30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/1

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen om den årliga tillväxtöversikten 2017 (1) och inledningen av 2017 års europeiska planeringstermin,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 26 oktober 2016 om den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken: genomförande av prioriteringarna för 2016 (2).

1.

Europeiska regionkommittén välkomnar den årliga tillväxtöversiktens inriktning på investeringar, strukturreformer och ansvarsfulla offentliga finanser, men hade förväntat sig en starkare inriktning på genomförandet av målen för hållbar utveckling, som en av hörnstenarna i en europeisk ekonomisk, social och miljömässig strategi efter 2020.

2.

ReK noterar att flera indikatorer (BNP, investeringar, nya jobb, sysselsättning och andel förvärvsarbetande) visar att den europeiska ekonomin håller på att återhämta sig, trots den ökande osäkerheten i omvärlden. Kommittén delar dock kommissionens uppfattning att det inte går att slå sig till ro, eftersom arbetslösheten fortfarande är alltför hög i många regioner i Europa och flera år av underinvesteringar (”investeringsgapet”) kraftigt hämmar Europas konkurrenskraft och sammanhållning.

3.

Kommittén är bekymrad över att de befintliga obalanserna inom EU och euroområdet utgör en betydande utmaning för tillväxt och sammanhållning och att konvergensen inom och mellan medlemsstaterna i många fall har stannat av. Kommittén betonar att skillnaderna inom medlemsstaterna är en betydande orsak till ekonomiska och sociala skillnader, vilka ökar ytterligare inom EU, och beklagar att de inte tas upp på ett strukturerat sätt i den årliga tillväxtöversikten.

4.

ReK understryker att en europeisk pelare för sociala rättigheter, som måste respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, skulle kunna ge ett viktigt bidrag till samordning och uppåtgående konvergens av sociala standarder samt stärka EU:s demokratiska legitimitet.

5.

ReK uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till en finanspolitisk kapacitet för euroområdet som står öppen för alla medlemsstater tillsammans med en budgetkonsekvensbedömning (3).

6.

Kommittén välkomnar resultatet av Efsis första år när det gäller den mängd investeringar som aktiverats genom fonden. Kommittén är dock bekymrad över Efsis osäkra resultat med avseende på additionalitet, den obalanserade geografiska fördelningen av projekt som har finansierats och bristen på detaljerad och transparent information kring fonden. ReK noterar att Europeiska revisionsrätten hyser samma farhågor (4), liksom den oberoende utvärdering som offentliggjorts av kommissionen (5). Kommittén betonar att projekt bör vara berättigade till stöd från Efsi från och med ett projektvärde på 10 miljoner euro så att de lokala och regionala myndigheterna kan utnyttja Efsi i större utsträckning, bl.a. genom investeringsplattformar, och beklagar att många av dem fortfarande saknar information om fonden. Kommittén är övertygad om att det inom ramen för den europeiska planeringsterminen bör ses som en prioritet att ta itu med problemen rörande administrativ kapacitet, som ofta hindrar de lokala och regionala myndigheterna från att använda Efsi.

7.

Kommittén välkomnar hänvisningen i den årliga tillväxtöversikten till befintliga hinder för investeringar på lokal och regional nivå, men beklagar att den analys av hindren för investeringar som inleddes under den europeiska planeringsterminen 2016, och till vilken ReK har bidragit med en analys av sådana hinder på territoriell nivå (6), inte följs upp i den årliga tillväxtöversikten 2017. Kommittén anser att det är viktigt att erkänna att åtgärder för att fördjupa den inre marknaden har en viktig roll i fråga om att förbättra investeringsklimatet i stort på EU-nivå och undanröja hinder för investeringar på nationell, regional och lokal nivå.

8.

ReK framhåller ESI-fondernas bidrag till investeringar, och betonar att 61 av de landsspecifika rekommendationerna för 2016 tas upp i sammanhållningspolitiska program på landsnivå. Kommittén delar uppfattningen att ESI-fonderna kan användas i kombination med Efsi, och betonar samtidigt att ESI-fonderna är EU:s huvudsakliga investeringsverktyg och syftar till att öka sammanhållningen, i enlighet med fördragen.

9.

ReK välkomnar att det i den årliga tillväxtöversikten hänvisas till behovet av att globaliseringens vinster fördelas rättvist och att handelspolitikens legitimitet stärks. Kommittén framhåller även betydelsen av medborgarnas oro och behovet av att man säkrar handlingsutrymmet och det demokratiska manöverutrymmet för EU och för parlamenten och regeringarna i medlemsstaterna och regionerna och på så sätt värnar medborgarnas demokratiska möjligheter till inflytande. Kommittén anser att kommissionen vid förhandlingar om och ingående av handelsavtal bör engagera sig mer för att bibehålla europeiska kvalitetsstandarder samt nationella ordningar och standarder, bl.a. inom miljö-, djur-, klimat-, data-, hälso- och konsumentskydd, så att handelsavtal kan leda till ett rättvist och transparent resultat.

10.

Kommittén välkomnar att betydelsen av tydliga riktlinjer om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på offentlig finansiering av infrastruktur i fråga om att underlätta finansieringen av den reala ekonomin erkänns i den årliga tillväxtöversikten. Kommittén betonar att en betydande del av denna finansiering avser tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och uppmanar kommissionen att utvidga omfattningen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att beakta nya utmaningar.

11.

ReK noterar att strukturreformer är avgörande för förbättrad konkurrenskraft, vilket behövs mer än någonsin för att främja hållbar tillväxt för alla och arbetstillfällen inom ramen för global handel och konkurrens.

12.

Kommittén välkomnar att den offentliga upphandlingens viktiga roll erkänns när det gäller ökad konkurrens och innovation, och betonar att en stor andel av den offentliga upphandlingen genomförs av lokala och regionala myndigheter. Kommittén betonar att ansträngningar som syftar till att förbättra den administrativa kapaciteten för att hantera offentlig upphandling bör inriktas specifikt på lokala och regionala myndigheter.

13.

ReK betonar att små och medelstora företag, nystartade företag och entreprenörskap bör stödjas genom att man underlättar tillgången till finansiering, stimulerar investeringar i forskning och utveckling, minskar administrativa bördor och behåller bättre lagstiftning högt upp på dagordningen. Kommittén betonar behovet av att säkerställa att små och medelstora företag inom alla sektorer, inbegripet tjänsteleverantörer, kan delta i globala värdekedjor, bland annat genom en stödjande industri- och regleringspolitik.

14.

ReK framhåller att bristen på administrativ kapacitet hos den offentliga förvaltningen på alla nivåer, och i synnerhet på lokal och regional nivå, är ett hinder för genomförandet av strukturreformer och att kommissionen bör utfärda ett enhetligt strategiskt dokument för att samordna alla flöden av EU-finansierat tekniskt stöd för ökad effektivitet i förvaltningen, inbegripet stödprogrammet för strukturreformer.

15.

Kommittén välkomnar hänvisningen i den årliga tillväxtöversikten till en prioritering av investeringar i humankapital. Vi betonar särskilt vikten av att främja genomförandet av ungdomsgarantin och uppmaningen om att bekämpa ungdomsarbetslösheten ytterligare, med tanke på att den i vissa regioner och kommuner fortfarande är hög.

16.

Kommittén välkomnar debatten om en positiv finanspolitisk inriktning för euroområdet som helhet, som nödvändigtvis måste gå hand i hand med genomförandet av strukturreformer.

17.

ReK betonar att de lokala och regionala myndigheterna är intresserade av att till fullo utnyttja den flexibilitet som tillåts inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. ReK erinrar om sin begäran om att lokala och regionala myndigheters investeringar inom ramen för ESI-fonderna ska uteslutas från beräkningarna av underskotts- och skuldtaken i alla EU-länder.

18.

Kommittén framhåller behovet av att säkerställa sunda offentliga finanser och en begränsning av den offentliga skulden på alla förvaltningsnivåer. Som en del av denna övergripande insats betonar vi att sammansättningen av de offentliga utgifterna bör förbättras, mot bakgrund av OECD:s principer för effektiva offentliga investeringar i alla delar av statsförvaltningen. Kommittén är engagerad i att inleda en kontroll av genomförandet av sådana regler, och uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att främja skattemässig decentralisering i hela EU, vilket enligt tillgängliga bevis skulle bidra till att förbättra de offentliga utgifternas effektivitet.

19.

ReK noterar att mer än hälften av de landsspecifika rekommendationerna avser strukturreformer som enbart kan hanteras inom ramen för partnerskap med lokala och regionala myndigheter. Kommittén betonar därför att de lokala och regionala myndigheternas begränsade deltagande är en av orsakerna till bristen på effektivitet i och förankring av samordningen av den ekonomiska politiken under den europeiska planeringsterminen, vilket framgår av de blygsamma resultaten när det gäller genomförandet av de strukturreformer som anges i de landsspecifika rekommendationerna.

20.

ReK anser att det är positivt att de tjänstemän som arbetar med den europeiska planeringsterminen (European Semester Officer) och som utstationerats av kommissionen i medlemsstaterna redan nu samarbetar med de lokala och regionala myndigheterna i vissa medlemsstater. Detta förfarande bör bli standard i alla medlemsstater.

21.

Kommittén beklagar att de lokala och regionala myndigheternas roll inte erkänns i den årliga tillväxtöversikten, och att man i de landsspecifika rekommendationerna inte beaktar att den regionala nivån har många exklusiva befogenheter. Kommittén betonar att den håller på att utarbeta ett yttrande med ett förslag till en uppförandekod för lokala och regionala myndigheters deltagande i den europeiska planeringsterminen. Kommittén välkomnar det stöd för förslaget som Europaparlamentet uttryckt, och begär att EU-institutionerna diskuterar förslaget så fort det har offentliggjorts.

22.

ReK konstaterar att det i många landsspecifika rekommendationer efterlyses strukturreformer vars genomförande kan ta mycket längre tid än ett år. Det kan medföra att man vid mätningen av genomförandet efter ett år underskattar de nådda framstegen, vilket kan verka både vilseledande och frustrerande på de berörda nationella och regionala och lokala myndighetsnivåerna. Kommittén uppmanar därför kommissionen och rådet att formulera de landsspecifika rekommendationerna så, att rättvisa och transparenta mätningar kan göras av de framsteg de nått i genomförandet.

23.

Europeiska regionkommittén ger sin ordförande i uppdrag att översända denna resolution till kommissionen, Europaparlamentet, det maltesiska rådsordförandeskapet och Europeiska rådets ordförande.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/5

1.

Vi deltar i firandet av Romfördragets undertecknande, som är ett viktigt ögonblick för en bred reflektion kring Europeiska unionens framtid, och upprepar att unionens själva existens bygger på att den tryggar respekten för de grundläggande rättigheterna, fred, välstånd, stabilitet och nya möjligheter i hela unionen för alla sina medborgare.

2.

Vi efterlyser ett Europa som kan stärka medborgarnas förtroende och som bättre kan möta de utmaningar som vi står inför både inom EU och globalt och där beslut om gemensamma insatser fattas i en anda av solidaritet samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

3.

Vi påminner om att den europeiska identitetens historiska rötter finns i Europas regioner, städer och byar och att de lokala och regionala myndigheternas ekonomiska, kulturella och politiska bidrag till den europeiska integrationsprocessen stadigt har växt.

4.

ReK påminner om att klyftan mellan medborgarna och EU erkändes och togs upp i Maastrichtfördraget för 25 år sedan, där bland annat grunden för unionsmedborgarskapet och Europeiska regionkommittén lades. Ändå måste den centrala roll som decentraliserade lokala och regionala organ spelar och som beskrivs i Lissabonfördraget fortfarande värna om subsidiariteten och deltagandet i EU:s lagstiftningsprocess. Därför är det absolut nödvändigt att förbättra dagens situation där lokala och regionala organ alltför ofta endast är mottagare av EU:s politik snarare än verkligt delaktiga i dess utveckling, framför allt vad gäller lagstiftningen, trots Europeiska regionkommitténs ansträngningar och politiska och institutionella åtaganden i förbindelserna med de övriga EU-institutionerna.

5.

Vi, som är EU:s ledamotsförsamling för regionala och lokala företrädare, anser att ReK står för en union som är förenad i sin kulturella och språkliga mångfald i en globaliserad värld. Vi är fast beslutna att främja europeisk demokrati och ett aktivt medborgarskap, att bidra till att förankra grundläggande rättigheter och skyddet av minoriteter, att stärka säkerheten och främja jämlikhet samt att trygga en harmonisk och hållbar utveckling i enlighet med våra mål om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

6.

Vi framhåller det akuta behovet av att stärka den demokratiska länken mellan Europeiska unionen och dess medborgare genom att se till att unionen tillhandahåller effektiva och snabba lösningar på de stora gemensamma utmaningar som städerna, regionerna och medlemsstaterna inte kan hantera på egen hand, såsom att höja EU:s konkurrenskraft, stärka sammanhållningen, göra EU till en säker plats som värnar om frihet, säkerhet och rättvisa för alla människor, ge unga människor konkreta framtidsutsikter för såväl studier som arbete, ta itu med migrant- och flyktingkrisen, slå vakt om Schengenområdet, hantera klimatförändringarna och motståndskraften mot katastrofer, främja en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, stödja energiunionen och stärka unionens roll som global nyckelaktör, framför allt när det handlar om att uppnå målen för hållbar utveckling i 2030-agendan, åtgärda arbetslösheten och bekämpa terrorism.

7.

Vi understryker att de ”fyra friheterna” på EU:s inre marknad, dvs. den fria rörligheten för personer, tjänster, varor och kapital, är konkreta landvinningar för EU:s medborgare och en oumbärlig del av det europeiska politiska projektet. De utgör en odelbar uppsättning rättigheter som inte kan betraktas var för sig. Annars skulle vi sätta de värden som ligger till grund för EU:s själva existens på undantag. Vi uttrycker därför vår oro över vissa medlemsstaters försök att begränsa tillämpningen av dessa friheter, framför allt den fria rörligheten för personer.

8.

Vi upprepar emellertid att den ”inre marknaden” också bör säkra sociala framsteg och att reglerna om de viktigaste ekonomiska friheterna och konkurrensreglerna inte har företräde framför de grundläggande rättigheterna, med början i kampen mot diskriminering, fattigdom och arbetslöshet.

9.

Vi anser att firandet av Romfördraget är rätt tillfälle att uppnå direkt deltagande, kritiskt tänkande och aktivt intresse bland EU-medborgarna när det gäller utformningen av unionens framtid, där besluten fattas på en nivå som ligger så nära dem som möjligt. Vi menar att en sådan process bör vara deltagarinriktad och representativ och ge alla medborgare lika möjligheter att delta, bidra och engagera sig för unionen. De lokala och regionala myndigheterna är unikt lämpade att driva denna process framåt och bidra till att Medborgarnas Europa förverkligas.

10.

ReK anser att det är särskilt viktigt att få en korrekt bild av såväl medborgarnas förväntningar och förhoppningar på EU som deras oro och frustration. Vi välkomnar därför den tredje rapporten om EU-medborgarskapet 2017, som bygger på uppgifter som medborgarna lämnat genom undersökningar och ett offentligt samråd.

11.

Kommittén framhåller därför att EU

12.

Som förberedelse inför vårt bidrag till de kommande politiska diskussionerna om vår unions framtid är vi fast beslutna att

13.

Kommittén framhåller vikten av att trygga ungdomarnas rättigheter i hela Europa. Ett mer tillgängligt EU kommer att främja en öppen dialog mellan människor ur alla generationer. När det gäller de grundläggande principerna om fred och välstånd kommer ett lyhört EU att tilltala ungdomarnas ambitioner.

14.

Kommittén ger sin ordförande i uppdrag att översända denna resolution till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet och kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt till nationella och regionala parlament och regeringar och lokala myndigheter.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/7

1.

Kommittén konstaterar att investeringarna i EU har minskat med totalt 15 % som en direkt följd av den finansiella och ekonomiska krisen och även de offentliga investeringarna, som en följd av de begränsningar som de budgetreglerande mekanismerna har skapat på europeisk och nationell nivå, och att nivån på de totala investeringarna inom EU som helhet ligger under de nivåer som gällde före krisen i nominella termer. År 2015 var investeringsnivån nästan 60 miljarder euro lägre än under 2008 (1). Utöver en minskning av investeringar i absoluta tal påverkas EU:s konkurrenskraft också negativt av en åldrande infrastruktur och otillräckliga investeringar i den digitala och ekologiska övergången och i innovation.

2.

Kommittén betonar att de lokala och regionala myndigheterna är ansvariga för mer än hälften av de offentliga investeringarna i EU, och att deras investeringar i t.ex. infrastruktur, energi, kollektivtrafik, utbildning, hälso- och sjukvård m.m. har en direkt inverkan på de lokala ekonomierna, dynamiken i näringslivet och EU-medborgarnas liv och välfärd.

3.

Vi välkomnar Europaparlamentets efterlysning av en större delaktighet på nationell, regional och lokal nivå i samband med utformning och genomförande av strategier för tillväxt och sysselsättning och välkomnar stödet till ReK:s begäran om en uppförandekod för de lokala och regionala myndigheternas deltagande i den europeiska planeringsterminen (2).

4.

I detta sammanhang understryker kommittén att de nuvarande offentliga utgifterna för investeringar fortfarande är hälften av vad de var före krisen, vilket innebär att investeringar till ett värde av hundratals miljoner euro inte sker varje år i Europas regioner och städer.

5.

Vi påminner om en gemensam undersökning av Europeiska regionkommittén (ReK) och OECD 2015, där 96 % av de svarande som företräder kommuner och regioner har rapporterat om otillräckliga offentliga investeringar (3). Detta bekräftades i en enkät som ReK nyligen genomfört (4), där 75 % av de tillfrågade på lokal och regional nivå noterat en betydande minskning av de totala investeringarna i deras stad eller region mellan 2008 och 2014. Endast en tredjedel ansåg att situationen blir allt bättre.

6.

Kommittén påminner om OECD:s (5) och IMF:s uppmaning till samordnad global finanspolitisk stimulans mot bakgrund av det för tillfället begränsade manöverutrymmet för monetär politik, de mycket låga räntorna samt det faktum att de senaste årens ansträngningar för budgetkonsolidering har lett till en minskning av skuldkvoten i förhållande till BNP i ett flertal länder, vilket ger ett större handlingsutrymme. För att man ska lyckas med att sporra den ekonomiska aktiviteten bör ökningen av de offentliga utgifterna vara korrekt doserad och framför allt tydligt prioritera investeringar som främjar tillväxten, som forskning och utveckling, arbetskraftsutbildning och miljövänlig infrastruktur.

7.

Potentialen för strategiska investeringar i städer och regioner är mycket större än de allmänna tendenserna för perioden före krisen visar, inte minst på grund av omfattande kunskaps- och kompetensutveckling, de lägre räntorna och de möjligheter som digitaliseringen, delningsekonomin, den cirkulära ekonomin och det befintliga handlingsutrymmet ger små och medelstora företag att på ett bättre sätt delta i det allt mer globala affärsklimatet.

8.

Kommittén upprepar att denna ihållande nedgång i fråga om de totala investeringarna är ohållbar, och att den låga investeringstakten inte bara bromsar återhämtningen utan även hotar EU:s framtida potential för tillväxt och innovation genom att skada en långsiktig ekonomisk tillväxt och skapande av nya arbetstillfällen.

9.

Vi vill framhålla att investeringar i Europas städer och regioner är avgörande för att få fart på en hållbar tillväxt och skapa arbetstillfällen inom EU, och för att bevara de befintliga arbetsplatser som kämpar för sin överlevnad på grund av de nuvarande underinvesteringarna. Det är absolut nödvändigt att undanröja hindren för att återskapa samma investeringsnivåer som före krisen i Europa, och att investera i regionernas och städernas verkliga potential i deras egenskap av Europas kraftcentrum.

10.

Kommittén stöder en global, europeisk och nationell utveckling med så kallat tålmodigt kapital, vilket innebär ett långsiktigt perspektiv för att finansiera de grundläggande behoven, som inte följer principen med beräkning av de offentliga utgifterna på årsbasis och den dominerande principen med kvartalsvis beräkning bland privata finansierare. Tyngdpunkten här bör ligga på investeringar i åtgärder för att motverka klimatförändringen, på strategisk infrastruktur och på innovation och tillgång till knappa resurser.

11.

ReK poängterar vikten av att ha en helhetssyn på hållbara och smarta investeringar, som är den viktigaste politiska prioriteringen för mandatperioden 2015–2020 (6). Detta yttrande, tillsammans med andra yttranden samt Bratislavaförklaringen (7) och ReK:s handlingsplan för investeringar, är ett avgörande steg i denna process.

12.

Kommittén välkomnar kommissionens och Europeiska investeringsbankens (EIB) initiativ och deras primära fokus på att främja investeringar, och erinrar om det givande samarbetet mellan EIB och ReK i samband med den gemensamma åtgärdsplanen (8).

13.

Kommittén framhåller de åtgärder som vidtagits av Europeiska kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) om genomförandet av de finansiella instrument som omfattar flera regioner, eftersom de i hög grad bidrar till ökad likviditet på marknaderna och till att generera investeringar.

14.

Kommittén vill framhålla att EU:s investeringsinstrument kan ha en positiv effekt på den offentliga finansieringen, i synnerhet vad gäller den tidigare administrativa kapaciteten, särskilt då det gäller inkomstgenererande projekt. Därför bör sådana verktyg inriktas på långivning, innovativa finansieringsinstrument och innovativ offentlig upphandling. Vi vill emellertid också framhålla den roll som stöden spelar, eftersom de är ett mycket viktigt instrument i regionerna och städerna när det gäller projekt som ska åtgärda ett marknadsmisslyckande eller som inte genererar tillräckliga inkomster för att locka investerare.

15.

ReK framhåller betydelsen av sammanhållningsstödet, som även i fortsättningen bör utgöra ryggraden i EU:s investeringspolitik och stärka partnerskapet mellan EU:s regioner som ett äkta uttryck för samarbete och solidaritet. Sammanhållningspolitikens framtid är knuten till EU:s framtid. Därför är det nödvändigt att säkra sammanhållningspolitikens roll i EU efter 2020 (9).

16.

Kommittén upprepar behovet av att utvärdera alla finansieringsformer: den fleråriga budgetramen, sammanhållningspolitiken och ESI-fonderna, Junckerplanen och Efsi liksom andra finansieringsinstrument, som alla är förenliga trots att de har sin egen unika filosofi, och som därför bör komplettera varandra, samtidigt som de bör samverka om och när det är nödvändigt.

17.

ReK välkomnar principen om en förlängning av Efsi (10) både när det gäller varaktighet och finansiell kapacitet, som utgör ett tillfälle att finjustera de befintliga åtgärderna. Vi noterar dock att för att göra Efsi 2.0 till en större framgång måste man ytterligare förtydliga synergieffekterna med den europeiska sammanhållningspolitiken genom de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Vi anser att Efsi inte bör utformas för att ersätta EU:s befintliga sammanhållningspolitiska instrument. Med tanke på deras roll när det gäller att föreslå och planera investeringar på medellång och lång sikt bör de regionala och lokala myndigheterna göras mer delaktiga i förvaltningen av denna fond, i synnerhet när det gäller att inrätta finansieringsplattformar på regional eller multiregional nivå.

18.

Det är viktigt att mer detaljerad information om Efsi-finansierade projekt görs allmänt tillgänglig, särskilt med betoning på additionalitet och komplementaritet i tillämpliga fall. Ett ökat deltagande från ReK:s sida i samband med rapportering och övervakning underlättar informationsflödet mellan regionerna och städerna. Det är nödvändigt att säkerställa en reell additionalitet hos projekt som finansieras via Efsi, särskilt med avseende på användningen av medel från EU:s budget, exempelvis Fonden för ett sammanlänkat Europa och Horisont 2020.

19.

ReK anser att Efsi inte bör finansieras genom andra fonder eller konkurrensutsatta program.

20.

Att ta itu med hindren för investeringar kräver långtgående reformer på alla styresnivåer i syfte att avlägsna administrativa, lagstiftningsrelaterade och andra typer av hinder som avskräcker investerare, i syfte att förbättra investeringsklimatet.

21.

Investeringar på lokal och regional nivå inom en rad överlappande sektorer som infrastruktur, transporter, utbildning, forskning och innovation, miljö, hälso- och sjukvård, sociala tjänster och andra former av samhälls- och humankapital, är absolut nödvändiga för att förstärka de långsiktiga effekterna av strategiska investeringar.

22.

De lokala och regionala myndigheterna kan fungera som katalysatorer och föra samman olika offentliga och privata aktörer i anslutning till investeringsprojekt, särskilt större projekt och offentlig–privata partnerskap. Vi måste i högre grad främja gränsöverskridande förbindelser och samarbete på flera nivåer genom att aktivt främja tvärregionala investeringar för att påskynda den europeiska inre marknaden, särskilt genom utvecklingen av kapitalmarknadsunionen. Samtidigt måste vi fortsätta att ta itu med lagstiftningsmässiga och administrativa utmaningar på grundval av kommissionens agenda för bättre lagstiftning, för att säkerställa att de politiska målen nås på det mest effektiva och minst betungande sättet.

23.

Kommittén vill framhålla vikten av regionala strategier för smart specialisering som verktyg för att gemensamt skapa europeiska partnerskap för benchlearning och för att organisera flerdimensionella investeringsprojekt av hög kvalitet med deltagande av många aktörer. I detta sammanhang understryker vi att undanröjandet av hinder för investeringar kan gå hand i hand med genomförandet i hela EU av regionala innovationsstrategier baserade på smart specialisering (RIS3), vilket kan bli ett användbart verktyg för att inrikta policystödet och investeringarna på de viktigaste prioriteringarna och utmaningarna och på så sätt stimulera privata investeringar.

24.

En betydande del av de hinder för investeringar som beskrivs i den europeiska planeringsterminen är ”territoriella” i den meningen att de antingen är relevanta för de lokala och regionala myndigheterna när det gäller investeringar, eller att de lokala och regionala myndigheterna kan bidra till att minska eller undanröja dem.

25.

Detta innebär att de nuvarande hindren för investeringar ofta finns på lokal och regional nivå och inom det gränsöverskridande samarbetet, och följaktligen att även lösningarna finns på denna nivå.

26.

Det finns emellertid stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om investeringsmönster och investeringshinder, och därför finns det ingen lösning som passar alla.

27.

Detta beror huvudsakligen på de lokala och regionala myndigheternas olika roller i förhållande till investeringar. Städerna och regionerna är först och främst investerare, eftersom de ansvarar för mer än hälften (54 %) av de offentliga investeringarna i EU. Dessa investeringar görs i olikartade, kompletterande sektorer och funktioner, såsom humankapital, kvalifikationer, utbildning, hälso- och sjukvård, och många fler. Städerna och regionerna är således leverantörer och tillhandahållare av tjänster. De lokala och regionala myndigheterna är också planerare, eftersom de har huvudansvaret för utvecklingsstrategierna och planeringen för framtiden. Därigenom kan de inrikta det politiska stödet och investeringarna på de viktigaste prioriteringarna och utmaningarna, och på så sätt stimulera investeringar. Städerna och regionerna fungerar som katalysatorer och regleringsmyndigheter, till exempel när det gäller fysisk planering och bygglov. Slutligen fungerar de som investeringspartner som kan föra samman olika offentliga och privata aktörer i samband med genomförande av investeringsprojekt (11).

28.

Kommittén välkomnar kommissionens fokus på att identifiera sådana hinder för och utmaningar på investeringsområdet inom ramen för den europeiska planeringsterminen, från den årliga tillväxtöversikten och dess förteckning över investeringsutmaningar till landsrapporterna och de landsspecifika rekommendationerna. I syfte att bidra till en mer kvalitetsinriktad strategi på EU-nivå för de offentliga utgifterna stöder kommittén förslaget om att de landsspecifika rekommendationerna inom ramen för den europeiska planeringsterminen också bör omfatta minimimål för offentliga investeringar, framför allt när det gäller löpande utgifter (12).

29.

ReK upprepar i detta sammanhang sin uppmaning till Europeiska kommissionen att lägga fram en vitbok som fastställer en typologi på EU-nivå för offentliga investeringars kvalitet i de offentliga utgiftsredovisningarna, i förhållande till deras långsiktiga effekter (13).

30.

Vi påminner också om att ReK har föreslagit (14) att kommissionen officiellt ska ställa sig bakom rekommendationen från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) med en uppsättning principer för offentliga investeringar (15) (mars 2014). Vi välkomnar att denna rekommendation på samtliga områden för politiska åtgärder (samordning av offentliga investeringar, kapacitetsuppbyggnad, fastställande av ramvillkoren) erkänner de regionala och lokala myndigheternas viktiga och växande roll i planeringen och genomförandet av offentliga investeringar.

31.

Av de 178 frågor med territoriell relevans som tas upp i 2016 års landsrapporter fördelade mellan alla länder och politikområden handlar nästan 60 % om hinder för investeringar, främst betungande övergripande och sektorsspecifika bestämmelser, offentliga förvaltningars otillräckliga kvalitet samt specifika hinder på arbetsmarknaden och på marknaden för finansiering av små och medelstora företag (16).

32.

I ReK:s nyligen genomförda enkät bland de lokala och regionala myndigheterna bekräftas återigen att betungande regler som påverkar investerings- och företagsklimatet, arbetsmarknaden, detaljhandeln och andra områden, liksom kostsamma, långa eller betungande administrativa förfaranden för att starta, utvidga eller avveckla en verksamhet, samt alltför långsamma och tungrodda rättsliga förfaranden, verkligen anges som investeringshinder av cirka 9 av 10 svarande.

33.

Kommittén rekommenderar att den europeiska planeringsterminen även i fortsättningen i första hand ska fokusera på att fastställa investeringshindren, bland annat i de årliga uppdateringarna av Challenges to Member States’ Investment Environments, som lades fram tillsammans med den årliga tillväxtöversikten för första gången i november 2015.

34.

ReK efterlyser ett starkare och mer strukturerat deltagande från de lokala och regionala myndigheternas sida i den europeiska planeringsterminen i syfte att effektivt kunna ta itu med de territoriella utmaningarna på investeringsområdet. Europaparlamentet uppmanas involvera ReK i denna process genom ett aktivt deltagande i interparlamentariska möten om den europeiska planeringsterminen.

35.

Kommittén påminner om att det behövs ytterligare förenklingar av EU:s fonder med delad förvaltning, särskilt när det gäller användningen av finansiella instrument, och framhåller vikten av att öka de offentliga myndigheternas administrativa kapacitet och institutionella expertis för att överbrygga investeringsgapet i EU.

36.

Deltagarna i ReK:s enkät om investeringshinder (17), de flesta företrädare för lokala eller regionala myndigheter, lyfte fram de lokala och regionala myndigheternas administrativa kapacitet som en investeringsutmaning i deras stad eller region. Kapaciteten att delta i offentlig–privata partnerskap betraktades som en utmaning eller en stor utmaning på investeringsområdet av 71 %, medan 70 % angav att administrationen av offentlig upphandling var en utmaning eller en stor utmaning, framför allt de mer komplicerade förfarandena (18).

37.

Kommittén påpekar att bristfällig administrativ kapacitet inte är begränsad till ett fåtal av EU:s mindre utvecklade medlemsstater och regioner. I de landsspecifika rekommendationerna för 2016 framfördes nämligen rekommendationer om att förbättra kvaliteten på den offentliga förvaltningen, även på lokal och regional nivå, till 20 av 28 medlemsstater (19).

38.

Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka ansträngningarna för att minska de administrativa bördorna och för att ta fram nya initiativ och förstärka de redan existerande i syfte att öka framför allt de lokala och regionala myndigheternas kunskaper, färdigheter och kompetens som behövs för offentlig–privata partnerskapsprocesser och administrativ effektivitet, särskilt mot bakgrund av de många olika roller de spelar vad gäller investeringar (planerare, investerare, investeringspartner, regleringsmyndighet, leverantör och projektledare/förmedlare).

39.

ReK understryker att strategiska investeringar i komplexa globala sammanhang kräver nya typer av administrativ kapacitet och ledningskapacitet för att förbättra den framtida utvecklingen av affärsmodeller och värdeskapande, samt engagera vinstdrivande och icke-vinstdrivande organisationer i de lokala och regionala värdeskapande ekosystemen.

40.

Vi vill framhålla att effektiva redskap för att öka den administrativa effektiviteten omfattar kompetensutveckling med hjälp av utbyten, expertuppdrag, studiebesök och workshoppar mellan de lokala och regionala myndigheterna som likar (peers). Vi vill i detta sammanhang också hänvisa till den modell som används av Taiex Regio Peer2Peer (20), som förtjänar att efterliknas och breddas.

41.

Kommittén betonar svårigheterna när det gäller en effektiv användning av de finansiella instrumenten med hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas kapacitet, något som påpekades i ReK:s enkät (21), och hänvisar till inrättandet av Fi-kompassplattformen (22) och kommissionens nya finansiella standardinstrument (23), två värdefulla initiativ, särskilt för de lokala och regionala myndigheter som står inför stora utmaningar beträffande sin administrativa kapacitet. Myndigheterna uppmanas att använda dessa verktyg för att mobilisera ytterligare privata och offentliga resurser för sina investeringsprojekt. Kommittén framhåller att den är beredd att arbeta tillsammans med kommissionen för att stödja och främja detta initiativ.

42.

Kommittén vill framhålla att samtidigt som de lokala och regionala myndigheterna spelar en avgörande roll för ett framgångsrikt genomförande av Efsi-fonden har de föga kännedom om denna fond. En ReK-enkät hos de lokala och regionala myndigheterna visade att endast 7 % av de svarande ansåg sig ha ”god kännedom” om hur Efsi kan användas i deras stad eller region. 18 % uppgav sig ha viss kännedom, medan 35 % uppgav att de endast hade grundläggande kännedom, och 39 % ansåg sig ”inte ha någon kännedom” (24).

43.

Denna bristande kännedom återfinns även när det gäller andra Efsi-initiativ. 73 % av deltagarna i ReK:s enkät uppgav att de ”inte hade någon kännedom” om möjligheten att inrätta investeringsplattformar för att finansiera investeringar med stöd från Efsi i sin stad eller region, medan endast 2 % uppgav att de hade ”god kännedom” om portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå eller Europeiskt centrum för investeringsrådgivning (25).

44.

Kommittén uppmanar kommissionen och EIB att göra mer för att förbättra kännedomen om och förståelsen av Efsi och relaterade initiativ, såsom rådgivningscentrumen för offentliga och privata aktörer på lokal och regional nivå, eftersom den nuvarande situationen utgör ett hot mot ett framgångsrikt genomförande av investeringsplanen.

45.

Vi föreslår att de lokala och regionala myndigheterna, ReK, dess nätverk samt nationella och regionala utvecklingsbanker och andra institutioner samarbetar i syfte att identifiera nationella och regionala exempel på framgångsrika projekt, och bekräftar att ReK är redo att stödja regionernas och städernas potential för benchlearning genom utbyte av bästa praxis och på så sätt skapa en kritisk massa av stödmottagare och förvaltningsmyndigheter.

46.

Vi välkomnar de ansträngningar som kommissionen gjorde för att öka medvetenheten om de finansieringsmöjligheter som finns under sin investeringsturné i medlemsstaterna.

47.

Kommittén påpekar den bristande överensstämmelsen mellan rådgivnings- och upplysningsstrategier, och är oroad över att de befintliga rådgivningscentrumen är otillräckliga för att kartlägga och attrahera nya projekt i områden där kännedomen om investeringsmöjligheterna är ringa.

48.

Man bör säkerställa att Efsi inte bidrar till ökade skillnader i fråga om sammanhållning inom EU och införa tjänster och incitament för att ta itu med den geografiska obalansen, bland annat genom att bredda de allmänna mål som är berättigade till stöd från Efsi, förbättra eller till och med decentralisera rådgivnings- och experttjänsterna och ge Europeiska centrumet för investeringsrådgivning en starkare roll, samt bättre utnyttja portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå, som syftar till att överbrygga klyftan mellan EU:s projektansvariga som söker finansiering och investerare i hela världen som söker investeringsmöjligheter.

49.

För att våra ekonomier ska locka mer investeringar och mer kapital måste det göras grundläggande ändringar i de ekonomiska och finanspolitiska ramarna, och detta måste ske samtidigt med ökade insatser för att undanröja rättsliga hinder. Ekonomisk styrning och finanspolitiska regler kan inte direkt betraktas som en del av investeringsklimatet eller som ett hinder för investeringar, men de utgör en överordnad ram, särskilt vad gäller offentliga investeringar.

50.

Det är mycket oroande att de offentliga investeringarna ofta skärs ned i kristider, eftersom de är mindre synliga och politiskt lättare att minska än många andra typer av offentliga utgifter. Detta gäller särskilt grundläggande investeringar i mänskligt kapital, hälso- och sjukvård samt utbildning, som ger en hög avkastning på längre sikt. Kommittén betonar därför att framtida hållbar tillväxt och välfärd är särskilt beroende av att man förbättrar det ekonomiska klimatet för nystartade och expanderande företag och lockar privata investeringar samt upprätthåller långsiktiga offentliga investeringar som bör bibehållas även i tider av finanspolitisk konsolidering.

51.

Även om kommittén stöder ett strängt regelbaserat förhållningssätt när det gäller finanspolitiken kan det vara svårt att genomföra nya offentliga investeringar inom ramen för de nuvarande finanspolitiska bestämmelserna. Vi betonar därför behovet av att undersöka möjligheterna till att anta en mer positiv investeringsstrategi, särskilt men inte uteslutande beträffande offentlig–privata partnerskap, som både säkrar en fullständig tillämpning av de finanspolitiska reglerna och försöker maximera investeringsmöjligheter i Europas regioner och städer.

52.

En bra lösning kan hittas inom den nuvarande finanspolitiska ramen, särskilt i den skuldbroms som aktiveras när det strukturella underskottet överstiger det medelfristiga målet, som omfattas av stabilitets- och tillväxtpakten och finanspakten. För att se till att det finns tillräckligt med utrymme för att investera, samtidigt som de finanspolitiska reglerna respekteras, bör man fastställa ett fast verkligt underskott för lokala och regionala myndigheters offentliga investeringar. Detta skulle inte betraktas som en del av det strukturella underskott som ska mätas mot det medelfristiga målet.

53.

Kommittén påminner i detta sammanhang om sitt motstånd mot att dra in stödet från ESI-fonderna som en direkt följd av den makroekonomiska villkorligheten inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom detta skulle få en negativ inverkan på genomförandet av projekt som medfinansieras av EU, och mer allmänt förvärra investeringssituationen för de berörda medlemsstaterna och regionerna.

54.

Vi upprepar kravet på att medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas offentliga utgifter för medfinansiering av ESI-fonderna och EIB inte ska ingå i de strukturella utgifterna enligt definitionen i stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom dessa investeringar per definition är av allmänt europeiskt intresse och har en erkänd hävstångseffekt när det gäller att främja den ekonomiska tillväxten.

55.

Vi påminner om att ReK:s främsta prioritering är att få fart på EU:s ekonomi med utgångspunkt i en nedifrån-och-upp-strategi genom att stimulera riktade investeringar på basis av lokala behov, utnyttja bästa praxis på gräsrotsnivå och uppmuntra en ny företagaranda. Det är nödvändigt att skapa ett innovativt och företagsinriktat EU som sätter medborgarna i centrum.

56.

Vi påminner om vårt åtagande att stödja städerna och regionerna så att de kan uppfylla sina roller på ett bättre sätt, genom att underlätta ett ömsesidigt utbyte av praxis som insamlar kunskap och stimulerar skapande av kontakter via europeiska partnerskap i syfte att bygga upp den nödvändiga kapaciteten för att tillsammans utveckla komplexa projekt av hög kvalitet genom att använda finansieringsinstrument, exempelvis ESI-fonderna och Efsi.

57.

Vi framhåller vikten av att det finns uppgifter om de investeringsprojekt som pågår på gräsrotsnivå. Detta system är för närvarande underutvecklat men skulle ha stort mervärde för alla styresnivåer. Kommittén föreslår därför att man skapar en europeisk resultattavla för lokala och regionala investeringar och uppmanar sina ledamöter att dela med sig av sina projekt, erfarenheter och frågor i syfte att skapa en sådan databas.

58.

Kommittén betonar att EU:s arbete med att minska onödig byråkrati måste fortsätta för att göra investeringsklimatet mer lättillgängligt för nya – men även redan existerande – företag. Vi vill framhålla att även om städerna och regionerna kan göra mycket på sin nivå för att lätta de byråkratiska bördorna måste deras insatser kompletteras med initiativ på nationell och europeisk nivå.

59.

Investeringar handlar inte bara om transporter och annan infrastruktur, utan de måste också inriktas på mänskligt kapital, kvalifikationer, utbildning, forskning och innovation, smarta energinät, bostäder, sociala tjänster och hälsotjänster, samt stöd till nystartade företag och utveckling av innovativa och dynamiska företag.

60.

Investeringsplanerna bör syfta till att skapa en grönare, smartare, mer inkluderande och mer regionalt balanserad ekonomi om EU ska kunna förbli konkurrenskraftigt på den globala arenan.

61.

Kommittén är fast besluten att tillsammans med den privata sektorn söka lösningar som kan bana väg för ökade investeringar i städer och regioner, vilket också är det centrala politiska budskapet i Bratislavaförklaringen ”Investera och sammanlänka”, som antogs av ReK den 8 juli 2016 (26).

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/15

1.

Euron var tänkt att utgöra ett skydd mot växelkursfluktuationer och utformades som ett verktyg för att säkerställa bättre långsiktig tillväxt. Eurons införande har dock medfört att politiska alternativ för att motverka asymmetriska chocker, inklusive devalvering av växelkursen, fallit bort.

2.

Kommittén beklagar att det har funnits brister i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) sedan den utformades i Maastrichtfördraget, där penningpolitiken tilldelades EU-nivån medan finanspolitiken förblev medlemsstaternas ansvar och endast omfattas av bestämmelser om en relativt lätt samordning av den nationella politiken.

3.

EMU:s sårbarhet avslöjades under den globala finansiella och ekonomiska krisen, när ohållbara obalanser i samband med alltför höga offentliga och privata skuldnivåer ledde till en statsskuldskris där de statliga lånekostnaderna ökade dramatiskt i vissa medlemsstater, vilket i avsaknad av ett verkligt finanspolitiskt skyddsnät äventyrade eurons själva existens.

4.

Kommittén erkänner de resultat som uppnåtts sedan krisen bröt ut när det gäller riskminskning och de många åtgärder som EU-institutionerna vidtagit för att stärka samordningen av den nationella finanspolitiken.

5.

Kommittén konstaterar att enbart samordningen av den nationella finanspolitiken trots dessa ansträngningar och trots att tillväxttakten i flera EU-regioner, till stor del på grund av yttre faktorer, återigen är positiv, inte har gjort det möjligt att vare sig öka den nationella kapaciteten att absorbera ekonomiska chocker eller hindra framväxten av ett investeringsgap eller den ökade jämlikheten inom EMU (1), och politiken har visat sig vara otillräcklig för att få till stånd tillväxtfrämjande, hållbara och socialt balanserade strukturreformer.

6.

ECB har sörjt för en stabilisering av konjunkturcykeln sedan krisens början. ECB:s ordförande har efterlyst integrerade institutioner och en starkare och mer proaktiv finanspolitik på euroområdesnivå samt uppmanat medlemsstaterna i euroområdet att genomföra strukturreformer. Samtidigt som ReK varnar för att penningpolitiken inte kan stimulera ekonomin på egen hand betonar vi att de rådande låga räntesatserna främjar lån och investeringar. Grundläggande strukturreformer och ansvarskänsla för dessa reformer på den nivå som är närmast medborgarna samt finanspolitiskt ansvar är de byggstenar som krävs för att hitta tillbaka till en långsiktig, hållbar tillväxt.

7.

I de fem ordförandenas rapport om färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union påpekar man att det behövs en kapacitet att vid behov hantera chocker på euroområdesnivå för att komplettera de nationella automatiska stabilisatorerna.

8.

För att återvinna förtroendet måste euron uppfylla sitt löfte om stabilitet, konvergens, tillväxt och sysselsättning. En finanspolitisk kapacitet kan bidra till att uppnå sådana mål. Solidaritet är nära kopplat till och beroende av ansvar, vilket innebär att ytterligare finansiellt stöd på nivån för euroområdet endast bör ges under förutsättning att både det finanspolitiska ansvaret och strukturreformerna är kontinuerliga.

9.

Kommittén upprepar att i alla beslut om EMU:s utveckling, såsom införande av en finanspolitisk kapacitet och automatiska stabilisatorer, bör de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att skapa förutsättningar för hållbar tillväxt erkännas fullt ut och förstärkas när så är möjligt, särskilt vad gäller genomförandet av ekonomisk och social politik samt strukturreformer, skapandet av ett företagsvänligt klimat som underlättar skapandet av arbetstillfällen och främjandet av investeringar.

10.

Kommittén upprepar att förverkligandet av bankunionen på kort sikt är det mest effektiva instrumentet i arbetet med att förhindra kriser i det finansiella systemet och minimera negativa effekter av ekonomiska chocker (2).

11.

Bankunionen gör ECB:s princip att de nationella bankväsendenas finansieringsbehov måste kopplas loss från de nationella budgetarna och att en bankkris i ett EU-land inte får leda till en bankkris i hela unionen mer trovärdig.

12.

De lokala och regionala myndigheterna såväl som näringslivets och arbetsmarknadens organisationer måste inkluderas och involveras i diskussionen om införandet av nya instrument, till exempel automatiska stabilisatorer som syftar till att mildra effekterna av asymmetriska chocker.

13.

Den sociala dimensionen i EMU-området bör utvecklas genom att indikatorer för utvecklingen i enskilda regioner och länder följs upp. Fokus bör ligga på uppföljning av aktiva arbetsmarknadsinsatser och strukturella sociala indikatorer. Arbetsmarknadens parter – på såväl regional, nationell som EU-nivå – bör involveras i uppföljningen av indikatorerna.

14.

ReK noterar övertygelsen om att det behövs finanspolitisk kapacitet för att förse EMU med en tillfällig chockabsorberingsmekanism (3). En eventuell finanspolitisk kapacitet bör inte överlappa de sammanhållningspolitiska instrumenten utan komplettera dem.

15.

En finanspolitisk kapacitet på EU-nivå får inte utformas så att det uppstår risk för permanenta transfereringar och därmed undergräva incitamenten för sunt ekonomiskt och socialt beslutsfattande om och genomförande av politiken på nationell och regional nivå eller incitamenten för att ta itu med nationella eller regionala strukturella svagheter. För att undvika moralisk risk bör den därför knytas nära till efterlevnad av EU:s övergripande styrningsram och framsteg när det gäller konvergens.

16.

Kommittén begär att medlemsstaterna måste visa på en ansvarsfull ekonomisk politik för att få tillgång till de europeiska instrument som syftar till att stabilisera ekonomin. Användningen av dessa instrument bör gå hand i hand med ett fullständigt genomförande av strukturreformer, med siktet inställt på ökad konvergens, samordning och integration, och stödet får inte under några omständigheter leda till permanenta och enkelriktade flöden mellan länder (4). Stödet måste fastställas på EU-nivå, vara tillfälligt och ha en tydlig tidsplan.

17.

ReK framhåller att stabilitets- och tillväxtpakten, i enlighet med kommissionens meddelande från januari 2015 om att utnyttja flexibiliteten inom tillväxt- och stabilitetspakten, måste respekteras och betonar vikten av att varje medlemsland har en sund ekonomi och stabila statsfinanser, som en förutsättning för nödvändiga offentliga investeringar på såväl kort som lång sikt.

18.

Kommittén anser vidare att för att se till att det finns tillräckligt med utrymme för att investera, samtidigt som de finanspolitiska reglerna respekteras, bör den skuldbroms som aktiveras när det strukturella underskottet överstiger det medelfristiga målet kompletteras med fastställandet av ett fast verkligt underskott för lokala och regionala myndigheters offentliga investeringar.

19.

Kommittén upprepar sin uppmaning till mer ekonomisk och social konvergens och förstärkt god styrning, eftersom detta är avgörande för att undvika permanenta transfereringar och moralisk risk, och betonar att det behövs ökad konvergens.

20.

Samtidigt understryker kommittén att sociala, ekonomiska och territoriella skillnader såväl mellan som inom medlemsstaterna endast kan minskas med hjälp av ett koncept som omfattar en territoriell dimension. Begreppet finanspolitiskt ansvar får inte begränsas till en centraliserad tillämpning av ett gemensamt system. Ju mer decentralisering och lokalisering det finns i de offentliga utgifterna, desto bättre blir incitamenten och villkoren för finanspolitiskt ansvar och reformer, och desto attraktivare blir investeringarna.

21.

Regionala skillnader måste hanteras för att möta social ojämlikhet, öka tillväxten, skapa jobb samt förbättra konkurrenskraften och sammanhållningen inom EMU och EU, och ReK framhåller den viktiga roll som lokala och regionala myndigheter spelar som arbetsgivare, investerare, leverantörer och tillhandahållare av tjänster, planerare, katalysatorer och regleringsorgan för förändringar samt investeringspartner.

22.

En hög nivå av egenansvar för strukturreformerna på fältet från de berörda lokala och regionala myndigheternas sida är avgörande för att de ska bli framgångsrika. Kommittén framhåller den europeiska planeringsterminens territoriella dimension. ReK upprepar sin uppmaning till kommissionen och Europaparlamentet om att anta en uppförandekod som garanterar att lokala och regionala myndigheter på ett strukturerat sätt involveras i den europeiska planeringsterminen, vilket också är ett sätt att förbereda strukturreformer (5).

23.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att förverkliga kapitalmarknadsunionen, som möjliggör kapitalflöden över gränserna utan att hota stabiliteten i olika regioner och länder, och som hjälper företagen – särskilt mikroföretagen och de små och medelstora företagen – att få tillgång till en mångfald av finansieringskällor och således bidrar till att mildra ekonomiska chocker (6).

24.

Euron infördes utan någon finanspolitisk stödstruktur för att hantera obalanser i euroområdet, och EU:s budget är till stor del inte lämpad för att mobilisera finansiering snabbt om det behövs för att stabilisera marknaderna, refinansiera banker och hantera betalningsbalanskriser.

25.

ReK uppmanar kommissionen att vid utarbetandet av den framtida europeiska ekonomiska och finansiella politiken beakta möjligheten att använda ekonomiska indikatorer för varje region för att fastställa dess allmäntillstånd med avseende på statsskuld samt det relativa bidraget till EU:s BNP-tillväxt.

26.

Kommittén betonar att det krävs en intensiv diskussion om den finanspolitiska kapacitetens struktur och utformning och att man måste nå en lösning som står i överensstämmelse med kraven på öppenhet och demokratisk kontroll samt med regeln om ”no bail-out” enligt artikel 125 i EUF-fördraget (7).

27.

Två funktioner skulle kunna fullgöras: För det första skulle man kunna ge incitament till strukturreformer i medlemsstaterna i goda ekonomiska tider för att främja den ekonomiska och sociala konvergensen i euroområdet och förbättra dess ekonomiska konkurrenskraft och motståndskraft. För det andra skulle skillnader mellan konjunkturcyklerna i medlemsstaterna i euroområdet som beror på strukturella faktorer kunna mildras genom inrättandet av ett instrument för att hantera asymmetriska chocker.

28.

Betydande framsteg i fråga om hållbara strukturreformer behövs för att främja konvergens, tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i syfte att effektivt förhindra asymmetriska chocker.

29.

Medlemsstaterna uppmanas att överväga större finanspolitisk autonomi för de lokala och regionala myndigheterna som ett sätt att skapa egenansvar för och säkerställa ett bättre genomförande av strukturreformer.

30.

Ytterligare finansiellt stöd från EU-nivån, förutom de befintliga sammanhållningspolitiska instrumenten, för att genomföra de överenskomna strukturreformerna i medlemsstaterna bör hanteras med försiktighet. Varje möjligt stöd som tillkommer bör inte överlappa utan snarare komplettera de befintliga instrumenten.

31.

Finansiellt stöd bör kopplas till genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna. Stödprogrammet för strukturreformer, som är avsett att ge tekniskt stöd till de nationella myndigheterna, skulle kunna vidareutvecklas som ett bidrag till den finanspolitiska kapacitetens strukturreformsfunktion.

32.

Man bör undersöka om det kan vara ändamålsenligt med ytterligare ett verktyg för att främja strukturreformer, ett verktyg i form av lån för att finansiera en offentlig investeringsstrategi. Detta skulle kunna göra det möjligt att identifiera en pool av finansieringskällor och investeringsprojekt som kan vara till hjälp vid genomförandet av de nödvändiga reformerna.

33.

Oberoende av de nuvarande insatserna i fråga om konvergens och hållbara strukturreformer kan asymmetriska chocker som påverkar stabiliteten i euroområdet som helhet inte uteslutas helt med tanke på den starka integrationen av medlemsstaterna i euroområdet. Det behövs därför ett instrument som kan ge en omedelbar stabiliseringseffekt i nödsituationer.

34.

De lokala och regionala myndigheterna i vissa länder kan vara mer sårbara för effekterna av asymmetriska chocker med tanke på deras viktiga roll i medlemsstaternas sociala trygghetssystem.

35.

Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) bör vidareutvecklas och omvandlas till en europeisk valutafond med tillräcklig in- och utlåningskapacitet samt ett tydligt fastställt mandat, som inbegriper dess eventuella bidrag till en finanspolitisk kapacitet för euroområdet.

36.

Den finanspolitiska kapaciteten bör bli föremål för gemensamt beslutsfattande och genomförande på EMU-nivå, men bör också vara öppen för medlemsstater utanför euroområdet på frivillig basis.

37.

Kommittén upprepar att Regionkommittén bör göras delaktig i utarbetandet av vitboken om övergången mellan steg 1 och steg 2 i reformen av EMU.

38.

Kommittén framhåller vikten av att se till att man i insatserna för att fördjupa valutaunionen även beaktar konsekvenserna för länderna utanför euroområdet.

39.

Kommittén insisterar på att alla åtgärder som rör färdigställandet av EMU bör genomföras på ett så transparent sätt som möjligt och med hänsyn tagen till valutaunionens demokratiska legitimitet.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/19

1.

Europeiska regionkommittén konstaterar att den europeiska integrationen i första hand visar sig vid gränserna. Öppna gränser och infrastruktur som förbinder människorna utgör kärnan i Europatanken. Utvecklingen av Europas gränsregioner avgörs i detta sammanhang i stor utsträckning av om det finns infrastruktur som möjliggör förbindelser mellan städer, företag och invånare på båda sidor av gränsen.

Den senaste tidens flyktingkris, som leder till att gränserna stängs, innebär nya utmaningar för många gränsregioner när det gäller en integrerad utveckling av regionen.

2.

Gränsregioner betraktas alltmer som funktionella regioner som endast kan utnyttja sin potential för tillväxt och sysselsättning om det finns tillräckliga länkar mellan de båda sidorna av gränsen och det europeiska nätet. Migrationens inverkan i gränsregionerna bör bedömas på ett balanserat sätt med hänsyn tagen till gränsarbetarnas, konsumenternas, de små och medelstora företagens samt turisternas intressen.

3.

Samarbetet mellan regioner och stater bör också vara inriktat på att underlätta sysselsättning på båda sidor av gränsen. Utveckling av infrastruktur och kommunikationer av hög kvalitet stimulerar invånare i gränsregionerna att söka arbete som motsvarar deras utbildning, även längre bort från bostadsorten. Detta skulle öka sysselsättningen och matchningen mellan kvalifikationer och arbetsmarknadens behov och därmed leda till ett bättre utnyttjande av potentialen hos det mänskliga kapitalet. Det handlar i detta sammanhang inte bara om ekonomiska platsers tillgänglighet utan också om inrättningars tillgänglighet.

4.

I detta yttrande står gränsöverskridande förbindelser per järnväg, väg och i mindre utsträckning vatten i centrum. Bara gränsregioner i Europa behandlas. Kommittén är dock, även med tanke på yttrandet om luftfartsstrategin (1), medveten om betydelsen av både flyg- och sjöförbindelser mellan avlägset belägna regioner och öar, de yttersta randområdena och närliggande gränsområden och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till detta i sin kommande översyn av det transeuropeiska transportnätet (TEN-T).

5.

Felande länkar i gränsregioner ingår i ett större frågekomplex: brist på budgetmedel för att utveckla lokal och regional infrastruktur. Man måste tänka innovativt för att lösa rörlighetsproblem i gränsregionerna.

6.

Under de senaste åren har EU framför allt riktat in sig på att erbjuda centraliserade lösningar för det stora transeuropeiska transportnätet (TEN-T), särskilt ur Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) men också ur Horisont 2020. Det finns relativt begränsade medel att tillgå för decentraliserade instrument såsom Interreg-programmet för att skapa de småskaliga länkar som saknas i de europeiska gränsområdena, fastän dessa program tar mycket bättre hänsyn till de lokala behoven i det gränsöverskridande området i fråga.

7.

Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) för perioden 2014–2020 har redan finansierat ett flertal projekt av stor betydelse för rörligheten inom EU och de tillhörande medlen har till största delen redan tilldelats. Det är därför viktigt att förnya det ekonomiska åtagandet för FSE genom att förstärka fonden ekonomiskt och även genom att främja åtgärder för att genomföra det övergripande nätet och anslutningssystemet till det transeuropeiska nätet i gränsregioner.

8.

En central uppgift är därför att undersöka och tillhandahålla finansiellt stöd till inrättande, förbättrande eller återöppnande av gränsöverskridande transportförbindelser och på så sätt gå i riktning mot en mer enhetlig behandling av staterna när det gäller samfinansieringsarrangemang. Medlemsstaterna har i alla händelser en viktig roll att spela i finansieringen av detta arbete.

9.

TEN-T-nätet är avgörande för en hållbar utveckling i de europeiska regionerna. Merparten av budgetmedlen går till stamnätskorridorerna i TEN-T-nätet. Man får dock inte förlora länkarna till de underliggande lokala och regionala näten ur sikte. Kommissionens TEN-T-FSE-ansökningsomgång specifikt för gränsöverskridande förbindelser från oktober 2016 är ett mycket välkommet första steg.

10.

Denna FSE-ansökningsomgång för felande länkar är ett bra exempel på det möjliga resultatet av interinstitutionellt samarbete mellan kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska regionkommittén, medlemsstaterna och de berörda regionerna i syfte att definiera gemensamma utmaningar i gränsregioner, beskriva möjliga lösningar och tillhandahålla de medel som krävs för att möta dessa utmaningar. Detta samarbete skulle kunna användas för att dra vissa slutsatser om den framtida utformningen av fonden för ett sammanlänkat Europa efter 2020 och utgöra en modell för liknande aktiviteter inom andra EU-strategiområden.

11.

Översynen av EU:s fleråriga budgetram i slutet av 2016 och de diskussioner som pågår om sammanhållningspolitiken efter 2020 utgör ett utmärkt tillfälle att lägga fram nya förslag om EU-stöd för att anlägga infrastruktur som saknas i gränsregionerna. I linje med subsidiaritetsprincipen skulle den lämpligaste lösningen vara att man gör det möjligt att finansiera denna infrastruktur (inbegripet småskalig infrastruktur) inom ramen för programmen för gränsöverskridande samarbete (Interreg A) och i motsvarande mån ökar anslagen för dessa.

12.

I studien om ”The potential of closing missing links of small scale infrastructure in Europe’s border regions for growth and employment” (2) framhålls ett antal fallstudier som bekräftar denna bild.

13.

Regioner som ligger vid gränserna betraktas ofta som perifera men kan faktiskt vara ekonomiska knutpunkter. Ett välfungerande system för rörlighet är i detta sammanhang en förutsättning för regional ekonomisk tillväxt och territoriell sammanhållning och för att potentialen i gränsöverskridande funktionella områden ska utvecklas. Just i gränsområden finns det fortfarande stora fördelar att hämta av den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i antalet arbetstillfällen.

14.

Många gränsregioner drar nytta av den gränsöverskridande handeln. Bättre tillgänglighet och bättre väg-, järnvägs- och vattenförbindelser skulle göra det möjligt att indirekt lösa de socioekonomiska problemen, bland annat att minska antalet arbetslösa och höja invånarnas levnadsstandard. Dessa aspekter bör prioriteras i samband med en gränsöverskridande finansieringsmekanism.

15.

Turismen kan fungera som drivkraft för förbättringar av infrastrukturen. Å andra sidan kan förbättrad infrastruktur också leda till mer turism. Sådana katalysatorer för utveckling bör utnyttjas. Man bör i synnerhet inte bortse från de gränsöverskridande cykelledsnätens roll när det gäller att främja turismen.

16.

När det gäller gränsöverskridande förbindelser kan det dröja längre innan marknadsefterfrågan utvecklas. Högre kostnader leder också till en mer osäker kostnads-nyttobalans, särskilt i inledningsfasen. Detta måste beaktas i finansieringslösningarna för projekt. Vilka finansieringslösningar som används för projekten är också avgörande i fråga om avkastning på investeringarna och på grund av effekterna på den ekonomiska verksamheten av de investeringar i infrastruktur som sker inom ramen för gränsöverskridande samarbetsprogram och utvecklingsprogram för transport. Sammansättningen av olika finansieringskällor, det egna bidraget, finansieringsnivån för verksamheten och de totala kostnaderna för konsortiets aktörer är också avgörande faktorer med avseende på projekten. Mot bakgrund av alla dessa faktorer förordar ReK att man i de fall där arbetet med transportstrukturerna är betydande i båda de berörda länderna för varje gränsområde antar enhetliga riktlinjer och bestämmelser som är gemensamma för medlemsstaterna, för att få effektivast möjliga stödvillkor för projekten.

17.

Att åtgärda de länkar som saknas handlar inte bara om att anlägga infrastruktur utan också om att möjliggöra tjänster såsom nya kollektivtrafik- och godstransportförbindelser. Det kan även handla om att på nytt öppna en befintlig linje. I detta sammanhang spelar marknadsefterfrågan en dominerande roll för nya förbindelsers genomförbarhet.

18.

När man åtgärdar gränsöverskridande länkar som saknas krävs ett integrerat tillvägagångssätt för både gods- och persontransporter och för alla transportsätt: väg, järnväg och vatten. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hinderfria gränsöverskridande biljettsystem och tillhandahållandet av information för att främja intermodalitet. I detta syfte är det viktigt med medverkan och samordning av de olika företag som driver dessa förbindelser, särskilt de statliga, samt medlemsstaterna och regionerna inom sina befogenhetsområden.

19.

Ett första steg är att bättre stämma av tidtabellerna för kollektivtrafik i gränsregioner mot varandra. Ett andra steg kan vara att införa gränsöverskridande koncessioner för kollektivtrafik.

20.

Långsamma transportsätt såsom cykling kan spela en viktig roll i gränsregioner. Cykling är nämligen ofta ett transportsätt som kompletterar kollektivtrafiken, och cykling blir allt vanligare och alltmer konkurrenskraftigt, särskilt i städer som brottas med trafikstockningar. För detta krävs en gränsöverskridande strategi och ett gränsöverskridande nät av cykelinfrastruktur av god kvalitet. Utveckling av transporter kopplade till EuroVelo, nätet av cykelvägar, bidrar också till att förbättra tillgängligheten till turistdestinationer och kan därför betraktas som ett socialt och ekonomiskt mål.

21.

Även i landsbygdsområden och ekonomiskt mindre utvecklade områden rekommenderas en integrerad planering för att på så sätt undanröja hindren för att nå fram till arbetsplatser och inrättningar.

22.

Gränsövergångar måste finnas inte bara på huvudinfrastrukturnätet utan även på de underliggande näten. Detta möjliggör mer flexibla resor till och från arbetet och gör arbetstillfällen på båda sidor om gränsen tillgängliga. För att skapa ett sammanhängande system för rörlighet krävs det ett starkare gränsöverskridande samarbete mellan alla myndighetsnivåer och berörda aktörer.

23.

Det kräver också ett gemensamt politiskt initiativ från Europaparlamentet, kommissionen, Europeiska regionkommittén och medlemsstaterna som skulle kunna omfatta följande delar:

24.

Ett led i initiativet kan vara en gemensam projektplanering för transportinfrastruktur och för att uppnå enhetliga operativa standarder i gränsområden. Detta kan övervakas och stödjas på politisk nivå.

Inom kommissionen kan GD Transport och rörlighet spela en samordnande roll när det gäller initiativ, kunskapsutbyte och samarbete i fråga om gränsöverskridande rörlighetsproblem och projektplaneringen.

25.

Interreg kan erbjuda mer än finansiering och även underlätta bättre planering av gränsöverskridande infrastruktur och inrättningar. Samarbetet inom ramen för Interreg A kan spela en viktig roll när det gäller att stämma av och lösa gränsöverskridande rörlighetsproblem.

26.

Genomförandet av investeringar kan förbättras genom att man i större utsträckning utnyttjar europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS). Detta ger också fördelar vid utvecklingen av gränsöverskridande delar av transportinfrastrukturen.

27.

Invånarna bör i ett tidigt skede göras delaktiga i utvecklingen av gränsöverskridande projekt. Detta är avgörande för att projekten ska lyckas och bidrar till acceptansen. Det ökar också invånarnas insikter om de möjligheter som finns i gränsområdet.

28.

Vid utvecklingen av gränsöverskridande förbindelser bör man beakta inställningen till öppna gränser, som håller på att förändras. Här kan nämnas flyktingkrisen, arbetslösheten och den framväxande nationalismen.

29.

Man bör främja initiativ som gör det möjligt att integrera lokalsamhällen från EU-medlemsstater som gränsar till varandra och från EU:s grannländer. Stöd till nätverk av kommunikationsförbindelser skulle bidra till bättre kunskaper om varandra. Förbättringarna kan leda till att medborgare och företag närmar sig varandra, vilket skulle påverka medborgarnas livskvalitet positivt på båda sidor av gränsen.

30.

För en väl sammanlänkad gränsöverskridande infrastruktur och för att de olika berörda staterna ska behandla den på ett enhetligt sätt måste teknik, regelverk och finansiering harmoniseras. Framför allt järnvägslinjer och anslutningar behöver standardiseras, t.ex. elektrifiering och europeiska säkerhetssystem (ERTMS: det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg), liksom spårvidden för järnvägar, där olika standarder i många östeuropeiska länder orsakar problem. Vad gäller harmonisering av de tekniska aspekterna är det också viktigt att nämna undanröjandet av hinder för kommunikation och informationsspridning, och inrättandet av en gemensam plattform för information till användarna, nätförsäljning av biljetter och modernisering av överföringen av uppgifter med anknytning till infrastruktur. För att uppnå målen är det avgörande med deltagande av och samordning mellan de statliga förvaltare av järnvägsinfrastrukturen som har befogenhet när det gäller de gränsöverskridande förbindelserna.

31.

Utöver den tekniska harmoniseringen krävs det en harmonisering av regelverket och av tillståndsförfarandena, bland annat för att anpassa tidsramarna för genomförandet av gränsöverskridande åtgärder. Gränsöverskridande tilldelning av koncessioner för kollektivtrafiken kan fungera som drivkraft för ett förbättrat gränsöverskridande system för rörlighet. Man bör arbeta mycket mer med gränsöverskridande regionala transportområden och gränsöverskridande transportmyndigheter.

32.

Att tillämpa och eventuellt utvidga det luxemburgska förslaget om att införa ett ”verktyg för fastställande och tillämpning av särskilda bestämmelser i gränsöverskridande regioner” skulle göra det möjligt att tillämpa ett lands rättsliga och tekniska bestämmelser i ett grannland när det gäller korta sträckor av gränsöverskridande transportförbindelser. Detta skulle kunna minska de tekniska hindren och kostnaderna. ReK uppmanar kommissionen att ta ställning till förslaget om en europeisk gränsöverskridande konvention om särskilda bestämmelser i gränsregioner och till dess eventuella användning samt att lägga fram ett förslag om hur den bör genomföras.

33.

Merparten (95 %) av EU-medlen (TEN-T-FSE) går nu till stamkorridorerna i TEN-T. Små projekt i det underliggande nätet (det övergripande nätet) och åtgärder för sammankoppling till TEN-T-nätet är i nuläget ofta inte berättigade till (med)finansiering och inte heller till nationell finansiering, även om de är ytterst viktiga för att lösa särskilda problem och för att utveckla gränsöverskridande förbindelser och ekonomier. Detta beror delvis på att de ligger vid gränsen. Inrikes rutter och länkar har ofta större volymer.

34.

Sammanhängande paket med relativt små projekt kan i hög grad bidra till att undanröja hindren i gränsregionerna. Mindre gränsöverskridande infrastrukturprojekt bör därför precis som större TEN-T-projekt stå högt upp på EU:s dagordning. Vid sidan av infrastrukturåtgärder är det lämpligt att ägna särskild uppmärksamhet åt initiativ för utveckling av tjänster och initiativ som samordnas mellan gränsstaterna och som syftar till att hantera rörlighetsbehovet, såsom åtgärder som syftar till att motverka användningen av privatbilar och främja användningen av kollektiva eller delade rörlighetsformer. Utöver EU-medel kräver infrastruktursatsningar även ett eget bidrag. Små och stora projekt som finansieras med EU-medel (ESI-fonderna) kräver ett eget bidrag från projektpartnernas sida. På nationell nivå bör detta bidrag kompletteras med nationell (med)finansiering av varierande storlek, baserad på medlemsstatens befogenhetsfördelning. Gränsöverskridande projekt och ekonomiskt stabila partner i konsortiet är viktiga faktorer för ett lyckat genomförande och en framgångsrik kapitalanskaffning.

35.

När det gäller rörligheten för varor kan det vara lämpligt att främja åtgärder för att harmonisera vägtrafikreglerna, genom att införa initiativ för att minska effekterna av de begränsningar som gäller i vissa stater på vägtrafiken och främja utvecklingen av intermodala terminaler för järnvägs- och vägtrafik som betjänar den gränsöverskridande trafiken.

36.

Alternativa finansieringsmodeller kan vara till hjälp. I detta sammanhang måste reglerna för upphandling och statligt stöd förenklas. Vid planering av användningen av direkta medel från unionen kan tvivel uppkomma redan under projektets utvecklingsfas när det gäller garantierna för egna bidrag från statliga och icke-statliga aktörer. Med tanke på att storleken på infrastrukturinvesteringarna bör man diskutera möjligheterna att inrätta en fond med egna medel för utveckling av transporter och stöd till utvecklingen av projekt samt gemensamma och nationella fonder. När det gäller gränsöverskridande samarbetsprojekt kan problem uppstå för partnerskapet redan i planeringsstadiet till följd av brist på egna bidrag.

37.

Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) ger möjlighet till innovativ finansiering av rörlighets- och infrastrukturprojekt i gränsregioner. ReK välkomnar därför den ökade inriktningen av Efsi 2.0 på finansiering av fler gränsöverskridande och hållbara projekt.

38.

Efsi fungerar bättre om det finns gränsöverskridande finansiella organisationer eller samarbeten. Man bör undersöka hur EGTS skulle kunna bli lämpliga strukturer och hur de kan utnyttjas för att berättiga till stöd från Efsi och/eller EIB.

39.

När det gäller Efsi bör man utveckla andra kompletterande finansieringsinstrument i förhållande till garantier, i syfte att underlätta genomförandet av åtgärder av gränsöverskridande betydelse, som är viktiga för nätverken och för att förbättra rörligheten och tjänsterna men har låg lönsamhet.

40.

Elektrifiering av befintlig och välanvänd järnvägsinfrastruktur kan lämpa sig för en samordnad användning av Efsi.

41.

Inte alla gränsregioner har samma kännetecken och ligger på samma nivå. Det finns gränsregioner som är storstadsregioner och mer landsbygdsbetonade gränsregioner. Den geografiska belägenheten och naturliga hinder påverkar möjligheterna att skapa tillräckliga och effektiva gränsöverskridande förbindelser, utöver att det är faktorer som bör främja mer utpräglade landsbygdsregioner och avlägset belägna regioner med ett strategiskt läge som har få gränsöverskridande förbindelser. På grund av skillnaderna i regional utveckling har ekonomiska och sociala faktorer, i synnerhet sysselsättningen i regioner som gränsar till tredjeländer, stor påverkan på den ekonomiska utvecklingen i gränsregionerna.

42.

I regioner med öar utgör färjor ofta den enda förbindelsen med det omgivande området. Detta bör ägnas särskild uppmärksamhet.

43.

Man måste också ägna särskild uppmärksamhet åt gränsöverskridande bergsregioner, eftersom vissa bergskedjor utgör svårpasserade gränshinder som kräver avpassad och kostsam infrastruktur (viadukter, tunnlar osv.). Bättre järnvägsförbindelser i bergsområden kan kraftigt minska koldioxidutsläppen och förbättra luftkvaliteten samt optimera turismpotentialen och på så sätt bidra till bergsregionernas demografiska och miljömässiga bärkraft.

44.

Kostnads-nyttoanalyser samt sådana förberedelser som säkerställer framgång för utvecklingsprojekten bör genomföras vid utvecklingen av och besluten om gränsöverskridande projekt. En infrastrukturförbindelse som en järnvägslinje är ofta mycket kostsam. Vid genomförandet av projekt bör man beakta anbudsförfaranden, rättsliga och finansiella förfaranden och riskanalys, som ofta skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Dessutom måste även driftskostnaderna för järnvägsförbindelsen beaktas i beslutsprocessen.

45.

Man bör inte enbart utgå från kortsiktiga nyttokalkyler utan även beakta det mer strategiska värdet av nya förbindelser som kan fungera som katalysator för utveckling i (avlägset belägna) gränsregioner. För gränsöverskridande projekt måste man på samma sätt också redan på planeringsstadiet och i kostnadsanalysen för infrastrukturen beakta de transportutvecklingsstrategier som antagits av medlemsstaterna och de nationella utvecklingsstrategierna för miljöskydd, forskning och teknisk innovation, och säkerställa förenlighet med dessa.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/25

1.

ReK understryker att hamnstäder och hamnområden är viktiga inslag i EU:s ekonomiska system som, mot bakgrund av den ökade globaliseringen, starkt påverkar möjligheterna att återuppliva ekonomin, förbättra effektiviteten, stimulera innovationen och säkerställa den långsiktiga konkurrenskraften.

2.

De tekniska förändringarna inom havs- och inlandssjöfarten leder till en geografisk koncentration av hamnarnas verksamhet och påverkar avsevärt många medelstora och små hamnar, vilket leder till att de förlorar sina ekonomiska funktioner och till att hamnområdena och de närliggande stadsområdena förfaller.

3.

Tendensen till en liberalisering av hamnarnas förvaltning bidrar på ett betydelsefullt sätt till att de blir mer effektiva, vilket i sin tur gör den europeiska transportsektorn mer konkurrenskraftig. ReK noterar i detta sammanhang att det finns en oro över att liberaliseringen kan göra det svårare för hamnarna att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (och fullgöra andra hamnfunktioner som är viktiga för hur hamnar och hamnstäder fungerar och utvecklas tillsammans som system). Enligt artikel 345 i EUF-fördraget ska fördragen inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning. EU:s bestämmelser innebär alltså inte att hamnmyndigheterna måste använda en viss hamnförvaltningsmodell.

4.

De åtgärder som hittills vidtagits på lokal och regional nivå för att förnya hamnstäder och hamnområden, inklusive öar, måste få ett mer intensivt och målinriktat stöd inom ramen för sammanhållningspolitiken och övrig EU-politik, i den mening som avses och med hjälp av de möjligheter som ges i den territoriella agendan, agendan för städer, Leipzigstadgan och Amsterdampakten.

5.

Vi välkomnar principerna i artikel 15 i hamnförordningen, och uppmanar kommissionen (utan att ifrågasätta den överenskommelse som nåddes) att lämna ytterligare vägledning när det gäller dess genomförande. Kommittén påpekar att kommersiell hamnverksamhet utförs av privata aktörer och att hamnmyndigheterna behöver samråda med privata aktörer vad gäller hamnutveckling.

6.

Vi uppmanar hamnstyrelser, fartygsägare, myndigheter med ansvar för vattenvägar, företag som driver privata terminaler och dessa aktörers europeiska och regionala sammanslutningar att föra en dialog med de lokala och regionala myndigheterna i kust- och flodnära områden och på öar för att utarbeta flexibla kompromisslösningar som syftar till att förnya alla slags hamnstäder och hamnområden, både vid havet och i inlandet.

7.

Kommittén är medveten om att kusthamnarna, framför allt de 104 främsta hamnarna som ingår i TEN-T-nätet, är de främsta ingångsportarna till det europeiska ekonomiska området och att deras förbindelser med hamnar och hamnstäder av global betydelse (t.ex. i Kina) är av grundläggande vikt för att EU:s ekonomi ska bibehålla och öka sin konkurrenskraft och därmed också för välstånd och social fred.

8.

Inlandshamnar, i synnerhet de 79 inlandshamnarna i TEN-T:s stamnät och övergripande nät, utgör knutpunkter för regionala och lokala ekonomier. De fungerar som effektiva multimodala knutpunkter längs de inre vattenvägskorridorerna i Europa. De är gränssnittet mellan transporternas interkontinentala/maritima avsnitt och de olika typerna av landtransport (järnväg, väg och inre vattenvägar). De fungerar också som förbindelselänkar till kusthamnarna.

9.

Vissa europeiska lokala myndigheter, särskilt i landsbygdsområden och på öar, fungerar i praktiken även som hamnmyndigheter med ett stort antal ansvarsområden för att stödja kustsamhällena, främja ekonomisk utveckling och utveckla välfungerande och hållbara kusthamnar. Regionala och lokala myndigheter kan stå för mycket viktiga offentliga insatser i den faktiska hamnförvaltningen.

10.

Många empiriska undersökningar bekräftar och belägger tesen om att de ömsesidiga förbindelser som under flera sekler utvecklats mellan europeiska hamnar och hamnstäder på senare tid utsatts för enorma förändringar till följd av de allt större handels- och passagerarfartygen, den alltmer omfattande containertrafiken och den geografiska koncentrationen av hamnarnas funktioner.

11.

Trots den generella ökningen i transporterna över haven finns det många europeiska hamnstäder som tillsammans med sina närområden går miste om ekonomiska funktioner och arbetstillfällen och vars hamnområden förfaller.

12.

Kommittén påminner om att ytterligare innovation, automatisering, digitalisering och tillvaratagande av potentialen hos nya kontinentala och hållbara marknader, som den cirkulära ekonomin och bioekonomin, är viktiga förutsättningar för framtida ekonomisk tillväxt med tanke på den rådande lågkonjunkturen och prognoserna.

13.

ReK betonar att innovativa projekt och initiativ behöver ett stabilt investeringsklimat och kontinuerlig EU-finansiering. Vi stöder initiativ och idéer på gräsrotsnivå, t.ex. den långsiktiga europeiska plattformen för transport på inre vattenvägar med deltagande av offentliga och privata aktörer och statliga institutioner, som stöder forskning och innovation i syfte att förbättra förbindelserna mellan hamnar och städer och innovationskapaciteten inom sektorn.

14.

Vi vill framför allt uppmärksamma att de positiva externa effekter som hamnarna ger upphov till nu, till och med när det gäller de största hamnarna, som ett resultat av globaliseringen försvinner till avlägsna regioner och städer, även utanför Europa. Å andra sidan välkomnar kommittén diversifieringen av tidigare nedgångna hamnar, som innebär att de lockar till sig ny ekonomisk verksamhet med positiva lokala spridningseffekter.

15.

Med tanke på behovet av att avlasta vägarna och EU:s mål att flytta över 30 % av transporterna på väg till järnväg eller sjötransporter fram till 2030 (vitboken om transport från 2011, COM(2011) 144 final) skulle det välutbyggda nätet av inre vattenvägar och de många inlandshamnarna kunna få större betydelse för att förbättra förbindelserna mellan kusthamnarna och deras inland.

16.

Kommittén påminner också om den roll som medelstora hamnar som ingår i TEN-T-nätet och små hamnar på öar, i skärgårdar och i de yttersta randområdena spelar som motorer för ekonomisk utveckling. De har också avgörande betydelse för EU:s territoriella sammanhållning. Därför bör de ha betydligt bättre tillgång till finansiering inom ramen för Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE).

17.

För att lösa de aktuella utvecklingsproblem som EU och dess medlemsländer och regioner nu står inför och för den globala återindustrialiseringen är det mycket viktigt att kust- och inlandshamnarnas effektivitet och konkurrenskraft ökar, att hamnstäderna fungerar bättre och att hamnområdena förnyas.

18.

Ett ökat stöd för förnyelse av hamnstäder och hamnområden inom ramen för sammanhållningspolitiken och annan sektorspolitik skulle fungera som katalysator för den ekonomiska, sociala och territoriella utvecklingen i EU.

19.

De europeiska hamnarna och hamnstäderna, både vid havet och i inlandet, är mycket olika om man ser till deras storlek, geografiska läge, potential och omlastningsprofil samt till andra närliggande ekonomiska funktioner och hamnarnas betydelse i städernas ekonomi.

20.

Förbindelserna mellan kustnära städer av lokal eller regional betydelse och storstäder å ena sidan och små, medelstora och stora omlastningshamnar å andra sidan, leder till problemsituationer av olika slag och därför behövs en differentierad strategi. När kommissionen föreslår politiska strategier som påverkar möjligheterna att lösa dessa problem bör den därför ta hänsyn till dessa skillnader och beakta synpunkterna från berörda parter i sjöfartsekonomin och de lokala och regionala myndigheterna i kustområdena i linje med subsidiaritetsprincipen.

21.

Om en hamn dominerar en hamnstad eller tvärtom leder detta som regel till störningar i balansen mellan hamn och stad, med negativa effekter för båda parter. Detta bör, i enlighet med principerna för den territoriella agendan, motverkas med hjälp av gemensamma projekt där ekonomiska aktörer inom sjöfartssektorn, industrin och tjänstesektorn samt de lokala och regionala myndigheterna deltar och får stöd genom rättsliga och finansiella instrument genom en samordning av EU:s sektorspolitik.

22.

Kommittén är medveten om att hamnområden är ett särskilt slags områden där många ekonomiska verksamheter och närliggande behov och intressen finns samlade på ett ytterst litet område och bildar ett komplext territoriellt, ekonomiskt och socialt system. Detta leder till oundvikliga konflikter som måste lösas med en särskild – integrerad och partnerskapsbaserad – flernivåstrategi.

23.

Många europeiska hamnar, framför allt de som uppstod på 1800-talet, är i praktiken kombinerade hamn- och industridistrikt med produktionsanläggningar som hänger samman med närheten till vatten eller med behandling av de råvaror och halvfabrikat som lastas om i hamnarna samt många tjänsteföretag med koppling till sjöfart, omlastning eller annan hamnverksamhet, t.ex. fiske och vattenbruk, rekreation och energiproduktion.

24.

Vi framhåller behovet av att säkerställa bra samordning mellan hamnar i samma administrativa region och större samarbete mellan hamnar vid samma kust, oberoende av vilken region de tillhör.

25.

Vi framhåller behovet av att förbättra de institutionella förbindelserna mellan hamnområden och hamnstäder och rekommenderar att man inrättar kommittéer för integrering mellan hamnar och städer. Detta arbete bör bygga på god praxis från europeiska hamnar som har sådana kommittéer, som består av lokala och regionala myndigheter samt hamnmyndigheter.

26.

Forumen för TEN-T-korridorer bör ta itu med förbindelserna mellan hamnstäder och hamnområden och ReK rekommenderar att särskilda plattformar inrättas för hamnstäder som definieras som urbana knutpunkter.

27.

Vid förnyelsen av hamnstäder och hamnområden bör man på ett integrerat sätt beakta en lång rad faktorer: den strategiska förvaltningen av hamnstäderna, samverkanseffekterna mellan hamnstäderna och i förbindelserna mellan hamn, hamnstad och kustregion, de offentliga incitamenten och investeringarna, diversifieringen av hamnstäders och hamnområdens ekonomiska struktur, förbindelserna till transporter på land och på inre vattenvägar, förbindelserna till järnvägstransporter, miljöproblemen, den fysiska planeringen i hamnar, städer och kustområden samt hamnens deltagande i stadens samhällsliv.

28.

Behovet av att balansera utvecklingen i hamnstäderna kräver innovativa och integrerade lösningar som ligger i linje med principerna för integrerad utveckling i EU:s städer och där hänsyn tas till ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter på dessa platser.

29.

Moderna container- och massterminaler tenderar att dra sig tillbaka från hamnområden i städer och inte sällan innerstäder. Trots detta ser vi att det pågår en omvandling i samverkanseffekterna i förbindelserna mellan hamn och stad, dock inte någon försvagning, framför allt när det gäller transportförbindelserna mellan hamn och inland, infrastrukturerna för telekommunikation och elenergi, tillgången till stadstjänster, kvalificerad arbetskraft, säkerhet, högt specialiserade hamntjänster samt ramvillkoren för företagens verksamhet.

30.

Samverkanseffekterna i förbindelserna mellan hamn och stad bör identifieras och stärkas. Vid behov kan icke-bindande instrument, t.ex. skapande av förutsättningar för utbyte av erfarenheter, meddelanden, uppförandekoder och riktlinjer, vara användbara.

31.

De hamnområden där sådan verksamhet som omlastning eller kustnära industri har minskat i omfattning eller försvunnit innebär å ena sidan en allvarlig belastning för hamnstäderna, men å andra sidan också en stor utvecklingsmöjlighet. Förhållandet mellan hot och möjligheter beror framför allt på hur relationen mellan hamn och stad är uppbyggd.

32.

F.d. hamnområden och f.d. industriområden nära vatten måste nästan alltid genomgå en kostsam, långvarig och mödosam teknisk och miljömässig förnyelse, medan de omkringliggande stadsområdena kan behöva social förnyelse. Detta är en förutsättning för att de ska komma i fråga för investeringar. Det kan vara nödvändigt med investeringar som stöder förnyelse och främjar omvandling.

33.

Under genomförandet av agendan för städer och Amsterdampakten bör man skapa rättsliga instrument som gör det möjligt att ge rättsligt och finansiellt stöd till teknisk och miljömässig förnyelse av dem.

34.

Hamnar är också viktiga ekonomiska, kulturella och historiska livlinor för landsbygdsområden, öar och randområden. Ökad verksamhet inom turism, kryssningar och segling som maximerar natur- och kulturarvet är avgörande för tillväxten. I mer utpräglade landsbygds- och ösamhällen samt avlägset belägna samhällen kan förnyelse av och investeringar i stadscentrum vara ännu viktigare.

35.

Man bör göra det möjligt att i f.d. hamnområden och f.d. industriområden nära vatten skapa institutionella lösningar i stil med de särskilda ekonomiska zonerna, där subsidiaritetsprincipen och principerna om transparent finansiering respekteras och det finns tydliga kriterier för statligt stöd.

36.

Vi framhåller också möjligheterna att utnyttja de hittillsvarande erfarenheterna och de lösningar som utarbetats på EU-nivå och i medlemsstaterna i fråga om offentlig–privata partnerskap, framför allt i områden nära vatten i städerna.

37.

Hamnarna ingår i EU:s offentliga transportinfrastruktur men förvaltningen av dem vilar fortfarande huvudsakligen på nationella, regionala eller lokala myndigheter. Med tanke på behovet av att stimulera och balansera den ekonomiska utvecklingen på EU-nivå bör det vara så även i fortsättningen.

38.

Kommittén är medveten om att förnyelsen av hamnområdena och den ekonomiska återhämtning i hamnstäderna som hänger samman med denna kräver investeringar som är större än vad de offentliga budgetarna klarar av. Därför krävs det också privata investeringar, följaktligen även från finansiella institutioner. Vi uppmanar därför offentliga myndigheter på alla nivåer runt om i Europa att säkerställa en policymix som lockar till sig sådana investeringar. På så sätt kan de offentliga budgetarna, särskilt de som är hårt pressade, bättre inriktas på de fall där marknadskrafterna inte räcker för att tillhandahålla lämpliga lösningar.

39.

Med tanke på skillnaderna i den betydelse som hamnar och hamnstäder har för EU och med tanke på skillnaderna i deras utvecklingsnivå förutsätter en jämvikt mellan allmänna och privata intressen ett individuellt tillvägagångssätt i varje enskilt fall och en strävan efter kompromisser i syfte att uppnå gemensamma fördelar på lång sikt.

40.

Vi uppmanar kommissionen att utarbeta lösningar som möjliggör privata investeringar i hamnområdena samtidigt som ekonomisk frihet, likabehandling av olika aktörer, finansiell transparens och tydliga kriterier för offentligt stöd garanteras och hänsyn tas till de regionala och lokala intressena på lång sikt.

41.

Den pågående globaliseringen och de tekniska förändringarna inom transporter på hav och land leder till att många europeiska hamnars och hamnstäders ställning i de nationella och regionala bosättnings- och transportsystemen och ekonomiska systemen förändras.

42.

Dessa förändringar leder inte bara till en försvagning av deras ekonomiska bas utan även till en funktionell diversifiering av städer och deras lokalsamhällen och till ett behov av att förnya övergivna hamnområden och industriområden nära vatten. Hamnarnas och hamnstädernas nya ekonomiska funktioner förutsätter inte alltid läge nära vatten utan investerarna väljer dem på grund av de goda förbindelserna inom staden, den infrastruktur som finns eller deras landskaps- eller kulturrelaterade värden.

43.

Vi framhåller särskilt att många europeiska kust- och inlandshamnar har betydande kulturvärden och med hänsyn till sina särdrag kräver särskilda åtgärder inom ramen för de program och projekt som syftar till att bevara det europeiska kulturarvet.

44.

Program och verktyg för att främja förnyelse av f.d. hamnområden och f.d. industriområden nära vatten bör stödja privata och offentliga projekt som syftar till en bättre användning av dessa, även när de inte har någon koppling till den marina ekonomin och transporter på vatten.

45.

En stor del av hindren för de europeiska kusthamnarnas utveckling hänger samman med att de inte har tillräckliga transportförbindelser till inlandet, vilket minskar transport- och logistikkedjornas effektivitet. Kommittén förespråkar därför bättre förbindelser mellan hamnar och hamnområden och alla andra transportslag, särskilt järnvägsförbindelser, och anser att de bör satsa på mervärdesverksamheter för att bidra till den hållbara utvecklingen av sina territorier.

46.

Inom ramen för en integrerad logistik kräver skapandet av ett effektivt transportnät nödvändigtvis att man inrättar logistikplattformar i inlandet för lagring, sortering och förvaring av varor, samt för att uppfylla kraven på intermodalitet.

47.

Det finns ett behov av stöd från kommissionen, främst genom rättsliga ramar men också genom nya finansiella instrument, till projekt som syftar till att förbättra förbindelserna mellan inlandet och befintliga och planerade hamnar samt förbindelser till avlägset belägna områden, öar och de yttersta randområdena, genom att man moderniserar befintliga transportförbindelser inom ramen för TEN-T och TEN-R samt de transeuropeiska energinäten (TEN-E) och telekommunikationsnäten (TEN-Telekom) samtidigt som man tar hänsyn till hamnstädernas behov och intressen när det gäller transporter inom städer och regioner.

48.

Kustregioner, i synnerhet de med hamnar, har stor potential att bli kunskapscentrum för förnybar energi, hållbar turism och kreativa sektorer med tanke på deras naturtillgångar. Kustområden är dock ofta avlägset belägna områden eller i de yttersta randområdena, och det krävs utveckling av infrastrukturen för att skapa förbindelser till EU:s centrala inre marknad och resten av regionen.

49.

Hamnars verksamhet och utveckling leder till många och betungande miljöproblem som inte bara berör hamnstäderna själva utan hela kust- och flodregioner: obalans och bebyggelse av stränder, vattenföroreningar, försämring av akvatiska ekosystem och – på lokal nivå – produktion av bl.a. betungande avfall, bakteriologiska hot, buller och skadliga utsläpp till luften.

50.

F.d. hamnområden och f.d. industriområden nära vatten är vanligtvis allvarligt förorenade och i behov av miljösanering. Denna bör framför allt stödjas genom miljöprogram och miljöprojekt på olika nivåer, bl.a. med koppling till skyddet av miljö, havs- och flodstränder. Detta gäller framför allt hamnar som hanterar olja, oljeprodukter och naturgas samt relaterade bearbetningsanläggningar, som medför särskilda miljörisker.

51.

Anläggning av nya omlastningsterminaler, ofta långt bort från befintliga hamnområden, leder vanligtvis till allvarliga miljöskador. Detta innebär att det krävs särskilt noggrann planering där lokala och regionala myndigheter, sociala aktörer och miljöorganisationer deltar, i syfte att minimera sådana skador och se till att eventuella skador ersätts.

52.

System för riskbedömning och säkerhetsstyrning som stöder arbetstagarna är oerhört viktiga för den fortsatta verksamheten i hamnar och småbåtshamnar. EU:s hamnar och omgivande områden har inte råd med ett skadat rykte i detta avseende.

53.

Kommittén påminner om de nya krav som infördes genom direktiv 2014/94/EU beträffande utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen i hamnar, som innebär att LNG (flytande naturgas) och elektricitet måste tillhandahållas vid kaj före den 31 december 2025. Dessa nya bestämmelser är helt motiverade med tanke på miljön och folkhälsan i hamnstäderna, men kräver ekonomiskt stöd från EU, vilket bör ingå i transportpaket redan på detta stadium och framför allt i nästa programperiod efter 2020.

54.

Miljöproblematiken bör ingå som ett ständigt övervägande i alla EU:s program och projekt för förnyelse av hamnstäder och hamnområden, i anslutning till program och projekt för skydd av miljön, framför allt havs- och vattenmiljön.

55.

Av tekniska och ekonomiska skäl anlades historiska hamnområden förr i tiden vanligtvis i omedelbar anslutning till innerstäderna och ibland utgör de den mest attraktiva delen av dessa.

56.

Decentraliseringen av många funktioner till städernas utkanter innebär att det krävs en teknisk, ekonomisk och social förnyelse av många europeiska städers innerstäder så att de blir mer attraktiva för invånare, näringsidkare, restauranger, kulturinstitutioner samt offentliga och sociala institutioner.

57.

En möjlighet är att man behandlar förfallna innerstadsområden och f.d. hamnområden och f.d. industriområden nära vatten som områden som behöver förnyelse och stöd i enlighet med principerna i agendan för städer och Amsterdampakten.

58.

En förutsättning för att sådana projekt ska lyckas är att lokalsamhället involveras och att åtminstone en del av det förnyade området omvandlas till ett offentligt utrymme som är tillgängligt för både varaktigt bosatta och turister.

59.

När man börjar förnya hamnområden bör man i största möjliga utsträckning utnyttja europeiska, nationella och regionala program för utformning av offentliga utrymmen och för stöd till lokalsamhällen.

60.

För en effektiv förvaltning av förnyelsen av hamnstäder och hamnområden krävs det ett nära samarbete mellan alla berörda (privata, offentliga och sociala) aktörer samt innovativa lösningar inom strategisk och fysisk planering av kustområden på lokal och regional nivå, när det gäller havsområden, inre vattenvägar, hamnstäder och kustområden.

61.

Den bristande överensstämmelsen mellan reglerna och förfarandena för strategisk och fysisk planering samt förvaltningen av hamnområden är ett allvarligt hinder för förnyelsen av dessa. Denna förutsätter stöd, utbyte av erfarenheter och eventuella icke-bindande regleringsinstrument på EU-nivå.

62.

Vi anser att man i EU-agendan för städer bör ta hänsyn till de geografiska och funktionella skillnaderna mellan städerna, bl.a. de specifika utvecklingsproblemen i hamnstäderna. Detta bör kompletteras i samband med det fortsatta genomförandet.

63.

Vi konstaterar med tillfredsställelse att man i båda dokumenten antagit principen om partnerskap och om att städernas myndigheter, aktörer inom det civila samhället, institutioner för kunskapsproduktion och innovation samt näringslivet bör spela en avgörande roll.

64.

Hamnarnas och hamnstädernas problem faller visserligen främst inom regionala och nationella myndigheters ansvarsområden, men ett effektivt samarbete på och stöd från EU-nivån kan trots detta vara gynnsamt. Det är viktigt att arbetet med att utveckla de olika transeuropeiska näten fortsätter, dvs. TEN-T, TEN-E och TEN-Telekom, med särskild betoning på modernisering av transportförbindelserna och genom att prioritera TEN-R, utan att bortse från möjligheten att skapa nya förbindelser.

65.

EU bör i sin politik i fråga om transporter, marin ekonomi samt skydd av havs- och vattenmiljö ta hänsyn till hamnarnas och hamnstädernas utmaningar vad gäller utveckling.

66.

I det fortsatta arbetet med att genomföra agendan för städer och Amsterdampakten bör man ta hänsyn till hamnstädernas karaktär och utveckling.

67.

Kommittén anser att järnvägsförbindelserna med avlägset belägna hamnområden och hamnstäder bör utökas och förbättras.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/32

1.

Vi välkomnar meddelandet om en ny partnerskapsram, eftersom man där betonar det faktum att migrationsproblemet är komplext och måste hanteras på olika nivåer. Vi påminner om att asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet fastslagen i internationell rätt och genom internationella åtaganden som alla medlemsstater är bundna till. Vi vill därför att EU och medlemsstaterna skapar säkra och lagliga vägar för flyktingar, såsom humanitära korridorer, humanitära visum och ökade möjligheter till familjeåterförening. Medlemsstaterna bör undersöka möjligheten att tillåta att asylansökningar lämnas in på deras ambassader och konsulat.

2.

Vi noterar att meddelandet innehåller en innovativ strategi som först och främst baseras på samarbete med tredjeländer och tar hänsyn till både EU:s och partnerländernas intressen för att säkerställa en bättre hantering av migrationen.

3.

Kommittén stöder och erkänner EU:s behov av att tala med en enda röst och att involvera alla berörda parter och institutioner. De lokala och regionala myndigheterna kan och bör spela en roll i den gemensamma insatsen tillsammans med EU och den nationella nivån samt med tredjeländer för att genomföra omfattande migrationspartnerskap (pakter). Särskilt gäller detta kommuner och regioner med betydande grupper utflyttade från länder som omfattas av partnerskapsramen.

4.

Kommittén håller med om att mycket mer behöver göras eftersom EU fortfarande står inför en humanitär kris. Tredjeländer och EU-partner ger skydd åt miljoner flyktingar, många av dem ensamkommande barn, som tvingats lämna sina hem, samt många ekonomiska migranter som vill komma till Europa. Därför måste det internationella samarbetet mellan EU och tredjeländer förändras och få en ny dimension. Det krävs också nya instrument som är särskilt utformade för att hantera nya och kommande utmaningar i samband med migration.

5.

ReK uppmanar kraftfullt kommissionen att uppmuntra alla aktörer – medlemsstater, EU-institutioner och viktiga tredjeländer – att samarbeta för att skapa ordning i migrationsflödena och förebygga att asylsökande ger sig ut på farliga resor över havet eller att papperslösa ekonomiska migranter hamnar i klorna på människosmugglare eller människohandlare. Kommittén är samtidigt medveten om att det behövs akuta åtgärder för att hantera och undanröja de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och tvångsförflyttning i ursprungsländerna. Internationellt, nationellt, regionalt och lokalt samarbete är av avgörande betydelse om EU ska kunna införa en gemensam migrationspolitik i linje med den europeiska migrationsagendan.

6.

Migrationspolitik och utvecklingspolitik är tätt sammankopplade. Denna koppling har varit en väsentlig del i diskussionerna kring FN:s utvecklingsagenda för perioden efter 2015 som antogs i september 2015 i New York. En effektiv och human migrationshantering måste betraktas som avgörande för ett lyckat genomförande av agendan. Kommittén är mycket medveten om de fördelar och möjligheter som kan skapas genom säker, strukturerad och reguljär migration, både för migranterna själva och för ursprungs-, transit- och destinationsländerna, och betonar även vikten av att involvera utflyttade grupper i utvecklingen av deras ursprungsländer. Kommittén är också medveten om den skadliga inverkan som irreguljär migration har på migranterna och att ursprungsländerna har en skyldighet att ta emot sina medborgare inom ramen för återtagande- och återvändandeåtgärder, i enlighet med vad som fastställs i EU:s återvändandedirektiv och internationella instrument.

7.

Vi upprepar att vi stöder den europeiska migrationsagendan som offentliggjordes 2015 och som tar upp de olika åtgärder som måste vidtas parallellt för att kunna hantera både de externa och interna aspekterna av den nuvarande utmaningen på migrationsområdet. Den externa agendan fokuserar på partnerskap med tredjeländer där man skapar trovärdiga och uppnåbara mål om att minska antalet människor som tvingas fly och där man tar hänsyn till de bakomliggande orsakerna till den irreguljära migrationen.

8.

ReK håller med om att det förutom de åtgärder som EU redan vidtagit (t.ex. toppmötet om migration i Valletta, uttalandet från EU och Turkiet, högnivådialoger om migration, den reviderade europeiska grannskapspolitiken och mötet med västra Balkanländernas ledare) finns behov av att ytterligare stärka EU:s strategiska, långsiktiga plan i förhållande till tredjeländer och öka enhetligheten och samordningen med EU:s medlemsstater. Det behövs en mer samordnad, systematisk och strukturerad modell för att maximera de synergier och de effekter som EU:s interna och externa politik leder till. Dessutom bör man garantera lokala och regionala myndigheters direkta tillgång till fonderna inom den europeiska grannskapspolitiken samt andra fonder med koppling till Medelhavsområdet.

9.

ReK instämmer i att EU utöver att minska möjligheterna till irreguljär migration och olaglig inresa i unionen också måste anstränga sig mer för att skapa samordnade, trovärdiga och effektiva återtagande- och återvändandeåtgärder tillsammans med ursprungsländerna som inbegriper deltagande från invandrargrupperna i EU-länderna, samtidigt som man respekterar de mänskliga rättigheterna och principen om ”non-refoulement”. Man bör också beakta ursprungs- och transitländernas faktiska förmåga att garantera rättigheterna för de personer som återsänds eller återtas.

10.

Utan att det påverkar internationella skyldigheter att ge skydd åt asylsökande och alla dem som har rätt till andra former av internationellt skydd, oberoende av om deras inresa till EU var reguljär eller inte, anser ReK att det bör inrättas mottagningscentrum (s.k. hotspots) i tredjeländer för personer som ansöker om internationellt skydd. Dessa mottagningscentrum bör inrättas i tredjeländer, förvaltas av EU och internationella organisationer (UNHCR) och ha till uppgift att pröva asylansökningars legitimitet. För dem som konstateras ha rätt till asyl eller internationellt skydd bör transport tillhandahållas med reguljära transportmedel till de europeiska länder som de väljer, för att undvika överfarter med sjöodugliga båtar som tillhandahålls av människosmugglare.

11.

Kommittén håller med om att EU behöver upprätta lagliga vägar för människor att ta sig till unionen, oavsett om de vill ansöka om internationellt skydd eller är på jakt efter möjligheter i form av arbete, utbildning, forskning eller investeringar.

12.

EU och kommissionen måste insistera på ett bättre samarbete mellan de olika organ och myndigheter som kämpar mot människohandlare och smugglare (Frontex, Nato, Eunavfor MED och Europeiska centrumet för bekämpning av människosmuggling inom Europol) samt på ett bättre utbyte av underrättelsedata mellan dessa organ och myndigheter i medlemsstaterna.

13.

Vi uppmanar EU att lämna extra stöd till sådana organisationer som Internationella organisationen för migration (IOM), som hjälper till att skicka tillbaka migranter som tagit sig till transitländer och inser att de blivit lurade eller helt enkelt inte vill fortsätta resan till EU.

14.

Kommittén välkomnar partnerskapsramens yttersta syfte att vara ett enhetligt och skräddarsytt åtagande där EU och dess medlemsstater agerar samstämmigt och samordnar sina instrument, sina verktyg och sitt inflytande för att bilda omfattande partnerskap (pakter) med tredjeländer, i syfte att bättre hantera migrationen med full respekt för alla partners humanitära och människorättsliga skyldigheter.

15.

Vi stöder fullt ut målet på kort sikt att rädda liv på Medelhavet och efterlyser ett långsiktigt mål att arbeta med partnerländerna för att förhindra farliga båtresor som anordnas av organiserade kriminella grupper. Vi stöder målet att införa incitament för återvändande till och återtagande i ursprungsländer samt att ge migranter och flyktingar möjlighet att stanna så nära sina hem som möjligt. Utsatta sökande bör ges företräde, och särskilt ensamkommande barn, vars bästa alltid bör sättas i främsta rummet i linje med domstolens beslut. I detta sammanhang uppmanar vi kommissionen att fortsätta att arbeta med frågan om ensamkommande barns migrationsprocess, eftersom det ofta faller under regionernas ansvar att ta hand om dem. Av denna anledning inväntar vi otåligt kommissionens nya övergripande strategi, som ska genomföras som en uppföljning av handlingsplanen för ensamkommande barn (2011–2014) så att man tar hänsyn till situationen för försvunna eller ensamkommande barn.

16.

ReK påpekar att EU gjort ett åtagande om att ta itu med långsiktiga ekonomiska, sociala och demografiska utmaningar och arbetskraftsbrister inom unionen genom nya, målinriktade åtgärder för laglig migration som är förenliga med EU:s migrationsagenda och andra viktiga migrationspolitiska instrument. Detta kan även göras genom att stödja varaktigt bosattas befogade önskan om att ta del i och bidra till det offentliga och politiska livet. Migration från tredjeländer skulle kunna hjälpa till att bibehålla en hållbar tillväxt inom EU:s ekonomi, och vi behöver dessutom kvalificerade personer för att behålla vår globala konkurrenskraft. Samtidigt oroar sig partnerländerna för kunskapsflykten. Cirkulär migration skulle kunna vara en lösning för att undvika kunskapsflykt i partnerländerna.

17.

Vi påminner rådet om att ReK kan underlätta dialog och samarbete med lokala och regionala myndigheter i migranternas ursprungs- och transitländer, t.ex. genom befintliga organ och plattformar (Arlem, Corleap, den gemensamma rådgivande kommittén och arbetsgrupper). Detta samarbete är en nödvändig förutsättning om man ska kunna genomföra de åtgärder före avresan som förbereder migranter för en laglig inresa i EU eller flyktingar för vidarebosättning från de partnerländer där de för närvarande befinner sig (t.ex. Turkiet, Libanon och Jordanien).

18.

Kommittén föreslår att informationsutbyte mellan lokala och regionala myndigheter i EU och ekonomiska migranters ursprungsländer underlättas, eftersom det skulle kunna minska incitamenten för irreguljär migration betydligt. Ett sådant informationsutbyte bör omfatta spridning av information om återtagandeavtal, att man informerar dem som vill ta sig till EU om det verkliga utbudet av arbetstillfällen i EU:s medlemsstater, om faran med att använda illegala migrationsrutter och om vilka regler och bestämmelser om internationellt skydd som faktiskt gäller, med tanke på att människosmugglare ofta ger migranter missvisande information för att lura dem att utnyttja deras tjänster, om sysselsättningsmöjligheter och tillgängliga sociala förmåner m.m.

19.

Positiva incitament bör vara en del av EU:s utvecklingspolitik så att man kan belöna de länder som uppfyller sin internationella skyldighet att återta sina egna medborgare, de som samarbetar om hanteringen av migration från tredjeländer, samt de som vidtar åtgärder för att aktivt ta emot människor som flyr konflikt och förföljelse.

20.

Vi instämmer i att man för att den nya metoden ska lyckas måste ge partnerländerna både positiva och negativa incitament. Samtidigt behövs en god balans mellan incitament till migrationshantering och EU:s globala utvecklingsbistånd. Bistånd bör inte helt och hållet vara avhängigt av att vissa skyldigheter enligt återtagandeavtal som slutits med tredjeländer uppfylls. Det skulle kunna äventyra uppfyllandet av målen för hållbar utveckling och Lissabonfördragets åtaganden om att utrota extrem fattigdom och ojämlikhet. En tydlig åtskillnad bör göras mellan partnerländernas förmåga och deras vilja att samarbeta med EU om migrationshantering, eftersom detta är två mycket skilda saker. ReK anser därför att användningen av offentligt utvecklingsbistånd bör riktas in på projekt på området för säkerhet och gränskontroll endast i de fall där det står helt klart att detta kommer att gynna mottagarna. Partnerländer som inte har förmågan att genomföra migrationsåtgärder bör ändå kunna få stöd genom finansiella och andra instrument som syftar till att genomföra EU:s migrationspakter.

21.

Vi uppmanar därför EU att med kraft sträva efter att utveckla skräddarsydda partnerskapsarrangemang med tredjeländer som verkligen speglar tredjeländernas behov, problem och kapacitet och som tar hänsyn till det faktum att olika partner står inför olika utmaningar och omständigheter.

22.

Vi uppmanar de EU-medlemsstater som har traditionellt starka band (t.ex. historiska, kulturella eller ekonomiska) till vissa länder att använda dessa kopplingar för att främja samarbete med och mellan dessa länder för att underlätta återtagande och återanpassning av återvändande personer.

23.

Vi uppmanar kommissionen att så snart som möjligt färdigställa de nya prioriteringarna för partnerskap med Jordanien och Libanon efter revideringen av den europeiska grannskapspolitiken 2015. Libanon och Jordanien är tillsammans med Turkiet de länder som har tagit emot flest av de 5 miljoner människor som flytt från Syrien. I Jordanien är för närvarande en person av nio flykting från det syriska inbördeskriget, vilket innebär nästan 700 000 av 6,7 miljoner invånare. I Libanon är motsvarande siffra 1,1 miljoner av 4,6 miljoner invånare, och i Turkiet mer än 2,5 miljoner av 79,5 miljoner invånare.

24.

Kommittén känner oro beträffande avtalet om flyktingar mellan EU och Turkiet av den 18 mars 2016, i synnerhet på grund av flera allvarliga problem med de mänskliga rättigheterna och kvarhållandet av asylsökande i mottagningscentrum på grekiska öar i Egeiska havet, men också med tanke på återvändandet av asylsökande till Turkiet som ”första asylland” eller ”säkert tredjeland” samt på grund av farhågor om att Turkiet skulle kunna skicka tillbaka flyktingar till själva Syrien. Kommittén känner även oro över den långsamma uppbyggnaden av Greklands kapacitet att hantera asylprocessen på sina mottagningscentrum samt över förseningar i tillhandahållandet av stöd till Grekland, den hittills mycket låga vidarebosättningsgraden för flyktingar från Turkiet och förseningar i utbetalningen av finansiellt stöd till Turkiets insatser för att hjälpa syriska flyktingar.

25.

Vidare kritiserar kommittén fastställandet, utan verkliga garantier, av de 16 prioriterade länder som anges i meddelandet om de nya avtalen, eftersom inte alla kan betraktas som ”säkra tredjeländer” och/eller har en godtagbar människorättssituation. Även om reglerna för ”säkra tredjeländer” inte är tillämpliga på dessa avtal ger exemplet med Turkiet oroande signaler i detta avseende. EU måste inrätta kontrollmekanismer avseende mottagandet i nämnda länder.

26.

Kommittén ser fram emot antagandet av det strategiska meddelandet om Tunisien. Om landet fortsätter sin fredliga och demokratiska övergång till ekonomisk och säkerhetsmässig stabilitet efter revolutionen skulle detta sända en mycket positiv signal till området, och denna process bör därför stödjas av EU.

27.

Vi påminner om att situationen i Libyen kräver särskild uppmärksamhet och strategiska åtgärder, och vi välkomnar de åtaganden som anges i meddelandet i detta avseende. ReK understryker vikten av att samarbeta med Libyens lokala och regionala myndigheter och ber kommissionen att ge fullt stöd åt ReK:s och Arlems insatser för att främja de samarbetsinitiativ mellan europeiska lokala och regionala myndigheter och deras libyska motsvarigheter som inleddes vid Arlems senaste plenarsession i Nicosia (Nicosiainitiativet).

28.

Kommittén ser med glädje på den tonvikt som lagts på samarbete med transitländer, som ofta bär en tung ekonomisk börda – särskilt på lokal och regional nivå – när det gäller att hysa asylsökande och irreguljära migranter. I FN:s New York-deklaration för flyktingar och migranter som antogs i september 2016 erkänns det att stora flöden av flyktingar och migranter har en oproportionellt stor inverkan på grannländer och transitländer som anstränger deras kapacitet till det yttersta. Därför bör lokala och regionala myndigheter i transitländer få tillgång till EU-ledd kapacitetsuppbyggnad, ekonomiskt stöd och informationsutbyte. Kommittén uppmanar EU att inkludera mekanismer som stöder direkt samarbete mellan motsvarande instanser vid lokala och regionala myndigheter i EU och partnerländerna i syfte att öka kapaciteten för planering och styre på lokal och regional nivå.

29.

ReK håller med om att en ansenlig del av alla pakter kommer att vara de gemensamma insatserna för att se till att återvändandet och återtagandet av asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och irreguljära migranter fungerar. ReK konstaterar att lokala och regionala myndigheter i ursprungsländerna går i täten för migrationspolitiken genom sina många viktiga ansvarsområden, t.ex. att ge tillträde till arbetsmarknaden samt att erbjuda bostäder, utbildning och hälso- och sjukvård, vilket direkt påverkar deras kapacitet att integrera de återvändande och därigenom säkerställa social sammanhållning och hållbara samhällen. Vardagliga frågor som rör mottagning, integration och återanpassning av migranter är särskilt kännbara på lokal och regional nivå. Därför bör man inom ramen för pakterna sträva efter att göra återvändandeprocessen mer effektiv och hållbar och att ge tillräcklig finansiering för frivilligt återvändande samt hjälp till ursprungsländer att återanpassa återvändande personer.

30.

ReK anser att flernivåstyre är det lämpligaste medlet för att skapa den mix av åtgärder och initiativ som behövs för att uppnå optimala resultat i mottagandet, integrationen och återanpassningen av migranterna.

31.

Kommittén påminner om att lokala och regionala myndigheter i EU och tredjeländer måste utbyta bästa praxis i fråga om alla aspekter på migration. Detta omfattar bland annat, men inte uteslutande, politik för integration och återanpassning, hantering av irreguljär migration, upptäckt av tidiga varningssignaler och/eller tidigt förhindrande av kriser, bekämpande av människosmuggling och människohandel med migranter (i enlighet med EU:s åtgärdsplan mot smuggling av migranter (2015–2020), FN:s protokoll mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen, EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016 och Palermoprotokollet). ReK har goda möjligheter att nå ut till kommuner och regioner i partnerländerna, att underlätta och uppmuntra utbyte av innovativa idéer och metoder och att föra debatten framåt om hur de lokala och regionala myndigheterna på ett mer effektivt sätt kan involveras vid utformning och genomförande av migrations- och integrationspolitiken, i linje med flernivåstyret och subsidiaritetsprincipen.

32.

Medlemsstaternas expertis och resurser är avgörande för att få pakterna till stånd, och ett effektivt samarbete är beroende av EU:s sakkunniga på fältet, bland annat de som känner till de lokala och regionala förhållandena vad gäller migration. Vi välkomnar därför att europeiska sambandsmän för migration har skickats ut till prioriterade ursprungs- och transitländer för att hjälpa till att samordna EU-samarbetet mot migrantsmuggling, och vi uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att snabbt utse lämpliga experter för denna uppgift.

33.

ReK stöder användningen av befintliga finansiella instrument och förvaltningsfonder för att uppnå de kortsiktiga målen i pakterna, men uppmanar i detta sammanhang EU-medlemsstaterna att utan dröjsmål tillhandahålla sina respektive bidrag till dessa fonder enligt överenskommelse.

34.

ReK betonar vikten av att utnyttja synergier mellan befintliga fonder, såsom faciliteten för flyktingar i Turkiet (3 miljarder euro), EU:s förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika (1,8 miljarder euro), EU:s regionala förvaltningsfond för insatser med anledning av krisen i Syrien (1 miljard euro) och andra finansiella instrument som skulle kunna bidra med upp till 8 miljarder euro under perioden 2016–2020 i syfte att förverkliga pakterna. Möjliga synergier med strukturfonderna bör också undersökas.

35.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om en ambitiös extern investeringsplan som kan tackla de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och stödja partnerländer i deras arbete för att hantera konsekvenserna av sådan migration i Afrika och i länderna i EU:s grannskap, samtidigt som den ska bidra till uppfyllelsen av andra av FN:s utvecklingsmål. ReK uppmanar kommissionen att så snart som möjligt utveckla detta verktyg i nära dialog med EU:s medlemsstater och internationella partner.

36.

Vi välkomnar också den föreslagna externa investeringsplanens paket för Afrika och EU:s grannskap, som ska mobilisera investeringar (genom ett förbättrat företagsklimat, en enda kontaktpunkt för ansökningar om finansiering i form av investeringar och finansiering från den privata sektorn) och understödja jobbskapandet i partnerländerna.

37.

Kommittén ser med glädje på att EU planerar att utöka det tekniska biståndet och stödet till ekonomiska reformer och strukturreformer i syfte att förbättra klimatet för företagande. ReK skulle särskilt vilja se att det föreslagna tekniska biståndet involverar lokala myndigheter och företag och hjälper dem att utveckla ett större antal solida projekt som förbättrar det allmänna företagsklimatet och att göra dessa projekt kända för internationella investerare.

38.

Vi är övertygade om att den föreslagna investeringsplanen kommer att få både kortsiktiga och långsiktiga positiva effekter när det gäller att främja hållbar utveckling i EU:s partnerländer, som är stora ursprungsländer för migranter eller transitländer för asylsökande och irreguljära migranter. Den föreslagna planen kommer därför att direkt ta itu med de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och kommer att hjälpa till att minska incitamenten till sådan migration.

39.

Det är viktigt att såväl EU som medlemsstaterna, tredjeländerna, de internationella finansinstituten, de europeiska bilaterala utvecklingsinstituten och den privata sektorn bidrar till investeringsplanen. ReK välkomnar kommissionens initiativ om att lägga fram en ambitiös extern investeringsplan med målet att mobilisera 62 miljarder euro för att bidra till uppfyllelsen av FN:s utvecklingsmål och därigenom tackla de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration.

40.

Regionkommittén anser i detta sammanhang att kommissionens initiativ bör genomföras genom att ett särskilt avtal undertecknas med medlemsstaterna och andra internationella partner, där de förbinder sig att tillhandahålla en summa som motsvarar det totala bidraget från EU, såsom incitament för ytterligare offentliga och privata investeringar.

41.

Vi välkomnar den plan som lades fram i september och som baseras på tre pelare: mobilisering av privata investeringar, ökat tekniskt bistånd samt förbättring av det allmänna företagsklimatet. Vi beklagar att meddelandet inte innehåller några hänvisningar till lokala och regionala myndigheter och betonar vikten av att rikta stöd och medel till lokala och regionala myndigheter. Den andra pelaren måste naturligtvis också involvera de lokala och regionala myndigheterna och ReK bör vara en partner vid dess genomförande. ReK:s atlas för decentraliserat samarbete skulle kunna vara ett användbart verktyg för att kartlägga projekt som behöver finansiering och möjliga samarbetspartner. ReK efterlyser företrädare för lokala och regionala myndigheter i styrstrukturen för den externa investeringsplanen.

42.

Därför bör kommissionen involvera ReK i utformningen av planen i egenskap av språkrör för de europeiska lokala och regionala myndigheterna, av vilka flera har omfattande erfarenhet av utvecklingssamarbete.

43.

Kommissionen bör undersöka sätt att uppmuntra olika diasporagrupper i EU:s medlemsstater att delta som partner i finansieringen av investeringar i deras ursprungsländer. Under 2013 skickade migranter från utvecklingsländer över 400 miljarder euro till sina hemländer. Dessa överföringar tenderar att vara stabilare än andra privata kapitalflöden och sjönk med endast 5 % under de senaste årens globala finanskris och återhämtade sig snabbt till de nivåer som rådde före krisen. Ett gott exempel på denna potential är det faktum att överföringar som gjordes under 2013 av den senegalesiska diasporan utgjorde 10 % av Senegals BNP.

44.

Kommittén påminner om att de lokala och regionala myndigheterna i både EU och tredjeländer kan och bör spela en roll i den gemensamma insatsen tillsammans med EU och den nationella nivån samt med tredjeländer för att skapa migrationspartnerskap. De lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll särskilt när det gäller att öka medvetenheten och ge medborgarna i ursprungs-, transit- och mottagarländer nödvändig information.

45.

Potentiella migranter måste göras medvetna om de risker och faror som de utsätts för när de försöker ta sig in i EU olagligt. De måste också informeras om situationen och strukturen i destinationsländerna, t.ex. arbetsmarknaden, tillgången till relevant utbildning och språkkurser samt villkoren för familjeåterförening. Potentiella migranter bör upplysas om de kulturella skillnaderna mellan deras ursprungsland och deras destinationsland och uppmärksammas på oacceptabla beteenden.

46.

Människor och företag i mottagarländerna bör upplysas om de fördelar som migrationen för med sig och få lämplig utbildning i hur man kan hjälpa till med migranternas integration. Denna information ges bäst på lokal och regional nivå där myndigheterna har större närhet till medborgarna. En god långsiktig migrations- och integrationspolitik på lokal och regional nivå är ett verktyg för att bekämpa fenomen som rasism och främlingsfientlighet.

47.

Kommittén påpekar att man i inledningen till den föreslagna partnerskapsramen visserligen nämner behovet av att stärka den lokala kapacitetsuppbyggnaden genom utvecklingspolitik och grannskapspolitik, men att inget mer sägs om konkreta åtgärder för att uppfylla detta behov. ReK kan och bör vara en partner inom lokala och regionala åtgärder för kapacitetsuppbyggnad i partnerländerna.

48.

Vi framhåller att det finns ett behov av att investera i lokal kapacitet och i insatser genomförda av lokala och regionala myndigheter i partnerländerna. De lokala myndigheterna bör göras till partner i samtliga pelare inom den externa investeringsplanen och ReK stöder Platformas förslag om ett samarbete mellan kommuner i EU och kommuner i partnerländerna som ett effektivt sätt att genomföra den nya strategin och bygga upp kapacitet samt dela med sig av teknisk expertis i fråga om lokal migrationshantering. Den externa investeringsplanen bör därför finansiera samarbete mellan motsvarande organ i kommuner och regioner.

49.

Kommittén understryker att ett samarbete mellan EU, medlemsstaterna, de europeiska lokala och regionala myndigheterna och deras motsvarigheter i migranternas ursprungs- och transitländer kan bidra till en ändamålsenligare hantering av migrationen som gynnar alla parter. I detta syfte måste EU och medlemsstaterna stödja de lokala och regionala myndigheterna både ekonomiskt och politiskt.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/39

1.

Europeiska regionkommittén konstaterar att 2030-agendan för hållbar utveckling, som antogs av FN i september 2015, utgör en ny, ambitiös ram för åtaganden som innebär en uppmaning till alla länder att göra omdanande insatser i riktning mot en mer inkluderande och hållbar utveckling, på både nationell och internationell nivå.

2.

2030-agendan har redan från början utformats för att vara allmängiltig, eftersom den innebär att alla länder, däribland EU och dess medlemsstater, ska se över sin inrikespolitik och sina internationella åtaganden i syfte att anpassa dem till målen för agendan. Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten vid det faktum att detta arbete inte bara bör utföras på nationell nivå utan också rör politikområden och befogenheter som är specifika för lokala och regionala myndigheter i EU.

3.

EU och dess medlemsstater bör spela en avgörande roll för utvecklingen och genomförandet av 2030-agendan och vi välkomnar därför de steg som tagits genom meddelandet ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid: EU-åtgärder för hållbarhet” och den globala strategin för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik.

4.

Vi anser att 2030-agendan för hållbar utveckling bör betraktas som en agenda som omfattar flera nivåer och flera aktörer och medför skyldigheter för alla offentliga myndigheter på olika nivåer (lokal, regional, nationell, internationell) liksom andra sociala aktörer vid sidan av regeringar. Samtidigt vill vi påpeka att många av målen och delmålen i 2030-agendan direkt påverkar de lokala och regionala myndigheternas åtgärds- och ansvarsområden, och det krävs därför fullt deltagande av lokala och regionala myndigheter i genomförandet av målen för hållbar utveckling och utarbetandet av strategier för att uppnå dem.

5.

Kommittén delar kommissionens uppfattning att det behövs ett nytt samförstånd om utveckling som innebär en översyn och uppdatering av överenskommelsen från 2005 för att möta de utmaningar som hänger samman med 2030-agendan och förändringarna i den internationella miljön och systemet för utvecklingssamarbete.

6.

ReK instämmer med kommissionen att det bästa sättet att främja 2030-agendan för hållbar utveckling är att stärka samordningen av samarbetspolitiken mellan EU och medlemsstaterna, men anser att det också är nödvändigt att främja ökad enhetlighet i politiken både på EU-nivå och i medlemsstaterna med tanke på 2030-agendans övergripande karaktär och kopplingarna mellan dess olika mål.

7.

Den dynamik som globaliseringen har skapat har gett oss en värld som är mer integrerad och komplex, där maktens karaktär och fördelning har förändrats på internationell nivå, med större skillnader mellan utvecklingsländerna, en omfördelning av fattigdomen i världen, en ökning av ojämlikheten inom de olika länderna, och en utvidgning av utrymmet för internationella kollektiva nyttigheter. 2030-agendan för hållbar utveckling är ett tydligt försök att reagera på de förändringar som nämns ovan och de utmaningar som uppstår genom främjandet av utveckling under de närmaste årtiondena.

8.

2030-agendans allmängiltighet innebär krav på alla länder och samhällen att göra gemensamma insatser för att försöka anpassa sin politik till målen för agendan. ReK vill påpeka att detta arbete måste göras på alla offentliga nivåer, inbegripet de regionala och lokala myndigheterna.

9.

De intentioner som ligger bakom målen för hållbar utveckling innebär att man måste gå utöver ramen för det egentliga offentliga utvecklingsbiståndet. Det offentliga utvecklingsbiståndet kommer även i fortsättningen att vara av avgörande betydelse som en källa till finansiering för de fattigaste länderna och som katalysator för förändring i andra typer av länder, men den nya agendan kräver att man även beaktar andra flöden och instrument som ligger utanför det offentliga utvecklingsbiståndet.

10.

Behovet av att mobilisera resurser och kapacitet utöver stöd kräver att man arbetar på ett mer strategiskt sätt med de olika befintliga systemen och samarbetsformerna på internationell nivå. Även om det nord-sydliga samarbetet kommer att fortsätta att spela en viktig roll i framtiden måste detta organiseras på ett mer samordnat sätt med system för syd-syd-samarbete eller trepartssamarbete. ReK vill på samma sätt uppmärksamma den roll som det decentraliserade samarbetet kan få i den nya agendan när det gäller att främja utbyte av erfarenheter mellan regionala och lokala aktörer inom ramen för deras särskilda befogenheter. Vi anser slutligen att samarbetet mellan EU och medlemsstaterna bör vara närmare knutet till olika regionala och multilaterala samarbetsmekanismer, i linje med den flernivåstrategi som föreskrivs i 2030-agendan.

11.

Ambitionerna och den övergripande karaktären i 2030-agendan kräver stöd av ett större antal olika aktörer, inbegripet lokala och regionala myndigheter, samt organisationer i det civila samhället, företag, stiftelser, universitet och forskningscentrum m.fl. för att kunna mobilisera och utnyttja det mervärde som varje aktör har med utgångspunkt i deras erfarenhet och verksamhetsområde.

12.

Kommittén stöder förslaget att EU och medlemsstaterna ska visa ett kraftfullt och aktivt engagemang i samband med genomförandet av 2030-agendan, och därför är det nödvändigt att verka för en reell integrering av målen för hållbar utveckling med samtliga offentliga politikområden inom EU på de olika nivåerna, dvs. europeisk, nationell, regional och lokal. Vi betonar att man gradvis måste anpassa de strategier och stimulansåtgärder som aktörerna använder sig av till målsättningarna i agendan.

13.

Vi instämmer i att EU:s yttre åtgärder spelar en avgörande roll när det gäller att omsätta de hållbara utvecklingsmålen i verkligheten, och därför välkomnar vi de framsteg som gjorts för att genomföra detta med hjälp av de prioriteringar som fastställs i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget – artikel 21.2) och i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget – artikel 208). ReK stöder kommissionens förslag att säkra att det nya samförståndet om utveckling bidrar till genomförandet av EU:s prioriterade externa åtgärder, såsom de definieras i EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik.

14.

Kommittén stöder kommissionens förslag att stärka samordningen mellan utvecklingspolitiken och andra EU-politikområden som omfattar den internationella nivån, exempelvis humanitärt bistånd, handel, regional integration, hälsa, utbildning, energifrågor, fiske, jordbruk, miljö vetenskap och teknik, migration och asyl samt den europeiska grannskapspolitiken. Vi vill dock framhålla att det inte är tillräckligt att förbättra samordningen av politiken, utan att det också är nödvändigt att förbättra samstämmigheten mellan dessa politikområden och de utvecklingsmål som man enats om på internationell nivå.

15.

Vi håller med kommissionen om att åtgärderna för att bli effektiva måste vara samstämmiga och grunda sig på gemensamma kriterier inom EU. Vi vill dock framhålla att denna koppling inte bara bör ske mellan EU och medlemsstaterna utan även mellan dem och de lokala och regionala myndigheterna, som besitter en del av den kompetens som är nödvändig för att förverkliga målen för hållbar utveckling.

16.

ReK stöder kommissionens förslag att EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete bör bygga på en rättighetsbaserad strategi, som gör människan till huvudperson och mottagare av utvecklingsarbetet. Dessutom anser vi att detta fokus är i linje med målen för hållbar utveckling och den princip som 2030-agendan bygger på, nämligen att ”inte lämna någon på efterkälken” genom att se till att framstegen på utvecklingsområdet kommer de mest utsatta och sårbara samhällssektorerna till godo.

17.

I likhet med kommissionen vill vi framhålla att jämställdhet är av central betydelse för denna rättighetsbaserade strategi, och den bör ligga till grund för alla åtgärder inom EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete samt det decentraliserade samarbetet, vilket innebär att man inte enbart kan vidta åtgärder mot den ojämlikhet som råder på detta område, utan att man också måste främja kvinnors rättigheter, deras egenmakt och deras tillgång till utbildning på alla nivåer.

18.

Ett av de centrala målen för EU:s och medlemsstaternas utvecklingspolitik är att stödja länder i kampen mot fattigdomen, bland annat genom en ökad tillgång till grundläggande sociala tjänster av högre kvalitet för hela befolkningen i enlighet med 2030-agendan. En stor del av dessa tjänster tillhandahålls emellertid av decentraliserade myndigheter, och därför är det oerhört viktigt att de lokala och regionala myndigheterna erhåller stöd i samband med genomförandet av målen för hållbar utveckling.

19.

Kommittén ser positivt på förslaget i 2030-agendan att skapa inkluderande samhällen genom att bekämpa ojämlikhet och främja social sammanhållning. Samtidigt anser vi att de decentraliserade myndigheterna spelar en mycket viktig roll när det gäller att identifiera och avhjälpa det sociala utanförskap och den marginalisering som utgör grogrund för ojämlikhet.

20.

Det är viktigt att skapa fredliga samhällen med ett gott styre genom att utrota otrygghet och våld och stärka effektiva institutioner som präglas av öppenhet. Vi vill framhålla att denna process måste utgå från den territoriella bas som är närmast medborgarna genom att stödja en förbättring av de lokala och regionala institutionerna, så att mekanismer inrättas för människor som är engagerade i att uppfylla målen för hållbar utveckling i 2030-agendan och i att delta och utöva demokratisk kontroll. En global medborgarskapsutbildning för alla måste därför göras till en ofrånkomlig del av den politik och de strategier som bedrivs av de olika aktörer som deltar i det internationella utvecklingssamarbetet, vare sig de är offentliga eller inte.

21.

Kommittén stöder förslaget i 2030-agendan om att säkra ekologiskt hållbara förhållanden i utvecklingsprocessen genom att förbättra förvaltningen av naturresurserna och skyddet av de känsligaste ekosystemen. Återigen är det de lokala och regionala myndigheterna som är avgörande för att genomföra denna politik genom att göra hållbarhet förenlig med ekonomiska och sociala framsteg i de berörda samhällena. Förslaget är särskilt relevant när det gäller mål nr 11 bland målen för hållbar utveckling, som fastställer nödvändigheten av att skapa mänskliga städer och samhällen som är inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.

22.

Det är viktigt att få till stånd en inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt som kan generera anständiga arbetstillfällen i enlighet med 2030-agendan. Vi vill framhålla den roll som de regionala och lokala myndigheterna kan spela när det gäller att stödja dessa processer genom att skapa produktionsstrukturer på en väldefinierad regional nivå genom samarbete mellan aktörerna, däribland lokala små och medelstora företag.

23.

Rent generellt vill ReK fästa uppmärksamheten på de decentraliserade offentliga myndigheternas betydelse för genomförandet av 2030-agendan i partnerländerna. Vi framhåller den roll som det decentraliserade samarbetet kan spela vad gäller överförandet av erfarenheter och kunskaper mellan dessa aktörer. Det nya samförståndet om utveckling måste erkänna och uppmuntra möjligheterna i denna typ av samarbete.

24.

Även om varje land bör bära ansvaret för sin egen utveckling kan målen för hållbar utveckling bara uppnås om man inrättar ett globalt partnerskap där samtliga länder, multilaterala institutioner och övriga sociala aktörer deltar, och där man samarbetar i syfte att utforma strategier för inkluderande och hållbar utveckling i enlighet med kraven i 2030-agendan. Vi vill återigen påpeka att de regionala och lokala myndigheterna bör delta i denna samarbetsinriktade insats och tillföra kunskaper och resurser från sina respektive verksamhetsområden.

25.

Kommittén betonar den avgörande roll som det decentraliserade samarbetet kan få när det gäller att bilda partnerskap med många olika aktörer i syfte att åstadkomma förändringar i utvecklingsländerna i enlighet med 2030-agendan. Bidraget från denna typ av samarbete och dess komplementaritet med andra typer av samarbete bör erkännas i det nya samförståndet om utveckling.

26.

EU och medlemsstaterna bör underlätta samordningsprocesserna, fördelningen av uppgifterna och samstämmigheten mellan aktörerna inom ramen för det globala partnerskapet. Detta mål skulle lättare kunna uppnås om EU och medlemsstaterna stärker den gemensamma programplaneringen beträffande utvecklingssamarbetet med utgångspunkt i gemensamma visioner som framförhandlats med partnerländerna. Det är emellertid nödvändigt att de regionala och lokala myndigheterna deltar i dialog- och samrådsförfarandet.

27.

Samordningsinsatsen bör dessutom utmynna i införandet av gemensamma vägledande program i partnerländerna. Vi betonar också vikten av att när så är möjligt genomföra gemensamma åtgärder på nationell, regional och internationell nivå för att förbättra de sammantagna effekterna av EU:s och medlemsstaternas åtgärder. Dessutom bör aktörerna inom det decentraliserade samarbetet även delta i utformningen och genomförandet samt övervakningen och utvärderingen av programmen.

28.

När så är möjligt bör man i partnerländerna använda sig av de samarbetsmöjligheter, till exempel direkt budgetstöd eller EU:s förvaltningsfonder, som möjliggör samordning mellan olika aktörer och en mer integrerad och flexibel användning av resurserna i partnerländerna.

29.

Kommittén håller med kommissionen om att det är relevant att mobilisera omfattande offentliga och privata medel, både inhemska och internationella, för att uppnå målen i 2030-agendan i enlighet med Accrahandlingsplanen. I detta syfte är det viktigt att utnyttja offentliga resurser för att uppbåda och mobilisera privata medel till förmån för utveckling via innovativa finansiella instrument och olika former av blending (kombination av stöd och lån). Vi vill emellertid påpeka att det är nödvändigt att de medel som mobiliseras förses med lämpliga garantier för i) att de klart och tydligt är avsedda för utveckling, ii) att de motsvarar partnerlandets prioriteringar, iii) att de utgör ett tydligt komplement till de offentliga medlen, samt iv) att de omfattas av effektiva mekanismer för kontroll av deras användning/destination och fortlöpande kontroller av huruvida de används för de utvecklingsmål som fastställts.

30.

Kommittén betonar vikten av att man när det gäller EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete sammankallar, mobiliserar och involverar så många aktörer som möjligt för att stödja målen för hållbar utveckling, däribland de lokala och regionala myndigheterna, den privata sektorn, det civila samhället och den akademiska världen, var och en på basis av deras respektive kapacitet, erfarenheter och resurser. Kommittén vill uppmärksamma det faktum att decentraliserat samarbete är en form av samarbete som är särskilt lämplig när det gäller att främja och samordna sådana partnerskap med många olika aktörer som är baserade på lokal nivå. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja de regionala och lokala myndigheterna för att göra det möjligt för dem att införliva målen för hållbar utveckling i sin politik, och understryker att decentraliserat samarbete är ett särskilt lämpligt område när det gäller att skapa utrymme för ett globalt medborgarskap med syftet att få medborgarna att reflektera över målen för hållbar utveckling samt delta i den offentliga politiken för att dessa ska kunna uppnås och i övervakningen av tillämpningen av 2030-agendan.

31.

Det är viktigt att stärka den tekniska och institutionella kapaciteten i partnerländerna för att ge dem möjlighet att främja övergången till inkluderande och hållbara utvecklingsstrategier, såsom efterlyses i 2030-agendan. Kommittén påpekar att denna process även måste inbegripa decentraliserade myndigheter i partnerländerna.

32.

Kommittén betonar vikten av att man när det gäller EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete fördelar medlen på grundval av klara och tydliga regler och tar hänsyn till partnerländernas behov, strukturella brister och förmåga att mobilisera alternativa resurser. Samtidigt påpekar ReK att användningen av resurser och genomförandet av aktiviteter bör fokusera på att iaktta principen om att ”inte lämna någon på efterkälken”.

33.

I linje med ovanstående påpekar kommittén att länderna med lägsta inkomsterna – och i synnerhet de minst utvecklade länderna och länder som har en instabil statsstruktur eller präglas av tidigare konflikter – bör vara de primära mottagarna av de mest förmånliga delarna av EU:s och dess medlemsstaters internationella bistånd.

34.

Kommittén varnar dock för att ett stort antal medelinkomstländer lider av allvarliga strukturella begränsningar, med mycket varierande inbördes förhållanden, svaga institutioner och splittrade samhällen. Utvecklingssamarbete, inklusive ekonomiskt samarbete, kan vara värdefullt för att ge dessa länder möjlighet att övervinna sina begränsningar och främja en hållbar utveckling, som dessutom kan förbättra deras förmåga att delta mer aktivt i genomförandet av 2030-agendan.

35.

Enligt kommitténs mening kan en ordnad migration bidra till en positiv utveckling i både ursprungs- och destinationsländerna, utöver att vara till nytta för migranterna själva. Kommittén anser att en kontrollerad migrationshantering bör vara en av utvecklingsinsatsernas målsättningar och att man bör sträva efter att ta fram lämpliga bestämmelser och adekvat stöd för att kunna värna om migranternas mänskliga rättigheter längs migrationsrutten och i destinationsländerna samt för att kunna erbjuda dem möjligheter i deras ursprungsländer, för att därmed mildra trycket från de okontrollerade migrationsströmmarna.

36.

Kommittén konstaterar att instrumenten för utvecklingssamarbete inte bara omfattar specifikt internationellt bistånd, och att det finns medel som, även om de inte kan beräknas på samma sätt som det offentliga utvecklingsbiståndet, potentiellt sett kan bidra till att skapa utvecklingsmöjligheter. Enligt kommitténs mening bör EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete aktivt inkludera dessa instrument och anpassa de källor och instrument som används till de särskilda förhållandena i vart och ett av partnerländerna, inklusive medelinkomstländerna.

37.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att lansera en ambitiös extern investeringsplan för att försöka mobilisera privata investeringar, stärka det tekniska biståndet till en lämplig utformning av projekt hos lokala myndigheter och företag och skapa ett gynnsamt företagsklimat, samtidigt som man på ett ansvarsfullt sätt tar hänsyn till de prioriteringar för den territoriella utvecklingen som fastställs av de lokala och regionala myndigheterna. Planen bör överensstämma med de mål som anges i 2030-agendan, och för att se till att den genomförs korrekt bör man underlätta de lokala och regionala myndigheternas deltagande.

38.

ReK håller med kommissionen om att det är viktigt att stödja program för regional integration för att möjliggöra en förstärkning av utvecklingsprocesserna i de berörda länderna och förbättra tillhandahållandet av regionala kollektiva nyttigheter, i syfte att förbättra genomförandet av 2030-agendan. Kommittén noterar att grannskapspolitiken har setts över mot bakgrund av de nya prioriteringar som följer av 2030-agendan, men vill samtidigt erinra om behovet av att inom ramen för denna politik stärka samarbetet mellan regionerna med hjälp av lämpliga stödåtgärder.

39.

Kommittén betonar att man måste fortsätta ansträngningarna för att förbättra effektiviteten i utvecklingssamarbetet genom att genomföra det man kommit överens om vid toppmötena i Rom, Paris, Accra och Busan. Samtidigt anser ReK att det är viktigt att stödja uppbyggnaden av institutionell kapacitet i partnerländerna, däribland uppmuntra partnerländerna att i de nationella planeringsdokumenten ta hänsyn också till de lokala och regionala myndigheternas viktigaste prioriteringar, för att se till att samarbetssatsningarna ger resultat och återspeglar alla behoven på territoriet i fråga och hos invånarna.

40.

Enligt ReK:s mening räcker utvecklingssamarbete i sig inte till för att finansiera de förändringar som är nödvändiga mot bakgrund av 2030-agendan, och därför betonar kommittén behovet av att EU och medlemsstaterna använder samarbetet som en mekanism för att uppbåda ytterligare resurser från andra källor som kan fungera som en katalysator när det gäller att ändra incitamenten och främja positiva förändringar i utvecklingsländerna.

41.

Kommittén upprepar att EU-länderna måste fullgöra sina åtaganden om de vill framstå som trovärdiga aktörer på det internationella planet, och anser därför att de bör föresätta sig att nå de mål som EU åtagit sig inom ramen för den internationella dagordningen för utvecklingsfinansiering. ReK anser även att länderna bör uppfylla de åtaganden som gjorts inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar, inbegripet överenskommelserna beträffande finansiering av miljöåtgärder.

42.

ReK understryker vikten av att anpassa samarbetet till omfattningen av de instrument och åtgärder som, utöver stödet, tas i bruk inom det internationella systemet för att stödja utvecklingsprocesserna, och erinrar i detta avseende om betydelsen av att följa upp OECD:s arbete med att ta fram nya mätinstrument för området för utvecklingsfinansiering, inklusive det nya begreppet ”Total Official Support for Sustainable Development” (totalt officiellt stöd till hållbar utveckling).

43.

När det gäller många av de problem som behandlas i 2030-agendan saknas det enligt ReK:s mening effektiva tekniska lösningar, och det är nödvändigt att söka efter alternativ som bygger på kreativitet, främjandet av kunskap samt teknisk och social innovation. Kommittén anser att decentraliserat samarbete på detta område kan spela en betydelsefull roll genom att det vidareförmedlar erfarenheter från den lokala och regionala nivån.

44.

ReK konstaterar att 2030-agendan inte kommer att kunna genomföras om man inte avsevärt förbättrar samstämmigheten mellan de politiska strategierna och beaktar hur utvecklingsmålen påverkas av den offentliga politiken som helhet. Dessutom betonar kommittén att framsteg i fråga om samstämmighet måste göras både inom områdena för offentliga åtgärder (horisontellt) och mellan olika förvaltningsnivåer (på nationell, regional och lokal nivå samt på EU-nivå) med hjälp av strategier som inbegriper hela statsförvaltningen (”Whole of Government”) i offentlig politik och offentliga program på både kort, medellång och lång sikt.

45.

ReK uppmärksammar behovet av att alla aktörer inom EU-samarbetet deltar i en satsning på att främja öppenhet, som bör inbegripa de resurser som var och en av dem mobiliserar. De offentliga myndigheterna (på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå) bör ligga i täten i denna satsning för att förbättra ansvarigheten och kvaliteten i sina åtgärder.

46.

Att förändringsinsatser genomförs ute på fältet, med deltagande av lokala aktörer och med stöd av decentraliserat samarbete, kan vara det bästa sättet att främja en solid och bred övergång till mer inkluderande och hållbara utvecklingsmodeller.

47.

Mot bakgrund av ovanstående upprepar Europeiska regionkommittén sitt erbjudande att bidra till genomförandet av 2030-agendan och till utbytet av kunskaper och erfarenheter med övriga offentliga myndigheter och deras motsvarigheter i utvecklingsländerna genom informations- och diskussionsplattformen för regionala och lokala myndigheter på utvecklingsområdet, dialogen om decentraliserat samarbete, som anordnas vartannat år, samt de internationella forumen inom församlingen för lokala och regionala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem) och konferensen för regionala och lokala myndigheter i länderna inom det östliga partnerskapet (Corleap). Kommittén vill stimulera till och samordna ett decentraliserat samarbete mellan EU:s lokala och regionala myndigheter och grannländernas lokala och regionala myndigheter inom ramen för specifika initiativ, såsom Nicosia-initiativet för Libyen.

48.

Kommittén anser också att det är viktigt att utveckla en effektiv kommunikationspolitik i fråga om hållbar utveckling för att främja en vision som är mer välunderbyggd i fråga om utmaningarna och de strategier som bör tillämpas, och som leder till ett mer medvetet och aktivt stöd från medborgarnas sida, där man ser utvecklingssamarbetet och de åtaganden som gjorts i och med 2030-agendan som en investering i framtiden. Det är också nödvändigt att göra EU-medborgarna införstådda med vikten av utvecklingssamarbetets mål genom att tydliggöra de ömsesidiga fördelar som denna politik medför, såsom att skapa regional stabilitet. Slutligen är det nödvändigt att synliggöra åtgärder som genomförs av de olika aktörer som deltar i denna process, till exempel lokala och regionala myndigheter, särskilt i de yttersta randområdena, med tanke på att dessa regioner under flera år har utvecklat framgångsrika strategier för samarbete med sina grannländer.

49.

Kommittén stöder att alla aktörer inom samarbetet stegvis anpassar sina rapporteringssystem och övervakningsindikatorer till innehållet i 2030-agendan, samt att man utarbetar gemensamma sammanfattande rapporter i vilka man redogör för de framsteg som gjorts i fråga om 2030-agendan så att dessa kan läggas fram vid FN:s politiska högnivåforum. ReK framhåller att de regionala och lokala myndigheterna bör delta aktivt i utarbetandet av dessa rapporter och att de bör redogöra för de åtgärder som vidtagits inom de områden som omfattas av deras behörighet och genom decentraliserat samarbete.

50.

Kommittén håller med om att man behöver förstärka de statistiska systemen för uppföljning av 2030-agendan och uppmärksammar behovet av att en sådan förstärkning även äger rum när det gäller utarbetandet av information av regional och lokal karaktär för att se till att framstegen kommer alla sektorer och territorier till godo.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/45

1.

Rent vatten i tillräckliga mängder är som källan till liv oumbärligt för vår hälsa och vår välfärd. Vatten erbjuder många möjligheter till utveckling men utgör också ett hot. Översvämningar, torka och låg vattenkvalitet utgör ett hot mot våra liv, vår hälsa och vårt välstånd.

2.

Kommittén lovordar Europeiska kommissionen för att den år 2000 införde ramdirektivet för vatten som – kompletterat med mer specifik EU-lagstiftning (1) – har rationaliserat en stor del av de äldre bestämmelserna, har fastställt en strategi för vattenförvaltning som bygger på avrinningsområden och har infört ambitiösa mål på lång sikt för vattenförvaltningen.

3.

För närvarande arbetar kommissionen med följande delar av den europeiska vattenpolitiken:

4.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att i de flesta medlemsstater har de lokala och regionala myndigheterna institutionella och politiska uppgifter och befogenheter inom vattenförvaltning och att de därmed sörjer för det konkreta genomförandet av de flesta EU-direktiv om vatten. Lokala och regionala myndigheter har dessutom för det mesta ansvar för politikområden som är viktiga för en hållbar vattenförvaltning, t.ex. fysisk planering, infrastruktur, rörlighetspolitik, beviljande av tillstånd, jordbruk och naturvård, vattenförsörjning, yt- och grundvattenskydd, klimatanpassning och skydd mot översvämningar.

5.

Kommittén noterar rådets slutsatser om hållbar vattenförvaltning av den 17 oktober 2016. Kommittén stöder rådets slutsatser att vatten är en topprioritering och instämmer i konstaterandet att vattenfrågorna varierar inom EU och att det därför finns ett behov av flexibilitet i valet av lösningar, däribland behovet av att ta itu med infrastruktur för reglering av vattenresurserna i syfte att uppnå en hög nivå avseende ekologisk status och vattenförekomst samt tillgodose efterfrågan.

6.

Kommittén framhåller därför vikten av att respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Den nationella, regionala och lokala bakgrunden är avgörande, t.ex. vid åtgärder i samband med återanvändning av vatten eller effektivitetsförbättringar på efterfrågesidan (vattenbesparingar), eftersom graden av tillgång till vatten varierar. Det är därför viktigt att man ur ett europeiskt perspektiv skapar det utrymme som krävs för att man på nationell, regional och lokal nivå ska kunna se närmare på problematiken och vidta de åtgärder som krävs.

7.

Kommittén uppmärksammar den mycket ambitiösa, frivilliga agendan om vattenförvaltning i städer fram till 2030, som upprättades vid konferensen om städer och vatten i Leeuwarden i februari 2016, och uppmuntrar Europas städer att ansluta sig till denna.

8.

Kommittén stöder kommissionens avsikt att under 2017 inom ramen för genomförandet av handlingsplanen för den cirkulära ekonomin lägga fram ett förslag till minimikrav för återanvändning av vatten och en (Refit-)översyn av dricksvattendirektivet (2). I samband med detta måste man dock se till att eventuella negativa effekter inte får oproportionerliga följder för andra sektorer, t.ex. för jordbruket.

9.

Kommittén betonar att man bör ta hänsyn till regionala skillnader när det gäller vattentillgången. Återanvändning av vatten bör inte göras till ett omotiverat krav, men kan erbjuda lösningar i de regioner där vattentillgången är ett problem.

10.

Kommittén uppmanar i detta sammanhang kommissionen att mot bakgrund av en balanserad och sammanhängande strategi se till att återanvändningen av vatten enbart sker som ett ytterligare vattenförsörjningsalternativ och åtföljs av parallella effektivitetsförbättringar på efterfrågesidan samt att de eventuella effekterna av en minskad tillgång på vatten undersöks och beaktas.

11.

Kommittén anser att det är mycket viktigt att de lokala och regionala myndigheterna genom detta yttrande på eget initiativ lägger fram rekommendationer om ett bättre genomförande av EU:s vattenlagstiftning och att de förblir nära involverade i den framtida europeiska vattenpolitiken.

12.

Kommittén har redan flera gånger tagit ställning till frågor som rör vattenförvaltning. Detta yttrande på eget initiativ utgör en uppföljning av tidigare ReK-yttranden såsom

13.

När det gäller klimatförändringarnas inverkan på vattenförvaltningen betonar kommittén att de politiska åtgärderna på lokal, regional, nationell och europeisk nivå måste knyta nära an till åtgärderna i EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna och hänvisar i detta sammanhang till yttrandet ”Mot en ny EU-strategi för anpassning till klimatförändringarna – ett integrerat tillvägagångssätt”, CdR 2430/2016.

14.

Kommittén erkänner att vatten är ett mycket brett politikområde och anser att detta yttrande på eget initiativ bör inriktas på inhemsk vattenförvaltning, dvs. vattenkvaliteten, bristen på sötvatten samt skyddet mot översvämningar. Detta yttrande omfattar således inte förvaltningen av vattnet i hav och världshav och därmed inte heller ramdirektivet om en marin strategi och direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden, vilka behandlas i tidigare yttranden från ReK.

15.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på de stora utmaningar beträffande vattenförvaltningen som väntar till följd av klimatförändringarna och en allt intensivare markanvändning:

16.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på vattensektorns stora ekonomiska värde och det ekonomiska intresset av god vattenförvaltning. Ett par exempel:

17.

Med tanke på att det ännu råder stor osäkerhet om omfattningen på och inverkan av de framtida vattenproblemen och även regelverket skiljer sig åt anser kommittén att en politik som bygger på en ”mall” kan betraktas som en bra utgångspunkt för att förbättra förbindelserna mellan olika institutioner och utforska nya innovativa metoder för politikutformning, som möjliggör samarbete mellan olika sektorer i strävan efter att uppnå synergieffekter och undgå konflikter. Det krävs att vi genomför vad som kan kallas en ”anpassningsbar politik”. I nedanstående diagram anges de olika möjligheterna.

18.

Kommittén uppmanar kommissionen att inom ramen för den kommande översynen av dricksvattendirektivet, åtgärderna beträffande återanvändning av vatten, den eventuella översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och på sikt översynen av ramdirektivet för vatten undersöka möjligheterna till anpassningsbar politik inom vattenpolitiken. Denna undersökning bör inriktas på de viktigaste villkoren för anpassningsbar politik, dvs. helhetssyn, informationsutbyte, flexibilitet och differentiering beträffande mål och insatser samt innovation. När kommissionen undersöker möjligheterna för en ny politik bör den samråda med lokala och regionala myndigheter för att se till att eventuella framtida förslag ligger i de lokala och regionala myndigheternas intresse och stöder snarare än begränsar deras befogenheter.

19.

Kommittén uppmanar kommissionen att omforma sin till stor del sektorsspecifika vattenpolitik till en heltäckande politik och att i detta sammanhang se till att vattenförvaltning införs som ett övergripande inslag på andra politikområden med nära koppling till denna resurs, t.ex. människors konsumtion, energi, jordbruk, fiske, turism och miljö.

20.

Kommittén anser att försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar bör fortsätta att användas som utgångspunkt på vattenpolitikens område. I en differentierad strategi bör dock alla möjligheter stå öppna så att man når fram till de mest verksamma och effektiva lösningarna, så att man – i undantagsfall – kan frångå utgångspunkten. De nämnda lösningarna kommer till stånd genom användning av vetenskapliga metoder som är innovativa, specifika och miljömässigt hållbara.

21.

Kommittén vill i detta avseende fästa uppmärksamheten på att energi respektive energikostnader kan utgöra ett stort hinder för tillämpningen av innovation och okonventionella lösningar på vattenbristen, t.ex. transport av vatten till torkdrabbade områden eller avsaltningsanläggningar, och understryker att användningen av förnybar energi i detta sammanhang, liksom själva vattnets potential som energikälla, måste beaktas vid utformningen av EU:s politik.

22.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på den ökande användningen av läkemedel, t.ex. antibiotika, vars aktiva substanser via avloppet hamnar i ytvattnet. Detta leder inte bara till större ansträngningar för omvandling av ytvatten till dricksvatten utan kan också leda till en större risk för att bakterier blir resistenta. En möjlig lösning på detta problem är att man tillämpar en strategi som riktas in på de diffusa källorna till läkemedelsläckage: läkemedelsavfall och läkemedelsrester i urin och exkrementer.

23.

ReK uppmanar medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att i sin vattenpolitik införliva begreppen grön infrastruktur och åtgärder för naturlig vattenupptagning utöver eller som alternativ till traditionella grå strukturåtgärder (t.ex. för att minska det hydromorfologiska trycket i avrinningsområden) i sina operativa program inom ramen för utnyttjandet av ESI-fonderna (t.ex. för att återställa våtmarker och skogar) eller i stadsplaneringen (t.ex. för att lagra regnvatten [för återanvändning] eller öka vattenupptagningen för att minska konsekvenserna av översvämningar).

24.

Kommittén uppmärksammar behovet av att förbättra vattenförvaltningen genom att skydda försörjningen av rent vatten i samband med naturkatastrofer (12).

25.

Kommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att samarbeta med försäkringsbolag och den nationella regeringen för att se till att alla hushåll, jordbruk och företag som skulle kunna drabbas av översvämningar kan få ett försäkringsskydd till överkomligt pris. Det behövs också ytterligare arbete för att garantera att alla berörda parter inser att uppbyggnaden av motståndskraft redan från början är det mest effektiva sättet att minimera riskerna och minska de långsiktiga kostnaderna till följd av naturkatastrofer.

26.

Målen på de olika politikområdena är om de betraktas för sig godtagbara (planerad politik). Vid genomförandet av de nödvändiga åtgärderna uppstår dock ofta motsättningar. Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att man i regionerna och kommunerna, där genomförandet äger rum, ofta måste göra en avvägning mellan sådana motstridiga åtgärder.

27.

Kommittén uppmanar kommissionen att förstärka informationsutbytet mellan dem som genomför vattenpolitiken, dvs. de lokala och regionala myndigheterna, och de politiska beslutsfattarna i Bryssel samt att ta hänsyn till information om t.ex. motstridiga mål i sin nya politik eller vid anpassningar av politiken.

28.

ReK förväntar sig att den planerade översynen av dricksvattendirektivet kommer att förbättra övervakningssystemen och analysparametrarna, förbättra medborgarnas tillgång till information om dricksvattenkvaliteten, angripa problemet med läckor, utveckla regelverket för små eller enskilda dricksvattenleverantörer, föreslå lösningar på de problem som uppstår när material kommer i kontakt med dricksvatten samt uppdatera de befintliga undantagen från lagstiftningen.

29.

ReK insisterar på att man i samband med den framtida översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse särskilt bör sträva efter att förbättra övervakningen, rapporteringen och den offentliga spridningen av uppgifter och beakta kopplingarna till den cirkulära ekonomin och resurseffektiviteten inom EU. Vid rapporteringen bör medlemsstaterna åtminstone avlastas i den utsträckning som de redan fullgjort sina skyldigheter.

30.

Kommittén välkomnar kommissionens nya strategi för bedömningen av ”avståndet till efterlevnad”, som fokuserar på de återstående luckorna i det korrekt insamlade, anslutna och renade avloppsvattnet och som kompletterar den officiella bedömning av efterlevnaden av rättsliga förpliktelser som följer av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (avloppsdirektivet). Kommittén noterar med tillfredsställelse att kommissionen i sin åttonde rapport om genomförandet av avloppsdirektivet för första gången har behandlat och inkluderat resultat på regional nivå, och uppmanar kommissionen att behålla både ”avståndet till efterlevnad” och de regionala strategierna och vidareutveckla dem i samarbete med lokala och regionala aktörer.

31.

Kommittén uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att minska vattenbristen och ytterligare öka vatteneffektiviteten, särskilt genom att

32.

Kommittén konstaterar att det råder spänningar mellan målen om vattenkvalitet och den gemensamma jordbrukspolitiken, och uppmanar kommissionen att verka för en bättre avstämning av dessa båda politikområden. EU bör undvika att förstärka sådana motsättningar och de relaterade administrativa bördorna av att behöva genomföra potentiellt motstridiga bestämmelser, utan i stället eftersträva de mest effektiva, kostnadseffektiva och ömsesidigt förstärkande kompromisserna.

33.

ReK ser det som både lämpligt och nödvändigt att i ramdirektivet för vatten integrera direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, i syfte att se till att åtgärderna blir enhetliga för att uppnå en god status hos vattenförekomsterna och en adekvat tillgång till vatten för människor.

34.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna till en mer flexibel och differentierad vattenpolitik. Flexibilitet är nödvändigt på grund av osäkerheten beträffande de framtida vattenproblemen. Det gör att målen och tillvägagångssättet i vattenpolitiken oundvikligen kommer att behöva hitta en balans mellan den nödvändiga rättssäkerheten för att möjliggöra långsiktig planering och fleråriga, kostnadskrävande investeringar å ena sidan, och behovet av att anpassa sig till nya omständigheter när så är nödvändigt, å andra sidan. Att differentiera målen beroende på tidpunkt och plats är därför nödvändigt för att förstärka åtgärdernas effektivitet och öka stödet för åtgärderna (13), utan att sänka ambitionsnivån.

35.

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta ett alternativ till övervakningsnormen ”one out, all out” i ramdirektivet för vatten. Principen om ”one out, all out” ger en mindre bra bild av det verkliga ekologiska och kemiska tillståndet och de insatser som redan gjorts för att förbättra vattenkvaliteten. Bland annat för att bibehålla stödet för de nödvändiga åtgärderna måste man ta fram ett övervakningsinstrument som gör rättvisa åt de resultat som redan uppnåtts i medlemsstaterna.

36.

Utöver politisk innovation är kommittén övertygad om att ytterligare tekniska innovationer är av yttersta vikt för att hantera rådande och framtida vattenproblem (14). För att stödja denna typ av innovation betonar ReK de eventuella fördelarna med en europeisk åtgärdsagenda för vatteninnovation på EU-nivå för ett hållbart och cirkulärt vattensmart samhälle. En sådan ram skulle bidra till att få medlemsstaterna och lokala och regionala myndigheter att med stöd från kommissionen tillämpa systematiska innovativa strategier och inrätta eller underlätta partnerskap inom vatteninnovationsprojekt. Visserligen utvecklas, förstärks och utökas de nuvarande kunskapsplattformarna och finansieringsmöjligheterna för innovationer kraftigt, men kommittén ser två hinder som står i vägen för införandet av innovativa lösningar. Därför uppmanar ReK kommissionen att göra följande:

37.

Vattenförvaltningen är ett kapitalintensivt politikområde där det görs stora investeringar. Dessa investeringar kommer bara att öka i framtiden. Genom att man intar en bredare syn vid fastställandet av problemen och de möjliga lösningarna samt förbättrar integrationen av närliggande politikområden (t.ex. jordbruk, energi och hälsa), såsom redan förespråkas i den befintliga lagstiftningen, minskar risken för desinvesteringar och skapas det nya möjligheter och därigenom en grogrund för innovation. Utmaningen består i att fatta förnuftiga beslut som gör rättvisa åt det som vi nu vill behålla, men samtidigt skapar tillräckligt med utrymme för att tackla framtidens osäkra utmaningar i fråga om att förvalta livets källa, dvs. manage the source of life !

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/51

1.

Många av kommitténs ursprungliga rekommendationer om EU:s anpassningsstrategi (CdR 3752/2013) är fortfarande giltiga och bör beaktas i anslutning till det här yttrandet. ReK vill i synnerhet fästa uppmärksamheten på förslagen om att mer direkt koppla anpassningsstrategin till tanken på klimattålighet och vidareutveckla tanken på/utvärderingarna av olika territoriers ”sårbarhet”, på förslaget om att lägga större vikt vid anpassningslösningar som bygger på grön infrastruktur samt hänsyn till biologisk mångfald och ekosystem samt på varningen för att det kan bli nödvändigt att utarbeta scenarier för anpassning till en temperaturökning som inte är begränsad till 2 oC om de globala insatserna inom ramen för Parisavtalet inte blir framgångsrika.

2.

Europeiska regionkommittén konstaterar att arbetet fortskrider med alla åtta åtgärder i EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna och att man börjar skönja resultat (t.ex. antagandet av nationella anpassningsstrategier i 75 % av EU:s medlemsstater och lanseringen av Mayors Adapt-initiativet som numera ingår i borgmästaravtalet) och ser därför fram emot kommissionens utvärdering och översyn av strategin för anpassning till klimatförändringarna. Kommittén betonar att detta är en fortlöpande process där medlemsstaterna också kontinuerligt bör uppdatera sina egna strategier för att hålla jämna steg med utvecklingen i kunskapsbasen samt de berörda regelverken och internationella avtalen.

3.

Även om kommissionen och medlemsstaterna är nyckelaktörer vid inrättandet av den politiska och rättsliga ramen, befinner sig de lokala och regionala myndigheterna i frontlinjen när det gäller att minska sina områdens sårbarhet för klimatförändringarnas olika effekter genom konkreta anpassningsåtgärder, och därför vill kommittén understryka att en välfungerande ram för flernivåstyre är av avgörande betydelse.

4.

Kommissionen bör uppmuntra ett starkare samarbete mellan olika styresnivåer (EU, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna) för att samordna prioriteringar, minimera motstridiga eller parallella osammanhängande processer, maximera synergierna mellan de strategier och planer som utarbetas på EU-nivå och nationell nivå samt de som utarbetas på regional och lokal nivå, för att på så sätt garantera större politisk enhetlighet, men även en samordnad och kompletterande verksamhet.

5.

ReK stöder EU-initiativ såsom borgmästaravtalet för klimat och energi och de nya partnerskapen för EU-agendan för städer som främjar uppkomsten av samordnade förvaltningsmodeller och samarbetsplattformar på flera nivåer. De bör anses spela en roll när det gäller att diskutera kommuners och regioners behov och förbättra samarbetet. Vi ser också fram emot ett snabbt bildande av partnerskap inom agendan för städer om den tematiska prioriteringen klimatanpassning, inklusive dess ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensioner.

6.

I detta sammanhang vill vi understryka behovet av ett större deltagande från kommuner och regioner vid utarbetandet och genomförandet av de nationella strategierna och planerna för klimatanpassning. Vi uppmanar därför EU:s medlemsstater att inrätta lämpliga institutionella strukturer eller plattformar för att främja en fortlöpande dialog och ett närmare samarbete (t.ex. genom arbetsgrupper) med beaktande av medlemsstaternas särdrag, och uppmanar kommissionen att stödja och uppmuntra denna utveckling.

7.

Regionernas viktiga roll bör beaktas bättre i översynen av EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna (t.ex. genom ett särskilt kapitel) och deras insatser ges mer stöd. Regionerna har en samordnande/medlande roll i anpassningsprocessen och ser till att de prioriteringar som fastställs av medlemsstaterna motsvarar behoven och förväntningarna på lokal nivå och vice versa. De kan även fungera som katalysatorer och stödja de insatser som de lokala myndigheterna har inlett genom att stärka deras motståndskraft mot klimat- och katastrofrisker, bygga upp kapacitet och utnyttja tillgänglig finansiering. Denna funktion kan illustreras av de regioner som redan anslutit sig till borgmästaravtalet och agerar som ”samordnare”. ReK uppmanar kommissionen att ge ett större erkännande åt det ansvar och de åtgärder som inte bara de lokala utan också de regionala myndigheterna åtar sig och genomför inom ramen för initiativet borgmästaravtalet (på samma sätt som nu sker inom Regions Adapt-initiativet).

8.

Kommittén påpekar att de lokala och regionala myndigheterna betraktar avsaknaden av en preskriptiv rättslig ram som ett hinder för åtgärder i vissa medlemsstater. De skulle därför välkomna ett tydligare mandat från EU och de nationella myndigheterna att vidta anpassningsåtgärder. På nationell nivå välkomnar ReK de ansträngningar som vissa medlemsstater nyligen gjort för att integrera klimatanpassning i specifik lagstiftning (t.ex. som en följd av vattenramdirektivet och översvämningsdirektivet).

9.

ReK uppmanar kommissionen att undersöka hur många lokala och regionala myndigheter på EU-nivå och per medlemsstat som har en anpassningsstrategi eller anpassningsplan. På grundval av detta skulle kommissionen i samarbete med de lokala och regionala myndigheterna kunna föreslå EU-omfattande och nationella mål för att främja vidareutvecklingen av lokala och regionala anpassningsstrategier/anpassningsplaner från de lokala och regionala myndigheternas sida.

10.

Förutom en välfungerande ram för flernivåstyre krävs det att man vid översynen av EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna lägger större vikt vid deltagande av flera olika aktörer och en sektorsövergripande (i stället för en silobaserad) strategi för effektivare och integrerade lokala anpassningsåtgärder. I översynen kunde man integrera (eller hänvisa till) några konkreta exempel som påvisar fördelarna med att arbeta tillsammans i stället för separat så att man kan ta fram gemensamma lösningar på lokal och regional nivå. Deltagandefrämjande strategier som dessa bör ges mycket uppmuntran och stöd, exempelvis genom EU-finansierade projekt (t.ex. inom ramen för framtida ansökningsomgångar till programmen Life eller Horisont 2020).

11.

Vi understryker vikten av att noggrant undersöka vilka framgångsfaktorer och hinder som finns för olika former av samarbete mellan forskare, användare och politiska beslutsfattare på lokal och regional nivå. Denna information bör leda fram till praktiska rekommendationer som bygger på konkreta exempel på partnerskap (med flera aktörer eller offentlig–privata) som bör ges stor spridning, t.ex. via EU:s klimatanpassningsportal Climate-Adapt.

12.

Man måste öka medvetenheten om att det är nödvändigt att vidta integrerade anpassnings- och begränsningsåtgärder via alla tänkbara kommunikationskanaler för att uppnå största möjliga synergier mellan klimatpolitikens båda delar samt undvika olämpliga former av anpassning. I detta syfte uppmanar ReK kommissionen att vid översynen undersöka innovativa mekanismer för att öka medvetenheten, öka acceptansen bland lokala och regionala aktörer (t.ex. medborgare och företag) samt främja förändrade beteenden.

13.

Kommittén betonar vikten av att bygga upp ytterligare kapacitet och ta itu med kunskapsluckorna i europeiska kommuner och regioner, och anser att Climate Adapt-portalen och det relaterade verktyget för anpassningsstöd i städer är en god utgångspunkt för detta. Det senare måste dock fortlöpande konsolideras och berikas, ytterligare främjas och knytas närmare plattformen för borgmästaravtalet, samt bli mer användarvänligt. ReK uppmanar kommissionen att samråda med kommuner och regioner så att de tillsammans kan skräddarsy Climate Adapt-portalen så att den motsvarar behoven på bästa möjliga sätt, och besluta om verktyget ska integreras i borgmästaravtalets webbplats.

14.

ReK betonar behovet av fortsatt insamling av exempel på god praxis som testats i praktiken. De kartlagda exemplen på god praxis i kommuner och regioner måste lagras på en enda, enkelt sökbar förvaringsplats som är tillgänglig för allmänheten (t.ex. Climate Adapt-portalen och/eller riktmärkeskatalogen på borgmästaravtalets webbplats) för att underlätta erfarenhetsutbyte mellan personer som arbetar inom samma område. En sådan databas bör i synnerhet innehålla lämpliga funktioner för att hjälpa till att identifiera exempel som bygger på liknande förhållanden (t.ex. i fråga om klimatrisker eller befolkningstäthet) eller liknande geografiska särdrag (såsom belägenhet i bergsområden eller i närheten av berg, floder eller havet) i syfte att ta fram anpassningstypologier. ReK är redo att bidra till kartläggningen av framgångsrika regionala modeller och mobiliseringen av pionjärregioner, till att börja med det arbete som utförs av ENVE-utskottet och gruppen av ReK:s ambassadörer för borgmästaravtalet, som bör utökas och främjas.

15.

Vi betonar att kunskapsutbyte också ska främjas genom samarbete städer emellan. Lämpliga peer-to-peer- och mentorskapsverksamheter ska kartläggas, främjas och tilldelas tillräcklig finansiering av kommissionen. De program för partnersamverkan som redan föreslagits inom ramen för borgmästaravtalet har visat sig framgångsrika och värdefulla och bör därför tjäna som förebild och utökas i framtiden (t.ex. genom årliga ansökningsomgångar).

16.

Kommittén uppmanar kommissionen att öka sina ansträngningar för att skapa en gynnsam ram för kapacitetsuppbyggnad i kommuner och regioner. Den stora mängd initiativ, verktyg och program som redan finns inom EU och som erbjuder olika kapacitetsuppbyggnadsmöjligheter för kommuner och regioner (t.ex. workshoppar, webbseminarier och vägledande material), skapar för närvarande förvirring bland stödmottagarna.

17.

Även om vissa ansträngningar görs – exempelvis med den nyligen inrättade nya portalen för den gemensamma kontaktpunkten inom ramen för EU-agendan för städer – bör kommissionen förtydliga vad som är specifikt för och vad som är kompletterande mellan de olika tjänster som kommuner och regioner erbjuds på anpassningsområdet eller områden med koppling till det, och åta sig att fylla de kunskapsluckor som uppstår under kartläggnings- och insamlingsprocessen. När det gäller denna process uppmanar ReK kommissionen att

18.

Alla styresnivåer, inbegripet kommuner och regioner, behöver ha god kunskap om klimatrisker och sårbarhet i deras områden för att vägleda dem i deras beslutsfattande och politiska processer. ReK uppmanar därför kommissionen att öka sitt stöd för risk- och sårbarhetsbedömningar på lokal och regional nivå, eftersom det är där alla anpassningsstrategier börjar, samt att stödja evidensbaserade åtgärder.

19.

Lokala och regionala myndigheter påpekar regelbundet att 1) avsaknaden av (tillgång till) användbara och begripliga klimatuppgifter och 2) bristen på sakkunskap och erfarenhet när det gäller att tolka dessa uppgifter utgör hinder för att vidta klimatanpassningsåtgärder. Det behövs därför mer stöd – genom dokumentation och utbyte av god praxis – för att för det första vägleda dem genom den befintliga informationen och för det andra hjälpa dem att anpassa och tolka effekterna på lokal/regional nivå.

20.

Vi uppmanar kommissionen att ge ytterligare stöd till kommunernas och regionernas pågående arbete med klimatmålen och riskbedömningarna genom att stärka (forsknings)verksamhet med koppling till kartläggningen av lämpliga verktyg och metoder (för riskmodeller), utvecklingen av (makro)regionala scenarier för klimatpåverkan och inrättandet av nätverk för klimattjänster (inom ramen för programmet Horisont 2020) på internationell nivå, EU-nivå, nationell nivå och lokal och regional nivå. Sådana nätverk för klimattjänster mobiliserar personer som har relevant sakkunskap och information (t.ex. inom forskarvärlden) och gör befintlig information och kunskap tillgänglig och begriplig för de lokala och regionala politiska beslutsfattarna.

21.

Kommittén betonar vikten av att stödja offentliggörandet av klimatrisker i syfte att främja anpassningsåtgärder och stimulera investeringar. Flera nya frivilliga och/eller privatledda initiativ om offentliggörande av klimatrisker håller på att växa fram och skulle kunna stödjas och främjas ytterligare av kommissionen.

22.

ReK välkomnar därför kommissionens initiativ att undersöka möjligheter till samarbete med försäkringssektorn, eftersom denna sektor är en viktig källa till uppgifter och potentiella investeringar. Vi uppmanar kommissionen att bedöma försäkringsmekanismer som kan ge incitament till att förebygga risker och bidra till att minska skador samt att arbeta med försäkringsbolagen för att se till att de delar sin kunskap och sakkunskap om riskmodellering och katastrofriskhantering med den offentliga sektorn. Befintliga framgångsrika partnerskap bör synliggöras ytterligare i översynen i syfte att inspirera och motivera andra. Kommittén framhåller att även det omvända kan vara fallet, dvs. att kommuner eller regioner som försäkringsgivare bedömer vara utsatta för ”hög risk” också möter särskilda hinder för investeringar och utveckling, och uppmanar i detta sammanhang kommissionen att i översynen undersöka hur dessa problem kan åtgärdas.

23.

Översynen bör ytterligare lyfta fram fördelarna med att utföra en bedömning av de socio-ekonomiska konsekvenserna av klimatanpassningsåtgärderna. En sådan socio-ekonomisk analys vägleder beslutsfattarna genom att ge dem en tydligare överblick över de potentiella kostnaderna och fördelarna med anpassning i jämförelse med att inte vidta några åtgärder, och bidrar därför till att öka medvetenheten, förstå kapacitetsbegränsningarna och kartlägga de ekonomiskt mest bärkraftiga alternativen.

24.

Kommuner och regioner behöver mer information om de olika befintliga metoder som kan tillämpas vid en sådan bedömning (t.ex. kostnader–fördelar, multikriterier, beslutsfattande av aktörer, försök och iakttagelse) och deras relevans i olika sammanhang, och föreslår därför att kommissionen tillhandahåller lämpligt stöd genom sina referensplattformar Climate Adapt och borgmästaravtalet.

25.

Kommittén betonar behovet av att tillhandahålla de lokala och regionala myndigheterna med lämpliga verktyg och indikatorer för övervakning, rapportering och utvärdering för att sprida information och stödja den lokala klimatanpassningsplaneringen. Den senare skulle även kunna främjas ytterligare genom referensplattformar för anpassning (Climate Adapt och borgmästaravtalet).

26.

Kommittén är övertygad om att det är viktigt att se till att de internationella, europeiska, nationella och regionala/lokala ramarna för övervakning, rapportering och utvärdering är ömsesidigt kompatibla och bygger på varandra – detta kommer att säkerställa enhetlighet och minimera bördan för kommunerna och regionerna.

27.

ReK välkomnar de framsteg som har gjorts i detta avseende sedan offentliggörandet av EU-strategin för klimatanpassning med utvecklingen av resultattavlan för anpassningsberedskap för EU:s medlemsstater och borgmästaravtalets övervaknings- och rapporteringsmall för anslutna städer, och välkomnar de starka kopplingar som garanteras mellan dessa båda. Kommittén anser emellertid att användningen av dem måste främjas ytterligare och att det krävs mer vägledning (t.ex. genom borgmästaravtalets webbplats).

28.

Kommittén understryker att man fortfarande måste undersöka fler synergier med andra partnerinitiativ som föreslås parallellt på internationell eller europeisk nivå (t.ex. Regions Adapt, Craft, kampanjen för motståndskraftiga städer) och som har egna system för övervakning, rapportering och utvärdering, men påpekar att ytterligare insatser för harmonisering eller samarbete inte bör ske på bekostnad av kommunernas/regionernas behov och intressen.

29.

ReK välkomnar de befintliga europeiska finansieringsinstrumenten till stöd för lokala och regionala klimatåtgärder (såsom de europeiska struktur- och investeringsfonderna, men även Horisont 2020, Life, Europeiska unionens solidaritetsfond, finansieringsmekanismen för naturkapital), men betonar att tillgången till dessa medel dock fortfarande är den största utmaningen för kommuner och regioner. ReK uppmanar därför kommissionen att bistå de europeiska lokala och regionala myndigheterna med 1) lättåtkomlig och begriplig information om medel och finansieringsinstrument för utveckling och genomförande av deras handlingsplaner och 2) ytterligare vägledning och stöd i fråga om hur man får tillgång till och tillämpar befintliga instrument, och eventuellt även kombinerar dem (t.ex. genom skräddarsydd fortbildning).

30.

ReK påminner om sitt förslag om att anta ett synsätt som bygger på hela livscykeln när man ska bedöma kostnaderna och fördelarna med kapital för att säkerställa en långsiktig återbäring i samband med investeringar i klimattålighet. Det bör vara ett krav att konton och riskregister tar hänsyn till de ekonomiska, miljörelaterade och sociala konsekvenserna av åtgärder och kapitalinvesteringar som inte är anpassade till det förändrade klimatet eller av uteblivna åtgärder.

31.

Kommittén hoppas att översynen kommer att fästa större vikt vid regionernas potentiella roll när det gäller att underlätta tillgången till vissa finansieringssystem. Vissa regioner erbjuder redan hjälp med att förvalta och omfördela medel från de europeiska strukturfonderna, sammanföra småskaliga projekt som inrättats i kommunerna eller erbjuda direkt finansiering. ReK betonar dock att ytterligare vägledning fortfarande behövs för att hjälpa dessa förvaltningsmyndigheter att utnyttja de tillgängliga EU-fondernas och de innovativa finansiella instrumentens fulla potential.

32.

Vi uppmanar kommissionen att ytterligare undersöka idén med snabbare tillgång till finansieringsinstrument för vissa lokala och regionala myndigheter på grundval av faktorer såsom offentligt åtagande att genomföra omfattande anpassningsåtgärder (t.ex. genom att ansluta sig till borgmästaravtalet), att ha genomfört en omfattande risk- och sårbarhetsbedömning eller att ha utvecklat en handlingsplan för klimatanpassningsåtgärder. En översyn av villkoren för att få tillgång till vissa medel eller urvals- och tilldelningskriterier för bidrag inom de olika programmen (såsom Horisont 2020 och Life) från kommissionens sida skulle möjliggöra och gynna en snabbare tillgång. Denna möjlighet bör utforskas mer ingående också inom ramen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna, och man bör rekommendera alla förvaltningsmyndigheter att utnyttja den möjlighet som redan finns i ett antal regionala operativa program att prioritera åtgärderna i de handlingsplaner för hållbar energi och de handlingsplaner för hållbar energi och klimatåtgärder som antagits av de kommuner som skrivit under borgmästaravtalet.

33.

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ – inom ramen för förberedelserna inför nästa fleråriga budgetram – att utvärdera framstegen i genomförandet av EU:s olika fonder samt användningen av bidrag och andra finansieringsinstrument (t.ex. erfarenheter från Life-programmet och integrering av klimatåtgärder i ESI-fonderna). Detta bör bidra till att 1) föreslå rätt mix av både integrerade och mer anpassningsspecifika finansieringsinstrument utan att minska de nödvändiga budgetmedlen för begränsning av klimatförändringarna, och 2) utarbeta rekommendationer för de kommande ansökningsomgångarna för projekt (inom t.ex. Life och Horisont 2020), för att på så sätt fylla de återstående luckorna i finansieringen av de lokala klimatanpassningsåtgärderna.

34.

Kommunerna och regionerna betraktar Life-programmet, och särskilt dess integrerade projekt för klimatpolitik, som ett av de viktigaste finansiella verktygen för att testa, göra pilotprojekt med och demonstrera anpassningsåtgärder med ett sektorsövergripande arbetssätt och i stor territoriell skala (regionalt, multiregionalt, nationellt eller transnationellt). ReK uppmanar därför med eftertryck kommissionen att utvidga och ge ytterligare stöd till det.

35.

Många av EU:s kommuner och regioner har en enorm outnyttjad potential att locka mer investeringar och många av dem står också inför allvarliga hinder när det gäller de egna investeringarna.

36.

Kommissionen bör därför fortsätta att undersöka innovativa sätt att kanalisera investeringar på området klimatanpassning till de lokala och regionala myndigheterna. ReK uppmanar kommissionen att tillhandahålla lämplig rådgivning, vägledning och stöd från sakkunniga när det gäller att förbereda hållbara investeringar (t.ex. genom Europeiska centrumet för investeringsrådgivning eller annan riktad kapacitetsuppbyggnadsverksamhet) och säkra finansiering. Översynen skulle kunna ge exempel på mekanismer för att engagera privata investerare och samarbeta med försäkringsbolag – och kommissionen bör även fortsättningsvis stödja pilotinitiativ som går i denna riktning.

37.

Kommunerna och regionerna bör få hjälp att finna den kombination av offentliga och privata medel – från internationella, europeiska, nationella och lokala källor – som utifrån deras lokala förhållanden är lämpligast för att finansiera anpassningsåtgärderna. Såsom framhålls i halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen 2014–2020 ska kommissionen ytterligare undersöka hur man kan ta itu med de kvarstående investeringsbehoven genom att samla europeiska, nationella och privata medel.

38.

Under de senaste åren har den internationella dialogen om klimatfrågor intensifierats och lett fram till nya internationella avtal, såsom Sendai-ramverket för katastrofriskreducering 2015–2030, 2030-agendan för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar. Kommittén uppmanar därför kommissionen att ytterligare integrera sina insatser i dessa globala ramar, stärka sin roll som förebild och bidra till synergier mellan dem.

39.

Översynen bör bättre återspegla den gränsöverskridande aspekten av klimatriskhantering. I detta sammanhang framstår makroregionalt samarbete som en relevant strategi för att främja EU:s klimatanpassning genom att underlätta informationsutbyte och sammanföra insatser över administrativa gränser. Därför bör kommissionen överväga att utvidga och ytterligare stödja sina transnationella pilotinitiativ, t.ex. i Donau-, Östersjö- och Alpregionerna samt i den adriatisk-joniska regionen, till andra makroregioner i Europa och resten av världen.

40.

Kommittén uppmanar kommissionen att kraftigare betona fördelarna med samarbete mellan regioner (och mellan kommuner). I detta avseende bör det nya globala borgmästaravtalet för klimat och energi ge andra regioner i världen nya möjligheter att dra nytta av de europeiska erfarenheterna och exemplen, men också ge de europeiska lokala och regionala myndigheterna möjlighet att lära sig av sina motsvarigheter på andra kontinenter.

41.

Med hänsyn till UNFCCC:s senaste prognoser om framtida migrationsströmmar bör man i översynen redogöra närmare för kopplingen mellan klimatanpassning och migration och därför införa ett nytt kapitel om de utmaningar och möjligheter som klimatbetingad migration medför. I detta sammanhang bör kommissionen undersöka hur man kan ge större stöd till kommuner och regioner när det gäller att hantera migranters och flyktingars rörlighet och eventuellt integrationen av dem.

42.

Sammanfattningsvis skulle Europeiska regionkommittén vilja uttrycka sin vilja att delta i processen för samråd med berörda parter angående översynen av EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna, som ska ledas av kommissionen under början av 2017, och anser att rekommendationerna i detta yttrande – men även i andra yttranden med koppling till klimatanpassningen (1) – utgör en god utgångspunkt för kommande diskussioner.

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/57

1.

Endast 6 % av alla personer som driver jordbruk i EU är under 35 år, medan mer än hälften är över 55 år. Den ökade andelen äldre personer är utmärkande för EU:s befolkning rent generellt på grund av en ökad förväntad livslängd och minskande födelsetal. Denna trend är dock tydligare inom jordbruket än inom andra näringsgrenar. I takt med att äldre jordbrukare lever längre och har starka incitament att fortsätta med jordbruket och få anledningar att sluta blir Europas arbetskraft inom jordbruket allt äldre, vilket skapar betydande hinder för nya aktörer.

2.

Äldre jordbrukares ovillighet att överlåta sitt jordbruk beror i allmänhet också på att det är en lokalt förankrad livsstil som fortsätter även efter den lagstadgade pensionsåldern. I detta avseende skiljer sig jordbruk från många andra ekonomiska verksamheter. Hindren för att överlåta ett jordbruksföretag uppstår ofta på grund av att det är svårt för äldre personer som driver jordbruk att lämna sina gårdar och fasa ut jordbruket eftersom de bor på samma plats som de bedriver jordbruksverksamheten. Den allmänna kompetensflykten från landsbygden förvärrar problemet genom att en alltmer välutbildad arbetskraft inte längre är intresserad av arbeten inom jordbruket.

3.

För många ungdomar är jordbruk inte någon lockande yrkesbana på grund av låga inkomster, låg avkastning, långa arbetstider, få möjligheter att ta semester – särskilt för boskapsuppfödare – och de många risker och osäkerhetsfaktorer som är förknippade med yrket. Även om ett direkt övertagande inom samma familj fortfarande är det vanligaste sättet att komma in i jordbruksbranschen finns det tecken som tyder på att antalet nya aktörer som inte har ärvt sin gård blir allt större. De utmaningar som landsbygden står inför – begränsad eller problematisk tillgång till transporter, dåliga kommunikationer, utbildning, kulturella och sociala tjänster samt hälso- och sjukvård – förvärrar problemet. För att stanna på landsbygden behöver ungdomar en utvecklad landsbygdsekonomi med tjänster och fritidsaktiviteter. I annat fall föredrar de ofta att flytta till städer och ägna sig åt yrken utanför jordbrukssektorn.

4.

Bristen på ungdomar som arbetar inom jordbruket utgör ett hot mot landsbygdsområdenas ekonomiska och sociala hållbarhet. Att stödja unga jordbrukare är en förutsättning för att bevara jordbruket i hela EU och hålla landsbygdsområden levande, i syfte att uppnå det mål om territoriell sammanhållning som fastställs i Lissabonfördraget.

5.

Vi upprepar vår uppmaning till kommissionen och medlemsstaterna om att vara mer proaktiva när det gäller att uppmuntra och underlätta etableringen av ungdomar på landsbygden, i synnerhet kvinnor, genom att främja verksamhet som gör det lättare för jordbrukare att förena yrkesliv och familjeliv (1).

6.

Det behövs ytterligare insatser för att kartlägga och ta itu med de hinder som kvinnor fortfarande ställs inför när de inleder och bygger upp en karriär inom sektorn.

7.

Kommittén har tagit del av ”Young Farmers Manifesto” (manifest för unga jordbrukare), som lanserades 2015 av Europeiska rådet för unga jordbrukare, där man efterlyser tillgång till mark och krediter genom offentliga stödåtgärder, reglering i syfte att minska användningen av otillbörliga affärsmetoder inom livsmedelskedjan, åtgärder för att minska inkomstvolatiliteten för unga jordbrukare, rättsligt skydd av alla EU-standarder i handelsförhandlingar, en förstärkning av säljfrämjande åtgärder för EU-producenter samt stöd när det gäller tillgång till land i syfte att bevara och skydda mark och optimera unga jordbrukares markanvändning för livsmedelsproduktion.

8.

ReK delar den oro som uttrycks i Cork 2.0-deklarationen av den 6 september 2016 när det gäller avfolkningen av landsbygden och ungdomars utflyttning samt behovet av att se till att landsbygdsregioner och landsbygdssamhällen (landsbygdsområden, gårdar, byar och mindre städer) förblir attraktiva platser att bo och arbeta på genom att man förbättrar tillgången till tjänster och möjligheter för landsbygdsinvånare och främjar företagande inom såväl traditionella landsbygdssektorer som nya ekonomiska sektorer.

9.

Den pågående ekonomiska krisen har gjort det svårare att få tillgång till lån för många unga företagare på landsbygden, som ofta saknar de säkerheter som krävs för att få lån och kan ställas inför onödig byråkrati.

10.

Kommittén välkomnar inrättandet av det garantiinstrument för jordbruket som kommissionen och Europeiska investeringsbanken föreslog i mars 2015 och som ska göra det lättare för unga jordbrukare att få tillgång till krediter.

11.

Det är positivt att man inom reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2014–2020 har infört nya åtgärder för att stödja unga jordbrukare när det gäller att etablera jordbruk. Kommittén är dock orolig för att onödig byråkrati kan hindra utnyttjandet av dessa åtgärder. Man måste förhindra att onödig byråkrati hindrar unga jordbrukare från att utnyttja de nya åtgärderna på bästa möjliga sätt. I ett antal medlemsstater utnyttjar unga jordbrukare t.ex. konstruktioner med partnerskap. EU-åtgärderna bör därför knyta an till sådana lokala rättsliga och finansiella strukturer.

12.

Vi uppmanar medlemsstaterna att utnyttja möjligheterna inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken att stödja unga jordbrukare och främja ett generationsskifte, t.ex. genom stöd inom ramen för artiklarna 50 och 51 i förordning (EU) nr 1307/2013.

13.

ReK vill rikta uppmärksamheten på de möjligheter för unga jordbrukare som ESI-fonderna (2) erbjuder när det gäller att utforma och genomföra finansieringsinstrument i form av lån, garantier och aktiefonder i syfte att ge de som behöver det tillgång till finansiering.

14.

De unga jordbrukarnas ekonomiska ställning är dock som starkast och mest effektiv efter den faktiska överlåtelsen. För att stärka de unga jordbrukarnas ekonomiska ställning vid överlåtelse i konstruktioner med partnerskap måste man ändra artikel 50.5 i förordning (EU) nr 1307/2013. ReK föreslår därför att man vid en eventuell framtida översyn av förordningen stryker hela andra meningen i artikel 50.5, vilket leder till följande text: ”Stödet till unga jordbrukare ska beviljas per jordbrukare under en längsta period på fem år”. ReK uppmanar dessutom kommissionen att genomföra en tillfällig lösning som innebär att de unga jordbrukarna på bästa möjliga sätt kan utnyttja dessa åtgärder.

15.

Kommissionen fastställer i den omnibusförordning som föreslogs 2016 att man har för avsikt att utvidga möjligheten att tillhandahålla stöd i form av finansieringsinstrument även för nyetableringsstöd till unga jordbrukare, vilket kommer att göra det möjligt att öka finansieringsnivåerna för denna grupp med tanke på hur dessa instrument fungerar (stödandelen av ett lån eller en garanti är mycket lägre än om det handlar om ett bidrag).

16.

ReK anser att man först och främst bör stödja familjejordbruk med tanke på att de skapar mervärde och sysselsättning och bidrar till att göra det möjligt för nya generationer av jordbrukare att komma in i sektorn, eftersom det är lättare att överlåta jordbruksföretag som är livskraftiga och av rimlig storlek.

17.

Europeiska kommissionens rapport om unga jordbrukares behov visar att tillgängligheten till mark som kan köpas och arrenderas är det största problemet för unga jordbrukare och nya jordbrukare (4).

18.

Kommittén konstaterar med oro att jordbruket allt snabbare håller på att lämna familjejordbruksmodellen, i sådan utsträckning att 2014 utsågs till internationella året för familjejordbruk för att uppmärksamma denna fråga globalt. På grund av att mark ofta är en säker investering för investerare utanför jordbrukssektorn blir det allt svårare för unga jordbrukare att få tillgång till mark för att starta ett jordbruksföretag.

19.

Vi uppmanar kommissionen att utvärdera hur EU-politiken direkt och indirekt påverkar markkoncentrationen och markrofferiet i Europa. Den gemensamma jordbrukspolitiken och de bidrag som beviljas inom ramen för denna politik gynnar exempelvis uttryckligen stora gårdar och marginaliserar små gårdar, och kan påverka olika sektorer på olika sätt.

20.

Flera medlemsstater har nationella bestämmelser som förhindrar en påtvingad markkoncentration och utlänningars uppköp av mark, till exempel genom att de innehåller en förköpsrätt. Vi anser att medlemsstaterna och regionerna bör ges större befogenheter att reglera jordbruksmark och fastställa restriktioner på detta område, i synnerhet för att ta itu med fenomenet med markrofferi och markkoncentration i Europa, som begränsar unga jordbrukares möjligheter i början av deras yrkesbana.

21.

Även om Europeiska kommissionen har mycket små möjligheter att påverka lagstiftningen avseende handel med mark (som är en nationell behörighet) skulle följande idéer kunna undersökas närmare:

22.

Industri, fritidsaktiviteter och, framför allt, en ökande urbanisering leder till en snabb nyutveckling och förlust av jordbruksmark. Vi anser därför att lokalsamhällena bör göras delaktiga i beslut om markanvändning och därigenom ges ytterligare rättigheter och möjligheter.

23.

ReK framhåller vikten av att ge unga jordbrukare långsiktiga utsikter i syfte att ta itu med avfolkningen av landsbygden. Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa initiativ för att stödja företagande, framväxande branscher och arbetsmarknaden inom jordbruk och skogsbruk i syfte att skapa nya och bevara befintliga arbetstillfällen inom jordbruket samt göra dem mer attraktiva för ungdomar.

24.

Unga jordbrukare har ett stort och mycket varierande behov av utbildning och information. För vissa är tekniska kunskaper och färdigheter som rör utvecklingen av en jordbruksstrategi allra viktigast, medan andra behöver företagarkompetens (t.ex. färdigheter som rör marknadsföring, nätverkande, kommunikation och finansiering) för att bevara gårdens lönsamhet. Unga jordbrukare är inte alltid medvetna om att de skulle kunna dra nytta av dessa olika typer av färdigheter, utan tenderar att driva sina gårdar på ett traditionellt sätt och inte tycka att det behövs någon förändring.

25.

Av denna anledning bör man satsa mer på att öka medvetenheten om dessa möjligheter och fördelarna med att höja kompetensen genom utbildning på gymnasie- eller högskolenivå. Lokala och regionala myndigheter har tillsammans med nationella organ och EU-organ en viktig roll att spela i detta avseende.

26.

Unga jordbrukare är också unga företagare. Därför framhåller kommittén den betydande potentialen hos programmet ”Erasmus för unga företagare” (som finansieras genom ramprogrammet Cosme för små och medelstora företags konkurrenskraft). Programmet, som ger möjlighet till gränsöverskridande utbyten som ger nya – eller blivande – företagare tillfälle att dra nytta av etablerade företagares erfarenhet, bör utnyttjas ordentligt och genomföras även i primärsektorn.

27.

Vi påminner om att kommittén i sitt yttrande om innovation och modernisering av landsbygdsekonomin rekommenderade att yrkesutbildningsutbudet på landsbygden bör moderniseras och anpassas till de globala konkurrensvillkoren och de lokala företagens behov, samt att man bör verka för att en större andel av Europeiska socialfondens medel avsätts till yrkesutbildning i landsbygdsområden (5).

30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/61

1.

Kommittén anser rent generellt att termerna ”överdriven” konsumtion, ”skadlig” konsumtion och ”missbruk” måste definieras enligt vetenskapliga kriterier.

2.

Europeiska regionkommittén konstaterar att skadligt alkoholbruk innebär stora samhällskostnader. Kommittén understryker att de europeiska medborgarnas välbefinnande, hälsa och välfärd bör ha företräde framför ekonomiska intressen.

3.

Åtgärder inom hälsoområdet syftar enligt fördraget till att förbättra folkhälsan, främja forskningen samt att förebygga sjukdomar och hälsofaror, inklusive faror kopplade till levnadsvanor som alkoholmissbruk.

4.

Under graviditeten, den tidiga barndomen och ungdomen är barn särskilt känsliga för exponering för alkohol och de neurologiska skador som beror på störningar i nervsystemets utveckling.

5.

Arbetet med alkoholrelaterade frågor ska respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och syfta till att komplettera den nationella politiken på området, medlemsstaternas folkhälsoarbete och uppmuntra till samarbete mellan medlemsstaterna.

6.

Europeiska regionkommittén påpekar att hänsyn ska tas till nationella alkoholvanor, hälsoläge och fördelning av hälsa samt kulturell, geografisk och historisk kontext. Det är viktigt att de skilda förutsättningarna och behov som råder för olika regioner och kommuner i Europa beaktas.

7.

Europeiska regionkommittén framhåller att EU:s institutioner har en viktig funktion för att på olika sätt stödja medlemsstaterna att främja forskning samt för att utvärdera policys, åtgärder, insatser och effekter av förändrade lagar och restriktioner.

8.

Regionkommittén noterar betydelsen av vinsektorn som förser 3 miljoner människor med arbete (1), ölindustrin som omfattar 2,3 miljoner arbetstillfällen längs med hela produktionskedjan (2) samt spritsektorn, som står för cirka en miljon arbetstillfällen inom produktion och försäljning (3). Produktion gynnar dessutom besöksnäringen och bidrar på så sätt till ytterligare arbetstillfällen.

9.

Europeiska regionkommittén konstaterar att alkohol är den största riskfaktorn för den globala sjukdomsbördan för personer mellan 15 och 49 år, före rökning (4). Medlemsstaternas statistik visar att alkoholkonsumtionen ligger bakom 1 av 7 dödsfall bland män och 1 av 13 dödsfall bland kvinnor i åldersgruppen 15–64 år (5).

10.

Europeiska regionkommittén är medveten om att riskbruk, missbruk och beroende av alkohol medför stora ekonomiska kostnader i form av produktionsbortfall (11,3 miljarder euro) och arbetslöshet (17,6 miljarder euro) (6).

11.

Europeiska regionkommittén noterar att de direkta sociala kostnaderna av alkoholrelaterade skador inom EU beräknats till 155,8 miljarder euro, varav merparten (82,9 miljarder euro) återfinns utanför hälso- och sjukvårdssystemet (7). När även skador i andra hand räknas in, vilket inbegriper de skador som kan drabba samhälle och minderåriga flickor och pojkar, kvinnor och män kring dem som dricker alkohol, fördubblas alkoholens sociala kostnader (8).

12.

Europeiska regionkommittén betonar behovet av att vidta åtgärder för att förebygga våld, med särskild hänsyn till de mest utsatta grupperna och till specifika situationer, som till exempel sexuella övergrepp i miljöer för nattliv.

13.

Europeiska regionkommittén betonar att de samhälleliga alkoholrelaterade kostnaderna i genomsnitt uppskattas till cirka 1,3 % av ett lands BNP (9).

14.

Alkoholmissbruk är en riskfaktor för över 60 kroniska sjukdomar. Kroniska sjukdomar ökar inom EU och vårdkostnaderna uppskattas till 700 miljarder euro per år (10).

15.

Europeiska regionkommittén efterfrågar en ny alkoholstrategi för EU och vill försäkra sig om att EU:s institutioner fortsätter stärka medlemsstaternas kapacitet och en effektiv samordning. Europeiska regionkommittén stöder därigenom både ministerrådets och Europaparlamentets krav på ett starkt politiskt ledarskap i frågan (11).

16.

Europeiska regionkommittén påpekar att det gemensamma arbetet på EU-nivå bör innehålla rekommendationer och goda exempel på vad som kan göras för att stärka nationella, regionala och lokala aktiviteter.

17.

Europeiska regionkommittén understryker att EU-kommissionen ska främja och inte hindra de medlemsstater som väljer att utveckla sitt alkoholförebyggande arbete.

18.

Europeiska regionkommittén betonar vikten av att lokala och regionala myndigheter ges möjlighet att bidra med sina erfarenheter och sin kunskap, då dessa har rådighet över och bäst kunskap om behov och förutsättningarna för att förhindra skadligt bruk av alkohol och begränsa alkoholens negativa effekter på samhället. Den lokala nivån är särskilt viktig, eftersom den befinner sig närmast de människor och de samhällen som myndigheterna representerar.

19.

Europeiska regionkommittén anser att kommissionens alkoholförebyggande arbete inom ramen för framtida satsningar på kroniska sjukdomar är bra men inte tillräckligt då det utelämnar det förebyggande perspektivet och skador i andra hand (12).

20.

I EU:s gemensamma arbete bör rekommendationer införlivas som syftar till att motverka att alkoholmissbruk och dess tillhörande risker utgör det viktigaste inslaget vid marknadsföringen av turistmål.

21.

Det är viktigt att det strategiska arbetet kring alkoholrelaterade frågor stöder och samordnas med pågående internationellt arbete. I linje med detta understryker Europeiska regionkommittén att det fortsatta arbetet i högre utsträckning bör söka synergieffekter kopplat till WHO:s handlingsplan (13) och FN:s hållbarhetsmål.

22.

Europeiska regionkommittén påpekar att icke-statliga organisationer med sin sakkunskap och sina erfarenheter på internationell, nationell, regional och lokal nivå är viktiga aktörer för samverkan.

23.

Under de fyra år som gått sedan den tidigare alkoholstrategin gällde (2006–2012) (14) har arbetet och de plattformar för samverkan som inrättades, CNAPA och EAHF, till viss del drivits vidare. Behovet av dessa och andra arenor inom vilka alkoholrelaterade frågor kan organiseras kvarstår. Den kompetens och de lärdomar som genererats måste tas tillvara och utvecklas.

24.

Europeiska regionkommittén uppmärksammar att både ”Action Plan on Youth Drinking and on Heavy Episodic Drinking” (handlingsplan om ungdomars drickande och berusningsdrickande) och ”Joint Action on Reducing Alcohol Related Harm” (gemensam åtgärd för att minska alkoholrelaterade skador) avslutas under 2016. Det är oerhört viktigt att handlingsplanen för barn och ungdomar förlängs och/eller att det införs en ny handlingsplan.

25.

Europeiska regionkommittén betonar vikten av stöd från EU-nivån till forskning och till att kunskap snabbare kan omsättas i praktik och nya arbetssätt. Det är viktigt att belysa hur åtgärder samtidigt kan bidra till att minska ojämlikhet i hälsa.

26.

Europeiska regionkommittén är positiv till utbyte av goda exempel inom och mellan medlemsstater. Det är strategiskt viktigt, stimulerar till lärande, kunskap och identifiering av gemensamma frågor. Åtgärder och insatser bör baseras på evidens och beprövad erfarenhet för kostnadseffektivitet.

27.

Europeiska regionkommittén framhåller vikten av en ändamålsenlig övervakning av alkoholpolitikens utveckling. Det är viktigt att vidareutveckla befintliga databaser där jämförbara, tillförlitliga och standardiserade indikatorer används till uppföljning och analys.

28.

Europeiska regionkommittén anser att en vetenskaplig grupp skulle kunna inrättas för att stödja processen för vetenskaplig faktainsamling.

29.

Europeiska regionkommittén understryker att marknadsföring och reklam överskrider nationsgränser varför samverkan mellan medlemsstaterna är avgörande.

30.

Åtgärderna mot barns och minderårigas exponering för marknadsföring och reklam av alkoholdrycker bör vara restriktiva och tvingande, dvs. man bör förbjuda såväl marknadsföring som reklam av alkohol till minderåriga.

31.

Europeiska regionkommittén framhåller vikten av att producenter och återförsäljare av alkoholhaltiga drycker strikt uppfyller bestämmelserna vad gäller marknadsföring och reklam.

32.

Europeiska regionkommittén anser att arbetet med att minska barns och ungas exponering för marknadsföring och reklam om alkohol måste beakta marknadsföring via sociala medier och internet, liksom produktplacering samt andra produkter relaterade till alkoholmärken. Finland har sedan 2015 förbud mot att använda tävlingar och spel i marknadsföringen av alkohol och mot alkoholreklam på allmän plats och i sociala medier (15).

33.

Europeiska regionkommittén uppmärksammar att sponsring av idrotts- och kulturevenemang är en växande marknad och en kostnadseffektiv marknadsföringsstrategi. Unga är en grupp som på detta sätt nås och exponeras för marknadsföring av alkohol både på plats och via tv-sända evenemang.

34.

Europeiska regionkommittén påpekar vikten av att det i samband men all verksamhet som rör marknadsföring och reklam för alkoholhaltiga drycker informeras om riskerna med missbruk.

35.

Europeiska regionkommittén är medveten om att egenkontroll/självreglering används i stor utsträckning inom EU när det gäller marknadsföring av alkohol. Detta trots att det både råder oenighet om metoden har evidens på alkoholområdet (16) och att det inte är tillräckligt för att skydda gravida kvinnor, barn och unga mot alkoholens negativa konsekvenser (17).

36.

Europeiska regionkommittén påpekar att alltför många barn och unga växer upp i familjer med alkoholberoende och missbruk. Antal barn som lever i familjer med en skadlig alkoholkonsumtion uppskattas till mellan 5 och 9 miljoner i EU (18). Dessa barn riskerar att få sämre förutsättningar för utbildning och god hälsa.

37.

Europeiska regionkommittén anser det viktigt att identifiera de åtgärdsområden som bör utvecklas i medlemsstaterna för att minska den omfattande alkoholkonsumtionen bland ungdomar i syfte att trygga en säker och hälsosam miljö för barn och unga. Mot denna bakgrund framhålls vikten av att främja modeller för fritidssysselsättningar och fester som inte är relaterade till alkoholkonsumtion.

38.

Graviditeten och amningen är särskilt sårbara perioder. Alkoholen bär skulden till störningar i samband med fetalt alkoholsyndrom, eftersom alkoholkonsumtion oavbrutet påverkar fostrets tillväxt och utveckling under hela graviditeten. Det finns inte någon säker mängd alkohol som en kvinna kan dricka under graviditeten.

39.

Europeiska regionkommittén instämmer i att barnkonventionen innebär att skydda barn och unga mot alkoholens skadliga effekter. Konventionsstaterna ska i enlighet med artikel 33 tillämpa ett barnperspektiv samt efterfråga och omhänderta barnets eget perspektiv vid alla beslut som rör barn.

40.

Förebyggande åtgärder under graviditet, barndom och ungdom bör prioriteras genom att man främjar en kultur som präglas av förebyggande och hälsofrämjande åtgärder.

41.

Europeiska regionkommittén påpekar att skolan är en viktig arena för att främja hälsa genom att stärka skyddsfaktorerna runt barnet, samt för tidig upptäckt av alkoholmissbruk och av barn som riskerar att fara illa. Skolbaserad utbildning för barn om risker med alkohol ska vara evidensbaserad, eftersom program och åtgärder enbart i informationssyfte inte är tillräckligt effektiva, och den måste i sin helhet nå ut till alla aktörer inom utbildningsväsendet, dvs. eleverna, deras familjer och lärarkåren.

42.

Europeiska regionkommittén framhåller att det är viktigt att minska alkoholmissbruket bland vuxna, bland annat genom utbildningsåtgärder, då vuxna förebilder är en förutsättning för att effekterna av förebyggande åtgärder riktade till unga och unga vuxna ska kunna optimeras. Utbildningsmaterial till både vuxna och barn bör vara utformat av oberoende forskningsbaserade organ. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans med hotell- och restaurangbranschen i fråga om utbildning i en ansvarsfull utskänkning av alkoholhaltiga drycker, i syfte att minimera alkoholintag på missbruksnivå hos den vuxna befolkningen.

43.

Europeiska regionkommittén anser det vara en prioritet att genomföra förebyggande program inom familjen med tanke på dess grundläggande betydelse för barns uppfostran och utbildning och överföringen av strategier, värderingar, förmågor och färdigheter.

44.

Europeiska regionkommittén uppmanar EU-institutionerna att förbättra alkoholmärkningen på EU-nivå och att färdigställa rapporten om hur alkoholförpackningar ska inkluderas i befintliga lagar om innehållsdeklarationer med ingredienser, näringsinnehåll och kalorier. Kommittén betonar att konsumenterna har rätt att veta vad produkter innehåller för att kunna göra informerade val.

45.

Europeiska regionkommittén anser att en särskild varningstext riktad till gravida, barn, unga och fordonsförare är ett viktigt komplement och ett verktyg för att uppmärksamma och minska riskerna med alkohol. Det är viktigt att anpassa varningstexter för olika målgrupper. Kommittén välkomnar de åtgärder som vissa producenter och distributörer redan har vidtagit på detta område.

46.

Europeiska regionkommittén rekommenderar att utbildning och informationskampanjer bör fokusera på att öka medvetenheten om riskerna med berusningsdrickande och om var råd, stöd och vård finns att få.

47.

Europeiska regionkommittén understryker den viktiga roll som massmedia spelar när det gäller att noggrant informera om riskerna med alkoholkonsumtion.

48.

Europeiska regionkommittén påpekar att socioekonomiskt sårbara grupper och unga drabbas hårdare av ohälsa och vill förhindra ökad ojämlikhet i hälsa. Ett problem är alltför lågt prissatt och lättillgänglig alkohol, vilket riskerar att leda till hög alkoholkonsumtion som i sin tur kan leda till leverskador och för tidig död (19). Medlemsstaterna kan överväga gemensamma åtgärder inklusive forskning för att förhindra försäljning av mycket billig alkohol, vilket omfattar försäljning via internet.

49.

Europeiska regionkommittén konstaterar att tillgänglighet till alkohol har betydelse för nivåer av skadligt alkoholbruk och alkoholrelaterade skador. Forskning visar att ökad tillgänglighet till alkohol leder till ökad konsumtion med ökad ohälsa och skador som följd (20).

50.

Europeiska regionkommittén anser att medlemsstaterna kan stärka restriktioner och tillsyn av försäljning och köp ytterligare även om flertalet medlemsstater har en åldersgräns på 18 år. Andra möjligheter är att begränsa antalet försäljningsställen, att förbjuda alkoholkonsumtion och alkoholförsäljning på offentliga platser med angivande av tidsramar, att begränsa öppettider och serveringstillstånd samt att tillämpa en ansvarsfull alkoholservering genom utbildning för yrkesverksamma, återförsäljare och hotell- och restaurangbranschen. Restriktioner bör kompletteras med tillsyn av efterlevnad.

51.

Europeiska regionkommittén noterar att riskbruk, missbruk och beroende av alkohol ökar risken för både sjukfrånvaro och sämre arbetsprestation samt inverkar negativt på andra personer. Alkoholpåverkade personer är en säkerhetsrisk och inblandade i 20 till 25 procent av alla arbetsplatsolyckor. Arbetsplatsen är en viktig arena för förebyggande åtgärder mot skadligt bruk (21).

52.

ReK framhåller att man bör överväga möjligheten att en lagöverträdare deltar i utbildningsprogram som ett alternativ till böter eller andra kontrollerande åtgärder, särskilt om den misstänkte lagöverträdaren är minderårig.

53.

ReK betonar att man på arbetsplatsen bör ta itu med alkoholanvändning genom tidiga insatser. Arbetsplatserna bör ha instruktioner för hur de ska agera i en sådan situation. Detta skulle vara bra förebyggande företagshälsovård.