15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/1

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/2

—

med beaktande av FN:s havsrättskonvention (Unclos) och dess två genomförandeavtal: avtalet om genomförande av del XI till konventionen samt FN:s avtal om fiskbestånd (Unfsa),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution om utformandet av ett internationellt rättsligt bindande instrument enligt FN:s havsrättskonvention om bevarande och hållbart utnyttjande av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion,

—

med beaktande av slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling, som hölls i Rio de Janeiro 2012, med titeln Den framtid vi vill ha,

—

med beaktande av rapporterna från FN:s tillfälliga öppna informella arbetsgrupp,

—

med beaktande av konventionen om biologisk mångfald och Aichimålen för biologisk mångfald som antogs av parterna i konventionen om biologisk mångfald, särskilt målen 6, 10 och 11,

—

med beaktande av Azorernas vetenskapliga kriterier och vägledning från 2009 för fastställande av ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina områden (Ebsa) och för utarbetande av representativa nätverk av skyddade marina områden i öppna hav och djuphavslivsmiljöer i konventionen om biologisk mångfald,

—

med beaktande av arbetet med att beskriva ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina områden inom ramen för konventionen om biologisk mångfald, som redan har lett fram till en beskrivning av 204 områden som uppfyller kriterierna och varav många ligger i områden utanför nationell jurisdiktion,

—

med beaktande av att det finns beskrivningar av ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina områden i södra Indiska oceanen, tropiska och tempererade Stilla havet, norra Stilla havet, sydöstra Atlanten, Arktis, nordvästra Atlanten, Medelhavet, sydvästra Stilla havet, karibiska regionen och västra mellersta Atlanten medan andra regioner ännu inte har undersökts,

—

med beaktande av Riodeklarationen om miljö och utveckling, Agenda 21, programmet för vidare genomförande av Agenda 21, genomförandeplanen som antogs vid världstoppmötet om hållbar utveckling (Johannesburgdeklarationen om hållbar utveckling och genomförandeplanen),

—

med beaktande av uppförandekoden för ansvarsfullt fiske från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) som antogs av FAO-konferensen i oktober 1995 och de instrument som ingår i koden, särskilt avtalet från 1995 om att främja fiskefartygens iakttagande av internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder på det fria havet,

—

med beaktande av FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling (FN:s generalförsamlings resolution A/RES/70/1 som antogs 2015) och agendans mål nummer 14, som handlar om att bevara och hållbart nyttja hav, sjöar och marina resurser för hållbar utveckling,

—

med beaktande av mål 14 i FN:s agenda för hållbar utveckling,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A8-0042/2016), och av följande skäl:

A.

Haven täcker 71 % av jordens yta och innehåller 97 % av jordens vatten. I haven finns en betydande del av den biologiska mångfald i världen som till stor del fortfarande är outforskad.

B.

Uppskattningsvis 64 % av haven, särskilt öppna hav och djuphavsområden, är områden som står utanför staters nationella jurisdiktion och regleras av internationell rätt.

C.

Havet spelar en avgörande roll i många av jordens system, inklusive klimatet och vädret, och människan utnyttjar det för verksamhet inom en rad olika områden som fiske, energi, transport och handel.

D.

Mindre än 1 % av områdena utanför nationell jurisdiktion är skyddade som en följd av inrättandet av skyddade marina områden, och i de absolut flesta havsområden finns inget förvaltningsramverk med rättsligt mandat att upprätta skyddade marina områden.

E.

Skyddandet och bevarandet av marin biologisk mångfald är i hela mänsklighetens gemensamma intresse.

F.

Bevarandet av friska marina livsmiljöer och hållbara fiskbestånd är av väsentlig betydelse för fiskets långsiktiga hållbarhet.

G.

År 2014 var 15,2 % av jordens landmassor skyddade ekosystem, men endast 8,4 % av haven.

H.

Klimatförändringarna och försurningen förvärrar de negativa effekterna av överfisket, föroreningarna, det marina avfallet och förstörelsen av marina livsmiljöer och ekosystem.

I.

I slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling (Rio de Janeiro, 2012) med titeln ”Den framtid vi vill ha” betonades det att skydd och förvaltning av den naturliga resursbasen för ekonomisk och social utveckling är de övergripande målen och grundläggande kraven för hållbar utveckling.

J.

Haven och oceanerna har en potential för blå tillväxt som ännu i stor utsträckning är outnyttjad, exempelvis inom områdena för förnybar energi och farmaceutiska produkter, vilket också kan ses som ett bra utvecklingsväg för dagens utvecklingsländer att följa. Den havsrelaterade utvecklingen och dess potential för blå tillväxt är beroende av ökade kunskaper om marina arter och havsmiljön, dess batymetri och kartografin för känsliga marina ekosystem.

K.

Bevarandet av marin biologisk mångfald, och det hållbara utnyttjandet av denna mångfald, är direkt kopplat till långsiktig hållbar utveckling och är därför en socialt, ekonomiskt och miljömässigt viktig fråga för alla länder och territorier.

L.

Den befintliga relevanta rättsliga ramen för områden utanför nationell jurisdiktion, som utarbetades för mer än 30 år sedan och som grundar sig på doktrinen om havens frihet, behöver utvecklas för att ge resultat när det gäller bevarande och hållbart utnyttjande av den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion.

M.

Verksamheten i marina miljöer har ökat de senaste decennierna, och vi är medvetna om att det finns en dynamik mellan de olika typerna av verksamhet som utförs på öppet hav och hur de påverkar den marina biologiska mångfalden.

N.

Olika typerna av verksamhet som pågår på öppet hav påverkar varandra och har kumulativa effekter, och påverkar den marina biologiska mångfalden.

O.

År 2004 inrättade FN:s generalförsamling den tillfälliga öppna informella arbetsgruppen i syfte att utreda och analysera bevarandet och det hållbara utnyttjandet av den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion.

P.

År 2011 rekommenderade arbetsgruppen att man skulle inleda ett arbete för att försöka hitta brister och lösningar, eventuellt även att man skulle utveckla ett multilateralt avtal inom ramen för FN:s havsrättskonvention. Arbetet skulle som helhet innefatta frågor om marina genetiska resurser (inklusive frågor om fördelningen av avkastningen från de marina genetiska resurserna) och sådant som områdesbaserade förvaltningsverktyg (till exempel skyddade marina områden). Dessutom skulle arbetet innefatta processer för miljökonsekvensbedömningar, kapacitetsuppbyggnad och överföring av marinteknik.

Q.

I ordförandenas sammanfattning av arbetsgruppens arbete 2011 erkänns klyftan mellan de vetenskapliga processerna för beskrivning av ekologiskt och biologiskt betydelsefulla områden och det verkliga fastställandet av sådana områden. Klyftan finns eftersom inget globalt forum vid den tidpunkten hade något formellt mandat för att fastställa sådana områden och eftersom det rådde tveksamheter kring huruvida existerande regionala och sektorsspecifika forum hade legitimitet att göra det.

R.

I ordförandenas sammanfattning av arbetsgruppens arbete 2011 erkände man allmänt den nuvarande situationens begränsningar och brister.

S.

I slutdokumentet från Rio+20, i juni 2012, åtog sig stats- och regeringscheferna att på grundval av arbetsgruppens arbete snarast, och före slutet av 69:e generalförsamlingen, ta itu med frågan om bevarande och hållbart utnyttjande av den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion. Man fattade bland annat beslut om att skapa ett internationellt instrument inom ramen för havsrättskonventionen.

T.

Fiske, i sig och tillsammans med klimatförändringar, havsföroreningar och annan mänsklig havsrelaterad verksamhet, har stor inverkan på den marina biomassan och den marina biologiska mångfalden, och i alla havsrelaterade bevarande- och förvaltningsåtgärder bör därför full hänsyn tas till fiskets inverkan på den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion, i syfte att förhindra eller minimera denna inverkan. Dessutom är fisket inte den enda antropogena dödlighetsfaktorn när det gäller oceanernas resurser, och det bör inte vara det enda området för internationella insatser.

U.

Andra nuvarande dödlighetsfaktorer när det gäller fiskeresurserna är mineralutvinning, borrning efter energi och utnyttjande av en del av havsbotten för stadsplattformar, och den framtida havsrelaterade utvecklingen skulle kunna leda till nya, oförutsedda dödlighetsfaktorer som man måste vara uppmärksam på.

V.

Den marina biologiska mångfalden har redan minskat betydligt. Det finns en nära koppling mellan att bevara fiskemöjligheterna för framtida generationer och att skydda den marina biologiska mångfalden och bevara de marina ekosystemen.

W.

Hållbart och selektivt fiske är nödvändiga verktyg för en hållbar förvaltning av fiskeresurserna och för att minimera oavsiktlig fångst och därigenom bevara den marina biologiska mångfalden.

X.

Samordning och samråd mellan samtliga berörda aktörer inom havsrelaterad verksamhet är det bästa sättet att uppnå bevarandet av den marina biologiska mångfalden och ett hållbart utnyttjande av resurserna.

Y.

EU:s yttersta randområden har till sin natur ett särskilt geografiskt och ibland geopolitiskt läge, som för med sig särskilda mekanismer för regionalt samarbete.

Z.

Fiske är en mycket viktig verksamhet som utförs i områden både inom och utom nationell jurisdiktion.

AA.

EU spelar en viktig roll i den globala förvaltningen av hav och oceaner och har stort inflytande på den internationella arenan när det gäller fiske, bland annat genom sitt deltagande i 17 regionala fiskeriförvaltningsorganisationer. Denna nyckelroll innebär att EU har ett ansvar att föra en proaktiv politik när det gäller att skydda den marina biologiska mångfalden på global nivå.

AB.

FN:s avtal om fiskbestånd, där man fastställer konventionsstaternas rättigheter och skyldigheter när det gäller bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, är ett övergripande och framtidsinriktat dokument som inte bör ändras, undermineras eller urvattnas, och dess totala genomförande måste garanteras genom de förbättrade samarbetsrutiner som ska ingå det nya internationella instrumentet.

AC.

Man bör dra lärdom av den senaste tidens oenighet med Färöarna och Island för att möjliggöra en hållbar förvaltning av de globala fiskbestånden.

AD.

Varje land har rätt att dra nytta av bevarandet och det hållbara utnyttjandet av sina resurser i enlighet med FN:s havsrättskonvention.

AE.

Vi erkänner staters skyldighet att skydda och bevara havsmiljön, vilket även omfattar skyddandet av sällsynta och känsliga ekosystem samt livsmiljöer för arter och andra marina organismer som är känsliga, på tillbakagång, hotade eller utrotningshotade.

AF.

FN:s avtal om fiskbestånd ger ett ramverk för tillämpningen av försiktighetsansatsen och ekosystemansatser gällande fiskeriförvaltning, för bevarande- och förvaltningsåtgärderna för gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd samt för internationellt samarbete genom de regionala och subregionala fiskeriförvaltningsorganisationernas arbete och arrangemang. Dess effektiva genomförande bör förbättras.

AG.

I FN:s generalförsamlings resolutioner 61/105 och 64/72 uppmanas konventionsstaterna och de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna att vidta åtgärder som ska garantera ett fungerande bevarande av djuphavsresurserna och förhindra det demersala fiskets avsevärda negativa inverkan på känsliga marina ekosystem i områden utanför nationell jurisdiktion.

AH.

Vi erkänner och stöder utvecklingsländers rättigheter och särskilda krav när det gäller kapacitetsuppbyggnad så att dessa ska kunna dra nytta av bevarandet och det hållbara utnyttjandet av resurserna och av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd.

AI.

I tillvägagångssättet för den så kallade Kobeprocessen erkänns redan gjorda insatser från de regionala fiskeriförvaltningsorganisationer som förvaltar tonfiskbestånden och som genomfört oberoende resultatöversyner, och uppmanas alla dessa regionala fiskeriförvaltningsorganisationer att regelbundet genomföra sådana översyner, offentliggöra resultaten och till fullo genomföra rekommendationerna i dem. Instanser såsom FN:s generalförsamling och FAO:s fiskerikommitté har också uppmanat övriga regionala fiskeriförvaltningsorganisationer att göra detsamma, och dessa översyner har genomförts.

AJ.

Regionala fiskeriförvaltningsorganisationer har skapats, och vissa har börjat arbeta för att upprätta skyddade marina områden som ska bevara och återställa fiskbeståndet till en hållbar nivå.

AK.

Konventionen om biologisk mångfald har lett till en rad workshoppar som syftat till att beskriva ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina områden i områden inom och utanför nationell jurisdiktion, och resultaten av dessa workshoppar finns nu allmänt tillgängliga på konventionens webbplats.

AL.

Att man samlar in och delar med sig av vetenskapliga data och kunskap på området är av yttersta vikt för att man ska kunna fatta beslut i god tro och utifrån bästa tillgängliga vetenskapliga rön.

AM.

Miljöproblemet med plastavfall i havet utgör ett omedelbart hot mot den marina biologiska mångfalden, omfattningen och motåtgärderna är hittills otillräckligt utforskade och hanteringen av det kan visa sig vara en ekonomisk möjlighet.

AN.

I arbetsgruppens dokument av den 23 januari 2015 betonas att den övergripande globala ordningen på ett bättre sätt måste behandla bevarandet och förvaltningen av den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion.

AO.

EU arbetar aktivt med att ta fram och uppmuntra bästa praxis för att uppnå ett hållbart utnyttjande av fiskbestånd, och genom program som Horisont 2020 uppmuntras och finansieras datainsamling, forskning och hållbar utveckling.

AP.

Den 23 januari 2015 uttryckte arbetsgruppen sitt stöd för en rekommendation att utveckla ett internationellt rättsligt bindande instrument inom ramen för konventionen.

AQ.

Den 19 juni 2015 antog FN:s generalförsamling en resolution om utformandet, inom ramen för FN:s havsrättskonvention, av ett internationellt rättsligt bindande instrument om bevarande och hållbart utnyttjande av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion.

1.

Europaparlamentet välkomnar beslutet av FN:s generalförsamling att ta fram ett internationellt juridiskt bindande instrument inom ramen för FN:s havsrättskonvention avseende bevarande och hållbart utnyttjande av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion, i syfte att bland annat ta itu med de nuvarande bristerna. Parlamentet betonar att detta arbete inte får undergräva befintliga relevanta instrument och ramverk eller relevanta globala, regionala och sektorsansvariga organ (exempelvis regionala fiskeriförvaltningsorganisationer). Parlamentet betonar vikten av att det nya instrumentet utarbetas snabbt men samtidigt med omsorg, och att det uppsatta målet om att slutföra arbetet i slutet av 2017 respekteras.

2.

Europaparlamentet framhåller visionen av, möjligheten till och följderna av ett gott förhållande mellan staterna och ett hållbart utnyttjande av resurserna inom ramen för FN:s havsrättskonvention, samtidigt som det är tydligt att nya påfrestningar och möjligheter leder till att justeringar måste göras.

3.

Europaparlamentet betonar vikten av att bevara och hållbart utnyttja oceanerna och haven och deras resurser. Parlamentet uppmanar EU och det internationella samfundet att främja bevarandet och det hållbara utnyttjandet av marin biologisk mångfald genom att bl.a. genomföra moderna och hållbara koncept avseende förvaltningen av marina ekosystem samt principer för förvaltningen av oceaner, förvalta utnyttjandet av marina resurser (vare sig det gäller mineralutvinning, borrning efter energi eller annat) och fisket, inbegripa forskningsbaserad havsförvaltning, återställa och bevara bestånden över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning, tillämpa ekosystembaserad förvaltning och bevara marin biologisk mångfald, verkställa befintlig lagstiftning samt tillämpa försiktighetsansatsen.

4.

Europaparlamentet betonar att man för att senast 2020 kunna ta itu med påfrestningarna på den marina biologiska mångfalden, bör lägga fram initiativ i medlemsstaterna om att verkställa förvaltningsplanerna, övervaka tillämpningen av bestämmelserna, fördjupa kunskapsbasen och förstärka forskningsnätverken och informationssamordningen för den marina biologiska mångfalden.

5.

Europaparlamentet erkänner och stöder EU:s och kommissionens positiva och ledande roll mot bakgrund av den centrala ställning som innehas av fiskeindustrin och marknaden för fiskeriprodukter i EU, och att EU:s fiskeripolitik är inriktad på hållbarhet.

6.

Europaparlamentet erkänner den viktiga roll EU spelat när det gäller att säkerställa hållbar förvaltning av de levande marina resurserna, särskilt med avseende på kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske). Parlamentet understryker att IUU-fiske hotar genom själva sin natur den marina biologiska mångfalden och i hög grad äventyrar bevarandet av marina ekosystem. Parlamentet påminner om att EU har gjort kampen mot IUU-fiske till en prioriterad fråga och att internationellt samarbete är av största betydelse för att vinna denna kamp. Parlamentet uppmanar FAO och regionala fiskeriförvaltningsorganisationer att utöka sina ansträngningar för att förbättra det multilaterala samarbetet.

7.

Europaparlamentet betonar att miljömärkning spelar en positiv roll inom havsproduktsektorn och gör det möjligt för konsumenterna att bidra till ett hållbart utnyttjande av resurser och bevarandet av den marina biologiska mångfalden genom att fatta ett informerat beslut.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare främja, samordna och se till så att man i detta nya internationella avtal på ett ändamålsenligt sätt tar upp frågan om den inverkan som de olika typer av verksamhet som utförs av människan, inklusive fiske och alla sorters nyttjande av havsbotten och oceanerna, har på den biologiska mångfalden i områden utanför internationell jurisdiktion. Parlamentet konstaterar därför behovet av att ytterligare främja verkställandet av befintlig lagstiftning och utveckla de nödvändiga förvaltningsverktygen för att säkra samstämmigheten.

9.

Europaparlamentet uppmanar regionala fiskeriförvaltningsorganisationer att se till att deras rekommendationer till fullo genomförs, att fortsätta med regelbundna oberoende bedömningar och att säkerställa ett korrekt genomförande av dessa bedömningar.

10.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att fortsätta stödja och främja en helhetssyn och en övergripande strategi när det gäller skyddade marina områden, eftersom ingen verklig samordning av och inget egentligt samarbete kring bevarandeinsatser är möjliga utan att så många olika aktörer som möjligt deltar i en övergripande blandning av havsrelaterade verksamheter som utförs av människan i oceaner och hav.

11.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsländerna att arbeta för att ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina områden i områden utanför nationell jurisdiktion fastställs och upprätthålls.

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att, i arbetet med det nya internationella avtalet inom ramen för FN:s havsrättskonvention, arbeta tillsammans med alla relevanta aktörer och att fortsätta stödja och främja framtagandet av en institutionell mekanism för fastställandet, förvaltningen och inrättandet av nödvändiga bestämmelser för övervakning och genomförande av sammankopplade, sammanhängande, praktiskt möjliga och representativa nätverk av skyddade marina områden, eftersom dessa nätverk är synnerligen viktiga verktyg för att garantera ekologisk och biologisk konnektivitet.

13.

Europaparlamentet begär att kommissionen tar fram uttömmande uppgifter om den marina biologiska mångfalden i regionala europeiska vatten. Parlamentet anser att insamlingen av dessa uppgifter utgör en nödvändig utmaning, med tanke på att 80 % av de arter och de livsmiljöer som nämns i ramdirektivet om strategin för havsmiljön är klassificerade som okända.

14.

Europaparlamentet begär att EU intar en ledande roll i bekämpningen av plastavfall i havet och i samband med detta främjar forskning inom blå ekonomi.

15.

Europaparlamentet betonar att detta nya internationella avtal bör garantera lika villkor för alla aktörer. Parlamentet anser att det nya internationella avtalet dessutom bör ta hänsyn till utvecklingsländernas särskilda behov, särskilt små östater, när det gäller förstärkning av den nödvändiga kapaciteten för att i praktiken genomföra det internationella samfundets mål om bland annat skyddade marina områden.

16.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att främja ökat samarbete, ökad samordning och öppenhet samt stärkt ansvarsutkrävande mellan alla berörda intressenter, inbegripet mellan de nya instrument som man förhandlat fram, befintliga instrument inom ramen för FN:s avtal om fiskbestånd, FAO:s instrument, liksom mellan regionala fiskeriförvaltningsorganisationer och andra organ inom sektorn, till exempel Internationella havsbottenmyndigheten och Internationella sjöfartsorganisationen.

17.

Europaparlamentet uppmanar FN att samarbeta med stater för att på ett mer effektivt sätt genomföra befintliga regler och, om så är nödvändigt, införa ytterligare bestämmelser som indirekt skulle kunna bidra till att skydda den biologiska mångfalden på öppet hav och förbättra de sociala, säkerhetsmässiga och kontrollrelaterade villkoren såsom inrättandet av globala förvaltningsverktyg, dvs. ett centraliserat instrument för fartygsregistrering, som det globala registret över fiskefartyg som FAO håller på att ta fram. Samtidigt bör man dock undvika att öka yrkesfiskarnas byråkratiska börda.

18.

Europaparlamentet betonar att den inverkan som fiske har på den marina biologiska mångfalden i områden utanför nationell jurisdiktion måste ligga under de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas ansvarsområde.

19.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att inom mandatet för det nya internationella avtalet inom ramen för FN:s havsrättskonvention, stödja och främja framtagandet av en institutionell mekanism för tillämpning av den tidigare bestämmelsen i artikel 206 i FN:s havsrättskonvention om miljökonsekvensbedömning av verksamheter med potentiellt betydande inverkan på den marina miljön, i vilket även utnyttjandet av marina resurser ingår. Miljökonsekvensbedömningen ska i den mån det är möjligt grunda sig på solida vetenskapliga fakta, och dessa verksamheter ska åtföljas av en detaljerad miljöövervakning och en socioekonomisk övervakning.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för det nya internationella avtalet verka för ett erkännande av skador på havets ekologi och för ett fastställande av ansvarskedjan för dessa skador.

21.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att uppmana de medlemsstater som ännu inte ratificerat eller anslutit sig till FN:s havsrättskonvention att göra det.

22.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till FN:s generalförsamling och till den förberedande kommitté som ansvarar för utarbetandet av texten för det framtida internationella avtalet.

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/9

—

med beaktande av Genèvekonventionen från 1951 och tilläggsprotokollet till denna, särskilt rätten till non-refoulement,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

—

med beaktande av 1989 års konvention om barnets rättigheter och sin resolution av den 27 november 2014 om 25:e årsdagen av FN:s konvention om barnets rättigheter (1),

—

med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss från 1974 och den internationella sjöräddningskonventionen från 1979, i dess ändrade lydelse,

—

med beaktande av den internationella konvention om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar från 1990,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Handlingsplan för underåriga utan medföljande vuxen (2010–2014) (COM(2010)0213) och sin resolution av den 12 september 2013 om situationen för ensamkommande minderåriga i EU (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 april 2015 om de senaste tragedierna i Medelhavet och EU:s migrations- och asylpolitik (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 september 2015 om migration och flyktingar i Europa (4),

—

med beaktande av de diskussioner i Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som hållits den 14 april 2015 i närvaro av kommissionsledamot Avramopoulos; den 6 maj 2015 om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, inklusive sök- och räddningsskyldigheter; den 26 maj om strategin för samarbete med tredjeländer; den 4 juni 2015 om utveckling av säkra och lagliga vägar för asylsökande och flyktingar in i EU och om genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet; den 25 juni 2015 om bekämpning av människosmuggling, människohandel och exploatering av irreguljära migranter som arbetskraft och om utveckling av adekvata kanaler för laglig ekonomisk migration samt om gränsförvaltning och viseringspolitik; den 2 juli 2015 om hur medlen för inrikespolitiken används inom migration och utveckling; den 6 juli 2015 om det första paketet med kommissionsförslag till följd av migrationsagendan och om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, inklusive sök- och räddningsskyldigheter och utveckling av säkra och lagliga vägar för asylsökande och flyktingar in i EU; den 16 juli 2015 – i närvaro av experter på EU:s medel till migrationspolitiken – om strategier, praxis och uppgifter om ensamkommande barn i EU-medlemsstaterna och Norge och om EU:s samarbete med tredjeländer på migrationsområdet samt om utforskning av nya lagstiftningsmöjligheter avseende ekonomisk migration; den 22 september 2015 om det andra paketet med kommissionsförslag till följd av migrationsagendan; den 23 september 2015 med nationella parlament om ”hotspot”-systemet och om hantering av migration på nationell och lokal nivå; den 19 oktober 2015 om bekämpning av människosmuggling, människohandel och exploatering av irreguljära migranter som arbetskraft; den 10 november 2015 om kommissionens meddelande Hanteringen av flyktingkrisen: lägesrapport om genomförandet av de prioriterade åtgärderna i den europeiska migrationsagendan (COM(2015)0510); den 19 november 2015 om intern och extern EU-finansiering som har samband med EU:s migrations- och asylpolitik; den 10 december 2015 om EU:s samarbete med tredjeländer på migrationsområdet; den 21 december 2015 om gränsförvaltning och viseringspolitik, ett effektivt genomförande av det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas) och utveckling av adekvata kanaler för laglig ekonomisk migration,

—

med beaktande av diskussionerna vid det gemensamma sammanträdet den 1 april 2015 mellan utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för utveckling om sambandet mellan utveckling och migration och vid det gemensamma sammanträdet den 15 september 2015 mellan utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, utskottet för utrikesfrågor och underutskottet för mänskliga rättigheter om respekten för de mänskliga rättigheterna i samband med migrationsströmmarna i Medelhavsområdet,

—

med beaktande av rapporterna från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om dess delegationers resor till Lampedusa i september 2015 (där man studerade sök- och räddningsinsatserna) och till Tunisien i oktober 2015 (där man studerade samarbetet med tredjeländer i fråga om migration, asyl och gränskontroller), och med beaktande av rapporten från budgetutskottet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om deras gemensamma delegations besök på Sicilien i juli 2015, varvid man undersökte hur man skulle kunna ta itu med det migrationstryck som regionen utsätts för, särskilt ur ett budgetperspektiv,

—

med beaktande av kommissionens migrationsrelaterade handlingsplan i tio punkter, vilken lades fram vid utrikes- och inrikesministrarnas gemensamma möte i Luxemburg den 20 april 2015,

—

med beaktande av kommissionens meddelande En europeisk migrationsagenda (COM(2015)0240),

—

med beaktande av rådets beslut (Gusp) 2015/778 av den 18 maj 2015 om Europeiska unionens militära insats i södra centrala Medelhavsområdet,

—

med beaktande av det beslut att inleda den andra fasen av insatsen Eunavfor MED (numera omdöpt till Sophia-insatsen) som fattats av EU-ambassadörerna inom kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (5), och med beaktande av de Natoledda insatserna i Egeiska havet,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2240 (2015) av den 9 oktober 2015,

—

med beaktande av kommissionens meddelande EU:s åtgärdsplan mot smuggling av migranter (2015–2020) (COM(2015)0285),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om genomförandet av Eurodacförordningen vad gäller skyldigheten att ta fingeravtryck (SWD(2015)0150),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation om ett europeiskt vidarebosättningssystem (C(2015)3560) och av de slutsatser som företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, lade fram vid RIF-rådets möte den 20 juli 2015 om vidarebosättning av 20 000 personer med behov av internationellt skydd genom multilaterala och nationella system,

—

med beaktande av kommissionens förklarande anmärkningar om ”hotspot”-systemet och av lägesrapporterna om Grekland och Italien av den 10 februari 2016 samt lägesrapporten om Grekland av den 4 mars 2016,

—

med beaktande av rådets beslut (EU) 2015/1523 av den 14 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland,

—

med beaktande av rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland,

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en omplaceringsmekanism vid kriser och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (COM(2015)0450),

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av EU:s gemensamma förteckning över säkra ursprungsländer enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU och om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd och om ändring av direktiv 2013/32/EU (COM(2015)0452),

—

med beaktande av kommissionens meddelande EU:s handlingsplan för återvändande (COM(2015)0453),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation om inrättande av en gemensam handbok om återvändande som medlemsstaternas behöriga myndigheter ska använda när de utför uppgifter som rör återvändande (C(2015)6250), och den tillhörande bilagan,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om reglerna för offentlig upphandling i samband med den aktuella asylkrisen (COM(2015)0454),

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet från Europeiska kommissionen och den höga representanten Åtgärder mot flyktingkrisen i Europa: den roll som EU:s yttre åtgärder spelar (JOIN(2015)0040),

—

med beaktande av kommissionens beslut om inrättande av Europeiska unionens förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika inriktade på stabilitet och insatser mot de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och fördrivna personer (C(2015)7293),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Åtgärder mot flyktingkrisen i Europa: omedelbara operativa, budgetära och rättsliga åtgärder enligt den europeiska migrationsagendan (COM(2015)0490) och de tillhörande bilagorna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Åtgärder mot flyktingkrisen i Europa: lägesrapport om genomförandet av de prioriterade åtgärderna i den europeiska migrationsagendan (COM(2015)0510) och de tillhörande bilagorna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande En europeisk gräns- och kustbevakning och effektiv förvaltning av Europas yttre gränser (COM(2015)0673), förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en europeisk gräns- och kustbevakning och om upphävande av förordning (EG) nr 2007/2004, förordning (EG) nr 863/2007 och rådets beslut 2005/267/EG (COM(2015)0671), förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en europeisk resehandling för återsändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (COM(2015)0668), förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller stärkandet av kontrollerna mot relevanta databaser vid de yttre gränserna (COM(2015)0670), kommissionens förslag till rådets beslut om fastställande av provisoriska åtgärder på området för internationellt skydd till förmån för Sverige i enlighet med artikel 9 i rådets beslut (EU) 2015/1523 och artikel 9 i rådets beslut (EU) 2015/1601 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (COM(2015)0677) samt kommissionens rekommendation om ett frivilligt humanitärt mottagandesystem tillsammans med Turkiet (C(2015)9490),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om lägesrapporten om genomförandet av de prioriterade åtgärderna i den europeiska migrationsagendan (COM(2016)0085),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation riktad till Republiken Grekland om brådskande åtgärder som Grekland ska vidta så att överföringar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 kan återupptas (C(2016)0871),

—

med beaktande av förslaget till rådets genomförandebeslut om tillfälligt upphävande av omplaceringen av 30 % av sökande som tilldelats Österrike enligt rådets beslut (EU) 2015/1601 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (COM(2016)0080),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet Att återvända till Schengen – En färdplan (COM(2016)0120),

—

med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet Andra rapporten om Turkiets framsteg med uppfyllandet av kraven i färdplanen för viseringsliberalisering (COM(2016)0140) och det tillhörande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SWD(2016)0097),

—

med beaktande av förslaget till rådets förordning om tillhandahållande av krisstöd inom unionen (COM(2016)0115) och den kommande ändringsbudgeten nr 1/2016 för att inrätta en budgetpost för detta instrument,

—

med beaktande av de slutsatser som antogs av Europeiska rådet vid dess särskilda möte den 23 april 2015, vid mötet den 25 och 26 juni 2015, vid EU:s stats- och regeringschefers informella migrationsmöte den 23 september 2015, vid mötet den 15 oktober 2015 och vid mötet den 17 och 18 december 2015 och vid mötet den 18 och 19 februari 2016,

—

med beaktande av rådets slutsatser om säkra ursprungsländer vid mötet den 20 juli 2015, om migration vid mötet den 20 juli 2015, om framtiden för återvändandepolitiken vid mötet den 8 oktober 2015, om migration vid mötet den 12 oktober 2015, om åtgärder för att hantera flykting- och migrationskrisen vid mötet den 9 november 2015 och om statslöshet vid mötet den 4 december 2015 samt om smuggling av migranter vid mötet den 10 mars 2016,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser av den 14 september 2015,

—

med beaktande av slutsatserna av den 20 juli 2015 från företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om vidarebosättning av 20 000 personer med ett klart behov av internationellt skydd genom multilaterala och nationella system,

—

med beaktande av EU:s och Turkiets gemensamma handlingsplan av den 15 oktober 2015 och dess genomföranderapporter av den 10 februari och 4 mars 2016,

—

med beaktande av uttalandet från stats- och regeringscheferna av den 7 mars 2016,

—

med beaktande av den förklaring från högnivåkonferensen om östra Medelhavsrutten och västra Balkanrutten som antogs den 8 oktober 2015 och av ledarnas uttalande om flyktingströmmarna längs västra Balkanrutten, vilket antogs vid mötet den 25 oktober 2015, samt av lägesrapporten av den 10 februari 2016,

—

med beaktande av den handlingsplan och politiska förklaring som antogs vid migrationstoppmötet mellan EU och Afrika i Valletta den 11 och 12 november 2015,

—

med beaktande av verksamheten vid och rapporterna från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), särskilt årsrapporten om asylsituationen i Europeiska unionen 2014 och de månatliga redogörelserna för asyltendenserna,

—

med beaktande av Frontex verksamhet och rapporter, särskilt dess årliga riskanalys 2015 och kvartalsrapporterna från byråns nätverk för riskanalys,

—

med beaktande av Europols verksamhet och rapporter, särskilt den gemensamma operativa gruppen Mare, och av Europols inrättande av Europeiska centrumet för bekämpning av människosmuggling (EMCS),

—

med beaktande av Eurojusts verksamhet och rapporter, särskilt dess rapporter om människohandel,

—

med beaktande av verksamheten vid och de årliga rapporterna och studierna från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, särskilt dess studier om olika former av grovt utnyttjande av arbetskraft och om kriminalisering av migranter som befinner sig i en irreguljär situation och av personer som har kontakt med dem,

—

med beaktande av studierna vid utredningsavdelning C om genomförandet av artikel 80 i EUF-fördraget, om nya strategier, alternativa vägar och sätt att få tillgång till asylförfaranden för personer som söker internationellt skydd, om utforskning av nya lagstiftningsmöjligheter avseende arbetskraftsmigration till EU, om förstärkning av det gemensamma europeiska asylsystemet och alternativ till Dublin, om EU:s samarbete med tredjeländer på migrationsområdet och om mottagandet av kvinnliga flyktingar och asylsökande i EU samt med beaktande av studien från utredningsavdelning D om EU:s medel till migrationspolitiken och en analys av effektiviteten och bästa praxis i framtiden samt av studien från utredningsavdelning EXPO om migranter i Medelhavet: skydd av mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av de studier som genomförts av det europeiska migrationsnätverket, särskilt dess studier om politik, praxis och data om ensamkommande barn,

—

med beaktande av FN:s flyktingkommissaries arbete och rapporter,

—

med beaktande av det arbete som utförts av FN:s särskilda rapportör om migranters mänskliga rättigheter och de rapporter som denne utarbetat,

—

med beaktande av Europarådets arbete, rapporter och resolutioner,

—

med beaktande av verksamheten vid och rapporterna från Internationella organisationen för migration,

—

med beaktande av verksamheten vid och rapporterna från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå,

—

med beaktande av Europeiska regionkommitténs yttrande om en europeisk migrationsagenda, vilket antogs vid kommitténs 115:e plenarsammanträde den 3–4 december 2015,

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttranden om den europeiska migrationsagendan och om EU:s åtgärdsplan mot smuggling av migranter,

—

med beaktande av sin resolution av den 17 december 2014 om situationen i Medelhavsområdet och behovet av ett helhetsgrepp på migration i EU (6),

—

med beaktande av arbetsdokumentet om artikel 80 – Solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, inklusive sök- och räddningsskyldigheter,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om bekämpning av människosmuggling, människohandel och exploatering av irreguljära migranter som arbetskraft,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om gränsförvaltning och viseringspolitik, i vilket den roll som spelas av Frontex och andra relevanta byråer tas upp,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om utveckling av säkra och lagliga vägar för asylsökande och flyktingar in i EU, inbegripet unionens vidarebosättningspolitik och motsvarande integrationspolitik,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om utveckling av adekvata kanaler för laglig ekonomisk migration,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om intern och extern EU-finansiering som har samband med EU:s migrations- och asylpolitik,

—

med beaktande av arbetsdokumentet om effektivt genomförande av det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas), inklusive Easos roll,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling, budgetutskottet, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för transport och turism, utskottet för regional utveckling, utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för framställningar (A8-0066/2016), och av följande skäl:

A.

I resolutionen av den 17 december 2014 gav parlamentet utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i uppdrag att utvärdera de olika relevanta strategierna, utarbeta rekommendationer och lägga fram ett strategiskt initiativbetänkande i kammaren.

B.

Enligt uppgifter från Frontex (7) upptäcktes 1,83 miljoner irreguljära gränsövergångar vid EU:s yttre gränser under 2015. Denna siffra har aldrig tidigare varit lika hög. Som en jämförelse kan nämnas att 282 500 migranter anlände till EU under hela 2014. Enligt uppgifter från IOM/Unicef är ungefär 20 procent av alla migranter som anländer sjövägen barn (8).

C.

Under 2015 inlämnades, enligt uppgifter från Easo (9), över 1,4 miljon ansökningar om internationellt skydd i EU+ (10). Antalet ansökningar har stigit stadigt sedan april medan andelen upprepade ansökningar har minskat. Runt 6 procent av de sökande hävdade att de var ensamkommande barn. I februari 2016 var 22 procent av dem som kom sjövägen till Grekland kvinnor och 40 procent barn (11).

D.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter är alla människor under 18 år barn.

E.

Över 3 771 personer rapporterades döda eller saknade i Medelhavet under 2015, enligt Internationella organisationen för migration (12). Fram till den 8 mars 2016 hade 444 personer rapporterats drunknade i Medelhavet. Under de första nio veckorna av 2016 dog 77 barn – i genomsnitt över ett barn om dagen. Enligt färska Europoluppgifter har minst 10 000 ensamkommande barn försvunnit efter ankomsten till Europa.

F.

Den 3 oktober bör utses till minnesdag för alla de män, kvinnor och barn som omkommer när de försöker fly från sina länder på grund av förföljelse, konflikter och krig, såväl som alla de män och kvinnor som riskerar sina liv varje dag för att rädda dem.

G.

Några delar av världen är drabbade av krig och våld och lider av kombinationen av extrem fattigdom, miljöförstöring och brist på möjligheter för ungdomar, vilket kan spä på våldet och osäkerheten och leda till nya befolkningsförflyttningar.

H.

Artikel 80 i EUF-fördraget sätter principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning i centrum för hela unionssystemet och utgör en rättslig grund för genomförandet av dessa principer i unionens politik i fråga om asyl, migration och gränskontroll.

I.

Solidaritet kan vara både intern och extern solidaritet. Omplacering, ömsesidigt erkännande av asylbeslut, operativa stödåtgärder, en proaktiv tolkning av den nuvarande Dublinförordningen och direktivet om tillfälligt skydd utgör alla verktyg för intern solidaritet, medan omplacering, inresetillstånd av humanitära skäl och sök- och räddningsinsatser till sjöss främjar extern solidaritet. Civilskyddsmekanismen kan vara inriktad på såväl intern som extern solidaritet.

J.

Den 3 mars 2016 hade bara 338 av de 39 600 asylsökande i italienska förvarsenheter som skulle omfördelas till övriga medlemsstater verkligen omplacerats, medan 322 omplaceringar av 66 400 planerade hade verkställts i Grekland.

K.

Människosmuggling, människohandel och arbetskraftsexploatering är tydligt avgränsade rättsliga företeelser som hanteras genom särskilda rättsliga ramar på EU-nivå och internationell nivå. Företeelserna kräver välriktade svar även om de i praktiken ofta överlappar varandra. Nätverken för människosmuggling och människohandel kan ändra sina tillvägagångssätt mycket snabbt, och därför krävs snabbt anpassade svar som baserar sig på de senaste och mest tillförlitliga uppgifterna. Insatserna för att motverka människosmuggling bör inte påverka insatserna för att utdela humanitärt bistånd till irreguljära migranter.

L.

För att förhindra att migranter utsätts för människosmuggling, människohandel och arbetskraftsexploatering krävs svar på både kort, medellång och lång sikt, inklusive åtgärder för att störa kriminella nätverk och ställa brottslingar inför rätta, insamling och analys av uppgifter, åtgärder för att skydda offer och återsända migranter utan uppehållsrätt samt samarbete med tredjeländer och mer långsiktiga strategier för att ta itu med efterfrågan på människor som blivit föremål för smuggling eller handel och de bakomliggande orsaker till migration som tvingar människor i händerna på människosmugglare.

M.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas för närvarande på en rad kommissionsförslag som rör gräns- och viseringspolitiken, särskilt förslaget till förordning om unionskodexen om viseringar (omarbetning) (2014/0094(COD)), förslaget till förordning om införande av en rundresevisering (2014/0095(COD)) och förslaget till förordning om en enhetlig utformning av visumhandlingar: säkerhet (2015/0134(COD)). Kommissionen har nyligen lagt fram nya förslag på detta område. Dessa kommer att behandlas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

N.

Avskaffandet av de inre gränskontrollerna måste gå hand i hand med en effektiv förvaltning av de yttre gränserna, höga gemensamma standarder, ett ändamålsenligt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och full respekt för varje människas grundläggande rättigheter.

O.

Europaparlamentet har begärt att EU:s gränsbevakningsbyrå ska stärka sin förmåga att hantera möjliga människorättskränkningar, bland annat inom ramen för dess samarbetsavtal med tredjeländernas behöriga myndigheter, och kommissionens förslag om en ny gränsbevakningsbyrå inom unionen innehåller en mekanism för klagomål.

P.

Den nuvarande viseringskodexen gör det möjligt för medlemsstaterna att ”av humanitära skäl” (artiklarna 19 och 25) avvika från de normala kriterierna för när en viseringsansökan kan tas upp till prövning.

Q.

86 procent av världens flyktingar finns i icke-industrialiserade länder. Kriminella nätverk och smugglare utnyttjar desperationen hos de människor som försöker ta sig in i EU för att undkomma förföljelse eller krig.

R.

Det finns ett begränsat antal säkra och lagliga vägar för flyktingar in i EU, och många tar fortfarande risken att välja farliga vägar. Om man utifrån befintlig lagstiftning och praxis skapar nya säkra och lagliga vägar för asylsökande och flyktingar in i EU gör man det möjligt för EU och medlemsstaterna att få en bättre överblick över skyddsbehoven och inflödet i EU samtidigt som man slår undan benen för smugglarnas affärsmodell.

S.

Samarbetet mellan EU och tredjeländer utvecklas genom politiska instrument såsom regionala dialoger, bilaterala dialoger, gemensamma agendor för migration och rörlighet och partnerskap för rörlighet, genom rättsliga instrument såsom migrationsklausuler i ”globala överenskommelser”, återtagandeavtal, avtal om förenklade viseringsförfaranden och avtal om undantag för viseringsskyldighet, samt genom operationella instrument såsom regionala skyddsprogram, regionala utvecklings- och skyddsprogram och Frontex samarbetsavtal och Easos samarbete med tredjeländer.

T.

Enskilda medlemsstater utvecklar alltjämt omfattande externa migrationsåtgärder på bilateral nivå.

U.

EU har utökat sitt externa samarbete med tredjeländer på migrations- och asylområdet för att på lämpligt sätt möta den aktuella flyktingkrisen. Dessutom har EU inlett nya samarbetsinitiativ, till exempel den gemensamma handlingsplanen mellan EU och Turkiet, de åtaganden som gjorts beträffande de västra Balkanrutterna och den handlingsplan som antogs vid toppmötet i Valletta.

V.

Den arbetsföra befolkningen i EU beräknas minska med 7,5 miljoner till 2020. Prognoserna för utvecklingen av arbetsmarknadens behov i EU pekar på nya och kommande brister inom specifika områden. Tredjelandsmedborgare har många svårigheter med att få sina utländska kvalifikationer erkända och tenderar därför att vara överkvalificerade för sina jobb.

W.

EU:s nuvarande strategi för arbetskraftsmigration är splittrad, med många direktiv som fokuserar på specifika kategorier av arbetstagare och tredjelandsmedborgare som tillåts arbeta på vissa villkor. Denna strategi kan bara tillgodose kortsiktiga, specifika behov.

X.

EU har flera finansieringsinstrument som har till syfte att finansiera medlemsstaternas och tredjeländernas åtgärder i fråga om migration, asyl och gränsförvaltning. Medlen till medlemsstaterna tilldelas i huvudsak genom Asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif) och Fonden för inre säkerhet, men många andra program och fonder kan användas för migrationsrelaterad verksamhet. Medlen till tredjeländer, som tilldelas i första hand genom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, förvaltas av en rad olika generaldirektorat vid kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

Y.

Den nuvarande fragmenteringen av budgetposter och ansvarsområden kan göra det svårt att ge en samlad bild av hur medlen används, och att kvantifiera exakt hur mycket EU lägger ut på migration.

Z.

Det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas) omfattar en uppsättning gemensamma bestämmelser om en gemensam asylpolitik, en enhetlig asylstatus och gemensamma asylförfaranden som gäller i hela unionen. Det finns dock många varningssignaler, bland annat de överträdelsebeslut som antagits av kommissionen, som visar att Ceas inte har genomförts fullt ut i många medlemsstater. Genomförandet är nödvändigt för att harmonisera de nationella lagarna och främja solidaritet mellan medlemsstaterna, och medlemsstaterna kan begära stöd av Easo för att uppfylla de standarder som krävs enligt Ceas. Genom att harmonisera mottagningsvillkoren och asylförfarandena kan man förhindra att de länder som erbjuder bättre villkor utsätts för alltför stort tryck. Detta är också nödvändigt för ansvarsfördelningen.

AA.

De nuvarande mekanismerna i Dublinsystemet har misslyckats med att vara objektiva, fastställa rättvisa kriterier för fördelning av ansvar för ansökningar om internationellt skydd och snabbt ge tillgång till skydd. Systemet tillämpas inte i praktiken, och det har införts uttryckliga undantag genom rådets två beslut om tillfällig omplacering. Kommissionen har flaggat för att den senast i mars 2016 kommer att lägga fram ett förslag om en verklig översyn av Dublin III-förordningen.

AB.

Enligt artikel 3 i Genève-konventionen från 1951 får medlemsstaterna inte diskriminera flyktingar på grundval av deras ras, religion eller ursprungsland.

1.

Europaparlamentet påpekar att solidaritet måste vara den princip som ligger till grund för unionens insatser i fråga om migration. Solidaritetsprincipen i artikel 80 i EUF-fördraget gäller även för asyl-, invandrings- och gränskontrollpolitiken. Enligt parlamentet utgör artikel 80, tillsammans med artiklarna 77–79 i EUF-fördraget, den rättsliga grunden för att genomföra solidaritetsprincipen på dessa områden.

2.

Europaparlamentet anser att det ska ha högsta prioritet att rädda liv och att det är av central betydelse med en lämplig finansiering, på unions- och medlemsstatsnivå, av sök- och räddningsinsatser. Det har skett en ökning av antalet irreguljära inresor via sjövägen och en alarmerande ökning av antalet dödsfall till sjöss, och det krävs alltjämt en bättre reaktion från EU:s sida.

3.

Europaparlamentet påpekar att räddandet av liv är en solidarisk handling mot dem som är i fara men också en rättslig skyldighet enligt internationell rätt, eftersom artikel 98 i FN:s havsrättskonvention – som alla medlemsstater och EU självt ratificerat – föreskriver att alla personer i sjönöd ska undsättas.

4.

Europaparlamentet anser att unionen måste vidta permanenta, kraftfulla och effektiva åtgärder när det gäller sök- och räddningsinsatser till sjöss för att förhindra de stigande dödstalen bland migranter som försöker ta sig över Medelhavet.

5.

Europaparlamentet anser att sök- och räddningskapaciteten måste stärkas och att medlemsstaternas regeringar måste sätta in mer resurser – i fråga om ekonomiskt stöd och tillgångar – inom ramen för en EU-omfattande humanitär insats som ska ha som mål att hitta, rädda och undsätta migranter i fara och föra dem till närmast säkra plats.

6.

Europaparlamentet påpekar att privata fartygsbefälhavare eller icke-statliga organisationer som verkligen undsätter personer i sjönöd inte bör riskera att bestraffas för sina insatser. Den kommersiella sjöfarten får inte bli en lösning som innebär att medlemsstaterna och unionen kan undandra sig sina skyldigheter i fråga om sök- och räddningsinsatser.

7.

Europaparlamentet efterlyser en tydlig åtskillnad mellan de människor som smugglas in i unionen och de som kommer in i unionen genom människohandel. De politiska åtgärderna måste inte bara införlivas korrekt; de måste även vara välriktade. I allmänna termer innebär människosmuggling av migranter att man underlättar en persons irreguljära inresa i en medlemsstat. Människohandel däremot innebär att man rekryterar, transporterar eller tar emot en person genom tvång, vilseledande eller missbruk av personens utsatta belägenhet i utnyttjandesyfte.

8.

Europaparlamentet anser att varje helhetsstrategi på migrationsområdet måste bestå av åtgärder som syftar till att störa verksamheten för de kriminella nätverk som är inblandade i människohandel och människosmuggling.

9.

Europaparlamentet välkomnar den positiva roll som militärfartyg hittills har haft i arbetet med att rädda liv till sjöss och att störa de kriminella nätverken. Parlamentet stöder syftena med marina insatser såsom Sophia-insatsen, och betonar att människoliv måste skyddas samt framhåller att alla aspekter av insatsen bör säkerställa att migranters liv skyddas.

10.

Europaparlamentet understryker att militära insatser inte bör vara ett dominerande inslag i helhetsstrategin på migrationsområdet och upprepar att Sophia-insatsen inte får medföra en minskning av de resurser som redan används i Medelhavet för att rädda liv till sjöss.

11.

Eftersom de kriminella kan ändra sina tillvägagångssätt mycket snabbt, och också gör det, anser Europaparlamentet att de politiska åtgärderna måste anpassas till de allra senaste och mest korrekta uppgifterna. Parlamentet ser det som ett steg i rätt riktning att kommissionen den 27 maj 2015 antog en EU-handlingsplan mot smuggling av migranter (”handlingsplanen mot smuggling”) enligt vilken det ska inrättas en kontaktgrupp för de unionsbyråer som hanterar frågor som rör smuggling av migranter, med syftet att stärka dessa byråers operativa samarbete och informationsutbyte.

12.

Europaparlamentet framhåller att de befintliga instrumenten, t.ex. byråernas riskanalyser, måste användas fullt ut. Unionens byråer bör samarbeta fullt ut, men måste även öka samarbetet med medlemsstaterna. En bättre samordning av insatserna borde möjliggöra uppgiftsinsamling på nationell nivå och vidarebefordran av uppgifterna till de olika byråerna.

13.

Europaparlamentet påminner om att omplacering – dvs. överflyttning av en sökande av internationellt skydd, eller en person som beviljats internationellt skydd, från en medlemsstat till en annan – är ett praktiskt exempel på solidaritet inom unionen. Parlamentet påminner även om att det sedan 2009 har efterlyst en bindande mekanism för fördelning av asylsökande mellan samtliga medlemsstater.

14.

Europaparlamentet konstaterar att rådet i fjol antog två beslut om tillfälliga omplaceringsåtgärder i unionen (”omplaceringsbesluten”) (13) och att de innebär överföring av personer som ansöker om internationellt skydd från Grekland och Italien till andra medlemsstater. Även om omplaceringsbesluten inte upphäver de nuvarande Dublinreglerna om ansvarsfördelning, utgör de ett ”tillfälligt undantag” från dessa regler.

15.

Europaparlamentet anser att införandet av brådskande omplaceringsåtgärder är ett steg i rätt riktning och uppmanar medlemsstaterna att så snart som möjligt uppfylla sina skyldigheter i fråga om dessa åtgärder.

16.

När det gäller omplaceringsbesluten kommer omplaceringar att tillämpas endast på de nationaliteter för vilka andelen positiva beslut om beviljande av internationellt skydd i unionen har uppgått till minst 75 procent under de senaste tre månaderna, baserat på uppgifter från Eurostat. Europaparlamentet konstaterar att omplaceringsbesluten kommer att beröra förhållandevis få människor och inte omfatta många sökande från andra tredjeländer som inte kan omplaceras i överensstämmelse med dessa beslut.

17.

Europaparlamentet är bekymrat över att det i de nuvarande omplaceringsbesluten fastställs att de medlemsstater dit migranterna först ankommit alltjämt måste handlägga de mer komplicerade ansökningarna om internationellt skydd (och överklagandena), anordna längre mottagningsperioder och samordna återsändanden av dem som i slutänden nekas rätt till internationellt skydd. Parlamentet vidhåller att alla nya system för hantering av det gemensamma europeiska asylsystemet måste bygga på solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning.

18.

Utöver de kriterier som ingår i omplaceringsbesluten – dvs. medlemsstatens BNP, medlemsstatens folkmängd, arbetslösheten i medlemsstaten och det tidigare antalet asylsökande i medlemsstaten – bör man enligt Europaparlamentet överväga att införa två andra kriterier, nämligen storleken på medlemsstatens territorium och medlemsstatens befolkningstäthet.

19.

Europaparlamentet anser att man i så stor utsträckning som möjligt bör ta hänsyn till den sökandes preferenser vid omplacering. Detta är ett sätt att undvika sekundära förflyttningar och uppmuntra sökandena att acceptera omplaceringsbesluten, men det får inte stoppa omplaceringsprocessen.

20.

Europaparlamentet anser att vidarebosättning är ett av de bästa alternativen för att bevilja säker och laglig inresa i unionen för flyktingar och för dem som är i behov av internationellt skydd, om flyktingarna varken kan återvända till sina hemländer eller få ändamålsenligt skydd eller integreras i värdlandet.

21.

Europaparlamentet konstaterar vidare att vidarebosättning under överinseende av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är ett väletablerat humanitärt program och ett användbart verktyg för att hantera ordnade inresor i medlemsstaterna av personer som är i behov av internationellt skydd.

22.

Med tanke på att ett aldrig tidigare skådat flöde av migranter har nått och fortsätter att nå unionens yttre gränser och att antalet personer som söker internationellt skydd stadigt ökar behöver unionen en bindande och obligatorisk lagstiftningsstrategi om vidarebosättning, som fastställs i kommissionens migrationsagenda. Europaparlamentet anser att en sådan lagstiftningsstrategi för att få effekt måste föreskriva vidarebosättning av en betydande andel av det totala antalet flyktingar som söker internationellt skydd i unionen, med hänsyn till de sammantagna vidarebosättningsbehov som årligen offentliggörs av UNHCR.

23.

Europaparlamentet understryker att det behövs ett permanent EU-omfattande vidarebosättningsprogram som medlemsstaterna måste delta i och som erbjuder vidarebosättning för en betydande andel av det totala antalet flyktingar som söker skydd i EU.

24.

Europaparlamentet påpekar att humanitär inresa vid behov kan användas som ett komplement till vidarebosättning för att ge akut skydd, ofta av tillfällig natur, till dem som är mest sårbara, till exempel ensamkommande barn eller flyktingar med funktionsnedsättning eller personer som är i behov av omedelbar medicinsk evakuering.

25.

Europaparlamentet understryker att om vidarebosättning inte kan komma i fråga för tredjelandsmedborgare bör alla medlemsstater uppmuntras att inrätta och genomföra humanitära inreseprogram.

26.

Europaparlamentet påpekar att humanitära visum ger personer i behov av internationellt skydd möjlighet att resa in i ett tredjeland för att söka asyl. Medlemsstaterna uppmanas att tillvarata alla befintliga möjligheter att utfärda humanitära visum, särskilt för sårbara personer, vid unionens ambassader och konsulat i ursprungs- eller transitländer.

27.

Europaparlamentet anser att personer som söker internationellt skydd bör kunna ansöka om ett europeiskt humanitärt visum direkt vid medlemsstaternas konsulat eller ambassad. Om ett sådant visum beviljas efter en prövning skulle det tillåta dess innehavare att resa in i den medlemsstat som utfärdade visumet enbart för att söka internationellt skydd där. Parlamentet anser således det vara nödvändigt att ändra unionens viseringskodex genom att ta med mer specifika bestämmelser om humanitära visum.

28.

Europaparlamentet påpekar att fler åtgärder behövs för att se till att det gemensamma europeiska asylsystemet blir helt enhetligt.

29.

Europaparlamentet påminner om att det för att förbättra harmoniseringen är helt nödvändigt med en övergripande bedömning (i form av kommissionens utvärderingsrapporter) av genomförandet av detta paket, följt av en snabb uppföljning om genomförandet är otillfredsställande i vissa medlemsstater.

30.

Europaparlamentet konstaterar till exempel att ansökningar som inte kan tas upp till prövning, efterföljande ansökningar, påskyndande förfaranden och gränsförfaranden sammantaget utgör specialfall där man vid omarbetningen av direktivet om asylförfaranden försökte finna en väl avvägd balans mellan systemets effektivitet och rättigheterna för de sökande, i synnerhet för sårbara personer. Parlamentet understryker att en sådan balans kan uppnås endast om lagstiftningen genomförs fullständigt och på rätt sätt.

31.

Europaparlamentet understryker vikten av rättslig kontroll av alla former av frihetsberövande i enlighet med asyl- och invandringslagarna. Parlamentet påminner om att både internationell rätt och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna kräver att medlemsstaterna undersöker alternativ till frihetsberövande. Medlemsstaterna uppmanas att korrekt tillämpa direktiven om asylförfaranden och mottagningsvillkor när det gäller tillträdet till förvarsenheterna.

32.

Europaparlamentet påminner om hur viktigt det är att minska antalet statslösa personer, och uppmuntrar medlemsstaterna att införa förfaranden för fastställande av statslöshet och dela bästa praxis sinsemellan när det gäller insamling av tillförlitliga uppgifter om statlösa personer och om förfaranden för fastställande av statslöshet.

33.

Europaparlamentet konstaterar att tillämpningen av Dublin III-förordningen (14) väckt många frågor kopplade till rättvisa och solidaritet när det gäller hur den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd utses. Det nuvarande systemet tar inte tillräcklig hänsyn till det särskilt hårda migrationstryck som drabbar de medlemsstater som ligger vid EU:s yttre gränser. Parlamentet anser att medlemsstaterna måste acceptera de fortsatta svårigheterna med tanken bakom Dublinsystemet och att EU bör ta fram alternativ för solidaritet mellan både medlemsstaterna och de berörda migranterna.

34.

Europaparlamentet påpekar att trycket på det system som inrättats genom Dublinförordningen – i och med det ökande antalet migranter som kommer till EU – har visat att systemet, i den form det genomförts, i stor utsträckning har misslyckats med att uppnå sina två främsta mål, nämligen att fastställa objektiva och rättvisa kriterier för ansvarsfördelning och snabbt ge tillgång till internationellt skydd. Parlamentet står fast vid sina invändningar mot det aktuella kriteriet om att det är den medlemsstat som utgör första ankomstland som ska vara ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, och anser att detta kriterium bör ses över.

35.

Europaparlamentet påpekar vidare att det samtidigt fortsätter att ske många sekundära förflyttningar inom EU. Parlamentet ser det som självklart att Dublinsystemet när det skapades inte utformades för att fördela ansvaret mellan medlemsstaterna, utan att dess huvudsyfte var att snabbt tilldela ansvaret för behandlingen av en asylansökan till en enda medlemsstat.

36.

Europaparlamentet rekommenderar att de kriterier som ligger till grund för omplaceringsbesluten bör bygga direkt på EU:s standardregler för fördelningen av ansvaret för att pröva ansökningar om internationellt skydd. Parlamentet betonar att man i samband med översynen av Dublinförordningen behöver se över vad som menas med ”sökande i tydligt behov av internationellt skydd”, eftersom de migranter och flyktingar som inte faller inom den kategorin ändå måste hanteras av den medlemsstat som utgör första ankomstland.

37.

Europaparlamentet anser att EU bör stödja de medlemsstater som tar emot flest asylansökningar med proportionerligt och tillräckligt ekonomiskt och tekniskt stöd. Parlamentet menar att argumentet för solidaritets- och ansvarsfördelningsåtgärder är att dessa förbättrar det gemensamma europeiska asylsystemets kvalitet och funktionssätt.

38.

Europaparlamentet påpekar att ett alternativ till en grundlig översyn av Dublinsystemet vore att införa en central insamling av ansökningar på unionsnivå – där varje asylsökande ses som en person som söker asyl i unionen som helhet och inte i en enskild medlemsstat – och att inrätta ett centralt system för fördelning av ansvaret för personer som söker asyl i EU. Parlamentet anser att ett sådant system skulle medföra vissa gränser per medlemsstat när det gäller antalet ankommande, vilket skulle kunna tänkas bidra till att avskräcka från sekundära förflyttningar, eftersom alla medlemsstaterna skulle vara helt delaktiga i det centraliserade systemet och inte längre ha individuellt ansvar för att fördela sökande till andra medlemsstater. Parlamentet anser att ett sådant system skulle kunna bygga på ett antal ”hotspots” inom unionen varifrån fördelningen på unionsnivå bör äga rum. Parlamentet understryker att ett eventuellt nytt system för fördelning av ansvar måste införliva nyckelprinciperna om sammanhållning av familjer och hänsyn till barnets bästa.

39.

Europaparlamentet konstaterar att medlemsstaterna för närvarande erkänner andra medlemsstaters asylbeslut endast när de är negativa. Parlamentet upprepar att medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av positiva asylbeslut är ett logiskt steg mot en korrekt tillämpning av artikel 78.2 a i EUF-fördraget, som kräver ”en enhetlig asylstatus […] som ska gälla i hela unionen”.

40.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen vid massiv tillströmning kan föreslå, på eget initiativ eller efter att ha granskat en begäran från en medlemsstat, att rådets direktiv 2001/55/EG om tillfälligt skydd ska aktiveras (15). Själva aktiveringen kräver ett rådsbeslut som antas med kvalificerad majoritet. Direktivet bör aktiveras när det finns en risk att unionens asylsystem inte skulle klara den massiva tillströmningen eller en omedelbart förestående massiv tillströmning av fördrivna personer. Parlamentet framhåller dock att direktivet om tillfälligt skydd aldrig aktiverats sedan det antogs 2001.

41.

Europaparlamentet konstaterar att direktivet om tillfälligt skydd också erbjuder en möjlighet att evakuera fördrivna personer från tredjeländer och att en sådan evakuering skulle möjliggöra humanitära korridorer, i samarbete med UNHCR, med en skyldighet för medlemsstaterna – när det är nödvändigt – att ställa till förfogande alla resurser som behövs för att utfärda visum.

42.

Europaparlamentet anser att asylsystemen i vissa medlemsstater i främsta linjen redan är klart överbelastade och att direktivet om tillfälligt skydd – enligt sin egen logik – borde ha aktiverats. Hur som helst efterlyser parlamentet en tydlig definition av ”massiv tillströmning” vid översynen av detta direktiv. Enligt parlamentet kan översynen av direktivet om tillfälligt skydd ingå i översynen av Dublinsystemet.

43.

Europaparlamentet konstaterar att delaktighet från alla aktörer som är involverade i samhället är avgörande och föreslår därför att utbytet av bästa praxis på integrationsområdet stärks samtidigt som man respekterar medlemsstaternas befogenheter när det gäller integrationsåtgärder. Parlamentet understryker att integrationsåtgärder för alla tredjelandsmedborgare med laglig uppehållsrätt bör främja inkludering snarare än isolering. Lokala och regionala myndigheter, inklusive städer, har en nyckelroll i integrationsprocesserna.

44.

Europaparlamentet betonar att värdmedlemsstaterna måste erbjuda flyktingar stöd och möjligheter till integration och ett nytt liv i det nya samhället. Detta bör nödvändigtvis omfatta bostad, alfabetisering och språkkurser, interkulturell dialog, utbildning och yrkesutbildning samt verklig tillgång till demokratiska strukturer i samhället – såsom föreskrivs i skyddsdirektivet (16). Precis som unionsmedborgare har flyktingar både rättigheter och skyldigheter i värdmedlemsstaterna. Parlamentet framhåller därför att integration är en dubbelriktad process och att respekten för de värderingar som ligger till grund för EU måste vara en integrerande del av integrationsprocessen, liksom även respekt för flyktingarnas grundläggande rättigheter.

45.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna enligt artikel 15 i direktivet om mottagningsvillkor ska fastställa villkoren för beviljande av tillträde till arbetsmarknaden för personer som söker internationellt skydd, förutsatt att tillträdet är verkligt och i enlighet med den tidsfrist som anges i punkt 1 i denna artikel. Enligt artikel 15.2 får medlemsstaterna av arbetsmarknadspolitiska skäl prioritera unionsmedborgare och medborgare från stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och sådana tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta.

46.

Europaparlamentet anser att personer som har beviljats internationellt skydd i unionen och får ett erbjudande om anställning i en annan medlemsstat än den där de har beviljats internationellt skydd bör kunna tacka ja till detta erbjudande.

47.

Europaparlamentet bekräftar att ett bättre erkännande av utländska kvalifikationer är ett praktiskt sätt att garantera att de tredjelandsmedborgare som redan befinner sig i unionen kan integreras bättre, och uppmanar kommissionen att lägga fram lämpliga förslag i detta avseende.

48.

Europaparlamentet uppmuntrar privata och lokala integrationsprogram för de personer som godtas för vidarebosättning, i samarbete med medlemsstaterna och de lokala myndigheterna och på grundval av deras bästa praxis.

49.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att sträva efter att hålla ihop familjer, vilket kommer att förbättra integrationsutsikterna på lång sikt, eftersom fokus då kan ligga på att skapa ett nytt liv i stället för oro för familjemedlemmar som fortfarande befinner sig i otrygghet.

50.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör övervinna alla rättsliga och praktiska hinder för att åstadkomma snabbare beslut om familjeåterförening.

51.

Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna, fram till dess att Dublinförordningen har genomgått en grundlig översyn, bättre utnyttjar klausulerna om frivilligt ansvar för att respektera principen om sammanhållning av familjer.

52.

Europaparlamentet framhåller det utsatta läget för de barn som anländer till EU, och upprepar att varje barn har rätt att först och främst behandlas som ett barn. Medlemsstaterna uppmanas att fullt ut tillämpa de specifika bestämmelserna i det gemensamma europeiska asylsystemet avseende ensamkommande barn, inbegripet tillgång till rättsligt bistånd, förmyndarskap, tillgång till hälso- och sjukvård, bostad och utbildning, rätten att tilltalas på ett språk som de förstår och att intervjuas av vederbörligen utbildade tjänstemän. Parlamentet vidhåller att medlemsstaterna inte bör frihetsberöva barn med motiveringen att de är migranter.

53.

Europaparlamentet påminner om att stöd, information och skydd bör utvidgas till ensamkommande barn och barn som skilts från sina föräldrar, i linje med deras bästa intresse, och att ansökningar om familjeåterförening som lämnas in av ensamkommande barn och barn som skilts från sina föräldrar bör påskyndas.

54.

Europaparlamentet noterar att ett effektivt vårdnads- och barnrelaterat skyddssystem är avgörande för att förhindra övergrepp, försummelse och utnyttjande av barn som berövats föräldravård. Parlamentet betonar vikten av att utarbeta riktlinjer inom EU för ett vårdnadssystem som syftar till att tillhandahålla adekvat stöd och skydd och garantera att utländska och nationella barn behandlas lika.

55.

Europaparlamentet anser att åldersbedömningar bör utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt och som är tvärvetenskapligt, säkert och respekterar barnets fysiska integritet och mänskliga värdighet, med särskild uppmärksamhet på flickor. Åldersbedömningarna bör utföras av oberoende, behöriga praktiserande läkare och experter.

56.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samla uppdelade data om situationen för flyktingbarn och invandrarbarn i syfte att öka förmågan hos system att integrera flyktingbarn och invandrarbarn.

57.

Europaparlamentet förstår att personer som efter en enskild bedömning av sin asylansökan inte bedöms uppfylla kraven för skydd i unionen måste återvända på ett säkert sätt, som en del av en korrekt tillämpning av det gemensamma europeiska asylsystemet.

58.

Europaparlamentet inser att det faktum att 36 procent av de tredjelandsmedborgare som beordrades att lämna EU under 2014 i själva verket åkte tillbaka visar att det finns ett behov att förbättra effektiviteten i unionens system för återvändande.

59.

Europaparlamentet anser att det kommer att bli nödvändigt, för att öka effektiviteten inom återtaganden, och för att säkerställa att återsändanden sker på ett enhetligt sätt på EU-nivå, att anta nya EU-avtal om återtaganden, vilka bör ha företräde framför bilaterala avtal mellan medlemsstater och tredjeländer.

60.

Europaparlamentet anser att migranter bör återbördas endast om det är säkert, sker i full överensstämmelse med deras grundläggande och processuella rättigheter och om det land dit de återvänder är säkert för dem. Parlamentet upprepar i detta avseende att frivilligt återvändande bör prioriteras framför ofrivilligt.

61.

Europaparlamentet anser att alla försök från medlemsstaternas sida att mota bort migranter som inte har getts möjlighet att lämna in asylansökningar strider mot unionsrätten och internationell rätt och att kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder mot varje medlemsstat som försöker sig på detta.

62.

Europaparlamentet har tagit del av kommissionens nyligen framlagda förslag till en unionsförteckning över säkra ursprungsländer, genom vilket direktivet om asylförfaranden ändras (17). Parlamentet konstaterar att en sådan unionsförteckning, om den blir obligatorisk för medlemsstaterna, i princip skulle kunna bli ett viktigt verktyg för att underlätta asylprocessen, inklusive återvändanden.

63.

Europaparlamentet beklagar den nuvarande situationen, där medlemsstaterna tillämpar olika förteckningar med olika säkra länder, vilket hindrar en enhetlig tillämpning och skapar incitament till sekundära förflyttningar.

64.

Europaparlamentet understryker emellertid att ingen förteckning över säkra ursprungsländer får åsidosätta principen att varje människa måste få en lämplig enskild prövning av sin ansökan om internationellt skydd.

65.

Europaparlamentet noterar att kommissionen i september 2015 blev tvungen att anta 40 beslut i överträdelseärenden med anknytning till genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet mot 19 medlemsstater, utöver 34 ärenden som redan pågick. Parlamentet upprepar att det bör hållas fullständigt underrättat om förfaranden som kommissionen inleder mot medlemsstater som inte har genomfört unionslagstiftningen på detta område eller inte har genomfört den på ett korrekt sätt.

66.

Europaparlamentet betonar åter hur viktigt det är att medlemsstaterna, när unionslagstiftning väl har överenskommits och antagits, håller sin del av överenskommelsen och genomför denna lagstiftning.

67.

Europaparlamentet konstaterar vidare att det är omöjligt att korrekt utvärdera fördelarna och nackdelarna med vissa delar av det gemensamma europeiska asylsystemet på grund av att många medlemsstater ännu inte har genomfört lagstiftningen fullt ut.

68.

Europaparlamentet rekommenderar att Easo på lång sikt utvecklas till en huvudsamordnare för det gemensamma europeiska asylsystemet i syfte att säkerställa enhetlig tillämpning av reglerna för systemet. Allteftersom det gemensamma europeiska asylsystemet blir verkligt europeiskt måste Easo utvecklas från en samling experter från medlemsstaterna till en fullvärdig EU-byrå som ger operativt stöd till medlemsstaterna och vid de yttre gränserna. Parlamentet betonar i detta sammanhang att Easo måste få nödvändig finansiering och personal på kort, medellång och lång sikt.

69.

Easos budget för 2015 för omplacering, vidarebosättning och den yttre dimensionen uppgick till endast 30 000 euro. Europaparlamentet upprepar att denna mycket ringa budget inte kan tas på allvar mot bakgrund av händelserna nyligen på Medelhavet och de många hänvisningarna till Easo i omplaceringsbesluten. Parlamentet påminner om att avsevärda ökningar av Easos budget, personal och de belopp som kontoret fördelar för omplacering och vidarebosättning kommer att behövas på kort, medellång och lång sikt.

70.

Europaparlamentet noterar Frontex nya roll att bistå varje fartyg eller person i sjönöd och erkänner att byrån tack vare de gemensamma operationerna Triton och Poseidon har bidragit till att undsätta och rädda många liv i Medelhavet.

71.

Europaparlamentet förstår att den nyligen föreslagna europeiska gräns- och kustbevakningen är avsedd att ersätta Frontex och är tänkt att garantera en europeisk integrerad gränsförvaltning vid de yttre gränserna i syfte att hantera migrationen på ett effektivt sätt och säkerställa en hög inre säkerhet inom EU, samtidigt som den fria rörligheten för personer i unionen bevaras. Parlamentet konstaterar, i överensstämmelse med fördragen och deras protokoll, att de medlemsstater som är parter i Schengenavtalen men som ännu inte ingår i Schengenområdet utan gränskontroller, kan delta i och/eller dra fördel av alla åtgärder inom ramen för det nya förslaget.

72.

Europaparlamentet ser fram emot förhandlingarna om förslaget inom och mellan medlagstiftarna inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i enlighet med artikel 294 i EUF-fördraget.

73.

Europaparlamentet påminner om att EU efter inrättandet av Schengenområdet är ett område utan inre gränser, att Schengenmedlemsstaterna gradvis har utvecklat en gemensam politik för Schengenområdets yttre gränser och att den inneboende logiken i systemet alltid har varit att avskaffandet av de inre gränskontrollerna måste gå hand i hand med kompensationsåtgärder som stärker Schengenområdets yttre gränser samt utbyte av information via Schengens informationssystem (SIS).

74.

Europaparlamentet erkänner att Schengenområdets integritet och avskaffandet av de inre gränskontrollerna är beroende av en effektiv förvaltning av de yttre gränserna, med höga gemensamma standarder som tillämpas av alla medlemsstater vid de yttre gränserna och ett ändamålsenligt utbyte av uppgifter dem emellan.

75.

Europaparlamentet accepterar att EU måste stärka sitt yttre gränsskydd och vidareutveckla det gemensamma europeiska asylsystemet, och att åtgärder krävs för att öka Schengenområdets förmåga att möta de nya utmaningar som Europa står inför och värna de grundläggande principerna om säkerhet och fri rörlighet för personer.

76.

Europaparlamentet påpekar att tillträdet till Schengenområdets territorium i allmänhet kontrolleras vid de yttre gränserna i enlighet med kodexen om Schengengränserna och att medborgare i många tredjeländer dessutom behöver visum för att resa in i Schengenområdet.

77.

Europaparlamentet upprepar UNHCR:s budskap om att respekten för de grundläggande rättigheterna och internationella skyldigheterna kan säkerställas endast om de operativa förfarandena och planerna återspeglar dessa skyldigheter i praktiska, tydliga riktlinjer för gränsbevakningspersonalen vid land-, sjö- och luftgränserna. Parlamentet påpekar att det finns ett behov av att ytterligare stärka unionens civilskyddsmekanism i syfte att svara på händelser med omfattande följder för ett stort antal medlemsstater.

78.

Europaparlamentet framhåller återigen att det är viktigt att åtgärder som överenskommits på unionsnivå genomförs korrekt av medlemsstaterna, precis som när det gäller lagstiftning specifikt på området asyl och migration, för att lagstiftningen om de inre och yttre gränserna ska fungera effektivt. Parlamentet understryker att det är väsentligt att medlemsstaterna genomför åtgärderna bättre vid de yttre gränserna efter det ökade trycket och att detta i viss mån kommer att dämpa allmänhetens farhågor för säkerheten.

79.

Europaparlamentet noterar att kommissionen den 15 december 2015 lade fram ett förslag till en riktad översyn av kodexen om Schengengränserna och då föreslog att systematiska kontroller av alla unionsmedborgare (och inte bara tredjelandsmedborgare) mot relevanta databaser skulle införas vid Schengenområdets yttre gränser.

80.

Europaparlamentet anser att Schengenområdet är ett av de främsta resultaten av den europeiska integrationen. Konflikten i Syrien och på andra ställen i regionen har fått rekordmånga flyktingar och migranter att ta sig till EU, vilket i sin tur har belyst brister vid vissa av unionens yttre gränser. Parlamentet är bekymrat över att några medlemsstater som ett svar på detta har ansett sig behöva stänga sina inre gränser eller införa tillfälliga gränskontroller, vilket inneburit att Schengenområdets själva funktion har ifrågasatts.

81.

Europaparlamentet påminner om att gränsbevakningsbyrån, Easo, Europol och Eurojust inom det hotspot-system som kommissionen föreslagit i den europeiska migrationsagendan ska tillhandahålla medlemsstaterna operativt stöd i enlighet med sina respektive mandat.

82.

Europaparlamentet påpekar i detta avseende att unionens byråer behöver de resurser som krävs för att göra det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter. Parlamentet insisterar på att EU-byråerna och medlemsstaterna måste hålla parlamentet fullständigt underrättat om arbetet vid dessa hotspots.

83.

Europaparlamentet noterar att båda omplaceringsbesluten garanterar operativt stöd på hotspot-platserna till Italien och Grekland för kontroller av migranterna när de anländer, registrering av deras ansökan om internationellt skydd, tillhandahållande av information till sökande om omplacering, organisering av återsändande av personer som inte ansökt om internationellt skydd och som inte har någon annan rätt att stanna kvar eller personer som fått avslag på sin ansökan samt ett underlättande av alla skedena i själva omplaceringsförfarandet.

84.

Europaparlamentet vill att hotspot-platserna inrättas så snart som möjligt, så att dessa medlemsstater får konkret operativt stöd. Parlamentet ser gärna att de första ankomstländerna, såsom Italien och Grekland, ska få resurser och stöd i både tekniskt och ekonomiskt hänseende, så att man underlättar snabba och effektiva registreringar och hänvisningar till de behöriga myndigheterna av alla migranter som ankommer till unionen, varvid full respekt ska visa för deras grundläggande rättigheter. Ett snabbt och effektivt stöd från EU till medlemsstaterna och godtagande av detta stöd är viktigt för det ömsesidiga förtroendet.

85.

Europaparlamentet är medvetet om att ett av huvudsyftena med dessa hotspots är att göra det möjligt för EU att snabbt bevilja skydd och ge humanitärt bistånd åt behövande. Parlamentet betonar att stor omsorg måste iakttas för att se till att kategoriseringen av migranter på dessa platser genomförs med full respekt för samtliga migranters rättigheter. Parlamentet medger dock att en korrekt identifiering av personer som ansöker om internationellt skydd på platsen för första ankomst till unionen bör bidra till att underlätta det övergripande funktionssättet för ett reformerat gemensamt europeiskt asylsystem.

86.

Europaparlamentet noterar att kommissionen i sin handlingsplan mot smuggling uppger att den överväger en översyn av rådets direktiv 2004/81/EG om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna.

87.

Europaparlamentet anser att en sådan översyn är nödvändig och att man bör överväga att införa ett system som gör att offer för människohandel och människosmuggling kan träda fram och bidra till att en människohandlare eller människosmugglare verkligen åtalas, utan fruktan för att själva bli åtalade.

88.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen överväger en översyn av rådets direktiv 2002/90/EG om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse. Parlamentet anser att den som tillhandahåller människor i nöd olika former av humanitärt stöd inte bör kriminaliseras och att unionsrätten bör avspegla denna princip.

89.

Europaparlamentet understryker att ett annat avgörande steg för att upplösa kriminella nätverk som sysslar med människosmuggling och människohandel är att prioritera ekonomiska utredningar, eftersom det är väsentligt att spåra och beslagta de kriminella nätverkens vinster om de ska kunna försvagas och så småningom upplösas. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang medlemsstaterna att snabbt och effektivt genomföra det fjärde direktivet mot penningtvätt.

90.

För att brottsutredningar ska genomföras på ett effektivt sätt är det enligt Europaparlamentet mycket viktigt med fortbildning av rättstillämpare, så att dessa fullt ut förstår de fenomen de försöker bekämpa och vet hur man känner igen dem på ett tidigt stadium.

91.

Europaparlamentet påpekar att pelaren om asyl och internationellt skydd inom den övergripande strategin för migration och rörlighet bör vidareutvecklas, under större medverkan av tredjeländer. Parlamentet konstaterar att de nuvarande åtgärderna på detta område, inom de regionala skyddsprogrammen och de regionala utvecklings- och skyddsprogrammen, inriktas på kapacitetsuppbyggnad för att bekämpa nätverk för människosmuggling och människohandel i tredjeländer som utgör ursprungs- och transitländer. Parlamentet konstaterar samtidigt att vidarebosättningsdelen i dessa program är fortsatt svag. Parlamentet anser att insatserna för kapacitetsuppbyggnad och vidarebosättningsverksamheten bör intensifieras och utföras i samarbete med tredjeländer som tagit emot många flyktingar.

92.

Europaparlamentet erkänner att det grundläggande verktyget för att fastställa målen för unionens externa politik om migration, asyl och gränser är den övergripande strategin för migration och rörlighet. Det finns olika verktyg under detta paraply, bland annat regionala dialoger, bilaterala dialoger, partnerskap för rörlighet, gemensamma agendor för migration och rörlighet, återtagandeavtal, avtal om viseringslättnader, avtal om undantag från viseringskravet, regionala skyddsprogram samt regionala utvecklings- och skyddsprogram.

93.

Europaparlamentet förstår att den yttre dimensionen bör inriktas på samarbete med tredjeländer för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till irreguljära migrationsströmmar till Europa och hantera dessa. Partnerskap och samarbete med viktiga ursprungs-, transit- och destinationsländer bör även fortsättningsvis stå i fokus, till exempel inom ramen för Khartoum- och Rabatprocesserna, dialogen om migration och rörlighet mellan EU och Afrika, Budapestprocessen samt Pragprocessen.

94.

Europaparlamentet påpekar att EU och dess medlemsstater måste vara selektiva när de stöder tredjeländers brottsbekämpande myndigheter och beakta uppgifter om kränkningar av migranters mänskliga rättigheter av dessa myndigheter.

95.

Europaparlamentet rekommenderar att man vid samarbete med tredjeländer bedömer dessa länders asylsystem, deras stöd till flyktingar och deras förmåga och vilja att bekämpa människohandel och människosmuggling in i och genom dessa länder.

96.

Europaparlamentet uppmanar EU att hjälpa tredjeländer att bygga upp sina asylsystem och integrationsstrategier för att ge tredjelandsmedborgare som är i behov av internationellt skydd möjlighet att söka skydd där. Parlamentet anser att EU måste anta en strategi för samarbete med tredjeländer som alla parter vinner på, dvs. en strategi som gynnar unionen, det berörda tredjelandet samt flyktingarna och migranterna i detta tredjeland.

97.

Europaparlamentet påminner om att unionen har intensifierat sitt externa samarbete med tredjeländer på migrations- och asylområdet för att reagera på den pågående flyktingkrisen på ett lämpligt sätt, och har inlett nya samarbetsinitiativ, såsom den gemensamma handlingsplanen mellan EU och Turkiet. I detta avseende betonar parlamentet att alla parter måste uppfylla sina åtaganden enligt den gemensamma handlingsplanen, bland annat att ta itu med de bakomliggande orsakerna till den massiva tillströmningen av syrier och fördjupa samarbetet till stöd för syrier som omfattas av tillfälligt skydd och deras värdsamhällen i Turkiet, och Turkiet måste uppfylla sitt åtagande att förhindra irreguljära migrationsströmmar från sitt territorium till EU.

98.

Europaparlamentet påpekar att många av de smugglade personerna till viss del är medvetna om de risker de kommer att utsättas för under en potentiellt livsfarlig resa till Europa men ändå väljer att påbörja resan, eftersom de bedömer att dessa risker är lägre än de som de skulle utsättas för om de inte gav sig av.

99.

Det är positivt att handlingsplanen mot smuggling kopplar lanseringen av nya informationskampanjer till bedömningen av befintliga kampanjer. Europaparlamentet rekommenderar att sådana kampanjer innehåller information om vilka kriterier som ska användas för att fastställa skyddsstatus i EU, eftersom sådan information kan förmå vissa migranter – som riskerar att ge sig ut på en riskfylld resa bara för att skickas tillbaka om de inte beviljas skydd – att inte företa resan.

100.

Europaparlamentet bekräftar att EU måste anta en långsiktig strategi för att hjälpa till att motverka pådrivande faktorer (pushfaktorer) i tredjeländer (konflikter, förföljelse, etnisk rensning, allmänt våld eller andra faktorer såsom extrem fattigdom, klimatförändringar eller naturkatastrofer) som driver människor i armarna på nätverk för människosmuggling, som de ser som sin enda chans att nå unionen.

101.

Europaparlamentet påminner om att FN:s särskilda rapportör om migranters mänskliga rättigheter också har uppmanat EU att öppna vägar för reguljär migration, så att migranterna har möjlighet att använda formella inrese- och utresesystem i stället för att behöva anlita nätverk för människosmuggling.

102.

Europaparlamentet betonar att den senaste ökningen av antalet flyktingar som kommer till EU har visat att enbart förebyggande åtgärder inte i sig är tillräckliga för att hantera den pågående migrationen.

103.

På lång sikt krävs större insatser för att lösa de geopolitiska problem som påverkar migrationens bakomliggande orsaker, eftersom krig, fattigdom, korruption, svält och brist på möjligheter gör att människor fortfarande kommer att känna sig tvungna att fly till Europa, såvida EU inte undersöker hur man kan bidra till att återuppbygga dessa länder. Europaparlamentet påpekar att detta innebär att kommissionen och medlemsstaterna måste bidra med pengar till kapacitetsuppbyggnaden i tredjeländer, till exempel genom att underlätta investeringar och utbildning, stärka asylsystemen och se till att de efterlevs, hjälpa till att förvalta gränser bättre samt stärka ländernas rättsliga och juridiska system.

104.

Europaparlamentet konstaterar att det viktigaste finansieringsinstrumentet för finansiering till tredjeländer är finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, som omfattar EU:s enda övergripande tematiska finansiering för migration inom ramen för programmet Globala kollektiva nyttigheter och utmaningar, som leds av generaldirektoratet för internationellt samarbete och utveckling (GD DEVCO). Precis som när det gäller medel som anslås direkt till medlemsstaterna deltar andra generaldirektorat inom kommissionen och andra unionsorgan i förvaltningen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, så att EU-stöd till grannländer tillhandahålls av generaldirektoratet för grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar genom instrumentet för stöd inför anslutningen; humanitärt bistånd tillhandahålls av generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo); Europeiska utrikestjänsten förvaltar instrumentet som bidrar till stabilitet och fred. Eftersom de två fonder som förvaltas av generaldirektoratet för migration och inrikes frågor (HOME) – Amif och Fonden för inre säkerhet – även föreskriver en extern dimension, skapar detta en ny aktör på arenan för extern finansiering.

105.

Europaparlamentet välkomnar den nyligen inrättade förvaltningsfonden för nödåtgärder i Afrika och de 1,8 miljarder euro som utlovats till fonden, vilket har tillfört ytterligare ett verktyg för finansiering till tredjeländer. Medlemsstaterna uppmanas att fortsätta att bidra till fonden.

106.

Europaparlamentet rekommenderar, i linje med den övergripande strategin för migration och rörlighet, att de fyra tematiska pelare som behandlar i) laglig migration och rörlighet, ii) irreguljär migration och människohandel, iii) internationellt skydd samt iv) migrationens effekter på utvecklingen bör väga lika tungt i unionens externa politik och finansiering.

107.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s migrationspolitik genomförs genom olika politiska instrument, vart och ett med sina egna mål som inte nödvändigtvis är sammanlänkade, och att det inte finns tillräcklig samordning av finansieringen mellan de olika deltagande aktörerna. Parlamentet påpekar att fragmenteringen av budgetposter och ansvarsområden skapar en förvaltningsstruktur som kan göra det svårt att ge en samlad överblick över hur de olika tillgängliga medlen fördelas och används i slutänden. Parlamentet påpekar vidare att denna fragmentering gör det svårare att kvantifiera hur mycket EU sammantaget lägger ut på migrationspolitiken.

108.

Europaparlamentet anser att en sådan samlad överblick över EU-finansiering med anknytning till migration, både inom och utanför unionen, måste finnas, eftersom en brist på en sådan överblick är ett uppenbart hinder för öppenhet och en sund politik. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang att ett möjligt alternativ skulle kunna vara en webbplats med en databas över alla EU-finansierade projekt med anknytning till migrationspolitiken. Parlamentet understryker att behovet av öppenhet även omfattar budgetposter, i syfte att säkerställa tillräckliga anslag för samtliga mål i EU:s migrationspolitik.

109.

Europaparlamentet påminner om att de positiva effekterna av EU:s migrationsfond är baserade på processer på nationell nivå och EU-nivå som kan säkerställa insyn och effektiv övervakning samt möjligheter att utkräva ansvar. Parlamentet anser att man bör fundera över hur man kan göra övervakningen och utvärderingen till löpande processer och inte bara efterföljande processer, och att revisionsrättens roll bör stärkas i detta avseende. Parlamentet konstaterar att jämförbara kvalitativa och kvantitativa indikatorer bör införas för att mäta EU-finansieringens inverkan och bidra till en bedömning av huruvida de medlen har fyllt sitt syfte.

110.

Europaparlamentet välkomnar den ytterligare finansiering som gjorts tillgänglig i unionens budget för 2016 i syfte att börja hantera den pågående migrationen. Parlamentet påpekar att den största delen av denna nya finansiering utgör finansiering inom den fleråriga budgetramen 2014–2020 som har tidigarelagts, vilket innebär att EU nu använder medel som var avsedda för framtiden.

111.

Europaparlamentet instämmer i att de senaste budgetförslagen och de ytterligare medel som avsatts i unionens budget för 2016, inbegripet användningen av flexibilitetsmekanismen, bör välkomnas, men att den medellångsiktiga och långsiktiga finansieringen fortfarande är ett problem. Det är bekymmersamt att ökningen av de föreslagna beloppen för budgetposter inom Amif för 2016 inte har åtföljts av en föreslagen översyn av de samlade resurserna i fonden för finansieringsperioden 2014–2020. Som det ser ut nu kommer därför medlen i Amif att ha tagit slut långt före 2020.

112.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att till fullo utnyttja de möjligheter som erbjuds av medel som inte är direkt kopplade till migrationspolitiken, men som kan användas för att finansiera åtgärder på området (exempelvis integrationsåtgärder), till exempel de som är tillgängliga inom Europeiska socialfonden, Fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt, Horisont 2020, Europeiska regionala utvecklingsfonden och programmet Rättigheter och medborgarskap.

113.

Europaparlamentet rekommenderar, inom ramen för den översyn av den fleråriga budgetramen som planeras till slutet av 2016, att betydande extra resurser skjuts till i unionens budget under rubrik 3, Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa, så att tillräckliga medel görs tillgängliga på grundval av migrationstrender och de ekonomiska krav på EU:s och medlemsstaternas asyl-, migrations- och integrationspolitik som dessa medför.

114.

Europaparlamentet påpekar att det är en stor utmaning för icke-statliga organisationer att säkra finansieringen av driften, eftersom de flesta medel är projektrelaterade. Initiativ från frivilligorganisationer och det civila samhället för att ge bistånd till migranter bör främjas och där så är lämpligt finansieras av kommissionen och medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att, där så är lämpligt och möjligt, finansiera projekt som drivs av organisationer i det civila samhället som arbetar med migrations-, integrations- och asylfrågor.

115.

Europaparlamentet upprepar att det civila samhällets delaktighet i utformningen av EU-åtgärder och nationella program måste garanteras, i enlighet med partnerskapsprincipen så som denna fastställs i Amif. Parlamentet föreslår att man på EU-nivå överväger regelbundna samråd mellan kommissionen och relevanta organisationer i det civila samhället som arbetar med frågor som rör migration, asyl och integration.

116.

Europaparlamentet konstaterar att den arbetsföra befolkningen (15–64 år) i EU enligt en studie av OECD och kommissionen från 2014 kommer att minska med 7,5 miljoner mellan 2013 och 2020, och att minskningen blir än mer påtaglig om nettomigrationen undantas från dessa prognoser, eftersom det då skulle innebära en minskning av den arbetsföra befolkningen med 11,7 miljoner.

117.

Europaparlamentet påpekar emellertid att ungdomsarbetslösheten i november 2015 för alla medlemsstater uppgick till 20 procent.

118.

Europaparlamentet konstaterar vidare att andelen personer i åldern 65 år eller äldre i förhållande till åldersgruppen 15–64 år enligt Eurostats senaste prognoser kommer att öka från 27,5 procent i början av 2013 till nästan 50 procent år 2050. Detta skulle innebära en ändring från det nuvarande förhållandet med fyra personer i arbetsför ålder för varje person som är 65 år eller äldre till endast två personer i arbetsför ålder för alla som är 65 år eller äldre.

119.

Europaparlamentet fastslår att den rättsliga grunden för hantering av den lagliga invandringen på unionsnivå anges i artikel 79 i EUF-fördraget.

120.

Europaparlamentet konstaterar att det i artikel 79.5 uttryckligen slås fast att medlemsstaterna behåller rätten att bestämma hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa från ett tredjeland till deras territorium för att där söka sysselsättning.

121.

Europaparlamentet påpekar att det i Europa 2020-strategin fastställdes ett behov av en övergripande politik för arbetskraftsmigration och bättre integration av migranter i syfte att uppnå unionens mål om smart och hållbar tillväxt för alla.

122.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s befintliga rättsliga ramar för tredjelandsmedborgares tillträde till arbetsmarknaden i unionen är ganska splittrade, eftersom de är inriktade på särskilda kategorier av arbetstagare i stället för migrerande arbetstagare i allmänhet.

123.

Europaparlamentet anser att EU på längre sikt kommer att behöva fastställa mer allmänna regler för inresa och vistelse för de tredjelandsmedborgare som söker anställning i EU, i syfte att fylla de luckor som identifierats på unionens arbetsmarknad.

124.

Europaparlamentet efterlyser en övergripande syn på arbetsmarknaden i EU som en nödvändig förutsättning för utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken. Parlamentet påpekar att det är nödvändigt att utarbeta verktyg för att kartlägga och förutse nuvarande och framtida arbetsmarknadsbehov i unionen på ett bättre sätt. Parlamentet föreslår i detta avseende att befintliga verktyg – såsom de som utarbetats av Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) eller OECD – skulle kunna förbättras och rentav slås ihop med internationell statistik om den potentiella tillgången på arbetskraft från tredjeländer i syfte att ge en exaktare bild av situationen.

125.

Europaparlamentet anser att bättre data och förbättrade verktyg för att analysera sådana data bara kan hjälpa beslutsfattare att bestämma den framtida politiken för arbetskraftsmigration och att EU och medlemsstaterna bör identifiera luckor på sina arbetsmarknader, vilket skulle hjälpa dem att tillsätta lediga tjänster som annars skulle förbli vakanta.

126.

Europaparlamentet konstaterar att arbetskraftsexploatering kan ske till följd av människohandel och människosmuggling, eller också utan att något av detta förekommit, och resultera i straffrihet för dem som exploaterar irreguljära migranter i de medlemsstater där detta inte är straffbart i sig.

127.

Europaparlamentet beklagar djupt att den låga risken att bli upptäckt och/eller åtalad som arbetsgivare som utnyttjar irreguljära migranter som arbetskraft har konstaterats vara en viktig faktor i arbetskraftsexploatering, särskilt i de sektorer som är mest utsatta (jordbruk, bygg och anläggning, hotell och restaurang, hushållsarbete och omsorg). Parlamentet rekommenderar att man för att ta itu med denna straffrihet för det första ser till att alla fall av grov exploatering av arbetskraft straffbeläggs och på lämpligt sätt bestraffas i enlighet med nationell rätt, och för det andra utökar yrkesinspektionerna i utsatta sektorer.

128.

Europaparlamentet noterar att många medlemsstater i nuläget straffbelägger arbetskraftsexploatering endast om den sker som en form av människohandel, vilket skapar en stor lucka i samtliga fall där exploatörerna av arbetskraften inte varit inblandade i människohandeln eller deras inblandning inte kan styrkas.

129.

Europaparlamentet upprepar att de särskilda förfarandena för att säkerställa förenklade klagomålsförfaranden som föreskrivs i direktiv 2009/52/EG om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (direktivet om sanktioner mot arbetsgivare) bör genomföras till fullo och tillämpas korrekt i praktiken. Parlamentet anser att ett ökat skydd är nödvändigt för personer som fallit offer för människohandel och personer som smugglas in i EU och samarbetar och underlättar åtal av människohandlare och/eller människosmugglare. Dessutom föreslår parlamentet att stöd ges till inrättandet av en europeisk företagssammanslutning mot människohandel (som nämns i 2014 års strategi mot människohandel) med syftet att utveckla leveranskedjor som inte inbegriper människohandel.

130.

Europaparlamentet anser att alla ansträngningar för att utrota arbetskraftsexploatering måste följa det dubbla tillvägagångssättet att effektivt åtala arbetsgivare som exploaterar sina anställda samtidigt som man skyddar offren för denna exploatering.

131.

Europaparlamentet påminner om att kommissionen i migrationsagendan flaggade för sin avsikt att se över direktivet om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (blåkortsdirektivet) och då särskilt titta på frågorna om tillämpningsområdet (som eventuellt skulle omfatta entreprenörer som är villiga att investera i Europa) och bättre regler för rörlighet inom EU.

132.

Europaparlamentet upprepar att kommissionens genomföranderapport om det nuvarande blåkortsdirektivet understryker dess brister, bland annat den mycket begränsade harmoniseringen till följd av medlemsstaternas omfattande handlingsfrihet i genomförandet, särskilt deras rätt att behålla parallella nationella system.

133.

Europaparlamentet anser vidare att det är uppenbart att direktivet bör fokusera inte bara på de högkvalificerade, utan också på specifika yrken som kräver höga kvalifikationer och där det finns en bevisad brist på arbetskraft. Parlamentet anser dessutom att översynen av blåkortet bör vara både ambitiös och målinriktad och syfta till att undanröja inkonsekvenser i det nuvarande direktivet, särskilt när det gäller parallella nationella system. Parlamentet rekommenderar att man överväger att se över tillämpningsområdet så att detta omfattar tredjelandsmedborgare som kan hjälpa till att fylla de identifierade luckorna på EU:s arbetsmarknader.

134.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, medlemsstaternas parlament och regeringar samt Easo, Frontex, Europol, Eurojust, Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, eu-LISA, Europarådet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/33

—

med beaktande av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (1),

—

med beaktande av de praktiska bestämmelser som avtalades den 22 juli 2011 mellan Europaparlamentets och rådets behöriga tjänsteavdelningar för genomförande av artikel 294.4 i EUF-fördraget i händelse av överenskommelser vid första behandlingen,

—

med beaktande av sin resolution av den 4 februari 2014 om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011 (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2012 om den 18:e rapporten om bättre lagstiftning – Tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (2010) (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 september 2011 om bättre lagstiftning, subsidiaritet och proportionalitet samt smart lagstiftning (4),

—

med beaktande av kommissionens årsrapport 2012 om subsidiaritet och proportionalitet (COM(2013)0566) och kommissionens årliga rapport 2013 om subsidiaritet och proportionalitet (COM(2014)0506),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 4 december 2014 om smart lagstiftning,

—

med beaktande av slutsatserna från konferensen för talmän i EU-ländernas parlament av den 21 april 2015,

—

med beaktande av Cosacs halvårsrapporter om utvecklingen för Europeiska unionens förfaranden och praxis med relevans för parlamentarisk granskning av den 27 september 2012, 17 maj 2013, 4 oktober 2013, 19 juni 2014 och 14 november 2014,

—

med beaktande av slutrapporten av den 14 oktober 2014 från högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor i EU: Cutting Red Tape in Europe – Legacy and Outlook  (5),

—

med beaktande av artiklarna 52 och 132 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för internationell handel, budgetkontrollutskottet, utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för konstitutionella frågor (A8-0301/2015), och av följande skäl:

A.

2012 tog kommissionen emot motiverade yttranden som rörde 83 lagstiftningsförslag. Det totala antal inlagor som inkom under 2012 var 292, inbegripet sådana som inte uppfyllde kriterierna för motiverade yttranden.

B.

2013 tog kommissionen emot motiverade yttranden som rörde 99 lagstiftningsförslag. Det totala antal inlagor som inkom under 2013 var 313, inbegripet sådana som inte uppfyllde kriterierna för motiverade yttranden.

C.

2012 avgav de nationella parlamenten 12 motiverade yttranden över Monti II-förslaget (6), motsvarande 19 röster (tröskelvärdet är 18), och utlöste därmed för första gången ett så kallat gult kort, ett förfarande som innebär att den institution som lagt fram förslaget ska se över det och motivera sitt beslut huruvida förslaget ska dras tillbaka, ändras eller behållas.

D.

Kommissionen drog tillbaka Monti II-förslaget, men förklarade att den ansåg att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och att förslaget drogs tillbaka på grund av otillräckligt stöd för det i Europaparlamentet och ministerrådet (7).

E.

2013 avgav de nationella parlamenten 13 motiverade yttranden över förslaget om inrättande av en europeisk åklagarmyndighet (8), motsvarande 18 röster, och utlöste därigenom det andra gula kortet.

F.

Kommissionen kom fram till att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och att det inte behövde dras tillbaka eller ändras. Kommissionen förklarade att den i lagstiftningsprocessen skulle ta vederbörlig hänsyn till de motiverade yttrandena (9).

G.

Flera nationella parlament har uttryckt betänkligheter över kommissionens tillvägagångssätt och ser de motiveringar och argument som kommissionen framfört som otillräckliga. I Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor och utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har det hållits debatter i detta ämne.

H.

I de efterföljande förhandlingarna med rådet om Europeiska åklagarmyndigheten krymptes tillämpningsområdet och arbetsmetoderna jämfört med det ursprungliga förslag som var föremål för de motiverade yttrandena.

I.

Eftersom kommissionen har initiativrätt har den ett ansvar för att se till att rätt beslut fattas när det gäller om och på vilket sätt åtgärder ska föreslås på EU-nivå redan tidigt i utformningen av politiken.

J.

Kommissionen gör för närvarande en översyn av de riktlinjer som gäller för konsekvensanalysen, som även omfattar ett beaktande av subsidiaritet och proportionalitet.

K.

Europaparlamentet har inrättat en egen enhet för förhandsbedömningar, som utarbetade 50 inledande utvärderingar och två detaljerade utvärderingar av kommissionens konsekvensbedömningar under 2013.

L.

De nationella parlamenten har anmärkt att de betydande och talrika delegerade befogenheter som införts gör det svårt att på ett bra sätt bedöma om slutbestämmelserna skulle vara förenliga med subsidiaritetsprincipen.

M.

Subsidiaritets- och proportionalitetsprövningen, liksom en konsekvensbedömning, görs bara i början av lagstiftningsprocessen.

1.

Europaparlamentet konstaterar att principerna om subsidiaritet och proportionalitet är grundläggande vägledande principer för EU.

2.

Europaparlamentet betonar att utövandet av EU:s befogenheter bör styras av principerna om subsidiaritet och proportionalitet i enlighet med artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. Det är positivt att EU:s institutioner och de nationella parlamenten under 2012 och 2013 ingående granskade iakttagandet av dessa båda principer.

3.

Europaparlamentet välkomnar det aktivare deltagandet och starkare engagemanget från de nationella parlamentens sida i EU:s lagstiftningsprocess under de senaste åren, något som har lett till en ökad medvetenhet om de principer som EU bygger på, bland annat subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i det interinstitutionella sammanhanget. Parlamentet konstaterar dock att mycket fortfarande återstår att göra i detta sammanhang, och föreslår som ett första steg att kommissionen för en årlig debatt med vart och ett av de nationella parlamenten för att stärka dialogen mellan kommissionen och de nationella parlamenten.

4.

Europaparlamentet anser vidare att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna innebär utgångspunkten för utformningen av politiken. Parlamentet betonar därför vikten av att bedöma i början av lagstiftningsprocessen om de politiska målen kan uppnås bättre på EU-nivå än genom nationella eller regionala initiativ.

5.

Europaparlamentet konstaterar vikten av parlament och deras territoriella inverkan och närhet till medborgarna, och efterlyser där så är lämpligt ett ökat deltagande av dem i systemet för tidig varning.

6.

Europaparlamentet konstaterar emellertid att bara ett fåtal nationella parlament står för en majoritet av de yttranden som avges, och uppmuntrar övriga parlament att engagera sig mer i den europeiska debatten.

7.

Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna måste iaktta subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som fastslås i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen och protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som är allmänna och bindande för institutionerna i deras utövande av unionens befogenheter, med undantag för de områden där unionen har exklusiv befogenhet, på vilka subsidiaritetsprincipen inte tillämpas.

8.

Europaparlamentet anser att mekanismen för kontroll av subsidiaritetsprincipen har stor betydelse för samarbetet mellan EU-institutionerna och de nationella institutionerna.

9.

Europaparlamentet noterar att de årliga rapporter som utarbetas av kommissionen är något summariska och uppmanar den att överväga utarbetande av mer utförliga rapporter om hur subsidiariteten och i synnerhet proportionaliteten iakttas i EU:s politik.

10.

Europaparlamentet noterar kommissionens metodik i årsrapporterna för 2012 och 2013, där motiverade yttranden från nationella parlament över ett helt paket med förslag statistiskt klassificeras som endast ett yttrande, och inte som ett motiverat yttrande över vart och ett av de enskilda förslagen.

11.

Andelen motiverade yttranden, när de ses som en helhet, har ökat räknat i procent av det totala antalet inlagor jämfört med 2010 och 2011, och under 2012 utgjorde de motiverade yttrandena 25 procent av alla inlagor, medan de under 2013 stod för 30 procent av inlagorna från de nationella parlamenten inom ramen för protokoll nr 2-processen. Europaparlamentet noterar i detta hänseende samrådet med de nationella parlamenten i lagstiftningsprocessen.

12.

Europaparlamentet påpekar att de nationella parlamenten 2012 använde förfarandet med det så kallade gula kortet i samband med subsidiaritetsprincipen för första gången. Det avsåg kommissionens förslag till förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster (Monti II). Även om kommissionen kom fram till att subsidiaritetsprincipen inte hade kränkts drog den tillbaka sitt förslag på grund av bristande politiskt stöd. Ett andra så kallat gult kort utlöstes 2013 avseende kommissionens förslag till rådets förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten. Kommissionen kom fram till att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och beslutade att behålla det.

13.

Europaparlamentet konstaterar att de nationella parlamentens motiverade yttranden visar att det förekommer olika tolkningar av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. I detta sammanhang påminner parlamentet om att subsidiaritetsprincipen – såsom den lyder i fördragen – gör det möjligt för unionen, på de områden där den inte har exklusiv befogenhet, att vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Vidare ska enligt proportionalitetsprincipen unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Parlamentet uppmuntrar de nationella parlamenten att vara trogna ordalydelsen i EU-fördraget när de bedömer förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. De nationella parlamenten och EU:s institutioner rekommenderas eftertryckligen att delta i diskussioner och utbyten av praxis i fråga om subsidiaritets- och proportionalitetsgranskning.

14.

De motiverade yttrandena från de nationella parlamenten varierar avsevärt i fråga om vilka typer av argument som tas upp och formen för dessa. Europaparlamentet beklagar bristen på gemensamma mönster, som gör det svårare att bedöma på vilken grund de nationella parlamenten ingriper.

15.

Europaparlamentet påminner om de farhågor som tagits upp i parlamentets tidigare betänkanden beträffande fall där subsidiariteten inte hade behandlats på ett tillfredsställande sätt i konsekvensbedömningar som utarbetats av kommissionen. Parlamentet påminner vidare om att denna fråga har tagits upp i konsekvensbedömningsnämndens årliga rapporter. Konsekvensbedömningsnämnden ansåg att mer än 30 procent av de konsekvensbedömningar som den granskade under 2012 och 2013 innehöll en otillfredsställande analys av subsidiaritetsprincipen. Det är en källa till oro att denna andel ökade till 50 procent 2014, och parlamentet uppmanar kraftfullt kommissionen att i sin översyn av riktlinjerna för konsekvensbedömningar ta itu med denna fråga och vända trenden.

16.

Europaparlamentet påpekar konsekvensbedömningarnas betydelse för att stödja beslutsfattandet i lagstiftningsprocessen och betonar i detta sammanhang att frågor som har att göra med subsidiaritet och proportionalitet måste beaktas på vederbörligt sätt.

17.

Europaparlamentet betonar att noggranna konsekvensbedömningar där man grundligt utvärderar förenligheten med subsidiaritetsprincipen är väsentliga för att öka förtroendet från medborgarna, som ofta anser att subsidiaritetsprincipen är en nyckelaspekt i den demokratiska processen. Parlamentet framhåller därför att förstärkta subsidiaritetsprövningar kan ses som ett viktigt verktyg för att minska det så kallade demokratiska underskottet.

18.

Europaparlamentet upprepar sin begäran i den ovannämnda resolutionen av den 14 september 2011 om att nationella konsekvensbedömningar ska användas som komplement till dem som kommissionen genomför – och som man diskuterar att reformera – till stöd för föreslagen lagstiftning. Parlamentets nyligen inrättade konsekvensbedömningsenheter kommer att erbjuda ett positivt komplement till kommissionens arbete.

19.

Europaparlamentet uttrycker sin besvikelse över kommissionens svar till de nationella parlamenten i fall där gula kort har utfärdats. Parlamentet anser att det är nödvändigt att kommissionen ingående bemöter alla farhågor som framförts av nationella parlament, och individuellt som en del av en dialog utöver ett eventuellt offentliggjort yttrande. Parlamentet anser också att det är nödvändigt för kommissionen att besöka det eller de ansvariga utskotten i parlamentet för att i detalj förklara sin ståndpunkt.

20.

Europaparlamentet betonar att förfarandet med gult kort, som är ett verktyg avsett att påverka EU:s beslutsprocess, effektivt kan stärkas av ett tidigare informationsutbyte om de nationella parlamentens ståndpunkter, och uppmuntrar därför de nationella parlamenten att diskutera räckvidden för och de utvärderingsmetoder som tillämpas för att bedöma förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

21.

Europaparlamentet anser att den politiska dialogen blir allt viktigare för att se till att subsidiaritetsprincipen iakttas och att denna dialog bör förbättras inte bara i fall av ett gult eller orange kort, utan som en allmän regel. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang Junckerkommissionens utfästelse att besöka fler nationella parlament, och parlamentet uppmanas att överväga att genomföra liknande initiativ. Parlamentet anser att föredragandena kan uppmuntras att oftare samarbeta med de nationella parlamenten, i synnerhet som videokonferenser och andra metoder för elektronisk kommunikation blir allt enklare och effektivare.

22.

Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna och de nationella parlamenten måste fortsätta att verka för att främja en ”subsidiaritetskultur” över hela EU. Parlamentet rekommenderar två särskilda initiativ som kommer att bidra till ett bättre beaktande av subsidiaritetsprincipen i lagstiftningsprocessen i nuläget, nämligen att man underlättar ett större inkluderande av ståndpunkter, synpunkter eller andra förslag från de nationella parlamenten i den politiska dialogen, särskilt i samband med förberedande arbeten såsom grönböcker eller vitböcker som utarbetas av kommissionen, och att man överväger att förlänga perioden för samråd med de nationella parlamenten inom ramen för subsidiaritetsprövningen om de nationella parlamenten begär detta på grund av tidsbrist som motiveras med objektiva skäl, såsom naturkatastrofer och uppehållsperioder, enligt överenskommelse mellan de nationella parlamenten och kommissionen. Parlamentet anser att detta bäst kan åstadkommas genom ett politiskt åtagande som institutionerna och de nationella parlamenten kommer överens om i första hand, utan att fördröja antagandet av relevant lagstiftning.

23.

Om medlemsstaterna enas om att förlänga den tid som de nationella parlamenten har på sig för att lämna ett motiverat yttrande i enlighet med artikel 6 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, anser Europaparlamentet att detta bör införas i nästa fördragsöversyn. En sådan förlängning skulle då också kunna fastställas i sekundärrätten.

24.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att förfarandet med det gula kortet lätt kan genomföras av parlamenten, samtidigt som subsidiaritetsprincipen erkänns i enlighet med fördragen.

25.

Europaparlamentet konstaterar att flera nationella parlament i Cosac har uttryckt intresse för att föreslå införandet av ett grönt kort som ett verktyg för att förbättra den politiska dialogen, vilket skulle ge de nationella parlamenten, efter att först ha fått Europaparlamentets stöd, möjlighet att lägga fram konstruktiva förslag för kommissionens övervägande och med vederbörlig hänsyn till kommissionens initiativrätt.

26.

Lagstiftningsförslag kan förändras dramatiskt under upploppet inför institutionernas antagande. Europaparlamentet påminner om att en kontroll av förenligheten med subsidiaritetsprincipen görs endast i början och inte under slutförandet av lagstiftningsprocessen. Parlamentet påminner vidare om att konsekvensbedömningar mer allmänt bara utarbetas för de första och inte de sista etapperna av lagstiftningsprocessen. Det behövs en halvtidsutvärdering efter det att antagningsförfarandet inletts samt i slutet av lagstiftningsprocessen, vilket skulle göra det möjligt att i vissa fall utfärda en varning till de medlemsstater som åsidosätter subsidiaritetsprincipen.

27.

Europaparlamentet efterlyser därför en ytterligare subsidiaritetsprövning och en fullständig konsekvensbedömning som görs vid slutförandet av lagstiftningsförhandlingarna och före antagandet av en slutlig text, så att förenligheten med subsidiaritetsprincipen kan garanteras och bedömningar som omfattar proportionalitetsprincipen kan göras. En sådan ”avkylningsperiod” skulle hjälpa beslutsfattare vid bedömningen av huruvida lagstiftningen är förenlig med unionens principer och samtidigt öka öppenheten kring resultaten av perioder som ofta präglas av ganska intensiva förhandlingar.

28.

Europaparlamentet noterar den nya kommissionens politiska mål i fråga om initiativ och förslag till EU-lagstiftning, nämligen lägsta kostnad, fördelar för medborgare, företag och arbetstagare samt undvikande av onödig regleringsbörda.

29.

Europaparlamentet anser att programmen inom den fleråriga budgetramen bör bedöma och belägga förenlighet med subsidiaritetsprincipen i fråga om påvisbart mervärde i de mottagande medlemsstaterna.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i överensstämmelse med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna förenkla förfarandet för ansökningar om EU-medel i syfte att göra det effektivare och mer resultatinriktat.

31.

Europaparlamentet understryker sitt åtagande att garantera förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna genom att göra bedömningar av sina egna betänkanden som avser lagstiftningsinitiativ, förhandsgranska kommissionens konsekvensbedömningar och fortlöpande bedöma det potentiella europeiska mervärdet och kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå.

32.

Europaparlamentet noterar den senaste tidens diskussioner om tvistlösning mellan investerare och stater och kommissionens förslag om att ersätta den nuvarande modellen. Parlamentet påminner om att unionen enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska ha exklusiv befogenhet på området för den gemensamma handelspolitiken, som ska grunda sig på enhetliga principer. Därmed är subsidiaritetsprincipen inte tillämplig på den gemensamma handelspolitiken.

33.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att häva blockeringen av Uncitrals konvention om öppenhet i avtalsbaserade skiljeförfaranden mellan investerare och stater så att kommissionen kan skriva under konventionen på hela unionens vägnar. Parlamentet beklagar djupt den nuvarande situationen, där några medlemsstater är parter i konventionen medan andra inte är det. Detta exempel understryker behovet av bättre klarhet i alla avseenden kring räckvidden för unionens exklusiva befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar. Parlamentet påminner om att det faktum att medlemsstaternas politik för investeringsskydd skiljer sig åt har lett till den nuvarande situationen, där medlemsstaterna är parter i ungefär 1 400 bilaterala investeringsavtal med i vissa fall olika bestämmelser, vilket skulle kunna leda till olika slags behandling av investerare från EU i tredjeländer, beroende på varifrån den berörda investeringen härrör.

34.

Med avseende på EU:s ekonomiska stöd till andra länder, mer specifikt det makroekonomiska stödet, efterlyser Europaparlamentet grundligare förhands- och efterhandsbedömningar av de föreslagna åtgärdernas proportionalitet, så att stödet till våra hjälpbehövande partner blir effektivt och verkligen kommer till nytta. Det är nödvändigt att säkerställa villkorlighet för utbetalningen av stödet, och det behövs ordentliga kontroller av hur medlen används, bland annat åtgärder för att förhindra och bekämpa bedrägerier och korruption samt ingående granskning från parlamentets sida. Parlamentet efterlyser en kraftfull integrering av EU:s externa instrument som kombinerar handels-, utvecklings- och utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet betonar att medlemsstaterna måste visa mer engagemang i detta avseende.

35.

Europaparlamentet framhåller hur ytterst viktigt det är med riktiga samråd och dialoger med samt medverkan av allmänheten, företagen (särskilt små och medelstora företag) och det civila samhället i EU:s beslutsprocess för handelspolitiken.

36.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/39

—

med beaktande av de interinstitutionella avtalen om bättre lagstiftning (1),

—

med beaktande av de praktiska bestämmelser som avtalades den 22 juli 2011 mellan Europaparlamentets och rådets behöriga tjänsteavdelningar för genomförande av artikel 294.4 i EUF-fördraget i händelse av överenskommelser vid första behandlingen,

—

med beaktande av sin resolution av den 4 februari 2014 om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011 (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 november 2014 om översynen av kommissionens riktlinjer för konsekvensbedömningar och SMF-testets roll (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 om uppföljning av delegeringen av lagstiftningsbefogenheter samt medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2012 om den 18:e rapporten om bättre lagstiftning – Tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (2010) (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 september 2011 om bättre lagstiftning, subsidiaritet och proportionalitet samt smart lagstiftning (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2011 om garanti för oberoende konsekvensbedömningar (7),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 4 december 2014 om smart lagstiftning,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit): lägesrapport och framtidsutsikter (COM(2014)0368),

—

med beaktande av kommissionens tidigare meddelanden om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet (COM(2012)0746 och COM(2013)0685),

—

med beaktande av kommissionens rapport om subsidiaritet och proportionalitet (19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011) (COM(2012)0373),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Smart lagstiftning – tillgodose de små och medelstora företagens behov (COM(2013)0122),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om övervakning och samråd om smart lagstiftning för små och medelstora företag (SWD(2013)0060),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om smart lagstiftning i Europeiska unionen (COM(2010)0543),

—

med beaktande av kommissionens riktlinjer för samråd med berörda parter från 2014,

—

med beaktande av slutrapporten av den 24 juli 2014 från högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor i EU, Cutting Red Tape in Europe – Legacy and Outlook, och i synnerhet den i bilaga 12 införda avvikande meningen från fyra medlemmar av högnivågruppen, vilka har en bakgrund som företrädare för arbetstagare, folkhälsosektorn, miljösektorn och konsumenterna,

—

med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 10 december 2014 (8),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Bättre lagstiftning för bättre resultat – en EU-agenda (COM(2015)0215),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet Förslag till interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning (COM(2015)0216),

—

med beaktande av kommissionens beslut om inrättande av Refit-plattformen (C(2015)3261) och kommissionens meddelande om Refit-plattformens struktur och funktionssätt (C(2015)3260),

—

med beaktande av beslutet av kommissionens ordförande om inrättande av en oberoende nämnd för lagstiftningskontroll (C(2015)3263), kommissionens meddelande om lagstiftningskontrollnämndens uppdrag, uppgifter och personal (C(2015)3262) och kommissionens meddelande om en mall för motiveringar (C(2015)3264/2),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om riktlinjer för bättre lagstiftning (SWD(2015)0111),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A8-0208/2015), och av följande skäl:

A.

Refit-programmet är kärnan i kommissionens nya strategi för bättre lagstiftning.

B.

Refit-programmet syftar till att befästa förfaranden för bättre lagstiftning, förenkla EU:s rättsakter, minska administrativa eller lagstiftningsmässiga bördor samt verka för goda styrelseformer utgående från faktabaserat beslutsfattande, där konsekvensbedömningar och efterhandsutvärderingar spelar en viktig roll utan att ersätta politiska beslut.

C.

Kommissionen har inrättat en ny Refit-plattform som stöd för sin verksamhet inom Refit-programmet. Plattformen är indelad i följande två grupper: regeringsföreträdare, som består av sakkunniga på hög nivå från den offentliga förvaltningen i varje medlemsstat, och intressenter, som består av upp till 20 sakkunniga, varav två sakkunniga från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén och övriga sakkunniga från näringslivet, bland annat små och medelstora företag, arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer.

D.

Den årliga Refit-resultattavlan möjliggör en bedömning av framstegen inom alla politikområden och för varje initiativ som beslutats av kommissionen, inbegripet åtgärder som vidtagits av parlamentet och rådet.

E.

Det interinstitutionella avtalet Bättre lagstiftning från 2003 har blivit inaktuellt i och med den nuvarande lagstiftningsmiljön, som inrättades genom Lissabonfördraget.

F.

Under de senaste åren har agendan för bättre lagstiftning dock ändå bidragit till att förbättra lagstiftningspraxis. Kommissionen har infört många olika namn och program på området, t.ex. ”bättre regelverk”, ”bättre lagstiftning”, ”smart lagstiftning”, ”ändamålsenlig lagstiftning”, ”tänk småskaligt först”, ”kontroller av ändamålsenligheten” och ”ABR+”. Detta ger inte tillräcklig klarhet och öppenhet, särskilt inte för medborgarna, om vad man vill uppnå med åtgärderna och bör därför sammanfattas och konsolideras bättre.

G.

Kommissionen har i sitt meddelande Bättre lagstiftning för bättre resultat – en EU-agenda av den 19 maj 2015 föreslagit en mer samstämd och heltäckande strategi för bättre lagstiftning, som tar hänsyn till hela den politiska lagstiftningsprocessen och kräver målinriktat samarbete mellan alla institutioner. Meddelandet granskas därför noggrant av parlamentet för att kunna ge bästa möjliga resultat för EU-medborgarna.

H.

Unionens syften och målsättningar enligt artikel 3 i EU-fördraget väger alla lika tungt. Kommissionen understryker att Refit varken ruckar på etablerade politiska mål eller bör genomföras på bekostnad av enskildas, konsumenters eller arbetstagares hälsa och säkerhet eller på miljöns bekostnad.

I.

Under andra halvåret 2014 genomförde kommissionen offentliga samråd om översynen av sina riktlinjer om konsekvensbedömningar och sina riktlinjer för samråd med berörda parter.

J.

När kommissionen upprättade sitt arbetsprogram för 2015 tillämpade den för första gången den s.k. principen om en politisk nystart som motivering för att dra tillbaka ett stort antal lagstiftningsförslag under behandling.

K.

Kommissionen hade enligt arbetsprogrammet för 2015 för avsikt att koncentrera sitt arbete på de stora ekonomiska och sociala utmaningarna, och den nya strukturen syftar till att garantera ett mer samstämt politiskt tillvägagångssätt och därigenom öka insynen i EU och därmed acceptansen hos medborgarna.

1.

Europaparlamentet noterar kommissionsordförande Junckers beslut att anförtro kommissionens förste vice ordförande portföljen bättre lagstiftning, vilket motsvarar de krav som parlamentet framfört och understryker detta ämnes stora politiska betydelse. Parlamentet förväntar sig att denna utnämning kommer att leda till en unionslagstiftning som är av högsta möjliga kvalitet, motsvarar medborgarnas och andra intressenters förväntningar och ser till att offentligpolitiska mål, såsom standarderna för konsumentskydd, miljöskydd, sociala förhållanden och arbetsmiljö, inte äventyras.

2.

Europaparlamentet betonar att bättre lagstiftning bör omfatta en ”kultur” av offentlig förvaltning på alla nivåer i Europeiska unionen, med hänsyn till den överdrivna byråkratin i EU och behovet av att förenkla lagstiftningen, och bör inbegripa genomförande och tillämpning av unionsrättsakter på både EU-nivå och nationell, regional och lokal nivå, för att man ska kunna säkerställa korrekt förvaltning och ”Europavänligt uppförande” på samtliga nivåer.

3.

Europaparlamentet understryker att kommissionen bör prioritera utvecklandet av vissa åtgärder och bör fokusera på lagstiftningens kvalitet och en bättre efterlevnad av den befintliga lagstiftningen, snarare än på antalet rättsakter. Parlamentet understryker att kostnaden inte bör vara den avgörande faktorn utan att lagstiftningens kvalitet är det enda lämpliga kriteriet, samt att Refit-programmet inte får utnyttjas för att sänka standarden i fråga om hållbarhet eller socialt skydd samt anställnings-, miljö- och konsumentskydd.

4.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen överväger införandet av ”tidsfristklausuler” i tidsbegränsade lagstiftningsinitiativ, på villkor att detta inte leder till osäkerhet om rättsläget, och att man där det är lämpligt inför ”översynsklausuler” i lagstiftningsåtgärder för att regelbundet på nytt bedöma om lagstiftningsåtgärder på EU-nivå fortsatt är relevanta.

5.

Europaparlamentet betonar att en europeisk standard i regel ersätter 28 nationella standarder, vilket stärker unionens inre marknad och minskar byråkratin.

6.

Europaparlamentet välkomnar åtgärdspaketet av den 19 maj 2015, som syftar till bättre lagstiftning. Parlamentet stöder kommissionens fortsatta engagemang för att förbättra lagstiftningen. Parlamentet understryker att det arbete som förutses i meddelandet om Refit bör ses som en fortlöpande process som säkerställer att gällande lagstiftning på EU-nivå är ändamålsenlig, når lagstiftarnas gemensamma mål och motsvarar medborgarnas förväntningar, särskilt bland anställda, företag och andra intressenter.

7.

Europaparlamentet noterar kommissionens åtagande följa det nya interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning som tar hänsyn till de förändringar som uppstått genom Lissabonfördraget och ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen, vilka konsoliderar bästa praxis på områden som planering av lagstiftning, konsekvensbedömningar, systematiska efterhandsutvärderingar av unionslagstiftningen och genomförande och hantering av delegerade akter och genomförandeakter och noterar att förhandlingarna avslutats.

8.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens utfästelse att strategin för bättre lagstiftning inte syftar till att avreglera vissa politikområden eller ifrågasätta de värden som är viktiga för oss, såsom socialt skydd, miljöskydd och grundläggande rättigheter, bland annat rätten till hälsa.

9.

Europaparlamentet erkänner det långvariga och intensiva arbetet i högnivågruppen av oberoende intressenter, som har lagt fram förslag för kommissionen om minskning av administrativa bördor och identifierat bästa praxis när det gäller hur unionslagstiftningen kan genomföras så obyråkratiskt som möjligt i medlemsstaterna. Parlamentet noterar att fyra medlemmar av högnivågruppen av oberoende intressenter har motsatt sig flera av slutsatserna i gruppens slutrapport om administrativa bördor och har ingivit en reservation. Parlamentet förväntar sig att kommissionen ska ta hänsyn till bekymren hos alla de parter som deltar i processen.

10.

Europaparlamentet understryker betydelsen av dialog mellan arbetsmarknadens parter och respekt för deras självständighet. Särskilt med tanke på artikel 9 i EUF-fördraget understryker parlamentet att arbetsmarknadens parter, i enlighet med artikel 155 i EUF-fördraget, kan ingå avtal som kan leda till unionslagstiftning på gemensam begäran av de undertecknande parterna. Parlamentet förväntar sig att kommissionen ska respektera parternas och deras framförhandlade avtals oberoende ställning samt ta deras oro på allvar. Parlamentet betonar att agendan för bättre lagstiftning inte bör utnyttjas som en förevändning för att bortse från eller kringgå avtal som uppnåtts mellan arbetsmarknadens parter, och skulle därför avvisa alla konsekvensbedömningar av avtal mellan arbetsmarknadens parter.

11.

Europaparlamentet påminner om att valet mellan genomförandeakter och delegerade akter skapade ett antal interinstitutionella tvister under föregående valperiod och anser därför att det är viktigt att fastställa särskilda riktlinjer, vilket parlamentet krävde i den resolution som antogs den 25 februari 2014.

12.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att förenkla förvaltningen av stödet inom den gemensamma jordbrukspolitiken, de europeiska struktur- och investeringsfonderna och Horisont 2020.

13.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen erkänner samrådsprocessens viktiga roll i Refit-programmet. Parlamentet påpekar att alla EU-institutioner enligt artikel 11.2 i EU-fördraget är skyldiga att föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället. Institutionerna uppmanas att ta särskild hänsyn till den obligatoriska och regelbundna dialogen med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället.

14.

Europaparlamentet noterar att genom ökad öppenhet kan EU:s funktionssätt bli mer ändamålsenligt och att detta också kan öka det civila samhällets förtroende för EU.

15.

I detta sammanhang välkomnar Europaparlamentet att kommissionen betonar att dialogen med medborgare, arbetsmarknadens parter och andra berörda parter i näringslivet och det civila samhället bidrar till att hålla EU:s lagstiftning öppen, målinriktad och enhetlig. Parlamentet stöder kommissionens avsikt att mer exakt ange hur den kommer fram till sina förslag, till exempel i form av lagstiftningstext eller meddelanden från kommissionen.

16.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen inom ramen för sin strategi för bättre lagstiftning lägger betydligt större vikt vid offentliga samråd. Parlamentet noterar att kommissionen i framtiden kommer att genomföra ett tolv veckor långt offentligt samråd a) inför utarbetandet av nya lagstiftningsförslag, b) vid bedömning av befintlig lagstiftning och dess lämplighet och c) om färdplaner och konsekvensbedömningar på förhand. Kommissionen kommer dessutom att ge medborgare och intressenter möjlighet att inom åtta veckor yttra sig över de förslag som antagits av kommissionen och översända dessa yttranden till rådet och parlamentet.

17.

Mot denna bakgrund uppmanar därför Europaparlamentet kommissionen att göra en välavvägd och öppen bedömning av yttranden och synpunkter från alla berörda parter i samrådet, och att särskilt se till att intresseorganisationer med goda ekonomiska och organisatoriska förutsättningar inte kan missbruka de offentliga samråden för egna ändamål. Parlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra sina slutsatser från samråden.

18.

Europaparlamentet konstaterar att konsekvensbedömningarna inte bör offentliggöras förrän kommissionen har antagit det berörda politiska initiativet. Med hänsyn till insynen i kommissionens beslut bör den offentliggöra konsekvensbedömningar även när den har beslutat att inte utarbeta något lagstiftningsförslag.

19.

Europaparlamentet konstaterar att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, som har rådgivande status, är ett viktigt språkrör för det civila samhället och att Regionkommittén, som också har rådgivande status, har en nyckelroll när det gäller att representera regionala och lokala myndigheter i EU och bedöma unionslagstiftningens genomförande. Parlamentet påpekar att båda rådgivande organ enligt gällande lagstiftning får höras i förväg av parlamentet, rådet och kommissionen i samtliga fall då parlamentet och rådet finner det lämpligt. Om ett korrekt samråd med dem hålls om särskilda frågor i tillräckligt god tid, och om man utnyttjar deras särskilda sakkunskapsområden, kan detta bidra till syftena med bättre lagstiftning.

20.

Europaparlamentet anser att de regionala och lokala myndigheterna bör göras mer delaktiga i EU:s beslutsfattande, särskilt genom att man involverar den expertis och erfarenhet som finns i medlemsstaterna på regional och lokal nivå i ett tidigt skede av det förberedande lagstiftningsarbetet. Alla institutioner måste följa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i sitt lagstiftningsarbete.

21.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att öka insynen i lagstiftningsarbetet och öka medborgarnas och intressenternas deltagande i hela processen.

22.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att i framtiden också genomföra fyra veckor långa offentliga samråd om förslag till delegerade akter och viktiga genomförandeakter, innan medlemsstaterna röstar om sin hållning i den ansvariga kommittén.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över riktlinjerna för utvärderingar genom att utöka deltagandet av och samråden med intressenter och använda det mest direkta sättet för unionsmedborgarna att delta i beslutsfattandet.

24.

Europaparlamentet noterar den nya rubriken ”Lätta arbetsbördan – tyck till” (”Lighten the Load – Have your Say”) på kommissionens webbplats för bättre lagstiftning och begär att de synpunkter som lämnas där granskas på ett välavvägt och öppet sätt av kommissionen och den nya Refit-plattformen. Parlamentet anser dock att Refit-panelen inte bör vara alltför tungrodd i sina förfaranden och överläggningar, utan bör vara ett organ som kan reagera snabbt och också kan utföra mer detaljerat arbete i EU:s lagstiftningsprocess. Parlamentet anser att samråd via denna sida på kommissionens webbplats inte kan ersätta offentliga samråd med intressenterna.

25.

Europaparlamentet konstaterar att konsekvensbedömningar är viktiga verktyg för att stödja beslutsfattandet inom alla EU-institutioner och spelar en central roll för bättre lagstiftning. I detta avseende uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att vara noggrannare när de fullgör sina åtaganden och när de bedömer konsekvenserna av framtida och befintlig lagstiftning. Parlamentet understryker dock att sådana bedömningar inte kan ersätta politiska bedömningar och beslut och att parlamentsledamöternas frihet att utföra sitt politiska arbete på intet sätt får inskränkas.

26.

Europaparlamentet anser att en bedömning av konsekvenserna för konkurrenskraften bör utgöra en väsentlig del av konsekvensbedömningsprocessen. Förslaget till reviderade riktlinjer bör innehålla vägledning om hur konsekvenser för konkurrenskraften bör bedömas och vägas in i den slutliga analysen. Parlamentet stöder en genomgående presumtion om att förslag med negativa konsekvenser för konkurrenskraften inte bör antas av kommissionen, såvida det inte läggs fram bevis för betydande, inte kvantifierbara fördelar.

27.

Europaparlamentet anser att principerna om bättre lagstiftning bör tillämpas på både sekundärrättsliga och primärrättsliga bestämmelser. Parlamentet uppmanar kommissionen att där så är lämpligt se till att delegerade akter och genomförandeakter åtföljs av en konsekvensbedömning, inklusive samråd med berörda parter och intressenter.

28.

Europaparlamentet anser att det krävs omfattande konsekvensbedömningar, särskilt en väl avvägd bedömning av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, och att man måste bedöma inverkan på medborgarnas grundläggande rättigheter och jämställdheten mellan kvinnor och män. Parlamentet betonar att kostnads-nyttoanalysen bara är ett av många kriterier.

29.

Europaparlamentet påpekar att det i många medlemsstater, exempelvis Sverige, Tjeckien, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland, finns oberoende organ som ger regeringarna konstruktiva råd i lagstiftningsarbetet, i syfte att minska byråkratin för företag och medborgare och minska kostnaderna i samband med informationsskyldigheten på ett sätt som kan mätas och verifieras. Bästa praxis och erfarenheter hos befintliga organ för bättre lagstiftning skulle kunna beaktas. Parlamentet noterar att kommissionens konsekvensbedömningsnämnd har omvandlats till en oberoende ”nämnd för lagstiftningskontroll” och förväntar sig att involveringen av oberoende experter kommer att ha gynnsam effekt på konsekvensbedömningsprocessen inom kommissionen. Parlamentet insisterar på att nämnden för lagstiftningskontroll ska ha en uteslutande rådgivande funktion och inte får avge några bindande yttranden. Parlamentet insisterar på att konsekvensbedömningar måste vara samstämda och beakta alla ändringar som införts i fasen för samråd mellan tjänsteenheterna, och att de bland annat bör utgå från en uppskattning av de ytterligare kostnader som skulle uppstå för medlemsstaterna utan lösning på unionsnivå. Yttrandet från nämnden för lagstiftningskontroll bör åtfölja det slutliga lagstiftningsförslaget. Parlamentet föreslår att man under de kommande förhandlingarna om det interinstitutionella avtalet ska diskutera idén huruvida ett råd för lagstiftningskontroll kan vara av gemensamt intresse för institutionerna som ett rent rådgivande organ.

30.

Europaparlamentet välkomnar att rådets arbetsgrupper nu, i ett tidigt stadium av diskussionen om särskilda lagstiftningsförslag, ska behandla kommissionens relevanta konsekvensbedömningar utgående från en riktgivande checklista. Parlamentet beklagar däremot att rådets generalsekretariat ännu inte har någon egen enhet för konsekvensbedömningar och anser att den ovannämnda lösningen skulle kunna bidra till att rådet uppfyller sina skyldigheter att granska alla betydande förslag till ändring av kommissionens förslag.

31.

Europaparlamentet påpekar att det har inrättat ett eget direktorat för konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde, som erbjuder utskotten ett antal tjänster för konsekvensbedömning på förhand och i efterhand, bedömer mervärdet av EU:s framtida eller nuvarande politik och bedömer politiska alternativ på områdena vetenskap och teknik. Enligt uppgifter från kommissionen har det genomförts ett tjugotal parlamentsinterna konsekvensbedömningar i samband med ändringar av kommissionens förslag. Parlamentet påminner sina specialiserade utskott om att mer konsekvent utnyttja det redan tillgängliga instrument som parlamentets egna konsekvensbedömningar utgör, särskilt när omfattande ändringar av kommissionens ursprungliga förslag övervägs. Detta får dock inte leda till en minskning av manöverutrymmet för ledamöterna av Europaparlamentet.

32.

Europaparlamentet påminner om behovet av att beakta samtliga de principer som unionen vilar på, inklusive subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner att alltid ta hänsyn till lagstiftningens effekter på kort och lång sikt.

33.

Europaparlamentet konstaterar att karenstiden efter det att förhandlingarna har slutförts men före slutomröstningen – en period som för närvarande används för juridisk och språklig granskning – även skulle kunna användas för att göra en konsekvensbedömnings- och subsidiaritetskontroll.

34.

Europaparlamentet anser att alla EU-institutioner bör utveckla en gemensam metodologisk strategi för konsekvensbedömningar. Parlamentet betonar att parlamentets och rådets legislativa befogenheter att ändra ett kommissionsförslag inte får kringskäras.

35.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att utöka sina samråd – både offentliga och privata – med alla berörda parter, däribland konsumenter, när den utarbetar delegerade akter och genomförandeakter, för att undersöka hur man bättre kan öka medvetenheten om preliminära förslag.

36.

Europaparlamentet noterar kommissionens åtagande att ytterligare förbättra SMF-testet, särskilt med tanke på att det i EU finns fler än 20 miljoner små och medelstora företag (SMF), som utgör 99 procent av alla företag i EU och därmed bildar stommen i ekonomisk verksamhet, tillväxt och sysselsättning. Parlamentet stöder tanken på anpassade lösningar och enklare förfaranden för små och medelstora företag i konsekvensbedömningen om det kan påvisas att detta inte undergräver lagstiftningens ändamålsenlighet och att undantag eller flexiblare förfaranden inte leder till fragmentering av den inre marknaden eller hindrar tillträdet till denna. Parlamentet välkomnar därför kommissionens utfästelse att överväga flexiblare regler för små och medelstora företag, bland annat ett förbehållslöst undantag för mikroföretag, under förutsättning att det är befogat och möjligt och inte riskerar att stå i vägen för ett effektivt uppnående av de sociala, miljömässiga och ekonomiska målen med den föreslagna lagstiftningen.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inte ge avkall på sina ambitioner att etablera en grundval för skapandet av arbetstillfällen med kvalitet genom att minska de administrativa bördorna för små och medelstora företag. Parlamentet kräver åtgärder för att se till att de allmännyttiga målen, bl.a. konsumentvänliga, miljömässiga, sociala, hälso- och säkerhetsrelaterade normer samt jämställdhetsnormer, inte får äventyras. Parlamentet understryker att minskningen av den administrativa bördan inte får leda till sänkta anställningsnormer eller en ökning av osäkra anställningskontrakt, och att de anställda i små och medelstora företag samt mikroföretag måste behandlas på samma sätt och omfattas av samma goda skydd som de anställda i större företag.

38.

Europaparlamentet påpekar att utvärderingen av nya föreskrifters konsekvenser för små och medelstora företag inte får leda till att arbetstagarnas rättigheter påverkas negativt.

39.

Europaparlamentet understryker behovet av tydligare formulerade bestämmelser som enkelt kan genomföras och kan hjälpa alla aktörer att verka enligt gällande lagar. Parlamentet betonar att enklare och smartare lagstiftning kan underlätta ett konsekvent införlivande och en effektivare och enhetligare tillämpning från medlemsstaternas sida.

40.

Europarparlamentet välkomnar att kommissionen integrerar efterhandsutvärderingar i bättre lagstiftning. Parlamentet betonar att sådana utvärderingar, för medborgarnas och företagens rättssäkerhets skull, bör genomföras inom en lämplig tidsram, helst flera år efter fristen för införlivandet med den nationella lagstiftningen. Parlamentet påminner emellertid om att efterhandsutvärderingar aldrig bör ersätta kommissionens skyldighet som fördragens väktare att effektivt och i god tid övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionslagstiftningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkra att den tillämpas väl.

41.

Europaparlamentet framhåller betydelsen av efterhandsutvärdering och utvärdering av de politiska resultaten för att utvärdera om EU:s lagstiftning och politik genomförs ändamålsenligt i ljuset av de resultat som den lagstiftande myndigheten avsett.

42.

Europaparlamentet anser att de nationella parlamenten bör involveras i efterhandsutvärdering av ny lagstiftning, eftersom detta även skulle vara till fördel för kommissionens rapporter och bidra till analysen av de olika nationella utmaningar som enskilda lagar och föreskrifter medför.

43.

Europaparlamentet konstaterar att en tredjedel av de lagstiftningsmässiga och administrativa bördor som hänger samman med unionslagstiftningen enligt kommissionen är en följd av medlemsstaternas införlivandeåtgärder.

44.

Europaparlamentet erkänner att det i fråga om direktiv är en uppgift för medlemsstaterna att besluta huruvida man ska anta striktare sociala normer och miljö- och konsumentskyddsnormer på nationell nivå än de miniminormer som överenskommits på EU-nivå, och välkomnar varje beslut att göra detta. Parlamentet understryker att sådana striktare normer inte får betraktas som överreglering. Parlamentet uppmanar dock de behöriga nationella myndigheterna att vara medvetna om de eventuella följderna av så kallad nationell överreglering, vilket innebär att onödiga byråkratiska hinder läggs till unionslagstiftningen, eftersom detta kan leda till en felaktig uppfattning av EU:s lagstiftningsarbete, vilket i sin tur kan främja EU-skepsis. För användarvänlighetens skull uppmanas medlemsstaterna att avstå från onödiga administrativa bestämmelser på plats när de genomför direktiv och förordningar.

45.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att öka utbytet av bästa praxis för genomförande och tillämpning av EU:s direktiv. Detta skulle uppmuntra intressenter och lokala och regionala myndigheter att delta i att ringa in svårigheter som uppstår när EU-politiken genomförs på lokal, regional och nationell nivå.

46.

Europaparlamentet understryker att det i egenskap av medlagstiftare vill veta vilka verkliga effekter unionslagstiftningen får när den har genomförts. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att ge det fullständig tillgång till utvärderingarna i detta sammanhang, bland annat insamlade källdata och förberedelsedokument.

47.

Med tanke på de allvarliga och ihållande problemen vid tillämpning av förordning (EG) nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, bland annat problem som gäller snedvridning av konkurrensen, uppmanas kommissionen att granska förordningens vetenskapliga grund och frågan hur nyttig och realistisk den är, samt att, om det är lämpligt, avskaffa begreppet näringsprofiler. Europaparlamentet anser att målen med förordning (EG) nr 1924/2006, exempelvis att se till att påståenden om livsmedel ska vara sanna och målet om särskilda uppgifter om fett-, socker- och saltinnehåll, nu har uppnåtts genom förordning (EU) nr 1169/2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna.

48.

Europaparlamentet hänvisar till medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring av den 28 september 2011 om förklarande dokument, samt till Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma politiska förklaring av den 27 oktober 2011 om förklarande dokument, och uppmanar kommissionen att se till att parlamentet får tillgång till förklarande dokument.

49.

Europaparlamentet noterar att den nyvalda kommissionen i sitt arbetsprogram för 2015 för första gången har sett över alla lagstiftningsinitiativ som är under behandling, med hänvisning till principen om en politisk nystart.

50.

EU-domstolen bekräftade i sin dom av den 14 april 2015 (9) att kommissionen när som helst under antagandet av en unionsakt enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet får dra tillbaka ett lagstiftningsförslag, så länge rådet ännu inte har agerat. För den interinstitutionella balansens skull uppmanar därför Europaparlamentet kommissionen att i fall av tillbakadragande först samråda med parlamentet, särskilt efter första behandlingen, och att ta vederbörlig hänsyn till parlamentets ståndpunkt. I detta sammanhang hänvisas särskilt till Europaparlamentets resolutioner av den 15 januari 2015.

51.

Europaparlamentet påpekar vidare att EU-domstolen i samma dom följer rådets argument för att kommissionen, i fall av tillbakadragande av ett lagstiftningsförslag, måste följa principen om tilldelade befogenheter, principen om interinstitutionell balans och principen om lojalt samarbete, som fastställs i artikel 13.2 i EU-fördraget, samt demokratiprincipen enligt artikel 10.1 och 10.2 i EU-fördraget.

52.

Europaparlamentet lyfter fram vikten av att undvika överlappning inom lagstiftningen.

53.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/48

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 november 2014Årlig tillväxtöversikt för 2015 (COM(2014)0902),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 februari 2013 med rekommendationer till kommissionen om styrningen av den inre marknaden (1) och av kommissionens uppföljningssvar, som antogs den 8 maj 2013,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 juni 2012Bättre styrning av den inre marknaden (COM(2012)0259),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 juni 2014Programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit): lägesrapport och framtidsutsikter (COM(2014)0368),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 mars 2013Smart lagstiftning – tillgodose de små och medelstora företagens behov (COM(2013)0122),

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 26–27 juni 2014,

—

med beaktande av rådets (konkurrenskraft) slutsatser av den 4 december 2014 om smart lagstiftning,

—

med beaktande av sin resolution av den 11 mars 2015 om styrning av den inre marknaden inom den europeiska planeringsterminen 2015 (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 februari 2014 om Solvit (3) och kommissionens uppföljningssvar, som antogs den 28 maj 2014,

—

med beaktande av den förberedande studie som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd beställt om en smart reglering av den inre marknaden,

—

med beaktande av utgåvan från april 2015 av den nätbaserade resultattavlan för den inre marknaden,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A8-0278/2015), och av följande skäl:

A.

Den inre marknaden är ett centralt verktyg för att åter få fart på den ekonomiska tillväxten och skapa sysselsättning i EU.

B.

Mer än 20 år efter det att den inre marknaden officiellt upprättades är dess ramverk fortfarande splittrat, särskilt till följd av att medlemsstaterna inte fullständigt har införlivat eller korrekt genomfört EU-lagstiftningen.

C.

Det finns ett behov att stärka styrningen av den inre marknaden genom att se över hela den politiska cykeln.

D.

Den kommande strategin för den inre marknaden bör syfta till att förbättra regleringen av den inre marknaden genom att försöka dra lärdom av tidigare erfarenheter inom områdena fri rörlighet för varor och tjänster, den digitala inre marknaden, yrkeskvalifikationer och offentlig upphandling.

E.

Begreppet delat ansvar bör tjäna som ram för hur EU försöker förbättra regleringen av den inre marknaden.

F.

Det är inte bara kommissionen, rådet och parlamentet som ansvarar för att subsidiaritetsprincipen efterlevs, utan nationella och – där så är lämpligt – regionala parlament spelar även en roll i detta arbete. Subsidiaritetsprincipen innebär att politiska beslut bör fattas på den lämpligaste institutionella nivån – vare sig detta är den lokala, den regionala, den nationella eller den europeiska.

G.

Vi har en inre marknad för varor, men inte en inre marknad för tjänster.

H.

Särskilda verktyg bör stärkas, ses över eller främjas mer i syfte att på ett positivt sätt bidra till att erbjuda en konkurrenskraftig regleringsmiljö för våra företag, stödja tillväxt och sysselsättningsskapande och öka konsumenternas förtroende för unionslagstiftningen.

I.

Medborgarna och företagen har begränsad kännedom och medvetenhet om olika stödtjänster som t.ex. Ditt Europa och Solvit.

J.

Det saknas tillräckliga indikatorer och uppgifter för att mäta huruvida genomförandet av lagstiftningen är framgångsrikt på olika områden som rör den inre marknaden.

K.

Sådana indikatorer och uppgifter skulle kunna tydliggöra målet och syftet med lagstiftningen i fråga.

L.

Den digitala innovationen är snabbare än politiken, och entreprenörer driver på den digitala dagordningen. Det är av central betydelse att tillhandahålla regler som fungerar också i framtiden och som i normalfallet gäller det digitala området.

M.

Korrekt införlivande, genomförande och efterlevnad av konsumenträttigheter och konsumentlagstiftning är av central betydelse för att nå en hög nivå på konsumentskyddet i EU.

N.

En av huvudprioriteringarna för Europeiska konsumentkonferensen 2015, som är ett årligt evenemang som samlar centrala europeiska och internationella beslutsfattare och intressenter, var att genomföra lagstiftningen bättre och säkra dess efterlevnad.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta rekommendationerna i denna resolution vid genomförandet av sin senaste strategi för den inre marknaden.

2.

Europaparlamentet anser att en bättre reglering av den inre marknaden både bör prioriteras av och ses som ett delat ansvar för EU:s institutioner. Parlamentet anser att en bra lagstiftning ska gynna medborgarna och bör bidra till att stimulera konkurrenskraft, arbetstillfällen och tillväxt och utveckla små och medelstora företag samtidigt som den tillhandahåller en hög konsumentskyddsnivå, samt att den måste utformas på ett sätt som stimulerar snarare än skadar den europeiska ekonomin.

3.

Europaparlamentet betraktar begreppet ”bättre reglering” som relevant inom ramen för hela det politiska arbetet, där alla delar bidrar till en effektiv och ändamålsenlig reglering. Parlamentet anser därför att specifika indikatorer för att mäta huruvida lagstiftningen är framgångsrik bör införlivas redan i den inledande konsekvensbedömningen och användas genom hela den politiska cykeln, inklusive vid genomförandet av lagstiftningen när den träder i kraft.

4.

Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om vikten av insynsvänlig och tillgänglig information. Samtidigt som parlamentets handlingar är tillgängliga för allmänheten är rådets handlingar inte det, utan i stället är tillgången till dem begränsad, vilket är beklagligt.

5.

Europaparlamentet anser att subsidiaritetsprincipen måste utgöra utgångspunkten för utformningen av politiken för att understryka det europeiska mervärdet i styrningen av den inre marknaden.

6.

Europaparlamentet noterar att de tidsfrister som gäller för subsidiaritetsmekanismen inte alltid ger parlamentet tillräckligt mycket tid för att ingående kunna hinna med att undersöka aspekter som rör genomförande, samstämmighet med befintlig lagstiftning och andra praktiska frågor. Parlamentet anser därför att parlamenten själva bör spela en mer aktiv roll, särskilt i samrådsprocesserna.

7.

Europaparlamentet anser att institutionerna bör arbeta tillsammans för att se till att proportionalitetsprincipen återspeglas i utarbetandet av den relevanta lagstiftningen. Vidare anser parlamentet att processen bör leva upp till målen om enkelhet, öppenhet, samstämmighet och respekt för de grundläggande rättigheterna.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att tillsammans med parlamentet reflektera över hur man på bästa sätt kan se till att förenkling blir en fortlöpande process, eftersom insatser på dessa områden gynnar konsumenterna och de små och medelstora företagen.

9.

Europaparlamentet anser att lagstiftningen om den inre marknaden bör ta hänsyn till de nya möjligheter som ges genom den digitala revolutionen och vara helt förenliga med e-förvaltningens dimensioner.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka den inre marknadens roll som en separat pelare inom processen med den europeiska planeringsterminen med stöd av en årlig rapport om den inre marknadens integration som ett bidrag till den årliga tillväxtöversikten.

11.

Europaparlamentet anser att lagstiftningen om den inre marknaden bör ha som mål att den inre marknaden ska fungera bättre, att den ska utvecklas i enlighet med artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och tjäna till att främja konkurrenskraften, innovationen, tillväxten och sysselsättningsskapandet. Parlamentet ser effektiva konsekvensbedömningar som ett viktigt verktyg för att informera beslutsfattare om hur man kan utforma lagstiftningen på bästa sätt för att uppnå dessa mål och deras mål för den inre marknaden samt om vilka möjliga konsekvenser dess samspel med gällande lagstiftning kan ha.

12.

Europaparlamentet beklagar att ungefär 40 procent av de utkast till konsekvensbedömningar som undersökts av kommissionens konsekvensbedömningsnämnd under perioden 2010–2014 ansågs hålla otillräcklig kvalitet och skickades tillbaka för förbättringar.

13.

Europaparlamentet anser att konsekvensbedömningar, för att de ska vara effektiva verktyg, bör grundas på övergripande, objektiva och fullständiga upplysningar och fakta och bör omfatta alla alternativ som har en betydande inverkan eller är politiskt viktiga. När konsekvensbedömningarna görs bör man även ta hänsyn till de utvärderingar som gjorts av befintlig lagstiftning inom samma sektor, och beakta hur väl ett nytt lagstiftningsinitiativ överensstämmer med annan politik och med EU:s allmänna mål.

14.

Europaparlamentet beklagar att konsekvensbedömningar som åtföljer ett förslag som översänds till parlamentet fortfarande innehåller brister, vilket till exempel parlamentets enhet för förhandsbedömningar påpekat i sin analys av den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget om att tillhandahålla radioutrustning på marknaden.

15.

Europaparlamentet anser att vetenskapliga utlåtanden bör övervägas noga och utgöra en del av konsekvensbedömningsprocessen samt i synnerhet ligga till grund för hur och varför politiska val har gjorts under de förberedande faserna, något som kommer att stödja den politiska processen. Parlamentet anser även att konsekvensbedömningar måste beakta den digitala innovations- och utvecklingstakten samt behovet av en lagstiftning som är så teknikneutral och framtidssäkrad som möjligt.

16.

Europaparlamentet påpekar att det inte tydligt anges huruvida de eventuella effekter som Refit-förslag kan få bör kvantifieras eller inte. Parlamentet understryker att Refit-förslagen måste vara mer riktade genom att varje förslags eventuella positiva effekter och kostnadsbesparingar kvantifieras.

17.

Europaparlamentet pekar på att den konsekvensbedömning som åtföljer ett förslag bör kompletteras med konsekvensbedömningar av de omfattande ändringar som antagits av medlagstiftarna. Parlamentet betonar att det bör fastställas tydliga och insynsvänliga bestämmelser för de villkor enligt vilka sådana extra konsekvensbedömningar bör göras. Parlamentet påminner till exempel om att parlamentet har gjort en noggrann bedömning av den eventuella påverkan som några av dess ändringar till de två direktiven om offentlig upphandling har på små och medelstora företag. Parlamentet uppmanar därför med eftertryck rådet – som inte har genomfört någon konsekvensbedömning för sina egna ändringar sedan 2007 – att engagera sig mer.

18.

Europaparlamentet påminner om att det inte bara är kommissionen, rådet och parlamentet, utan även de nationella parlamenten, som ansvarar för att subsidiaritetsprincipen efterlevs.

19.

Europaparlamentet noterar att den studie om en smart reglering av den inre marknaden som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd beställt ger vid handen att parlamentet och rådet kan ha värdefulla insikter att dela med sig av i samband med kommissionens konsekvensbedömningar. Kommissionen uppmanas att undersöka olika sätt på vilka den kan involvera parlamentet och rådet i den process som rör konsekvensbedömningarna.

20.

Europaparlamentet påminner om att alla EU-institutioner enligt artikel 11.2 i EU-fördraget är skyldiga att föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med de representativa sammanslutningarna, det civila samhället och arbetsmarknadens parter.

21.

Europaparlamentet anser att samrådsfasen alltid bör inbegripa ett ”digitalt som standard”-avsnitt där kommissionen försöker förstå användarnas behov på ett djupare plan och vad ”digitalt som standard” innebär för tjänstens utformning.

22.

Europaparlamentet upprepar sin ståndpunkt att samrådsprocesser bör vara öppna, insynsvänliga och inkluderande och även utvidgas till att omfatta framlagda utkast till konsekvensbedömningar från många olika intressenters sida. Parlamentet anser att detta är lika viktigt för sekundärrätten, som har stor betydelse för genomförandet av regleringen av den inre marknaden och därför kräver större öppenhet och granskning. Tullkodexen för unionen är ett område där regelbundna samråd med intressenter skulle kunna förbättra genomförandet av sekundärrätten.

23.

Europaparlamentet noterar förslagen till en utökad strategisk programplaneringsetapp i paketet för bättre lagstiftning, som till exempel omfattar inledande konsekvensbedömningar. Parlamentet anser dock att kommissionens arbetsprocess fortfarande inte är tillräckligt översiktlig. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta färdplaner där politiska initiativ inom särskilda områden fastställs tydligare samt att underlätta användningen av dem.

24.

Europaparlamentet anser att bidrag från medborgare och företag till många olika stödtjänster som Ditt Europa och Solvit är av stor betydelse för lagstiftningsprocessen, och kommissionen uppmanas därför att utvärdera de uppgifter som dessa tjänster tillhandahållit och att beakta dem när den relevanta lagstiftningen ses över.

25.

Europaparlamentet anser att ett brett, ändamålsenligt och välbalanserat samråd är en mycket viktig del av lagstiftningsprocessen. Parlamentet anser att handlingar och faktaunderlag bör offentliggöras och att alla berörda parter bör bjudas in så att de kan bidra till den politiska utvecklingen på detta område på ett effektivt sätt och vara en viktig drivkraft för innovation och stärkande av den inre marknaden, i synnerhet när det gäller agendan för den digitala inre marknaden.

26.

Europaparlamentet betonar att småföretag ofta saknar tid och resurser för att delta i regelbundna samråd. Kommissionen bör hitta användarvänliga och innovativa sätt att nå ut till små och medelstora företag samt nystartade företag.

27.

Europaparlamentet anser att man bör anlägga ett helhetsperspektiv på samråd med intressenter, som bör vara en fortlöpande process under hela lagstiftningscykeln och inte en punktinsats. Parlamentet upprepar i detta avseende sin uppmaning till kommissionen att överväga att inrätta ett europeiskt forum för berörda parter om bättre lagstiftning och mindre byråkrati.

28.

Europaparlamentet betonar att sådana samråd med berörda parter bör vara så inkluderande som möjligt, och att de i synnerhet bör involvera små och medelstora företag, mikroföretag och organisationer från det civila samhället.

29.

Europaparlamentet anser att man genom att göra offentliga samråd tillgängliga på alla officiella språk och förbättra deras tillgänglighet och begriplighet kommer att på motsvarande sätt åstadkomma ökad delaktighet och insynsvänligare tillgång till samrådsprocessen.

30.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att lagstiftningen om den inre marknaden genomförs på ett fullständigt och korrekt sätt och att tydliga, heltäckande och flerdimensionella indikatorer bidrar till att fördelarna med den inre marknaden verkligen blir fullt kännbara. Parlamentet uttrycker sin oro över att målen för genomförandet inte alltid uppfylls. Parlamentet efterlyser i synnerhet ett fullständigt och korrekt genomförande av tjänstedirektivet. Parlamentet påminner om att det fortsatt finns stora variationer mellan medlemsstater och sektorer.

31.

Med tanke på att kommissionen strävar efter att minska antalet lagstiftningsärenden anser Europaparlamentet att detta kommer att möjliggöra ökad koncentration på politiska initiativ och ge mer tid åt fördjupad reflektion, något som kan användas för att förbättra berörda intressenters delaktighet.

32.

Europaparlamentet betonar att jämförelsetabeller är viktiga för övervakning av att genomförandet sker korrekt. Medlemsstaterna uppmanas att upprätta och offentliggöra sina egna jämförelsetabeller.

33.

Europaparlamentet beklagar att vissa medlemsstater, trots kommissionens föreslagna mål på 0,5 procent i inremarknadsakten, fortfarande släpar efter. Parlamentet betonar att det inte bara är de formella målen för införlivande och genomförande som är viktiga, utan också kvaliteten i införlivandet, det praktiska genomförandet på plats och de problem eller utmaningar som dessa kan innebära i realiteten för de berörda intressenterna.

34.

Europaparlamentet anser att kommissionen och parlamenten, för att man ska kunna förverkliga de fördelar som en fullt ut fungerande inre marknad kan erbjuda, bör samarbeta för att dra lärdom av bästa praxis och erfarenheter av genomförandet av EU-lagstiftningen, för att se till att syften och mål med den specifika lagstiftningen inte går till spillo till följd av ett dåligt eller inkonsekvent genomförande i medlemsstaterna.

35.

Europaparlamentet anser att man bör klargöra vad överreglering innebär och att kraftigare åtgärder behövs för att identifiera fall av överreglering, som medför utmaningar och extra kostnader som privatpersoner och företag ställs inför när de försöker förstå och tillämpa lagstiftning som stiftats på EU-nivå. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i genomförandedokumenten klargöra och identifiera vad som är resultatet av EU-lagstiftning och vad som är nationella krav. Parlamentet vill påminna om att medlemsstaterna kan tillämpa strängare normer i de fall då EU-lagstiftningen endast föreskriver en minsta harmonisering.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta med sitt arbete och att regelbundet uppdatera riktlinjer för regleringarna. Parlamentet efterlyser i synnerhet en snabb uppdatering – i nära samarbete med Europaparlamentet – av 2009 års vägledning om genomförandet respektive tillämpningen av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder för att säkerställa en anpassning till den digitala tidsåldern. Det är beklagligt att kvaliteten på dessa tjänster varierar i mycket hög grad mellan medlemsstaterna på grund av brist på prioritering och resurser. Därför efterlyser parlamentet ett förstärkt ramverk för styrning på EU-nivå för att förbättra dessa verktygs och tjänsters funktionssätt.

37.

Europaparlamentet anser att alternativ tvistlösning och tvistlösning online är nyckelverktyg för att förbättra den inre marknaden för varor och tjänster. De kommer att göra det möjligt för konsumenter och handlare att lösa sina tvister på ett kostnadseffektivt och enkelt sätt utan att gå till domstol. Parlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att öka medvetenheten om dessa viktiga verktyg.

38.

Europaparlamentet understryker att de gemensamma kontaktpunkterna för tvistlösningsstöd, såsom Solvit, ECC-Net eller FIN-Net, är tjänster som gör att den inre marknaden fungerar bättre. Parlamentet uppmanar kommissionen att avsätta resurser för att göra dessa verktyg mer kända och utveckla deras kompletterande karaktär.

39.

Europaparlamentet berömmer projekten Solvit och EU Pilot, som är utformade för att avvärja behovet för kommissionen att inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater. Dock anser parlamentet att de tjänster som EU Pilot erbjuder bör förbättras när det gäller svarstiden efter det att en varning tagits emot.

40.

Europaparlamentet anser att informationssystemet för den inre marknaden (IMI) bör fortsätta att utvidgas till andra verktyg för den inre marknaden så att det kan bli ett centralt informationsnav. Parlamentet understryker att detta skulle vara förenligt med engångsprincipen i enlighet med kommissionens senare initiativ.

41.

Europaparlamentet anser att digitala plattformar som de gemensamma kontaktpunkterna, IMI och lösningar för att uppnå interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar i EU (ISA 2) är viktiga för att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att underlätta gränsöverskridande informationsutbyte mellan myndigheterna i medlemsstaterna.

42.

Europaparlamentet framhåller sin oro över att de europeiska medborgarna har så begränsad medvetenhet och kännedom om de tjänster som finns tillgängliga som t.ex. Ditt Europa, Ditt Europa – Rådgivning, Europeiska nätverket för arbetsförmedlingar, nätverket för konsumentskyddssamarbete, de gemensamma kontaktpunkterna, Solvit samt alternativ tvistlösning och tvistlösning online.

43.

Europaparlamentet anser att tjänster som Ditt Europa, Ditt Europa – Rådgivning, Europeiska nätverket för arbetsförmedlingar, nätverket för konsumentskyddssamarbete, de gemensamma kontaktpunkterna, Solvit, Solvit Plus samt alternativ tvistlösning och tvistlösning online är användbara lågkostnadsalternativ till rättsliga åtgärder. Parlamentet noterar att endast 4 procent av konsumenterna och företagen känner till sådana verktyg och att sådana tjänster utnyttjas mycket sällan i dagsläget. För att lösa detta problem uppmanar parlamentet därför kommissionen och medlemsstaterna att öka medvetenheten om sådana verktyg ytterligare när man undersöker huruvida de resultat eller svar som dessa verktyg genererar är användbara för användarna. Kommissionen uppmanas vidare att arbeta för bättre samarbete mellan de olika stödtjänsterna som t.ex. Ditt Europa och Solvit för att öka användartillfredsställelsen.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ingående reflektera över hur dessa tjänster interagerar och att utforska möjligheten att ersätta dem med en enda gemensam kontaktpunkt för konsumenter vilken i lämpliga fall skulle leda konsumenten vidare till andra verktyg.

45.

Europaparlamentet anser att man i detta reflektionsarbete bör säkerställa att de berörda tjänsterna definieras bättre för att bättre skilja verksamheterna åt och på så sätt undvika överlappning.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla en kommunikations- och utbildningsstrategi för att öka medvetenheten om stödtjänster bland medborgare och företag i alla storleksordningar. Parlamentet rekommenderar i detta sammanhang att en enda portal för tillgång till samtliga stödtjänster tas fram.

47.

Europaparlamentet anser att den kommande översynen av förordningen om konsumentskyddssamarbete till fullo bör beakta behovet att förbättra informationslödet mellan de många olika verktygen för den inre marknaden.

48.

Europaparlamentet understryker den betydelsefulla rollen hos kommissionens övervakningsverktyg ”gemensamma marknadskontroller” (”EU Sweeps”), särskilt när det gäller en välfungerande digital inre marknad.

49.

Europaparlamentet erkänner att åtgärderna för gemensamma marknadskontroller spelar en positiv roll. Dessa inleds av kommissionen för att förbättra efterlevnaden genom samordnade kontrollåtgärder i onlinemiljön. De gemensamma marknadskontrollerna skulle också kunna utvidgas till att omfatta även området utanför internet.

50.

Europaparlamentet noterar med oro att det, enligt rapporter från ”Ditt Europa”, finns områden som konsekvent är föremål för förfrågningar från människor som försöker utöva sina rättigheter inom ramen för t.ex. e-handel och erkännande av kvalifikationer. Parlamentet anser att kommissionen, tillsammans med nationella och regionala organ, bör ta itu med detta för att främja förståelsen av dessa rättigheter.

51.

Europaparlamentet anser att en såväl kvalitativ som kvantitativ bedömning av genomförandet är lämplig – och inte bara av de nakna siffrorna för om direktiv formellt införlivats eller inte – för att nå en övergripande förståelse av hur inremarknadslagstiftningen verkligen fungerar för konsumenterna och näringslivet.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga huruvida ett system för tidig varning skulle kunna införas som indikerar när det finns problem med genomförandet eller tillämpningen av EU-lagstiftningen.

53.

Europaparlamentet anser att man med en systematisk genomgång av konsumentmarknaderna på EU-nivå snabbare skulle upptäcka nya tendenser och hot mot konsumenter och näringsliv. I detta sammanhang understryker parlamentet den positiva roll som alla berörda intressenter spelat, däribland konsumentorganisationerna.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera resultaten hos de kontaktpunkter för produkter som föreskrivs i förordningen om ömsesidigt erkännande från 2009 och förordningen om byggprodukter från 2011.

55.

Europaparlamentet understryker behovet av ett närmare samarbete mellan de verktyg för styrningen av den inre marknaden som tar emot klagomål från konsumenter i fall då näringsidkare gjort sig skyldiga till överträdelse av EU-lagstiftningen å ena sidan, och nationella tillsynsmyndigheter å andra sidan, genom formella förfaranden och förbättrat utbyte av uppgifter.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en noggrann bedömning av överensstämmelsen och effektiviteten i samband med genomförande och – i sista hand – överträdelseförfaranden, i synnerhet då de rör lagstiftning om den inre marknaden.

57.

Det är beklagligt att parlamentets tillgång till relevant information är begränsad i samband med både sådana fall där inget överträdelseförfarande ännu har inletts och överträdelseförfaranden. Europaparlamentet efterlyser på detta område förbättrad öppenhet, med tillbörlig respekt för sekretessbestämmelser.

58.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att i rätt tid och snabbare inleda överträdelseförfaranden i de fall då det finns belägg för att det finns brister i genomförandet och då rimliga insatser för att lösa problem med hjälp av verktyg som medling i form av alternativ tvistlösning, tvistlösning online, EU Pilot och Solvit eller andra mekanismer för att undvika överträdelseförfaranden inte varit framgångsrika. Medlemsstaterna har ett motsvarande ansvar för att upprätthålla EU-lagstiftningen, och de bör garantera en effektiv och ändamålsenlig efterlevnad för att upprätthålla konsumenternas intressen och skapa likvärdiga förutsättningar för företagen i hela EU.

59.

Europaparlamentet åtar sig att fylla sin parlamentariska funktion i upprätthållandet av EU-lagstiftningen, bland annat genom att kontrollera genomförandet av lagstiftningen och granska kommissionen, i synnerhet när parlamentet engageras i samband med en årlig, eller åtminstone en mer detaljerad, rapport från kommissionen om arbetsprogram som särskilt rör upprätthållande.

60.

Europaparlamentet påminner om att det i sin resolution av den 4 februari 2014 om genomförandet av direktiv 2005/29/EG (4) om otillbörliga affärsmetoder uppmanade kommissionen att sammanställa och analysera uppgifter om påföljder som tillämpas av medlemsstaterna och om effektiviteten hos efterlevnadssystemen, särskilt med tanke på efterlevnadsförfarandenas komplexitet och varaktighet. Parlamentet har vid flera tillfällen upprepat sin uppmaning till kommissionen att förse det med resultaten av dessa analyser.

61.

Europaparlamentet anser att verktygen för marknadskontroll bör användas tillsammans med verktyg för den inre marknaden för att förstärka upprätthållandet av EU-lagstiftningen.

62.

Europaparlamentet pekar i detta sammanhang på att de nationella myndigheterna inte alltid använder sig av informations- och kommunikationssystemet för marknadskontroll (ICSMS) på korrekt sätt eller att de underlåter att i god tid vidta de åtgärder som krävs. Parlamentet understryker i synnerhet behovet att förbättra arbetet med att hänskjuta ärenden mellan olika offentliga myndigheter.

63.

Europaparlamentet oroar sig över att det enligt en provanalys som kommissionen gjorde år 2014 inte angavs något ursprungsland för 60 procent av de undersökta produkterna, att 32 procent av de undersökta maskinprodukterna inte åtföljdes av en riskklassificering och att 5 procent av posterna inte hänvisade till den EU-förordning eller det EU-direktiv som överträtts. Parlamentet uppmanar rådet och medlemsstaterna att allvarligt överväga detta problem och att meddela parlamentet vilka uppföljningsåtgärder som vidtagits i samband med detta.

64.

Europaparlamentet välkomnar den regelbundna översynsperioden och införandet av sektorsspecifika analyser genom Refit-programmet, vars slutmål bör vara att förbättra kvaliteten på och förenkla EU:s lagstiftning, så att lagstiftningen bättre motsvarar medborgarnas och företagens behov, med särskild inriktning på mikroföretag och små och medelstora företag.

65.

Europaparlamentet anser dock att en bättre analys bör göras av huruvida de lagstiftande åtgärder som hittills vidtagits har bidragit till att målet med dem uppnåtts på ett effektivt sätt och huruvida de är förenliga med aktuella politiska mål. Öppenheten i Refit-processen är också viktig. Parlamentet anser i detta avseende att ett rörligt mål för att minska den administrativa bördan och regelbördan kan utgöra ett positivt bidrag för att garantera att mål uppfylls på det mest effektiva sättet och till minsta möjliga kostnad för enskilda och företag.

66.

Europaparlamentet noterar att lagstiftningens sammanlagda kostnader ofta utgör ett hinder för att i synnerhet små och medelstora företag ska kunna delta på den inre marknaden. Parlamentet välkomnar därför kommissionens åtagande att utreda denna fråga, men betonar att en sådan analys bör syfta till att avlägsna hinder för tillträde till marknaden och garantera alla aktörer en rättvis konkurrens.

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra sin förståelse av faktorer som inverkar på hur politiska mål uppnås, som t.ex. betydelsen av kompletterande eller kolliderande politiska åtgärder som antagits av EU eller på nationell nivå, men också följderna av och kostnaderna för uteblivet agerande, för att förbättra beslutsfattandet och för att slutligen bidra till en bättre reglering av den inre marknaden.

68.

Europaparlamentet anser att tidsfristklausuler eller klausuler om förstärkt granskning kan övervägas i undantagsfall, i synnerhet vid övergående företeelser, och att institutionerna skulle kunna bidra med att uppdatera och upprätthålla lagstiftningen enbart på de områden där detta behövs. Parlamentet ser skyddsåtgärder som nödvändiga åtgärder för att säkerställa att viktig lagstiftning inte upphör att gälla.

69.

Europaparlamentet betonar att en bättre reglering av den inre marknaden inte innebär att all reglering tas bort eller att man sänker ambitionsnivån för regleringen av exempelvis miljöskydd, säkerhet, konsumentskydd och sociala standarder, utan snarare innebär den att onödig reglering, byråkrati och negativa konsekvenser tas bort samtidigt som politiska mål uppnås och en konkurrenskraftig regleringsmiljö skapas som främjar sysselsättningen och företagandet i Europa.

70.

Europaparlamentet betonar att en inre marknad som inte överbelastar eller undergräver produktionen, innovationen och handeln är ett verktyg som kommer att göra att de jobb och den tillväxt som tidigare förlagts någon annanstans nu återförs till Europa.

71.

Europaparlamentet understryker därför att delat ansvar för en bättre reglering av den inre marknaden kommer att leda till att gemensamma fördelar kan förverkligas: en stark och livskraftig inre marknad som bidrar till den långsiktiga tillväxten i Europa och därigenom gynnar unionens medborgare.

72.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, rådet och Europeiska rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

15.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 58/57

—

med beaktande av artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av artikel 165 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1288/2013 av den 11 december 2013 om inrättande av ”Erasmus+”: Unionens program för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott och om upphävande av besluten nr 1719/2006/EG, nr 1720/2006/EG och nr 1298/2008/EG (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1093/2012/EU av den 21 november 2012 om Europaåret för medborgarna (2013) (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) nr 390/2014 av den 14 april 2014 om inrättande av programmet ”Ett Europa för medborgarna” för perioden 2014–2020 (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande (4),

—

med beaktande av förklaringen om att främja medborgarskap och de gemensamma värdena frihet, tolerans och icke-diskriminering genom utbildning (Parisförklaringen) från det informella mötet med EU:s utbildningsministrar den 17 mars 2015,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2009 om en strategisk ram för europeiskt utbildningssamarbete (”Utbildning 2020”) (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 augusti 2015Utkast till 2015 års gemensamma rapport från rådet och kommissionen om genomförandet av den strategiska ramen för ett europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) (COM(2015)0408),

—

med beaktande av kommissionens genomförandebeslut av den 14 september 2015 om antagande av 2016 års arbetsprogram för genomförandet av ”Erasmus+”: Unionens program för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott” (C(2015)6151),

—

beaktande av rådets slutsatser av den 28 och 29 november 2011 om ett riktmärke för rörlighet i utbildningssyfte (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 15 september 2015Utkast till rådets och kommissionens gemensamma rapport 2015 om genomförandet av de förnyade ramarna för det europeiska samarbetet på ungdomsområdet (2010–2018) (COM(2015)0429),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 april 2009En EU-strategi för ungdomar: Satsa på ungdomars egna möjligheter – En förnyad öppen samordning för ungdomsfrågor (COM(2009)0200),

—

med beaktande av rådets resolution av den 27 november 2009 om förnyade ramar för det europeiska samarbetet på ungdomsområdet (2010–2018) (7),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 20 december 2012 om validering av icke-formellt och informellt lärande (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 maj 1992 om undervisning och utbildning inför 1993 (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 september 2006 om initiativ för att komplettera läroplaner genom lämpliga stödåtgärder för att införliva den europeiska dimensionen (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 september 2008 om bättre utbildning för lärare (11),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning (A8-0021/2016), och av följande skäl:

A.

Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet och något som kommer hela samhället till del. Således bör alla ha lika tillgång till utbildning.

B.

Utbildning handlar framför allt om att fostra fullt upplysta medborgare. Utbildningens roll är alltså mer långtgående än att bara uppfylla de ekonomiska målen för EU och de nationella strategierna.

C.

Ett annat av syftena med utbildning är att rusta enskilda individer för livet och för ett aktivt medborgarskap i alltmer komplexa, krävande, mångkulturella och integrerade samhällen.

D.

Enligt en Eurobarometerundersökning från 2014 anser sig 44 procent av unionsmedborgarna ha en begränsad förståelse av hur EU fungerar. Av undersökningen framgår också att 52 procent av européerna anser att deras röst inte räknas i EU (12).

E.

Bara 42,61 procent av unionsmedborgarna och 27,8 procent av personerna i åldersgruppen 18–24 år röstade i det senaste valet till Europaparlamentet. Valdeltagandet var därmed det lägsta sedan 1979 (13).

F.

Otillräckliga kunskaper om EU och dålig förståelse för dess konkreta mervärde kan bidra till uppfattningen att det finns ett demokratiskt underskott och leda till en utbredd EU-skepsis i medlemsstaterna och kandidatländerna. De demokratiska underskotten måste avhjälpas för att överbrygga den växande klyftan mellan unionsmedborgarnas röst och EU-institutionerna.

G.

Enligt Särskild Eurobarometer 437 håller en överväldigande majoritet av européerna med om att skolundervisningen och skolmaterialet bör innehålla information om mångfald när det gäller religion eller övertygelse, etniskt ursprung, sexuell läggning och könsidentitet (14).

H.

Ökad medvetenhet om fördelarna med EU-politiken, till exempel den fria rörligheten för personer och tjänster inom unionen och EU:s rörlighetsprogram, kan bidra till att skapa en känsla av samhörighet i EU och öka sammanhållningen och acceptansen för mångkulturella och mångnationella samhällen.

I.

Genom att satsa på framgångsrika utbildningssystem och läroplaner och öka européernas inflytande och deltagande i EU:s politiska beslutsprocesser skulle man kunna skapa ett större intresse för EU-frågor och en känsla av förståelse och samhörighet. Dessutom skulle man härigenom kunna bidra till att bekämpa sociala motsättningar, kulturell segregering och känslor av utestängning.

J.

De flesta medlemsstaterna har i sina läroplaner och lärarutbildningsprogram tagit med undervisning om EU. Det finns dock fortfarande skillnader mellan och inom medlemsstaterna.

K.

Även om undervisningen i EU-frågor generellt bedrivs på olika utbildningsnivåer och i flera olika ämnen under den obligatoriska skolgången, utgör den bara en liten del av den läroplan som en viss lärare måste följa.

L.

Det är angeläget att via grundutbildningen och löpande fortbildning vidareutveckla och uppdatera de kunskaper och den kompetens som lärare och annan undervisande personal har när det gäller EU. I detta hänseende kräver utbildningsinstitutionerna och lärarna effektivt stöd som är skräddarsytt och relevant för deras särskilda behov.

M.

Enligt ”Learning Europe at school”, en studie som den privata konsultbyrån ICF GHK utfört för GD Utbildning och kultur (15), är det i första hand institutioner och organisationer utanför den högre utbildningen som är inblandade i arbetet med utbilda lärare i EU-frågor.

N.

En undersökning av konsekvenserna av Erasmus-programmet, vilken lades fram av kommissionen 2014, visar att utbildningsrelaterad mobilitet och internationalisering av studier har positiv inverkan inte bara på läroplaner och anställningsbarhet, utan också på kunskaperna om Europa och på utvecklingen av en känsla av ett europeiskt medborgarskap och en positiv inställning till Europa samt på deltagandet i valet till Europaparlamentet.

1.

Europaparlamentet understryker den ökande betydelsen av en europeisk dimension på utbildningsområdet inom olika ämnen och olika utbildningsnivåer och undervisningsformer. Parlamentet betonar hur viktigt det är med en bred och djupgående förståelse av begreppet som tar hänsyn till dess komplexa, dynamiska och sammansatta natur. Det är också mycket viktigt att det undervisas om EU i skolan.

2.

Europaparlamentet betonar att en EU-dimension på utbildningsområdet är avgörande för att hjälpa medborgarna att bättre förstå EU och återupprätta förbindelsen mellan dem och EU. En sådan dimension kan också fördjupa rollen för de värden som anges i artikel 2 i EU-fördraget och stärka unionens röst i en ömsesidigt beroende värld.

3.

Europaparlamentet framhåller behovet av att förstå EU:s grundläggande värden och främja uppslutningen bakom dem. Parlamentet påpekar att kunskaper om och förståelse av EU:s och medlemsstaternas gemensamma historia och värden är en förutsättning för ömsesidig förståelse, fredlig sammanlevnad, tolerans och solidaritet och även för förståelsen av EU:s grundprinciper.

4.

Europaparlamentet påpekar att EU har stort inflytande på medborgarnas dagliga liv och därför bör bli mer synligt och bättre integrerat i läromedlen och i icke schemalagd verksamhet. Innehåll som direkt handlar om EU kan tillföra ett avsevärt mervärde till skolornas läroplaner och till elevernas personliga utveckling och mognad.

5.

Europaparlamentet framhåller hur viktigt det är att använda aktiva och deltagarorienterade undervisningsmetoder som är avpassade efter elevernas ålder, nivåer, behov och intressen och att fullt ut tillvarata de möjligheter som erbjuds av informations- och kommunikationstekniken och medierna, inklusive de sociala medierna.

6.

Europaparlamentet understryker att en EU-dimension på utbildningsområdet bör göra det möjligt för eleverna att inte bara tillägna sig kunskap och utveckla en samhörighetskänsla och kompetens som unionsmedborgare, utan även kritiskt reflektera över EU – bland annat genom att de studerar EU:s grundläggande värden, som baserar sig på rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna – och över EU:s styrning och beslutsprocesser och hur dessa påverkar deras medlemsstater och deras demokratiska deltagande. Parlamentet uppmuntrar till användning av Europeiska ungdomsparlamentets rollspel för att hjälpa barn och studenter att förstå de europeiska processerna och höja deras medvetenhet om Europafrågor.

7.

Europaparlamentet påpekar att EU har formats av sina medlemsstater med deras unika historiska och kulturella utgångspunkter och att unionens utveckling alltjämt är oupplösligt förbunden med dess medlemsstater. Samtidigt poängterar parlamentet att de olika kulturerna har bidragit till de europeiska samhällena och det europeiska kulturarvet.

8.

Europaparlamentet konstaterar att EU har stort inflytande på medlemsstaterna och att skolundervisningen om EU bör avspegla dels medlemsstaternas roll i utvecklingen av EU, dels EU:s inflytande på den nationella utvecklingen.

9.

Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna och EU måste föregå med gott exempel för alla aktörer som är inblandade i undervisning eller lärande om EU i skolorna genom att praktiskt tillämpa grundläggande europeiska värden såsom social inkludering och europeisk och internationell solidaritet.

10.

Europaparlamentet påminner om behovet av att säkerställa, förbättra och utöka lärarnas och utbildarnas grundutbildning och livslånga fortbildningsmöjligheter och ge dem lämpligt stöd och lämpliga resurser så att de kan införa en EU-dimension i sin undervisning, särskilt i samband med undervisning i historia och samhällskunskap. Det är också angeläget att de arbetar med elevcentrerade strategier och anpassa undervisningsmetoderna till elevernas behov.

11.