—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (1) (medlingsdirektivet),

—

med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG om vissa aspekter på medling på privaträttens område (COM(2016)0542),

—

med beaktande av sammanställningen av djupanalyser från generaldirektoratet för EU-intern politik The implementation of the Mediation Directive (genomförandet av medlingsdirektivet) – 29 november 2016 (2),

—

med beaktande av kommissionens studie Study for an evaluation and implementation of Directive 2008/52/EC – the ”Mediation Directive” (studie om utvärdering och genomförande av medlingsdirektivet) från 2014 (3),

—

med beaktande av studien från generaldirektoratet för EU-intern politik Rebooting the Mediation Directive: Assessing the limited impact of its implementation and proposing measures to increase the number of mediations in the EU (en omstart för medlingsdirektivet: utvärdering av de begränsade effekterna av dess genomförande och förslag till åtgärder för att öka antalet medlingar i EU) (4),

—

med beaktande av bedömningen av genomförandet på EU-nivå om medlingsdirektivet av Europaparlamentets utredningstjänsts enhet för efterhandsbedömningar (5),

—

med beaktande av studien från generaldirektoratet för EU-intern politik Quantifying the cost of not using mediation – a data analysis (beräkning av kostnaden för att inte använda medling – en dataanalys) (6),

—

med beaktande av artiklarna 67 och 81.2 g i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktade av artikel 52 i arbetsordningen och av artikel 1.1 e) i, och bilaga 3 till, talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0238/2017), och av följande skäl:

A.

Direktiv 2008/52/EG har varit en viktig milstolpe för införandet och användningen av medlingsförfaranden i Europeiska unionen. Genomförandet av direktivet har emellertid varierat stort mellan medlemsstaterna, beroende på om det tidigare har funnits inhemska medlingssystem eller inte. Vissa medlemsstater har gått in för en ganska bokstavlig tillämpning av dess bestämmelser, medan andra har föredragit en fördjupad översyn av alternativa sätt att lösa tvister (till exempel Italien, där medling är sex gånger vanligare än i resten av Europa), och åter andra har gjort bedömningen att deras befintliga lagar redan överensstämmer med medlingsdirektivet.

B.

De flesta medlemsstater har utvidgat tillämpningsområdet för sina nationella införlivandeåtgärder till även inhemska ärenden, och endast tre av medlemsstaterna har valt att införliva direktivet uteslutande med avseende på gränsöverskridande fall (7), vilket fått en avgjort positiv inverkan på medlemsstaternas lagstiftning och de berörda kategorierna av tvister.

C.

De svårigheter som uppstått under införlivandet av direktivet återspeglar till stor del skillnaderna i rättskultur mellan de nationella rättssystemen. De europeiska nätverken av rättstillämpare har åtskilliga gånger sedan direktivets tillkomst och därefter under medlemsstaternas införlivande av det tagit upp frågan om att en förändring av den juridiska mentaliteten därför bör prioriteras genom en utveckling av en medlingskultur som bygger på uppgörelse av tvister i godo.

D.

Genomförandet av medlingsdirektivet har tillfört ett europeiskt mervärde genom att öka medvetenheten bland nationella lagstiftare om fördelarna med medling, vilket har lett till en viss tillnärmning av processrätten och medlemsstaternas olika praxis.

E.

Medling – ett alternativt, frivilligt och konfidentiellt förfarande utanför domstol – kan vara användbart för att i vissa fall, och med förbehåll för att det finns nödvändiga rättssäkerhetsgarantier, avlasta överbelastade domstolssystem. Medlingen gör det nämligen möjligt för fysiska och juridiska personer att snabbt och billigt lösa tvister utanför domstol – med tanke på att alltför långa domstolsförfaranden strider mot stadgan om de grundläggande rättigheterna – samtidigt som den säkerställer bättre tillgång till rättvisa och bidrar till ekonomisk tillväxt.

F.

De mål som anges i artikel 1 i medlingsdirektivet om att uppmuntra användningen av medling och uppnå ett balanserat förhållande mellan medling och rättsliga förfaranden har uppenbarligen inte uppnåtts, eftersom medling i genomsnitt används i mindre än 1 procent av domstolsmålen i de flesta av medlemsstaterna (8).

G.

Medlingsdirektivet har inte skapat ett unionssystem för tvistlösning utanför domstol i egentlig mening, med undantag för införandet av särskilda bestämmelser om talefrister och preskriptionstider i rättsliga förfaranden när medlingsförsök görs och om tystnadsplikt för medlarna och deras administrativa personal.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

—

med beaktande av sin resolution av den 11 december 2013 om en europeisk handlingsplan för detaljhandeln till nytta för samtliga aktörer (1), särskilt punkt 29,

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2016 om otillbörliga affärsmetoder i livsmedelskedjan (2),

—

med beaktande av studien om franchising från april 2016, beställd av IMCO-utskottet (3),

—

med beaktande av studien från september 2016, Legal Perspective of the Regulatory Framework and Challenges for Franchising in the EU (Juridiska aspekter på regelverket och utmaningar för franchising i EU), beställd av IMCO-utskottet (4),

—

med beaktande av briefingen Future Policy Options in Franchising in the EU: Confronting Unfair Trading Practices (Framtida politiska alternativ för franchising i EU: hur man möter otillbörliga affärsmetoder) (5),

—

med beaktande av seminariet Relations between franchisors and franchisees: regulatory framework and current challenges (Förbindelser mellan franchisegivare och franchisetagare: regelverk och aktuella utmaningar) som organiserades av IMCO-utskottet den 12 juli 2016,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0199/2017), och av följande skäl:

A.

Det finns ingen gemensam europeisk definition av franchising och franchiseavtal ser olika ut företag emellan, men en av de väsentliga egenskaperna för sådana förhållanden är att det är ett avtalsmässigt partnerskap som ingåtts på frivillig grund mellan företagare eller fysiska eller juridiska personer som är juridiskt och finansiellt oberoende av varandra, genom vilket en part (franchisegivaren) beviljar den andra parten (franchisetagaren) rättigheten att driva dennes franchisekoncept, namn och varumärken och delar know-how genom franchisegivarens tekniska och organisatoriska expertis och stöd under avtalets löptid, eftersom kunderna litar på franchisesystemets enhetlighet, och både franchisegivarens och franchisetagarens avsikt är att göra det möjligt att snabbt etablera sig på nya marknader med begränsade investeringar och ökad chans för framgång.

B.

I sin resolution av den 11 december 2013 välkomnade parlamentet franchising som affärsmodell som stöder nya företag och ägandet av småföretag, men noterade att det i vissa fall finns orättvisa avtalsvillkor och efterlyste transparenta och rättvisa avtalsvillkor. Dessutom ville parlamentet i synnerhet uppmärksamma kommissionen och medlemsstaterna på problemen för franchisetagare som vill sälja sin verksamhet eller ändra affärsformen men ändå förbli aktiva i samma sektor, och kommissionen uppmanades att undersöka förbudet mot prismekanismer för franchisesystem samt effekterna av långsiktiga konkurrensklausuler, köpoptioner och förbud mot multifranchising.

C.

Franchising har full potential att bli en affärsmodell som kan bidra till att den inre marknaden inom detaljhandeln fullbordas eftersom det kan vara ett lämpligt sätt att etablera verksamhet genom en gemensam investering från franchisegivare och franchisetagare. Tyvärr utnyttjas dess potential för närvarande inte fullt ut i EU, eftersom den endast utgör 1,89 procent av BNP – till skillnad från 5,95 procent i USA och 10,83 procent i Australien – och eftersom 83,5 procent av omsättningen från franchising koncentreras till enbart sju medlemsstater (6). Det är därför viktigt att uppmana till en bredare spridning av denna affärsmodell i hela EU.

D.

Franchising har en betydande potentiell gränsöverskridande dimension och är av betydelse för en fungerande inre marknad och kan således leda till sysselsättning, utveckling av små och medelstora företag och entreprenörskap samt förvärv av nya kapaciteter och färdigheter.

E.

Befintlig lagstiftning som omfattar franchising som affärsmodell skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna, vilket skapar tekniska hinder och kan hindra både franchisegivare och franchisetagare från att expandera sin verksamhet över gränserna. Detta kan i sin tur inverka på slutkonsumenterna genom att deras val begränsas.

F.

Man skiljer mellan ”hård” och ”mjuk” franchising, beroende på hur villkoren i franchiseavtalet ser ut. Vidare har alternativa affärsmodeller som s.k. grupper av oberoende detaljhandlare olika särdrag och bör enbart påverkas av bestämmelser som gäller för franchising, i den mån de motsvarar definitionen av franchising.

G.

Informationen är bristfällig vad gäller franchising inom olika sektorer, eftersom relevant information inte skrivs ned eller ofta enbart kan hittas i de följeskrivelser som medföljer ett franchiseavtal, som är konfidentiella och därför inte offentliga, och på EU-nivå finns det ingen mekanism för att samla in information om eventuellt orättvisa avtalsvillkor eller orättvisa genomföranden av avtal, vilket är anledningen till att det behövs en plattform som innehåller denna viktiga information för att öka medvetenheten hos franchisegivare och franchisetagare om deras skyldigheter och rättigheter.

H.

E-handeln växer och används allt mer av konsumenterna och bör därför återspeglas bättre i franchiseavtalen. I samband med förverkligandet av den digitala inre marknaden bör särskild uppmärksamhet därför ägnas åt eventuella spänningar som uppstår mellan franchisegivare och franchisetagare på e-handelsområdet, till exempel i samband med det specifika geografiska område för vilket franchisetagaren har ensamrätt, och den ökade betydelsen av konsumentuppgifter för att lyckas med franchising som affärsmodell, särskilt eftersom franchiseavtal för närvarande inte innehåller några bestämmelser på dessa områden, vilket lämnar utrymme för onödig osäkerhet och konflikter.

I.

Kommissionen har definierat otillbörliga affärsmetoder som ”metoder som starkt avviker från god affärssed, strider mot god tro och heder och ensidigt påtvingas en affärspart av en annan part” (7).

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

—

med beaktande av artikel 4 och avdelning XIX artikel 189 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 oktober 2016En rymdstrategi för Europa (COM(2016)0705),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 februari 2013EU:s rymdindustripolitik (COM(2013)0108),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 4 april 2011En europeisk rymdstrategi för Europeiska unionen i allmänhetens tjänst (COM(2011)0152),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 september 2016Konnektivitet för en konkurrenskraftig digital inre marknad – mot ett europeiskt gigabitsamhälle (COM(2016)0587) och det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer detta (SWD(2016)0300),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 september 20165G för Europa: en handlingsplan (COM(2016)0588) och det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer detta (SWD(2016)0306),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 september 2016 till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (COM(2016)0590),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 juni 2010Åtgärdsplan för tillämpningar för det globala systemet för satellitnavigering (GNSS) (COM(2010)0308),

—

med beaktande av Parisavtalet, beslut 1/CP.21 och den tjugoförsta partskonferensen (COP 21) inom ramen för UNFCCC och av den elfte partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP 11), som hölls i Paris, Frankrike, den 30 november–11 december 2015,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 377/2014 av den 3 april 2014 om inrättande av Copernicusprogrammet och om upphävande av förordning (EU) nr 911/2010 (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 av den 11 december 2013 om uppbyggnad och drift av de europeiska satellitnavigeringssystemen och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 876/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008 (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 541/2014/EU av den 16 april 2014 om inrättande av en ram till stöd för rymdövervakning och spårning (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 512/2014 av den 16 april 2014 om ändring av förordning (EU) nr 912/2010 om inrättande av Europeiska byrån för GNSS (4),

—

med beaktande av rådets relevanta slutsatser och ministerförklaringen från Amsterdam av den 14 april 2016 om samarbete på området för uppkopplad och automatiserad körning,

—

med beaktande av Haagmanifestet om rymdpolitik från juni 2016,

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från EU och Europeiska rymdorganisationen (ESA) om en gemensam vision och gemensamma mål för framtiden för Europa i rymden, undertecknat av kommissionen och ESA den 26 oktober 2016,

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2016 om rymdkapacitet för säkerhet och försvar i Europa (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2016 om utveckling av rymdmarknaden (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 december 2013 om EU:s rymdindustripolitik: rymdbranschens potential för ekonomisk tillväxt (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2012 om en rymdstrategi för Europeiska unionen i allmänhetens tjänst (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2011 om transporttillämpningar av de globala systemen för satellitnavigering – EU-politiken på kort och medellång sikt (9),

—

med beaktande av studien från januari 2016 om utveckling av rymdmarknaden i Europa (10),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för transport och turism och fiskeriutskottet (A8-0250/2017), och av följande skäl:

A.

Rymden medför många fördelar för samhället och kan bidra till att göra Europas ekonomi mer konkurrenskraftig genom framväxten av många nya produkter och tjänster till stöd för jordbruk, skogsbruk, fiske och sjöfart. Satellitteknik kan leda till bättre tillgång till kommunikationsteknik, högupplösande jordobservationssystem som möjliggör informationsutbyte i realtid, möjlighet att reagera snabbt på naturkatastrofer samt effektivare gräns- och säkerhetskontroller.

B.

Rymdteknik, rymddata och rymdtjänster kan stödja flera av EU:s politikområden och viktiga politiska prioriteringar, exempelvis genom att främja den digitala inre marknaden, stimulera den europeiska ekonomin och motverka klimatförändringar.

C.

Rymden utgör inte en kostnad för Europas medborgare utan en investering, och en ambitiös rymdstrategi kan säkra EU:s självständighet och positionering inom det strategiska området rymden, samtidigt som den också ökar tillväxt, konkurrenskraft och jobbskapande inom rymdanknuten tillverkning, verksamhet och tjänster i senare led.

D.

Parlamentet och rådet fattade 2007 politiska beslut som ledde till att de europeiska satellitnavigeringsprogrammen Egnos och Galileo tilldelades en budget och som lade grunden för en överenskommelse om programmens ledningsstruktur.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

—

med beaktande av artiklarna 8, 165 och 166 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 14,

—

med beaktande av Köpenhamnsdeklarationen av den 30 november 2002 om ökat EU-samarbete i fråga om yrkesutbildning,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2009 om en strategisk ram för europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) (1),

—

med beaktande av 2012 års gemensamma rapport från rådet och kommissionen om genomförandet av den strategiska ramen för europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) Allmän och yrkesinriktad utbildning för ett smart och hållbart Europa för alla (2),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 20 maj 2014 om effektiv lärarutbildning,

—

med beaktande av 2015 års gemensamma rapport från rådet och kommissionen om genomförandet av den strategiska ramen för ett europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) – Nya prioriteringar för det europeiska utbildningssamarbetet (3),

—

med beaktande av rådets resolution av den 20 december 2011 om en förnyad europeisk agenda för vuxenlärande (4),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 november 2012En ny syn på utbildning: att investera i färdigheter för att uppnå bättre socioekonomiska resultat (COM(2012)0669),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 17 februari 2014 om att investera i utbildning – Ett svar på En ny syn på utbildning: att investera i färdigheter för att uppnå bättre socioekonomiska resultat och den årliga tillväxtstrategin för 2013 (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1720/2006/EG av den 15 november 2006 om inrättande av ett handlingsprogram för livslångt lärande (6),

—

med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ratificerades av EU 2010,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets rekommendation 2006/962/EG av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande (7),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 19 november 2010 om utbildning för hållbar utveckling (8),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 20 december 2012 om validering av icke-formellt och informellt lärande (9),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april 2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (10) (EQF-LLL),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 20 maj 2014 om kvalitetssäkring inom utbildningen (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 april 2016 om Erasmus+ och andra verktyg för att främja rörligheten inom yrkesutbildningen – ett upplägg för livslångt lärande (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 juni 2016 om uppföljningen av den strategiska ramen för europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) (13),

—

med beaktande av yttrandet från Regionkommittén av den 31 januari 2014 – En öppen utbildning (14),

—

med beaktande av kommissionens forskningsrapport Education and Training 2020: Improving Policy and Provision for Adult Learning in Europe (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 september 2015 om att skapa en konkurrenskraftig arbetsmarknad i EU för 2000-talet: att matcha kompetens och kvalifikationer med efterfrågan och arbetstillfällen som ett sätt att ta sig ur krisen (16),

—

med beaktande av rådets slutsatser om den europeiska jämställdhetspakten för perioden 2011–2020 (17),

—

med beaktande av utkastet till rådets slutsatser av den 20 februari 2017 om ökad kompetens hos kvinnor och män på EU:s arbetsmarknad (18),

—

med beaktande av rådets resolution av den 28 november 2011 om en förnyad europeisk agenda för vuxenlärande,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och ståndpunkten i form av ändringsförslag från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0252/2017), och av följande skäl:

A.

Utbildningssystemen står för närvarande inför betydande utmaningar till följd av den digitala omvandlingen, vilket påverkar undervisnings- och lärandeprocesserna, och behovet av att utöka kapaciteten för social inkludering och medborgerligt deltagande såväl som personlig utveckling, och att stärka de europeiska demokratiska värderingarna och toleransen i syfte att främja fördomsfrihet och motverka alla typer av intolerans. Digital egenmakt och digitalt självförtroende är nödvändiga förutsättningar för att bygga starka samhällen och bidra till enheten och integrationsprocesserna inom EU.

B.

Den europeiska strategin för livslångt lärande bör stärkas. Varje person, i varje skede av sitt liv, bör få möjligheter till livslångt lärande för att förvärva de kunskaper och färdigheter de behöver för sin personliga och yrkesmässiga utveckling. Livslångt lärande, i formella, icke-formella och informella sammanhang som främjar aktivt medborgarskap och anställbarhet, är en viktig aspekt av den utbildning som påverkas av dessa förändringar.

C.

Ytterligare ansträngningar måste göras för att förbättra synergieffekterna mellan utbildning och sysselsättning, både genom att underlätta inträdet på arbetsmarknaden och genom att göra det möjligt för enskilda att kontinuerligt uppdatera sina kunskaper eller skaffa sig nya färdigheter under hela sitt yrkesverksamma liv. Medlemsstaterna måste hitta sätt att skydda och främja långsiktiga investeringar i utbildning, forskning och innovation.

D.

Akademisk vidare- och distansutbildning bidrar i stor utsträckning till individens personliga utveckling och skapandet av humankapital och bör utgöra en integrerad del av den europeiska strategin för livslångt lärande.

E.

Akademisk vidare- och distansutbildning spelar en allt viktigare roll när det gäller att underlätta arbetstagarnas anpassning till ekonomiska och tekniska förändringar under hela yrkeslivet. 2025 kommer det att för 49 % av alla arbetstillfällen i EU (både nya arbetstillfällen och ersättningssysselsättning) krävas högre kvalifikationer, för 40 % medelhöga kvalifikationer och endast för 11 % grundläggande eller inga kvalifikationer.

F.

Akademisk vidare- och distansutbildning är viktiga verktyg när det gäller att tillhandahålla flexibla och individualiserade utbildningsmöjligheter för alla utan diskriminering (19). I detta sammanhang är det viktigt att betona betydelsen av att bredda strategierna för tillträde.

G.

Akademisk vidare- och distansutbildning och användningen av ny teknik kan bidra till att flickor och kvinnor blir mer medvetna om nya yrkesalternativ, framför allt inom områden där de är underrepresenterade. Trots att fler kvinnor har examensbevis från mer avancerad sekundärutbildning och universitets- och högskoleexamina måste man få in flera kvinnor, både i yrkesutbildning och i sektorer med anknytning till naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

H.

Distansutbildning är en tänkbar lösning i samband med akademisk vidareutbildning, som på grund av sin flexibilitet är särskilt väl lämpad att säkerställa balans mellan utbildning, arbete och privatliv.

I.

Distansutbildning (20) avser en organisationsform för undervisning som ger en hög grad av flexibilitet i lärandet genom användning av ny digital undervisningsteknik, inte som ersättning för campusbaserad utbildning utan som ett alternativ för studerande som inte har möjlighet att delta i kurser på plats.

J.

Distansutbildning avser en undervisningsmetod som ger flexibilitet i lärandet genom användning av ny teknik, inte som ersättning för campusbaserad utbildning utan som ett alternativ för studerande som inte har möjlighet att delta i kurser på campus och för arbetstagare som önskar kombinera arbete med utbildning. Därför kan digitaliseringen användas som ett verktyg för att tillhandahålla nya sätt att få tillträde till högre utbildning.

K.

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av EU:s grundläggande principer, förankrad i fördragen och ett av unionens mål och en av dess uppgifter. Jämställdhet i utbildningen ökar kvinnors möjligheter och bidrar till den sociala, kulturella och ekonomiska utvecklingen i samhället. Utbildning är ett grundläggande redskap i kampen mot könsstereotyper.

L.

Den genomsnittliga sysselsättningsgraden bland kvinnor hänger direkt samman med deras utbildningsnivå. Bland kvinnor i åldrarna 25–49 med avslutad högskoleutbildning är sysselsättningsgraden över 20 % högre än bland kvinnor med endast förskoleutbildning, primärskoleutbildning eller genomgången grundskola.

M.

Distansutbildning kan vara gynnsam för kvinnors IKT-färdigheter. Om flera kvinnor kom in i IKT-sektorn skulle detta stimulera en marknad där brist på arbetskraft förutsägs och där ett likvärdigt deltagande av kvinnor skulle leda till att EU:s BNP gjorde en årlig vinst på omkring 9 miljarder euro. Kvinnor är fortfarande markant underrepresenterade inom studieprogram som leder till examen i IKT, eftersom de utgör endast omkring 20 % av alla dem som utexamineras inom detta område. Endast 3 % av alla universitetsutbildade kvinnor har avlagt examen inom IKT.

N.

Distansprogram når ett stort antal kvinnor i samhällen där kvinnor saknar lika möjligheter att delta i traditionella former av utbildning, eftersom kvinnor fortfarande ägnar mer tid än männen åt obetalt arbete i hemmet och omsorg inom familjen. Sådana kurser ger flexibilitet när det gäller att uppnå balans mellan arbetsliv och privatliv, och distansutbildning är i första hand riktad mot den icke-traditionella studerandekategorin.

O.

Akademisk vidareutbildning är en av den högre utbildningens uppgifter i allmänhetens tjänst och avser kurser vid en akademisk institution som kan bedrivas parallellt med heltidsarbete, som i allmänhet bygger vidare på yrkeserfarenhet och i regel förutsätter universitetsexamen.

P.

Anpassningen till de allt snabbare ekonomiska och tekniska förändringarna är en stor utmaning för en åldrande arbetskraft och att bemöta denna utmaning kommer att bli en av nyckelfaktorerna för att trygga den långsiktiga konkurrenskraften i EU:s ekonomi.

Q.

Strategierna för livslångt lärande och karriärutveckling kan förstärkas genom erkännande av tidigare lärande.

R.

Att ge människor ledigt för personlig utveckling och utbildning i samband med livslångt lärande gynnar deras välbefinnande och även deras bidrag till samhället genom att ge dem mer väldefinierade personliga och yrkesmässiga färdigheter. Akademisk distansutbildning erbjuder flexibla studiesätt som hjälper människor att uppnå en bättre balans mellan privatliv och arbetsliv. Akademiskt livslångt lärande (ULLL) bör utgöra en del av den europeiska digitaliseringsstrategin.

S.

Digitaliseringen möjliggör flexibilitet och interaktivitet i utbildningsprocessen och är en viktig faktor för den fortsatta utvecklingen av den akademiska vidare- och distansutbildningen.

T.

Tekniska förändringar kräver starkare och mer regelmässiga förbindelser mellan utbildning och sysselsättning.

U.

Akademiska institutioners tendens att vara statiska gör att reformer av läroplaner, regler för kurser och examina samt behörighetskrav blir en utmaning.

V.

Akademisk vidare- och distansutbildning är snabbt växande sektorer med stor potential när det gäller ekonomisk tillväxt och jobbskapande.

W.

Det finns många hinder kvar när det gäller akademisk vidare- och distansutbildning (21).

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

68.

69.

70.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

77.

—

med beaktande av Internationella valfångstkommissionens (IWC) överenskommelse om nollgräns för kommersiell valfångst som trädde i kraft 1986 (”moratoriet”),

—

med beaktande av IWC:s resolution 2016-3 om valar och deras bidrag till ett fungerande ekosystem,

—

med beaktande av IWC:s resolution 2014-2 om långvandrande valar,

—

med beaktande av Aichimålen för biologisk mångfald, som antogs inom ramen för den internationella konventionen om biologisk mångfald,

—

med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (1),

—

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 865/2006 av den 4 maj 2006 (2) och kommissionens förordning (EU) nr 791/2012 av den 23 augusti 2012 (3),

—

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 792/2012 av den 23 augusti 2012 om regler för utformning av tillstånd, intyg och andra dokument som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem och om ändring av kommissionens förordning (EG) nr 865/2006 (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 september 2016 om EU:s strategiska mål för det sjuttonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 februari 2009 om gemenskapens agerande i fråga om valfångst (6),

—

med beaktande av EU:s handlingsplan mot olaglig handel med vilda djur och växter från 2016,

—

med beaktande av frågan till kommissionen om valfångst i Norge (O-000058/2017 – B8-0324/2017),

—

med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

År 1982 införde Internationella valfångstkommissionen (IWC) ett moratorium för all kommersiell valfångst, som trädde i kraft 1986 och fortfarande gäller. Syftet var att skydda arter och bestånd från utrotning och låta dem återhämta sig.

B.

Trots det internationella förbudet har Norge fortsatt med sin valfångst. År 1993 återupptog landet sin kommersiella valfångst i full skala genom att dels framföra en formell invändning mot moratoriet, dels anmäla reservationer mot Cites-listan som fortfarande inte har dragits tillbaka.

C.

Norge blev part i Cites-konventionen den 19 december 1979 och är därmed ett av de första länder som förbundit sig att följa konventionen.

D.

Mediekällor uppskattar att cirka 90 procent av de valar som dödats av norska valfångare är honor, varav de flesta dräktiga med en långsammare reaktionsförmåga.

E.

Över 13 000 valar har dödats av norska valfångare sedan moratoriet trädde i kraft 1986 (7).

F.

Valfångsten åsamkar svåra lidanden för enskilda djur och hotar både de intelligenta däggdjurens komplexa sociala strukturer och bevarandestatusen för hela valbestånd.

G.

Alla stora valarter är förtecknade i bilaga A till rådets förordning (EG) nr 338/97, vilket återspeglar det faktum att de hotas av utrotning och att all handel, även i lägsta tänkbara omfattning, skulle äventyra artens överlevnad. Enligt artikel 8.1 i den förordningen är det förbjudet att köpa, att erbjuda sig att köpa, att förvärva för kommersiella ändamål, att för kommersiella ändamål för allmänheten förevisa, att använda i vinstsyfte och att försälja, att inneha för försäljning, att saluföra eller att för försäljning transportera exemplar av de arter som upptagits i bilaga A.

H.

Det finns allt fler vetenskapliga belägg för att valar förbättrar ekosystemens produktivitet och kan spela en roll för regleringen av koldioxidnivåerna i atmosfären.

I.

Norge fastställer ensidigt sina egna fångstbegränsningar. För valfångstsäsongen 2017 ökade landet kvoten för vikvalar till 999 stycken (en ökning från 880 stycken 2016).

J.

Norges export av valkött har ökat kraftigt under de senaste åren. En del av denna export fraktas genom EU:s hamnar.

K.

Bara i oktober 2016 exporterades 2 948 kg norska valprodukter till Japan, efter att ha transiterats genom minst tre EU-hamnar (8).

L.

Transitering av valkött genom EU:s hamnar är tillåten, under förutsättning att transporterna åtföljs av giltig Cites-dokumentation i enlighet med rådets förordning (EG) nr 338/97.

M.

Det främsta målet med Cites är att säkerställa skydd av den biologiska mångfalden och särskilt bevarandet av arter. I EU:s habitatdirektiv, som definierar gemenskapens ståndpunkt i fråga om valar (och delfiner), tillåts inte att något av valbestånden i EU:s vatten på nytt utsätts för kommersiell valfångst.

N.

Norge har nära kopplingar med unionen och dess politik genom sitt medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Tack vare detta har medborgarna och regeringarna i både Norge och EU bibehållit starka kulturella band, sunda handelsförbindelser och ett engagemang för bevarande av arter.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Handel för alla: Mot en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik (COM(2015)0497),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2016 om en ny framåtblickande och innovativ strategi för handel och investeringar (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2016 om genomförande av parlamentets rekommendationer från 2010 om sociala och miljömässiga normer, mänskliga rättigheter och företagens ansvar (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 maj 2017 om utvärderingen av externa aspekter av tullens arbete och förvaltning som ett verktyg för att underlätta handel och bekämpa olaglig handel (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar och miljöansvar vid internationella handelsavtal (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2016 om företagens ansvar för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 april 2017 om EU:s flaggskeppsinitiativ för klädsektorn (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 april 2017 om palmolja och avverkning av regnskogar (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2016 med Europaparlamentets rekommendationer till Europeiska kommissionen om förhandlingarna om avtalet om handel med tjänster (TiSA) (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juli 2015 med Europaparlamentets rekommendationer till Europeiska kommissionen om förhandlingarna om det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP) (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 juni 2017 om det aktuella läget avseende tillämpningen av överenskommelsen om godtagbarhet i Bangladesh (10),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 av den 17 maj 2017 om fastställande av krav på tillbörlig aktsamhet i leveranskedjan för unionens importörer av tenn, tantal och volfram, malmer av dessa metaller, samt guld med ursprung i konfliktdrabbade områden och högriskområden (11) (förordningen om konfliktmineraler),

—

med beaktande av skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel – handlingsplan (COM(2003)0251) och frivilliga partnerskapsavtal inom ramen för Flegt,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (12) (timmerförordningen),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 978/2012 av den 25 oktober 2012 om tillämpning av det allmänna preferenssystemet (13) (förordningen om allmänna preferenssystemet),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (14) (Bryssel I-förordningen),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU av den 22 oktober 2014 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller vissa stora företags och koncerners tillhandahållande av icke-finansiell information och upplysningar om mångfaldspolicy (15) (direktivet om icke-finansiell rapportering),

—

med beaktande av EU:s och dess medlemsstaters gemensamma strategi från 2007 för handelsrelaterat bistånd (Aid for trade): förstärkt EU-stöd till handelsrelaterade behov i utvecklingsländer,

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 24 april 2017 om hållbara värdekedjor inom konfektionsindustrin genom EU:s utvecklingsinsatser (Sustainable garment value chains through EU development action) (SWD(2017)0147),

—

med beaktande av ILO:s trepartsförklaring om principer för multinationella företag och socialpolitik,

—

med beaktande av rapport IV från ILO:s 105:e konferens om anständigt arbete i globala försörjningskedjor,

—

med beaktande av FN:s mål för hållbar utveckling för 2030,

—

med beaktande av ILO:s grundläggande konventioner om barnarbete, tvångsarbete, diskriminering och föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2016 om EU och ansvarsfulla globala värdekedjor,

—

med beaktande av kommissionens meddelande En förnyad EU-strategi 2011–2014 för företagens sociala ansvar (COM(2011)0681),

—

med beaktande av den brittiska Modern Slavery Act från 2015 och den franska lagen om multinationella företags omsorgsplikt,

—

med beaktande av FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter och FN:s Global Compact-initiativ,

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om skydd av alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar,

—

med beaktande av ILO:s nya protokoll om tvångsarbete,

—

med beaktande av resolution 26/9 av den 26 juni 2014 från FN:s råd för mänskliga rättigheter, i vilken människorättsrådet beslutade att inrätta en öppen mellanstatlig arbetsgrupp med mandat att utarbeta ett internationellt, rättsligt bindande instrument för transnationella företag och andra företag med avseende på mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av OECD:s riktlinjer för multinationella företag och flera sektorsspecifika OECD:s riktlinjer (finanssektorn, jordbruk, mineraler, kläder och skor),

—

med beaktande av Unctads rapporter från 2013 och 2016 om handel och utveckling,

—

med beaktande av Unctads investeringspolitiska ram för hållbar utveckling från 2015,

—

med beaktande av Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om tekniska handelshinder,

—

med beaktande av WTO:s allmänna tull- och handelsavtal (Gatt),

—

med beaktande av FN:s barnkonvention, barnrättsprinciperna för företag (Children’s Rights and Business Principles), som utvecklats av Unicef, FN:s Global Compact och Rädda Barnen (16),

—

med beaktande av frivilliga landspecifika partnerskap, såsom överenskommelsen om hållbarhet i Bangladesh och initiativet för arbetstagares rättigheter i Myanmar/Burma,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 20 juni 2016 om barnarbete,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och ståndpunkten i form av ändringsförslag från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0269/2017), och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) måste den gemensamma handelspolitiken föras inom ramen för principerna och målen för EU:s yttre åtgärder. I artikel 208 i EUF-fördraget etableras principen om en konsekvent politik för utveckling och utrotande av fattigdomen fastställs som det viktigaste målet. I meddelandet om handel för alla fastställs att EU:s handelspolitik bygger på tre nyckelprinciper – effektivitet, insyn och värden. Meddelandet omfattar ett särskilt avsnitt om hanteringen av framväxten av globala värdekedjor och säkerställandet av en ansvarsfull förvaltning av försörjningskedjor, och uppmärksamhet fästs vid handelspolitikens komplexitet, det grundläggande behovet av att tänka framåt och involvera en rad offentliga och privata aktörer och aktörer från det civila samhället samt av att använda en blandning av flexibla och innovativa verktyg och lagstiftningsändringar.

B.

Frihandeln har blivit föremål för en stigande offentlig granskning och problemen med den ojämlika fördelningen av för- och nackdelarna med handeln har aktualiserat en vitt spridd uppfattning om att handelspolitiken måste sätta sociala och miljömässiga värden samt transparens och ansvar i centrum.

C.

Globala värdekedjor är en komplicerad, teknikdriven och snabbt föränderlig verklighet, som har blivit en central aspekt i dagens globala ekonomi. De kan hjälpa utvecklingsländerna till en bättre integration i den globala ekonomin och till att minska fattigdomen och skapa sysselsättning, samtidigt som de ökar produktionskapaciteten. De globala värdekedjorna ger å ena sidan nya möjligheter till ekonomisk tillväxt, hållbar utveckling, involvering av det civila samhället, arbetstagare och företagsorganisationer samt för skapande av sysselsättning för företagen inom produktionskedjan, genom att ge dem möjlighet att fokusera på särskilda uppgifter samtidigt som deras inbördes beroende ökar. Å andra sidan har deras extremt komplexa natur, bristen på insyn och urholkningen av ansvarsskyldigheten lett till större risker för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och arbetstagarrättigheterna, faktisk strafflöshet för miljöbrott och storskalig skatteflykt liksom storskaligt skattebedrägeri.

D.

Handelspolitiken måste bidra till att säkerställa en transparent produktionsprocess genom hela värdekedjan, liksom respekt för grundläggande miljöstandarder, sociala standarder och säkerhetsstandarder.

E.

EU:s handels- och investeringspolitik måste bibehålla det multilaterala systemet som sin hörnsten och stärka Europas position i rättvisa globala försörjningskedjor, men samtidigt ska den tillhandahålla verktyg för att fastställa tydliga regler och skyldigheter för regeringar och företag i syfte att säkerställa överensstämmelse med internationella åtaganden såsom FN:s mål för hållbar utveckling. Hållbarhet och transparens är inte enbart en fråga om värden, utan bör även ses som verkliga drivkrafter för ökat mervärde inom världshandeln och investeringar inom ramen för de globala värdekedjorna.

F.

Små och medelstora företag (17) utgör en viktig del av de globala värdekedjorna och spelar en viktig roll för att främja ekonomisk tillväxt, hållbar utveckling och kvalitativa arbetstillfällen samt för att förhindra att lokalbefolkningarna flyttar från sina regioner.

G.

Deltagandet i globala värdekedjor gynnar små och medelstora företag i fråga om tillväxt och internationalisering. Enligt Eurobarometerundersökningen från 2015 Internationalisation of Small and Medium-sized Enterprises, var endast 31 % av de små och medelstora företagen i EU involverade i verksamhet utanför den inre marknaden under de senaste tre åren. Många små och medelstora företag upplever svårigheter med att få tillgång till internationella och EU-baserade globala värdekedjor. Handelspolitik och handelsavtal kan hjälpa till att övervinna de hinder och utmaningar som små och medelstora företag för närvarande möter när de försöker få tillgång till globala värdekedjor.

H.

Frivilliga system för tillbörlig aktsamhet och insyn i de globala värdekedjorna används och främjas i hela världen av ekonomiska och sociala parter och icke-statliga organisationer, vilket ger konkreta och positiva resultat.

I.

I sina slutsatser från maj 2016 understryker rådet behovet av att fortsätta att arbeta för att sprida tillämpningen av internationellt överenskomna principer, riktlinjer och initiativ för företagens sociala ansvar/ansvarsfullt företagande såsom FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, Global Compact-initiativet, ILO:s trepartsdeklaration om principer avseende multinationella företag och socialpolitik, samt OECD:s riktlinjer för multinationella företag, också i länder som inte är medlemmar i OECD, vilket även bidrar till insatser mot korruption genom att skapa företagsmiljöer med större öppenhet och insyn.

J.

Global, ansvarsfull förvaltning av globala värdekedjor är av största vikt för att anpassa handelspolitiken till EU:s värden som är inskrivna i fördragen. Både kommissionen och medlemsstaterna har varit ledande i dessa debatter världen över.

K.

Flera internationella konventioner, riktlinjer och bestämmelser syftar till att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Framför allt producentländerna har en skyldighet att genomföra dessa och att skapa lämpliga rättsliga och ekonomiska förutsättningar så att företagen kan bedriva verksamhet och delta i de globala värdekedjorna. Samtidigt måste producentländerna kunna genomföra internationella standarder och normer, bland annat utarbeta, genomföra och verkställa nödvändig lagstiftning, särskilt när det gäller inrättandet av rättsstaten och kampen mot korruption.

L.

EU bör reagera ännu mer effektivt på social och miljömässig dumpning, osund konkurrens och otillbörliga handelsmetoder, och säkerställa lika spelregler.

M.

EU är världens största exportör och importör av varor och tjänster sammantaget, den största utländska direktinvesteraren och den största mottagaren av utländska direktinvesteringar. EU bör använda denna styrka till fördel både för sina egna medborgare och för folken i andra delar av världen, framför allt i världens fattigaste länder.

N.

EU har utarbetat bindande bestämmelser för företag på området för tillbörlig aktsamhet i sektorer med hög risk för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, såsom timmer och konfliktmineraler. Vissa medlemsstater har också utarbetat lagstiftning såsom Förenade kungarikets lag om nutida slaveri (Modern Slavery Act), den franska lagen om multinationella företags omsorgsplikt, som endast gäller de största franska företagen (över 5 000 anställda) och den nederländska lagen om barnarbete. EU har utvecklat initiativ för att främja tillbörlig aktsamhet och i flera av Europaparlamentets resolutioner har EU uppmanats att utarbeta bindande regler i denna fråga.

O.

EU har redan tagit viktiga steg mot en mer ansvarsfull förvaltning av globala värdekedjor i hela världen, genom utveckling av specifika partnerskap såsom hållbarhetspakten med Bangladesh och initiativet för arbetstagarrättigheter i Myanmar/Burma och genom särskilda frågor såsom initiativet om konfliktmineraler, förordningar om olaglig avverkning, hållbarhetskriterier för biodrivmedel, företagsrapportering om försörjningskedjefrågor, insyn i företag om betalningar till regeringar från utvinnings- och avverkningsindustrin, vilket betonas i meddelandet om handel för alla.

P.

I meddelandet om handel för alla betonar man att kommissionen kommer att främja ambitiösa kapitel om handel och hållbar utveckling i alla handels- och investeringsavtal. EU:s nyligen ingångna handels- och investeringsavtal omfattar kapitel om handel och hållbar utveckling enligt vilka avtalsparterna ska ingå åtaganden avseende skyddet av de mänskliga rättigheterna, sociala och miljömässiga normer och företagens sociala ansvar. Sådana kapitel har påvisat skillnader i fråga om ambitionsnivån i flera av EU:s på varandra följande handelsavtal. Arbetsrättsliga och miljömässiga standarder begränsas inte till kapitlen om handel och hållbar utveckling utan ska gälla för handelsavtalens samtliga områden. En strategi baserad på dialog har inte förhindrat allvarliga kränkningar av föreningsfriheten i vissa frihandelsavtal.

Q.

Den särskilda situationen för industriella frizoner för bearbetning på export innebär att dessa i vissa länder inte omfattas av den lokala arbetsrätten och att de kan förbjuda eller begränsa facklig verksamhet, vilket fråntar arbetstagarna alla möjligheter till rättslig prövning och utgör en uppenbar överträdelse av ILO:s standarder.

R.

Avsaknaden av etik inom näringslivet är också en konsekvens av bristen på god förvaltning och maktlösa eller obefintliga opartiska offentliga myndigheter som agerar i medborganas allmänna intresse. Korruption, bristande transparens i de globala värdekedjorna och undantag från arbetsrättsliga bestämmelser och skatt i frizoner för bearbetning på export skulle kunna inverka negativt på mänskliga rättigheter, i synnerhet på området för anständigt arbete och fackföreningar.

S.

Enligt ILO är 21 miljoner människor i världen offer för tvångsarbete, och många av dem utnyttjas inom globala värdekedjor. Tvångsarbete i den privata ekonomin genererar varje år 150 miljarder US-dollar i olagliga vinster.

T.

Tack vare sitt allmänna mandat, sin expertis och sina erfarenheter är ILO, i samarbete med sina medlemmar, väl lämpad att leda de globala åtgärderna för anständigt arbete inom globala försörjningskedjor. ILO:s kommitté för anständigt arbete inom globala försörjningskedjor har efterlyst en undersökning av de missförhållanden som orsakar brister i fråga om anständigt arbete inom de globala försörjningskedjorna och en diskussion om vilka initiativ och standarder som behövs för att främja anständigt arbete och minska bristerna i fråga om anständigt arbete inom de globala försörjningskedjorna.

U.

Det behövs ett multilateralt, globalt helhetsperspektiv när det gäller företagens ansvar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och miljömässig hållbarhet inom ramen för världshandeln och i synnerhet inom de globala värdekedjorna. Det är därför viktigt att EU fortsätter att föra dessa diskussioner i hela världen. EU har positionerat sig som en föregångare i reformen av mekanismen för tvistlösning mellan investerare och stater, särskilt genom att inrätta ett multilateralt domstolssystem. Likvärdiga framsteg förväntas inom andra viktiga problemområden såsom efterlevnaden av investerarnas skyldigheter när det gäller mänskliga rättigheter.

V.

Produktionen inom de globala värdekedjorna sker i olika länder som har olika nivåer av skydd av de mänskliga rättigheterna och som i olika grad tillämpar social-, arbets- eller miljörätten. Offer för människorättskränkningar som involverar transnationella företag kan komma att stöta på ett flertal hinder i tillgången till rättsmedel.

W.

Jämställdhet mellan kvinnor och män inom EU:s alla politikområden fastställs tydligt i artikel 8 i EUF-fördraget. Handels- och investeringsavtalen har en tendens att påverka kvinnor och män på olika sätt på grund av strukturella könsskillnader. Jämställdhetsperspektivet förbises ofta i analysen av globala värdekedjor. Enligt ILO var 21 miljoner personer offer för tvångsarbete globalt under 2012 varav 55 % var kvinnor och flickor, och 90 % av dem utnyttjades i den privata ekonomin av enskilda personer eller företag.

X.

Kvinnor utgör majoriteten av arbetstagarna inom vissa segment i de globala försörjningskedjorna för klädsektorn, trädgårdsnäringen, mobiltelefoni och turism, men de tenderar att i högre grad än män ha jobb som är lågavlönade eller har låg status, vilket leder till könssegregering inom olika typer av yrken och verksamheter, skillnader mellan könen i fråga om löner och arbetsvillkor, och könsspecifika hinder när det gäller tillgången till produktiva resurser, infrastruktur och tjänster.

Y.

I enlighet med artikel 3.3 i EU-fördraget ska unionen skydda barnets rättigheter. Alla medlemsstater har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter.

Z.

Tjänster spelar en allt större roll i de globala värdekedjorna, särskilt för tillverkningsindustrin. Den ökande integreringen av tjänster i de globala värdekedjorna kommer att kräva avtal till stöd för den digitala ekonomin, inbegripet det fria dataflödet.

AA.

Utvecklingen av globala värdekedjor bidrar till integreringen av tjänster i produktionen av varor. En stor del av mervärdet av importerade varor har skapats av tjänster från importerande länder.

AB.

EU:s medlemsstater är världens största exportörer av finansiella tjänster, och sektorn är av strategisk betydelse inom EU:s handelspolitik. Införandet av bestämmelser om finansiella tjänster i EU:s internationella avtal, inbegripet frihandelsavtal, har skapat en viss legitim oro för deras potentiellt negativa konsekvenser i form av penningtvätt, skatteundandragande och skatteflykt och framhäver ytterligare vikten av att undersöka möjligheten att införa instrument för att hantera dessa problem. Handels- och investeringsavtal erbjuder en bra möjlighet att öka samarbetet i kampen mot korruption, penningtvätt, skattebedrägerier, skatteflykt och skatteundandragande.

AC.

En transparent och informativ märkning kan vara ett värdefullt verktyg som gör det möjligt för EU-konsumenterna att göra mer välgrundade och lämpliga val. Vid sidan av en produkts pris och ursprung bör även sociala och miljörelaterade kriterier göras tillgängliga för EU-konsumenterna. Sådana kriterier kan tekniskt sett utvecklas i linje med WTO-avtalet om tekniska handelshinder (TBT-avtalet), som fastställer villkoren för produktionsprocessen för att tillåta försäljningen av en produkt.

AD.

Ett fullständigt iakttagande av de mänskliga rättigheterna i produktionskedjan och full överensstämmelse med standarderna för livsmedelssäkerhet för varor som övergår till fri omsättning på den europeiska marknaden bör respekteras av både stater och företag. Ansvaret bör inte enbart bäras av konsumenterna, vars val begränsas av både individuella resurser (ekonomi, tid, kunskap) och yttre faktorer (information, erbjudanden).

AE.

Ursprungsreglerna har blivit allt viktigare inom ramen för globala värdekedjor, där produktionen har tendens att sträcka sig över flera länder. Vaga ursprungsregler kan skapa ytterligare hinder för säkerställandet av full transparens och ansvarsskyldighet i hela distributionskedjan.

AF.

Bättre, harmoniserade och effektivare tullförfaranden inom och utanför Europa bidrar till att främja handeln och uppfylla bestämmelserna om förenklade handelsprocedurer och till att förebygga förfalskningar och olagliga, dumpade och förfalskade varor från att införas på den inre marknaden, vilket undergräver EU:s ekonomiska tillväxt och utsätter EU-konsumenterna för allvarliga risker. Ökad tillgång till tulluppgifter om import till EU skulle förbättra transparensen och ansvarsskyldigheten inom de globala värdekedjorna.

AG.

Åtskillnaden mellan import och export är otydlig i en värld med fragmenterade produktionsnätverk eftersom de importerade insatsvarorna står för en betydande del av exporten och tullarna ackumuleras varje gång insatsvaror handlas över gränserna. Effektiva tull- och gränsförfaranden är särskilt viktiga i detta sammanhang.

AH.

Genom handelsincitament inom ramen för GSP och GSP+ får utvecklingsländerna bättre marknadstillträde i utbyte mot att de respekterar arbetsnormer, miljönormer och sociala normer.

AI.

GSP+ är ett viktigt instrument i EU:s handelspolitik som förbättrar marknadstillträdet och omfattar stränga övervakningsmekanismer för att främja mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter, miljöskydd och goda styrelseformer i sårbara utvecklingsländer.

AJ.

Skydd och säkerställande av immateriella rättigheter kan bidra till ökad integrering i de globala värdekedjorna.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

—

med beaktande av det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien, som inrättades 2004, och den gemensamma handlingsplanen för det strategiska partnerskapet mellan Indien och EU av den 7 september 2005,

—

med beaktande av handlingsplanen för EU och Indien fram till 2020, som antogs vid det trettonde toppmötet mellan EU och Indien, och det gemensamma uttalandet från detta toppmöte,

—

med beaktande av EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken från juni 2016,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 4 september 2001Europa och Asien: en strategisk ram för förbättrade partnerskap (COM(2001)0469),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 234/2014 av den 11 mars 2014 om inrättande av ett partnerskapsinstrument för samarbete med tredjeländer (1),

—

med beaktande av sin rekommendation av den 28 oktober 2004 till rådet om förbindelserna mellan EU och Indien (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 september 2005 om ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 september 2008 om förberedelserna inför toppmötet mellan EU och Indien i Marseille den 29 september 2008 (4),

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Indien, däribland de om fall av brott mot mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen,

—

med beaktande av sin resolution av den 2 februari 2012 om EU:s utrikespolitik gentemot Briks-länderna och andra framväxande stormakter: mål och strategier (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 april 2016 om EU i en föränderlig global miljö – en mer sammankopplad, omtvistad och komplex värld (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2012 om sjöröveri (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 oktober 2016 om nukleärt säkerhetsskydd och icke-spridning (8),

—

med beaktande av den resa som utskottet för utrikesfrågor gjorde till Indien den 21–22 februari 2017,

—

med beaktande av det elfte toppmötet mellan Asien och Europa (Asem), som hölls i Ulaanbaatar den 15–16 juli 2016, och det nionde mötet i det parlamentariska partnerskapet Asien–Europa (Asep), som hölls i Ulaanbaatar den 21–22 april 2016, och av de respektive förklaringar som antogs vid de båda mötena,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och ståndpunkten i form av ändringsförslag från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0242/2017), och av följande skäl:

A.

EU och Indien är världens två största demokratier, som båda har en djupgående kulturhistoria och har gjort gemensamma åtaganden för att främja fred, stabilitet, säkerhet, välstånd, hållbar utveckling och social rättvisa, samt för att respektera mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, rättsstatsprincipen och god förvaltning.

B.

EU och Indien har under de båda senaste årtiondena byggt upp ett strategiskt partnerskap som är grundat på delade värden och intressen, med tanke på att de är naturliga partner och faktorer för stabilitet i den aktuella multipolära världen. Detta strategiska partnerskap bör fördjupas, eftersom det har stor potential för att åstadkomma ny dynamik på internationell nivå, bland annat inom FN, och för att ta itu med frågor som målen för hållbar utveckling eller kontakter människor emellan.

C.

Vid det trettonde toppmötet mellan EU och Indien, som hölls den 30 mars 2016 efter fyra års uppehåll, antogs en ny färdplan för det strategiska partnerskapet för de kommande fem åren.

D.

Ett antal gemensamma förklaringar antogs vid det trettonde toppmötet mellan EU och Indien: om en gemensam agenda för migration och rörlighet, om ett partnerskap mellan EU och Indien för vatten, om ett partnerskap för ren energi och klimatet och om kampen mot terrorism.

E.

EU och Indien har som viktiga partner inom ekonomi, handel och investeringar, där EU är Indiens viktigaste handelspartner, sedan 2007 deltagit i förhandlingar om ett ambitiöst frihandels- och investeringsavtal, som bör ingås snarast möjligt. Handlingsplanen för EU och Indien fram till 2020 bekräftar de båda parternas åtagande att skapa ett stabilt ekonomiskt klimat som är gynnsamt för en utökning av handel och ekonomiskt samarbete.

F.

En ökad samordning mellan EU och medlemsstaterna i fråga om deras förhållande till Indien skulle möjliggöra en ytterligare förstärkning av det strategiska partnerskapet.

G.

Indien är en livskraftig demokrati och ett öppet samhälle med fri press och ett aktivt civilt samhälle. EU och Indien har regelbundet utbytt bästa praxis i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati, däribland frågor som rör yttrande- och föreningsfrihet samt rättsstatsprincipen, och behandling av flyktingar, respekt för minoriteter och främjande av jämställdhet, vilket EU har åtagit sig.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

—

med beaktande av utkastet till kommissionens genomförandebeslut om godkännande för utsläppande på marknaden av produkter som innehåller, består av eller har framställts av den genetiskt modifierade sojabönan DAS-68416-4, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder (D051451),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 av den 22 september 2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder, särskilt artiklarna 7.3, 9.2, 19.3 och 21.2 (1),

—

med beaktande av omröstningen av den 12 juni 2017 i den ständiga kommitté för livsmedelskedjan och djurhälsa som avses i artikel 35 i förordning (EG) nr 1829/2003, där inget yttrande utfärdades,

—

med beaktande av artiklarna 11 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (2),

—

med beaktande av det yttrande som antogs av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) den 26 januari 2017, och som offentliggjordes den 16 mars 2017 (3),

—

med beaktande av förslaget av den 14 februari 2017 till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 182/2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (COM(2017)0085, COD(2017)0035),

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner där parlamentet avvisat ett godkännande av genetiskt modifierade organismer (4),

—

med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet,

—

med beaktande av artikel 106.2 och 106.3 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Den 25 januari 2011 lämnade Dow AgroSciences Europe in en ansökan om utsläppande på marknaden av livsmedel, livsmedelsingredienser och foder som innehåller, består av eller har framställts av den genetiskt modifierade sojabönan DAS-68416-4 till den nationella behöriga myndigheten i Nederländerna, i enlighet med artiklarna 5 och 17 i förordning (EG) nr 1829/2003. Ansökan gällde även utsläppande på marknaden av den genetiskt modifierade sojabönan DAS-68416-4 i produkter som består av eller innehåller denna sojaböna för annan användning än som livsmedel och foder, som är tillåten för andra sojabönor, med undantag för odling.

B.

Den 26 januari 2017 antog Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) ett positivt yttrande i enlighet med artiklarna 6 och 18 i förordning (EG) nr 1829/2003, som sedan offentliggjordes den 16 mars 2017 (5).

C.

I förordning (EG) nr 1829/2003 anges att genetiskt modifierade livsmedel eller foder inte får ha negativa effekter på människors eller djurs hälsa eller för miljön, och att kommissionen ska ta hänsyn till alla relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen och andra berättigade faktorer som har betydelse för den aktuella frågan vid utarbetandet av beslutet.

D.

Flera kritiska kommentarer har inkommit från medlemsstaterna under den tre månader långa samrådsperioden (6). Enligt de mest pessimistiska bedömningarna ger till exempel den nuvarande tillämpningen och de uppgifter som lagts fram om en riskbedömning inte tillräcklig information för att helt och hållet utesluta negativa effekter på djurs och människors hälsa och de uppgifter som sökanden hittills tillhandahållit räcker inte för att slutföra utvärderingen av ansökan, och de begränsade studierna gör att det är svårt att göra en fullständig riskbedömning.

E.

Medlemsstaterna har bland annat kritiserat följande: bristen på studier om effekterna av genetiskt modifierade sojabönor på människors och djurs hälsa, vilket innebär att miljöriskbedömningen inte kan slutföras; valet av och läget på platsen för den jämförande bedömningen; det faktum att den toxikologiska riskbedömningen inte kan genomföras, eftersom det inte funnits något lämpligt toxicitetstest av växtmaterial från sojabönan DAS-68416–4; bristen på information om kompletterande herbicider som får användas på den genetiskt modifierade grödan och deras metaboliter; det faktum att näringsbedömningen stöder sig på en branschstudie från vilka inga vetenskapliga slutsatser kan dras och att sökandens förslag till en miljöövervakningsplan inte uppfyller de mål som definieras i bilaga VII till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG av den 12 mars 2001 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön (7).

F.

Sojabönan DAS-68416–4 uttrycker proteinet aryloxialkanoat dioxygenase-12 (AAD-12) som ger tolerans mot 2,4-diklorfenoxiättiksyra (2,4-D) och andra relaterade fenoxiherbicider. Dessutom uttrycker den fosfinotricinacetyltransferas (PAT) som ger tolerans mot glyfosinatammoniumbaserade herbicider.

G.

Inom oberoende forskning finns det en oro kring riskerna med det verksamma ämnet 2,4-D vad gäller embryoutveckling, medfödda missbildningar och endokrina störningar (8). Trots att godkännandet för det verksamma ämnet 2,4-D förnyades 2015, saknas det fortfarande uppgifter från den sökande om hormonstörande egenskaper (9).

H.

Glufosinat klassificeras som toxiskt för reproduktion och omfattas därför av uteslutningskriterierna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (10). Godkännandet för glufosinat löper ut den 31 juli 2018 (11).

I.

Ett antal experter har uttryckt oro över en produkt som bryter ned 2,4-D-2,4-diklorfenol, som kan förekomma i den importerade sojabönan DAS-68416-4. 2,4-diklorfenol är ett känt hormonstörande ämne med reproduktionstoxicitet.

J.

På grund av att det är mycket lösligt i fetter och oljor förväntas 2,4-diklorfenol ackumuleras i sojaolja i samband med bearbetningen av sojabönor. Den sojaprodukt som används mest av människor är sojaolja, och den ingår i många produkter, bland annat vissa bröstmjölksersättningar (12).

K.

Mängden 2,4-diklorfenol i en produkt kan vara större än mängden rester av 2,4-D. Det finns inga gränsvärden för rester av 2,4-diklorfenol i unionen.

L.

Det finns en färsk FN-rapport som visar att bekämpningsmedel står för omkring 200 000 dödsfall per år orsakade av akut förgiftning, varav 99 % i utvecklingsländerna. Unionen har förbundit sig till målen för en hållbar utveckling, i vilka ingår ett åtagande om att före 2030 avsevärt minska antalet dödsfall och sjukdomar orsakade av farliga kemikalier samt förorening och kontaminering av luft, vatten och mark (mål 3 för hållbar utveckling, delmål 3.9), och en av indikatorerna är den dödlighet som orsakas av oavsiktlig förgiftning (13). Det har visat sig att herbicidtoleranta genetiskt modifierade grödor leder till en större användning av dessa herbicider än av deras traditionella motsvarigheter (14).

M.

Unionen har förbundit sig att föra en konsekvent politik för utveckling som strävar efter att minimera inkonsekvenser och skapa synergieffekter mellan unionens olika politikområden, bland annat på områdena handel, miljö och jordbruk (15), för att gynna utvecklingsländerna och effektivisera utvecklingssamarbetet (16).

N.

Ett tillstånd för att importera sojabönan DAS-68416-4 till unionen kommer utan tvekan att leda till att den odlas alltmer i tredjeländer, inklusive utvecklingsländer, och till att användningen av 2,4-D och glufosinatherbicider ökar i motsvarande grad.

O.

Utvecklingen av genetiskt modifierade grödor med tolerans mot flera selektiva herbicider beror främst på den snabba utvecklingen av ogräs som uppvisat resistens mot glyfosat i länder som varit starkt beroende av genetiskt modifierade grödor.

P.

Inget yttrande utfärdades vid omröstningen av den 12 juni 2017 i den ständiga kommitté för livsmedelskedjan och djurhälsa som avses i artikel 35 i förordning (EG) nr 1829/2003. Femton medlemsstater röstade emot medan endast elva medlemsstater, som bara utgör 36,57 % av unionens befolkning, röstade för, och två medlemsstater lade ner sina röster.

Q.

Kommissionen har vid flera tillfällen beklagat att den sedan förordning (EG) nr 1829/2003 trädde i kraft varit tvungen att anta beslut om godkännande utan stöd av den ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, och att det vid beslut om godkännande av genetiskt modifierade livsmedel och foder har blivit norm att hänskjuta ärendet till kommissionen för slutligt beslut, något som egentligen tillhör undantagen i förfarandet. Ordförande Jean-Claude Juncker har också kallat denna praxis för odemokratisk (17).

R.

Den 28 oktober 2015 förkastade parlamentet, vid första behandlingen, förslaget av den 22 april 2015 om ändring av förordning (EG) nr 1829/2003 (18), och uppmanade kommissionen att dra tillbaka sitt förslag och lägga fram ett nytt.

S.

Enligt skäl 14 i förordning (EU) nr 182/2011 bör kommissionen, i möjligaste mån agera på ett sådant sätt att man undviker att gå emot en dominerande ståndpunkt som kan uppstå inom omprövningskommittén mot lämpligheten av en genomförandeakt, särskilt i känsliga frågor såsom konsumenthälsa, livsmedelssäkerhet och miljöskydd.

1.

2.

3.

4.