25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/1

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/2

1)

Har standstill-klausulen i artikel 7 i associeringsrådets beslut nr 2/76 ersatts helt genom standstill-klausulen i artikel 13 i associeringsrådets beslut nr 1/80, eller ska lagenligheten av nya inskränkningar i den fria rörligheten för arbetstagare som har införts mellan den dag då beslut 2/76 trädde i kraft och den dag då artikel 13 i associeringsrådets beslut nr 1/80 blev tillämplig fortfarande bedömas enligt artikel 7 i associeringsrådets beslut nr 2/76?

2)

Om den första frågan ska besvaras på så sätt att artikel 7 i associeringsrådets beslut nr 2/76 inte har ersatts fullständigt: Ska Europeiska unionens domstols praxis beträffande artikel 13 i associeringsrådets beslut nr 1/80 i sin helhet anses gälla även på tillämpningen av artikel 7 i associeringsrådets beslut nr 2/76 med följden att artikel 7 i associeringsrådets beslut nr 2/76 även omfattar en nationell bestämmelse som vunnit laga kraft den 5 oktober 1980 och som innebär att en turkisk arbetstagares återförening med sin make eller maka är beroende av utfärdande av D-visering?

3)

Kan införandet av en sådan nationell bestämmelse anses vara motiverat av tvingande skäl av allmänintresse, särskilt med hänsyn till det eftersträvade syftet att säkerställa en effektiv invandringskontroll och hantering av migrationsströmmar, när det är möjligt att beakta särskilda omständigheter i det enskilda fallet enligt en skälighetsregel?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/2

1)

Ska en asylsökande anses hålla sig undan, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i förordning (EU) nr 604/2013 (1), endast om vederbörande avsiktligen och medvetet undandrar sig de nationella myndigheter som ansvarar för verkställande av en överföring i syfte att hindra eller försvåra överföringen, eller räcker det om den sökande under en längre tidsperiod inte längre uppehåller sig i det boende som vederbörande har blivit anvisad och myndigheterna inte har blivit informerade om asylsökandens vistelseort och en planerad överföring därför inte kan verkställas?

Kan den berörda personen åberopa en korrekt tillämpning av den ovannämnda bestämmelsen och i samband med ett överklagande av överföringsbeslutet göra gällande att överföringsfristen på sex månader har löpt ut, med hänvisning till att vederbörande inte har hållit sig undan?

2)

Kommer en förlängning av tidsfristen enligt artikel 29.1 första stycket i förordning (EU) nr 604/2013 till stånd redan genom den omständigheten att den överförande medlemsstaten innan tidsfristen löper ut meddelar den ansvariga medlemsstaten om att den berörda personen håller sig undan och samtidigt fastställer en konkret tidsfrist som inte får överstiga 18 månader inom vilken överföringen kommer att verkställas, eller kan tidsfristen endast förlängas om de berörda medlemsstaterna kommer överens om en förlängning?

3)

Är en överföring av den asylsökande till den ansvariga medlemsstaten otillåten om vederbörande, för det fall att internationellt skydd beviljas, med avseende på de levnadsvillkor som då kan förväntas där, skulle vara utsatt för en allvarlig risk att utsättas för sådan behandling som anges i artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?

Omfattas denna fråga av unionsrättens tillämpningsområde?

Enligt vilka unionsrättsliga måttstockar ska levnadsvillkoren för en person som beviljats internationellt skydd bedömas?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/3

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/4

1)

Ska artikel 3.3 jämförd med punkterna b och c i bilaga A till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG (1) av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG tolkas så, att underlåtenhet att i god tid direkt informera gaskunder om villkoren och skälen för samt omfattningen av en förestående ändring av tarifferna för gasleveranser leder till att nämnda ändring inte får verkan?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande:

Är artikel 3.3 jämförd med punkterna b och c i bilaga A till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG sedan den 1 juli 2004 direkt tillämplig på ett privaträttsligt allmännyttigt företag (vilket utformats som ett tyskt aktiebolag) med anledning av att nämnda direktivbestämmelser till sitt innehåll är ovillkorliga och således kan tillämpas utan att någon rättsakt för införlivande antagits, samt ger medborgare rättigheter gentemot ett organ som trots sin privaträttsliga form kontrolleras av staten eftersom den sistnämnda är ensam aktieägare i företaget?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/4

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/5

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/5

1)

När ett företag, i samarbete med biluthyrningsföretag med tillstånd för persontransport, tillhandahåller en applikation för smarttelefoner som kunderna kan använda för att beställa hyrbil med förare, erbjuder det då själv en tjänst på transportområdet i den mening som avses i artikel 58.1 FEUF och artikel 2.2 d i direktiv 2006/123, (1) när den del av företagets verksamhet som rör organiseringen är nära sammanbunden med den del som rör transporter, särskilt om företaget

och

För det fall fråga 1 besvaras jakande:

2)

Kan det under rådande förhållanden på transportområdet vara motiverat att förbjuda en sådan tjänst som den i detta mål, med hänsyn till syftet att bevara konkurrensen och funktionaliteten i taxisektorn, med hänvisning till skyddet för allmän ordning enligt artikel 16.1 i direktiv 2006/123?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/6

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/6

1)

Ska kravet på proportionalitet i artikel 9a i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, (1) vilket tolkats av Europeiska unionens domstol i dom av den 22 mars 2017, Euro-Team och Spirál-Gép (C-497/15 och C-498/15, EU:C:2017:229), anses utgöra en bestämmelse i detta direktiv som har direkt effekt?

2)

För det fall kravet på proportionalitet i artikel 9a i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, vilket tolkats av Europeiska unionens domstol i dom av den 22 mars 2017, Euro-Team och Spirál-Gép (C-497/15 och C-498/15, EU:C:2017:229), inte ska anses utgöra en bestämmelse i detta direktiv som har direkt effekt önskas svar på följande fråga:

Har den nationella domstolen och förvaltningsmyndigheten en möjlighet, och en skyldighet, att genom en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt – utan att någon lagstiftningsåtgärd vidtagits på nationell nivå – komplettera den i målet aktuella ungerska lagstiftningen med de materiella kriterier avseende kravet på proportionalitet som slagits fast i den dom som Europeiska unionens domstol meddelade den 22 mars 2017, Euro-Team och Spirál-Gép (C-497/15 och C-498/15, EU:C:2017:229)?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/7

1)

Ska artikel 31 i EU-stadgan och artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG (1) av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det i kollektivavtal kan bestämmas att inkomstminskningar under beräkningsperioden till följd av subventionerad arbetstidsförkortning på grund av arbetsbrist påverkar beräkningen av semesterlönen, vilket leder till att arbetstagaren får lägre ersättning under den årliga semestern om minst fyra veckor, eller får lägre semesterersättning om anställningen upphör dessförinnan, än vad som vore fallet om beräkningen av semesterlönen skulle grundas på den genomsnittslön arbetstagaren hade erhållit om denne inte hade drabbats av sådan förlust av lön under beräkningsperioden? Om så är fallet: Vilken högsta procentsats, beräknad som andel av arbetstagarens genomsnittslön utan sådan löneförlust, kan tillåtas i en nationell bestämmelse enligt vilken det i kollektivavtal kan bestämmas att inkomstminskningar under beräkningsperioden till följd av arbetstidsförkortning, påverkar beräkningen av semesterersättningen, vilket leder till att arbetstagaren får lägre ersättning, utan att denna bestämmelse ska anses oförenlig med unionsrätten?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande: Innebär den allmänna unionsrättsliga principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning att samtliga berörda ska ges möjlighet att åberopa domstolens tolkning av 31 i EU-stadgan och artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, i den dom i målet om förhandsavgörande som senare kommer att meddelas i förevarande mål, vad rör denna tolknings rättsverkningar i tiden, på den grunden att medlemsstatens högsta domstolar i sin praxis förklarat att bestämmelserna i lag och kollektivavtal inte kan tolkas unionsrättskonformt? Om svaret är nekande: Är det förenligt med unionsrätten att de nationella domstolarna, med hänvisning till nationell lagstiftning, upprätthåller skyddet för arbetsgivarnas berättigade förväntningar på att medlemsstatens högsta domstolars praxis ska följas, eller gäller principen om rätt till skydd för berättigade förväntningar bara EU-domstolens rättspraxis?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/7

—

fastställa att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 (därefter artikel 10) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nuvarande artikel 4.3 i Fördraget om Europeiska unionen), då ingen kompensation gjordes för det belopp som skulle ha fastställts och gjorts tillgängligt för unionens budget i enlighet med artiklarna 2, 6, 10, 11 och 17 i förordning nr 1552/1989 (1) (artiklarna 2, 6, 10, 12 och 13 i förordning nr 609/2014 (2)), motsvarande förlust av egna medel med anledning av att exportintyg, i strid med artikel 101.2 i beslut 91/482/EEG (3), utfärdades för import av aluminium från Anguilla under åren 1999–2000, och

—

förplikta Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Mellan mars 1999 och juni 2000 importerades aluminium med ursprung i tredjeland, vilket först hade importerats till och sedan återexporterats från Anguilla, till Italien. Ett exportbidrag på 25 USD per ton (nedan kallat transportbidraget) beviljades av de anguillanska myndigheterna för varor som passerade genom landet, vilket motsvarade en återbetalning av den tull som tagits ut och och innebar att undantaget från tullplikt, för det fall varorna återexporterades från Anguilla till EU, inte var tillämpligt. Artikel 101.2 i beslut 91/482/EEG tillämpades felaktigt av de anguillanska myndigheterna då de utfärdade exportintyg trots att de villkoren för att utfärda sådana inte var uppfyllda. Åsidosättandet av artikel 101.2 i beslut 91/482/EEG, som bestod i att Anguilla felaktigt utfärdade exportintygen, fick till följd att Italien var förhindrat att påföra tull i enlighet med artikel 24 EG (numera artikel 29 FEUF).

2.

Förenade kungariket är ekonomiskt ansvarigt för förlusten av traditionella egna medel som orsakats genom att exportintyg utfärdats i strid med artikel 101.2 i beslut 91/482/EEG. Myndigheterna i Förenade kungariket har inte vidtagit alla erforderliga åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen och säkerställa att beslut 91/482/EEG tillämpas korrekt av de anguillanska myndigheterna. Det åligger varje medlemsstat att se till att deras utomeuropeiska territorier tillämpar de rättsakter som de är bundna av, såsom beslut 91/482/EEG, så att EU:s ekonomiska intressen tillvaratas på ett effektivt sätt.

3.

När en medlemsstats handlingar eller underlåtenhet resulterar i en förlust av egna medel ska unionen krediteras med ett belopp motsvarande förlusten av egna medel. Därmed ska Förenade kungariket kompensera unionens budget med det belopp som motsvarar den totala förlusten av egna medel samt betala dröjsmålsränta i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1150/2000 (4).

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/8

1.

Ska artikel 11 i direktiv 2001/83 (1) eller en annan unionsrättslig bestämmelse tolkas så, att det ska anses utgöra en ansökan om begränsning av godkännandet för försäljning om en person som ansöker om eller innehar ett godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2001/83 underrättar myndigheten om att denna person inte anger de delar av referensläkemedlets produktresumé som avser indikationer eller doseringsformer i det generiska läkemedlets produktresumé och bipacksedel och att detta i så fall måste leda till att godkännandet för försäljning inte gäller eller inte längre gäller för patenterade indikationer eller doseringsformer?

2.

Om den första frågan ska besvaras nekande: Utgör artiklarna 11 och 21.3 i direktiv 2001/83 eller andra unionsrättsliga bestämmelser i så fall hinder för att den behöriga myndigheten offentliggör produktresumén och bipacksedeln, inbegripet de delar som avser indikationer eller doseringsformer samt omfattas av tredje parts patenträttigheter, i samband med ett godkännande för försäljning som har beviljats enligt artikel 6 jämförd med artikel 10 i direktiv 2001/83 när den person som ansöker om eller innehar ett godkännande för försäljning, har underrättat myndigheten om att de delar av referensläkemedlets produktresumé som avser indikationer och doseringsformer samt omfattas av tredje parts patenträttigheter inte anges i produktresumén och bipacksedeln?

3.

Har det någon inverkan på svaret på den andra frågan att den behöriga myndigheten ställer som krav att innehavaren av godkännandet i den bipacksedel som ska bifogas läkemedelsförpackningen måste införa en hänvisning till myndighetens webbplats, där läkemedlets produktresumé, inbegripet de delar som avser indikationer eller doseringsformer samt omfattas av en tredje parts patenträttigheter, publiceras, när dessa delar inte ingår i bipacksedeln med tillämpning av artikel 11 i direktiv 2001/83?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/9

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/10

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/10

1.

Ska ett av den flamländska regeringen erkänt allmännyttigt bostadsbolag som hyr ut en subventionerad bostad till en konsument till en hyra som grundas dels på det marknadsvärde som detta bolag självt fastställt, dels på hyresgästens inkomst och dennes familjs storlek, anses utgöra ett företag i den mening som avses i unionsrätten?

2.

Ska förhållandet mellan ett erkänt allmännyttigt bostadsbolag och en konsument – när konsumenten hyr en subventionerad bostad av det allmännyttiga bostadsbolaget – och särskilt artikel 11 i standardavtalet, som utgör en del av detta förhållande, betraktas som ett avtal i den mening som avses i rådets direktiv 93/13/EEG (1) av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal?

3.

Omfattas det avtal eller rättsliga förhållande på grund av vilket ett erkänt allmännyttigt bostadsbolag hyr ut en subventionerad bostad till en konsument av tillämpningsområdet för rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och ska ett erkänt allmännyttigt bostadsbolag som hyr ut en subventionerad bostad till en konsument genom denna uthyrning betraktas som en näringsidkare i den mening som avses i detta direktiv?

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/12

—

ta upp förevarande överklagande av EUIPO:s överklagandenämnds beslut av den 13 mars 2017 (ärende R 1506/2016/5) till sakprövning och bevilja klagandens varumärkesansökan genom att ogiltigförklara EUIPO:s överklagandenämnds beslut och bekräfta giltigheten av varumärket nr 11 703 568 ”YATEKOMO” för samtliga varor i klasserna 29 och 30 för vilka skydd söktes från början,

—

fastställa att varumärket ”YATEKOMO” är känt,

—

förplikta EUIPO att göra all dokumentation som ingavs för registreringen, inbegripet ansökan i ogiltighetsförfarandet vid EUIPO avseende varumärket ”YATEKOMO”, tillgänglig för tribunalen, så att samtliga dokument i förfarandet kan prövas, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna enligt artikel 134 i tribunalens rättegångsregler.

—

Artikel 8 i förordning nr 207/2009 utgör inte hinder för varumärket ”YATEKOMO”. EU-ordmärket står inte i konflikt med det äldre spanska sammansatta varumärket ”ya te comeré el vacío que te llena”.

—

Att varumärket nr 11 703 568 ”YATEKOMO” blivit känt

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/13

—

ogiltigförklara artikel 2.1 b i kommissionens beslut C(2017) 900 final i dess lydelse enligt beslut C(2017) 2223 final av den 6 april 2017 i ärende AT:40018 – Återvinning av bilbatterier och sätta ned de böter som ålagts sökandena för att ta i beaktande ett representativt inköpsvärde under överträdelseperioden och den korrekta varaktigheten av sökandenas deltagande i hur överträdelsen tog sig uttryck i Frankrike, samt ta bort de 10 procent som lagts till på grundval av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, (1) och

—

förplikta kommissionen av att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed och sökandenas rätt till försvar genom att först i det angripna beslutet precisera sökandenas inköpsvärden, som låg till grund för beräkningen av böterna.

2.

Andra grunden: Kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att använda sig av sökandenas inköpsvärden år 2011 som utgångspunkt vid beräkningen av böterna.

3.

Tredje grunden: Kommissionen åsidosatte principerna om personligt ansvar, likabehandling och proportionalitet samt motiveringsskyldigheten genom att inte beakta sökandenas mer begränsade deltagande i hur kartellen tog sig uttryck i Frankrike.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar genom att inte tillräckligt motivera tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna och den exakta höjningen av böterna.

5.

Femte grunden: Kommissionen åsidosatte proportionalitets- och likabehandlingsprinciperna genom att behandla inköpskarteller annorlunda än försäljningskarteller.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen åsidosatte sökandenas rätt till försvar genom att höja böterna med stöd av punkt 37 i riktlinjerna utan att nämna detta i meddelandet om invändningar och därefter inte lämna något kompletterande meddelande om invändningar eller hålla ett hörande.

7.

Sjunde grunden: Kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed genom att inte uttrycka sin avsikt att tillämpa punkt 37 i riktlinjerna i ett tidigare skede av det administrativa förfarandet.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/14

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 15.1 i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 65.6 i förordning nr 207/2009.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/14

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta klagandens rättegångskostnader i detta mål samt avseende förfarandet vid överklagandenämnden eller, för det fall att motparten vid överklagandenämnden intervenerar i målet, att EUIPO och nämnda part förpliktas att solidariskt ersätta klagandens rättegångskostnader i detta mål samt avseende förfarandet vid överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, då överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning av den relevanta konsumentens uppmärksamhetsnivå och likheten mellan varumärkena.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/15

—

ogiltigförklara kommissionens meddelande med registreringsnummer BK/abd/ener.c.1(2017)2122195, i den del det på sidan 5 föreskrivs användning av en emissionsfaktor på 99,57 g CO2eq per MJ Methanol vid beräkningen av växthusgasutsläpp från biodiesel, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av Direktiv 2009/28/EG (1) genom avvikelse från angivna beräkningsmetoder.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av EU-rättsliga principer om proportionalitet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar genom fastställande av en orimligt kort övergångsperiod, löper ut den 1 september 2017, för certifieringssystemens genomförande av beräkningsmetoderna, vilket strider mot direktivet.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/16

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C (2017) 4112 final av den 16 juni 2017, om ändring av kommissionens beslut C (2014) 9295 final av den 10 december 2014, angående ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (AT.39780 – Kuvert),

—

i andra hand, med utövande av tribunalens obegränsade behörighet, minska det bötesbelopp som påfördes i artikel 1 i det angripna beslutet, till följd av (i) en minskning av böternas grundbelopp med 95,3671 % enligt punkt 37 i bötesriktlinjerna och (ii) en minskning av bötesbeloppet, efter fördelaktig behandling och eftergift, med minst 33 %, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen non bis in ídem.

Sökandena gör gällande att det angripna beslutet ändrar 2014 års beslut, trots att det är lagakraftvunnet, med undantag för artikel 2.1 e som ogiltigförklarades av tribunalen, och påför samma bötesbelopp som påfördes i 2014 års beslut och som ogiltigförklarades av tribunalen.

2.

Andra grunden avser ett åsidosättande av principen om likabehandling vid fastställandet av bötesbeloppet.

Sökandena gör gällande att det i det angripna beslutet tillämpas exceptionella justeringar av grundbeloppen för böterna enligt punkten 37 i bötesriktlinjerna, vilket leder till en diskriminering av sökandena.

3.

Tredje grunden avser ett åsidosättande av principerna om proportionalitet och icke-diskriminering vid fastställandet av bötesbeloppet.

Sökandena gör gällande att det angripna beslutet inte beaktar de böter som redan påförts av Autoridad Española de la Competencia (den spanska konkurrensmyndigheten) den 25 mars 2013, för konkurrensbegränsande beteende inom sektorn för papperskuvert, och inte beaktar den omständigheten att sökandena är de enda företagen som påförts böter av kommissionen och som också påförts böter av en nationell konkurrensmyndighet.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/17

—

ogiltigförklara kommissionens avslagsbeslut av den 20 juni 2017, och i andra hand kommissionens beslut av den 11 juli 2017, angående sökandens bekräftande ansökan av den 29 maj 2017 (GestDem nr 2017/1788), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Villkoren för rätten att få tillgång till handlingarna var uppfyllda

2.

Andra grunden: Det föreligger inte någon grund för undantag enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1049/2001

3.

Tredje grunden: Förfarandefel av kommissionen

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/18

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SRB/EES/2017/08), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Gemensamma resolutionsnämnden gjorde sig skyldig till en bristande motivering i det angripna beslutet och åsidosatte följaktligen rätten till god förvaltning och rätten till ett effektivt rättsmedel (artiklarna 41.2 b, 41.2 c och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvar (artikel 41.2 a i stadgan).

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten till egendom (artikel 17.1 i stadgan) och principen om näringsfrihet (artikel 16 stadgan).

4.

Fjärde grunden: Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte av rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken föreskrivs i artikel 47 stadgan och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom att åsidosätta principen om parternas likställdhet i processen och följaktligen rätten till en rättvis rättegång.

5.

Femte grunden: Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte artiklarna 18.1 i förordning EU nr 806/2014 och artikel 32 i direktiv 2014/59/EU, genom att göra sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såtillvida den inte uppfyllde de villkor som uppställs i ovannämnda bestämmelser för att anta en resolutionsordning.

6.

Sjätte grunden: Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte principen om försiktighet för bankverksamhet (försiktighetsprincipen), eftersom det finns alternativa åtgärder till dem som föreskrivs i det angripna beslutet, bland annat tidigt ingripande, genom vilka antagande av en resolutionsordning undviks.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av principen om berättigade förväntningar.

8.

Åttonde grunden: Åsidosättande av principen om proportionalitet, med avseende på rätten till egendom.

9.

Nionde grunden: Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte artikel 20.1 i förordning (EU) nr 806/2004, eftersom det inte kan anses att den oberoende expertens värdering av tillgångarna var ”skälig, försiktig och realistisk”.

10.

Tionde grunden: Gemensamma resolutionsnämnden åsidosatte artikel 24 i förordning nr 806/2004 och artikel 39.2 a, b, d, och f i direktiv 2014/59/EU, såtillvida bestämmelserna om försäljningsförfarandet för enheten, av den 3 juni 2017, inte var transparenta, eftersom de gynnade den potentiella köparen (Banco de Santender) och detta inte ledde till högsta möjliga försäljningspris.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/19

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 7 juni 2017 (SRB/EES/2017/08), och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/20

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/20

—

ogiltigförklara det beslut som fattats den 19 september 2016 av direktören för personalavdelningen vid Europeiska utrikestjänsten i sin funktion som behörig myndighet i anställningsfrågor att säga upp sökandens avtal om tillsvidareanställning med verkan från den 19 juni 2017 (i den version beslutet slutligen fick efter avslaget på sökandens klagomål den 19 april 2017),

—

förordna att Europeiska utrikestjänsten ska ersätta sökanden för den ideella skada han åsamkats med ett rimligt belopp, som bör fastställas av tribunalen, och

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Europeiska utrikestjänsten har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning.

2.

Andra grunden: Europeiska utrikestjänsten har åsidosatt omsorgsplikten, rätten till god förvaltning (artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna), proportionalitetsprincipen och rätten till skydd mot uppsägning utan saklig grund (artikel 30 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten att bli hörd enligt artikel 41.1 och 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/21

—

A) förklara att den akt som bekräftade sökandens uppsägning, som hon först meddelats muntligt den 10 januari 2017, ogiltig/rättsstridig och att hennes anställningsförhållande omedelbart ska återupptas, samt att svaranden ska betala ut all lön som avseende mellantiden,

—

B) ogiltigförklara beslutet av den 28 oktober 2016 att förlänga hennes provanställningsperiod, och fastställa att det inte fanns någon överenskommelse om fortsatt prövotid från den 1 november 2016,

—

C) förklara den administrativa undersökningsrapporten CMS 16/035 av den 7 november 2016, delgiven den 16 november 2016, ogiltig/rättsstridig, av de skäl som anges i akten, och ålägga radering av rapporten ur Sysper och övriga databaser i EU-institutionerna,

—

D) förklara uppsägningsbeslutet av den 22 december 2016 med rubriken ”note to the attention of ms catalina stancu”, som hon mottog den 24 januari 2017, ogiltigt/rättsstridigt av de skäl som anges i akten och att hennes anställningsförhållande omedelbart ska återupptas, samt att svaranden ska betala ut all lön som avseende tiden från uppsägningen till den dag domen publiceras, eller, i andra hand, om sökanden inte kan återinsättas på tjänsten, förplikta ERCEA att ersätta förlorad arbetsinkomst till slutet av kontraktstiden (januari 2018) med ett belopp på 39 000 euro,

—

E) i alla händelser förplikta ERCEA att betala 300 000 euro till sökanden, eller det högre eller lägre belopp som tribunalen finner lämpligt, som ersättning för den allvarliga skada som sökandens rykte och personliga och professionella anseende åsamkats,

1.

Första grunden: En muntlig uppsägning utan angivna skäl strider mot artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, som stadgar att ”any decision relating to a specific individual under Staff Regulation shall at once be communicated in writing to the agent concerned. Any decision adversely affecting an agent shall state the grounds which it is based”. Det skriftliga meddelandet till den anställde ska innehålla upplysningar om hur denne kan få kännedom om avgöranden avseende anställningsförhållandet.

2.

Andra grunden: Förlängningen av provanställningsperioden strider mot artikel 84 i anställningsvillkoren för övriga anställda inom EU. Enligt artikel 84.3 får prövotiden förlängas i undantagsfall ”i enlighet med punkt 1”. Denna precisa hänvisning medger inte en förlängning tills vidare eller på obestämd tid. Det strider vidare mot artikel 84.2, enligt vilken en provanställning kan avslutas när som helst före prövotidens utgång, förutsatt att den anställde ges åtta dagar att kommentera den föreslagna uppsägningen och – i alla händelser – ”en månads uppsägningstid”.

3.

Tredje grunden: Den administrativa undersökningsrapporten är rättsstridig, eftersom den grundar sig på ett mejl som sökanden sänt och vars innehåll – som svaranden medgett – har ändrats, och vilket bara uttrycker subjektiva tvivel kring äktheten hos vissa handlingar som sökanden gett in, utan att några tekniska undersökningar gjorts.

4.

Fjärde grunden: Arbetsgivarens skrivelse av den 22 december 2016 är en nullitet, eftersom den var avsedd att avsluta ett anställningsförhållande som inte längre existerade, då det upphört genom den muntliga uppsägningen. Vidare A) är uppsägningen av sökanden på grund av att hon inte fullföljt sin provanställningsperiod rättsstridig, eftersom det den 1 november 2016 inte längre fanns någon överenskommelse om provanställning, och B) gör rättsstridigheten hos påståendena i den administrativa undersökningsrapporten, gjorda på grundval av bedömningen av underlåtenheten att fullfölja provanställningsperioden, uppsägningen i fråga fullständigt och absolut godtycklig och olaglig.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/22

—

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut SRB/ES/SRF/2016/06 av den 15 april 2016 jämte alla senare beslut från nämnden som utgör grunden för följande åtgärder av Banca d’Italia: nr 1547337/16 av den 29 december 2016, nr 0333162/17 av den 14 mars 2017, nr 0334520/17 av den 14 mars 2017, nr 1249264/15 av den 24 november 2015 och nr 1262091/15 av den 26 november 2015, och

—

ersätta Iccrea Banca för den skada som Gemensamma resolutionsnämnden orsakat när den utfört sin uppgift att bestämma bidragen från sökanden och bestående i de alltför höga belopp som Iccrea Banca betalat, eller

—

i andra hand, för det fall att ovannämnda yrkanden inte bifalls, ogiltigförklara artikel 5.1 a och f [i förordning 2015/63] (eller, om nödvändigt, hela förordningen), på grund av åsidosättande av de grundläggande principerna och likhet, icke-diskriminering och proportionalitet, samt

—

i alla händelser, förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna i detta mål.

1.

Första grunden: Bristande kommunikation av åtgärderna, i strid med öppenhetsprincipen, i strid med och med felaktig tillämpning av artikel 15 FEUF och i strid med principen om skydd för berättigade förväntningar.

2.

Andra grunden: Bristande utredning, felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 5[.1] a i förordning 2015/63 (1) och åsidosättande av principerna om icke-diskriminering och god förvaltningssed.

3.

Tredje grunden: Bristande utredning, felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 5[.1] a i förordning 2015/63 och åsidosättande av principerna om icke-diskriminering och god förvaltningssed.

4.

Fjärde grunden: Rättsstridigt uppträdande av ett unionsorgan samt talan om utomobligatoriskt skadestånd enligt artikel 268 FEUF

5.

Femte grunden, som anförs i andra hand: Åsidosättande av likvärdighets- och likabehandlingsprinciperna, vilket medför att förordning 2015/63 inte ska tillämpas

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 15 FEUF, bristande möjlighet för sökanden att få kännedom om nämndens beslut samt begäran om editionsföreläggande

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/24

—

med tillämpning av artikel 68 i tribunalens rättegångsregler förena förevarande mål och överklagandet av EUIPO:s beslut i ärende R 506/2017-2 vad gäller det muntliga förfarandet, och

—

ta upp förevarande överklagande till prövning i sak och bifalla det, och följaktligen

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av unionsrättens allmänna principer.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/24

—

med tillämpning av artikel 68 i tribunalens rättegångsregler förena förevarande mål och överklagandet av EUIPO:s beslut i ärende R 507/2017-2 vad gäller det muntliga förfarandet, och

—

ta upp förevarande överklagande till prövning i sak och bifalla det, och följaktligen

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av unionsrättens allmänna principer.

25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/25

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2017/804 av den 11 maj 2017 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn (annat än gjutjärn) eller stål (annat än rostfritt stål), med runt tvärsnitt, med en ytterdiameter av mer än 406,4 mm, med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 121, 2017, s. 3), åtminstone i den del sökanden berörs av förordningen, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Kommissionen åsidosatte artiklarna 3.2 och 3.3 i grundförordningen (1) och artiklarna 3.1 och 3.2 i WTO:s antidumpningsavtal genom att fastställa ett prisunderskridande. Enligt sökanden gjorde kommissionen endast en matematisk jämförelse mellan priser för år 2015, utan att göra en dynamisk bedömning av prisutveckling och trender i förhållandet mellan importpriser och inhemska priser. Sökanden gör även gällande att kommissionen inte heller fastställde ett prisunderskridande för varan som helhet.

2.

Andra grunden: Kommissionen åsidosatte artikel 3.6 i grundförordningen (och artikel 3.5 i WTO:s antidumpningsavtal) genom att grunda analysen av orsakssambandet på ett rättsstridigt fastställande av ett prisunderskridande.

3.

Tredje grunden: Kommissionen skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att, vid fastställandet av ett orsakssamband mellan de dumpade importerna och skadan för unionens industri, fastställa att (1) det förelåg en korrelation mellan de dumpade importerna och skadan för unionens industri, och (2) andra faktorer (minskat exportresultat, minskad efterfrågan och ökad import från andra länder) inte var för sig eller tillsammans bröt detta orsakssamband.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte sin skyldighet avseende tillbörlig aktsamhet och god förvaltning, genom att vägra att genomföra en analys av skada och orsakssamband av varje segment för sig, och därmed underlåta att säkerställa att de slutsatser de drog avseende skada och orsakssamband inte missuppfattades.