2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/1

Föredragande:

Dimitris DIMITRIADIS

1.1

EESK har i ett flertal yttranden konsekvent gett uttryck för sin positiva inställning till EU-politik som syftar till att stödja små och medelstora företag (1). Små och medelstora företag är emellertid en ytterst heterogen grupp, vilket gör att det krävs en särskild insats för att fokusera ordentligt på de olika undergrupperna och framför allt på små familjeföretag och traditionella företag.

1.2

Denna undergrupps betydelse grundar sig i att det stora flertalet av arbetstillfällena i EU:s regioner tillhandahålls av denna typ av företag. EESK bekräftar sina tidigare slutsatser och påminner om rekommendationer som kommittén gjort i tidigare yttranden (2), men har för avsikt att titta närmare på och presentera en analys av de utmaningar som små familjeföretag och traditionella företag konfronteras med. Syftet är att hitta möjligheter att konstruktivt påverka det politiska beslutsfattandet på europeisk, nationell och regional nivå.

1.3

Kommittén uppmuntrar kommissionen att undersöka olika sätt att stödja och främja dessa företag eftersom de har en central roll när det gäller att skapa ny verksamhet och generera inkomster i resursfattiga områden. De tillför ett mervärde i den regionala utvecklingsprocessen, särskilt i mindre utvecklade regioner, eftersom de är djupt rotade i den lokala ekonomin, där de investerar och upprätthåller sysselsättningen.

1.4

Kommittén anser att det finns en stor utvecklingspotential i många regioner som fortfarande släpar efter och att denna underutnyttjade potential skulle kunna förverkligas genom små lokala familjeföretag och traditionella företag. Denna utmaning bör inte bara vara en fråga för kommissionen utan också för andra aktörer som bör involveras närmare, däribland lokala myndigheter och lokala förmedlare som företagsorganisationer och finansiella institutioner.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att uppmärksamma att de små familjeföretagen och traditionella företagen har påverkats negativt av de senaste årens ekonomiska och industriella utveckling och trender. De tappar konkurrenskraft och får allt svårare att utöva sin verksamhet.

1.6

Kommittén är oroad över att det i stödpolitiken inte läggs tonvikt vid små familjeföretag och traditionella företag, och finner det osannolikt att de kommer att kunna dra nytta av den i någon större utsträckning. Stödet till små och medelstora företag är i allmänhet inriktat på att öka forskningen och innovationen inom små och medelstora företag samt på uppstartsföretag. Utan att ifrågasätta betydelsen av denna politik vill EESK framhålla att en mycket liten andel av alla små och medelstora företag kommer att kunna dra nytta av den, och dit hör vanligtvis inte de små familjeföretagen och traditionella företagen. Vi välkomnar kommissionens avsikt att göra en översyn av definitionen av små och medelstora företag, något som initierades av GD Inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag och som preliminärt kommer att ske i början av 2019 (3).

1.6.1

Den nuvarande definitionen av små och medelstora företag är redan föråldrad och därför menar kommittén att den planerade översynen skulle vara till hjälp för att få en bättre förståelse av de små och medelstora företagens särdrag och för att utforma en bättre politik för dem. EESK uppmanar kommissionen att i samrådsprocessen inbegripa en bedömning av hur den nuvarande definitionen tillämpas i samband med genomförandet av politiska åtgärder för små och medelstora företag på europeisk, nationell och regional nivå, med särskild inriktning på små familjeföretag och traditionella företag.

1.6.2

EESK anser att man i översynen av definitionen åtminstone bör

1.7

EESK anser att det är viktigt att små familjeföretag och traditionella företag erkänns som en särskild undergrupp eftersom de typiskt sett drabbas hårdast av marknadsmisslyckanden. Kommittén rekommenderar därför att man tar fram skräddarsydda strategier som riktar sig till dem. För att ta itu med de mest akuta problemen måste denna politik åtminstone vara inriktad på att

2.1

Ett rad aktuella förändringar och trender inom näringslivet – digitalisering, Industri 4.0, snabbt föränderliga affärsmodeller, globalisering, delningsekonomin och mer innovativa källor till konkurrensfördelar – står för närvarande i centrum för EU:s politikutformning. Samtidigt bör man komma ihåg att människor ska kunna bo var som helst i EU, även i många regioner som sannolikt inte enkelt kommer att nås av Industri 4.0.

2.2

Utan att förminska betydelsen av dessa nya trender, och samtidigt som man stöder de politiska ansträngningar som går ut på att främja dem, är det emellertid nödvändigt att påminna om att det stora flertalet av arbetstillfällena i EU:s regioner i dag tillhandahålls av mycket traditionella små och medelstora företag (6) och små familjeföretag (7), av vilka de flesta har en lång historia och sina egna traditioner, erfarenheter och framgångssagor bakom sig. Denna grupp av företag rymmer vanligen följande undergrupper:

2.3

Som EESK tidigare påpekat utgör de små familjeföretagen och traditionella företagen ryggraden i många ekonomier i världen och dynamiken i deras utveckling är häpnadsväckande. De har en betydelsefull roll i den regionala och lokala utvecklingen och en framträdande och konstruktiv roll i lokalsamhällena. Familjeföretag har lättare att ta sig igenom svåra perioder av recession och stagnation. Dessa företag styrs på ett alldeles speciellt sätt eftersom deras ägare är djupt engagerade i verksamhetens överlevnad på lång sikt, främst på grund av att deras familjs förmögenhet, anseende och framtid står på spel. Denna företagsstyrning visar sig vanligtvis i ett osedvanligt engagemang för företagets fortlevnad, och innebär att man månar mer om sina arbetstagare och eftersträvar närmare kontakter med kunderna för att upprätthålla verksamheten. EESK har tidigare uppmanat kommissionen att genomföra en aktiv strategi för att bland medlemsstaterna främja bästa praxis i fråga om familjeföretag (8).

2.4

På senare år har det blivit allt svårare för många små familjeföretag och traditionella företag att utöva sin verksamhet eftersom

2.5

Det finns nästan 23 miljoner små och medelstora företag i EU, med en högre andel små och medelstora företag i proportion till det totala antalet företag i södra Europa (10). Små och medelstora företag utgör inte bara 99,8 % av det totala antalet företag i den icke-finansiella företagssektorn i EU (11), de sysselsätter också nästan 67 % av det totala antalet arbetstagare och genererar nästan 58 % av det totala mervärdet i den icke-finansiella företagssektorn (12). Till antalet är mikroföretagen, inklusive egenföretagen, överlägset flest.

3.1

En allmän regel är att stöd till små och medelstora företag främst syftar till att öka forskning och innovation inom små och medelstora företag och företagens utveckling (13). Förmågan att vara nyskapande och ha kapacitet att satsa globalt betraktas som de två viktigaste drivkrafterna för tillväxt, men små och medelstora företag uppvisar i allmänhet svagheter vad gäller båda (14). Hälften av instrumenttyperna under den senaste finansieringsperioden eftersträvar mål som nästan uteslutande handlar om innovation. Dessa instrument stöder teknisk och icke-teknisk innovation, miljöinnovation, bildande av innovativa företag, FoU-projekt, kunskaps- och tekniköverföring.

3.2

Under perioden 2007–2013 (15) uppgick Eruf-stödet till små och medelstora företag till cirka 47,5 miljarder euro (76,5 % för företagsstöd och 16 % av de totala anslagen från Eruf för perioden). Dessutom noterades omkring 246 000 stödmottagande små och medelstora företag bland de 18,5 miljoner företagen. Jämförelsen mellan antalet stödmottagare och det totala antalet företag visar tydligt att detta belopp är fullständigt otillräckligt och är ett bevis för att EU har misslyckats med att stödja denna mycket viktiga kategori av företag. Kommissionen tar inte upp denna viktiga fråga på grund av bristande resurser och den stora mångfalden bland dessa företag.

3.3

Under samma period har ett relativt stort antal politiska instrument tillämpats med mycket stor variation, med alltifrån 1 till 8 000–9 000 stödmottagare. Att skapa instrument som är tillämpliga på ett mycket litet antal stödmottagare är uppenbarligen ineffektivt. Detta väcker frågan huruvida det är värt att utforma ett så stort antal instrument. Dessutom måste deras effektivitet och ändamålsenlighet ifrågasättas, genom att väga de mänskliga och ekonomiska resurser som behövs för att ta fram dem mot de effekter som de uppnår (om några). Samtidigt har fallstudier lyft fram en process för självurval eller ”mjukt riktande”, där man riktade sig till en särskild grupp stödmottagare (som vanligen kännetecknas av större upptagningsförmåga) genom själva utformningen av ett visst politiskt instrument.

3.4

En omfattande utvärdering (16) av totalt 670 politiska instrument i de 50 operativa program som genomförts under programperioden avslöjar att fördelningen mellan olika politikområden är tämligen ojämn. Mindre än 30 % av alla politiska instrument fokuserade på de traditionella företagens behov. EESK har tidigare uttryckt sitt stöd för innovativa företag med hög tillväxt (17). Samtidigt beklagar vi dock att de politiska instrumenten till övervägande del och i oproportionerligt hög grad är inriktade på innovation inom små och medelstora företag, eftersom merparten av EU:s små och medelstora företag inte har – och inte kommer att ha – någon innovationspotential inom en nära framtid, och deras kärnverksamhet kräver det inte. Det är sant att innovativa produkter skulle kunna tas fram till ytterst låg kostnad och skulle kunna ha en hög tillväxtpotential, men denna typ av tillväxt är uppenbarligen undantaget och inte regeln för traditionella företag och familjeföretag som bedriver sin verksamhet utifrån en helt annan filosofi. Viss innovation är möjlig och önskvärd, och nya generationer satsar på förnyelse eftersom de är öppna för nya idéer. Men i de flesta fall sker innovationen endast sporadiskt och utgör inte en del av företagens kärnverksamhet (18).

3.5

Små familjeföretag och traditionella företag står inte i centrum för stödpolitiken, vilket visas av det faktum att en minoritet av de politiska instrumenten (endast 7 % av det totala offentliga bidraget) riktas till små och medelstora företag som är verksamma inom vissa sektorer, av vilka turism är den vanligaste. Detta illustreras också av det faktum att cirka 54 % av de stödmottagande små och medelstora företagen tillhör tillverknings- och IKT-sektorerna (10 %) med endast 16 % från parti- och detaljhandelssektorerna och 6 % inom hotell- och restaurangverksamhet – som betraktas som traditionella sektorer. Denna situation förvärras av att stödet till små och medelstora företag under den föregående programperioden utformades mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen, med beaktande av behovet av att flytta resurserna från innovation till mer allmän tillväxt.

3.6

Samtidigt visar uppgifter att under de fem år som följde efter krisens utbrott 2008 ökade antalet små och medelstora företag medan mervärdet och antalet anställda sjönk (19). Denna statistik antyder att det nödvändighetsmotiverade entreprenörskapet var mer utbrett än det möjlighetsmotiverade entreprenörskapet under denna period. Uppenbarligen försökte människor hitta sätt att ta sig igenom krisen och företagen försökte överleva, men stödet var varken tillräckligt eller adekvat (20).

3.7

Många studier på senare tid har tydligt visat att de små och medelstora företagens behov skiljer sig kraftigt åt i norra och södra Europa, med betydande skillnader på nationell nivå. Detta stöds även fullt ut av kommissionens årsrapport om europeiska små och medelstora företag 2014–2015, där det anges att den grupp länder som har lägst resultat huvudsakligen kommer från södra Europa. Dessa länder rapporterar om en mycket låg andel framgångsrika projekt, bl.a. inom den del av Horisont 2020 som handlar om små och medelstora företag.

3.8

Ytterligare en stor utmaning för ett effektivt stöd till små familjeföretag och traditionella företag är att främjandeåtgärderna mestadels är utformade på grundval av de stödmottagande företagens storlek och inte på grundval av mer relevanta faktorer som har större inverkan på deras verksamhet. Detta synsätt kan vara föråldrat och siktar kanske alltför brett och det beaktar inte de skilda behoven hos olika grupper, som små familjeföretag och traditionella företag. EESK har därför i sina yttranden ständigt pekat på behovet av en mer skräddarsydd och mer specifikt utformad politik för att främja de små och medelstora företagen i Europa samt på behovet av att uppdatera definitionen av små och medelstora företag så att den bättre avspeglar deras mångfald (21).

3.9

EESK oroas över att endast en liten andel av Eruf-stödet hittills har haft dokumenterad effekt (22), vilket visar att det har en reell effekt på ekonomin. Detta innebär att den faktiska inverkan av de medel som investeras till stöd för små och medelstora företag kan ifrågasättas, och EESK insisterar på att det görs en verklig konsekvensbedömning, inklusive en analys av det stöd som beviljas små familjeföretag och traditionella företag.

3.10

Eruf är inte den enda källan till stöd för små familjeföretag och traditionella företag. Andra källor såsom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) (23), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (24) eller Europeiska socialfonden (ESF) (25), som kan användas separat eller genom territoriella instrument (Lokalt ledd utveckling (CLLD) och integrerade territoriella investeringar (ITI)), tillhandahåller också stöd till små och medelstora företag. Men de är inte inriktade på små familjeföretag och traditionella företag, och endast en ytterst liten bråkdel av medlen går till dessa företag. Enligt företrädare för små familjeföretag och traditionella företag saknas det insikt om deras behov och behoven tillgodoses inte.

3.10.1

Förklaringen till detta skulle kunna vara att beslutsfattare och myndigheter på EU-nivå, nationell och lokal nivå i vissa avseenden är alltför strikta när de utformar de politiska stödinstrumenten och inte har tagit fasta på företagens och arbetsmarknadsparternas synpunkter i syfte att sätta sig in i de små och mycket små företagens verkliga behov.

3.10.2

Naturligtvis bör man inte enbart lägga skulden på myndigheterna. De förmedlande organisationerna har också misslyckats med att effektivt förmedla de små och medelstora företagens verkliga behov. Ett bra exempel på detta är att små och medelstora företag tycks föredra företagsstöd, medan man inom den politiska debatten lägger allt större vikt vid finansiering med eget kapital, återbetalningspliktigt stöd och indirekt stöd.

3.10.3

Partnerskap mellan företag och forskningscentrum och anlitandet av förmedlare för att bistå små och medelstora företag tycks också vara mindre utvecklat än förväntat, trots den stora uppmärksamhet som riktas mot dessa frågor. Det hävdas att denna obalans delvis skulle kunna förklaras av krisen, men under en lågkonjunktur hade beslutsfattarna kunnat välja mer ”traditionella” politiska instrument för att stödja de lokala ekonomierna vid en kritisk tidpunkt.

3.10.4

Möjligheten att utnyttja olika specifika finansiella instrument är praktiskt taget oåtkomlig för små familjeföretag och traditionella företag på grund av svårigheterna att genomföra dem och bristen på erfarenhet och kunskap.

4.1

Små företag har vanligtvis en lägre export som procentandel av omsättningen än medelstora och stora företag, vilket antyder att det finns ett samband mellan företagsstorlek och exportkapacitet.

4.2

Tillgång till finansiering är ett stort problem för små och medelstora företag och uppstartsföretag. EESK har i en informationsrapport uppmärksammat att den otillräckliga tillgången till finansiering har begränsat de små och medelstora företagens verksamhet sedan 2008 (26). Även om situationen har förbättrats den senaste tiden har framstegen gått långsammare ju mindre företaget är, vilket än en gång visar att företagets storlek har betydelse för dess behov och resultat. Dessutom förlitar sig de små och medelstora företagen huvudsakligen på banklån för sin finansiering, men banksektorn är inte väl anpassad för de små och medelstora företagen, särskilt inte små familjeföretag och traditionella företag.

4.3

På senare tid har det finansiella stödet framför allt riktats till uppstartsföretag – vilka utgör en mycket liten andel av de små och medelstora företagen i EU – men det akuta behovet av kapital för att finansiera expanderande företag har ännu inte hanterats på ett lämpligt sätt. Det gäller även det behov som det stora flertalet av de traditionella företag har, nämligen att bara kunna finansiera den ordinarie verksamheten som lidit under den ekonomiska krisen. Det rapporteras om bankkonkurser som gör att vissa små företag tvingas lägga ned sin verksamhet på grund av enkla likviditetsproblem.

4.4

Ett annat mycket allvarligt problem som små och medelstora företag – i motsats till stora företag – ställs inför handlar om tillgången till information och nya marknader. Det är också svårare för dem att anställa och behålla högkvalificerad arbetskraft och att uppfylla de ökande lagstadgade och byråkratiska kraven. Små och medelstora företag i mindre utvecklade EU-regioner lider ännu mer av denna ofördelaktiga situation, eftersom de saknar möjligheter till samarbete med större företag som en del av sin värdekedja, har färre möjligheter att ingå i konkurrenskraftiga kluster och bristande tillgång till kollektiva nyttigheter, tillgång till färre tjänster och stödjande institutioner och ofta ett minskande kundunderlag. Alla dessa faktorer kan också leda till att deras kostnader för få ut sina varor på marknaden blir högre.

4.5

För traditionella små och medelstora företag och företag belägna i mindre utvecklade områden i EU är det således inte politiska instrument inriktade på att främja innovation, tillgång till nya marknader, internalisering, tillgång till kapitalmarknaderna osv., som behövs mest, utan snarare sådana som hjälper små och medelstora företag att förbättra sin kärnverksamhet och nå bättre resultat – såsom instrument som underlättar bättre tillgång till vanlig bankfinansiering, information, kvalificerad arbetskraft och omedelbara affärsmöjligheter (förbättring av den dagliga verksamheten). För dessa företag är det meningslöst att ändra sitt beteende på kort sikt, eftersom det först måste ske ändringar av det allmänna sammanhang som de verkar inom.

4.6

I vissa länder fungerar företagsinkubatorer smidigt, i andra är deras positiva effekter ganska begränsade. Den viktigaste förutsättningen för att nå framgång är en kultur där man delar organisatoriska resurser och stödnätverk. Dessa är i regel inte särskilt välutvecklade i mindre utvecklade EU-regioner.

4.7

Att produktionen av kunskapsinnehåll fått större betydelse som en konkurrensfördel spär på skillnaderna mellan små och medelstora företag, och skapar skillnader mellan små och medelstora företag med hög tillväxt och andra små och medelstora företag vars utveckling hämmas av hinder som traditionellt hänger samman med deras ringa storlek, läge och kundbas.

4.8

EESK uppmanar kommissionen att stödja principen om att ”Agera småskaligt först” och att särskilt uppmärksamma små familjeföretag och traditionella företag när den utformar politiska instrument.

4.9

För 30–40 år sedan släpande många regioner i Europa efter i utvecklingen. Det handlade om regioner som geografiskt eller funktionellt låg fjärran från den ekonomiska tillväxten. Vissa av dessa är nu välmående tack vare öppna, ansvarsfulla och icke-korrumperade lokala regeringar, företagsorganisationernas effektiva arbete och inrättandet av välfungerade lokala företagsnätverk.

5.1

Tillgång till finansiering är ett ökänt problem. Jämfört med större företag uppvisar små familjeföretag och traditionella företag större variationer i fråga om lönsamhet, överlevnad och tillväxt – vilket förklarar de särskilda problem de ställs inför i samband med finansiering. Små och medelstora företag tenderar i allmänhet att konfronteras med högre räntor samt åtstramning av kreditgivningen på grund av sin brist på säkerheter. Svårigheterna med finansiering skiftar avsevärt mellan företag som växer långsamt och företag som växer snabbt.

5.2

Det ökade antalet riskkapitalfonder och marknader för privata placeringar (inklusive informella marknader och företagsänglar), gräsrotsfinansiering och utvecklingen av kapitalmarknadsunionen i allmänhet har förbättrat tillgången till riskkapital för vissa kategorier av små och medelstora företag, men små familjeföretag och traditionella företag kommer sannolikt inte att gynnas särskilt mycket av denna utveckling utan fortsätter att vara starkt beroende av traditionella banklån. Dessa instrument är inte alltid lätta att utnyttja ens för innovativa företag, uppstartsföretag och medelstora företag och stora skillnader kvarstår mellan olika länder på grund av de lokala kapitalmarknadernas utvecklingsnivå och bristen på ordentlig lagstiftning.

5.3

Kommissionens politik för att underlätta tillgången till finansiering genom att tillhandahålla lånegarantier välkomnas. Det valda tillvägagångssättet tycks dock leda till snedvridningar på garantimarknaden, och i slutändan ge oavsiktliga konsekvenser för garantiinstitutionernas verksamhet. Det finns empiriska belägg (Spanien är ett typexempel) för att affärsbanker uttryckligen uppmanar sina befintliga låntagare att begära garantier – som ska utfärdas till dem direkt från EU i form av en direktgaranti – så att banken kan täcka nuvarande risker genom garantin utan att behöva öka sin riskklass. ”Missgynnade små och medelstora företag” (det vill säga de som kämpar för att få kredit) lämnas utanför. Ökad användning av offentliga medel som kanaliseras genom motgarantier kommer att öka effektiviteten i användningen av offentliga medel och åstadkomma en större hävstångseffekt på marknaden och i ekonomin i stort.

5.4

De europeiska och lokala regelbördorna är fortfarande ett stort hinder för små familjeföretag och traditionella företag, som ofta saknar resurser att hantera de problem som uppstår till följd av överreglering. Informationen om föreskrifter måste därför bli mer lättåtkomlig för dem och tillhandahållandet av information om tekniska standarder och miljönormer måste förbättras. De politiska beslutsfattarna måste se till att efterlevandsförfarandena inte är onödigt kostsamma, komplicerade eller långdragna. Dessutom bör relevanta lokala företagsorganisationer systematiskt och noggrant kontrollera nya bestämmelser och deras genomförande.

5.5

Tillgången till information måste förbättras, inte bara i fråga om de lagstadgade kraven. Även information om det lokala näringslivet och marknadsmöjligheter på regional nivå är ytterst viktig för traditionella företag och familjeföretag. Modern teknik kan minska informationsklyftan om den utformas på ett användarvänligt sätt. Det vore till stor hjälp om en enda kontaktpunkt inrättades, såsom redan gjorts i vissa länder, där all nödvändig information som påverkar företagets strategier och beslut finns tillgänglig på ett enda ställe. Åtgärder för att främja informationsnätverk måste gå ut på att anpassa databaser och undvika alltför stora mängder information.

5.6

Nyligen vidtagna åtgärder för att underlätta tillträdet till marknaderna har främst fokuserat på de internationella marknaderna. Politiken på detta område syftar till att ta itu med de problem som små och medelstora företag konfronteras med till följd av sin brist på tillgång till personal, externa marknader och teknik. Men, såsom diskuterats ovan, för små traditionella företag och familjeföretag är detta ofta inte särskilt relevant. Insatserna bör därför inriktas på bättre samordning mellan organisatörer av handelsdelegationer på regional nivå och på bättre stöd i sökandet efter pålitliga affärspartner. En annan möjlighet på samma område är att förstärka ansträngningarna att öka de små företagens ”andel” av de offentliga upphandlingskontrakten.

5.7

Ett mycket specifikt problem som små traditionella företag och familjeföretag konfronterats med på senare tid är tillgången på kvalificerad arbetskraft. Den demografiska situationen håller på att förvärras i avlägsna områden och i många regioner som släpar efter i sin utveckling, vilket lett till en stor brist på utbildad arbetskraft i många områden. Företagen där behöver därför hjälp med att hitta och locka till sig personal samt med att utbilda dem. Utbildningsprogram bör organiseras under lågsäsong och skräddarsys. Det bör även finnas ett system för att erbjuda dessa program regelbundet, eftersom små företag kan komma att drabbas av många uppsägningar.

5.8

I familjeföretag är det vanligt att barn som tillhör samma familj (eller inte) arbetar i företaget. Detta är tradition och bra för företagen eftersom det underlättar en smidig företagsöverlåtelse från en generation till nästa eller gör att barnen lär känna det framtida arbetet. I sådana fall bör ägaren/ledningen alltid hålla i minnet att arbetsvillkoren måste stå i överensstämmelse med ILO:s konvention nr 182 och ILO:s konvention nr 138 om barnarbete.

5.9

Fortbildning är nödvändigt, inte bara för anställda inom små familjeföretag och traditionella företag. I landsbygdsområden och avlägsna områden känner bankanställda och arbetsgivarorganisationer ofta inte till de program och möjligheter som erbjuds av kommissionen och vilka handlingar och förfaranden som gäller. Detta nätverk av förmedlare är ytterst viktigt för ett ändamålsenligt stöd till små familjeföretag och traditionella företag. Informationskampanjer och utbyte av bästa praxis mellan dessa förmedlare bör främjas. En enda kontaktpunkt för alla typer av finansiering och alla program bör också organiseras.

5.10

En viktig politisk åtgärd bör vara att höja kompetensen hos ägare/ledningen för små familjeföretag och traditionella företag, eftersom allt inom dessa bolag är direkt kopplat till denna faktor. Detta skulle kunna ske antingen genom att man uppmuntrar till utbildning och/eller genom att man underlättar tillgången till rådgivnings- och konsulttjänster. Livslångt lärande bör främjas – utbildningsverktyg på nätet på områden som affärsplanering, produktionsstandarder, konsumentlagstiftning eller andra föreskrifter skulle kunna vara ett steg i rätt riktning.

5.11

En annan åtgärd vore att uppmuntra små familjeföretag och traditionella företag att återinvestera sina vinster. Om de uppmuntras att göra det kommer dessa företag att blir mer stabila, mindre beroende av banklån och mindre sårbara för kriser.

5.12

Det skulle vara till stor nytta att sammanfatta bästa praxis från olika länder i de sektorer där många små familjeföretag och traditionella företag är verksamma, såsom turism, jordbruk, fiske osv. och att lägga fram denna för medlemsstaterna.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/9

Föredragande:

Jean-Marc ROIRANT

1.1

Det civila samhällets organisationer spelar en viktig roll i främjandet av ett aktivt medborgarskap i Europa. En deltagandedemokrati behöver förmedlande organ för medborgarnas deltagande där de kan göra sina röster hörda inom alla områden som berör dem. Ett civilsamhälle som är starkt, oberoende och diversifierat kräver tillräcklig offentlig finansiering.

1.2

Utöver den ökade svårigheten att få tillgång till offentliga medel är det krympande spelrum för organisationer i det civila samhället som noterats i vissa medlemsstater det allvarligaste hotet mot civilsamhällesorganisationernas funktion och mot demokratin i Europa.

1.3

EESK anser att det bör införas en politisk och rättslig ram på europeisk och nationell nivå för att främja utvecklingen av ett europeiskt civilt samhälle, vars verksamhet återspeglar de värden som är förankrade i de grundläggande rättigheterna.

1.4

EU:s institutioner skulle, såsom vissa medlemsstater gjort på nationell nivå, med hjälp av ”stadgor för ömsesidiga åtaganden” eller ”pakter” kunna ta initiativ till en verklig civil dialog i Europa. Det finns ett behov av att återuppta diskussionerna om en europeisk stadga för föreningar, samt om en europeisk stadga för stiftelser, och säkerställa genomförandet av artikel 11 i EU-fördraget om den strukturerade dialogen med det civila samhället.

1.5

EU bör uppmuntra medlemsstaterna att bibehålla eller införa skatteincitament för privata donationer och omfördela en del av skatteintäkterna till det civila samhällets organisationer. EU bör även undanröja hinder för gränsöverskridande donationer genom att samordna skattelagar och skatterättsliga förfaranden, och investera i utvecklingen av frivilligarbete i hela EU.

1.6

EU-institutionerna bör främja en positiv bild av det civila samhällets organisationer och värna om deras oberoende, särskilt genom att stärka deras handlingsförmåga och engagemang för social innovation och medborgardeltagande.

1.7

EESK efterlyser en strategi som underlättar utvecklingen av ett starkt och oberoende civilt samhälle i Europa samt att det inrättas en EU-ombudsman med ansvar för de medborgerliga friheterna och till vilken icke-statliga organisationer skulle kunna rapportera incidenter med koppling till eventuella trakasserier eller begränsningar av deras arbete.

1.8

Med hänsyn till den framtida fleråriga budgetramen uppmanar EESK de budgetansvariga myndigheterna att öka stödet till det civila samhällets organisationer, framför allt genom driftsbidrag och fleråriga anslag.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om en europeisk fond för demokrati, mänskliga rättigheter och värden i EU (1), som ska utrustas med en ambitiös budget, vara direkt öppen för organisationer i det civila samhället i hela Europa och förvaltas oberoende, i likhet med det europeiska initiativet för demokrati (2), med deltagande av företrädare för EESK.

1.10

I syfte att främja deltagandedemokratin anser EESK att programmet ”Ett Europa för medborgarna” bör tilldelas 500 miljoner euro i nästa fleråriga budgetram i linje med Europaparlamentets förslag (3). Likaså bör åtgärder inom ramen för Erasmus+ inriktade på det civila samhället ökas.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att övervaka genomförandet av uppförandekoden för partnerskap med det civila samhället inom ramen för strukturfonderna. Kommissionen bör också uppmana de nationella och regionala myndigheterna att utnyttja det tekniska biståndet, som utformats för att stödja kapacitetsuppbyggnaden, för det civila samhällets organisationer.

1.12

EESK efterlyser en fördjupad diskussion om hur man kan stärka det civila samhällets deltagande i forskningsprogrammen genom att främja kopplingarna mellan forskare och det civila samhället, och genom att föreslå ett nytt delprogram om medborgardeltagande och demokrati inom ramen för pelaren ”samhällsutmaningar” i det framtida ramprogrammet för forskning.

1.13

Målen för hållbar utveckling och jämställdhetsprioriteringar bör integreras i den kommande fleråriga budgetramen.

1.14

EU bör bevara och stärka sin ledande roll som givare av humanitärt bistånd och inom det internationella samarbetet och proaktivt främja ett fullt utvecklat civilt samhälle.

1.15

Kommittén välkomnar också den idé som kommissionen presenterar i sitt förslag till översyn av budgetförordningen om att betrakta den tid som läggs ned av volontärer som stödberättigande utgifter (ett direkt svar på EESK:s yttrande om ”Statistiska verktyg för att mäta volontärarbete” (4)) och om att göra det lättare att inbegripa naturabidrag som samfinansiering. EESK välkomnar också parlamentets betänkande, där man efterlyser förenkling i kontrollen av medel, såsom ömsesidig tillit till resultaten av utvärderingar och revisioner, snabbare svar till sökanden och undertecknande av avtal och betalningar. EESK uppmanar EU-institutionerna att nå en överenskommelse om den föreslagna texten som gör det möjligt att på ett rättvist sätt värdera den tid som volontärerna lägger ned.

1.16

Förstärkningen av det civila samhället är beroende av en bättre tillgång till finansiering för de minsta organisationerna samt för de mest missgynnade grupperna. Kommissionen bör i detta sammanhang föreslå olika former av finansiering och satsa mer på administrativ förenkling, tillhandahålla utbildning och riktlinjer om genomförandet av avtal och finansiella skyldigheter och säkerställa att dess avdelningar gör en konsekvent tolkning av förordningen om de finansiella reglerna.

1.17

EESK uppmanar kommissionen att reagera snabbt med lämpliga åtgärder, inklusive överträdelseförfaranden mot medlemsstater, när nationella administrativa eller rättsliga bestämmelser begränsar nationella civilsamhällesorganisationers möjligheter att få tillgång till EU-medel, inbegripet de fall där finansieringsvillkor åläggs som begränsar deras påverkansarbete.

2.1

EESK har i många yttranden behandlat frågan om den civila dialogen och deltagandedemokratin, definitionen av dessa begrepp, representativiteten för de olika aktörerna och vilka åtgärder som bör vidtas på europeisk nivå. EESK har särskilt framhållit att det är mycket viktigt att tillämpa artikel 11 i EU-fördraget (5) för att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon.

2.2

Frågan om hur finansiering kan bidra till att underlätta ett aktivt medborgarskap och deltagandedemokrati har dock ännu inte behandlats i ett särskilt yttrande.

2.3

Det finns ett brådskande behov av att se över tilldelningen av och effektiviteten hos EU-medel på det här området nu när EU-institutionerna är i färd med att diskutera förslaget om den fleråriga budgetramen efter 2020 och står i begrepp att fatta beslut om en översyn av budgetförordningen.

2.4

Finansieringsfrågorna hänger även samman med erkännandet av en egen roll och status för de olika aktörerna i den europeiska civila dialogen. Kommittén har redan ett flertal gånger tagit upp behovet av en europeisk stadga för föreningar (6).

2.5

I detta yttrande används begreppet ”organisation i det civila samhället” om icke-statliga organisationer utan vinstsyfte som är oberoende av offentliga institutioner och kommersiella intressen och vilkas insatser bidrar till målen i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom social integrering, medborgarnas aktiva engagemang, hållbar utveckling i alla dess former, utbildning, hälso- och sjukvård, sysselsättning, konsumenternas rättigheter, stöd till migranter och flyktingar och grundläggande rättigheter (7).

3.1

Ett engagerat, pluralistiskt och oberoende civilt samhälle är mycket viktigt för att främja medborgarnas aktiva deltagande i den demokratiska processen och i styrningen och transparensen på EU-nivå och nationell nivå. Det kan även bidra till en effektivare och mer rättvis politik och främja en hållbar utveckling och tillväxt för alla (8). I den mån de har förmågan ”att nå de fattigaste och mest missgynnade och vara en röst för dem som inte lyckas göra sig hörda” […] möjliggör det civila samhällets organisationer ett ökat deltagande och bidrar till utformningen av den europeiska politiken (9).

3.2

Utöver sina medborgerliga och sociala funktioner deltar vissa av det civila samhällets organisationer i den så kallade sociala och solidariska ekonomin och bidrar även avsevärt till att skapa arbetstillfällen.

3.3

Det som kännetecknar det civila samhällets organisationer är att de samlar i huvudsak mycket engagerade volontärer och anställda kring olika projekt. Volontärarbete som ett aktivt uttryck för ett samhällsengagemang som gör det möjligt att befästa gemensamma europeiska värden som solidaritet och social sammanhållning måste gagnas av en gynnsam miljö (10).

3.4

En verklig deltagandedemokrati behöver förmedlande organ (fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och organsationer för små och medelstora företag, icke-statliga organisationer och andra icke-vinstdrivande aktörer osv.) för att involvera allmänheten och främja ett folkligt och medborgerligt engagemang för europeiska utmaningar och för att bygga ett Europa som är mer rättvist, solidariskt och inkluderande. För att det ska finnas ett organiserat civilt samhälle som är starkt och diversifierat behövs lämpliga offentliga medel och en ram som underlättar tillgången till olika former av privat finansiering.

4.1

På EU-nivå finns det ett flertal program inom olika sektorer (utbildning, kultur, sociala frågor, medborgarskap, miljö, grundläggande rättigheter, forskning, internationellt samarbete, humanitärt bistånd, hälso- och sjukvård osv.), som omfattar särskilda mål för det civila samhällets deltagande, särskilt i form av projekt. Institutionerna har också inrättat driftsbidrag, framför allt i syfte att främja nätverkssamarbete mellan nationella organisationer som är verksamma inom olika sektorer och samhällsfrågor. Dessa ekonomiska stöd bidrar således till en ”allmän opinionsbildning i EU”.

4.2

När det gäller utvidgningen och utrikespolitiken, i synnerhet det internationella samarbetet och det humanitära biståndet, har EU utvecklat en proaktiv politik för att främja ett fullt utvecklat civilt samhälle, bl.a. genom särskilda åtgärder. EU är dessutom en av de största bidragsgivarna i världen när det gäller utvecklingsstöd och humanitärt bistånd och detta har starkt stöd bland EU:s medborgare (11).

4.3

När det gäller den interna politiken har det emellertid inte skett någon omvärdering av relationen mellan EU och det civila samhällets organisationer (närmare bestämt i enlighet med artikel 11 i EU-fördraget) sedan kommissionen år 2000 offentliggjorde sitt inledande diskussionsunderlag inom ramen för den administrativa reformen. Där underströk man vikten av att bibehålla en hög nivå av offentligt stöd för att främja civilsamhällesorganisationernas roll, av att fastställa ett sammanhållet tillvägagångssätt inom kommissionens avdelningar och av en förbättrad förvaltning av bidrag.

4.4

Finansieringen av det civila samhällets organisationer är främst koncentrerad till områdena humanitärt bistånd och internationellt samarbete. Enligt uppgifter för 2015 beviljades 1,2 miljarder euro i finansiering till icke-statliga organisationer (omkring 15 % under rubriken ”Europa i världen”) (12), medan finansieringen till civilsamhällesorganisationer inom andra sektorer var ganska begränsad: 0,08 % under rubriken ”Hållbar tillväxt: naturresurser”, 2,5 % under rubriken ”Säkerhet och medborgarskap” och mindre än 0,009 % under rubriken ”Smart tillväxt för alla”. Det finns därför ett brådskande behov av att se över beloppen men även effektiviteten hos de planerade åtgärderna.

5.1

Färska studier och enkäter samt åtgärder som vidtagits i vissa EU-länder visar även att situationen för det civila samhället håller på att försämras på nationell nivå i vissa medlemsstater (13). Översynen av budgetramen efter 2020 och översynen av de befintliga finansieringsprogrammen kan inte bortse från denna nya situation.

5.2

Den nyligen antagna (juni 2017) ungerska lagen om insyn i organisationer som tar emot utländska medel har fördömts av kommissionen, Europaparlamentet och Europarådet. Detta visar på nödvändigheten av att kommissionen ser till att åtgärder som vidtas för att bekämpa finansiering av terrorism och penningtvätt inte får oönskade konsekvenser för civilsamhällesorganisationernas tillgång till finansiering och lån.

5.3

I många europeiska länder ser vi att det tas fram åtgärder som går ut på att införa villkor för bidrag till organisationer i det civila samhället, vilket leder till att deras roll som intresseföreträdare och deras processbehörighet begränsas (14).

5.4

Den ekonomiska och finansiella krisen har i många länder lett till att det offentliga stödet till det civila samhällets organisationer begränsas och/eller styrs om till kortfristiga bidrag. Finansieringsformer som huvudsakligen är projektorienterade kan göra att det civila samhällets organisationer tvingas anpassa sina prioriteringar och få dem att fjärma sig från sin ursprungliga roll och samhällets behov. I vissa länder favoriserar regeringarna, på bekostnad av andra organisationer, organisationer som stöder deras egna strategiska linje och som gör gemensam politisk sak med dem, och en tilltagande brist på insyn i samband med tilldelningen av bidrag kan noteras.

5.5

EESK uppmanar kommissionen att noga övervaka genomförandet av förhandsvillkoren vid bedömningen av programmen liksom i samband med partnerskapsavtalen, särskilt i fråga om sysselsättning, social integration och icke-diskriminering, miljö, jämställdhet och rättigheter för personer med funktionsnedsättning, det organiserade civila samhällets engagemang och utökningen av dess institutionella kapacitet (15), och transparens i förfarandena för tilldelning av kontrakt, samt att hålla inne betalningar om dessa inte respekteras. EESK påminner också kommissionen om att övervaka tillämpningen av artikel 125 om skyldigheten för de förvaltande myndigheterna att tillämpa urvalsförfaranden och kriterier som är öppna och icke-diskriminerande. EESK uppmanar Europeiska revisionsrätten att i sin kommande rapport bedöma efterlevnaden av dessa bestämmelser när det gäller urvalsförfarandena för icke-statliga organisationer.

5.6

Den ökande extremismen och populismen och det ökade antalet antidemokratiska åtgärder gör att hela det demokratiska regelverket ifrågasätts och skapar ett fientligt klimat för förmedlande organ. Det finns därför ett behov av att bekräfta den betydelsefulla roll som det civila samhällets organisationer spelar och av att öka EU:s ekonomiska stöd till dem.

5.7

EESK vill att det inrättas en EU-ombudsman med ansvar för de medborgerliga friheterna till vilken icke-statliga organisationer skulle kunna rapportera incidenter med koppling till trakasserier eller begränsningar av deras arbete.

6.1

EESK anser att det bör införas en politisk och rättslig ram på europeisk och nationell nivå för att främja utvecklingen av ett diversifierat europeiskt civilt samhälle, vars verksamhet återspeglar de värden som är förankrade i de grundläggande rättigheterna.

6.2

EU-institutionerna bör främja en positiv bild av det civila samhällets organisationer och värna om deras oberoende, särskilt genom att stärka deras handlingsförmåga och engagemang för social innovation och medborgardeltagande som ofta är kopplade till finansiering.

6.3

EU:s institutioner skulle, såsom vissa medlemsstater gjort på nationell nivå, med hjälp av ”stadgor för ömsesidiga åtaganden” eller ”pakter” kunna ta initiativ till att erkänna och ingå partnerskap med europeiska representativa civilsamhällesorgan för att skapa förutsättningar för en verklig civil dialog i Europa och genomföra artikel 11 i EU-fördraget och andra relevanta internationella åtaganden (16).

6.4

Det finns också ett brådskande behov av att återuppta diskussionerna om en europeisk stadga för föreningar, som kommissionen lade fram ett förslag om 1992 (17), samt om en europeisk stadga för stiftelser. Detta skulle främja erkännandet av organisationer inom det civila samhället och deras samarbete på europeisk nivå och komplementera stadgan för Europabolag som antogs 2004 (18).

6.5

EU bör uppmuntra medlemsstaterna att bibehålla och ytterligare utveckla skatteincitamenten för privata donationer och att omfördela en del av skatteintäkterna till det civila samhällets organisationer samtidigt som man undanröjer hinder för gränsöverskridande donationer genom att samordna skattelagar och skatterättsliga förfaranden och investerar i utvecklingen av frivilligarbete i hela EU.

6.6

Med hänsyn till den framtida fleråriga budgetramen uppmanar EESK de budgetansvariga myndigheterna att öka stödet till det civila samhällets organisationer, framför allt i form av driftsbidrag och fleråriga anslag, för att främja insatsernas långsiktiga verkan.

6.7

Sedan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna antogs saknas det ett verkligt stödprogram för det civila samhället i fråga om de mänskliga rättigheterna i EU:s medlemsstater. Det viktiga stödet till det civila samhället i länderna i Central- och Östeuropa i samband med deras anslutning till EU har inte bibehållits genom andra finansieringsmekanismer. Den senaste tidens utveckling där terrorism och extremistiska och/eller populistiska rörelser har fått ett uppsving, visar på behovet av större investeringar i det civila samhället och av att säkerställa samstämmighet mellan länder i fråga om det civila samhällets utveckling.

6.8

EESK uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om en europeisk fond för demokrati, mänskliga rättigheter och värden i EU (19), utrustad med en ambitiös budget, som är direkt öppen för organisationer i det civila samhället i hela Europa, inbegripet människorättsförsvarare som strävar efter att främja och skydda EU:s grundläggande värden. Fonden bör täcka driftskostnader samt kostnader för rättstvister och övervakande verksamhet, och bör förvaltas oberoende i likhet med det europeiska initiativet för demokrati (20), med deltagande av företrädare för EESK.

6.9

Programmet Europa för medborgarna är det enda EU-programmet som specifikt bidrar till att minska det demokratiska underskottet genom att göra det möjligt för alla medborgare att delta direkt i uppbyggnaden av Europa, men det har ett alltför lågt stödbidrag. I dagens läge, där europeiska värden och demokratin ifrågasätts, anser EESK att detta program bör tilldelas 500 miljoner euro i nästa fleråriga budgetram i linje med Europaparlamentets förslag (21). Likaså bör åtgärder inom ramen för Erasmus+ inriktade på det civila samhället ökas.

6.10

Majoriteten av det civila samhällets organisationer har svårt att få tillgång till strukturfonderna, främst på grund av den samfinansiering som krävs. Bestämmelserna om tekniskt bistånd, som syftar till att stödja kapacitetsuppbyggnaden, är också underutnyttjade och ofta reserverade för offentliga förvaltningar. Uppförandekoden för partnerskap med det civila samhället, som är nyckelinstrumentet, har inte genomförts korrekt i de flesta länder (22). Även i de fall där det civila samhällets organisationer bjuds in till tillsynskommittéerna, är deras roll begränsad.

6.11

EESK uppmanar kommissionen att reagera snabbt med lämpliga åtgärder, inklusive överträdelseförfaranden mot medlemsstater, när nationella administrativa eller rättsliga bestämmelser begränsar nationella civilsamhällesorganisationers möjligheter att få tillgång till EU-medel, inbegripet de fall där finansieringsvillkor åläggs som begränsar deras påverkansarbete.

6.12

Genom sina förbindelser och ständiga kontakter med medborgarna och verksamheter på det lokala planet är organisationerna i det civila samhället medvetna om samhällets utmaningar och behov. Trots detta har de en mycket marginell roll i forskningen. EU:s program för sysselsättning och social innovation (EaSI) rymmer också hinder för det civila samhällets deltagande. EESK efterlyser en ingående analys i syfte att stärka kopplingen mellan forskare och det civila samhället, och föreslår ett nytt delprogram om medborgardeltagande och demokrati inom ramen för pelaren ”samhällsutmaningar” i det framtida ramprogrammet för forskning.

6.13

Ungdomsarbetslösheten är fortfarande mycket hög och utgör ett av de mest överhängande problemen för EU, i och med att ett växande antal ungdomar löper risk för social utestängning. Mot denna bakgrund bör EU:s medel i högre grad riktas till organisationer i det civila samhället som hjälper ungdomar att förvärva kvalifikationer och kompetenser genom icke-formell utbildning.

6.14

Inom kultursektorn är majoriteten av stöden inte anpassade till det civila samhällets organisationer inom denna sektor, vilket således förhindrar deras tillgång till olika finansiella instrument såsom lån. Det finns även en brist på verkliga insatser när det gäller kulturens europeiska dimension, i ett läge där identitetsbaserade och populistiska åsikter vinner mer och mer terräng. EU bör särskilt via programmet Kreativa Europa även stödja oberoende kulturproduktion och investera i utvecklingen och bärkraften hos lokala icke-kommersiella medier.

6.15

När det gäller utvecklingssamarbete bör EU investera mer i samarbetsåtgärder som är inriktade på befolkningsgrupper, inbegripet på områden som jämställdhet, styrning, mänskliga rättigheter, miljörättigheter, motståndskraft mot klimatförändringar, utbildning samt socialt skydd, till exempel genom ett tematiskt upplägg per land som även inbegriper ett nära samarbete med det civila samhället.

6.16

I samband med utarbetandet av den fleråriga budgetramen bör man även ta hänsyn till målen om hållbar utveckling och jämställdhetsprioriteringar.

6.17

Förstärkningen av det civila samhället är beroende av en bättre tillgång till finansiering för de minsta organisationerna samt för de mest missgynnade grupperna. Kommissionen bör i detta sammanhang föreslå olika former av finansiering och satsa mer på administrativ förenkling. Mekanismer för bidrag i flera led (eller kaskadfinansiering) bör användas mer systematiskt, såsom de som infördes genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter eller inom ramen för EES-bidragen. Bidragen bör tilldelas av en oberoende nationell aktör efter ett anbudsförfarande (23).

6.18

Det civila samhällets organisationer i länderna i Central- och Östeuropa har alltjämt proportionellt sett en mer begränsad tillgång till medlen. Kommissionen bör förstärka sina informationsinsatser om de olika fonder som finns för organisationer i det civila samhället och ytterligare främja partnerskap mellan organisationer.

6.19

Det vore även lämpligt att inrätta en mer systematisk uppföljning av och stöd till stödmottagande organisationer i form av utbildning om avtalsförpliktelser och revisioner, också för de olika generaldirektorat som ansvarar för genomförandet av budgetförordningen.

6.20

Databaser med beskrivningar av projekt som redan genomförts och exempel på god praxis bör göras tillgängliga för potentiella sökande för att främja innovation och partnerskap. Kommissionen bör fortsätta sina ansträngningar att minska den administrativa bördan i samband med ansökningsförfarandet och förvaltningen av medel, bl.a. genom att inrätta ett enda nätbaserat ansökningssystem för de olika programmen.

6.21

Utvärderingen av program som förvaltas direkt av kommissionen bör vara mer insynsvänlig och utförlig, med tanke på det stora antalet ansökningar om EU-bidrag och den låga framgångsgraden. Dessutom skulle återkoppling göra det möjligt för organisationer som inte blivit godkända i den första ansökningsomgången att förbättra sig, och även öka förtroendet för urvalsprocessen.

6.22

Tidsfristerna för avtalsanmälan, undertecknande av avtal och betalningar bör förkortas betydligt för att minska behovet av banklån på grund av brist på likvida medel.

6.23

EESK uppmanar också kommissionen att se över beloppen för samfinansiering, särskilt för de minsta organisationerna som har mycket svårt att hitta annan finansiering och de som bedriver opinionsbildning, såsom t.ex. konsumentskyddsorganisationer, miljöorganisationer, människorättsorganisationer samt organisationer som arbetar för att främja medborgarskap. Detta är viktigt, inte minst eftersom bestämmelserna om samfinansiering ökar den administrativa bördan för det civila samhällets organisationer och de risker som hänger samman med olika avtalsmässiga och finansiella bestämmelser mellan givarna.

6.24

Kommittén välkomnar också helhjärtat den idé som kommissionen presenterar i sitt förslag till översyn av förordningen om finansiella regler (24) om att betrakta den tid som läggs ned av volontärer som stödberättigande utgifter och om att göra det lättare att inbegripa naturabidrag som samfinansiering. Förslaget är ett direkt svar på EESK:s uppmaning i dess yttrande om ”Statistiska verktyg för att mäta volontärarbete” (25). EESK välkomnar också parlamentets betänkande liksom rådets förslag om att införa ett undantag från regeln om icke-vinst för ideella organisationer. EESK uppmanar EU-institutionerna att nå en överenskommelse om den föreslagna texten som gör det möjligt att rättvist värdera den tid som läggs ned av volontärer.

6.25

Insynen i och kontrollen av finansieringen bör förbättras genom att man fastställer tydliga riktlinjer för kommissionens kontroller och, när det gäller finansiering från flera givare, beaktar förhandsutvärderingar och urvalet av partner samt efterhandsutvärderingar och granskningar som görs av andra givare.

6.26

Dessutom bör allmänhetens tillgång till information om beloppen och syftet med finansieringen underlättas genom en reform av kommissionens system för finansiell transparens. Denna bör omfatta de årliga utbetalningarna i stället för fleråriga åtaganden, och bli mer tillförlitlig genom att de olika programmens databaser harmoniseras. Samtidigt bör icke-statliga organisationer fortsätta att tillämpa de högsta transparensstandarderna för självrapportering.

6.27

Slutligen bör kommissionen inleda en konstruktiv dialog och uppföljning mellan de olika generaldirektoraten och det civila samhällets organisationer för att undersöka god och dålig praxis och ta fram en mer enhetlig strategi.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/16

Föredragande:

Tom JONES

1.1

Trots en negativ befolkningsbalans och en nedgång i den traditionella ekonomiska verksamheten anser EESK att det finns skäl att vara optimistisk om en hållbar framtid för många, om inte alla landsbygdssamhällen, då det i många byar och små städer finns tillräckliga bevis på god praxis. Dessa samhällen kan fungera som katalysatorer för en mer allmän förnyelse och en hållbar utveckling av landsbygden.

1.2

Denna optimism är dock avhängig av fortlöpande heltäckande satsningar som kräver mänskliga och finansiella resurser på alla myndighetsnivåer och inom alla tre sektorer, den privata, den offentliga och den civila.

1.3

EESK stöder helhjärtat kommissionens initiativ för smarta byar, särskilt med tanke på de löften som getts om samarbete mellan direktoraten. De nationella och regionala landsbygdsprogrammen, som GD Jordbruk och landsbygdsutveckling förvaltar tillsammans med medlemsstaterna är viktiga, men deras resurser till initiativet kommer aldrig att räcka till om inte de nationella, regionala och lokala offentliga nivåerna skjuter till investeringar. EESK tar del av och stöder det yttrande om smarta byar som Europeiska regionkommittén håller på att utarbeta (1).

1.4

Snabbt bredband – mobilt och fast – är avgörande för att smart utvecklade byar och städer ska ha en chans till ekonomisk och social utveckling, och det måste komma alla till del, i enlighet med garantin om landsbygdssäkring i Cork 2.0-förklaringen från 2016.

1.5

Offentliga tjänster inom utbildning, fortbildning, hälso- och sjukvård, social omsorg samt barnomsorg bör vara tillgängliga, integrerade och använda tekniska framsteg på ett innovativt sätt.

1.6

Planeringsmyndigheterna i landsbygdsområdena bör arbeta för förnyelse av överflödiga byggnader i byar och små städer, sörja för en låg beskattning av nystartade företags affärsverksamhet och kompensationsbidrag från detaljhandelsprojekt i utkanten av städer. När sådana renoverade byggnader görs tillgängliga bör hänsyn tas till lokala icke-statliga organisationers samt den privata och offentliga sektorns behov.

1.7

Dåliga transportförbindelser är en annan utmaning och samtransport och kommunalägda bussar och bilar rekommenderas i de områden där den privata sektorn har dragit sig tillbaka.

1.8

Om möjligt bör arbetsgivarna uppmuntras att stödja distansarbete och att förverkliga de potentiella fördelarna med partnerskap mellan städer och landsbygd. Bidrag från såväl jordbruks- och landsbygdsturism, hälsorelaterad verksamhet och marknadsföring av lokala jordbruks- och hantverksprodukter, samt en utökning av antalet kulturella och historiska evenemang, är mycket viktiga faktorer i detta sammanhang. Genom möjliggörande stöd från landsbygdsprogrammet kan företagare locka till sig inkommande investeringar och utveckla och marknadsföra produkter med mervärde.

1.9

Styrning på den lägsta lokala nivån är en nationell eller regional angelägenhet. Byar och små städer behöver dock ges större befogenheter och tillgång till finansiella resurser för att leda sina invånare och stödja deras önskemål.

1.10

Leader-programmet och lokala aktionsgrupper bör ges fullt stöd i sina insatser för att främja lokal utveckling genom att uppmuntra grundandet av både privata och ideella företag, stimulera deras tillväxt samt främja en engagerad och stödjande samhällsanda. Med förbättrat samarbete skulle dessa insatser kunna utvidgas genom lokalt ledd utveckling.

1.11

Framför allt bör invånarna i byar och små städer engagera sig för att bygga upp en känsla av samhörighet som uppmuntrar till ledarskap inifrån. Skolor och lokala mentorer bör främja ledarskap. Nya ledare behöver fullt stöd av rådgivande organ och icke-statliga organisationer som har tillgång till bästa praxis och relevanta liknande satsningar.

1.12

Nya smart utvecklade byar bör visas upp på regional, nationell och europeisk nivå. EU:s institutioner och deras berörda aktörer bör anordna en årlig dag för att uppmärksamma framgångsrika byar och små städer med god sammanhållning.

1.13

För att stärka och utveckla en verklig känsla av partnerskap mellan stora och mindre städer och deras angränsande samhällen stöder EESK rekommendationerna i R.E.D:s (2) dokument från 2016 ”Making Europe Grow with its Rural Territories” och Carnegie Trusts pilotprojekt Twin Town. Principerna om hållbar utveckling och den cirkulära ekonomin bör tillämpas på partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden.

1.14

Kommittén stöder uppmaningen i European Rural Manifesto (det europeiska landsbygdsmanifestet), som antogs vid den andra upplagan av Europeiska landsbygdsparlamentet i november 2015, om ökat samarbete mellan samhällen, organisationer och myndigheter i landsbygds- och stadsområden i syfte att fullt ut dra nytta av de sociala, kulturella och ekonomiska kopplingar som ett sådant samarbete kan leda till, och om ett livligt utbyte av idéer och goda metoder mellan aktörer i landsbygds- och stadsområden.

1.15

EESK rekommenderar att Europeiska investeringsbanken utformar skräddarsydda stödsystem för små landsbygdsföretag, både privata och sociala företag (inklusive kooperativ), såsom den utlovade i sitt program för 2017–2019.

1.16

Europeiska rådet för unga jordbrukare (CEJA) och andra organ som företräder ungdomar bör ges stöd att skapa möjligheter för ungdomsforum i lokalsamhällen, för att dra igång satsningar på basis av ungdomars behov och önskemål. Ungdomarna måste få betydligt mer att säga till om när det gäller ekonomiska och sociala lösningar, och det är viktigt att utbildning, mentorskap och finansiellt stöd skräddarsys efter deras ambitioner.

1.17

Mål 11 i FN:s mål för hållbar utveckling riktar sig till städer och samhällen. Hållbara byar och små städer bör inkluderas under ”samhällen”.

1.18

De kulturella värden som finns i byar och små städer bör ges en framträdande plats i samband med marknadsföringen av Europaåret för kulturarv 2018 och i dess initiativ. Äldre bybor kan spela en viktig roll vid främjandet av traditioner och kultur och man bör skapa förutsättningar för att de ska kunna vara aktiva i detta hänseende.

1.19

Kommittén rekommenderar spridning av goda metoder på alla nivåer. Detta sker redan genom det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling, Elard, Ecovast och ERP och tas upp i publikationen ”The best Village in the World” (3).

2.1

Landsbygdsområdena är en oerhört viktig del av Europa, och sörjer för nödvändig verksamhet som jord- och skogsbruket. Små städer och byar ligger i och ingår i dessa landsbygdsområden, och har alltid varit platser där människor både bott och arbetat.

2.2

Små städer i landsbygdsområden utgör ett centrum för omkringliggande småorter. De små städerna ligger i sin tur i storstadsområdenas sfär. De är alla ömsesidigt beroende av varandra. De är viktiga partner i partnerskapen mellan städer och landsbygd – dessa partnerskap är ett begrepp som har lyfts fram av GD Regional- och stadspolitik (4) och OECD, och innebär att båda parter har samma ställning när det handlar om att hantera och planera sin framtid. Byar och små städer runtom i Europa har genomgått många förändringar – både ekonomiska och sociala – och de ställs gång efter gång inför kravet på att anpassa sig till moderna förhållanden.

2.3

Tillsammans med jord- och skogsbruket utgör byar och små städer själva ryggraden i landsbygdsområdena och står för arbetstillfällen, tjänster och utbildning som både de själva och byar och samhällen i omgivningen kan utnyttja. Små städer ingår i sin tur i de större städernas sfär. Detta skapar en relation mellan landsbygds- och stadsområden som finns i alla regioner. Stads- och landsbygdsområdena tillhandahåller tjänster till varandra – stadsområdena är beroende av landsbygdsområdena för tillhandahållandet av livsmedel och är en marknad för produkter från landsbygden medan landsbygdsområdena erbjuder avkoppling och en lugn miljö för städernas invånare.

2.4

Det finns en stark tradition av gemenskap i många landsbygdsområden. Denna tradition är på väg att försvinna, och många av de mer avlägsna landsbygdsområdena har drabbats av avfolkning och förfall.

3.1

Landsbygdssamhällena har under de senaste årtiondena ställts inför utmaningar till följd av en önskan att centralisera många tjänster för att uppnå stordriftsfördelar, förändringar i transporter och resor och det sätt på vilket människor lever i vårt moderna samhälle. Lokala tjänsteföretag lämnar landsbygdssamhällena. Många butiker och bank- och posttjänster försvinner och små landsbygdsskolor läggs ned.

3.2

Arbetslösheten i landsbygdssamhällena är dold eftersom siffrorna är låga jämfört med antalet arbetslösa i stadsområden, men människor på landsbygden stöter på ett ytterligare problem när det gäller att få hjälp av arbetsförmedlingar, då dessa ligger i städerna och kollektivtrafiken i landsbygdsområden ofta minskar. Den låga arbetslösheten kan bero på att många unga har lämnat landsbygden för att utbilda sig eller söka arbete, samtidigt som många av dem som stannar kvar arbetar för låga löner.

3.3

De offentliga medlen, som är så viktiga för att stödja landsbygdssamhällena, pressas av ett ökat budgettryck till följd av den allmänna ökningen i levnadskostnader och ökade kostnader för tillhandahållandet av tjänster.

3.4

Investeringar i vägar och motorvägar uppmuntrar användningen av privatbilar som det enklaste sättet att ta sig till arbetsplatsen. Människor är nu betydligt mer beredda att resa långa sträckor, men det har i sin tur lett till att människor har blivit mindre beroende av sysselsättning eller tillhandahållande av tjänster i sina lokalsamhällen.

3.5

Människors konsumtionsmönster har förändrats. De handlar ofta i närheten av arbetsplatsen, som vanligtvis ligger i en större stad, i stället för i den by eller den småstad där de bor. De handlar också över nätet och får sina varor hemlevererade. Detta har lett till att lokala butiker läggs ned.

3.6

Ungdomarna överger landsbygden för utbildning och arbete i städerna. Om man inte bevarar arbetstillfällena i landsbygdsområdena är det svårt att locka ungdomar att återvända. Det är angeläget att ungdomars röst beaktas och ges en central plats i den lokala demokratin. Organisationer som företräder ungdomar bör få stöd att främja deltagandet i samhällsstyrningen. Likaså bör ekonomiska och sociala organ beakta ungdomar i samband med rådgivning och ekonomiskt stöd.

3.7

Sammanhållningen mellan generationerna sätts på prov av obalansen mellan åldersgruppernas storlek. Tillgången på riktade sysselsättningsåtgärder, skolor och barnomsorg i kombination med bostäder till ett överkomligt pris på landsbygden är avgörande för att unga människor och familjer med barn ska kunna stanna kvar i eller återvända till landsbygdssamhällena. Människor inom samhällena kan ibland ha skilda åsikter om den lokala ekonomiska verksamheten. Det måste finnas dialog och förståelse så att man når en balans mellan en lugn miljö och lämpliga initiativ som skapar nya arbetstillfällen.

4.1

Kommissionens initiativ för smarta byar är viktigt, inte minst på grund av löftena om samarbete mellan olika direktorat. Resurserna från GD Jordbruk och landsbygdsutvecklings landsbygdsutvecklingsprogram till initiativet kommer aldrig att räcka till om inte andra generaldirektorat och de nationella, regionala och lokala offentliga nivåerna skjuter till investeringar. Detta pilotinitiativ bör efter utvärderingen ingå i alla nya program inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt de regionala programmen, och utvidgas till att omfatta små städer som en del av ”landsbygdens pånyttfödelse”.

4.2

Bredband är viktigt för alla landsbygdsområden. Bättre bredbandstäckning – mobil och fast – skulle vara till hjälp för en rad verksamheter. Det skulle inte bara utveckla företagen och möjligheten att arbeta på distans, utan även förbättra människors vardagsliv. Bättre bredband öppnar för undervisning via internet och tillgång till bättre hälso- och sjukvård och marknadsföring av tjänster som finns tillgängliga på nätet. Det finns exempel på goda metoder där en förbättrad tillgång till internet i landsbygdsområden har gynnat samhällen. Grundläggande utbildning bör erbjudas för att lära i synnerhet äldre medborgare att använda internet.

4.3

Om möjligt bör arbetsgivarna uppmuntras att stödja distansarbete och att förverkliga de potentiella fördelarna med partnerskap mellan städer och landsbygd. Genom det möjliggörande stödet från landsbygdsprogrammet kan företagare locka till sig inkommande investeringar, utveckla och marknadsföra produkter med mervärde, såsom mat, dryck, landskapet och det historiska arvet samt aktiviteter med koppling till kultur, hälsa och fritid, samtidigt som man säkerställer kontinuiteten i det lokala hantverket och miljökunskaper.

4.4

Offentliga tjänster inom utbildning, hälso- och sjukvård samt social omsorg bör vara integrerade och samlade samt använda tekniska framsteg på ett innovativt sätt för att undvika diskriminering och utestängning av i synnerhet äldre personer och tonåringar på landsbygden. Utlokaliserade myndigheter skulle kunna bli ett vägledande exempel när det gäller att minska trängseln och föroreningarna i städer och stadsområden, och samtidigt främja känslan av rättvisa gentemot landsbygden. Lokala myndigheter har en viktig roll att spela i landsbygdsområdenas planering och för att säkerställa positiva åtgärder i landsbygdssamhällen för att uppmuntra och stödja deras fortlevnad. Tjänsteinrättningar kanske kan dela byggnad, och oanvända byggnader kanske kan användas för nya affärsändamål så att det skapas nya arbetstillfällen som ger möjligheter till ökad ekonomisk aktivitet. När sådana renoverade byggnader görs tillgängliga bör hänsyn tas till lokala icke-statliga organisationers samt den privata och offentliga sektorns behov.

4.5

Man måste satsa på att bygga upp en genuin känsla av partnerskap mellan städer eller storstäder och omgivande samhällen för att på ömsesidigt accepterade villkor sprida en känsla av tillhörighet, varumärke och gemensamma investeringar. Tillsammans med andra organisationer rekommenderade R.E.D. 2016 en europeisk politisk strategi för landsbygdsområdena fram till 2030 (5). Ett annat exempel är Carnegie Trusts pilotprojekt Twin Town. Principerna om hållbar utveckling och den cirkulära ekonomin bör tillämpas på partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden.

4.6

Vid den andra upplagan av det europeiska landsbygdsparlamentet (ERP) i november 2015 antogs European Rural Manifesto. ERP:s nätverk med partner i 40 europeiska länder driver manifestets frågor. ERP arbetar för ökat samarbete mellan samhällen, organisationer och myndigheter i landsbygds- och stadsområden för att fullt ut dra nytta av de sociala, kulturella och ekonomiska kopplingar som ett sådant samarbete kan leda till, och för ett livligt utbyte av idéer och goda metoder mellan aktörer i landsbygds- och stadsområden. Arbetet utförs bland alla partner på olika teman såsom ”små städer”, ”hållbara tjänster och hållbar infrastruktur” och ”integrerad landsbygdsutveckling och Leader/CLLD” och en rapport håller på att utarbetas som sedan kommer att läggas fram och diskuteras vid den tredje upplagan av det europeiska landsbygdsparlamentet i Venhorst, Nederländerna i oktober 2017.

4.7

Europeiska investeringsbanken bör inrätta skräddarsydda stödsystem för små landsbygdsföretag, både privata och sociala företag, inklusive kooperativ, såsom den utlovade i sitt program för 2017–2019 och som exemplifieras genom dess stöd till Niki’s Sweets i Agros i bergskedjan Troodos på Cypern.

4.8

Frivilligorganisationerna är mycket aktiva i landsbygdsområden och de hjälper till att samordna åtgärder och hjälper människor att samarbeta. Sociala företag och gemenskapsföretag, såsom de 300 socioekonomiska företagen i Danmark som tillåts använda märkningen ”RSV”, dvs. registrerade socioekonomiska företag (virksomhed) eller Cletwr-kaféet i centrala Wales, bidrar i allt större utsträckning till att ersätta förlorade offentliga och privata tjänster. Deras arbete är i linje med idén om företagens sociala ansvar. Stödet och rådgivningen från organisationer såsom Plunkett Foundation är viktigt för att upprätta och bevara de sociala företagens och gemenskapsföretagens bärkraft.

4.9

De som bor i byar och små städer representerar alla samhällsskikt, och de måste alla få göra sin röst hörd inom lokalsamhället. Den lägsta nivån av offentlig förvaltning – församlingsråd eller (små) kommuner, bör vara delaktig i det lokala beslutsfattandet och bör stärkas och ges möjlighet att fullgöra denna uppgift. Människor är stolta över sina lokalsamhällen och detta kan ses som en resurs och användas för att uppmuntra andra att engagera sig. Pensionerade företagare och personer som arbetat inom den offentliga eller den civila sektorn kan bidra med många färdigheter. Europeiska och lokala program genomför projekt som har uppmuntrat utvecklingen av lokala partnerskap i byar eller små städer och många lokala företagare har kommit fram under den processen. De kommer från alla sektorer och har blivit ambassadörer för sina lokalsamhällen.

4.10

Byar och små städer är en viktig del av Europas kultur. De bevarar ofta sina lokala seder och bruk. Dessa landsbygdssamhällen är ofta ”historiska” och deras arkitektur återspeglar deras lokala byggmaterial och stilar under många århundraden. Små stadskärnor har vanligtvis kvar fler lokala företag och har inte översvämmats av de standardiserade fasader som butikskedjorna kräver av de större stadskärnorna. Små landsbygdssamhällen har också nära kopplingar till det landskap som omger dem och denna omgivning är en mycket viktig faktor för byar och små städers atmosfär och återspeglar deras mycket varierande ursprung – försvarsställningar på kullar, vadställen vid floder, källor, vid sjöar, på öar eller vid kusten etc. De kulturella värden som finns i byar och små städer bör ges en framträdande plats i marknadsföringen av Europaåret för kulturarv 2018 och i dess initiativ. Äldre bybor kan spela en viktig roll vid främjandet av traditioner och kultur och man bör skapa förutsättningar för att de ska kunna vara aktiva i detta hänseende.

4.11

Byar och små städer har värdefulla tillgångar som de kan bygga vidare på och som hjälper dem att bevara eller förbättra sina lokala ekonomier. Dessa är kopplade till den lokala jordbruks-, skogsbruks- och energiproduktionen samt till jordbruks- och landsbygdsturism, hälsorelaterad verksamhet och kulturfestivaler och till miljövård och utbildning. Det finns hundratals exempel runt om i Europa, till exempel Kozard i Ungern och Alston Manor i England, som kan fungera som förebilder för andra. Ecovasts rapport ”The Importance of Small Towns” är också ett värdefullt bidrag för att beskriva och förstå de betydelsefulla roller som byar och små städer har.

4.12

Den framtida landsbygdspolitiken, som man entusiastiskt kom överens om vid Cork 2.0-konferensen i september 2016, bör hjälpa medlemsstaterna och regionerna att utveckla stödjande åtgärder och uppmuntra projekt inom ramen för EU-programmen. Att genomföra den landsbygdssäkring som beskrivs i Cork 2.0-förklaringen är viktigt för EU, medlemsstaterna och regionerna.

4.13

Leader-metoden och lokalt ledd utveckling (LLU), som stöds av EU, erbjuder verktyg för att stärka landsbygdssamhällena och ge dem mer inflytande. Leader-programmet och lokala aktionsgrupper kan stödja lokala insatser för att främja grundandet av både privata och ideella företag, stimulera deras tillväxt samt främja en engagerad och stödjande samhällsanda. Leader fick fram till 2014 stöd från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, men sedan 2015 kan även andra struktur- och investeringsfonder genomföra metoden genom multifinansiering i samverkan med lokalt ledd utveckling. Detta kräver förbättrat samarbete och några goda exempel är IRD Duhallow och SECAD i County Cork och PLANED i Wales, som har genomfört nedifrån och upp-orienterad lokalt ledd utveckling i många år.

4.14

Det finns många landsbygdsprojekt inom ramen för de europeiska programmen som tydligt visar på den stora variationen av ”goda metoder” i små städer och byar. Goda metoder visar också på behovet och värdet av förmedlare för att stödja entreprenörer och små grupper.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/22

Föredragande:

Cillian LOHAN

1.1

Begreppet klimaträttvisa återspeglar uppfattningen att de globala klimatförändringarna är en politisk och etisk fråga och inte bara en rent miljömässig sådan. Det betraktas vanligen i ett globalt sammanhang av rumsligt och tidsmässigt ömsesidigt beroende, och med det erkänns att de mest utsatta och fattigaste i samhället ofta påverkas mest av klimatförändringarna. Detta trots att dessa grupper är de minst ansvariga för de utsläpp som har orsakat klimatkrisen. Mer allmänt erkänns i detta yttrande med begreppet klimaträttvisa behovet av att beakta det rimliga i klimatförändringarnas ofta oproportionerliga inverkan på medborgarna och samhällena i både utvecklingsländer och utvecklade länder.

1.2

EESK anser att alla medborgare har rätt till en hälsosam och ren miljö och att förvänta sig att regeringarna ska ta ansvar för sina nationella åtaganden och nationellt fastställda bidrag enligt Parisavtalet när det gäller faktorerna bakom klimatförändringarna och de hot som klimatförändringarna medför, med erkännande av inte bara de mer uppenbara miljömässiga och ekonomiska aspekterna utan också de sociala konsekvenserna.

1.3

EESK föreslår att man inleder en diskussion om en EU-stadga om klimaträttigheter som skulle fastställa EU-medborgarnas och naturens rättigheter mot bakgrund av de utmaningar som den globala klimatförändringskrisen medför. Samtidigt som EESK erkänner EU:s ledarskap när det gäller att förespråka en stabil och rättvis internationell klimatpolitik vill kommittén uppmuntra EU-institutionerna och de nationella regeringarna att undersöka tillämpningen av principerna om klimaträttvisa på alla nivåer: global, europeisk, nationell och lokal. Planeringsterminsprocessen skulle kunna användas som ett verktyg för att förverkliga denna ambition. Klimaträttvisa handlar om rättvisa för både människorna och den miljö som vi är beroende av – båda är sammankopplade. I detta sammanhang framhåller EESK två nya initiativ: den globala pakten för miljön och utkastet till allmän förklaring om mänsklighetens rättigheter.

1.4

Produktions- och konsumtionssystemen måste förändras för att anpassas till och begränsa klimatförändringarna. Denna övergång måste ske globalt och inom ramen för de olika sektorerna, och EU kan spela en ledande roll. De mest utsatta branscherna och arbetstagarna måste identifieras och få lämpligt stöd. I synnerhet måste livsmedelssystemen och deras aktörer få stöd vid övergången. Hållbar livsmedelskonsumtion måste börja i det tidiga skedet med beredning av marken och förvaltning av naturliga system för att tillhandahålla livsmedlens grundläggande byggsten. EU bör stå för ett tydligt ledarskap som främjar hållbar markförvaltning och hållbart markskydd.

1.5

Konsumenternas inflytande när det gäller att genomföra övergången kan bara utnyttjas om konsumenterna kan välja hållbara, etiska alternativ som inte medför avsevärt minskad bekvämlighet eller kvalitet i fråga om service, användning eller tillgänglighet. Praktiska alternativ för konsumenterna kan utvecklas genom de nya ekonomiska modellerna, såsom den digitala ekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin, samt genom internationellt samarbete om den globala och sektorsvisa övergången till dessa modeller.

1.6

Stödmekanismer, inklusive offentliga medel, ekonomiska instrument och stimulansåtgärder, bör användas för att se till att det finns infrastruktur och lämpligt stöd för konsumenter som vill välja en koldioxidsnål livsstil, inbegripet hjälp med att täcka de högre kostnaderna för varor och tjänster som är etiska/håller länge/är miljömässigt hållbara, samtidigt som man säkerställer att konkurrenskraften inte äventyras.

1.7

Det behövs en kartläggning av omflyttningen av arbetstillfällen i en koldioxidsnål ekonomi, och möjligheterna måste identifieras så tidigt som möjligt. Detta kommer att göra det möjligt att utforma och genomföra den effektivaste politiken för att se till att arbetstagarna skyddas och deras livskvalitet upprätthålls i en rättvis övergång.

1.8

EESK upprepar sin efterlysning av ett europeiskt observationscentrum för energifattigdom (1), som skulle samla alla berörda parter för att bidra till att fastställa europeiska indikatorer för energifattigdom. Rättvisa för alla medborgare innebär att se till att alla får ren, ekonomiskt överkomlig och tillgänglig energi.

1.9

EESK anser att man bör avskaffa subventionerna för fossila bränslen och övergå till att stödja omställningen till förnybara energikällor.

1.10

En effektiv politik för hållbar utveckling är beroende av att man ser till att stöden för övergången alltid är tydligt identifierade, prioriterade och tillräckligt finansierade. Samtidigt måste EU inleda mycket omfattande internationella förhandlingar om ett globalt avtal som positivt kan påverka faktorerna bakom klimatförändringarna och bidra till en mer hållbar global ekonomisk modell.

2.1

Detta yttrande på eget initiativ läggs fram inom ramen för arbetsplanen för 2017 för observationsgruppen för hållbar utveckling. Klimaträttvisa är en fråga som berör oss alla, men det saknas åtgärder på EU-nivå på detta område. Detta medför en möjlighet för EESK att inta en ledande roll och lägga fram ett antal inledande förslag, framför allt med avseende på Europa. Många av klimaträttvisans aspekter måste diskuteras närmare, t.ex. frågan om den globala och individuella fördelningen av utsläppsrätter.

2.2

EESK vill inta en institutionell ståndpunkt i syfte att redogöra för det europeiska organiserade civila samhällets åsikter i debatten om klimatförändringarnas inverkan och hur man bäst kan hantera denna inverkan på ett rättvist och rimligt sätt.

2.3

I samband med de internationellt antagna FN-målen för hållbar utveckling och Parisavtalet och med tanke på att klimatförändringarnas konsekvenser redan är kännbara krävs det en förstärkt insikt om att det brådskar med att uppnå klimaträttvisa genom konkreta åtgärder.

3.1

Begreppet klimaträttvisa återspeglar uppfattningen att de globala klimatförändringarna är en politisk och etisk fråga och inte bara en rent miljömässig sådan. Med det erkänns att de mest utsatta och fattigaste i samhället ofta påverkas mest av klimatförändringarna. Begreppet betraktas vanligen i ett globalt sammanhang av rumsligt och tidsmässigt ömsesidigt beroende, dvs. med fokus på ansvaret hos de länder som utvecklats genom att utnyttja naturresurser.

3.2

Målen för hållbar utveckling går längre än sina föregångare (millennieutvecklingsmålen) genom att erkänna ömsesidig ansvarighet, egenansvar, kollektiva åtgärder och behovet av inkluderande deltagandebaserade processer. Samtidigt som EESK erkänner EU:s ledarskap när det gäller att förespråka en stabil och rättvis internationell klimatpolitik vill kommittén uppmuntra EU-institutionerna och de nationella regeringarna att vidta åtgärder för klimaträttvisa på alla nivåer: global, europeisk, nationell och lokal. Planeringsterminsprocessen skulle kunna användas som ett verktyg för att förverkliga denna ambition. I detta yttrande erkänns således med begreppet klimaträttvisa behovet av att beakta det rimliga i klimatförändringarnas ofta oproportionerliga inverkan på medborgarna och samhällena i både utvecklingsländer och utvecklade länder.

3.3

Det finns ett problem med motstånd mot klimatpolitiken och uppfattningen att den medför nackdelar för de vanliga medborgarna, specifika sektorer (t.ex. jordbruksbaserade livsmedel eller transporter) eller samhällen och enskilda som är beroende av fossila bränslen, trots fördelarna med denna politik.

3.4

Olika politiska initiativ är inriktade på sektorer och områden som påverkas starkt av klimatutmaningar, t.ex. hälsa, transporter, jordbruk och energi. Klimaträttvisa kan tillhandahålla en övergripande integrerad strategi för att se till att övergången till en koldioxidsnål ekonomi genomförs på ett rättvist och balanserat sätt.

3.5

Det är viktigt att notera att klimaträttvisa inte bara handlar om dem som påverkas direkt av klimatförändringarnas konsekvenser, utan också om dem som påverkas av faktorerna bakom klimatförändringarna genom att vara beroende av varor, tjänster och livsstilar som är förknippade med höga utsläpp och låg resurseffektivitet.

4.1.1

EESK anser att alla medborgare har rätt till en hälsosam och ren miljö och att förvänta sig att regeringarna ska ta ansvar för sina nationella åtaganden och nationellt fastställda bidrag enligt Parisavtalet när det gäller faktorerna bakom klimatförändringarna och de hot som klimatförändringarna medför, med erkännande av inte bara de mer uppenbara miljömässiga och ekonomiska aspekterna utan också samhällskonsekvenserna.

4.1.2

EU:s pelare för sociala rättigheter bör tjäna som en kompass för en förnyad konvergensprocess i riktning mot bättre arbets- och levnadsförhållanden mellan medlemsstaterna. Den bygger på 20 principer, varav många kommer att påverkas antingen direkt av klimatförändringarna eller indirekt av behovet av att övergå till nya ekonomiska modeller.

4.1.3

EESK föreslår att man inleder en debatt, inom ramen för mänskliga rättigheter och sociala rättigheter, om en stadga om klimaträttigheter. Denna skulle fastställa medborgarnas och naturens rättigheter mot bakgrund av de utmaningar som klimatförändringskrisen medför. I detta sammanhang framhåller EESK utkastet till allmän förklaring om mänsklighetens rättigheter, som utarbetades av Corinne Lepage inför COP21 år 2015.

4.1.4

Naturens rättigheter erkänns nu i olika länder runt om i världen genom lagstiftningsprocessen. Till exempel vann 2015 en icke-statlig organisation, Urgenda Foundation, i Nederländerna en klimatprocess mot staten. Nederländernas högsta domstol bekräftade konsekvent principen att staten kan hållas juridiskt ansvarig för underlåtenhet att vidta tillräckliga åtgärder för att förhindra förutsebar skada till följd av klimatförändringarna. Liknande fall förbereds i Belgien och Norge. Dessutom behandlas genom initiativ såsom den globala pakten för miljön, som lanserades den 24 juni 2017, behovet av en rättvis global miljöstyrning genom att komplettera ”tredje generationens rättigheter” med hjälp av ett allmänt, övergripande och universellt referensinstrument.

4.1.5

Man måste se till att de mest utsatta i samhället inte behöver bära en orimlig börda och att kostnaderna för en övergång till en klimatvänlig ekonomisk modell fördelas rättvist över hela samhället. Till exempel bör principen om att förorenaren betalar tillämpas på dem som skapar föroreningarna och gör vinst på dem och inte på slutanvändarna, om de inte har några verkliga alternativ. EESK har redan undersökt en noggrann och relevant tillämpning av denna viktiga princip (2).

4.1.6

All slags migration (inklusive antalet klimatflyktingar) kommer att öka på grund av personer som fördrivs (3). Vi har redan sett hur dåligt förberedda vi är i EU för att hantera detta och frågan om oproportionerliga bördor mellan medlemsstaterna. EESK har redan betonat hur obalanserade ekonomiska processer kan öka destabiliseringen i detta sammanhang (4).

4.1.7

Såsom konstaterades i en nyligen genomförd studie om klimatflyktingar från Europaparlamentet finns det på EU-nivå inget särskilt instrument för ”personer som fördrivits av miljöskäl”. Direktivet om tillfälligt skydd är ett politiskt tungrott instrument för att hantera massmigration, och EESK stöder ståndpunkten att Lissabonfördraget ger ett tillräckligt omfattande mandat för att se över invandringspolitiken i syfte att reglera ställningen för ”personer som fördrivits av miljöskäl”.

4.2.1

Systemen för livsmedelsproduktion och kostvanorna kommer att förändras för att anpassas till och begränsa klimatförändringarna. Alla medborgare är beroende av den jordbruksbaserade livsmedelssektorn (t.ex. jordbrukarna, familjerna, de längs leveranskedjan, konsumenterna) och därför bör man vid övergången till ett koldioxidsnålt samhälle säkerställa att de som berörs av förändringarna får hjälp och stöd. Denna övergång måste dessutom ske globalt och i en sektoriell kontext, och EU kan spela en ledande roll.

4.2.2

Klimatförändringarna medför mycket stora utmaningar för det europeiska jordbruket både som en faktor bakom och som en sektor i främsta ledet för konsekvenserna.

4.2.3

Sektorn måste omdefinieras med hänsyn till dess bidrag till naturliga absorptionssystem, t.ex. ekosystemtjänster som kan mildra vissa av klimatförändringarnas konsekvenser. Dessa bör erkännas, och den offentliga finansieringen genom den gemensamma jordbrukspolitiken bör ställas om till att stödja dessa tjänster som tillhandahålls av jordbrukssektorn, som en följd av deras livsmedelsproduktionssyfte. Denna allmänna tanke får stöd i det nyligen antagna yttrandet (5).

4.2.4

Hållbar livsmedelskonsumtion måste börja i det tidiga skedet med beredning av marken och förvaltning av naturliga system för att tillhandahålla livsmedlens grundläggande byggsten. EESK framhåller att man måste inleda en debatt om behovet av ett ramdirektiv för mark, och stå för ett tydligt ledarskap om vikten av att främja en hållbar markförvaltning och ett hållbart markskydd (6). Markskyddet och dess roll inom ekosystemtjänster är en kärnfråga för det nuvarande estniska rådsordförandeskapet (7).

4.2.5

EESK främjar tanken på hållbar produktion och konsumtion. Om samförstånd om behovet av en förändrad inställning till köttkonsumtion ska kunna uppnås måste man identifiera möjligheter och stöd som behövs för att säkerställa en rättvis övergång för de som är beroende av denna sektor inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin.

4.2.6

Detta är en sektor som också påverkas av faktorerna bakom klimatförändringarna. i synnerhet dess beroende av fossila bränslen från livsmedelsproduktion, via bearbetning till transporter och förpackning. Politiken måste utformas med hänsyn till den låsta karaktären hos den nuvarande jordbruksmodellen och staka ut en möjlig väg till en hållbar och klimatvänlig framtid för jordbrukarna.

4.2.7

Miljöpolitiken behöver inte stå i strid med jordbrukssektorns omedelbara behov, om den betraktas som en tillämpning av stödmekanismer för att underlätta övergången till ett koldioxidsnålt samhälle.

4.3.1

Konsumenternas inflytande när det gäller att genomföra övergången kan bara utnyttjas om konsumenterna kan välja hållbara, etiska alternativ som inte medför avsevärt minskad bekvämlighet eller kvalitet i fråga om service, användning eller tillgänglighet. Praktiska alternativ för konsumenterna kan utvecklas genom de nya ekonomiska modellerna, såsom den digitala ekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin, samt genom internationellt samarbete om den globala och sektorsvisa övergången till dessa modeller.

4.3.2

Alltför ofta tillämpas principen om att förorenaren betalar felaktigt, och konsumenterna påtvingas avgifter när de inte har några verkliga alternativ. Konsumenterna måste ha möjlighet att välja innan prissättning kan bli ett effektivt instrument för att främja beteendeförändringar i rätt riktning.

4.3.3

Skatten på plastpåsar är ett bra exempel där konsumenterna åläggs en liten skatt men har andra alternativ, dvs. att ta med sig en egen påse eller använda en kartong som handlaren tillhandahåller. På detta sätt kan man åstadkomma storskaliga beteendeförändringar.

4.3.4

Däremot kan beskattning av fossila bränslen (t.ex. bensin) på konsumentnivå framkalla missnöje och göra att disponibel inkomst måste läggas på bränsle. Dessutom kan det främja en sekundär, olaglig marknad, samtidigt som den som ursprungligen tillverkade den förorenande produkten får behålla sina vinster. Detta förvärras av att sådana skatter i de flesta fall inte är öronmärkta. Medborgarna har en känsla av att klimatpolitiken är förknippad med en orättvis bestraffning av dem som inte har något annat val än att verka inom fossilbränsleekonomin.

4.3.5

Stödmekanismer, inklusive offentliga medel och ekonomiska instrument bör användas för att se till att det finns infrastruktur och lämpligt stöd för konsumenter som vill välja en koldioxidsnål livsstil, inbegripet hjälp med att täcka de högre kostnaderna för varor och tjänster som är etiska/håller länge/är miljömässigt hållbara. Detta kan ta formen av offentlig-privata partnerskap. Bilindustrin är ett bra exempel på tillverkarstödda finansieringsarrangemang för att förbättra tillgången till nya bilar för konsumenterna. Liknande typer av stödsystem skulle kunna erbjudas för andra sektorer, t.ex. vitvaror eller modernisering av hem eller företag.

4.3.6

Det finns en klimatmotsägelse i att använda offentliga medel för att stödja och investera i system och infrastruktur som ökar slutanvändarnas beroende av faktorerna bakom klimatförändringarna och samtidigt verka för att begränsa och hantera klimatförändringarnas konsekvenser. Konsumenterna befinner sig i frontlinjen för konsekvenserna av detta. Ett val mellan att betala mer för de förorenande alternativen eller att avstå från köp är inte ett ”rättvist” val att erbjuda medborgarna.

4.3.7

Det råder en uppfattning om att en hållbar livsstil och hållbara konsumtionsval endast är förenliga med en hög disponibel inkomst. Etiska, klimatvänliga och hållbara val är inte tillgängliga för alla i lika hög grad. Priser som integrerar klimatkostnaderna (t.ex. resursintensitet) för varor och tjänster bör stödjas genom en politisk ram som utmanar denna uppfattning och ökar tillgängligheten för alla konsumenter.

4.3.8

EU:s konsumentskyddslagstiftning tillkom innan FN 1999 erkände hållbar konsumtion som en grundläggande konsumenträttighet, och därför görs ingen hänvisning till detta (8). EESK upprepar sin efterlysning av en politik för hållbar konsumtion. Detta är särskilt relevant mot bakgrund av målen för hållbar utveckling och initiativet för en cirkulär ekonomi.

4.3.9

Utan alternativ har konsumenterna inget val utan tvingas till fattigdom/dåliga beslut/ohälsosamma val/ohållbara val och utvecklar en motvilja mot en ”miljöpolitik” som anses medföra nackdelar för slutanvändarna. Samtidigt behöver de som drar fördel av detta system inte betala utan tjänar mer pengar, och på så sätt ökar ojämlikheten – med en miljöpolitik som strider mot hållbarhetsprinciperna som täckmantel.

4.4.1

Det är mycket viktigt att skydda alla arbetstagare vid övergången, både de som har låg eller icke överförbar kompetens och de som har högkvalificerade tjänster. De mest sårbara sektorerna och arbetstagarna måste identifieras och få lämpligt stöd. Automatiseringen av arbetstillfällen som en del av en koldioxidsnål ekonomi kan leda till att vissa arbeten försvinner (9).

4.4.2

Omskolning och utbildning är exempel på sätt att uppnå detta skydd. Arbetstagare vars arbete försvinner till följd av klimatförändringarna eller som en följd av behovet av att komma ur beroendet av faktorerna bakom klimatförändringarna bör inte behöva betala priset för denna förändring.

4.4.3

Att i ett tidigt skede identifiera de färdigheter som krävs för att möjliggöra ett fullständigt deltagande i dessa nya ekonomiska modeller är en del av lösningen, men de bör även kartläggas inom ramen för den befintliga sysselsättningen och beroendet av dagens ohållbara modell.

4.4.4

Det är viktigt att skydda och bevara samhällen där så är möjligt och att underlätta övergången med minsta möjliga konsekvenser för de berördas välbefinnande, både socialt och ekonomiskt.

4.4.5

Nya möjligheter är tydligt identifierbara i de nya ekonomiska modeller som föreslås, bl.a. funktionsekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin. I detta avseende bör EU inleda de nödvändiga internationella förhandlingarna för att arbeta för uppnåendet av en global ekonomisk modell.

4.5.1

Klimatförändringarna och faktorerna bakom klimatförändringarna orsakar hälsokostnader. Dessa kan mätas i dödsfall och sjukdom som har samband med t.ex. luftföroreningar och utgör en kostnad för samhället och en kostnad för de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen. De offentliga hälso- och sjukvårdssystemen måste beakta den roll som klimatförändringarna och faktorerna bakom klimatförändringarna spelar inom deras sektor.

4.5.2

Det finns ett samband mellan hälsa och välbefinnande och tillgång till naturen (IEEP). Många medlemsstater står inför hälso- och samhällsutmaningar såsom fetma, psykiska hälsoproblem, social utestängning, buller och luftföroreningar, som i oproportionerligt hög grad drabbar socioekonomiskt missgynnade och utsatta grupper.

4.5.3

Investeringar i natur motverkar klimatförändringarna inte bara genom minskade investeringar i förorenande produkter, utan också genom investeringar i koldioxidlagring i naturliga ekosystem. Detta leder till två slags hälsofördelar: ökad ohälsa förebyggs och en aktiv livsstil främjas, vilket leder till bättre hälsa för medborgarna och samhällena. Erkännandet av denna aspekt bidrar till att säkerställa att politiska beslut är balanserade, välgrundade och evidensbaserade.

4.6.1

Produktionen av förnybar energi som en procentandel av elförbrukningen mer än fördubblades i EU mellan 2004 och 2015 (från 14 % till 29 %). Energibehoven för uppvärmning, byggnader och industrin samt inom transportsektorn är dock fortfarande mycket stora. Framsteg görs, men från en mycket låg nivå. Till exempel ökade andelen förnybar energi i bränsleförbrukningen inom transportsektorn från 1 % till 6 % under samma period.

4.6.2

Energifattigdomen är ett problem i hela Europa, och även om dess innebörd och sammanhang kan variera från land till land, utgör den ytterligare ett exempel på behovet av att se till att klimatpolitiken inriktas på att skydda de mest utsatta.

4.6.3

EESK upprepar sin efterlysning av ett europeiskt observationscentrum för energifattigdom (10), som skulle samla alla berörda parter för att bidra till att fastställa europeiska indikatorer för energifattigdom. Rättvisa för alla medborgare innebär att se till att alla får ren, ekonomiskt överkomlig och tillgänglig energi.

4.6.4

Politiska åtgärder för att motverka energifattigdom i EU kan även omfatta lösningar för att inrätta infrastruktur för och försörjning med ren energi genom att subventioner omfördelas och den politiska viljan samordnas.

4.6.5

En politik som direkt eller indirekt stöder subventioner för fossila bränslen är liktydig med en omkastning av principen om att förorenaren betalar – förorenaren betalas i dessa fall. Många av dessa subventioner är osynliga för slutanvändaren men härrör i slutändan från offentliga medel. I ett färskt yttrande (11) förespråkas redan avskaffandet av miljöskadliga subventioner i EU, och i ett annat yttrande om kartläggning av EU:s politik för hållbar utveckling (12) framhålls behovet av att genomföra befintliga åtaganden om att undanröja miljöskadliga subventioner och kraftfullt främja en miljöskattereform.

4.6.6

Stöd bör vara tillgängligt för alla och subventioner bör inriktas på förnybar energi, medan subventioner för faktorerna bakom klimatförändringarna bör fasas ut snarast och undantag bör tillämpas på ett rättvisare sätt, uttryckligen inte på dem som har råd att betala mest och inte på dem som drar fördel av den förorenande produkten. Subventionerna för fossila bränslen uppgår enligt IMF för närvarande globalt till 10 miljoner US-dollar per minut. Om dessa subventioner avskaffades, skulle de offentliga intäkterna öka med 3,6 % av världens BNP, utsläppen minska med mer än 20 %, antalet förtida dödsfall på grund av luftföroreningar mer än halveras och den globala ekonomiska välfärden öka med 1,8 biljoner US-dollar (2,2 % av världens BNP). Denna siffra understryker hur orättvist det nuvarande systemet är.

4.6.7

En effektiv politik för hållbar utveckling är beroende av att man ser till att stöden för övergången alltid är tydligt identifierade, prioriterade och tillräckligt finansierade.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/29

Föredragande:

Alfred GAJDOSIK

Medföredragande:

Thomas WAGNSONNER

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder en utvecklingspolitik som är utformad som en process mellan likaberättigade stater och som bygger på respekt och suveräna beslut. Finansieringen och genomförandet av målen för hållbar utveckling, som man enats om på FN-nivå, kräver globalt samordnade insatser. Det betonas att FN:s ekonomiska och sociala råd skulle kunna spela en ännu större roll som lämpligt forum när det gäller skattefrågor. På så sätt skulle man säkerställa både inriktningen på målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 och alla länders deltagande på lika villkor.

1.2

Mot bakgrund av internationella överenskommelser om att reformera den internationella skatterätten, t.ex. OECD:s BEPS-handlingsplan, bör man bedöma konsekvenserna av dessa internationella reformsträvanden för målen för hållbar utveckling och i större utsträckning beakta dem i vidareutvecklingen av den internationella skattepolitiken. EESK noterar att det krävs finansiella resurser för att förverkliga målen för hållbar utveckling. Många länder står dock inför stora utmaningar när det handlar om att generera statliga intäkter genom skatteintäkter. I utvecklingsländerna beror detta å ena sidan på att systemen för inkomstskatt och omsättningsskatt är svåra att genomföra. Å andra sidan torde även den globala skattekonkurrensen när det gäller bolagsskatt och inte minst utformningen av dubbelbeskattningsavtal bereda dem svårigheter. Ytterligare aspekter är kapacitetsbegränsningar och bristande informationsöverföring.

1.3

EESK välkomnar uttryckligen att Europeiska unionen (EU) och dess medlemsstater har gjort betydande insatser inom ramen för de internationella reformsträvandena för att ta itu med svagheterna i det internationella skattesystemet. Dessa insatser välkomnas och måste stödjas och genomföras effektivt samt slutligen omfattas av regelbunden övervakning. Dessa reformer drivs i första hand på av de stora industriländerna inom ramen för OECD. Man bör undersöka om inte FN med sitt globala medlemskap, särskilt av utvecklingsländer, skulle vara lämpligare som forum för en global vidareutveckling av den internationella skattepolitiken. EESK noterar emellertid att det råder brist på resurser och personal inom FN:s skattekommitté. Därför bör FN ges tillräckliga medel.

1.4

EU:s åtgärder beträffande internationell skattetransparens och BEPS-handlingsplanen kommer också att påverka utvecklingsländerna. EESK välkomnar att Europaparlamentet och kommissionen redan har uttalat sig om frågor i skärningspunkterna mellan skatte- och utvecklingspolitiken. Plattformen för god förvaltning i skattefrågor, som kommissionen inrättat, välkomnas. Den verktygslåda beträffande dubbelbeskattningsavtalens spridningseffekter som lagts fram som ett arbetsdokument i plattformen utgör en god grund för medlemsstaternas överläggningar om en översyn av dubbelbeskattningsavtal med utvecklingsländer.

1.5

EESK konstaterar att Europaparlamentet i ett betänkande från 2015 efterlyste en rad förbättringar som ännu inte har genomförts. EESK hänvisar i detta sammanhang till sina tidigare yttranden med konstateranden om i synnerhet landsspecifik rapportering och bekämpning av penningtvätt med uttalanden om offentliga ägarregister. EESK noterar att en förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram. Kommittén uppmanar till större insatser för att genomföra Europaparlamentets uppmaningar i detta avseende, och rekommenderar att man tar itu med den rådande kritiken från icke-statliga organisationer. Det är lämpligt att främja det globala införandet av dessa åtgärder genom internationella skatteavtal, för att förbättra den information som skattemyndigheterna i utvecklingsländer har tillgång till. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna kan delta på lika villkor.

1.6

EESK anser att samstämmigheten mellan medlemsstaternas internationella skattepolitik och de utvecklingspolitiska målen måste säkerställas, för att undvika motsättningar mellan de enskilda staternas skattepolitik och de gemensamma utvecklingsprioriteringarna.

1.7

EESK anser att konsekvensanalyser av medlemsstaternas internationella skattepolitik är ett sätt att pröva effekterna av dubbelbeskattningsavtal och skattelättnader för utvecklingsländerna. De bör uppmuntras och göras till vedertagen praxis. Vid potentiella konflikter med EU:s utvecklingspolitik skulle sådana analyser vara lämpliga även från EU:s sida. Befintliga dubbelbeskattningsavtal bör granskas, och nya sådana som ska förhandlas fram bör ingås med beaktande av sådana överväganden.

1.8

OECD:s modellavtal för skatter, som för närvarande är det mest använda, togs främst fram med tanke på industriländernas intressen. Därför rekommenderar EESK EU-medlemsstaterna att ta större hänsyn till utvecklingsländernas intressen när de förhandlar fram dubbelbeskattningsavtal med utvecklingsländer. EESK konstaterar att det på grundval av OECD:s modellavtal även har utvecklats ett FN-modellavtal för att reglera beskattningen mellan utvecklings- och industriländer och i detta avseende ge källstaterna större beskattningsrätt.

1.9

EESK stöder utvecklingsfrämjande privata investeringar om de är förenliga med målen för hållbar utveckling och de grundläggande ekonomiska, miljömässiga och sociala rättigheterna, Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundkonventioner och agendan för anständigt arbete. Rättssäkerhet är en viktig faktor för att stödja ett investeringsvänligt affärsklimat och därmed även utländska direktinvesteringar. Eftersom frågor som rör beskattning har samband med målen för hållbar utveckling bör företagen vederbörligen betala skatt på den plats där vinsterna uppstår genom mervärde (t.ex. produktion, utvinning av råvaror).

1.10

EESK noterar att EU och dess medlemsstater i det nya europeiska samförståndet om utveckling har åtagit sig att samarbeta med sina partnerländer vad gäller spridning av progressiv beskattning, korruptionsbekämpning och omfördelningspolitik samt kampen mot olagliga finansiella flöden. Skattepolitiken borde dock bli ett ännu viktigare inslag i EU:s utvecklingspolitik. EESK välkomnar kommissionens engagemang för regionala forum och civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländer som är verksamma på skatteområdet. Civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländerna spelar en kontrollerande och stödjande roll, även på skatteområdet, och bör därför göras mer delaktiga och ges mer stöd. Stöd till lämpliga kapacitetsuppbyggnadsåtgärder på skatteområdet, inbegripet ömsesidigt lärande och syd–syd-samarbete, skulle få en varaktig inverkan på utvecklingsprojekt.

1.11

När det gäller företagens rapporteringsskyldigheter bör ett ansvarsfullt agerande på skatteområdet vara en integrerad del av företagens sociala ansvar.

1.12

EESK rekommenderar att man ska införa klausuler om god förvaltning i skattefrågor i alla relevanta avtal mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner för att främja hållbar utveckling.

1.13

EESK rekommenderar att man vid nya eller reviderade frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländer ska undersöka möjligheten att även analysera de bilaterala skatteavtalen. En sådan undersökning bör omfatta konsekvensbedömningar av inverkan av medlemsstaternas internationella skattepolitik på de utvecklingspolitiska målen.

2.1

Flera studier (1) ger upphov till frågan om huruvida medlemsstaternas internationella skattepolitik, i synnerhet många bestämmelser i bilaterala dubbelbeskattningsavtal, inte motverkar målen för EU:s utvecklingspolitik. Dessutom visar dessa studier att utvecklingsländer är nettoexportörer av kapital till industriländer och att dessa kapitalflöden till stor del bygger på skatteflykt. Detta drabbar de utvecklingsländer som har de lägsta inkomsterna hårdast, eftersom de knappt har några inhemska finansieringskällor.

2.2

EU och dess medlemsstater är tillsammans de största givarna av medel för utvecklingssamarbete och har betydande inflytande över utformningen av internationella skatteavtal. De har förbundit sig att uppnå målen för hållbar utveckling, även om endast ett fåtal medlemsstater uppnår målet att bidra med 0,7 % av BNP. Konsekvenserna av brexit för den fortsatta finansieringen av EU:s utvecklingssamarbete är oklara. Det planeras att i större utsträckning främja privata investeringar i samband med de utvecklingspolitiska målen. Medlen till offentligt utvecklingsbistånd är beroende av givarnas politik.

2.3

Målen för hållbar utveckling omfattar för utvecklingsländerna bl.a. mobilisering av inhemska resurser, internationellt stöd för att bygga upp kapaciteten till skatteuppbörd, minskade olagliga finansiella flöden och deltagande i globala styrningsorgan. Av detta kan man sluta sig till att en stabil offentlig intäktsgrund, kampen mot olagliga resursutflöden och alla länders lika rätt till medbestämmande i utformningen av globala skatteregler är viktiga pelare för en hållbar utveckling. Barn, kvinnor och andra utsatta grupper i utvecklingsländernas samhällen gynnas särskilt starkt av utveckling (2).

2.4

Medlen från det offentliga utvecklingssamarbetet räcker inte för att finansiera hållbarhetsmålen. Det behövs inhemska medel för att målen ska kunna nås, såsom redan var fallet med millennieutvecklingsmålen (3). För att mobilisera dessa resurser måste uppbörden av skatter förbättras och skatteintäkterna ökas genom hållbar ekonomisk tillväxt och en bredare skattebas.

3.1

Skatter är en stabilare finansieringskälla än andra intäktsformer. Många utvecklingsländer har emellertid svårare att uppnå tillräckliga skatteintäkter än industriländerna.

3.2

De senaste årtiondena har liberaliseringen av världshandeln drivits på starkt genom minskade import- och exportavgifter i syfte att främja ekonomisk utveckling, investeringar och välstånd hos befolkningen i stort. Dessa i grunden positiva effekter möjliggör också en bredare skattebas, om skatteförvaltningarna kan utnyttja detta. Det har emellertid också lett till minskade intäkter för utvecklingsländerna från viktiga och lättillgängliga källor. Tillväxt och investeringar måste dock också avspeglas i utvecklingsländernas intäktsstruktur.

3.3

För att kompensera intäktsbortfallet inför utvecklingsländerna ofta omsättningsskatter, ibland med regressiv verkan. Ett skattesystem med olika slags skatter minskar beroendet av enskilda slags skatter och säkerställer stabila inhemska intäkter.

3.4

Det är ofta svårt att genomföra beskattning av mark och egendom i utvecklingsländerna. På grund av låga inkomster ger dock inkomstskatter bara upphov till relativt låga skatteintäkter i utvecklingsländerna. Inkomstskatt uppbärs framför allt från anställda inom den offentliga sektorn och anställda på internationella företag. Dessutom finns det ofta en stor informell ekonomi.

3.5

I Mbeki-rapporten räknades intäkter från skatteflykt till de ”olagliga finansiella flödena” (4). Dessa verkar överstiga inflödet av medel från utvecklingssamarbete (5). Ökat internationellt samarbete mellan myndigheterna för att öka transparensen och stärka lagstiftnings- och regleringsåtgärderna är viktigt för att stävja dessa olagliga flöden. Stärkt äganderätt i utvecklingsländer är också ett viktigt sätt att motverka utflödet av kapital.

3.6

Bolagsskatt spelar en större roll i utvecklingsländernas skatteintäktsstruktur än i industriländernas. Följaktligen drabbas de mer av strategier för skatteflykt. Samtidigt har såväl de nominella som de effektiva bolagsskattesatserna sjunkit på global nivå sedan 1980-talet i syfte att locka investeringar. Bolagsskatten är en viktig indikator för investeringsklimatet för företag. Detta har gett upphov till en internationell skattekonkurrens som pga. deras skatteintäktsstruktur är mer problematisk för utvecklingsländerna än för industriländerna. Frågan om skattekonkurrensens spridningseffekter har redan tagits upp av Internationella valutafonden (IMF) (6). Dessutom står många utvecklingsländer inför några få stora, investerande företag som står för en betydande del av de totala bolagsskatteintäkterna.

3.7

Det är svårt för skattemyndigheterna att med hjälp av armlängdsprincipen beräkna internpriser för gränsöverskridande transaktioner mellan bolag inom en och samma koncern. Kapaciteten i utvecklingsländerna är begränsad, och skattemotiverad manipulering av internpriser är fortfarande ett stort problem.

3.8

Dubbelbeskattningsavtal klargör beskattningsrätten mellan avtalsländerna, reglerar utbytet av upplysningar mellan skattemyndigheterna och skapar på så sätt rättssäkerhet. De kan därför av företag betraktas som incitament för utländska direktinvesteringar och i slutändan även främja tillväxt. Dubbelbeskattningsavtal kan dock påverka källstaternas beskattningsrätt. Källskattesatserna för licensavgifter, räntor och utdelningar ligger för det mesta under de inhemska skattesatserna. Vissa bestämmelser, t.ex. en restriktiv definition av fast driftställe, kan begränsa beskattningsrätten. Utvecklingsländerna är naturligtvis intresserade av ytterligare investeringar, men kan förlora beskattningsrätt. Avtal om utbyte av skatteupplysningar kan därför vara ett bättre alternativ om ett land först och främst försöker erhålla skatteupplysningar från andra jurisdiktioner.

3.9

Som utgångspunkt för förhandlingar används för det mesta OECD:s modellavtal, som är mer inriktat på industriländernas intressen (7). Ett modellavtal från FN är utformat som ett alternativ för utvecklingsländer, och återspeglar i högre grad deras intressen (8). I allmänhet innebär detta att källstaterna ges större beskattningsrätt är det producerande företagets hemland.

3.10

Utvecklingsländer kan gå miste om skatteintäkter när koncerner inrättar företag för särskilda ändamål i olika länder för att spela ut flera dubbelbeskattningsavtal mot varandra i syfte att sänka skatten. Det kan också bli svårt för källstaterna att beskatta tjänster och indirekta överföringar av tillgångar på grund av bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalen. Man bör beakta önskan om förmånliga möjligheter till tekniköverföring för att främja hållbar tillväxt i utvecklingsländerna.

3.11

Det finns undersökningar om intäktsbortfallet för utvecklingsländerna. Den nederländska icke-statliga organisationen SOMO beräknar att det årliga bortfallet av intäkter från skatter på ränta och utdelning på grund av dubbelbeskattningsavtal mellan Nederländerna och 28 utvecklingsländer uppgår till 554 miljoner euro (9). I en österrikisk undersökning konstaterades att dubbelbeskattningsavtal borde underkastas en konsekvensanalys eftersom de kan leda till intäktsbortfall, även om investeringarna ökar (10). Enligt beräkningarna i Unctads ”World Investment Report 2015” bidrog multinationella företag med ca 730 miljarder US-dollar till utvecklingsländernas budgetar. Trots det visar rapporten på årliga skatteförluster på uppskattningsvis 100 miljarder US-dollar som utvecklingsländer går miste om när utlandsinvesteringar görs genom utländska investeringsnav (11). Ett sådant intäktsbortfall är oförenligt med de ovan beskrivna målen för hållbar utveckling.

4.1

Det görs större ansträngningar för att stödja utvecklingsländerna i skattefrågor, t.ex. inom ramen för ”Addis Tax Initiative”. Den internationella skattepolitiken faller inom medlemsstaternas befogenhetsområde. Dubbelbeskattningsavtal ingås bilateralt, och EU:s lagstiftningsinitiativ är i huvudsak begränsade till instrument för att fullborda den inre marknaden. När det gäller en konsekvent politik för utveckling samarbetar EU och dess medlemsstater (12). Det internationella skattesystemets inverkan på utvecklingen erkänns också av kommissionen, som arbetar med frågan (13). För att skapa utvecklingspolitisk samstämmighet är det nödvändigt att undersöka de effekter för utvecklingsländerna av skattepolitiken i EU som är oförenliga med de utvecklingspolitiska målen, och att vid behov vidta åtgärder.

4.2

Inom FN arbetar man med skattefrågor inom ramen för utvecklingsfinansieringsprocessen, Ecosoc och FN:s skattekommitté samt i specialiserade organ som Unctad. På uppdrag av G20 har omfattande reformer antagits på OECD-nivå med projektet mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS). Fokus låg på att undanröja ”treaty shopping”, regeringars skadliga skattemetoder (såsom patentboxar och oklara skattebesked), hybridarrangemang vid beskattning av skulder samt ineffektiv internprissättning och ineffektiv rapportering. Med tanke på bolagsskatteintäkternas betydelse för utvecklingsländerna förväntas det att BEPS-handlingsplanen kommer att få positiva effekter för dessa länder.

4.3

Flera länder som inte är medlemmar i OECD, bl.a. afrikanska länder, har anslutit sig till den inkluderande ramen i OECD:s BEPS-handlingsplan. 103 länder enades i juni 2017 om att anta en ny multilateral BEPS-konvention som harmoniserar tolkningen av bilaterala skatteavtal i enlighet med BEPS-handlingsplanen. FN, OECD, IMF och Världsbanken har inrättat en plattform för samarbete i skattefrågor för att intensifiera det internationella samarbetet på skatteområdet. Detta initiativ kan bidra till ökad samstämmighet mellan arbetet i OECD och FN-organen. Huruvida det har önskad effekt bör övervakas.

4.4

EESK erkänner de ansträngningar som OECD gjort för att utveckla ett bättre internationellt skattesystem. Organisationer i det civila samhället (14) kritiserar dock att utvecklingsländerna inte har rösträtt i OECD. De bjöds in att delta först efter att BEPS-handlingsplanen hade utarbetats. Europaparlamentet har framfört liknande synpunkter och uppmanat till att förstärka de berörda FN-organen så att den internationella skattepolitiken kan utformas och reformeras på lika villkor (15). I ett arbetsdokument från IMF framför sakkunniga även farhågor beträffande BEPS-handlingsplanens konsekvenser för utvecklingsländerna (16).

4.5

För att bedöma konsekvenserna av reformåtgärderna och vid behov anpassa dem bör de berörda FN-organen, särskilt FN:s skattekommitté, förstärkas och ges mer resurser. I alla händelser bör kommissionen övervaka genomförandet av den multilaterala BEPS-konvention som undertecknades i juni 2017 och fortsätta sitt engagemang för ett intensifierat internationellt samarbete i skattefrågor mellan FN, OECD och de internationella finansinstituten.

4.6.1

I åtgärdspaketet mot skatteflykt behandlades frågor som rör den internationella skattepolitiken, dvs. utanför EU (17). Uppgifterna från den landsspecifika rapporteringen (18) i enlighet med riktlinjerna från EU, G20 och OECD är ett viktigt verktyg för skattemyndigheterna. Ett globalt offentliggörande av landsspecifika uppgifter kan ge den bredare allmänheten, bl.a. arbetstagare och ansvarstagande investerare, bättre möjlighet att bedöma i vilken utsträckning företagen betalar skatt på den plats där de gör sina vinster. EESK konstaterar att Europaparlamentet i ett betänkande från 2015 efterlyste en rad förbättringar som ännu inte har genomförts. EESK hänvisar i detta sammanhang till sina tidigare yttranden med konstateranden om i synnerhet landsspecifik rapportering och bekämpning av penningtvätt med uttalanden om offentliga ägarregister. EESK noterar att en förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram. Kommittén uppmanar till större insatser för att genomföra Europaparlamentets uppmaningar i detta avseende, och rekommenderar att man tar itu med den rådande kritiken från icke-statliga organisationer. Det är lämpligt att främja det globala införandet av dessa åtgärder genom internationella skatteavtal, för att förbättra den information som skattemyndigheterna i utvecklingsländer har tillgång till. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna kan delta på lika villkor.

4.6.2

Ett automatiskt utbyte av skatteupplysningar inom EU infördes genom ändringar i direktivet om ömsesidigt bistånd (19). Utvecklingsländer måste dock fortfarande ingå bilaterala avtal om ömsesidigt bistånd med europeiska stater. Detta förutsätter ett ömsesidigt utbyte av data och datasäkerhet, vilket ofta utgör ett kapacitetsproblem för utvecklingsländer.

4.6.3

I kommissionens meddelande om en extern strategi för effektiv beskattning (20) behandlas de frågor som tas upp i detta yttrande. En gemensam EU-förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram (21). EESK har välkomnat utarbetandet av en sådan förteckning. Icke-statliga organisationer är dock tämligen skeptiska till en sådan förteckning (22). Även Europaparlamentet har efterlyst en världsomfattande definition av skatteparadis som också omfattar EU:s medlemsstater och deras utomeuropeiska territorier (23).

4.6.4

I rekommendationen om skatteavtal (24) behandlas viktiga frågor i dubbelbeskattningsavtalen, och medlemsstaterna uppmanas att stärka sina skatteavtal för att motverka missbruk och ”treaty shopping”. Däremot krävs inga konsekvensanalyser av dubbelbeskattningsavtalen, särskilt deras effekter på den utvecklingspolitiska samstämmigheten eller spridningseffekterna. Den välkomna plattformen för god förvaltning i skattefrågor, som med deltagande av organisationer i det civila samhället behandlar frågor som rör internationell beskattning, har lagt fram ett arbetsdokument om dessa effekter (25). Medlemsstaterna bör ta hänsyn till detta.

4.6.5

Skatteflyktsstrategier är ofta knutna till oklara ägarförhållanden för egendom. Efter ändringen av det fjärde penningtvättsdirektivet (26) upprättades dock inget offentligt ägarregister för truster och andra företag som genomför investeringar. Sådana register skulle hjälpa utvecklingsländer att utreda misstänkta fall av penningtvätt och skattebedrägeri.

4.6.6

Förslagen till en gemensam (konsoliderad) bolagsskattebas är föremål för ett annat EESK-yttrande (27). I samband med deltagandet i internationella skatteavtal och relevansen för utvecklingsländernas skatteförvaltningar skulle en sådan överenskommelse – och de uppgifter som den ger upphov till – kunna tjäna som exempel, med inverkan på dubbelbeskattningsavtal med tredjeländer. Uppgifterna inom Europa skulle alltså ge underlag för jämförande beräkningar i utvecklingsländerna. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna bör delta på lika villkor.

4.6.7

EESK rekommenderar att man ska införa klausuler om god förvaltning i skattefrågor i alla relevanta avtal mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner för att främja hållbar utveckling.

4.6.8

EESK rekommenderar att man vid nya eller reviderade frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländer ska undersöka möjligheten att även utvärdera de bilaterala skatteavtalen. En sådan undersökning bör omfatta konsekvensbedömningar av inverkan av medlemsstaternas internationella skattepolitik på de utvecklingspolitiska målen. På så sätt skulle man även kunna bidra till att genomföra kraven i Europaparlamentets betänkande.

5.1

I enlighet med åtgärdspaketet mot skatteflykt och med hänsyn till konsekvensen i medlemsstaternas och EU:s politik för utveckling bör medlemsstaternas internationella skattepolitik och dubbelbeskattningsavtal underkastas regelbundna konsekvensbedömningar (28). För att säkerställa en bättre samordning mellan EU:s utvecklingspolitik och medlemsstaternas skattepolitik bör kommissionen se till att medlemsstater som förhandlar fram ett dubbelbeskattningsavtal med ett utvecklingsland beaktar EU:s samordnade utvecklingspolitik på lämpligt sätt. I detta sammanhang välkomnas kommissionens rekommendation om genomförandet av åtgärder mot missbruk av skatteavtal (29). Med hänsyn till utvecklingsmålen bör utvecklingsländernas behov beaktas i större utsträckning. I detta sammanhang bör även EU:s engagemang på FN-nivå, för FN:s skattekommitté, utökas, och man bör driva på kapacitetsuppbyggnaden med sikte på ett globalt forum där alla stater deltar på lika villkor.

5.2

Övergångsfrister måste ge utvecklingsländerna möjlighet att delta i åtgärder för automatiskt utbyte av upplysningar medan kapaciteten byggs upp.

5.3

När det gäller företagens rapporteringsskyldigheter bör ett ansvarsfullt agerande på skatteområdet vara en integrerad del av företagens sociala ansvar.

5.4

Planerna på stärkt delaktighet för privata investerare i EU:s utvecklingspolitik gör frågor om skattelättnader för utvecklingspolitiskt engagemang mer relevanta (30). Eftersom frågor som rör beskattning har samband med målen för hållbar utveckling bör företagen vederbörligen betala skatt på den plats där vinsterna uppstår genom mervärde (31). Detta bör säkerställas när den privata sektorns engagemang stöds.

5.5

Dessutom måste man i allmänhet se till att beviljandet av skattelättnader inte leder till att genomförandet av målen för hållbar utveckling undergrävs.

5.6

EESK hänvisar till sina kommentarer om ett offentligt register över de verkliga huvudmännen bakom bankkonton, företag, truster och transaktioner (32) och anser att det är lämpligt att främja införandet av dessa åtgärder globalt genom internationella skatteavtal. Dessutom bör de ovan nämnda åtgärderna beaktas särskilt genom kapacitetsuppbyggnadsinsatser för att stödja kampen mot olagliga finansiella flöden från utvecklingsländerna. Eftersom man kan befara att många europeiska företag som är verksamma i utvecklingsländer inte omfattas av den landsspecifika rapporteringen hänvisar kommittén till sina kommentarer om denna fråga (33). Kommittén rekommenderar att även andra relevanta bestämmelser ska utvärderas, i synnerhet sådana vars tillämpningsområde fastställs genom årsomsättningsgränser, vad gäller deras inverkan på utvecklingsländerna.

5.7

EU och dess medlemsstater har i det nya europeiska samförståndet om utveckling åtagit sig att samarbeta med sina partnerländer vad gäller spridning av progressiv beskattning, korruptionsbekämpning och omfördelningspolitik samt kampen mot olagliga finansiella flöden (34). Medan man i utvecklingsländerna skapar den relevanta tekniska och personella kapaciteten för att fullt ut kunna delta i de internationella avtalen, bör det dock redan finnas möjlighet till ömsesidigt utbyte av upplysningar i syfte att uppnå de mål som fastställts i samförstånd. Kommissionens engagemang (35) att genom FN:s skattekommitté främja regionala forum (36) har erkänts och bör förstärkas. Man bör se till att det i dessa forum finns ett starkt deltagande av berörda parter och sunda samrådsförfaranden. Civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländerna spelar en kontrollerande och stödjande roll, även på skatteområdet, och bör därför ges stöd.

5.8

Inom ramen för utvecklingssamarbetet bör det nationella skattesystemet beaktas i större utsträckning. Genom kapacitetsuppbyggnad ska mottagarländerna bättre kunna hjälpa sig själva, skattesystemen göras effektivare och statens legitimitet stärkas. Man har gjort särskilt goda erfarenheter av direkt utbyte mellan skatteförvaltningar med liknande utmaningar (ömsesidigt lärande) och samarbete mellan länder med liknande utvecklingsförutsättningar (t.ex. syd–syd-samarbete). De ger möjlighet till ömsesidig samordning mot bakgrund av liknande utmaningar och möjliggör utbyte av bästa praxis som är anpassad till kapaciteten.

5.9

EESK betraktar utvecklingspolitisk samstämmighet när det gäller skattefrågor som mycket viktigt, eftersom de åtgärder som vidtas i EU påverkar utvecklingsländerna internationellt. Denna påverkan måste beaktas, och de berörda utvecklingsländerna måste göras delaktiga.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/37

Föredragande:

Helena DE FELIPE LEHTONEN

1.1

Vikten av de ekonomiska och sociala organisationerna och det civila samhällets organisationer rent generellt framhölls redan i Barcelonaförklaringen (1) från 1995 som en nödvändig faktor för att främja en gradvis uppbyggnad i Medelhavsområdet av ett område med fred och stabilitet, gemensamt välstånd och dialog mellan kulturer och civilisationer i de olika länderna, samhällena och kulturerna runt Medelhavet. Det civila samhällets organisationer i Medelhavsområdet bidrar i nuläget till integration, delaktighet och dialog med offentliga myndigheter, även lokala sådana, med målsättningen att främja ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Medelhavsområdet. EESK anser att det är nödvändigt att stärka de ekonomiska och sociala rådens roll på de platser där sådana finns, samt att främja deras uppbyggnad i länder där de har försvunnit eller inte har byggts upp genom att förstärka synergieffekterna mellan de olika berörda aktörerna. I samband med främjandet av dessa rättigheter bör de ekonomiska och sociala råden och de ekonomiska och sociala organisationerna inleda samarbeten som ökar möjligheterna att faktiskt utöva rättigheterna.

1.2

Kvinnor utsätts för könsstereotyper som leder till att nya politiska, ekonomiska och utbildningsmässiga hinder byggs upp, vilket får allvarliga konsekvenser för samhällets utveckling. EESK uppmanar till en minskning av de enorma klyftor som finns mellan lagstiftningen och verkligheten. Med anledning av detta anser kommittén att man snarast bör ställa resurser till förfogande för att utbilda och öka medvetenheten hos de grupper som har i uppgift att säkerställa en effektiv tillämpning av denna lagstiftning. För att stärka rättigheterna rekommenderar EESK när det gäller jämställdhetsfrågor att de lokala myndigheterna samarbetar med i organisationer, ekonomiska och sociala aktörer, civilsamhället och dess nätverk som är verksamma på olika områden i sina respektive samhällen. Denna verksamhet bör dessutom stödjas med bidrag från universitet och specialiserade forskningscentrum.

1.3

Hotet från våldsam extremism bör bekämpas genom att man tar itu med de många bakomliggande orsakerna, och inte bara med säkerhetsfrågan. När det gäller denna uppgift bör de ekonomiska och sociala organisationerna spela en ledande roll i samarbete med institutioner och nätverk som arbetar med interkulturell och interreligiös dialog för att få större genomslagskraft, och deras verksamhet bör också omfatta kulturarvet, konstnärlig verksamhet och kreativa sektorer. EESK uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet att främja denna verksamhet med inriktning på interkulturell dialog också bland sociala aktörer, och att i sin tur stärka specialiserade organisationer som under många år har arbetat i Medelhavsområdet, till exempel Anna Lindh-stiftelsen (2). EESK uppmuntrar ett ökat samarbete när det gäller skyddet av kulturarvet, som för närvarande hotas av väpnade konflikter och våldsamma organisationer.

1.4

Ekonomiska, arbetsrelaterade och sociala rättigheter är en förutsättning för ekonomisk utveckling och ett demokratiskt samhälle. Av dessa rättigheter är näringsfrihet, föreningsfrihet, frihet att vidta fackliga åtgärder, kollektiva förhandlingar, socialt skydd på områden som hälso- och sjukvård och utbildning samt rättigheter för äldre medborgare särskilt viktiga. ILO påpekade detta i samband med dess inrättande och i anslutning till Philadelphiadeklarationen i syfte att framhålla att den ekonomiska organisationen måste underordnas den sociala rättvisan. Denna bör dessutom vara det centrala målet för all nationell och internationell politik. I Philadelphiaförklaringen betonas att ”ekonomi och finanser är medel i människornas tjänst.”

1.5

Medierna spelar en central roll i utformningen av gemensamma visioner och idéer och är en viktig drivkraft för att förbättra den interkulturella dialogen och främja respekt, tolerans och ömsesidig förståelse. EESK välkomnar därför lanseringen av projekt som värnar om respekten för mångfald och främjar information som är fri från vinklingar, stereotyper och snedvridna uppfattningar. Kommittén anser också att man bör utöka användningen av dessa verktyg för övervakning, utbildning och informationskampanjer med avseende på bekämpning av rasism och islamofobi i medierna, och att man bör främja samarbetsmekanismer och gemensamma plattformar för yrkesutveckling med fokus på såväl yrkesetik som yttrandefrihet.

1.6

Utbildning är den främsta vägen till socioekonomisk rörlighet och följaktligen även till en potentiell förbättring av livskvaliteten. Bristen på lika möjligheter inom utbildningssektorn sätter dock stabiliteten och säkerheten i regionen på spel. EESK uppmuntrar därför gemensamma insatser för att förbättra kvaliteten inom primär- och sekundärutbildning, högre utbildning samt yrkesutbildning genom utbyte av erfarenheter när det gäller utvecklingen av kursplaner och innovativa metoder. EESK anser dessutom att det är mycket viktigt att överbrygga kunskapsklyftan mellan de båda sidorna av Medelhavet, och i detta syfte föreslår kommittén att man främjar kunskapsnätverk och gemensamma utredningar som underlättar överföring och förmedling av kunskap, samt att man främjar rörlighet för lärare, studenter, akademiker och forskare samt stöder översättningen av deras arbete, framför allt till och från arabiska.

1.7

Icke-formell utbildning är ett nödvändigt komplement eftersom den bidrar till mer inkluderande och pluralistiska samhällen. EESK anser att man bör stärka synergieffekterna mellan formell utbildning och icke-formell utbildning och uppmuntra denna typ av utbildning som ett verktyg för att främja en fredskultur och livslångt lärande. EESK anser därför att man bör utöka budgeten för icke-formellt lärande och främja överföringen av erfarenheter och kunskaper mellan Europa och södra Medelhavsområdet.

1.8

För att främja en inkluderande och konkurrenskraftig ekonomi är det nödvändigt att stödja människors digitala och tekniska integrering. Mot bakgrund av detta understryker kommittén behovet av att främja dels regionala och lokala projekt som stärker medborgarnas kompetens när det gäller användningen av ny teknik samt på områdena företagande och digitalisering, dels initiativen för medborgardeltagande och främjande av digital utbildning och skapande av arbetstillfällen med anständiga villkor, till exempel de urbana initiativen för social och digital innovation (Labs).

2.1

År 2011 skakade den arabiska ungdomens längtan efter förändring om ett antal politiska system som plötsligt ifrågasattes i grunden. I Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen avsattes politiska ledare, men de konkreta politiska omständigheterna ledde dem in på mycket olika vägar: från en stadig övergång i Tunisien, som underlättades av landets dynamiska civilsamhälle, till regimskifte i Egypten och öppen konflikt i Libyen och Jemen. Syrien har blivit indraget i ett blodigt krig, som nu har fått en såväl regional som internationell dimension. Detta har lett till dramatiska folkförflyttningar och migrationsströmmar utan motstycke som har destabiliserat hela Europa-Medelhavsområdet.

2.2

Utöver ett regimskifte ville man skapa ett mer rättvist och inkluderande system, politiska friheter, social rättvisa, möjligheter och värdiga villkor. Förhoppningarna grusades eftersom det inte skedde några förändringar på det sociala området. Konkreta politiska omständigheter, i och utanför dessa länder, bidrog till att förhoppningarna gick om intet. Sex år senare har de rättmätiga kraven på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ännu inte infriats, och utgör fortfarande en potentiell källa till instabilitet i regionen.

2.3

Mot bakgrund av detta anser EESK att det är en absolut prioritet att fred uppnås och demokrati införs i hela regionen samt att hela befolkningens mänskliga och grundläggande rättigheter respekteras.

2.4

Grundläggande rättigheter: ofrånkomliga och omistliga

2.4.1

EESK uppmanar alla länder i södra och östra Medelhavsområdet att ansluta sig till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (3) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (4). Samtidigt betonar kommittén vikten av sekulära principer och värderingar samt skyddet av rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter (5).

2.4.2

EESK betonar den centrala betydelsen av skyddet för ett anständigt liv för alla. EESK betonar att man måste säkerställa tillgång till dricksvatten och livsmedel i tillräcklig mängd och på rimliga villkor samt tillräcklig tillgång till energi för att förebygga energiutslagning när det gäller såväl enskilda som samhället som helhet, garantera utvecklingen på hälsoområdet samt främja en dräglig miljö.

2.4.3

På samma sätt, och med tanke på de särskilda omständigheter som påverkar regionen, måste man på såväl nationell som internationell nivå kunna garantera rätten till en dräglig bostad eller, i avsaknad av sådan, till ett skydd eller härbärge som är lämpligt för enskilda och familjer. EESK anser också att man bör säkerställa rätten till en värdig och inkluderande återuppbyggnad av områden som ödelagts, oavsett om orsaken är naturkatastrofer eller väpnade konflikter.

2.5

Rätten till ett värdigt arbete: en faktor för social stabilitet och utveckling

2.5.1

EESK anser att det i grannländernas samhällen krävs en gemensam insats för att öka integrationen och sammanhållningen. Dessutom behöver deras ekonomier reformeras och förnyas för att skapa arbetstillfällen med skäliga villkor, som är en avgörande faktor för en hållbar utveckling.

2.5.2

EESK betonar också behovet av att garantera de rättigheter som bör utgöra grunden för ovan nämnda principer. I detta avseende bör man säkerställa rätten till arbete med skäliga villkor i dessa länder oavsett människors härkomst, religion eller nationalitet.

2.5.3

Som en grundförutsättning för att undvika fattigdom anser EESK att det är mycket viktigt att åtgärder vidtas för att främja arbete med skäliga villkor som en faktor för social stabilitet, i enlighet med vad som anges i ILO-deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning (6) och i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (7). EESK anser därför att dessa dokument bör undertecknas. Således är det nödvändigt att säkerställa arbetstagarnas grundläggande rättigheter såsom rätten till föreningsfrihet, rätten att bilda en fackförening eller att ansluta sig till en som man anser lämplig, rätten att strejka, ett verkligt erkännande av rätten till kollektivförhandlingar samt säkerhets- och hygiennormer vid utövandet av arbete samt rätten till lön.

2.5.4

Såsom ILO har föreslagit bör man också utveckla rätten till bostad för att skydda hela befolkningen, inte minst de mest sårbara grupperna. Det är också viktigt att bekämpa kränkningar av grundläggande rättigheter, till exempel exploatering av barn eller tvångsarbete, och främja tillgången till arbetsmarknaden för kvinnor och personer med funktionsnedsättning.

2.6

Företagande: en viktig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen

2.6.1

Enligt EU är freden, stabiliteten, säkerheten och välståndet i Europa-Medelhavsområdet beroende av fem centrala faktorer: ekonomisk utveckling genom modernisering och diversifiering av ekonomierna, förstärkning av ekosystemet för entreprenörskap och innovativt företagande, skapande av arbetstillfällen genom kvalificerad yrkesutbildning (särskilt för ungdomar), utveckling av den privata sektorn (i synnerhet små och medelstora företag) samt energi- och miljömässig hållbarhet (8). Skapandet av högkvalitativa arbetstillfällen är en grundförutsättning för ekonomiskt välstånd och stärkandet av kvinnors företagande och företagsrelaterade synergieffekter på båda sidorna av Medelhavet.

EESK anser vidare att dessa faktorer är oskiljaktigt kopplade till den sociala utvecklingen. Anledningen till detta är att stabiliteten, säkerheten och välståndet alltid bygger på integration och social sammanhållning.

2.6.2

Som en avgörande faktor för dessa ekonomiers utveckling anges i det gemensamma meddelandet behovet av att möjliggöra och säkerställa privat företagande på lika villkor. Därför måste man se till att det finns en rättslig ram som skapar garantier för rätten till privat egendom och säkerställer dess okränkbarhet.

2.6.3

EESK betonar också vikten av att de offentliga myndigheterna slår vakt om en fri och rättvis ekonomisk konkurrens som garanterar lika villkor för företagarna. Kommittén anser därför att det är nödvändigt att säkerställa likabehandling när det gäller tillgången till finansiering och tillhandahållandet av mikrofinanstjänster, samt att garantera att den offentliga förvaltningen är fri från korruption och ser det som sin uppgift att agera i det allmännas intresse.

2.7

Rätten till kreativitet och innovation: en garanti för en diversifierad ekonomi med mervärde

2.7.1

Syftet med ministerförklaringen från unionen för Medelhavsområdet om den digitala ekonomin (9) är att främja nya teknikformers inkluderande och övergripande effekter på de kulturella, sociala, ekonomiska, myndighetsrelaterade och säkerhetsmässiga områdena.

2.7.2

EESK stöder också resonemanget i det gemensamma meddelandet om behovet av att diversifiera och utveckla Medelhavsområdets ekonomier på ett hållbart och inkluderande sätt.

2.7.3

När det gäller utformningen av nya program erinrar EESK om behovet av att inrätta EU-program för Europa-Medelhavsområdet med syftet att driva innovationen framåt för att möjliggöra framsteg i regionens ekonomiska utveckling och samtidigt bevara den individuella och kollektiva rättigheten att skapa och utveckla. Denna rättighet innebär att man måste erkänna rätten till immateriell egendom, rätten att dela och sprida innovationer och rätten att få tillgång till ny teknik.

2.7.4

Enligt EESK är digital delaktighet och fri tillgång till internet en såväl individuell som kollektiv rättighet som hänger intimt samman med innovationsverksamhet.

2.8

Rätten till kvalitetsutbildning: en hörnsten i den mänskliga utvecklingen

2.8.1

Utbildning är den främsta vägen till socioekonomisk rörlighet, och till en potentiell förbättring av livskvaliteten. Enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) (10) har låg- och mellanstadieutbildningen i många av regionens länder visserligen uppnått internationell standard och det har även gjorts betydande framsteg i fråga om högstadie- och gymnasieutbildningen, men utbildningens kvalitet är likväl otillfredsställande. Världsbanken har utvecklat program för denna region i samarbete med andra organ och det skulle vara bra om Europeiska kommissionen arbetade på samma linje. Dessutom påpekas att de stora skillnaderna i fråga om möjligheter på utbildningsområdet undergräver det sociala kontraktet i arabländerna.

2.8.2

I färdplanen för unionen för Medelhavet (11) betonas behovet av att stärka utbildningen, som är en viktig faktor när det gäller att skapa hållbara och kvalificerade arbetstillfällen, särskilt för ungdomar som är arbetslösa och riskerar att utsättas för missförhållanden i arbetslivet. Dessutom framhålls att forskning och innovation är en grundförutsättning för ekonomiernas modernisering, samt att hållbarheten är en övergripande faktor för att garantera en inkluderande social och ekonomisk utveckling.

2.8.3

Att stärka det sociala kapitalet är avgörande för stabiliteten och säkerheten i regionen. Det är därför nödvändigt att främja grundskole- och gymnasieutbildning och högre utbildning, liksom tillgången till forskning och vetenskapliga rön, anställbarhet, hälsa, medbestämmande och rörlighet för ungdomar, jämställdhet, debattforum och social integration.

2.8.4

Trots vissa problem med tillgången till utbildning för alla och behovet av att förbättra primär- och sekundärutbildningens kvalitet ligger den största utmaningen i att överbrygga klyftan mellan utbildning och arbete. I detta avseende är det ytterst viktigt att främja strukturer som kopplar samman arbetsmarknaden och utbildningssystemet för att säkerställa att ungdomar integreras fullständigt i samhället. EESK anser därför att det är mycket viktigt att främja utbyte av erfarenheter av utformning av kursplaner och innovativa metoder, med tonvikt på att överföra erfarenheter och metoder för att se till att kompetenser och kvalifikationer motsvarar arbetsmarknadens behov, samt på att främja och förbättra utbildningen och yrkesutbildningen med hänsyn till utmaningen att under det kommande decenniet skapa 60 miljoner arbetstillfällen i arabländerna.

2.8.5

Arbetsmarknadens parter och andra specialiserade organisationer har betonat den centrala roll som icke-formell utbildning spelar som primärt instrument och långsiktig lösning för bekämpning av radikalisering och extremism, och dess betydelse när det gäller att integrera utsatta grupper, särskilt ungdomar och kvinnor.

2.8.6

EESK välkomnar erkännandet av den icke-formella utbildningens betydelse som ett komplement till formell utbildning och anser att synergieffekterna mellan dem behöver stärkas. Kommittén anser därför att man bör öka det politiska engagemanget för icke-formell utbildning och avsätta en större budget för detta lärande eftersom det främjar ungdomars mognadsprocess och sociala integration och lär dem om aktivt deltagande och utvecklingen av demokratiska värderingar, och dessutom är det ett bra instrument för att stödja en fredskultur.

2.9

Rörlighet inom den akademiska världen och utbildningsväsendet: i riktning mot ett undanröjande av kunskapsklyftan

2.9.1

Rörlighet för ungdomar är ett centralt inslag i svaret på de utmaningar som Medelhavsområdet står inför. I själva verket är migrationen i arabländerna ett symptom på det sociala utanförskap som högkvalificerade ungdomar befinner sig i. Följaktligen behöver man främja ett slags migration som gynnar både ursprungsländerna och mottagarländerna. Detta innebär att man bör förbättra erkännandet av färdigheter och kvalifikationer, samt underlätta rörligheten för akademiker och förbättra den rättsliga ramen för villkoren för inresa och vistelse i EU för medborgare i grannländer när det gäller forskning, studier, elevutbyte, yrkesutbildning och volontärarbete.

2.9.2

Samtidigt är kunskapsklyftan en av de djupaste klyftorna mellan de båda sidorna av Medelhavet, och EESK anser därför att åtgärder bör vidtas för att främja produktion och spridning av vetenskaplig och akademisk kunskap, samt att man bör skapa och främja nätverk för kunskap och gemensam forskning i Europa-Medelhavsområdet. Vidare anser kommittén att det är nödvändigt att främja översättning av akademiska och vetenskapliga alster, särskilt från och till arabiska.

2.9.3

EESK insisterar också på att man bör främja rörlighet för studenter, lärare, forskare, akademiker och vetenskapsmän med hjälp av vistelser, utbyten och praktikperioder som en central faktor för främjandet av den akademiska kvaliteten och ungdomars anställbarhet – genom en förstärkning av det faktiska genomförandet av programmet Erasmus + länderna i Euromedregionen och genom att uppnå resultat – samt för spridningen av kunskap och främjandet av interkulturell dialog.

2.10

Medier och interkulturell dialog: centrala faktorer för tolerans

2.10.1

De lokala mediernas mångfald, oberoende och professionalitet är garanter för sociala framsteg och hjälper dessa medier att fungera som katalysatorer för förändring i länderna i grannskapet.

2.10.2

EESK understryker behovet av att främja dialog och samarbete mellan medierna i Europa-Medelhavsområdet för att förbättra och förstärka yrkesstandarderna och de rättsliga ramarna för dessa. Det är också viktigt att bidra till att garantera och skydda pressfriheten och yttrandefriheten.

2.10.3

Det är mycket viktigt att erkänna mediernas betydelse när det gäller att förbättra den interkulturella dialogen och främja respekt, tolerans och ömsesidig förståelse. Mot bakgrund av att en negativ inställning till västerlandet blir allt vanligare söder om Medelhavet och med hänsyn till den ökande populismen och främlingsfientligheten i Europa är det mer nödvändigt än någonsin att vidta åtgärder för att bekämpa denna typ av budskap för att motverka att folk, kulturer och religioner ställs mot varandra i ett polariserat, svartvitt och exkluderande synsätt.

2.10.4

EESK välkomnar i detta sammanhang lanseringen av projekt som värnar om respekten för Europas mångfald och främjar tolerans och information fri från vinklingar, stereotyper och snedvridna uppfattningar, såsom observationscentrumet mot islamofobi i de spanska medierna (12) som främjar information fri från rasism. Kommittén uppmuntrar vidare lanseringen av övergripande projekt i detta syfte.

2.10.5

Utöver säkerhetsaspekten kan bristen på möjligheter, särskilt för ungdomar, vara en bidragande faktor till instabilitet och utgöra en av orsakerna till radikalisering. Det är nödvändigt att förebygga och bekämpa extremism och rasism genom att främja interkulturell dialog. Detta innebär att institutioner och nätverk för interkulturell och interreligiös dialog bör förstärka sina synergieffekter och öka sin komplementaritet för att åstadkomma en mer relevant inverkan.

2.10.6

Förebyggandet av radikalisering och våldsam extremism bör involvera de ekonomiska och sociala råden i Medelhavsområdet, de ekonomiska och sociala aktörerna och det civila samhället som helhet. För detta ändamål behövs mekanismer för utbyte och samarbete med en anslagen budget, och man behöver ta itu med frågor som rör rättvisa, bristande jämställdhet, hatpropaganda, ungdomsarbetslöshet och analfabetism som en del av en bredare satsning på avradikalisering som också innefattar främjande av den interkulturella dialogen. I detta avseende är det värt att erinra om det arbete som utförs av EU:s nätverk för kunskapsspridning om radikalisering (RAN) (13) och dess kompetenscentrum.

2.10.7

EESK anser att det är mycket viktigt att uppmuntra utbyten mellan intellektuella, konstnärer och kulturella aktörer i området eftersom de har en förhållandevis stor inverkan på den sociala omvandlingen, genom främjande av gemensamma projekt som är inriktade på att uppmuntra dialog och ömsesidig förståelse. Kommittén efterlyser även bättre samordning och samarbete när det gäller skyddet av kulturarvet och när det gäller att öka kunskapen om de olika kulturella och konstnärliga discipliner som finns i Europa-Medelhavsområdet och förståelsen av dem som ett värdefullt redskap för sammanhållning och vår kunskap om varandra.

2.11

Det civila samhället och synergieffekter mellan sociala aktörer: forum för integration och debatt

2.11.1

Den ekonomiska krisen och främlingsfientligheten norr om Medelhavet, men också strävan efter yttrandefrihet och kampen för mänskliga rättigheter i länderna på den södra sidan, är faktorer som starkt påverkar möjligheterna att utöva ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i samhällena i länderna runt Medelhavet.

2.11.2

I detta sammanhang framgår av Europaparlamentets betänkande om främjandet av mänskliga rättigheter från november 2015 (14) att man bör öka stödet till det civila samhället. Trots detta är det civila samhällets organisationer i länderna söder om Medelhavet fortfarande inte tillräckligt synliga med tanke på deras ansträngningar och, i vissa fall, de risker de tar, samt den roll de spelar när det gäller att främja social förändring. De ekonomiska och sociala råden i Medelhavsområdet kan i detta sammanhang spela en roll som spridnings-, mötes- och debattplattformar.

2.11.3

Kommittén konstaterar att föreningslivet är ett forum som bidrar till integration. Vidare anser EESK att kommissionen behöver öka stödet för projekt som genomförs av det organiserade civila samhället genom dess ekonomiska och sociala organisationer och sammanslutningar samt de nätverk som dessa ingår i, samt intensifiera partnerskapen och synergieffekterna mellan de olika berörda aktörerna.

2.11.4

EESK anser att Europa-Medelhavsområdets ministrar bör samarbeta i konkreta projekt, med toppmötet för Medelhavsområdets ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner, utan att detta minskar stödet till medborgar- och kulturföreningar.

2.12

Kvinnan i centrum när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

2.12.1

Vid tre konferenser för Europa-Medelhavsområdets ministrar om hur kvinnans roll i samhället kan stärkas – i Istanbul 2006 (15), Marrakech 2009 (16) och Paris 2013 (17) – åtog sig regeringarna att genomföra de överenskomna åtagandena: lika rättigheter för kvinnor och män när det gäller deltagande i politisk, ekonomisk, medborgerlig och social verksamhet; bekämpning av alla typer av våld mot och diskriminering av kvinnor och flickor; samt åtgärder i syfte att förändra attityder och beteenden för att uppnå jämställdhet och främja kvinnors självbestämmande, inte bara med avseende på deras rättigheter utan också i praktiken.

2.12.2

Trots de lagändringar som gjorts i länderna i södra Medelhavsområdet anser UNDP att man fortfarande är långt ifrån att uppnå jämställdhet när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

2.12.3

EESK noterar att det finns ett stort gap mellan å ena sidan de officiella uttalandena, institutionernas förslag och till och med den gällande lagstiftningen och å andra sidan den verklighet som kvinnor upplever dagligen i sina samhällen. Kommittén påpekar att de nationella lagarna måste harmoniseras med konstitutionerna och att man behöver täppa till de rättsliga kryphål som fortfarande tillåter diskriminering av kvinnor.

2.12.4

EESK vill i detta sammanhang framhålla behovet av att ställa medel till förfogande för att utbilda och informera de grupper som ansvarar för att säkerställa en effektiv tillämpning av lagstiftningen – domarkåren, brottsbekämpande myndigheter, företag, utbildningsinstanser, medier, institutioner såsom de ekonomiska och sociala råden, osv.

2.12.5

För att stärka rättigheterna och uppnå bättre resultat rekommenderar EESK när det gäller jämställdhetsfrågor att de lokala myndigheterna samarbetar med det civila samhällets organisationer, eftersom de har tillgång till den mest relevanta informationen om befolkningens problem och behov. Detta samarbete mellan olika aktörer kan stödjas genom bidrag som förmedlas från den akademiska världen (universitet och specialiserade kunskapscentrum). Ett exempel är stiftelsen för kvinnor i Europa-Medelhavsområdet (18), som har genomfört en informationskampanj mot barnäktenskap tillsammans med sammanslutningen för kvinnorättighetsföreningar, Marrakechs regionala myndighet, Cadi Ayyad-universitetet, den regionala kommissionen för mänskliga rättigheter och andra lokala organ.

2.12.6

Mot bakgrund av detta uppmanar EESK ministrarna i de länder som är medlemmar i unionen för Medelhavsområdet att ta dessa aspekter i beaktande vid nästa ministerkonferens samt att avsätta ekonomiska anslag till dessa åtgärder och kampanjer.

2.12.7

EESK påpekar att det får stora konsekvenser om man inte tar hänsyn till punkterna ovan. Barnäktenskap, skolavhopp och, till följd av detta, undergrävandet av kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i det politiska livet, är några av de faktorer som har en negativ inverkan på möjligheten att utöva rättigheter, särskilt för kvinnor och flickor.

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/44

Föredragande:

Brenda KING

Medföredragande:

Lutz RIBBE

1.1

Precis som övriga delar av världen brottas Europa med tre centrala frågor: 1) Utarmningen av jordens naturresurser samt klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. 2) Social ojämlikhet, inklusive ungdomsarbetslöshet och människors situation i eftersatta regioner där industrin är på nedgång. 3) Allmänhetens minskade förtroende för staten, det politiska etablissemanget, EU och dess styrningsstrukturer samt andra institutioner.

1.2

Dessa tre centrala frågor måste ses mot bakgrund av digitaliseringen (en betydande megatrend) och globaliseringen, eftersom dessa har haft stor inverkan på de europeiska arbetsmarknaderna och kommer att ha en ännu större inverkan i framtiden. I synnerhet digitaliseringen kan antingen göra det lättare att ta itu med de tre frågorna eller förvärra dem. Huruvida digitaliseringen får positiva eller negativa effekter beror på hur den hanteras politiskt.

1.3

På grundval av en ingående analys av samspelet mellan dessa tre centrala frågor och digitaliseringen uppmanar EESK kommissionen att utarbeta en långsiktig strategi för EU:s hållbara utveckling, för att främja åtgärder som stärker EU:s ekonomi i syfte att uppnå sociala och miljömässiga fördelar. Syftet med detta yttrande är att lägga fram frågor och synpunkter som bör beaktas vid utarbetandet av den långsiktiga strategin.

Vissa människor motsätter sig förändringar. Samtidigt som det görs ständiga tekniska framsteg finns det vissa personer som har ett egenintresse av att upprätthålla status quo. Andra personer kan känna osäkerhet inför tanken på att försöka anpassa sig till ett samhälle i ständig förändring. För andra (till exempel förespråkare av grön energi) går förändringarna inte tillräckligt snabbt. Beslutsfattarna bör ta hänsyn till dessa farhågor och ta itu med problemet direkt i stället för att se status quo som en utväg. Det första steget skulle vara att inleda en öppen debatt om dessa frågor och stärka deltagardemokratin, inklusive det europeiska medborgarinitiativet.

1.4

Att låta bli att handla är inte ett alternativ. Det krävs politisk vilja för att styra utvecklingen i rätt riktning. Det behövs starkare kopplingar mellan ekonomisk utveckling, miljöskydd och socialpolitik. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att genomförande och tillämpning av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet samt en välskött övergång till ett utsläppssnålt samhälle och en digital ekonomi kommer att lösa de stora frågor som EU behöver ta itu med och göra EU till en vinnare i denna nya industriella revolution. Vi rekommenderar kommissionen att omgående utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt arbetsdokument ”Next steps” (1) och att fokusera mer på att helt införliva målen för hållbar utveckling och Parisavtalet i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar, med målet att utforma en vision för ett rättvist och konkurrenskraftigt EU fram till år 2050.

1.5

Behovet av kraftfulla politiska åtgärder ska inte missförstås. Ett lämpligt regelverk är visserligen oumbärligt för att strukturera övergången, men EU behöver en dagordning som omfattar samhället som helhet genom att eftersträva rättvis globalisering och ökad konkurrenskraft, försöka göra EU till en ledare när det gäller nya teknikformer, undvika att människor hamnar på efterkälken, utrota fattigdom och skapa ett klimat som återupprättar allmänhetens förtroende för politiska system och multilateralt styre (2). Syftet med de politiska strategierna bör inte bara vara att gå i täten på olika politikområden, utan även att utnyttja det civila samhällets enorma potential. Socialt entreprenörskap, medborgarinitiativ och samhällsarbete är bara några exempel på hur hållbar utveckling kan skapas genom ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt, särskilt när det gäller den nödvändiga övergången till en koldioxidsnål eller cirkulär ekonomi. Decentraliserad förnybar energi är det bästa exemplet på detta.

1.6

Kommissionen och EESK bör inom en snar framtid genomföra ytterligare gemensamma arbetsinsatser i fråga om viktiga strategiska politikområden som analyseras i detta yttrande, till exempel följande:

1.7

Det behövs en övergripande och sammanhängande strategi för att förverkliga denna policymix. EESK rekommenderar att strategin utformas som en långsiktig vision och att den görs tydlig, horisontellt och vertikalt sammanlänkad, hanterbar och medverkanspräglad. Därför anser EESK att det är ytterst viktigt att se till att övergången fram till 2050 utformas och genomförs med fullt deltagande av företrädare för det civila samhället. För att stärka deltagardemokratin bör kommissionen reflektera över sin rätt till lagstiftningsmonopol.

1.

Hur kan vi hantera vår planets begränsningar och de övergripande miljöproblemen, såsom klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald?

2.

Hur kan vi ta itu med de växande sociala orättvisorna i vår globaliserade värld?

3.

Hur kan vi återskapa allmänhetens förtroende för staten och institutionerna?

3.1.1

Plattformsekonomin, artificiell intelligens, robotteknik och sakernas internet – den internationella utvecklingen på dessa områden är omfattande och går i allt snabbare takt. Förr eller senare kommer den att påverka alla delar av ekonomin och samhället. Digital teknik håller på att bli tillgänglig för stora delar av samhället, men det är inte säkert att alla grupper får tillgång till dessa extremt kraftfulla digitala verktyg.

3.1.2

Att digital teknik flyter samman med nanoteknik, bioteknik, materialvetenskap, framställning och lagring av förnybar energi och kvantdatorer kan leda till en ny industriell revolution (4). För att se till att Europa intar en ledande ställning i den nya globala tekniska och ekonomiska konkurrensen behövs omfattande investeringar och nya initiativ.

3.1.3

Det finns mycket som är bra med digitaliseringen. Den ger upphov till nya varor och tjänster som är till nytta för konsumenterna. Den skulle kunna bidra till att vissa av målen för hållbar utveckling uppnås, i och med att de globala inkomstnivåerna kan ökas, människors livskvalitet höjas, möjligheter till mer inkluderande demokratiska modeller utvecklas och antalet arbetstillfällen av god kvalitet ökas, liksom även EU:s konkurrenskraft generellt – på samma sätt som skedde i och med de tidigare industriella revolutionerna. Det finns också hot – undersökningar visar att digitaliseringen kan leda till många fler försvunna arbetstillfällen än nya arbetstillfällen.

3.1.4

Genom digital teknik kommer produktion och konsumtion att komma mycket närmare varandra och överproduktionen minska. Det skulle kunna leda till att EU minskar sitt miljöavtryck. Direkthandel med varor, antingen mellan privatpersoner eller i en delningsekonomi, kan minska vår resursförbrukning. Den digitala tekniken stöder till exempel utbredningen av samåkningstjänster och förarlösa fordon, vilket kan göra våra transportsystem mer hållbara ur miljösynpunkt.

3.1.5

Digitaliseringen är dock inte miljömässigt hållbar i sig. Det finns hinder för marknadstillträde och stordriftsfördelar som gör att medborgarna kanske inte kan utnyttja digitaliseringens potential. Digitaliseringen skulle kunna leda till ökad ojämlikhet, särskilt med tanke på att den kan störa arbetsmarknaderna och skapa polarisering, eftersom många arbetstillfällen som kräver låga eller medelhöga kvalifikationer kan komma att automatiseras. Robotiseringen och plattformsekonomin kan bli ett allvarligt hot mot många europeiska arbetsplatser, och ger upphov till nya risker eftersom de flesta relevanta teknikerna drivs med hjälp av data, särskilt personuppgifter.

3.1.6

De nya möjligheterna att skapa välstånd kommer oftast endast en viss befolkningsgrupp till del, nämligen välutbildade med god social kompetens och hög risktolerans. De som främst gagnas av digitala innovationer är ofta de som tillhandahåller intellektuellt, finansiellt och fysiskt kapital, det vill säga innovatörer, aktieägare, investerare och högkvalificerade arbetstagare. Den digitala tekniken befaras kunna bli en av huvudorsakerna till stagnerande eller till och med minskande inkomster.

3.1.7

Det behövs en aktiv och övergripande strategi för att ta tillvara på de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att lösa de tre stora problem som beskrivs ovan. Riskerna med digitalisering måste också övervakas och hanteras. EESK bör fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor.

3.2.1

EU är fast beslutet att bidra till den globala kampen mot klimatförändringar (dvs. Parisavtalet) och att skydda naturresurser. Det innebär att den europeiska ekonomins miljömässiga fotavtryck måste minskas betydligt, och det omgående. Miljökrisen påverkar oss redan. Befolkningsökning, långvarig ekonomisk tillväxt baserad på fossila bränslen och ohållbart utnyttjande av resurser och mark ökar ständigt miljöbelastningen i hela världen. En av de största utmaningarna, som även återspeglas i målen för hållbar utveckling, är att se till att den ekonomiska utvecklingen och tillväxten går i takt med vår planets begränsningar, oavsett om det gäller klimatskydd, förbrukningen och förvaltningen av planetens resurser, luft- och vattenkvalitet eller skyddet av den biologiska mångfalden i haven och på land.

3.2.2

För en omfattande minskning av koldioxidutsläppen inom ekonomin måste många ekonomiska sektorer omvandlas inom en nära framtid. För att kunna gå över från fossila till förnybara bränslen behövs mer energiflexibilitet och sakkunskap. Den allmänna utvecklingen av prosumentenergi (5) bör också utgöra en viktig och hållbar del i EU:s energipolitik (6). Transportsystemen måste genomgå en strukturförändring genom elektrifiering och bildelning. Bostäder och infrastruktur måste moderniseras. En avancerad bioekonomi kan vara en viktig bidragande faktor till en miljövänligare ekonomi.

3.2.3

Europa måste ställa om från den nuvarande linjära ekonomiska modellen där det gäller att ”utvinna, producera, konsumera och kassera” till en cirkulär modell som till sin utformning är återställande och förlitar sig på förnybara naturresurser närhelst detta är möjligt, och där produkternas, materialens och resursernas värde finns kvar i ekonomin så länge som möjligt. Digitaliseringen kan vara viktig i detta sammanhang (se 3.1.4).

3.2.4

Övergången till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi är en möjlighet för EU att öka sin konkurrenskraft och motståndskraft. Den kan förbättra EU-medborgarnas livskvalitet och välbefinnande. Den minskar också beroendet av importerade fossila bränslen och råvaror av avgörande betydelse och skapar en stabil grund för ekonomiskt välstånd.

3.2.5

Minskningen av koldioxidutsläppen och den ekologiska omställningen kommer emellertid att föra med sig utmaningar för samhället (7), eftersom antalet arbetsplatser inom industrier med ett stort ekologiskt fotavtryck kommer att minska. Det måste ses som en strategisk politisk uppgift att göra det mesta av de möjligheter till nya arbetstillfällen och bättre social trygghet som minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen innebär, så att nettoresultatet blir så positivt som möjligt.

3.2.6

Övergången till en koldioxidsnål och cirkulär ekonomi har drivits på av gräsrotsinitiativ tagna av medborgare, lokala myndigheter, konsumenter och innovativa företag, på de båda områdena energi och livsmedel. I stället för att relevanta initiativ främjas och en kritisk massa uppnås på europeisk nivå – med positiva konsekvenser för arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen – hindras ofta ytterligare framsteg av administrativa system och lagstiftning. Få inser att gräsrotsinitiativ kan vara ett kraftfullt verktyg för att undvika sociala problem i samband med minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen. För att denna potential ska bli synlig måste de strukturella hinder som står i vägen för resursfattiga personers tillgång till de resurser de behöver (särskilt kapital och relevant information) avlägsnas.

3.3.1

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har lett till en dramatisk ökning av den globala handeln och det globala välståndet, men kombinationen av globalisering och teknisk utveckling har också bidragit till ökad social (och miljömässig) ojämlikhet. Enligt Oxfam har åtta personer, alla män, en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av världens befolkning.

3.3.2

I Europa ökar klyftorna. Enligt en nyligen genomförd OECD-studie är inkomstskillnaderna större än någonsin i Europa. Under 1980-talet var den genomsnittliga inkomsten för de rikaste 10 % i samhället sju gånger högre än för de fattigaste 10 %. I dag är den nio och en halv gånger högre. Skillnaderna i fråga om förmögenhet är ännu större: 10 % av de rikaste hushållen äger 50 % av de totala tillgångarna, medan de fattigaste 40 % äger drygt 3 % av tillgångarna (8).

3.3.3

En anledning till den ökande ojämlikheten i Europa är att sambandet mellan tillväxt och nettoinkomster har brutits. BNP i euroområdet växte med över 16 % mellan 2008 och 2015 (över 17 % i EU-28), medan hushållens disponibla nettoinkomster stagnerade och växte med så lite som 2 % i EU-28.

3.3.4

I de 24 OECD-länderna har produktiviteten ökat med 27 % sedan 1995, men genomsnittslönen har bara ökat med 22 %. Ännu värre är att löneökningen för gruppen med lägst nettolön varit betydligt mindre än så. Löneklyftorna har under de senaste 20 åren ökat i samtliga europeiska länder utom Spanien. Denna trend är mest uttalad i Ungern, Polen, Tjeckien och Förenade kungariket (9).

3.3.5

Det finns en risk för att denna klyfta kommer att växa på grund av arbetets föränderliga karaktär. Till exempel riskerar robotiseringen av komplexa industriprocesser att minska behovet av tjänstemän med medelhöga eller relativt höga kvalifikationer, som för närvarande utför dessa komplexa arbetsuppgifter. Detta kommer förmodligen att leda till ytterligare polarisering på arbetsmarknaden, eftersom de nya arbetstillfällena kommer att skapas antingen i (ännu mer) högkvalificerade ställningar (att utveckla och driva produkterna/tjänsterna) eller mer serviceinriktade, lågkvalificerade ställningar. Enligt OECD riskerar 9 % av alla arbetstillfällen att automatiseras, medan arbetsuppgifterna kommer att ändras markant för ytterligare 25 %.

3.3.6

Regeringarnas svar på digitaliseringens konsekvenser tenderar att vara reaktiva i stället för proaktiva, och handlar främst om att mildra digitaliseringens sidoeffekter i stället för att ta tillvara på potentiella fördelar. Regeringarnas svar måste ta större hänsyn till utmaningen när det gäller arbetstagarnas representation och deltagande, som är en viktig aspekt av investeringar i mänskligt kapital på en föränderlig arbetsmarknad. EESK skulle kunna fortsätta att noggrant analysera digitaliseringens inverkan på arbetets karaktär.

3.4.1

Den ökande ojämlikheten, som endast delvis är ett resultat av globaliseringen och den tekniska utvecklingen, har bidragit till ett ökat misstroende mot regeringar, det politiska etablissemanget, internationella organisationer, institutioner och den globala styrningen. Den har också stärkt populistiska rörelser och lett till minskat stöd för traditionella politiska partier. Röstskolket bland de yngre (för att inte tala om antalet röster mot systemet) är särskilt oroande: endast 63 % av européerna mellan 15 och 30 år gick och röstade 2015 (10).

3.4.2

Många EU-medborgare känner att de inte har något att göra med det politiska beslutsfattandet på nationell och europeisk nivå. De anser att de traditionella demokratiska processerna inte ger dem något inflytande över viktiga beslut. En flerpartsstrategi (bl.a. i enlighet med FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling) är en inkluderande demokratisk modell och en möjlighet att återvinna förtroendet.

3.4.3

Övergången till ett hållbart samhälle kan inte, och får inte, vara något som bestäms uppifrån, utan kan endast lyckas om det finns ett brett stöd från en majoritet av företagen, de lokala och regionala myndigheterna, de förvärvsarbetande och medborgarna och om dessa deltar aktivt. Det som behövs är samarbete ”nedifrån-och-upp och uppifrån-och-ner”. Allianser mellan flera parter användes vid utarbetandet av Agenda 2030 och utnyttjas också alltmer på klimatområdet (11). Dessa kan fungera som mall för en inkluderande demokratisk styrningsmodell som kan tillämpas inom olika politikområden och underlätta genomgripande förändring och innovation.

3.4.4

I synnerhet den yngre generationen vill ha nya former för politiskt engagemang i stället för konventionella politiska partier och organ. Energigemenskaper, samarbeten mellan medborgare och kommuner för förbättrad energieffektivitet (t.ex. genom kontrakteringsmodeller) eller avfallshantering, initiativ för omställning av städer, andelsjordbruk, politiska bloggar och annan internetaktivitet, till och med initiativ med lokala valutor, är alternativa former av politiskt engagemang. Dessa kommer inte på något sätt att ersätta det traditionella politiska arbetet men kan utgöra ett viktigt bidrag till politisk socialisering och social integration.

3.4.5

Att utnyttja internets potential är en annan lovande metod för att bryta det politiska dödläget. Aldrig har information varit så fritt tillgänglig som i ett decentraliserat nätverk utan någon klassisk grindvakt. Det ger upphov till nya samhällsutmaningar, vilket visas genom sådana företeelser som postsanningar och falska nyheter. Samtidigt ser vi också en kraftig ökning av alternativa, icke-hierarkiska former av aktivism, liksom stor användning av sociala nätverk, särskilt bland unga.

3.4.6

E-förvaltning kan leda till styrningsmodeller där allmänheten mer än någonsin tidigare är delaktig i beslutsfattandet. EU bör följa sina medlemsstaters exempel; bland annat har Estland redan gjort betydande framsteg. Genom digitaliseringen kan medborgarna delta i beslutsprocesserna till en relativt låg kostnad. Det har emellertid visat sig att det även finns en ”medelklassövervikt” när det gäller e-deltagande (dvs. att en högre andel personer från medelklassen finns representerade på sådana forum). EESK har goda förutsättningar att föra en dialog på civilsamhällsnivå om denna fråga.

—

få ut det bästa ur den digitala revolutionen för att bygga en ny, konkurrenskraftig och hållbar ekonomi,

—

gå över till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi samtidigt som övergången blir rättvis för alla,

—

bygga en robust europeisk social modell,

—

säkerställa ett mer medborgardrivet, mer decentraliserat demokratiskt system samtidigt som fördelarna med ett rättvist ekonomiskt samarbete på global nivå utnyttjas.

4.1

EESK tror att målen för hållbar utveckling och Parisavtalet tillsammans kommer att blåsa nytt liv i visionen om ”det Europa vi vill ha” (12)  (13). Kommissionen måste driva på genomförandet av dessa avtal genom att utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid” och till fullo införliva dessa i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar. Både ”det Europa vi vill ha” och Agenda 2030 (dvs. målen för hållbar utveckling) sätter den enskilda individen i centrum för samhället och ekonomin och vill ge alla en möjlighet att bestämma hur de vill tillgodose sina behov, på ett sätt som är förenligt med den sociala och ekologiska miljön. Detta är ingen utopisk vision. I själva verket har Europa redan nu tillgång till de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för att förverkliga denna vision: sakernas internet och stordata, kontroll över komplexa processer med hjälp av mobila applikationer, ”prosumtion” genom nedskalning av produktion och minskade produktionskostnader (t.ex. förnybar energi, 3D-utskrifter), nya transaktions- och betalningsmodeller (blockkedjor, bitcoins och smarta kontrakt), kooperatism och delningsekonomi som nya affärsmodeller och andra innovationer.

4.2

Alla dessa innovationer har potential att göra visionen till verklighet, men då måste det till en strategi som bidrar med lösningar på tre innovationsrelaterade utmaningar. En sådan strategi inbegriper ett nytt sätt att se på välfärd ”bortom BNP”, där man strävar efter ekonomiskt välstånd, social delaktighet, miljöansvar och medborgarmakt på samma gång.

4.3

Att låta bli att handla är inte ett alternativ: om EU inte är villigt eller kapabelt att utveckla och genomföra en heltäckande strategi kommer Europa varken att kunna uppnå målen för Agenda 2030 eller visionen om ”det Europa vi vill ha”. Om vi inte agerar löper vi stor risk att misslyckas med de största utmaningarna: Europas arbetsmodell kommer att förstöras, minskningen av koldioxidutsläpp och skyddet av resurser kommer att upphöra på grund av att de sociala kostnaderna för den ekologiska omställningen anses alltför stora, och social orättvisa och utanförskap kommer att öka, vilket hotar demokratin.

4.4

Det är oerhört viktigt att strategin innehåller detaljerade politiska rekommendationer för hur man kan bemöta de tre huvudsakliga utmaningar som Europa står inför och på så sätt göra ”det Europa vi vill ha” till verklighet.

—

innovation,

—

reglering/styrning,

—

socialpolitik,

—

öppen åtkomst,

—

utbildning,

—

forskning.

5.1.1

Innovation: Den nya industriella revolutionen ger Europa möjlighet att bli ledande ur teknisk synpunkt och öka sin konkurrenskraft på globaliserade marknader. Att skapa ekonomiskt värde utan höga externa kostnader måste bli standardmodellen för företagande. Det behövs innovativa och lönsamma bolag och företag som investerar i hållbar produktion och skapar högkvalitativa arbetstillfällen och en ekonomisk grund för välfärd. För att innovation ska bidra till ett mer hållbart Europa måste vi utarbeta en modell där vi belönar ekonomisk verksamhet som har radikalt minskad eller ingen negativ extern inverkan på miljön eller som har begränsat resursutnyttjande. På så sätt kan miljövänliga innovatörer (medborgare, företag, städer eller regioner) effektivt konkurrera med affärsmodeller med stort resursutnyttjande och/eller stor negativ miljöpåverkan. Proaktivt stöd – till exempel att ge små och medelstora företag, medborgare, hushåll, lokala initiativ, sociala företag och mikroföretag tillgång till mikrokrediter – måste också ges till innovativa aktörer som erbjuder nya lösningar på miljö- och samhällsproblem och som fungerar som tidiga användare (14). Ett enda europeiskt patent skulle kunna underlätta detta, på villkor att ansökningskostnaderna inte är alltför höga (15). När det gäller små och medelstora företag bör åtgärder för en andra chans utvärderas för att minska den nuvarande stora riskaversionen inom EU (16). De politiska åtgärderna måste också lämna tillräckligt utrymme för experimentell verksamhet i hela Europa, särskilt på områdena rörlighet, avfall, energi, jordbruk, utbildning och hälsa. Nya marknader kan skapas genom att det offentliga upphandlar digitala, koldioxidsnåla, cirkulära och miljövänliga tjänster som utförs på ett sätt som är socialt inkluderande.

5.1.2

Reglering: ett regelverk måste uppfylla tre mål. För det första måste priset för externa effekter beräknas så korrekt som möjligt, så att det går att utveckla affärsmodeller som bidrar att uppnå hållbarhetsmålen (17). För det andra måste regelverket sörja för att det finns en väl utvecklad digital infrastruktur i hela Europa, även på landsbygden, och att alla har möjlighet att använda den (här ingår även smart uppvärmning, smarta elnät och nätverk för elektromobilitet). Dessa bör behandlas som offentliga tjänster i lagstiftningen. Slutligen finns en risk för monopol på större digitala marknader, eftersom digitalisering har en tendens att främja plattformar. Därför behövs aktiva antitruststrategier (18). EESK har även föreslagit att kommissionen ska undersöka hur europeiska plattformar kan främjas på ett sådant sätt att mervärdet stannar kvar i lokala ekonomier (19). Ett oberoende europeiskt värderingsinstitut för digitala plattformar skulle kunna spela en viktig roll i att balansera deras marknadsstyrka. Detta bör ha harmoniserade befogenheter i alla medlemsstater och bedöma hur plattformarna förvaltas med hänsyn till konkurrens, sysselsättning och beskattning (20).

5.1.3

Socialpolitik: de förändringar som följer av minskade koldioxidutsläpp och digitalisering (se avsnitt 3) medför utmaningar för de sociala trygghetssystemen när det gäller att hantera problemet med förlorade arbetstillfällen och minskade skatteintäkter. Nya metoder och modeller bör således undersökas och utvecklas i syfte att säkerställa de sociala trygghetssystemens hållbarhet i medlemsstaterna, och man bör beakta det framtida arbetets olika aspekter och stödja arbetstagare och grupper i sektorer och regioner som berörs av övergången. EESK har i sitt yttrande om den europeiska pelaren för sociala rättigheter beaktat den framtida arbetsmarknadens utmaningar, och har efterlyst en samstämmig europeisk sysselsättningsstrategi som omfattar investeringar och innovation, sysselsättning och skapande av högkvalitativa arbetstillfällen, rättvisa arbetsvillkor för alla, rättvisa och smidiga övergångar som stöds av aktiva arbetsmarknadsåtgärder samt deltagande av alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter. Offentliga investeringar bör också stödja samhällsgrupper, regioner och arbetstagare i sektorer som redan berörs av dessa förändringar, och man måste föregripa och underlätta framtida omstruktureringar och övergången till en mer miljövänlig och hållbar ekonomi (21).

5.1.4

Öppen åtkomst: om man ska kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter att skapa en grön och rättvis ekonomi krävs först och främst en allmän öppenhet i ekonomin som ger människor en chans att delta aktivt i och dra fördel av de möjligheter som den tekniska utvecklingen medför (t.ex. att kombinera digitala energidata med decentraliserad energiproduktion). Därför är det av största vikt att se till att det inte finns några hinder för deltagande i ekonomin genom öppna marknader, öppna data, öppna källkoder och öppna standarder. Var och en av dessa delar bör ses som en riktlinje för den politiska planeringen inom strategiska sektorer som energi, transport, logistik och tillverkningsprocesser. Begreppet datasuveränitet måste utvecklas och införlivas i europeisk lag: EU-medborgarna måste ha rätt att använda sina personuppgifter som de vill, själva bestämma vilka personuppgifter som ska få användas av utomstående, hur de ska få användas och att veta och ha fullständig kontroll över hur de används samt ha rätt att radera dem.

5.1.5

Utbildning: både den gröna och den digitala ekonomin kräver särskilda färdigheter, särskilt med tanke på att digital teknik i framtiden kommer att bli ett viktigt verktyg för att minska den europeiska ekonomins koldioxidutsläpp (se 3.1.4 och 3.2.3). Utbildning för att få de nödvändiga formella och informella färdigheterna, även på områden såsom samarbets-/samhällsarbete och entreprenörskap (22), måste integreras i politiken för allmän utbildning och livslångt lärande. Det krävs mer dialog och analys beträffande denna fråga. En målinriktad användning av strukturfonderna rekommenderas i syfte att säkerställa ett effektivt stöd för arbetet med att överbrygga den befintliga bristen på gröna och digitala färdigheter, särskilt i regioner som redan har påbörjat övergången eller som kommer att påverkas av övergången i framtiden. De europeiska utbildningssystemen kommer att behöva lägga resurser på utbildning och kompetensutveckling på områden där mänskliga färdigheter inte kan ersättas av AI-system eller där människor måste komplettera sådana system (t.ex. arbetsuppgifter där samspelet mellan människor står i främsta rummet, där människa och maskin samarbetar eller arbetsuppgifter som vi vill att människor ska fortsätta att utföra) (23).

5.1.6

Forskning: en digital, grön och rättvis ekonomi kommer att vara riktmärket för framtidssäkrade ekonomiska modeller. En målinriktad forskningspolitik som grundas på en analys av innovationers, särskilt digitala innovationers, miljö- och samhällspåverkan kommer att göra det möjligt att skapa denna ekonomi. FoU-finansiering måste göras tillgänglig för innovatörer som utvecklar nya digitala tekniker och tjänster som är inriktade på miljömässiga och/eller sociala utmaningar. Ett inkubatornätverk måste upprättas för att stödja dessa.

5.2.1

Innovation: deltagande är en av demokratins viktigaste beståndsdelar. Val och representation är ett sätt att organisera deltagande, men nya, innovativa modeller behövs för att organisera deltagandet, till exempel e-deltagande. Det är viktigt att öppna upp den traditionella politiska beslutsprocessen för icke-hierarkiska, socialt anpassningsbara och mer informella typer av politisk verksamhet och att stödja civilsamhälles- och gräsrotsinitiativ.

5.2.2

Styrning: dessa förändringar kräver öppna och fritt tillgängliga flerpartsdialoger för samtliga processer för att skapa EU-lagstiftning, på både EU-nivå och lokal nivå. ”Det civila samhället” bör inte bara omfatta civilsamhällesorganisationer utan inkludera samtliga medborgare. Nya allianser är särskilt viktiga för klimatåtgärder och skydd av resurser (24). För att stärka deltagardemokratin måste Europeiska kommissionens nära nog monopolistiska ställning vad gäller initiativrätten på lagstiftningsområdet avskaffas. Då kan fler initiativ komma från Europaparlamentet och kombineras med lagstiftningsinitiativ från gräsrotsnivå, exempelvis genom att avlägsna tekniska, rättsliga och byråkratiska hinder för det europeiska medborgarinitiativet (25).

5.2.3

Öppen åtkomst: att använda crowdsourcing för all EU-lagstiftning är ett bra sätt att motverka strukturella hinder som gör det svårt för medborgarna att delta i EU:s beslutsprocess. Metoden bör utformas med särskild hänsyn till tillgänglighet, inkludering och ansvarsskyldighet. Den fria tillgången till policy och politik kan ytterligare ökas genom att all EU-verksamhet och alla uppgifter om EU offentliggörs på webben på ett användarvänligt sätt.

5.2.4

Utbildning: i syfte att motverka ”medelklassövervikten” behövs program för att öka medborgarnas egenmakt (se 3.4.6). Dessa program bör utformas för att engagera de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar aktivt i det politiska livet, ekonomin och samhället. I skolorna bör det framhållas att medvetenhet om och möjligheter till deltagande är en grundläggande demokratisk princip. Det bör också påpekas att aktivt deltagande i processer för att skapa politisk vilja är till fördel både för samhället i stort och för den enskilda medborgaren, vars intressen och synpunkter då beaktas. Det krävs ytterligare finansiering till civilsamhällesorganisationer som arbetar med hållbarhetsmål och som riktar sig till de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar.

5.2.5

Forskning: samhällsvetenskapen bör inriktas mer mot alternativa demokratiska processer. Ett exempel är möjligheten att tillämpa prototypmetoder på politik. Då kan politiska lösningar utformas snabbare och provas på en ”testmarknad” och deras konsekvenser skyndsamt bedömas med hjälp av feedback från medborgare och andra intressenter. Konsekvensbedömningen skulle tjäna som grund för relevanta ändringar i de politiska lösningarna innan de genomförs.

5.2.6

Mer allmänt krävs mer forskning om hur kopplingen mellan (vetenskaplig) expertis och politiskt beslutsfattande ska ses över, och hur integreringen av helt öppen, oberoende expertis i utformningen av politiken ska kombineras med behovet av att stärka medborgardeltagandet.

5.3.1

Innovation: en digital, grön och rättvis ekonomi kräver enorma investeringar i både privata anläggningar (t.ex. installationer för förnybar energi och laddningsstationer för elfordon) och offentlig infrastruktur (t.ex. digitalisering av el- och transportsystem). Därför måste finanssektorn spela en central roll i att möjliggöra denna förändring. Ekonomiska resurser, även offentliga medel, måste kanaliseras till investeringar som underlättar omvandlingen till ett hållbart samhälle. För att kunna uppnå klimat- och energimålen behövs det ett stabilt och förutsägbart investeringsklimat, och innovativa finansieringsinstrument måste stimulera privat finansiering av investeringar som annars inte hade förverkligats (26)  (27).

5.3.2

Reglering: politiken måste syfta till att skapa ett mer hållbart privat finansiellt system genom att låta hållbarhetsfaktorer ingå i bedömningen av finansiella risker, utöka finansinstitutens ansvar så att det även omfattar andra konsekvenser av investeringsbeslut än ekonomiska och öka insynen i vilken inverkan investeringsbeslut har på miljön och samhället (28). Politiken bör också uppmuntra investerare att frivilligt åta sig att investera i saker som följer hållbarhetsprinciperna. Att miljöanpassa bankstandarderna är ett måste för att rikta om privat finansiering från konventionella lösningar till koldioxidsnåla och klimattåliga investeringar. Centralbankerna bör styra kapitalfördelningen genom penningpolitiska beslut och mikro- och makrotillsyn, inbegripet hållbarhetsstandarder.

5.3.3

Socialpolitik: pressen på hushåll kommer att öka till följd av digitaliseringen och minskningen av koldioxidutsläpp. Därför behövs rejäla skattereformer för att öka hushållens disponibla inkomst och kombinera detta mål med förutsättningarna för minskade koldioxidutsläpp. EESK efterlyser ett skattesystem som baseras på internalisering av miljökostnader och användning av extraintäkterna för att minska skattebördan på arbete. Att växla skattebördan från arbete till resursanvändning hjälper till att korrigera marknadsmisslyckanden, skapa nya hållbara lokala arbetstillfällen, öka hushållens disponibla inkomst och främja investeringar i ekoinnovation (29).

5.3.4

Forskning: än så länge vet vi mycket litet om den effekt som digitaliseringen och den minskade användningen av fossila bränslen har på de offentliga finanserna (skattebasurholkning). Forskningen bör inriktas på detta samt på det allmänna bidrag som en strategisk finanspolitik kan ge till en hållbar utveckling.

5.4.1

Innovation och affärsmöjligheter: eftersom de tre centrala frågorna är globala räcker det inte att göra Europa mer hållbart med hjälp av en tydlig innovationspolicy. Europa måste också i samarbete med sina handelspartner ta fram innovationskoncept som kan överföras till andra regioner i världen. Handel kan bidra till detta, på villkor att hållbarhetsaspekter ingår som viktiga kriterier i den internationella handelspolitiken, bland annat i multilaterala och bilaterala handelsavtal. Världshandelsorganisationen (WTO) bör spela en särskild roll och i högre grad beakta den internationella miljöpolitiken, såsom Parisavtalet och Aichimålen för biologisk mångfald. När standarder för detta utformats kan europeiska företag, medborgare, lokala initiativ, kommuner och regioner utveckla betydelsefulla innovationer (produkter och tjänster) för minskade koldioxidutsläpp som kan exporteras, med hjälp av de möjligheter som megatrenden digitalisering innebär. Dessa har potential att bli framgångsrika exporter. Först och främst bör Europeiska kommissionen samarbeta med WTO och dess huvudpartner för att med hjälp av handelsavtal förbättra prissättningen av koldioxidutsläpp och eventuella andra externaliteter som skadar hållbar innovation.

5.4.2

Reglering: en av anledningarna till att våra ekonomiers större miljöavtryck är att det blir allt längre avstånd mellan de platser där produkter tillverkas, förädlas, konsumeras och ibland kasseras/återvinns. För att internationell handel ska vara förenlig med hållbar utveckling krävs en smart reglering av liberaliseringen, vilket innebär att lokala småskaliga produktionssystem beaktas och stärks. Främjandet av och stödet för politiken för en cirkulär ekonomi bör se till att systemen är varaktiga, små, lokala och rena. Storleken på kretsloppen kan vara stora när det gäller vissa industriella verksamheter (30). Regelverket måste lösa detta problem genom bilaterala och multilaterala handelsavtal.

5.4.3

EU bör uppmana Världsbanken och Internationella valutafonden att spela en central roll i att främja reformer av skatte- och finanssystemen som ger utvecklingsländerna möjlighet att mobilisera mer av sina egna resurser. Detta bör omfatta inhemska skattereformer, men man bör också mobilisera det internationella samfundet för att tillsammans bekämpa skatteundandragande, penningtvätt och olagliga kapitalflöden som leder till att mer kapital lämnar utvecklingsländer än vad som tillförs genom offentligt utvecklingsstöd. Europeiska kommissionen bör särskilt använda Agenda 2030, som bygger på de 17 hållbarhetsmålen, som en ram för alla EU-finansierade externa politiska åtgärder och program (31).

5.4.4

Socialpolitik: ett sätt att genomföra målen för hållbar utveckling och främja en progressiv handelspolitik som gynnar alla är att genomföra strategier för ansvarsfullt företagande som involverar flera berörda aktörer. Inom ramen för dessa strategier fastställer företag, icke-statliga organisationer, fackföreningar och regeringar tillsammans hur man kan se till att ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna fungerar i praktiken. Det finns en växande oro över kränkningar av de mänskliga rättigheterna i leveranskedjorna, särskilt när det gäller ”konfliktmineraler” såsom kobolt, som används vid tillverkningen av laddningsbara batterier i mobiltelefoner, bärbara datorer, eldrivna fordon, luftfartyg och maskindrivna verktyg. Samarbete mellan olika berörda aktörer är avgörande med hänsyn till åtagandet att gå över till en koldioxidsnål ekonomi, den fortsatta digitaliseringen och det ansvarsfulla företagandets komplexitet i internationella leveranskedjor. EESK välkomnar därför, och är med glädje partner till, den nederländska regeringens initiativ för att öka medvetenheten om hur åtgärder som involverar flera berörda parter kan skapa förståelse för meningsfullt ansvarsfullt företagande, i synnerhet när det gäller komplexa leveranskedjor där utvinning sker med hjälp av barn- eller slavarbetare, eller under farliga omständigheter.

5.4.5

Öppen åtkomst: nya handelsavtal måste godkännas via nya demokratiska processer där medborgarna är mer delaktiga i ett gemensamt beslutsfattande. Kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s nuvarande handelsavtal fungerar inte så bra som de borde. För det första bör kapitlen om handel och hållbar utveckling inbegripa globala multilaterala avtal (Agenda 2030 och Parisavtalet). För det andra bör övervakningsmekanismerna för det civila samhället stärkas och en analys ur det civila samhällets perspektiv inkluderas. För det tredje måste tillsynsmekanismerna också gälla kapitlen om handel och hållbar utveckling i sig själva (32).

5.4.6

Forskning: det behövs mer empiriska bevis för att bedöma följderna av den snabba framväxten i den internationella handeln av nya konsumtions- och produktionsmodeller som alltmer även gäller gränsöverskridande tjänster, och det bör särskilt undersökas vilka konsekvenserna kan bli för den gränsöverskridande beskattningen. Detta bör ligga till grund för ett beslut om huruvida de ska ingå i WTO:s allmänna regler eller i bilaterala och regionala avtal, såsom varit fallet med agendan för anständigt arbete.

5.4.7

EESK påminner kommissionen om kommitténs tidigare rekommendation om att göra en fullständig konsekvensbedömning av hur genomförandet av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet sannolikt kommer att påverka EU:s handelspolitik.

6.1

I avsnitt 5 diskuterade vi några områden där det krävs politiska åtgärder för att bygga ett mer hållbart Europa i ett socioekonomiskt landskap som håller på att förändras i grunden. Fyra kriterier bör prägla Europas hållbarhetsstrategi. Den måste vara

Dessa fyra kriterier presenteras mer ingående nedan.

6.2.1

Strategiskt tänkande innebär att vi måste se långt fram i tiden på grundval av visionen om ”det Europa vi vill ha”, såsom beskrivs i avsnitt 4, och fastställa vilken väg Europa måste ta för att denna vision ska bli verklighet. Det kommer att ta upp till trettio år innan effekterna av de samhällsförändringar som orsakas av de globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 3 blir kännbara. Många relevanta beslut, däribland om investeringar, tar tid innan de får effekt. Trettio år bör därför vara en lämplig tidsram för Europas hållbarhetsstrategi. Målen och deras motsvarande politiska åtgärder måste planeras utifrån denna tidsram (33). Referenspunkten ska alltså ses som ett önskvärt läge för hur vi vill att det ska se ut år 2050. Utifrån denna uppmålade bild kan man sedan gå bakåt och sluta sig till vilka åtgärder som måste vidtas för att detta önskeläge ska förverkligas. Genom att måla upp en önskebild kan arbetet dit framställas som något positivt. Övergången från en koldioxid- och resursintensiv ekonomi och från 1900-talets centraliserade samhälle får inte uppfattas som ett straff och som en tillbakagång utan ses som början på en ny tid med spännande möjligheter för medborgarna.

6.3.1

Långsiktigheten i hållbarhetsstrategin innebär inte att inga politiska åtgärder behöver vidtas med en gång. Ett centralt inslag i hållbarhetsstrategin bör snarare vara att utarbeta en kedja med politiska åtgärder som behövs för att uppnå de visualiserade målen för 2050 med början i politiska program som ska få effekt på lång sikt, följt av politiska handlingsplaner med effekt på medellång sikt och sedan av tydligt angivna åtgärder i ett kortsiktigt perspektiv. För att bästa möjliga effekt ska uppnås måste prioriteringen mellan politiska program, handlingsplaner och åtgärder tydligt fastställas. Det står klart att tidigare insatser för hållbarhet, särskilt de som ingår i Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin, inte var tillräckligt tydliga när det gällde exakt vilka politiska åtgärder som skulle vidtas. Därför bör Göteborgsstrategin för hållbar utveckling (34) användas som mall för den europeiska hållbarhetsstrategin, eftersom den innehåller tydligt definierade politiska åtgärder som aktualiserades i kommissionens meddelande om en handlingsram (35).

6.4.1

När den politik som beskrivs i avsnitt 5 ska förverkligas och de olika politiska åtgärderna i avsnitt 5 genomföras finns det en punkt som måste tas på största allvar, nämligen de tre globala problemens sammanlänkning med megatrenden digitalisering. För att en strategi ska fungera måste den därför vara horisontellt sammanlänkad och omfatta alla sex politikområden, och silotänkande måste undvikas. En sådan övergripande, långsiktig strategi skulle kunna bli en efterföljare till den nuvarande Europa 2020-strategin och kombinera genomförandet av de 17 globala målen för hållbar utveckling och ett tydligt åtagande att uppfylla Parisavtalet med prioriteringarna för Europeiska kommissionens arbete (36).

6.4.2

För att hållbarhetsstrategin ska fungera måste den även vara sammanlänkad vertikalt. Arbetet för en hållbar utveckling måste utföras på alla relevanta beslutsfattande nivåer (lokal, regional, nationell, europeisk och global). Därför måste det i det strategiska ramverket tydligt framgå på vilken nivå varje enskild åtgärd ska vidtas. EESK rekommenderar att det införs en ram för styrning och samordning vid sidan av strategin för att garantera enhetlighet mellan centraliserade och decentraliserade åtgärder, liksom att det organiserade civila samhället involveras på nationell och regional nivå. Den europeiska planeringsterminen bör vidareutvecklas med en mekanism för vertikal samordning av arbetet mot hållbarhetsmålen.

6.5.1

För att åstadkomma hållbar utveckling krävs politisk förvaltning. Utifrån de mätbara mål som målats upp för 2050 (se punkt 6.2) bör delmål som ska fungera som milstolpar sättas upp. Det behövs kontinuerlig utvärdering för att kontrollera om kedjan av utstakade politiska åtgärder (se punkt 6.3) ger den effekt man vill ha. Om resultaten inte når upp till målen och delmålen bör de politiska åtgärderna omedelbart justeras.

6.5.2

För att kontrollera om vi har kommit tillräckligt långt när det gäller den långsiktiga strategiska ramen och önskebilden för 2050 behövs en vittomfattande resultattavla som återspeglar det sammanflätade, sektorsövergripande angreppssätt som beskrivs i detta yttrande. Resultattavlan bör bestå av indikatorer från alla sex politikområden så att den återspeglar sammanlänkningen mellan de tre globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 2. Ett verkligt strategiskt hållbarhetsprogram är endast möjligt om man först utför den högst analytiska uppgiften att ta fram lämpliga indikatorer och sätta upp dem på en ”allomfattande resultattavla”. Även den vertikala och horisontella samordningen av hållbarhetspolitiken (se punkt 6.4) måste administreras. För att utföra dessa tre uppgifter (kontroll och utvärdering, justering av de politiska åtgärderna och samordning av den vertikala och horisontella sammanlänkningen) behövs ansvariga förvaltningsorgan. Ett generaldirektorat på EU-nivå och liknande organ på nationell nivå skulle kunna vara en tänkbar lösning.

6.5.3

EESK inser också att samhället i denna snabbt föränderliga värld måste utvärderas genom andra indikatorer än ekonomisk tillväxt. EESK har därför föreslagit användning av ett nytt referensparadigm: ”samhälleliga framsteg”. Inom denna åtgärd beaktas andra faktorer än ekonomisk tillväxt för att bedöma ett samhälles framsteg. Samhälleliga framsteg bör ses som ett kompletterande referensparadigm som ger en bredare bild av situationen i samhället (37).

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/57

Föredragande:

Anne CHASSAGNETTE

Medföredragande:

Carlos TRIAS PINTÓ

1.1

De allt fler ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar som drabbar Europa har lett till att den ekonomiska modell som bygger på konceptet ”utvinning, tillverkning, ägande och kassering” ifrågasätts.

1.2

Vi bevittnar framväxten av en hybridekonomi där den konventionella marknadsmodellen utmanas av en mängd nya modeller som snart kommer att förändra relationerna mellan producenter, distributörer och konsumenter.

1.3

Utöver ekonomisk lönsamhet eftersträvar vissa av dessa nya modeller, såsom funktionsekonomin, delningsekonomin och ekonomin för ansvarsfull finansiering, att svara mot – eller påstår sig svara mot – andra utmaningar som är av avgörande betydelse för människor och för planeten och som är centrala för en hållbar utveckling, t.ex.

1.4

För Europeiska unionen (EU) innebär stöd till dessa innovatörer en möjlighet att bli ledande inom modeller för innovativ ekonomi, genom vilka begreppen ekonomiskt välstånd, socialt skydd av god kvalitet och miljömässig hållbarhet blir oskiljaktiga och ett ”europeiskt varumärke” kan lanseras. EU bör följaktligen ha höga målsättningar i denna fråga.

1.5

I detta yttrande framläggs i detta avseende följande tio rekommendationer:

1.5.1

Se till att samordningen inom EU av arbetet med en hållbar ekonomi förbättras genom inrättande av en permanent struktur för den nya hållbara ekonomin. Denna struktur skulle ha tillgång till medel för utvärdering och kommunikation i syfte att följa utvecklingen av nya ekonomiska modeller med potential för hållbar utveckling och genomförandet av de rekommendationer som utfärdas i detta dokument. En sådan struktur skulle främja dialogen mellan olika berörda parter på EU-nivå. EESK skulle kunna bidra till denna insats genom att inom sin organisation inrätta ett observatorium för den nya ekonomin, i enlighet med de rekommendationer som har gjorts i flera yttranden.

1.5.2

1.5.3

Det är nödvändigt att försäkra sig om att de nya modellerna svarar väl mot hållbarhetskriterier. I skuggan av den nya hållbara ekonomins koncept utvecklar vissa aktörer modeller som inte nödvändigtvis är hållbara ur alla synvinklar. Kommissionen bör, särskilt när det gäller sociala frågor, beakta inte bara möjligheter utan även potentiella risker och oönskade effekter i vissa nya ekonomiska modeller i förhållande till den arbetsrättsliga lagstiftningen och i fråga om illojal skattekonkurrens.

1.5.4

EU bör uppmuntra och stödja utbildning, fortbildning och information för att förbättra kunskaperna om nya hållbara ekonomiska modeller och den roll som hållbar finansiering spelar för samtliga aktörer. Det handlar om att framhålla förenligheten och eventuellt de spänningar och kompromisser som föreligger mellan å ena sidan hållbarhetsutmaningarna och å andra sidan ekonomisk lönsamhet.

1.5.5

Kommissionen bör undersöka och (utan att träda i deras ställe) komplettera de privata initiativen för utbyte av god praxis och erfarenheter innovatörer emellan via nätverk, internetplattformar, konferenser osv. EESK stöder redan sådana initiativ genom att tillsammans med kommissionen förvalta en ny plattform för den cirkulära ekonomin.

1.5.6

EU:s myndigheter bör försäkra sig om att de som står bakom verkligt hållbara nya ekonomiska modeller får tillgång till finansiering under deras tidigaste utvecklingsetapper och därefter. Det krävs verktyg och definitioner för att ge dem företräde till åtgärder för offentlig finansiering och/eller för att främja att de erhåller finansiering från investerare som tar socialt ansvar.

1.5.7

Kommissionen kan främja experiment med nya modeller genom en finansieringsfond för innovationer som är öronmärkt för hållbara modeller och öppen för offentlig–privata partnerskap. Ur denna synvinkel rekommenderar EESK att man genomför pilotprojekt som kan åstadkomma delat värde och införliva den nya ekonomins nätverk.

1.5.8

EU:s myndigheter bör införliva de aktörer som står bakom dessa nya ekonomiska modeller i EU:s befintliga sektorspolitik för att öka deras synlighet och skapa en ”hävstångseffekt” till förmån för deras utveckling. Det skulle således kunna vara intressant att i det rörlighetspaket som håller på att utarbetas stödja de nya modellerna för samåkning/bildelning i syfte att komplettera kollektivtrafikens utbud.

1.5.9

1.5.10

Man bör tänka om avseende finanssektorns funktionssätt i syfte att göra den hållbar och omdefiniera riskbegreppet för att i detta införliva de långsiktiga miljö-, samhälls- och samhällsstyrningsutmaningarna på mikro- och makronivå. Samtliga aktörer inom den finansiella värdekedjan (konsumenter, banker, investerare, lagstiftare, regeringar) bör delta i denna omarbetning. Därigenom skulle det bli möjligt att på ett bättre sätt anpassa investerings- och låneresultaten efter ansvarsfulla konsumenters förväntningar. EESK föreslår att det ska inrättas en plattform (”hubb”) med hjälp av vilken det går att tillhandahålla konsumenterna objektiv information i syfte att ge dem vägledning om dessa ämnen.

2.

2.1

Hållbarheten i vår ekonomiska modell – dvs. förmågan att tillgodose den nuvarande generationens behov utan att äventyra framtida generationers förmåga att tillgodose sina behov – debatteras alltmer (2).

2.2

Vad gäller ekonomin innebär den ihållande massarbetslösheten i vissa länder att grupper i befolkningen har svårt att få tillträde till en arbetsmarknad stadd i snabb förändring. Den sjunkande köpkraften och svaga tillväxten i vissa utvecklade länder väcker frågor kring vilka målen bör vara för vår ekonomiska modell.

2.3

När det gäller de sociala aspekterna har de allt större klyftorna i samhället lett till en diskussion kring en rättvis fördelning av resurserna (ekonomiska och naturresurser). Det faktum att en del av samhället utestängs från att ta del av tillväxten ger anledning att se över våra styrelseformer i syfte att skapa en mer inkluderande ekonomisk modell med större deltagande.

2.4

När det gäller miljön har de risker som klimatförändringarna innebär lett till ett ifrågasättande av vårt beroende av energikällor som orsakar stora koldioxidutsläpp. Lineariteten i våra produktions- och konsumtionssystem leder till att våra naturresurser överutnyttjas och att den biologiska mångfalden urholkas. De utsläpp som våra ekonomiska aktiviteter ger upphov till har effekter på miljön och befolkningens välbefinnande.

2.5

2.5.1

Dessa nya modeller, som kan utgå från ny teknik och framför allt digitaliseringen, kommer snart att förändra relationerna mellan producenter, distributörer och konsumenter, som i vissa fall omvandlas till ”prosumenter”. De vänder upp och ned på vissa traditionella begrepp såsom lönearbete genom att erbjuda flexiblare arbetsformer och arbetsdelning. Även om de betraktas som ”nya” kan dessa modeller i praktiken ge nytt liv åt gamla vanor.

2.5.2

Detta yttrande tar upp samtliga de nya ekonomiska modeller som, utöver ekonomisk lönsamhet, eftersträvar att svara mot – eller påstår sig svara mot – andra centrala utmaningar för en hållbar utveckling, t.ex.

2.5.3

Innovativa företagare som föreslår nya ekonomiska modeller som bedöms vara mer hållbara står bakom ett flertal koncept såsom den cirkulära ekonomin, funktionsekonomin, delningsekonomin, ekonomin för det allmänna bästa, ansvarsfull finansiering. De berikar ett redan strukturerat ekosystem av företagare, den sociala ekonomin, för vilket utmaningarna avseende social och ekologisk styrning och nytta står i centrum för verksamheten. Även om social ekonomi inte kan beskrivas som en ”ny hållbar” ekonomisk modell påverkas den ändå av dessa innovatörer. Även om dessa nya modeller inte alltid eftersträvar samma mål (vissa är inriktade på miljöaspekter, andra på sociala aspekter) syftar de till att generera flera värden (ekonomiska, sociala, miljömässiga) och bör följaktligen inte behandlas som slutna behållare.

2.6

För EU utgör möjligheten att bli ledande inom en hållbar ekonomisk modell ett tillfälle som måste tillvaratas. Den europeiska ekonomiska modellen bör fortsätta att förnya sig i syfte att införliva de långsiktiga utmaningarna och göra kopplingen mellan begreppen ekonomiskt välstånd och hållbarhet oupplöslig.

2.6.1

I Europa håller konsumenterna på att bli alltmer medvetna om de sociala och miljömässiga konsekvenserna av sin konsumtion. Uppkomsten av rollen som ”prosument” bidrar till nya relationer inom värdekedjan och mellan producenter, distributörer och konsumenter, i synnerhet på området förnybar energi. Detta får genomslag även bland de ekonomiska aktörerna. Inom finanssektorn breddas exempelvis riskbegreppet till att rymma ”utomfinansiella” kriterier, i synnerhet vid värdering av tillgångar. En del kapitalförvaltare strävar således efter att starta en dynamik som får företagen att, utöver sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen, även precisera sitt sociala ansvarstagande och miljöansvar. Denna dynamik, som i dag fortfarande befinner sig i sitt fosterstadium, bör fullföljas och stärkas på grundval av ett verkligt ansvarstagande (3). Utveckling av hållbar finansiering är det bästa sättet att flytta det europeiska finanssystemets fokus från kortsiktig stabilisering till långsiktiga effekter.

2.6.2

Europa har allt att vinna på att bli världsledande inom denna nya ekonomi.

2.6.3

EU kan genom de nya modellerna finna lösningar på konkreta problem. Exempelvis kan bilpoolerna, som har förändrat våra transportformer, främja en mer inkluderande och ekologisk rörlighet. Affärsmodeller som fokuserar på att återintegrera personer med svårigheter i arbete bidrar till att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden för en del av befolkningen.

2.6.4

2.6.5

EU har de medel som krävs för att utveckla ”europeiska mästare” på dessa områden. För en del företag håller kombinationen av ekonomisk lönsamhet och hållbarhetskriterier i affärsmodellerna på att bli en verklig komparativ fördel när det gäller att ta sig in på nya marknader, om den inte redan är det.

2.6.6

Genom att införliva hållbarhetsbegreppet i planerna för att modernisera sin ekonomi och sina politiska angelägenheter kan EU på nytt mobilisera medlemsstaterna kring ett förenande projekt, efter chocken med brexit, och ställa människan i centrum för det europeiska projektet.

3.

3.1

Funktionsekonomin går t.ex. ut på att ersätta begreppet försäljning av en vara med försäljning av varans funktion. Den enskilde konsumenten köper inte längre ett fordon utan en rörlighetstjänst via en leverantör. Ur hållbarhetssynpunkt erbjuder övergången från ägande till användning i första hand följande: stimulans till leverantörer att optimera underhållet av produkter, att förlänga deras livslängd, att rentav ekodesigna och återvinna dem; poolning mellan flera konsumenter vad gäller användningen av en och samma vara och därigenom intensivare användning av redan producerade, i vissa fall underanvända, varor; erbjudande av lägre priser för tillgång till dessa varor än för ägande av dem.

3.2

Delningsekonomin är ett koncept som ännu inte har definierats slutgiltigt (4). I allmänhet tillämpas det på entreprenörer som utvecklar digitala plattformar med hjälp av vilka privatpersoner kan utbyta varor eller tjänster såsom samåkning, uthyrning av varor, köp av begagnade varor, lån, bortskänkning osv. Denna definition debatteras dock flitigt då vissa anser att den även bör omfatta system för utbyten mellan privatpersoner som inte bygger på digitala plattformar, andra att man bör lägga till företag som hyr ut varor men som fortfarande äger dem, medan ytterligare andra vill utesluta varje initiativ från företag som drivs i vinstsyfte.

3.3

Den cirkulära ekonomin är uppbyggd i motsättning till den linjära modellen (5). Den utgår från ”cykler av positivt värde”, genom vilka produkter eller material kan återinföras i produktionscykeln efter att ha nått slutet av sitt ”liv”. I idealfallet innebär den cirkulära modellen att varorna ekodesignas och produceras med hjälp av förnybara eller återvunna resurser eller avfall från andra sektorer och sedan återanvänds, repareras, ”uppgraderas” och slutligen återvinns. Fördelarna med den cirkulära ekonomin är färre risker, lägre kostnader, mervärde, konsumentlojalitet och motivation bland arbetstagare.

3.4

De påstått hållbara nya ekonomiska modellerna ryms inte enbart inom de tre koncept som anges ovan. Men med hjälp av dessa koncept kan man likväl understryka otydligheten hos vissa begrepp som används för att beskriva nya ekonomiska modeller, enligt förebild i diskussionerna om gränserna för delningsekonomin eller det närliggande konceptet samarbetsbaserad ekonomi. Vissa koncept kan även överlappa funktionsekonomin och delningsekonomin och kan ses som en länk i den cirkulära ekonomin.

3.5

Det bör även understrykas att det finns flera olika typer av entreprenörer som utvecklar dessa nya ekonomiska modeller: stora företag som förnyar sig uppvaktar nystartade företag i jakten på exponentiell tillväxt, sociala företag som ingår i den sociala ekonomin, frivilligorganisationer och medborgarinitiativ.

3.6

Även om vissa entreprenörer både strävar efter ekonomisk lönsamhet och samtidigt beaktar de miljömässiga och sociala utmaningarna samt de utmaningar som har med styrningen att göra, sätter hållbarheten i centrum för sina projekt och utvärderar deras påverkan i syfte att förbättra dem, finns det andra som inte delar denna ”hållbarhetssträvan”. De strävar framför allt efter lönsamhet och anser att deras ekonomiska modell har positiva externa effekter på resten av samhället, utan att nödvändigtvis mäta eller försöka förbättra dessa effekter.

3.7

Dessa nya modeller strävar inte nödvändigtvis efter att vara hållbara på alla plan. Företag som utvecklar ekonomiska modeller som inspireras av den cirkulära ekonomin har en tendens att fokusera mer på miljöfrågor i sin affärsmodell och optimera sina resursbesparingar. För att systemet även ska vara socialt hållbart krävs det dock att det cirkulära alternativet är överkomligt och tillgängligt för konsumenterna. Även om produktionscyklerna som skapas befinner sig på en lokal nivå som främjar såväl lokala resurser som arbetstillfällen, utesluter inte detta att resurserna som används, t.ex. återvunnet material, transporteras långa avstånd. Tvärtom kan den cirkulära ekonomins huvudsakliga mål bestå i att utöka antalet användare som har tillgång till en vara utan att för den skull ställa några miljökrav.

3.8

Det är för övrigt ytterst viktigt att hålla i åtanke att de verkliga effekterna av de nya ekonomiska modeller som påstås vara hållbara bör granskas med ett kritiskt öga. Det råder alltså delade meningar om de miljömässiga fördelarna med delningsekonomins plattformar. Ofta är miljöeffekterna av plattformar som möjliggör för personer att få tillgång till en annan privatpersons vara, i stället för att själva köpa en ny, av betydligt komplexare natur än vad man kan tro (6). Samåkning vid långa sträckor konkurrerar t.ex. i större utsträckning med tågresor än med bilkörning där endast en person kör. Dessutom är bevekelsegrunden för personer som köper varor av andra privatpersoner inte att minska sina inköp av nya varor utan att öka sin konsumtion. Överlag räcker det inte med en övergång från ägande till funktionsanvändning för att garantera en minskning av konsumtionens ekologiska fotavtryck och lägre kostnader för konsumenten. Företag som erbjuder smarta telefoner till uthyrning snarare än försäljning tenderar således att erbjuda sina kunder nya produkter allt snabbare och har inte nödvändigtvis något system för återvinning eller återanvändning.

3.9

Avslutningsvis ger även delningsekonomin upphov till många viktiga frågor om monopolisering, uppgiftsskydd, arbetsrätt, beskattning av utbyten och konkurrensen med traditionella ekonomiska modeller, i likhet med debatterna om plattformar för bostadsuthyrning privatpersoner emellan.

3.10

Myndigheterna bör inte enbart stödja de entreprenörer som utvecklar dessa koncept utan även behålla ett kritiskt förhållningssätt till deras avsikter och konceptens verkliga effekter, och samtidigt vara medvetna om mångfalden bland dessa entreprenörer och otydligheterna i de utvecklade koncepten.

4.