1)

Vid prövningen av giltighetsfrågan har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av

2)

Rådets förordning (EG) nr 501/2009 av den 15 juni 2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2009/62/EG är ogiltig, i den mån upptagandet av Tamilska befrielsetigrarna i den förteckning som avses i artikel 2.3 i rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism därigenom har bibehållits.

1)

Det har vid prövningen av de giltighetsfrågor som hänskjutits till domstolen inte framkommit något som kan påverka giltigheten av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1395 av den 18 augusti 2016 om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkas av Buckinghan Shoe Mfg Co., Ltd, Buildyet Shoes Mfg., DongGuan Elegant Top Shoes Co. Ltd, Dongguan Stella Footwear Co Ltd, Dongguan Taiway Sports Goods Limited, Foshan City Nanhai Qun Rui Footwear Co., Jianle Footwear Industrial, Sihui Kingo Rubber Shoes Factory, Synfort Shoes Co. Ltd, Taicang Kotoni Shoes Co. Ltd, Wei Hao Shoe Co. Ltd, Wei Hua Shoe Co. Ltd, Win Profile Industries Ltd och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import samt om genomförande av domstolens dom i de förenade målen C-659/13 och C-34/14, eller av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1647 av den 13 september 2016 om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Socialistiska republiken Vietnam och som tillverkas av Best Royal Co. Ltd, Lac Cuong Footwear Co., Ltd, Lac Ty Co., Ltd, Saoviet Joint Stock Company (Megastar Joint Stock Company), VMC Royal Co Ltd, Freetrend Industrial Ltd och dess närstående företag Freetrend Industrial A (Vietnam) Co, Ltd, Fulgent Sun Footwear Co., Ltd, General Shoes Ltd, Golden Star Co, Ltd, Golden Top Company Co., Ltd, Kingmaker Footwear Co. Ltd, Tripos Enterprise Inc., Vietnam Shoe Majesty Co., Ltd samt om genomförande av domstolens dom i de förenade målen C-659/13 och C-34/14.

2)

Preskriptionstiden som föreskrivs i artikel 221.3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000, ska tillämpas på uttag av den antidumpningstull som infördes genom de genomförandeförordningar som avses i punkt 1 i detta domslut.

1)

Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 18, 34, 56 och 92 FEUF genom att införa infrastrukturavgiften för personbilar och samtidigt föreskriva ett undantag från fordonsskatten med ett belopp som i vart fall motsvarar den avgift som betalats, till förmån för ägare av fordon som är registrerade i Tyskland.

2)

Talan ogillas i övrigt.

3)

Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av Republiken Österrikes rättegångskostnader.

4)

Republiken Österrike ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

5)

Konungariket Nederländerna och Konungariket Danmark ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Vid bedömningen av huruvida förluster som uppkommit i ett dotterbolag med hemvist i utlandet är slutliga, i den mening som avses i punkt 55 i domen av den 13 december 2005, Marks & Spencer (C-446/03, EU:C:2005:763), är den omständigheten att reglerna i dotterbolagsstaten inte medger att förluster i ett bolag förs över till en annan skattskyldig person genom en fusion mellan bolag som har hemvist i samma stat inte avgörande, såvida inte moderbolaget visar att det saknar möjlighet att utnyttja dessa förluster genom att få till stånd — vilket bland annat kan ske genom en överlåtelse — att förlusterna utnyttjas skattemässigt av en utomstående part för framtida beskattningsår.

2)

För det fall den i första frågan angivna omständigheten skulle visa sig vara relevant saknar det betydelse att det då inte finns något annat subjekt i dotterbolagsstaten som hade kunnat dra av förlusterna vid en fusion om ett sådant avdrag hade varit tillåtet.

1)

Begreppet slutliga förluster som uppkommit i ett dotterbolag med hemvist i utlandet, i den mening som avses i punkt 55 i domen av den 13 december 2005, Marks & Spencer (C-446/03, EU:C:2005:763), är inte tillämpligt på ett dotterdotterbolag, såvida inte alla mellanliggande bolag mellan moderbolaget som begär att få göra koncernavdrag och det dotterdotterbolag där förluster som kan betraktas som slutliga har uppkommit hör hemma i samma medlemsstat.

2)

Vid bedömningen av huruvida förluster som uppkommit i ett dotterbolag med hemvist i utlandet är slutliga, i den mening som avses i punkt 55 i domen av den 13 december 2005, Marks & Spencer (C-446/03, EU:C:2005:763), är den omständigheten att reglerna i dotterbolagsstaten inte medger att förluster i ett bolag förs över till en annan skattskyldig person under likvidationsåret inte avgörande, såvida inte moderbolaget visar att det saknar möjlighet att utnyttja dessa förluster genom att få till stånd — vilket bland annat kan ske genom en överlåtelse — att förlusterna utnyttjas av en utomstående part för framtida beskattningsår.

3)

För det fall den i punkt 2 i förevarande domslut angivna omständigheten skulle visa sig vara relevant, saknar det betydelse i vilken utsträckning lagstiftningen i den stat i vilken det dotterbolag där förluster som kan betraktas som slutliga har uppkommit hör hemma har medfört att en del av förlusterna inte har kunnat kvittas mot vinster som har uppkommit hos det förlustbringande dotterbolaget eller mot vinster som har uppkommit hos ett annat subjekt inom samma koncern.

1)

Begäran om att nya bevis ska tillåtas avslås.

2)

Överklagandet ogillas.

3)

RF ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

1)

Artikel 3 u i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009, ska tolkas så, att en anläggning — såsom den som är aktuell i det nationella målet, som inom ramen för ”förbränning av bränsle i anläggningar med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 [megawatt (MW)]” i den mening som avses i bilaga I till det direktivet, producerar el som i huvudsak är avsedd för eget bruk — ska anses som en ”elproducent” i den mening som avses i den bestämmelsen, för det första, eftersom det i den anläggningen samtidigt framställs en produkt som inte omfattas av den bilagan och, för det andra, eftersom det från den anläggningen fortlöpande mot vederlag tillförs en del, även om den är liten, av den el som produceras till det allmänna elnätet, till vilket anläggningen av tekniska skäl alltid måste vara ansluten.

2)

Artikel 3 c i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 ska tolkas så, att en sådan anläggning som den som är aktuell i det nationella målet, i den mån den ska betraktas som en ”elproducent” i den mening som avses i artikel 3 u i direktiv 2003/87, inte har rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter för den värme som produceras i dess verksamhet avseende ”förbränning av bränsle i anläggningar med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 MW”, i den mening som avses i bilaga I till det direktivet, när denna värme används för andra ändamål än elproduktion och denna anläggning inte uppfyller villkoren i artikel 10a.4 och 10a.8 i direktivet.

1)

Artikel 30.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996, ska tolkas så, att om tullvärdet för varor, såsom de läkemedel som är aktuella i det nationella målet, beräknas enligt den deduktiva metod som föreskrivs i den bestämmelsen, ska den behöriga nationella tullmyndigheten, för att identifiera vilka varor som utgör ”liknande varor”, beakta alla relevanta omständigheter, såsom dessa varors respektive sammansättning, deras utbytbarhet med hänsyn till deras verkningar och deras utbytbarhet i handeln, för att på så sätt göra en faktisk bedömning som tar hänsyn till alla omständigheter som kan påverka det verkliga ekonomiska värdet av de nämnda varorna, inklusive det importerade läkemedlets och dess tillverkares position på marknaden.

2)

Artikel 152.1 b i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 ska tolkas så, att den där nämnda perioden på 90 dagar inom vilken de importerade varorna ska säljas i Europeiska unionen ska anses vara en strikt tidsgräns vid fastställandet av de importerade varornas enhetspris enligt den metod som föreskrivs i artikel 30.2 c i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97.

3)

Artikel 30.2 c i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, ska tolkas så, att rabatter på försäljningspriset för de importerade varorna inte kan beaktas vid fastställandet av tullvärdet för dessa varor enligt den bestämmelsen.

1.

Överklagandet av tribunalens beslut avser åsidosättande av artikel 263 fjärde stycket FEUF och av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförda med artikel 6 respektive 13 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

2.

Klaganden har gjort gällande åsidosättande av artikel 263 fjärde stycket FEUF eftersom tribunalen inte har tagit hänsyn till omständigheten enligt vilken Associazione GranoSalus är behörig att agera enligt dess medlemmars egen talerätt. Detta eftersom (kommissionens) omtvistade genomförandeförordning (EU) 2017/2324 ”berör dem personligen och direkt” och för att den är en ”regleringsakt som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder”.

I detta avseende har föreningen gjort gällande att tribunalen felaktigt har tillämpat ovannämnda bestämmelse eftersom den inte har funnit villkoret personligen berörd vara uppfyllt då ”det är i deras allmänna egenskap av konsumenter och unionsmedborgare som vissa av sökandens medlemmar påstås påverkas av den angripna rättsakten”(punkt 57 i beslutet).

Denna klassificering av klaganden GranoSalus medlemmar är felaktig i ljuset av föreningens stadgar som gör att föreningens medlemmar och, genom dessa, föreningen, är bärare och främjare av konsumenternas och jordbrukarnas intressen genom bland annat vidtagandet av ”åtgärder, på gemskapsnivå, mot förhöjning av tröskelvärden för mykotoxiner och andra ämnen i syfte att skydda konsumenternas och särskilt barnens hälsa”.

Mot bakgrund av att villkoret personligt berörd är uppfyllt och att villkoret är kumulativt med villkoret direkt berörd, har tribunalen felaktigt yttrat sig om denna punkt genom att inte beakta det.

3.

Föreningen har vidare gjort gällande felaktigheten i tribunalens beslut i den del den inte har funnit att villkoret direkt berörd, för att talan ska tas upp till sakprövning, vara uppfyllt på grund av att det finns nationella genomförandebestämmelser av den omtvistade förordningen (EU) nr 2017/2324. Motiveringen av beslutet i detta avseende (lyder): ”en förnyelse av de produktgodkännanden för utsläppande på marknaden som medlemsstaterna har beviljat för ett växtskyddsmedel som innehåller det verksamma ämnet glyfosat…”betraktas som en lämplig omständighet för att vidta ”… åtgärder för att genomföra den angripna rättsakten, i den mening som avses i artikel 263 slutet av fjärde stycket FEUF” (punkt 84 och 85 i det omtvistade beslutet).

Felaktigheten i bedömningen beror på den omständighet, som är fastställt i rättsakterna, att medlemsstaten i vilken föreningen och dess medlemmar har sitt säte (Italien) har genomfört förordning nr 2017/2324 genom meddelande av den 19 december 2017 från hälsoministeriet, som har beordrat enbart en förnyelse av produktgodkännande av det verksamma ämnet glyfosat under en period av högst fem år, samtidigt som godkännanden för växtskyddsmedel som innehåller glyfosat förlängdes till den 15 december 2022,utan någon skönsmässig bedömning, inte ens med avseende på de tekniska föreskrifterna i bilagorna I och II i förordning nr 2017/2324.

Föreningen har härav gjort gällande att, även om man betraktar meddelandet från ministeriet av den 19 december 2017 som en genomförandeåtgärd, har tribunalen inte noterat att själva meddelandet inte kan överklagas till nationella domstolar eftersom det inte är tillåtet enligt italiensk rätt och därtill hörande rättspraxis (Consiglio di Stato dom nr 6243 av den 9 november 2005).

4.

Föreningen bestrider beslutet på grund av åsidosättande av artikel 263 fjärde stycket sista meningen FEUF, eftersom tribunalen inte har tagit hänsyn till saken i målet, såsom den definieras i ansökan genom vilken talan har väckts. Det noteras i detta hänseende att tribunalen inte tog hänsyn till det faktum att den direkta inverkan som den omtvistade förordningen hade för föreningen och dess medlemmar härrör från de potentiella cancerframkallade egenskaper av det verksamma ämnet glyfosat (Studien från International Cancer Research Center publicerad den 20 mars 2015, som inte beaktas i den omtvistade förordningen (EU) 2017/2324), vars godkännande faller under Europeiska unionens exklusiva behörighet och är inte föremål för godkännande från medlemsstaterna. Detta eftersom ett nationellt godkännande av växtskyddsmedel inte medför någon utvärdering av det verksamma ämnet glyfosat som redan har godkänts av Europeiska unionen, vilket utesluter att den italienska staten har behörighet att godkänna/neka utsläpp av växtskyddsmedel på marknaden med hänvisning till det verksamma ämnet glyfosat. I förevarande fall har tribunalen bedömt förutsättningarna (för tillämpningen av) artikel 263 fjärde stycket sista meningen FEUF utan att ta hänsyn till vad som har anförts i målet, det vill säga den omständighet enligt vilken rester av glyfosat kan finnas i grundvatten, mat (pasta) och mark, med den skada som orsakas territoriet, unionsmedborgarna, intressen som föreningen är bärare av, och genom denna, sina medlemmar, som uppstår till följd av att ämnet släpps ut på marknaden.

Därför borde tribunalen ha ansett att villkoret (direkt berörd) var uppfyllt enligt artikel 263 FEUF i förhållande till denna omständighet och till bestämmelserna i GranoSalus stadga, utöver medlemmarnas kvalificerade ställning, vilket inte har gjorts i beslutet.

5.

Med stöd i ovanstående har föreningen bestridit tolkningen av artikel 263 fjärde stycket sista meningen FEUF i första instans som underminerar dess räckvidd och EU-lagstiftarens avsikt. I detta hänseende hänvisas till generaladvokaternas iakttagelser gjorda i flera förfaranden (se bland annat generaladvokatens förslag till avgörande i mål C-456/13 P, generaladvokatens förslag till avgörande i mål C-583/11 P, generaladvokatens förslag till avgörande i de förenade målen C-622/16 P till C 624/16 P) enligt vilka en sådan restriktiv tolkning berövar artikel 263 FEUF dess särskilda betydelse och ändamålsenliga verkan.

Mot bakgrund av det ovan anförda gör föreningen gällande att tolkningen av artikel 263 fjärde stycket sista meningen FEUF, som det omtvistade beslutet hänvisar till, uppenbart strider mot artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel. Var och en har rätt till rättvis rättegång…), artiklarna 6 (rätt till rättvis rättegång) och 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel) i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheter, genom att klaganden inte har möjlighet att väcka talan i tribunalen på grund av att den inte är direkt berörd i ett sådant fall och genom att oskäligt skada systemet för skydd av de rättigheterna som följer av unionsrätten.

1)

Ska artikel 26.2 första stycket c i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 (1) av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning tolkas så, att medlemsstaterna, utan hinder av vad som stadgas i artikel 4.4 i denna förordning och i syfte att främja djurs välbefinnande, får anta sådana bestämmelser som de omtvistade bestämmelserna i regionen Flanderns dekret av den 7 juli 2017 om ändring av lagen av den 14 augusti 1986 om djurskydd och djurens välbefinnande vad gäller godkända metoder för slakt av djur, i vilka det dels införs ett förbud mot slakt av djur utan bedövning även vid slakt som utförs i samband med en religiös rit, dels föreskrivs en alternativ bedövningsmetod för den slakt som utförs i samband med en religiös rit, som bygger på att bedövningen ska vara reversibel och inte får leda till att djuret dör?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras jakande, strider artikel 26.2 första stycket c i ovannämnda förordning, såsom denna tolkats i den första frågan, mot artikel 10.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

3)

För det fall den första frågan ska besvaras jakande, strider artikel 26.2 första stycket c i nämnda förordning, jämförd med artikel 4.4 i samma förordning, såsom denna tolkats i den första frågan, mot artiklarna 20, 21 och 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att det för slakt av djur enligt de särskilda metoder som krävs vid religiösa riter endast föreskrivs ett villkorat undantag från skyldigheten att bedöva djuret (artikel 4.4 jämförd med artikel 26.2), medan avlivning av djur under jakt, fiske och sport- och kulturevenemang, av de skäl som anges i förordningen, nämns i bestämmelser enligt vilka dessa verksamheter inte omfattas av förordningens tillämpningsområde eller av skyldigheten att bedöva djuret vid tidpunkten för avlivning (artikel 1.1 andra stycket och 1.3)?

1.

tillämpar en schablontariff uppdelad på olika tariffklasser, i stället för en tariff som (med hjälp av de senaste tekniska hjälpmedlen) tar hänsyn till den exakta andel av upphovsrättsorganisationens skyddade musikrepertoar som spelas under evenemanget?

2.

även låter externa inslag som bland annat biljettpriset, konsumtionspriset, artistbudgeten för de uppträdande artisterna och budgeten för andra inslag, såsom dekor, ligga till grund för licensavgifterna?

—

fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.1, 7.5 och artikel 15.1 i direktiv 2007/60/EG (1) beträffande avrinningsdistrikten ES 120 Gran Canaria, ES 122 Fuerteventura, ES 123 Lanzarote, ES 124 Teneriffa, ES 125 La Palma, ES 126 La Gomera och ES 127 El Hierro,

—

fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10.1 och 10.2 i direktiv 2007/60/EG beträffande avrinningsdistrikten ES 120 Gran Canaria, ES 122 Fuerteventura och ES 125 La Palma,

—

förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Ska artikel 57.4 c och g, jämförd med artikel 57.6 och 57.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (1) av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG tolkas så, att den strider mot en tillämpning som innebär att en ekonomisk aktör förpliktas att på eget initiativ lämna bevis på vilka åtgärder som denne har vidtagit för att visa sin tillförlitlighet?

2.

Om så är fallet, har artikel 57.4 c och g, jämförd med artikel 57.6 och 57.7 i [direktiv 2014/24], såsom denna tolkats ovan, direkt effekt?

—

ogiltigförklara artikel 17.4 b och 17.4 c in fine (i den mån de innehåller formuleringen ”och har gjort vad de har kunnat för att motverka framtida uppladdningar i enlighet med led b” i Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/790/EU av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (1).

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Ska artikel 20.2 a i direktiv 2011/16 (1) tolkas så, att en begäran om ett utbyte av information som gjorts av en myndighet i en begärande medlemsstat som definierar de skattskyldiga personer som omfattas av begäran om utbyte enbart utifrån deras egenskap av en juridisk persons aktieägare och ekonomiska förmånstagare, utan att dessa skattskyldiga personer dessförinnan har identifierats individuellt med namn av den begärande myndigheten, uppfyller identifieringskraven i denna bestämmelse?

2.

Om den första frågan besvaras jakande: Ska artiklarna 1.1 och 5 i samma direktiv tolkas så, att uppfyllandet av kriteriet ”kan antas vara relevant” innebär att myndigheten från den begärande medlemsstaten, för att visa att det, trots avsaknaden av individuell identifiering av de berörda skattskyldiga personerna, inte rör sig om någon ”fishing expedition”, kan styrka, på grundval av tydliga och tillräckliga förklaringar, att myndigheten genomför en riktad undersökning av en begränsad grupp av personer i stället för en allmän skatteundersökning, och att denna undersökning motiveras av en välgrundad misstanke om bristande efterlevnad av en specifik rättslig skyldighet?

3.

Ska artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas så, att

måste rättssubjektet — efter det slutliga erkännandet, på indirekt väg, av att föreläggandet och beslutet om böter för vederbörande är rättsenliga — ges uppskov med betalningen av böterna för att kunna följa föreläggandet, efter att således ha fått kännedom om omständigheter rörande kriteriet ”kan antas vara relevant”, vars uppfyllande slutligt fastställts av den behöriga domstolen?

1.

Ska artikel 10 i direktiv 2008/115 (1), jämförd med artiklarna 4 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, skäl 22 och artikel 5 a i direktiv 2008/115 och artikel 15 i direktiv 2011/95/EU (2), tolkas så, att en medlemsstat innan den ålägger ett ensamkommande barn en skyldighet att återvända måste försäkra sig om och undersöka om det i ursprungslandet i vart fall i princip finns tillgång till ett lämpligt mottagande?

2.

Ska artikel 6.1 i direktiv 2008/115, jämförd med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att en medlemsstat inte får göra åtskillnad på grund av ålder vid tillstånd att lagligt vistas i landet om det slås fast att ett ensamkommande barn inte uppfyller kraven för att beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande?

3.

Ska artikel 6.4 i direktiv 2008/115 tolkas så, att om ett ensamkommande barn inte har hörsammat sin skyldighet att återvända, och medlemsstaten inte vidtar eller kommer att vidta några konkreta åtgärder för att avvisa honom eller henne, ska skyldigheten att återvända skjutas upp och tillstånd att lagligt vistas i landet beviljas? Ska artikel 8.1 i direktiv 2008/115 tolkas så, att för det fall ett beslut om att ett ensamkommande barn ska återvända inte åtföljs av avvisningsåtgärder förrän det ensamkommande barnet fyller arton år ska beslutet anses strida mot lojalitetsprincipen och principen om lojalt samarbete inom unionen?

1)

Gäller skyldigheten för en nationell domstol att ålägga en stödmottagare att betala ränta på otillåtet statligt stöd, se domen i målet CELF, (1) även i en situation som den i det nationella målet där det otillåtna stödet utgjorde ersättning för public service som i efterhand har förklarats vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF och där godkännandet har skett mot bakgrund av en bedömning av hela public service-företagets samlade ekonomi, inbegripet dess kapitaltillskott?

2)

Gäller skyldigheten för en nationell domstol att ålägga en stödmottagare att betala ränta på otillåtet statligt stöd, se domen i målet CELF, även belopp som under sådana omständigheter som i det nationella målet har överförts från stödmottagaren till närstående företag för att utföra en offentligrättslig skyldighet, men som genom ett slutligt kommissionsbeslut har kvalificerats som en fördel för stödmottagaren i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF?

3)

Gäller skyldigheten för en nationell domstol att ålägga en stödmottagare att betala ränta på otillåtet statligt stöd, se domen i målet CELF, även statligt stöd som under sådana omständigheter som i det nationella målet, har mottaget från ett offentligt företag, då sistnämnda företags medel delvis härrör från försäljning av stödmottagarens tjänster?

1.

upphäva den dom som tribunalen meddelade den 10 april 2019 i mål T-229/17, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska kommissionen,

2.

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2017/133 av den 25 januari 2017 om att med en restriktion behålla hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 14342:2013 Trägolv — Egenskaper, utvärdering av överensstämmelse och märkning i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 (1),

3.

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2017/145 av den 25 januari 2017 om att med en restriktion behålla hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 14904:2006 Sportbeläggningar — Specifikation för inomhusytor avsedda för olika sporter i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 (2),

4.

ogiltigförklara de kommissionens meddelanden, inom ramen för genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EG, av den 10 mars 2017, den 11 augusti 2017, den 15 december 2017 och den 9 mars 2018, (3) i den del de hänför sig till de harmoniserade standarderna EN 14342:2013 och EN 14904:2006,

5.

i andra hand, i förhållande till yrkandena 2–4 ovan, återförvisa målet till tribunalen,

6.

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Bifalla överklagandet, upphäva tribunalens beslut i mål T-530/18 i sin helhet, göra en förnyad prövning av mål T-530/18 och bifalla talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/873 av den 13 juni 2018 om undantagande från unionsfinansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (1) enligt följande:

—

Bifalla överklagandet, upphäva tribunalens beslut i mål T-530/18 i sin helhet och återförvisa mål T-530/18 till tribunalen som, vid sin förnyade prövning av målet, ska bifalla talan om ogiltigförklaring och delvis ogiltigförklara genomförandebeslut (EU) 2018/873 i enlighet med vad som anges ovan,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

A.

Åsidosättande av artiklarna 263 och 297 FEUF samt av rättssäkerhetsprincipen

B.

Åsidosättande av den kontradiktoriska principen, inbegripet med avseende på artikel 64 i tribunalens rättegångsregler.

Rumänien anser att tribunalen har åsidosatt den kontradiktoriska principen genom att inte ge rumänska myndigheter möjlighet att ta ställning till den information som kommissionen lämnat som svar på en fråga från tribunalen. Denna information utgjorde i sin tur grund för att avvisa talan.

—

med stöd av artikel 270 FEUF, ogiltigförklara beslutet att utesluta sökanden från det allmänna uttagningsprovet EPSO/AD/338/17,

—

med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut C(2018) 3969,

—

med stöd av artikel 270 FEUF, ogiltigförklaraförteckningen över godkända sökande i allmänt uttagningsprov EPSO/AD/356/18,

—

förplikta kommissionen att i enlighet med vad tribunalen finner skäligt ersätta den skada som åsamkats samt att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden:

Påstått åsidosättande av artiklarna 3 och 7 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna och särskilt domen i målen T-361/10, Pachitis/kommissionen och T-587/16, HM/kommissionen.

2.

Andra grunden:

Avser den omständigheten att förberedelsen av provet e-tray enligt sökanden utgör ett åsidosättande av sekretessen för uttagningskommittén enligt vad som föreskrivs i artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna.

3.

Tredje grunden:

Genomförandet av e-tray-provet på de villkor som angetts av EPSO utgjorde en indirekt diskriminering av sökanden på grund av handikapp och ett åsidosättande av skyldighet att genomföra rimliga anpassningar.

Yrkande om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF av Europeiska kommissionens beslut C(2018) 3969.

4.

Fjärde grunden:

Åsidosättande av de principer som anges i T-516/14, Alexandrou/kommissionen och C-491/15 P, Typke/kommissionen.

Yrkande om ogiltigförklaring, med stöd av artikel 270 FEUF, av förteckningen över godkända sökande i allmänt uttagningsprov EPSO/AD/356/18.

5.

Femte grunden:

EPOS:s bristande behörighet att inte ha överlämnat begäran om omprövning till uttagningskommittén i den mening som avses i punkt 4.2.2 i bestämmelserna för uttagningsprovet eller att ha satt sig i dennas ställe vad gäller beslut/motivering.

6.

Sjätte grunden:

Åsidosättande av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och direktiven om handikapp.

—

ogiltigförklara och/eller ändra den angripna rättsakten, och

—

fastställa att sökanden har rätt att få sitt formulär ”juridisk person” godkänt och därmed erhålla den omtvistade finanseringen.

—

Åsidosättande av artikel 131.2 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002, som antogs den 25 oktober 2012.

—

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

—

Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och förbudet mot godtycklighet.

—

En uppenbart oriktig bedömning.

—

Avsaknaden av lämplig, tillräcklig och relevant motivering, genom att det i det angripna beslutet anses att sökandens skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet inte åsidosattes.

—

Fastställa att Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter såvitt gäller att säkerställa att Rumänien uppfyller sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

—

Fastställa att Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter såvitt gäller att säkerställa att Rumänien uppfyller sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF.

—

Fastställa att Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter såvitt gäller att säkerställa att Rumänien uppfyller sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

—

Fastställa att Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter såvitt gäller att säkerställa att Rumänien iakttar rättsstatsprincipen, domstolarnas oberoende ställning och grundläggande rättigheter för människor som omfattas av deras domsrätt.

—

Förplikta svaranden att betala 2 euro i ersättning för ideell skada.

—

Förplikta svaranden att vidta åtgärder i framtiden avseende nu konstaterade underlåtelser.

1.

Första grunden: Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter avseende domstolars oberoende ställning enligt beslutet att införa en samarbets- och kontrollmekanism, fördraget och stadgan.

2.

Andra grunden: Europeiska kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter avseende skydd för personuppgifter.

—

ogiltigförklara ECB:s beslut av den 21 mars 2019 angående sökandenas tilltänkta förvärv av ett kvalificerat innehav i målbanken,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Bedömningsperioden för ECB enligt artikel 22.2 i direktiv 2013/36/EU (1) löpte ut innan det angripna beslutet och det var därför inte längre möjligt för ECB att motsätta sig det tilltänkta förvärvet.

2.

Andra grunden: ECB har åsidosatt förfarandet som anges i artikel 15 i SSM-förordningen (2) och artiklarna 85–87 i ramförordningen om SSM (3).

3.

Tredje grunden: Det angripna beslutet grundar sig på en felaktig tolkning och tillämpning av bedömningskriterierna som anges i artikel 23 i direktiv 2013/36/EU och dess lettiska genomförande.

4.

Fjärde grunden: ECB har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

5.

Femte grunden: ECB har inte beaktat att beslutet att motsätta sig ett tilltänkt förvärv är av skönsmässig karaktär.

6.

Sjätte grunden: ECB har missuppfattat de relevanta omständigheterna i målet.

7.

Sjunde grunden: ECB har åsidosatt principen om berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

8.

Åttonde grunden: ECB har åsidosatt principen om att ingen får dra fördel av sitt eget rättsstridiga handlande (nemo auditur), genom att inte beakta sitt eget ansvar för förlorad tillit till regleringsprocessen.

—

slå fast att talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning,

—

fastställa att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Rådet har inte behörighet att anta det angripna beslutet eftersom unionen och Konungariket Marocko inte har behörighet att på det västsahariska folkets vägnar, som representeras av Front Polisario, ingå ett internationellt avtal som omfattar Västsahara.

2.

Andra grunden: Rådet har underlåtit att uppfylla skyldigheten att pröva huruvida de grundläggande rättigheterna och den internationella humanitärrätten har iakttagits, eftersom rådet inte prövade denna fråga innan det angripna beslutet antogs.

3.

Tredje grunden: Rådet har åsidosatt sin skyldighet att verkställa EU-domstolens domar, då skälen i domen av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK (C-266/16, EU:C:2018:118), inte beaktades i det angripna beslutet.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av de grundläggande principer och värderingar som vägleder unionens agerande på det internationella planet, då beslutet:

5.

Femte grunden: Åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, eftersom det angripna beslutet strider mot unionens förklaringar. Unionen har vid upprepade tillfällen bekräftat att det är nödvändigt att iaktta principen om självbestämmande och principen om traktaters relativa verkan.

6.

Sjätte grunden: Felaktig tillämpning av proportionalitetsprincipen, eftersom det med beaktande av Västsaharas status som ett åtskilt och avgränsat territorium, den absoluta rätten till självbestämmande och det västsahariska folkets ställning som utomstående inte ankommer på rådet att göra en proportionerlig avvägning mellan de påstådda ”fördelarna” som fiskeavatlet medför och effekterna på de västsahariska naturresurserna.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av den gemensamma fiskeripolitiken, eftersom EU-fartygen enligt det avtal som ingåtts genom det angripna beslutet kommer att få tillgång till det västsahariska folkets fiskeresurser utan dess samtycke därtill, i utbyte mot en ekonomisk ersättning som ska betalas till de marockanska myndigheterna, trots att Västsaharas vatten inte är marockanska ”vatten” i den mening som avses i artiklarna 61 och 62 i Förenta nationernas havsrättskonvention.

8.

Åttonde grunden: Åsidosättande av rätten till självbestämmande på grund av följande:

9.

Nionde grunden: Åsidosättande av principen om traktaters relativa verkan, då det angripna beslutet i relationerna mellan EU och Marocko förnekar det västsahariska folkets ställning som tredje part och ålägger det internationella skyldigheter avseende dess nationella territorium och naturresurser, utan dess samtycke därtill.

10.

Tionde grunden: Åsidosättande av den internationella humanitärrätten och den internationella straffrätten, på grund av följande:

11.

Elfte grunden: Åsidosättande av unionens skyldigheter enligt reglerna om folkrättsligt ansvar, eftersom det angripna beslutet genom att det däri sluts ett internationellt avtal med Konungariket Marocko, som är tillämpligt på Västsahara, sanktionerar de allvarliga kränkningar av internationell rätt som har begåtts av de marockanska ockupationsstyrkorna mot det västsahariska folket och bistår och bidrar till att upprätthålla den situation som uppstått till följd av dessa kränkningar.

—

slå fast att talan kan tas upp till sakprövning,

—

ogiltigförklara den angripna förordningen, och

—

förplita rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

fastställa att talan kan tas upp till sakprövning och är välgrundad,

—

med stöd av artikel 263 FEUF ogiltigförklara kommissionens beslut av den 7 mars 2019 i ärende AT.40023 såvitt avser den franska marknaden och de avtal som Groupe Canal + har ingått eller kommer att ingå, och

—

förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader som har uppkommit för bolaget Groupe Canal +.

1.

Första grunden: Maktmissbruk från kommissionens sida genom att de åtaganden som kommissionen gjorde bindande för att få ett slut på geoblockering inom filmsektorn strider mot de lagstiftningsreformer som unionslagstiftaren nyligen har antagit.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av artikel 101.1 FEUF genom att anse att de åtaganden som NBCUniversal, Sony Pictures, Warner Bros och Sky erbjöd inte påverkade den kulturella mångfalden och mer allmänt finansieringen och användningen av filmer inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

3.

Tredje grunden: Kommissionen åsidosättande proportionalitetsprincipen genom att åtaganden som är uppenbart oproportionerliga i förhållande till de konkurrensproblem som tidigare har tagits upp gjordes bindande, och strider mot tredje mans intressen.

—

fastställa att talan kan tas upp till sakprövning och bifalla den,

—

därmed delvis ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

förplikta PMO att ersätta sökanden för den ideella skada som orsakats av flera handlingar och ageranden från PMO, som ska vara föremål för en helhetsbedömning och som sökanden i överensstämmelse med rätt och billighet uppskattar till ett belopp om 50 000 euro,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artiklarna 17 och 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, åsidosättande av artikel 6 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän (nedan kallad tjänsteföreskrifterna) och att det gjorts en oriktig bedömning. I detta hänseende anser sökanden att det inte finns någon motivering eller rättslig grund i PMO:s beslut som rättfärdigar att mer än två tredjedelar av dennes pension fortsätter att hållas inne.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av legalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen. Enligt sökanden är tjänsteföreskrifterna en ”lex specialis” som har företräde framför all nationell rätt: på området för existensminimum finns det väsentliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som avviker från både allmän EU-arbetsrätt och nationell arbetsrätt.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsskyldigheten, i den mån som det saknas motivering avseende de faktiska omständigheterna eller de bevis som skulle kunna rättfärdiga PMO:s beslut om att förbehålla sig rätten att på nytt hålla inne ett belopp om 3 839,60 euro av sökandens utestående pension.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av likhetsprincipen och principen om icke-diskriminering, i synnerhet eftersom existensminimum, enligt PMO:s tolkning, grundar sig på i vilket land som tjänstemannen har varit bosatt.

Sökanden har även yrkat skadestånd för den ideella skada som denne har lidit på grund av de oriktigheter som PMO begått och som gör det omöjligt för sökanden att leva ett anständigt liv.

—

förklara att svaranden genom att inte avsluta det formella granskningsförfarandet i ärende SA.34402 (2015/C f.d. 2012/NN) genom att fatta ett beslut inom en rimlig tidsfrist, i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF respektive artikel 9.1 i förordning 2015/1589 (1), åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 108 FEUF, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Åsidosättande av artikel 108 FEUF på grund av det formella granskningsförfarandet inte avslutats.

2.

Åsidosättande av rätten till att se förfaranden avslutas inom rimlig tid, vilken ingår som en del av rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

3.

Åsidosättande av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd med artikel 20 i samma stadga.

4.

Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, som en del av rätten till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artiklarna 47 och 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

—

ogiltigförklara meddelandet av Europaparlamentets Generaldirektorat för Finans som har genomfört beslut nr 14/2018 av den 12 juli 2018 av deputeradekammarens presidium och/eller beslut nr 6/2018 av senatens presidium och,

—

ogiltigförklara det nya fastställandet samt omräkningen av den livslånga pension som beviljas av Europaparlamentet,

—

bekräfta och fastställa sökandens rätt att behålla den aktuella livslånga pensionen som han har erhållit och kommer att erhålla i den omfattningen som avses i den lagstiftning som föregick beslut nr 14/2018 av den 12 juli 2018 av deputeradekammarens presidium och/eller beslut nr 6/2018 av senatens presidium och förplikta Europaparlamentet att till sökanden utge de belopp som rättstridigt innehållits, jämte monetär reevaluering och lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen, och

—

förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och omedelbart och fullständigt återställa den ursprungliga omfattningen av den livslånga pensionen, utöver att betala skadestånd, om och i den utsträckning som sökanden har rätt till detta,

—

i vart fall förplikta Europaparlamentet att betala utgifter, advokatarvode, inklusive mervärdesskatt, administrativa avgifter och schablonersättning.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 a, jämförd med artikel 8.1 b i förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 a jämförd med artikel 8.1 b i förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, till den del överklagandet avslogs, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 94.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, till den del överklagandet avslogs, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 94.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

bifalla överklagandet och ogiltigförklara det överklagade beslutet, förklara att det föreligger risk för förväxling mellan de motstående varumärkena och, därför i sin helhet, avslå ansökan beträffande det varumärket som ansökan avser.

—

förplikta EUIPO och motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

förplikta EUIPO att förklara att den omstridda internationella registreringen av varumärke nr 898 322 för varor och tjänster registrerade i klasserna 39 och 41, är giltig, och

—

förplikta EUIPO och intervenienten Sky Limited att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen, inbegripet kostnaderna för förfarandet inför fjärde överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 60.1 a jämförd med artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 94 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

upphäva Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/592 av den 10 april 2019 om ändring av förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, med avseende på Förenade kungarikets utträde ur unionen;

—

förplikta Europeiska unionens råd och Europaparlamentet att ersätta samtliga rättegångskostnader, inklusive kostnader upp till 5 000 euro för ombud.

1.

Första grunden: åsidosättande av de rättigheter som förvärvats genom det europeiska medborgarskapet genom förordning (EU) 2019/592.

I första hand för klagandena fram att parlamentet och rådet har åsidosatt deras rätt till privat- och familjeliv då de sedan mer än 15 år har sina liv i en annan medlemsstat, en stat till vilken de har nära koppling: några har maka och barn som är medborgare i en annan medlemsstat eller äger fast egendom där.

I andra hand för klagandena fram att den angripna förordningen åsidosätter principen om likbehandling, eftersom den medger att rättigheter, som tillkommer dem på grund av det europeiska medborgarskapet, förloras utan att skilja på de medborgare som omfattas av att deras rösträtt upphör efter 15 års boende utanför Storbritannien, och andra medborgare.

2.

Den andra grunden avser åsidosättande av Gibraltars status genom den angripna förordningen, eftersom hänvisning till Gibraltar i den angripna förordningen såsom en ”brittisk koloni” endast ger ett ogynnsamt klimat för avtalen mellan Spanien och Storbritannien till nackdel för de boendes i Gibraltar rättigheter.

3.

Den tredje grunden avser åsidosättandet av undantaget från visumskyldighet för brittiska medborgare i enlighet med förordning 2018/1240, eftersom klagandena framöver ska ansöka om ett Etias-resetillstånd och därmed finns alltså en möjlighet att de kommer att nekas ett sådant tillstånd.

—

ogiltigförklara meddelandet av Europaparlamentets Generaldirektorat för Finans som har genomfört beslut nr 14/2018 av den 12 juli 2018 av deputeradekammarens presidium och/eller beslut nr 6/2018 av senatens presidium och,

—

ogiltigförklara det nya fastställandet samt omräkningen av den livslånga pension som beviljas av Europaparlamentet,

—

bekräfta och fastställa sökandens rätt att behålla den aktuella livslånga pensionen som han har erhållit och kommer att erhålla i den omfattningen som avses i den lagstiftning som föregick beslut nr 14/2018 av den 12 juli 2018 av deputeradekammarens presidium och/eller beslut nr 6/2018 av senatens presidium och förplikta Europaparlamentet att till sökanden utge de belopp som rättstridigt innehållits, jämte monetär reevaluering och lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen, och

—

förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och omedelbart och fullständigt återställa den ursprungliga omfattningen av den livslånga pensionen, utöver att betala skadestånd, om och i den utsträckning som sökanden har rätt till detta,

—

i vart fall förplikta Europaparlamentet att betala utgifter, advokatarvode, inklusive mervärdesskatt, administrativa avgifter och schablonersättning.

—

ogiltigförklara parlamentets beslut att neka sökandena tillträde till den särskilda mottagningstjänsten som inrättats för ledamöterna i Europaparlamentet och instruktionen av den 29 maj 2019 från parlamentets talman, vilka hindrade dem att lämna in den skriftliga förklaringen som krävs enligt artikel 3.2 i arbetsordningen,

—

ogiltigförklara parlamentets beslut, som bekräftats genom skrivelsen som saknar laglig grund av den 27 juni 2019 från parlamentets talman, att inte beakta de resultat som Spanien officiellt meddelat avseende valet till Europaparlamentet den 26 maj 2019, samt det efterföljande beslutet om att beakta en annan och ofullständig lista över valda ledamöter som meddelats den 17 juni 2019 av spanska myndigheter, vilken inte inkluderar sökandena,

—

ogiltigförklara parlamentets beslut att behandla meddelandet från den spanska valkommissionen av den 20 juni 2019 på sådant sätt att det fråntar den skriftliga förklaringen om att sökandena valts till ledamöter i parlamentet dess rättsverkan, vilket innebär att parlamentet gjort sig skyldigt till en otillåten vakansförklaring som åsidosätter artikel 13 i 1976 års valakt,

—

ogiltigförklara parlamentets beslut, som bekräftats genom skrivelsen som saknar laglig grund av den 27 juni 2019 från parlamentets talman, om att vägra att säkerställa sökandenas rätt att enligt artikel 3.2 i arbetsordningen tillträda sina uppdrag som ledamöter i parlamentet och i dess organ, och åtnjuta alla de rättigheter som följer av uppdraget från datumet för den första sessionen till beslut fattats beträffande de tvister som hänvisats till både parlamentet och rättsliga myndigheter i Spanien,

—

ogiltigförklara parlamentets talmans beslut, som bekräftats genom skrivelsen som saknar laglig grund av den 27 juni 2019 från parlamentets talman, om att neka sökandena tillerkännande av immunitet och privilegier enligt artikel 9 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, i enlighet med artikel 8 i arbetsordningen,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna för detta förfarande, och att enligt artikel 340 andra stycket FEUF, förplikta svaranden att betala skadestånd för: förlust av den månadslön som beviljas Europaparlamentets ledamöter samt ett symboliskt belopp på en euro för ideell skada.

1.

Första grunden: Parlamentets beslut att neka sökandena tillträde till den särskilda mottagningstjänsten som inrättats för ledamöterna i Europaparlamentet och instruktionen av den 29 maj 2019 från parlamentets talman strider mot artiklarna 20, 21 och 39.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2.

Andra grunden: Parlamentets beslut att inte beakta de resultat som Spanien officiellt meddelat avseende valet till Europaparlamentet den 26 maj 2019, samt det efterföljande beslutet om att beakta en annan och ofullständig lista över valda ledamöter som meddelats den 17 juni 2019 av spanska myndigheter, vilken inte inkluderar sökandena, strider mot artikel 12 i 1976 års valakt och artikel 3.2 i Europeiska rådets beslut 2018/937 (1), jämförd med artikel 39.2 i stadgan, artiklarna 10.1, 10.2, 14.2 och 14.3 i EU-fördraget samt artikel 1.3 i 1976 års valakt.

3.

Tredje grunden: Parlamentets beslut att behandla meddelandet från den spanska valkommissionen av den 20 juni 2019 på sådant sätt att av det fråntar den skriftliga förklaringen om att sökandena valts till ledamöter i parlamentet dess rättsverkan, vilket innebär att parlamentet gjort sig skyldigt till en otillåten vakansförklaring som åsidosätter artikel 13 i 1976 års valakt, vilket strider mot artiklarna 6.2, 8 och 13 i 1976 års valakt, jämförd med artikel 39.2. i stadgan, artiklarna 10.1, 10.2, 14.2 och 14.3 i EU-fördraget samt artikel 1.3 i 1976 års valakt.

4.

Fjärde grunden: Parlamentets beslut om att vägra att säkerställa sökandenas rätt att enligt artikel 3.2 i arbetsordningen tillträda sina uppdrag som ledamöter i parlamentet och i dess organ, och åtnjuta alla de rättigheter som följer av uppdraget från datumet för den första sessionen till beslut fattats beträffande de tvister som hänvisats till både parlamentet och rättsliga myndigheter i Spanien, strider mot artikel 3.2 i Europaparlamentets arbetsordning och artiklarna 5.1 och 12 i 1976 års valakt, jämförd med artikel 39.2 i stadgan, artiklarna 10.1, 10.2, 14.2 och 14.3 i EU-fördraget samt artikel 1.3 i 1976 års valakt.

5.

Femte grunden: Talmannens beslut om att neka sökandena tillerkännande av immunitet och privilegier enligt artikel 9 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, strider mot artikel 5.2 i Europaparlamentets arbetsordning, artikel 6.2 i 1976 års valakt och artikel 9 i nämnda protokoll, jämförd med artikel 39.2. i stadgan, artiklarna 10.1, 10.2, 14.2 och 14.3 i EU-fördraget samt artikel 1.3 i 1976 års valakt.

—

slå fast att den bestämmelse som sökanden har upplysts om genom det angripna meddelandet, genom vilket Europaparlamentet har räknat om ålderspensionen och beslutat om återkrav av det belopp som betalats på grundval av den tidigare fastställelse av pensionen, utgör en nullitet, alternativt ogiltigförklara densamma,

—

förplikta Europaparlamentet att utge de belopp som rättsstridigt innehållits, jämte lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen och förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och att vidta alla initiativ, handlingar eller åtgärder som är nödvändiga för att garantera ett omedelbart fullständigt återställande av den ursprungliga omfattningen av pensionen, och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Bristande behörighet hos den som utfärdade rättsakten, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

2.

Andra grunden: Avsaknaden av en rättslig grund för den angripna rättsakten och felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna för Europaparlamentets ledamotsstadga.

3.

Tredje grunden: Meddelandet strider uppbenbart mot legalitetsprincipen som fastställs i artikel 75 andra stycket i tillämpningsföreskrifterna för Europaparlamentets ledamotsstadga, som uttryckligen hänvisar till villkoren i nationell lagstiftning och därmed utesluter relevansen av interna beslut av parlamentet i en medlemsstat.

4.

Fjärde grunden: Uppenbart åsidosättande av unionsrättsliga principer, nämligen rättsäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om skydd för förvärvade rättigheter, och principen om jämlikhet.

—

slå fast att den bestämmelse som sökanden har upplysts om genom det angripna meddelandet, genom vilket Europaparlamentet har räknat om ålderspensionen och beslutat om återkrav av det belopp som betalats på grundval av den tidigare fastställelse av pensionen, utgör en nullitet, alternativt ogiltigförklara densamma,

—

förplikta Europaparlamentet att utge de belopp som rättsstridigt innehållits, jämte lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen och förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och att vidta alla initiativ, handlingar eller åtgärder som är nödvändiga för att garantera ett omedelbart fullständigt återställande av den ursprungliga omfattningen av pensionen, och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

slå fast att den bestämmelse som sökanden har upplysts om genom det angripna meddelandet, genom vilket Europaparlamentet har räknat om ålderspensionen och beslutat om återkrav av det belopp som betalats på grundval av den tidigare fastställelse av pensionen, utgör en nullitet, alternativt ogiltigförklara densamma,

—

förplikta Europaparlamentet att utge de belopp som rättsstridigt innehållits, jämte lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen och förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och att vidta alla initiativ, handlingar eller åtgärder som är nödvändiga för att garantera ett omedelbart fullständigt återställande av den ursprungliga omfattningen av pensionen, och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

slå fast att den bestämmelse som sökanden har upplysts om genom det angripna meddelandet, genom vilket Europaparlamentet har räknat om ålderspensionen och beslutat om återkrav av det belopp som betalats på grundval av den tidigare fastställelse av pensionen, utgör en nullitet, alternativt ogiltigförklara densamma,

—

förplikta Europaparlamentet att utge de belopp som rättsstridigt innehållits, jämte lagstadgad ränta från tidpunkten för innehållandet till tidpunkten för betalningen och förplikta Europaparlamentet att följa den framtida domen och att vidta alla initiativ, handlingar eller åtgärder som är nödvändiga för att garantera ett omedelbart fullständigt återställande av den ursprungliga omfattningen av pensionen, och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

A.

I första hand:

B.

I andra hand, för det fall de yrkanden som framställs i första hand inte bifalls:

C.

Under alla omständigheter förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: bristande utredning, felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 5[.1] a i förordning nr 2015/63 samt åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och principen om god förvaltning.

2.

Andra grunden: bristande utredning, felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 5[.1] f i förordning nr 2015/63 samt åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och principen om god förvaltning.

3.

Tredje grunden: Ett unionsorgan har agerat på ett rättsstridigt sätt [vilket medför] skadeståndsansvar enligt artikel 268 FEUF.

4.

Fjärde grunden: Grunden åberopas subsidiärt och i andra hand och avser åsidosättande av effektivitetsprincipen, likhetsprincipen och likabehandlingsprincipen vilket medför att förordning nr 2015/63 inte ska tillämpas.