28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/1

Föredragande:

Madi SHARMA

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har betydande erfarenhet av att arbeta med politik inom transportsektorn och har på senare tid uppmärksammat denna traditionellt mansdominerade sektor ur ett jämställdhetsperspektiv (se yttrande TEN/573 – ”Kvinnor och transporter”) (1). I egenskap av den EU-institution som företräder civilsamhället har EESK sakkunskap om dialog och samråd med berörda aktörer avseende lagstiftningsåtgärder.

1.2

EESK anser att plattformar för berörda aktörer utgör effektiva förändringsforum om de

1.3

EESK föreslår en EU-plattform för förändring (nedan kallad plattformen) för att ta itu med frågan om jämställdhet inom transportsektorn, vars första prioritering kommer att vara att öka kvinnors anställbarhet inom sektorn. Denna första målsättning skulle senare kunna kompletteras med att man inbegriper ”kvinnor som användare”. Transport omfattar transporter med flyg, till sjöss, på landsväg, på järnväg, på inre vattenvägar och logistik. Medlemskapet skulle (dock inte uteslutande) kunna inbegripa representativa organ med politiska beslutsfattare på EU-nivå och nationell nivå, transportsektorerna och deras fackföreningar, medier, passagerarorganisationer samt icke-statliga organisationer som är beredda att åta sig att vidta konkreta åtgärder för att ta itu med den bristande jämställdheten inom transportsektorn.

1.4

EESK skulle vilja främja målen om att genomföra genusmedveten politik genom att fastställa tydliga mål: mandat och definierat verksamhetsområde, inklusive indikatorer som ska tas fram av medlemmarna i samband med plattformens inrättande. Detta skulle fungera som en förebild för partnerskapsarbete och samordnat handlande av sektorns berörda aktörer i syfte att införliva nya initiativ över hela Europa.

1.5

EESK rekommenderar att plattformen bibehåller förmågan till flexibilitet och anpassning mellan sektorns alla dimensioner och på den politiska nivån. Den bör stå fast vid öppenhet och ansvarsskyldighet för medlemmarnas vidkommande och vad gäller sitt funktionssätt. Övervakning, utvärdering och årlig översyn är viktiga verktyg för plattformens trovärdighet och genomslag.

1.6

För att plattformen ska bli framgångsrik måste medlemmarna ta fullt ansvar och därför föreslår EESK en webbplats med en förteckning över medlemmarna och deras verksamhet samt med en databas över insatser, rekommendationer, övervakning och utvärderingar som andra kan reproducera eller använda som informationskälla.

2.1

Kvinnors sysselsättning inom transportsektorn är synnerligen låg. År 2013 var 78 % av transportarbetarna i EU män. Att locka fler kvinnor till transportsektorn är avgörande för att förbättra könsfördelningen i sektorn och göra den mer användarvänlig samt för att avhjälpa den brist på arbetskraft och anta de utmaningar som sektorn brottas med (en tredjedel av alla transportarbetare är äldre än 50 år).

2.2

Den 1 juli 2015 antog EESK ett förberedande yttrande om kvinnor och transporter och i april 2016 deltog kommittén i ett uppföljningsevenemang som anordnades av kommissionsledamöterna Violeta Bulc och Věra Jourová. Efteråt genomförde GD Transport och rörlighet en rad samråd med olika expertgrupper, där aktuella utmaningar och rekommendationer diskuterades. En idé om att inrätta en ”plattform för förändring” framfördes av EESK:s företrädare och kommissionen höll med om att det vore ett bra verktyg för att främja konkreta och synliga åtgärder till förmån för jämställdheten på transportområdet. I en skrivelse av den 13 oktober 2016 förklarade kommissionens vice ordförande Frans Timmermans att en sådan plattform skulle kunna lanseras under andra halvåret 2017 vid ett gemensamt evenemang för EESK och kommissionen.

3.1

Kommissionen har många verktyg och verksamheter för samråd med berörda aktörer. En plattform för förändring skulle kunna utgå från frivilliga, konkreta och mätbara åtgärder som utgör drivkrafter för målen med dess inrättande. Ett exempel på en sådan riktmärkesplattform är GD Hälso- och konsumentfrågors plattform för kost, fysisk aktivitet och hälsa.

3.2

EESK skulle därför vilja föreslå GD Transport och rörlighet en plattform för berörda aktörer på EU-nivå som kan genomföra åtgärdsbaserade åtaganden till förmån för ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor och för jämställdhet inom transportsektorn, i syfte att integrera kvinnor på ett bättre sätt och åstadkomma mer ekonomisk, social och hållbar tillväxt, där

3.3

I samband med inrättandet av en sådan plattform föreslår EESK att GD Transport och rörlighet inledningsvis beaktar följande steg och inslag (som redovisas mer i detalj senare):

4.1

Parallellt med ordförande Junckers kampanj för tillväxt och arbetstillfällen har det maltesiska ordförandeskapet jämställdhet som en av sina prioriteringar. Plattformen skulle kunna innebära ett EU-mervärde för det traditionella beslutsfattandet, med särskild inriktning på en gemensam EU-utmaning: ”Möjligheter genom jämställdhet i Europas transportsektor”. Denna inriktning skulle involvera berörda aktörer som annars kanske inte skulle komma i kontakt med kommissionen. Plattformen skulle därmed kunna komplettera EU-institutionernas arbete.

4.2

Det är mycket viktigt att GD Transport och rörlighet leder arbetet uppifrån och att kommissionsledamoten med ansvar för plattformen stöder dess funktion, till exempel genom att personligen närvara vid invigningen och vid plattformens sammanträden i allmänhet. Plattformens medlemmar kommer att genomföra sina åtaganden frivilligt och på så sätt se det som ett privilegium att bli ombedda att ta på sig denna uppgift. Att ledningsgruppen för GD Transport och rörlighet deltar och samverkar är därför av stor betydelse. Likaså är det viktigt att EU-institutioner som eftersträvar att bli medlemmar i plattformen åtar sig att föreslå målinriktade åtgärder.

4.3

EU:s institutioner och företrädarna för transportministerierna i medlemsstaterna har en viktig uppgift när det handlar om att sprida viktiga resultat på medlemsstatsnivå. EESK rekommenderar därför att det inrättas en högnivågrupp som ger regeringar och deras beslutsfattare en överblick, skapar en mekanism för spridning av bästa praxis, stärker partnerskapsarbetet och förbättrar förbindelserna mellan de politiska beslutsfattarna och plattformen. Om dessa parter väljer att ingå som medlemmar i plattformen bör även de åta sig att genomföra konkreta åtgärder.

4.4

EESK ser gärna att GD Transport och rörlighet ansvarar för driften av plattformen. Generaldirektoratet skulle tilldela budgetar och tillhandahålla sekretariat och vissa resurser. Andra EU-institutioner skulle kunna ge rekommendationer från berörda aktörer inom sina nätverk och kanske även tillhandahålla sammanträdeslokaler, översättning och tolkning. Möjliga alternativa finansieringsmöjligheter skulle kunna ges genom plattformsmedlemmarnas resurser.

4.5

En väsentlig utgift kommer att vara det centrala kommunikationsverktyget, webbplatsen och databasen, inbegripet underhåll. En rad EU-organ har utvecklat sådana webbresurser och GD Transport och rörlighet torde kunna anpassa en mall som redan finns.

5.1

Plattformen bör inte vara en ”diskussionsklubb”, utan en process utformad för att beslutsfattare ska träffas och diskutera utmaningar och möjligheter för kvinnor inom transportsektorn, för att därefter åta sig att genomföra granskningsbara åtgärder. Insikt i vilken typ av berörda aktörer medlemmarna är kommer att göra det lättare att kartlägga vilken grad av engagemang och inflytande de kan tillföra. De som uppvisar störst engagemang kommer att vara de som berörs direkt av de utmaningar som branschen för närvarande står inför.

5.2

Plattformens medlemmar skulle kunna omfatta följande berörda aktörer på EU-nivå och nationell nivå: näringslivet, sammanslutningar för små och medelstora företag, fackföreningar (arbetsmarknadens parter), däribland kvinnoorganisationer, offentliga förvaltningar, bland annat sådana som ansvarar för köp och upphandlingar, t.ex. EBRD, icke-statliga organisationer, inklusive paraplyorganisationer som verkar för kvinnors rättigheter och jämställdhet, medier, tankesmedjor, den akademiska världen och forskningsinstitut.

5.3

Man skulle även kunna överväga att tillfälligt ta med 1) personer som är inblandade i utformningen av åtagandena men som kanske inte är utnämnda plattformsmedlemmar, 2) beslutsfattare och opinionsbildare, även företrädare för EU:s institutioner och medlemsstaterna/offentliga myndigheter.

5.4

Medlemskap i plattformen bör vara gratis med kriterier och villkor för medlemskap. Ingen ersättning planeras inledningsvis, vare sig för medlemmars verksamhet eller för de kostnader som de ådrar sig i egenskap av plattformsmedlemmar.

5.5

Medlemskapet bör grundas på följande:

6.1

Det övergripande målet för denna plattform skulle kunna vara att öka kvinnors deltagande och förbättra jämställdheten inom transportsektorn genom att förbättra möjligheterna för kvinnor, för företag som ägs av kvinnor och för kvinnliga chefer, och genom att förbättra arbetsvillkoren för alla inom sektorn och hur detta i slutändan påverkar arbetstillfällen, inkludering, innovation, hållbarhet och tillväxt. Fokus bör ligga på jämställdheten, och därmed främja sysselsättning och ta itu med brister inom sektorn. Detta mål kan bland annat uppnås genom att man förbättrar kvaliteten på arbetstillfällena och arbetsvillkoren för alla inom sektorn, tar itu med trakasserier och könsrelaterat våld, förbättrar möjligheterna att förena arbete, privat- och familjeliv, ökar antalet kvinnor i beslutsfattande ställning och förbättrar bilden av sektorn i syfte att locka fler kvinnliga arbetstagare, företagare, akademiker och innovatörer. Plattformens verksamhetsområde skulle senare kunna utvidgas till att omfatta relaterade frågor såsom att förbättra användarnas erfarenheter och fokusera på åtgärder som är inriktade på kvinnor som användare.

6.2

EESK rekommenderar att jämställdhetsmedvetna politiska strategier och jämställdhetsbudgetering införs som ett centralt verktyg för att närma sig ovannämnda mål. Detta nya koncept missförstås ofta: det handlar inte om en ökning av de totala utgifterna, utan snarare om att fastställa nya prioriteringar och omfördela utgifter inom program, avdelningar och tjänster. Jämställdhetbudgetering innebär ett förtydligande och skapar mekanismer som möjliggör en allmän och övergripande strategi för att främja jämställdhet.

6.3

EESK rekommenderar att det verksamhetsområde och de prioriteringar som tas upp är i linje med EU:s politik och lagstiftning och samtidigt respekterar arbetsmarknadsparternas dialog. Plattformen bör kombinera uppifrån och ned- och nedifrån och upp-strategier för att stödja politiska strategier inom privat och offentlig sektor, för att inte lagstiftningen ska behöva ändras. Plattformen bör av alla parter betraktas som en positiv och nödvändig investering.

6.4

EESK framhåller att fördelarna med berörda aktörers deltagande är att

6.5

EESK anser att plattformen skulle kunna fastställa centrala åtgärder i syfte att

6.6

I takt med att plattformen växer kan den komma sträva efter att undersöka nyckelområden som inte inbegriper alla medlemmar. Mångfalden inom transportsektorn kan göra att detta blir nödvändigt. Underutskott inriktade på särskilda intresseområden skulle därför kunna inrättas.

7.1

EESK inser att det endast är plattformens medlemmar som kan slutföra arbetet med att fastställa plattformens prioriteringar. Berörda aktörer kan komma med sina egna särintressen, så alla bör först och främst fundera över hur man får dem att agera gemensamt för att ta itu med gemensamma utmaningar. Att åta sig att vidta åtgärder för att stödja och frambringa förändringar är en uppgift som kommer att uppmuntra de berörda aktörerna att ta på sig ansvar för sina organisationer och för plattformen.

7.2

EESK menar att åtagandena bör vara ambitiösa och inriktade på förändring samt fordra en investering av medlemmarnas egna resurser. Tydlig kommunikation och öppenhet om åtgärderna på webbplatsen kommer inte bara att leda till ett erkännande av åtagandena, utan även till kontroll av berörda intressenter. God kommunikation och dialog mellan plattformens medlemmar är således av avgörande betydelse för att garantera ett kontinuerligt engagemang och undvika att förväntningarna går isär. Gemensamma aktiviteter bör också uppmuntras.

7.3

EESK rekommenderar att ytterligare riktmärken och indikatorer till stöd för plattformens verksamhet fastställs. Dessa riktmärken och indikatorer bör bidra till att genomföra och utvärdera åtgärder inriktade på anställningsmöjligheter, jämställdhet och ökad egenmakt för kvinnor, bland annat hur män och kvinnor behandlas likvärdigt, oavsett vilken teknik som används. Utvecklingsindikatorer som fungerar som bedömningsverktyg och stärker inverkan och integreringen av resultaten i en framstegsrapport, bidrar till att påverka den politiska och strategiska planeringen genom att kartlägga framstegen.

7.4

Allmänna statistiska uppgifter finns hos Eurostat. GD Transport och rörlighet skulle tillsammans med Eurostat och plattformens medlemmar kunna arbeta för att förbättra insamlingen av könsuppdelade uppgifter i syfte att ge en mer fullständig bild.

7.5

Uppgifter, riktmärken och indikatorer bör bidra till diskussionerna om jämställdhet och om stereotyper och diskriminering. Utan att de är av normgivande karaktär är målet att uppmuntra organisationerna att omsätta genusfrågorna i öppen och begriplig kommunikation gentemot sina organisationer och allmänheten, på ett sätt som möjliggör intern analys av deras egna strategier och praxis.

7.6

Utgångsindikatorer skulle kunna utarbetas på följande områden:

8.1

EESK föreslår att de aktiva medlemmarna i syfte att stärka partnerskapet skulle kunna skapa åtaganden och åtgärder som de diskuterar med andra medlemmar i plattformen före genomförandet. När åtgärden avslutas skulle en rapport utarbetas över verksamheter, tidsfrister, de data som samlats in och de viktigaste resultaten så att de kan analyseras och utvärderas av plattformen. Dessa översyner bör presenteras på ett objektivt och opartiskt sätt, med underlag och kvalitativa bedömningar som beaktar relevansen för plattformens mål. Externa konsulter skulle kunna involveras i detta, om resurserna tillåter det, såsom vid bedömningen av GD Hälso- och konsumentsfrågors plattform (se Årlig övervakningsrapport 2016).

8.2

EESK menar att åtagandena ska vara väl utformade från början och relevanta för de fastställda målen. Medlemmarna bör överväga specifika, mätbara, uppnåeliga, relevanta och tidsbundna åtaganden (”SMART”) med ingående förberedelse: tidsfrister, riktmärken och målsättningar, för effektiv rapportering, smidig övervakning och kommunikation vid slutförandet.

8.3

Åtagandena skulle kräva en arbetsinsats och ett engagemang från medlemmarna utöver deras ordinarie uppgifter. Denna investering bör medföra ett mervärde för deras interna arbete, utöver företagens sociala ansvar, som utåt kan presenteras som deras avsikt att stödja en jämnare könsfördelning på arbetsplatsen. Dessa åtgärder bör vara tillgängliga för andra att efterlikna.

8.4

Översynen av plattformens verksamhet bör leda till ökat nätverksarbete och en drivkraft att arbeta tillsammans för att uppnå målen. Detta bidrar således till att öka antalet gemensamma åtaganden genom

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/8

1.1

Under de senaste årtiondena har bank- och försäkringssektorn gång på gång genomgått stora förändringar på grund av ny teknik och reglering och föränderliga behov och förväntningar från kundernas sida. Genom nya modeller för investering, sparande, försäkring och överföring av penningmedel kan en vid krets av människor delta i projekt av olika storlekar.

1.2

Företag inom finansteknik (Fin Tech) och försäkringsteknik (Insur Tech) fungerar som katalysatorer och samarbetar ofta med institut för finansiella tjänster för att modernisera deras tjänster, förenhetliga starka och svaga sidor och skapa ömsesidiga synergier. Enligt EESK finns det betydande värdeskapande potential i att upprätthålla ett innovativt ekosystem med ”co-opetition” (1).

1.3

Det finns utan tvekan ett behov av att återupprätta förtroendet för och stabiliteten i finanssektorn. Förvaltningen av övergången från det gamla (traditionella banksystemet) till det nya systemet är av avgörande betydelse. I detta hänseende uppmanar EESK till att införa lämplig lagstiftning på EU-nivå i anslutning till integrationsprocessen med koppling till bankunionen och den digitala inre marknaden. Denna lagstiftning bör ge utrymme för tillväxt och innovation, och samtidigt skydda konsumenter och arbetstagare inom finanssektorn.

1.4

För att uppnå en verklig inre finansmarknad inom EU bör kommissionens politik stödja lika villkor i fråga om innovation. Som allmän princip behövs i stort sett likvärdiga villkor när det gäller reglering, liksom för konsumenträtt, arbetsförhållanden och tillsyn både för den traditionella finanssektorn och för Fin Tech-företag, enligt regeln om att samma verksamhet ska innebära samma reglering och samma tillsyn. Närmare bestämt avses följande:

1.4.1

Regleringen bör utgå från risker och bör vara likvärdig genom hela innovationslivscykeln, och man bör tillhandahålla ett välavpassat och förenklat regelverk så att både etablerade och nya aktörer kan experimentera med ny teknik och nya affärsmodeller i samarbete med regleringsmyndigheterna. Genom att skapa en EU-ram för experiment, i samarbete med sektorn och en vidare krets av aktörer, inklusive företrädare för konsumenter och arbetstagare, kan man tillhandahålla de verktyg som behövs för att främja innovation på alla områden (en ”sandlåda” för Fin Tech-innovation) (2).

1.4.2

För att uppnå samma villkor som för tredjeparter måste vi se på om programvara ska behandlas som en immateriell tillgång och inte låta kärnkapitalet påverkas av de stora investeringar som enheter inom EU redan i dag gör inom it (på samma sätt som redan skett i USA:s och Schweiz banksystem och i försäkringssektorn (3)).

1.4.3

Kommissionen, Europeiska bankmyndigheten och medlemsstaterna måste förbinda sig till ett harmoniserat och effektivt genomförande av det reviderade betaltjänstdirektivet (PSD2), som inför mycket stränga säkerhetskrav för initiering och hantering av elektroniska betalningar och för skydd av konsumenters finansiella uppgifter, med särskilt fokus på teknologiska sociala medier och kommersiella jättar.

1.4.4

I handlingsplanen för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag (4) och i Fin Tech-arbetsgruppen bör man noggrant titta på de utmaningar och risker som digitaliseringen av finanstjänster kan innebära för konsumenterna. GD Rättsliga frågor och konsumentfrågor och GD Finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen bör ha ett nära samarbete särskilt i frågor som rör konsumentskydd, till exempel när det gäller att bestämma vilka uppgifter som ska användas vid kontroll av kreditvärdighet, hur man ska säkerställa förståelsen av information innan avtal sluts samt hur man kan genomföra effektiva identitetskontroller via en granskningsprocess.

1.4.5

De åtgärder som ingår i förslaget till ändring av direktivet om bekämpning av penningtvätt bör omgående genomföras (5), särskilt de som rör hantering av risker för finansiering av terrorism kopplade till virtuella valutor och risker kopplade till anonyma förbetalda instrument.

1.4.6

Gräsrotsfinansiering och andra former av delningsekonomi bör uppmuntras genom att man undersöker om det skulle vara möjligt att införa någon form av kvalitetsmärkning som kan skapa förtroende hos användarna så att man bättre kan utveckla nätmötesplatser och underlätta konsumentsamarbete.

1.4.7

Man bör stödja införandet av programvarulösningar med öppen källkod inom finanssektorn så att konkurrensen på marknaden blir rättvisare och kostnaderna mindre och för att förhindra att man blir låst till en leverantör.

1.4.8

Samtidigt bör reglerna för person till person-lån ses över för att främja mindre omfattande balansräkningar.

1.4.9

Hybridfinansiering (som uppkommit som en följd av kapitalkraven i Basel III) måste stödjas av kommissionen.

1.5

EESK betonar att digitaliseringen aldrig får ersätta bra personliga råd från en kompetent mänsklig rådgivare (närheten i bankbranschen genom ett nätverk av anpassade kontor får inte försvinna!).

1.6

För att förstå Fin Tech måste alla lära sig mer. Det gäller reglerings- och tillsynsmyndigheter, intressenter i det finansiella ekosystemet och allmänheten i stort. För att kunna dra nytta av en av de främsta potentiella fördelarna med finansteknik som en pådrivande faktor för ekonomisk integration måste EU:s medlemsstater stärka utbildningen inom ekonomi och digital kompetens i syfte att förekomma utvecklingen. Man bör börja redan i skolan och lära ut hur finansiella produkter på nätet fungerar och hur de förhåller sig till den allmänna utvecklingen av sakernas internet.

1.7

Digitaliseringen inom finanssektorn hotar många jobb, och detta tvingar arbetstagarna att uppdatera sina kunskaper och färdigheter. EESK förespråkar att man erbjuder kompetensutveckling och fortbildning på två nivåer: internt, genom att arbetstagarna får nya arbetsuppgifter och arbetstagare från ”traditionella finansinstitut” får går över till Fin Tech-/Insur Tech-företag, samt externt, genom att de som inte kan fortsätta arbeta inom branschen förbereds för arbete i andra branscher.

1.8

EESK uppmanar Europeiska socialfonden att erbjuda särskilda utbildningsprogram inom det nya flaggskeppsinitiativet ”koalition för digital kompetens och digitala arbetstillfällen” (6) för att stödja kompetensutveckling och omskolning av anställda inom finanssektorn för att förbereda dem för den nya digitala tekniken.

1.9

EESK uppmanar företagen att införa uppförandekoder och bästa praxis i sina interna regler så att man begränsar kraven på att arbetstagarna ska vara uppkopplade dygnet runt och att man inför riktlinjer om att arbetstagarna inte bör arbeta på helger och under semestrar. Om frivilliga åtgärder inte fungerar uppmanar EESK till att införa bindande regler i detta avseende.

1.10

För att lyckas med dessa utmaningar måste arbetstagarna rådfrågas och få information i god tid i linje med tillämpliga EU-direktiv om information till, och samråd med, arbetstagare. Kommissionen och medlemsstaterna måste säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i gällande lagstiftning och, i synnerhet, rätten för arbetstagarrepresentanterna att delta i interna förändringar inom företag.

1.11

EESK uppmanar till att stärka och slutföra förslaget till direktiv om förebyggande omstrukturering och en andra chans, eftersom detta kommer att underlätta tillgången till omstruktureringsförfaranden innan insolvens förklaras.

2.1

Bank- och försäkringssektorn i Europa kännetecknas av mångfald. Här finns stora europeiska och till och med internationella institutioner, liksom lokala och regionala strukturer med olika grad av oberoende, samt vissa drag som är helt specifika för enskilda länder. Trots tendensen mot mer koncentration i de flesta medlemsstater är sektorn fortfarande splittrad på europeisk nivå. Den gamla uppdelningen mellan bankkoncerner och stora försäkringsbolag har i princip försvunnit som ett resultat av inrättandet av verkliga finansiella konglomerat.

2.2

I dagens läge med snabbföränderliga marknader och låga räntor, strikta regler, tillsyn och kontroller som lagts på banksystemet efter finanskrisen, samt digital omställning och ökande konkurrens (från nya Fin Tech-företag), liksom nya konsumtionstrender, blir resultaten i banksektorn hela tiden sämre. I och med de nya modellerna med aktörer som inte är banker i den digitala ekonomin är det nödvändigt att analysera samspelet mellan följande fyra element: de traditionella bankerna, de nya digitala aktörerna, regleringsmyndigheterna och konsumenterna.

2.3

Internetanvändningen fortsätter att öka, och i och med det öppnar bankerna nätbaserade dotterbolag och virtuella kontor där konsumenterna kan utföra enkla transaktioner och kontakta en rådgivare. Företagsstrategier som syftar till att radikalt minska på personalinvesteringarna samt det faktum att kundservicen har blivit sämre har lett till att färre och färre besöker bankkontor, och många kontor stänger därför över hela Europa.

2.4

I försäkringsbranschen samexisterar flera olika försäljningskanaler: fast avlönade försäkringssäljare, försäkringsförmedlare, generella agenter, bankassurans samt agenter som frilansar för ett enda företag. I dag säljs försäkringar via nätet och smarttelefoner. Vilket av dessa nätverk för flerkanalsdistribution som har företräde varierar i EU:s olika medlemsstater och från produkt till produkt. Livförsäkringar säljs till exempel främst genom banknätverk (även kallat bankassurans).

2.5

Betalningsmetoderna utvecklas hela tiden, och utvecklingen kommer antagligen att gå snabbare och snabbare. Användningen av checkar och kontanter har minskat rejält sedan början av 90-talet. Samtidigt har man alltmer gått över till kortbetalningar, autogiro och banköverföringar, vilket ökar spårbarheten, kontrollen och säkerheten, samtidigt som det begränsar den informella ekonomin. Användningsområdet för elektroniska betalningar kan utökas ytterligare, t.ex. till penningöverföringar mellan privatpersoner och socialförsäkringsutbetalningar. Nya aktörer på området elektroniska pengar samarbetar med e-handeln, samtidigt som ny teknik såsom kontaktlösa betalningar, parallellt med bankkort, utvecklas och blir vanligare. Dessutom måste man noga följa utvecklingen av marknaden för kryptovalutor (bitcoin med flera).

3.1

Innovationen inom finanssektorn sker på internet med internetbanker, stordata, artificiell intelligens, blockkedjor (blockchain), it-säkerhet och så vidare. Data skickas med hög hastighet, vilket gör det möjligt att utföra riskbedömningar och fatta finansiella beslut med hjälp av algoritmer och stordata.

3.2

Denna teknikomvälvning och svårigheterna för de traditionella bankerna när det gäller kapitalproblem och tillfälliga likviditetssvackor, liksom utvecklingen av alternativa försäljningskanaler som inte omfattas av de lagstadgade skyldigheter som bankerna måste följa, har banat väg för Fin Tech-teknik, Insur Tech-teknik och blockkedjeteknik och har samtidigt lett till nya möjligheter och skapat nya risker för konsumenterna.

3.3

Fin Tech- och Insur Tech-företagen, som blir allt fler, blandar finanstjänster, försäkringar och teknik. Dessa företag säljer finansiella produkter på nya sätt med hjälp av teknik. De växer särskilt inom områdena sparande, personliga lån, företagsfinansiering och internetbetalningar. De spelar en allt större roll i samverkansfinansiering (gräsrotsfinansiering och person till person-lån) genom särskilt utvecklade plattformar och mobilappar, virtuella valutor och elektroniska betalningar via internet eller smarttelefoner. De utövar ett stort tryck på banker och försäkringsbolag genom att konkurrera på det som traditionellt varit deras område. De största internetföretagen, särskilt ”GAFA” (Google, Apple, Facebook, Amazon) håller också på att utveckla projekt med koppling till finanssektorn på grund av deras kontroll över stordata.

3.4

Appar som bygger på distribuerad databasteknik (distributed ledger technology) kan visa sig ha möjlighet att skapa ett nytt slags förtroende för många olika tjänster. Blockkedjor fungerar utan något centralt kontrollorgan på ett insynsvänligt och säkert sätt. Både företag och privatpersoner kan använda detta system för att utföra vissa transaktioner och på sätt klara sig utan finanssektorn, särskilt genom att använda kryptovalutor.

Även PayPal erbjuder möjlighet att betala för varor i utländsk valuta utan att behöva uppge bankuppgifter.

3.5

Fin Tech ger företag och privatpersoner möjlighet att få tillgång till gräsrotsfinansiering för särskilda projekt genom särskilt utvecklade plattformar där de kan få finansiering i form av donationer eller lån eller till och med kapitalinvesteringar. Dessa plattformar möjliggör person till person-lån, inklusive konsumtionslån och personliga lån, utan att behöva gå genom bankerna. Dessutom kan privatpersoner direkt finansiera mycket små, små och medelstora företag. Genom plattformarna kan riskkapital kompletteras eller främjas, särskilt för innovativa företag, och genom mobilappar kan kunderna i realtid få den finansiella information de behöver för att förvalta sina utgifter eller investeringsval.

3.6

Dessa nya aktörer konkurrerar med de traditionella affärsmodellerna för bank- och försäkringsverksamhet, men både banker och försäkringsbolag har börjat samexistera med dem. Vissa har redan inlett samarbeten med Fin Tech- och Insur Tech-företag och andra har egna strukturer med dotterbolag. Investeringarna i Fin Tech har ökat snabbt de senaste åren, och intresset har nu spritt sig till Insur Tech.

4.1

För större företag innebär anpassningen till digitaliseringen av finanstjänsterna förändringar som de kan integrera i sin löpande verksamhet. Det är dock annorlunda för många traditionella små och medelstora företag, och särskilt för mycket små företag, som internt inte har den kunskap och de resurser som behövs för att anpassa sig till en finansvärld i snabb förändring.

4.2

I dagens samhälle med internet och smarttelefoner är inte kundprofilerna desamma, men deras efterfrågan på elektroniska bank- och försäkringstjänster beror på flera faktorer, som ålder, utbildningsnivå och yrke. När det gäller finansiell rådgivning finns det fortsatt behov av mänsklig kontakt som bygger på kunderfarenheter, även hos den yngre generationen.

4.3

Genom virtuella bankkontor och bankers och försäkringsbolags internetbaserade dotterbolag kan kunderna få tillgång till krediter, lån och försäkringar via nätet och i smarttelefoner via nya appar. Ofta erbjuds extra förmånliga villkor för dessa tjänster, till exempel kostnadsfria bankkort, förmånliga räntesatser, bonusar för att öppna nytt konto och rabatt på flera månaders försäkringsinbetalningar. De här kundförmånerna utgör en del i övergångsperioden mellan den traditionella affärsmodellen – med banker, försäkringsbolag och ömsesidiga företag – och den modell som växer fram i och med digitaliseringen.

4.4

Denna situation innebär både risker och möjligheter för konsumenterna:

4.5

Genom digitaliseringen bör förmedlingen av finansiella produkter bli mer insynsvänlig, men den skenbara förenklingen av de produkter som erbjuds kan dölja en brist på balans i det finansiella förhållandet som helhet. Användningen av algoritmer garanterar inte att det inte finns dolda brister och inte heller att produkterna överensstämmer med europeiska standarder. Ekonomisk utbildning bör därför innefatta information om finansiella produkter och hur de fungerar på nätet.

5.1

Eftersom företagen i dag till stor del är beroende av bankfinansiering (över 75 % i Europa jämfört med 20 % i USA) och det inte finns någon egetkapitalkultur i Europa blir små och medelstora företag (som utgör mer än 98 % av alla företag i Europa, sysselsätter två av tre anställda och skapar 58 % av allt mervärde) potentiellt sårbara för kreditkriser, som den som inträffade under den globala finanskrisen. Därför bör man undersöka metoder för kompletterande finansiering som inte kommer från banker och riskerna med dessa metoder, särskilt vid kriser.

5.2

För finansiering av små och medelstora företag finns det ett antal alternativa källor som kan bidra till bättre affärsutveckling och minskade risker, utöver bidrag från EU-fonder för att öka sysselsättningen och företagens konkurrenskraft genom att minska de vanliga finansieringskostnaderna, i enlighet med Junckerplanen.

5.3

Vi måste stärka den socialt ansvarsfulla, insynsvänliga och hållbara bankmodellen och ett finansiellt system som är fast förankrat i realekonomin, vilket leder till både stabilitet och social och territoriell sammanhållning. Hållbara banker väljer en avsiktlig strategi för ett tredelat resultattänkande (”triple-bottom-line”, som omfattar ekonomiska, sociala och miljömässiga resultatindikatorer för att finansiera projekt utan negativa externa effekter) genom att fokusera på att skapa starka relationer med kunderna och den utvidgade kretsen av intressenter.

5.4

Banker och försäkringskooperativ och ömsesidiga företag har länge fokuserat på att skapa värde för alla intressenter (”värde för intressenterna”-modellen) när de utvecklat sin verksamhet. De har dock också anammat de vanliga kommersiella företagens affärsmetoder och har inte undgått de problem som uppstått i finanskrisens kölvatten. Som det ser ut i dag verkar inte digitaliseringen fungera som en drivkraft för att återvända till mer etiska affärsmetoder som anpassas efter de verkliga behoven i samhället.

6.1

Enligt Bloomberg har 600 000 arbetstillfällen världen över försvunnit inom banksektorn sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008. Dessa enormt stora personalnedskärningar beror främst på krisen men även på digitaliseringsprocessen.

6.2

I Europa beräknas banker och försäkringsbolag stå för nästan fyra miljoner arbetstillfällen, tre miljoner inom banksektorn och nästan en miljon inom försäkringsbranschen. Citigroup räknar med att cirka 1,8 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna inom banksektorn i Europa och USA de närmaste tio åren. I Europa, där bankerna sysselsätter nästan 2,9 miljoner personer räknat i heltidsekvivalenter, skulle endast 1,82 miljoner vara kvar 2025. Denna tendens tydliggörs av de många personalnedskärningar som nyligen tillkännagetts av flera stora europeiska bankkoncerner. I flera länder kan man se att det blir fler och fler deltidsanställningar och andra anställningsformer inom finansbranschen.

6.3

Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste vidtas för att hantera de pågående och framtida förändringarna för de berörda arbetstagarna. Arbetsmarknadens parter på alla nivåer spelar en avgörande roll när det gäller att hitta de rätta lösningarna. Ett bra exempel på hur detta kan gå till är den allmänna omskolningsfonden för alla berörda bankanställda i Österrike, som inrättades genom kollektivförhandlingar på sektorsnivå och finansieras både av branschen och genom allmänna medel.

6.4

Den kontinuerliga minskningen av antalet bankkontor har åtföljts av en översyn av hela modellen med kontor i linje med den typ av kunder som berörs. Innan kontoren stängdes hade personalantalet redan reducerats som en följd av automatiseringen av många ärenden. I försäkringsbranschen står sig modellen med nätverk av generella agenter och försäkringsförmedlare, trots att det finns en tydlig tendens till nedskärningar även här. Vi lär få se en minskning av antalet fast avlönade försäkringsförsäljare.

6.5

När det gäller värdepappershandel utförs köp och försäljning av aktier, valuta och kreditswappar (finansiella derivat, där säljaren ersätter köparen om en tredje part går i konkurs) i allt större utsträckning av datorer.

6.6

Genom att använda stordata kan en ny kognitiv plattform, som testats av en stor bankkoncern, svara på frågor som ställts på vanligt språk inom en mängd områden och även föreslå förpaketerade svar till kundrådgivare. Denna teknik kan användas för virtuella assistenter inom både bank- och försäkringssektorn. Säljarna kan således vara de som påverkas först.

6.7

Arbetsförhållandena har blivit instabila, och utbildningsbehovet har ökat markant, både för att ge arbetstagarna nödvändig digital kompetens och för att göra det möjligt för dem att vid behov byta arbete.

6.8

Eftersom de digitala framstegen kräver en enorm förändring när det gäller vilka verktyg, kunskaper och färdigheter arbetstagarna behöver måste företagen vara beredda att investera i fortbildning och kompetensutveckling. I kollektivförhandlingar och i dialogen mellan arbetsmarknadens parter måste man ta upp vikten av att anpassa yrkesutbildningen efter framtidens behov och möjliggöra denna utbildning. Man måste även beskriva hur ny teknik redan används inom branschen. Vilken kompetens som behövs för att dagens arbetstagare i finansbranschen ska fortsätta att vara efterfrågade och hur de kan uppnå den kompetensen bör undersökas i varje enskilt fall.

6.9

Det finns en ökande oro över arbetstiden med hänsyn till att det nu går att arbeta via nätet och det stora antalet arbetstillfällen som redan försvinner. Vi kan redan se att mer och mer finansiell verksamhet flyttar inom EU och utanför Europa till länder med låga personalkostnader och låga nivåer av socialt skydd.

6.10

Det är viktigt att digitala lösningar alltid tjänar människorna och att de bidrar till bättre sociala standarder och bättre arbetsförhållanden. Dialogen mellan arbetsmarknadens parter inom branschen måste ökas på alla nivåer, även på europeisk nivå, så att man kan komma fram till de bästa lösningarna och på så sätt förhindra sociala omvälvningar. På sektorsnivå och inom varje enskilt företag måste arbetsgivarna inleda förhandlingar med facken för att se till att effektiva åtgärder vidtas när det gäller löner, arbetsförhållanden, socialt skydd och utbildning samt stöd för intern geografisk och yrkesmässig rörlighet och omplacering. Dessa åtgärder måste vidtas så snart som möjligt innan omorganisationerna kommer igång, inte bara när personalnedskärningarna redan har börjat.

6.11

I en kontrollerad digitalisering av finanssektorn bör de kvalificerade arbetsuppgifterna finnas kvar och kundrelationerna förbättras, samtidigt som det fortfarande ska vara möjligt att få personlig finansiell rådgivning. Effektiv säkerhet i transaktionerna måste säkerställas, liksom fullgott skydd av personuppgifter för både kunder och personal. Arbetstagare och konsumenter av finansiella tjänster bör involveras genom sina representativa organisationer, så att hänsyn tas till deras praktiska kunskaper på området.

7.1

De finansiella produkternas ökande komplexitet och den snabba datahanteringen, tillsammans med anonym, automatiserad marknadsföring och rådgivning, ger upphov till stora risker som ofta inte kan bedömas eller styras av ägaren till de medel som placeras eller investeras. EESK oroar sig över riskmodellernas brister och över om dessa verkligen kan komma fram till rätt bedömning av riskprofiler för olika kategorier av investeringar utan säkerhet.

7.2

Enligt chefen för Frankrikes centralbank måste digitaliseringen av finanssektorn gå hand i hand med en anpassad reglering som inte verkar hämmande på innovation, och som säkerställer en hög nivå av transaktionssäkerhet och konsumentskydd. Enligt EESK måste lika höga standarder gälla för både den traditionella finansbranschen och för de nya företagen/affärsmodellerna inom Fin Tech.

7.3

Mifid II är ett av de viktigaste lagstiftningsinitiativen som kommer att förändra marknadens struktur och affärsmodellerna. Företagen bör hantera de lagstadgade kraven som en strategisk möjlighet.

7.4

Tanken med de nya reglerna för digitala betalningar (det andra betaltjänstdirektivet) är att säkerheten vid elektroniska transaktioner ska öka så att de bedrägerier som i dag förekommer i denna kanal kan minskas.

7.5

EU:s nya direktiv om bekämpning av penningtvätt kommer att införa nya kontrollkrav på kundkännedom, tillsammans med nya skyldigheter att rapportera misstänkta transaktioner och bevara uppgifter om betalningar.

7.6

Den uppdaterade ramen för konsumentskyddssamarbete (förordningen om konsumentskyddssamarbete) kommer att ge ökade befogenheter åt de nationella myndigheterna att tillämpa konsumentskyddslagstiftningen, och kommer att underlätta den nödvändiga samordningen mellan medlemsstaterna.

7.7

I och med införandet av Solvens II-lagstiftningen för försäkringsbolag och Basel III och det fjärde kapitalkravsdirektivet för banker uppstår frågan om hur ett kompletterande regleringsmässigt tillvägagångssätt kan ta hänsyn till de risker som bärs av nya aktörer i finanssystemet och deras inverkan på sektorn som helhet.

7.8

Efter de stresstester som Europeiska bankmyndigheten genomförde 2016 har kommissionen lagt fram förslag som speglar den debatt som för närvarande förs i Baselkommittén om att stärka kapitalkraven. De allmänt gällande standarder som antas bör stå i proportion till kreditinstitutens och de nystartade finansföretagens storlek och typ. EESK välkomnar kommissionens senaste paket med förslag (7).

7.9

Finanskrisen har på senare år lett till att direkta investeringsfonder – skuggbankssektorn – har ökat kraftigt. Digitaliseringen av dessa fonder bör inte leda till regleringsbrister som hotar stabiliteten i det finansiella systemet.

7.10

Med tanke på bristerna i traditionella riskbedömningsmodeller som inte klarar av att korrekt utvärdera finansieringsmodeller utan säkerhet bör de europeiska tillsynsmyndigheterna öka sina kontakter med nystartade Fin Tech-företag och inse att nya kunskaper behövs för att kunna utöva tillsyn över Fin Tech-branschen.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/18

Huvudföredragande:

Mihai MANOLIU

1.1

EESK anser att detta förslag till ändring av förordningen har för avsikt att förbättra bestämmelserna i rådets förordning och göra dem mer ändamålsenliga i syfte att uppnå målen för det gemensamma företaget för biobaserade industrier (nedan kallat det gemensamma företaget BBI). Förslaget är förenligt med de ursprungliga målen och med befintliga bestämmelser inom politikområdet.

1.2

Det gemensamma företaget BBI strävar efter att utveckla samverkanseffekter med andra unionsprogram, bl.a. inom sammanhållnings-, utbildnings- och miljöpolitiken, samt program för små och medelstora företag, konkurrenskraft och landsbygdsutveckling, och befäster den regionala och nationella forsknings- och innovationsförmågan inom den befintliga ramen för strategierna och politiken för smart specialisering.

1.3

Kommissionen genomför regelbundna utbyten med konsortiet för biobaserade industrier (nedan kallat konsortiet), bl.a. samråd och diskussioner om hur medlemmarna i det gemensamma företaget BBI ska betala det finansiella bidraget. Detta ändringsförslag har inga konsekvenser utöver dem som väntas av rådets ursprungliga förordning. De föreslagna ändringarna är endast tekniska ändringar och initiativet kräver således ingen konsekvensbedömning.

1.4

Kommittén välkomnar det faktum att förslaget minskar den administrativa bördan för konsortiet i dess roll som mellanhand mellan konsortiemedlemmar, som är skyldiga att lämna finansiella bidrag, och projektdeltagare. Konsortiet kommer dock fortfarande att ha det yttersta ansvaret för det sammanlagda antalet finansiella bidrag från medlemmarna.

1.5

EESK stöder följande viktiga klargöranden i den nya förordningen:

2.1

Kommittén anser att begreppet biobaserade industrier är en del av det större begreppet bioekonomi, som definieras som produktion och utvinning av förnybara biologiska resurser och omvandling av dessa till produkter med biologiska beståndsdelar, t.ex. livsmedel, näring och bioenergi. Tre fjärdedelar av EU:s jordbruksareal används i detta syfte och 17–19 miljoner invånare är verksamma inom denna ekonomiska sektor som omsätter 2 000 miljarder euro. De kunskapsbaserade företagen inom bioekonomin har en omsättning på 57 miljarder euro och sysselsätter cirka 305 000 personer (2009).

2.2

För Europa är bioekonomin en utvecklingsmöjlighet som kan skapa mervärde och nya, trygga och anständiga arbetstillfällen, avsevärt bidra till att minska importberoendet, på ett optimalt sätt bidra till en rationell användning av ändliga men förnybara biologiska resurser samt ge ett betydande bidrag till den globala handeln.

2.3

Det skapas ofta en konkurrens mellan olika typer av teknik och sätt att utnyttja biologiska resurser på olika nivåer. Detta förstärks av den begränsade tillgången till biologiska resurser. Å ena sidan kan bioekonomin avsevärt bidra till målet att minska den av koldioxidutsläpp orsakade växthuseffekten, vilket skulle inverka positivt på folkhälsan. Å andra sidan kan man konstatera en motsatt effekt, med ytterligare utsläpp av växthusgaser, vars inverkan på miljön man inte kan bortse från.

2.4

Den politiska ramen i EU för bioekonomin är uppdelad i ett antal sektorer: jordbruk, fiske, skogsbruk, klimat, den cirkulära ekonomin och forskning. Dessa verksamhetsområden omfattas av en rad rättsakter och av sektorspolitik (1).

2.5

Sedan 2012 finns det dock en övergripande strategi för den biobaserade industrin som syftar till att säkerställa politisk samstämmighet. Vissa inkonsekvenser kvarstår emellertid. EU finansierar innovativ verksamhet inom bioekonomin genom ramprogrammet för forskning Horisont 2020, och genom ett antal andra finansieringsinstrument. EESK anser att det finns ett behov av hållbarhet och en konsekvent politik på området.

2.6

I ett antal meddelanden (2) från kommissionen understryks betydelsen av att överväga ett tekniskt initiativ i form av ett offentlig-privat partnerskap för den biobaserade industrin.

2.7

Den rättsliga grunden för förslaget är artiklarna 187 och 188 i EUF-fördraget. Det är endast EU som kan ändra den rättsliga ramen för det gemensamma företaget, eftersom medlemsstaterna inte kan agera på egen hand. Detta förslag syftar till att anpassa bestämmelserna i rådets förordning för att ge konsortiemedlemmarna en praktisk möjlighet att fullgöra sin skyldighet att lämna det finansiella bidraget. Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen. Ändringen har varit nödvändig också eftersom det inte funnits någon möjlighet att tolka rådets förordning på så sätt att bidraget kan lämnas på projektnivå.

3.1

På grundval av ramprogrammet för forskning antog kommissionen 2012 en bioekonomistrategi för att säkerställa politisk samstämmighet mellan olika relevanta politikområden och motsvarande mål, på både nationell nivå och EU-nivå. Detta var nödvändigt för att öka den offentliga finansieringen och de privata investeringar som hänger samman med bioekonomin. Modeller för delaktighetsbaserad styrning upprättades. Strategin låg till grund för en handlingsplan med tolv åtgärder indelade i följande tre huvudområden:

3.2

De vidtagna åtgärderna syftade till att inrätta en sammanslutning av bioekonomins intressenter samt ett observationsorgan för verksamheten inom bioekonomin, och har främjat uppkomsten av nya marknader genom utarbetandet av standarder, bl.a. för hållbarhet och bärkraft, vilket har gett den nödvändiga kunskapsbasen för en hållbar intensifiering av primärproduktionen. Man planerar att se över och uppdatera strategin 2017.

3.3

Kommissionens förslag innehåller en teknisk ändring av det gällande dokumentet, rådets förordning (EU) nr 560/2014 om bildande av det gemensamma företaget för biobaserade industrier (det gemensamma företaget BBI).

3.3.1

Det gemensamma företaget BBI är en organisation som syftar till att genomföra ett offentlig-privat partnerskap, vars medlemmar är EU, som företräds av kommissionen, och konsortiet för biobaserade industrier (konsortiet). Det gemensamma företaget BBI har till uppgift att tillämpa det gemensamma teknikinitiativet för biobaserade industrier fram till och med den 31 december 2024.

3.3.2

Med tanke på konsortiets svårigheter att lämna sitt finansiella bidrag på det sätt som anges i rådets förordning föreslås införandet av en möjlighet att lämna finansiella bidrag på projektnivå, vid sidan av det sätt som nu finns att lämna bidrag på programnivå. Denna lösning åtgärdar på ett effektivt sätt situationen och bidrar till uppnåendet av de ursprungliga målen för rådets förordning genom att göra det möjligt för konsortiemedlemmarna att fullgöra sitt ursprungliga åtagande. Denna lösning liknar den som gäller för det gemensamma företaget IMI 2 (det gemensamma företaget för initiativet för innovativa läkemedel 2), där andra medlemmar än unionen kan lämna finansiella bidrag på både programnivå (den metod som för närvarande används av förvaltningsfonder och välgörenhetsorganisationer) och projektnivå (den metod som används av kommersiella enheter). Denna ändring ingår inte i Refit-programmet.

3.4

Det gemensamma företaget BBI syftar till att genomföra ett offentlig-privat partnerskap som består av å ena sidan EU, företrätt av kommissionen, och å andra sidan konsortiet för biobaserade industrier (konsortiet), inrättat genom förordning (EU) nr 560/2014. Partnerskapet syftar till att tillämpa det gemensamma teknikinitiativet för biobaserade industrier fram till och med den 31 december 2024, i enlighet med det gemensamma företaget BBI:s stadgar.

3.5

I artikel 3 i rådets förordning fastställs konkret bidragen från varje part till det gemensamma företaget, de administrativa kostnaderna och driftskostnaderna, som delas upp och till vilka läggs ett ospecificerat belopp som motsvarar bidragen in natura för genomförande av indirekta åtgärder och bidragen in natura för genomförande av kompletterande verksamhet. Av tolkningen av stadgarna följer att detta bidrag från konsortiet måste införas i budgeten för det gemensamma företaget BBI på programnivå. De enheter som ingår i andra medlemmar än unionen, som är de som deltar i genomförandet av indirekta finansieringsåtgärder, bör lämna finansiella bidrag direkt till de indirekta åtgärderna på projektnivå.

3.6

Många konsortiemedlemmar har haft svårigheter med det sätt på vilket det finansiella bidraget lämnas. Det anses att det är ohållbart ur kommersiell synvinkel att lämna bidrag på programnivå, eftersom denna metod inte garanterar några fördelar i utbyte, särskilt vad gäller projektresultatet och därmed sammanhängande immateriella rättigheter, och för att bidrag på programnivå kan leda till att en konsortiemedlem betalar detta bidrag till sin egen konkurrent. Det föreslås en alternativ metod, nämligen att bidraget lämnas på projektnivå, där de deltagare som bidragit finansiellt till projektet drar nytta av dess resultat. Denna metod påverkar inte unionens intressen. Det är önskvärt att skydda de biobaserade värdekedjornas intressen, bl.a. vad gäller små och medelstora företag, forsknings- och teknikcentrum och universitet.

3.7

Det finansiella bidraget från andra medlemmar än unionen ska uppfylla följande krav:

3.8

Enligt detta förslag kan konsortiemedlemmarna fortsätta att lämna sitt finansiella bidrag på programnivå. Utöver denna metod kommer de också att kunna överföra det finansiella bidraget direkt till en annan deltagare i projektet i enlighet med de bestämmelser som överenskommits (konsortieavtalet), med gällande regelverk [(överföring från konsortiemedlemmarna till konsortiet) och (finansiella överföringar från konsortiemedlemmarna till stödmottagarna i projekten)] med sin nationella lagstiftning och normala redovisningspraxis. Konsortiet kommer att ansvara för rapporteringen av det sammanlagda antalet finansiella bidrag.

3.9

Modellen för bidragsavtal för det gemensamma företaget BBI kommer att ändras i enlighet med detta. Det bör noteras att det föreliggande ändringsförslaget inte har några konsekvenser för skyddet av de grundläggande rättigheterna och inte heller några budgetkonsekvenser. Det anses att en minskning av budgeten skulle påverka den akademiska världen och berörda små och medelstora företag, eftersom unionens bidrag främst är reserverat för forskning och innovation.

3.10

Ändringen är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Inga förklarande dokument krävs.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/22

Föredragande:

Javier DOZ ORRIT

Medföredragande:

Mihai IVAŞCU

1.1

EESK anser att kampen mot terrorism och finansiering av terrorism samt penningtvätt och andra relaterade former av ekonomisk brottslighet bör utgöra permanenta prioriteringar för EU:s politik.

1.2

EESK uttrycker sitt stöd för de åtgärder som införs i kommissionens förslag, som upphäver den tidigare förordningen från 2005 för att anpassa regelverket till den aktuella situationen och åtgärda de brister som i olika studier fastställts rörande dess genomförande.

1.3

EESK anser att utvidgningen av kontrollernas omfattning och myndigheternas kompetens i syfte att genomföra kontroller och förverka varor, närhelst det finns en rimlig indikation på olaglig verksamhet, kommer att göra det lättare att upptäcka fler fall av bedrägeri och samla in mer information.

1.4

EESK anser det vara nödvändigt att förbättra samarbetet, både mellan de behöriga myndigheterna och mellan medlemsstater, i syfte att uppnå maximal effekt vid tillämpningen av den nya förordningen. EESK uppmanar alla medlemsstater att ge Europol tillgång till sina antiterrordatabaser. Kommissionen bör också uppmuntra samarbetsåtgärder som gör det möjligt för alla medlemsstater att skaffa de resurser som krävs för att på ett effektivt sätt kontrollera de olika typerna av kontanta medel och deras transportsätt.

1.5

EESK föreslår, efter en studie och omfattande samråd, att kommissionen sätter samman en plan för att minska kontantanvändningen i EU. I detta avseende behöver frågan övervägas huruvida tröskelbeloppet för obligatorisk anmälning på 10 000 euro är lämpligt.

1.6

EESK anser att kommissionen bör gå längre när det gäller fastställandet av sanktioner för underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikten. Sanktionerna bör harmoniseras mellan medlemsstaterna och kommissionen bör informeras om dessa på ett standardiserat sätt för att undvika att kryphål skapas för bedragare.

1.7

EESK upprepar sin oro, som tidigare framförts i yttrandet ECO/408 (1), avseende en mängd faktorer som kraftigt kan begränsa förordningens effektivitet. Det främsta problemet är att de skatteparadis där den mest betydande penningtvätten sker – och vilkas betalningsströmmar in i och ut ur EU i synnerhet bör övervakas – inte förekommer i den förteckning över länder och regioner som kommissionen i sitt förslag till förordning av den 14 juli 2016 anser utgöra en hög risk.

1.8

Utredningen av olagliga betalningsströmmar är kopplad till andra brott, i synnerhet skattebrott. EESK föreslår därför att skattemyndigheterna även bör ha tillgång till information som samlats in under kontrollerna av betalningsströmmar.

1.9

EESK anser att andra ”mycket likvida råvaror”, utöver guld, bör inbegripas i definitionen av kontanta medel från det att den nya förordningen antas.

1.10

Samtidigt som det sociala värdet av förbetalda kort i hela EU erkänns vill EESK uppmärksamma risken för att kriminella och terrorister använder dem för att i hemlighet finansiera sina verksamheter.

1.11

På grund av ökningen av antalet uppgifter som samlas in och utbyts mellan myndigheter rekommenderar EESK att skyddet av dessa uppgifter förstärks och att möjligheten utforskas att tillämpa striktare administrativa och straffrättsliga påföljder för tjänstemän och personer som använder dem på ett olämpligt eller olagligt sätt.

1.12

Problemet är internationellt och till följd av detta måste EU:s institutioner även delta fullt ut i det arbete som utförs av de internationella organisationer som är aktiva i detta avseende.

1.13

EESK välkomnar att 500-eurosedlarna tas ur cirkulation från och med 2018, eftersom det är väl dokumenterat att de används för kontant betalning vid olaglig handel eftersom de gör det lätt att transportera och förvara stora mängder pengar på begränsat utrymme.

1.14

EESK påpekar återigen för kommissionen att skyddet av EU-medborgarna även fortsättningsvis bör ha högsta prioritet, oavsett kostnader och arbetsinsatser.

2.1

I enlighet med åtgärdsplanen (2) för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism föreslår kommissionen en ny förordning om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur EU från eller till tredjeländer, som upphäver den förordning (3) från 2005 som nu är gällande.

2.2

EU antog det fjärde paketet om penningtvätt och finansiering av terrorism i maj 2015 som, bland andra initiativ, består av det fjärde direktivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism samt förordningen om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel (4), som för närvarande befinner sig i införlivandefasen. EESK framförde sina synpunkter på lagstiftningspaketet i sitt yttrande om paketet om bekämpning av penningtvätt (5).

2.3

I februari 2016 offentliggjorde kommissionen sin åtgärdsplan för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism (6), som genomfördes i två lagstiftningsetapper. Under den första etappen (juli 2016) utarbetade kommissionen förslag till två direktiv: det femte penningtvättdirektivet, om ändring av olika aspekter av det fjärde penningtvättdirektivet, direktivet med avseende på skattemyndigheters tillgång till information om penningtvätt (7) och kommissionens delegerade förordning (8) om identifiering av högrisktredjeländer (skatteparadis) som kompletterar de fjärde och femte penningtvättdirektiven (9). EESK har antagit yttranden om det femte penningtvättdirektivet och förordningen, samt ett yttrande om det andra direktivet (10).

2.4

Under den andra etappen (december 2016) lade kommissionen fram, utöver den förordning som är föremål för detta yttrande, ett förslag till direktiv om bekämpning av penningtvätt genom straffrättsliga bestämmelser (11) samt en förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande (12).

2.5

Förordningen från 2005 kompletterar bestämmelserna i penningtvättdirektivet, och inför kontroller för kontantleveranser på minst 10 000 euro. I kommissionens aktuella förslag (13) eftersträvas följande: att täppa till luckorna i gällande lagstiftning mot bakgrund av de utredningar som genomförs av polisen, rättsväsendet och tullmyndigheterna, utveckla och komplettera det fjärde penningtvättdirektivet (14) och det femte penningtvättdirektivet (15) för att hantera penningtvätt och finansiering av terrorism, och anpassa EU:s lagstiftning och harmonisera den med internationella standarder och rekommendationer, särskilt rekommendation nr 32 från FATF.

2.6

Föreliggande förslag syftar till att ta itu med följande: att inte alla gränsöverskridande förflyttningar av kontanta medel omfattas av förordningen, att det finns svårigheter i informationsutbytet mellan myndigheter, att det är omöjligt för behöriga myndigheter att tillfälligt kvarhålla belopp under tröskelvärdet (under 10 000 euro), den bristfälliga definitionen av ”kontanta medel”, att det tillämpas olika sanktioner för underlåtenhet att anmäla i medlemsstaterna och finns olika grader av genomförande.

2.7

Förslaget till en ny förordning som ska ersätta den gällande lagstiftningen breddar och skärper definitionen av kontanta medel, och delar in dessa i fyra kategorier: kontanter, överlåtbara innehavarpapper (checkar, resecheckar, skuldebrev och postanvisningar), råvaror som används som mycket likvida värdebevarare (guldmynt och guldtackor) och förbetalda kort.

2.8

Genom förslaget införs en skyldighet att anmäla obeledsagade kontanta medel, dvs. kontanta medel som sänds per post, med kurir eller med godstransport, och uppgår till minst 10 000 euro. Vissa medlemsstater utför kontroller av kontanta medel även inom EU.

2.9

Det ger de behöriga myndigheterna makt att utföra kontroller av kontantleveranser på mindre än 10 000 euro, samt att rapportera och utreda närhelst det finns allvarliga indikationer på brottslig inblandning.

2.10

Det ger tillstånd att kvarhålla medel vid oanmälda kontantleveranser på minst 10 000 euro, eller där leveranser oavsett värde visar tecken på brottslig inblandning.

2.11

Det förbättrar informationsutbytet genom att kräva aktiv kommunikation med finansunderrättelseenheter, då det för närvarande endast krävs av de behöriga myndigheterna att de gör information tillgänglig. Information om oegentliga transaktioner måste också göras tillgängliga för de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna och för kommissionen, om det finns indikationer på brottslig inblandning. Uppgifterna får även delas med tredjeländer, förutsatt att vissa krav uppfylls.

2.12

Det främjar införandet av sanktioner i alla medlemsstater för underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikten, vilket kompletterar straffrättsliga påföljder för brottslig verksamhet. Sanktionerna i varje medlemsstat måste meddelas kommissionen.

3.1

EESK välkomnar kommissionens fortsatta insatser i den globala kampen mot penningtvätt och terrorism. EESK ställer sig även bakom de föreslagna ändringar som läggs fram i detta förslag, vilka syftar till att förbättra gällande lagstiftning.

3.2

Kommissionen och de övriga EU-institutionerna måste arbeta hårt för att säkerställa att den europeiska allmänheten är fullt medveten om deras vilja att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism med hjälp av alla nödvändiga rättsliga instrument, underrättelsetjänst, brottsbekämpning och rättsliga åtgärder. Vetskapen om att institutionernas insatser i detta avseende sker i samarbete med alla medlemsstater kommer att stärka deras trovärdighet och legitimitet. Även om inte alla kan offentliggöras används redan en uppsättning indikatorer för penningtvätt och finansiering av terrorism.

3.3

EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att främja ett fortsatt samarbete på internationell nivå inom bekämpning av terrorism, penningtvätt och den grova brottslighet som är förknippad med dessa fenomen. Samtliga EU-institutioner bör arbeta för att säkerställa att de åtgärder som kommissionen föreslår även antas på internationell nivå. Detta är ett sätt att göra dem mer effektiva.

3.4

Förslaget till en ny förordning syftar till att bekämpa olagliga betalningsströmmar mellan EU och tredjeländer. För att detta ska lyckas behöver kommissionen samarbeta med medlemsstaterna för att säkerställa att deras behöriga myndigheter är utrustade med de mest effektiva tekniska resurserna och personalresurserna, samt eventuella andra resurser som krävs (t.ex. specialtränade spårhundar).

3.5

Finansieringen av terrorism kan se mycket olika ut, från missbruk av lagliga företag eller lagliga organisationer som drivs utan vinstsyfte till brottslig verksamhet eller missbruk av det internationella handelssystemet. Terroristorganisationer utvecklar fortlöpande sina finansieringsmetoder i syfte att kringgå befintliga lagbestämmelser och därför är det uppenbart att det behövs fortlöpande uppdateringar av den rättsliga ramen. Skillnader i lagstiftning mellan medlemsstaterna utnyttjas vanligen av kriminella och terrorister, som väljer de länder där lagstiftningen är svagast för att utföra sina finansiella transaktioner.

3.6

Till följd av utvecklingen av den europeiska säkerhetsagendan (16), svaret på de terroristattacker som utförts i Europa och i andra delar av världen, samt allmänhetens medvetenhet om penningtvätt, skattebedrägerier och skatteflykt som utförs via skatteparadis, har kommissionen antagit ett stort antal lagstiftningsinitiativ de två senaste åren.

3.7

Enligt FATF-rapporten (17) används kontanta medel i stor omfattning inom den kriminella ekonomin och förblir den viktigaste resursen för finansiering av terrorism. Mängden pengar som ”tvättas” på detta sätt är svår att uppskatta, men FATF-rapporten uppskattar att det är mellan hundratals miljarder och en biljon US-dollar varje år.

3.8

En analys av den gällande förordningens effektivitet har avslöjat att antalet kontantleveranser in i och ut ur EU är fortsatt högt. Kontroller av kontanta medel är dock begränsade till antalet (100 000 per år i alla medlemsstater tillsammans), varierar från land till land och antalet misstänkta fall som utreds varierar betydligt. Endast nio länder deltog i det senaste samrådet i ämnet och uppgifterna rörande såväl antalet fall som analyserna av dessa var olika och begränsade.

3.9

Kryphål i den gällande förordningen innebär att kontanta medel som skickas per post, med kurir eller med godstransport inte är föremål för tillräckliga specifika kontroller. Vid ett antal tillfällen har de behöriga myndigheterna saknat nödvändiga verktyg för att kunna utföra tillräckliga kontroller.

3.10

Att utvidga kontrollernas omfattning och ge de behöriga myndigheterna befogenheter att utföra kontroller och beslagta gods där brottslig inblandning misstänks, även under tröskelvärdet på 10 000 euro, kommer att göra det möjligt att upptäcka fler fall av bedrägeri och samla in mer information. Den information som erhålls används för närvarande inte så som den borde. Information görs tillgänglig passivt i vissa medlemsstater, och inga åtgärder finns för att säkerställa att den behandlas korrekt. Det är nödvändigt att förbättra kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna; mellan tullmyndigheterna, som vanligtvis ansvarar för utförandet av kontroller och de finansunderrättelseenheter som ansvarar för att motta och analysera informationen; mellan finansunderrättelseenheterna och skattemyndigheterna och de rättsliga myndigheterna; mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och de i tredjeländer, särskilt de som ansvarar för ökade strömmar av olagliga kontanta medel till och från EU, såsom är fallet med skatteparadis.

3.11

De sanktioner som tillämpas inom ramen för den gällande förordningen för underlåtenhet att anmäla kontanta medel har inte harmoniserats och de analyser som genomförs verkar visa att de inte har den avskräckande effekt som avsetts. Genom den nya förordningen krävs det av medlemsstaterna att de inför sanktioner för underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikten, oavsett huruvida brottslig inblandning misstänks eller huruvida de kontanta medlen är kopplade till utredningar av andra brott eller överträdelser; dessa sanktioner ska meddelas kommissionen. EESK föreslår att det inrättas ett gemensamt anmälningsförfarande för samtliga medlemsstater. Varje medlemsstat är dock fri att fastställa sina egna sanktioner. De sanktioner som fastställs i artikel 13 ska harmoniseras så att inte möjligheter uppstår för kriminella som arbetar genom vissa länder.

3.12

Genomförandet av förordningen och ovan nämnda åtgärder mot penningtvätt kommer i hög grad att öka den mängd personuppgifter som samlas in, lagras och görs tillgängliga för behöriga organ och myndigheter i kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Om vi ska kunna upprätthålla de grundläggande rättigheterna för enskilda, särskilt med avseende på skyddet av personuppgifter, är det viktigt att bedöma behovet av nya skyddsmekanismer, att införa dem där så krävs och att främja striktare straffrättsliga påföljder för offentliganställda och andra personer som använder denna information olagligen.

3.13

Den typ av kanaler och förfaranden som används för att ta itu med penningtvätt och finansiering av terrorism, inbegripet olagliga kontantleveranser, har med rätta lett kommissionen till att anta lagstiftningsåtgärder som omfattar båda brotten. Båda är sammankopplade med andra av liknande eller större omfattning. Nära samarbete genom de lämpliga mekanismerna mellan alla berörda myndigheter och nationella organ och medlemsstaterna är avgörande för att säkerställa ett effektivt genomförande av förordningen och de övriga relevanta lagstiftningsåtgärderna. Det måste sägas att samarbetet mellan de olika myndigheterna och institutionerna i medlemsstaterna – polis, underrättelsetjänst, rättsväsende, tullmyndigheter och skattemyndigheter – är långt ifrån optimalt. Kommittén är särskilt oroad över bristen på samarbete mellan de nationella polisstyrkorna och Europol, som tydliggörs av det faktum att de flesta medlemsstaterna inte har gjort sina databaser för terrorismbekämpning tillgängliga för Europeiska polisbyrån. EESK uppmanar därför EU:s myndigheter och medlemsstaterna att sätta stopp för denna situation.

3.14

Ett annat betydande hinder för en effektiv tillämpning av förordningen och de övriga relevanta lagbestämmelserna för att ta itu med penningtvätt och finansiering av terrorism är bristen på verklig politisk vilja att undanröja skatteparadis. Det mest övertygande belägget för detta är den förteckning över ”högrisktredjeländer med strategiska brister” som finns i bilagan till förordning (EU) 2016/1675, som kompletterar de fjärde och femte penningtvättdirektiven. Inte ett enda av de skatteparadis som står för merparten av de olagliga transaktionerna, särskilt de betalningsströmmar som diskuteras i förslaget till förordning, finns med i förteckningen. EESK tvingas upprepa den efterlysning som gjordes i yttrandet ECO/408: kommissionen bör föreslå en ny förteckning över skatteparadis, och slå ihop den till en förteckning över tredjeländer och territorier som inte samarbetar vid åtal av ekonomisk brottslighet och finansiering av terrorism.

4.1

Finansieringen av terrorism har en tydlig globaliserad komponent, vilket innebär att terroristverksamhet i ett land ofta finansieras genom brottslig verksamhet i ett annat. Kontroller av kontanta medel och intensiva lagändringar krävs för att blockera kontantflöden, spåra och begränsa finansiell verksamhet, samt underlätta viktig information om terrorister och deras finansiärer. Eftersom kommittén är fullt medveten om den yttre dimensionen av finansiering av terrorism rekommenderar EESK fullt deltagande av samtliga EU-institutioner inom alla relevanta internationella organisationer, där de finns representerade, för att liknande åtgärder ska kunna genomföras globalt.

4.2

Kontantleveranser fortsätter att vara den främsta kanal genom vilken de som tvättar pengar och andra ekonomiska brottslingar verkar (18). EESK rekommenderar att kommissionen, efter utförande av en omfattande studie, samråd med alla berörda parter och etablering av en nära arbetsrelation med medlemsstaterna, ECB och nationalbankerna, bör utarbeta en plan för att minska kontantanvändningen i EU. Utfasningen av 500-eurosedlarna är ett steg i rätt riktning. Som en del av denna studie bör frågan övervägas huruvida tröskelbeloppet för obligatorisk anmälning på 10 000 euro är lämpligt.

4.3

EESK uppmanar kommissionen att öka sina ansträngningar för att få resultaten av Warszawakonventionen (19) ratificerade i hela EU på ett samstämmigt sätt. Hittills har enbart 17 medlemsstater ratificerat den, även om 26 har undertecknat den.

4.4

EESK erkänner att den föreslagna förordningen skulle kunna medföra betydande förbättringar av de verktyg vi använder för att bekämpa finansiering av terrorism, samtidigt som den minimalt påverkar små och medelstora företag i EU.

4.5

EESK anser att utveckling av politik för finansiellt samarbete med grannländer och de som står för särskilt stora migrationsflöden till EU är avgörande för att främja insynsvänliga finansiella transaktioner och lägre kostnader. Hindren och den höga kostnaden för att överföra pengar in i och ut ur dessa länder uppmuntrar användningen av kontantleveranser och svåröverskådliga transaktioner och således användningen av dessa metoder i brottsliga syften.

4.6

De senaste attackerna på EU:s territorium visar att förbetalda kort har använts av terrorister för att betala för exempelvis hotellrum (t.ex. i samband med Parisattackerna den 13 november 2015). Medan det sociala värdet av dessa instrument är uppenbart, eftersom de tillåter utsatta eller utestängda personer att göra betalningar både online och offline, riktar EESK uppmärksamhet mot risken för att sådana instrument åter används av brottslingar eller terrorister.

4.7

Olaglig transport av kontanta medel är kopplad till andra typer av brott: skattebrott, penningtvätt och finansiering av terrorism. Kommissionens förslag till förordning gör det inte möjligt att utbyta regelbundna uppgifter om kontanta medel av skatteskäl. EESK anser att åtal av dessa brott bör äga rum på ett omfattande sätt. I synnerhet anser kommittén att ovanstående utbyte borde tillåtas äga rum, med tanke på den tydliga kopplingen mellan skattebedrägeri och penningtvätt, som i många fall inbegriper förflyttningar av kontanta medel.

4.8

Medan artiklarna 2.2 och 14 i den föreslagna förordningen ger kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att ändra bilagan, särskilt avsnittet som preciserar vilka ”råvaror som används som mycket likvida värdebevarare” som anses vara former av kontanta medel, anser EESK att det inte finns någon anledning att från början begränsa denna kategori till enbart guld. Andra särskilt värdefulla råvaror, såsom ädelmetaller eller ädelstenar (råa eller slipade), skulle kunna upptas på denna första förteckning som godkänts av parlamentet och rådet.

4.9

EESK upprepar att säkerställandet av våra medborgares säkerhet fortsatt bör vara en av de huvudsakliga prioriteringarna för såväl EU som medlemsstaterna, oavsett hur stora insatser som krävs.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/28

Föredragande:

Jan SIMONS (NL-I)

1.1

EESK anser att planerna på att skapa ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias), i syfte att identifiera risker förknippade med besökare som är undantagna från viseringskrav och som reser till Schengenområdet, i nuläget är ett oundvikligt steg med hänsyn till de hot som orsakas av yttre och inre omständigheter.

1.2

Kommittén välkomnar att Etias passar in i EU:s allmänna strategi på området för migration och säkerhet enligt kommissionens definition i 2011 års program för smarta gränser, och att den information som samlas in via systemet kommer att möjliggöra kontroll i förväg av potentiella säkerhetsrisker eller risker för irreguljär migration i syfte att skydda EU-medborgarna mot inresande personer med ont uppsåt.

1.3

Kommittén betonar med eftertryck att Etias fullt ut bör respektera de sökandes grundläggande rättigheter och undvika all diskriminering. Alla uppgifter – särskilt uppgifter som rör känslig information om hälsa, utbildning, brottslighet etc. – som samlats in av systemet måste skyddas och tillgången till dessa bör vara strängt begränsad till de myndigheter som utreder brottslig verksamhet, terrorism, irreguljär invandring och andra hot. Etias måste även respektera sökandes rätt att överklaga beslut om att neka dem resetillstånd eller om indraget resetillstånd.

1.4

Kommittén är medveten om behovet av att lösa många tekniska problem rörande Etias, särskilt i fråga om driftkompatibilitet och sammankopplingsmöjligheter med andra system för insamling och förvaltning av data. Etias bör grunda sig på en balanserad avvägning mellan risker och säkerhet, och bör samtidigt undvika ökade administrativa bördor och hinder för besökare som reser ofta till EU i affärer eller för studier, läkarvård etc.

1.5

Kommissionen och rådet bör även ägna uppmärksamhet åt de politiska aspekterna av inrättandet av Etias. De relevanta länderna bör informeras om anledningarna till skyldigheten att erhålla resetillstånd trots en viseringsfri ordning, samt om fördelarna med att upprätta smidig och snabb gränspassage för resenärer med resetillstånd. Kommissionen bör även se till att eventuella ömsesidiga åtgärder i de berörda länderna med avseende på EU-medborgare står i proportion till EU:s åtgärder.

1.6

Etias bör ta hänsyn till människor som inte har möjlighet att ansöka online och bör tillhandahålla ”ansökningsbås” för sökande vid de större avreseflygplatserna och avresehamnarna samt vid viktiga gränspassager på land. Alla sökande bör tillåtas utnyttja tjänster från mellanhänder såsom resebyråer eller transportföretag. De avgifter som dessa mellanhänder tar ut för sina tjänster bör dock övervakas och utvärderas av EU:s delegationer i tredjeländerna.

1.7

Det kommer även att vara nödvändigt att ordentligt definiera kriterierna för de föreslagna kategorierna av tredjelandsmedborgare som kommer att undantas från skyldigheten att skaffa resetillstånd, med beaktande av migrations-, säkerhets- eller hälsorisker.

1.8

Kommittén efterlyser lösningar för de medlemsstater som ännu inte fullt ut tillämpar Schengenregelverket (Bulgarien, Kroatien, Cypern och Rumänien) och följaktligen inte har tillgång till Schengens informationssystem (SIS), VIS och in- och utresesystemet.

2.1

Medborgarna i Europeiska unionen förväntar sig av sina myndigheter att de garanterar deras säkerhet i ett öppet Europa. De räknar med att Schengenområdets yttre gränser förvaltas effektivt i syfte att förhindra irreguljär migration, garantera såväl ökad inre säkerhet som fri rörlighet inom Schengenområdet samt förenkla passage av EU:s yttre gränser i en rörlig värld.

2.2

I dag kan ca 1,4 miljarder människor från ca 60 länder runt om i världen (1) dra fördel av viseringsfria resor till EU samt av reciprocitetsprincipen, som även gynnar EU-medborgarna genom att förenkla viseringsfria resor utomlands. Antalet viseringsbefriade tredjelandsmedborgare som besöker Schengenområdet kommer att fortsätta öka, och siffrorna för sådana personer som passerar Schengengränsen väntas öka med över 30 % fram till 2020, från 30 miljoner år 2014 till 39 eller 40 miljoner år 2020 (2).

2.3

Dessa siffror visar att det behöver upprättas ett tillståndssystem som liknar de som redan finns i vissa länder (Förenta staterna (3) – sedan 2009, Australien (4) – sedan 1996, Kanada (5) – sedan 2016), för att bedöma och hantera de potentiella risker i samband med irreguljär migration och säkerhet som är förknippade med tredjelandsmedborgare som besöker EU, men på ett enklare och mer besökarvänligt sätt än standardviseringsordningen, i enlighet med målen för EU:s politik för viseringsliberalisering.

2.4

Jämfört med tredjelandsmedborgare som omfattas av viseringskrav har behöriga gräns- och brottsbekämpande myndigheter mycket lite information om vilka risker som kan vara förknippade med tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringskrav innan de anländer till Schengengränsen. Att lägga till de data som saknas och göra en riskbedömning av besökare som är undantagna från viseringskrav skulle tillföra ett väsentligt mervärde till de befintliga åtgärderna för att upprätthålla och förbättra säkerheten i Schengenområdet och göra det möjligt för besökare som är undantagna från viseringskrav att åtnjuta sin viseringsbefriade status.

2.5

I sitt program från 2011 om smarta gränser angav kommissionen att det behövs en mer modern och effektiv hantering av resandeströmmarna vid EU:s yttre gränser, med hjälp av ny teknik för att göra livet enklare för utlänningar som ofta reser till EU och för att bättre övervaka tredjelandsmedborgare som passerar gränserna.

2.6

De nya hot och utmaningar som uppstod de efterföljande åren gjorde det nödvändigt att se över det ursprungliga programmet för smarta gränser, och efter tekniska undersökningar och ett samrådsförfarande offentliggjordes 2016 ett nytt lagförslag till en förordning om upprättande av in- och utresesystemet. EESK antog sitt yttrande om in- och utresesystemet i september 2016 (6). Den nyligen föreslagna ändringen av kodexen om Schengengränserna (7) i syfte att förstärka kontrollerna mot relevanta databaser (Schengens informationssystem, Interpols databas över stulna och förkomna resehandlingar och andra europeiska databaser) vid de yttre gränserna syftar till att införa obligatoriska kontroller av alla tredjelandsmedborgare samt EU-medborgare, både vid inresa till och utresa ur EU.

2.7

För att fullborda detta översynsförfarande offentliggjorde kommissionen ett förslag om att upprätta ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) för att förstärka säkerhetskontrollerna av viseringsbefriade resande (8). Detta kommer att vara ett automatiserat it-system som skapats för att identifiera eventuella risker förknippade med viseringsbefriade besökare som reser till Schengenområdet, och 40 miljoner ansökningar förväntas från och med början av 2021 (9).

2.8

Den information som samlas in via systemet kommer att möjliggöra kontroll i förväg av potentiella säkerhetsrisker eller risker för irreguljär migration, med fullt beaktande av grundläggande rättigheter och dataskydd.

2.9

Ett Etias-tillstånd är ingen visering. Medborgare i viseringsfria länder kommer fortfarande att kunna resa utan visering, men kommer, som ett obligatoriskt villkor för inresa till Schengenområdet via luft-, sjö- eller marktransport, att behöva anskaffa resetillstånd före resan efter erläggande av en avgift (det föreslagna beloppet är 5 euro). För att besluta huruvida ett resetillstånd ska utfärdas eller en begäran om att få resa till EU ska avvisas, kommer systemet att genomföra automatiska kontroller (95 % positiva resultat väntas). Om så krävs kommer systemet att göra ytterligare manuella förhandskontroller och sedan antingen utfärda eller neka resetillstånd. Resultatet av detta förfarande kommer att meddelas den sökande inom en väldigt kort tidsperiod (inom ett par minuter, eller inom högst 72 timmar, om ytterligare kontroller krävs). Det slutgiltiga beslutet om att bevilja eller neka inresa kommer alltid att fattas av de nationella gränskontrolltjänstemän som utför gränskontroller inom ramen för kodexen om Schengengränserna.

2.10

Förhandskontroller av resande från tredjeländer som inte behöver visering kommer dock att underlätta gränskontrollerna och säkerställa en samordnad och harmoniserad riskbedömning av tredjelandsmedborgare och väsentligt minska antalet nekade inresor vid gränsövergångar. Även om resetillståndet är giltigt i 5 år – eller fram till sista giltighetsdag för resehandlingen – kan det återkallas eller upphävas om villkoren för utfärdandet av resetillståndet inte längre gäller.

2.11

I den föreslagna förordningen ingår en allmän princip enligt vilken Etias bygger på driftkompatibilitet mellan de informationssystem i vilka sökningar ska göras och om återanvändning av de beståndsdelar som utvecklats för dessa informationssystem, särskilt EU:s in- och utresesystem. Detta tillvägagångssätt kommer också att leda till betydande kostnadsbesparingar i samband med inrättandet och driften av Etias. Etias och in- och utresesystemet skulle ha en gemensam databas med personuppgifter om tredjelandsmedborgare, med ytterligare uppgifter från Etias-ansökningarna (t.ex. information om hemvist, svar på bakgrundsfrågor, IP-adress etc.) och registreringar om in- och utresor från in- och utresesystemet som lagras separat men är kopplade till denna gemensamma och enda identifieringsakt. Detta tillvägagångssätt är helt i linje med interoperabilitetsstrategin och inbegriper alla lämpliga garantier för uppgiftsskydd.

2.12

Europol kommer att vara delaktigt i upprättandet av Etias sökregler och Etias bevakningslista som ska bestå av uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i brott eller personer för vilka det finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de skulle kunna begå grova brott eller utgöra andra säkerhets- och hälsorisker.

2.13

Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) kommer att utveckla Etias informationssystem och ansvara för dess tekniska förvaltning. Kostnaden för att utveckla Etias beräknas till 212,1 miljoner euro och de genomsnittliga driftskostnaderna till 85 miljoner euro per år. Etias förväntas tas i bruk så tidigt som 2020.

3.1

EESK anser att planerna på att skapa Etias i nuläget är ett oundvikligt steg med hänsyn till de hot som orsakas av yttre och inre omständigheter. Detta steg kanske inte välkomnas av resande från tredjeländer med viseringsfria ordningar, men det är förenligt med EU:s allmänna strategi på området migration och säkerhet enligt kommissionens definition i 2011 års program för smarta gränser.

3.2

Kommittén noterar att Etias-förslaget syftar till att fylla de luckor i förvaltningen av EU:s yttre gränser som låter medborgare i viseringsfria länder passera EU:s gränser i frånvaron av ordentlig information om dessa tredjelandsmedborgare innan de ankommer till Schengengränsen vad gäller de risker de eventuellt utgör.

3.3

Etias-förslaget fokuserar på de tekniska aspekterna av systemet, dess styrning, den nödvändiga informationstekniken samt driftkompatibiliteten och sammankopplingsmöjligheterna med andra system för insamling och analys av data (10). Kommittén är medveten om dessa frågors extrema komplexitet och behovet av att lösa många tekniska frågor så att systemet är helt driftfärdigt efter starten, som planeras till 2021. Etias bör göra en korrekt avvägning mellan risker och säkerhet, och bör samtidigt undvika ökade administrativa bördor och hinder för dem som reser ofta till EU, i synnerhet med anledning av affärer, arbete, forskning eller studier.

3.4

Kommittén är övertygad om att kommissionen och rådet även bör ägna uppmärksamhet åt de politiska aspekterna av inrättandet av Etias, och bör förklara för de relevanta länderna vilka anledningarna är för dess inrättande, inbegripet fördelarna med att upprätta smidig och snabb gränspassage för resenärer med resetillstånd samt säkerställa en lämplig säkerhetsnivå samtidigt som informationskraven för sådana tillstånd görs mindre strikta och mindre betungande än för standardviseringsförfarandet. Kommissionen bör även se till att om de berörda länderna antar eventuella ömsesidiga åtgärder med avseende på EU-medborgare så ska de stå i proportion till EU:s åtgärder.

3.5

Kommittén rekommenderar att de relevanta länderna informeras om det föreslagna systemet i god tid och att erforderliga kommunikationskampanjer genomförs så att de resande vederbörligen informeras och att systemet införs stegvis: det bör till en början vara frivilligt, och när det är korrekt genomfört och tekniskt hållbart bör det bli obligatoriskt.

3.6

Kommittén uppmanar kommissionen att besluta om möjliga former av samarbete med EU:s säkerhetstjänster och att utnyttja deras expertis för att fastställa riskprofiler och sammanställa Etias bevakningslista.

3.7

I sitt yttrande om ”Paketet för smarta gränser” betonade kommittén behovet av att strängt respektera de grundläggande rättigheterna och principen om icke-diskriminering, samt av att använda förfarandemässiga och institutionella medel för att säkerställa att alla data som samlas in och lagras i systemet skyddas och används på lämpligt sätt (11). Detta gäller i synnerhet känsliga personuppgifter rörande utbildning, hälsa, kriminalitet etc. I detta sammanhang upprepar kommittén sin begäran och insisterar på att tillgången till de data som är kopplade till resetillstånd bör vara strängt begränsad till myndigheter som utreder brottslig verksamhet, terrorism, irreguljär invandring och andra hot.

3.8

Kommittén stöder den föreslagna Etias-strukturen, som bör bestå av ett informationssystem, en central enhet för Etias inom den europeiska gräns- och kustbevakningen samt nationella enheter. Det kommer att vara nödvändigt att övervaka att Etias genomförs på ett jämbördigt och grundligt sätt av alla medlemsstater. Kommittén stöder skapandet av en stödgrupp för programmet, som är nödvändig för att säkerställa effektivt samspel mellan den centrala utvecklingsgruppen och medlemsstaterna, vilket visade sig vara till stor hjälp under utvecklingen av SIS II.

3.9

Kommittén påpekar med eftertryck att Etias måste vara helt driftkompatibelt med andra europeiska informationssystem och sammankopplat med Interpols databaser, och att delar av andra europeiska system, särskilt in- och utresesystemet, bör användas, samtidigt som de grundläggande rättigheterna och skyddet av personuppgifter måste beaktas på vederbörligt sätt.

3.9.1

I detta sammanhang uppmanar vi kommissionen och medlagstiftarna att beakta de synpunkter och rekommendationer som Europeiska datatillsynsmannen framförde i sitt yttrande om förslaget om Etias (12), särskilt kraven på att respektera den viktiga distinktionen mellan det migrationspolitiska och det säkerhetspolitiska området, begränsa åtkomsten till personuppgifter, beakta de insamlade hälsouppgifternas tillförlitlighet och användbarhet, samt bättre definiera profileringsverktygen för automatisk screening av ansökningar med mera.

3.10

Etias bevakningslista kommer att bestå av uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i grov brottslighet enligt definitionen i förslaget eller personer för vilka det finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de kan begå sådana grova brott eller utgöra andra säkerhets- och hälsorisker. Kommittén föreslår att sökande i enlighet med europeiska normer bör ha rätt att informeras om skälen till avslaget, och de bör ha möjlighet att överklaga.

4.1

Kommittén instämmer i att lagringstiden för uppgifter bör fastställas till fem år, på samma sätt som i förordningen om in- och utresesystemet.

4.2

Kommittén insisterar på att Etias bör kunna svara på ett flexibelt och effektivt sätt på förändrade migrationsmönster och säkerhets- och hälsorisker, utan att behöva gå igenom långdragna lagstiftningsförfaranden genom genomförandeakter och delegerade akter, förutsatt att det sker under demokratisk kontroll.

4.3

Etias bör beakta personer som av tungt vägande skäl inte kan ansöka online. Kommittén stöder avsikten att tillhandahålla ”ansökningsbås” för sökande vid de större avreseflygplatserna och avresehamnarna samt vid viktiga gränspassager på land. Alla sökande kommer att tillåtas utnyttja tjänster från mellanhänder såsom resebyråer eller transportföretag. De avgifter som de tar ut för sina tjänster bör dock övervakas och utvärderas av EU:s delegationer i tredjeländerna.

4.4

Med tanke på den väntade ökningen av mängden passager vid EU:s yttre gränser (särskilt dess landgränser) bör man utnyttja alla möjligheter att stärka gränskontrollernas effektivitet, i linje med målsättningarna för förordningen. Kommittén föreslår därför att viss information i ansökan om resetillstånd görs tillgänglig för gränskontrollmyndigheterna.

4.5

Kommittén anser att man bör undvika en potentiell flaskhals i Etias till följd av att en alltför kort period tillåts för manuell bedömning av ansökningar om resetillstånd, eftersom det måste ske en högkvalitativ kontroll av de sökande som eventuellt inbegriper samråd med andra medlemsstater och Europol. Därför föreslår kommittén att man förlänger perioderna för manuell bedömning och fastställer strikta kriterier för sådana förlängningar.

4.6

Det kommer även att vara nödvändigt att på ett korrekt sätt definiera kriterierna för de föreslagna kategorierna av tredjelandsmedborgare som kommer att undantas från skyldigheten att erhålla resetillstånd, med beaktande av risker avseende migration, säkerhet eller hälsa.

4.7

Vad gäller den föreslagna avgiften för ansökan om resetillstånd efterlyser kommittén att följande kriterier uppfylls: avgiften för behandling av ansökningar och insamlingsmetoden får inte hindra vissa grupper av människor från att ansöka om resetillstånd, och den skulle också kunna fungera som ett filter som förhindrar att flera ansökningar lämnas in för sådana resetillstånd.

4.8

Det måste finnas tillräckliga garantier för att Etias är immunt mot identitetsbedrägeri, även när det gäller eventuell framtida användning av biometriska uppgifter.

4.9

Kommittén stöder de sökandes rätt att överklaga ett vägrat resetillstånd, eller att överklaga att det återkallats eller annullerats.

4.10

Kommittén vill uppmärksamma att det finns medlemsstater som ännu inte fullt ut tillämpar Schengenregelverket (Bulgarien, Kroatien, Cypern och Rumänien) och följaktligen inte har tillgång till Schengens informationssystem, VIS och in- och utresesystemet. Frågan om hur Etias ska fungera i dessa länder nämns inte i förslaget till förordning och kommittén påpekar att lösningar bör hittas för dessa stater.

4.11

Kommittén önskar påpeka att när det gäller passagerartransport längs inre vattenvägar, exempelvis kryssningar på Donau, som i ett land utanför EU eller utanför Schengenområdet skulle kunna ta ombord passagerare som inte behöver visering för att resa in i EU, måste Etias gälla för passage av Schengengränserna till sjöss.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/34

Föredragande:

Brian CURTIS

1.1

Avsikten med förordningen om styrning är inte bara att tillhandahålla hela ramen för de många olika aspekterna av energiunionens funktion, utan också att fastställa tydliga ansvarsområden för rapportering och en process för att uppnå alla EU:s klimat- och energimål för den närmaste framtiden. Förordningen är en komplicerad, långtgående och synnerligen viktig rättsakt.

1.2

Utan en stark styrningsprocess är det ingen överdrift att påstå att energiunionen kommer att falla samman och att EU:s chanser att klara sina egna åtaganden och förpliktelserna inom ramen för Parisavtalet kommer att minska kraftigt. För att processen ska lyckas är det nödvändigt att det civila samhället är delaktigt, att medlemsstaterna samarbetar och ger sitt stöd samt att arbetsmarknadens parter godkänner den och engagerar sig i den. I synnerhet måste det vara tydligt att förordningen underlättar en rättvis energiövergång, särskilt när det gäller arbetstillfällen och energikostnaderna för hushåll och företag.

1.3

EESK stöder den föreslagna förordningen om styrning. I förordningen tas det fram en ram genom vilken medlemsstaterna kan välja de minst kostsamma alternativen för sina egna nationella energi- och klimatplaner, och förordningen lindrar riskerna för strandade infrastrukturtillgångar. Det är emellertid osannolikt att detta inträffar om inte förordningen ändras. Man måste ombesörja åtföljande stödåtgärder, som gör det möjligt att skapa ett socialt samförstånd på nationell, regional och lokal nivå angående hur man bäst tar itu med de socioekonomiska och tekniska följderna av en rättvis energiövergång.

1.4

Energisolidaritet och energitrygghet är ytterst viktiga, och även om det är ett av de fem huvudsakliga rapporterings- och bedömningsområdena i förordningen måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att fastställa en tydlig och gemensam energidiplomati och energipolitik gentemot tredje länder.

1.5

Såvida man inte förstärker den föreslagna förordningen om styrning hotas hela energiunionskonceptet, genom att legitimiteten i EU:s mandat att leda energiövergången försvagas. Det finns också en allvarlig risk att uppfattningen om EU som ett avlägset och teknokratiskt organ kommer att stärkas om inte konkreta åtgärder vidtas för att engagera medborgarna och kräva ansvarsskyldighet.

1.6

Ytterligare begrepp bör förklaras i artikeln ”Definitioner” i förordningen, däribland ”mål”, ”nationellt bidrag”, ”samråd”, ”energifattigdom” och ”regional”.

1.7

Det bör tydligt anges i förordningen att man ser längre framåt än 2030, och den bör innehålla EU:s uttryckliga åtaganden att uppfylla sitt mål om att minska utsläppen av växthusgaser för 2050 och helst också sitt nya internationella åtagande för noll nettoutsläpp av växthusgaser till 2050.

1.8

I bilagan till förordningen bör det finnas vägledande referensvärden för 2030 (kommissionens bästa uppskattningar) för medlemsstaternas nationella bidrag till förnybar energi och energieffektivitet.

1.9

Det bör krävas i förordningen att medlemsstaterna ska införliva sina avtalade bidrag för 2030 i sin nationella lagstiftning.

1.10

Det bör tydligt framgå av förordningen att det är de enskilda medlemsstaternas ansvar att bidra till de övergripande EU-målen på ett både tillräckligt och proportionerligt sätt.

1.11

Det bör betonas att de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna måste vara relevanta för rapporteringsperioden och uppdaterade, och att det finns tillräckliga resurser och stödsystem för att säkra att så är fallet.

1.12

De nationella planerna för 2030 bör utarbetas på grundval av erfarenheter och vägledning från de långsiktiga strategierna för att ge mest fördelar (till exempel skulle kortsiktiga val vara mer kostnadseffektiva om de gjordes i linje med den långsiktiga strategin).

1.13

Förordningen bör innehålla en ”spärrbestämmelse”, i form av en mekanism som bidrar till Parisavtalets eftersträvade mål att inte överskrida en uppvärmning på 1,5 oC över de förindustriella nivåerna.

1.14

En ”referensdefinition” av energifattigdom bör finnas med i bilagan, så att det är möjligt att genomföra en jämförande och konsekvent analys av uppgifterna.

1.15

Man bör i förordningen göra klart att det är obligatoriskt för medlemsstaterna att offentliggöra utkast till nationella energi- och klimatplaner så tidigt som möjligt, och att alla därefter följande uppgraderingar av planen, däribland kommentarer och svar från kommissionen, regionala partner och medlemsstaterna, ska vara offentliga.

1.16

Bedömningen av finansiella ersättningsbidrag, och den ”finansiella plattformens” karaktär, samt om denna kan användas för att få fram ytterligare finansiering, bör beskrivas mer i detalj. Tillämpningsområdet för finansiering bör utökas så att det innefattar energieffektivitetsåtgärder.

1.17

Definitionen av ”regionalt” samarbete bör inte begränsas till geografisk närhet, utan även innefatta grupper av länder med energiresurser som kompletterar varandra, även icke-medlemsstater.

1.18

Bilagan bör innehålla särskilda bestämmelser gällande de offentliga samrådens karaktär, omfattning och resurstilldelning, för att säkerställa att medborgarna i hela EU erhåller konsekventa och informerade upplysningar och engagerar sig.

1.19

Man bör överväga att inrätta en särskild europeisk energiinformationsenhet inom EES.

1.20

Ett ”brexit”-scenario vid sidan av scenariot med 28 medlemsländer bör tas fram och båda scenarierna bör diskuteras parallellt, efter hand som de nationella bidragen bedöms.

2.1

Europa står just nu inför många utmaningar. Oavsett om de är politiska, ekonomiska eller tekniska påverkar de den enskilde medborgaren och formar följaktligen karaktären på, och framtiden för, vår demokrati. I många år har energi varit ett område där mäktiga politiska, tekniska och ekonomiska krafter utövat inflytande. Energiunionen är, med sin vision för framtiden och sin sammanhängande strategi, EU:s främsta redskap för att se till att Europa har tillgång till säker, klimatvänlig energi till ett överkomligt pris.

2.2

En ändamålsenlig styrning av energiunionen handlar inte bara om att bygga upp konsumenternas och investerarnas förtroende för att få maximalt utbyte till den lägsta kostnaden. Den är också avgörande för att visa unionens åtagande att genomföra Parisavtalet och leda in EU på vägen mot att överträffa energi- och klimatmålen för 2050. Om man utformar förordningen om styrning på rätt sätt får Europa därför en avgörande möjlighet att visa dess värde för medborgarna, medlemsstaterna och världen. Det är särskilt viktigt, eftersom den överbryggar den klyfta som finns mellan systemet för handel med utsläppsrätter och förordningen om ansvarsfördelning när det gäller att få medlemsstaterna att planera för minskade koldioxidutsläpp i hela ekonomin.

2.3

I april 2015 antog EESK ett förberedande yttrande på begäran av kommissionen om Utvecklingen av det styrningssystem som föreslagits i anslutning till EU:s ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030  (1). Under den mellanliggande perioden har det tydligt märkts att behovet av åtgärder för energi och klimat blivit mer angeläget, och att man behöver anlägga ett längre perspektiv när det gäller styrningen av övergången till en koldioxidsnål ekonomi. I förslaget till förordning fastställs nu kraven för integrerade nationella energi- och klimatplaner och en smidig process för att fastställa och övervaka dem. De senaste två åren har emellertid medborgarnas förtroende för det politiska och institutionella ledarskapet och den politiska sammanhållningen i EU i allmänhet försvagats, vilket gör styrningsutmaningen både angelägnare och svårare.

2.4

Dessutom innehåller Parisavtalet från december 2015 en överenskommelse på global nivå, undertecknad gemensamt och var för sig av EU och dess medlemsstater, som åtog sig att ge nationellt fastställda bidrag, som kan ses som sammanfallande med dem i denna förordning. Man avtalade också att fullfölja insatserna för att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 oC över de förindustriella nivåerna – en strävan som kräver långsiktig planering och krävande mål, som sannolikt blir mer ambitiösa än de som EU hittills avtalat för 2050.

2.5

I sitt yttrande från 2015 förutsåg EESK dessa tendenser och intog en pragmatisk hållning, där man insåg behovet av djupgående och omfattande utbildning och information till och engagemang bland medborgarna som förutsättning för ett framgångsrikt förslag till styrning. Det finns inte många tecken på att detta har ägt rum. Styrning – med efterföljande krav på nationella suveräna åtgärder – är ett känsligt område, inte minst inom energi, där det är stor skillnad på förhållandena i medlemsstaterna. Dessutom måste varje process kompletteras med icke-lagstiftande åtgärder och insatser för att säkra framgång.

2.6

År 2001 antog kommissionen en vitbok om styrelseformer (2). Där fastställs fem principer för goda styrelseformer som fortfarande gäller (men inte alltid är genomförda):

De återspeglar de principer och värderingar som EESK stöder, men vi skulle vilja lägga till ytterligare en princip om ”rättvis övergång” mot bakgrund av den föreslagna förordningen.

2.7

Styrningssystemet måste också göra det möjligt att fortsatt uttrycka åsikter, önskemål, uppfattningar och värderingar, så att man hela tiden kan fatta informerade beslut och finjustera politiken. Styrning måste handla om att säkerställa stabila och legitima processer för beslutsfattandet, men också om att dessa val ska kunna skräddarsys till nationella förhållanden och löpande anpassas till oförutsedda händelser. Detta innebär inte att ständigt byta riktning. I stället betyder det att den övergripande färdriktningen skyddas genom åtagandet att följa kort- och långsiktiga mål som överensstämmer med klimatvetenskapen och en stabil process för beslutsfattandet beträffande hur dessa mål ska uppfyllas – helt enkelt mer konsekvens och en inkluderande dynamik.

3.1

Den föreslagna förordningen om styrning, vars syfte är att säkerställa att den politik och de åtgärder som utgör energiunionen är samstämmiga, kompletterande och tillräckligt ambitiösa, bygger på två inbördes förbundna komponenter. Den första syftar till att rationalisera och bättre integrera planerings-, rapporterings- och övervakningsskyldigheterna i de nationella energi- och klimatplanerna och planeringen för 2050 samt de efterföljande framstegsrapporterna, med ett lager av integrerad övervakning från kommissionen på EU-nivå. I den andra föreslås en politisk styrningsprocess mellan kommissionen och medlemsstaterna om upprättandet och genomförandet av nationella planer. Om förslaget godkänns i sin nuvarande utformning (en ny rättsakt och revideringar av befintlig sekundärlagstiftning) skulle det skapa en ny samarbetsmekanism mellan medlemsstaterna och kommissionen.

3.2

Totalt sett ger den föreslagna förordningen en rättslig grund, där mer än 50 befintliga enskilda planerings-, rapporterings- och övervakningsskyldigheter i regelverket på energi- och klimatområdet integreras (31) eller upphävs (23). Den gäller fem dimensioner av energiunionen: energisolidaritet och trygg energiförsörjning, energimarknaden, energieffektivitet, minskade koldioxidutsläpp samt forskning, innovation och konkurrenskraft. I förordningen definieras ganska detaljerat innehållet i de integrerade nationella energi- och klimatplaner som medlemsstaterna fr.o.m. januari 2019 ska lägga fram vart tionde år och som ska omfatta dessa fem dimensioner. Offentliga samråd och regionalt samarbete krävs, tillsammans med en uppdatering vart femte år av den första och efterföljande planer. De viktigaste resultaten är de nationella bidragen till förnybar energi och energieffektivitet samt utarbetandet av planer för 2050 för minskade koldioxidutsläpp i ekonomin.

3.3

Det finns bestämmelser om att kommissionen ska utvärdera planerna, uppdateringarna av dem och påföljande åtgärder från medlemsstaterna efter rekommendationer från kommissionen. Det fastställs en detaljerad struktur för medlemsstaternas rapportering vart annat år, med detaljerade krav på växthusgaspolitik, åtgärder och prognoser, nationella anpassningsinsatser, finansiellt och tekniskt stöd till utvecklingsländer, auktionsintäkter, förnybar energi, energieffektivitet, trygg energiförsörjning, den inre energimarknaden och forskning, innovation och konkurrenskraft. En ”plattform för e-rapportering” för dessa rapporter föreslås.

3.4

Förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om utvärdering, uppföljning och en rekommendations- och reaktionsmekanism när ambitionen eller framstegen bedöms som otillräckliga. Bestämmelsen om en omfattande, obligatorisk ram för de nationella energi- och klimatplanerna bidrar till att säkra jämförbarhet och konsekvens. Det finns krav på att medlemsstaterna ska bidra ekonomiskt till en finansieringsplattform som ska täcka eventuella misslyckanden med att uppnå överenskomna minimimål för förnybar energi. Den årliga rapporten om tillståndet i energiunionen ska innehålla omfattande rapporter på dessa områden. Europeiska miljöbyrån får en särskild och långtgående roll när det gäller att bistå kommissionen.

3.5

Förordningen kompletterar och är förenlig med den europeiska planeringsterminen, och när energi- och klimatspecifika politiska frågor är relevanta för makroekonomiska eller strukturella reformer kan de fortfarande behandlas i de landsspecifika rekommendationerna i anslutning till den europeiska planeringsterminen.

4.1.1

Förordningen om styrning utgör en detaljerad ram för de nationella energi- och klimatplanerna och efterföljande rapportering, utvärdering och justering. Den handlar om att sätta upp mål, övervaka målen och få till stånd bidrag. Det finns dock inga förklaringar av dessa begrepp i artikel 2 – Definitioner, en brist som bör åtgärdas.

4.1.2

EESK stöder de detaljerade ramar som föreskrivs i bilaga 1 för de obligatoriska nationella energi- och klimatplanerna. Dessa ersätter de separata planerna för energieffektivitet och förnybar energi. Särskilt viktig är de enskilda medlemsstaternas skyldighet att fastställa nationella bidrag på dessa områden, som sammantaget minst bör uppnå de övergripande mål som överenskommits på EU-nivå.

4.1.3

EESK har i sina tidigare yttranden klart och konsekvent argumenterat för bindande nationella mål (3). Det har vi gjort på grund av den tidigare energipolitikens många misslyckanden, beroende på ett otillräckligt genomförande. Om bidragen i de nationella energi- och klimatplanerna tillämpas, anpassas och genomförs strikt, kan man uppnå ett resultat som motsvarar bindande mål. För att detta ska kunna bli verklighet behöver man dock ta itu med ett antal svagheter i det nuvarande förslaget.

4.1.4

Referensvärdet för de nationella bidragen till energieffektivitet och förnybar energi är de överenskomna åtaganden som medlemsstaterna redan har angett att de ska uppnå till år 2020. Förordningen skulle emellertid stärkas om den innehöll vägledande referensvärden för 2030 för medlemsstaternas bidrag. Dessa måste i vilket fall fastställas som grund för justeringsdialogen, och de kommer att påskynda den kontinuerliga process som emotses om de läggs fram och offentliggörs på ett tidigt stadium.

4.1.5

En del länder har fastställt sina energimål för 2020 i sin nationella lagstiftning. EESK anser att det i förordningen bör krävas att medlemsstaterna ska införliva sina överenskomna bidrag för 2030 i den nationella lagstiftningen för att ge eftertryck åt målen genom tvingande lagar. Erfarenheten visar dock att inte ens rättsliga skyldigheter nödvändigtvis garanterar resultat, och därför understryker vi betydelsen av god styrning som en stabil process för att säkerställa framsteg. Senare i detta yttrande betonar vi särskilt vikten av mycket strängare bestämmelser för att möjliggöra och garantera intressenternas delaktighet i styrningen.

4.1.6

För att ytterligare stärka vikten av nationella ”bidrag” bör det för både energieffektivitet och förnybar energi klargöras i förordningen att det är de enskilda medlemsstaternas ansvar att bidra till de övergripande EU-målen på ett tillräckligt och proportionerligt sätt. Just nu är denna skyldighet ett kollektivt ansvar.

4.2.1

EESK välkomnar den rapporteringsprocess som krävs av medlemsstaterna och den analytiska/kritiska roll angående sådana rapporter som kommissionen har tilldelats tillsammans med Europeiska miljöbyrån. En noggrann, solid och orädd analys är nödvändig om kommissionens efterföljande rekommendationer och ståndpunkter ska kunna få effekt. Det är även nödvändigt att uppgifterna är relevanta för rapporteringsperioden och uppdaterade efter vad som betonas i EESK:s yttrande om tillståndet i energiunionen 2015 (4).

4.2.2

Även om de uppgifter som krävs enligt rapporteringsprocessen är i linje med de som behövs enligt Parisavtalet om klimatförändringar, görs uppdateringarna av de nationella energi- och klimatplanerna före slutförandet av den globala inventeringen av Parisavtalet vart femte år, något som avsevärt skulle kunna fördröja reaktionerna på eventuella uppgraderingar i EU:s nationellt fastställda bidrag. Detta är ett oacceptabelt undergrävande av den anpassade styrningen med tanke på att EU nu har undertecknat Parisavtalet. Man bör ta tillfället i akt att säkerställa en lämplig ordningsföljd för översynerna av FN:s och av EU:s nationellt fastställda bidrag.

4.2.3

I samband med detta bör förordningen innehålla en ”spärrbestämmelse” som en mekanism som bidrar till det eftersträvade målet på 1,5 oC över de förindustriella nivåerna. Detta skulle kunna ske genom en process där koldioxidbudgetar antas i 5–10 steg, och EU åtar sig att nå noll nettoutsläpp av växthusgaser till 2050.

4.2.4

I förordningen krävs att de nationella energi- och klimatplanerna bland annat innehåller en konsekvensbedömning av sociala frågor och särskilda nationella mål beträffande energifattigdom, samt ett handlingsprogram. Kommittén har varit särskilt oroad över denna fråga och välkomnar att den nu har införlivats. I de nationella energi- och klimatplanerna har man dock frihet att fastställa sin egen definition av energifattigdom, vilket gör det omöjligt att jämföra uppgifter mellan medlemsstaterna, vilket undergräver EU:s möjligheter till en rättvis omställning och ökar sannolikheten att allmänheten motsätter sig själva övergången. Därför rekommenderar vi att förordningen innehåller en enkel referensdefinition. Det bör inte vara ett krav att medlemsstaterna använder denna definition för interna syften, men den skulle utgöra ett kriterium för rapporter med avseende på de nationella energi- och klimatplanerna. Ett exempel på en sådan definition skulle kunna vara ”energifattigdom föreligger när ett hushåll spenderar mer än 10 % av sin disponibla inkomst på energi för uppvärmning och avkylning till en rimlig nivå”. En sådan definition har inneburit att vissa länder kunnat bedöma framstegen, eller bristen på framsteg, i fråga om att bekämpa energifattigdom, men problemet omfattar så många faktorer definitionen kan behöva innehålla även andra element.

4.3.1

Kommittén noterar att mycket av den tidigare energirelaterade lagstiftningen ofta har drabbats av fördröjt eller felaktigt genomförande och verkställande. Medlemsstaterna måste därför anstränga sig maximalt, i en anda av solidaritet och engagemang, för att använda den politiska viljan och de administrativa resurserna för att genomföra förordningen på ett ändamålsenligt sätt. Tidsplanen är synnerligen krävande. Utkasten till nationella energi- och klimatplaner, som tidigare har varit föremål för en effektiv samrådsprocess och regional dialog, måste lämnas till kommissionen den 1 januari 2018. Detta betyder att de nationella planerna och de tillhörande dialogerna med intressenter och regionala partner redan håller på att tas fram. EESK uppskattar att kraven på en ny ram och mål för perioden 2020–2030 driver fram denna process, men oroar sig för att legitimiteten i EU:s energipolitik kan undergrävas när medborgarna saknar den nödvändiga förståelsen och engagemanget. Det gäller särskilt konsumenter som drabbas av höjda energipriser.

4.3.2

Den föreslagna styrningsprocessen innehåller inte många möjligheter till offentliga påföljder vid underambition eller bristande efterlevnad. Öppenhet och ansvarsskyldighet är centrala punkter om intressenterna, i synnerhet medborgarna, ska kunna utöva inflytande. EESK föreslår därför ett det upprättas ett oberoende intressentorgan för att säkerställa en ändamålsenlig representation av och samråd med intressenter i varje medlemsstat, och att detta organ offentliggör sin egen årsrapport om styrningsprocessen och tillhörande dialog. (se punkt 4.6)

4.3.3

Öppenhet omnämns ofta i förordningen, men kommittén är oroad över att det inte tydligt framgår om ett tidigt offentliggörande och offentlig tillgång till varje steg i utvecklingen av de nationella energi- och klimatplanerna är obligatoriskt. Det görs en hänvisning i ingressen – men inte i förordningens artiklar – till Århuskonventionen, men kommittén betraktar detta som otillräckligt. Man bör i förordningen precisera att det är obligatoriskt för medlemsstaterna att offentliggöra utkast till nationella energi- och klimatplaner så tidigt som möjligt, och att alla efterföljande uppgraderingar av planen, däribland kommentarer och svar från kommissionen, regionala partner och medlemsstaterna, ska vara offentliga.

4.3.4

Med tanke på att övergången till förnybar energi har en så viktig roll, krävs det större klarhet angående hur ”finansieringsplattformen” ser ut och fungerar (artikel 27) och hur det finansiella värdet av ett eventuellt misslyckande med att tillhandahålla förnybar energi ska beräknas. Räknar man till exempel med att en sådan plattform kommer att utnyttja pengar från den privata sektorn baserat på medlemsstaternas ”bidrag”? Det föreslås att resurser som ackumuleras i en sådan plattform skulle kunna användas till energieffektivitetsåtgärder och tillhandahållande av förnybar energi.

4.3.5

Det återstår en viss osäkerhet om hur kommissionens rekommendationer efter den årliga rapporteringsprocessen ska kunna genomföras om inte medlemsstaterna omedelbart agerar. Om detta ska ske genom det vanliga överträdelseförfarandet kommer det uppenbarligen att ta alltför lång tid för att göra skillnad inom tidsramen?

4.4

Vi stöder till fullo bestämmelserna om obligatoriskt regionalt samarbete mellan medlemsstaterna för att förbättra åtgärdernas ändamålsenlighet och effektivitet och för att gynna marknadsintegration och trygg energiförsörjning. Vi föreslår dock att begreppet ”regionalt” måste finnas med i artikel 2, Definitioner, så att kommissionen kan föreslå och tvinga fram ett engagemang där sådant inte finns. För närvarande finns risken att ”regionalt” uppfattas som något inomstatligt snarare än mellan stater, eller att ”region” definieras geografiskt och inte en grupp av länder med energiresurser som kompletterar varandra.

4.5

I synnerhet är vi oerhört besvikna över att artikel 10 om offentligt samråd är ospecifik och otillräcklig och inte alls når upp till EESK:s förslag om en långtgående europeisk energidialog – något som skulle kunna skapa en direkt och löpande kontakt med medborgarna/konsumenterna och erbjuda utbildning och engagemang på gräsrotsnivå i det som i många medlemsstater är ett svårt paket att sälja. Om en sådan dialog över huvud taget ska omtalas är den för viktig för att inkluderas under rubriken ”icke-lagstiftande åtgärder”, och den bör framhållas genom ytterligare ett stycke i artikel 10. Denna artikel uppfyller inte heller normerna i direktivet om strategisk miljöbedömning, som fastställer standarderna för öppen och aktiv miljöförvaltning, där energi- och klimatplanering är en mycket viktig del.

4.6

Därför upprepar vi att EESK är av den uppfattningen att styrningsprocessen så som den föreskrivs i denna förordning inte kommer att kunna leverera nationellt fastställda bidrag utan engagemang och stöd från det civila samhället runtom i Europa. För att vinna medborgarnas tillit och engagemang bör en sådan dialog vara oberoende av regeringar och av processen med nationella energi- och klimatplaner. Den bör fokusera på att informera konsumenter, hjälpa energileverantörer att delta och bygga upp förtroende, samt fungera som en kanal för alla de frågor som olika grupper har om trygg energiförsörjning och om överkomliga priser och hållbarhet. Kommittén har förklarat sig villig att spela en roll i denna process, som den har döpt till den europeiska energidialogen, genom att arrangera och delta i en del inslag i de organiserade nationella samråden. En sådan dialogs omfattning kräver emellertid betydande resurser och ett omfattande nationellt åtagande. Sammanfattningsvis kommer följande steg att bli nödvändiga:

4.7

EESK föreslår att man inrättar en särskild EU-enhet för energiinformation upprättas inom EES, och att den ska ta ansvar för de datainsamlings- och utvärderingsprocesser som omfattas av förordningen om styrning. Den bör ha ett nära samarbete med den föreslagna observationsgruppen för energifattigdom, och tillhandahålla informationstjänster till den europeiska energidialogen på nationell nivå.

4.8

Trygg energiförsörjning är ett av de fem viktigaste områdena för rapportering och utvärdering i förordningen, och detta område kommer att kräva en särskilt omfattande regional dialog. Kommittén har redan noterat att EU behöver en tydlig och gemensam energidiplomati och energipolitik gentemot tredjeländer (5). Trygg energiförsörjning och energisolidaritet anges av kommissionen som den första pelaren i en gemensam energiunion, men utan starka avtal och partnerskap med de stora världsaktörerna och utan en gemensam energipolitik är det omöjligt att uppnå ett sådant resultat.

4.9

Kommittén är oroad över hur brexit kan påverka styrningsprocessen. För det första bygger den process som föreslås i förordningen på att Förenade kungariket är medlem av EU, och de nationellt fastställda bidragen kommer att bedömas utifrån det. De slutliga nationella energi- och klimatplanerna kommer att fastställas innan Förenade kungariket formellt lämnar EU, men just nu kan det behövas stora justeringar för att göra det möjligt att dra tillbaka Förenade kungarikets nationellt definierade bidrag från EU:s samlade bidrag. Vi föreslår att kommissionen utarbetar ett brexit-scenario vid sidan av scenariot med 28 medlemsländer och att båda scenarierna diskuteras parallellt. För det andra kan Förenade kungarikets utträde få en betydande inverkan på den politiska balans och den diplomatiska strategi som är relevant för var och en av de fem kategorierna i förordningens tillämpningsområde – i synnerhet en trygg energiförsörjning.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/42

Föredragande:

Mihai MANOLIU

1.1

Européerna måste proaktivt främja energieffektivitet, ta initiativet och samarbeta om gemensamma projekt samt verka för att undanröja ekonomiska, administrativa och regleringsmässiga hinder. Det gemensamma målet är att genomföra målen efter COP21, vilket kommer att ge en rad fördelar: nya sysselsättningsskapande investeringar (renovering av byggnader, ökad komfort samt smart och rättvis mätning), minskad energifattigdom, mindre föroreningar och bättre folkhälsa samt minskat beroende av importerad energi. Det behövs ett fast åtagande från medlemsstaterna beträffande genomförandet av direktivet om energieffektivitet, med tanke på att de nya mål som föreslås för 2030 är mer långtgående än målen för 2020.

1.2

Energieffektivitet är en fråga av stor betydelse för det europeiska energisystemets framtid. Att öka energieffektiviteten inom alla energianvändningsområden kan vara ett verkningsfullt sätt att minska kostnaderna för den europeiska ekonomin, och principen om ”energieffektivitet först” kan bidra till att förbättra den finansiella tillgängligheten. Denna princip gör att det är nödvändigt att minska efterfrågan på dyr ersättningsinfrastruktur. Kraven på energibesparingar är förenliga med hållbar utveckling (en hållbar, säker situation), och man måste utnyttja synergieffekterna för en effektiv övergång till ett motståndskraftigt, koldioxidsnålt och smart system (överregionala distributionssystem, efterfrågestyrning och lagringssystem).

1.3

EESK noterar kommissionens förslag om ett bindande energieffektivitetsmål på 30 % för 2030, men anser att en eventuell höjning av målet på 27 % skulle behöva motiveras genom att man visar på både de ekonomiska fördelarna och de investeringar som krävs för att uppnå dessa mål. Det är absolut nödvändigt att man i konsekvensbedömningen beaktar alla de åtgärder som tas upp i energi- och klimatpaketen.

1.4

I syfte att undanröja de största hindren för genomförandet av artikel 7 i direktivet om energieffektivitet anser EESK att slutkonsumenternas medvetenhet bör stärkas genom att man främjar och ger information om system för energieffektivitet och alternativa åtgärder. Det krävs ytterligare investeringar, och alla medlemsstater kommer att behöva investera i trovärdiga informations-, kommunikations-, utbildnings- och stödåtgärder som uppmuntrar privatpersoner och företag så de politiska målen beträffande klimatförändringar och energieffektivitet kan uppnås snabbare.

1.5

EESK uppmanar medlemsstaterna att ägna större uppmärksamhet åt subventionerat boende och hushåll som lider av energifattigdom, som bör garanteras permanent billigare energi. Ett viktigt mål är att göra alla bostadshus mer effektiva och fastställa miniminormer (energibesiktningar) för hyresbostäder.

1.6

EESK vill fästa uppmärksamheten på det centrala målet att utbilda slutkonsumenterna om metoder för kombinerad produktion av värme och el (kraftvärme, luftkonditionering), smarta mätare och renoveringsplaner. Detta är avgörande för att se till att investerare, offentliga myndigheter och företag har den tillförsikt som behövs för att genomföra projekt med en betydande effektivitetspotential och investera i forskning och utveckling.

1.7

EESK hoppas att åtgärderna för att inrätta europeiska finansiella instrument (lån, garantier, eget kapital för att mobilisera finansiering, bidrag) också kommer att mobilisera privata medel för energiprojekt. Bidrag till projekt med stora sociala effekter får inte förbises. Dessa finansieringssystem måste godkännas för projekt som också är inriktade på konsumenter med begränsade inkomster. EESK efterlyser riktlinjer för insyn i och jämförbarhet mellan de nationella planerna. EESK anser att man måste prioritera stöd till hushåll som lider av energifattigdom, och därigenom säkerställa att medlemsstaterna har en långsiktig och stabil politisk ram för lokal hållbar utveckling.

1.8

EESK anser att detta kan göras genom tekniskt stöd till genomförandet av direktivet om energieffektivitet i form av innovativa, marknadsbaserade finansieringssystem. Ett kvantitativt inslag som ges stor betydelse vid godkännande av finansiella incitament är energibesiktningen (definition av små och medelstora företag, ingen dubbelcertifiering, enhetlig syn på minimitröskeln), som är ett verktyg för att öka energieffektiviteten och en tillgång för konkurrenskraften. Det behövs också nationella utbildningsprogram för leverantörer av energieffektivitetstjänster och en passande strategi för kvalitetssäkring.

1.9

I syfte att öka energieffektiviteten för konsumenterna rekommenderar EESK att kostnads-nyttoanalyser utförs på nationell nivå, vilket kommer att leda till kostnadsbesparingar.

1.10

EESK efterlyser en heltäckande strategi och ett mer energieffektivt transportsystem som bygger på den pågående tekniska utvecklingen av fordon och framdrivningssystem, övergången till energieffektiva transportsätt och intelligenta transportsystem (ITS), som kommer att öka utnyttjandet av den tillgängliga kapaciteten. Detta måste också beaktas inom flyget och sjöfarten. Användarna måste informeras om bränsleförbrukningen för alla transportsätt, inbegripet de relevanta gränsvärdena för koldioxidutsläpp.

2.1

EESK instämmer i att energieffektivitet först är en central del av energiunionen, och denna princip kommer att omsättas i praktiken genom förslaget till ändring. Den billigaste, renaste och tryggaste energin är den som inte används över huvud taget. Energieffektivitet utgör ett av de mest effektiva sätten för att stödja övergången till en koldioxidsnål ekonomi och för att skapa tillväxt, sysselsättning och investeringsmöjligheter.

2.2

Medan energieffektivitetsmålet för 2020 är 20 % har ett antal mål analyserats för 2030 (mellan 27 % och 40 %). Det mest långtgående finns i Europaparlamentets resolution, där man efterlyser ett bindande mål på 40 %. Efter att ha analyserat fördelarna i form av sysselsättning och ekonomisk tillväxt, försörjningstrygghet, minskade växthusgasutsläpp, hälsa och miljö har kommissionen föreslagit ett bindande energieffektivitetsmål på 30 %. Mot bakgrund av denna höjning anser EESK att det är mycket viktigt att noggrant analysera energieffektivitetsmålens konsekvenser för övriga mål som fastställts genom lagstiftningsförslag om energi, och i synnerhet EU:s utsläppshandelssystem.

2.3

För att uppnå dessa sporrande mål kommer medlemsstaterna (med stöd av sina respektive ekonomiska och sociala råd) och energileverantörerna och energidistributörerna att behöva göra energibesparingar på 1,5 % per år (en central åtgärd). EESK stöder förslaget om att förlänga energibesparingskravet efter 2020 med bibehållande av den årliga minskningen på 1,5 % genom kvotpliktsystem och flexibla alternativa åtgärder på medlemsstatsnivå för att genomföra besparingskraven.

2.4

Den nya strategin, som EESK stöder, kommer att ge medlemsstaterna och investerarna det långsiktiga perspektiv som de behöver för att utarbeta sina investeringsstrategier och investeringsplaner i syfte att uppnå EU-målet. Detta ska ske genom att lämplig politik genomförs på nationell och regional nivå för att ge betydande fördelar senast 2030, såsom en minskning på 17 % i den slutliga energiförbrukningen (jämfört med 2005), ekonomisk tillväxt som avspeglas i en BNP-ökning på 0,4 %, lägre elpriser för hushållen och industrin (från 161 till 157 euro/MWh), nya affärsmöjligheter som skapar anständiga (lämpliga) arbetstillfällen, begränsning av föroreningar och hälsoskador (en minskning med 4,5–8,3 miljarder euro) och förbättrad energitrygghet (12 % mindre gasimport under 2030).

2.5

EESK anser att det är av yttersta vikt att hålla de viktigaste energimarknadsaktörerna informerade, förse hushåll och industrikunder med relevant, tydlig och kortfattad information om deras egen förbrukning och stärka deras rättigheter när det gäller mätning (fjärravläsning) och fakturering, inklusive för värmeenergi. Sårbara konsumenter får inte förbises: När deras energikostnader minskar bör deras komfort och levnadsstandard öka.

2.6

Skyddet av sårbara konsumenter innebär dock också att direktivet inte bör föreskriva individuell mätning i länder där hyresvärdarna enligt lag måste täcka hyresgästernas energikostnader, isynnerhet som dessa hyreslagar skapar ett betydande incitament för hyresvärdarna att göra energieffektivitetsrenoveringar. Det bör också betonas att i vissa medlemsstater har många individuella mätare som först nyligen installerats i överensstämmelse med gällande EU-rätt en livslängd som betydligt överskrider kommissionens frist att de senast 2027 ska ersättas med anordningar som kan fjärravläsas. Konsumenterna kan anse att det är en onödig merkostnad att ersätta dessa mätare, och man bör därför undvika detta.

2.7

EESK anser att det är mycket viktigt att stärka energieffektivitetens sociala aspekter och bekämpa energifattigdomen, särskilt bland sårbara konsumenter. EU:s medlemsstater måste ta större hänsyn till sociala åtgärder. Direktivets genomförande är avgörande för välfärden.

2.8

Vi får inte glömma kopplingen mellan energieffektivitets- och klimatmålen: De syftar båda till att minska växthusgasutsläppen. Detta krav leder till politik som ökar omfattningen på och takten i införandet av ny teknik. Denna nya teknik kommer att generera energibesparingar inom transporter, industri, hushåll och byggnader. I slutändan kommer den att vara ett kostnadseffektivt sätt för medlemsstaterna att uppnå de nationella målen enligt EU:s utsläppshandelssystem (ETS och ansvarsfördelningsbeslutet), i enlighet med artikel 7 i direktivet (faktiska energibesparingar och konkreta åtgärder för energieffektivitet).

2.9

I fråga om den gällande lagstiftningen om energieffektivitet har Europaparlamentet konstaterat att energieffektivitetsdirektivet inte är tillräckligt genomfört, men ger en ram för energisparande, att konkurrerande rättsföreskrifter leder till minskad miljönytta, ökad byråkrati och dyrare energi, att energilagstiftningen måste bli mer sammanhängande och att ökad energieffektivitet kommer att ge fler arbetstillfällen och ökad tillväxt .

2.10

Mot denna bakgrund är kommittén övertygad om att detta yttrande och de åtgärder som Europaparlamentet föreslagit kommer att beaktas i det nya lagstiftningsförslaget om energieffektivitet.

3.1.1

Artikel 194.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utgör, med stöd av direktiv 2012/27/EU, den rättsliga grunden när det gäller energifrågor. Därför är ett direktiv om ändring av ett befintligt direktiv ett lämpligt instrument.

3.1.2

EESK anser att energieffektivitetsmålen hittills inte har uppnåtts, delvis eftersom medlemsstaterna har agerat självständigt. Samordnade insatser på EU-nivå krävs för att stödja åtgärder på medlemsstatsnivå. Energiproblem ger upphov till frågor som rör politik, ekonomi (inre marknaden, utveckling, investeringar, reglering), det sociala området (energikonsumtion, tariffära frågor, fattigdom, arbetstillfällen) och energitrygghet. Problemen i samband med klimatförändringen får inte negligeras.

3.1.3

EESK betonar vikten av att slå vakt om subsidiaritetsprincipen och bibehålla flexibiliteten i energimixen och den energipolitiska mixen för att garantera att man senast 2030 åstadkommer de besparingar som medlemsstaterna frivilligt har åtagit sig att uppnå.

3.2.1

Olika nivåer på minskningen av den primära energin jämfört med 2007 års referensnivå utvärderades, och vid fastställandet av målet analyserades en primär och slutlig energianvändning där man först utgick från energibesparingar och sedan från energiintensitet. Samrådet visade att de flesta intressenterna var positiva till ett mål på 30 % för 2030.

3.2.2

Analysen ledde till att följande alternativ föredrogs:

3.2.3

En viktig slutsats gäller de sociala effekterna: varje 1,2 miljoner euro som satsas på energieffektivitet stöder direkt omkring 23 arbetstillfällen.

3.2.4

Minskningen av bränslekostnader till följd av energieffektivitetsåtgärder för energifattiga anses ha en positiv inverkan, som skulle kunna bidra till att lösa vissa av problemen i samband med social utslagning.

3.2.5

EESK anser att förslaget om ändring av direktivet kommer att ha en positiv inverkan på små och medelstora företag, genom att specifika åtgärder och stödprogram genomförs (ordningar för att täcka kostnaderna för energibesiktningar) och genom att energibesiktningar uppmuntras. Renovering av byggnader kommer, liksom förlängningen artikel 7 från nuvarande tidsfrist till 2030, att ge affärsmöjligheter för små byggföretag. Avtal om energiprestanda med energileverantörer kommer att vara ett annat incitament för energitjänsteföretag, som ofta är små och medelstora företag.

3.2.6

Samtidigt anser EESK att åtgärderna i fråga om mätning och fakturering av energianvändning kommer att leda till klargörande och uppdatering i linje med den tekniska utvecklingen för anordningar för fjärrmätning av värmeförbrukning (uppvärmning, luftkonditionering). Informationen om energianvändning kommer också att vara exakt och individuell samt tillhandahållas ofta, i enlighet med den nationella energipolitiken.

3.2.7

När det gäller de budgetmässiga eller administrativa konsekvenserna för medlemsstaternas offentliga myndigheter förlänger förslaget genomförandeperioden men medför inte några ytterligare kostnader, eftersom medlemsstaterna redan har infört lämpliga åtgärder och strukturer. Kostnaderna i samband med kvotpliktsystem för energieffektivitet kommer att föras vidare till slutkonsumenten. Slutkonsumenterna kommer att kunna dra nytta av lägre energikostnader, eftersom deras energianvändning minskar. Förslaget påverkar inte EU:s budget.

3.2.8

Den nya energistyrningen kommer att leda till ett flexibelt och transparent system för analys, planering, rapportering och övervakning, som överensstämmer med de nationella planerna i fråga om energi och klimatförändringar. Genomförandet av de nationella planerna för att uppfylla energieffektivitetsmålen och uppnåendet av det övergripande EU-målet kommer att övervakas. Detta kommer att göras genom att övervaka framgångsindikatorer med inriktning på det föredragna alternativet: korrekt införlivande och genomförande; större framsteg i riktning mot genomförande; mer information till konsumenterna; minskad administrativ börda samt bra rapportering om gjorda besparingar.

3.3.1

Det vägledande målet på 27 % har ersatts med ett bindande EU-mål på 30 %. Varje medlemsstat måste uppställa ett nationellt energieffektivitetsmål för 2020 på grundval av slutlig och initial energianvändning. Kommissionen kommer att utvärdera framstegen och analysera alla mål som har meddelats för att fastställa om EU-målet har uppnåtts. Kommissionen kan föreslå lämpliga åtgärder om EU inte är på rätt väg för att uppnå målen. Utvärderingsprocessen kommer att beskrivas ingående inom ramen för styrningen av energiunionen.

3.3.2

Medlemsstaterna är skyldiga att upprätta långsiktiga strategier för att få till stånd investeringar i renoveringen av det nationella byggnadsbeståndet. Genom direktivet kommer denna punkt att överföras från direktivet om energieffektivitet till direktivet om byggnaders energiprestanda. EESK anser att direktivet om byggnaders energiprestanda är ett mycket viktigt verktyg för att uppnå de uppställda målen, eftersom det är byggnader som slukar mest energi i Europa (mer än 40 % av all slutlig energi).

3.3.3

EESK definierar begreppet kraftvärme som samtidig generering av elektrisk energi och värmeenergi (i form av hett vatten, ånga eller ett kylmedel) med användning av samma anläggning (generator driven av en ångturbin, generator driven av en förbränningsmotor osv.). Högeffektiv kraftvärme förutsätter att genereringen ger besparingar av primärenergi på minst 10 % jämfört med referensvärdena för separat generering av elektrisk energi och värmeenergi. Till skillnad från traditionella elanläggningar baserade på kondensering, där endast 33 % av primärenergin omvandlas till el, kombineras i högeffektiva kraftvärmeverk de två processerna (samtidig generering av elektrisk energi och värmeenergi) och på så sätt omvandlas upp till 90 % av primärenergin.

3.3.4

Kraftvärme har betydande fördelar: energieffektivitet, flexibilitet vid val av bränsle, enkel drift och underhåll, säkerhet, bekvämlighet för kunderna, låga kostnader under livscykeln, lägre kapitalkrav samt flexibilitet vid planeringen av systemet.

3.3.5

Förutom att det innebär att energi erhålls från lämpliga källor (med låga koldioxidutsläpp) och att energianvändningen optimeras, kan lagring av el vara en lösning för företag som antingen genererar förnybar energi och vill optimera sin användning utifrån sina behov, eller som vill minska sina kostnader genom att skära ned elförbrukningen under perioder med hög belastning och använda billigare el från perioder med lägre belastning.

3.3.6

EESK stöder kommissionens strategi när det gäller artikel 7, som har ändrats så att energibesparingskravet förlängs bortom 2030 genom att det årliga sparmålet ligger kvar på 1,5 %. Framstegen med genomförandet av åtgärderna kommer att utvärderas 2027 och därefter med tio års intervall, till dess att EU:s långsiktiga energi- och klimatmål för 2050 anses vara uppnådda.

3.3.7

EESK välkomnar ändringen av artiklarna om mätning och fakturering, som innebär ett klargörande av frågor i samband med uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk som tillhandahålls från centrala källor. EU-lagstiftningen får dock inte föreskriva att individuella mätare ska införas i länder där hyresvärden är rättsligt skyldig att betala hyresgästens energikostnader (bruttohyra, inom ramen för statligt övervakade hyresförhandlingar mellan hyresgästernas och hyresvärdarnas organisationer). När det gäller mätning av gasförbrukning måste slutkonsumenten förses med en individuell mätare som tydligt visar förbrukningen.

3.3.8

Informationen om gasförbrukningen kommer att baseras på den faktiska förbrukningen via ett system för självkontroll på mätaren. Det kommer att införas ett krav på att uppgifter om förbrukning och fakturering ska vara tillgängliga för leverantörer av energitjänster. Fakturan (i elektroniskt format) måste vara tydlig och begriplig för konsumenten. Med tanke på de föreslagna förbättringarna hoppas EESK att medlemsstaterna kommer att engagera sig mer i att hitta socialt och ekonomiskt lämpliga lösningar på frågan om kostnaderna för mätning (vem betalar för mätaren?). Denna fråga är avgörande för att garantera en rättvis och lämplig metod när det gäller att fastställa likvärdiga förutsättningar i fråga om tillgång till energi.

3.3.9

Energiindustrin har sedan en tid efterlyst en översyn av primärenergifaktorn, som grundar sig på slutlig energianvändning för besparingar uttryckta i kWh i medlemsstaterna. Metoden och den nya faktorn är ett betydande framsteg. EESK stöder primärenergifaktorn på 2,0, som ger medlemsstaterna utrymme att tillämpa en annan koefficient, förutsatt att detta motiveras på ett vederbörligt sätt. Energiindustrin är bekymrad över den ogynnsamma metoden för beräkning av kärnenergi, där en faktor 1 (100 %) anses lämplig, i likhet med den faktor som tillämpas på andra koldioxidfria källor.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/48

Föredragande:

Baiba MILTOVIČA

Medföredragande:

Isabel CAÑO AGUILAR

1.1

Genom detta föreslagna direktiv förfinas och utökas de tidigare lagstiftningsåtgärderna för ökad energieffektivitet i byggnader. Dess effektivitet kommer att bedömas mot dess roll i fråga om att bidra till energiunionens huvudsakliga mål, men eftersom det är inriktat på den bebyggda miljön måste dess bidrag till de sociala och ekonomiska målen (i synnerhet minskad energifattigdom, bibehållen tillgång till bostäder till överkomliga priser och potentialen för lägre energikostnader) också ses som väsentligt.

1.2

EESK prioriterar att direktivet bör innehålla mer specifika förslag för att ta itu med den utmaning som energifattigdomen innebär. Det bör handla om tydligare råd om det nödvändiga innehållet i nationella definitioner av energifattigdom, om att tillhandahålla en referensdefinition mot vilken man kan bedöma hur heltäckande metoderna i de nationella planerna är samt om att tillhandahålla rådgivning och samordning av åtgärder genom en oberoende, konsumentinriktad kontaktpunkt eller byrå.

1.3

EESK anser att medlemsstaterna i sina egna nationella planer kommer att behöva sikta på de högre ambitionsnivåerna enligt alternativ III (i enlighet med kommissionens åtföljande konsekvensbedömning), samtidigt som man håller sig till lagstiftningsstrategin i alternativ II – grunden för de ändringar som läggs fram i direktivet. Detta kommer att vara nödvändigt för att skapa en långsiktig utvecklingsbana som gör det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas i Parisavtalet.

1.4

Det rekommenderas att de nationella strategierna för renovering av byggnader stöds av direktivet genom ett krav på att föreslå sektorsspecifika mål och en referensmetod för att mäta förbättringar. Miniminivåer för energieffektivitet vid renovering av offentliga och kommersiella byggnader bör också specificeras i strikta riktlinjer.

1.5

Man har i direktivet inte tagit tillfället i akt att uppmuntra ”gröna” hypotekslån, fjärrvärmesystem med koppling till förnybar energi, åtgärder för energilagring i bostäder och kommersiella fastigheter, förbättrade utbildningssystem för installatörer och renoverare samt andra tekniska, finansiella och skattemässiga åtgärder som skulle bidra till bättre energieffektivitet i byggnader. Även om sådana åtgärder får stöd på annat håll kan den återhållsamma hållningen i detta direktiv endast motiveras om det uppmuntrar flexibilitet och ambitiösa åtgärder. EESK uppmanar kommissionen att noggrant följa genomförandet av direktivet och dess effektivitet och att vara beredd på att snabbt utnyttja mekanismen för uppgradering och översyn i den föreslagna förordningen om styrning.

1.6

Man bör vidta ytterligare åtgärder för att uppmuntra jämförbarhet mellan de olika beräkningsmetoderna för energicertifikat i medlemsstaterna, vilket i sin tur skulle göra det enklare att jämföra energicertifikat.

1.7

Man bör föreslå ytterligare sätt att uppmuntra privata och icke-kommunala hyresvärdar för subventionerat boende att investera i renovering av äldre fastigheter.

1.8

Det vaga förslaget om en ”smarthetsindikator” måste omfatta förmågan hos de boende i en byggnad att inte bara bedöma energieffektiviteten utan även styra och underlätta sin egen produktion och förbrukning av förnybar energi samt minska energikostnaderna.

1.9

EESK efterlyser i synnerhet att man ska erkänna de lokala myndigheternas förmåga att främja och samordna program för energieffektivitet, och noterar borgmästaravtalets växande potential i detta avseende.

1.10

EESK understryker att man måste uppmuntra byggnation och renovering, en sektor där små och medelstora företag står för 83 % av all sysselsättning (OECD: Small Businesses, Job Creation and Growth).

1.11

EESK noterar att det utan innovation kommer att vara omöjligt att förbättra byggnaders energiprestanda. EU håller på att förlora sin ledande ställning inom tillhörande energiteknik med låga koldioxidutsläpp och står i dag för mindre än 15 % av arbetstillfällena i sektorn. Man måste göra en utbildningsinsats för att anpassa färdigheterna till vad som krävs för dessa mycket specialiserade sektorer.

1.12

Initiativet ”smart finansiering för smarta byggnader” – och utrymmet för att koppla det till ambitionerna i Junckerplanen – är ett steg i rätt riktning som kommittén välkomnar.

2.1

Direktivet utgör en del av paketet ”ren energi för alla i EU”, som utformats för att ge konkret innehåll åt energiunionen och öka medvetenheten om och förståelsen för att omställningen till ren energi är framtidens tillväxtsektor. Energi i byggnader står för 40 % av den totala energianvändningen i EU. Betydande framsteg fortsätter att göras beträffande energieffektivitet i byggnader, vid både nybyggnad och ombyggnad. Detta har delvis stimulerats av femton år av lagstiftningsåtgärder på EU-nivå, men det finns fortfarande stora möjligheter att förbättra effektiviteten och uppnå andra positiva sociala effekter.

2.2

Trots tekniska framsteg, relevanta stödjande uppgifter och utnyttjandet av tillgängliga offentliga medel via finansieringsinstrument har takten i förbättringarna av det befintliga byggnadsbeståndet inte ökat väsentligt – 75 % av byggnaderna i EU har fortfarande dålig energieffektivitet.

2.3

Globala klimateffekter och satsningen för att konsolidera EU:s energipolitik har gjort frågan mer brådskande, men vissa grundläggande och komplexa frågor förblir olösta och man skulle ha kunnat förvänta sig ytterligare framsteg. Utan sådana åtgärder kommer klimat- och energimålen för 2030 och 2050 att bli mycket svåra att uppnå. Det finns potential att minska byggnaders energiförbrukning med 5–6 % och sänka koldioxidutsläppen med ungefär 5 %. Eftersom endast 0,4–1,2 % av byggnadsbeståndet renoveras eller förbättras varje år är det dock tydligt att dessa processer måste skyndas på.

2.4

Genom direktivet ändras det tidigare direktivet från 2010 i samma ämne, som i sig var en omarbetning av 2002 års direktiv. Omarbetningen 2010 innebar mycket väsentliga ändringar av texten från 2002. I synnerhet medgavs energieffektivitetens allt viktigare roll i den bebyggda miljön och för att bidra till politiska mål, man beaktade framsteg inom teknisk förståelse genom att man gjorde justeringar mot bakgrund av åtta år av praktisk erfarenhet och betonade det mycket stora behovet av att reglera och förbättra medlemsstaternas syn på frågorna.

2.5

I den översyn som föreslås här, som dock är väsentligt kortare än det tidigare direktivet, tillämpas samma tillvägagångssätt. I synnerhet föreskriver man integration av långsiktiga strategier för renovering av byggnader och användning av smart teknik i byggnader samt rationaliserar de gällande reglerna. Översynen följer på en omfattande utvärdering av 2010 års direktiv och en utförlig konsekvensbedömning av möjliga alternativ för vidare åtgärder. Alternativet med hög påverkan, alternativ III, förkastades, framför allt på grund av kostnaderna på kort sikt, påverkan på subsidiariteten och politisk realism, till förmån för en lägre nivå av möjliga resultat – alternativ II.

2.6

Alla berörda parter vill dock uppnå långtgående förbättringar. Sektorn tillhandahåller 18 miljoner direkta arbetstillfällen och bidrar med ca 9 % av EU:s BNP. Utmaningen består i att förena överkomlighet, kraven på marknaderna för bostäder och kommersiella fastigheter samt de sociala målen och klimatmålen.

3.1

Direktivet består av ett antal ändringar som innebär en skärpning av de nuvarande bestämmelserna i direktiv 2010/31/EU och en förenkling av vissa aspekter. De huvudsakliga punkterna är följande:

4.1

EESK välkomnar den fortsatta inriktningen på byggnaders energieffektivitet men hyser särskild oro över att energifattigdom, som kartlagts av kommittén i tidigare yttranden (1) och som allmänt erkänns som en viktig social fråga, inte tas upp som sig bör.

4.2

Det behövs ett bredare och mer ambitiöst tillvägagångssätt. De mål för utsläppsminskningar och energieffektivitet som EU redan har fastställt och ikraftträdandet av Parisavtalet med dess höga ambitioner i oktober 2016 kräver kraftfullare insatser, i synnerhet med tanke på att den hittills bristande efterlevnaden av tidigare förslag tyder på att byggnader förblir ett område med utmaningar.

4.3

Kommittén har vissa invändningar mot valet av alternativ II (såsom fastställs i konsekvensbedömningen) som grund för denna ändring av lagstiftningen. Även om alternativ III innebär en nivå av obligatoriska åtgärder som avsevärt överskrider kostnadsoptimeringen – en ståndpunkt som EESK inte instämmer i – är det uppenbart att den betydligt högre ambitionsnivån i alternativ III – med 2–3 gånger större inverkan på klimat- och effektivitetsmålen samt de sociala målen – sannolikt kommer att vara nödvändig för att skapa en långsiktig utvecklingsbana som gör det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas i Parisavtalet. Följaktligen kommer medlemsstaterna i sina egna nationella planer att behöva sikta på de högre ambitionsnivåerna enligt alternativ III (i enlighet med kommissionens åtföljande konsekvensbedömning), samtidigt som man håller sig till lagstiftningsstrategin i alternativ II.

4.4

Resultaten av analyser som nyligen gjorts av medlemsstaternas strategier för renovering av byggnader är i allmänhet positiva (JRC 2016: Synthesis Report on the assessment of Member States’ building renovation strategies). Detta område omfattas av energieffektivitetsdirektivet. För närvarande finns det dock ingen gemensam standard för vad som utgör ”renovering”. Det skulle vara värdefullt att i direktivet om byggnaders energiprestanda införa ett krav på att föreslå sektorsspecifika mål och en referensmetod för att mäta förbättringar med en tröskelnivå för stöd till ”renovering”. I samband med sådana mål bör man specificera strikta riktlinjer för att uppnå miniminivåer för energieffektivitet vid renoveringen av offentliga och kommersiella byggnader.

4.5

I direktivet utökas kraven på en nationell databas för energicertifikat, och en offentligt tillgänglig databas på EU-nivå som innehåller anonymiserade nationella uppgifter om nationella renoveringsstrategier skulle vara till hjälp och skulle kunna kopplas till den plattform för e-rapportering som föreslås i förordningen om styrningen av energiunionen. I samband med detta bör det finnas bestämd vägledning i direktivet om hur man bör jämföra beräkningsmetoder, vilket i sin tur skulle underlätta jämförbarheten mellan energicertifikat.

4.6

Även om det inte finns någon anledning till att nationella planer inte skulle täcka detta område finns det inga förslag i direktivet om ytterligare sätt att uppmuntra privata och icke-kommunala hyresvärdar för subventionerat boende att investera i renovering av äldre fastigheter. När hyresgästerna betalar energikostnaderna själva ser hyresvärdarna ofta inget kommersiellt värde för sig själva i att förbättra byggnadernas effektivitet. I vissa länder utgör sektorn för hyresbostäder en väsentlig andel av bostadsbeståndet. Byggnaders energiprestanda har en stor inverkan på bostäders överkomlighet och på energifattigdomen. Därför är det ytterst viktigt att det finns finansieringsinstrument till stöd för renoveringar. För det mesta är kommuner, sammanslutningar för hyresvärdar och ägare berättigade till lån för komplexa effektivitetsförbättringar av flerfamiljshus. Ofördelaktiga finansierings- och avtalsvillkor samt tillgången till krediter är dock hinder för många.

4.7

Att uppmuntra ”gröna” hypotekslån är en åtgärd som bör stödjas i direktivet. Det är även viktigt att underlätta sammanslagning av småskaliga program för renovering och effektivitet enligt bästa praxis till större ramar, så att finansieringspaket kan tillämpas.

4.8

I 2016 års strategi för uppvärmning och kylning (COM(2016) 51 final) ägnades särskild uppmärksamhet åt de vinster som kan göras genom renovering och ersättning av fjärrvärmesystem i samband med förnybar energi. Fjärrvärme- och stadslösningar betraktas i allmänhet som en infrastrukturkomponent av byggnadssystemet och kräver därför särskild uppmuntran genom ett tydligt ställningstagande i direktivet för att detta ska återspeglas i stadsplaneringen.

4.9

Det bör noteras att klimat- och energimålen har en koppling till energiteknik med låga koldioxidutsläpp och mer hållbara byggnader som måste uppfylla målen för energieffektivitet. Dessa förlitar sig i allt högre grad på viktig möjliggörande teknik för avancerade material (icke järnhaltiga metaller, stål, glas, plast etc.) och utan innovation kommer det att vara omöjligt att förbättra byggnaders energiprestanda. Runt 5 % av de avancerade material som produceras i dag används inom energiteknik med låga koldioxidutsläpp och mer hållbara byggnader. Dessa marknader utvecklas snabbt.

4.10

EU som sådant håller på att förlora sin ledande ställning inom energiteknik med låga koldioxidutsläpp och står i dag för mindre än 15 % av arbetstillfällena inom sektorn (ungefär 1,1 miljon direkta och indirekta arbetstillfällen). När det gäller de avancerade material som behövs för denna teknik möter EU även en växande global konkurrens och utan en lämplig politik för teknikdriven utveckling och marknadsefterfrågan kommer innovationen och tillverkningen att fortsätta att lämna EU. Man får inte heller glömma frågan om utbildning i de nya färdigheter som behövs för dessa mycket specialiserade sektorer.

4.11

EESK stöder framväxten av elektromobilitet som ett bidrag till en mer omfattande utfasning av fossila bränslen i ekonomin, men ifrågasätter behovet av en sådan detaljnivå och konsekvenserna av sådana åtgärder för tillgången till bostäder till överkomliga priser och för företagens kostnader samt för de offentliga myndigheternas valfrihet när det gäller att åstadkomma elektromobilitet. Ett annat viktigt och kompletterande område – energilagring – nämns i motiveringen men behandlas inte i direktivet, trots att det är en teknik som troligen kommer att utvecklas snabbt och bli överkomlig.

4.12

På liknande sätt skapar den uppenbara tillväxten inom decentraliserad produktion av förnybar energi möjligheter till integrering med effektivitetsåtgärder för byggnader som inte är anslutna till gasnätet och ett steg mot förnybara energikällor inom uppvärmning och kylning. Detta bör specifikt främjas.

4.13

De ändringar som avser ett förbättrat åtagande när det gäller smarta byggnader (offentliga och kommersiella sådana samt bostäder) är relativt blygsamma och bör vara mer specifika och omfattande.

4.14

Förslaget om en ”smarthetsindikator” för att mäta en byggnads kapacitet att utnyttja IKT och elektroniska system för att optimera driften och dess samverkan med nätet måste vidareutvecklas, men principen välkomnas. Målet bör vara att ta fram en öppen, meningsfull indikator som ger energicertifikaten ett mervärde men som inte ålägger onödig insamling av uppgifter eller onödiga analytiska bördor. En sådan indikator måste visa förmågan hos de boende i en byggnad att inte bara bedöma energieffektiviteten utan även styra och underlätta sin egen produktion och förbrukning av förnybar energi samt minska energikostnaderna.

4.15

Energifattigdom identifieras som ett problem som bör åtgärdas genom att man tillhandahåller milstolpar som visar på framstegen när det gäller att minska koldioxidutsläppen från byggnadsbeståndet. Det finns dock ingen stödjande politisk ram i direktivet för att utarbeta en kostnadseffektiv strategi för energifattigdom i sig – till vilken bostadshus som har dålig energieffektivitet är en bidragande orsak. EESK anser att detta skulle kunna omfattas av detta direktivs tillämpningsområde och föreslår att en ny uppsättning ändringar om detta ämne ska införas, med anknytning till de relevanta artiklarna i 2012 års direktiv. Detta skulle stödja kraven i den föreslagna förordningen om styrningen av energiunionen på att medlemsstaterna ska bedöma och fastställa politik, åtgärder och insatser för att hantera energifattigdomen.

4.16

Därför rekommenderar EESK att direktivet ska innehålla kriterier som ska ingå i en referensdefinition av energifattigdom och även ska innehålla ett förslag till egen definition. Det skulle inte vara bindande för medlemsstaterna att anta den för interna ändamål, men den skulle visa på kriterier som de nationella energi- och klimatplanerna skulle behöva rapportera mot. En sådan definition har gjort det möjligt för vissa länder att bedöma framstegen – eller motsatsen – i kampen mot energifattigdom, men EESK medger att problemet beror på så många faktorer att man kan behöva prioritera specifika nationella faktorer.

4.17

EESK uppmanar därför medlemsstaterna att anta en fullt samordnad strategi för energifattigdom med en förståelse av rollen och effektiviteten hos inte bara energieffektiva byggnader utan även finansiella åtgärder (inklusive sociala tariffer och metoder för att minska fattigdomen), konsumentrådgivning om möjligheten att välja leverantör och tariff samt information om enkla energisparande åtgärder. För att maximera effektiviteten och verkan är det mycket viktigt att råden tillhandahålls och åtgärderna samordnas genom en oberoende, konsumentinriktad kontaktpunkt eller byrå.

4.18

Olika oberoende studier och rapporter från kommissionen visar att medlemsstaterna genomför kraven i direktivet om byggnaders energiprestanda med olika takt och effektivitet. Problemen rör bl.a. följande områden:

4.19

Kommittén noterar att de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna), och särskilt de sammanhållningspolitiska fonderna, under programperioden 2014–2020 förväntas spela en stor roll vad gäller renoveringen och uppförandet av byggnader. För närvarande finns det många hinder att övervinna, främst begränsad tillgång till finansiering, höga initialkostnader, relativt långa återbetalningsperioder, högre upplevd kreditrisk för investeringar i hållbar energi samt konkurrerande prioriteringar för fastighetsägare etc. (European Commission: Technical guidance – Financing the energy renovation of buildings with Cohesion Policy funding). Initiativet ”smart finansiering för smarta byggnader” är ett steg i rätt riktning för att komma till rätta med några av dessa problem, och det finns utrymme för att utnyttja ambitionerna i Junckerplanen för att frigöra mer investeringar på detta område.

4.20

Som sådant är det viktigt att fastställa de rätta prioriteringarna och ansvarsområdena för den lokala förvaltningen för att se till att användningen av tillgängliga programresurser uppnår maximal effekt i syfte att nå längre än de minimikrav (t.ex. krav på energiprestanda och energibesiktningar) som fastställts på medlemsstatsnivå, och nivån på den finansiering som tillhandahålls bör öka med ambitionsnivån.

4.21

EESK noterar i synnerhet borgmästaravtalets potential i detta avseende. Det har nu undertecknats av över 7 000 kommuner, som åtar sig att vidta nödvändiga åtgärder för energieffektivitet och förnybar energi genom att anta ”handlingsplaner för hållbar energi”. Mobiliseringen av städer, där större delen av vår bebyggda miljö finns, är ett lokalt initiativ med global inverkan.

4.22

Avsikterna i direktivet har i stort välkomnats av de flesta berörda parter inom byggsektorn och av företrädarna för ägare och hyresgäster, av både kommersiella byggnader och bostadshus. En anda av samarbete, dialog och positivt engagemang kommer dock att krävas för att fortsätta de framsteg i fråga om energieffektivitet som redan uppnåtts.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/55

Föredragande:

Lutz RIBBE

Medföredragande:

Stefan BACK

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar framläggandet av det reviderade direktivet om främjande av förnybar energi. Utbyggnaden av förnybar energi spelar tillsammans med övriga förslag i det s.k. vinterpaketet en avgörande roll för att uppnå målen för den europeiska energiunionen, EU:s klimatmål och målet om att EU åter ska bli världsledande i fråga om förnybar energi. Andelen förnybar energi i den slutliga energianvändningen ska år 2030 uppgå till 27 %.

1.2

Målet på 27 % har begränsad betydelse för uppnåendet av klimatmålen och ett minskat importberoende. Målet på 27 % måste betraktas tillsammans med andra åtgärder för att minska koldioxidutsläppen (t.ex. effektivitetsökningar) och skulle därför i själva verket kunna vara tillräckligt, särskilt om bestämmelserna på styrningsområdet faktiskt föranleder medlemsstaterna att vid behov vidta ytterligare åtgärder. Om man betraktar målet mot bakgrund av strävan efter att bli världsledande inom förnybar energi och överväger att den förnybara energin redan utan en omarbetning av direktivet enligt kommissionen skulle uppnå en andel på 24,7 % av den slutliga energiförbrukningen år 2030 är det befogat att ställa sig frågan om målet är tillräckligt ambitiöst.

1.3

Trots planerings- och övervakningsordningarna i det föreslagna systemet för styrning av energiunionen beklagar EESK på nytt avsaknaden av bindande nationella mål.

1.4

EESK stöder i sig målet om att förnybar energi måste möta marknaden. För kommittén är ändlös subventionering inget alternativ av flera skäl, oavsett om det rör sig om fossila energikällor, kärnkraft eller förnybara energikällor.

1.5

Man kommer dock enbart att framgångsrikt kunna införa förnybara energikällor på elmarknaderna om det skapas lika villkor för alla energikällor. Att förnybar energi fortfarande behöver offentligt stöd beror till stor del på att den konventionella elproduktionen är kraftigt subventionerad. Därför måste den rådande snedvridningen till nackdel för förnybar energi undanröjas genom t.ex. en kombination av energibeskattning och ett utsläppshandelssystem som omfattar alla externa kostnader (se EESK:s yttrande om ”Översyn av direktivet om byggnaders energiprestanda” – ännu inte offentliggjort i EUT). EESK betonar att detta måste och kan göras till minsta möjliga merkostnader för konsumenterna eller företagen.

1.6

Den nya energipolitiken bör orientera sig mot de tre stora ”d:na”: decentralisering, digitalisering och demokratisering. Förnybar energi kräver dessutom en ny utformning av marknaden som är lämpad för de decentraliserade strukturerna hos elproduktionen från förnybara källor.

1.7

EESK stöder kommissionens förslag om att utveckla decentraliserade och smarta marknadsstrukturer, men anser att kommissionens uppmaning om att konsumenterna och medborgarna ska stå i centrum för den europeiska energipolitiken måste genomföras mycket mer effektivt. Utvecklingen av nya smarta marknadsstrukturer skulle kunna frigöra den ”revolutionära” potential som energiomställningen enligt kommissionen har på ett sätt som maximerar de sociala och regionala vinsterna.

1.8

EESK välkomnar att prosumenten erkänns som en viktig aktör på den nya energimarknaden, vilket utgör ett steg mot energidemokrati genom ökad egenmakt för stora och små konsumenter samt medborgarna. De möjligheter som de ges i förslaget innebär visserligen en viss förbättring jämfört med den rådande situationen, men är långt ifrån tillräckliga, t.ex. när det gäller en verkställbar rätt att få tillgång till och använda offentliga nät/elnät. Därför kan förslaget bara ses som ett första steg på den långa vägen mot att uppnå prosumentorienterade marknaders verkliga sociala, ekonomiska och regionala potential.

1.9

EESK understryker vikten av ett snabbt genomförande av smarta nät som ett sätt att sörja för en stabil och trygg försörjning, uppnå sektorsintegration genom att kraft-till-värme, kraft-till-gas och elfordon integreras i nätet även på mikronivå samt möjliggöra smidig ”peer-to-peer”-handel så att prosumenter fullt ut kan delta på elmarknaden på lika villkor.

1.10

Digitaliseringen kan ge prosumenterna möjlighet att delta inte bara i produktionen av el från förnybara källor utan också i handeln med den. EESK rekommenderar därför starkt att man fastställer en motsvarande positiv rätt att göra detta.

1.11

Förnybara energikällors, bl.a. biogena energikällors (inklusive alternativa bränslens), regionalekonomiska potential nämns visserligen i skälen, men beaktas inte i själva lagtexten. Det saknas en motsvarande strategi för att sammankoppla förnybara energikällor och regional ekonomisk utveckling. Man erkänner inte heller städernas, kommunernas och regionernas samt de små och medelstora företagens stora betydelse som drivkrafter för omställningen till förnybar energi.

1.12

Möjligheten att koppla den nya energipolitiken till regional utveckling är inte bara av regionalekonomisk betydelse. De lokala aktörernas delaktighet i decentraliserade energiprojekt är också viktig för att skapa acceptans: Huruvida en vindkraftspark ägs av en internationell riskkapitalfond eller av lokala aktörer kanske inte gör någon skillnad för klimatskyddet eller energitryggheten, men det är avgörande för allmänhetens acceptans för vindkraftsparken.

1.13

Energifattigdom är ett socialt problem som måste lösas genom socialpolitiken. EESK vill ändå fästa uppmärksamheten på den hittills outnyttjade potentialen hos en kombination av värme- och elproduktion från förnybara källor, energisparande, belastningsskifte och prosumtion för att ta itu med detta problem. Detta förutsätter att man finner lämpliga lösningar för att finansiera de inledande investeringarna, t.ex. genom sociala fonder eller investeringsinstrument, och överbryggar hindren för tillgång till kapital genom en systematisk politisk strategi. Varje medborgare och konsument i EU bör ha möjlighet att bli prosument.

1.14

I direktivförslagets titel talas det om ”främjande” av förnybara energikällor, men i förslagstexten nämns inga specifika stödinstrument. Tydliga regler i detta avseende är dock nödvändiga för att skapa investeringssäkerhet. Därför behövs det ett särskilt, tydligt och precist stödsystem för företag inom småskalig energiproduktion och prosumenter. EESK anser att de gällande genomförandereglerna för statligt stöd måste revideras i syfte att skapa största möjliga rättsliga säkerhet för att locka investeringar.

1.15

EESK välkomnar målet om att främja hållbara biogena energikällor och alternativa bränslen, men beklagar att förslaget i detta hänseende innehåller bestämmelser som delvis inte är tillräckligt flexibla för att kunna anpassas till lokala förhållanden när det gäller användningen av råvaror och restprodukter. När man avvecklar ohållbara biobränslen måste man undvika att tillgångar går förlorade (”sunken assets”).

2.1

EESK anser att förnybara energikällor skulle kunna medföra fyra viktiga fördelar för Europeiska unionen. Kommissionen tar egentligen bara upp två av dem i sitt förslag till direktiv, och detta delvis på ett alltför vagt sätt.

2.2

Förnybar energi är avgörande för den nästan fullständiga utfasning av fossila bränslen ur det europeiska energisystemet som eftersträvas. Följande två villkor måste emellertid vara uppfyllda:

2.3

Förnybar energi kommer att ge ett oumbärligt bidrag till försörjningstryggheten och minska beroendet av importerad energi, under förutsättning att produktionen, användningen och anpassningen av efterfrågan samordnas. För detta krävs dock särskilda incitament. EESK betvivlar att de stödåtgärder som planeras i förslaget och i förslagen om elmarknadens utformning är tillräckliga. Ytterligare åtgärder kommer troligen att behövas på grund av problemet med ”noll marginalkostnad” för förnybara energikällor.

2.4

Kostnadskurvan för förnybar energi går stadigt nedåt, den är billigare än någonsin och nu så kostnadseffektiv och att den redan skulle kunna ge ett konstruktivt bidrag till att minska problemet med energifattigdom. Att utveckla prosumtionen är ett mycket kraftfullt alternativ i detta sammanhang. Till exempel visar en studie från det gemensamma forskningscentrumet (JRC Scientific and policy reports – Cost Maps for Unsubsidised Photovoltaic Electricity) att egenproducerad el från solenergi redan 2014 skulle ha varit billigare än el från nätet för 80 % av européerna. Kommissionen har dock ännu inte utvecklat en lämplig strategi för att utnyttja detta alternativ (se TEN/598).

2.5

Tillgången till kapital är särskilt kritisk för grupper med lägre inkomster, och lämpligt stöd måste tillhandahållas. Denna sociala aspekt behandlas varken i detta direktiv eller i resten av vinterpaket, trots att den är relevant för kommissionens mål att sätta medborgarna i centrum för energipolitiken, i enlighet med artiklarna 17 och 21 i förslaget.

2.6

Mot denna bakgrund anser EESK att man bör undersöka alla tänkbara alternativ för att i möjligaste mån ge alla medborgare möjlighet att delta aktivt och som jämbördiga marknadsaktörer i ”energiekonomin”. Det handlar även om att tillhandahålla finansiering från Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) eller andra investeringsinstrument, särskilt också för små- och mikroanläggningar. Om låginkomstkonsumenter skulle få tillgång till kapital för decentraliserade anläggningar för förnybar energi skulle de kunna bli prosumenter. Tack vare nettomätning, som förekommer i vissa medlemsstater, t.ex. Italien, Nederländerna, Belgien (Vallonien), Polen och Slovenien, är en direkt finansiell lättnad möjlig, vilket kan minska problemet med energifattigdom.

2.7

Förnybara energikällor är till sin natur regionala resurser som det nu har blivit tekniskt möjligt för alla att utnyttja. Detta är särskilt viktigt för strukturellt svaga regioner, där nya möjligheter till värdeskapande måste utvecklas. Kommissionen nämner med rätta denna fördel flera gånger i skälen.

2.8

Regionalt värdeskapande innebär dock att man medvetet och strategiskt involverar lokala och regionala aktörer i ekonomiska processer och ger dem möjlighet att vara med och gestalta dessa och på så sätt delta i den ekonomiska utvecklingen. En positiv bieffekt är inte bara större acceptans för den nödvändiga infrastrukturutbyggnaden och utan också medfinansieringen av den.

2.9

Kommittén saknar emellertid en tydlig strategi som kopplar samman regional utveckling och utbyggnaden av förnybar energi. Medlemsstaterna borde ha utarbetat sådana strategier redan efter det att det gamla direktivet om förnybar energi antogs, men så skedde inte.

3.1

EESK har alltid välkomnat kommissionens insatser för att åter göra EU världsledande inom förnybar energi. Många åtgärder i förslaget till direktiv pekar också mycket riktigt i rätt riktning (t.ex. förutsägbara stödramar, inklusive uteslutandet av retroaktiva åtgärder). Det finns dock en risk för att de tre grundläggande brister som nämns nedan även fortsättningsvis skulle kunna överskugga utvecklingen av förnybar energi.

3.2

Det föreslagna direktivet bygger på de mål som Europeiska rådet fastställde i oktober 2014 och uppgraderar det tidigare målet om 20 % av den slutliga energianvändningen senast 2020 till 27 % senast 2030, dvs. en ökning med mindre än en procentenhet per år. Om direktivet inte ändras skulle EU år 2030 uppnå en andel på ca 24,7 %. Man vill alltså åstadkomma en ökning på 2,3 % till.

3.3

Denna långsamma ökningstakt kan emellertid innebära att det mellan 2030 och 2050 skulle behövas en stark exponentiell ökning av andelen förnybar energi för att uppnå målen i ”Energifärdplan för 2050” (COM(2011) 885 final). De åtgärder som krävs för detta skulle kunna innebära ytterligare ekonomiska kostnader. Under alla omständigheter bör man noga övervaka den förnybara energins utveckling för att så tidigt och kostnadseffektivt som möjligt kunna vidta korrigerande åtgärder.

3.4

Slutsatsen i konsekvensbedömningen av förslaget till direktiv (SWD(2016) 418 final) är att stödåtgärder kommer att behövas åtminstone fram till 2030 inom en stabil rättslig ram. EESK anser därför att man i detta förslag till direktiv också måste redogöra för ett mycket tydligt stödsystem, som skulle kunna genomföras snabbt och effektivt. Detta saknas dock.

3.5

”Genomförandet” av stödmekanismer är en uppgift för medlemsstaterna, som måste agera i enlighet med EU-reglerna om statligt stöd. I den gällande EU-lagstiftningen om statligt stöd fastställs dock extremt snäva gränser, och den måste ändras snarast.

3.6

De gällande EU-reglerna om statligt stöd har nämligen bidragit till en avsevärd inskränkning av tidigare effektiva stödinstrument, såsom den inmatningsprioritet och inmatningsersättning som särskilt användes av små och nya aktörer på marknaden. Nya instrument såsom anbudsinfordringar utgör ibland nästan oöverstigliga hinder för prosumenter, småskalig energiproduktion och andra marknadsaktörer.

3.7

Stimulansåtgärderna i förslaget är främst kopplade till marknadsstrukturen och vissa allmänna bestämmelser om behovet av stabila stödåtgärder som är förenliga med reglerna om statligt stöd. Detta kommer inte i sig att vara tillräckligt. EESK anser att a) kommissionens gruppundantagsförordning om statligt stöd (förordning (EG) nr 800/2008) och b) de nuvarande riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020 skyndsamt måste ses över för att säkerställa förenligheten med målen i förslaget, särskilt när det gäller prosumenternas och de små och medelstora företagens behov.

3.8

Till exempel måste undantaget för små projekt (punkterna 125 och 127 i riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi) höjas och de motsvarande värdena förankras i direktivet om förnybar energi för att skapa absolut klarhet.

3.9

EESK betvivlar effektiviteten i att införa kvoter för tillgång till stödsystem för anläggningar i andra medlemsstater, i synnerhet mot bakgrund av målet att främja decentraliserad produktion av förnybar energi och regional ekonomisk utveckling.

3.10

Hela vinterpaketets budskap skulle inte kunna vara tydligare: Kommissionen anser att den förnybara energin från och med nu eller så snart som möjligt måste möta marknaden. Detta bör i grunden välkomnas, men är problematiskt så länge som två befintliga, grundläggande marknadssnedvridningar inte undanröjts. För det första tillämpas fortfarande a) direkta nationella subventioner för kraftverk som drivs med fossila bränslen. Till detta kommer b) en helt otillräcklig internalisering av externa kostnader. Därför gynnas systematiskt el från kraftverk som drivs med fossila bränslen och andra former av energi som utvinns ur fossila resurser framför förnybar energi, som ger upphov till inga eller endast marginella externa kostnader. Globalt utgår Internationella valutafonden från en subventionering av ”smutsiga” energislag på 5,3 biljoner US-dollar per år, och för EU beräknas denna subventionering uppgå till 330 miljarder US-dollar per år.

3.11

Trots att man sedan flera år tillbaka har varit medveten om denna snedvridning av marknaden till nackdel för förnybar energi och lovat att åtgärda skillnaderna i förutsättningarna har inte mycket hänt. Detta är det största hindret för förnybar energi och måste undanröjas!

3.12

Besynnerligt nog kritiseras sedan en tid tillbaka samtidigt den snedvridning av marknaden som påstås uppstå genom stödet till förnybara energikällor. Det stämmer inte: Att förnybara energikällor fortfarande behöver stöd beror till stor del på subventioneringen av den konventionella energiproduktionen. Med andra ord: Skulle man sluta subventionera energiproduktionen i kraftverk som drivs med fossila bränslen, det vill säga om man skulle skapa verkligt likvärdiga förutsättningar, skulle en stor del av stödet till förnybar energi kunna undvaras. EESK upprepar sin ståndpunkt att man med hjälp av bl.a. marknadsbaserade instrument bör skapa lika villkor för att avveckla snedvridningen av marknaden och inte längre missgynna förnybar energi (se EESK:s yttrande om ”Översyn av direktivet om byggnaders energiprestanda”).

3.13

Den gamla energiekonomin kännetecknas av relativt få produktionsenheter med hög kapacitet. Ett energisystem som präglas av förnybar energi kännetecknas däremot snarare av småskaligare, mer decentraliserad produktionskapacitet.

3.14

EESK har redan yttrat sig om möjliga nya metoder för att organisera elhandeln i decentraliserade system, såsom den ”cellulära ansatsen” (2). De bygger på att även små marknadsaktörer ska kunna kommunicera direkt med varandra och handla med energi. Det handlar därför inte bara om bättre produktionsmöjligheter, utan även om deltagande i handeln.

3.15

Sådana ”peer-to-peer”-transaktioner skulle möjliggöra ett brett samhälleligt deltagande som inte är begränsat till produktion och egenförbrukning, utan som också omfattar en aktiv förvaltning av mindre och regionala energienheter, vilket skulle ge upphov till helt nya möjligheter till värdeskapande. Till detta hör också sektorsintegration, eftersom värme och den energi som används för transporter ofta är lokala varor som produceras och förbrukas i små enheter.

3.16

EESK påpekar att administrativa hinder och en allmän brist på reglering gör att ”peer-to-peer”-transaktioner för närvarande är omöjliga i många medlemsstater. Detta förslag till direktiv och förslaget om elmarknadens utformning syftar till att ändra detta, men EESK ser stora brister i båda förslagen.

3.17

Om man öppnar upp elmarknaderna i hela EU för ”peer-to-peer”-transaktioner skulle detta bidra till att man kan tillvarata den förnybara energins enorma sociala och ekonomiska potential. Genom att inte ta upp denna fråga och därmed inte ta hänsyn till mycket påtagliga hinder som t.ex. gränsvärdena för energihandeln, går kommissionen miste om denna stora chans att avsevärt förbättra EU-medborgarnas, de stora och små prosumenternas samt de små och medelstora företagens ställning på elmarknaden, ge större företag möjlighet att exportera ”energilösningar” till utomeuropeiska marknader samt i allmänhet öka samhällets acceptans för energiomställningen.

4.1

EESK upprepar sin kritik (3) mot att det nya direktivet, till skillnad från direktivet från 2009, inte längre innehåller några nationellt bindande mål. Kommittén hyser fortfarande tvivel om huruvida den planerade styrningen kan ”motivera” särskilt de medlemsstater som motsätter sig nationellt bindande mål att bli aktivare. Det finns inget konkret instrument i förslaget som aktiveras om målet på 27 % inte uppnås (se EESK:s yttrande om ”Styrningen av energiunionen”). EESK erkänner däremot det gemensamma ansvaret enligt artikel 3 i förslaget, eftersom ekonomiska påföljder föreskrivs i enlighet med den föreslagna förordningen om styrning om dessa mål inte uppnås gemensamt i de nationella energi- och klimatplanerna. Hur dessa ska verkställas är dock fortfarande oklart.

4.2

Kommissionen underskattar enligt EESK:s mening vikten av ett aktivt deltagande av lokala och regionala aktörer, både för acceptansen för den förda politiken och för de regionalekonomiska konsekvenserna. Bara den förutspådda utvecklingen av elektromobilitet öppnar enorma nya regionalekonomiska möjligheter om man konsekvent inriktar den nödvändiga utbyggnaden av produktions- och distributionsinfrastrukturen på decentraliserade operatörsmodeller (4).

4.3

Det skulle även tjäna målet om att göra användningen av förnybar energi så billig som möjligt för skattebetalarna och konsumenterna. Då kan det dock inte bara handla om själva elpriserna, utan om ett heltäckande national- och regionalekonomiskt synsätt. Till exempel bör man även ta hänsyn till aspekten att nya regionala arbetstillfällen uppstår (se skäl 49). Kommittén betonar att flera medlemsstater fortfarande tenderar att a) ålägga lokalt producerad och förbrukad energi onödiga och oberättigade bördor och b) helt ignorera de regionala aspekterna.

4.4

Medlemsstaterna tar dessutom i regel inte hänsyn till nät- och systemkostnaderna i sin reglering. Kommittén är övertygad om att decentraliserade lösningar i slutändan leder till lägre nät- och systemkostnader och stöder därför kommissionens uppfattning i skäl 52.

4.5

Detta skäl har övertagits från direktiv 2009/28/EG, utan att det har medfört att medlemsstaterna under de senaste åren har utvecklat motsvarande regionalspecifika strategier. EESK har konstaterat (Nya vägval för framtidens energi: civilsamhället som nyckelaktör för omställningen till förnybar energi – En studie från EESK om civilsamhällets roll för genomförandet av EU-direktivet om förnybar energi) att regionala och lokala aspekter inte beaktas i många medlemsstaters regelsystem och stödprogram och att många nationella regeringar och förvaltningar rentav åberopar EU-rätten för att motivera detta. Även här kan man alltså begära ytterligare konkretisering. I förslaget skapas visserligen de formella förutsättningarna för decentralisering och regional utveckling, men det medför ingen skyldighet att genomföra en sammanhängande strategi i detta avseende. EESK anser att det inte är effektiv lagstiftning att ange principer utan tillräckligt rättsligt stöd.

4.6

För att ytterligare förtydliga skäl 49 bör kommissionen i lagstiftningstexten konkret redogöra för vad som avses med att ”kommissionen och medlemsstaterna bör därför stödja nationella och regionala utvecklingsåtgärder […] och främja användningen av sammanhållningspolitiskt stöd på detta område”. Det exakta innehållet i skäl 50 förblir lika vagt, när det i direktivet sägs att det är ”nödvändigt att ta i betraktande dess positiva inverkan på regionala och lokala utvecklingsmöjligheter, exportmöjligheter, social sammanhållning och sysselsättning, inte minst när det gäller små och medelstora företag och oberoende energiproducenter”. Avslutningsvis välkomnar EESK i skäl 52 (”möjliggöra utvecklingen av decentraliserad teknik för energi från förnybara energikällor på icke-diskriminerande villkor och utan att hindra finansieringen av investeringar i infrastruktur”) att decentraliserade strategier uppskattas, men även här finns det ett betydande behov av förtydligande och konkretisering.

4.7

Det är positivt att ”fjärrvärme”, ”egenförbrukare av förnybar energi”, ”egenförbrukning av förnybar energi”, ”litet eller medelstort företag” och ”småskalig energiproduktion” (artikel 21) åtminstone delvis definieras och således erkänns som rättsliga begrepp som är relevanta för energipolitiken och energiregleringen. Tidigare har begreppsförvirring orsakat betydande investeringsosäkerhet. Det finns dock två problem: För det första saknas fortfarande en tydlig definition av prosumtion, och de föreslagna definitionerna tillämpas inte alltid konsekvent i vinterpaketet. För det andra är det rättsliga innehållet i direktivet inte lämpat för att verkligen omsätta dessa begrepp i praktiken. Verkan av dessa bestämmelser är beroende av ett effektivt genomförande. EESK beklagar att kommissionen inte föreslår tydliga riktlinjer för detta genomförande.

4.8

Egenförbrukare av förnybar energi:

EESK välkomnar den bestämmelse som föreslås i punkt 2 om försörjning av enskilda byggnader, eftersom den skulle undanröja en djup orättvisa som fått pågå under många år.

4.9

Vad gäller administrativa krav och tillstånd konstaterar EESK att avsikten med artiklarna 15 och 16 i grunden är riktig, men att det finns ett antal problem med den föreslagna texten. För det första är begreppet ”decentraliserade enheter” i artikel 15.1 d för vagt och måste definieras. För det andra misslyckas medlemsstaterna regelbundet med att uppnå målet om att likställa småskalig energiproduktion och stora marknadsaktörer. Detta beror ofta på deras tolkning av reglerna om statligt stöd. Så länge inte reglerna om små projekt, egenförbrukning och prosumtion förtydligas kommer det därför inte att vara tal om likställdhet. Här måste kommissionen handla skyndsamt. För det tredje hänför sig förslagen i artiklarna 15 och 16 endast till produktionen. För att få full tillgång till energimarknaden och framför allt få genomföra ”peer-to-peer”-transaktioner behöver små marknadsaktörer såsom företag inom småskalig energiproduktion även förenklade förfaranden när det handlar om lagring av el, handel och egenförbrukning.

4.10

När det gäller ursprungsgarantier avspeglar artikel 19 i förslaget inte tillräckligt det rådande marknadsmisslyckandet. Samtidigt som syftet med förslaget är att konsumenternas val ska ge incitament till utveckling av kapacitet för förnybar energi, tillåter EU:s gällande lagstiftning vilseledande erbjudanden om ”grön el”. Leverantörer tillåts använda ursprungsgarantier för att bygga upp en grön fasad samtidigt som de fortsätter att generera, köpa och sälja icke-förnybar el. I EU:s framtida lagstiftning bör de nationella tillsynsmyndigheterna åläggas att fastställa bindande krav för alla marknadsaktörer som erbjuder ”grön el”-tariffer. Leverantörerna bör bevisa de ytterligare miljövinsterna med sådana tariffer. Kommissionens förslag skulle dock kunna öka konsumenternas förvirring, och överutbudet av ursprungsgarantier skulle öka. Dessutom bör prosumentsammanslutningar som säljer sin el direkt undantas från skyldigheten att ange elens ursprung, eftersom ursprunget ju tydligt framgår av prosumtionen eller av att det handlar om småskalig energiproduktion.

4.11

EESK anser att förslagens tillvägagångssätt när det gäller biobränslen är alltför stelt. Samtidigt som målet om att inte inkräkta på livsmedelsproduktionen respekteras är det också viktigt att möjliggöra ett optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser. EESK vidhåller därför sin ståndpunkt att man bör vidareutveckla sådana biobränslen som inte framställs av jordbruksprodukter eller med hjälp av markanvändning som påverkar livsmedelsproduktionen negativt, utan av andra källor såsom restprodukter, biprodukter och avfall, däribland från skogsbruket (se EESK:s yttrande om ”Utfasning av fossila bränslen ur transportsektorn”) (5). EESK understryker också att eventuella utfasningsåtgärder bör genomföras på ett sådant sätt att man undviker att tillgångar går förlorade.

4.12

I sitt yttrande om ”Indirekt ändrad markanvändning (ILUC)/biodrivmedel” (6) av den 17 april 2013 frågade EESK vilket kvantitativt bidrag de s.k. avancerade biobränslena skulle kunna ge, och till vilken kostnad. De frågorna har ännu inte besvarats.

4.13

Kommittén påpekade också att det t.ex. genom ökad odling och användning av oljeväxter inom ramen för särskilt hållbara odlingsmetoder (nyckelord: blandad odling) kan uppstå mycket intressanta användningsområden, t.ex. för drift av jord- och skogsbruksmaskiner. Inte heller här går det dock ännu att skönja någon riktig strategi från kommissionens sida. Det är ett problem som förslaget till direktiv inte löser.

4.14

EESK anser att det är viktigt att bibehålla flexibiliteten när det gäller minskningen av biobränslen, flytande biobränslen och biomassabränslen som framställs ur livsmedels- eller fodergrödor, förutsatt att de uppfyller hållbarhetskriterierna i artikel 27 i förslaget.

4.15

EESK ger sitt fulla stöd till kraven i artikel 26.5 för att garantera ett hållbart skogsbruk. EESK rekommenderar att definitionen av ”skördetillstånd” i artikel 2 jj omformuleras så att den omfattar alla slags juridiskt giltiga tillstånd att avverka skogsbiomassa.

4.16

Med den kvot för alternativa bränslen som fastställs i direktivet beaktas inte elektromobilitetens stora tillväxtpotential. Med en snabbt ökande andel förnybara energikällor i elproduktionen behövs elektromobiliteten även som flexibilitetsalternativ och kan, om den sätts in på strategiskt rätt sätt, spela en viktig roll i utvecklingen av prosumtionsstrukturer.

4.17

Utöver kvoten för alternativa bränslen, inte minst av industri- och regionalpolitiska skäl och för att få slut på Europas energiberoende, skulle ett möjligt mål för andelen eletromobilitet som använder el från förnybara källor kunna vara 10–20 % senast 2030. Det är också viktigt att tillämpa hållbarhetskriterierna i artikel 27 beträffande den högsta andelen förnybara energikällor i den slutliga energiförbrukningen även på transportsektorn för att inte alltför mycket begränsa användningen av biobränslen i transportsektorn.

4.18

Förslaget i artikel 23 om att varje medlemsstat ska öka andelen förnybar energi i värme- och kylproduktionen med minst en procentenhet varje år räcker inte. För att klimatmålen ska kunna uppnås skulle mycket högre mål behöva fastställas.

4.19

Kravet i artikel 20.1 om att göra en bedömning av behovet av att bygga ut gasnätsinfrastrukturen för att underlätta integreringen av gas från förnybara energikällor är vettigt, men man bör komma ihåg att gas också är en ändlig, fossil energikälla. Här hänvisas till yttrandet om ”Tryggad naturgasförsörjning” (7). När bedömningskriterierna fastställs gäller det att se till att aspekten med sektorsintegration beaktas.

4.20

Kommittén välkomnar att man i artiklarna 20.3 och 24 vill stärka fjärrvärmekoncept, eftersom de är viktiga sätt att föra sektorsintegrationen framåt, bekämpa energifattigdomen och stärka den regionala ekonomin. EESK noterar samtidigt att integrerade stadsdels- eller regionlösningar med den gällande EU-lagstiftningen ofta går i stöpet på grund av nationella bestämmelser.

28.7.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 246/64

Föredragande:

Ulrich SAMM

Medföredragande:

Toni VIDAN

1.1

EESK välkomnar paketet om ”ren energi”, vars mål är att påskynda, omvandla och befästa omställningen till ren energi i EU:s ekonomi, samtidigt som de viktiga målen om ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen bibehålls.

1.2

Enligt detta paket ska medborgarna stå i centrum för energiunionen, vilket betyder att de aktivt ska delta i omställningsprocessen och, i synnerhet, att det ska finnas förutsättningar i form av politiska ramar för att säkerställa överkomliga energikostnader för alla i vårt samhälle – även de sårbara. EESK stöder dessa principer, men uttrycker samtidigt oro över huruvida lagförslagen är så pass specifika att de kan uppnås.

1.3

EESK skulle vilja understryka det faktum att ”ren energi” inte bara är gynnsamt för det globala klimatet utan framför allt för luftkvaliteten på lokal nivå, vilket skapar en bättre och hälsosammare miljö för alla.

1.4

Paketet är en del av uppfyllandet av EU:s åtaganden efter Parisavtalet 2015 om en begränsning av klimatförändringen. Förnybar energiteknik och energieffektiva produkter och tjänster kommer att vara avgörande, med tanke på att det fortfarande är långt kvar tills det råder lika villkor som innebär att förnybar energi kan överleva utan särskilt stöd.

1.5

EESK gläds åt att flera delar i paketet handlar om uppvärmning och kylning av byggnader, ekodesign, elmarknaden och transporter, vilket är ett steg i rätt riktning. Emellertid är kommittén oroad över att det även om paketet är ett stort steg framåt fortfarande kommer att krävas enorma ansträngningar för att uppnå godtagbara och lika villkor för alla aktörer på energimarknaden och samtidigt säkerställa att vi rör oss mot en koldioxidfri energiekonomi.

1.6

EESK konstaterar att det målas upp en mycket optimistisk bild i paketet, med positiva antaganden om en ökning av industriproduktionen med anknytning till teknik för förnybar energi och energieffektiv teknik och det antal anställningstillfällen som skulle kunna skapas. EESK vill emellertid också betona att det finns allvarliga risker och faror, i synnerhet om övergångsprocessen blir för snabb eller för långsam och att det saknas en integrerad planering. Både möjligheter och risker måste beaktas på lämpligt sätt.

1.7

Särskilt det enorma arbete som krävs för att ställa om ekonomin i de regioner där denna i dag till stor del är baserad på kolindustrin bör behandlas mycket mer ingående än vad som kan utläsas av det nuvarande paketet.

1.8

Europeiska rådet har fastställt ett mål om att minst 27 % av den energi som förbrukas inom EU ska vara förnybar 2030. Detta minimimål är bindande på EU-nivå men kommer inte att omsättas i nationellt bindande mål. EESK beklagar att det för tillfället inte råder samförstånd bland medlemsstaterna om en gemensam energipolitik och särskilt inte om nationella mål. Kommissionen vill lösa detta problem genom att införa ett styrningssystem för integrerade nationella energi- och klimatplaner, som medlemsstaterna åtar sig att bidra till.

1.9

EESK anser att förslaget till styrning är den svåraste och viktigaste delen i paketet om ”ren energi”. Kommittén uttrycker djup oro när det gäller den föreslagna förordningen. Det slutliga innehållet i medlemsstaternas nationella planer och bidrag är beroende av en tillfredsställande överenskommelse med kommissionen, vilket kan uppnås genom samråd, allmänhetens åsikter samt inflytande och inbördes påtryckningar. Framför allt saknas det en utförlig beskrivning av vilka ”åtgärder” kommissionen har möjlighet att vidta (exempelvis den finansiella plattformen) om de övergripande målen inte uppfylls.

1.10

”Energieffektivitet främst” är en viktig princip i förslaget som EESK helhjärtat stöder. Emellertid är energieffektivitet ett verktyg för att modernisera Europas ekonomi – inte ett sätt att mildra energifattigdom. Att antyda något annat är missvisande, eftersom energieffektivitet kräver investeringar som sårbara konsumenter kanske inte har möjlighet att göra.

1.11

EESK noterar med tillfredsställelse att kommissionen nu håller på att inrätta en observationsgrupp för energifattigdom, något som EESK föreslog redan 2013. Detta kan bli avgörande för en fullt samordnad strategi för energifattigdom med olika åtgärder, till exempel sociala taxor, åtgärder för att lindra fattigdom, konsumentrådgivning och energieffektivitet.

1.12

EESK är oroad över hur paketet ska finansieras i en tid av offentliga åtstramningar och låg tillväxt runtom i EU, och huruvida de EU-anslag som planeras (och deras hävstångseffekt) kommer att räcka till för att uppnå målen.

2.1

Detta yttrande avser paketet om ren energi för alla i EU i sin helhet, medan en rad andra yttranden (TEN/617, 618, 619, 620, 621, 622, 623, 625 samt NAT/702) berör specifika delar av paketet med anknytning till olika lagstiftningsförslag om energieffektivitet, förnybar energi, elmarknadens utformning, försörjningstrygghet och regler för styrning av energiunionen.

2.2

Paketet om ren energi var ursprungligen inte tänkt som ett paket utan som en rad förslag. Med tanke på kopplingarna mellan dessa förslag välkomnar EESK emellertid å ena sidan beslutet att samla dem i ett enda paket, men kritiserar å andra sidan paketets storlek på ett tusental sidor, vilket försvårar för allmänheten och det civila samhället att delta i en genomgång och en ingående diskussion om förslaget.

2.3

Det är viktigt att ha i åtanke att energiunionsprojektet har pågått ganska länge, och att tidigare paket (t.ex. om tryggad gasförsörjning) redan har lagts fram – till stor del pådrivna av de centrala frågorna om klimatförändringen och försörjningstryggheten.

2.4

Paketet om ren energi berör alla de fem viktigaste delarna av EU:s energiunion, dvs.

2.5

Meddelandet ”Ren energi för alla i EU” syftar också till att ge en vision och en redogörelse för energiunionen.

3.1

Syftet med paketet är att påskynda omställningen till ren energi samtidigt som de viktiga målen om ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen i Europa bibehålls. De huvudsakliga bakomliggande anledningarna till paketet är följande:

3.2

EESK stöder denna strategi, vilket också framgår av ett antal tidigare yttranden om dessa frågor (1).

3.3

EESK välkomnar detta paket med lagstiftningsförslag och stödåtgärder, som syftar till att påskynda, omvandla och befästa omställningen till ren energi i EU:s ekonomi. Kommittén välkomnar framför allt det faktum att det nu läggs lika stor vikt vid uppvärmning, kylning och transport som vid elproduktion.

3.4

I kommissionens meddelande ”Ren energi för alla i EU” målas en optimistisk bild upp, med förhållandevis positiva antaganden om en ökning av industriproduktionen och det antal arbetstillfällen som skulle kunna skapas. Kommittén erkänner detta och anser att sådana positiva signaler måste sändas ut för att behålla dynamiken i vad som för många är en svår omställningsprocess.

3.5

Å andra sidan skulle EESK även vilja betona att energiomställningen är en stor utmaning för Europa som medför allvarliga risker och faror, särskilt om processen går för snabbt eller för långsamt och saknar integrerad planering. Ett särskilt orosmoment är de stora skillnaderna – ekonomiska och politiska – mellan medlemsstaterna. Tanken är att de ska hanteras genom den nya bestämmelsen om styrning. Kommittén är övertygad om att energiomställningen endast kan bli framgångsrik om möjligheter och risker beaktas i tillräcklig utsträckning.

4.1

Även om medlemsstaterna har förpliktat sig att lämna nationella bidrag till energieffektivitet och förnybar energi, som ska uppnås senast 2020, finns det inga motsvarande vägledande referensvärden för 2030.

4.2

Europeiska rådet har fastställt ett mål om att minst 27 % av den energi som förbrukas inom EU ska vara förnybar 2030. Även om detta minimimål är bindande på EU-nivå kommer det inte omedelbart att omsättas till nationellt bindande mål. EESK efterlyser kraftfulla åtgärder för att uppmuntra de medlemsstater som har de mest ambitiösa målen.

4.3

I den föreslagna förordningen om styrningen av energiunionen (se TEN 617) fastställs nu kraven för integrerade nationella energi- och klimatplaner – som ersätter de separata planerna för energieffektivitet och förnybar energi – och en smidig process för upprättande och översyn av dem. Styrning – med dess konsekvenser vad gäller bindande krav på åtgärder inom ramen för den nationella behörigheten – är ett känsligt område, inte minst inom energi, där medlemsstaternas förhållanden och politiska ståndpunkter i hög grad skiljer sig åt.