1)

Ska målen med rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, (1) särskilt kraven på att behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna och dubbelbeskattning ska undvikas, vilka anges i skälen 17 och 62 i direktivet, och rådets förordning (EU) nr 904/2010, (2) särskilt skälen 5, 7 och 8 samt artiklarna 30–28 i förordningen, tolkas på så sätt att de utgör hinder för en praxis vid skattemyndigheten i en medlemsstat som innebär att den gör en klassificering av en transaktion som avviker både från den rättsliga tolkning av samma transaktion som gjorts av skattemyndigheten i en annan medlemsstat på grundval av samma faktiska omständigheter och från ett bindande förhandsbesked som meddelats av sistnämnda myndighet på grundval av denna tolkning samt från samma myndighets bekräftande av tolkningen och förhandsbeskedet efter genomförd skattekontroll och som därigenom ger upphov till dubbelbeskattning?

2)

Om svaret på den första frågan är att en sådan praxis inte strider mot unionsrätten, kan då skattemyndigheten i en medlemsstat – mot bakgrund av direktiv 2006/112 och av unionsrätten – ensidigt fastställa skattskyldigheten och därvid underlåta att ta hänsyn till att skattemyndigheten i en annan medlemsstat redan vid flera tillfällen har bekräftat, först på begäran av den beskattningsbara personen och därefter i beslut fattade efter en skattekontroll, att den beskattningsbara personen har agerat rättsenligt?

Eller ska skattemyndigheterna i båda medlemsstaterna samarbeta och nå en överenskommelse, enligt principen om skatteneutralitet och undvikande av dubbelbeskattning, så att den beskattningsbara personen endast behöver betala mervärdesskatt i en av dessa medlemsstater?

3)

Om svaret på den andra frågan är att skattemyndigheten i en medlemsstat har rätt att ensidigt ändra den skattemässiga klassificeringen, ska då bestämmelserna i direktiv 2006/112 tolkas på så sätt att skattemyndigheten i en andra medlemsstat är skyldig att till den beskattningsbara personen återbetala den skatt som fastställts av den myndigheten i ett bindande förhandsbesked och som betalats med avseende på en period som avslutats efter en skattekontroll, för att på så sätt undvika dubbelbeskattning och säkerställa principen om skatteneutralitet?

4)

Hur ska uttrycket transport utförd ”av leverantören eller för hans räkning” i artikel 33.1 första meningen i direktiv 2006/112 tolkas? Omfattar detta uttryck det fallet att den beskattningsbara personen i egenskap av säljare på en e-handelsplattform erbjuder möjligheten att köparen ingår ett avtal med ett logistikföretag som säljaren samarbetar med för olika säljtransaktioner, varvid köparen även fritt kan välja en annan transportör än den som föreslås av säljaren och transportavtalet ingås mellan köparen och transportören, utan inblandning av säljaren?

Är det av relevans för tolkningen – mot bakgrund särskilt av rättssäkerhetsprincipen – att medlemsstaterna senast år 2021 är skyldiga att ändra sin lagstiftning om införlivande av direktiv 2006/112 på så sätt att artikel 33.1 i direktivet även ska tillämpas i fall av indirekt medverkan i valet av transportör?

5)

Ska unionsrätten, i synnerhet direktiv 2006/112, tolkas på så sätt att följande omständigheter, antingen var för sig eller sammantagna, är relevanta för bedömningen av huruvida den beskattningsbara personen har utformat rättsförhållandet mellan de oberoende företag som genomför leveransen, försändelsen eller transporten av varor har i syfte att kringgå artikel 33.1 i direktiv 2006/112 och därigenom på ett sätt som utgör rättsmissbruk, för att dra fördel av att mervärdesskatten är lägre i den andra medlemsstaten:

1)

Är det förenligt med bestämmelserna i EUF-fördraget om principerna om diskrimineringsförbud (artiklarna 18 FEUF och 26 FEUF), om etableringsfrihet (artikel 49 FEUF), om likabehandling (artikel 54 FEUF), om likabehandling med avseende på kapitalplacering i bolag som avses i artikel 54 FEUF (artikel 55 FEUF), principen om friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 56 FEUF), principen om fri rörlighet för kapital (artiklarna 63 FEUF och 65 FEUF) samt principen om likabehandling vid företagsbeskattning (artikel 110 FEUF) att utländskt ägda skattskyldiga juridiska personer som driver flera butiker via ett enda rörelsedrivande bolag och som bedriver detaljhandel i butik är skyldiga att betala en särskild skatt som tas ut med starkt progressiva skattesatser, varvid dessa skattskyldiga rent faktiskt beskattas i det högsta intervallet, medan inhemskt ägda skattskyldiga juridiska personer som driver franchiseverksamhet under samma näringskännetecken – via butiker som i allmänhet utgör oberoende rörelsedrivande bolag – i praktiken är befriade från skattskyldighet eller beskattas i ett av de lägre intervallen, vilket innebär att den skatt som utländskt ägda bolag betalar utgör en väsentligt högre andel av de totala skatteintäkterna från den särskilda skatten än den skatt som inhemskt ägda bolag betalar?

2)

Är det förenligt med bestämmelserna i EUF-fördraget om principen om förbud mot statligt stöd (artikel 107.1 FEUF) att utländskt ägda skattskyldiga personer som driver flera butiker via ett enda rörelsedrivande bolag och som bedriver detaljhandel i butik är skyldiga att betala en särskild skatt som tas ut med starkt progressiva skattesatser, varvid dessa skattskyldiga rent faktiskt beskattas i det högsta intervallet, medan inhemskt ägda skattskyldiga juridiska personer som är direkta konkurrenter till de förstnämnda skattskyldiga personerna och som driver franchiseverksamhet under samma näringskännetecken – via butiker som i allmänhet utgör oberoende rörelsedrivande bolag – i praktiken är befriade från skattskyldighet eller beskattas i ett av de lägre intervallen, vilket innebär att den skatt som utländskt ägda bolag betalar utgör en väsentligt högre andel av de totala skatteintäkterna från den särskilda skatten än den skatt som inhemskt ägda bolag betalar?

3)

Ska artiklarna 107 FEUF och 108.3 FEUF tolkas på så sätt att de gäller även för en skatteåtgärd av vilken en skattebefrielse – som utgör statligt stöd – som finansieras genom de skatteintäkter som skatteåtgärden genererar är en integrerad del, i den mån lagstiftaren, innan den särskilda skatten på detaljhandel infördes, fastställde (på grundval av marknadsaktörernas omsättning) storleken på de planerade budgetintäkterna, dock inte genom att införa en allmän skattesats, utan genom att tillämpa progressiva skattesatser baserade på omsättning, vilket innebar att lagstiftaren avsiktligen undantog en del av marknadsaktörerna från skattskyldighet?

4)

Utgör principen om processuell likvärdighet, effektivitetsprincipen och principen om unionsrättens företräde hinder för en praxis hos en medlemstats rättstillämpande organ, enligt vilken det vid skattekontroller som inleds på eget initiativ eller i efterföljande domstolsförfaranden inte är möjligt – trots effektivitetsprincipen och skyldigheten att inte tillämpa den oförenliga nationella bestämmelsen – att ansöka om återbetalning av en skatt som deklarerats enligt nationell skattelagstiftning som strider mot unionsrätten, eftersom skattemyndigheten eller domstolarna endast prövar frågan huruvida skatten strider mot unionsrätten i ett särskilt förfarande som inleds på begäran av en part, vilket dock endast kan ske innan ett förfarande som inletts på eget initiativ, medan ingenting hindrar att en ansökan om återbetalning av skatt ges in i samband med ett förfarande vid skattemyndigheten eller i domstol när det gäller en skatt som har deklarerats på ett sätt som strider mot nationell rätt?

1)

Ska artikel 53 i förordning (EU) nr 1215/2012 (1) tolkas så, att domstolen i den medlemsstat där domen meddelades automatiskt ska utfärda intyget om domen, om en av parterna begär det, utan att pröva huruvida [målet] omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 1215/2012?

2)

Om den första frågan besvaras nekande, ska artikel 1.2 a i rådets förordning (EU) nr 1215/2012 tolkas så, att ett mål om återbetalning mellan parter i ett icke-registrerat samboförhållande omfattas av en ordning som reglerar förhållanden som har samma (rättsliga) verkan som äktenskap?

1.

Ska unionsrättens grundprinciper och bestämmelser (i synnerhet artikel 4.3 FEU och kravet på enhetlig tolkning), såsom de har tolkats av Europeiska unionens domstol, särskilt i domen Köbler, tolkas så, att skadeståndsansvaret för en domstol i en medlemsstat som avgör ett mål i sista instans genom en dom som åsidosätter unionsrätten, endast får grunda sig på den nationella rätten eller på de kriterier som fastställts i den nationella rätten? Om frågan ska besvaras nekande, ska unionsrättens grundprinciper och bestämmelser, särskilt de tre kriterier som Europeiska unionens domstol angav i domen Köbler för att slå fast ”statens” skadeståndsansvar, tolkas så, att frågan huruvida villkoren för medlemsstatens skadeståndsansvar på grund av att domstolarna i den staten har åsidosatt unionsrätten är uppfyllda, ska prövas på grundval av den nationella rätten?

2.

Ska unionsrättens grundprinciper och bestämmelser (i synnerhet artikel 4.3 FEU och kravet på ett effektivt domstolsskydd), särskilt i EU-domstolens domar rörande medlemsstaternas skadeståndsansvar i målen Francovich m.fl., Brasserie du pêcheur och Factortame och Köbler, tolkas så, att rättskraften hos domar som åsidosätter unionsrätten och som har meddelats av domstolar i medlemsstaten vilka avgör mål i sista instans utesluter medlemsstatens skadeståndsansvar?

3.

Ska principerna om ”effektivitet” och likvärdighet som slås fast i direktiv 89/665/EG (1), 92/13/EG (2) och 2007/66/EG (3) och i domstolens domar Kühne & Heitz, Kapferer, Impresa Pizzarotti, och Transportes Urbanos y Servicios Generales tolkas så, att en part i ett förfarande för överprövning, inte längre får åberopa EU-domstolens bedömningar i en dom som meddelats i ett mål om förhandsavgörande som har anhängiggjorts av domstolen i andra instans i det nationella målet, mot bakgrund av att dessa bedömningar inte beaktades i det nationella målet, i synnerhet om den domstol i medlemsstaten som avgör målet i sista instans har ogillat överklagandet av den dom som meddelats i det nationella målet på grund av att parten inte i föreskriven tid åberopade bedömningarna i EU-domstolens dom?

4.

Ska de i fråga 3 nämnda direktiven och den praxis vid EU-domstolen som följer av bland annat domarna Impresa Pizzarotti (C-213/13), Kapferer (C-234/04), Kühne & Heitz (C-453/00) och Transportes Urbanos y Servicios Generales (C-118/08), med avseende på upptagandet till sakprövning av överklagandet, och de grundprinciper som domstolen slog fast i målen C-470/99, C-327/00 och C-241/06, med avseende på de frister som föreskrivs i den nationella rätten för förfaranden för prövning av offentlig upphandling, tolkas så att de nationella domstolarna gör rätt då de på grund av att de har åberopats för sent av parten i förfarandet i andra instans, inte beaktar den dom som EU-domstolen meddelat på begäran av domstolen i andra instans i det förfarande som den prövar eller en dom meddelad av EU-domstolen vars version på medlemsstatens officiella språk inte var tillgänglig förrän i andra instans, och då de trots detta avvisade överklagandet från den parten med hänvisning till domar från EU-domstolen som denne hade åberopat, utan att beakta dessa, och relevanta faktiska omständigheter med avseende på dessa domar?

5.

Ska de i fråga 3 nämnda direktiven och den praxis vid EU-domstolen som följer av bland annat domarna Impresa Pizzarotti (C-213/13), Kapferer (C-234/04), Kühne & Heitz (C-453/00) och Transportes Urbanos y Servicios Generales (C-118/08), tolkas så, att de nationella domstolarna i ett fall där parten i målet hänvisar till EU-domstolens dom i målet Kempter (C-2/06) – enligt vilken det inte är nödvändigt att åberopa domar från EU-domstolen utan domstolen ska tillämpa dem ex officio – gör rätt då de inte beaktar domar från EU-domstolen, på grundval av nationella processrättsliga bestämmelser och i strid med vad domstolen slog fast i domen [Kempter], vilket innebär att denna omständighet inte ens nämns i det avgörande genom vilket förfarandet avslutas eller i motiveringen till det, och då de trots detta avvisade överklagandet från den parten med hänvisning till domar från EU-domstolen som den hade åberopat, utan att beakta dessa, och relevanta faktiska omständigheter med avseende på dessa domar?

6.

Ska det krav på ett tillräckligt klart åsidosättande som slogs fast i domarna Köbler och Traghetti del Mediterraneo tolkas så, att något sådant åsidosättande inte föreligger när den domstol som prövar talan i sista instans, i direkt strid med fast praxis vid Europeiska unionens domstol som det noga hänvisats till – vilken dessutom bygger på olika rättsutlåtanden – avvisar ett överklagande utan att hänvisa till denna praxis och utan att på något sätt motivera detta beslut mot bakgrund av unionsrätten, och den till synes inte heller prövar eller ens nämner behovet av att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, trots att det noga hänvisats till relevant praxis vid Europeiska unionens domstol för att motivera detta behov? Måste den nationella domstolen mot bakgrund av domstolens dom CILFIT (C-283/81) motivera sitt avgörande när den gör avsteg från domstolens etablerade bindande tolkning och avvisar ett överklagande och därmed vägrar att begära ett förhandsavgörande utan att motivera det?

7.

Ska principerna om ett effektivt domstolsskydd och om likvärdighet i artiklarna 19 FEU och 4.3 FEU, etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 49 FEUF samt rådets direktiv 93/37/EEG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader och direktiven 89/665/EEG, 92/13/EEG och 2007/66/EG tolkas så, att de [inte utgör hinder för] att de behöriga myndigheterna och domstolarna, med uppenbart åsidosättande av de tillämpliga unionsbestämmelserna, gång på gång ogillar de överklaganden som klaganden har framställt på grund av att vederbörande förhindrats att delta i ett offentligt upphandlingsförfarande, för vilka det är nödvändigt att i förekommande fall upprätta flera handlingar som kräver avsevärda investeringar i tid och pengar eller medverkan vid förhandlingar, och den relevanta lagstiftningen berövar klaganden möjligheten att yrka ersättning vid domstolen för den skada som vederbörande lidit till följd av rättsstridiga åtgärder, även om det finns en teoretisk möjlighet att slå fast ett skadeståndsansvar på grund av skada som uppstått vid utövandet av dömande verksamhet?

8.

Ska de principer som slogs fast i domarna Köbler, Traghetti del Mediterraneo och Saint Giorgio tolkas så, att ersättning inte kan utgå för skada som orsakats på grund av att den domstol i medlemsstaten som avgör mål i sista instans, i strid med fast praxis vid EU-domstolen, inte har godtagit den begäran om ändring som framställts i rätt tid av den enskilde, i samband med vilken denne skulle ha kunnat yrka ersättning för de kostnader som vederbörande åsamkats?

9.

När ett förfarande för överprövning enligt den nationella rätten ska tas upp till sakprövning på grund av att det finns ett nytt avgörande från författningsdomstolen och för att återupprätta konstitutionaliteten, bör inte då också, mot bakgrund av principen om likvärdighet och innehållet i domstolens dom i målet Transportes Urbanos y Servicios Generales (C-118/08), även ett förfarande för överprövning tas upp till sakprövning för det fallet att domstolen i det nationella målet, med hänvisning till bestämmelserna i den nationella rätten rörande processuella frister, inte beaktar en dom som EU-domstolen tidigare meddelat i ett annat mål, en dom från EU-domstolen som meddelats på begäran av domstolen i det nationella målet, samt relevanta faktiska omständigheter med avseende på dessa domar?

1)

Ska artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/3[2]/EU (nedan kallat förfarandedirektivet), (1) mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tolkas så, att en medlemsstat får garantera ett effektivt domstolsskydd även för det fall domstolarna i denna stat inte kan ändra beslut i asylförfaranden, utan endast kan upphäva dem och förordna att ärendet ska handläggas på nytt av den administrativa myndigheten [?]

2)

Ska artikel 47 i stadgan och artikel 31 i direktiv 2013/32, ånyo mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, tolkas så, att en nationell lagstiftning är förenlig med dessa bestämmelser när det i denna lagstiftning föreskrivs en tvingande och enhetlig frist om totalt 60 dagar för domstolsförfaranden i asylärenden, oberoende av den berördes individuella situation och utan möjlighet att beakta vare sig de särskilda omständigheterna i målet eller möjliga bevissvårigheter [?]

1)

Ska artikel 10 h och skäl 28 i direktiv 2014/24/EU (1) tolkas så, att

2)

Ska direktiv 2014/24/EU tolkas så, att det utgör hinder för ett nationellt regelverk där det föreskrivs, även när akut behov av sjukvård inte föreligger, att

1)

Talan ogillas.

2)

Republiken Österrike ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta de kostnader som har uppkommit för Europeiska kommissionen.

3)

Republiken Tjeckien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Ungern, Republiken Polen, Rumänien, Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Consejo Regulador del Cava ska ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara beslut ASK-40399, som svaranden delgav sökandena den 15 maj 2018, om att lämna ut en viss handling enligt förordning 1049/2001/EG, och

—

förplikta svaranden att ersätta sökandenas rättegångskostnader samt andra kostnader och utgifter i detta mål.

1.

Första grunden: Svaranden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att strecksatsen avseende ”rättsliga förfaranden” i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001/EG inte var tillämplig i förevarande ärende, på den grunden att handlingen inte var ett dokument som ”förberetts för rättsliga förfaranden”. I rättsligt hänseende borde svaranden ha kommit fram till att detta undantag var tillämpligt.

2.

Andra grunden: Sökandena anför vidare, eller i andra hand, att den enda rättsligt godtagbara följden av en adekvat intresseavvägning enligt strecksatsen avseende ”affärsintressen” i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001/EG hade varit att besluta att inte lämna ut handlingen, mot bakgrund av (i) den betydande vikten av sökandenas privata intresse av att undvika utlämnandet och (ii) det endast vaga och generella allmänintresset av utlämnandet.

—

ogiltigförklara den gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 12 april 2018 om beräkning av förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för 2018 (SRB/ES/SRF/2018/3),

—

alternativt ogiltigförklara ovannämnda angripna beslut och fastställa att kommissionens delegerade förordning 2015/63 (den delegerade förordningen) (1) delvis eller helt inte kan tillämpas, i enlighet med artikel 277 FEUF,

—

under alla omständigheter förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 103.2 i direktiv 2014/59/UE, (2) artikel 70.2 i förordning 806/2014 (3) och artikel 4.1 i den delegerade förordningen, bestående i att ojämförbara uppgifter använts för att fastställa sökandens nettoskulder.

2.

Den andra grunden, som åberopas alternativt till den första grunden, avser att motparten åsidosatte artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59/EU, samt artikel 290 FEUF, eftersom att den delegerade förordningen, såsom den tillämpats av SRB, går utöver kommissionens befogenhet, vilket medför att nämnda förordning inte kan tillämpas enligt artikel 277 FEUF.

3.

Den tredje grunden avser att svaranden åsidosatte proportionalitetsprincipen, då sökandens garanterade insättningar inte beaktades i vederbörlig ordning.

4.

Den fjärde grunden avser att svaranden åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, då sökandens garanterade insättningar inte beaktades i vederbörlig ordning.

5.

Den femte grunden avser att svaranden åsidosatte likabehandlingsprincipen, då sökandens garanterade insättningar inte beaktades i vederbörlig ordning.

—

ogiltigförklara Europeiska centralbankens beslut LS/MD/18/141 och LS/PT/2018/9 av den 8 maj 2018 respektive den 9 februari 2018, och

—

förplikta Europeiska centralbanken att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: ECB:s beslut att neka tillgång till de begärda handlingarna är bristfälligt motiverade, eftersom banken har underlåtit att beakta unionslagstiftarens syfte med införandet av rätten för fysiska och juridiska personer att få tillgång till unionsinstitutionernas handlingar i ett öppet förfarande, mot bakgrund av principen om god förvaltning och medborgardeltagande. De argument som banken har anfört är dessutom av allmän karaktär. ECB har inte heller beaktat det faktum att ett utlämnande av de begärda handlingarna inte på något sätt påverkar den vederbörliga beslutsprocessen på området för resolution av kreditinstitut. Resolutionsförfarandet är dessutom, förutom att det redan har avslutats, föremål för domstolsprövning, och den nekade tillgången till handlingarna försvårar förfarandet i tribunalen. Slutligen beaktar inte dessa beslut att tillgång till handlingar enbart har begärts i syfte att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2.

Andra grunden: De angripna besluten innebär ett åsidosättande av artikel 4.1 c i beslut BCE/2004/3 om tillgång till handlingar, i den mån de nekar sökanden tillgång till de begärda uppgifterna med motiveringen att handlingarna, helt eller delvis, omfattas av den allmänna presumtionen av att inte kunna lämnas ut för att det rör sig om konfidentiella handlingar som skyddas av den tystnadsplikt som institutionerna omfattas av. Denna allmänna presumtion om att handlingar inte kan lämnas ut föreskrivs inte uttryckligen i den sektorsspecifika lagstiftning som är tillämplig och, hade den det, skulle den inte kunna tillämpas eftersom undantag från rätten till tillgång inte kan tolkas extensivt eller analogivis.

3.

Tredje grunden: De angripna besluten innebär ett åsidosättande av artikel 4.1 c i beslut BCE/2004/3, i den mån sökanden nekas tillgång till de begärda uppgifterna med motiveringen att handlingarna, helt eller delvis, skyddas av den tystnadsplikt som institutionerna omfattas av, trots att de är nödvändiga i domstolsförfaranden och att nekad tillgång till dem försvårar eller omöjliggör för det allmänna rättsväsendet att utöva sin funktion.

4.

Fjärde grunden: De angripna besluten innebär ett åsidosättande av artikel 4.1 a andra och sjätte strecksatserna i beslut BCE/2004/3 i den mån det fastställs att ett utlämnande av uppgifterna skulle kunna skada bankväsendet i allmänhet.

5.

Femte grunden: De angripna besluten innebär ett åsidosättande av artikel 4.2 första strecksatsen i beslut BCE/2004/3 i den mån de fastställs att ett utlämnande av handlingar och uppgifter kan påverka Banco Santanders affärsintressen och eventuella framtida kontroller.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 207/2009, jämförd med 15 § punkt 2 MarkenG (varumärkeslagen).

—

Åsidosättande av artikel 8.4 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 207/2009, jämförd med 15 § punkt 3 MarkenG (varumärkeslagen).

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 207/2009

—

Åsidosättande av artikel 63 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 207/2009, jämförd med regel 20.7 c i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 2 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 3 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 63 i rådets förordning (EG) nr 207/2009, jämförd med regel 20.7 c i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 2 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 3 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 63 i rådets förordning (EG) nr 207/2009, jämförd med regel 20.7 c i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 2 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001, jämförd med 15 § punkt 3 MarkenG.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 63 i rådets förordning (EG) nr 207/2009, jämförd med regel 20.7 c i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets förordning (EU) 2017/1001.