18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/1

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/2

1)

Rådets beslut 8512/15 av den 7 maj 2015 om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i den del som angår frågor som omfattas av Europeiska unionens befogenhet, ogiltigförklaras.

2)

Verkningarna av beslut 8512/15 ska bestå till dess att ett beslut från Europeiska unionens råd grundat på artiklarna 207 och 218 FEUF – inom en skälig tid som inte får vara längre än sex månader från det att förevarande dom avkunnas – träder i kraft.

3)

Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.

4)

Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Ungern, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/3

1)

Punkterna 1, 2 och 4 i domslutet i Europeiska unionens tribunals dom av den 24 juni 2015, Italien/kommissionen (T-527/13, EU:T:2015:429), upphävs.

2)

Den talan som Republiken Italien väckt vid Europeiska unionens tribunal i mål T-527/13 ogillas.

3)

Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för kommissionen i förfarandena vid tribunalen som domstolen.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/3

1)

Överklagandena ogillas.

2)

Republiken Slovakien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland och Rumänien ska bära sina egna rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/4

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Rumänien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)

Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Slovakien ska bära sina egna rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/5

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Polyelectrolyte Producers Group GEIE (PPG) och SNF SAS ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa).

3)

Konungariket Nederländerna och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/5

1)

Europeiska unionens råds slutsatser om Internationella teleunionens (ITU) världsradiokonferens 2015 (WRC-15), vilka antogs vid det 3419:e rådsmötet i Luxemburg den 26 oktober 2015, ogiltigförklaras.

2)

Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)

Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina kostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/6

1)

Artikel 4.2 i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater utgör hinder mot en nationell bestämmelse, såsom artikel 198.10 i 1992 års lag om inkomstskatt, vilken samordnats genom kunglig förordning av den 10 april 1992 och bekräftats genom lag av den 12 juni 1992, sådana de genomförts genom kunglig förordning om genomförande av 1992 års lag om inkomstskatt, enligt vilken den ränta som ett moderbolag betalar på ett lån inte får dras av från dess beskattningsbara vinst upp till ett belopp som motsvarar utdelning – vilken också är skattemässigt avdragsgill – från moderbolagets aktieinnehav i dotterbolag som innehafts i mindre än ett år, trots att räntan inte hänför sig till finansieringen av sådana innehav.

2)

Artikel 1.2 i direktiv 90/435 ska tolkas så, att den inte tillåter medlemsstaterna att tillämpa en sådan nationell bestämmelse som artikel 198.10 i 1992 års lag om inkomstskatt, vilken samordnats genom kunglig förordning av den 10 april 1992 och bekräftats genom lag av den 12 juni 1992, i den mån som den går utöver vad som är nödvändigt för att förhindra bedrägerier och missbruk.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/7

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/7

1)

Artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF ska tolkas så, att etableringsfriheten omfattar en flytt av det stadgeenliga sätet för ett bolag, som bildats enligt rätten i en medlemsstat, till en annan medlemsstat, i syfte att, i enlighet med de villkor som uppställs i lagstiftningen i denna andra medlemsstat, omvandla bolaget till ett bolag som omfattas av rätten i den andra medlemsstaten, utan att bolagets faktiska säte flyttas.

2)

Artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som ställer upp likvidation av bolaget som villkor för att ett bolag som bildats enligt rätten i den medlemsstaten ska få flytta det stadgeenliga sätet till en annan medlemsstat i syfte att omvandla bolaget till ett bolag som omfattas av rätten i den andra medlemsstaten i enlighet med de villkor som uppställs i den andra medlemsstatens lagstiftning.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/8

1)

Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort, och artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning enligt vilken denna medlemsstat kan vägra att erkänna ett intyg som utfärdats i en annan medlemsstat och som visar att innehavaren har rätt att köra, när detta intyg inte uppfyller kraven för den körkortsmodell som föreskrivs i detta direktiv, även för det fall att innehavaren av intyget uppfyller villkoren i detta direktiv för utfärdande av ett körkort.

2)

Artikel 2.1 i direktiv 2006/126, och artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 FEUF, ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning som föreskriver en straffrättslig eller administrativ påföljd för en person som, trots att vederbörande uppfyller villkoren i detta direktiv för att erhålla ett körkort, framför ett motorfordon på denna medlemsstats territorium utan att inneha ett körkort som uppfyller kraven för den körkortsmodell som föreskrivs i nämnda direktiv och som, i avvaktan på att ett sådant körkort ska utfärdas av en annan medlemsstat, enbart kan visa sin rätt att köra, vilken erhållits i denna andra medlemsstat, genom ett tillfälligt och geografiskt begränsat intyg som utfärdats av denna andra medlemsstat. Det ankommer i detta avseende på den hänskjutande domstolen att inom ramen för sin bedömning av hur allvarlig den berörda personens överträdelse är och hur sträng den påföljd som ska påföras är, såsom en eventuell förmildrande omständighet, ta hänsyn till att den berörda personen erhållit rätten att köra i en annan medlemsstat, en rätt som intygats genom ett intyg som utfärdats av nämnda medlemsstat och som i princip, på den berördes begäran, kommer att bytas ut före utgången av intygets giltighetstid mot ett körkort som uppfyller kraven på den körkortsmodell som föreskrivs i direktiv 2006/126. Denna domstol ska inom ramen för sin prövning också avgöra vilken konkret fara den berörda personen utgjorde för den inhemska trafiksäkerheten.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/9

1)

Artikel 29.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att den omständigheten att överföringen inte verkställs inom den tidsfrist på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 och 29.2 i denna förordning automatiskt medför att ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten, och att det för denna ansvarsövergång inte krävs att den ansvariga medlemsstaten förklarar att den inte vill överta eller återta den berörda personen.

2)

Artikel 27.1 i förordning nr 604/2013, jämförd med skäl 19 i samma förordning, och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den som ansöker om internationellt skydd ska ha tillgång till ett effektivt och snabbt rättsmedel som gör det möjligt för vederbörande att göra gällande att den i artikel 29.1 och 29.2 i nämnda förordning angivna tidsfristen på sex månader har löpt ut efter det att överföringsbeslutet meddelades. Den rätt att åberopa omständigheter som inträffat efter det att överföringsbeslutet meddelades, till stöd för ett överklagande av detta beslut, som en sådan sökande har enligt en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, innebär att denna skyldighet att föreskriva ett effektivt och snabbt rättsmedel är uppfylld.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/10

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/11

1)

Artiklarna 217.1 och 220.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000, ska tolkas på så sätt att vid uppbörd i efterhand ska det av myndigheterna fastställda tullbeloppet anses vara bokfört när tullmyndigheterna för in beloppet i räkenskaperna eller något annat likvärdigt medium, oberoende av att myndigheternas beslut om bokföringen eller om fastställande av skyldigheten att betala tull har överklagats i administrativ ordning eller till domstol.

2)

Artikel 220.2 b samt artiklarna 236, 239 och 243 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, ska tolkas på så sätt att i samband med ett överklagande i administrativ ordning eller till domstol – i den mening som avses i artikel 243 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000 – av ett beslut från den behöriga skattemyndigheten att bokföra ett importtullbelopp i efterhand och att ålägga importören att betala nämnda belopp, har importören rätt att åberopa berättigade förväntningar enligt artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, i syfte att bestrida denna bokföring, oberoende av huruvida importören har gett in en ansökan om eftergift eller om återbetalning av importtullarna i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 236 och 239 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000.

3)

Artikel 869 b i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2913/92, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1335/2003 av den 25 juli 2003, ska tolkas på så sätt att i avsaknad av ett beslut eller ett förfarande från Europeiska kommissionen i den mening som avses i artikel 871.2 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003, får tullmyndigheterna – i en situation som den som är aktuell i det nationella målet – inte själva besluta att underlåta att bokföra obetalda tullar i efterhand på grund av att de anser att villkoren för att åberopa berättigade förväntningar enligt artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, är uppfyllda, och att tullmyndigheterna är skyldiga att hänskjuta ärendet till kommissionen när de anser att kommissionen har begått ett misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, när omständigheterna i det nationella målet har samband med resultatet av en unionsundersökning i den mening som avses i artikel 871.1 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003, eller när det i det målet aktuella tullbeloppet uppgår till minst 500 000 euro.

4)

Artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000, ska tolkas på så sätt att upplysningar om hur exportstatens tullmyndigheter och exportören har agerat som förekommer i en rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) utgör bevisning som ska beaktas för att fastställa huruvida villkoren för att en importör ska kunna åberopa berättigade förväntningar enligt nämnda bestämmelse är uppfyllda. I den mån en sådan rapport, mot bakgrund av de upplysningar som den innehåller, visar sig vara otillräcklig för att fastställa huruvida dessa villkor är uppfyllda i alla avseenden, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva, kan tullmyndigheterna emellertid komma att behöva lägga fram kompletterande bevisning i denna fråga, bland annat genom att göra efterhandskontroller.

5)

Artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, ska tolkas på så sätt att det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga konkreta omständigheter i det nationella målet, och i synnerhet mot bakgrund av den bevisning som lagts fram av parterna i det målet, pröva huruvida villkoren för att en importör ska kunna åberopa berättigade förväntningar enligt nämnda bestämmelse är uppfyllda. Vid denna prövning har upplysningar som inhämtats vid en efterhandskontroll inte företräde framför upplysningar som förekommer i en rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

6)

Artikel 875 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003, ska tolkas på så sätt att en medlemsstat är bunden – på av Europeiska kommissionen närmare angivna villkor – av de bedömningar som kommissionen har gjort i ett beslut fattat med stöd av artikel 873 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003, som riktar sig till en annan medlemsstat, i fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter, vilket det ankommer på medlemsstatens myndigheter och domstolar att bedöma, varvid hänsyn ska tas till bland annat upplysningar om hur exportören eller exportstatens tullmyndigheter har agerat som förekommer i en rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) som ligger till grund för kommissionens beslut.

7)

Artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000 och artikel 875 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003, ska tolkas på så sätt att tullmyndigheterna får göra samtliga efterhandskontroller som de anser vara nödvändiga och använda upplysningar som framkommit vid dessa kontroller både för att kontrollera huruvida villkoren för att en importör ska kunna åberopa berättigade förväntningar enligt artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, är uppfyllda och för att avgöra huruvida det i ett fall som de har att pröva föreligger faktiska och rättsliga omständigheter som är jämförbara – i den mening som avses i artikel 875 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003 – med dem som föreligger i ett fall som varit föremål för ett beslut om att tullar inte ska bokföras vilket kommissionen fattat i enlighet med artikel 873 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1335/2003.

8)

Artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, ska tolkas på så sätt att det förhållandet att en importör har importerat varor på grundval av ett distributionsavtal inte påverkar importörens möjlighet att åberopa skydd för berättigade förväntningar, vilket denna importör kan göra på samma villkor som en importör som har importerat varor genom att köpa dem direkt av exportören, det vill säga om tre kumulativa villkor är uppfyllda. För det första krävs att den omständigheten att importtullar inte har tagits ut beror på ett misstag från de behöriga myndigheternas sida. För det andra måste myndigheternas misstag vara av sådant slag att det inte rimligen kunde ha upptäckts av en i god tro handlande gäldenär. För det tredje måste gäldenären ha följt samtliga gällande bestämmelser vid sin tulldeklaration. I detta syfte ankommer det på importören att skydda sig mot risken för ett förfarande för uppbörd i efterhand, bland annat genom att vid distributionsavtalets ingående eller senare begära att den andra avtalsparten ska tillhandahålla samtliga bevis för att ursprungscertifikatet formulär A har utfärdats på ett korrekt sätt för varorna. Detta innebär att berättigade förväntningar enligt nämnda bestämmelse i synnerhet inte kan anses föreligga om importören, trots att denne har uppenbara skäl att betvivla att ett ursprungscertifikat formulär A är korrekt, har underlåtit att skaffa information från den andra avtalsparten om omständigheterna kring utfärdandet av detta certifikat för att fastställa huruvida det finns fog för nämnda tvivel.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/13

1)

Överklagandena ogillas.

2)

Global Steel Wire SA, Moreda-Riviere Trefilerías SA, Trefilerías Quijano SA och Trenzas y Cables de Acero PSC SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/13

1)

Överklagandena ogillas.

2)

Global Steel Wire SA, Trenzas y Cables de Acero PSC SL, Trefilerías Quijano SA och Moreda-Riviere Trefilerías SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/14

1)

Artikel 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så att de inte utgör hinder för att skattemyndigheten, vid registreringen till mervärdesskatt av en beskattningsbar person, vars styrelseledamot tidigare var styrelseledamot eller delägare i en annan juridisk person som inte fullgjorde sina skattemässiga skyldigheter, ålägger den beskattningsbara personen att ställa en säkerhet på ett belopp som kan uppgå till 500 000 euro, förutsatt att den säkerhet som krävs av denna beskattningsbara person inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftena med artikel 273, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Likabehandlingsprincipen ska tolkas så att den inte hindrar en skattemyndighet från att kräva att en ny beskattningsbar person, vid registreringen till mervärdesskatt, ska ställa en sådan säkerhet på grund av denna persons koppling till en annan juridisk person som har skatteskulder.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/15

—

upphäva den dom som meddelades av tribunalen den 8 juni 2017,

—

återförvisa målet till tribunalen, och

—

förplikta Debonair att ersätta rättegångskostnaderna.

—

tillämpade relevanta kriterier vid fastställande av omsättningskretsen,

—

gjorde en korrekt bedömning av likheterna mellankännetecknen,

—

tillämpade relevanta kriterier för bedömningen av huruvida särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning föreligger på ett riktigt sätt,

—

gjorde en helhetsbedömning av risken för förväxling.

—

tillämpade samtliga villkor för att fastställa det äldre varumärkets renommé,

—

gjorde en korrekt bedömning av likheterna mellankännetecknen,

—

gjorde en korrekt analys av huruvida omsättningskretsen kunde urskilja ett samband mellan varumärkena,

—

gjorde en riktig bedömning av huruvida användningen av varumärket var till förfång för det äldre varumärkets renommé.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/16

1)

Ska artikel 63 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1), med hänsyn till att det ankommer på beskattningsbara personer att ombesörja skatteuppbörd åt statskassan, tolkas restriktivt på så sätt att det belopp som ska uppbäras för tillhandahållandet

2)

Om den första tolkningsfrågan ska besvaras nekande: Är den beskattningsbara personen skyldig att två år i förväg betala den skatt som ska erläggas på tillhandahållandet, om den beskattningsbara personen inte kan få (delvis) ersättning för sitt tillhandahållande förrän två år efter den beskattningsgrundande händelsen?

3)

Om den andra tolkningsfrågan ska besvaras jakande: Har medlemsstaterna – med hänsyn till deras befogenheter enligt artikel 90.2 i direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt – rätt att utgå från att en justering enligt artikel 90.1 i direktiv 2006/112 ska göras redan för den beskattningsperiod då skatten blir utkrävbar, om den beskattningsbara personen inte kan ta emot det utestående beloppet förrän två år efter den beskattningsgrundande händelsen, på grund av att beloppet inte förfallit till betalning?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/16

1.

Omfattas en tjänst som huvudsakligen består i överlämnande av en semesterbostad och där ytterligare tjänster bara ska anses utgöra sidotjänster till huvudtjänsten enligt EU-domstolens dom av den 12 november 1992, Van Ginkel (C-163/91, EU:C:1992:435), av den särskilda ordningen för resebyråer enligt artikel 306 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1)?

2.

Om den första frågan ska besvaras jakande: Kan denna tjänst, förutom av den särskilda ordningen för resebyråer enligt artikel 306 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, dessutom omfattas av de reducerade skattesatserna för tillhandahållande av semesterlogi i den mening som avses i artikel 98.2 i nämnda direktiv, jämförd med punkt 12 i bilaga III till direktivet?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/17

—

ogiltigförklara den överklagade domen i mål T-607/16 i dess helhet,

—

ogiltigförklara beslutet som meddelades av EIB:s ordförande Dr. Werner Hoyer den 16 oktober 2015 i samband med utredningen om respekt för värdighet på arbetsplatsen som inletts efter det att OZ den 20 maj 2015 hade anmält sin överordnade F, och som utförts av utredningskommittén. Klaganden yrkar även att domstolen ska ogiltigförklara utredningskommitténs rapport av den 14 september 2015 i samband med OZ:s anmälan, i vilken vederbörandes anmälan avslogs och i vilken olämpliga rekommendationer inkluderades,

—

förplikta EIB att ersätta sjukvårdskostnader till följd av de skador som OZ lidit och som hittills uppgår till i) 977 euro (inklusive mervärdesskatt) och ii) ett preliminärt belopp om 5 850 euro för framtida sjukvårdskostnader,

—

förplikta EIB att utge ersättning för den ideella skada som lidits till ett belopp om 20 000 euro,

—

förplikta EIB att ersätta advokatkostnaderna i detta förfarande, som uppgår till ett belopp om 35 100 euro (inklusive mervärdesskatt),

—

förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet och för förfarandet i tribunalen, och

—

förplikta EIB att återuppta utredningen om respekt för värdighet på arbetsplatsen och/eller förplikta EIB:s ordförande att fatta ett nytt beslut.

—

Första grunden: åsidosättande av förfarandet för utredningen om respekt för värdighet på arbetsplatsen samt av artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. OZ gör gällande att principen om ett korrekt rättsförfarande, en rättvis rättegång och ett rättvist förfarande enligt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna åsidosattes under utredningen om trakasserierna.

—

Andra grunden: åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. OZ gör gällande att omständigheter och kommentarer som saknar relevans tagits med i EIB:s ordförandes rapport och beslut och att OZ:s rätt till respekt för privatlivet därmed åsidosatts.

—

Tredje grunden: åsidosättande på grundval av rättsvägran eftersom tribunalen inte dömde utifrån de faktiska omständigheter och den rättsliga grund som lagts fram.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/19

1)

Kan domen Petroma (mål C-271/12)()  (1) nyanseras på så sätt att en återbetalning av mervärdesskatt på begäran av ett företag som inte är etablerat i unionen kan godtas, trots att den nationella skattemyndigheten redan har fattat ett beslut att avslå ansökan om återbetalning på grund av att företaget inte har svarat på en anmodan om information om registreringsnumret för mervärdesskatt, med beaktande av att myndigheten vid den tidpunkten hade tillgång till denna information, vilken klaganden hade tillhandhållit då denne hörsammade andra anmodanden?

2)

För det fall fråga 1 ska besvaras nekande:

Ska en retroaktiv tillämpning av domen Senatex (mål C-518/14) (2) anses kräva att ett myndighetsbeslut om avslag på ansökan om återbetalning av den aktuella mervärdesskatten ska ogiltigförklaras, med beaktande av att detta beslut endast fastställde ett tidigare lagakraftvunnet myndighetsbeslut om att neka återbetalning av mervärdesskatt, vilket fattats av AEAT med tillämpning av ett annat förfarande än det som föreskrivs i lagen för sådana fall och som dessutom åsidosatte rättigheterna för den som ansökt om återbetalning och berövade denne möjligheten att försvara sig?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/19

1.

Ska artiklarna 56 och 58 EG, nu artiklarna 63 och 65 FEUF, tolkas så, att den likviditetsmässiga nackdel som uppkommer till följd av att källskatt innehålls på utdelning till bolag som uppvisar underskott och inte har hemvist i Frankrike, medan bolag med underskott som har hemvist i Frankrike inte beskattas med avseende på den utdelning som de erhåller förrän under det beskattningsår då de i förekommande fall åter uppvisar ett överskott, i sig utgör en sådan skillnad i behandling som innebär en begränsning av den fria rörligheten för kapital?

2.

Är det, mot bakgrund av de krav som följer av artiklarna 56 och 58 EG, nu artiklarna 63 och 65 FEUF, möjligt att anse att den eventuella begränsning av den fria rörligheten för kapital som nämns i den föregående frågan är motiverad med hänvisning till behovet av att säkerställa en effektiv skatteuppbörd, i och med att bolag utan hemvist i Frankrike inte står under den franska skattemyndighetens kontroll, eller med hänvisning till behovet av att upprätthålla fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna?

3.

För den händelse att det omtvistade innehållandet av källskatt i princip kan godtas med hänsyn till den fria rörligheten för kapital:

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/20

1.

Ska artikel 2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1), tolkas så, att ett bolag som EDF handlar i egenskap av näringsidkare när det beviljar en anställd ett bostadslån som ingår i en plan för att förenkla förvärv av bostad och som bara kan beviljas bolagets anställda?

2.

Ska artikel 2 i direktivet tolkas så, att ett bolag som EDF handlar i egenskap av näringsidkare när det beviljar en anställds maka, som är solidarisk betalningsansvarig men inte anställd inom bolaget, ett bostadslån?

3.

Ska artikel 2 i direktivet tolkas så, att en anställd hos ett bolag som EDF handlar i egenskap av konsument när denne beviljas ett sådant bostadslån från bolaget?

4.

Ska artikel 2 i direktivet tolkas så, att makan till den anställde, som beviljas samma bostadslån men inte i egenskap av anställd i bolaget utan som solidariskt betalningsansvarig, handlar i egenskap av konsument?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/21

1)

Ska artikel 23 i förordning nr 44/2001 (1) tolkas så, att en nationell domstol vid vilken en återförsäljare har väckt skadeståndstalan mot en leverantör med stöd av artikel 102 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får tillämpa en prorogationsklausul i avtalet mellan parterna?

2)

Om den första frågan besvaras jakande, ska artikel 23 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att en nationell domstol vid vilken en återförsäljare har väckt skadeståndstalan mot en leverantör med stöd av artikel 102 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får tillämpa en prorogationsklausul i avtalet mellan parterna, även i fall där denna klausul inte uttryckligen hänvisar till tvister om ansvar på grund av överträdelser av konkurrensrätten?

3)

Ska artikel 23 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att en nationell domstol vid vilken en återförsäljare har väckt skadeståndstalan mot en leverantör med stöd av artikel 102 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får bortse från en prorogationsklausul i avtalet mellan parterna om ingen överträdelse av konkurrensrätten har konstaterats av någon nationell eller europeisk myndighet?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/22

1)

Ska direktiv 2015/64/EU av den 21 juni 2011 (1) tolkas så att det med beaktande av de definitioner av tobaksvaror som anges i artiklarna 2-4 i direktivet även reglerar priset på förpackade tobaksvaror?

2)

För det fall att ovannämnda fråga besvaras jakande, ska artikel 15 i direktivet av den 21 juni 2011, såvitt principen om fri prissättning av tobaksvaror fastställs därigenom, tolkas så, att den utgör hinder mot en bestämmelse om fastställande av priser på sådana varor per 1 000 enheter eller per 1 000 gram som innebär att tillverkarna av tobaksvaror förbjuds att anpassa sina priser beroende på eventuella skillnader i förpackningskostnaderna för dessa produkter?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/22

1)

Omfattas den sökande fredsdomarens tjänsteutövning av begreppet ”visstidsanställd” i den mening som avses i artikel 1.3 och artikel 7 i direktiv 2003/88 (1), jämförda med klausul 2 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70 (2) och med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

2)

Om fråga 1 ska besvaras jakande, kan, vid tillämpningen av klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70, en ordinarie ledamot eller ”yrkesdomare” betraktas som en, med en visstidsanställd fredsdomare, jämförbar tillsvidareanställd?

3)

Om svaret på fråga 2 är jakande, ska skillnaden mellan de förfaranden som används vid rekryteringen av ordinarie ledamöter och de lagstadgade urvalsförfaranden som används vid rekryteringen av fredsdomare anses utgöra en objektiv grund i den mening som avses i klausul 4.1 och/eller 4.4 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70/EG, som – enligt gällande praxis i dom nr 13721/2017 från Corte di Cassazione a Sezioni unite och yttrande nr 464/2017 av den 8 april 2017 från Consiglio di Stato – motiverar att fredsdomare, såsom i den visstidsanställda sökandens fall, inte omfattas av samma anställningsvillkor som jämförbara tillsvidareanställda ordinarie ledamöter, och som även motiverar underlåtenheten att tillämpa preventiva och straffrättsliga åtgärder mot missbruk av användandet av visstidsanställningskontrakt i den mening som avses i klausul 5 i nämnda ramavtal, som införts genom direktiv 1999/70/EG, och i den mening som avses i de nationella införlivandebestämmelserna, med beaktande av att det saknas en grundläggande rättsprincip i den italienska rättsordningen, ens på konstitutionell nivå, som kan rättfärdiga antingen särbehandlingen i fråga om anställningsvillkoren eller det absoluta förbudet mot att omvandla fredsdomarens anställning till en tillsvidareanställning, och även med hänvisning till den tidigare nationella bestämmelsen (lag nr 217/1974) som redan föreskrev att anställningsvillkoren skulle utjämnas i förhållande till ordinarie domare) och fredsdomarnas visstidsanställningar gradvis stabiliseras?

4)

Strider, under alla omständigheter, i en sådan situation som avses i det nationella målet den verksamhet som en fredsdomare utövar mot artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och det EU-rättsliga begreppet om en oberoende och opartisk domstol, när fredsdomaren har ett teoretiskt intresse av en viss utgång i målet till förmån för sökanden som på heltid fullgör exakt samma domstolsfunktioner, och kan träda i stället för en domstol som i Italien är behörig att pröva arbetsrättsliga mål i allmänhet eller mål rörande ordinarie domare, på grund av den högsta nationella rättsinstansens – Corte di cassazione, Sezioni unite – vägran att säkerställa ett rättsligt skydd av de rättigheter som görs gällande och som skyddas enligt unionsrätten, eftersom behörig domstol (Tribunale del lavoro) eller Tribunale amministrativo regionale, på begäran, kan bli skyldig att avsäga sig sin behörighet, trots att rättigheterna ifråga – såsom i det nationella målet avseende betald semester – följer av unionsrätten som är tvingande och har företräde framför nationell rätt, och, för det fall EU-domstolen finner att artikel 47 i stadgan har åsidosatts, vilka är de nationella åtgärder som kan vidtas i syfte att förhindra att detta brott mot unionens primärrätt leder till att de grundläggande rättigheter som unionsrätten garanterar fullständigt förnekas enligt nationell rätt på området?

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/23

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/24

1.

Vad är det korrekta testet för att avgöra om en talan som väckts av en arbetsgivare mot en arbetstagare eller tidigare arbetstagare (nedan kallad en arbetstagare) utgör en talan som ”avser” anställningsavtal i den mening som avses i avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Luganokonventionen?

2.

Om ett bolag och en fysisk person ingår ett ”avtal” (i den mening som avses i artikel 5.1 i konventionen), i vilken utsträckning måste det då föreligga ett hierarkiskt förhållande mellan bolaget och den fysiska personen för att det avtalet ska vara ett anställningsavtal i den mening som avses i avsnitt 5 i konventionen? Kan ett sådant förhållande existera när den fysiska personen själv kan diktera (och också faktiskt dikterar) villkoren för sitt avtal med bolaget och har kontroll över och autonomi vad gäller bolagets löpande affärsverksamhet och utförandet av de egna uppgifterna, samtidigt som bolagets aktieägare dock fortfarande har möjlighet att avsluta relationen?

3.

Om avdelning II avsnitt 5 i Luganokonventionen bara gäller talan i sådana fall som om det inte var för avsnitt 5 skulle omfattas av artikel 5.1 i konventionen, vad är då det korrekta testet för att avgöra om en talan omfattas av artikel 5.1?

4.

I en situation där

vad är då det korrekta testet för att avgöra om bolag B:s talan omfattas av avsnitt 5 i konventionen? I synnerhet önskar den hänskjutande domstolen därvidlag få klarlagt följande:

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/26

1)

Talan ogillas.

2)

Frame Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/26

1)

Det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid EUIPO den 7 augusti 2015 (ärende R 2720/2014-5) ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Frame Srl.

3)

Bianca-Moden GmbH & Co. KG ska bära sina rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/27

1)

Talan ogillas.

2)

Carlo Nicola ska ersätta rättegångskostnaderna i denna instans, såväl vad avser målet vid Europeiska unionens tribunal som målet vid Europeiska unionens personaldomstol.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/28

1)

Talan ogillas.

2)

Carlo De Nicola ska ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet såväl vid Europeiska unionens tribunal som vid Europeiska unionens domstol.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/29

1)

Det beslut som första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) meddelade den 22 januari 2016 (ärende R 2950/2014-1) ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta Mundipharma AG:s rättegångskostnader, inklusive de nödvändiga rättegångskostnader som Mundipharma haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden vid EUIPO.

3)

Multipharma SA ska bära sina egna rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/29

1)

Det beslut som meddelades av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 31 augusti 2016 (ärende R 2608/2015-4) ogiltigförklaras i den del som det innebär att invändningsenhetens beslut fastställs och invändningen ogillas i den del som den grundades på det skäl som avses i artikel 8.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-]varumärken (nu artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken).

2)

Överklagandet ogillas i övrigt.

3)

Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/30

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Isocell GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/31

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Isocell GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/31

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Ingo Steiniger ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/32

—

ogiltigförklara den angripna rättsakten,

—

under alla omständigheter, fastställa att tjänstekontraktet för den slutliga värderingen och den värdering som avses i artikel 20.16–19 i förordning nr 806/2014 ska tilldelas i ett konkurrensutsatt urvalsförfarande, i vilket den expert som gjorde den preliminära värderingen av banken inte har rätt att delta, samt fastställa att de som orsakats skada av den ursprungliga rättsakten har rätt att bli hörda i samband med efterhandsvärderingen genom att få tillgång till samtliga handlingar i det administrativa förfarandet och att de har rätt till högsta möjliga vederlag som kan uppnås i efterhand, vilket ska utges av den som övertagit banken [Banco de Santander], alternativt av SRB,

—

oberoende av andrahandsyrkandet, och som ett tillägg till förstahandsyrkandet, förplikta SRB att till PSN betala ett belopp på 276 201,42 euro jämte lagstadgad ränta räknad från dagen för denna ansökan.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/33

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/33

—

ogiltigförklara beslut (Gusp) 2017/1245 av den 10 juli 2017 om genomförande av beslut 2013/255/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien, i den del det rör sökanden,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2017/1241 av den 10 juli 2017 om genomförande av förordning (EU) nr 36/2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien, i den del den rör sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta samtliga utgifter och rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen, inklusive sökandens utgifter och rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Sökanden gör gällande att rådet inte har lagt fram någon som helst bevisning som styrker att sökanden skulle vara ett internationellt erkänt syriskt konglomerat.

Sökanden anser att sistnämnda påstående är felaktigt i sin helhet och visar på flera materiella oriktigheter i rådets tillvägagångssätt.

Sökanden anser vidare att företaget har visat att det inte är ett stort företag men att det uppfyller definitionen av ett litet eller medelstort företag i enlighet med EU-lagstiftningen, och att företaget inte är internationellt känt.

Sökanden gör även gällande att rådet inte har beaktat vare sig domen av den 6 april 2017, Alkarim for Trade and Industry/rådet (T-35/15, ej publicerad, EU:T:2017:262), eller domen av den 11 maj 2017, Abdulkarim/rådet (T-304/15, ej publicerad, EU:T:2017:327), i vilka tribunalen ogiltigförklarade respektive vidtagna sanktioner mot sökanden och mot Wael Abdulkarim, då rådet gjort uppenbart oriktiga bedömningar.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av den allmänna proportionalitetsprincipen, i den mån:

3.

Tredje grunden: Oproportionerligt åsidosättande av rätten till egendom och rätten att utöva yrkesverksamhet. Genom att vidta sanktionerna har rådet oundvikligen åsidosatt sökandens rätt till egendom samt företagets rätt att bedriva ekonomisk verksamhet, vilket strider mot första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sökanden anser att företaget inte kan förhindras att ostört nyttja sin egendom och sin ekonomiska frihet, vilket motiverar en ogiltigförklaring av de angripna åtgärderna i den del som avser sökanden.

4.

Fjärde grunden: Maktmissbruk. De åtgärder som rådet vidtagit har inte någon påverkan på den syriska regimen och sökanden har hela tiden förblivit oberoende i förhållande till regimen. Detta innebär att rådets föreskrivna sanktioner saknar stöd och bevis, och avser inte den syriska regimen utan endast sökanden, på grunder som sökanden inte känner till.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten i enlighet med artikel 296 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Sökanden hävdar att rådets motivering till stöd för de angripna åtgärderna är elliptisk och saknar hänvisning till en konkret och relevant omständighet som gör det möjligt för rådet att identifiera anledningen till att sökanden anses vara ”ett internationellt erkänt syriskt konglomerat som har samröre med Wael Abdulkarim, som finns upptagen på förteckningen som ledande affärsman verksam i Syrien”.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/35

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b förordning nr 207/2009.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/35

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/36

—

fastställa att det i kommissionens beslut SA. 29432 – CP 290/2009 – Ungern – ”Stöd till anställning av arbetstagare med funktionshinder som påstås vara otillåtet till följd av att lagstiftningen är diskriminerande”, av den 20 juli 2011, och kommissionens beslut SA.45498 (FC/2016) – ”Klagomål från OPS Újpest-lift Kft. om det statliga stöd som beviljades mellan åren 2006 och 2012 till företag som anställde arbetstagare med funktionshinder”, av den 25 januari 2017, (nedan kallade de angripna besluten) inte slås fast att det statliga stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.1 FEUF,

—

alternativt fastställa att de angripna besluten inte utgör rättsligt bindande akter vad beträffar sökandebolaget i samband med den talan som bolaget väckt mot Emberi Erőforrások Minisztériuma (Ministeriet för mänskliga resurser, Ungern) i mål nr 28. P. 21.072/2016 (därefter 28. P. 21.143/2017) vid Fővárosi Törvényszék (Provinsdomstolen för Budapests stad, Ungern), eftersom sökandebolaget i det målet till stöd för sitt skadeståndsyrkande har åberopat åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, och inte åsidosättande av artikel 107.3 FEUF, och,

—

för det fall de angripna besluten skulle anses utgöra rättsligt bindande akter vad beträffar sökandebolaget i samband med bolagets skadeståndstalan grundad på åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, ogiltigförklara de angripna besluten, eftersom det statliga stöd som beviljats av de ungerska myndigheterna strider mot artikel 107.1 FEUF.

1.

Första grunden: I de angripna besluten slog kommissionen inte fast att det statliga stödet var förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.1 FEUF. Besluten utgör således inte rättsligt bindande akter i samband med den skadeståndstalan som sökandebolaget väckt mot Emberi Erőforrások Minisztériuma (Ministeriet för mänskliga resurser) vid Fővárosi Törvényszék (Provinsdomstolen för Budapests stad, Ungern).

2.

Andra grunden: I de angripna besluten fann kommissionen att det statliga stödet var förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF, och inte enligt artikel 107.1 FEUF, vilket är den bestämmelse som åberopats av sökandebolaget. Detta innebär att besluten saknar betydelse i förhållande till den rättsliga grunden för det yrkande som sökandebolaget framställt i den skadeståndstalan som bolaget väckt vid Fővárosi Törvényszék (Provinsdomstolen för Budapests stad) och att de således inte utgör rättsligt bindande akter vad beträffar sökandebolaget.

3.

Tredje grunden: De angripna besluten ogiltiga på grund av att de ungerska myndigheterna hade beviljat otillåtet statligt stöd som stred mot artikel 107.1 FEUF och som kommissionen enligt artikel 108.3 TFEU borde ha underrättats om. Till stöd för påståendet att stödet är otillåtet åberopar sökandebolaget kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 [FEUF] (1) och kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna [107 och 108 FEUF] (allmän gruppundantagsförordning). (2)

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/37

—

i första hand förklara att kommissionens beslut SA.29432 – CP 290/2009 – Ungern – ”Stöd för anställning av funktionshindrade arbetstagare som påstås vara rättsstridigt på grund av lagstiftningens diskriminerande karaktär” av den 20 juli 2011 och kommissionens beslut SA.45498 (FC/2016) – ”Klagomål från OPS Újpest-lift Kft. i samband med det statliga stöd som beviljades mellan år 2006 och år 2012 till förmån för företag som anställer funktionshindrade arbetstagare” av den 25 januari 2017 (nedan kallades de angripna besluten) inte ska förklara att det statliga stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.1 FEUF, eller

—

i andra hand förklara att de angripna besluten inte utgör juridiskt bindande rättsakter för sökanden i den talan om skadestånd som sökanden väckt mot Emberi Erőforrások Minisztériuma (ministeriet för personalfrågor, Ungern) i mål 23. P. 25.843/2016 vid Fővárosi Törvényszék (Budapests allmänna domstol, Ungern) och att sökanden av den anledningen inte är direkt och personligen berörd, eftersom grunden för skadeståndstalan är åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, inte av artikel 107.3 FEUF, och

—

för det fall att de angripna besluten ska kvalificera som bindande juridiska rättsakter för sökanden i målet om skadestånd till följd av åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, förklara att de angripna besluten är ogiltiga, eftersom det statliga stöd som de ungerska myndigheterna beviljade strider mot artikel 107.1 FEUF.

1.

Grunden för det första yrkandet

2.

Grunden för det andra yrkandet

3.

Grunden för det tredje yrkandet

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/38

—

i första hand, slå fast att kommissionens beslut SA.29432 – CP 290/2009 – Ungern – ”Stöd avseende anställning av funktionshindrade arbetstagare som antas vara olagligt med anledning av lagstiftningens diskriminerande karaktär”, av den 20 juli 2011, och SA.45498 (FC/2016) – ”Klagomål från OPS Újpest-lift Kft. rörande det statliga stöd som utbetalats till företag som anställt funktionshindrade arbetstagare mellan 2006 och 2012”, av den 25 januari 2017 (nedan kallade de angripna besluten), inte innebar att det statliga stödet ansågs vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.1 FEUF,

—

i andra hand, slå fast att de angripna besluten, inom ramen för talan om ersättning nr 66.P.22.195/2017 som sökanden väckt vid Fővárosi Törvényszék (huvudstadsdomstolen i Budapest, Ungern) mot Emberi Erőforrások Minisztériuma (ministeriet för mänskliga resurser, Ungern) inte utgör bindande rättsakter för sökanden och att sökanden således inte är en part som är direkt och personligen berörd, eftersom sökanden grundar sin talan om ersättning på ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och inte artikel 107.3 FEUF,

—

för det fall de angripna besluten, inom ramen för talan om ersättning på grundval av artikel 107.1 FEUF, utgör bindande rättsakter för sökanden, slå fast att besluten är en nullitet med anledning av att det statliga stöd som de ungerska myndigheterna beviljat strider mot artikel 107.1 FEUF.

1.

Första grunden avser förstahandsyrkandet

2.

Andra grunden avser andrahandsyrkandet

3.

Tredje grunden avser tredjehandsyrkandet

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/40

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

avslå invändningen mot ansökan om registrering av EU-varumärke nr 11223559, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/40

—

i första hand fastställa att kommissionens beslut SA. 29432 – CP 290/2009 – Ungern – ”stöd för anställning av arbetstagare med funktionshinder som uppgetts vara rättsstridigt på grund av lagstiftningens diskriminerande verkan” av den 20 juli 2011 och kommissionens beslut SA.45498 (FC/2016) – ”Anmälan från OPS Újpest-lift Kft. såvitt avser det statliga stöd som beviljats mellan åren 2006 och 2012 till förmån för företag som anställer arbetstagare med funktionshinder” av den 25 januari 2017 (nedan kallade de omtvistade besluten) inte innebär fastställande av att det statliga stödet är förenligt enligt artikel 107.1 FEUF,

—

i andra hand fastställa att de omtvistade besluten inte är akter som är rättsligt bindande för sökanden i det förfarande om ersättning för skada som sökanden inlett mot Emberi Erőforrások Minisztériuma (ministeriet för mänskliga resurser, Ungern) och att nämnda förfarande pågår vid Fővárosi Törvényszék (Domstolen i huvudstaden Budapest, Ungern) under målnummer 18. G. 40.399/2017, varför sökanden inte berörs direkt och personligen, eftersom den grundar sitt ersättningsyrkande på artikel 107.1 FEUF och inte på att det rör sig om en överträdelse enligt artikel 107.3 FEUF,

—

för det fall de omtvistade besluten ska anses utgöra akter som är rättsligt bindande för sökanden i det förfarande om ersättning för skada som grundas på artikel 107.1 FEUF, fastställa att de omtvistade besluten är ogiltiga, eftersom det statliga stöd som beviljats av de ungerska myndigheterna strider mot artikel 107.1 FEUF.

1.

Den rättsliga grunden avseende det första yrkandet

2.

Den rättsliga grunden avseende det andra yrkandet

3.

Den rättsliga grunden avseende det tredje yrkandet

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/42

—

fastställa att Gemensamma resolutionsnämnden [SRB] har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar och förplikta densamma att utge ersättning till sökanden för den skada vederbörande har lidit till följd av SRB:s ageranden och försummelser, och som medfört att sökanden har fråntagits äganderätten till sina obligationer och värdepapper i Banco Popular Español, S.A.,

—

förplikta SRB att till sökanden utge ersättning för den förlust sökanden har gjort (det utmätningsbara beloppet),

—

höja det utmätningsbara beloppet med kompensationsränta räknad från den 7 juni 2017 fram till dess att dom meddelas i detta mål,

—

höja det utmätningsbara beloppet med dröjsmålsränta räknad från den dag då denna dom meddelas fram till dess att full betalning av det utmätningsvara beloppet erläggs, till den kurs som fastställts av ECB för de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna, ökad med två procentenheter, samt

—

förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/42