till att inbegripa hjälp till de som drabbats av mer långvariga kriser, kortvarigt arbete för återställande och återuppbyggnad, katastrofberedskap och hantering av följderna av demografiska förändringar.

I.

Effektivt utvecklingssamarbete kräver innovativa strategier som ger givarna möjlighet att agera snabbt när lokala situationer uppstår, samarbeta med lokala organisationer och stödja lokala företag och entreprenörer, i synnerhet i de fattigaste och mest instabila länderna. EU:s revisionssystem måste ge givarna flexibilitet att ta rimliga risker inom sådana projekt, vilket ökar EU:s förmåga att reagera snabbt och tillhandahålla effektivt bistånd.

J.

EU är en av världens största givare till utveckling och humanitärt bistånd. Genom detta stöd går EU i täten för insatserna att minska fattigdomen och främja globala och europeiska intressen och grundläggande värden.

K.

Toppmötet mellan Afrikanska unionen och EU som hölls i Abidjan den 29–30 november 2017 bekräftade viljan att upprätta ett verkligt, moderniserat, globaliserat och ambitiöst partnerskap som skapar de politiska och ekonomiska möjligheterna för verklig jämlikhet.

L.

Det har skett en exponentiell ökning av antalet avtal om utvecklingssamarbete som slutits med tredjeländer, inbegripet Kina, Ryssland, Turkiet, Brasilien och Indien.

M.

Återinförandet och utvidgningen av den så kallade munkavleregeln och nedskärningen av internationella medel till organisationer som tillhandahåller kvinnor och flickor tjänster rörande familjeplanering samt sexuell och reproduktiv hälsa och därmed sammanhängande rättigheter är väldigt oroande.

N.

Regeringarna i tredjeländer har verkliga förväntningar när det gäller snabba insatser, effektivitet och hantering av det akuta behovet av att bevara solida partnerskap för utvecklingssamarbete. Det föreligger ett behov av att utveckla öppna och produktiva ekonomier i partnerländer samtidigt som man beaktar nya omständigheter och nya ekonomiska aktörer på den internationella arenan.

O.

På grund av att Förenade kungariket inte kommer att delta efter 2020 kommer brexit att medföra en minskning av EU:s budget med mellan 12 % och 15 %.

P.

EUF:s och instrumentet för utvecklingssamarbetes utvärderingar bekräftar att det faktiskt är möjligt att använda de olika geografiska och tematiska instrumenten på ett sammanhängande sätt.

Q.

I utvärderingen av elfte EUF fastslås att det föreligger ett verkligt hot om att EUF kommer att tvingas till att följa dagordningar som distanserar EUF från dess huvudsyfte vilket är fattigdomsbekämpning, vilket är svårt att förena med EUF:s grundläggande värden och kompromissar med vad EUF gör bra, och att synpunkter (med vissa anmärkningsvärda undantag, som t.ex. i Stillahavsregionen) från regeringar och [organisationer i det civila samhället], samråd till trots, sällan har beaktats vid programplaneringsval och att programplaneringen för elfte EUF således använde sig av en top-down-strategi för att tillämpa koncentrationsprincipen men på bekostnad av Cotonouavtalets centrala princip om partnerskap.

R.

Enligt utvärderingen av elfte EUF hade i april 2017 närmare 500 miljoner EUR från EUF-reserven betalats ut till stöd för kommissionens generaldirektorat för europeiskt civilskydd och humanitära biståndsåtgärder (Echo), närmare 500 miljoner EUR hade anslagits till krisstöd till enskilda länder och 1,5 miljarder EUR hade betalats ut till Europeiska unionens förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika. EUF bidrar även till den nya Europeiska fonden för hållbar utveckling.

S.

I instrumentet för utvecklingssamarbetes utvärdering fastslås att instrumentet för utvecklingssamarbete fortsatt är relevant och ändamålsenligt, både när det antogs och i mitten av dess genomförande. Det ligger i stora drag i linje med nya policydokument (t.ex. det nya europeiska samförståndet om utveckling och Agenda 2030 för hållbar utveckling) även om genomförandet av vissa prioriteringar skulle kunna bli svårt i dess nuvarande format.

T.

När de externa finansieringsinstrumenten 2014–2020 antogs förespråkade parlamentet ett särskilt externt finansieringsinstrument avsatt för utvecklingssamarbete och efterlyste en avgränsning av utvecklingsfonderna om EUF skulle införlivas i budgeten.

U.

Med hänvisning till Europeiska unionens förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika fastslås i EUF:s utvärdering att i jämförelse med EUF:s standardprojekt väcker den förkortade tiden för förberedelser och godkännande, EU:s indirekta deltagande i projektgenomförandet och det faktum att dessa projekt härrör från EU:s prioriterade frågor snarare än som ett svar på (partnerländernas) långsiktiga målsättningar, frågor om den sannolika effektiviteten och hållbarheten hos EU:s projekt (inom ramen för förvaltningsfonden för nödåtgärder i Afrika) samt om EU:s förmåga att nära övervaka genomförandet av dessa.

V.

Det finansiella flödet från unionen till länder som gynnas av finansiella instrument för utveckling är lägre än de överföringar som görs privat av diasporan från dessa länder som bor i Europa.

W.

Trots att den fredsbevarande resursen för Afrika i åratal mottagit flera miljarder EUR av EUF, och trots kommissionens stora oro rörande dess finansiella förvaltning, ingick den inte i EUF:s utvärdering. Den fredsbevarande resursen för Afrika har inte utvärderats sedan 2011.

X.

Enligt deras respektive utvärderingar och kommissionens halvtidsöversyn av de externa finansieringsinstrumenten är det svårt att mäta den långsiktiga inverkan av att instrumentet för utvecklingssamarbete och EUF uppnår sina mål på grund av de svåra begränsningarna i fastställandet av lämpliga utvärderings- och övervakningssystem och i bedömningen av den roll som yttre faktorer spelar, och i spännvidden hos berörda länder och teman. Enligt utvärderarna mobiliserar blandfinansiering ytterligare resurser i endast 50 % av fallen.

Y.

Parlamentet har ställts inför väldigt korta tidsfrister för granskningen av förslag till genomförandeåtgärder. Dessa tidsfrister beaktar inte de parlamentariska verksamheternas egenskaper i tillräcklig utsträckning. Tidvis har detta försvårats av att parlamentet fick sig tillskickat förslag till genomförandeåtgärder efter att tidsfristen löpt ut eller innan lediga perioder, vilket begränsade dess förmåga ännu mer att på lämpligt sätt utöva sin kontroll.

Z.

EU har erkänt vikten av partnerskap med det civila samhällets organisationer på området yttre förbindelser. Detta inbegriper deltagande av organisationer i det civila samhället vid programplanering för och genomförande av de externa finansieringsinstrumenten.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

Instrumentet för utvecklingssamarbete

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

EUF

24.

25.

26.

27.

28.

Instrumentet för humanitärt bistånd

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

68.

69.

70.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

77.

78.

79.

80.

81.

82.

83.

84.

85.

—

med beaktande av avsnittet om skuldsättning och skuldsättningens hållbarhet i Addis Abeba-handlingsplanen (1),

—

med beaktande av rapporterna från FN:s generalsekreterare av den 22 juli 2014, 2 augusti 2016 och 31 juli 2017 om den externa skuldsättningens hållbarhet och utveckling,

—

med beaktande av Unctads (FN:s konferens om handel och utveckling) principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning,

—

med beaktande av Unctads färdplan för hållbara metoder för omförhandling av statsskulden (april 2015),

—

med beaktande av G20:s operativa riktlinjer för hållbar finansiering,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 68/304 av den 9 september 2014 om upprättande av en multilateral rättslig ram för omstrukturering av statsskulder (Towards the establishment of a multilateral legal framework for sovereign debt restructuring processes),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 69/319 av den 10 september 2015 om de grundläggande principerna för omstrukturering av statsskulder,

—

med beaktande av de vägledande principerna för utlandsskulden och de mänskliga rättigheterna som utarbetats av kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av sin resolution av den 19 maj 2015 om finansiering för utveckling (2) (särskilt punkterna 10, 26, 40, 46 och 47),

—

med beaktande av rapporterna från forskningsorganet ”Global Financial Integrity”, i vilka det görs en uppskattning av de olagliga finansiella flödenas omfattning och sammansättning,

—

med beaktande av den belgiska lagen av den 12 juli 2015 om bekämpning av gamfonder (Moniteur belge, Belgiens officiella kungörelseorgan, av den 11 september 2015),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A8-0129/2018), och av följande skäl:

A.

Att hantera statsskuldsproblemen i utvecklingsländerna är ett viktigt inslag i det internationella samarbetet som kan bidra till uppnåendet av målen för hållbar utveckling i utvecklingsländerna.

B.

Genomförandet av målen för hållbar utveckling i utvecklingsländerna kräver enorma investeringar, och i dagsläget saknas det uppskattningsvis 2,5 biljoner US-dollar om året för att täcka detta behov (3).

C.

Lån är en av de källor som står till buds för att finansiera utvecklingen, men de måste vara ansvarsfulla och förutsägbara. Lånekostnaderna måste i sin helhet kompenseras av avkastningen från investeringarna och det är nödvändigt att noggrant utvärdera de risker som skulderna medför samt vidta åtgärder för att hantera dem.

D.

Utvecklingsländernas skuldkris på åttio- och nittiotalet liksom en omfattande skuldlättnadskampanj ledde till att Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken inledde initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC-initiativet) och det multilaterala initiativet för skuldlättnad så att dessa länder skulle kunna arbeta för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

E.

Dessa två initiativ räcker inte för att få ett slut på skuldkrisen.

F.

Dessa initiativ och de kraftigt höjda råvarupriserna har stärkt många utvecklingsländers finanser, och det faktum att räntesatserna sedan finanskrisen 2008 har varit exceptionellt låga har också bidragit till skuldsättningens hållbarhet. Råvarupriserna har emellertid sjunkit sedan 2008. En ny skuldkris har börjat i fattiga länder, och Moçambique, Tchad, Kongo och Gambia kan inte betala.

G.

Skuldkriser som utlöses av sjunkande råvarupriser och fluktuerande kapitalflöden utgör ett ständigt hot mot skuldsättningens hållbarhet, särskilt i utvecklingsländerna, som fortsätter att vara beroende av råvaruexport.

H.

Antalet utvecklingsländer som av IMF och Världsbanken klassificeras som länder som brottas med en ohållbar skuldsättning eller som uppvisar en hög eller medelhög risk har ökat, och de flesta låginkomstländer hör nu till någon av dessa kategorier.

I.

Enligt IMF har skuldsättningens mediannivå i länderna söder om Sahara ökat kraftigt, från 34 procent av BNP 2013 till 48 procent 2017.

J.

Flera länder, däribland Etiopien, Ghana och Zambia, har en skuldnivå på 50 procent eller mer av BNP, vilket utgör en avsevärd skuldbörda om man beaktar den låga skattebasen i de flesta afrikanska länder.

K.

Skuldtjänsten som en andel av de offentliga utgifterna har ökat avsevärt sedan 2013, och detta minskar i väsentlig grad möjligheterna att göra offentliga investeringar.

L.

De globala förhållanden som omger statsskulden har förändrats i grunden under de senaste decennierna, i och med att privata investerare, samt Kina, har dykt upp som centrala aktörer.

M.

Sammansättningen av utvecklingsländernas skuldsättning har förändrats i takt med att de privata fordringsägarna och handelsvillkoren får en allt viktigare roll och att exponeringen för volatiliteten på finansmarknaderna ökar, vilket påverkar skuldsättningens hållbarhet. Genom lån i nationell valuta undviks valutariskerna, men brist på inhemskt kapital kan göra ett sådant alternativ ogynnsamt eller ogenomförbart.

N.

Skuldsättningens hållbarhet hotas av försämrade handelsvillkor, naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, ogynnsam utveckling och volatiliteten på de internationella finansmarknaderna liksom av oansvarig upp- och utlåning, osunda offentliga finanser, förskingring av offentliga medel och korruption. Bättre mobilisering av inhemska resurser ger goda möjligheter att göra skuldsättningen mer hållbar.

O.

Det är nödvändigt att hjälpa skattemyndigheterna att stärka sin kapacitet liksom att förbättra kunskapsöverföringen i partnerländer.

P.

Unctads principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning och G20:s operativa riktlinjer för hållbar finansiering är utan tvekan användbara för att fastställa ett regelverk, men oansvarigt agerande bör i första hand åtgärdas med hjälp av införandet av transparenta principer, bindande och avskräckande metoder och, där så är motiverat, sanktioner.

Q.

Hur hållbar staternas skuldsättning är beror inte bara på deras skuldstock, utan också på andra faktorer såsom de explicita och implicita finansiella garantier (eventualförpliktelser) som staterna i fråga har utfärdat. I de offentlig-privata partnerskapen ingår ofta tillhörande säkerheter, och riskerna för framtida räddningsaktioner för banker kan också vara omfattande.

R.

En analys av skuldsättningens hållbarhet bör inte bara fokusera på ekonomiska aspekter, såsom utsikterna för framtida ekonomisk tillväxt i gäldenärstaten och dess förmåga att betala sina skulder, utan måste också beakta följderna av skuldbördan för landets kapacitet att respektera alla mänskliga rättigheter.

S.

Den ökande användningen av offentlig-privata partnerskap i utvecklingsländerna inom ramen för EU:s externa investeringsplan och G20-pakten med Afrika skulle kunna leda till att staternas skuldsättning ökar. Investerarna inom de offentlig-privata partnerskapen skyddas av bilaterala investeringsavtal, särskilt mekanismerna för tvistlösning mellan investerare och stat i dessa avtal, som gör det möjligt för investerare att väcka talan mot värdstaterna.

T.

Oetiska skulder som regimer ådrar sig för att möjliggöra korrupta transaktioner eller annan verksamhet som fordringsägarna vet är olaglig utgör en betydande börda för befolkningarna, särskilt för de mest utsatta grupperna.

U.

Det är viktigt med insyn i de lån som ställs ut till regeringarna i utvecklingsländer för att säkerställa ansvarsskyldighet i lånandet. Bristande insyn var en nyckelfaktor i samband med de oansvariga lån som ställdes ut till Moçambique, vilka arrangerades utan seriösa kontroller av landets förmåga att betala tillbaka dem och därefter doldes för finansmarknaderna och landets befolkning.

V.

En oetisk skuld definieras som en skuld som tecknats av en regim för att finansiera verksamhet som går emot allmänhetens intressen, något långivarna kände till, och det rör sig således om en personlig skuld som regimen ådragit sig till en långivare som agerat i full vetskap om låntagarens avsikter. Det finns dock inget samförstånd om begreppet på grund av det stora motståndet från vissa långivare.

W.

Mobiliseringen av inhemska resurser hindras särskilt av skatteundandragande och skadlig skattekonkurrens samt av överföringen av transnationella företags vinster. OECD:s initiativ om urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS) är ett välkommet men otillräckligt svar på detta fenomen. Det finns ett behov av att upprätta ett mellanstatligt organ för skattesamarbete under FN:s överinseende, i syfte att göra det möjligt för utvecklingsländerna att delta på lika villkor i den globala reformen av befintliga internationella skatteregler, vilket parlamentet efterlyste i sin resolution av den 6 juli 2016 om skattebeslut och andra åtgärder av liknande karaktär eller med liknande effekt (4).

X.

De olagliga finansiella flödena från utvecklings- och tillväxtländerna, som beräknas uppgå till 1 biljon US-dollar om året, tömmer kontinuerligt dessa länder på inhemska resurser som bl.a. behövs för att uppnå målen för hållbar utveckling. Dessa flöden leder till utlandsupplåning och undergräver kapaciteten att betala tillbaka lånen.

Y.

Fullgörandet av Agenda 2030 och Addis Abeba-handlingsplanen kräver att nya alternativ för att finansiera målen för hållbar utveckling beaktas, exempelvis inrättandet av en skatt på finansiella transaktioner och en skatt på transaktioner i utländsk valuta. Enligt uppskattningar som gjorts av Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) skulle en skatt på transaktioner i utländsk valuta på 0,1 procent lätt finansiera målen för hållbar utveckling i samtliga låginkomstländer och lägre medelinkomstländer (5).

Z.

Det är nödvändigt att bekämpa olagliga finansiella flöden så att de senast 2030 är ett minne blott, bl.a. genom att bekämpa skatteundandragande och genom att stärka det internationella samarbetet med hjälp av åtgärder för att underlätta utlämnandet av skatteuppgifter till de behöriga skattemyndigheterna och öka skattetransparensen i både ursprungs- och destinationsländerna.

AA.

Befintliga arrangemang för att hantera staters betalningsinställelse skiljer sig i grunden från insolvensförfarandena för företag, som är fastställda i de nationella rättsordningarna, i så måtto att det inte finns bestämmelser om opartisk tvistlösning vid domstol. IMF, som har i uppdrag att säkerställa stabiliteten i det internationella finansiella systemet, beviljar kortfristiga lån som är underställda vissa villkor och som betalas ut i omgångar. I Parisklubben fattar långivarländerna endast beslut om skuldlättnad avseende offentliga bilaterala lån som beviljats av klubbens medlemmar. I Londonklubben för privata långivare fattas endast beslut om kommersiella banklån som beviljats av dess medlemmar. Det finns inget permanent forum där samtliga fordringsägare samordnat fattar beslut om omstrukturering av skulder avseende ett land med skuldsättningsproblem.

AB.

IMF fortsätter att vara det huvudsakliga forumet för diskussion av frågor som rör omstrukturering av statsskulder, med betydande inflytande över EU och dess medlemsstater.

AC.

Gamfonder som riktar sig till låntagare som befinner sig i svårigheter och som blandar sig i förfarandena för skuldomstrukturering bör inte få stöd vare sig i lagen eller via domstolsbeslut för sådan destruktiv verksamhet, och ytterligare åtgärder måste vidtas i detta hänseende.

AD.

Även om skuldlättnad har gett låginkomstländer nya möjligheter måste det noteras att det är en punktinsats för att återställa en hållbar skuldnivå som inte tar upp grundorsakerna till en ohållbar skulduppbyggnad, och sådana utmaningar som korruption, svaga institutioner och sårbarhet för externa chocker måste prioriteras.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

—

med beaktande av artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 4, 162, 174–178 och 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1301/2013 av den 17 december 2013 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om särskilda bestämmelser för målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning (EG) nr 1080/2006 (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1304/2013 av den 17 december 2013 om Europeiska socialfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1081/2006 (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1300/2013 av den 17 december 2013 om Sammanhållningsfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006 (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1299/2013 av den 17 december 2013 om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete (5),

—

med beaktande av kommissionens sjunde rapport av den 9 oktober 2017Min region, mitt Europa, vår framtid: Sjunde rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (COM(2017)0583,

—

med beaktande av Amsterdampakten om inrättandet av EU-agendan för städer, som överenskoms vid det informella mötet för ministrar med ansvar för stadsfrågor den 30 maj 2016 i Amsterdam,

—

med beaktande av domen av den 15 december 2015 från Europeiska unionens domstol (6),

—

med beaktande av den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som Europaparlamentet, rådet och kommissionen proklamerade i Göteborg den 17 november 2017,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 25 april 2017 om att göra sammanhållningspolitiken mer effektiv, relevant och synlig för våra medborgare (7),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 15 november 2017 om synergier och förenkling av sammanhållningspolitiken efter 2020 (8),

—

med beaktande av kommissionens vitbok av den 1 mars 2017 om EU:s framtid – Tankar och scenarier för EU-27 fram till 2025 (COM(2017)2025),

—

med beaktande av kommissionens diskussionsunderlag av den 26 april 2017 om EU:s sociala dimension (COM(2017)0206),

—

med beaktande av kommissionens diskussionsunderlag av den 10 maj 2017Hur vi bemöter globaliseringen (COM(2017)0240),

—

med beaktande av kommissionens diskussionsunderlag av den 31 maj 2017 om en fördjupad ekonomisk och monetär union (COM(2017)0291),

—

med beaktande av kommissionens diskussionsunderlag av den 28 juni 2017 om framtiden för EU:s finanser (COM(2017)0358),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 10 april 2017Competitiveness in low-income and low-growth regions: The lagging regions report SWD(2017)0132,

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument Why Regional Development matters for Europe’s Economic Future (9),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 februari 2018En ny och modern flerårig budgetram för ett EU som effektivt genomför sina prioriteringar efter 2020 (COM(2018)0098),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 oktober 2017Ett starkare och förnyat strategiskt partnerskap med EU:s yttersta randområden (COM(2017)0623),

—

med beaktande av yttrandet från Regionkommittén av den 11 maj 2017Sammanhållningspolitiken efter 2020 – För en stark och effektiv europeisk sammanhållningspolitik efter 2020 (10),

—

med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 25 maj 2016 om Meddelande från kommissionen: Investeringar i sysselsättning och tillväxt – en maximering av de europeiska struktur- och investeringsfondernas bidrag (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om investering för tillväxt och sysselsättning: att främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i unionen (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om de urbana aspekterna i EU: s politik (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2016 om nya territoriella utvecklingsverktyg i sammanhållningspolitiken 2014–2020: integrerade territoriella investeringar och lokalt ledd utveckling (14),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2017 om rätt finansieringsmix för Europas regioner: en avvägning mellan finansieringsinstrument och bidrag i EU:s sammanhållningspolitik (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2016 om sammanhållningspolitiken och forsknings- och innovationsstrategier för smart specialisering (RIS3) (16),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2016 om europeiskt territoriellt samarbete – bästa praxis och innovativa åtgärder (17),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om investeringar i sysselsättning och tillväxt – en maximering av de europeiska struktur- och investeringsfondernas bidrag: en utvärdering i enlighet med artikel 16.3 i förordningen om gemensamma bestämmelser (18),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 juni 2017 om byggstenar för EU:s sammanhållningspolitik efter 2020 (19),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 juni 2017 om större partnerengagemang och synlighet i de europeiska struktur- och investeringsfondernas resultat (20),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2017 om främjande av sammanhållning och utveckling i EU:s yttersta randområden: tillämpning av artikel 349 i EUF-fördraget (21),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 oktober 2017 om diskussionsunderlaget om framtiden för EU:s finanser (22),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2018 om regioner som släpar efter i EU (23),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2018 om nästa fleråriga budgetram: förberedelse av parlamentets ståndpunkt om den fleråriga budgetramen efter 2020 (24),

—

med beaktande av slutsatserna och rekommendationerna från högnivågruppen för förenkling för ESI-fondernas stödmottagare,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling samt yttrandena från budgetutskottet, utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för kultur och utbildning (A8-0138/2018) och av följande skäl:

A.

Sammanhållningspolitikens mål är att främja en harmonisk och balanserad utveckling i hela unionen och dess regioner och på så sätt stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, i solidarisk anda och i syfte att stimulera hållbar tillväxt, sysselsättning och social integration och att minska skillnaderna mellan och inom regionerna samt eftersläpningen i de minst gynnade regionerna, i enlighet med fördragen.

B.

Den sjunde sammanhållningsrapporten visar att de regionala skillnaderna minskar igen, men att situationen är mycket ojämn, oavsett om man mäter BNP per capita, sysselsättning eller andra indikatorer, och att vissa skillnader består, flyttar sig eller ökar mellan eller inom regioner och medlemsstater, även inom euroområdet.

C.

I den sjunde sammanhållningsrapporten presenteras oroväckande arbetslöshetssiffror, också för ungdomar, som i många regioner inte har återgått till nivåerna före krisen, och detsamma kan sägas om konkurrenskraft, fattigdom och social integration.

D.

Nästan 120 miljoner européer (24 %) är fattiga eller lever nära tröskeln för fattigdom respektive i allvarlig materiell fattigdom och/eller lever i hushåll med låg arbetsintensitet. Antalet arbetande fattiga ökar och antalet arbetslösa ungdomar är fortsatt högt.

E.

Arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten inom unionen har gradvis minskat sedan 2013, men ligger fortfarande över 2008 års nivåer, på 7,3 respektive 16,1 % (december 2017) (25), med betydande skillnader mellan och inom medlemsstaterna, i synnerhet i några av de EU-medlemsstater som drabbades hårdast av finanskrisen. De regionala skillnaderna har börjat minska. Skillnaderna i arbetslöshetsnivåer mellan medlemsstaterna är fortfarande stora, och sträcker sig från 2,4 % i Tjeckien och 3,6 % i Tyskland till 16,3 % i Spanien och 20,9 % i Grekland enligt de senaste siffrorna (26). Den dolda arbetslösheten – arbetslösa personer som vill arbeta, men inte aktivt söker jobb – var 18 % år 2016.

F.

Den sjunde sammanhållningsrapporten visar på den stora mångfalden bland regioner och områden, även inom befintliga kategorier av regioner, till följd av deras särskilda villkor (yttersta randområden, låg befolkningstäthet, låg inkomst eller låg tillväxt etc.). Detta gör det nödvändigt med skräddarsydda territoriella strategier.

G.

En av de viktigaste nyheterna i den sjunde sammanhållningsrapporten har att göra med identifieringen av vissa regioner som sägs ha ”fastnat i en medelinkomstfälla”och riskerar att bli akterseglade, stagnera eller halka efter.