17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/1

—

sina resolutioner av den 4 juni 2015 om sina prioriteringar för 2015–2020 och av den 8 december 2016 om kommissionens arbetsprogram 2017,

—

samarbetsprotokollet med kommissionen från februari 2012.

1.

Europeiska regionkommittén framhåller behovet av ett EU som kan återupprätta medborgarnas förtroende för det europeiska projektet, en union som är mer nedifrån och upp-riktad och inriktad på att tillhandahålla proportionerliga, effektiva och snabba lösningar på de stora gemensamma utmaningar som kommunerna, regionerna och staterna inte kan lösa på egen hand.

2.

Kommittén åtar sig att bidra till processen för ”Reflektioner om Europa” om EU:s framtid, bl.a. genom ett ReK-yttrande som bygger på vitboken om Europas framtid och genom att anordna medborgardialoger i lokalsamhällen i syfte att diskutera frågor av europeiskt intresse i dessa samhällen.

3.

ReK kommer att följa processen för det brittiska beslutet att lämna EU genom att lyfta fram de specifika frågor som berör de lokala och regionala myndigheterna i de 27 återstående medlemsstaterna och genom att ur ett lokalt och regionalt perspektiv undersöka frågor av betydelse för EU:s framtida förbindelser med de lokala och regionala förvaltningsnivåerna i Storbritannien, inbegripet med de s.k. decentraliserade nationerna.

4.

Kommittén betonar det brådskande behovet av en långsiktig EU-strategi som ska följa på Europa 2020-strategin, syfta till att säkerställa smart, hållbar, motståndskraftig och konkurrenskraftig tillväxt för alla och ge riktlinjer för den europeiska planeringsterminen, EU:s fleråriga budgetram och EU:s politik.

5.

ReK påpekar också att man måste ta hänsyn till målen för hållbar utveckling i Agenda 2030, som antogs av FN och som stöds av kommissionen, och efterlyser i detta avseende en översyn av den fleråriga budgetramen, så att Agenda 2030 kan kombineras med Europa 2020-strategin, samtidigt som man ser över de viktigaste riktlinjerna mot bakgrund av de nya målen för hållbar utveckling.

6.

Kommittén påminner kommissionen om behovet av en EU-strategi för demografi som erbjuder ett omfattande, samordnat och integrerat svar på de demografiska förändringarna och som förfogar över tillräckliga ekonomiska resurser för att möta de utmaningar som måste hanteras.

7.

ReK förväntar sig att förslaget om den fleråriga budgetramen efter 2020, som kommissionen ska lägga fram före slutet av 2017, ska säkerställa att EU:s långsiktiga utgifter är förutsägbara, föreslå en reform av EU:s egna medel, garantera EU-budgetens enhet, innehålla ytterligare förenklingsåtgärder samt fastställa en löptid på fem plus fem år med en obligatorisk omfattande halvtidsöversyn efter de första fem åren.

8.

Kommittén motsätter sig starkt alla de scenarier för EU-27 fram till 2025 som anförs i vitboken om Europas framtid och som skulle innebära minskade insatser från EU:s sida när det gäller sammanhållningspolitiken. Tvärtom uppmanar vi kommissionen att lägga fram ett heltäckande lagstiftningsförslag om en stark och effektiv sammanhållningspolitik efter 2020 och erinrar, såsom vi gjort tidigare, om behovet av ett nytt kapitel i den sjunde sammanhållningsrapporten med en bedömning av genomförandet av den territoriella sammanhållningen. Lagstiftningsförslaget bör bygga på principerna om subsidiaritet, partnerskap och flernivåstyre, avspegla de lokala och regionala myndigheternas behov och potential och resultaten av förenklingsprocessen, bygga på en enda uppsättning regler och beakta de omfattande samråden med alla berörda parter. ReK uppmanar kommissionen att genomföra en grundlig territoriell konsekvensbedömning av lagstiftningsförslaget och förklarar sig vara redo att samarbeta med kommissionen i denna fråga. Vi anser att förslagen om sammanhållningspolitiken efter 2020 bör omfatta en harmonisering av förvaltningen av ESI-fonderna, så att regionerna kan fungera som förvaltningsmyndigheter gentemot kommissionen.

9.

Kommittén uppmanar kommissionen att ständigt granska och övervaka mervärdet av Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) och dess inverkan på sammanhållningen och att dela upp rapporteringen om centrala resultatindikatorer (KPI) och centrala övervakningsindikatorer (KMI) efter stödmottagare och efter region på Nuts II-nivå, samt att offentliggöra dessa indikatorer. De lokala och regionala myndigheterna har ett brådskande behov av ytterligare klarhet och vägledning om hur Efsi kan kombineras med andra EU ordningar, t.ex. de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna), och man bör framför allt främja ett större deltagande av de regionala och lokala myndigheterna i förvaltningen av denna fond, i synnerhet när det gäller att inrätta regionala eller multiregionala finansieringsplattformar, bl.a. i synergi med sammanhållningspolitiska åtgärder. ReK motsätter sig dock i princip att medel överförs från sammanhållningspolitiken till centralt förvaltade program.

10.

Kommittén uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till en förbättrad fond för ett sammanlänkat Europa efter 2020 som skulle uppmuntra initiativ för att genomföra det övergripande nätet och sammanlänka TEN-T-nätet i gränsregioner, förbättra anslutningarna till avlägset belägna områden och inriktas på s.k. gränsöverskridande länkar som saknas. Vi anser att sjömotorvägarna även bör sörja för anslutningar till avlägset belägna områden, i synnerhet mellan öar och regionala centrum. ReK understryker behovet av synergier mellan Efsis, FSE:s och ESI-fondernas finansiella resurser för att säkra att alla tillgängliga EU-medel används på bästa sätt.

11.

Vi upprepar vår begäran om att utarbetandet av den territoriella visionen för 2050 bör ingå i kommissionens årliga arbetsprogram 2018. Det behövs en ny territoriell vision, eftersom överenskommelsen om det s.k. regionala utvecklingsperspektivet inom EU från 1999 behöver uppdateras.

12.

Genomförandet av EU-agendan för städer måste följas upp för att systematisera resultaten av de tematiska partnerskapen, beskriva inslagen i en bättre styrning och göra det möjligt att överföra dem till de kommande lagstiftningsförslagen för den fleråriga budgetramen efter 2020. Detta tillvägagångssätt bör bidra till utarbetandet av den framtida sammanhållningspolitiken efter 2020 och efterföljaren till Europa 2020-strategin.

13.

Kommittén förväntar sig i detta sammanhang en särskild uppföljning till de tematiska partnerskapen inom agendan för städer med avseende på bostadssektorn. Denna uppföljning skulle kunna ske i form av en europeisk agenda för bostadssektorn för att samordna bostadsfrågorna som hittills endast beaktas på ett övergripande sätt genom sektoriella strategier, t.ex. agendan för städer, hållbar utveckling, sammanhållningspolitiken, konkurrenspolitiken och sociala initiativ, såsom den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

14.

Kommittén förväntar sig att kommissionen före slutet av 2017 ska lägga fram sina förslag till nästa ramprogram för forskning och innovation, som bör bygga på Horisont 2020 och bibehålla en strategisk syn på frågor som påverkar Europas framtid, inte är föremål för kortfristiga budgetlösningar, och som bör skapa balans mellan spetskompetens och sammanhållning i syfte att överbrygga innovationsklyftan mot bakgrund av befintliga samhällsutmaningar.

15.

ReK vill fästa uppmärksamheten på plattformen för kunskapsutbytes modell för att öka offentligt finansierade forskningsresultats räckvidd och verkan.

16.

Vi upprepar att man måste inrätta en gemensam ram för erkännande av informell och icke-formell utbildning för att underlätta skapandet av relevanta nationella förfaranden.

17.

Kommittén ser fram emot att bidra till ett framgångsrikt genomförande av Europaåret för kulturarv 2018 genom att sammankoppla det med lokala och regionala kultur- och turismstrategier.

18.

ReK uppmanar kommissionen att lägga fram konkreta åtgärder för att ta itu med investeringshinder och överbrygga investeringsgapet. Vi framhåller i synnerhet att nivån på de offentliga investeringarna – varav mer än hälften görs av kommuner och regioner – fortfarande är för låg, bl.a. på grund av begränsningar som införts genom budgetregleringsmekanismer på EU-nivå och nationell nivå. Kommissionen uppmanas att införa åtgärder som gör stabilitets- och tillväxtpakten mer tillväxtvänlig och mer gynnsam för långsiktiga och strategiska investeringar. Man bör först separera den regionala/nationella medfinansieringen från stabilitets- och tillväxtpaktens beräkning för att se till att resurserna från strukturfonderna anpassas på ett enhetligt sätt till dessa regler, med hänsyn till deras gemensamma syfte. Vi uppmanar återigen kommissionen att utvärdera hur de nya reglerna i ENS 2010 påverkar de lokala och regionala myndigheternas investeringsförmåga och att klargöra hur offentlig-privata partnerskap ska behandlas enligt Eurostats regler.

19.

I linje med Cork 2.0-förklaringen upprepar ReK sin begäran om en vitbok om en landsbygdsagenda för EU som ska tjäna som utgångspunkt för landsbygdsutvecklingspolitiken efter 2020, och efterlyser praktiska åtgärder för att ”landsbygdssäkra” EU:s politik. Landsbygdsområden måste erkännas som utvecklings- och innovationsnav som bidrar till att uppnå målet om territoriell sammanhållning.

20.

Kommittén efterlyser en förnyad gemensam jordbrukspolitik efter 2020 som bidrar till att åter få fart på tillväxten och skapandet av arbetstillfällen på landsbygden samt till att bevara en hög livsmedelskvalitet, livsmedelstrygghet och livsmedelssäkerhet i Europa, som stämmer bättre överens med målen för hållbar utveckling och som tar itu med klyftan mellan städer och landsbygd. I detta sammanhang betonar vi vikten av att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken, införa större flexibilitet i förvaltningen av den, minska bördan för producenterna, röra sig i riktning mot en politik som är mer inriktad på innovation och konkurrenskraft och tillhandahålla riktat stöd till unga jordbrukare. ReK anser att man bör upprätthålla en differentierad strategi för de yttersta randområdena inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, så att man kan vidta specifika åtgärder som är nödvändiga för utvecklingen av jordbrukssektorerna i dessa områden.

21.

ReK förväntar sig att kommissionen ska stödja medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas insatser för att modernisera hälso- och sjukvårdssystemens organisation och tillhandahållandet av hälso- och sjukvård samt stimulera europeiskt samarbete på detta område, t.ex. genom att inrätta ett program liknande Erasmus för vårdpersonal.

22.

Vi uppmanar kommissionen att integrera principen om motståndskraft mot katastrofer i sina fonder och sin politik så att den motståndskraftiga och hållbara utvecklingen av våra ekonomier inte äventyras.

23.

Kommittén efterlyser en hållbar livsmedelspolitik för EU som inriktas på livsmedelskvalitet, livsmedelsproduktion, jordbruk, fiske, landsbygdsutveckling, miljö, hälsa, nutrition, sysselsättning och konsumentpolitik på ett heltäckande sätt i syfte att främja mer hållbara produktions- och konsumtionsmönster.

24.

ReK uppmanar kommissionen att se över turismstrategin från 2010 och lansera en integrerad turismpolitik för EU med ett flerårigt arbetsprogram samt sörja för en särskild budgetpost för finansiering av europeiska turismprojekt efter 2020. Kommittén upprepar i detta sammanhang att den har för avsikt att inrätta en interinstitutionell kontaktgrupp för turism för att bl.a. stödja inrättandet av regionala plattformar för investeringar i turism som hjälper turistdestinationer och deras små och medelstora företag att få tillgång till medel för sina projekt och sin verksamhet.

25.

Vi uppmanar kommissionen att fastställa en ambitiös agenda när det gäller den blå ekonomin och hållbar havsförvaltning och att omsätta den förklaring som ska antas under det maltesiska ordförandeskapet i politiska riktlinjer. Vi upprepar att det är viktigt att nya havsnäringar som kan skapa arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt i hela Europa får tillgång till finansiering. I detta sammanhang påminner vi kommissionen om ReK:s uppmaning om att inrätta en kunskaps- och innovationsgrupp som skulle uppmuntra överföringen av idéer från havsforskningen till den privata sektorn.

26.

Kommittén ställer sig bakom begäran om en ny alkoholstrategi för EU som bör omfatta områden som konsumentupplysning, marknadsföring och trafiksäkerhet. Det är även mycket viktigt att de gemensamma handlingsplanerna förlängs och/eller att en ny sådan införs för barn och ungdomar.

27.

Kommittén stöder det fortsatta genomförandet och främjandet av ungdomsgarantin och inrättandet av den europeiska solidaritetskåren. Båda initiativen har en viktig territoriell dimension. Det är viktigt att den privata sektorn görs delaktig i både utformningen och finansieringen av sådana ordningar i syfte att bidra till att bättre matcha ungdomarnas färdigheter med arbetsmarknadens behov.

28.

ReK uppmanar kommissionen att förbättra sina verktyg för kommunikation med unga medborgare och anpassa dem till övriga institutioners. Det är viktigt att de lokala och regionala myndigheterna medverkar i den planerade översynen av den europeiska ungdomsstrategin för perioden efter 2018.

29.

Man måste stärka effektiviteten, egenansvaret och legitimiteten i den ekonomiska styrningen och samordningen i EU. Kommissionen uppmanas att samarbeta med Europaparlamentet och rådet om en uppförandekod för de lokala och regionala myndigheternas deltagande i den europeiska planeringsterminen på grundval av ReK:s förslag.

30.

ReK uppmanar kommissionen att på ett strukturerat sätt göra kommittén delaktig i uppföljningen av de delar av vitboken om EU:s framtid som rör Ekonomiska och monetära unionens fortsatta integration.

31.

Vi efterlyser på nytt en förstärkning av EU:s och Ekonomiska och monetära unionens sociala dimension. Vi förväntar oss att ett lagstiftningsförslag om en europeisk pelare för sociala rättigheter skulle göra det möjligt att hantera arbetstagarnas rättigheter och arbetskraftens rörlighet på en arbetsmarknad i förändring samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras. Detta förslag bör till sin karaktär inte begränsas enbart till ett icke-bindande instrument som utgör ett komplement till den befintliga lagstiftningen, utan bör innehålla åtgärder som är lika kraftfulla som de som rör Ekonomiska och monetära unionen. Detta skulle bidra till att stärka medborgarnas bild av ett mer socialt EU som klarar av att lösa deras problem.

32.

Kommittén förespråkar en ytterligare förenkling av reglerna om statligt stöd, särskilt när det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom en grundlig översyn av det berörda beslutet och ramverket (”Almunia-paketet”). Vi efterlyser också ett bredare tillämpningsområde för den allmänna gruppundantagsförordningen, framför allt vad gäller små och medelstora företags tillgång till finansiering och stöd till både mikroföretag och uppstartsföretag.

33.

ReK efterlyser en grundlig utvärdering av genomförandet av lagstiftningen om offentlig upphandling, även rättsmedelsdirektivet, som skulle kunna leda till anpassningar och förenklingar för att tillgodose mindre lokala och regionala enheters behov, utan att äventyra rättssäkerheten.

34.

Kommittén efterlyser på nytt en reviderad och förstärkt småföretagsakt för Europa och upprepar sitt åtagande att främja genomförandet av småföretagsakten genom sin utmärkelse för europeiska entreprenörsregioner (EER) samt initiativet för uppstartsföretag och expanderande företag. I detta sammanhang efterlyser vi en minskad administrativ börda och skapandet av smart lagstiftning.

35.

ReK åtar sig att samarbeta med kommissionen inom den nyligen inrättade bredbandsplattformen för att övervaka utbyggnaden av snabbare och bättre höghastighetsbredband i alla europeiska regioner, särskilt i landsbygdsområden och glesbefolkade områden, och i ett tidigt skede kartlägga ytterligare åtgärder för att överbrygga den digitala klyftan, samt neutralisera merkostnaderna för tillgången till bredbandsnät i de yttersta randområdena.

36.

Kommissionen uppmanas att förtydliga tjänstedirektivets tillämpningsområde i delnings-/samverkansekonomin. Kommittén ser fram emot kommissionens förslag på hur arbetstagarnas rättigheter ska tillvaratas med avseende på de nya anställningsförhållanden som är specifika för delnings-/samverkansekonomin. Vi förväntar oss att kommissionen kommer att stödja inrättandet av ett ”städernas forum för delningsekonomin”, där ReK är en viktig aktör.

37.

Kommittén uppmanar kommissionen att se till att den lokala och regionala dimensionen i utformningen av EU:s handelspolitik beaktas i förhandingarna om nya handelsavtal och begär fortsatt tillgång till relevanta förhandlingsdokument genom läsesalsförfarandet såsom fastställdes för TTIP-förhandlingarna.

38.

Kommittén uppmanar kommissionen att stödja ReK:s begäran om en progressiv institutionalisering av de lokala och regionala myndighetsnivåernas roll i den globala klimatstyrningen genom formella avtal med UNFCCC:s sekretariat.

39.

Kommittén uppmanar kommissionen att beakta de territoriella konsekvenser och effekter som genomförandet av EU:s handelspolitik kan leda till för regionerna och de lokala myndigheterna, när det gäller både sysselsättningen och miljön, och begär därför att få bli mer delaktig i utformningen av den framtida handelspolitiken.

40.

ReK uppmanar kommissionen att sörja för samstämmighet mellan de senaste och de kommande klimat- och energipolitiska målen, Parisavtalet samt främjandet av energieffektivitet och förnybara resurser. Man bör lägga större tonvikt vid initiativ eller kampanjer som bygger på de lokala och regionala myndigheternas deltagande och som bidrar väsentligt till att uppnå målen om minskade växthusgasutsläpp.

41.

Kommittén upprepar att klimatanpassning bör integreras i nuvarande politik och finansieringsinstrument, och uppmanar kommissionen att erbjuda regionerna och kommunerna lämpliga medbestämmandealternativ mot bakgrund av översynen av EU-strategin för klimatanpassning. Vi upprepar vårt åtagande att samarbeta med kommissionen för att vidareutveckla tanken på lokalt och regionalt fastställda bidrag i syfte att uppmuntra åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna på lokal och regional nivå.

42.

Med hänsyn till förslaget till förordning om styrningen av energiunionen uppmanar vi kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att institutionalisera en dialog mellan de nationella, lokala och regionala myndigheterna när de utarbetar sina nationella klimat- och energiplaner.

43.

Kommittén ser fram emot ett nära samarbete om granskningen av genomförandet av miljöpolitiken, bl.a. genom den gemensamma tekniska plattformen för miljösamarbete, och efterlyser ett större deltagande av de lokala och regionala myndigheterna i de kommande dialogerna mellan kommissionen och medlemsstaterna. ReK vill bidra till de kontroller av ändamålsenligheten och de översyner av centrala miljödirektiv som kommissionen ska inleda under 2018, bl.a. genom ett förberedande yttrande.

44.

Kommittén är fast besluten att bidra aktivt till handlingsplanen för ett bättre genomförande av EU:s naturdirektiv. Vi uppmanar kommissionen att i rätt tid genomföra handlingsplanen och de emotsedda åtgärder som planeras i EU:s strategi för biologisk mångfald fram till 2020, samt att under 2018 lägga fram ett förslag till en rättslig och finansiell ram för ett transeuropeiskt nät för grön infrastruktur (TEN-G).

45.

I samband med genomförandet av paketet om cirkulär ekonomi efterlyser vi mål för förebyggande och återvinning av affärs- och industriavfall, utöver kommunalt fast avfall.

46.

ReK uppmanar kommissionen att anta en flexibel och differentierad strategi som bygger på försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar vid översynerna av dricksvattendirektivet och direktivet om avloppsvatten från tätbebyggelse samt lagstiftningsförslaget om återanvändning av vatten.

47.

Kommittén uppmärksammar kommissionen på att globaliseringen av borgmästaravtalet inte får leda till att fokus avleds från den lokala och regionala nivåns mycket viktiga medverkan och behovet av att utveckla avtalets mål och metoder både inom och utanför EU. Därför bör kommissionen vidta nödvändiga åtgärder för att trygga representationen av olika subnationella strukturer av olika storlek i avtalets strukturer samt värna principerna om partnerskap och flernivåstyre. ReK ser fram emot att spela en aktiv roll i grundarrådet för det globala borgmästaravtalet för klimat och energi.

48.

Vi lyfter fram behovet av ett nära partnerskap och samarbete mellan ReK:s grupp av ambassadörer för borgmästaravtalet och det europeiska borgmästaravtalets politiska rådgivande kommitté.

49.

Kommittén ställer sig bakom Europaparlamentets betänkande av den 25 oktober 2016 med rekommendationer till kommissionen om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter, där de nuvarande instrumenten införlivas, och anser att den bör tillämpas på alla myndighetsnivåer.

50.

ReK stöder bestämt insatserna på EU-nivå för att genomföra en omfattande och effektiv reform av det gemensamma europeiska asylsystemet, och understryker behovet av en helhetssyn på asyl och asylsökandes integration som främjar en hållbar politik, involverar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna samt bygger på principen om solidaritet och ömsesidighet.

51.

Vi uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag i syfte att inrätta fler lagliga inresevägar för människor till EU, vare sig de kommer för att söka internationellt skydd, humanitärt skydd, arbete eller utbildnings-, forsknings- eller investeringsmöjligheter. Laglig migration är en av de fyra pelarna i migrationshanteringen enligt EU:s migrationsagenda från 2015, och sådana åtgärder kan bidra inte bara till att ta itu med de ekonomiska, sociala och demografiska utmaningarna på lång sikt och bristen på arbetskraft i EU, utan de är också ett viktigt inslag i kampen mot människosmuggling.

52.

Vi uppmanar kommissionen att ytterligare förenkla och påskynda finansieringsförfarandena och ge regionerna och kommunerna direkt tillgång till finansiella resurser för att hantera humanitära kriser och integrera tredjelandsmedborgare.

53.

Kommittén uppmanar kommissionen att bidra till att sprida den bästa praxis som ReK har lyft fram i fråga om avradikalisering av återvändande stridande och förebyggande av ny radikalisering.

54.

ReK framhåller att programmen inom Asyl-, migrations- och integrationsfonden i första hand bör genomföras av lokala och regionala myndigheter och att samarbetet med de nationella förvaltningsmyndigheterna bör förbättras för detta ändamål.

55.

Vi uppmuntrar kommissionen att fortsätta att öka finansieringen från EU:s förvaltningsfond för Afrika och stärka det operativa samarbetet om migrationshantering med partnerna i Nordafrika.

56.

ReK framhåller sitt konkreta bidrag, genom sina gemensamma rådgivande kommittéer och arbetsgrupper med kandidatländer och potentiella kandidatländer, till kommissionens utvidgningspolitiska mål om att främja stabilitet och välstånd. Kommissionen uppmanas att fortsätta att anordna den årliga Utvidgningsdagen i samarbete med ReK.

57.

ReK uppmanar kommissionen att göra fortsatta framsteg i frågan om ensamkommande barn i migrationsprocessen, vilket normalt sett är en befogenhet för regionerna, och att uppmuntra medlemsstaterna att solidariskt fördela bördor och ansvar mellan europeisk, statlig och regional nivå. Av denna anledning inväntar ReK otåligt den nya övergripande strategi som ska utarbetas som ett komplement till handlingsplanen för ensamkommande barn (2010–2014) så att man tar hänsyn till situationen för försvunna eller ensamkommande barn.

58.

Kommittén bekräftar de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att bekämpa korruption och befästa demokratin och rättsstatsprincipen i samhället, och efterlyser mer stöd till decentralisering, kapacitetsuppbyggnad och lokala förvaltningsreformer i grannländerna.

59.

Vi uppmanar kommissionen att ytterligare stödja ett nedifrån och upp-inriktat samarbete med tillräckliga administrativa och finansiella resurser, och upprepar att man måste införa nya verktyg för kapacitetsuppbyggnad i anslutningsländerna och de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken med tanke på det trängande behovet av att ersätta det tidigare programmet för kommunal förvaltning (LAF).

60.

Kommittén uppmanar kommissionen att intensifiera samarbetet med församlingen för lokala och regionala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem), konferensen för regionala och lokala myndigheter i länderna inom det östliga partnerskapet (Corleap) samt ReK:s arbetsgrupp för Ukraina, särskilt när man genomför regionala program och nya initiativ.

61.

ReK välkomnar kommissionens stöd till Nicosiainitiativet, dess kapacitetsuppbyggnadsprojekt för att stärka de libyska kommunernas socioekonomiska situation genom bilateralt samarbete med europeiska lokala och regionala myndigheter.

62.

Vi uppmanar kommissionen att vidareutveckla de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll som aktiva aktörer och partner i utvecklingssamarbetet, särskilt i samband med förslaget till ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling och framtiden för EU:s partnerskapsavtal med Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

63.

Kommittén välkomnar det föreslagna paketet med en extern investeringsplan för Afrika och EU:s grannländer i syfte att mobilisera investeringar och främja skapandet av arbetstillfällen i partnerländerna, och uppmanar kommissionen att involvera ReK i utformningen av planen i egenskap av språkrör för de lokala och regionala myndigheterna i EU.

64.

Vi efterlyser på nytt en fullfjädrad EU-strategi för internationella kulturella förbindelser. I detta sammanhang betonar vi mervärdet av att prioritera en vidareutveckling av kulturdiplomatin i syfte att införliva den i EU:s utrikespolitik.

65.

Kommittén ser fram emot att delta fullt ut i de framtida debatterna om hur EU:s demokratiska styrning och effektivitet kan förbättras. Dessa debatter bör inledas med vitboken om Europas framtid. Vi framhåller att de lokala och regionala myndigheterna genom ReK måste göras delaktiga i eventuella formella steg som övervägs för att reformera EU-fördragen.

66.

Kommittén betonar än en gång vikten av att fortsätta att främja jämställdhet mellan kvinnor och män i alla Europeiska kommissionens politiska strategier.

67.

ReK välkomnar kommissionens åtagande att anordna en EU-omfattande informations- och upplysningskampanj om de rättigheter som EU-medborgarskapet medför och att föreslå initiativ för att hjälpa medborgarna att rösta och kandidera i Europaparlamentsvalet 2019.

68.

Vi upprepar vår uppmaning om en översyn av det gällande regelverket för det europeiska medborgarinitiativet i syfte att göra det mer tillgängligt och användarvänligt och i synnerhet förbättra bestämmelserna om uppföljningen av framgångsrika medborgarinitiativ för att utnyttja den fulla potentialen hos detta instrument för att mobilisera medborgarna.

69.

Kommittén framhåller att agendan för bättre lagstiftning måste genomföras i en anda av flernivåstyre, och understryker de lokala och regionala myndigheternas särskilda roll inom många områden som påverkas av EU-lagstiftning samt deras roll som de som genomför denna lagstiftning och förvaltar EU-medel. Deras särskilda ansvarsområden ger dem goda förutsättningar att utvärdera gällande regelverk och kartlägga möjliga ändringar.

70.

Vi uppmanar kommissionen att genomföra territoriella konsekvensbedömningar som standardpraxis vid konsekvensbedömning av lagstiftning som kan få asymmetriska territoriella effekter samt i den bredare agendan för bättre lagstiftning.

71.

ReK förväntar sig ett allt närmare samarbete med kommissionen och Europaparlamentet i övervakningen av subsidiariteten.

72.

Kommittén ger sin ordförande i uppdrag att översända denna resolution till Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, det maltesiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd och Europeiska rådets ordförande.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/8

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 11 mars 2014 med titeln ”En ny EU-ram för att stärka rättsstatsprincipen” (COM(2014) 158) och slutsatserna från Europeiska unionens råd och medlemsstaterna, församlade i rådet, av den 16 december 2014 om att garantera respekt för rättsstatsprincipen,

—

med beaktande av sitt yttrande av den 12 februari 2015 om ”Lokala och regionala myndigheter och värnandet av rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna i EU på flera nivåer”,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 25 oktober 2016 med rekommendationer till kommissionen om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter,

—

med beaktande av artiklarna 4.3 och 5 i EU-fördraget om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.

1.

Europeiska regionkommittén är oroad över att ett antal utvecklingstendenser under de senaste åren inom EU och globalt äventyrar rättsstatsprincipen, som är en av demokratins grundpelare.

2.

Europeiska unionen bygger på en gemensam uppsättning av grundläggande värden, som omfattar respekten för demokrati och rättsstatsprincipen, i enlighet med artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

3.

ReK förväntar sig att medlemsstaterna ska fullgöra sin skyldighet att respektera dessa värden, eftersom de utgör grunden för det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna och i synnerhet mellan medborgarna och alla myndighetsnivåer.

4.

Europeiska kommissionen, Europeiska rådet, Europeiska unionens domstol, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt Europarådet har vid olika tillfällen bekräftat att rättsstatsprincipen förutsätter att åtminstone följande principer respekteras: laglighet, öppenhet, ansvarsskyldighet, maktdelning, en demokratisk och pluralistisk process för antagande av lagar, rättssäkerhet, förbud mot godtyckliga handlingar av de verkställande organen, oberoende och opartiska domstolar, effektiv rättslig prövning, respekt för de grundläggande rättigheterna, likhet inför lagen, yttrandefrihet och mötesfrihet.

5.

ReK påpekar dock att de befintliga instrumenten inte har räckt till för att trygga en fullständig tillämpning och efterlevnad av dessa principer.

6.

Vi understryker därför att allmänhetens erfarenheter av rättsstatsprincipen på lokal och regional nivå är lika viktiga som deras erfarenheter av den på nationell och europeisk nivå.

7.

Det finns nästan hundra tusen lokala och regionala myndigheter inom EU, och de bär ett betydande ansvar för att genomföra de grundläggande rättigheterna och friheterna i sina kontakter med människor i all deras mångfald.

8.

Det är viktigare än någonsin att EU förser sig med en effektiv mekanism för rättsstatsprincipen: Mot bakgrund av förändringar i Europas säkerhetsläge och en medlemsstats utträde måste EU bli mer sammanhållet, med utgångspunkt i insikten om att den europeiska solidariteten inte är enkelriktad. Alla EU-medlemsstater och alla myndighetsnivåer bör fullgöra sina ömsesidiga skyldigheter och försvara det europeiska projektet som en värdebaserad enhet mot en växande EU-omfattande rörelse som ifrågasätter Europas grundläggande värden.

9.

En förutsättning för att upprätthålla rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna är att aktiva, oberoende och pluralistiska civilsamhällesorganisationer och icke-statliga organisationer deltar i de demokratiska processerna och i övervakningen av att kontrollerna och motvikterna för de statliga institutionerna och befogenheterna fungerar väl.

10.

Samtidigt som rekommendationerna om rättsstatsprincipen på grundval av ramen från 2014 fortfarande gäller, har ramen hittills inte lett till några konkreta resultat. Det är särskilt beklagligt att man inom ramen för rättsstatsprincipen ger vägledning för ”konstruktiv dialog” mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten, men inte på ett så tidigt stadium som möjligt involverar de olika myndighetsnivåerna, inklusive de lokala och regionala nivåerna, samt det civila samhället. Detta är desto mer beklagligt eftersom EU-institutionerna och medlemsstaterna alltid bör klargöra att medan ett förfarande pågår beträffande regeringen i en viss medlemsstat har de inte för avsikt att isolera landet och är fortfarande redo att föra diskussioner med samhället i denna stat.

11.

Vi ställer oss därför bakom Europaparlamentets resolution av den 25 oktober 2016 med rekommendationer till kommissionen om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter, som skulle omfatta de befintliga instrumenten, och anser att denna mekanism bör tillämpas på alla myndighetsnivåer.

12.

En sådan mekanism bör vara objektiv, bygga på bevis och fakta, en rättvis bedömning och principen om likabehandling av alla medlemsstater samt vara förenlig med principerna om subsidiaritet och proportionalitet.

13.

Kommittén förväntar sig att mekanismen dels till fullo ska involvera de lokala myndigheterna i dialogen mellan kommissionen och medlemsstaterna, dels ska ge dem möjlighet att vända sig direkt till kommissionen om de konstaterar att rättsstatsprincipen hotas.

14.

Kommittén påpekar att de förpliktelser som enligt Köpenhamnskriterierna åligger kandidatländerna fortsätter att gälla för medlemsstaterna efter anslutningen till EU genom artikel 2 i EU-fördraget och att alla myndighetsnivåer i alla medlemsstater på grundval av detta bör granskas i enlighet med mekanismen för att kontrollera att de fortsätter att efterleva EU:s grundläggande värden respekt för grundläggande rättigheter, demokratiska institutioner och rättsstaten.

15.

Organiserad brottlighet och korruption undergräver demokratin och rättsstatsprincipen och leder till betydande ekonomiska, sociala och politiska snedvridningar. Den nya mekanismen bör medföra bättre genomförande och efterlevnad av internationella standarder och EU-standarder genom att ta itu med brister och hinder som försvårar kampen mot organiserad brottslighet och korruption på alla myndighetsnivåer. Ett starkt engagemang från de lokala, regionala och nationella myndigheternas sida är avgörande för att uppmuntra till konkreta åtgärder för att bekämpa korruption och göra insatserna mot korruption hållbara och oåterkalleliga. Korruptionslagstiftningen måste gälla lika för alla och tillämpas på alla nivåer för att trygga medborgarnas, det civila samhällets och de offentliga myndigheternas förtroende för EU-medlemsstaternas rättssystem.

16.

ReK uttrycker oro för att rekommendationerna om rättsstatsprincipen skulle kunna uppmuntra till uppmaningar att införa politisk villkorlighet. Kommittén motsätter sig starkt tanken på att lokala och regionala myndigheter skulle kunna hållas som gisslan pga. den politik som de nationella regeringarna för och som skulle kunna leda till att EU-medel till kommuner och regioner dras in. ReK stöder dock bestämmelserna i partnerskapsavtalen om att medel ska dras in om de lokala och regionala myndigheterna bryter mot rättsstatsprincipen.

17.

De inskränkningar av pressfriheten och pluralismen och den manipulering av uppgifter som har underlättats av utvecklingen av modern teknik och sociala medier inverkar negativt på utövandet av demokratin på alla myndighetsnivåer. Den pågående översynen av direktivet om audiovisuella medietjänster är därför mycket viktig. ReK betonar att denna bör leda till

18.

Kommittén ger sin ordförande i uppdrag att översända denna resolution till kommissionen, Europaparlamentet, rådet, Europeiska rådets ordförande, det maltesiska rådsordförandeskapet samt Europarådets kongress för lokala och regionala myndigheter.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/11

—

med beaktande av resultatet av den folkomröstning som ägde rum i Förenade kungariket den 23 juni 2016.

1.

Kommittén påminner om att Europeiska unionen (EU) genom att garantera fred, demokrati och välstånd för sina medborgare är historiens största politiska landvinning, och fortfarande är medlemsstaternas bästa redskap för att ta itu med nya utmaningar. Att stärka sammanhållningen inom EU och främja EU:s intressen bör vara vår prioritet.

2.

ReK påminner om att Förenade kungarikets utträdesavtal måste vara fullt förenligt med EU:s fördrag och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och uppmanar de återstående medlemsstaterna och EU:s institutioner att betrakta Förenade kungarikets utträde ur EU som en möjlighet att bygga upp ett rättvisare, bättre och mer inkluderande EU grundat på en högre grad av flernivåstyre mellan den europeiska, nationella, regionala och lokala nivån.

3.

Kommittén konstaterar att EU kommer att behöva arbeta tillsammans med Förenade kungarikets regering och landets decentraliserade förvaltningar och lokala myndigheter i syfte att med utgångspunkt i konkreta framgångshistorier identifiera områden där ett samarbete kan ge ömsesidiga fördelar.

4.

De regionala och lokala myndigheterna kan bidra positivt till ett konstruktivt och varaktigt framtida samarbete mellan Förenade kungariket och EU.

5.

I egenskap av EU:s ledamotsförsamling för regionala och lokala företrädare har ReK för avsikt att spela en roll genom att följa med i förhandlingsprocessen och ta itu med de förväntade konsekvenserna av Förenade kungarikets utträde i alla aspekter av sitt politiska arbete. I detta avseende kommer kommittén aktivt att förstärka sin dialog med de lokala och regionala myndigheter som mest berörs av denna process för att kunna ge EU:s förhandlare en fullständig bild av hur situationen utvecklas på lokal och regional nivå.

6.

Kommittén anser att en överenskommelse om principerna för ett ordnat utträde bör uppnås så snart som möjligt, eftersom den skulle ge medborgarna, de lokala och regionala myndigheterna och företagen den säkerhet de förtjänar, och eftersom det i detta avseende är en förutsättning för det framtida förhållandet mellan EU och Förenade kungariket. Vi vill dock framhålla att artikel 50 i EU-fördraget inte hindrar en medlemsstat från att dra tillbaka sin anmälan om sin avsikt att utträda, förutsatt att dess avsikter är uppriktiga och inte en förfarandemässig manöver för att starta om tvåårsperioden, eller används som en bricka i förhandlingarna för att uppnå eftergifter.

7.

ReK noterar att det formella tillkännagivandet om att aktivera artikel 50 och den anknutna tvåårsperioden kommer att göras den 29 mars 2017. Kommittén understryker i detta sammanhang att resultaten av de svåra förhandlingarna om såväl utträdet från EU som Förenade kungarikets framtida förhållande till unionen måste förankras demokratiskt på lämpligt sätt innan de träder i kraft.

8.

De framtida förbindelserna mellan EU och Förenade kungariket bör bygga på en avvägning mellan rättigheter och skyldigheter, lika villkor samt effektiva tillsynsmekanismer, och detta får inte leda till en avveckling av den inre marknaden och den fria rörlighetens fyra områden.

9.

ReK framhåller att det inte kan ingås något avtal mellan ett tredjeland och EU som är bättre än ett EU-medlemskap.

10.

Kommittén uppmanar de parter som ska förhandla om avtalet om utträde att prioritera konkreta åtgärder för att skydda de rättigheter som förvärvats av EU-medborgare som bor i Förenade kungariket, liksom för brittiska medborgare som bor och arbetar i andra EU-medlemsstater på grundval av ömsesidighet och icke-diskriminering.

11.

ReK understryker att man måste hitta en godtagbar lösning när det gäller den framtida relationen mellan Förenade kungariket och EU för att förhindra att gränsarrangemang försvårar de sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förbindelserna.

12.

Kommittén betonar att programmen för territoriellt samarbete bör fortsätta att vara öppna för Förenade kungarikets decentraliserade förvaltningar och lokala myndigheter efter 2020. Den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (EGTS) skulle kunna vara ett användbart instrument i detta sammanhang.

13.

Samarbetet mellan lokala och regionala myndigheter i områdena kring Irländska sjön, Engelska kanalen och Nordsjön förtjänar särskild uppmärksamhet.

14.

ReK hoppas på en praktisk lösning som tar hänsyn till de mycket speciella förhållandena omkring landgränsen mellan Nordirland och Irland. Vi vill framhålla att EU i mer än 25 år har spelat en viktig roll i det gränsöverskridande samarbetet, inte minst mellan de lokala myndigheterna i Irland och Nordirland, särskilt genom Interreg- och Peaceprogrammen. Vi uppmanar Nordirlands parlament och de lokala myndigheterna på båda sidor av gränsen att fortsätta verka för att säkra fred och välstånd.

15.

Vi hoppas att regionen Andalusien, och framför allt arbetstagarna i området Campo de Gibraltar, inte kommer att drabbas negativt av Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, mot bakgrund av det mycket omfattande ömsesidiga sociala och ekonomiska beroendet i detta område.

16.

Kommittén förväntar sig att alla rättsliga åtaganden som gjorts av Förenade kungariket i dess egenskap av medlemsstat kommer att medtagas i den finansiella avräkning som ska genomföras på grundval av EU:s officiella räkenskaper och slutgiltigt fastställas i avtalet om utträde. Mot denna bakgrund måste de budgetmässiga konsekvenserna av Förenade kungarikets utträde för de lokala och regionala myndigheterna i de övriga medlemsstaterna bedömas inom varje enskilt politikområde.

17.

Förenade kungarikets utträde kommer att påverka EU:s budget med avseende på nästa fleråriga budgetram, och kommittén föreslår därför att denna ändring av budgeten bör betraktas som en möjlighet till en genomgripande reform av EU:s budget, där man tar hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas behov.

18.

Konsekvenserna för sammanhållningspolitiken av Förenade kungarikets utträde ur EU kommer att bero på när landets utträde träder i kraft och hur de framtida förbindelserna med Förenade kungariket kommer att utvecklas, framför allt när det gäller eventuella ändringar i regionkategorierna. Man bör undvika att nedgången i EU:s genomsnittliga BNP per capita skadar vissa regioner bara av den anledningen att deras BNP per capita ökat artificiellt jämfört med det europeiska genomsnittet.

19.

De 27 medlemsstaterna bör noggrant följa utarbetandet av Great Repeal Bill, lagen om upphävande av EU-rätten, eftersom avvecklingen av EU:s lagstiftning i Förenade kungariket handlar om både flernivåstyre och bevarandet av rättvisa bestämmelser om standarder och konkurrens.

20.

Kommittén framhåller att den europeiska havs- och fiskeripolitiken kommer att vara ett av de EU-politikområden som påverkas mest av Förenade kungarikets utträde, och att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt eventuella arrangemang för att mildra konsekvenserna för alla berörda regioner och lokala myndigheter. Vi förordar att man i samband med alla åtgärder tar hänsyn till den historiska rätten att bedriva fiske i närliggande hamnar, regioner och länder, och skapar säkerhet för det lokala fisket, som har en central betydelse i kustsamhällena.

21.

Kommittén är bekymrad över att en minskning av anslagen till den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att få negativa konsekvenser för jordbrukare och landsbygdsområden i hela EU, och eventuellt även för skyddet av den biologiska mångfalden. Förenade kungarikets utträde kan få betydande effekter för jordbruks- och livsmedelsproduktionen, och följaktligen för lokalsamhällena, särskilt på ön Irland, och kommittén önskar att dessa frågor beaktas i tillräckligt hög grad vid förhandlingarna.

22.

Parterna till avtalet om utträde uppmanas att överväga tillfälliga arrangemang för att minimera störningar när det gäller pågående långvariga FoU-projekt, och i förlängningen de lokala ekonomierna.

23.

Det bör klargöras om aktuella brittiska energiprojekt, särskilt de som lanserats av eller är inriktade på lokala och regionala myndigheter och som syftar till att minska koldioxidutsläppen och sörja för en hållbar energiförsörjning, kommer att kunna fortsätta att erhålla stöd från fonden för ett sammanlänkat Europa, Efsi och EIB, och vilka övergångsbestämmelser som kommer att bli nödvändiga som ett resultat av Förenade kungarikets utträde ur EU.

24.

Kommittén uppmanar parterna till avtalet att beakta de potentiella konsekvenserna av det brittiska utträdet för EU:s program för ungdomar, utbildning och FoU, och uppmanar dem att överväga lämpliga lösningar genom användning av den så kallade ”partnerlandsstrategin”, som gör det möjligt för tredjeländer att delta genom bilaterala avtal med EU. ReK uppmanar i detta hänseende parterna att underlätta för Förenade kungarikets lokala och decentraliserade myndigheter att delta i framtida EU-program, inklusive program för forskning, konkurrenskraft och innovation, kultur, livslångt lärande, ungdomar, e-förvaltning och reformer av den offentliga sektorn, på ett liknande sätt som exempelvis Norge och Island gör i dag. Studentutbytesprogram (med eller utan Erasmus) har varit en av de största framgångarna för den europeiska integrationen, och universiteten både i EU och i Förenade kungariket har i mycket hög grad kunnat dra fördel av detta. I alla framtida avtal måste man därför försöka bevara de brittiska universitetens aktiva roll i detta avseende, vilket också i stor utsträckning gynnar de lokala och regionala ekonomierna.

25.

Kommittén påpekar att det ligger i EU:s lokala och regionala myndigheters intresse att införa ett permanent och strukturerat samarbete med de lokala och regionala myndigheterna i Förenade kungariket efter det brittiska utträdet. ReK konstaterar i detta avseende att kommittén är den som är bäst lämpad att utarbeta och genomföra institutionella mekanismer för att främja regelbundna samråd och regelbunden samverkan med lokala myndigheter och decentraliserade förvaltningar och församlingar i Förenade kungariket. Kommittén betonar även behovet av att ytterligare utveckla partnerskap med Europarådets kongress och relevanta nätverk av lokala och regionala myndigheter på platser där brittiska lokala myndigheter även i fortsättningen kommer att vara representerade.

26.

ReK påminner om att även om kommittén inte har någon formell roll i förhandlingarna kommer vissa av dess ledamöter – i enlighet med sina nationella rättsliga ramar – att ha möjlighet att anta formella ståndpunkter, åtminstone när det gäller formerna för de framtida förbindelserna mellan Förenade kungariket och EU, inbegripet handel.

27.

Europeiska regionkommittén uppdrar åt ordföranden att översända denna resolution till Europeiska kommissionens chefsförhandlare, Europaparlamentets och Europeiska rådets samordnare för brexit, Förenade kungarikets regering, de brittiska decentraliserade förvaltningarnas och lokala myndigheternas församlingar och myndigheter, samt det maltesiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/14

1.

Europeiska regionkommittén efterlyser en heltäckande, hållbar livsmedelspolitik för EU som är demokratiskt gestaltad, utformad med en gemensam och långsiktig vision, baserad på de senaste vetenskapliga rönen och i linje med principen om flernivåstyre. Den bör behandla livsmedelsproduktion och nutrition på ett mer heltäckande sätt genom att främja mer hållbara produktions- och konsumtionsmönster, upprätta en koppling mellan olika politikområden, bl.a. livsmedelsproduktion, jordbruk, miljö, hälsa, konsumentpolitik, sysselsättning och landsbygdsutveckling, och skapa sysselsättning och tillväxt i Europas regioner och städer. Vi uppmanar Europaparlamentet och kommissionen att tillsammans med ReK lansera ett gemensamt pilotprojekt som ska underlätta utvecklingen av en hållbar europeisk livsmedelspolitik.

2.

Kommittén framhåller behovet av att hitta en balans som innebär att den nödvändiga flexibiliteten bevaras. Man bör undvika en strategi med ”en gemensam modell för alla” inom livsmedelspolitiken, som inte heller bör nationaliseras. Större samstämmighet i lagstiftningen kommer att hjälpa till att garantera konsumentsäkerheten, en välfungerande inre marknad och respekt för subsidiaritetsprincipen.

3.

Kommittén framhåller vikten av att vertikalt integrera livsmedelspolitiken på grundval av hållbarhetskriterier för att säkerställa samstämmighet på lokal, nationell, regional och internationell nivå. Det är välkänt att livsmedelssystem och därmed sammanhängande frågor (miljömässiga, sociala och ekonomiska) har en särskild och lokal dimension. Städerna och regionerna kan således spela en viktig roll när det gäller att ta itu med livsmedelssystemens utmaningar, och detta bör beaktas när man utformar en hållbar livsmedelspolitik för EU.

4.

ReK understryker vikten av att inrätta en övergripande europeisk vision och strategi för en trygg, säker och hållbar livsmedelsförsörjning i fråga om kvalitet, överkomliga priser och kvantitet och på grundval av hållbarhetskriterier. En sådan livsmedelspolitik för EU bör bygga på en helhetssyn, där man beaktar livsmedelskedjornas globala karaktär, bl.a. jordbruk, livsmedelsbearbetning, miljö och hälsa. Kommissionen bör se till att EU:s alla relevanta rättsakter och finansiella incitament är förenliga med denna vision och strategi.

5.

Kommittén upprepar sin efterlysning av en livsmedelspolitik för EU som främjar hållbara produktionsmetoder inom det europeiska jordbruket och syftar till att utveckla sektorsövergripande synergier för livsmedel och miljön, inbegripet jordbruks- och fiskeripolitiken, klimat- och energipolitiken, regionalpolitiken och forskningspolitiken (1).

6.

ReK vill fästa uppmärksamheten på att ekosystemvärdena inte beaktas ordentligt i beslut som rör naturresurser. Miljökostnaderna är för närvarande externaliserade inom livsmedelsproduktionen, vilket leder till att livsmedel som produceras på ett mer hållbart sätt förefaller dyrare, främst pga. högre produktionskostnader. I stället erbjuder konceptet med ekosystemtjänster en viktig möjlighet att utveckla en politisk ram för att underbygga en förnuftig användning av biologisk mångfald och andra naturresurser. För närvarande betraktas kostnaderna för kostrelaterade sjukdomar och skador på vatten, mark, vilda djur och växter samt klimatet som externa effekter. Det gör att dessa kostnader inte redovisas i det slutliga priset för livsmedel, trots att de betalas indirekt (och ofta omedvetet) av hela samhället. I detta sammanhang bör kommissionen främja genomförandet av åtgärder som gör det möjligt att återspegla det verkliga priset för livsmedel i syfte att stimulera en hållbar ekonomi.

7.

Kommittén upprepar att det är nödvändigt att stärka kopplingarna mellan olika livsmedelsrelaterade sektorer såsom energi, skogsbruk, havsresurser, vatten, avfall, jordbruk, klimatförändringar, vetenskap och forskning samt markanvändning, eftersom de alla spelar en avgörande roll för att utveckla en hållbar tillväxt (2). Denna strategi bör i lika grad beakta EU:s cirkulära ekonomi och andra internationella ramar där innovationsmöjligheterna kan maximeras.

8.

ReK understryker specifika territoriers betydelse inom EU för att bevara och vidareutveckla hållbara livsmedelssystem, såsom bergsregioner med sin långa tradition av att producera livsmedel i en utmanande naturmiljö.

9.

Kommittén framhåller vikten av att ytterligare se över EU:s gemensamma jordbrukspolitik i syfte att uppmuntra inte bara jordbrukare utan också livsmedelsproducenter att producera på ett hållbart sätt, dvs. genom att sörja för ett konsekvent genomförande av EU:s mekanism för tvärvillkor, som ger inkomststöd till producenter som följer miljö- och djurskyddsstandarderna.

10.

Som ett led i utvecklingen av en mer heltäckande livsmedelspolitik som bygger på hållbarhetskriterier är det viktigt att ta med den nuvarande politiken för förnybar energi. I detta avseende är det viktigt att utveckla åtgärder för att uppmuntra produktion av sådana biobränslen som inte konkurrerar med livsmedelsgrödor, och samtidigt på lång sikt och på ett förutsägbart sätt för företag och arbetstagare motverka produktion av den första generationens ohållbara biobränslen som framställs av råvaror av livsmedelskvalitet, såsom vegetabiliska oljor.

11.

För att stödja EU:s tillväxt bör man utarbeta frihandelsavtal med tredjeländer och andra regioner i världen som är förenliga med den inhemska agroekologiska produktionen i EU och således i hög grad inriktade på miljö- och hållbarhetsaspekter. Detta skulle säkerställa att tillämpningen av stränga krav på EU:s livsmedelskedja inte skulle leda till att livsmedelsproduktionen helt enkelt utlokaliseras.

12.

ReK upprepar uppmaningen från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation om att i högre grad integrera katastrofriskreducering och uppbyggnad av återhämtningsförmåga inom jordbrukssektorerna, i synnerhet i regioner som drabbas av återkommande katastrofer och där jordbruket har en viktig roll.

13.

Europeiska regionkommittén understryker vikten av sund, levande mark, som är avgörande för att trygga livsmedelsförsörjningen och bevara den biologiska mångfalden. I synnerhet bör åtgärder för att främja en diversifiering av de odlade arterna, extensivt, integrerat och ekologiskt jordbruk samt högre djurskyddsstandarder betraktas som flaggskeppen i en hållbar livsmedelspolitik för EU. Uppnåendet av dessa centrala mål kommer också att bidra till att återställa allmänhetens förtroende för det europeiska projektet.

14.

Kommittén betonar att man måste stimulera och stödja, även ekonomiskt, utvecklingen av småskaliga jordbrukssystem, i synnerhet sådana som befinner sig i utsatta områden och i utkanten av städer. Småskaliga jordbrukssystem utgör ett enkelt och lättillgängligt verktyg som de lokala myndigheterna kan använda för att hantera många praktiska frågor, inklusive social ojämlikhet, miljöutmaningar och hälsoproblem. Sådana system kan dessutom förse områden i utkanten av städer med en hållbar produktion av lokala, färska och säsongsproducerade, hälsosamma livsmedel som är tillgängliga även för låginkomstfamiljer. Småskaliga jordbrukssystem har erkänts som en socialt medveten modell som respekterar miljön, minskar förpacknings- och livsmedelsavfallet, begränsar koldioxidutsläppen och stöder hållbara produktionsmetoder (3). I detta avseende har små jordbrukssystem, särskilt korta livsmedelskedjor för jordbruksprodukter, en positiv inverkan på den lokala ekonomin och sysselsättningen.

15.

ReK påpekar att korta leveranskedjor är viktiga för att förbättra den miljömässiga hållbarheten för transporter mellan olika konsumtionsplatser. När avstånden ökar, ökar också de negativa effekterna i fråga om föroreningar från transportmedel.

16.

ReK upprepar sin uppmaning om en mer sparsam användning av vatten, energi, fossila bränslen, gödselmedel och växtskyddsmedel i jordbrukets produktionssystem (4).

17.

Bristen på ungdomar som arbetar inom jordbruket utgör ett hot mot landsbygdsområdenas ekonomiska hållbarhet. Stöd till unga jordbrukare är en förutsättning för att bevara jordbruket i hela EU och hålla landsbygden levande (5).

18.

Kommittén betonar att regionala och lokala kedjor stöder en hållbar livsmedelspolitik som belönar en särskild kvalitet och tradition och det ekonomiska och kulturella arvet. Särskilt hantverksföretag i dessa kedjor spelar en avgörande roll för många lokala och regionala samhällen och är drivkrafter för främjande och framgång på utländska marknader.

19.

Kommittén upprepar sin uppmaning om att införa en ”proteinplan” på EU-nivå för att stödja produktionen i Europa av proteingrödor och baljväxter för att minska beroendet av importerade sojaråvaror i syfte att göra den europeiska djuruppfödningen autonom i fråga om proteiner, minska användningen av kvävegödselmedel och förbättra markens bördighet (6).

20.

ReK understryker pollinerarnas betydelse och efterlyser åtgärder för att bevara pollinerande insekter, t.ex. minskad användning av skadliga bekämpningsmedel och upprätthållande av mångfalden av grödor.

21.

Kommittén uppmanar kommissionen att stärka stödet till djurskydd samt miljövänliga jordbruks- och produktionsmetoder genom att ta fram åtgärder för att motverka onödig gödselproduktion och onödiga utsläpp från transporter. Samtidigt är det också viktigt att uppmuntra djurskyddsvänliga system genom gynnsam offentlig upphandling och andra lämpliga åtgärder. På det hela taget måste man stödja bättre metoder för boskapsskötsel med minskad användning av antibiotika, samtidigt som man tar hänsyn till djurskyddet.

22.

Ekologiskt jordbruk är ett verktyg för att binda mer kol i marken, minska vattenbehovet vid bevattning och begränsa föroreningar av kemikalier såsom bekämpningsmedel i mark, luft och vatten.

23.

ReK stöder utvecklingen av alternativa livsmedelsnätverk, bl.a. bondemarknader, lokala livsmedel, ekologiska produkter och rättvisemärkta varor. I synnerhet bondemarknader är lokalt ledda marknader som utgör en viktig social mötesplats där lokala producenter erbjuder hälsosamma, högkvalitativa livsmedel direkt till konsumenterna till rimliga priser och garanterar miljömässigt hållbara metoder. Dessutom bevarar de den lokala matkulturen och bidrar till att skydda den biologiska mångfalden.

24.

Europeiska regionkommittén betonar att man måste fastställa långsiktiga hälsoprogram som motverkar fetma och kostrelaterade sjukdomar genom att främja tillgången på och till lokala och färska säsongslivsmedel. Sådana program kan vara särskilt effektiva om de riktar sig till offentliga institutioner (t.ex. skolor och sjukhus) och i de stadsområden där fetma, avsaknad av landsbygdsmarknader och begränsad tillgång till färska livsmedel är ett stort problem. Det är värt att notera att sådana program erbjuder en dubbel möjlighet att inte bara uppmuntra konsumenterna att övergå till en näringsrik och hälsosam kost, utan också att styra konsumenternas val mot lokala och färska säsongslivsmedel.

25.

Kommittén rekommenderar att man minskar ökningen av fetman genom att främja fortlöpande informationskampanjer med en strategi på flera nivåer som syftar till att styra konsumenternas beteende i riktning mot en mer växtbaserad kost med ett högt intag av frukt och grönsaker och mindre total konsumtion av kött, fett och socker, samt i riktning mot inköp av lokala/regionala och färska säsongslivsmedel som producerats med hjälp av hållbara produktionsmetoder. Detta är av yttersta betydelse, särskilt i de städer i Europa som står inför en osäker livsmedelsförsörjning. Osäker livsmedelsförsörjning och fetma samexisterar i städer (den dubbla bördan av felnäring), vilket t.ex. framgår av det ökande antalet personer som vänder sig till livsmedelsbanker och sociala restauranger.

26.

ReK välkomnar sådana initiativ och förhållanden som minskar den onödiga byråkrati som hindrar tillvaratagandet och omfördelningen av hälsosamma livsmedel till människor i nöd.

27.

Europeiska regionkommittén efterlyser en heltäckande terminologi för hållbara livsmedelssystem som omfattar jordbruk, livsmedelsproduktion, livsmedelsbearbetning och kost. Detta är nyckeln för att fastställa ”vägen framåt” för en gemensam och holistisk livsmedelspolitik för EU. Lämpliga instrument bör göras tillgängliga för att säkerställa ett effektivt genomförande av de politiska åtgärderna.

28.

Kommittén framhåller behovet av en standardiserad metod för att samla in och rapportera uppgifter om livsmedels, inklusive livsmedelsavfalls, miljöpåverkan för att säkerställa att uppgifterna är jämförbara mellan medlemsstaterna och uppmuntra till en mätning i ekonomiska termer av livsmedels eller kostvanors miljömässiga och sociala kostnader.

29.

ReK understryker vikten av att främja utbyte av bästa praxis, sprida uppgifter om livmedels miljöpåverkan och tillhandahålla information på ett mer öppet och tillgängligt sätt för hela livsmedelskedjan, inklusive konsumenterna. Att använda god praxis och riktlinjer är avgörande för att främja antagandet av lämpliga hållbara åtgärder genom att de lokala förvaltningarna ges tillräcklig information för att kunna genomföra sådana program.

30.

Kommittén betonar att man måste förbättra livsmedelsmärkningens öppenhet, bl.a. genom jämförbar information om livsmedels miljöpåverkan. Det bör erkännas att den nuvarande informationen om närings- och kaloriinnehåll på etiketterna inte är tillräcklig för att behandla det komplexa förhållandet mellan livsmedel och hälsa och att det på de nuvarande etiketterna helt saknas information om livmedlens miljöpåverkan. De flesta konsumenter vet visserligen att deras val får vissa konsekvenser för miljön, men det finns ingen information på produktens etikett som kan vägleda kundernas preferenser för hållbara val. Enligt ReK:s mening måste märkningen vara tydlig och relevant, men den får inte bli alltför komplicerad eller betungande för livsmedelsproducenterna.

31.

ReK uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för ökad tillsyn och ökade kontroller i livsmedelssektorn i syfte att främja livsmedel av hög kvalitet och bekämpa illojal konkurrens, och på så sätt öka produkternas trovärdhet och förtroendet bland konsumenterna.

32.

Europeiska regionkommittén betonar att offentlig upphandling, som står för omkring 14 % av BNP i EU, kan utgöra en kraftfull hävstång för att säkerställa en mer hållbar livsmedelsförsörjning (lokal och ekologisk) genom den offentliga sektorns cateringavtal i skol- och sjukhusmatsalar. Dessa exempel kan stärka den koppling mellan landsbygd och städer som framhålls i Habitat III-konferensens nya agenda för städer.

33.

Kommittén uppmanar kommissionen att klargöra de gällande begränsningarna i sina regler för offentlig upphandling för att tillämpa hållbarhetskriterier. Enligt EU:s konkurrenslagstiftning är det förbjudet att ange territoriella preferenser (t.ex. lokala livsmedel) vid offentlig upphandling.

34.

Europiska regionkommittén stöder inrättandet av lokala livsmedelsråd för planeringsprocesser, bl.a. verksamhet såsom åtgärder för att sammanföra producenter och konsumenter, kartlägga s.k. livsmedelsöknar och områden där man kan förlägga nya marknader på regional nivå och framför allt säkerställa att allmänheten har en röst i det politiska beslutsfattandet.

35.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att strategisk planering på regional och lokal nivå är avgörande för att minska livsmedelssystemets sammantagna miljöpåverkan. Ur ett produktionsperspektiv är det ofta så att tjänster (tekniska tjänster, krediter, produktionsfaktorer och resurser) är inte tillgängliga på samma sätt för producenterna i stadsområden och stadsnära områden som för dem i landsbygdsområden.

36.

ReK betonar att de lokala och regionala myndigheterna måste ges befogenhet att inleda och förvalta riktade miljöåtgärder och tillåtas att införa territoriella avtal som undertecknas med jordbrukare eller deras företrädare (7).

37.

Kommittén anser att en nedifrån och upp-politik för livsmedelskedjans hållbarhet först och främst bör genomföras genom starka partnerskap för lokal utveckling och lokala (städers och regioners) myndigheter (8), också i linje med den nya agendan för städer (9).

38.

ReK rekommenderar att man stöder fler stadsinitiativ såsom ”Milan Urban Food Policy Pact”, som antogs vid Expo 2015 i Milano på temat ”Att föda jorden. Energi för livet” för att främja rättvisa, hållbara och motståndskraftiga livsmedelssystem.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/19

1.

Europeiska regionkommittén konstaterar att en god hälsa i hela befolkningen är viktig för välståndet och välbefinnandet i samhället. God hälsa har ett värde i sig, samtidigt som en frisk befolkning bidrar till ekonomisk utveckling och vice versa.

2.

Medborgarna i EU lever längre och är friskare än tidigare. Inom EU råder dock stora skillnader i hälsa mellan och inom olika medlemsländer. Sett över tid har medellivslängden ökat i EU, men variationerna mellan och inom olika länder, regioner och kommuner är fortfarande stora. Exempelvis är skillnaden nästan nio år mellan de EU-länder som har den högsta respektive lägsta förväntade medellivslängden (83,3 respektive 74,5 år 2014 (1)). Den ökade förväntade medellivslängden beror bland annat på förändrade levnadsvanor, bättre utbildning och bättre tillgång till bra sjukvård.

3.

Hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen är en stor och viktig samhällssektor som sysselsätter många människor och bidrar till att ge många människor ett bättre, friskare och längre liv. EU:s 28 medlemsländer har dock sinsemellan olika hälsosystem med olika tillgång till resurser.

4.

Hälsa och främjandet av hälsa spelar en viktig roll i FN:s globala mål för hållbar utveckling till 2030 som antogs 2015. Flertalet av de sjutton målen har en tydlig hälsodimension, men ett av dem (mål 3) handlar specifikt om att säkerställa att alla kan leva ett hälsosamt liv och verka för alla människors välbefinnande i alla åldrar. På samma sätt ses främjandet av hälsa som en grundpelare när det gäller genomförandet av målen för hållbar utveckling. Dessa mål ligger också i linje med målsättningarna i det sektorsövergripande policyramverk för hälsa och välbefinnande (”Hälsa 2020”) som WHO:s Europaregion antog 2012.

5.

Kommittén konstaterar att målet för EU:s hälsoarbete enligt artikel 168 i fördraget om EU:s funktionssätt är att förbättra folkhälsan, förebygga sjukdomar och undanröja hälsorisker. Det sker bland annat genom EU:s hälsoprogram, struktur- och investeringsfonder och ramprogram för forskning och innovation samt genom skyddet av de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 35 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna har var och en ”rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. En hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder.”

6.

EU har viss lagstiftningsmakt inom områden som påverkar folkhälsan eller rör till exempel gränsöverskridande vård, men tar även fram rekommendationer inom områden där EU:s lagstiftningsmakt är begränsad. Inom ramen för den europeiska planeringsterminen utfärdar Europeiska kommissionen landspecifika rekommendationer som i vissa fall berör hälso- och sjukvårdssektorn.

7.

ReK betonar dock att det i grunden är medlemsländerna som själva bestämmer hur hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska organiseras, finansieras och utformas. Många medlemsländer har valt att lägga det huvudsakliga ansvaret för vård, omsorg och folkhälsoarbete på lokala och regionala myndigheter. Även i länder som har ett nationellt hälso- och sjukvårdssystem ligger ansvaret för socialtjänst och social omsorg ofta på lokal nivå.

8.

Kommittén välkomnar det av kommissionen i juni 2016 presenterade initiativet ”Hälsotillståndet i EU”. Syftet är att samla internationell expertis för att öka de landspecifika och EU-övergripande kunskaperna inom hälsoområdet och stödja medlemsländerna i deras beslutsfattande (2).

9.

Kommittén noterar att OECD och kommissionen i november 2016 presenterade rapporten ”Health at a Glance: Europe 2016”. Rapporten innehåller – förutom statistik som visar på stora skillnader i hälsa, hälsans bestämningsfaktorer, hälsoutgifter samt effektivitet, kvalitet och tillgång till vård – analyser av ohälsans påverkan på arbetsmarknaden och behovet av att stärka primärvårdssystemen.

10.

ReK understryker vikten av att kommissionen involverar regionala och lokala myndigheter i det fortsatta arbetet och inhämtar deras syn på hälsosystemens framtida utveckling, bland annat eftersom de goda exemplen ofta är lokala eller regionala.

11.

Kommittén konstaterar att EU-ländernas hälsosystem står inför flera stora utmaningar – några mer uttalade i vissa medlemsländer än i andra:

12.

Kommittén anser att för att hälsan ska bli jämlik är det viktigt att alla har tillgång till sjukvård. En adekvat och hållbar finansiering av vården är av avgörande betydelse för att garantera en god täckning, tillgång och kvalitet. Informella betalningar och annan korruption inom hälso- och sjukvård måste bekämpas, eftersom de har negativa effekter på vårdens tillgänglighet och effektivitet.

13.

Kommittén konstaterar att kroniska sjukdomar dominerar sjukdomsbördan och orsakar den största delen av kostnaderna för hälso- och sjukvården och andra välfärdssystem. För att vara långsiktigt hållbara måste sjukvårdssystemen därför ställas om för att bli mer lämpade att hantera kroniska sjukdomar, samtidigt som en ohållbar kostnadsutveckling måste brytas. Många kroniska sjukdomar går att förebygga med ändrade levnadsvanor, och med rätt insatser kan den försämring som är typisk för kroniska sjukdomar bromsas.

14.

ReK vill särskilt uppmärksamma problemen med psykisk ohälsa. Psykisk hälsa måste ges samma prioritet som fysisk hälsa. Psykisk ohälsa behandlas ofta med fördel i öppenvård. God psykisk hälsa bygger ofta på bra sociala relationer till familj, närstående och andra människor, god livs- och arbetsmiljö och en känsla av sammanhang och meningsfullhet i livet.

15.

Kommittén anser att det förebyggande och hälsofrämjande arbetet måste ges ökad tyngd och vården göras mer kunskaps- och evidensbaserad. Samverkan mellan vård och omsorg måste förbättras för att ge framför allt äldre människor och personer med funktionsnedsättning ett bättre liv. Tjänsteintegrering inom vård och omsorg med fokus på individuell bedömning och vårdkontinuitet har visat sig vara till nytta i detta hänseende. Eftersom levnadsvanor grundläggs i unga år, har familjen och skolan en viktig förebyggande roll att spela.

16.

ReK delar uppfattningarna i ”Health at a Glance: Europe 2016” att EU-länderna behöver stärka sina primärvårdssystem för att möta den åldrande befolkningens behov, skapa bättre vårdkedjor och motverka onödig användning av sjukhusvård. Investeringar bör göras i primärvård, öppenvård och hemsjukvård och den högspecialiserade sjukhusvården koncentreras av kvalitetsskäl. För att avlasta sjukhusen måste primärvården vara tillgänglig även utanför normal arbetstid. Det är angeläget att utveckla multidisciplinära arbetssätt. Primärvårdspersonalen ska vara specialister på förebyggande och hälsofrämjande insatser och på att ta hand om kroniska sjukdomar.

17.

Kommittén noterar att systemen för social omsorg varierar kraftigt mellan EU:s medlemsländer. Det råder stora skillnader vad gäller i vilken utsträckning som finansieringen är offentlig och social omsorg tillhandahålls i vanligt eller särskilt boende. För att hälsan ska bli jämlik är det viktigt att alla vid behov har tillgång till social omsorg av god kvalitet. Det är angeläget att anhörigvårdare ges stöd. Frivilligorganisationer kan göra viktiga kompletterande insatser.

18.

ReK uppmanar de nationella myndigheterna att uppmärksamma de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll i övergången från sjukhuscentrerad till nära vård (”community care”), så att möjlighet ges att utveckla kreativa, förebyggande aktiviteter, tjänster för tidigt ingripande och långtidsvårdsalternativ i stället för att fokusera på reaktiv vård.

19.

Kommittén delar uppfattningen i ”Health at a Glance: Europe 2016” att större ansträngningar måste göras för att förebygga kroniska sjukdomar i yrkesverksamma åldrar. Kroniska sjukdomar leder till minskad sysselsättning, lägre produktivitet, tidigare pensionering, lägre inkomster och för tidig död. En god fysisk och psykisk arbetsmiljö är av central betydelse för att komma till rätta med yrkesrelaterade sjukdomar och arbetsskador och minska sjukskrivningarna och sjukdomsrelaterad arbetslöshet. Därför behövs större samverkan mellan hälso- och arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadens parter bör involveras i arbetet. Det är viktigt att se satsningar på hälsa som en investering snarare än som en kostnad.

20.

ReK framhåller att insatser måste göras för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att arbeta utifrån sina egna personliga förutsättningar. En välfungerande rehabilitering är av stor betydelse för att göra det möjligt för sjuka och skadade att snabbt komma tillbaka i arbete.

21.

Kommittén anser att större vikt måste läggas på frågor som rör patientens inflytande och personcentrerad vård (3). Dagens patienter är överlag bättre informerade och många människor vill kunna välja vårdgivare och efterfrågar information om tillgänglighet och kvalitet. Hälsosystemen bör därför stödja människor att ta hand om sin egen hälsa – att leva hälsosamt, göra informerade val av behandling och vårdgivare, bedriva egenvård och undvika medicinska komplikationer.

22.

Kommittén poängterar samtidigt att det är angeläget att gemensamt finansierad vård ges efter behov och inte utifrån den enskilda patientens egen efterfrågan, vilket skulle riskera att leda till överkonsumtion av vård och behandling.

23.

Ett större fokus måste också läggas på vårdkvalitet och medicinska resultat. Genom insamling av stordata (”big data”), transparens och öppna jämförelser utifrån gemensamma indikatorer, kan förbättringar stimuleras och hälsoinvesteringarnas effekter kartläggas.

24.

För att garantera tillgången till välutbildad vård- och omsorgspersonal krävs planering och samordning mellan hälsosektorn och utbildningsväsendet med goda möjligheter till kompetensutveckling. Idag råder brist inom flera yrkesgrupper, ojämn geografisk fördelning och obalans mellan olika yrkesgrupper. Bland annat finns behov av att utbilda fler primärvårdsläkare (4) och bibehålla kompetens. För att kunna rekrytera och behålla personal, måste arbetsgivarna erbjuda en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. För att utveckla verksamheten bör arbetsgivarna utveckla multiprofessionella team samt skifta arbetsuppgifter (”task shifting”) i syfte att stärka sjuksköterskornas och andra yrkesgruppers roller. Vi hoppas att kommissionens satsning på en europeisk solidaritetskår (”European Solidarity Corps”) kan bidra till att göra fler ungdomar intresserade av att arbeta inom hälsosektorn.

25.

Kommittén bejakar medicinteknisk utveckling och framtagandet av nya läkemedel. Satsningar på forskning och innovation är grundförutsättningar för att utveckla hälso- och sjukvården. Genom användning av hjälpmedel och utveckling av ny teknik kan också omsorgstagarnas autonomi öka.

26.

Kommittén anser att det viktigaste verktyget för att effektivisera vården är ny digital teknik som erbjuder nya möjligheter att förebygga, upptäcka, diagnosticera, behandla, informera och kommunicera. Innovationstakten på området är hög. Även om det ofta finns berättigade anledningar att fundera över dataskydd och den personliga integriteten, har hälso- och sjukvården dock alltför ofta varit långsam med att ta tillvara den nya informationsteknologins möjligheter. Dataskyddslagstiftningen måste vara utformad så att den inte hindrar effektiv vård, uppföljning och forskning, samtidigt som den personliga integriteten respekteras.

27.

Digitaliseringen innebär samtidigt att vårdens arbetssätt och organisation förändras i grunden. Maktförhållandena mellan olika personalgrupper påverkas liksom maktbalansen mellan patienter och personal. System för eHälsa och mHälsa kan ge invånarna större inflytande över – och möjligheter att ta ett större ansvar för – sin egen hälsa och vård. Genom ökad egenvård kan patienter undvika sjukvårdsbesök, vilket ofta förbättrar patienttillfredsställelsen samtidigt som kostnaderna för hälso- och sjukvården hålls nere. En ökad digitalisering kan också bidra till bättre service i perifera områden och i glesbygden.

28.

ReK påpekar att nya läkemedel spelar en viktig roll för utvecklingen av hälso- och sjukvården. Nya och bättre diagnostiska metoder möjliggör personanpassade behandlingar och läkemedel med färre biverkningar och bättre medicinska resultat. För att göra hälso- och sjukvården mer kostnadseffektiv är det dock viktigt att motverka höga läkemedelspriser och överförskrivning av läkemedel. Vi stöder därför de initiativ som har tagits till frivilligt samarbete mellan medlemsländerna vad gäller upphandling, prissättning och tillgång till läkemedel.

29.

ReK efterlyser större ansträngningar för att uppnå eventuella ekonomiska och kvalitativa fördelar genom samarbete när det gäller kostnadsintensiv och/eller högt specialiserad medicinsk utrustning.

30.

Kommittén anser att de målmedvetna satsningar som görs på många håll för att stärka patientsäkerheten måste fortsätta. Insatser måste också göras för att motverka antibiotikaresistens, bland annat genom restriktiv antibiotikaanvändning, utveckling av nya antibiotika och ett helhetsgrepp som omfattar både djur- och humanhälsa. Det krävs också särskilda åtgärder för att bekämpa uppkomsten av infektioner i samband med hälso- och sjukvård. För att upprätthålla ett effektivt smittskydd är det angeläget att tillförsäkra alla som bor i Europa ett likvärdigt och optimalt skydd mot sjukdomar som kan förebyggas med vaccin.

31.

ReK finner det mycket angeläget att hälso- och sjukvården och de sociala myndigheterna i medlemsländerna uppmärksammar den utsatthet som många nyanlända migranter lever i och gör insatser för att möta de behov av vård som finns för exempelvis mental ohälsa.

32.

Kommittén framhåller att lokala och regionala myndigheter spelar en avgörande roll för skyddet mot och främjandet av hälsa vad gäller miljörelaterade riskfaktorer. Lokala myndigheter har ofta huvudansvar för miljöskydd, luftkvalitet, sophantering, stadsplanering, kollektivtrafik, vatten och sanitet, grönområden för rekreation, livsmedelssäkerhet etc. Sjukvården och den sociala omsorgen kan bidra genom att exempelvis använda säkra och miljövänliga produkter, ha en välfungerande sophantering och minska användningen av energi och vatten.

33.

Kommittén är positiv till europeiskt hälso- och sjukvårdssamarbete som sker inom ramen för medlemsländernas rätt att själva bestämma hur hälso- och sjukvården ska utformas, organiseras och finansieras. Även om utmaningarna är gemensamma, ser lösningarna ofta olika ut. EU bör stödja medlemsländerna och deras lokala och regionala myndigheter i arbetet med att främja god folkhälsa och utveckla sjukvården. EU måste agera utifrån subsidiaritetsprincipen och respektera olikheterna i medlemsländernas hälsosystem.

34.

Samtidigt ligger det i EU:s intresse att förbättra hälsan och minska skillnaderna i hälsa, eftersom det är en förutsättning för att även minska de ekonomiska och sociala skillnaderna inom Europa. EU bör mer konsekvent arbeta utifrån principen om ”hälsa på alla politikområden”.

35.

ReK betonar behovet av att fortsätta EU:s sammanhållningspolitiska stöd efter 2020 på områden såsom hälso- och sjukvårdsinfrastruktur, e-hälsa och hälsofrämjande program för att främja regional utveckling och minska de sociala och ekonomiska skillnaderna. Man bör undersöka effektiviteten hos projekt som finansieras med EU-medel när det gäller folkhälsa och den ekonomiska utvecklingen i de berörda regionerna (5).

36.

Gränsöverskridande samarbeten kan bidra till att utveckla de europeiska hälsosystemen. Det är rimligt att EU har viss lagstiftningsmakt i frågor som rör gränsöverskridande hälsohot och hälso- och sjukvård, men i övrigt bör EU:s arbete framför allt handla om att stödja medlemsländerna i deras arbete och stimulera kvalitetsutveckling. Det kan EU göra genom att till exempel ta fram rekommendationer, initiera och finansiera utvecklingsprojekt, stimulera samarbete i gränsregionerna, främja kunskaps- och erfarenhetsutbyte, sprida goda exempel och bästa praxis, delta ännu mer aktivt i arbetet med öppna jämförelser samt utvärdera hälsosystemens effektivitet i samarbete med bland annat WHO och OECD. I detta arbete är det viktigt att belysa olika vårdtjänsters effekter på enskilda patienters hälsa och på folkhälsan.

37.

I detta sammanhang föreslår ReK att kommissionen inrättar ett Erasmusliknande program för vårdpersonal.

38.

Kommittén anser att de prioriterade områden som valts av expertgruppen för resultatutvärderingar av hälso- och sjukvårdssystem (integrerad vård; tillgång till hälso- och sjukvård och rättvisa; primärvård; resultat och effektivitet på hälso- och sjukvårdsområdet; kroniska sjukdomar och vårdens kvalitet) i lika hög grad gäller för nivån under den nationella, och förklarar sig beredd att samarbeta med gruppen i syfte att lyfta fram lokal och regional expertis.

39.

I det avseendet begär ReK att få observatörsstatus inom expertgruppen för resultatutvärderingar av hälso- och sjukvårdssystem, som inrättades av kommissionen och medlemsstaterna i september 2014 på uppmaning av rådet.

40.

EU bör bland annat stödja arbetet med att förebygga kroniska sjukdomar, stödja innovation inom och användandet av modern informations- och kommunikationsteknologi, stimulera ökat europeiskt samarbete vad gäller utvärdering av medicinska metoder och fortsätta engagera sig i de globala ansträngningarna att komma till rätta med antibiotikaresistens. Vi välkomnar därför exempelvis den nya handlingsplan mot antibiotikaresistens som kommission avser att presentera under 2017.

41.

Kommittén påminner i detta sammanhang medlemsstaterna om deras åtagande att senast första halvåret 2017 ha inrättat en nationell handlingsplan mot antimikrobiell resistens ”som är baserad på One Health-modellen, som är i linje med målen i WHO:s globala handlingsplan”. Vi uppmanar hälsovårdsministerierna att involvera de lokala och regionala myndigheterna i utvecklingen och genomförandet av dessa planer.

42.

EU:s medborgare har genom domar i EU-domstolen och patientrörlighetsdirektivet 2011 getts ökade möjligheter att söka vård i ett annat medlemsland. Det är bra bland annat för patienter som har en sällsynt diagnos eller behöver kvalificerad vård som inte finns i hemlandet. ReK bejakar därför kommissionens arbete med att inrätta europeiska referensnätverk (ERN) för vårdgivare och kompetenscentra i EU-länderna i syfte att främja högspecialiserad sjukvård.

43.

Kommittén anser att EU i sitt arbete med ”Hälsotillståndet i EU” bör lyfta fram goda exempel på effektiv vård av hög kvalitet, visa på organisationsformer inom vården som särskilt bidrar till effektiv och högkvalitativ vård, samt belysa hur vård av hög kvalitet kan minska behovet av sociala tjänster. Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att visa på lokala och regionala organisatoriska modeller som har visat sig fungera effektivt.

—

Publicering av ”Health at a Glance: Europe 2016” (november 2016)

—

Landspecifika ”hälsoprofiler” för att belysa varje EU-lands särdrag och utmaningar (november 2017)

—

Analys som, utifrån de två ovan nämnda momenten, ger en kortfattad överblick och knyter ihop resultaten med den bredare EU-agendan med fokus på övergripande policyfrågor och möjligheter till ömsesidigt lärande (november 2017)

—

Möjlighet till frivilligt utbyte av bästa praxis som medlemsländerna kan efterfråga för att diskutera konkreta aspekter på situationen i det egna landet (från november 2017).

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/25

1.

Europeiska regionkommittén erinrar om att både rådet och Europaparlamentet har erkänt att strategier för smart specialisering kan vara kraftfulla instrument för att bidra till att ta itu med samhällsutmaningar och främja innovation, investeringar och konkurrenskraft på grundval av socioekonomiska och geografiska särdrag.

2.

Kommittén betonar vikten av att man i förordning (EU) nr 1303/2013 har fastställt strategier för smart specialisering som ett förhandsvillkor, och välkomnar att ramen för utarbetandet av dessa strategier ger utrymme för en regional strategi och därigenom ger möjlighet att ta hänsyn till regionala förhållanden.

3.

Regionerna anslöt sig till strategierna för smart specialisering eftersom detta var en värdefull metod för att göra den regionala utvecklingen mer effektiv och produktiv. Regionerna har för avsikt att bibehålla denna metod som baseras på subsidiaritet och en nedifrån och upp-taktik. De vill behålla sin frihet att välja sina regionala specialiseringar. Det huvudsakliga syftet med utarbetandet av strategier för smart specialisering bör fortsatt vara att uppfylla önskan om att stärka den regionala utvecklingsdynamiken och att skapa sysselsättning i regionerna.

4.

Bestämmelserna och riktlinjerna för utarbetandet av en strategi för smart specialisering måste vara förenliga med subsidiaritetsprincipen och ge regionerna tillräckligt manöverutrymme för att kunna ta itu med specifika utmaningar.

5.

Kommittén erinrar om att man bör garantera deltagandet av samtliga förvaltningsnivåer – statlig, regional, subregional och/eller lokal nivå – som har behörighet och genomför åtgärder inom strategins insatsområden, och se till att detta involverar de relevanta aktörerna i den så kallade ”quadruple helix” (1) med särskild tonvikt på industrins, utbildningsväsendets, forskningsinstitutionernas och medborgarnas roll, även om den exakta sammansättningen av medverkande organisationer beror på de regionala förhållandena.

6.

Strategier för smart specialisering har ett mervärde för de regionala och lokala förvaltningarna och ger upphov till sektorsövergripande och mellanregionala gemensamma projekt och investeringar som är till särskilt stor nytta när det gäller industriell förnyelse.

7.

Kommittén betonar att utvecklingen av strategier för smart specialisering bör involvera alla berörda aktörer och uppmuntra dem att enas bakom en gemensam vision. Processen bör främja flernivåstyre och bidra till att skapa kreativt och socialt kapital i de berörda områdena.

8.

Processen för utformning och löpande översyn av strategierna för smart specialisering bör utgå från en interaktiv förvaltingsmodell som stöder den så kallade entreprenörsprocessen, som åtföljs av en process som kombinerar uppifrån och ned-orienterade och nedifrån och upp-orienterade processer, där också medborgarna, företrädda via kanaler som bedöms vara lämpliga, bör involveras på lämpligt sätt.

9.

Kommittén påpekar att skyldigheten att bedriva en deltagandeorienterad process framgår av punkt 4.3 i bilaga I till förordning (EU) nr 1303/2013. I många fall är dock denna process fortfarande otillräcklig. Därför uppmanar ReK kommissionen att uppmuntra relevanta berörda aktörer på nationell, regional och lokal nivå att säkerställa en effektiv tillämpning av denna rättsliga bestämmelse.

10.

Kommittén påminner om att det för utvecklingen av strategier för smart specialisering också behövs politiskt ledarskap och enighet, och därför rekommenderas ett aktivt deltagande av alla representativa politiska krafter eller en majoritet av dessa, samt av arbetsmarknadens parter och civilsamhällets organisationer.

11.

Kommittén anser att strategierna för smart specialisering inte bör begränsas till frågor om forskning, innovation och utveckling av företag. I linje med den nya kompetensagendan för Europa ska strategierna även ta upp utvecklingen av nya färdigheter, inlärning och utbildning för alla medborgare, särskilt ungdomar, arbetstagare och arbetslösa. Det är också viktigt att främja program för utbildning och utveckling, särskilt i regioner med begränsad erfarenhet på detta område, och med särskilt fokus på framgångar inom olika sektorer som kan användas som referens för andra regioner. Vi vill framhålla att man bör anta åtgärder som rör samarbete mellan innovativa regioner och mindre utvecklade regioner.

12.

Kommittén anser att regionernas val av smart specialisering även kan utgöra en uppmuntran till att stärka EU-politiken på vissa områden. Ett flertal regioner har exempelvis valt att utveckla smarta specialiseringar kring frågor som rör sjöfart genom att tillämpa tvärgående och intersektoriella strategier, som EU ännu inte har utarbetat någon struktur för, vilket begränsar deras effektivitet och förmåga att ge stöd.

13.

Kommittén understryker att prioriteringen av sektorer där en region har en fördel jämfört med andra regioner bör anpassas till Lissabonstrategins inneboende mål (utbildning av unga och tillgång till sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män, investeringar i högre utbildning och forskning, stöd till innovation i små och medelstora företag inom alla sektorer inom den regionala ekonomin, stöd till social och ekologisk innovation osv.). Det är av yttersta vikt att EU:s politik kan fortsätta att stödja dessa grundläggande mål i Lissabonstrategin och samtidigt stärka strategierna för smart specialisering. Även om det faktiskt har skett omfattande framsteg på detta område, krävs det ytterligare framsteg i alla europeiska regioner för att dessa mål ska kunna uppnås.

14.

Vi framhåller den roll som strategierna för specialisering och innovation spelar för den hållbara utvecklingen i landsbygdsområdena och vikten av utbildningar med koppling till kartläggningen och utnyttjandet av den potential eller den kapacitet som finns i de lokala samhällena och värdena.

15.

Kommittén påminner om att enligt ovannämnda förordning bör strategierna för smart specialisering omfatta en ”övervakningsmekanism”, som bör kunna identifiera och övervaka de ändringar som föreskrivs i respektive prioritering för strategierna för smart specialisering genom ett lämpligt val av resultatindikatorer, och främja utbytet av bästa praxis. Vi understryker vikten av att fokusera på övervakning och utvärdering. Man bör utforma en vägledande, flexibel, gemensam ram, som gör det möjligt att identifiera och övervaka de ändringar som föreskrivs i respektive prioritering för strategierna för smart specialisering, och som underlättar för regionerna att utveckla sina egna mekanismer för övervakning och skräddarsydda indikatorer, på grundval av deras situation och behov. Övervakningsmekanismen gör att regionerna kontinuerligt kan vidareutveckla sina strategier på evidensbaserad grund. Mekanismen beror till stor del på respektive strategis särdrag, och fastställandet av den bör därför vara ett led i utvecklingen av strategin. Kommittén föreslår i detta sammanhang att ett särskilt finansiellt anslag med medel från flera fonder skulle kunna övervägas för att stödja en metod för genomförandet som är integrerad och gemensam för alla aktörer, och som även omfattar verksamheten för analys, övervakning, utvärdering och uppföljning.

16.

ReK anser också att strategierna för smart specialisering inte bör begränsas till innovation och forskning. De bör utvidgas så att de i framtiden utvecklas till mer heltäckande strategier för regional utveckling, som omfattar andra aspekter som exempelvis utbildning och yrkesutbildning.

17.

ReK noterar den aktuella situationen och föreslår att man skapar en gemensam vägledande ram för uppföljning som kan fungera som referens för de enskilda regionerna, så att de kan utarbeta sina egna övervakningsramar med hänsyn till regionernas särdrag, och man bör även göra det möjligt för regionerna att använda sina egna utvärderings- och uppföljningsmetoder.

18.

Kommittén noterar de ansträngningar som gjorts av plattformen för smart specialisering (S3-plattformen) i form av tekniskt bistånd och utveckling av instrument, även om en gemensam vägledande ram skulle uppmuntra större samstämmighet i samband med genomförandet och övervakningen av strategierna för smart specialisering.

19.

Kommittén uppmanar till en jämn utveckling och försiktighet i utvärderingsprocessen för strategier för smart specialisering, som är ett nytt politikområde, vars utarbetande och genomförande är komplext och vars fullständiga effekt först kommer att kunna ses under de kommande åren. Den främsta bedömningsgrunden för framgång bör förbli hur den lokala prioriteringen och mobiliseringen ser ut. Regionerna bör vara djupt involverade i fastställandet av utvärderingssystemets verktyg och hur de används.

20.

ReK uppmanar kommissionen att offentliggöra villkoren för utarbetandet av strategierna i god tid före nästa programperiod. Att lägga fram riktlinjer efter programperiodens början, såsom i fallet med de nuvarande förhandsvillkoren, omöjliggör arbetet för de verkställande organen.

21.

Vi rekommenderar en nära koppling till övervakningen av de regionala operativa programmen inom Eruf, där sådana operativa program spelar en viktig roll för genomförandet av forsknings- och innovationsstrategin, och till användningen av de regionala harmoniserade kriterier som utarbetats för dessa och som enligt kommissionen (2) kan delas upp i ”resursindikatorer”, ”outputindikatorer” och ”resultatindikatorer” (kvalitativa och kvantitativa), samtidigt som man fullt ut beaktar de territoriella särdragen.

22.

Vi vill framför allt understryka den potential som de högre utbildningsanstalterna, andra utbildningsanstalter, forsknings- och teknikorganisationer och företag – i synnerhet små nystartade företag samt små och medelstora företag – har när det gäller utformningen och genomförandet av strategierna för smart specialisering. De högre utbildningsanstalterna utgör en förbindelselänk inom den så kallade kunskapstriangeln (forskning, utbildning och innovation) och kan på ett mycket passande sätt stödja uppbyggandet av innovationskapaciteten i regionerna. Därför bör de regionala regeringarna uppmuntra de högre utbildningsanstalterna att spela en aktiv roll i processen för strategier för smart specialisering. I detta sammanhang måste man eftersträva en jämvikt mellan de högre utbildningsanstalternas öppnande gentemot marknadens behov å ena sidan och förutsättningslös utbildning och (grund)forskning för morgondagens innovationer å andra sidan. Vi anser att det därför är viktigt att de högre utbildningsanstalterna är tillgängliga för alla, bidrar till den höjning av utbildningsnivån som krävs i ett kreativt kunskapssamhälle, och svarar mot arbetsmarknadens behov, såväl vad gäller företag som andra arbetsgivare.

23.

Kommittén rekommenderar att man i strategierna för smart specialisering i möjligaste mån föreskriver inrättande av flexibla, externa organisationer eller strukturer som syftar till att stödja myndigheterna, särskilt de som har begränsade resurser, i samband med uppbyggnaden av de lokala och regionala myndigheternas kapacitet. Det stöd och de externa utvärderingar (till stöd för expertgranskningar och expertbesök) som S3-plattformen står för är mycket användbara men inte tillräckliga, eftersom vi anser att varje lokal och regional myndighet bör få möjlighet att utveckla sin egen lokala och regionala kapacitet, inklusive mekanismer för genomförande, övervakning och uppföljning av strategierna för smart specialisering.

24.

Även vid utvecklingen och genomförandet av strategierna för smart specialisering måste kostnaderna och nyttan stå i proportion till varandra. Generellt sett måste man utnyttja alla möjligheter för att undvika att strategierna för smart specialisering leder till nya byråkratiska bördor.

25.

Strategierna för smart specialisering måste vara utformade på ett sådant sätt att de är tillräckligt flexibla under hela strukturfondsperioden. De får inte stå i vägen för nya utvecklingstendenser, smart diversifiering och t.ex. omvälvande innovationer i regionerna. I synnerhet får strategierna för smart specialisering inte begränsa privat näringsverksamhet, t.ex. hos uppstartsföretag, i de berörda regionerna.

26.

Kommittén påpekar att den bakomliggande tanken med strategierna för smart specialisering sträcker sig längre än en mer effektiv användning av strukturfonderna, och syftet är att skapa synergieffekter mellan den regionala innovations- och utvecklingspolitiken och de finansiella instrumenten för att undvika dubbleringar.

27.

Att främja synergieffekter mellan de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) och Horisont 2020 är en av prioriteringarna för perioden 2014–2020. Det komplicerade regelverket utgör emellertid ett hinder för denna process. Detta sökande efter synergieffekter bör även involvera Europeiska unionens andra politikområden och deras verktyg för ingripande.

28.

Kommittén understryker att en sådan strategi även bör syfta till att stärka stödet till små och medelstora företag, deras olika projekt och kollektiva agerande, samt nystartade företag.

29.

ReK framhåller att det är absolut nödvändigt att förenkla regelverket och skapa fungerande förbindelselänkar som kommer att förbättra samspelet mellan de olika stödkoncepten. Samtidigt bör dessa innehålla en lättbegriplig och tydlig beskrivning av hur de avser att förverkliga och underlätta synergier.

30.

Kommittén anser att det är viktigt att främja program för kapacitetsuppbyggnad, särskilt i områden med begränsad erfarenhet i detta avseende, genom att rikta uppmärksamheten på projekt som är framgångsrika ur ett sektorsspecifikt perspektiv som skulle kunna utgöra riktmärken för andra regioner.

31.

En viktig framgångsfaktor för att synergieffekter ska uppstå är att man främjar kommunikationen och samarbetet mellan de berörda parter som känner till de olika stödinstrumenten (strukturfonder och Horisont 2020) men som hittills vetat för lite om det andra området i fråga. Detta gäller på både regional och europeisk nivå. Vi uppmanar kommissionen och regionerna att stödja och främja utbyten mellan dessa grupper.

32.

En avgörande faktor för om projektet ska bli framgångsrikt är friktionsfria förbindelser mellan de olika styresnivåerna (europeisk, nationell, regional och i förekommande fall lokal nivå), liksom samordningen mellan bl.a. förvaltningsmyndigheterna och de nationella kontaktpunkterna.

33.

Vi beklagar att den bristfälliga harmoniseringen mellan regelverket för det stöd som administreras direkt av kommissionen (Horisont 2020), och det indirekt förvaltade stödet (ESI-fonderna) som omfattas av begränsningarna av det statliga stödet, fortfarande är ett stort hinder för utnyttjandet av synergieffekter mellan dessa båda. Rekommendationerna i den studie om denna fråga som nyligen beställdes av Europaparlamentet bör tillämpas (3).

34.

Kommittén vill ännu en gång uppmärksamma det utmärkta arbete som utförts av S3-plattformen, samtidigt som det finns en lång rad kommissionsinitiativ som ger upphov till förvirring, brist på medvetenhet och bristande samordning mellan regionerna.

35.

Det är nödvändigt att analysera synergieffekter mellan olika instrument, initiativ, verktyg och stödorgan, till exempel plattformen för smart specialisering, European Cluster Observatory (kluster), europeiska innovationspartnerskap, Europeiska strategiska forumet, initiativ när det gäller viktig möjliggörande teknik samt forskningsinfrastrukturer, och många fler.

36.

Kommissionen uppmanas att säkerställa ökad samstämmighet när det gäller tolkningen av initiativen samt genomförandet av dessa, framför allt med tanke på mindre regioner och regioner med mindre administrativ kapacitet.

37.

Kommittén vill se ett tydliggörande för att bättre kunna identifiera de områden där kommissionen har för avsikt att avsätta betydande resurser i syfte att utveckla ett övergripande förhållningssätt till värdekedjan på europeisk nivå inom en viss sektor med hjälp av framgångsrika exempel på viktiga områden som är relevanta för så många medlemstater/regioner som möjligt, där det är lämpligt att kommissionen fokuserar på strategier för nätverk, stöd och organisation med hjälp av strategier för smart specialisering.

38.

Kommittén uppmanar EU att förtydliga vilken inverkan strategierna för smart specialisering kommer att ha på EU:s andra styrmekanismer och de berörda aktörerna och att förbättra kommunikationen, och föreslår att man utarbetar en ”atlas över initiativ, verktyg och projekt inom EU” om frågor som rör strategierna för smart specialisering, i likhet med kommissionens e-juridikportal, som syftar till att underlätta det dagliga livet för medborgarna genom att erbjuda flerspråkig information.

39.

Vi rekommenderar att man främjar en kunskapsgemenskap som, med beaktande av bland annat OECD:s, S3-plattformens samt en omfattande akademisk sektors arbete, tillhandahåller utbildning för experter när det gäller strategierna för smart specialisering.

40.

ReK betonar vikten av att skapa en kritisk massa på regional och lokal nivå för att EU och dess industri ska bli konkurrenskraftiga på global nivå. De lokala och regionala myndigheterna är den lämpliga nivån för innovativa ekosystem med möjlighet att skapa de nödvändiga kopplingarna mellan EU:s politik, industrin, forskningscentrum, institutioner för högre utbildning samt medborgarna.

41.

Med utgångspunkt i de prioriteringar som fastställs i strategierna för smart specialisering är det nödvändigt att utveckla ett mellanregionalt samarbete som gör det möjligt att skapa värdekedjor i hela EU.

42.

Det mellanregionala samarbetet kommer att skapa samverkanseffekter mellan ekonomisk verksamhet och resurser som redan fastställts i regionerna så att man bättre kan utnyttja den potential som finns och undvika onödiga dubbleringar vad gäller investeringar genom att använda strukturfonderna.

43.

Det viktigaste är att få tillräcklig information och samordningskapacitet vars optimala resultat vore ett perfekt system präglat av enhetlig komplementaritet, som undanröjer ineffektivitet till följd av överlappning och ren imitation.

44.

ReK välkomnar kommissionens olika initiativ på området, t.ex. de tematiska plattformarna, men anser att dessa initiativ bör lanseras med mycket tydligt fastställda finansiella instrument och mål, för att undvika risken för osäkerhet mellan deltagarna och för att undvika överlappning med andra initiativ eller program, exempelvis kunskaps- och innovationsgrupper, ERA-NET, Cosmes klusterprogram, projekt inom ramen för Interreg Europe etc.

45.

Vi beklagar att de stora finansiella instrumenten inte används för mindre projekt och är fortsatt otillräckliga för att ge små och medelstora företag möjlighet att bemöta marknadsmisslyckanden och för att underlätta tillgången till krediter och riskfinansieringar, trots de höga belopp som mobiliserats, särskilt inom ramen för Efsi. Många gånger är det komplexiteten, de tidskrävande förfarandena för att förbereda, genomföra och avsluta ett mycket omfattande projekt, samt den låga tekniska mognadsgraden (utan någon synbar avkastning på investeringarna) som hindrar mindre aktörer från att delta.

46.

Kommittén betonar vikten av kommissionens utveckling av tematiska plattformar, i synnerhet den möjlighet de erbjuder när det gäller att främja samarbetet mellan regionala aktörer. Kommittén noterar även att ovannämnda plattformar för mellanregionalt samarbete har visat sig vara mycket viktiga för genomförandet och för att maximera den ekonomiska tillväxten och marknadspotentialen, i synnerhet när det gäller industriledd innovation. ReK anser därför att det bör vara möjligt för flera frivilliga regioner att planera organiseringen av vissa specialiseringar på mellanregional nivå:

47.

Strategierna för smart specialisering bör uppmuntra regionerna att samarbeta för att kluster ska utveckla internationella samarbeten inom sektorer eller gemensamma marknadssegment som bidrar till att förstärka ovannämnda internationella värdekedjor. Den roll som kluster kan spela som förbindelselänkar mellan aktörer inom och utanför regionerna och som kanaler för företagsstöd till små och medelstora företag bör avspeglas i EU:s politik.

48.

Kommittén beklagar att de nationella och regionala myndigheterna inte på ett tillfredsställande sätt utnyttjar det gällande regelverket för mellanregional och transnationell användning av de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Detta gäller även genomförandet av insatser utanför programområdet, vilket i praktiken nästan aldrig sker.

49.

Enligt ett flertal studier finns det betydande hinder som försvårar användningen av de europeiska struktur- och investeringsfonderna för mellanregionalt och transnationellt samarbete, till exempel brist på resurser eller administrativ kapacitet, brist på exempel på god praxis, osäkerhet om hur man ska gå tillväga, avsaknad av referensram och metoder, avsaknad av tydliga mål, nivåasymmetri i fråga om politisk behörighet, rättsliga hinder och avsaknad av en finansiell ram som främjar arbetet.

50.

Det nuvarande regelverket begränsar därför det interregionala samarbetet snarare än att främja det. Vi uppmanar därför kommissionen att stödja arbetet i nätverken av Eruf- och ESF-förvaltningsmyndigheter med praktiska åtgärder t.ex. i fråga om utbyte av information och undanröjande av osäkerhet om huruvida planerade åtgärder i ett specifikt fall är tillåtna, samt att avstå från restriktiva tolkningar av det befintliga regelverket. Vissa av de konkreta hindren beror emellertid inte på att den befintliga lagstiftningen är otillräcklig utan på bristen på administrativ kapacitet och de assymmetriska nivåerna i fråga om politiska/administrativa/vetenskapliga befogenheter.

51.

Kommittén anser att strategierna för smart specialisering i regionerna verkligen bör beaktas inom all EU-politik, bland annat i genomförandet av hela sammanhållningspolitiken, och inte bara i genomförandet av Eruf.

52.

Det kan vara svårt att försöka främja nya politiska strategier med en oförändrad rättslig och ekonomisk ram, och därför vore det lämpligt att göra programmen mer flexibla så att de på ett smidigt sätt kan anpassas till utvecklingen av nya politiska strategier.

53.

För att regionerna ska kunna utveckla sitt samarbete i fråga om strategierna för smart specialisering anser ReK att de behöver ett enkelt verktyg som gör det möjligt att verkligen ta hänsyn till kostnaderna för nätverksbyggandet och inte bara när det gäller gemensamma operativa projekt.

54.

Kommittén avvisar alla försök att åternationalisera sammanhållningspolitiken efter 2020 eftersom den förblir en hörnsten för att främja strategier för smart specialisering i alla regioner i EU, och det skulle äventyra den positiva utveckling som redan inletts på lokal och regional nivå under den nuvarande finansieringsperioden.

55.

ReK rekommenderar därför följande:

56.

Kommissionen rekommenderas att inrätta en arbetsgrupp med aktivt deltagande av Europeiska regionkommittén, där man tar upp alla dessa aspekter som gör det möjligt att i samband med ovannämnda förhandsvillkor för strategierna för smart specialisering säkerställa ökad konkretion samt mål och instrument.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/32

1.

Europeiska regionkommittén välkomnar kommissionens arbetsdokument om en handlingsplan för Sendairamen för katastrofriskreducering 2015–2030 eftersom det särskilt betonar de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att stödja nationella insatser för katastrofriskreducering.

2.

Kommittén betonar att motståndskraft mot katastrofer är en av den hållbara utvecklingens grundläggande aspekter. Kommittén uppmanar i detta sammanhang EU-institutionerna att se till att denna princip är en av de viktigaste pelarna för det framtida arbetet för hållbar utveckling i Europa och att beakta detta i framtida EU-fonder och EU-projekt.

3.

Naturkatastroferna har blivit mer omfattande och oftare förekommande under de senaste tio åren. Varje år dör tiotusentals människor runt om i världen som en följd av naturkatastrofer, med direkta kostnader för EU-länderna på tiotals miljarder euro. Antalet dödsfall tenderar att vara större i utvecklingsländer och de ekonomiska förlusterna större i utvecklade ekonomier.

4.

Kommittén uttrycker sitt stöd för nationella, regionala och lokala strategier och planer för riskhantering, som bl.a. syftar till att fastställa mål, indikatorer och tidsplaner, och betonar behovet av att utvärdera befintliga strategier och planer för att införliva bestämmelserna i Sendairamen. För gränsregioner är en effektiv samordning mellan sådana strategier eller utveckling av gemensamma gränsöverskridande strategier oerhört viktig och bör uppmuntras.

5.

Kommittén understryker att det är mer kostnadseffektivt att bygga infrastruktur som är motståndskraftig mot katastrofer än att upprusta osäkra strukturer i efterhand. FN:s kontor för katastrofriskreducering (UNISDR) beräknar kostnads–nyttoförhållandet till 1:4.

6.

Kommittén konstaterar att man omgående måste uppnå de prioriterade målen för 2020 som anges i målen för hållbar utveckling (1) (11b) och Sendairamen om en avsevärd ökning av antalet städer och samhällen som antar och genomför integrerade strategier och planer för integration, resurseffektivitet, begränsning av och anpassning till klimatförändringar och motståndskraft mot katastrofer, samt att i enlighet med Sendairamen utveckla och genomföra en heltäckande riskhantering på alla nivåer.

7.

Alla EU-projekt med koppling till ny infrastruktur (oavsett om de ska genomföras med regionalpolitiska medel eller genom Europeiska fonden för strategiska investeringar) bör göras motståndskraftiga mot katastrofer. Denna princip bör uttryckligen nämnas i bestämmelserna om användningen av medlen.

8.

ReK understryker behovet av att avsätta tillräckliga finansiella resurser för katastrofriskreducering på lokal, regional och nationell nivå. Civilskyddet överlåts ofta åt lokala och regionala myndigheter utan tillräckliga medel för att tillgodose behoven. Lokala och regionala myndigheter måste ha adekvata resurser och befogenheter att fatta beslut. Tillräckliga resurser måste också anslås till program som stöder gränsöverskridande samarbete på området katastrofriskreducering och krishantering.

9.

Regionkommittén ställer sig helt och hållet bakom kommissionens förslag av den 30 november 2016 (COM(2016) 778), som skulle möjliggöra en starkare form av EU-solidaritet efter en större eller regional naturkatastrof. Vi efterlyser en översyn av den definition av större eller regionala naturkatastrofer som återfinns i rådets förordning (EG) nr 2012/2002 om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond, som citeras i ovan nämnda kommissionsförslag. De gränser för större naturkatastrofer som anges i definitionen, nämligen skador för mer än 3 miljarder euro eller mer än 0,6 % av det berörda landets BNI, är alltför höga och utgör ett hinder, framför allt för mindre regioner och mindre utvecklade regioner som oftast är i behov av finansiellt stöd.

10.

De lokala och regionala myndigheterna spelar en nyckelroll i fråga om katastrofriskhantering och katastrofhantering, och lokala och regionala plattformar har legitimitet, en roll och betydelse när det gäller katastrofriskreducering.

11.

För optimal riskhantering är samarbetet mellan lokala myndigheter och nationella aktörer, å ena sidan, och med privata aktörer, däribland försäkringsbolag, å andra sidan, av avgörande betydelse.

12.

ReK påminner också om att vissa regioners geostrategiska läge, däribland de yttersta randområdena, gör dem till privilegierade europeiska aktörer för snabba insatser utanför EU:s gränser, men också för att förebygga risker.

13.

Katastrofer känner inga regionala eller nationella gränser varför det är nödvändigt att upprätta ett protokoll för samordnade åtgärder i händelse av katastrofer som berör två eller fler stater. Samordning är särskilt viktig i sådana situationer där tredjeland hör till de drabbade staterna.

14.

Frågan om naturkatastrofer utgör en integrerad del av de insatser som syftar till att ta itu med konsekvenserna av klimatförändringarna, och båda dessa områden bör behandlas tillsammans. Kommittén föreslår att det nya borgmästaravtalet för klimat och energi utökar sin verksamhet på detta område och tillhandahåller ytterligare stöd till klimatanpassning som även bygger upp motståndskraften på lokal nivå. Vi upprepar vårt stöd för borgmästaravtalet och för kampanjen för motståndskraftiga städer (Making Cities Resilient) från FN:s kontor för katastrofriskreducering. För att uppmärksamma kommuner och regioner på ”Making Cities Resilient”-kampanjen föreslår ReK att ambassadörer för motståndskraftiga städer utses, med stöd från ReK.

15.

ReK instämmer i det påpekande om att man bör ta hänsyn till katastrofriskreducering som framförs i kommissionens meddelande COM(2016) 739, som offentliggjordes i november 2016, men beklagar att kommissionen inte betonar att motståndskraft mot katastrofer är en av hörnstenarna för hållbar utveckling i EU (2).

16.

Kommittén betonar den moraliska plikten att se till att EU:s projekt inte äventyrar människors liv genom finansiering av infrastruktur som inte är motståndskraftig mot katastrofer. Finansiellt är det också effektivare att anlägga katastroftålig infrastruktur än att modernisera infrastruktur som inte uppfyller säkerhetsnormerna.

17.

ReK välkomnar den nyligen genomförda reformen av EU:s solidaritetsfond, EU:s finansiella mekanism för att tillhandahålla stöd i händelse av en större katastrof och EU:s främsta verktyg för att hantera naturkatastrofer. Vi framhåller solidaritetsfondens betydelse som ett verktyg för att hantera större naturkatastrofer och som ett uttryck för europeisk solidaritet med katastrofdrabbade områden i Europa. Kommittén ställer sig positiv till att fonden, i linje med ReK:s rekommendationer, kan användas för att bygga in katastrofmotståndskraft i berörd infrastruktur. Även om kommittén ställer sig positiv till att tidsfristen för dess användning förlängs, understryker den att en tvåårig tidsfrist skulle fungera bättre för att möjliggöra en effektiv användning av fonden (3). Vidare anser kommittén att den finansiella stödmekanismen bör fastställa lägre trösklar, som möjliggör tillgång till både regionala och lokala enheter.

18.

När det gäller utvecklingssamarbete är det nödvändigt att sprida information för att upplysa om att beredskap och handling är myndigheternas och befolkningens ansvar.

19.

Vi stöder det övergripande synsättet i kommissionens handlingsplan, som gör det möjligt att genomföra målen för Sendairamen i övrig EU-politik och därigenom minska klyftan mellan den övergripande Sendairamen och unionens civilskyddsmekanism.

20.

I kommissionens handlingsplan beaktas bidragen från all EU-politik och praxis i EU, inte bara från civilskyddspolitiken, till att uppnå de prioriteringar som man enades om vid FN:s tredje världskonferens om katastrofriskreducering.

21.

Grundvalen för en proaktiv snarare än reaktiv katastrofriskpolitik är att man utarbetar femårsplaner som bör syfta till att involvera hela samhället, sprida och öka riskmedvetenheten, investeringar med koppling till risker, katastrofberedskap och motståndskraft mot katastrofer och att stärka EU:s prioriteringar i fråga om konkurrenskraft, forskning och innovation och stödja motståndskraftig hållbar utveckling; att man främjar användningen av informations- och kommunikationsteknik, IKT och automatiska nätverk för tidig varning, som bygger på tidig upptäckt, omedelbar kommunikation och proaktiva interventionsprotokoll.

22.

Projekt som stöds och genomförs inom ramen för planen kan bidra till att skapa synergieffekter mellan katastrofriskreducering och klimatförändringsstrategier och till att stärka städernas kapacitet att hantera risken för naturkatastrofer.

23.

Handlingsplanerna bör vara förenliga med andra internationella avtal som ingåtts och förfaranden som genomförts under 2015 och 2016, inklusive Agenda 2030 för hållbar utveckling, handlingsplanen från Addis Abeba om utvecklingsfinansiering samt klimatavtalet från Paris, världstoppmötet om humanitära frågor och den nya agendan för städer.

24.

ReK pekar på vikten av samarbete med den privata sektorn vid insamling och utbyte av uppgifter om förluster och skador, och en förstärkning av kopplingarna mellan strategierna för katastrofriskhantering, klimatanpassning och biologisk mångfald.

25.

Vi understryker också vikten av att se till att alla EU:s finansiella instrument främjar investeringar som grundar sig på stärkt motståndskraft mot risker samt stöder system för tidig varning och åtgärder för att förbättra tekniken för kommunikation mellan räddningstjänsten och offentliga varningar samt en strategi för bättre återuppbyggnad efter naturkatastrofer.

26.

De lokala och regionala myndigheterna har ett institutionellt och politiskt ansvar att skydda allmänheten och är de första som måste reagera i krissituationer, genom att tillhandahålla grundläggande tjänster och tillsyn och hantera katastroferna när de inträffar. De ansvarar för förebyggande och omedelbara åtgärder och räddningsinsatser och har framför allt ingående kunskaper om lokalområdet och lokalsamhällena. De lokala och regionala myndigheterna ansvarar även för det efterföljande återuppbyggnadsarbetet.

27.

Lokala och regionala myndigheter har flera gånger visat ett enormt engagemang när det gäller att minska riskerna för katastrofer, till exempel genom att delta i utarbetandet av riskbedömningar och riskhanteringsplaner, i linje med ReK:s yttrande om unionens civilskyddsmekanism (4).

28.

ReK betonar vikten av att utveckla det mellanregionala samarbetet för att förebygga katastrofrisker, särskilt genom civilskyddspolitiken. Vi anser att kommissionen genom att förbättra samordningen mellan regionerna bör bidra till att göra detta samarbete mer effektivt och ändamålsenligt genom att upprätta standarder för de modeller och tekniker som används av dessa städer och regioner för att förbättra de räddningsinsatser vid nödsituationer som överskrider gränserna eller förmågan hos de administrativa enheterna.

29.

Ett annat önskat samarbete på detta område är att man utvecklar ett offentlig-privat partnerskap för katastrofriskreducering och genomför åtgärder för att uppmuntra den privata sektorn att förstå lokala risker och bli en berörd part i framtidens politik för katastrofriskreducering, t.ex. genom att bredda försäkringsutbudet. Kommittén upprepar sin farhåga om att de tilltagande riskerna kan leda till att försäkringar inte finns att tillgå eller blir alltför dyra i vissa områden, vilket kan öka de offentliga myndigheternas finansiella exponering kraftigt. Vi understryker att riskdelning är ett alternativ som bör utforskas och efterlyser en bedömning av genomförbarheten av en obligatorisk försäkring mot naturkatastrofer (5).

30.

Mobilteknik, internet och sociala medier blir allt viktigare och bör utnyttjas fullt ut för att informera om katastrofer, särskilt en mer avancerad AML-teknik (Advanced Mobile Location) som möjliggör omedelbar lokalisering av ett samtal till det europeiska larmnumret 112. Användningen av dessa tekniker är lika viktig för framtagandet av kampanjer för att förebygga och öva inför katastrofer.

31.

En effektiv politik för katastrofinformation bör tillämpas som kan bidra till att förhindra skador om det finns en sannolikhet för att liknande händelser eller katastrofer inträffar igen. ReK anser vidare att det är nödvändigt att erbjuda skydd samt materiellt och psykologiskt stöd till offer, anhöriga, hjälparbetare och andra som berörs av katastrofer.

32.

De lokala och regionala myndigheterna behöver kunskap, verktyg, kapacitet och resurser för att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med ReK:s yttrande om Hyogo-ramen för åtgärder efter 2015. Dessa myndigheter ansvarar för en lång rad kritiska infrastrukturer, men investeringarna för att öka deras motståndskraft mot katastrofrisker är inte särskilt synliga och försummas ofta eller förhindras (6).

33.

ReK efterlyser åtgärder för att öka allmänhetens medvetenhet, bl.a. genom forskning om katastrofriskhantering. Invånarna i riskzoner bör göras medvetna om nödvändigheten av att vara solidariska med invånarna i områden som ofta hotas av katastrofer. De nuvarande kunskaperna om hur risker kan eskalera är små.

34.

ReK betonar vikten av att lokala och regionala myndigheter utvecklar nätverk för meteorologiska mätstationer, inom ramen för de kunskaper, verktyg, förmågor och resurser som krävs för att uppfylla sina skyldigheter, såsom anges i ReK:s yttrande om Hyogo-ramen för åtgärder efter 2015. Dessa nätverk måste kunna övervaka de variabler som används för en korrekt bedömning av klimatförändringarna samt alla de variabler som möjliggör observation av och tidig varning för katastrofer.

35.

Regionkommittén ställer sig helt och hållet bakom Europeiska kommissionens förslag (COM(2016) 778 final) om att skapa ett nytt prioriterat insatsområde med en finansieringsgrad på upp till 100 % för att inom ramen för Erufs investeringsprioriteringar stödja åtgärder för prognoser, förebyggande, planering, hantering och återhämtning vid större eller regionala naturkatastrofer.

36.

Vi stöder förslagen om att göra utgifter för dessa ändamål stödberättigande från och med det ögonblick då en naturkatastrof inträffar, även om detta sker innan förordningen träder i kraft.

37.

Arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. ReK understryker att katastrofer inte tar hänsyn till gränser och att motståndskraft mot katastrofer i gengäld är ett område där det behövs samordnad handling. Civilskydd är ett område där EU stöder, samordnar och kompletterar medlemsstaternas åtgärder (artikel 6 i EUF-fördraget). I enlighet med artikel 196 i EUF-fördraget får unionen agera utan att tillgripa harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/36

1.

ReK välkomnar kommissionens lagstiftningsförslag om bindande årliga minskningar av medlemsstaternas växthusgasutsläpp 2021–2030 i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet [COM(2016) 482 final] och om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 [COM(2016) 479 final].

2.

Det är viktigt att minska utsläppen av växthusgaser i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet fram till 2030 i en sådan utsträckning att det långsiktiga målet att minska utsläppen av växthusgaser med 95 % fram till 2050 kan uppnås.

3.

Kommittén anser att det med hänsyn till uppfyllandet av de åtaganden som gjordes i Parisavtalet vore oerhört innovativt och kostnadseffektivt om potentialen för att minska koldioxidutsläppen från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) kunde inarbetas på ett integrerat sätt inom ramen för EU:s klimatpolitik.

4.

Det är av avgörande betydelse att de lokala och regionala myndigheterna erkänns, involveras som viktiga aktörer i genomförandet av de åtgärder som ingår i den nya klimatpolitiken och i enlighet med principerna om flernivåstyre på ett mer aktivt och omfattade sätt deltar i genomförandet av EU:s energi- och klimatpolitik.

5.

ReK framhåller städernas och regionernas roll och befogenheter i insamlingen och sammanställningen av de uppgifter som krävs för att upprätta inventeringsdata för utsläpp av växthusgaser i de sektorer som omfattas av LULUCF-förordningen och förordningen om ansvarsfördelning. Vi uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att konsekvent stödja de lokala och regionala myndigheterna genom att stärka deras kapacitet att uppfylla sina grundläggande uppgifter att utforma och planera den lokala utvecklingen inom energihushållning, transport, avfallshantering, markanvändning och andra områden.

6.

Kommittén anser att marknadsekonomiska principer och markanvändningspraxis och även medel för att uppnå utsläppsminskningsmål kommer till uttryck i klimatåtgärderna genom flexibilitetsinstrumenten, men att ändringar behövs här för att undvika en nedvärdering av EU:s ambitiösa klimatmål och inflation i handeln med kvoter. Detta kan ske genom att man räknar in de faktiska utsläppen eller deras linjära minskningstendens år 2020, minskar överförandet av kvotöverskott i EU:s system för handel med utsläppsrätter till sektorer som inte omfattas av detta system och fastställer mer ambitiösa mål även för länder med låg BNP.

7.

Kommittén efterlyser införande av efterlevnadskontroller vart femte år som ett effektivt sätt att se till att utsläppsminskningsmålen uppnås med hjälp av en mer regelbunden övervakning.

8.

Kommittén anser att det på grund av avsaknaden av särskilda utsläppsminskningsmål för de enskilda sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning bör införas planeringsbestämmelser så att strategier och åtgärder kan utformas på EU-nivå, medlemsstatsnivå och regional och lokal nivå för att garantera dessa sektorers övergång till åtgärder för låga koldioxidutsläpp. Sektorsvisa mål bör därför utarbetas för att säkerställa att alla sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning uppfyller det globala utsläppsminskningsmål som föreslås i förordningen, och dessutom måste efterlevnadskontrollerna förstärkas med årliga översyner och balansräkningar.

9.

ReK betonar behovet av att på ett heltäckande och mer ambitiöst sätt ta vara på möjligheterna i fråga om de rättsliga kraven för sektorsspecifika åtgärder i sektorer där utsläppen riskerar att öka (t.ex. personbilars och lätta nyttofordons effektivitet i transportsektorn).

10.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att anlägga en helhetssyn när det gäller bidraget från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk samt att erkänna att denna sektor, i synnerhet skogsbruket, har potential att bidra positivt till minskningen av klimatförändringarna genom bindning, lagring och ersättning av koldioxidutsläpp.

1.

De lokala och regionala myndigheterna har utan tvivel en avgörande roll att spela i de sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning för minskningen av växthusgasutsläppen och av LULUCF-förordningen, eftersom dessa förordningar kräver att den territoriella dimensionen beaktas. Samtidigt handlar det här direkt om områden där de lokala och regionala myndigheterna kan agera på grundval av sina rättsliga befogenheter. För det politiska genomförandet finns det dessutom en bred uppsättning ändamålsenliga verktyg att tillgå, t.ex. fysisk planering, främjande av små och medelstora företag, politiska åtgärder för att locka och främja gröna investeringar, byggnation, stadstrafik och rörlighet samt stadsutvecklingsplaner.

2.

De föreslagna åtgärderna bidrar till att minska utsläppen på de områden som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS) och skapar på så sätt ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt mervärde. Detta gör att städerna och regionerna får en ännu viktigare roll att spela, eftersom de går i täten inom sina egna territorier, är pådrivande krafter för initiativ för att fasa ut fossila bränslen och tar hänsyn till de ekonomiska och sociala faktorerna för varje åtgärd lokalt.

3.

Regionkommittén betonar att ett modernt och hållbart skogsbruk bidrar till en ökad användning av förnybara resurser och bioenergi som ersätter användningen av fossila bränslen samtidigt som det fungerar som en effektiv koldioxidsänka. Kommittén betonar därtill vikten av att reducering av utsläpp inom LULUCF-sektorerna också måste främjas genom EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

4.

De lokala och regionala myndigheterna har viktiga uppgifter när det handlar om att ge allmänheten direktinformation och genomföra kampanjer i energifrågor. Kommissionen stöder i sina förslag genomförandet av regionala klimat- och energistrategier och driver utfasningen av de fossila bränslen inom de olika sektorerna och den systematiska markanvändningen inom ramen för regional utveckling, stadsutveckling och fysisk planering framåt. Borgmästaravtalet fungerar som ram för förfarandena på regional och lokal nivå, med konkreta exempel och minskningsmål.

5.

Kommittén anser att de föreslagna förordningarna inte ger upphov till några frågor beträffande deras förenlighet med subsidiaritetsprincipen, eftersom åtgärderna mot klimatförändringen och dess effekter helt klart är en gränsöverskridande fråga och målen för dessa förordningar således endast kan uppnås genom åtgärder på EU-nivå. De föreslagna förordningarna går inte heller utöver vad som är nödvändigt när det gäller form och innehåll för att uppnå målet att genomföra EU:s mål för minskning av växthusgasutsläppen till 2030 på ett kostnadseffektivt sätt och är således förenliga med proportionalitetsprincipen.

6.

För en övergång till en koldioxidsnål ekonomi och rena energikällor måste man i fortsättningen vidta breda klimatåtgärder också i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet. I den ansvarsfördelning som föreslås eftersträvar man en allmän ordning för de sektorer som inte omfattas av ETS.

7.

Kommissionen anger inte några konkreta eller rättsligt bindande mål för dessa sektorer utan utgår snarare från en helhetsbedömning av sitt bidrag, som innebär att medlemsstaterna ges förhållandevis stor frihet att besluta om vilka åtgärder de konkret vill vidta för att uppnå sina mål om att minska utsläppen av växthusgaser. Utsikterna till minskade växthusgasutsläppen varierar från sektor till sektor, och på nationell nivå kan det till och med bli tal om ökningar – ta t.ex. prognoserna för utsläppen från landtransporter, helt bortsett från genomförandet av åtgärder för större drivmedelseffektivitet.

8.

Vi förespråkar ett flexibelt genomförande av de allmänna målen för alla sektorer, där man i varje enskilt fall bedömer och tar hänsyn till den regionala och lokala kapaciteten. I praktiken kan man dock inte göra en uppdelning av målet för varje enskild sektor.

9.

Alla medlemsstater och sektorer av ekonomin bör bidra till målen om minskade koldioxidutsläpp och alla bör eftersträva ovanstående mål, varvid rättvisa och solidaritet ska vägas mot varandra. De nationella målen i de medlemsstater vilkas BNP per invånare överstiger EU-genomsnittet bör justeras i relation till detta så att kostnadseffektivitet uppnås på ett rättvist och balanserat sätt.

10.

Uppnåendet av dessa utsläppsminskningar bör öka effektiviteten och innovationen i den europeiska ekonomin och fungera som katalysator för förbättringar, framför allt inom byggnation, jordbruk, avfallshantering och transporter, i den mån dessa sektorer omfattas av denna förordning.

11.

Ansvarsfördelningsförordningen erbjuder många möjligheter till flexibilitet och handel som syftar till att hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina utsläppsmål senast 2030. Sådana åtgärder minskar kostnaderna för att minska utsläppen, även om man måste vara realistisk och försiktig och se till att flexibiliteten i vissa medlemsstater inte leder till mer utsläpp eller till att lägre mål fastställs till följd av manipulationer, antingen innan bestämmelserna träder i kraft eller under flexibilitetsmekanismens genomförande. Oenhetliga flexibilitetsbestämmelser kan i slutänden nämligen leda till att utsläppsminskningsmålen inte uppnås. Det handlar inte bara om att hålla ett öga på de tillfälliga ekonomiska och strukturella problemen i medlemsstaterna utan även om att ta hänsyn till de regionala skillnaderna inom staterna, så att de ambitiösa målen uppnås.

12.

Kommittén uppmanar kommissionen att skyndsamt föreslå konkreta lösningar på problematiken i regioner som kan drabbas av särskilda svårigheter eller tillbakagång i samband med den nödvändiga övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Det finns ett behov av att utveckla realistiska lösningar för regioner som i hög grad är beroende av användningen av fossila bränslen eller energiintensiva industrier, eller som på annat sätt kan påverkas i oproportionerligt hög grad av de föreslagna förordningarnas tillämpning. ReK betonar vikten av att involvera lokala och regionala myndigheter i utvecklingen av strategier för hållbar utveckling som kan stimulera ekonomin i dessa regioner.

13.

Den övre gräns som fastställts till 100 miljoner enheter är, med tanke på överutbudet av utsläppsrätter och det låga koldioxidpriset, bidrar inte till någon kraftig utsläppsminskning utan står i motsats till klimatskyddsmålen och kan leda till att utsläppen inom sektorer som inte omfattas av systemet för utsläppshandel till och med ökar vid en ombalansering.

14.

Vi uppmanar kommissionen att skapa viss flexibilitet vid beräkning av böter, genom att fastställa lägre valuta- eller bedömningskurser vid omfördelning av utsläppskvoter mellan sektorerna.

15.

ReK välkomnar förslaget om att låta medlemsstaterna använda sammanlagt 280 miljoner koldioxidekvivalenter från LULUCF-området i bokföringen och erinrar om att denna sektor, inte minst skogsnäringen, har potential att bidra positivt till EU:s klimatram. Kommittén noterar att det finns problem när det gäller noggrannheten i övervakningen av växthusgasutsläppen på LULUCF-området och stödet från den lokala nivån vid insamlingen av uppgifter.

16.

Koldioxidbindningen inom ramen för LULUCF bör begränsas till de områden i ansvarsfördelningsförordningen där bokföringsreglerna har vetenskaplig grund och har testats i pilotprojekt. Tanken är att man på så sätt ska förhindra spekulation och att de allmänna principerna reduceras till en ren kostnadsaspekt. Vid övervakningen av åtgärderna på LULUCF-området och vid rapporteringen om detta måste man efter bästa förmåga och genom tillämpning av bästa praxis undvika dubbelräkning. Detta gäller framför allt för byten av markanvändningskategorier men också för bokföring av träprodukter och naturliga störningar.

17.

Vi föreslår att avdrag ska kunna tillämpas med femårsintervall, så att hänsyn kan tas till det potentiella bidraget från avskogad mark, beskogad mark, brukad åkermark och brukad betesmark. På så sätt tar man hänsyn till variationen i naturen så att effekterna av olyckshändelser och cykliska processer utjämnas.

18.

Vi uppmanar kommissionen att samarbeta med medlemsstaterna för att fastställa tydligare regler för de lokala och regionala myndigheternas roll i datahanteringen och övervakningen av bokföringen på LULUCF-området.

19.

Det är viktigt att den gedigna rapporterings- och efterlevnadscykeln, såsom fastställs i ansvarsfördelningsbeslutet, bibehålls enligt förslaget. Medlemsstaterna har även fortsättningsvis en skyldighet att iaktta de årliga utsläppsgränserna och att följa en linjär bana under perioden 2021–2030, men den faktiska efterlevnadskontrollen kommer bara att göras vart femte år.

20.

För att se till att efterlevnadskontrollerna görs på grundval av korrekta uppgifter måste kommissionen fortlöpande och systematiskt undersöka och ta ställning till de växthusgasinventeringar som läggs fram av medlemsstaterna, eventuellt också med hjälp av oberoende sakkunniga.

21.

Vi anser att Europeiska miljöbyrån måste fortsätta att samordna kontrollen av att den information som lämnas är transparent, korrekt, enhetlig, jämförbar och fullständig. Det avgörande är att man stärker de lokala och regionala myndigheterna vid bokföring och rapportering för att i större utsträckning än hittills ta hänsyn till lokala och regionala särdrag.

22.

Det är viktigt att de nationella, regionala och lokala förvaltningarna samt företagen, de små och medelstora företagen samt mikroföretagen genom detta förslag inte åläggs några direkta rapporteringsskyldigheter eller administrativa bördor.

23.

Mångfalden och variationen i markanvändningen i Europa leder till en behandling som till sin natur är varierad och oenhetlig och som nödvändiggör en bestämd och samordnad harmonisering och normering av kvaliteten på medlemsstaternas uppgifter. I samband med detta måste man ta hänsyn till inte bara landsspecifika utan även regionala och lokala förhållanden och tendenser. I detta sammanhang föreslår ReK att man drar nytta av de erfarenheter som gjorts med hjälp av instrument såsom metoden för utsläppsinventering inom ramen för borgmästaravtalet, samt kopplar dem till de pågående ansträngningarna för att fastställa flexibla, lättanvända och tillförlitliga indikatorer för mätning av lokala och regionala utsläpp med koppling till det globala borgmästaravtalet.

24.

Kommittén är oroad över att Kyotoprotokollet löper ut i slutet av 2020. Styrningen av LULUCF-sektorn måste därför vidareutvecklas inom EU. Denna styrning omfattas för närvarande av LULUCF-beslutet (529/2013/EU). Genomförandet av detta beslut har redan börjat och ska leda till bättre bokföringssystem senast 2020. Utan en rättslig ram som befäster detta genomförande och fastställer regler för perioden efter 2020 skulle LULUCF-sektorn integreras i den övergripande ramen på olika sätt inom EU. Skillnader i rapporterings- och bokföringsregler mellan medlemsstaterna skulle ha en negativ inverkan på den inre marknadens optimala funktion.

25.

Bokföringsreglerna för LULUCF-inventeringen på grundval av IPCC-förfarandet från 2006 hör inte till de mest moderna metoderna. EU bör kraftigt vidareutveckla inventeringsförfarandet så att det blir noggrannare och snabbare samtidigt som enkelheten och öppenheten i systemet bibehålls. I detta sammanhang spelar städerna och regionerna en viktig, för att inte säga avgörande roll när det handlar om att tillhandahålla de uppgifter som behövs för LULUCF-inventeringarna, både för efterhandsutvärderingen och för att utfärda prognoser.

26.

Användningen av sådana stödstrukturer i förfarandet som ska driva på en successiv förbättring verkar förebåda en lovande utveckling. ReK kan bidra till att skapa en gynnsam miljö för att – i enlighet med sådana centrala principer för IPCC-förfarandet som enhetlighet, jämförbarhet, fullständighet, korrekthet och transparens – fortsätta att bygga ut städernas och regionernas förmåga att samla in, analysera och sammanställa uppgifter inom ramen för LULUCF.

27.

Kommissionen bör tillsammans med ReK utveckla riktlinjer för att ge de lokala och regionala myndigheterna förfarandeteknisk hjälp vid insamling av uppgifter och likaså gemensamma metodologiska standarder för inkludering och beaktande av lokal information, där behovet av kompromisser mellan korrekthet och kostnadseffektivitet samt av en minskning av den administrativa bördan inte får lämnas utan avseende. Större korrekthet kan endast uppnås genom att lokala och regionala sakkunniga involveras.

28.

En strategi där många berörda aktörer involveras är inte bara att rekommendera om man vill nå enighet om frågor som rör klimatförändringarna och utformningen av LULUCF. En sådan bidrar också till att öka transparensen och rapporteringsskyldigheten och till att förbättra bedömningen av de sociala och ekonomiska effekterna på lokal och regional nivå, till att lättare finna optimala lösningar och till att få grepp om den allt större komplexiteten på olika områden.

29.

När man integrerar LULUCF i den klimatpolitiska ramen måste man i första hand ta hänsyn till jord- och skogsbruket men också till bidraget från bostadssektorn, avfallshanteringen och den småskaliga industrin, både vid införandet av bästa praxis i fråga om öppenhetskrav men också för att se till att kontrollmekanismerna fungerar. Det är utslagsgivande och avgörande att det sker en snabb och konkret återkoppling från de enskilda områdena, både under överläggningarna om förordningen och under genomförandet.

30.

Finansieringsmöjligheterna måste fortlöpande, mer beslutsamt än hittills och mer decentraliserat utvidgas till att omfatta den lokala och regionala nivån, där de kan fungera som intressanta komplement till privat finansiering och för kreditinstitut. Vid sidan av att man tillhandahåller nationella och europeiska finansiella medel i form av bidrag och samfinansiering bör man även överväga att förbättra de lokala och regionala myndigheternas kreditvärdighet och deras förmåga att ge lån i syfte att genomföra miljörelaterade initiativ. Detta kan uppnås genom ändringar av lagstiftningen eller genom att städer går samman som inte ensamma är tillräckligt stora för att köpa t.ex. obligationer.