12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/1

1.

Europeiska regionkommittén (ReK) välkomnar EU:s ytterst framgångsrika forskningspolitik, som genomförts genom på varandra följande ramprogram fram till Horisont 2020, det största integrerade forskningsprogrammet i världen, som bygger på vetenskaplig spetskompetens och påskyndande av innovation.

2.

Horisont 2020 är det viktigaste verktyget för att stödja utvecklingen av forskning och innovation i Europa inom ramen för den övergripande Europa 2020-strategin och för att genomföra det europeiska forskningsområdet.

3.

Kommittén bekräftar Europa 2020-strategins relevans, en strategi där man lägger fram en konsoliderad syn på ”kunskapstriangeln” (utbildning – forskning– innovation) och där en ändring av attityden till inlärning och målet om en högre utbildningsnivå för alla förblir grundläggande och där samarbete mellan universitet och företag ska främjas. Dessutom bör man eftersträva större samordning och komplementaritet med programmen Erasmus+ och Interreg, inklusive Interreg Europa, som syftar till mellanregionalt samarbete. Genomförandet av det europeiska forskningsområdet måste fortsätta och förutsätter att man uppnår flera mål, där bl.a. vetenskaplig spetskompetens är en avgörande och nödvändig aspekt, men inte den enda.

4.

Kommittén understryker den fortsatta relevansen i målen för det europeiska forskningsområdet och nyttan av att fortsätta uppnå dem, särskilt när det gäller gränsöverskridande samarbete, rörlighet för kunskap, en gemensam arbetsmarknad för forskare och innovatörer, jämställdhet mellan könen och tillgång till information och forskning.

5.

I syfte att stärka stödet för projektet för att bygga ett kunskapssamhälle i Europa föreslår kommittén att europeiska talanger ska identifieras och forskarnas karriärer följas upp. Forskare bör på europeisk nivå få tillgång till möjligheter att under övergångsfaser länka stödprogram till sin forskningskarriär och forskares integrering i näringslivet bör stärkas.

6.

Kommittén vägrar att inskränka budgetdebatten till bara ramprogrammet. Beroende på vilken bedömningsmetod som används varierar den del av sammanhållningspolitiken som ägnas åt forskning och innovation mellan 43 och 110 miljarder euro, och då ingår inte de stora bidragen från annan sektorspolitik och Junckerplanen.

7.

Kommittén efterlyser en återgång till innovation och forskning som en av de främsta prioriteringarna i samband med debatten om EU:s framtid och prioriteringarna i Romförklaringen (1), en förstärkning av den tvärgående styrningen i forsknings-, innovations- och utbildningsfrågor inom EU samt en ökning av EU:s övergripande budgetsatsning på forskning och innovation inom alla dessa politikområden i den nuvarande och den kommande fleråriga budgetramen. I detta övergripande sammanhang och i överensstämmelse med förslaget till rapport från Europaparlamentet (2) och rapporten från högnivågruppen av oberoende experter om att maximera inverkan av EU:s forsknings- och innovationsprogram (Lamy-rapporten) (3) bör budgeten för ramprogrammet utökas avsevärt för att åtminstone bevara det nuvarande ramprogrammets tillväxtdynamik (4). Under alla omständigheter får den nödvändiga stimulansen av forskning och innovation inte äventyra sammanhållningspolitiken, som förblir EU:s viktigaste finansieringsverktyg för att uppnå ekonomisk och social sammanhållning samt konvergens mellan dess kommuner och regioner. De sammanhållnings- och forsknings- och utvecklingspolitiska åtgärdernas fulla potential måste mobiliseras och kombineras för att främja regional utveckling.

8.

ReK efterlyser en ny gemensam ambition som inte bara avser vetenskaplig spetskompetens i Europa, utan även vetenskaplig spetskompetens och innovationsförmåga i Europa som helhet, genom att mobilisera all den potential som finns i alla Europas kommuner och regioner, bidra till att stärka deras kapacitet och främja öppen och samarbetsinriktad innovation.

9.

Denna ambition är särskilt viktig mot bakgrund av en globalisering vars effekter ännu inte bemästrats, särskilt på lokal och regional nivå, och där forskning och innovation kan leda till motståndskraft, högt mervärde och långsiktig konkurrenskraft.

10.

Kommittén har för avsikt att verka för en helhetssyn på den europeiska, nationella och regionala finansieringen, utan vilken denna ambition och debatten om EU:s budget skulle vara meningslösa. ReK framhåller betydelsen av Europa 2020-strategins mål om att alla medlemsstater ska avsätta 3 % av BNP för offentlig och privat forskning och innovation, som legat på 2,03 % sedan 2015 och som bl.a. undergrävs av de minskade anslagen i många medlemsstater. Därför är det nödvändigt att fortsätta att förstärka forsknings- och innovationssystemen, med hänsyn tagen till förhållandena i varje land och varje region, genom en bättre samordning av politiken på EU-nivå och genom att stimulera nödvändiga reformer på nationell och regional nivå, bl.a. genom den europeiska planeringsterminen och strategierna för smart specialisering.

11.

Det är nödvändigt att förtydliga debatten om synergierna, och kommittén föreslår därför fem operativa principer som skulle kunna vara gemensamma för EU, medlemsstaterna, regionerna och städerna:

12.

Ramprogrammets europeiska mervärde bygger i första hand på dess kollektiva och samarbetsinriktade dimension och på dess bidrag till att forskare och innovationsekosystem sammanförs i nätverk. Denna dimension bör även fortsättningsvis ha företräde framför stöd till enskilda projekt.

13.

Kommittén är bekymrad över minskningen i den genomsnittliga andelen godkända projekt vid ansökningsomgångarna. Andelen är lägre än under det tidigare ramprogrammet, vilket allvarligt hindrar programmets spridning i kommuner och regioner. Den konkurrens som krävs för en strategi för spetskompetens får inte leda till utestängning och alltför stor koncentration.

14.

Öppenheten i ramprogrammet måste bibehållas för att det ska vara tillgängligt i hela Europa och i Europas regioner, och även för EU-medborgarna. Vi efterlyser mer innovation i ramprogrammets verktyg i syfte att kombinera spetskompetens, inkludering och delaktighet.

15.

Det är viktigt att upprätthålla en balans mellan grundforskning och forskning som står nära utsläppandet på marknaden, samt mellan fri forskning och forskning som svarar på samhällets och de ekonomiska aktörernas frågor, i syfte att inrikta sig på både inkrementell innovation och radikal innovation, som båda kan skapa ny verksamhet och nya arbetstillfällen.

16.

Kommittén noterar det företräde som i dag ges åt projekt med hög teknisk mognadsgrad (TRL), som prioriterar inkrementell innovation genom att uppmuntra forskare att fokusera på mogna idéer som kan släppas ut på marknaden inom en kort tidsrymd. Samtidigt framhåller ReK att stöd till projekt med lägre teknisk mognadsgrad också är viktigt för att föra ut mer innovation på marknaden. Vi understryker betydelsen av banbrytande innovationer som bygger på lägre tekniska mognadsgrader och som gör det möjligt att snabbt kan erbjuda nya produkter och tjänster på marknaden. Under alla omständigheter bör stöd till små och medelstora företag för att få tillträde till marknaden och skapande av hållbara arbetstillfällen vara nyckelprioriteringar inom innovationspolitiken. Detta bör vara uppgiften för ett europeiskt innovationsråd.

17.

ReK efterlyser större hänsyn till alla former av spetskompetens och innovation, och påpekar att icke-teknisk innovation och social innovation skapar ett behov av ny kunskap som kan skapa nya områden med spetskompetens.

18.

Vi håller med om att det krävs ett fullständigt erkännande av den sociala innovationen, vilket innebär nya idéer (produkter, tjänster och modeller) som gör det möjligt att tillgodose samhälleliga behov i vid bemärkelse.

19.

ReK betonar att forskning och innovation inte enbart riktas till företag utan även är av intresse för den offentliga politiken, hälsa, kultur och samhällsliv samt den sociala ekonomin och nya ekonomiska modeller, vilka bidrar till att skapa nya partnerskap, nya verksamheter och nya sociala relationer. Därför bör man vid utnyttjandet av innovationsresultaten inte enbart fokusera på konceptet med en produkt med ett ekonomiskt värde på marknaden utan också på konceptet med en tjänst med ett socialt värde för medborgarna.

20.

Begreppet spetskompetens används för att beskriva mycket olika förhållanden. Kommittén föreslår att man ska skilja mellan följande frågor som ramprogrammet bör bidra till:

21.

Vid bedömningen av projektens genomslag bör man, såväl under ett tidigt skede, i fallet med förslag, som under senare steg, i fråga om beviljade projekt, beakta

22.

För att bidra till att främja spetskompetens i alla dess former föreslår kommittén en större roll för kommunerna och regionerna i det framtida ramprogrammet

23.

Två nya samhällsutmaningar bör införas för att utveckla vetenskapliga toppresultat för att bemöta stora utmaningar för de europeiska samhällenas framtid:

24.

Inom samhällsutmaningarna bör man ge större plats åt tvärvetenskaplighet, humaniora och samhällsvetenskap samt risktagande i syfte att främja nya idéer och lösningar, särskilt genom att införa ospecificerade ansökningsomgångar.

25.

ReK uppmuntrar till att anta en ny, kompletterande strategi som är baserad på uppdrag, för att med framgång genomföra utforskningar och stora projekt, och på tvärgående tyngdpunkter med utgångspunkt i modellen med smarta städer, miljöfrågor eller havsfrågor. Kommittén upprepar i detta syfte sin begäran om att man för nästa ramprogram bör anta ett mål om att 10 % av projekten ska ha en väsentlig inverkan på havs- och sjöfartsforskningen (5).

26.

Kommittén är förvånad över att många möjligheter som finns i de nuvarande förordningarna inte utnyttjas tillräckligt, och föreslår flera förbättringar:

27.

Kommissionen uppmanas att lägga fram bedömningskriterier som kan rättfärdiga de höga anslagen till stora företag inom ramen för Horisont 2020, trots att deras utgifter för forskning och utveckling knappt har ökat, och att som en följd av detta föreslå ändringar för nästa ramprogram.

28.

Det är nödvändigt att finansiera forskningsverksamhet genom bidrag. Kommittén beklagar tendensen att ersätta bidrag med lån, men inser att projekt med hög teknisk mognadsgrad, som befinner sig nära marknaden, måste kunna få tillgång till lån, vid sidan av andra instrument.

29.

Att utveckla finansiella verktyg till stöd för ramprogrammets mål är endast berättigat om de gör det möjligt att i partnerskap med finansinstitut täcka höga risker som marknaden inte lyckas täcka, t.ex. enligt InnovFin-modellen. Vi beklagar att Junckerplanen för närvarande endast i begränsad utsträckning används för att öka täckningen av detta slags risker.

30.

ReK understryker behovet av att förbättra finansieringen av innovationsprojekt för små och medelstora företag med fokus på Industri 4.0-program, som ett bättre sätt att strukturera den europeiska industrin och skapa en intern efterfrågan på teknik som främjar den europeiska utvecklingen.

31.

Vetenskaplig spetskompetens är inbyggd i innovationsnav och innovationsekosystem. De flesta Horisont 2020-stödmottagare (universitet, forskningsorgan, små och medelstora företag, organisationer i det civila samhället) har en stark förankring i sina kommuner och regioner, och kommunernas och regionernas kvalitet bidrar till den vetenskapliga kvaliteten. Detta förhållande måste till fullo erkännas i ramprogrammet.

32.

Den territoriella dimensionen måste beaktas systematiskt vid utformningen av all politik, eftersom strategierna för smart specialisering (RIS3) ger de vetenskapliga aktörerna och företagen resurser och skapar värde för kommunerna, regionerna och medborgarna.

33.

Strategier för smart specialisering har antagits och utarbetats av regionerna som ett sätt att strukturera investeringarna i forskning och innovation i syfte att främja ekonomisk utveckling, sida vid sida med andra regioner. Att samordna regionala och europeiska investeringar i strukturella projekt inom smart specialisering ökar ramprogrammets genomslagskraft och gör det möjligt att undvika finansiering av projekt som saknar förankring i verkliga lokala förhållanden.

34.

Ramprogrammet bör främja en förstärkning av forsknings- och innovationsförmågan i kommunerna och regionerna för att hjälpa dem på vägen mot spetskompetens, t.ex. när det gäller smart specialisering, och förbättra samtliga regioners förmåga att delta i Horisont 2020 genom att bidra med högkvalitativa projekt.

35.

Städerna är viktiga som innovationsnav som spelar en avgörande roll i arbetet med att skapa spetskompetens. En alltför hög koncentration av vetenskap i innovationsnav utgör också ett hinder för strävan efter en spridningseffekt till hela den ekonomiska och sociala strukturen. Det är nödvändigt att mobilisera fickor av spetskompetens som ligger långt från de centrala platserna. Vi påminner om regionalpolitikens viktiga roll på detta område.

36.

Kommittén föreslår ett nytt partnerskap för spetskompetens inom forskning och innovation i Europa mellan EU, medlemsstaterna, kommunerna och regionerna med utgångspunkt i förstärkt flernivåstyre, respekt för subsidiaritetsprincipen, en gemensam kultur av öppen innovation och vidareutveckling av gräsrotsinitiativ inom ramen för en nedifrån och upp-strategi.

37.

ReK anser att ramprogrammet i högre grad bör bidra till att stärka regionala innovationsnav och innovationsekosystem, att mer stöd bör ges till nätverk för tekniköverföring och att man bör inrätta en ny åtgärd för ”territoriella kopplingar” (”territorial connections”) för att erkänna och genom ramprogrammet finansiera territoriella expertnätverk med Vanguard-initiativet som förebild.

38.

ReK uppmanar pionjärregioner att bilda europeiska konsortier i syfte att skapa banbrytande innovationer i hela Europa. Att hitta möjligheter till samarbete, kartlägga delar av värdekedjan samt identifiera centrala aktörer och resurser genom smart specialisering är mycket viktiga steg i processen för att skapa europeiskt mervärde.

39.

Kommittén beklagar EU-13-ländernas  (6) bristande deltagande i Horisont 2020 efter halva genomförandetiden, och understryker skillnaderna i deltagande på regional och lokal nivå. Det är viktigt att mobilisera ramprogrammet, och inte bara sammanhållningspolitiken, i alla kommuner och regioner i EU för att stödja de bästa föregångarna inom spetskompetens och ge dem möjlighet att delta i europeiskt samarbete.

40.

Programmet ”Spridning av spetskompetens och bredare deltagande” inom Horisont 2020 bör fortsätta och utvidgas i detta syfte. Det behövs en specifik strategi för de regioner som släpar efter mest i utvecklingen av forskning och innovation och som ligger i länder som inte omfattas av detta program, vilket är fallet för de flesta av de yttersta randområdena, dock utan att man förlorar det grundläggande kriteriet spetskompetens ur sikte. Kommittén framhåller att endast en liten del av Horisont 2020 har mobiliserats för detta program (1 %). Det har inte heller gjorts några väsentliga framsteg när det gäller tillgången till ramprogrammet. Vi är förvånade över att de länder som är de främsta mottagarna av medel från Horisont 2020 också är det för detta program. Vi anser att detta undergräver legitimiteten i ramprogrammet och efterlyser nya initiativ.

41.

Kommittén föreslår en integrerad strategi för vägen mot spetskompetens som ska genomföras på grundval av en samordningsplan som är specifik för varje land och varje region för att arbeta med nödvändiga reformer, bygga upp kompetenscentrum som är öppna för alla, bekämpa kompetensflykt och delta fullt ut i de europeiska forskningsnätverken. Denna plan skulle medfinansieras med regionala, nationella och europeiska medel, bl.a. Horisont 2020 och de europeiska struktur- och investeringsfonderna.

42.

ReK föreslår i detta syfte att man ska ge bättre tillgång till europeiskt samarbete

43.

Kommittén betonar att samarbetet inom nätverken i enlighet med unionens värden bör ha företräde framför konkurrensen inom ramprogrammet, samt dessa nätverks betydelse som källor till projekt och spetskompetens.

44.

Kommittén framhåller i detta sammanhang betydelsen av programmet ”Kunskapsregioner”, som ingår i sjunde ramprogrammet, som har möjliggjort meningsfull interaktion med regionalpolitiken genom att bidra till att inleda långsiktiga samarbeten mellan lokala och regionala aktörer inom kunskapstriangeln, involvera den privata sektorn (bland annat små och medelstora företag) i ramprogramprojekt, stödja gränsöverskridande samarbete mellan innovativa ekosystem och integrera lokala och regionala aktörer i det europeiska forskningsområdet.

45.

ReK efterlyser en ambitiös politik för att utveckla dessa nätverk för samarbete

46.

Kommittén påpekar att det inom Horisont 2020 finns stora möjligheter att stödja dessa initiativ, undrar varför de har så låga anslag och utnyttjas i så begränsad utsträckning och efterlyser en större användning av samordnings- och stödåtgärder. Innovativa initiativ som genomförs av kommuner och regioner bör få större erkännande inom ramprogrammet. Kommittén efterlyser också ökat stöd till interregionalt samarbete kring strategier för smart specialisering, inom både Horisont 2020 och sammanhållningspolitiken.

47.

Kommunernas och regionernas deltagande i genomförandet av Horisont 2020 har ökat sedan starten, och fler och fler regioner har blivit partner i instrument för gemensam programplanering, t.ex. ERA-NET-insatser, Marie Skłodowska-Curie Cofund-insatser samt offentlig-privata partnerskap för forskning och innovation, såsom Clean Sky-initiativet.

48.

Kommittén skulle vilja att dessa gemensamt utformade insatser vidareutvecklas, och uppmanar till att förenkla och harmonisera genomförandereglerna och att t.ex. med medlemsstaternas samtycke underlätta regionernas deltagande i initiativ för gemensam programplanering (artikel 185).

49.

Kommittén uppmanar till att fortsätta förenkla den administrativa hanteringen av stöd, till att fortsätta och utöka centraliseringen av subventioner och stöd i en enda informationsportal och till att införa information om programmen på alla EU:s officiella språk. Detta ska även gälla för alla formaliteter och deltagarportalens plattform för stödförvaltning, i syfte att underlätta åtkomsten för deltagarna.

50.

Kommittén stöder mekanismerna för tilldelning av EU-tillägg i ramprogrammet till stöd för lokala och regionala spetskompetensinitiativ som mobiliserar omfattande och diversifierad finansiering.

51.

Erfarenheten av strategierna för smart specialisering och deras genomförande är en mycket värdefull återkoppling för styrningen av Horisont 2020 och det framtida ramprogrammet och vid utformningen av de arbetsprogram där man fastställer vilka områden som ska vara berättigade till finansiering. Kommittén uppmanar de myndigheter som deltar i denna programplanering att i större utsträckning involvera den lokala och regionala nivån i denna process så att den bättre svarar mot utmaningarna på fältet.

52.

Kommittén anser det vara grundläggande att man i de olika utmaningarna inom ramen för Horisont 2020 tar hänsyn till den socioekonomiska påverkan i regionerna, genom att programmets finansieringsområden utformas, planeras och identifieras på så sätt att de på ett effektivt sätt bidrar till en förbättring av livskvaliteten i alla europeiska regioner.

53.

ReK efterlyser en översyn av alla bestämmelser i ramprogrammet med hänsyn till principerna om subsidiaritet och komplementaritet för att stärka kopplingen mellan de olika aktörerna inte bara i fråga om gemensam finansiering utan också en ny ansvarsfördelning, genom att inrikta insatserna inom ramprogrammet på områden med europeiskt mervärde.

54.

Kommittén föreslår att kvalitetsstämpeln ”Seal of Excellence”, som tilldelas de bästa avslagna ansökningarna inom instrumentet för små och medelstora företag, ska vidareutvecklas så att den blir en verklig partnerskapsordning vars styrning delas mellan EU och regionerna för att på bästa sätt samordna deras insatser innan och efter det att ansökningarna lämnas in. Dessa principer gäller för de andra åtgärder som omfattas av ”Seal of Excellence”, såsom Marie Skłodowska-Curie-åtgärderna och stipendierna från Europeiska forskningsrådet, samt för alla andra projekt som bidrar till synergier.

55.

Kommittén understryker regionernas roll som försöksområden och tidiga användare (”early adopters”) genom offentliga upphandlingar. Man bör göra regelverket för denna verksamhet mer flexibelt och förenkla systemet för att stödja innovativa offentliga upphandlingar, som för närvarande används i alltför liten utsträckning och vars regler de upphandlande myndigheterna tagit till sig i alltför liten utsträckning.

56.

Vi erinrar om vikten av en 360o-strategi för innovation, för innovation som är både inkrementell och radikal, teknisk och icke-teknisk, designdriven och användardriven, social, öppen och samarbetsbaserad. Vi påminner om att de lokala och regionala naven och ekosystemen är de främsta drivkrafterna inom innovation, överföring och värdeskapande. Vi uppmanar kommissionen att i samband med inrättandet av det europeiska innovationsrådet beakta den roll som de lokala och regionala myndigheterna spelar i dessa frågor och att involvera dem i rådets framtida uppgifter.

57.

Kommittén föreslår att en ny struktur för instrumentet för små och medelstora företag införs i nästa ramprogram, där villkoren för programplaneringen och genomförandet innebär att regionerna involveras i både tidigare och senare led, så att instrumentet i större utsträckning passar för smart specialisering och lokal finansiering och för att mildra den negativa effekt på motivationen som den mycket låga framgångsgraden lett till.

58.

Kommittén motsätter sig varje förslag om att överföra en del av medlen i sammanhållningspolitiken till åtgärder inom ramprogrammet i syfte att finansiera fler projekt automatiskt eller stödja dessa ”kuggade spetskompetenser”. Kommittén tänker försvara regionalpolitikens autonomi och verka för den strategi som föreslås och som grundar sig på gemensam utformning och förstärkning av komplementaritet och samarbete.

59.

Det är nödvändigt att redan när projekten utformas beakta spridningseffekterna, frågan om spridningen av och egenansvaret för projektresultaten. Projekten har för närvarande begränsat genomslag på dessa områden. Kommittén anser därför att särskilda europeiska och lokala program bör utvecklas just för dessa aktiviteter. Kommunerna och regionerna bör i större utsträckning göras delaktiga i utnyttjandet och spridningen av projektresultaten inom ramprogrammet.

60.

Kommittén stöder också utvecklingen av verktyg som är inriktade på övergången från konceptbevis till marknad såsom pilotprojektet ”Snabbspåret till innovation” eller struktureringen av nya industrisektorer genom Innosup-initiativet och dess del ”klusterdrivna projekt för nya industriella värdekedjor (”cluster-facilitated projects for new industrial value chains”), och anser att de bör utvidgas.

61.

En blandning av stödverktyg för kluster riktade till grupper av företag snarare än till enskilda företag bör utvecklas för att möjliggöra sektorsövergripande metoder och samarbetsinriktade partnerskap i EU. Den roll som kluster kan spela som förbindelselänkar mellan aktörer inom regioner och utanför, som kanaler för företagsstöd till små och medelstora företag, bör dessutom avspeglas i EU:s politik.

62.

Kommittén uppmanar kommissionen att utvärdera effekterna av de reformer som infördes under 2013 för att främja synergieffekter mellan Horisont 2020 och ESI-fonderna.

63.

ReK beklagar att de framväxande industrierna inte beaktas tillräckligt inom den andra pelaren och att expertnätverken av innovationsnav och innovationsekosystem inriktade på framtidens industri såsom Vanguard-initiativet ges för lite stöd. De ihållande svårigheterna att finansiera industriella pilotprojekt och storskaliga demonstratorer är oroväckande. Kommissionen uppmanas att redan nu öka anslagen och överväga nya åtgärder på dessa punkter.

64.

Kommittén föreslår att man skapar ett program för stöd till demonstrationsinfrastruktur i syfte att främja bildandet av nätverk mellan olika testanläggningar, demonstratorer och pilotprojekt, med infrastrukturen för nätverksforskning som förebild.

65.

I en tid då framstegsbegreppet ifrågasätts och diskuteras måste förhållandet mellan vetenskap och samhälle ställas i centrum för överläggningarna om framtiden för EU:s forsknings- och innovationspolitik, oavsett om det rör sig om forskningens inriktning, villkoren för att bedriva projekt eller valen avseende utveckling av nya sociala och tekniska tillämpningar av vetenskap.

66.

Kommittén föreslår därför att man både ska främja tilliten till vetenskap och framsteg och utveckla en strategi för hållbar utveckling. ReK har i detta syfte för avsikt att försvara försiktighetsprincipen, som är en princip för aktsamhet där åtgärder vidtas med full medvetenhet om riskerna.

67.

Kommittén framhåller den viktiga fråga som öppen forskning (”open science”) för närvarande utgör, genom fri tillgång till forskningsresultat och publikationer, genom att allmänheten har tillgång till både tillförlitlig och mångsidig information och genom en diskussion med medborgare och berörda parter.

68.

Kommittén anser att det mellan den fria och den målinriktade forskningen måste finnas utrymme för dialog inte bara mellan vetenskapliga och ekonomiska aktörer, utan också med aktörer från det civila samhället, för att diskutera och tillsammans formulera de stora nya vetenskapliga frågorna, med respekt för var och ens oberoende.

69.

Det är ytterst viktigt att göra unga människor och deras familjer intresserade av vetenskap, teknik och alla yrken på dessa områden, inbegripet inom industrin. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid att uppmuntra kvinnor till vetenskaplig och teknisk utbildning.

70.

ReK beklagar det låga anslaget till programmet ”Vetenskap med och för samhället”, dess fragmentering och därmed dess begränsade genomslag. Vi efterlyser en prioritering av åtgärder med europeiskt mervärde och inom ramen för ett verkligt samarbete mellan de berörda aktörerna, medlemsstaterna, kommunerna och regionerna.

71.

Kommittén försvarar principen om öppen forskning men vill bevara ramprogrammets särskilda karaktär, också mot bakgrund av Förenade kungarikets utträde ur EU. Kommittén hoppas att detta utträde inte leder till en minskning av resurserna för ramprogrammet, men förstår att denna fråga kommer att behandlas som ett led i de övergripande förhandlingarna med Förenade kungariket.

72.

Kommittén efterlyser en förstärkning av det internationella samarbetet inom ramprogrammet, inte bara med de associerade partnerna och tillväxtekonomierna utan även inom ramen för grannskapspolitiken eller politiken för olika havsområden, såsom Medelhavet.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/10

1.

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ att involvera Europeiska regionkommittén (ReK) i framtidsstudien om den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2020. Jordbruket, livsmedelssektorn och landsbygdsområdena står inför stora utmaningar, som gör det nödvändigt att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken.

2.

Kommittén betonar att GJP har haft, och fortsätter att ha, en betydande roll i det europeiska projektet. Målen i artikel 39 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är fortfarande aktuella inom ramen för den översyn som nu pågår.

3.

Kommittén noterar att jordbrukssektorn är EU:s nästa största industrisektor i fråga om arbetstillfällen, med 22 miljoner jordbrukare och 44 miljoner personer som arbetar i övriga livsmedelskedjan, som förser över 500 miljoner européer med livsmedel av högsta kvalitet till rimliga priser. Jordbrukets inverkan på sysselsättningen är ännu större om man tar hänsyn till tillverkning, reparation och saluföring av jordbruksmaskiner samt tillverkning och saluföring av insatsvaror i jordbruket.

4.

ReK riktar en uppmaning om att göra GJP till en rättvis, hållbar, solidarisk och högkvalitativ jordbrukspolitik som tillgodoser jordbrukarnas, regionernas, konsumenternas och medborgarnas behov. Kommittén anser att endast en stark och gemensam europeisk jordbruks- och livsmedelspolitik kan trygga livsmedelsförsörjningen i Europa och dynamiska landsbygdsområden.

5.

ReK anser att jordbrukarna och djuruppfödarna är de främsta aktörerna i GJP och att den framför allt riktar sig till dem. Utan samarbete med dem går det inte att tillämpa de åtgärder med vilka vi försöker nå de önskade målen. GJP bör beakta deras roll och deltagande även i fortsättningen, särskilt behovet av att jordbruks- och djuruppfödningsföretag ska vara ekonomiskt hållbara så att de kan ge befolkningen en skälig levnadsstandard, samtidigt som man bibehåller en levande landsbygdsmiljö med en rimlig sysselsättningsnivå.

6.

ReK anser att de europeiska konsumenterna måste beaktas när framtidens GJP utformas. Spridning av nyttan med GJP, livsmedelstrygghet och miljöskydd är uppgifter som de europeiska konsumenterna bör dela.

7.

ReK anser att en reglering av marknaderna, i syfte att göra jordbrukaryrket attraktivt och sörja för ett säkert och högkvalitativt europeiskt jordbruk, skulle innebära att jordbrukarna kan få bättre betalt genom att använda verktyg och åtgärder för offentlig och privat förvaltning som stabiliserar priserna i jordbruksledet och förhindrar otillbörliga affärsmetoder. Jordbrukarnas ställning måste stärkas i förhållande till andra aktörer inom sektorn.

8.

Kommittén konstaterar att jordbrukspolitikens ekonomiska, sociala, miljörelaterade, territoriella och internationella legitimitet är ett villkor för dess överlevnad. Den europeiska jordbrukssektorn har viktiga egenskaper som ligger till grund för konkurrenskraften. Dessa egenskaper är innovationsförmåga, stark logistik och infrastruktur, stor mångfald, jordbruksområden med viktiga naturliga, kulturella och historiska tillgångar, många familjeföretag och en högt utvecklad företagaranda, samt produkter som framställts i enlighet med strikta miljö- och hälsobestämmelser. Alla dessa egenskaper erbjuder potential och bör utnyttjas i högre grad med hjälp av en riktad gemensam jordbrukspolitik för att ytterligare stärka jordbruket och landsbygden.

9.

Kommittén är övertygad om att det är brådskande att reformera GJP för att den i högre grad ska motsvara medborgarnas förväntningar och för att rättfärdiga dess budget i ett sammanhang där den, i ett scenario med oförändrade budgetresurser, väcker avund.

10.

Kommittén är övertygad om att GJP:s framgång bygger på enhetlighet och att politiken inte i framtiden bör utvecklas i riktning mot en åternationalisering, samt efterlyser en förstärkning av regionerna i enlighet med subsidiaritetsprincipen. GJP bör förbli en gemensam politik, samtidigt som den bibehåller den flexibilitet som behövs för att ta hänsyn till de olika realiteterna inom jordbruket, särskilt i Medelhavsområdet och de yttersta randområdena.

11.

ReK vill göra kommissionen uppmärksam på att konsumenterna, såsom bl.a. den ökande efterfrågan visar, blir alltmer måna om lokalt producerade livsmedel av hög kvalitet till ett rättvist pris, som uppfyller djurskyddsnormerna, som har ett högt såväl miljömässigt som socialt värde och som skapar arbetstillfällen och mervärde.

12.

ReK anser att spårning av livsmedel när det gäller produktionsmetoder är en trygghet för konsumenter och producenter, och att den bör stärkas och främjas.

13.

Jordbrukaryrkets bristande ekonomiska attraktionskraft i många sektorer och undersektorer av produktionen förvärrar problemet med en ålderspyramid som är mycket ogynnsam när det gäller jordbruksföretagens förnyelse (1). Bristen på ungdomar som ägnar sig åt jordbruk utgör ett hot mot de europeiska familjejordbrukens fortlevnad och landsbygdsområdenas livskraft. Det är därför viktigt att införa stödåtgärder för att locka unga jordbrukare till sektorn.

14.

Trots en betydande budget har GJP lett till en kraftig minskning av sysselsättningen inom jordbruket (antalet jordbruk i EU minskade mellan 2007 och 2013 med 20 %). GJP:s budget har minskat procentuellt sett under de senaste 30 åren, från 75 % till 40 % av EU:s budget.

15.

GJP bör i enlighet med fördraget främja jordbruksproduktionen genom att bereda jordbrukarna möjlighet att få sin huvudsakliga utkomst via marknaden, till en kostnad som är rimlig och försvarlig för EU:s medborgare och konsumenter. Många studier visar att GJP har bidragit till att koncentrera jordbruksproduktionen till vissa områden på bekostnad av andra, vilket strider mot det europeiska målet om territoriell sammanhållning.

16.

GJP bör återspegla de många olika typerna av jordbruksklimat i Europa, särskilt i missgynnade regioner, exempelvis jordbruk i kuperade områden och bergsområden, i Medelhavsområdet, i nordliga regioner och i de yttersta randområdena. GJP bör ta hänsyn till deras funktion när det gäller att skydda territoriet och marken och deras roll för att bibehålla landsbygdssamhällena och deras kulturella värden, liksom deras roll i fråga om att bibehålla ett aktivt socialsystem i dessa regioner.

17.

Trots varningar från revisionsrätten fördelas det offentliga stödet fortfarande mycket ojämnt mellan jordbruksföretagen och mellan medlemsstaterna. Tilldelningen av direktstöd på grundval av areal har lett till en stark koncentration av jordbruksmarken och direktstödet, trots att detta i högre grad borde beakta mångfalden av jordbruksmodeller, inkomstnivån, det mervärde som skapas och de arbetstillfällen som tillhandahålls, samt se till att bevara jordbruket i alla regioner.

18.

Ett stort antal jordbrukare har mycket låga inkomster som ligger under fattigdomsgränsen, och detta strider mot Romfördragets mål om att ”säkerställa en skälig levnadsstandard för jordbruksbefolkningen” (artikel 39). Det är nödvändigt att trygga jordbruksinkomsterna (priser, direktstöd).

19.

Kommittén anser att stödet från GJP endast bör ges till de producenter som verkligen ägnar sig åt jordbruk och inte till inaktiva jordbruksföretag där inkomsten från jordbruket saknar betydelse för dess ägare.

20.

Jordbrukarna är alltför ofta tvungna att sälja sina produkter till priser som ligger under produktionskostnaderna, och hamnar därmed i en ond cirkel med lägre kostnader – lägre priser.

21.

ReK instämmer i slutsatserna från kommissionens arbetsgrupp för jordbruksmarknader från november 2016 och uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagförslag om att bekämpa otillbörliga affärsmetoder.

22.

Exporten av EU:s genetiska resurser, i synnerhet djurraser, bidrar till den genetiska utarmningen av viktiga inhemska raser, särskilt i tredjeländer, och strider mot FN:s 15:e mål för hållbar utveckling, nämligen att bevara den biologiska mångfalden, i synnerhet genetiska resurser med effekter för livsmedelstryggheten.

23.

En reglering av marknaderna är inom många sektorer, såsom ReK:s studie om programmet för att öka marknadernas ansvar inom mjölksektorn visar, effektivare och mindre kostsam än retroaktiva krisåtgärder och gör det möjligt att utnyttja GJP:s budget bättre.

24.

Inkomstförsäkringssystem kan bli fördelaktigare för försäkringsbolagen än för jordbrukarna och dyra för skattebetalarna i händelse av kraftiga prisfall, utan att man kommer till rätta med problemet med prisvolatilitet. Kommittén efterlyser en undersökning och en utvärdering av det försäkringssystem som införts i USA. Det särskilda fallet med de yttersta randområdena och deras specifika marknadsförhållanden bör undersökas.

25.

Det krävs en tydlig och stabil rättslig ram som garanterar att jordbrukare och djuruppfödare får den rättssäkerhet som de behöver för att kunna fatta beslut som rör företagen på medellång och lång sikt.

26.

EU, som har blivit världens största importör och exportör av livsmedel, har ökat sitt beroende av tredjeländer och utvecklat en handelspolitik som strider mot målsättningen att minska växthusgasutsläppen.

27.

En allt större andel av de jordbruksprodukter som tidigare producerades i Europa importeras nu från låglöneländer, vilket är en stor konkurrensnackdel vad gäller priset på de varor som framställs i EU.

28.

EU:s export har positiva aspekter för ekonomin när det gäller jordbruks- och livsmedelsprodukter med ett högt mervärde, som genererar inkomster och skapar sysselsättning i den europeiska jordbruks- och livsmedelssektorn.

29.

Kommittén noterar att kooperativ, producentorganisationer och vissa system för integrering av producenter kan spela en viktig roll inom de jordbruksbaserade livsmedelssektorerna genom att göra det möjligt för jordbrukarna att koncentrera utbudet, minska kostnaderna, erbjuda ett antal tjänster och stärka sin ställning i livsmedelskedjan.

30.

EU:s export av överskottsprodukter (mjölkpulver, kyckling, tomatkoncentrat etc.) till priser som ligger under produktionskostnaderna i Europa och produktionskostnaderna i Afrika underminerar produktionskapaciteten i afrikanska länder och leder till att landsbygdsbefolkningen utvandrar, i strid med EU:s åtagande att i sin ”konsekventa utvecklingspolitik” ta hänsyn till de mål för hållbar utveckling som FN antog 2015. Kommittén konstaterar också att EU är världens största importör av livsmedel från utvecklingsländer, vilket skapar arbetstillfällen i den jordbruksbaserade livsmedelssektorn i dessa länder. EU:s import (frukt, grönsaker, lammkött etc.) till priser som ligger under produktionskostnaderna i Europa underminerar emellertid produktionskapaciteten i EU och kan innebära risker i fråga om livsmedelssäkerhet.

31.

Priserna på jordbruksprodukter i Europa är i allt högre grad kopplade till det lägsta priset på världsmarknaden, och de europeiska jordbrukarna utsätts därför för ökad konkurrens, samtidigt som de är tvungna att respektera strängare normer för miljö och hälsa.

32.

Mervärdet från jordbruksproduktionen har till stor del hamnat i tidigare och senare led. Jordbruksproducenternas ställning gentemot livsmedelsindustrin och detaljhandeln är ofta för svag. Ett bättre samråd inom branschen, mellan jordbrukssektorn, livsmedelsindustrin och handeln bör leda till en bättre fördelning av vinstmarginalerna.

33.

Landsbygdsområdena släpar efter jämfört med stadsområdena, och denna klyfta är särskilt oroande eftersom den fortsätter att öka, bland annat eftersom de större städerna och huvudstäderna utvecklas i allt snabbare takt (2).

34.

Kommittén beklagar de allt större förlusterna av biologisk mångfald inom jordbruket och i naturen, som äventyrar motståndskraften i våra jordbrukssystem och naturområden.

35.

Kommittén är oroad över att markerosion och markförstöring, som är en följd av otillräckligt hållbara jordbruksmetoder, hotar markens bördighet, och att den ökning av andelen artificiell mark som sker på bekostnad av jordbruksmark medför att mark som är nödvändig för en tryggad livsmedelsförsörjning i EU försvinner.

36.

I vissa områden förorenar jordbruket grundvattnet och floderna, som ibland i alltför hög grad utnyttjas till konstbevattning.

37.

Den globala uppvärmningen har redan fått betydande konsekvenser för jordbruket, och detta gör det ännu mer angeläget att lägga om produktionsmetoderna.

38.

Kommittén betonar behovet av att investera i digital innovation som kan ha en positiv inverkan i sådana frågor som hållbarhet, livsmedelssäkerhet, resurseffektivitet, minskat avfall och korta leveranskedjor. Vi understryker samtidigt att de ekonomiska och sociala effekterna av denna utveckling på familjejordbruken måste studeras noga. Vi ser med oro på ett eventuellt utnyttjande av stordata av privata företag som riskerar att ta den ekonomiska och tekniska kontrollen över jordbruksföretagen.

39.

Förenade kungarikets beslut att lämna Europeiska unionen kommer sannolikt att leda till att GJP:s resurser minskar och till att EU förlorar marknader i Förenade kungariket. Kommittén uppmanar Förenade kungariket och EU att upprätthålla ett nära handelssamarbete när det gäller jordbruk och livsmedel.

40.

Den andel av EU:s budget som går till jordbruket – fastän den fastställts till endast 0,70 % av EU:s BNP 2014 – är endast tillräcklig för att ligga till grund för en verklig, gemensam jordbrukspolitik i Europa, som har en strategisk betydelse för livsmedelstryggheten. När det gäller landsbygdsutveckling och den andra pelaren är resurserna dock inte tillräckliga inom ett antal områden, och man måste beakta de nya målen för GJP i den nya budgeten.

41.

ReK förkastar idén om samfinansiering av GJP:s första pelare, eftersom detta skulle innebära ett ifrågasättande av det faktum att GJP är EU:s enda integrerade politikområde, faktiskt skulle åternationalisera GJP och skulle missgynna jordbruken i EU:s fattigaste medlemsstater, som är mer beroende av EU-finansiering.

42.

Kostnaderna för den offentliga hälso- och sjukvården på grund av vissa kostvanor som gynnar fetma, diabetes osv. och av vissa jordbruksmetoder (överanvändning av antibiotika inom vissa anläggningar för djuruppfödning, blandningar av bekämpningsmedel etc.) är mycket högre än budgeten för GJP. ReK uppmanar till en närmare samordning mellan jordbruks- och livsmedelspolitiken.

43.

Kommittén rekommenderar att man informerar om och uppmuntrar till konsumtion av livsmedel som ingår i sunda kostvanor, som Medelhavskosten, med särskilda stödprogram för vin, frukt, grönsaker och biodlingar för att förbättra produktionens kvalitet och mervärde.

44.

Med tanke på de yttersta randområdenas särskilda förhållanden, och med hänsyn till att det inte är möjligt att överföra den europeiska jordbruksmodellen till dessa områden, medger artikel 349 i EUF-fördraget uttryckligen att rådet får utfärda specifika bestämmelser för att anpassa EU-lagstiftningen, inbegripet GJP, för tillämpning i de yttersta randområdena. I detta sammanhang måste GJP efter 2020 bibehålla en differentierad behandling av de yttersta randområdena, som ska återspeglas i de anpassningar som krävs av Ejflu, Posei, det statliga stödet och övriga verktyg som kan komma att inrättas.

45.

Kommittén föreslår att EU:s framtida jordbrukspolitik efter 2020 struktureras kring följande mål, som det råder stor enighet om:

46.

Den gemensamma jordbrukspolitiken är komplex, vilket gör det besvärligt och t.o.m. riskfyllt för enskilda företagare och jordbrukare att ansöka om bidrag. Förenklingar är absolut nödvändiga för den gemensamma jordbrukspolitikens fortsatta acceptans och attraktivitet. Det är önskvärt att förenkla och påskynda processen, särskilt för transaktioner med lågt värde, genom att också lätta på den administrativa bördan.

47.

Vi hoppas att budgeten för GJP bibehålls på en tillräckligt hög nivå som överensstämmer med de principer som fastställs i EU-fördragen och motsvarar dess status som Europeiska unionens enda integrerade politik, för att uppfylla det europeiska jordbrukets, landsbygdsområdenas och landsbygdssamhällenas behov samt för att tillgodose samhällets krav.

48.

Jordbruket kan fullgöra många av de ovannämnda uppgifterna beträffande klimat, energi, livsmedelsproduktion och biologisk mångfald. För detta krävs dock ett ekonomiskt stöd till tekniska initiativ och innovativa lösningar som kännetecknas av företagaranda eller är av kooperativ karaktär, i syfte att påskynda övergången.

49.

ReK vill uppmärksamma att det, när det gäller direktstöd och arealstöd, är nödvändigt att koncentrera resurserna främst till små jordbruksföretag och familjedrivna jordbruksföretag, och samtidigt prioritera finansiella lösningar för stora jordbruksföretag som påverkas av begränsningen av stödet.

50.

Kommittén uppmanar kommissionen att göra en detaljerad bedömning av resultaten av den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken i förhållande till de mål som fastställs i EU-fördragen när det gäller inkomster av jordbruk och en stabilisering av marknaderna.

51.

Man bör bekämpa prissvängningarna på jordbruksprodukter, ge jordbrukarna inkomstmöjligheter via marknaden och bidra till rättvisare livsmedelskedjor (3).

52.

Kommittén anser att jordbruket i de yttersta randområdena även fortsättningsvis bör behandlas på samma sätt, genom Posei, på grundval av artikel 349 i fördraget om EU:s funktionssätt, såsom kommissionen angett i sin rapport COM(2016) 797 till Europaparlamentet och rådet av den 15 december 2016.

53.

Kommittén anser att stödet till vinodling, olivodling och uppfödning på starkt sluttande mark eller i bergsområden samt i mindre gynnade områden med låg avkastning och de yttersta randområdena, och stödet till de typer av jordbruksverksamhet som bidrar till att öka den biologiska mångfalden på gräsmark och betesmark i bergsområden, bör ökas.

54.

EU uppmanas att utnyttja sin position som världens största importör och exportör av livsmedel för att ändra reglerna för den internationella handeln med jordbruksprodukter (WTO, 1994) i syfte att få till stånd rättvisare och mer solidariska handelsförbindelser. Prisvolatilitet är en utmaning för det europeiska jordbruket, och kommissionen uppmanas att överväga åtgärder för att minska de risker som uppstår på grund av en ökad exponering för världsmarknaden.

55.

Vi anser att en strategi för jordbruksinkomster som är mer marknads- än bidragsbaserad kan stärka det ekonomiska erkännandet av jordbruksyrket och därigenom göra det mer attraktivt. Kommittén rekommenderar därför EU att reglera jordbruksmarknaderna för att förebygga brister och överskott och stabilisera priserna på jordbruksprodukter på en tillfredsställande nivå.

56.

Vi föreslår att man inför ett årligt buffertsparande som kan föras över till kommande år om det inte använts i sin helhet (4).

57.

EU uppmanas att säkra lika villkor i bilaterala handelsavtal och partnerskap med tredjeländer. ReK kopplar i detta sammanhang skyldigheten att sluta exportera jordbruks- och livsmedelsprodukter till priser som tack vare offentligt stöd understiger de genomsnittliga produktionskostnaderna i Europa till rätten att skydda den europeiska produktionen mot import till alltför låga priser som undergräver EU:s produktionskapacitet eller inte motsvarar de europeiska produktionsstandarderna.

58.

ReK stöder vikten av korta regionala och lokala kedjor, både för att de är miljömässigt mer hållbara eftersom transportmedlen genererar mindre föroreningar och för att de främjar ett jordbruk som framhäver en viss kvalitet, traditioner och det ekonomiska och kulturella arvet.

59.

Vi uppmanar EU att se över jordbruksavsnitten i de bilaterala ”frihandelsavtal” och ekonomiska ”partnerskapsavtal” som ingåtts med tredjeländer, som har tillräckliga resurser och där familjejordbruk med många arbetstillfällen och med inriktning på framför allt lokala och regionala marknader och korta leveranskedjor prioriteras. Vi uppmanar också EU att i handelsavtalen vederbörligen beakta sin jordbrukssektors intressen för att minimera riskerna för den europeiska produktionen genom att upprätta en strategisk förteckning över produkter som kan vara känsliga för alltfört stort tryck. Sådana produkter som kan vara känsliga för liberalisering bör ges en lämplig särskild och differentierad behandling i handelsavtalen.

60.

ReK föreslår en översyn av EU:s konkurrenslagstiftning, så att samtliga aktörer i en kedja, inklusive konsumenter och offentliga myndigheter, får möjlighet att besluta om en rättvis fördelning av mervärdet och vinstmarginalerna i hela värdekedjan och jordbrukarna får en mer rättvis ställning i livsmedelskedjan och får möjlighet att stärka sin ställning på marknaden.

61.

Kommittén förespråkar en översyn av EU:s lagstiftning om tilldelning av offentliga kontrakt inom storköksbranschen, som inkluderar en klausul om närproducerade livsmedel, och uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att i större utsträckning utbyta god praxis, i syfte att främja lokala livsmedel och en lokal marknad för ekologisk jordbruksproduktion, samt en icke industriell bearbetning som skapar arbetstillfällen på landsbygden.

62.

Forskning som finansieras via EU:s budget och Europeiska investeringsbanken när det gäller jordbruket och landsbygden bör framför allt inriktas på följande:

63.

Kommittén förespråkar en övergång från direktstöd per hektar till differentierat direktstöd per hektar, med en övre gräns, per förvärvsarbetande inom jordbruket – dvs. en aktiv jordbrukare – i följande syfte:

64.

Kommittén förespråkar inom ramen för förgröningen en gradvis förstärkning av metoder med gynnsam inverkan på klimatet och miljön genom

65.

ReK rekommenderar att man minskar det framtida direktstödet till jordbruksföretag som inte har respekterat gällande sociala normer i sin medlemsstat, för att skydda rättigheterna för arbetstagare inom jordbruket.

66.

Kommittén efterlyser en förstärkning av GJP:s andra pelare och ökade medel till landsbygdsutveckling samt mer subsidiaritet så att medlemsstaterna kan överföra medel från den första till den andra pelaren.

67.

Kommittén vill uppmärksamma det stora bidrag till uppnåendet av GJP:s mål på lokal och regional nivå som kommer från strategin lokalt ledd utveckling (LLU) och strategin Leader, och rekommenderar därför att man, inom ramen för de nationella och regionala programmen för genomförandet av GJP, anslår upp till 20 % av de planerade medlen till genomförandet av den andra pelaren.

68.

ReK upprepar att medlemsstaterna och regionerna bör få större befogenheter när det gäller att reglera jordbruksmark och införa inskränkningar för detta ändamål, i synnerhet för att hantera markrofferiet och koncentrationen i Europa, som begränsar unga jordbrukares möjligheter att starta jordbruksföretag (5).

69.

Kommittén efterlyser med kraft att en tillräcklig andel av medlen avsätts för utveckling av landsbygdsområden genom att stärka Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), för att säkerställa en harmonisk och integrerad utveckling av dessa områden, inbegripet tillhandahållande av lokal infrastruktur, stöd till små och medelstora företag, samt förnyelse på landsbygden och ytterligare ekonomisk diversifiering.

70.

Kommittén rekommenderar EU att ägna särskild uppmärksamhet åt de yttersta randområdena, där jordbrukssektorn är av grundläggande vikt för att skapa sysselsättning och välstånd, liksom för att främja utvecklingen av livsmedelsindustrin, forskning och innovation, för att skydda och främja värdefulla anlagda landskap och för att bekämpa klimatförändringarna.

71.

Vi föreslår att medlen inom den andra pelaren i första hand bör inriktas på följande:

72.

ReK föreslår att man övergår från en metod med ”stödtjänster” till en metod med ”kontrakt” mellan vissa typer av företag, kedjor och områden. Utgående från ett begränsat antal mål (kvalitet, produktivitet, hållbarhet) bör man stödja innovationsprojekt som utformats för detta och som kan inverka positivt på sysselsättningen.

73.

Kommittén föreslår att man ökar EU:s ekonomiska stöd till landsbygdsutveckling, som har minskat avsevärt jämfört med föregående programperiod, och att tillräckliga medel samtidigt behålls inom den första pelaren.

74.

ReK föreslår ett betydande och starkt stöd till hållbara investeringar i bevarandet av familjejordbruk, särskilt när det gäller produktion, distribution och diversifiering.

75.

ReK rekommenderar att man antar en landsbygdsstrategi, så att EU:s politik på samtliga områden i större utsträckning bidrar till innovation och samarbete inom samt utveckling av landsbygden enligt målen om territoriell sammanhållning (6).

76.

Vi föreslår att man förenklar integreringen av olika fonder som syftar till att främja den icke-jordbruksrelaterade landsbygdsutvecklingen för att stödja

77.

Kommittén vill också uppmana till att utnyttja den bredare potential som finns i jordbruks- och skogsområden, särskilt stadsnära områden, för ekonomiska, miljörelaterade, klimatrelaterade, energirelaterade och rekreativa syften, såsom lokal livsmedels- och energiproduktion och landsbygdsturism. Därför bör GJP inte bara inriktas på jordbrukare. Initiativen inom ramen för Leader är och bör fortsatt utgöra en möjlighet till samarbete och innovation för aktörer på landsbygden och i stadsnära områden.

78.

Kommittén efterlyser en grundlig analys av strukturfonderna för att stödja utvecklingen av landsbygdsområden och stimulera helhetsstrategier för att stärka dessa områden genom förbättrad konnektivitet i fråga om såväl transporter som digitalt bredband, vilket måste vägas mot miljöskyddshänsyn, med hjälp av konsekvensbedömningen för landsbygden (”rural proofing”), såsom rekommenderas i Cork 2.0-förklaringen (7).

79.

Kommittén betonar att en balanserad territoriell utveckling måste tillhandahålla lämpligt stöd till landsbygdsområden och stadsnära områden i inlandet samt till mindre gynnade områden (t.ex. bergsområden, gränsområden och andra områden med naturbetingade eller demografiska utmaningar), för att säkerställa nödvändiga investeringar i tillväxt, arbetstillfällen, social delaktighet och miljömässig hållbarhet där.

80.

ReK efterlyser en förbättring av förbindelserna mellan stad och landsbygd, genom att mindre städer och landsbygdskommuner görs fullt delaktiga, så att EU:s politik inte uppmuntrar ett konkurrensförhållande mellan stads-, kust- och landsbygdsdimensionerna.

81.

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ för ”smarta byar” och Europaparlamentets bidrag till processens framgång, och föreslår att detta begrepp utvidgas till ”smarta landsbygdsområden”. Vi vill också ha en så framträdande roll som möjligt i diskussionerna om införandet av en ram för lokala och regionala insatser i samband med detta initiativ.

82.

Kommittén betonar behovet av att fortsätta harmoniseringen av strukturfondernas operativa bestämmelser genom en gemensam strategisk ram, i syfte att underlätta programplaneringen och förvaltningen av landsbygdsutvecklingen och för att främja integrerade och platsbaserade strategier (8).

83.

Strategin med en samordnande fond bör stärkas för att förenhetliga förvaltningen av projekt som finansieras genom flera fonder.

84.

ReK föreslår att man ska inleda en diskussion om en tillnärmning av de icke jordbruksrelaterade fonderna för regional utveckling.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/20

1.

Vi välkomnar Europeiska kommissionens åtagande att på ett aktivt och konstruktivt sätt bidra till de strategiska målen i Agenda 2030 genom att lägga grunden för hanteringen av ett antal viktiga och inbördes relaterade globala utmaningar.

2.

I det policydokument som kommissionen antog den 22 november 2016 i form av ett meddelande föreslås en mycket ambitiös och omfattande strategi som fokuserar på hållbar utveckling.

3.

Kommittén noterar att kommissionen strävar efter att integrera agendan med Europa 2020-strategin och därmed med de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Med tanke på komplexiteten och mångfalden av referensramar framhåller kommittén behovet av politisk samstämmighet, integrering och en konsekvent styrningsram.

4.

För att uppnå resultat är det viktigt att involvera alla förvaltningsnivåer, särskilt de lokala och regionala, i beslutsprocesserna.

5.

Eftersom EU:s politik måste vara förenlig med subsidiaritetsprincipen är hållbarhetsmålen direkt kopplade till de lokala och regionala styresnivåernas ansvarsområden, befogenheter och roller.

6.

Vi betonar att de lokala och regionala institutionerna – regioner, provinser, distrikt, storstäder, mindre städer och kommuner – är verkliga politiska beslutsfattare, som måste fastställa de styrnivåer och styrmetoder som är lämpligast för att koppla EU:s och FN:s mål till lokalsamhällenas mål.

7.

För genomförandet av två av de 17 målen för hållbar utveckling, nämligen nummer 10 och 11, utövar de lokala myndigheterna grundläggande funktioner. Det första syftar till att minska skillnaderna mellan regioner, medan det andra rör grundläggande funktioner i anslutning till stadsplanering, transport, social välfärd och livsstil som bygger på hållbarhet.

8.

Kommittén påpekar i detta sammanhang att man i meddelandet inte analyserar behovet av att mäta framstegen i arbetet för att uppnå målen för hållbar utveckling, inte bara på FN-nivå, europeisk nivå och nationell nivå, utan också på regional och lokal nivå. Vi uppmanar därför kommissionen att beakta denna aspekt när man vidareutvecklar de indikatorer som används för att mäta framsteg, samt att involvera lokal expertis och befintliga nätverk.

9.

Härtill kommer prioriteringar som följer av det integrerade utövandet av befogenheter och som är horisontellt kopplade till andra strategiska mål, t.ex. agendan för städer, social integration, EU:s energi- och klimatpolitik, minskade utsläpp, katastrofriskreducering, miljöpolitik och den cirkulära ekonomin, rörlighet, smart specialisering, smarta städer (smart land), som behandlades vid toppmötet i Bratislava, och borgmästaravtalet för klimat och energi.

10.

Kommittén föreslår att man utnyttjar halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen för att kombinera Agenda 2030-strategin med Europa 2020-strategin och se över de centrala riktlinjerna för att utan dröjsmål anpassa dem till de nya målen för hållbar utveckling.

11.

Vi uppskattar det arbete som har lagts ned på utarbetandet av det arbetsdokument som åtföljer meddelandet, Key European action supporting the 2030 Agenda and the Sustainable Development Goals (SWD (2016) 390 final), där det föreslås att integrera Europa 2020-strategin med målen i Agenda 2030 genom att utnyttja förbindelserna mellan de tre pelarna, de sju flaggskeppsinitiativen och de fem målen med anknytning till Europa 2020-strategins prioriteringar samt de elva tematiska mål som föreslås för Sammanhållningsfonden.

12.

I alla händelser måste samtliga mål som föreslås i meddelandet om en hållbar framtid föras ned på lokal nivå för att kunna genomföras. Därför rekommenderar vi att målen i Agenda 2030 anpassas till den lokala nivån, eftersom det är det enda sättet att åstadkomma en konkret och varaktig inverkan på människors liv.

13.

Vi instämmer i att de olika förvaltningsnivåernas komplexitet kräver en ledning och kontroll som kan berika beslutsprocessen genom utvärdering av politiken och innovationer i de institutionella strukturerna (mätning av effekter).

14.

Vissa av sambanden mellan Junckerkommissionens prioriteringar och målen för hållbar utveckling hör till områden som är viktiga för de lokala och regionala myndigheterna. Detta gäller särskilt för sysselsättningsprioriteringen, i den mån den berör de befogenheter som avses i mål nr 4 för hållbar utveckling (utbildning), där de lokala och regionala myndigheterna utövar viktiga befogenheter, framför allt i samband med kostnaderna för övergången till ett hållbart EU.

15.

Europeiska regionkommittén (ReK) hoppas att kommissionens ”investeringsplan” också kommer att omfatta de materiella och immateriella infrastrukturer som hör till de lokala och regionala myndigheternas behörighet (sociala skyddsnät, informationsnät, rörlighetsnät, energi- och telekomnät, bortskaffande av avfall, integrerad vattenförvaltning etc.) och som i många fall sammanfaller med olika mål för hållbar utveckling (bland andra mål nr 8, 9, 12 och 13).

16.

Också kommissionens prioritering nr 3, En motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik, sammanfaller med olika mål för hållbar utveckling inom ett område av intresse för de lokala och regionala myndigheterna. Detta är fallet för mål nr 5, 7 och 13, där de lokala och regionala myndigheterna är både målgrupp för och aktörer i den politik som syftar till att motverka klimatförändringar, säkerställa en hållbar energiförsörjning som är öppen för alla och skydda de sociala rättigheterna. För att garantera de sistnämnda är tjänster på lokal nivå av avgörande betydelse.

17.

Vi påpekar att prioritering nr 7, som syftar till att skapa ett område av rättvisa och skydd för grundläggande rättigheter baserat på ömsesidig tillit, omfattar en jämställdhetspolitik där de lokala och regionala myndigheterna kan spela en viktig roll, i full överensstämmelse med mål nr 5 för hållbar utveckling och i linje med behovet av att återvinna medborgarnas förtroende för EU-institutionerna.

18.

Kommittén upprepar att motståndskraft mot katastrofer är en av den hållbara utvecklingens grundläggande aspekter. Kommittén uppmanar EU-institutionerna att se till att denna princip är en av de viktigaste pelarna för det framtida arbetet för hållbar utveckling i Europa (1).

19.

Prioritering nr 8 syftar till att ta itu med migrationen, som är ett av vår tids viktigaste globala fenomen, och den ligger helt i linje med mål nr 1 och 10 för hållbar utveckling som skär tvärs igenom de lokala och regionala myndigheternas befogenheter, som ofta sätts under starkt tryck eftersom de måste hantera exceptionella migrationsströmmar.

20.

ReK noterar att det finns risk för att de åtgärder som vidtagits för att genomföra målen för hållbar utveckling inte alltid passar in i ramen för en integrerad politik, till skillnad från vad som är fallet med de sammanhållningspolitiska åtgärderna. Därför är det viktigt att fastställa prioriteringar som tar hänsyn till de mest överhängande behoven ur ett dynamiskt perspektiv, i syfte att uppnå alla mål på lång sikt. Därför är det absolut nödvändigt att ta hänsyn till ReK:s förslag om att anta en ”uppförandekod” för de lokala och regionala myndigheternas medverkan.

21.

Målen kräver en avvägning mellan de aktuella behoven och framtida generationers behov. Dessutom krävs en balans mellan de olika förvaltningsnivåernas behov för att minska de betungande ”övergångskostnader” som de lokala och regionala myndigheterna åläggs. Om kostnaderna är ohållbara kan detta undergräva allmänhetens acceptans och ett effektivt genomförande av åtgärderna i fråga, vilket i synnerhet äventyrar de mest eftersatta (inre) områdenas förmåga att bidra till den globala hållbarheten och mer allmänt till varaktigheten för målen för hållbar utveckling.

22.

Vi noterar den tidsmässiga obalans som råder mellan de europeiska åtgärderna (2020), som meddelandet hänvisar till, och Agenda 2030, och hoppas att man inför kompletterande ekonomiska och finansiella stödinstrument och att man under hela referensperioden anpassar målen så att de är förenliga med målen i agendan.

23.

Det är beklagligt att meddelandet inte innehåller någon analys av de potentiella risker som kan uppstå i genomförandefasen för de 17 målen för hållbar utveckling, eftersom en sådan skulle kunna vara till stor hjälp för att ge de lokala och regionala myndigheterna tillgång till lämpliga instrument för att avhjälpa problem med genomförandet av politiken med koppling till målen. Ett oumbärligt verktyg är att lokalisera alla de indikatorer som gör det möjligt att kontinuerligt övervaka hur ojämlikheterna utvecklas, bland annat med hjälp av andra indikatorer än BNP, t.ex. kvalitativa indikatorer som kan mäta om utvecklingen är rättvis och om regionerna gör sociala framsteg.

24.

Vi betonar att man måste avsätta lämpliga resurser till stöd för genomförandet av denna undergrupp av lokala och regionala mål. Resurserna kan tilldelas genom specifika nationella anslag eller genom att ge den lokala nivån ett större finansiellt ansvar.

25.

Vi anser att det är nödvändigt att främja plattformar och initiativ som möjliggör utbyte av bästa praxis mellan lokala och regionala myndigheter och att utnyttja dem som redan har införts av internationella organisationer såsom UNDP Live (Sustainable Development Knowledge Platform) och undvika att använda agendan som en förevändning att åter centralisera politiken. I detta sammanhang ser vi med intresse fram emot lanseringen av den ”flerpartsplattform” som kommissionen har tillkännagett för att underlätta anpassningen av de allmänna delarna i agendan till lokal nivå, men framför allt för att främja utbyte av bästa praxis och spridning av de framsteg som gjorts av de mest dynamiska europeiska regionerna. Vi förväntar oss att vår kommitté kommer att involveras i denna plattform på ett lämpligt sätt i enlighet med vår institutionella roll som den församling som företräder regionala och lokala myndigheter.

26.

Vi medger att bättre framtidsutsikter inom EU inte bara är beroande av förmågan att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, utan också av välfärden och säkerheten i de länder som gränsar till EU. I detta sammanhang, och i linje med de nya riktlinjerna i meddelandet om ”det nya samförståndet om utveckling”, förespråkar vi en förstärkning av de decentraliserade samarbetsåtgärderna och av utvecklingen i tredjeländer, genom att främja användningen av de informations- och diskussionsplattformar för utveckling som de lokala och regionala myndigheterna har tillgång till: Arlem, Corleap, forumet för decentraliserat samarbete som anordnas vartannat år och atlasen för decentraliserat samarbete, som gör det möjligt för partnerländerna att mötas, diskutera och utbyta bästa praxis.

27.

ReK ställer sig bakom kommissionens ståndpunkt om EU:s agenda för städer, som antogs 2016 inom ramen för Amsterdampakten och som kommer att genomföras i samarbete med de lokala och regionala myndigheterna för att täcka alla aspekter av hållbar utveckling och för att bidra till genomförandet av en global ”ny agenda för städer”.

28.

Kommittén betonar att strategierna för hållbar stadsutveckling och för horisontellt och vertikalt samarbete inom ett deltagarbaserat styrsystem måste ta hänsyn till städernas mångfald, vikten av social innovation och förutseende planering med hjälp av en integrerad och samordnad strategi, särskilt med tanke på de stora utmaningarna när det gäller målet att förbättra livskvaliteten i städerna.

29.

Vi rekommenderar att analysen av Agenda 2030 och målen i denna också ska följa den europeiska utvecklingsmodellen, som är uppbyggd kring lokala produktionssystem (kluster), främst bestående av små och medelstora företag. Enligt denna logik hoppas ReK att utvecklingsmodellerna också fäster särskild vikt vid mindre tätorter, eftersom en alltför koncentrerad territoriell utveckling kan leda till underutveckling, vilket i sin tur kan orsaka ytterligare marginalisering och befolkningsminskning.

30.

Vi bedömer det som positivt att dokumentet anger de olika dimensionerna av hållbar utveckling (den sociala, miljömässiga och ekonomiska) som de pelare till vilka kommissionens politiska riktlinjer bör anpassas för att hitta lösningar på målen för hållbar utveckling och de 13 sektorstrategier som antogs i budgetramen för 2014–2020. Vi anser emellertid att det mot bakgrund av de nya utmaningarna i världen är nödvändigt att stärka den lokala utvecklingen genom att lägga till en territoriell dimension.

31.

ReK betonar att de lokala och regionala myndigheterna måste ges en roll som aktörer i den politik som ska föras på grund av deras närhet till medborgarna och deras förmåga att bidra till att väcka nytt liv i samförståndet om de europeiska institutionerna och integrationsprojektet. Flernivåstyre utgör den bästa lösningen för den politik som är inriktad på att bygga en hållbar framtid och samordna kommissionens tio prioriteringar, Sammanhållningsfondens elva tematiska mål och de sjutton målen för hållbar utveckling i Agenda 2030.

32.

ReK betonar att strategier och program som förvaltas centralt, uppifrån och ned, inte är de bästa metoderna för att hantera komplexiteten i en hållbar utveckling och bekämpa fattigdom, utan de lokala och regionala myndigheterna måste ges det ansvar och den självständighet som behövs för att korrekt hantera de stora sociala frågorna.

33.

Strategierna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna bör stärkas genom planering av en hållbar socialpolitik, som omfattar alla myndighetsnivåer. Det är det enda sättet att garantera alla människor tillgång till grundläggande tjänster och tillgodose de nya krav som följer av de demografiska förändringarna genom lokala politiska åtgärder för att underlätta ett aktivt och hälsosamt åldrande.

34.

Vi uppmärksammar kommissionen på behovet av att gå in för en politik som syftar till att främja människors hälsa som en prioritet för den sociala integrationen, genom att förbättra levnadsvillkoren i stadsområden och stadsnära områden. Dessutom bör man garantera tillgång till offentliga tjänster, fritidsaktiviteter och idrott också för personer med funktionsnedsättning och främja förebyggande hälsovård för hela befolkningen, inbegripet äldre och invandrare samt andra grupper som löper risk att drabbas av fattigdom och social utestängning. ReK uppmuntrar medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att göra detsamma.

35.

Vi anser att den sociala ekonomins potential ligger i skapandet av arbetstillfällen och kampen mot arbetslöshet bland ungdomar och kvinnor. Därför är det nödvändigt att agendan riktar uppmärksamheten på företagens sociala ansvar och behovet av att få ungdomarna intresserade av entreprenörskap. Dessutom bör den nya strategin, genom ett övergripande förhållningssätt, omfatta de olika dimensionerna av hållbarhet och de nya möjligheter som kan uppnås genom kreativitet.

36.

Vi anser att kultur måste integreras i Agenda 2030, och att man tydligt måste visa vilken roll den spelar när det gäller att främja hållbar utveckling och skapa nya arbetstillfällen. Detta bidrar till att skapa gemensamma europeiska ideal för att sprida ambitionerna och principerna om demokrati, social rättvisa och solidaritet i hela världen. Kultur kan effektivt bidra till strategier för inkluderande utveckling, genom att kraftigt påverka målen för hållbar utveckling, förbättra utbildningssystemen, bekämpa fattigdom och social utestängning, undanröja orsakerna till ojämlikhet, främja lika möjligheter och undanröja skillnader mellan generationer och demografiska skillnader.

37.

ReK noterar att uppenbart globala frågor som klimatförändringar, minskade koldioxidutsläpp, energisparande, energiproduktion från förnybara källor, bevarande av den biologiska mångfalden, minskad resursexploatering, integrerad transport och cirkulär ekonomi, i verkligheten är beroende av lokal politik och lokala åtgärder. Av denna anledning rekommenderar kommittén att särskild uppmärksamhet riktas på miljövänlig produktion.

38.

Vi anser att man mot bakgrund av de många olika sektorer som berörs måste anta ett integrerat tillvägagångssätt som inkluderar samarbete mellan de olika myndighetsnivåerna och de olika berörda miljöaktörerna. I detta avseende slår sammanhållningsbegreppet broar mellan ekonomisk effektivitet, social sammanhållning, kulturell utveckling och ekologisk jämvikt och sätter därmed hållbar utveckling i centrum för politikutformningen.

39.

Vi instämmer i att mänsklig verksamhet och klimatförändringarna sätter allt större tryck på de marina ekosystemen. Därför bör man ägna uppmärksamhet åt kommissionens åtgärder för att uppnå säkra, rena och hållbart förvaltade hav, och man måste fortsätta att stödja genomförandet av agendan för blå tillväxt, vars syfte är att utnyttja den potential som Europas oceaner och hav har för att skapa arbetstillfällen, ekonomiskt värde och hållbarhet. Innovation i den blå ekonomin kan bidra till att säkerställa en effektiv och hållbar användning av värdefulla marina tillgångar (2).

40.

ReK efterlyser ett åtagande från alla institutioner för att minimera slöseriet med livsmedel och återvinna avfall, eftersom detta främjar investeringar och sysselsättning i ett bredare sammanhang av grön ekonomi. EU bör åta sig att beslutsamt stödja avsikten att överge den nuvarande linjära ekonomiska modellen för att stärka den cirkulära ekonomin, i enlighet med vad som Europeiska regionkommittén har lyft fram i sina yttranden om ”Mot ett kretsloppssamhälle: översyn av EU:s avfallslagstiftning”, ”Lagstiftningsförslag om ändring av avfallsdirektiven” och ”En EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin”.

41.

De utvecklingsmodeller som påverkats av de nya konkurrensfaktorerna, bland annat de nätverk som gör det möjligt att koppla samman en oändlig mängd data med ett obegränsat antal användare, markerar en skarp åtskillnad mellan företagens behov av att förkorta ”time to market” och den tid som behövs för att bygga upp förtroendet och de byråkratiska förfarandena. De lokala och regionala myndigheterna är den lämpligaste nivån för att påskynda det politiska beslutsfattandet så att det håller sig till den takt som marknaden kräver.

42.

Kommittén efterlyser ett konkret stöd för utvecklingsmodellerna och i synnerhet stöd till de immateriella nätverk som, genom att underlätta tillgången till en oändlig mängd data, påverkar de nya lokala konkurrensfaktorerna och övergången till nya produktionsparadigm.

43.

Man bör omedelbart utveckla strategierna för att aktivera de strukturpolitiska åtgärderna så att den drastiska förändringen av produktionsparadigmet räknas som en av pelarna för utvecklingen, och med hjälp av incitament främja hållbar produktion, till dess att innovationen gör det kostnadseffektivt att övergå till en cirkulär ekonomi. Det är uppenbart att en sådan politik utgör ett tydligt svar på den kompromiss som måste nås mellan olika samhällsbehov i fråga om miljö och arbetsmarknad, förutom att den bidrar till att hantera de nya stora utmaningar som följer av globaliseringen.

44.

Vi inser att globaliseringen, som främst beror på den bättre rörligheten för personer, varor och data, skapar ökad internationell konkurrens inte bara mellan företag utan också mellan regioner. Det är därför nödvändigt att beslutsamt ta itu med de faktorer som ligger till grund för den territoriella konkurrenskraften, t.ex. det sociala och institutionella kapitalet, infrastrukturer och innovation, för att ge nytt liv åt Europas ekonomier.

45.

Vi påminner om att de lokala och regionala myndigheterna spelar en avgörande roll i förhållandet mellan offentlig-privata partnerskap, eftersom de kan känna igen de många olika former av utveckling som kan generera investeringar som syftar till att i största möjliga utsträckning utnyttja de resurser som finns i varje region.

46.

Det är beklagligt att kommissionens meddelande helt saknar en hänvisning till begreppet ”regionalt kapital” såsom det definierades av OECD 2001 och återgavs av kommissionen 2005. I detta sammanhang vill vi erinra om att begreppet innefattar ett antal lokala resurser: natur, människor, konstruktioner, organisationer, förbindelser och kunskaper som utgör en regions konkurrenspotential.

47.

Krisen och konsekvenserna av globaliseringen har haft stor inverkan på de relationer som garanterade sammanhållningen inom regionerna, och har skapat splittringar (mellan stad och landsbygd och mellan centrum och periferi) och ändrat dynamiken i samhällsstrukturen. Med detta i åtanke bör man omvandla de gamla regionalpolitiska modellerna, som kännetecknas av funktionalistiska metoder där regionen bara betraktas som ett utrymme, till en neoinstitutionell modell där regionen i stället ges rollen som en kollektiv aktör.

48.

Amsterdampakten vittnar om ett ökande intresse för stadspolitikens roll, som syftar till att genomföra åtgärder för att främja social sammanhållning och ekonomisk utveckling, i övertygelsen att städerna kan bidra positivt till innovationsprocesser.

49.

ReK betonar att de lokala och regionala myndigheterna spelar en avgörande roll när det gäller att skydda och utveckla stadsstrukturen, landsbygdsområden och gemensamma tillgångar, och de kan bidra till det som i Agenda 2030 kallas för en ”förändrad värld” (transformed world) genom en proaktiv inställning och ett åtagande att

50.

ReK påminner om att de lokala och regionala myndigheterna är institutioner som har möjlighet att utveckla olika former av deltagandedemokrati, som särskilt inkluderar kvinnor, ungdomar, äldre och minoriteter, som utgångspunkt för utformningen och genomförandet av integrerade strategier för ekonomisk utveckling på lokal nivå.

51.

Kommittén förespråkar ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt och inrättandet av en adekvat rättslig ram med tillräckliga resurser. Ett sådant nytt system kan bara skapas framgångsrikt genom att en allt djupare decentralisering genomförs i de olika EU-länderna. De nationella regeringarna bör

52.

ReK upprepar kravet om att de nationella regeringarna måste engagera regioner och kommuner utifrån en nedifrån och upp-strategi i utarbetandet av regionala handlingsplaner som syftar till att uppnå målen för hållbar utveckling, med hänsyn tagen till deras starka och svaga punkter och utifrån principerna om att ingen ska lämnas åt sitt öde och om kostnadseffektivitet.

53.

För att säkerställa att den globala politiken och de globala avtalen kan få fullt utbyte av lokala åtaganden och erfarenheter är kommittén övertygad om att de lokala och regionala myndigheterna måste få en roll i den strukturerade dialogen och bli en integrerad del av styrningen, och inte bara vara intressenter. De regionala och lokala myndigheternas insatser för att organisera och framställa informativ input måste erkännas som en del av beslutsprocessen. Detta kan göras bland annat genom att

54.

Vi begär att det på EU-nivå och medlemsstatsnivå anslås resurser för förhandsbedömning och efterhandsutvärdering av politikens effekter på den hållbara utvecklingen. Detta förutsätter en ansträngning för att förbättra samordningen av all politik som genomförs av både EU och dess medlemsstater och av lokala och regionala myndigheter.

55.

Vi uppmanar kommissionen att på ett ännu mer strategiskt och funktionellt sätt använda de nationella reformprogrammen, som nu formellt ingår i Sammanhållningsfondens programplanering, genom att på ett funktionellt sätt använda de instrument som redan har antagits inom ramen för åtgärderna till stöd för en hållbar utveckling. Detta gör det möjligt att i anslutning till den europeiska planeringsterminen samla såväl reformer som planerats och fastställts på nationell nivå för att främja målen för hållbar utveckling som reformer med koppling till den lokala och regionala nivån.

56.

ReK rekommenderar att de europeiska och internationella styresnivåerna tar sig an förvaltningen av det komplexa systemet av internationella förbindelser genom att hantera regionala konflikthärdar och främja en omvandling och omstrukturering av institutionella strukturer och produktionsstrukturer som härrör från det förra århundradet. Lokala aktörer måste förses med nödvändig kompetens för att omvandla de svaga punkterna i den geoekonomiska balansen till möjligheter till utveckling för att återupprätta de lokala produktionssystemens konkurrenskraft på den globala marknaden.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/27

1.

Europeiska regionkommittén (ReK) konstaterar att detta meddelande från EU utgör en viktig del av en bredare reform av EU:s politik. Det har ett mervärde i och med att förslag läggs fram om konkreta åtgärder som en komplettering till rådets strategiska riktlinjer från 2014, där europeiska ledare kom överens om att under de kommande åren erbjuda en möjlighet till framtida utveckling av politiken inom området rättsliga och inrikes frågor, inbegripet för invandring och asyl.

2.

För ett sådant känsligt och strategiskt område anser vi att EU:s medlemsstater och EU-institutionerna bör fortsätta att utforma en strategi för regionen inom ramen för dess förbindelser med EU och, som en följd av detta, fastställa en verklig migrationspolitik och ta politiskt ansvar för att den genomförs i de europeiska folkens intresse och med beaktande av medlemsstaternas och ursprungsländernas särskilda förhållanden och migranters rättigheter i enlighet med internationella och europeiska konventioner.

3.

Migrationspolitik och utvecklingspolitik är tätt sammankopplade. Internationellt, nationellt, regionalt och lokalt samarbete är av avgörande betydelse för att kunna förverkliga en gemensam europeisk migrationspolitik och för att genomföra den europeiska migrationsagendan.

4.

Vi förordar att en helhetssyn antas för hanteringen av migration, genom vilken en mer decentraliserad och effektiv hantering av migrationsflöden möjliggörs. En sådan decentraliserad förvaltning bör säkra likabehandling och lika rättigheter.

5.

Vi betonar att det är ytterst viktigt att minska antalet dödsfall till sjöss i samband med att människor försöker ta sig till Europa och att fortsätta och utöka insatserna för att rädda människor i nöd. Vi uttrycker vår djupa sorg över de hundratals människoliv som redan gått förlorade och lovordar alla länder och organisationer som deltar i arbetet för att förebygga denna mänskliga tragedi (1). ReK upprepar att utvecklingen av ytterligare säkra och tillgängliga lagliga vägar för migration till EU, t.ex. humanitära visum, vidarebosättning och ökade inslag av familjeåterförening, måste ingå som en del i insatserna för att utforma en heltäckande och human migrationspolitik.

6.

Vi välkomnar de ytterligare åtgärder som tillförts genom detta gemensamma meddelande för att stärka initiativ längs den centrala Medelhavsrutten, inbegripet i och kring Libyen. Med tanke på att det stora antal liv som går förlorade till sjöss och längs den centrala Medelhavsrutten förblir frågan om att hantera flöden och rädda liv högprioriterad.

7.

Vi anser att flernivåstyrning är en förutsättning för att uppnå optimala resultat. Mot denna bakgrund är det avgörande att EU-myndigheter samt nationella och regionala myndigheter har ett nära samarbete med lokala och regionala myndigheter i transitländerna samt med det civila samhället, migrantsammanslutningar och lokala samhällen i värdländerna och att de är lyhörda för deras åsikter.

8.

Vi understryker att dessa åtgärder bara kan fungera om det finns ett nära samarbete med relevanta partner i länderna längs den centrala Medelhavsrutten och samordnade insatser från EU-institutionerna och medlemsstaterna, såväl som samarbete med internationella organisationer såsom Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM). Vi varnar för att vissa av de föreslagna åtgärderna endast kan genomföras framgångsrikt om situationen på plats gör detta möjligt. Dessa åtgärder ska ses som kompletterande till det väsentliga antal initiativ som redan genomförs av EU och dess medlemsstater, särskilt inom ramen för den europeiska migrationsagendan och programmet för migrationspartnerskap (2).

9.

Vi vill uttrycka vår uppskattning av de åtgärder som vidtagits av Italien, Malta, Grekland, Cypern, Frankrike, Spanien och Portugal, som redan har kopplat upp sina nationella Eurosur-samordningscentraler för gränsövervakning till Seahorse-nätverket för Medelhavet.

10.

Den centrala Medelhavsrutten har åter blivit den dominerande vägen för migranter och flyktingar som försöker nå Europa. Över 180 000 personer upptäcktes på den centrala Medelhavsrutten 2016, varav de allra flesta nådde kontinenten via Italien. Nästan 90 % av dem som färdas längs denna rutt påbörjar resan från Libyen, där den instabila politiska och ekonomiska situationen ger människosmugglare möjlighet att utöka sin verksamhet. ReK understryker den brådskande nödvändigheten av att minska antalet överfarter och av att stoppa gummijollar och båtar som olagligen försöker ta sig till EU. Vi framhåller vikten av förebyggande åtgärder på alla myndighetsnivåer.

11.

Vi noterar att människosmugglarna och människohandlarna bidrar till den instabila situationen i Libyen genom sina gärningar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och därigenom ökar migranternas utsatthet. Att finna en varaktig lösning för Libyens styre och säkerhetsläge fortsätter att vara en viktig prioritering för Europeiska unionen, dess medlemsstater och internationella partner, eftersom detta är en förutsättning för en hållbar hantering av den nuvarande situationen.

12.

Majoriteten av migranterna i Libyen är tredjelandsmedborgare, varav den största andelen har sitt ursprung i länder i Afrika söder om Sahara. För att en metod ska vara verkningsfull måste därför även åtgärder i södra Libyen beaktas.

13.

Vi understryker mervärdet av de åtgärder som tillkännages i meddelandet: utökning av utbildningsprogram för den libyska kustbevakningen, säkerställande av att det finns långsiktig finansiering för att täcka utbildningsbehoven framöver, vidtagande av kraftfulla åtgärder för intensifiering av kampen mot människosmugglare och människohandlare samt tillhandahållande av incitament för Tunisien, Algeriet och Egypten att delta i Seahorsenätverket för Medelhavsområdet för att säkerställa lokal acceptans. ReK framhåller att återuppbyggandet av respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen till gagn för migranterna och den lokala befolkningen måste bli en prioriterad åtgärd i all denna verksamhet.

14.

Vi upprepar behovet av betydande kontakter med de libyska myndigheterna för att se till att förhållandena i migrantförvaren förbättras. Man bör i detta sammanhang ta särskild hänsyn till utsatta personer och minderåriga samt se till att det bedrivs ett nära samarbete med Internationella organisationen för migration och FN:s flyktingkommissarie och att dessa sörjer för en effektiv övervakning av standarderna.

15.

Vi välkomnar att arbetet och kontakterna intensifieras med libyska kommuner för att främja alternativa sätt till försörjning och stödja motståndskraften hos lokalsamhällen som tar emot migranter, samt att det tekniska samarbetet utökas så att de libyska kommunerna kan utarbeta utvecklingsstrategier för sina områden och förbättra stödtjänsterna till lokalbefolkningen.

16.

Vi understryker behovet av en samarbetsstrategi på medellång och lång sikt med syftet att stödja de libyska lokala och nationella myndigheterna i arbetet med att bygga upp deras kapacitet att förvalta sina områden.

17.

Vi uppmuntrar främjande av gränssamarbete, dialog och utbyte av information mellan Libyen och dess grannländer i söder, bl.a. genom att använda Afrikas och Frontex underrättelsegemenskap till dess fulla potential.

18.

Vi noterar att när gemensamma åtgärder vidtas tillsammans med Libyen behöver risken att andra rutter uppstår i grannländerna minimeras. Vi välkomnar därför en heltäckande regional strategi med utökat samarbete med Egypten, Tunisien och Algeriet samt mer dialog och operativt migrationsrelaterat samarbete med dessa länder. Ytterligare bistånd till dessa länder att utveckla sina egna fungerande asylsystem och att hjälpa dem som behöver internationellt skydd behövs.

19.

Med tanke på EU:s olika projekt och program i regionen, som är inriktade på inbördes relaterade frågor, är det, för att dessa initiativ ska vara effektiva, mycket viktigt att samordna dessa i samband med genomförandet av de mål som anges ovan.

20.

Vi noterar att hittills har det vanligaste svaret från EU på irreguljär migration tagit formen av säkerhetsstrategier som inriktas på stater, och som huvudsakligen fokuserar på bekämpning av människosmuggling genom samarbete med statliga myndigheter.

21.

Vi efterlyser att större uppmärksamhet ägnas åt de olika lokala politiska ekonomier som är inblandade i irreguljär migration. Inblandade aktörer inbegriper lokala transportföretag som möjliggör migranternas irreguljära rörelser, lokalbefolkning som tillhandahåller mat och husrum för sin försörjning, lokala säkerhetsstyrkor som ökar sina inkomster genom mutor och vägskatter, politiska eliter som använder de finansiella medel som intjänats genom underlättandet av irreguljär migration för att köpa politiska förmåner och politiskt inflytande, väpnade grupper som livnär sig på människosmuggling och utnyttjande av migranter för att stärka sin position etc. Att förstå dessa olika aktörer och deras förhållande till lokalt styre och stabilitet/konfliktdynamik och att se till att de involveras i debatten om strategier för att stabilisera och skapa en framtid för deras land utgör en nödvändig förutsättning för effektiv migrationshantering.

22.

Vi välkomnar därför förslaget om att befintligt socioekonomiskt stöd till kommuner längs med migrationsrutten skulle kunna stärkas genom att de involveras i genomförandet av strategier som gör det möjligt för lokalbefolkningen att få bättre levnadsvillkor och därmed skapar bättre framtidsutsikter i området.

23.

Vi betonar att en tillbörligt utformad migrationspolitik skulle kunna bidra till alternativa sätt till försörjning och institutioner av högre kvalitet på lång sikt – och därmed lokalt ta itu med några av de underliggande orsakerna till migration. För att säkerställa sådan effektiv utformning av politik behöver nuvarande migrationspolitik stämmas av mot det faktum att frågor om styrelseformer och stabilitet utgör orsakerna till irreguljär migration genom Sahara.

24.

Vi upprepar att de irreguljära migrationsrutterna löper genom många länder i regionen där statliga myndigheter är svaga eller obefintliga. Libyen är ett uppenbart typexempel. Flera rapporter har visat att vinster från olaglig människosmuggling och människohandel stärker irreguljära väpnade styrkor som verkar som myndigheter de facto på plats, vilket möjliggör för desamma att fördärva de övergripande konfliktlösningsprocesserna. Även i de fall där formella statliga myndigheter faktiskt fortfarande existerar är samarbete med sådana aktörer i kampen mot irreguljär migration till sin natur ett politiskt företag som kan leda till en förankring av intressena hos människosmugglare och irreguljära väpnade styrkor som är allierade med staten. När en splittrad suveränitet råder finns det inga naturliga samtalspartner.

25.

ReK betonar att klimatförändringar och naturkatastrofer kan vara faktorer som ger upphov till migration och tvångsförflyttningar av människor. Kommittén efterlyser dessutom investeringar i uppbyggnaden av motståndskraft mot katastrofrelaterade risker som en förebyggande åtgärd för att ta itu med de underliggande orsakerna till migration.

26.

Vi uppmuntrar fortsatta insatser för systematisk kontakt med de libyska myndigheterna, med fokus på gränsförvaltning, bekämpning av irreguljär migration, mänskliga rättigheter och hanteringen av migranters behov i Libyen. Bland annat bör man, i samarbete med civilsamhället, ta fram alternativ till förvar av migranter, som endast bör tillgripas om det inte finns något annat alternativ och endast på villkor som uppfyller internationella humanitära standarder och människorättsstandarder. Utbildning och logistiskt stöd på dessa områden bör utgöra en viktig del av de kapacitetsuppbyggnadsprogram som stöds av EU.

27.

Vi föreslår att möjligheten att vidta praktiska åtgärder för vidarebosättning för migranter som behöver internationellt skydd, från Libyen till EU-medlemsstater eller andra internationella partnerländer, undersöks tillsammans med UNHCR.

28.

Vi efterlyser en förstärkning av det pilotinitiativ som syftar till att stabilisera samhällen i områden som påverkas av internflykt och migranttransitering, t.ex. genom att samarbeta i samband med utarbetandet av strategier för deras områden som syftar till att skapa värdiga levnadsförhållanden för invånarna i landet, bland annat genom att skapa arbetstillfällen för personer i behov av skydd, vilket skulle tillföra ett mervärde eftersom det underlättar acceptansen för dem i värdsamhällena, men även genom att till exempel förbättra de offentliga tjänsterna och instrumenten för stöd till befolkningen.

29.

Vi förordar en förstärkning av pågående stöd vid självmant återvändande från Libyen om situationen på plats tillåter detta och i samarbete med internationella partner, i synnerhet IOM.

30.

Vi välkomnar erkännandet av lokala och regionala myndigheter som viktiga aktörer för att lösa och förvalta migrationsfrågor, rädda liv och bekämpa brottslighet.

31.

Vi upprepar att städerna är ledande aktörer inom global migration, och dessutom de som mest direkt drabbas av dess negativa konsekvenser. Den lokala förvaltningen har det omedelbara ansvaret för migranters levnadsförhållanden, framgångar och utmaningar. Lokal förvaltning kan lyckas där många nationella regeringar står inför utmaningar eller till och med misslyckas (3).

32.

Vi understryker den roll som lokala myndigheter i ursprungsländerna, transitländerna och destinationsländerna spelar inom migrationspolitiken, i synnerhet i samband med integration och social sammanhållning. Med tanke på lokala myndigheters mandat, deras närvaro ”i fält” och deras erfarenhet av hantering av dagliga realiteter av alltmer mångfasetterade samhällen befinner sig dessa utan tvekan i frontlinjen vad gäller hantering av migrationsutmaningar. Migration är dock ett gemensamt ansvar och en fråga som hanteras på alla nivåer: på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå. Men samtidigt är det viktigt att hänsyn tas till lokala och regionala förutsättningar för ett så bra och hållbart mottagande av migranter som möjligt och därmed en framgångsrik integration.

33.

EU bör utnyttja potentialen och erfarenheterna hos de regioner som utgör EU:s södra sjögräns – både i Medelhavet och i Atlanten – som viktiga förbindelselänkar för utvecklingen av ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med tredjeländer.

34.

Vi understryker behovet av att stärka lokala samhällen i framför allt Libyen, i linje med förklaringen, utfärdad på Malta av Europeiska rådets medlemmar, om de yttre aspekterna av migration (4). Kommittén stöder därför projekt såsom Nicosiainitiativet, och uppmanar Europeiska utrikestjänsten och kommissionen att i samarbete med ReK och sammanslutningen av lokala och regionala myndigheter utforska möjligheterna till liknande projekt i andra länder.

35.

Vi erkänner mervärdet av Nicosiainitiativet som ett kapacitetsuppbyggnadsprojekt till stöd för libyska kommuner som utförs i partnerskap med europeiska lokala och regionala myndigheter och med finansiellt bidrag från Europeiska kommissionen. Vi konstaterar att initiativet bör förstärkas så att dess insatser kan bli effektivare och ge bättre resultat, men erinrar samtidigt om behovet av att vara uppmärksam på den komplexa situationen vad gäller frågan om legitimitet i Libyen och av att förbli lyhörd för eventuella politiska konsekvenser.

36.

Vi medger att de lokala myndigheternas kapacitet längs den centrala Medelhavsrutten inte är välutvecklad. Utmaningen blir mer komplex vid försök att ta itu med varierande behov, i synnerhet i ett ekonomiskt bräckligt klimat. Lokala myndigheter måste ha de verktyg som behövs för att bedöma de mest brådskande behoven hos olika migrantgrupper, i synnerhet ensamkommande barn och ungdomar samt kvinnor.

37.

Vi betonar behovet av att i högre grad uppmärksamma skydd av barn. De senaste tre månaderna har uppvisat ett rekordhögt dödstal för flyktingar och migranter i centrala Medelhavet, inbegripet uppskattningsvis 190 barn. Vi instämmer i Unicefs uppmaning till EU och dess medlemsstater att åta sig att skydda flyktingbarn och migrerande barn, särskilt ensamkommande, mot utnyttjande, våld och människohandel med barn, samt stärka program för skydd av barn i Libyen.

38.

Vi klargör att EU-stöd för kapacitetsuppbyggnad av lokala myndigheter inte endast innebär en utökning av de lokala myndigheternas tekniska kapacitet utan även säkerställande av effektiv försörjning av grundläggande behov och tillhandahållande av grundläggande tjänster. Empiriska bevis visar att decentraliserad förvaltning av socialtjänster och kollektiva nyttigheter ger optimalt ”värde för pengarna” inom planering och genomförande avseende utveckling.

39.

Vi förordar främjande av program för decentralisering och lokala styrelseformer, i linje med nationella strategier för fattigdomsminskning.

40.

Vi insisterar på att samstämmighet och samspel mellan nationell migrationspolitik och lokala initiativ vid tillhandahållande av tjänster och skydd till migranter samt främjande av deras sociala inkludering, i de fall de har rätt till internationellt skydd, är ett område som förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Som ett minimum behöver lokal förvaltning befogenhet och resurser för att på ett tillbörligt sätt reagera på behoven hos migranterna i de samhällen som står under deras jurisdiktion. Under idealiska förhållanden bör de kunna verka i en övergripande politisk miljö som främjar en inkluderande strategi när förutsättningarna finns.

41.

Vi noterar att Libyen har erfarit politisk och social oro de sex senaste åren som en direkt följd av händelserna under den ”arabiska våren”. Den generella kris som Libyen befinner sig i sedan 2014 har orsakat fullständigt kaos och en kraftig försämring av levnadsvillkoren i hela landet. Den nära nog totala avsaknaden av statliga funktioner och de mycket begränsade medel som står till kommunfullmäktiges förfogande gör institutionell svaghet till ett betydande hinder för stabilitet och utveckling. Samtidigt har landet valt reformer genom vilka ett system för decentraliserade styrelseformer har inrättats. Libyen antog 2012 lag 59 (om lokala styrelseformer) och, trots instabiliteten i landet, förblir den en referenspunkt för alla libyska partier, oavsett politisk tillhörighet.

42.

Vi betonar att många ungdomar från libyska städer har blivit involverade i ”migrationsaffärer” eftersom det är en mycket lönsam inkomstkälla. Ungdomar som har deltagit i väpnade konflikter och milisgrupper är särskilt svåra att integrera. De traditionella sociala organisationerna (stammar, familjer, skolor och institutioner) har svårt att hantera ungdomar. Droger och kriminalitet är vanligt förekommande. Avsaknaden av en särskild ungdomspolitik har gjort situationen värre för ungdomar.

43.

Vi betonar att kommuner inte endast i Libyen, utan även i de olika länderna längs Medelhavsrutten, kan spela en viktig roll. I sin roll som institutionella och legitima aktörer som ansvarar för lokala frågor uppmanas de att ge ett viktigt bidrag till stabilisering. Lokal ekonomisk utveckling, samordning med säkerhetsaktörer och effektiv politik för ungdomar och migration utgör pelarna för en sådan roll. Lokal förvaltning behöver dock mycket stöd för att kunna ta på sig detta ansvar.

44.

Vi förordar program som bidrar till ett starkare, effektivare och mer självständigt lokalt styre i Libyen och andra länder längs den centrala Medelhavsrutten genom att fokusera på tre dimensioner av lokalt styre: förvaltning, tillhandahållande av tjänster samt deltagande. Ansträngningar bör också göras för att förbättra lokala ekonomiska förutsättningar, det sociala livet och politisk inkludering av högutbildade ungdomar i inlandets landsbygd, städer och samhällen i syfte att försvaga faktorer som leder till radikalisering och migration.

45.

Vi betonar att det är möjligt att skapa genomslag för förbättrat styre på lokal nivå trots att de lokala myndigheterna i själva verket inte har tillräcklig kapacitet i nuläget, och påpekar att det är mycket viktigt att stödja den lokala förvaltningen eftersom detta ofrånkomligen kommer att främja stabilisering och skapa förhållanden för framtida återuppbyggnad, en förutsättning för effektiv och hållbar migrationshantering i Libyen.

46.

Vi understryker vikten av kvinnors deltagande och engagemang av ungdomar, något som bör förbli avgörande i de olika stödåtgärderna, i synnerhet genom medverkan av aktiva organisationer i det civila samhället och oberoende politiker.

47.

Vi insisterar på mervärdet av riktade mål för att minska de negativa effekterna av de olika formerna av migration, tvångsförflyttning och oro genom att höja landsbygdens ekonomiska attraktionskraft och åtgärder till stöd för kommuner inom ramen för utövandet av deras nya mandat, i enlighet med decentraliseringsåtgärderna.

48.

Vi erkänner att tragedin har sin början i ursprungsländerna, inte till sjöss. Vi uppmuntrar sålunda EU att bidra till lokal ekonomisk utveckling i länderna längs den centrala Medelhavsrutten genom att stödja kommuner i deras roll som lokala aktörer inom utveckling och genom att möjliggöra deltagande av ungdomar och kvinnor i lokala frågor och socioekonomisk verksamhet.

49.

Vi erbjuder ytterligare stöd för utformning och genomförande av EU:s migrationspolitik, genom att även utnyttja kunskapen och expertisen hos församlingen för lokala och regionala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem).

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/32

1.

Europeiska regionkommittén (ReK) välkomnar det gemensamma meddelandet om världshavsförvaltning, som antogs den 10 november 2016 av Europeiska kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

2.

Kommittén stöder de föreslagna åtgärderna för att säkerställa säkra, trygga, rena och hållbart förvaltade hav.

3.

Kommittén instämmer i målet om att säkerställa att EU är en stark global aktör som kan utarbeta en agenda för bättre världshavsförvaltning som bygger på en sektorsövergripande och regelbaserad internationell strategi. Ett sådant initiativ på EU-nivå kommer att ha som slutligt mål att fastställa en internationell standard för de sociala, ekonomiska och miljömässiga villkor som ska gälla inom havsrelaterad verksamhet, lika villkor som möjliggör tillräcklig hållbarhet i haven och stärkt konkurrenskraft för europeiska aktörer som verkar i dem.

4.

Kommittén stöder fullt ut de slutsatser (1) som rådet nyligen antog och där det efterlyser en mer samordnad strategi mellan de interna och externa aspekterna av världshavsförvaltningen, inbegripet synergier mellan EU:s och medlemsstaternas strategier och regionala strategier.

5.

ReK påminner bland annat om sina tidigare yttranden om kommissionens meddelande ”På väg mot en integrerad havspolitik” (2), om fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden (3), om att utveckla potentialen hos havsenergi (4) och om bättre skydd av den marina miljön (5).

6.

Kommittén framhåller Europeiska unionens ledande roll inom havsförvaltning med målet att skapa det mest omfattande politik- och regelsystemet i världen för Europas kuster och hav, ett system som erkänner de lokala och regionala myndigheternas, kustsamhällenas och de ekonomiska och sociala aktörernas roll när det gäller att se till att de ekonomiska, miljömässiga, klimatmässiga och sociala faktorerna hanteras korrekt på ett heltäckande sätt och genom flernivåstyre.

7.

Kommittén anser emellertid att världshavsförvaltningen påverkas av vad som kallas ”de allmänna tillgångarnas tragedi”. Trots att det finns ett flertal allmänna världsomspännande eller havsområdesbaserade avtal, såsom Unclos och specialiserade avtal särskilt inom ramen för IMO, råder en betydande splittring. EU bör därför både föregå med gott exempel och skapa incitament så att partner utanför EU kan reproducera de höga standarder som gäller i EU:s havspolitik. Sådana incitament, bl.a. kapacitetsuppbyggnad, skulle kunna ingå i internationella handelsavtal och utvecklingsprogram som EU förhandlar fram med tredjeländer.

8.

EU och medlemsstaterna har parallella befogenheter när det gäller internationella förbindelser, vilket även innefattar havsrelaterade frågor. Detta kräver en tydlig samordning mellan förvaltningsnivåerna och att man ser till att EU:s och medlemsstaternas ståndpunkter i internationella forum har genomgått territoriella konsekvensbedömningar så att de behöriga lokala och regionala myndigheternas intressen beaktas fullt ut i dem.

9.

Många frågor som rör världshavsförvaltning är oundvikligen lokala på grund av resursutvinning, ekonomiska fördelar för kustområden, fiskesamhällen och hamnar eller miljöpåverkan på Europas kuster och hav. Miljö- och klimatpolitiken och de ekonomiska beslut som rör världshaven på andra håll i världen påverkar EU:s lokala och regionala myndigheter. Detta kräver omfattande investeringar i fysisk planering i kust- och havsområden samt stöd till lokal och regional styrning.

10.

ReK betonar att havspolitiken är direkt kopplad till kustnära ekonomisk politik, miljöpolitik och politik för fysisk planering. Hur lokala och regionala myndigheter hanterar kustnära politik kommer att ha en direkt effekt på haven. Ofta har havsbaserad verksamhet uppfattats som den enkla lösningen för verksamhet som man motsätter sig vid kusten, i frågor som exempelvis vindkraftverk.

11.

De lokala och regionala myndigheterna har befogenheter och positiva erfarenheter av förvaltningen inom en rad områden såsom fångst av fisk och skaldjur, vattenbruk, subventioner (t.ex. för ineffektiva flottor), ekonomi- och miljöpolitik (t.ex. marint skräp) och inspektioner (t.ex. fordonskontroller) som har en positiv eller negativ inverkan på andra områden utanför EU. De ingår också ofta i hamnmyndigheterna.

12.

Kommittén framhåller de senaste undersökningarna från ReK (6) och OECD (7) om haven och den blå ekonomin. Kommittén insisterar, i linje med agendan för bättre lagstiftning, på att det är nödvändigt att genomföra inledande konsekvensbedömningar, också när det gäller territoriella konsekvenser, för att fastställa de möjliga hoten från alla sektorer, eventuella begränsande åtgärder och förväntade socioekonomiska konsekvenser, innan man inför ny lagstiftning, godkänner ny utvinningsteknik eller fastställer nya marina skyddsområden.

13.

Kommittén påminner om FN:s nya mål för hållbar utveckling som undertecknats av alla EU:s och FN:s medlemsstater. Världshavsförvaltningen rör hållbarhetsmål 14 om livet under vattenytan och mål 13 om klimatåtgärder samt mål 11 om hållbara städer och samhällen. Kommittén välkomnar kommissionens plan att omsätta dessa mål i olika EU-politiska åtgärder (8), eftersom det skulle kunna utgöra en god grund för att skapa en samsyn på internationell nivå som går utöver sektorsspecifika lösningar för en hållbar världshavsförvaltning.

14.

ReK anser däremot att varor och råvaror som härrör från världshaven endast ska kunna importeras från tredjeland till EU:s inre marknad om dessa länder stegvis konvergerar mot högre EU-standarder, såsom till exempel förbudet mot att kasta fångst överbord.

15.

De tre prioriterade områdena, som delats upp i 14 åtgärder, i det gemensamma meddelandet utgör en relevant utgångspunkt för att vidta ytterligare åtgärder för världshavsförvaltning på EU-nivå och internationell nivå. I meddelandet behandlas främst den internationella delen av havspolitiken, men det finns också en lokal och en regional aspekt, när det gäller både befogenheter och direkt territoriell inverkan och graden av specialisering och beroende av havet.

16.

När det gäller åtgärd 1 om att täppa till luckor i den internationella havsförvaltningsramen för att förbättra regelverket och skapa lika villkor noterar kommittén att det redan finns ett omfattande regelverk på internationell nivå som omfattar marina gränser, navigering, skärgårdsstatus och transitsystem, exklusiva ekonomiska zoner, jurisdiktion över kontinentalsockeln, djuphavsutvinning, utnyttjande, skydd av havsmiljön, vetenskaplig forskning och tvistlösning. ReK påpekar i detta avseende att de befintliga administrativa gränserna och de europeiska lokala och regionala samhällenas kulturella och traditionella särdrag bör beaktas vid utformningen av politiken för världshavsförvaltning.

17.

EU har redan en stabil politik i frågor som rör reglering av fiske, fysisk planering i kust- och havsområden samt makroregionala strategier. I vissa länder är översiktsplaneringen ett viktigt politiskt redskap för lokal fysisk planering av mark och vatten. De lokala myndigheterna har redan i dag ansvar för planering av kustområden och territorialhav. Översiktsplanering som verktyg får inte påverkas negativt av den förvaltning eller de rättsliga ramverk som EU-kommissionen föreslår. Den största utmaningen både på EU-nivå och i synnerhet i världen är avsaknaden av kontroller och ett stabilt genomförande. Genom att föregå med gott exempel har EU därför möjlighet att införa krav på ömsesidighet och erbjuda incitament när man förhandlar om nya internationella regler med tredje parter och organisationer. Detta globala initiativ för att se till att dessa regler efterlevs är nödvändigt för att säkerställa lika villkor för alla länder, regioner och ekonomiska aktörer.

18.

När det gäller åtgärd 2 håller ReK med om att regional fiskeriförvaltning och regionalt samarbete inom viktiga havsrelaterade områden för att åtgärda brister i den regionala havsförvaltningen kommer att förbättra situationen för fisket inom EU och hjälpa andra att uppnå de höga standarder som gäller inom EU.

19.

Kommittén är oroad över att kommissionens riktlinjer om råvaruutvinning på havsbottnen skulle kunna avskräcka från en fokusering på EU:s resurseffektivitetsplaner, i synnerhet för att tekniken för utvinning av naturresurser är oprövad och eventuellt kan skada den naturliga miljön. ReK efterlyser samordning med medlemsstaternas förhandlingar inom Internationella havsbottenmyndigheten.

20.

Kommittén rekommenderar i detta avseende att EU ska verka för och skapa incitament för att andra länder och organisationer ska införa det europeiska systemet med gula och röda kort som ett sätt att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske på global nivå, inklusive svartlistning och exportförbud på grund av bristande efterlevnad. Kommittén anser att de nuvarande planerna på ett elektroniskt verktyg för att hantera fångstintyg bör påskyndas. Sådana åtgärder skulle gynna branschen i de regioner där man strikt tillämpar bestämmelserna.

21.

Åtgärd 3 för bättre samordning och samarbete mellan internationella organisationer och lansering av världshavspartnerskap för havsförvaltning kommer att främja regionala havsknutpunkter genom bättre internationell exponering.

22.

ReK anser att lokala och regionala konkurrenskrafts- och kompetenscentrum, särskilt i områden med en stark maritim dimension, inklusive de yttersta randområdena, kan spela en avgörande roll och måste få finansiellt stöd för att utveckla internationella forskningsteam och plattformar för tekniköverföring till stöd för EU:s arbete för världshavsförvaltning.

23.

ReK motsätter sig tanken på att skapa nya internationella regler och organisationer från grunden. Kommittén delar kommissionens uppfattning att det är bättre att förbättra det befintliga styrnings- och tillsynssystemet genom att fokusera på bristande effektivitet och förbättra den internationella samordningen. I detta avseende är det viktigt att innan nya åtgärder lanseras inom en viss ram (t.ex. oljeprospektering) se till att man väl känner till följdverkningarna för andra politikområden och sektorer (t.ex. fisket).

24.

När det gäller förvaltningen av biologisk mångfald i områden som inte omfattas av den nationella jurisdiktionen rekommenderar ReK att EU ska förbättra samordningen med Emsa (9) och EFCA samt aktivt involvera de europeiska regionerna i samordningsåtgärderna och samråden med angränsande europeiska regioner.

25.

Världshavsförvaltningen ingår i EU:s flernivåstyre och kräver därför samordning av nationella resurser och EU-resurser för kapacitetsuppbyggnad, inspektion, säkerställande av efterlevnaden, avskräckande åtgärder och lagföring av samtliga enheter som bryter mot de gällande regelverken. Detta kräver medverkan av de behöriga lokala och regionala myndigheterna med avseende på åtgärd 4 om kapacitetsuppbyggnad, eftersom detta direkt kommer att gynna kust- och havsregionerna ur många tekniska och administrativa synvinklar.

26.

ReK betonar att åtgärd 5 om att säkerställa tryggheten och säkerheten på alla hav är avgörande för sjöfolk, företag och hamnoperatörer samt ett centralt inslag i kampen mot tvångsarbete och människohandel. EU bör fortsätta att vara den ledande jurisdiktionen på detta område med det mest omfattande regelverket för trygghet och säkerhet till havs och i hamnar och använda sitt betydande internationella inflytande för att uppmuntra ömsesidiga arrangemang i andra delar av världen.

27.

ReK anser att samarbetet mellan de nationella myndigheterna och Frontex, Europeiska sjösäkerhetsbyrån och Europeiska fiskerikontrollbyrån måste utmynna i en gemensam kapacitet för övervakning till sjöss, där EU, i förekommande fall, tillhandahåller moderna fartyg och modern teknik för att effektivt verkställa övervakningen.

28.

När det gäller åtgärd 6 är det mycket viktigt att genomföra FN:s klimatavtal från Paris (COP21) för att begränsa klimatförändringarnas skadliga verkningar på haven, kusterna och ekosystemen samt att ta upp de framtida kostnaderna för den globala uppvärmningen och de stigande havsnivåerna. De globala klimatmålen kräver lokala anpassningsåtgärder, eftersom de flesta klimateffekterna är lokala sådana. Såsom ReK nyligen konstaterade (10) har de lokala och regionala myndigheterna därför en mycket viktig roll att spela i utarbetandet och genomförandet av nationella, europeiska och internationella anpassningsramar för att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna i världshaven. Särskilt kapacitetsstöd och ekonomiskt stöd måste tillhandahållas i detta syfte till alla regioner, inklusive de yttersta randområdena på grund av deras strategiska läge i Atlanten, Indiska oceanen och Karibiska havet. För att uppfylla Parisavtalet är det dessutom av avgörande betydelse att inte bara införa klimatanpassningsåtgärder i havsförvaltningen, utan också att lämna kvar en avsevärd andel av de befintliga fossila bränslena i jorden. För konsekvensens skull bör åtgärd 6 därför stärkas och inbegripa åtgärder för att förhindra nya provborrningar efter olja i känsliga delar av de europeiska haven.

29.

Kommittén betonar att åtgärd 7 om att bekämpa olagligt fiske och stärka den hållbara förvaltningen av livsmedelsresurserna från havet på global nivå direkt främjar EU:s fiskeindustri. Detta kräver att man stärker de befintliga regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna och ser till att de har full kapacitet, och förutsätter att kommissionen får ett starkare mandat att förhandla med och stödja dessa organisationer.

30.

I linje med åtgärd 8 håller kommittén med om att fiskesubventioner som skadar miljön både i EU och i tredjeländer bör fasas ut. Man måste fastställa lämpliga incitament och mildrande åtgärder för att trygga livskraften i de samhällen som i hög grad är beroende av fisket, både inom EU och på andra håll.

31.

Åtgärd 9 om att bekämpa marint skräp och ett ”hav av plast” är ett av de viktigaste initiativen i detta förslag. Åtgärden innebär direkta fördelar för turism och fiske. Fortsätter människan att sprida plast i naturen i samma takt som vi gör nu kommer havet att bestå av mer plast än fisk år 2050. De lokala och regionala myndigheternas nuvarande befogenheter med avseende på avfallshantering och förebyggande av avfall kan ge ett avgörande bidrag. Lokala myndigheter har en viktig roll i och med sin kapacitet att utvinna energi vid förbränning av omhändertagen plast. I dag är det fortfarande 28 % av avfallet i EU som deponeras. En stabil EU-miljöram för förebyggande åtgärder, inklusive ett eventuellt EU-förbud mot mikroplaster, kräver ordentlig tillsyn på lokal och regional nivå samt fortsatta investeringar i renare teknik, inklusive utveckling av en skräddarsydd lokal och regional politik för att förebygga marint skräp. Detta bör omfatta ytterligare framsteg mot en gemensam ordning inte bara för mottagningsanordningar i hamn utan även för avgifter för fartygsgenererat avfall och lastrester för att motverka att fartyg gör sig av med dem innan de lägger till i hamnarna. De europeiska regionerna och lokala myndigheterna hör till de största producenterna av marint skräp och plast, men påverkas också av skräp som kommer från länder utanför EU, vilket innebär att internationellt samarbete är nödvändigt.

32.

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ för att bekämpa havsföroreningar och marint skräp i synnerhet, men noterar att detta är ett första steg mot renare hav och att EU och medlemsstaterna kan visa vägen genom att lägga fram en gemensam plan för att i slutändan avlägsna skadliga ämnen till havs såsom ammunition, kemikalier och kärnämnen. Därför betonar kommittén i detta avseende vikten av pilotprojekt som kan utveckla och visa upp Europas kapacitet, teknik och engagemang för fred. Sådana projekt kan vara en källa till både teknikexport och kunskaper som kan föras vidare till tredjeländer och organisationer som ett incitament för att införa en liknande politik på andra håll.

33.

En sådan gemensam plan om havsföroreningar kan även ge konkreta fördelar för havsregioner och deras befolkning, inte bara direkt genom kunskap, expertis och ökad civilskyddskapacitet för sökning, räddning och bärgning, utan även i ett bredare perspektiv i form av ökade inkomster från turism och fiske, bredare ekonomisk utveckling samt en renare miljö och hälsofördelar, inte bara i Europas kustområden utan även i närliggande regioner och hela havets ekosystem.

34.

Åtgärd 10 om att främja havsplanering på global nivå, inklusive eventuella internationella riktlinjer om havsplanering från IOC-Unesco, stämmer överens med tidigare ReK-yttranden där man framhåller EU:s långtgående politik för fysisk planering i kust- och havsområden och de lokala och regionala myndigheternas bidrag. Detta är också ett tillfälle för företagen i EU att tillhandahålla tillhörande tjänster och produkter i hela världen.

35.

I detta avseende instämmer kommittén i åtgärd 11, som syftar till att uppnå det övergripande målet att bevara 10 % av havs- och kustområdena samt att främja en effektiv förvaltning och tillsyn av skyddade marina områden för att i praktiken skapa ”havsparker”. Aktuella studier av liknande projekt i Australien visar på fördelar för turismen och fisket i angränsande regioner som kan reproduceras på andra håll, bl.a. i delar av de europeiska kusterna. I detta sammanhang framhåller kommittén vikten av att göra lokala berörda aktörer delaktiga och ge dem inflytande i fastställandet och förvaltningen av skyddade marina områden. Skyddade marina områden som inte har tillräckliga resurser samt begränsad tillgång till vetenskapliga uppgifter kan vara ett betydande hinder för en hållbar ekonomisk utveckling, t.ex. havsenergi och hamnar.

36.

När det gäller åtgärd 12 anser ReK att en sammanhållen EU-strategi för havsobservation, nationella fiskeriuppgifter och havsredovisning kommer att förbättra datatjänsterna och observationerna. I detta avseende behöver befintliga plattformar i EU och internationellt för kartläggning av hav och havsbotten, såsom EMODnet eller Copernicusprogrammet för havsobservation, integreras och göras driftskompatibla. Initiativ såsom IPBES (en global plattform och ett mellanstatligt organ som är öppet för alla FN-medlemsstater och som syftar till att stärka kopplingen mellan vetenskap, politik och lokal kunskap i beslutsfattandet i fråga om biologisk mångfald och ekosystemtjänster) bör uppmuntras, inklusive utvecklingen av nya verktyg såsom ett nordiskt IPBES, EU:s Maes (kartläggning och bedömning av ekosystem och ekosystemtjänster) och Esmeralda (förbättrad kartläggning av ekosystemtjänster för politikutformning och beslutsfattande).

37.

Kombinationen av olika befintliga och framtida databaser skapar en tvärvetenskaplig korpus av kunskaper och uppgifter om havet som rör flera områden, t.ex. miljöskydd, fiske och vattenbruk, katastrofhjälp, första hjälpen- och räddningstjänster, gränskontroll och migrationsövervakning samt transporter. Kommittén ser inget behov av att ytterligare databaser tillkommer, utan hellre att de databaser som redan finns kan samordnas, för att vara till nytta för medlemsstaterna.

38.

Kompatibla, redundanta och överlappande databaser samt insamling av marin kunskap och kartläggning av haven kräver större synergier, inte bara mellan de olika EU-institutionerna och behöriga nationella institutionerna utan även med andra medlemsstater och internationella organisationer eftersom de gemensamma uppgifterna måste vara utgångspunkten för att utveckla gemensamma transoceana lösningar.

39.

Marin kunskap får inte bara vara en strävan för den offentliga sektorn. Den privata sektorn, fiske- och sjötransportföretag, marinteknik-, telekommunikations- och bioteknikföretag samt företag som arbetar med olje- och gasprospektering till havs kan spela en avgörande roll när det gäller att samla in och sprida de miljöuppgifter som de samlar in vid sin verksamhet till havs. EU och andra internationella organ måste tillhandahålla incitament och underlätta detta så att ingen onödig börda uppstår.

40.

ReK upprepar sin uppmaning till kommissionen att främja bästa praxis för användningen av offentlig-privata partnerskap inom den blå ekonomin (11). Detta främjande bör ta hänsyn till den potential som erbjuds av små och medelstora företag och den begränsade administrativa kapaciteten hos vissa av de relevanta nationella myndigheterna.

41.

Kommittén framhåller de asymmetriska territoriella konsekvenserna av många av de utmaningar som haven står inför och som innebär att marina data för flera politikområden måste göras tillgängliga för lokala och regionala myndigheter på ett sätt som gör att de är lätta att nå och använda.

42.

I överensstämmelse med tidigare ReK-yttranden om blå tillväxt (12) uppmanar kommittén till ytterligare investeringar i ”blå” vetenskap och innovation (åtgärd 13) och betonar i detta avseende vikten av yrkesrelaterad utbildning och kompetens för sjöfolk som utvecklas i nära samarbete med de marina branscherna.

43.

Kommittén stöder utvecklingen av internationella partnerskap för havsforskning, havsinnovation och havsvetenskap, som bör utformas för att främja regioner som investerar i havsforskning och havsinnovation (åtgärd 14). I detta sammanhang kan EU:s politik och program såsom Horisont 2020, samt EHFF, Life, FSE och Eruf, användas för att utveckla partnerskap för havsforskning och havsinnovation, även med tredjeländer.

44.

ReK erkänner den viktiga roll som strategin för blå tillväxt kan spela inom detta område och efterlyser främjande av strategiska initiativ på lokal och regional nivå och spridning av god praxis och framgångsrika projekt så att de kan genomföras i andra regioner, med särskilt fokus på tillämpad forskning och innovation inom områden med koppling till verksamheter i havs- och kustområden.

45.

Världshavsförvaltningen påverkar de lokala och regionala myndigheterna på ett mycket asymmetriskt sätt och medför utmaningar som de ofta inte är rustade för att kunna hantera. Samtidigt kan ändringar i regelverk, fiske eller utnyttjande av naturresurser i andra delar av världen få direkta ekonomiska eller sociala effekter för Europas kustsamhällen och de områden som till stor del är beroende av verksamhet som rör havet.

46.

De europeiska lokala och regionala myndigheterna har emellertid en proaktiv roll att spela när det gäller att införa en hållbar politik för att förhindra överfiske och havsföroreningar, bidra till EU:s flernivåstyre och verka för att EU och medlemsstaterna, som har jurisdiktion över 10 % av världens hav, ska föregå med gott exempel i internationella förhandlingar som rör havet.

47.

I linje med det gällande interinstitutionella avtalet och paketet om bättre lagstiftning begär kommittén att en gemensam strukturerad dialog om världshavsförvaltning regelbundet ska anordnas av kommissionen, rådet, parlamentet och ReK i syfte att tillsammans utveckla nya politiska initiativ som rör havet med aktiv medverkan av företrädare för de berörda kust- och havsregionerna och deras befolkning i EU, särskilt öar, isolerade områden och de yttersta randområdena, eller deras representanter med ett direkt mandat. Dialogen skulle kunna inkludera de befintliga forumen för berörda aktörer inom EU:s olika havsrelaterade makroregionala strategier och företrädare för de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/38

1.

Mer än en tredjedel av EU-medborgarna bor och arbetar i Europas gränsregioner. Dessa gränser har en direkt och indirekt inverkan på deras liv. Gränsöverskridande samarbete har visat sig vara det mest effektiva verktyget för att överbrygga gränsernas barriäreffekt och splittrande roll, integrera gränsområdena och förbättra livskvaliteten för invånarna i gränsregioner.

2.

Europeiskt territoriellt samarbete spelar en viktig roll när det gäller att undanröja gränshinder och främja gränsöverskridande samarbete. Under perioden 2014–2020 kommer över 10 miljarder euro att investeras i samarbete mellan regioner, varav ca 6,6 miljarder euro kommer att gå till gränsöverskridande regioner.

3.

Interreg A-projekten har uppnått många konkreta resultat för många EU-medborgare i mycket olika områden i hela EU. Ett viktigt och framgångsrikt verktyg i program för gränsöverskridande samarbete (1) är projekt för kontakter mellan människor och småskaliga projekt, som syftar till att främja konvergens mellan angränsande regioner och skapa kontakter människor emellan på gräsrotsnivå.

4.

Projekt för kontakter mellan människor (”people-to-people” – P2P) och småskaliga projekt kan definieras genom sin storlek, sin varaktighet och sitt innehåll. Småskaliga projekt är vanligen mindre till storleken än vanliga stora projekt (t.ex. högst 100 000 euro (2)). De kan också ha en begränsad varaktighet och deras främsta syfte är att finansiera initiativ inom många olika områden av gränsöverskridande samarbete med lokalt genomslag för att stödja de viktigaste tematiska målen för EU:s program (bl.a. att bygga upp förtroendet, skapa gynnsamma ramvillkor och en nedifrån och upp-strategi samt inleda nya partnerskap). Projekt för kontakter mellan människor är småskaliga projekt som främst är inriktade på att främja kontakter och samverkan mellan människor på olika sidor av gränsen. Dessa har vanligtvis en mindre budget och även en begränsad varaktighet. Projektets verksamhet genomförs i mindre geografiska områden (vanligen på euroregional nivå) och deras strategier är ofta platsbaserade.

5.

P2P-projekt och småskaliga projekt genomförs inom ett stort antal områden, såsom kultur (t.ex. undervisning i grannspråket), idrott, turism, allmän och yrkesinriktad utbildning, ekonomi, forskning, miljöskydd och ekologi, hälso- och sjukvård, transporter och mindre infrastruktur (gränsöverskridande luckor), administrativt samarbete, pr-verksamhet osv.

6.

P2P-projekt och småskaliga projekt är tillgängliga för många olika mottagare, bl.a. kommuner, icke-statliga organisationer (flera olika slags föreningar, plattformar, nätverk, stiftelser, kyrkor osv.), utbildningsanstalter (skolor, yrkesutbildningsanstalter och universitet) samt forsknings- och företagsstödsinstitutioner.

7.

Dessa projekt har fått stöd från flera generationer av program för gränsöverskridande samarbete. Under den nuvarande perioden får P2P-projekt och småskaliga projekt inom 19 program för gränsöverskridande samarbete (ungefär en tredjedel av dem) främst stöd genom en fond för småskaliga projekt eller liknande instrument (ibland kallade mikroprojekt, dispositionsfond eller ramprojektet för att stödja småskaliga projekt/initiativ). Dessa fonder för småskaliga projekt tar vanligen formen av ett ”paraplyprojekt” under vilket flera mindre delprojekt genomförs.

8.

Finansieringen har i allmänhet varit tämligen låg – från 1,5 % upp till 20 % av programmens anslag (lägre i de gamla medlemsstaterna, medan efterfrågan varit mycket högre i de nya medlemsstaterna och längs de ”gamla” yttre gränserna).

9.

Oberoende studier av gränsöverskridande samarbete och alla hittills gjorda Interreg-utvärderingar (3) bekräftar att de bästa kvalitativa resultaten inom Interreg A-programmen uppnås inte i första hand genom flaggskeppsprojekt, utan framgången beror snarare på mångfalden i olika verkligt gränsöverskridande projekt som är inriktade på regionspecifika behov och samtidigt direkt involverar invånarna, de lokala myndigheterna och det civila samhällets organisationer. Tämligen ofta är förvaltningen av dessa Interreg A-program (delprogram) decentraliserad. Ända sedan Interreg inrättades (1990) har de program som uppnått bäst resultat vid utvärderingarna ofta varit de som förvaltas på ett decentraliserat sätt, varav många omfattat stöd till P2P-projekt och småskaliga projekt.

10.

Trots dessa projekts positiva effekter möter de vissa betydande svårigheter. De är inte förankrade i förordningarna, och förvaltningsmyndigheterna föredrar ofta större projekt eftersom de är mer kostnadseffektiva (högre administrativa kostnader för P2P-projekt) och har mätbara effekter. Det är också svårt att koppla de mjuka effekterna av sådana projekt till indikatorer kopplade till Europa 2020-strategin, som är inriktade på sysselsättning och tillväxt (det saknas en metod och lämpliga utvärderingsindikatorer).

11.

Huvudsyftet med detta yttrande är att tillhandahålla en evidensbaserad förteckning över nyttan och mervärdet av sådana projekt och deras decentraliserade genomförande genom Euroregioner och liknande strukturer såsom EGTS-grupperingar, att lägga fram rekommendationer om hur de kan förenklas ytterligare och slutligen att lägga fram specifika förslag för framtida program för gränsöverskridande samarbete, för att på så sätt bidra till debatten om sammanhållningspolitikens framtid efter 2020.

12.

P2P-projekt och småskaliga projekt har i allmänhet ett stort europeiskt mervärde och bidrar stort till det övergripande målet för programmen för gränsöverskridande samarbete genom att övervinna gränshinder och integrera gränsområden och deras invånare. Följande särskilda fördelar med sådana projekt bör understrykas:

13.

Kommittén ser ändå fördelar i form av ett ökat antal partnerskap om storleken på det stödberättigade området är större, men är medveten om de eventuella negativa konsekvenserna: Det blir svårare för programmen att avspegla de specifika behoven hos de olika delarna av ett stort område. Det finns en tendens att stödja större projekt, och detta stöd blir mindre tillgängligt för lokala/regionala aktörer.

14.

Kommittén anser att decentraliserad förvaltning av sådana program, till exempel genom att delprogram främjas och även genom att finansiering av småskaliga projekt och P2P-projekt möjliggörs, är den bästa lösningen på denna tendens för att föra programmen närmare medborgarna.

15.

Europeiska regionkommittén (ReK) pekar på fördelarna med fonder för småskaliga projekt (eller liknande instrument för att finansiera P2P-projekt och småskaliga projekt) som förvaltas på ett decentraliserat sätt:

16.

Kommittén är medveten om att detta tillvägagångssätt kan leda till relativt sett högre förvaltningskostnader. Det bör betonas att utöver den vanliga projektadministrationen äger mycket annan verksamhet rum (t.ex. medvetandegörande, rådgivning för förberedelserna, genomförande och redovisning). Utan denna decentraliserade omsorg och nedifrån och upp-strategi är sådana projekt svåra att genomföra.

17.

ReK noterar att fördelarna med ett decentraliserat genomförande av P2P-projekt och småskaliga projekt uppnås bäst om Euroregioner och liknande gränsöverskridande strukturer deltar (4). Deras rättsliga form skulle också kunna vara en EGTS-gruppering, som är mycket lämplig för en sådan roll.

18.

Kommittén rekommenderar att dessa strukturer ska ha betydande erfarenhet av gränsöverskridande samarbete på lokal och regional nivå för att säkerställa ett framgångsrikt genomförande. De bör

19.

För att bevara mervärdet av P2P-projekt och småskaliga projekt och deras decentraliserade förvaltning måste dessa projekt och förfaranden vara mycket enkla.

20.

ReK framförde sin ståndpunkt i sitt yttrande om ”Förenkling av de europeiska struktur- och investeringsfonderna ur de lokala och regionala myndigheternas perspektiv” (7). Rekommendationerna beträffande gränsöverskridande samarbete, t.ex. att undanta europeiskt territoriellt samarbete från tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd, eller en mer flexibel syn på tillämpningen av de tematiska målen i Europa 2020-strategin, är ännu mer relevanta för P2P-projekt och småskaliga projekt.

21.

Enklare förfaranden måste stå i proportion till de berörda beloppen, både för förvaltningen av dessa projekt (administration, ekonomisk förvaltning, kontrollmekanismer osv.), och för målgrupperna (minskade administrativa bördor, målinriktad förhandsinformation, tillämpning av principen ”endast en gång” (8)). Dessa enklare förfaranden måste tillämpas i alla faser av projektcykeln.

22.

Under kontrollen, övervakningen och revisionen måste man inrikta sig mer på innehållet och resultaten och inte enbart på processerna.

23.

Kommittén uppmanar alla nivåer inom den delade förvaltningen att ge möjlighet till och använda lämpliga förenklade kostnadsalternativ som det huvudsakliga tillvägagångssättet när det gäller P2P-projekt och småskaliga projekt. Trots den nödvändiga kontrollen av offentlig finansiering anser ReK att användningen av principen ”endast en gång”, enhetsbelopp, schablonsatser och förenklade kostnadsredovisningar (t.ex. standardiserade enhetskostnader) bör främjas när det gäller redovisningen för dessa projekt.

24.

Med tanke på den rådande situationen i EU (den ökande nationalismen, Förenade kungarikets utträde ur EU, migrationskrisen samt de ekonomiska och monetära svårigheterna) finns det helt klart ett allt starkare behov av att förmedla den särskilda nyttan och mervärdet av EU-åtgärder. Gränsöverskridande samarbete och särskilt P2P-projekt och småskaliga projekt hör till de mest konkreta exemplen på sådan särskild nytta och sådant mervärde i medborgarnas vardagsliv. Här har EU-medlen tydliga positiva effekter för EU-medborgarnas vardag, möjligheter och uppfattning.

25.

Alla aktörer bör göra insatser för att öka synligheten hos resultaten och nyttan av sådana projekt – inte så mycket i gränsregionerna, där de är uppenbara, utan på nationell nivå (medlemsstaterna) och EU-nivå (EU-institutionerna), som fattar beslut om sammanhållningspolitiken. Detta yttrande, tillsammans med en broschyr med specifika exempel på projekt, syftar till att bidra till dessa insatser. Förmedlingen av dessa resultat kan också underlättas genom Europeiska samarbetsdagen.

26.

Det finns ett behov av att införa en särskild metod för att utvärdera fonder för småskaliga projekt (och liknande instrument) som stöder P2P-projekt och småskaliga projekt. Med tanke på P2P-projekts ”mjuka” karaktär står det klart att vanliga resultatindikatorer inte lämpar sig för en sådan utvärdering (t.ex. för att mäta förtroendet eller undanröjandet av fördomar). Här menar vi att bara det faktum att invånare och institutioner i gränsregionerna samarbetar över gränserna är ett positivt resultat i sig (i likhet med det ökande antalet studenter som studerar utomlands tack vare Erasmusprogrammet). Antalet deltagande personer och samarbetspartner borde räcka. Småskaliga projekt ska bidra till indikatorerna för investeringsprioriteringen i fråga, men också när det gäller projekt som inte är rena P2P-projekt bör aspekten med samarbetspartner och antalet personer som aktivt deltar i det gränsöverskridande samarbetet beaktas, eftersom det bygger upp dessa partners förmåga att vidareutveckla detta samarbete i framtiden. Det kompletterar den EU-drivna verksamhetens räckvidd med en platsbaserad strategi med fokus på invånarna, som blir engagerade aktörer för att bygga upp mer Europa på fältet. Mycket ofta är de yrkesrelaterade och interkulturella färdigheter som medlemmarna i de gränsöverskridande projektgrupperna förvärvar mer värdefulla än resultatet av projektet som sådant (småskaliga investeringar).

27.

Kommittén rekommenderar att projekt för kontakter mellan människor och småskaliga projekt ska förankras i de förordningar som reglerar EU:s stöd till gränsöverskridande samarbete som ett legitimt instrument inom program för gränsöverskridande samarbete, och uppmanar kommissionen att införa nödvändiga bestämmelser i förslaget till nästa generations förordningar.

28.

ReK rekommenderar också att kommissionen ska uppmuntra till att inkludera projekt för kontakter mellan människor och småskaliga projekt i programmen för gränsöverskridande samarbete, särskilt om sådana projekt efterfrågas på lokal och regional nivå. Tillräckliga anslag bör säkras för att tillgodose denna gräsrotsefterfrågan. Man bör ägna särskild uppmärksamhet åt de gränser som kommer att påverkas av Förenade kungarikets utträde ur EU (9), där man bör finna lösningar för att fortsätta samarbetet med brittiska lokala och regionala myndigheter och andra partner.

29.

Den fulla nyttan av sådana projekt kan uppnås genom decentraliserad förvaltning, antingen genom fonder för småskaliga projekt eller liknande instrument eller direkt genom styrkommittéer på fältet. Det är av största vikt att varje gränsregion är fri att använda sina befintliga instrument och förfaranden som har visat sig vara effektiva i många år för att garantera kontinuiteten hos denna finansiering, med det övergripande målet att hålla programmen närmare invånarna.

30.

Euroregioner eller liknande strukturer och EGTS-grupperingar bör vara den ram som garanterar ett decentraliserat genomförande av P2P-projekt och småskaliga projekt, för att säkerställa deras kontinuitet och med beaktande av de befintliga rollerna för sådana strukturer (t.ex. mottagare av ”paraplyprojekt”) som visat sig vara användbara. I gränsområden där det inte finns sådana strukturer bör man uppmuntra inrättandet av dem eller finna andra lämpliga lösningar, med så mycket respekt som möjligt för ovannämnda principer.

31.

För att bevara mervärdet och nyttan av projekt för kontakter mellan människor och småskaliga projekt måste de och deras förvaltning hållas så enkla som möjligt. Man bör lägga mer vikt vid innehåll än på förfaranden, och förenklade kostnadsalternativ bör föredras.

32.

P2P-projekt sammanför ofta partner från offentliga och halvoffentliga myndigheter och mildrar effekterna av reglerings- och finansieringsskillnader mellan organisationer i olika medlemsstater. Bortom den tillfälliga projektfinansieringen bör dock framgångsrika P2P-projekt kunna drivas vidare genom stöd från strukturfonderna. Under nästa programperiod bör större insatser göras för att låta nationella lagstiftare ta del av erfarenheter från gränserna. Medlemsstaterna bör delta i en gränspakt för att minska de gränseffekter som följer av nationell reglering och finansiering.

33.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna, kommissionen och Europaparlamentet att beakta dessa specifika rekommendationer och införliva alla nödvändiga bestämmelser för att genomföra dem vid utarbetandet av lagstiftningsförslagen för nästa generations program för gränsöverskridande samarbete och inrättandet av dessa program samt under deras framgångsrika genomförande. På så sätt kan man se till att invånarna i Europas gränsregioner tydligt känner av fördelarna med den europeiska integrationen.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/43

1.

Europeiska regionkommittén (ReK) välkomnar kommissionens meddelande om ”Europas framtida ledare – initiativet för uppstartsföretag och expanderande företag” som en utveckling och utvidgning av småföretagslagen (Small Business Act). Vi uppmanar samtidigt kommissionen att uppdatera småföretagsakten och upprätthålla enhetligheten i den.

2.

Vi delar kommissionens oro över att uppstartsföretagens och de expanderande företagens tillväxtpotential kan hämmas av att den inre marknaden, däribland den digitala inre marknaden, fortfarande är alltför fragmenterad.

3.

Kommittén uttrycker återigen sitt fulla stöd för åtgärder som syftar till att utveckla innovativt företagande och undanröja hinder för dess utvecklingsmöjligheter.

4.

ReK vill uppmärksamma att uppstartsföretag och expanderande företag tenderar att möjliggöra flexibla anställningsformer, bl.a. distansarbete, flexibel arbetstid, uthyrning och utlåning av arbetskraft, kontraktsanställning och arbetsdelning. När de framställs som ett verkligt alternativ för den anställde kan sådana anställningsformer ha en positiv inverkan när det gäller att kombinera privat- och familjeliv med arbetsliv och bidra till att åtgärda långtidsarbetslöshet

5.

Vi framhåller att partnerskap mellan europeiska, nationella, regionala och lokala offentliga myndigheter är av enorm betydelse för att skapa gynnsamma villkor för uppstartsföretags expansion.

6.

ReK uppmanar kommissionen att vidta egna åtgärder, som en inspiration för medlemsstaterna, för att de problem som rör skapande, företagande, ekonomi och finanser i högre grad ska beaktas på alla nivåer inom ekonomisk och annan utbildning.

7.

Kommittén understryker den roll som regionernas och städernas landvinningar spelar i den innovationsbetingade utvecklingen av världsekonomin, eftersom de har förmåga att på ett flexibelt sätt anpassa sig till förändringar i marknadsmässiga, tekniska och kulturella förhållanden.

8.

Kommittén understryker att stödet till innovativa aktörer med särskilt stark tillväxtdynamik också påverkar andra marknadsaktörer. Tillsammans med arbetets nuvarande inriktning på att främja cirkulär ekonomi, social ekonomi och samverkanskonsumtion (1) kommer stödåtgärderna och de rättsliga lättnaderna genom synergier att bidra till hela samhällens utveckling.

9.

De åtgärder som leder till starkare band mellan sektorsstrategierna och kopplar samman forskning, företag och offentliga myndigheter på alla nivåer kommer att vara avgörande för att de mål som uppnås ska få en gemensam nämnare.

10.

Kommittén betonar att skillnaderna och instabiliteten i medlemsstaternas rättsliga ramar är ett av de främsta problemen som begränsar de europeiska uppstartsföretagens expansion (2).

11.

Kommittén uppmanar kommissionen att försöka utarbeta entydiga definitioner av uppstartsföretag och expanderande företag och ytterligare förenkla lagstiftningen för små och medelstora företag.

12.

Kommittén stöder den nuvarande analysmetoden som utvecklats inom ramen för Horisont 2020 (om möjligheten att använda sig av rekommendationer från sakkunniga) och inom verksamheten i Europeiska observatoriet för kluster och industriell förändring.

13.

Vi föreslår en översyn av uppsättningen verktyg och åtgärder efter tre provcykler så att man inte bara samlar in åskådliga uppgifter om uppstartsföretag och expanderande företag utan även kompletterar undersökningarna med kvalitetsaspekter. Detta gör det lättare att identifiera problem.

14.

ReK välkomnar att Cosmeprogrammets åtgärder till stor del är inriktade på att stödja nystartade företag och expanderande företag, i linje med kommissionens politiska prioriteringar i strategin för den inre marknaden.

15.

Tempot på arbetet för att komma till rätta med fragmenteringen i skattesystemen, framför allt systemen för mervärdesskatt i EU:s 28 medlemsstater, är oroväckande lågt. Fragmenteringen gör det svårare för de små och medelstora företagen, framför allt uppstartsföretagen, att utvecklas och bedriva gränsöverskridande handel.

16.

Kommittén föreslår att kommissionen avsätter ytterligare medel för att hjälpa uppstartsföretag att utarbeta och därefter genomföra strategier för skydd av immateriella rättigheter.

17.

Kommittén erkänner problemet med de ineffektiva och alltför långa förfarandena i EU:s medlemsstater i mål som rör företags insolvens. Detta innebär att många hederliga men överskuldsatta entreprenörer berövas en andra chans.

18.

Vi välkomnar förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ramar för förebyggande omstrukturering, en andra chans och åtgärder för att göra förfaranden för omstrukturering, insolvens och skuldavskrivning effektivare och om ändring av direktiv 2012/30/EU, av den 22 november 2016 (COM(2016)723) – som syftar till att minska de största hindren för den fria rörligheten för kapital som följer av skillnader i medlemsstaternas ramar för omstrukturering och insolvens. Kommittén uttrycker dock oro över att förslaget är begränsat till finansiella aspekter, med arbetstagare anställda i företag som betraktas som borgenärer på samma nivå som en bank eller vilken annan kapitalägare som helst, samt att återhämtningen för ett företag endast framställs som en finansiell omstrukturering av de berörda parterna.

19.

Kommittén anser att kommissionens argument när det gäller mervärdet av att genomföra de föreslagna rättsliga lösningarna på EU-nivå är övertygande och anser därför också att förslaget till direktiv är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Av samma skäl anser vi att förslaget till direktiv är förenligt med proportionalitetsprincipen.

20.

Med tanke på att det för närvarande saknas möjlighet att harmonisera medlemsstaternas rättssystem på insolvensförfarandenas område finns det risk för att detta lagstiftningsinstrument inte avsevärt kommer att bidra till att öka antalet uppstartsföretag som håller sig kvar på marknaden i mer än 2–3 år.

21.

Kommittén påminner om Europaparlamentets och Europeiska unionens råds antagande den 20 maj 2015 av förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden i medlemsstaterna och stöder den metod enligt vilken insolvensförfarandena inte längre enbart ska betraktas som likvidationsförfaranden utan som ett instrument för att garantera att företagets resurser bibehålls, däribland de anställdas rätt till arbete, samt, så långt det är möjligt, säkerställa att företaget överlever. Kommittén välkomnar även inrättandet av ett digitalt sammankopplat system senast i juni 2019 för insolvensregister som ska upprättas i varje medlemsstat med kostnadsfri tillgänglighet via den europeiska e-juridikportalen. Kommittén vill dock uppmärksamma det faktum att det krävs ytterligare stöd för att öka specialiseringen hos domarna och professionalismen hos de förvaltare som fastställs i förfarandet.

22.

Kommittén välkomnar Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 5 april 2017 om Europaparlamentets och rådets förordning om penningmarknadsfonder (COM(2013) 615) och det föreslagna inrättandet av en ny kategori av penningmarknadsfonder, dvs. penningmarknadsfonder med lågvolatilt fondandelsvärde och som har utarbetats specifikt för småföretag i realekonomin.

23.

Vi uppmanar de offentliga myndigheterna på nationell, regional och lokal nivå att ta initiativ till eller aktivt delta i

24.

Kommittén anser att det finns ett behov av att underlätta för de små- och medelstora uppstartsföretagens verksamhet på EU:s inre marknad, särskilt genom att fastställa trösklar som är anpassade för att frigöra dem på nationell nivå från krav med anknytning till omorganisering eller omregistrering.

25.

Kommittén uppmanar kommissionen att inleda arbetet med att lägga grunden för ett uppstartsvisum och en förteckning över villkor som skulle göra det möjligt att på ett säkert och fördelaktigt sätt dra nytta av kvalificerat intellektuellt och finansiellt kapital som kommer från tredjeländer och kan bidra till utvecklingen av EU:s ekonomi.

26.

Kommittén välkomnar kommissionens ansträngningar för att förbättra möjligheterna för tillgång till de offentliga upphandlingarna för uppstartsföretag och expanderande företag och understryker behovet av övervakning av införlivandet och genomförandet av direktivet om offentlig upphandling 2014/24/EU i medlemsstaterna i syfte att säkerställa att medlemsstaterna kan dra största möjliga nytta av de befintliga bestämmelserna för att förbättra möjligheterna för små- och medelstora företag att få tillgång till offentliga upphandlingar.

27.

Kommittén välkomnar idén om att inrätta innovationsmäklare med uppgift att bygga nätverk av köpare som är intresserade av offentlig innovationsupphandling, att sammanföra dessa med innovativa företag och hjälpa företagen att få tillgång till riskfinansiering.

28.

Vi välkomnar de föreslagna ändringarna i Horisont 2020, som syftar till att främja en sektorsövergripande nedifrån och upp-strategi samt radikala innovationer, som kännetecknas av att de har avgörande social betydelse och stor tillväxtpotential.

29.

Kommittén ställer sig positiv till att Enterprise Europe Network (EEN) ytterligare förstärks genom att tjänsterna kompletteras med specialiserad rådgivning om företagsexpansion, information om nationella och europeiska bestämmelser, om finansieringsmöjligheter, om partnerskap och om hur man får tillträde till offentliga upphandlingar i andra länder.

30.

Vi betonar betydelsen av att de regionala EEN-kontoren knyter starka band vad gäller samarbete med lokala företagsinkubatorer, acceleratorer och vetenskaps- och teknikparker, eftersom dessa har daglig och nära kontakt med uppstartsföretagen och mycket väl känner till deras verkliga problem och behov.

31.

De intensifierade insatser som kommissionen aviserat för att skapa band mellan kluster, lokala och regionala företagsekosystem, framför allt vad gäller upprättande av kontakter mellan investerare och stora företag samt nätverkande mellan lokala beslutsfattare, bör utvidgas till att koppla samman uppstartsföretag och forskningscentrum som potentiella leverantörer av tekniska och icke-tekniska innovativa lösningar.

32.

Kommittén uppmanar kommissionen att införa stödåtgärder som syftar till att starta företagskuvöser för innovativa företag som hjälper och stöder företagarna under verksamhetens första stadier genom att stärka deras kapacitet i fråga om företagsledning och underlätta alternativ finansiering, främja deras möjligheter att få uppdrag av företag som kan fungera som ”lokomotiv” (elevator pitch), stödja deras internationalisering osv.

33.

Vi framhåller den allt större tekniska klyftan mellan storstadsområden och mindre utvecklade och avlägsna områden. I samband med detta föreslår vi att kommissionen vidtar åtgärder för att främja nätverk mellan ledande regioner och regioner med jordbruksbaserad ekonomi.

34.

Även om mycket återstår att göra, välkomnar ReK framstegen i fråga om entreprenörskap i mindre utvecklade regioner, och uppmanar kommissionen att fortsätta att stödja befintliga initiativ för att främja entreprenörskap i dessa regioner, och att överväga att genomföra nya sådana initiativ, t.ex. ett separat instrument för att koppla samman projekt i nätverk.

35.

Det vore mycket önskvärt med ytterligare åtgärder för att stärka och koppla samman aktörer som verkar för att främja företagande i traditionella ekonomiska sektorer, inklusive hantverkssektorn och de kulturella och kreativa näringarna, på landsbygden, i avlägset belägna områden samt i stadsnära områden.

36.

Vi välkomnar kommissionens idé om att inrätta en europeisk plattform för att koppla samman uppstartsföretag och potentiella partner (vid sidan av befintliga offentliga och privata plattformar). Detta verktyg skulle stärka utbyggnaden av nätverk av företagsekosystem och kluster i Europa.

37.

Kommittén välkomnar inriktningen på kommissionens planer på detta område (som anges i initiativen om en koalition mellan digital kompetens och arbetstillfällen, om en plan för sektoriellt samarbete avseende kompetens och om stordata).

38.

Vi stöder initiativet att utöka Erasmusprogrammet för unga företagare till att omfatta inkubatorer och företagare på internationella marknader.

39.

Det är oroväckande att man i meddelandet, som rör en ovanligt omfattande problematik, behandlar de planerade åtgärderna så ytligt och så selektivt tar upp de framtida åtgärderna (att det t.ex. saknas uppgifter om programmet för digitala innovationsnav och att förslaget om att inrätta ett europeiskt innovationsråd endast nämns i förbigående utan att principerna för dess verksamhet fastställs).

40.

Vi uppmanar kommissionen att lägga fram mer detaljerade upplysningar om de befogenheter som detta råd ska få och om dess rättsliga förankring.

41.

En avgörande faktor för kvaliteten på det europeiska innovationsrådets arbete är att man ser till att företagen och deras omgivning, forskarvärlden och de offentliga myndigheterna på lämpligt sätt finns representerade i det.

42.

Kommittén uppmanar kommissionen att analysera möjligheten att stödja lokala och regionala myndigheter när det gäller att inrätta organ bestående av företrädare för näringslivet, erfarna personer som skulle stödja utvecklingen av företagande samt uppstartsföretag och expanderande företag inom den lokala och regionala myndighetens territorium.

43.

Vi understryker den viktiga roll som de lokala och regionala myndigheterna, den akademiska världen och företagarna själva (den s.k. triple helix-modellen) har spelat och kommer att spela för att sprida företagaranda, bygga en kultur av forskning och innovation i Europas regioner och skapa starka regionala företagsekosystem.

44.

Kommittén uppmanar kommissionen att involvera de lokala och regionala myndigheterna i den planerade sakkunniggranskningen av medlemsstaternas principer och metoder när det gäller uppstartsföretag och expanderande företag. De lokala och regionala myndigheterna står de lokala företagarna närmast, och man bör utnyttja deras stora kunskap om det lokala näringslivet.

45.

Vi anser att den digitala inre marknaden kommer att ge konkurrensen en ny dimension och att alla regioner kommer att behöva jämföra sig med andra europeiska aktörer som omfattas av samma rättsliga grund. Det är således en möjlighet för uppstartsföretag som hittills inte har haft stora möjligheter att internationaliseras och få tillträde till nya gränsöverskridande marknader.

46.

Uppstartsföretagens och de expanderande företagens användning av innovativa och okonventionella lösningar innebär att effekterna av deras genomförande endast låter sig förutsägas i begränsad utsträckning. Detta gör det i sin tur svårare att få tillgång till medel från de traditionella programmen.

47.

Kommittén rekommenderar kommissionen att luckra upp finansieringssystemet så att det blir mer flexibelt i förhållande till innovativa idéer samt att uppmuntra de aktörer som distribuerar EU-medlen att ägna större uppmärksamhet åt valet av experter.

48.

Vi välkomnar kommissionens idé om att inrätta en europeisk fondandelsfond för riskkapital, som skulle kunna minska fragmenteringen på marknaden för riskkapitalfonder i EU.

49.

Kommittén föreslår att man inleder undersökningar om möjligheterna att mobilisera lokalt riskkapital i kommunerna och regionerna.

50.

Kommissionen uppmanas att stimulera en differentiering mellan de olika finansieringskällorna, eftersom riskkapital- och private equity-fonder och företagsänglar fortfarande är föga utvecklade i Europa.

51.

Vi välkomnar förslaget om att utöka budgeten för Cosme och, förutsatt att inga medel överförs från Fonden för ett sammanlänkat Europa eller Horisont 2020-programmet, i princip förslaget om att utöka budgeten för Efsi. Detta möjliggör ytterligare finansiering till små och medelstora företag i samband med uppstart och expansion. Det skulle i synnerhet vara lämpligt att underlätta integration och partnerskap mellan små och medelstora företag och uppstartsföretag.

52.

Kommittén välkomnar inriktningen på kommissionens åtgärder för att skapa ytterligare incitament för finansiering med riskkapital genom att t.ex. göra det möjligt för privata eller offentliga lokala och regionala fonder att dra nytta av statliga garantier vid anskaffning av lånefinansiering, eftersom detta kan bidra till att öka mängden kapitalinvesteringar och investeringar i uppstartföretags och expanderande företags skuldinstrument.

53.

Man bör på EU-nivå utarbeta ett program för icke-finansiellt stöd till uppstartsföretag och expanderande företag, som gör det lättare att utforska nya marknader. Detta skulle bidra till fler arbetstillfällen och fortsatt utveckling av innovationer inom EU.

54.

Kommittén anser att man måste stärka ett strukturerat europeiskt ekosystem för investerare med ekonomiska och skattemässiga stödåtgärder i syfte att locka och stimulera privata investeringar i innovativa företag för att de ska kunna utvecklas och växa under bästa möjliga finansiella och ekonomiska villkor och uppnå en hög grad av konkurrenskraft. I detta syfte bör man lägga särskild vikt vid förstärkningen av alternativa finansieringsinstrument (riskkapital, lån mot säkerhet i eget kapital, garantier osv.). I detta avseende behövs det en verklig förenkling av mekanismerna för genomförandet av finansiella instrument som samfinansieras med strukturfonderna.

55.

Vi framhåller den intensiva utvecklingen av plattformar för gräsrotsfinansiering som en alternativ finansieringskälla för innovativa lösningar som skapas av uppstartsföretag.

56.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka de möjligheter och risker som gräsrotsfinansiering medför för det europeiska samhället, framför allt dem som direkt påverkar investerarna, som kanske inte har samma tillgång till information eller inte är lika väl förberedda för detta slags transaktioner som professionella investerare.

57.

En väl utformad rättslig ram med bestämmelser om hur plattformar för gräsrotsfinansiering fungerar i EU kommer att göra det möjligt att till fullo utnyttja den potential som finns i denna källa. I ramen bör det ingå standarder som garanterar skyddet av investerarnas intressen.

58.

Vi stöder förstärkningen av Startup Europe-initiativet och utökningen av dess räckvidd bortom IKT-sektorn och internetbaserade uppstartsföretag. En ytterligare förenkling rekommenderas också för att man på ett allt mer smidigt och effektivt sätt ska kunna ge vägledning åt uppstartsföretag som vill utnyttja de många möjligheter som EU-programmen erbjuder.

59.

Kommittén uppmanar kommissionen att anta en strategi för innovativa och sociala företagsinitiativ som påverkar människors livskvalitet, en strategi som grundar sig på områden som hittills varit av särskilt intresse, t.ex. silverekonomin, socialt företagande och triple helix-modellen, så att incitamentssystemet främjar gräsrotsverksamhet och social kreativitet.

60.

ReK vill uppmärksamma potentialen i uppstartsföretags och expanderande företags samarbete med stora företag. Det är viktigt att tillämpa god praxis från de regioner i EU, där samarbetet ger upphov till samverkanseffekter mellan företag av olika storlek och från olika branscher.

61.

Vi välkomnar kommissionens försäkran om att den kommer att inrätta en utmaningsplattform för social innovation.

62.

Ett mervärde skulle kunna uppstå om man kopplade en sådan plattform till systemet för offentlig upphandling. Detta skulle kunna påverka dynamiken i de sociala företagens tillväxt. Det skulle dock krävas en större uppluckring av systemet, så att problemet kan lösas på ett kreativt sätt, dvs. på det sätt som är bäst för de slutliga stödmottagarna och inte på det sätt som är förutsägbart om man ser till indikatorerna på systemnivå.

12.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 342/51

1.

De små och medelstora företagen, som är Europas viktigaste motorer för att skapa tillväxt och arbetstillfällen, behöver ett enkelt, tydligt, samstämmigt och rättsligt stabilt regelverk samt ekonomiska villkor som bygger på en tillräcklig offentlig och privat investeringskapacitet.

2.

Byråkrati har en oproportionerligt stor inverkan på små och medelstora företag, med relativa efterlevnadskostnader inom sådana områden som beskattning och rapporteringsskyldigheter som är högre för små och medelstora företag än för större företag.

3.

Kommittén understryker därför med kraft att det europeiska regelverket måste göras gynnsammare för små och medelstora företag genom att man tar itu med hinder för nyföretagande och företags tillväxt på alla nivåer.

4.

Europeiska regionkommittén (ReK) erkänner de framsteg som uppnåtts genom småföretagsakten för Europa från 2008 (1), översynen av småföretagsakten från 2011 (2) och handlingsplanen för företagande 2020 från 2013 (3).

5.

Kommittén upprepar sitt stöd för kommissionens mål att lätta på skyldigheterna beträffande momsregistrering och momsredovisning som ett led i strategin för den inre marknaden, som ReK uttryckte i sitt yttrande om ”Att förbättra den inre marknaden” (4). Vi beklagar emellertid att de lokala och regionala företrädarna inte rådfrågades formellt för att se till att deras farhågor – t.ex. beträffande behoven hos små och medelstora företag i gränsöverskridande regioner – beaktas till fullo.

6.

ReK understryker det fortsatta behovet av en samstämmig, synlig och uppdaterad EU-politik för små och medelstora företag, som är inriktad på resultat och genomförande, bygger vidare på och förstärker tidigare initiativ och integrerar principen om att ”tänka småskaligt först” på alla styresnivåer och politikområden.

7.

Kommittén efterlyser därför på nytt en reviderad och förstärkt småföretagsakt samt en starkare roll för regionerna och kommunerna i genomförandet av småföretagsaktens principer. Kommittén upprepar sitt åtagande att främja genomförandet av småföretagsakten genom sin utmärkelse för europeiska entreprenörsregioner (EER).

8.

Kommittén noterar att nätverket av företrädare för små och medelstora företag fungerar som det viktigaste gränssnittet mellan kommissionen och de nationella beslutsfattarna. Vi uppmanar kommissionen att formellt och systematiskt inkludera regionala och lokala företrädare för små och medelstora företag i detta nätverk.

9.

EU har visserligen ett i grunden företagsvänligt regelverk, men ReK vill betona att det kvarstår skillnader i fråga om den tid, den kostnad och det antal förfaranden som krävs för att grunda ett företag. Vi uppmanar medlemsstaterna att åta sig att anpassa sina respektive regler till dem som uppnår de bästa resultaten, med beaktande av subsidiaritetsprincipen och efter en kontroll av ändamålsenligheten. I detta sammanhang kan exempel på god praxis som ”Iniciativa Lisboa”, som gör att ett företag kan grundas på 36 minuter, tjäna som inspiration.

10.

Kommittén framhåller klusters roll när det gäller att hjälpa småföretag att expandera genom marknadstester och marknadsanalys, innovationsgenerering och kvalificering, och rekommenderar riktat stöd till denna verksamhet genom program som Cosme.

11.

Vi vill lyfta fram resultaten av ECON-utskottets seminarium om ”Smart lagstiftning – smart tillväxt” i Seggauberg, Steiermark, och den efterföljande medborgardialogen, som visar på behovet av att uppnå konkreta resultat med hjälp av nya och innovativa metoder.

12.

Det är viktigt att integrera principen om att ”tänka småskaligt först” i all EU-politik och i hela beslutsprocessen. Konsekvensbedömningskriterierna bör i större utsträckning viktas till förmån för små och medelstora företag, och bestämmelsernas territoriella konsekvenser bör beaktas mer systematiskt.

13.

Överlappande och motstridiga bestämmelser inom olika EU-politikområden – regionalpolitik, statligt stöd, offentlig upphandling, miljöskydd, spänningar mellan stöd till kluster och konkurrens- och efterlevnadsregler – påverkar små och medelstora företag i oproportionerligt hög grad.

14.

Kommittén är oroad över flaskhalsar på grund av inkonsekventa krav och motstridiga definitioner mellan sektorsspecifika EU-politikområden, såsom olika regelverk för upphandlings-, regional- och konkurrenspolitiken (5) eller olika definitioner av innovation inom regional- och konkurrenspolitiken (6).

15.

Vi är övertygade om att rapporteringskravens börda för små och medelstora företag inte kan åtgärdas genom att man förenklar en enda rättsakt. Därför uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att inta en helhetssyn på grundval av en heltäckande bedömning av alla rapporteringskrav som små och medelstora företag möter.

16.

ReK föreslår att man ska undersöka möjligheter att minska bördan för små och medelstora företag genom åtgärder som att fastställa en tröskel under vilken företagen måste lämna mindre information, begränsa antalet obligatoriska frågeformulär och undvika att skapa nya frågeformulär genom att t.ex. införliva statistiska uppgifter i befintliga frågeformulär.

17.

ReK välkomnar att den nya generationen EU-frihandelsavtal nu innehåller särskilda kapitel om små och medelstora företag i syfte att underlätta deras tillträde till den andra marknaden, bland annat genom att öka rättssäkerheten, minska eller avskaffa de icke-tariffära handelshindren, utvidga tilldelningen av kontrakt till det bästa anbudet och stärka skyddet av de immateriella och industriella rättigheterna. Kommittén hänvisar också till sitt yttrande om TTIP av den 12 februari 2015.

18.

Kommittén välkomnar insatserna för att minska bördan för små och medelstora företag inom ramen för agendan för bättre lagstiftning, Refit-programmet och det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

19.

Vi upprepar den oro som vi uttryckte i vårt yttrande om Refit-programmet (7) för att valda företrädare för de lokala och regionala myndigheterna och ReK, som är deras institutionella företrädare, inte ingår i det interinstitutionella avtalet trots det mandat och den vikt som de ges genom Lissabonfördraget.

20.

ReK välkomnar att principerna om bättre lagstiftning integreras i hela den politiska cykeln och att konsekvensbedömningarna utvidgas till att omfatta parlamentet och rådet, men beklagar att det interinstitutionella avtalet inte omfattar ett åtagande från rådet och parlamentet om att systematiskt genomföra konsekvensbedömningar.

21.

Kommittén betonar att införandet av ändringar eller tilläggsbestämmelser i senare skeden av lagstiftningsprocessen eller under medlemsstaternas införlivande av EU-direktiv bör gå hand i hand med ett åtagande om att genomföra konsekvensbedömningar för att undvika överreglering och se till att Refit-inslaget i en viss bestämmelse inte urvattnas.

22.

Samråd med berörda parter under utarbetandet av lagstiftningsförslag är visserligen viktiga, men efter samråden kan det hända att deltagarna undrar över i vilken utsträckning deras synpunkter beaktats. Vi föreslår att lokala och regionala företrädare ska göras delaktiga i konsekvensbedömningsnämnderna så att de ytterligare kan granska kommissionens förslag.

23.

ReK betonar att dess institutionella roll inom Refit-plattformen inte bör förväxlas med andra berörda parters roll. Därför bör företrädare för ReK:s utskott kunna stödja ReK:s företrädare i plattformen genom att delta i plattformens sammanträden beträffande ärenden som rör deras ansvarsområden.

24.

Kommittén åtar sig att integrera principerna om bättre lagstiftning i sitt eget arbete genom att bygga vidare på sakkunskapen inom berörda utskott när ReK avger ett yttrande i ett ärende som berör små och medelstora företag.

25.

Arbetet inom Refit-plattformen är främst inriktat på specifika frågor i EU-lagstiftningen som kan förbättras utan att man i grunden ändrar en hel rättsakt. Detta snäva fokus bör kompletteras med ett mer ambitiöst arbetssätt med sikte på strukturella förbättringar av EU:s regelverk på medellång sikt.

26.

Specifika prioriteringar inom smart lagstiftning för små och medelstora företag kan fastställas när det gäller dessa företags tillgång till offentlig upphandling samt inom moms- och skattebestämmelserna. Vi ser också ett tydligt behov av åtgärder när det gäller de små och medelstora företagens tillträde till den inre marknaden, deras tillgång till finansiering, stödet till små och medelstora företag från de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) samt en bättre balans mellan de små och medelstora företagens behov och arbetar-, konsument- och miljöskyddet.

27.

Kommittén välkomnar förenklingen av EU:s upphandlingsrätt genom de nya upphandlingsdirektiven och det europeiska enhetliga upphandlingsdokumentet (8). Vi uppmanar medlemsstaterna att se till att det förenklade europeiska upphandlingsrättsliga systemet genomförs fullt ut och tillämpas korrekt.

28.

ReK framhåller den betydande roll som de regionala och lokala myndigheterna spelar när det gäller de små och medelstora företagens tillgång till offentlig upphandling, och betraktar därför minskade hinder för dessa företags deltagande i upphandling som särskilt viktigt för regionerna och kommunerna.

29.

Vi är bekymrade över att gällande upphandlingsregler som är gynnsamma för små och medelstora företag ofta inte utnyttjas till fullo. Dessa regler måste kompletteras med ett gott genomförande.