18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/1

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/2

1)

Artiklarna 49 och 54 FEUF ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en skatt på stora handelsanläggningar, som den som är aktuell i det nationella målet.

2)

Det utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF att föreskriva en skatt som den som är aktuell i det nationella målet, vilken tas ut på stora handelsanläggningar i allt väsentligt utifrån hur stor deras försäljningsyta är, varvid dock handelsanläggningar med en försäljningsyta på mindre än 2 500 m2 är undantagna från skatten. Det utgör inte heller statligt stöd i den mening som avses i bestämmelsen att föreskriva en sådan skatt och därvid undanta handelsanläggningar som bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinutrustning och industriutrustning från nämnda skatt eller att minska beskattningsunderlaget med 60 procent för de handelsanläggningar som bedriver verksamhet i form av försäljning av möbler, sanitär utrustning och dörrar och fönster samt för byggvaruhus, eftersom dessa anläggningar inte har en lika stor påverkan på miljö och fysisk planering som andra handelsanläggningar, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

Det utgör däremot statligt stöd i den mening som avses i bestämmelsen att föreskriva en sådan skatt och därvid undanta stora kollektiva handelsanläggningar med en försäljningsyta på minst 2 500 m2.

3)

Under sådana omständigheter som de som har beskrivits av den hänskjutande domstolen, kan statligt stöd till följd av en skattelagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet inte utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b i rådets förordning nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget, som med samma lydelse har överförts till artikel 1 b i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/3

1)

Artiklarna 49 och 54 FEUF ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en skatt på stora handelsanläggningar, som den som är aktuell i det nationella målet.

2)

Det utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF att föreskriva en skatt som den som är aktuell i de nationella målen, vilken tas ut på stora handelsanläggningar i allt väsentligt utifrån hur stor deras försäljningsyta är, varvid dock handelsanläggningar med en försäljningsyta på mindre än 4 000 m2 är undantagna från skatten. Det utgör inte heller statligt stöd i den mening som avses i bestämmelsen att föreskriva en sådan skatt och därvid undanta handelsanläggningar som bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinutrustning och industriutrustning och vars försäljningsyta inte överstiger 10 000 m2 från nämnda skatt, eftersom de inte har en lika stor påverkan på miljö och fysisk planering som andra handelsanläggningar, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/4

1)

Artiklarna 49 och 54 FEUF ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en skatt på stora handelsanläggningar, som den som är aktuell i det nationella målet.

2)

Det utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF att föreskriva en skatt som den som är aktuell i de nationella målen, vilken tas ut på stora handelsanläggningar i allt väsentligt utifrån hur stor deras försäljningsyta är, varvid dock anläggningar med en försäljningsyta på mindre än 500 m2 och anläggningar vars försäljningsyta överstiger detta tröskelvärde men där beräkningsunderlaget inte överstiger 2 000 m2 är undantagna från skatten. Det utgör inte heller statligt stöd i den mening som avses i bestämmelsen att undanta anläggningar som bedriver verksamhet i form av försäljning av maskinell utrustning, fordon, redskap och produkter för industrin; byggmaterial, sanitär utrustning, dörrar och fönster, som enbart säljs till fackmän; möbler som säljs i individuella, traditionella och specialiserade butiker; bilar, trädgårdsprodukter och motorbränsle från nämnda skatt, eftersom de inte har en lika stor påverkan på miljö och fysisk planering som andra anläggningar vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/4

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/5

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/6

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/6

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Cellnex Telecom SA och Telecom Castilla-La Mancha SA förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/7

1)

Republiken Bulgarien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar, genom att inte inkludera hela det viktiga fågelskyddsområdet Rila som särskilt skyddsområde och därigenom inte ha klassificerat de områden som särskilt skyddsområde som är mest lämpade till antal och storlek för bevarandet av arter som förtecknas i bilaga I till fågelskyddsdirektivet.

2)

Republiken Bulgarien ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/7

—

artikel XVII i allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) genom att kräva att utländska lärosäten med säte utanför EES måste ingå ett internationellt avtal för att de ska få tillhandahålla utbildningstjänster, i enlighet med artikel 76.1 a i 2011 års lag nr CCIV, i ändrad lydelse,

—

artikel 16 i direktiv 2006/123 (1) och, i alla händelser, artiklarna 49 och 56 FEUF samt artikel XVII i GATS,

—

artiklarna 13, 14.3 och 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, med avseende på de ovan angivna restriktionerna, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/8

—

fastställa att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 63 FEUF samt artiklarna 7, 8 och 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att på ett diskriminerande, obefogat och omotiverat sätt införa restriktioner för utländska donationer till civilsamhällesorganisationer i a külföldről támogatott szervezetek átláthatóságáról szóló 2017. évi LXXVI. Törvény (2017 års lag nr. LXXVI om öppenhet för organisationer som mottar finansiellt stöd från utlandet), som ålägger vissa kategorier av civilsamhällesorganisationer – närmare bestämt organisationer som får direkt eller indirekt utländskt finansiellt stöd som överstiger ett visst belopp – skyldigheter i fråga om registrering, anmälan och öppenhet samt föreskriver en möjlighet att utdöma påföljder till organisationer som inte uppfyller dessa skyldigheter, och

—

förplikta Ungern att ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/9

—

upphäva tribunalens dom av den 13 december 2017 i mål T-602/16 CJ v ECDC (EU:T:2017:893) i dess helhet,

—

för det fall den överklagade domen upphävs, ogiltigförklara den angripna betygsrapporten av den 21 september 2015,

—

förplikta ECDC att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i överinstansen.

1.

Den första grunden, varigenom klaganden gör gällande att tribunalen

2.

Den andra grunden, varigenom klaganden gör gällande att tribunalen

3.

Den tredje grunden, varigenom klaganden gör gällande att tribunalen

4.

Den fjärde grunden, varigenom klaganden gör gällande att tribunalen

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/11

1)

Ska artikel 1.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (1) tillämpas om ett företag som tilldelats ett kontrakt upphör med de tjänster som avtalats till förmån för en kund på grund av att tjänstekontraktet upphävts, när verksamheten i huvudsak baserar sig på arbetskraft (städning av anläggningar), och den nya tjänsteleverantören tar över ansvaret för en huvuddel av den personal som avdelats för att fullgöra denna tjänst, om ett sådant övertagande av anställningskontrakten krävs enligt villkoren i städbranschens kollektivavtal?

2)

Är den tolkning som görs av spanska Tribunal Supremo förenlig med gemenskapsdirektivet (tolkat av EU-domstolen), när Tribunal Supremo anser att det i fall med övertagande av personal på grund av tillämpning av kollektivavtal inte föreligger överlåtelse av företag, eftersom villkoret vad gäller frivillighet saknas i överlåtelsen, och sådana fall därför inte omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde?

3)

Innebär detta att när kollektivavtalet för branschen innehåller en skyldighet att överta personalen – när det gäller tjänsteföretag – är det enligt direktivet fråga om ett övertagande av personal och därmed om en överlåtelse av företag, i den mening som avses i nämnda direktiv?

4)

Om svaren på de tre ovanstående frågorna är jakande, är då artikel 14 i kollektivavtalet för städning av byggnader och lokaler i provinsen Las Palmas 2012/2014, där det föreskrivs att vid övertagande av personal i enlighet med kollektivavtalet de arbetstagare som övertas inte behåller de rättigheter och skyldigheter som de hade i det överlåtande företaget, och inte heller de arbetsvillkor som avtalats enligt kollektivavtalet, förenlig med artikel 3 i direktivet?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/11

1)

Ska i ett fall där en jordbrukare har köpt plantskoleträd av en växtsort från en plantskola (en inrättning tillhörande en tredje part) och planterat dessa innan beviljandet av växtförädlarrätt till denna växtsort fått rättsverkningar, den verksamhet som utförs av jordbrukaren efter beviljandet, som består i att löpande skörda frukterna av träden, för att omfattas av ius prohibendi (åtgärder som kräver tillstånd) i artikel 13.2 i förordning (EG) nr 2100/94 (1), uppfylla rekvisiten i artikel 13.3, för att det ska anses röra sig om skördat material? Eller ska denna skördeverksamhet anses utgöra en åtgärd avseende produktion eller reproduktion av sorten, som leder till ett ”skördat material”, vilken innehavaren av växtförädlarrätten kan förbjuda utan att rekvisiten i artikel 13.3 är uppfyllda?

2)

Är det förenligt artikel 13.3 i förordning (EG) nr 2100/94, att tolka denna bestämmelse så, att det prioritetsordnade skyddssystemet ska tillämpas på alla de handlingar som räknas upp i artikel 13.2 som hänvisar till ”skördat material”, inbegripet själva skörden, eller omfattas endast de handlingar som äger rum efter produktionen av detta skördade material, såsom till exempel dess lagring och dess saluföring?

3)

Krävs det vid tillämpningen av reglerna i artikel 13.3 i förordning (EG) nr 2100/94 för utvidgning av det prioritetsordnade skyddssystemet för ”skördat material” i artikeln, för att uppfylla det första villkoret, att förvärvet av plantskoleträden genomförts efter det att innehavaren har erhållit gemenskapsskydd för växtsorten, eller är det tillräckligt att vederbörande har ett provisoriskt skydd, när dessa handlingar har utförts under perioden mellan offentliggörandet av ansökan och den tidpunkt beviljandet av växtförädlarrätt börja få rättsverkningar?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/12

1)

Är den tolkning som görs av klausul 4 i ramavtalet korrekt, i den meningen att den situation som beskrivs, nämligen att en vikarie som utför samma arbete som en fast offentliganställd (en fast offentliganställd som inte har rätt till ersättning [vid uppsägning], eftersom en sådan situation inte kan uppkomma inom ramen för det regelverk som gäller för honom eller henne), inte omfattas av nämnda klausul?

2)

Är en tolkning enligt vilken en sådan vikarie kan få rätt till sådan ersättning – antingen baserat på en jämförelse med tillfälligt anställda arbetstagare, eftersom dennes ställning (som offentlig tjänsteman eller som kontraktanställd) endast beror på den offentliga arbetsgivarens vilja, eller genom en direkt, vertikal tillämpning av Europeiska unionens primärrätt – förenlig med ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG (1), i och med att det handlar om rätten till likabehandling och förbudet mot diskriminering, allmänna principer för unionen som uttrycks i ett direktiv (i artiklarna 20 och 21 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna), i artikel 23 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och eftersom de är grundläggande sociala rättigheter, i artiklarna 151 och 153 FEUF?

3)

Med beaktande av, i förekommande fall, missbruk av tidsbegränsade anställningar i syfte att täcka permanenta behov utan att det finns en objektiv grund, anställningar som inte motiveras av skyndsamma och brådskande behov, och utan att det finns effektiva sanktionsåtgärder eller begränsningar i den nationella lagstiftningen: Skulle en ersättning, som en åtgärd för att förhindra missbruk och undanröja följderna av att unionsrätten åsidosätts i det fall arbetsgivaren inte erbjuder arbetstagaren en fast anställning, och som är jämförbar med ersättningen vid rättsstridig uppsägning, och som en lämplig, proportionerlig, effektiv och avskräckande sanktionsåtgärd, vara förenlig med de mål som eftersträvas genom direktiv 1999/70/EG?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/13

1)

Är det omöjligt att tolka artikel 96 i förordning (EG) nr 2100/94 (1) så, att om det – när väl gemenskapsskydd för växtsorten slutgiltigt beviljats – har gått mer än tre år sedan rättsinnehavaren fick vetskap om överträdelsen och om den person som har begått överträdelsen, har krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordningen preskriberats, även om överträdelserna har fortsatt fram till den tidpunkt då kravet framfördes?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras nekande: Ska artikel 96 i förordning (EG) nr 2100/94 tolkas så att preskriptionen endast avser faktiska överträdelser som skett före denna treårsperiod, och inte dem som skett under de senaste tre åren?

3)

För det fall den andra frågan ska besvaras jakande: Kan i ett sådant fall en talan om förbudsföreläggande och skadestånd endast vinna framgång med avseende på sistnämnda överträdelser som skett under de tre senaste åren?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/14

1.

Ska rekvisitet tjänster ”som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät” i artikel 2 c i ramdirektivet 2002/21/EG (1) tolkas så, att det även omfattar eller kan omfatta internetbaserade e-posttjänster som tillhandahålls via en öppen internetanslutning och inte i sig förmedlar någon internettillgång?

2.

Om det rekvisit som anges under punkt 1 ska tolkas så, att det i princip inte omfattar internetbaserade e-posttjänster som tillhandahålls via en öppen internetanslutning och inte själva förmedlar någon internettillgång: Kan rekvisitet trots detta i undantagsfall vara uppfyllt om en leverantör som tillhandahåller en sådan tjänst samtidigt driver vissa egna elektroniska kommunikationsnätverk som är anslutna till internet, vilka i vart fall även kan användas för e-posttjänsten? Under vilka förutsättningar är detta i förekommande fall möjligt?

3.

Hur ska rekvisitet ”som vanligen tillhandahålls mot ersättning” i artikel 2 c i ramdirektivet 2002/21/EG tolkas?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/15

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/16

1)

Ska artikel 20.1–20.3 i direktivet (1) tolkas så, att de materiella mottagningsvillkoren endast kan inskränkas eller dras in i de fall som fastställs i dessa punkter, eller följer det av artikel 20.4 och 20.5 i direktivet att indragningen av rätten till materiella mottagningsvillkor även kan ske som en sanktion för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande?

2)

Ska artikel 20.5 och 20.6 i direktivet tolkas så att medlemsstaterna, före antagandet av ett beslut om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner, inom ramen för dessa beslut måste vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa värdiga levnadsvillkor under utestängningsperioden, eller kan kraven enligt dessa bestämmelser uppfyllas genom ett system där det först efter beslutet om inskränkning eller indragning av ett materiellt mottagningsvillkor, undersöks huruvida den person som beslutet riktar sig till har värdiga levnadsvillkor och det då vid behov vidtas åtgärder för att komma till rätta med situationen?

3)

Ska artikel 20.4, 20.5 och 20.6 i direktivet, jämförd med artiklarna 14, 21, 22, 23 och 24 i direktivet och med artiklarna 1, 3, 4 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att det är – eller inte är – tillåtet med åtgärder eller sanktioner om tillfälligt (eller permanent) utestängande från rätten till materiella mottagningsvillkor som riktar sig mot en underårig, närmare bestämt ett ensamkommande barn?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/16

1.

Medger artikel 90.1 i direktiv 2006/112/EG (1) om ett gemensamt system för mervärdesskatt, vid uppsägning av ett avtal om finansiell leasing, en nedsättning av beskattningsunderlaget och en återbetalning av mervärdesskatt som har fastställts genom ett slutligt beslut om efterbeskattning på grundval av ett beskattningsunderlag som motsvarar de sammanlagda månatliga leasingavgifterna för hela avtalsperioden?

2.

Om den första frågan besvaras jakande: Vilka av de situationer som anges i artikel 90.1 i direktivet kan en leasegivare åberopa gentemot en medlemsstat vid uppsägning av ett leasingavtal på grund av delvis utebliven betalning av leasingavgifterna för att erhålla en nedsättning av beskattningsunderlaget för mervärdesskatten som motsvarar de avgifter som förfallit till betalning men inte har betalats från den tidpunkt betalningarna ställdes in till uppsägningen av avtalet, när uppsägningen inte har retroaktiv verkan och detta bekräftas genom en klausul i själva avtalet?

3.

Medger tolkningen av artikel 90.2 i mervärdesskattedirektivet slutsatsen att det föreligger ett undantag från artikel 90.1 mervärdesskattedirektivet i en situation som den förevarande?

4.

Medger tolkningen av artikel 90.2 i mervärdesskattedirektivet antagandet att begreppet hävning i den bestämmelsen omfattar situationer när leasegivaren inte längre kan begära betalning av leasingavgifterna inom ramen för ett avtal om finansiell leasing med köpplikt, eftersom denne har sagt upp leasingavtalet på grund av att leasetagaren inte har uppfyllt sina förpliktelser enligt avtalet, när leasegivaren enligt avtalet emellertid har rätt till skadestånd som motsvarar samtliga leasingavgifter som inte har betalats, vilka skulle ha förfallit till betalning innan leasingperioden löpte ut?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/17

1.

Ska bestämmelserna i artiklarna 6 och 16 i direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 rörande vissa aspekter av arbetstidens förläggning (1) tolkas så, att de föreskriver en rullande beräkningsperiod, eller ska det tolkas så, att det är upp till medlemsstaterna att välja om beräkningsperioden ska vara rullande eller fast?

2.

För det fall dessa bestämmelser ska tolkas så, att de föreskriver en rullande beräkningsperiod, kan då möjligheten i artikel 17, att göra en avvikelse från artikel 16 b, anses avse inte enbart beräkningsperiodens längd, utan även dennes rullande natur?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/18

1)

Ska bestämmelserna i artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 (1) tolkas så, att den skattebefrielse som de tillåter medlemsstaterna att föreskriva för småproducenter av elektricitet, under förutsättning att de beskattar de energiprodukter som används för att producera denna elektricitet, får tillämpas i en situation, såsom den som har beskrivits i punkt 7 i detta beslut avseende perioden före den 1 januari 2011, där Frankrike, såsom direktivet tillät, ännu inte hade infört den inhemska skatten på slutkonsumtion av elektricitet och följaktligen inte heller någon befrielse från denna skatt för småproducenter?

2)

För det fall fråga 1 ska besvaras jakande, hur ska bestämmelserna i artikel 14.1 a i direktivet och de i dess artikel 21.5 tredje stycket tillämpas gemensamt för de småproducenter som konsumerar den elektricitet som de producerar för deras verksamhets behov? I synnerhet, innebär dessa en minimiskattesats antingen till följd av beskattning av den elektricitet som framställs med befrielse från skatt på den naturgas som används, eller en befrielse från skatt på produktionen av elektricitet, varvid medlemsstaten har en skyldighet att beskatta den naturgas som används?

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/19

1)

Talan ogillas.

2)

Sigma Orionis SA ska ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna avseende det interimistiska förfarandet.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/19

1)

Talan ogillas.

2)

Sigma Orionis SA ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet det interimistiska förfarandet.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/20

1)

Talan ogillas.

2)

Grizzly Tools GmbH & Co. KG ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/21

1)

Överklagandet ogillas

2)

Alpine Welten Die Bergführer GmbH & Co.KG ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/21

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Laboratoires Majorelle ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/22

—

inhämta sakkunnigutlåtande om bristerna i den kontroll som svaranden utfört,

—

för det första slå fast att (a) debitnotan 3241801228, som översändes till sökanden den 15 januari 2018, och genom vilken svaranden begärde återbetalning av 481 835,56 euro för entreprenadavtalet FP7-215952 PERFORM på grundval av slutsatserna i revisionen 11-ΒΑ135-006, innebär ett åsidosättande av dess avtalsenliga skyldigheter, eftersom de godkända omkostnaderna enligt avtalet i fråga uppgår till 605 217 euro, varav 490 711 euro är bidrag från unionen, och sökanden ska återbetala 21 171 euro till svaranden, och inte 481 835,56 euro, och för det andra (b) att debitnotan 3241801229, som översändes till sökanden den 15 januari 2018, och genom vilken svaranden begärde betalning av 29 694,10 euro i ersättning, utgör ett motsvarande åsidosättande av dess avtalsenliga skyldigheter.

1.

Första grunden: Avtalet fullgjordes i enlighet med principen om tro och heder, och det är förbjudet att tillämpa avtalsbestämmelser på ett oskäligt sätt.

2.

Andra grunden: Den andra grunden rör skiljedomsklausulen.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/23

—

förplikta Europeiska unionen att ersätta den skada som sökandena har lidit till följd av antagandet och tillämpandet av Samförståndsavtalet om särskilda villkor för den ekonomiska politiken, till de belopp som angetts i ansökan varigenom talan väcktes eller till ett belopp som tribunalen finner lämpligt, och

—

förplikta unionen att ersätta rättegångskostnaderna.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/23

—

förplikta svarandena att till sökandena utge de belopp som anges i den uppställning som bifogas ansökan jämte ränta beräknad från och med den 26 mars 2013 till och med dagen för tribunalens dom,

—

fastställa att svarandena har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar och bestämma vilket förfarande som ska användas för att fastställa den faktiska ersättningsgilla förlust som sökandena har lidit

—

förplikta svarandena att ersätta sökandenas rättegångskostnader.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/24

—

ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 6 februari 2018 angående begäran om upphävande av Steeve Briois immunitet 2017/2221(IMM) samt om antagande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor A8-0011/2018,

—

förplikta Europarlamentet att till Steeve Brios betala 35 000 euro som ersättning för ideell skada,

—

förplikta Europarlamentet att till Steeve Brios betala 5 000 euro som ersättning för ersättningsgilla utgifter,

—

förplikta Europarlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (nedan kallat protokollet), eftersom Steeve Briois uttalande, vilken lett till att ett brottmål inletts mot honom i hans ursprungsmedlemsstat, är ett åsiktsyttrande han avlagt under utövande av sitt ämbete som parlamentsledamot, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 9 i protokollet, eftersom parlamentet varken beaktat denna bestämmelses anda eller lydelse när den antog sitt beslut att upphäva Briois immunitet. Beslutet är därför en nullitet.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av principerna om likabehandling och om god förvaltning.

Sökanden anser, för det första, att parlamentet åsidosatt likabehandlingsprincipen i sin behandling av ledamoter som befinner sig i identiska eller åtminstone jämförbara situationer. Parlamentet har således även åsidosatt principen om god förvaltning, vilken kräver att den behöriga institutionen omsorgsfullt och opartiskt utreder samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet.

Sökanden anser, för det andra, att det föreligger en rad indicier som talar för att det straffrättsliga förfarandet syftar till att skada hans politiska verksamhet (fumus persecutionis).

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar. Vid utskottet för rättsliga frågor har sökandens rättigheter och kontradiktionsprincipen inte upprätthållits i tillräckligt hög grad. Sökanden gör också gällande att den omständigheten att han inte beretts tillfälle att vid ett plenarsammanträde uttala sig i frågan om upphävande av sin immunitet inte bara strider mot allmänna rättsprinciper, utan även mot all rim och reson och de flesta parlamentariska sedvänjor.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/25

—

fastställa att förevarande talan kan tas upp till prövning och bifalla den,

—

ogiltigförklara betygsrapporten för perioden 2016 och beslutet av den 23 maj 2017, delgivet den 28 juni 2017, att inte bevilja sökanden löneförhöjning,

—

såvitt det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet från september 2017 och det tysta beslutet om avslag på sökandens begäran om omprövning och klagomål,

—

förplikta svaranden att ersätta sökanden för ideell skada med ett belopp som i enlighet med rätt och billighet uppskattas till 15 000 euro, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av riktlinjerna för betygsättningen och av bedömningsförfarandet i Annual Salary and Bonus Review (ASBR), åsidosättande av principen om rättsäkerhet och åsidosättande av omsorgsskyldigheten i samband med svarandens antagande av betygsrapporten för perioden 2016 (nedan kallad den omtvistade betygsrapporten). Sökanden gör närmare bestämt gällande följande:

2.

Andra grunden: Den omtvistade betygsrapporten är behäftad med fel, dels eftersom bedömningen till en del grundar sig på en arbetsuppgift som inte färdigställts på grund av sjukfrånvaro, dels eftersom en positiv bedömning från en utomstående chef skulle ha blivit oriktig och fått förminskad betydelse för de bedömare som dessutom inte beaktat målen.

3.

Tredje grunden: Beslutet av den 23 maj 2017 om att inte bevilja sökanden löneförhöjning (nedan kallat ASBR-beslutet) grundar sig på en olaglig betygsrapport.

4.

Fjärde grunden: ASBR-beslutet har fattats av en myndighet som saknar kompetens, eftersom beslutet har fattats av en person som visstidssanställts under sex månader och som saknat behörighet att fatta nämnda beslut.

5.

Femte grunden: ASBR-beslutet är befästat med flera olika fel eftersom beslutet inte har kunnat uppvisa någon ”underperformance” i samband med att det fattades.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av riktlinjer och förfarandet för ASBR samt åsidosättande av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, på så sätt att ASBR-beslutet saknade motivering.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/26

—

fastställa och förordna att

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen genom att parlamentet gjort en felaktig tolkning av den bestämmelsen när det beslutade att inte längre betala sökanden något utlandstillägg.

2.

Andra grunden: Parlamentet saknade befogenhet att anta det angripna beslutet, eftersom en övergång mellan institutioner inte utgör en ny rekrytering av en tjänsteman och parlamentet kunde därför inte använda sökandens övergång som förevändning för att en andra gång bestämma hans utlandstillägg.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar samt revisionsrättens tidigare beslut genom vilket sökandens rättigheter fastställdes, eftersom administrativa rättsakter som antas av institutionerna presumeras vara lagenliga och eftersom, i det föreliggande fallet, revisionsrättens tidigare beslut gett sökanden berättigade förväntningar att uppbära utlandstillägg så länge som han tjänstgör i Luxemburg.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/27

—

ogiltigförklara beslutet av den 23 maj 2017 att med stöd av artikel 9.2 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ålägga honom en disciplinär påföljd i form av en sänkning av hans nettoavgångspension med 20 procent, det vill säga ett avdrag med 1 015 euro per månad, till den 30 september 2025, eller

—

i andra hand, förplikta utrikestjänsten att till sökanden betala ett skäligt belopp som ersättning för liden skada, samt

—

i alla händelser, förplikta utrikestjänsten att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Uppenbart oriktig bedömning i det angripna beslutet, dels då tillsättningsmyndigheten beaktat en skada på institutionernas integritet som redan reparerats, dels då varaktigheten av den ålagda disciplinära påföljden är godtycklig, med tanke på att den fastställts utifrån sökandens lagliga pensionsålder.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen i det angripna beslutet, eftersom det rättstridigt inte beaktats hur långt bak i tiden de faktiska omständigheterna låg, att artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna åsidosatts under det straffrättsliga förfarandet samt sökandens familjesituation.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/28

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) nr. 2018/140 av den 29 januari 2018 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Folkrepubliken Kina samt om avslutande av undersökningen av import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Indien (EUT L 25, 2018, s. 6), i den del det rör CCCME, de enskilda företagen samt de berörda medlemmarna, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har åsidosatt artiklarna 3.2, 3.3, 3.5, 3.6, 3.7 och 17.2 i grundförordningen och av principen om god förvaltningssed bland annat genom att använda otillförlitliga importuppgifter, otillförlitliga makroekonomiska skadeuppgifter och otillförlitliga lönsamhetsuppgifter, och genom att inte tillåta andra intresserade parter att ge synpunkter på det slutgiltiga valet av utbudet av Europeiska producenter.

2.

Andra grunden: Kommissionen har åsidosattartikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen, bland annat genom att inte ta hänsyn till avsaknaden av det tidsmässiga sambandet och genom att inte säkra att skada som orsakats av andra faktorer inte hänförs till kinesiska importer.

3.

Tredje grunden: Kommissionen har åsidosattsökandenas rätt till försvar och artiklarna 6.7, 19.1-3, 20.2 och 20.4 i grundförordningen bland annat genom att vägra någon som helst tillgång till skadeberäkningarna, priseffekterna och beräkningarna för undanröjande av skada och fastställandet av normalvärde, genom att inte tillhandahålla begärda uppgifter i en samlad framställning och genom att inte visa åtskillig relevant information, trots att detta begärts flera gånger.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen har åsidosatt artiklarna 2.10, 3.2 a, 3.3 och 9.4 i grundförordningen och principen om god förvaltningssed, genom att inte ta hänsyn till alla produktkontrollnummers egenskaper vid prisjämförelsen, genom att inte tillhandahålla nödvändig information mot bakgrund av andra produktkontrollnummer än de som framgår i originalproduktens produktkontrollnummer, och genom att felaktigt avslå begäran om justering till normalvärdet för att avhjälpa de oegentligheter som följer av den låga produktionsvolymen i Indien.

5.

Femte grunden: Kommissionen har åsidosattartikel 2.10 b och 2.7 a i grundförordningen genom att göra en uppjustering av normalvärdet för indirekta skatter.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har åsidosatt artikel 2.7 a i grundförordningen genom att ha förlitat sig på uppgifter från endast en indisk producent för att bestämma försäljningen, generella och administrativa kostnader och vinst som använts för det konstruerade normalvärdet, i stället för att använda all tillgänglig relevant information avseende referenslandet.

18.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/29