2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/1

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/2

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/2

—

upphäva den dom som tribunalen meddelade den 23 mars 2017 i mål T-239/15, och

—

förplikta svaranden i första instans att ersätta rättegångskostnaderna.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/3

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/4

1)

Ska artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1370/2007 (1) tillämpas även för anbudsförfaranden som genomfördes innan nämnda förordning trädde i kraft, i synnerhet vad gäller förbudet i leden b och d för ett internt företag att delta i anbudsförfaranden utanför det område för vilket avtalet om allmän trafik har tilldelats?

2)

Kan en offentligrättslig juridisk person som av den statliga myndigheten direkt har tilldelats kontrakt avseende lokal kollektivtrafik teoretiskt sett anses utgöra ett ”internt företag” i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, eventuellt i analogi med rättspraxis avseende ”in-house-tilldelning”, när denna juridiska person är direkt kopplad till den statliga myndigheten i organisatoriskt och kontrollmässigt hänseende, och den juridiska personens kapital innehas av staten (antingen som ensam ägare eller tillsammans med andra offentliga organ).

3)

När vid direkt tilldelning av tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007 den statliga myndighet som gjort denna tilldelning därefter inrättar en förvaltningsmyndighet med organisatoriska befogenheter avseende de aktuella tjänsterna (men staten behåller den exklusiva befogenheten att förfoga över koncessionen) – en myndighet som inte ”på samma sätt” kontrollerar den enhet som erhållit ett kontrakt genom direkt tilldelning – utgör detta en omständighet som kan medföra att den aktuella tilldelningen undantas från tillämpningsområdet för artikel 5.2 i direktivet?

4)

Om ett kontrakt som tilldelats genom direkt tilldelning har en ursprunglig löptid med ett slutdatum efter den 3 december 2039 (det slutdatum som följer av datumet för ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1370/2007), innebär detta att tilldelningen strider mot de principer som följer av artikel 5 jämförd med artikel 8.3 i nämnda förordning, eller ska detta fel anses ha läkts automatiskt i alla rättsliga hänseenden genom den underförstådda avkortningen ”enligt lag” (artikel 8.3 andra stycket) till en 30-årig löptid?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/5

1)

Ska artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1370/2007 (1) tillämpas även för anbudsförfaranden som genomfördes innan nämnda förordning trädde i kraft, i synnerhet vad gäller förbudet i leden b och d för ett internt företag att delta i anbudsförfaranden utanför det område för vilket avtalet om allmän trafik har tilldelats?

2)

Kan en offentligrättslig juridisk person som av den statliga myndigheten direkt har tilldelats kontrakt avseende lokal kollektivtrafik teoretiskt sett anses utgöra ett ”internt företag” i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, eventuellt i analogi med rättspraxis avseende ”in-house-tilldelning”, när denna juridiska person är direkt kopplad till den statliga myndigheten i organisatoriskt och kontrollmässigt hänseende, och den juridiska personens kapital innehas av staten (antingen som ensam ägare eller tillsammans med andra offentliga organ).

3)

När vid direkt tilldelning av tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007 den statliga myndighet som gjort denna tilldelning därefter inrättar en förvaltningsmyndighet med organisatoriska befogenheter avseende de aktuella tjänsterna (men staten behåller den exklusiva befogenheten att förfoga över koncessionen) – en myndighet som inte ”på samma sätt” kontrollerar den enhet som erhållit ett kontrakt genom direkt tilldelning – utgör detta en omständighet som kan medföra att den aktuella tilldelningen undantas från tillämpningsområdet för artikel 5.2 i direktivet?

4)

Om ett kontrakt som tilldelats genom direkt tilldelning har en ursprunglig löptid med ett slutdatum efter den 3 december 2039 (det slutdatum som följer av datumet för ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1370/2007), innebär detta att tilldelningen strider mot de principer som följer av artikel 5 jämförd med artikel 8.3 i nämnda förordning, eller ska detta fel anses ha läkts automatiskt i alla rättsliga hänseenden genom den underförstådda avkortningen ”enligt lag” (artikel 8.3 andra stycket) till en 30-årig löptid?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/5

1)

Ska unionsrätten – i synnerhet etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster samt principerna om icke-diskriminering, öppenhet, fri konkurrens, proportionalitet och samstämmighet – tolkas så, att den utgör hinder för bestämmelser såsom artikel 1.653 i 2015 års finanslag och relaterade genomförandeakter där det fastställs ett system med ensamrätt för en enda koncessionshavare i fråga om lottoverksamhet, men inte i fråga om övriga spel, tipstävlingar och vadhållningar?

2)

Ska unionsrätten – i synnerhet etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, direktiv 2014/23/EU (1) samt principerna om icke-diskriminering, öppenhet, fri konkurrens, proportionalitet och samstämmighet – tolkas så, att den utgör hinder för ett meddelande om upphandling där det fastställs ett utgångspris för upphandlingen som avsevärt överstiger och är omotiverat i förhållande till de ställda kraven på ekonomisk och finansiell ställning eller teknisk och yrkesmässig kapacitet, exempelvis dem som ställs i punkterna 5.3, 5.4, 11, 12.4 och 15.3 i kravspecifikationerna i förfarandet för tilldelning av koncession för att bedriva lottoverksamhet?

3)

Ska unionsrätten – i synnerhet etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, direktiv 2014/23/EU samt principerna om icke-diskriminering, öppenhet, fri konkurrens, proportionalitet och samstämmighet – tolkas så, att den utgör hinder för bestämmelser som till exempel artikel 30 i förslaget till avtal, vilka de facto innebär att ekonomiska aktörer försatts i en situation där de är tvungna att välja mellan att bli koncessionshavare av en ny koncession eller att fortsätta att utöva friheten att tillhandahålla olika sorters vadhållningstjänster på gränsöverskridande basis, med den följden att beslutet att delta i förfarandet för tilldelning av den nya koncessionen skulle innebära att koncessionshavaren tvingas avstå från gränsöverskridande verksamhet, trots att EU-domstolen vid flera tillfällen har slagit fast att nämnda verksamhet är rättsenlig?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/6

1.

Utgör artikel 67.2 FEUF och artiklarna 22 och 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (1) hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken bussföretag i linjetrafik över en inre gräns i Schengen, för att förhindra att utlänningar utan pass och uppehållshandling transporteras till Förbundsrepubliken Tyskland, är skyldiga att kontrollera sina passagerares dokument för gränspassage innan de passerar en inre gräns?

I synnerhet:

2.

Tillåter artiklarna 22 och 23 i kodexen för Schengengränserna nationella regler enligt vilka, för att skyldigheten ska uppfyllas, ett förbudsföreläggande och vitesföreläggande kan utfärdas mot ett bussföretag, om också utlänningar utan pass och uppehållshandlingar har transporterats till tyskt territorium till följd av de uteblivna kontrollerna.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/7

1)

Ska artikel 32 i förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 (1) – i vilken det föreskrivs att, när gränskontroller vid de inre gränserna återinförs, ska de tillämpliga bestämmelserna i avdelning II (om yttre gränser) gälla i tillämpliga delar – tolkas så, att den återinförda kontrollen vid en inre gräns i en medlemsstat ska likställas med en gränskontroll som utförs vid en yttre gräns när en tredjelandsmedborgare passerar den utan rätt till inresa?

2)

Ska förordningen och Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (2) – under samma omständigheter när gränskontroller vid de inre gränserna återinförts – tolkas så, att det är tillåtet i en situation där en tredjelandsmedborgare passerar en gräns där gränskontrollen är återinförd att tillämpa möjligheten i artikel 2.2 a i direktivet som ger medlemsstaterna fortsatt möjlighet att tillämpa förenklade nationella återvändandeförfaranden vid sina yttre gränser?

3)

Utgör bestämmelserna i artiklarna 2.2 a och 4.4 i direktivet, för det fall att den senare frågan besvaras jakande, hinder mot en nationell bestämmelse såsom artikel L. 621-2 i lagen om utlänningars inresa, vistelse och asylrätt (code de l’entrée et du séjour des étrangers et du droit d’asile), som bestraffar tredjelandsmedborgare som olovligen reser in på det nationella territoriet med fängelse avseende vilken återvändandeförfarandet enligt detta direktiv inte ännu har avslutats?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/8

1)

Omfattar begreppet skolundervisning eller universitetsutbildning i artikel 132.1 i och j i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1) undervisning vid en trafikskola för att förvärva körkort för kategorierna B och C1?

2)

Om den första frågan besvaras jakande:

Kan ett erkännande av klaganden som ett organ med liknande syften i den mening som avses i artikel 132.1 i i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt följa av lagbestämmelserna om prov för trafiklärare och godkännande av trafiklärare och trafikskolor i lagen om trafikskolutbildning av den 25 augusti 1969 (Bundesgesetzblatt I 1969, 1336), senast ändrad genom lag av den 28 november 2016 (Bundesgesetzblatt I 2016, 2722, Fahrlehrergesetz), och av allmänintresset att säkerställa att trafikskoleelever utbildas till säkra, ansvarsfulla och miljömedvetna trafikanter?

3)

Om den andra frågan ska besvaras nekande:

Förutsätter uttrycket ”[u]ndervisning som ges privat av lärare” i artikel 132.1 j i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system att den beskattningsbara personen är en enmansföretagare?

4)

Om den första och den andra frågan ska besvaras nekande:

Är en person som ger undervisning redan en privatlärare i den mening som avses i artikel 132.1 j i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt om denne handlar för egen räkning och på eget ansvar eller ska det ställas ytterligare krav för rekvisitet privatlärare?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/9

1)

Ska artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 (1) av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen jämförd med artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen tolkas så, att en person som arbetar som anställd inte omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där det företag där denne är anställd är etablerat om denna person enligt den nationella lagstiftning som anges i artikel 1.1 i grundförordningen inte var försäkrad i denna medlemsstat omedelbart innan denne tillträdde anställningen?

2)

Om den första tolkningsfrågan besvaras nekande: Är det tillåtet för den nationella domstolen att vid tolkningen av innebörden av och syftet med begreppet ”omfattas” i artikel 14.1 i förordning nr 987/2009 och i artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 beakta i vilken medlemsstat personen är medborgare om den person som utför ett arbete ändå omfattades av den nationella lagstiftningen bara på grund av sitt medborgarskap?

3)

Om även den andra frågan besvaras nekande: Har den nationella domstolen rätt att vid tillämpningen av det begrepp som anges i den andra tolkningsfrågan beakta var den person som utför ett arbete är stadigvarande bosatt i den mening som avses i artikel 1 j i förordning nr 883/2004?

4)

Om även den tredje tolkningsfrågan besvaras nekande: Vilka tolkningskriterier ska den nationella domstolen beakta för att fastställa innebörden av begreppet ”omfattas av lagstiftningen” i artikel 12.1 i grundförordningen och artikel 14.1 i förordning [nr 987/2009] för att kunna tillämpa dessa bestämmelser i överensstämmelse med deras exakta betydelse?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/9

1)

Är behandling och vård av akutpatienter i en ambulans som utförs av en räddningstjänstassistent eller ambulanspersonal samt behandling och vård av patienter i en sjuktransport med ambulans som utförs av ambulanspersonal eller hjälparbetare att anse som ”civilförsvarstjänster, räddningstjänster och tjänster för förebyggande av fara” i den mening som avses i artikel 10 h i direktiv 2014/24/EU (1) som omfattas av CPV-koderna 7525000-7 (brandkårs- och räddningstjänster) och 85143000-3 (ambulanstjänster)?

2)

Kan artikel 10 h i direktiv 2014/24/EU förstås på så sätt att ”icke-vinstdrivande organisationer eller sammanslutningar” i synnerhet avser sådana hjälporganisationer som erkänts i nationell rätt som civilförsvars- och räddningstjänstorganisationer?

3)

Är ”icke-vinstdrivande organisationer eller sammanslutningar” i den mening som avses i artikel 10 h i direktiv 2014/24/EU sådana vars mål är att utföra ett allmännyttigt uppdrag, som inte utövar ekonomisk verksamhet och som återinvesterar eventuella vinster för att uppnå organisationens mål?

4)

Är transport av en patient i en ambulans under behandling av ambulanspersonal eller hjälparbetare (kvalificerad sjuktransport) att anse som ”ambulanstjänster för transport av patienter” i den mening som avses i artikel 10 h i direktiv [orig. s. 4] 2014/24/EU, vilka inte omfattas av undantaget och för vilka direktiv 2014/24/EU är tillämplig?

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/11

—

ogiltigförklara kommissionens beslut ARES (2017) 2484833 av den 16 maj 2017, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Ofullständig utredning av de faktiska omständigheter som var relevanta för beslutet.

2.

Andra grunden: Bedömning av sakomständigheter i strid med andra rapporter

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/11

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, i den mån det ogiltigförklarade EU-varumärket RAISE, nr 11 508 967, på grund av att det saknade särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009, när det gäller följande tjänster i klass 36: ”Bankrörelse; finansiell information; finansiell förvaltning; finansieringstjänster; finansiell analys; bildande eller investering av kapital; finansiella konsulttjänster; finansiell sponsring; kreditgivning; finansiella värderingar (försäkring, bank, fastighet); bildande och placering av fonder; factoring; utfärdande av presentkort och presentcheckar; börsnotering; börsmäkleri; tjänster rörande monetära frågor; valutamarknad och valutaväxling; skatteberäkning; understödsfondstjänster; banktjänster utförda hemifrån; utställande av resecheckar eller kreditkort; fastighetsmäkleri; fastighetsvärderingar”, och

—

förplikta bolaget Raizers, motpart i ogiltighetsförfarandet, att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/12

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna och ersätta de kostnader som uppkommit för Wilhelm Sihn jr. GmbH & Co. KG.

—

förplikta in-edit S.à.r.l. att bära sina rättegångskostnader i den händelse en interventionsansökan inges.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b förordning nr 207/2009.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/13

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SEB/EES/2017/08) avseende antagandet av en resolutionsordning för Banco Popular Español SA, och kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA, och

—

förplikta svaranden att ersätta den skada och de förluster som sökanden åsamkats på grund av den värdeförlust som orsakats de aktier hos Banco Popular Español, S.A. vilka Comercial Vascongada Recalde SA. äger, med skillnaden mellan aktiernas värde den 6 juni 2017, nämligen 133 385,04 euro, jämte eventuell ränta, som referenspunkt för ersättningsbeloppet.

1.

Första grunden: Europeiska kommissionen och Gemensamma resolutionsnämnden har åsidosatt artiklarna 18.1 a och 18.4 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juni 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (1), såtillvida Banco Popular inte var ”fallerande” enligt beskrivningen i dessa bestämmelser.

2.

Andra grunden: Europeiska kommissionen och Gemensamma resolutionsnämnden har åsidosatt artikel 10.10 och 10.11 och artikel 21.2 b i förordning nr 806/2014, såtillvida det fanns alternativa åtgärder till resolutionen av Banco Popular.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/13

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SEB/EES/2017/08) avseende antagandet av en resolutionsordning för Banco Popular Español SA, och kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA, och

—

förplikta svaranden att ersätta den skada och de förluster som sökandena åsamkats på grund av den värdeförlust som orsakats de aktier hos Banco Popular Español, S.A. vilka sökanden[a] äger, med skillnaden mellan aktiernas värde den 6 juni 2017, nämligen 9 212,34 euro, jämte eventuell ränta, som referenspunkt för ersättningsbeloppet.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/14

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SRB/EES/2017/08), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/14

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 107 FEUF och oriktig bedömning av kommissionen att det var motiverat att selektivt utesluta offentliga enheter som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster från ersättning vid mammaledighet från INPS (Istituto nazionale di previdenza, försäkringskassan) och från ersättning av kostnader vid frånvaro för anställda som hjälper svårt funktionshindrade familjemedlemmar.

2.

Andra grunden: Stödet härrör från staten, eftersom de medel som täcker kostnaderna för privata företag i samband med mammaledighet och ersättning av kostnader vid frånvaro för anställda som hjälper svårt funktionshindrade familjemedlemmar betalas av INPS och följaktligen av den italienska staten genom statliga medel.

3.

Tredje grunden: Åtgärderna gynnar de privata företagen genom att ge dem en fördel gentemot offentliga enheter som tillhandahåller samma tjänster och som måste bära alla kostnader för frånvaroperioden på grund av mammaledighet hjälp till svårt funktionshindrade familjemedlemmar, vilket har betydande finansiella konsekvenser.

4.

Fjärde grunden: De omtvistade åtgärderna påverkar handeln mellan medlemsstaterna, eftersom de gynnar behandlar multinationella koncerner och italienska företag i förhållande till utländskt kapital som investerar i Italien för vinst och straffar å andra sidan mindre offentliga enheter utan vinstsyfte, genom att snedvrida strukturen av arbetskraftskostnaderna.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/15

—

ogiltigförklara det beslut (SRB/EES/2017/08) som Gemensamma resolutionsnämnden fattade vid sitt verkställande möte den 7 juni 2017, om antagande av en resolutionsordning för insitutet Banco Popular Español SA,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017, om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA, och

—

förplikta svaranden och de parter som interverat till stöd, helt eller delvis, för svarandens yrkanden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Avsaknad eller otillräcklig motivering av det angripna beslutet i strid med artikel 41.2 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 20.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014, i den mån det inte gjordes någon skälig, försiktig och realistisk värdering av Banco Populars tillgångar och skulder av en oberoende person innan resolutionsbeslutet antogs.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 18.1 a, jämförd med artikel 18.4 c i förordning (EU) nr 806/2014, i den mån de angripna besluten godkänner resolutionen avseende Banco Popular trots att detta bankinstitut, per den 6 juni 2017, inte hade några solvensproblem och dess likviditetsproblem endast var tillfälliga.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 18.1 b i förordning (EU) nr 806/2014, i den mån de angripna besluten godkänner resolutionen avseende Banco Popular trots att det förelåg rimliga utsikter för att andra åtgärder inom den privata sektorn skulle hindra att banken från att gå omkull inom skälig tid.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av artikel 14.2 i förordning (EU) nr 806/2014, i den mån det inte har gjorts några försök att minimera resolutionskostnaden och undvika onödig värdeförstörelse vid genomförandet av resolutionsmålen.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 22 i förordning (EU) nr 806/2014, eftersom det inte har skett någon avvägning av de angripna besluten och genom att inga alternativa resolutionsåtgärder har antagits än försäljning av affärsverksamheten såsom anges i artikel 22.2 med beaktande av villkoren i artikel 22.3.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 15.1 g i förordning (EU) nr 806/2014, i den mån aktieägarna borde ha haft rätt till mer än vad de hade haft rätt till vid konkurs.

8.

Åttonde grunden: Åsidosättande av artikel 29 i förordning (EU) nr 806/2014.

9.

Nionde grunden: Åsidosättande av rätten till egendom och, i konsekvens därmed, av artikel 17 i stadgan.

10.

Tionde grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom aktieägarna inte har kunnat försvara sig.

11.

Elfte grunden: Åsidosättande av rätten för aktieägarna och andra värdepappersinnehavare som berörs av nedskrivningen och konverteringen, eftersom de hördes innan de individuella nedskrivningsåtgärderna av deras tillgångar antogs.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/16

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SRB/EES/2017/08) gentemot FROB om godkännande av en omstruktureringsplan för Banco Popular Español,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017, om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA, och

—

med stöd av artikel 340 FEUF fastställa SRB:s och Europeiska kommissionens utomobligatoriska ansvar och förplikta dem att utge ersättning för de skador sökanden har orsakats.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/17

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SRB/EES/2017/08) gentemot FROB om godkännande av en omstruktureringsplan för Banco Popular Español,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017, om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA, och

—

med stöd av artikel 340 FEUF fastställa SRB:s och Europeiska kommissionens utomobligatoriska ansvar och förplikta dem att utge ersättning för de skador sökanden har orsakats.

2.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 330/18

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 1.1 i förordning nr 207/2009 och principen om autonomi.

—

Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen samt principerna om laglig handel och om god förvaltning